RIKSDAGENS PROTOKOLL
1879. Andra Kammaren. N:o 3.
Lördagen 23 Januari
Kl. 2 e. m.
§ I-
Justerades de i Kammarens sammanträden den 17 och 18 i denna
»lånad förda protokoll.
§ 2.
Upplästes och lades till handlingarne ett till Kammaren inkom¬
met, så lydande protokoll:
Protokoll, hållet inför Hans Excellens Herr Statsministern
och Chefen för Kongl. Justitiedepartementet den 24
Januari 1879.
Hemmansegaren Hans Fredrik Bergström i Björsby hade atiem-
nat fullmakt, utvisande att han vid riksdagsmannaval, som den 15 i
denna månad hållits i Luleå domsaga, blifvit utsedd till ledamot af
Riksdagens Andra Kammare för tiden till den 1 Januari år 1882;
och sedan berörda fullmakt funnits vara i föreskrifven form utfärdad
samt vidare granskats af vederbörande fullmäktige i Riksbanken och
Riksgäldskontoret, utan att desse emot fullmakten framstäit någon
anmärkning, beslöts, att densamma skulle till Hans Fredrik Bergström
återställas; hvarjemte protokoll öfver hvad sålunda förekommit, skulle
Andra Kammaren meddelas.
In fidem
G. Ryding.
I sammanhang härmed anmäldes, att Herr Bergström den 23
innevarande månad anländt till hufvudstaden för att i Riksdagens för¬
handlingar deltaga.
Andra, Kammarens Prot. 1819. N:o 3,
1
N:o 3.
2
Lördagen den 25 Januari.
§ 3.
Herr Statsrådet in. m. G. Lagerstråle aflemnade följande Kong],
Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:
l:o) angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägs-
anläggningar;
2:o) med förslag till förordning angående tillägg till gällande
föreskrifter om aktiebolag;
3:o) med förslag till förordningar angående tillsättning af pre-
sterliga tjenster samt angående förbrytelse af prest och om laga dom¬
stol i sådana mål;
4:o) angående förhöjning i bränvinstillverkningsafgiften samt i
tullsatserna för bränvin, tobak, kaffe och socker;
5:o) angående försäljning af Kronan tillhöriga, i hufvudstaden
belägna egendomarne N:o 8 i qvarteret Kulberget mindre och N:o 3
i qvarteret Päronträdet;
6:o) angående reglering af Kronans och bolagets P. A. Norstedt
& Söner till hvarandra gränsande tomter å Riddarholmen;
7:o) i fråga om afsättande till kronopark af indragna sergeant¬
bostället V4 mantal Karsholmen; och
8:o) i fråga om afsättande till kronopark af indragna ryttmästare-
bostället Kolleberga Nås 1 och 2;
äfvensom Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelser:
l:o) i anledning af åtskilliga vid sistförflutna riksdag beslutade
lagförändringar; och
2:o) om förordnande af en statsrådsledamot att utöfva den be¬
fattning med riksdagsärenden, som enligt § 46 Riksdagsordningen till¬
kommer en ledamot af Statsrådet.
Herr Talmannen emottog dessa Kongl. propositioner och skrifvelser
under förklarande, att Kammaren skulle åt desamma egna grundlags¬
enlig behandling.
§ 4.
Upplästes och lades derefter till handlingarne protokollet vid det
ytterligare sammanträde, som den 23 i denna månad blifvit hållet af
de Kammarens ledamöter, hvilka jemte Herr Talmannen haft uppdrag
att tillsätta Kammarens kansli och vaktbetjening. Detta protokoll
hade följande lydelse:
Protokoll vid sammanträde med de ledamöter af Riksda¬
gens Andra Kammare, hvilka blifvit utsedde att till¬
sätta Kammarens kansli- och vaktbetjening, hållet den
23 Januari 1879.
I öfverensstämmelse med det vid Herrar Deputerades samman¬
träde den 21 i denna månad fattade beslut, enligt hvilket med till¬
Lördagen den 25 Januari.
3
W:« 3.
sättandet åt tre notarieplatser och en kanslistbefattning skulle anstå,
intilldess sig visat huru de prof komme att utfalla, dem Herrar de¬
puterade ville låta åtskillige sökande aflägga, hvilka anmält sig ega
färdighet i snabbskrifningskonst, hade åt nämnde sökande lemnats till¬
fälle till afläggande inför Herrar deputerade af dylika prof. Dessa
prof hade så utfallit, att på grund af dem, nu antogos såsom No¬
tarier:
e. o. Kanslisten Å. A. Hermansson,
e. o. Hofrättsnotarien E. Martin och
e. o. Kammarskrifvaren E. V. Söderstedt,
samt till kanslist: Filosofie kandidaten Axel Norm.
Som ofvan
H. A. Kolmodin.
§ 5-
Följande motioner afgåfvos, nemligen af:
Herr Anders Bengtson, N:o 8, om ändring af 26 kap. 4 § Bygg-
ningabalken;
Herr A. W. Wigardt, N:o 9, om ändring af 26 kap. 4 § Bygg-
ningabalken;
Herr P. Hubinette, N:o 10, angående förhöjning i införseltullen
å vin, arack, rom, tobak, siden och sammet samt om vilkorlig ökning
af allmänna bevillningen efter andra artikeln;
Herr E. Westin, N:o 11, om underdånig skrifvelse angående upp¬
häfvande af de lagstadganden, som göra konfirmation och nattvards¬
gång till vilkor för äktenskaps ingående;
Herr (Jk. Dickson, N:o 12, med förslag till förändring af 1 § 2
mom. i instruktionen för Banko-Utskottet;
Herr Gustaf Carlsson, N:o 13, om underdånig skrifvelse, angående
beredande af slitningsersättning vid vissa kommenderingar ur indelta
kavalleriregementen och corpser samt om anslag för sådant ändamål;
Herr Otto Karlson, N:o 14, om ändring af 59 och 61 §§ Bevill-
ningsstadgan;
Herr 0. B. Olsson, N:o 15, om underdånig skrifvelse med begäran
om nedsättande af en komité för utredande af grunderna för och be¬
skaffenheten af städernas förmåner och beskattning samt om anvisande
af anslag till samma ändamål;
Herr Th. Flensbury, N:o 16, angående pension åt registratorn vid
Riksbankens afdelningskontor i Malmö, C. J. Westrell;
Herr L. M. Carlsson, N:o 17, om underdånig skrifvelse, angående
omarbetning af Kongl. Förordningen den 6 Oktober 1848 om aktie¬
bolag;
Herr J. A. Sjö, N:o 18, angående utgifvande af riksbankssedlar
å en krona;
N:a 3.
4
Lördagen den 25 Januari.
Herr A. P. Lind, N:o 19, om ändring af § 27 i Bankoreglemente!
samt tillägg till samma reglemente;
Herr C. J. Ödman, N:o 20, med förslag till ändring af 23 § i
Fiskeristadgan;
Herr J. Grape, N:o 21, om underdånig skrifvelse angående til¬
lämpning jemväl på krononybyggen af gällande stadganden rörande
upplåtelse af åborätt till kronohemman;
Herr H. Haldin, N:o 22, angående inställande för nästkommande
år af indelta och värfvade arméns samt beväringsmanskapets vapen-
öfningar; och
Herr Olof Andersson i Lyckorna, N:o 28, om anslag till elemen¬
tarläroverkets i Engelholm utvidgning från tre- till femklassigt.
Alla dessa motioner blefvo, hvar efter annan, bordlagda.
§ 6.
Ledighet från riksdagsgöromåien beviljades:
Herr C. W. Linder under 6 dagar från och med den 29 Januari
och Herr Otto Karlsson » 6 » » » » »27 »
§ 7-
Till bordläggning anmäldes Riksdagens Kanslideputerades memo¬
rial N:o 1, angående antagande af tjensteman i Riksdagens kansli.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. */4 3 e. m.
In fidem
H. A. Kolmodin.
Manciagen den 27 Januari.
5
»:• 3.
låEiagett dels 27 Januari.
Kl. 11 f. ro.
§ 1.
Justerades protokollet för den 20 innevarande månad.
§ 2.
Föredrogs Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets
tillstånd och behof.
I anledning af denna proposition anförde
Friherre Nordenfalk: Då slutsiffran af utgiftsbudgeten i den
nu föreliggande Kongl. propositionen, om man noga tillser, i verklig¬
heten ej så litet öfverskrider den för innevarande år utaf förra Riks¬
dagen bestämda, torde någon särskild maning till Stats-Utskottets Herrar
ledamöter att tillse, det besparingar må derå göras, icke vara behöflig.
Icke heller tror jag det nu vara skäl att ingå i antydningar om,
hvarest besparingar främst böra göras, helst Stats-Utskottet för sitt
omdöme i detta afseende kommer att ega tillgång till materialier, söm
åtminstone ännu icke stå Riksdagen i allmänhet till buds. Men rörande
några punkter, om hvilka jag tror, att tillräckliga materialier för om¬
dömet redan nu föreligga, ber jag att få yttra några ord.
Den ena rör formen för uppställningen af Kongl. Maj:ts proposi¬
tion. Det synes mig önskligt, att denna måtte vara så tydlig och
öfversigtlig som möjligt och att de qvittning»!' inom linien, som på
flera ställen förekomma, icke förefunnits. Man har kallat dem »en
finansiel råttfälla»; det torde dock bero på en missuppfattning att så
benämna dem, ty lika litet, som det skulle kunnat lyckas, lika litet
har det för visso varit afsigten att derived söka dölja några utgifter,
men efter mitt förmenande skall den önskvärda öfversigtligheten i
vår budget bäst befordras, om alla påräkneliga inkomster liksom alla
utgifter, som af Stats-Utskottet må komma att föreslås, också blifva
vederbörligen utförda. Jag vet väl, att s. k. qvittningar inom linien
redan i äldre statsverkspropositioner, förekomma, t. ex. vid tredje
hufvudtiteln, der afdrag inom linien göras för de inkomster, som be¬
räknas af konsulatafgifterna. Men detta torde vara ett specielt för¬
hållande, oundgängligt med anledning af tredje hufvudtitelns beskaffen¬
het att vara gemensam för Sverige och Norge. Qvittningar af till¬
fälliga utgifter och inkomster tror jag deremot ej böra förekomma.
Detta i afseende å formen.
Remiss af
statsreglering s-
propositionen.
W;o 3,
Måndagen den 27 Januari.
jRemiss af
stmlsreglerinys-
propositionen,
(Forts.)
tf
Beträffande innehållet af den Kong!, propositionen, finnas i åt¬
skilliga fall de utgifter, som för året föreslagits, betäckta med eu del
af statens kapitalförmögenhet. För min del tror jag icke, att, huru
bekymmersam ställningen än är, något sådant kan vara behöfligt eller
önskvärd!. Såsom exempel på hvad jag härmed menar kan anföras,
att under åttonde hufvudtiteln förekommer redogörelse för ett staten
tillhörigt kapital, som hittills vårdats af Karlstads domkapitel och
hvars afkastning användts till vissa lärares aflöning. Det synes val
vara med god ordning öfverensstämmande, att, såsom Kongl. Maj:t ock
föreslår, berörda kapital återlemnas till staten och att staten bestrider
nämnda aflöningar. Men deraf torde icke böra följa att kapitalet
skall beräknas såsom extra inkomst och användas till löpande utgifter.
I afseende å förslaget, att med försäljningssumman för smärre stats¬
egendomar bestrida kostnaden för byggnader etc., är förhållandet lik¬
artad!. Jag tror icke, att, när Riksdagen fattade beslut om denna
försäljning, meningen dermed var, att inkomsterna skulle använda-
till mera tillfälliga utgifter. Jag ber i parentes få anmärka, att, om
de tvenne synnerligen dyrbara tomter, som genom veterinärinstitutets
i Stockholm förflyttning till annan lokal snart blifva disponibla, skulle
nu försäljas — de i dessa tider svårligen torde betinga ett pris, som
motsvarar deras värde.
Beträffande frågan om, hvarifrån medel skola tagas till fyllande
af statsregleringsårets behof, sedan hittills utgående ordinarie och
extra ordinarie inkomster anlitats, har Kongl. Maj:t, såsom bekant,
föreslagit indirekt beskattning. Det förefaller mig, som om, i afseende
på beskattningen, vi ännu icke hade fullständigt löst den första frå¬
gan, nemligen huru stor del af medlen för nödvändiga statsutgifter
höra i regeln ersättas genom direkt beskattning och huru stor del af
dem bör upptagas på indirekt skatteväg. Det finnes, såsom bekant,
stater i Europa, der två tredjedelar af skatterna upptagas på direkt
väg, andra åter der ända till tre fjerdedelar af statens penningbehof
fyllas med indirekt skatt. Men ännu är frågan om den för våra för¬
hållanden rätta proportionen mellan direkta och indirekta skatter olöst.
Under sådant förhållande synes det att, synnerligen derest så stor
tilliiggsskatt som Kongl. Maj:t föreslagit, blifver behöflig, man handlar
varsammast, om man åtminstone icke uteslutande begagnar sig af in¬
direkt beskattning för anskaffande af den erforderliga tillökningen i
inkomster. Man må ingalunda föreställa sig, att den indirekta be¬
skattningen om den obegränsadt utsträckes, icke medför flere oegent-
ligheter, ja obillighet. Hvad åter beträffar det direkta beskattnings-
sättet, vet jag väl, att hos oss formen för upptagande af direkt skatt
lemnar åtskilligt öfrig! att önska,' men man torde äfven med skäl
dervid kunna erinra, att bevillningsförordningen dock ej nu är sämre
än för några år sedan, då Riksdagen på framställning af Kongl.
Maj:t beslöt att med 50 procent förhöja allmänna bevillningen i och
för den s. k. vapenskatten.
I afseende på tiden för behandling af sist berörda frågor, tillåter
jag mig vördsamt hemställa till Kammarens Herrar ledamöter af Be-
villnings-Utskottet, att de ville taga i öfvervägande, huruvida icke de!
Måadagen den 27 Januari.
7
N:« 3.
vore lämpligt att dessa frågor snart kunde förekomma till afgörande. Remiss af
Jag vet väl, att staten har en hel del utgifter, som icke under några »tatsregiennffs-
förhållanden kunna undvikas och att för dem måste anskaffas medel.
Till större delen af dessa torde dock redan hittills utgående skatter
förslå. Men det finnes ju ock eu annan grupp af statsutgifter, afse¬
ende ändamål, hvilkas uppfyllande visserligen är önskvärdt, men som
dock kunna tåla ett uppskof. 1 afseende på dessa senare synes det
mig egentligast att dröja med beslutet derom, till dess man något så
nära sex-, huru hårdt man vågar spänna bågen.
Herr Talman! fastän jag tillåtit mig begagna tillfället att inför
denna Kammares Herrar ledamöter af Stats- och Bevillnings-Utskotten
göra en och annan hemställan, har dock detta icke skett i tro att mina
åsigter vore af den vigt, att de skola befinnas värda att, såsom frasen
lyder, mitt anförande måtte blifva särskildt utskrifvet och få till Ut¬
skottet åtfölja den Kongl. propositionen.
flen’ Lyttkens: Alltsedan 1871 års riksdag har Kongl. Maj:ts
proposition angående statsverkets tillstånd och behof aldrig förr än
nu innehållit begäran om ökade skatter, emedan statens tillgångar
städse under denna tid varit så rikliga, att någon sådan framställning
icke erfordrats och att ständigt öfverskott uppstått. Vid 1871 års
riksdag var dei’emot förhållandet, lika som nu, annorlunda; och då
inslog regeringen på en ny väg, som icke var känd under den senast
derförut gångna tiden, nemligen att för fyllande af beliofven i anled¬
ning af statens löpande utgifter anlita lån. Vid remissen af den Kongl.
propositionen samma riksdag uppträdde flere talare inom denna Kam¬
mare emot denna nya och farliga åtgärd. Och Stats- samt Bevill¬
nings-Utskotten togo detta i öfvervägande och med det resultat, att
efter skedda, betydliga nedsättningar i begärda anslag höjde Biksdagen
de indirekta skatterna med 1 öre på bränvinsskatten samt tullen å
tobak, kaffe, socker samt några andra mindre vigtiga artiklar, hvar¬
efter bevillningen ökades med 50 procent. De indirekta skatterna
hafva, såsom nuvarande Herr Finansministern vid ett tillfälle jemväl
anmärkt, stor benägenhet att vid folkmängdens stigande och ett ökadt
välstånd ofantligt mycket stiga. De direkta skatterna bibehållas ej
längre än de nödvändigt behöfvas, och då de ett kommande år visa
sig vara öfverfiödiga, indragas de så fort sonx möjligt.
Under de senaste åren hafva vi haft rikliga tillgångar och icke
behöft tillgripa någon skatteförhöjning för att fylla statens behof till
bestridande af nödiga utgifter. Tillgångarne hafva till och med varit
så rikliga att, om jag så får säga, vi alltför mycket anlitat dem och
icke tänkt på att tider kunde komma, då de blefve mera inskränkta,
ja, ej ens användt dem så som vi bort, att i första rummet fylla ett
högst nödvändigt behof, nemligen att, då det redan vid 1871 års riksdag
visade sig, att statsverkets i statskontoret befintliga grundfond vore
för liten för att, när de påi’äknade skatterna under svåra år infiöto i
mindre mängd och senare än beräknats, då utgöra tillräckligt rörelsekapi¬
tal. Detta hade bort för oss vara en lexa och maning så att vi, då
tillgångarne det medgåfve, i första rummet borde varit betänkte på att
N:o 3.
s
Måndagen den 27 Januari.
Remiss ei f
staisreglerine/s-
propositionen.
(Forts.)
öka denna grundfond. Om så hade skett, kunde vi nu haft eu till¬
räcklig grundfond att använda till de utgifter, som under det löpande
året utbetalas, men hvartill medel först under påföljande året inflyta.
Vi hafva dessutom för ögonen den lärdom från nämda år 1871, att
de en gång pålagda indirekta skatterna icke minskas, fastän de inbrin¬
gat så mycket att öfverskott i statskassan uppstått å måDga millioner
årligen, ty med undantag af den lilla nedsättning, vi gjort å tullen
på kaffe och socker, har beskattningen å de stora kassaartiklarna
bränvin och tobak icke blifvit nedsatt, men den förhöjda bevillningen
indrogs och afskaffades genast påföljande året.
Riksdagen befinner sig nu framför det oafvisliga förhållande,
att inkomsterna icke förslå till de ständigt äfven i år äskade större
utgifternas betäckande. Kong!. Majrt har denna gång beträdt eu annan
väg än 1871, och hvilken väg jag för min del anser vara vida klokare
än (len att låna, ty att låna upp medel till bestridande af de löpande
utgifterna är den oklokaste af alla utvägar. Kong!. Maj:t har nemli¬
gen nu gått den vägen att begära högre skatter. Men hvad jag ej
kan gilla är, att denna förhöjning uteslutande träffar den indirekta
beskattningen. De indirekta skatterna hafva den egenskapen att vara
lätta i fråga om uppbörden, och de synas icke så mycket i det dag¬
liga lifvet, som då vi hafva hela summan på eu gång på skatte-
sedeln. Men de utgöra, då de blifva så höga, som de nu föreslås, ett
småningom och säkert utsugande skattesystem. De indirekta skatterna
hafva i Sverige stigit alldeles ofantligt under det sista skedet af vår
statsutveckling.
Om vi se tillbaka på förhållandet i detta hänseende från 1809,
finna vi, att de utgjorde af skatterna till staten 21’/3 procent 1810,
26 procent 1830, 37 procent 1850, 07% procent 1870 och 70%
procent 1873. Bland dessa indirekta skatter utgjorde tullen 40 pro¬
cent samt bränvinsmedlen och öfriga skattetitlar resten, och åt tull¬
medlen träffade 70 procent uteslutande sådana artiklar, som förbru¬
kades af den stora allmänheten. Jemföra vi med anförda siffror för¬
hållandet med bevillningen efter andra artikeln, finna vi att denna
utgjorde 4512 procent 1810, 28% procent 1830, 18 procent 1850, 8]/4
procent 1870 och något öfver 4 procent 1878. Med sådana siffror för
ögonen och med den kännedom, jag har om den arbetande klassens
och de mindre bemedlades förmåga att bära skatt, tror jag, att vi
redan hunnit den höjd, att vidare förhöjning af den indirekta beskatt¬
ningen icke må ega rum, så vida vi icke i och med detsamma minska
andra skatter, såsom mantalspenningar, personliga sh/ddsafgiften, lands¬
tingets personella skatter till sjukvård eller med ett ord alla personella
utskylder. Ty utan ett afskaffande af dylika skatter blifver, efter mitt
förmenande, den nu föreslagna förhöjning å den indirekta beskattnin¬
gen alltför mycket tryckande. Betrakta vi de länder, der stora in¬
direkta skatter finnas, visar det sig, att, med undantag af Norge,
hvarest befolkningen har att påräkna ovanligt rika och lätt förvärf-
vade inkomster af fiske och skogsafverkning samt andra dylika närin¬
gar, ett sådant beskattningssätt kommer så småningom arbetslönerna
att stiga, fastän ej i fullt samma proportion som ökningen af den in-
?iåndagen ten 27 Januari.
9
N:o 3.
direkta beskattningen, ty arbetarne kunna icke ställas alldeles på
svältkur. Derigenom att arbetslönerna stiga, kunna industriidkarne
och åkerbrukarne icke täfla med utländingen i afseende å sina alsters
prisbillighet, och hela landets näringar såväl som arbetarebefolkningen
befinna sig snart i en art af tvinsot. De gå småningom under. Den
direkta beskattningen utgår säkrare och bestämdare till beräknade
storleken, men den synes deremot på papperet, och dess höjande väcker
i allmänhet ett skrik; men den har den egenskapen med sig, att den är
den första skatt, som, då den ej mer behöfves, genast kan nedsättas och
minskas, och det utan att rubba något eganderättsförhållande, hvilket
icke är fallet med de indirekta skatterna, hvilkas minskning inverkar
på priset å förbrukningsvarorna och medför således förlust för dem,
som hafva sådana varor på lager.
Af alla dessa skäl och många flera, som jag icke behöfver upp¬
räkna, men som jag antydt för att angifva den synpunkt, hvarifrån
jag betraktar frågan, kan jag icke för min ringa del gilla den väg
som Kongl. Maj:t föreslagit eller att lägga alla de nya behofven på
den indirekta beskattningen. Kongl. Maj:t bar väl ansett, att det
vore lämpligt att lägga en del äfven på bevillningen, men säger, att
bevillningsförordningen är af den beskaffenhet, att den icke kan läggas
till grund för ytterligare beskattning. Men, mine herrar, kronoskatten
är i förhållande till öfriga på befolkningen utgående utskylder af så
ringa betydenhet, att en förhöjning deri af 50, 75 ja ända till 100
procent icke är så känbar, som om man så småningom utsuger skatten
i så hög grad på hvarje kopp kaffe, sup, eller tobaksrulle. Dessutom
tror jag icke att vi behöfver så stor skatteökning som Kongl. Maj:t
föreslagit. Jag hade tänkt, att genomgå hela den Kongl. propositionen
och påvisa alla de punkter, der, efter min tanke, indragningar och
besparingar kunna göras, men som jag ämnar anhålla att detta mitt
yttrande må få åtfölja den Kongl. propositionen till Stats-Utskottet
och Stats-Utskottets tid är mycket dyrbar, då vi hoppas att Utskottet
denna riksdag fort nog skall framkomma med sina förslag, enär på
dem hviiar en stor del af industriella företag och spekulationer, så
vill jag icke upptaga Kammarens eller Utskottets tid dermed, utan
jag vill endast förklara, att jag i fråga om önskliga indragningar sluter
mig till hvad Herr Friherre Klinkowström i Första Kammaren yttrat,
endast på ett par undantag när. Jag vill blott utan vidare reflexio¬
ner nämna, att vi äfven på tredje hufvudtiteln torde kunna göra flera
indragningar — men äfven i en annan fråga skiljer jag mig från
honom eller -— beträffande anslaget till jern vägsbyggnaderna. Han
vill nemligen, att man skall indraga på det anslag, som utgår från
Riksgäidskontoret till statens jern vägs byggnader. Förlidet år ansåg
jag, att detta anslag icke bort höjas, emedan arbetslösheten då icke
var så stor som nu. Men att i år minska detta anslag anser jag högst
betänkligt. Det är väl sant att, om penningarne icke utlemnas nu
till jernvägsbyggnader, Riksgäidskontoret kan utlåna dem och derigenom
bereda den allmänna rörelsen eu lättnad — men å andra sidan får
man ej förglömma, att arbetslösheten i landet för närvarande är
mycket stor och att den växer med hvarje dag. Skulle staten då
Remiss af
statsreylerings-
pr opositionen.
(Forts.)
U:o 3.
Remiss af
statsreglerings-
propositionen.
(Forts.)
10 Måndagen den 27 Januari.
under sådana tider begå det stora misstaget att indraga och minska
sina allmänna arbeten, så bietve naturligtvis följden att en ännu större
arbetslöshet inträdde. Min öfvertygelse i detta afseende har varit
och är, att Regering och Riksdag begått ett stort misstag, då jernvägs-
arbetena forcerats på tider, då arbetsprisen varit höga och arbetsfolk
knappt funnos att få; nu deremot då arbetslöshet råder och arbetet
för den skull är billigt, anser jag att staten bör uppträda såsom
arbetsgivare för att skydda en del arbetare från nöd och elände.
I dessa afseenden skiljer jag mig från Friherre Klinkowström,
och, för att icke upptaga Kammarens tid, vill jag endast i största
korthet säga, att, enligt min åsigt, indragning bör ske öfver allt, der
det låter sig göra. Särskilt ber jag få i detta afseende framhålla
anslaget till arméns vapenöfningar, ty vår indelta armé är nog så
öfvad att den kan undvara ett års öfningar. Samma förhållande med
en mängd andra anslag. Och när dessa indragningar äro gjorda,
torde Bevillnings-Utskottet taga i betraktande den ofantligt stora
bränvinsbränning, som pågår i spekulation på bränvinsskattens för¬
höjning. De två sista månaderna af förlidet år hafva bränts icke mindre
än nära 2 millioner kannor mer än året förut, hvilket lemnar staten
eu inkomst af 1,600,000 kronor mera än året förut och, efter hvad
jag hört, hafva eu mängd bränvinsbrännare, jag tror 30 stycken, an¬
mält sig till bränning i samma ögonblick som Kongl. Maj:ts förslag
till skattens höjande blef kändt. Detta gör att inkomsterna ökas och
jag anser derföre att det behöfs blott en obetydlig höjning af bevill-
ningen för att fylla återstoden af behofven.
Jag anhåller, att detta anförande må få åtfölja den Kongl. pro¬
positionen till Stats-Utskottet — till den kraft och verkan det kan
medföra.
Herr Borg: Då jag, i likhet med förmodligen de fleste af Riks¬
dagens ledamöter, i dessa dagar befunnit mig på upptäcktsresor efter
det guldland vi behöfva för att finna medel till betäckande af stats-
bristen, har jag råkat kasta ögonen på det guldsmidda odh lyckliga
slägte, som kallas diplomater, och trott mig på detta håll finna utväg
att bekomma ett och annat uns af det guld vi behöfva.
Visserligen är jag af den öfvertygelse», att för ett litet land så¬
som vårt, hvilket länge sedan upphört att spela någon större rol i
verlden, det vore bäst att vara helt och hållet utan diplomater. Tan¬
ken kan måhända synas något djerf, men den har redan från annat
håll tillförene framkommit och bör åtminstone en gång i framtiden
kunna realiseras.
Det förefaller mig nemligen troligt, att den tid eu gång skall
komma, då fredsdomstolar skola afgöra tvister och stridigheter folken
emellan, och då man icke längre behöfver särskilde embetsman för att
i främmande länder bevaka fosterlandets intressen.
Då den tiden likväl ännu torde vara långt aflägsen och jag icke
vågar föreslå indragning af alla de beskickningar Sverige och Norge
för närvarande hafva i utlandet; då jag vidare föreställer mig, att af
alla dessa beskickningar de i Ryssland och Tyskland komma att längst
Måadagea den 27 Januari.
11
N:» 3.
bibehållas, emedan dessa båda makter äro de enda, från hvilka i
framtiden någon fara eller några vådor möjligen kunna hota Sverige
och Norge, hvaremot, enligt mitt förmenande, alla öfriga staters för¬
hållanden till oss omöjligen kunna innebära någon fara för de för¬
enade rikena, i synnerhet som man icke gerna kan tänka sig möjlig¬
heten af att vi någonsin skulle kunna komma i något fiendtligt för¬
hållande till Danmark, hvarom redan Konung Oscar den I sagt, att
vi aldrig behöfde befara att komma i krig med Danmark och vi ännu
mindre hafva att befara något dylikt från Österrike, Italien, England,
Frankrike, Spanien eller Nordamerika, tror jag, att vi utan synnerlig
fara skulle kunna indraga våra beskickningar i alla dessa länder och
i stället sköta diplomatien derstädes med „Envoyés extraordinaires‘%
d. v. s. envoyéer, som vid extra ordinära fall skickades ut för att vid
tillfällen, som innebure större fara för vårt lands lugn och säkerhet,
se dess intressen till godo. Alldenstund jag likväl nu icke har ens
den ringaste förhoppning om att dessa mina åsigter för närvarande
skola kunna realiseras, tager jag mig friheten att nu. gifva mig in på
ett annat fält, nemligen att framställa några anmärkningar rörande
ett och annat anslag under 3:dje hufvud titeln.
Jag tillåter mig då först och främst föreslå, att anslaget till mi¬
nistern i Berlin nedsättes från 48,000 till 40,000 kronor årligen, hvar¬
igenom en besparing af 8,000 kronor vinnes och detta anslag blir lika
stort med det som för närvarande utgår till ministern i Wien. Jag
kan icke tro, att det nya tyska kejsardömet är så luxuriöst, att re¬
presentationen der behöfver vara dyrbarare än i det gamla Öster¬
rikiska kejsarlandet. Jag anser derföre, att 40,000 kronor vore en
lämplig siffra för anslaget till vår minister i Tyskland.
En annan punkt, som förefaller mig att vara nästan den betänk¬
ligaste af alla under 8:dje hufvudtiteln, är anslaget till vår minister
uti Köpenhamn, hvilket uppgår ända till 86,000 kronor.
Det är i sanning förvånande, att denna siffra blifvit så högt till¬
tagen, då sändebuden i flere andra små stater, såsom till exempel i
Belgien och Holland — stater som dock hvar för sig äro större än
Danmark — icke uppbära mera än 20,000 kronor årligen. För min
del kan jag icke föreställa mig, att ministern i Köpenhamn behöfver
så mycket som 36,000 kronor, i synnerhet som Köpenhamn ju icke
är kändt för några dyra lefnadskostnader, likasom Danmark i sin
helhet icke utmärker sig genom något luxuriöst lefnadssätt utan sna¬
rare tvärtom. Detta bör äfven i viss mån inverka på diplomatien
derstädes. Det är så mycket mera förvånande, att denna siffra blif¬
vit så hög som 36.000 kronor, som envoyén i Washington icke har
mera än 16,000 kronor, oaktadt denna stad är känd för att vara
en af de dyraste platser i verlden och republiken Amerika väl måtte
vara värd lika stor ära och anses ega lika stor betydelse som Dan¬
mark, i fall nemligen äran skall anses ligga i den lyx som represen¬
tanten för ett främmande land utvecklar.
Jag föreställer mig alltså, att anslaget till ministern i Köpenhamn
utan fara borde kunna nedsättas från 36,000 till 16,000 kronor eller
Remiss af
statsveglerings-
pr opositionen.
(Forts.)
H:® 3.
12
Måndagen den 27 Januari.
jRemiss af
statsreglering^-
propositionen.
(Forts).
till samma belopp som för närvarande utgår till svenska ministern i
Washington.
Vidare förefaller det mig, som om man icke borde hafva något
synnerligt emot eu nedsättning i lönen för sändebudet hos en i politiskt
hänseende så oskyldig makt som Spanien, och af denna anledning tager
jag mig friheten att äfven uti detta anslag föreslå en nedsättning med
4,000 kronor, eller från 20,000 till 16,000 kronor.
Vidare skulle jag hafva önskat att på samma gång som Frank¬
rike förändrade sin statsform från kejsarrike till republik äfven någon
ändring skett i anslaget till svenske och norske ministern derstädes,
ty, sedan nemligen den Napoleonska demoraliserande lyxen i Frank¬
rike upphört och en ny och bättre anda i detta land vunnit insteg
och gjort sig gällande, förmodar jag, att 40,000 kronor kunnat vara
fullt tillräcklige åt vår envoyé derstädes, hvadan jag föreslår att
äfven denna post nedsättes, från 60- till 40,000 kronor.
_ sådan nedsättning har så mycket större skäl för sig, som
Paris alldeles icke är kändt för att vara bland de dyraste städerna
i Europa och i sådant hänseende ingalunda kan mäta sig hvarken
med S:t Petersburg, Berlin eller London.
Jag kan icke heller förstå, hvarföre legationssekreteraren derstä¬
des skall halva 8,000 kronor, då denne tjensteman på andra orter af
lika stor vigt och betydelse endast har 6,000 kronor och föreslår äf¬
ven i detta anslag en nedsättning till 6,000 kronor.
Jag får äfven på samma gång föreslå en afprutning från 19,000
till 16,000 kronor s den lön, som utgår till envoyén i Rom. Denna
stad är nemligen också ganska billig att lefva uti och det nyinförda
Italienska statsskicket är, åtminstone för så vidt jag har mig bekant,
icke al den luxuriösa beskaffenhet, att det kan erfordras en så hög
lön som 19,000 kronor, för att blifva representerad derstädes.
Jag skulle äfvenledes vilja tillägga, att konsulsstaten upptager
anslaget till vår generalkonsul i Köpenhamn med en allt för hög
siffra, nemligen 12,800 kronor. Jag håller nemligen före, att de extra
inkomster, som generalkonsulatet i Köpenhamn gifver och som, efter
hvad jag tror mig veta, uppgå till omkring 10,000 kronor om året,
borde vara eu fullt tillräcklig ersättning för hans arbete.
Det är dessa poster som jag anhåller, att det ärade Stats-Utskottet
måtte närmare begrunda, och vill jag i detta hänseende såsom ett
önskningsmål framställa, att såväl Riksdagen som Kongl. Maj:t måtte
taga hänsyn till de utomordentliga behof, som för ögonblicket råda i
landet, och att dessa behof måste tvinga oss att söka inkomster hvar
helst man kan erhålla dem, så vida det nemligen sker på ett billigt
och rättvist sätt. Jag hoppas desslikes, att alla våra diplomater, som
i allmänhet föra ett makligt och behagligt lif, med glädje skola offra
något af sitt öfverflöd i dessa kritiska tider, då så många hederliga
och dugliga arbetare sakna arbete och lida nöd.
Herr Di c k son: Det är alldeles icke min afsigt att vid detta
tillfälle ingå uti någon pröfning utaf de af Kongl. Maj:t föreslagna
utgifterna, ehuru jag för min del nog tror, att bland dem finnas flera
Måadagaa dan. 27 Januari.
13
N;o 3.
poster, som kunna tåla vid såväl afprutning som i vissa fall också
uppskof. Jag är dock fullt förvissad, att Stats-Utskottet skall låta *
dessa utgifter undergå tillräcklig dryftning och om Utskottet föreslår 3
några afprutningar eller något uppskof med beviljandet af de begärda
anslagen, tror jag icke, att man beköfver befara, att detta skall väcka
så synnerligt stor opposition, der det nemligen kan ske utan mehn
för det allmännas väl.
Jag anhåller att vid detta tillfälle få öfvergå till de i Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition föreslagna sätten att skaffa ökade statsin¬
komster, och ber då till en början att få uttrycka min stora belåten¬
het med hvad chefen för Finansdepartementet härom yttrat till Stats¬
rådsprotokollet, nämligen att han för sin del tvekade att föreslå eu
tillökning i bevillningen, innan män ännu vunnit en vederbörlig utred¬
ning om bevillningens grunder, så att denna förhöjning kunde genom¬
föras på ett fullt rättvist och billigt sätt. I denna åsigt instämmer
jag till alla delar, och finner alls icke något skäl att föreslå tillökning
i statsinkomsterna genom det direkta sättet att höja den nu utgående
allmänna bevillningen efter andra artikeln. Hvad nu beträffar den
tillökning i statsinkomsterna, som genom eu förhöjd skatt för tillverk¬
ning af bränvin skulle uppkomma, har herr Statsrådet och Chefen
för Finansdepartementet, såsom också troligt är, ansett att genom en
sådan förhöjning i skatten en minskning i tillverkningen skulle upp¬
komma och har beräknat denna minskning till 10 procent af till¬
verkningen.
För min del får jag säga, att jag icke endast tror, att tillverk¬
ningen af bränvin skall minskas med 10 procent, utan lag hoppas
fasthellre, att den skall minskas med ända till 30 procent, ty med
förhöjningen i bränvinstillverkningsafgiften afser jag verkligen icke
så mycket en förhöjning uti statens inkomster som eu förminskning
uti bruket af bränvin. Det är också förnämligast af den orsaken,
som jag för min del vill vara med om eu sådan förhöjning af bränvins¬
tillverkningsafgiften.
Hvad vidare beträffar den föreslagna tillökade skatten på införsel
af tobak, finner jag äfven denna vara synnerligen lämplig, i synnerhet
som Sverige derigenom i detta afseende blir likstäldt med Norge, så
att den införsel af tobak från Norge, som förut egt rum, hädanefter
kommer att upphöra. Man kan häremot anmärka, att någon förhöj¬
ning i tullen för cigarrer icke blifvit föreslagen, men för min del får
jag bekänna, att jag anser detta vara alldeles i sin ordning, emedan
tullen på cigarrer i Sverige redan förut är högre än den borde vara.
Det är visserligen eu sanning, att hit icke importeras annat än finare
cigarrsorter och jag medgifver gerna, att de personer, som röka fina
cigarrer, också kunna betala högre tullsats derför, men förbrukningen
af cigarrer i Sverige är stor, och så stor skilnad mellan tullen på
cigarrer och rå tobak, som hos oss, finnes icke på andra ställen.
Men vill man bibehålla denna jemförelsevis dryga tull på cigarrer och,
ännu mera, om man skulle vilja än ytterligare höja den, så tror lag
det kunde hafva skäl för sig att, på sätt en ledamot af Första Kamma¬
ren, Friherre Raab, vid 1868 års riksdag föreslog, lägga eu tillverk-
Remiss af
t åt sreglerings•
>>• opositionen.
(Forts.)
N:o 3.
14
Måndagen den 27 Januari.
Remiss cj'
statsreglering^'
propositionen.
(Forts.)
ningsafgift på den inhemska cigarrfabrikationen. Ja, för min del
skulle jag till och med anse det alldeles icke olämpligt, att, i samman¬
hang med den nu föreslagna förhöjningen i tullen på tobak, äfven
den inhemska tobaksplanteringen sattes under någon kontroll. Ty,
som vi veta, är dylik plantering i de flesta andra länder antingen
rent af förbjuden eller åtminstone belagd med ganska hög skatt.
Detta är emellertid ett ämne, som icke för närvarande kan blifva
föremål för öfverläggning; tilläfventyrs kan dock Bevillnings-Utskottet
komma att taga frågan under ompröfning.
Hvad vidare beträffar tullen på kaffe, tinner jag den föreslagna
förhöjningen vara både i och för sig lämplig, och till beloppet lagom.
I fråga åter om tullen på socker skulle jag vara benägen att gå ännu
ett steg längre än Kong!. Maj:ts förslag, så att tullen på denna arti¬
kel nu, likasom år 1868, höjdes med 2 öre på skålpundet. En sådan
förhöjning betyder nemligen i allmänhet icke så mycket, särdeles med
afseende på det ringa pris råsocker för närvarande betingar i den
allmänna marknaden. Och enligt min uppfattning är en förhöjning
af tullen å rena kassaartiklar den allra bästa och lämpligaste utvä¬
gen att fylla en tillfällig brist i statsinkomsterna; ty när helst den
högre tullen icke vidare af behofvet påkallas, kan den utan ringaste
men sänkas eller till och med helt och hållet borttagas.
Det är emellertid äfven en annan angelägenhet, som vid detta
tillfälle ligger mig om hjertat och hvarom jag skulle vilja utbedja mig
en upplysning, och det är huruvida Kongl. Maj:ts regering under det
för närvarande inom vårt land rådande finansiella betrycket varit och
är betänkt på att begära Riksdagens samverkan dertill, att detta be¬
tryck må kunna i någon mån lindras eller häfvas. Väl vet jag, att
det icke är det allra lämpligaste tillfället att nu, vid remissen af
statsverkspropositionen, bringa denna fråga på tal. Men då jag ser
statsrådsbänken nu vara ganska väl besatt och då särskildt Herr
Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet är här närvarande,
dristar jag mig till honom framställa en vördsam förfrågan. Herr
Finansministern inser naturligtvis bäst sjelf, om den kan och bör
upptagas till besvarande — huruvida regeringen har för afsigt att
för Riksdagen framlägga något förslag till åtgärder för lättande af
den bekymmersamma ekonomiska ställningen i landet? Vi känna alla,
att anledningen till det rådande betrycket förnämligast är att söka
deruti, att ett i förhållande till landets tillgångar alltför stort kapi¬
tal blifvit fastläst i jernvägsföretag, hvilka icke så snart kunna på¬
räknas gifva någon lönande afkastning. Med hänsyn dertill väcktes
äfven vid förra riksdagen motioner dels i Första Kammaren, af Herr
Hammarkjelm, om ett anslag af 30 millioner kronor till inköp af en¬
skilda jernvägar, och dels inom denna Kammare af mig om inlösen
för statens räkning af Motala—Halsberg—Mjölbybanan. Jag kan
naturligtvis icke känna, om regeringen nu är sinnad, att, med ledning
af diskussionen i ämnet inom Kamrarne vid förra riksdagen och med
hänsyn till den ekonomiska ställningen i landet, hos Riksdagen göra
någon framställning i likartad! syfte, men för min del kan jag icke
annat än finna en dylik framställning synnerligen önskvärd, och der-
Måcdagen den 27 Januari.
15
N:o 3.
före är det äfven som jag velat begagna detta tillfälle att framställa
min ödmjuka önskan, att regeringen, om så finnes lämpligt, täcktes
meddela Riksdagen upplysning härutinnan.
Herr Grefve Sparre: Jag hade icke ämnat i dag belasta Kam¬
marens protokoll med något yttrande; då jag nemligen anser sådana
uttalanden, som afgifvas vid remissen af en Kongl. proposition icke
vara af något synnerligt gagn. Men här har en af mig högt aktad
talare på hallandsbänken med hvilken — jag förklarar det öppet — jag
i de allra flesta frågor tänker lika, uppträdt på ett sätt, som enligt
min tanke gör det nödvändigt, att ett uttalande i annan syftning äf¬
ven måtte här i Kammaren afgifvas, på det icke allmänheten och ve¬
derbörande Utskott må få den föreställningen, att de åsigter, som af
den utaf mig åsyftade talaren framstäldes, skulle delas af alla Kam¬
marens ledamöter. I det fallet vågar jag nemligen icke svara för
någon annan än mig sjelf.
Till en början uttalade han sin obelåtenhet dermed, att regerin¬
gen föreslagit eu förhöjning i den indirekta beskattningen, då dere¬
mot den ärade talaren ville hafva hela den tillökning, som kan blifva
nödvändig, lagd på den direkta beskattningen. För att gifva stöd åt
sin åsigt gick han till historien; han sökte visa, att i forna tider
statsinkomsterna till vida större del än nu utgjordes af direkta skat¬
ter och derföre ville han icke nu ytterligare öka de indirekta med
mindre någon nedsättning egde rum i andra skattetitlar. För min
de! kan jag dock icke förstå, huru i eu tid, då statens inkomster
befinnas otillräckliga, man skall kunna nedsätta vissa skattetitlar, ty
då intet af statsinkomsterna kan umbäras, återstår ingen annan ut¬
väg än att — hviiket också utgjorde slutrefrängen i den ärade ta¬
larens anförande - • lägga hela förhöjningen jemväl för det man in¬
drager på den direkta beskattningen.
Han sade, att i länder med stora indirekta skatter befolkningen
är stäld på svältkur, lider af tvinsot m. m. Såsom ett undantag från
denna regel nämnde han visserligen ett land, nemligen Norge, men jag
tror för min del, att det i detta fall är samma förhållande med många
andra länder som med Norge, t. ex. med England, Frankrike, Tysk¬
land, Ryssland, Amerika m. fl. I alla dessa länder, ja, såvidt jag
känner, i alla länder i verlden äro de indirekta skatterna större än de
direkta, men icke har jag hört, att befolkningen i dessa länder i all¬
mänhet lider af tvinsot eller är stäld på- svältkur, om också, för ögon¬
blicket, förlamningen i rörelsen trycker dem. Dessutom, för att från
frasernas område gå rakt på saken: hvad är det regeringen nu
föreslagit? Jo, att lägga högre skatt på artiklarne bränvin, tobak,
kaffe och socker. Hvad nu den första af dessa artiklar angår, så
frågar jag den ärade talaren, om han verkligen tror, att befolkningen,
derföre att den beröfvas tillfälle att konsumera så mycket bränvin
som hittills, kommer att sättas på svältkur och lida af tvinsot, eller
om icke tvärtom bränvinet, om något, är det som åstadkommer så¬
dana verkningar. För min del instämmer jag fullkomligt med den
siste talaren i hvad han yttrade om nödvändigheten af att förminska,
Remiss af
sta tsreglerings-
propositionen.
(Forts.)
N:o 3.
16
Remiss af
statsreglering s
'propositionen.
(Forts.)
Måndagen den 27 Januari.
förqväfva och, om möjligt, omöjliggöra bränvinstillverkningen, och icke
tror jag, att genom åtgärder i denna rigtning befolkningen skall
komma att lida af tvinsot, utan tvärtom. Ungefär enahanda är
förhållandet med tobak. Sjelf är jag visserligen — jag medger det —
både bränvinssupare och rökare och har för öfrigt alla möjliga sä¬
dana ovanor, men äfven om jag härför måste vidkännas eu något
ökad skatt, har jag deremot intet att säga. Jag skall tvärtom med
nöje betala något dyrare eu sup eller litet tobak, sävidt jag derige¬
nom medverkar till, att andra, som kanske hafva mindre råd än jag,
konsumera något mindre af dessa varor,
Alldeles samma är förhållandet med kafle. Ty jag påstår, hvad
man säga vill, att kafle ingalunda är eu förnödenhetsvara, och att
den fattige nog kan lefva, fastän han låter bli att dricka kaffe. Li¬
kaså är förhållandet med socker.
Af hvad jag nu sagt om dessa artiklar, för hvilka en tullförhoj-
ning af regeringen föreslagits, framgår, det jag för min del anser
dessa artiklar så beskaffade, att det icke allenast icke länder till
någon skada utan tvärtom till väsentligt gagn att å dem höja skat¬
ten. Ty äfven om förbrukningen af dessa varor, å hvilka regeringen
föreslagit en skatteökning, skulle minskas, hvilket man dock knappast
kan hoppas, äro dock dessa varor af sådan art, att en större för¬
brukning af dem icke kan af någon menniska anses tjenlig; och man
kan väl således icke sägas hafva gjort folket den ringaste skada, om
man också genom en förhöjd skatt skulle i någon mån bidraga till
minskning i konsumtionen af dessa varor.
Det är dessutom otvifvelaktigt, att den indirekta beskattningen har
ett företräde framför den direkta deruti, att den frivilligt erlägges. Ty
om jag icke vill supa eller röka eller dricka kafle kan jag ju låta
bli; och konsumerar jag mindre deraf, behöfver jag ju icke äfven
med den högre beskattningen betala mera i skatt för samma varor
än förut. Om denna förhöjningen skulle verka dertill, att man i
stället för 4 eller 5 supar om dagen toge endast två, eller att någon
inskränkning skedde i bruket af morgonkaffe, “elfva kaffe11, middags-
kafle, och kaffe vid flera andra tider på dagen, så tror jag verkligen
icke att deri skulle ligga något ondt, likasom det ej heller vore nå¬
got ondt i att slippa se pojkar på 8 och 9 år röka cigarrer på ga¬
torna. Jag vill visserligen icke förbjuda förbrukningen äf dessa ar¬
tiklar eller i detta fall sätta mig till förmyndare för mina samhälls¬
medlemmar, men jag påstår, att det icke ur någon synpunkt kan
klandras, om landets representation på framställning af landets rege¬
ring pålägger skatt å dylika artiklar, som icke kunna betraktas som
förnödenhetsvaror.
Efter att således hafva bemött iuvändningarne mot de indirekta
skatterna eller rättare mot skatterna å de fyra artiklar, å hvilka re¬
geringen föreslagit en skattehöjning, ber jag att få något litet vid¬
röra den ärade talarens yttrande om de direkta skatternas företräde.
Den, hvilken såsom jag, i egenskap af landshöfding, tjugu år sutti i -
pröfningskomitéer, vet fullkomligt väl huru svår att genomföra den
direkta beskattningen är och huru omöjligt det oftast är att träffa
Måndagen den 27 Januari.
17
fbo 3.
den rätta siffran, hvarmed en person bör beskattas. Och jag är fullt Remiss af
öfvertygad, att den ärade talaren, hvars ställning, anseende och er- st"‘s'^uZ7en
farenhet utan tvifvel fört honom i komitéer, der beskattningsfrågor p> ^ports")'"
afhandlats, icke kan förundra sig öfver, att min känsla och mitt sam¬
vete gräsligt plågas, då jag skall på en höft bestämma huru högt eu
menniska skall beskattas, ty det är rakt omöjligt. Man försökte förut
den utvägen, att tvinga de skattskyldige att sjeifva uppgifva den in¬
komst de hade. Man har sedermera funnit detta vara olämpligt och
snarare leda till förvillelse. Man har således nu tagit sig till att be¬
skatta på grund af den kännedom, som ledamöterne i beskattnings-
komitén hafva om en persons inkomst, och denna kännedom är i de
flesta fäll otillräcklig. Jag nödgas sålunda i taxerings- eller pröf-
ningskomitéer taga till hjelp sådana omständigheter, som att till
exempel en person bor väl, lefver högt eller depensera!’ mycket.
Och då säger jag: när han kan depensera så mycket eller bo så väl,
måtte han hafva så och så stora inkomster och således beskattar jag
honom så och så högt. Men — mine Herrar — huru ofta se vi icke,
att menniskor lefva öfver sina tillgångar och just de, som lägga i
dagen lyx och öfverflöd, blifva såmedelst högt beskattade, då deremot
den, som verkligen har tillgångar, icke träffas så hårdt, emedan han
vanligtvis icke lägger fram dem på gatan, utan gömmer dem. Huru
skall jag således bära mig åt för att få reda på, huru stor inkomst en
fabriksidkare har af sin fabrik och en jordbrukare eller arrendator
af sin egendom?
Under senare tid har missnöjet med den direkta beskattningen
framträdt allt tydligare. Som bekant, har man i fråga om beskatt¬
ning af jordbruksfastighet velat införa en särskild skatt å sjeifva af-
kastningen af fastigheten, jemte den hittills gällande skatten, som be¬
räknats efter en viss procent af egendomens taxeringsvärde. Men då
möter här samma svårighet som i fråga om beskattning af fabriks¬
näringen vid beräkning af afkastningens belopp. Sådant är i ena
fallet lika väl som i det andra synnerligen svårt. Jag trotsar någon
menniska att kunna säga mig, huru stor inkomst jag har af min
egendom; ibland har jag svårt att få reda på det sjelf.
Att, under sådana förhållanden, vilja, när man skall taga ut eu
summa, som fattas, draga den ur den direkta beskattningen, är, en¬
ligt min tanke, den allra sämsta utväg man någonsin kan finna, och
deri vill jag gifva Herr Finansministern fullkomligt rätt. Att just i
det ögonblick, då man i tidningarne och i vissa kretsar oupphörligt
talar om huru orättvis den direkta beskattningen är, att just då vilja
öka den, det vore val det orimligaste man gerna kan tänka sig, och
jag har velat att inom denna Kammare åtminstone en röst skulle höja
sig mot den mening, som sålunda yttrats.
Jag öfvergår härefter till den siste värde talarens anförande, mot
hvilket jag i allmänhet icke har något att anmärka, då han i huf¬
vudsak var af samma åsigt som jag. Mot eu enda punkt vill jag
dock göra en erinran. Han sade nemligen, att han i regeringens
proposition saknade en framställning derom, att, då man satt högre
Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 3. 2
fila 3.
18
Remiss af
statsreglering s-
propositionen.
(Forts.)
Mandagen den 27 Januari.
tull på tobak, man bör beskatta inom landet planterad tobak. Jag
frågar den ärade talaren: hafva vi då icke haft tillräckligt ondt af
detta olycksaliga försök att beskatta hvitbetsodlingen för att nu be¬
träda samma bana. Har detta försök att motverka den inhemska
näringen för att hålla uppe tullen på en annan icke visat sig tillräck¬
ligt skadligt i så måtto, att vi aldrig fått någon hvitbetsodling, för
att man nu skall göra försök i samma rigtning, och vilja hindra jord¬
brukaren att använda sin jord, huru han vill. År icke skatten på
jordbruksnäringen redan tillräckligt stor? Kan det ligga någon rim¬
lighet uti, att jordbrukaren icke skulle få använda jorden till den
produktion, som han anser lämpligast, utan att dervid nödgas under¬
kasta sig en ökad beskattning, som, hvad hvitbetorna särskilt angår,
visat sig vara rent al skadlig. Den tobaksplantering, som bedrifves
inom vårt land, är sannerligen så obetydlig, att en beskattning derå
icke lärer blifva mycket inbringande. Den skulle blott hafva till på¬
följd, att denna näring undertrycktes, hvilket deremot vore att be¬
klaga, ty låt vara att den inhemska tobaksplantans blad icke äro så
stora och så deliciösa som utlandets, kan man dock mycket väl röka
dem. Jag har rökt många svenska cigarrer, och de hafva smakat
rätt bra.
Jag fruktar, att jag redan tröttat Herrarne alltför mycket, och
jag bör derföre icke längre taga Eder uppmärksamhet i anspråk.
Innan jag slutar, ber jag dock att med några ord få bemöta den värde
talaren från Helsingborg, hvilken ordade om det lyckliga och guld¬
smidda slägte, som kallas diplomater och hvilka, enligt hans påstående,
skulle törn ett mycket makligt och behagligt lif. Jag tycker i all¬
mänhet icke om att gorå insinuationer, som icke höra till saken. Och
icke heller kan jag rinna, att våra diplomaters uniformer äro så “guld¬
smidda", att man deremot kan hafva någon skälig anledning till an¬
märkning. ^ Hvad åter beträffar den ärade talarens uppgift, att deras
lif vore så makligt och behagligt, skulle jag till honom vilja ställa
samma fråga, som den hvilken sporde om vindflöjeln “hur vet han
det.” Jag tillstår Öppet, att jag icke eger någon fullständig känne¬
dom om de diplomatiska göromålens mängd och omfattning. Men så
mycken erfarenhet deraf har jag dock, att jag vågar påstå, att den
värde talaren mycket misstager sig, om han tror, att diplomaterne
icke hafva någonting att göra. Deras förnämsta uppgift är att be¬
fordra handelns intressen, och detta ger dem ofta mycket att skaffa,
i min egenskap af landshöfding har jag derjemte ganska ofta haft
kommunikationer från utrikes ministeriet angående personer i ut¬
landet, som varit i någon beröring med folk inom länet. På mina
resor i utlandet har jag ofta varit i tillfälle att se de göromål, som
åligga beskickningarne. Och de upplysningar, som vid en föregående
riksdag lemnades i denna Kammare af Herr Chefen för Utrikes-de-
partementtt. angående mängden af deras göromål, öfvertygade mig,
att deras, lif icke är så makligt som mången föreställer sig; att deras
uppgift icke är uteslutande att, såsom den värde talaren antydde,
underhålla förbindelserna med de utländska hofven, utan att de hafva
att bevaka det egna landets invånares intressen och att de i all-
Måndagen den 27 Januari.
19
K:o 3.
mänhet gorå det på ett ganska berömvärdt sätt. De kommunikationer,
som jag i egenskap åt landshöfding haft med dem, bevisa likaledes,
att de äro samvetsgranne och nitiske i sitt kall. Den värde talaren
påstod, att man kunde reda sig utan diplomater, ty när de interna¬
tionella fredadomstolarne komma till stånd, blefve diplomater helt och
hållet obehöfiige. Äfven om, emot all sannolikhet, för närvarande dessa
tredsdomstolar komma till stånd och blifva antagna öfver hela verlden
med det resultat, att allt krig och all oenighet genom dem blifva bi-
lagda, . — så äro likväl diplomaterne behöflige för att bevaka kommers-
siella intressen. Men sannolikt kommer icke jag, som är gammal, och
knappast den värde talaren, hvilken är yngre än jag, att upplefva den
tiden. Eller tycker han månne att det ser ut, som om denna tidpunkten
v°re i annalkande nu, då krig hörer till ordningen för dagen! Hvad be¬
träffar de särskilda belopp, som äro föreslagna till aflöningar åt de
utländska sändebuden, måste jag tillstå, att jag icke eger tillräcklig
kännedom om alla en ministers utgifter för att kunna bedöma, om
beloppen äro för högt beräknade eller icke. Men så mycket vet jag
likväl, att alltid, då jag är å utländsk ort och min vistelse der blifver
känd, besökes jag af en mängd behöfvande menniskor, hvilka anlita
min kassa på det mest obarmhertiga sätt. Och jag hör af ministrarne,
att de äro utsatta för samma öde och att de ofta nästan tvingas att
af egna medel förhjelpa folk från en ort till en annan. Jag tror der¬
före, att deras kassor temligen strängt anlitas och att de icke kunna
undvika detta, äfven om de hade aldrig så kallt hjerta. Hvad slut¬
ligen beträffar den omständigheten, att efter republikens införande i
Frankrike lyxen i Paris minskats och att följaktligen dervarande mini¬
sters lön borde nedsättas, kan jag försäkra den värde talaren, att jag,
under ett besök i Paris sistlidet års sommar, funnit priserna derstädes
dyrare än någonsin tillförene. Detta förhållande erkändes allmänt.
Och vi må icke inbilla oss, att den franska republiken skall hädan¬
efter åstadkomma någon förändring deri. Den franska budget, som
senast voterats, gifver dertill ej heller någon anledning. Lyxen i Paris
är i tilltagande i en förvånansvärd grad. Förr kunde jag lefva billigt
i den staden, men nu var det en omöjlighet. Till den grad voro
priserna å allting stegrade. Och hvad som i detta afseende gäller de
förenade rikenas beskickning i Paris, torde äfven ega sin motsvarig¬
het inom öfriga länder.
Hvad särskilt ministern i Köpenhamn angår, så är det natur¬
ligt, att denna stads granskap med Sverige gör, att denne minister blir
mer öfverlupen af folk och öfverhopad med göromål, än hans kolleger
på andra, mer aflägsna platser. Och då härtill kommer, att med af¬
seende på de många särskilda diplomatiska förhållanden, som existera
i Köpenhamn, icke allenast emellan Danmark och Sverige, utan äfven
emellan Danmark och Korge, hvilket senare land vår minister ju äfven
representerar, man på denna ministerpost måste ega en person, som
besitter förmåga att reda alla dessa förhållanden, ligger det otvifvel¬
aktigt i sakens natur, att denne måste visa sig på en fot, som icke
förefaller alltför knusslig. Jag tror derföre, att den föreslagna ned-
sättningen af denna ministers inkomster ingalunda är lämplig.
Remiss of
statsreglerings-
propositionen.
(Forts.)
N;o 3. ' 20
Remiss af
statsreglering s-
pr opositionen.
(Forts.)
Måndagen den. 27 Januari.
Hvad slutligen angår vår representant i Berlin, hvilken stad jag
för närvarande vill anse såsom focus för de stora rådslagen i Europa,
tror jag det icke heller vara lämpligt att nedsätta hans inkomster,
synnerligast som jag af egen erfarenhet vet, att det nu är mycket
dyrt att lefva i Berlin.
Jag anhåller, att dessa mina ord måtte såsom en liten protest
mot hvad de två närmast föregående talarne yttrat få åtfölja deras
yttranden till Stats-Utskottet.
•
Herr Hedlund: Innan jag öfvergår till det egentliga ämnet, an¬
håller jag att få förutskicka det uttalandet, att hvad jag kommer att
säga icke åsyftar någon opposition i den mening, man vanligen fattar
detta ord, mot Kongl. Maj:ts nuvarande rådkammare. Jag tror mig
nemligen, utan att behöfva utsätta mig för någon dementi, kunna såga.
att denna rådkammare understödjes med förtroende icke blott af den
obetydlige person, som här talar, och af många af den sida han inom
Riksdagen tillhör, utan äfven af det stora flertalet af svenska folket.
Förklaringen häraf ligger väl närmast deri, att i spetsen för regeringen står
den vördnadsvärde person, hvilken vi hafva att tacka för den nya
riksdagsordning, på grund af hvilken vi innehafva våra närvarande
platser. Och jag skattar såsom eu lycka i våra svenska förhållanden,
att en riksdagsman kan uppträda med sin sjelfständiga mening äfven
emot regeringen, utan att han derför behöfver anses vara oppositions¬
man. Vi hafva nemligen ännu icke kommit så in uti det parlamentariska
statsskicket, att man såsom anhängare af regeringen måste i alla styc¬
ken biträda hennes mening eller, å andra sidan, att man såsom mot¬
ståndare måste opponera sig emot alla af regeringen framlagda för¬
slag, utan man kan såväl i den ena som den andra ställningen upp¬
träda med sin sjelfständiga åsigt med hänsyn till uppfattningen af den
ena eller andra särskilda frågan.
Efter denna förklaring tvekar jag icke att öppet utsäga, att det
synes mig som om i den kongl. proposition, hvilken nu föreligger och
framdeles kommer att ytterligare behandlas, röja sig spår deraf, att
regeringen icke fullt känner den mening, som verkligen är i landet
rådande i fråga om vissa statsutgifter och beskattningsgrunder. Jag
tror nemligen, att den stora delen af svenska folket väntat att i pro¬
positionen angående statsverkets tillstånd och behof för år 1880 få se
ganska genomgripande försök att reducera statsutgifterna och, så vidt
möjligt vore, undvika nya beskattningar, samt •— om detta ej läte sig
göra — att dessa senare skulle utgå efter andra grunder än som nu
blifvit föreslagna. Jag skulle således möjligen kunna hafva anledning
att beklaga det icke vår aktade regering något mer, än fallet synes
hafva varit, i detta afseende lyssnat till eller sökt inhemta äfven
landsorternas mening, då hon nu torde taga i alltför öfvervägande
mån intryck af föreställningssätten inom de embetsmannakretsar, hvilka
bilda hennes omgifning.
När man väntat sig reduktion af statsutgifterna, har det egent¬
ligen varit inom de båda krigsdepartementen, som denna ansetts möjlig.
Man hade nemligen förestält sig, att i sakernas nuvarande politiska
Måndagen den 27 Januari.
21
N:o 3.
läge i Europa en sådan reduktion kunde verkställas. Vår mägtige Remiss of
östra granne, som länge varit betraktad såsom vår buse, är nu tern-
ligen medtagen efter ett långvarigt krig och dessutom upprord af inre p (Forts-)
stridigheter. Det torde derföre dröja länge, innan han kan rigta sina
tankar på nya eröfringar. Och de öfriga större europeiska staterna
äro till den grad upptagna af sina egna inre angelägenheter, att de
icke torde tänka på att oroa ett litet fredligt land som Sverige. Man
vill dessutom, vid en blick på de europeiska folkens närvarande till¬
stånd, spåra förhållanden, som visa, att det försvar, hvilket de sär¬
skilda staterna behöfva, torde böra sökas mindre uti anskaffande, af
kanoner och kulor att användas mot fiendtliga grannländer, än uti
säkerhetsåtgärder med afseende på hvad som inom staterna sjelfva
emellan de särskilda samhällsklasserna inbördes förefaller; ja, man
har trott sig kunna uttala den åsigt, att de internationela striderna
skola undanträngas af de strider mellan samhällsklasserna, hvilka nu
stå hotande öfver vår verldsdel flesta land. Om man vill förebygga
denna strid, bör man taga i öfvervägande sådana försvarsåtgärder, att
befolkningarna på samhällenas djup icke må behöfva frysa eller hungra,
och ett vigtigt vilkor derför är, att denna befolkning icke onödigtvis
betungas af skattebördor. Man hade således förestält sig, att allvar¬
liga försök till besparingar skulle blifvit gjorda på de båda krigs-
departementernas område; åtminstone hade man icke tänkt sig, att
inom detta område nu skulle framläggas omogna — jag vågar stå för
detta ord — förslag, bärande i sitt sköte mycket stora kostnader.
Det är om de tvänne hufvudtitlar, som omfatta dessa departement,
jag ber att få yttra några ord, utan att dervid inlåta mig i en de¬
taljerad granskning, i likhet med hvad som skett under lördagens de¬
batt inom Medkammaren från en framstående talares sida.
Måhända skulle jag velat följa eu ärad yrkesbroder, talaren från
Helsingborg, på hans färd till guldlandet, derest man icke dervid
komme in på de ordinarie utgifternas område, och då detta skulle
kunna åter uppkalla gamla konstitutionella konflikter, vill åtminstone
icke jag gå med på den stråten. Likväl må det tillåtas mig göra den
anmärkning, att, då den talare, som uppträdde näst före mig, med
sitt vanliga humoristiska lynne gjorde sig glad öfver talarens från Hel¬
singborg framställning, så torde likväl åtskilligt i denna varit förtjent
af allvarligare uppmärksamhet.
Det kan exempelvis icke förefalla annat än besynnerligt, att en
envoyé i Köpenhamn skall vara aflönad med femtio procent högre lön
än Sveriges utrikesminister, eller, om man äfven tager i betraktande
förmånen af det åt denna senare anvisade ministerhotellet, åtminstone
vara honom likstäld i afiöningsvilkor. Jag hade dock förestält mig att
för en utrikesminister, bosatt i Sveriges hufvudstad, förefunnes lika
många tillfällen, der det vore nödvändigt att representera, som för
ministern i Köpenhamn.
Man skulle också, vid betraktandet af denna hufvudtitel, kunna
spörja, hvad dessa der uppförda expektanslöner betyda, om de äro
afsedda för »expektans» å inträde i rikets tjenst eller om de betyda
expektans på pension, I fråga om de omordade guldsmidda unifor-
N;o 3.
Måndagen den 27 Januari.
Remiss af
slalsreglerings
propositionen.
(Forts.)
merna påminner _ jag talaren från Helsingborg om ett yttrande af eu
' president i Amerika, hvilken, på framställning om huru beskaffad uni-
iorm detta lands representanter i främmande land skulle bära, förkla¬
rade sig derom icke vilja utfärda något påbud, utan öfverlemnade åt
representanterne sjelfva att ikläda sig så granna uniformer som helst
och som funnos bäst öfverensstämmande med vanorna hos de barba¬
riska folk, hos hvilka de vistades. I fråga om våra diplomaters för¬
rättningar och de kraf på välgörenhet, som på dem ställas i skilda
land, inskränker jag mig till en enda anmärkning. Då den ärade ta¬
laren på Venersborgsbänken nämnde, att han såsom resande i utlan¬
det varit besvärad åt tiggare och deraf drog den slutsatsen, att för¬
hållandet vore enahanda med våra ministrar derstädes, så må han dock
icke glömma, att det ju låter tänka sig, att, när tiggarne å hotell-
värdarnes förteckningar öfver anmälde resande finna namnet på en
svensk grefve, de möjligen tänka: här ha vi en frikostig, kanske slösande
svensk, till hvilken det kan löna mödan att vända sig: men om de
också dervid icke misstaga sig, såsom vi hört, så följer deraf dock
icke, att detsamma gäller diplomaterne, hvilka bättre känna förhål¬
landena och halva lättare att skydda sig för dylika prejningsförsök.
Jag skall emellertid, som sagdt, be att få lemna detta guldlan¬
det för att öfvergå till ett land, som kanske snarare ännu tillhör
jernålderns tidehvarf. Här, i fråga om fjerde och femte hufvudtit-
larne, hade det för mig, som är en reformernas vän, och vän af allt
hvad framåtskridande heter, bort vara glädjande att se, huruledes hr
statsrådet och cheteu för landtförsvarsdepartementet går att på sina
axlar lyfta bördan af tvenne stora reformer, nemligen i afseende å
våra infanterigevär och å våra kanoner. Jag vågar emellertid kortli-
gen påstå, att ingendera af dessa frågor ännu vunnit fullständig ut¬
redning, hvilket äfven i någon mån framgår af Kongl. Maj:ts skrifvelse,
deri det står, att erforderliga modeller till dessa förändringar skola
vid ett annat tillfälle komma att för Riksdagen framläggas. Mig sy¬
nes således, att man bort afvakta denna tid, i stället för att, såsom
bär skett, framlägga förslag om tillverkningen af vapen, med hvilkas
nya modeller man ännu icke kommit på det klara. För öfrigt vill
det synas, som om de undersökningar, hvilka i afseende på infanteri¬
gevären egt rum, icke motsvarat de vidlyftiga och omfattande försök,
som i andra land föregå sådana ändringar, att särskilt nämna ett
land mindre än vårt, nemligen republiken Schweiz. Hafva vi pröf-
vat tio olika gevärsmodeller, hade man der pröfvat etthundrafyratio
innan man beslöt den djupt ingripande förändringen. Jag tror också,
att vi ega en allt för stor varning från den tid, då vi öfvergingo till
remingtongeväret för att nu oförsigtigt göra en ny reform. Jag tror att
Riksdagen har rätt att begära en jemförande kritik i afseende på
remingtongeväret, med hänsyn till det man nu föreslagit, för att få
klart för sig, om detta en gång såsom förträffligt prisade gevär verk¬
ligen är så ofullkomligt, som dess tillbakaskjutande synes förutsätta.
1 afseende på ammunitionen ber jag att blott i förbigående fä
yttra den meningen, att. när man säger, att erfarenheten i andra län¬
der gifvit vid handen, att man till fästningskanoner af den kalibern
Måndagen den 2, Janaari,
23
N:o 3.
skall hafva 200 kulor och af den 100 kulor på hvarje kanon, och till
hvarje gevär så och så många, såsom förhållandet är i Frankrike,
Tyskland och Österrike, så vittnar nog detta om militärstudier, men
torde icke ega giltighet i fråga om vårt eget land. Ty jag förmodar,
att vi icke behöfva ett så stort lager af kulör för vårt Fredriksborg
och Karlskrona, som man behöfver i de stater, der de kunna komma
till snart användande.
Här begäres vidare anslag till Karlsborgs bestyckning. För min
del är jag nog djerf att uttala den förmodan, att det är af föga be¬
tydenhet, om denna miniatyr-fästning varder så snart bestyckad. Hon
ligger långt in i landet, dit en fiende näppeligen skulle bry sig om
att gå, och äfven om han gjorde sig besvär dermed, skulle han san¬
nolikt ganska lätt, trots bestyckningen, kunna med några bågskott
slå sönder byggnaderna inom fästningen. Det synes mig ock något
besynnerligt, att man begär anslag till Karlsborgs bestyckning, men
lemnar andra vigtiga platser vid våra kuster utan allt skydd. Jag
återkommer härvid osökt till ett förhållande, som jag ofta påpekat,
nemligen frågan om skyddandet af inloppet till Göta eif. Om jag
rätt känner opinionen i Göteborg, är man der icke orolig härför, men
sedt från den synpunkten, att man vill använda millioner till landets
värnande, synes det mig förvånande, att man vill nedlägga stora sum¬
mor på Karlsborg, lemnande åsido hvarje, äfven den minsta förskans¬
ning vid nämnda flodmynning.
Det kan icke vara min mening, äfven om jag vore dertill vuxen,
att ingå i någon diskussion om central- och kustförsvaret, men så
mycket får jag säga — och jag hoppas att hvarje riksdagsman deri
ger mig rätt — att det icke kan annat än kännas för hvarje svensk
man nedslående, att så ofta höra talas om och se anordningar derför
gjorda, att fienden trängt in i landet, då vårt hopp och vår fasta
tillförsigt hvila derpå, att vi kunna möta ovännen på stranden och
hindra honom att någonsin sätta sin fot på vår fria jord.
I afseende på de öfriga anslagen i denna del af K. M:ts propo¬
sition tror jag, att det varit klokt tillmötesgående från regeringens
sida, om man sluppit att der finna denna summa af närmare 400,000
kronor till fältmanövrer. Jag vill visst icke bestrida deras gagn. Det
måste tvärtom medgifvas, när man erinrar sig de misstag, som begin-
gos vid den sista stora fältmanövern, att sådana öfningar väl behöf-
vas, förutsatt att man förstår göra sig misstagens lärdomar till godo;
men jag tror likväl, att under de lugna förhållanden, hvari vi för till¬
fället lefva, man utan någon synnerligt stor risk skulle kunna indra¬
ga detta anslag, för det år som nu föreligger. Detsamma gäller om
beväringsöfningarna, hvilka komma att fordra en så stor summa som
900,000 kronor. Ingen kan väl misstänka mig att icke vara en vän
af beväringens öfningar, men om öfningstiden för en gång reduceras
till femton dagar, synes mig en dylik åtgärd i dessa tider vara så
mycket mindre betänklig, som öfningen här i sjelfva verket afser en
'•■radis et indigesta molest, d. v. s. en oorganiserad truppmassa.
Deremot finnes det ett fall, der jag skulle vilja öka det af rege¬
ringen begärda anslag, nemligen i fråga om resestipendier för office-
Remiss af
statsreglering*-
propositionen.
(Forts.)
N:o 3.
24
Måndagen den 27 Januari.
Remiss af
statsreglerings•
propositionen.
(Forts.)
rare. Det belopp af 9,000 kronor, som nu är för detta ändamål upp¬
taget i budgeten för nästkommande år, skulle jag vilja flerdubbla,
under förutsättning dock, dels att till stipendiater komme att utses
officerare, som redan förut voro vuxne de länders språk, till hviska
de utsändes, så att de icke först behöfde använda större delen af ti¬
den till att lära sig språket, och dels äfven — hvarpå jag ej tvifla!'
— att det finnes officerare, som i öfrigt äro vuxne att mottaga ett
sådant uppdrag. Under dessa förutsättningar finnes näppeligen något
mera nyttigt för yrkesbildningen än ett understöd åt unge vetgirige
officerare, som vilja besöka främmande länder. Ett annat anslag, som
jag icke vill hafva ökadt, emedan jag icke ser något sådant upptaget
i den Kongl. propositionen, men väl ändock förorda, vore anslag till
bibliotek i militärliteratur och allmän bildning i våra garnisonsorter.
Om man spörjer en ung officer, hvarför han icke följer med den mi¬
litära literaturen i utlandet,; utan låter till och med civile personer
härutinnan slå sig på fingrarna, får man kanske till svar: “våra in¬
komster räcka ej till att skaffa oss denna literatur och om vi begära
medel dertill från krigsdepartementet, få vi med möda 100 kronor,
när vi behöfva 500.“ Det har varit talaren förunnadt att kunna
ställa en samling böcker till en garnisonstrupps förfogande, och han
fick sedermera till sin stora glädje höra, att böckerna varit till myc¬
ket gagn, titan tvifvel derigenom, att de beredt garnisonssoldaterne
tillfälle att på ett både nyttigt och nöjsamt sätt använda mången af¬
ton, som eljest blifvit tillbringad i sysslolöshet.
Vidare skulle jag icke hafva haft något emot, om regeringen begärt för¬
höjning uti anslaget för den stående arméns skjutöfningar. Som vi
veta, finnes ett särskildt anslag till skarpskytteväsendets och skjut¬
skicklighetens främjande, men huru varm vän jag än är af skarpskytte-
väsendet, tror jag dock, att en nedsättning uti det för detsamma af-
sedda anslaget denna gång kunnat ske. Deremot anser jag den stående
arméns skjutöfningar vara så högst vigtiga, att de förtjena att, mera
än nu varit fallet, uppmärksammas. Såsom förhållandet för närva¬
rande är, fruktar jag, att vi hafva en armé, hvilken, af huru utmärkt
personligt materiel den än är sammansatt och huru uppdrifven dess
manövreringsskicklighet än är, dock saknar något, nemligen skjutfär¬
dighet. Ja, jag vågar till och med uttala den farhåga, att detsamma
gäller om vårt sjöförsvar. Åtminstone är det ingen hemlighet, att man
af manskapet på våra krigsfartyg, oaktadt det på expeditionerna vunnit
färdighet uti fartygens manövrering och för öfrigt uti vidtagandet af
sådana förberedelser, som afse att göra allt ombord klart till aktion,
på fråga, huru det kan skjuta med kanonerna, fått till svar: det hafva
vi icke försökt. Slån mottager kanske ock upplysningen, att ett krigs¬
fartyg med grof kanon fått sig för öfningsexpeditioner tilldeladt endast
två lösa och en skarp patron. Det är såsom då man, i fråga om
våra landttrupper, finner uppdrifven skicklighet uti gevärens handte¬
ring och alla de förberedelser, som påkallas för att gevärets uppgift
skall verkliggöras, ända till och med “lägg an“. Men när skottet
brinner af, träffar det ej sitt mål. Kunde detta missförhållande af-
hjelpas med anslag, så att vi åtminstone i vår stående armé egcle en
25
N:o 3.
Måndagen den 27 Januari.
armé med skjutfärdighet, skulle jag gerna velat gifva min röst åt ett _
sådant anslag. __ _ „ , , p propositionen.
Jag skall nu be att få yttra några ord i afseende å femte hut- (Forts.)
vudtiteln, den andra afdelningen af det. system, som af en elak skäm¬
tare blifvit kalladt Ginungagapet, hvaruti folkets alla skatter nedstörtas.
Jag kan då icke annat än uttala min förvåning öfver att regeringen
funnit anledning att begära ytterligare millioner till anskaffande af
nya fartygscerter. Vi hafva nyligen uti tidningarne läst om uppfin¬
ningen af den fruktansvärda torpedobåten “Destroyer", och vi hafva
derjemte sett, att sådana vapen kunna erhållas för jemförelsevis billigt
pris. För min del tror jag, att hvarje svensk man skulle hafva med
glädje sett, om regeringen ifrågasatt anskaffandet af ett dylikt vapen,
uppfunnet, såsom vi veta, af vår frejdade landsman John Ericsson.
Man har mer än en gång i England uttalat farhågor derför, att dessa
torpedos skola sätta hela landets väldiga pansarflottas välfärd på spel.
Härmed vare emellertid huru som helst; jag har dock icke kun¬
nat undgå att fästa uppmärksamheten å de stora summor, som äro
begärda under denna hufvudtitel, och jag har så mycket hellre ansett
mig böra höja min röst mot deras beviljande, som jag af mina val¬
män — och det såväl anhängare, som icke-anhängare af det parti,
jag tillhör — vid min afresa till Riksdagen mer än en gång uppma¬
nades att medverka till att besparingar måtte göras å de särskilda
hufvudtitlarne, men i synnerhet å dem, som angålandt- och sjöförsvaret,
Nu frågas: om dylika indragningar skulle kunna verka derhän,
att nya skatter icke behöfde ifrågakomma? Detta vågar jag för min
del betvifla, om det än skulle kunna ske med afseende å 1880 års
budget. Jag hyser den föreställning, att, ehuru vi nu haft ett ogyn-
samt år, vi derföre icke böra nedsätta beräkningen åt de indirekta
skatterna för nästkommande år, emedan vi val veta, att ett enda godt
år är tillräckligt att i betydlig mån öka de inkomster, som erhållas
såväl af tullen och jernvägstrafiken, som från andra håll. Om således
förhållandena i detta hänseende möjligen skulle kunna ordnas för år
1880, utan att några höjda skatter derför behöfde påläggas, och om
ingen statsbrist för 1879 är att befara, så hafva vi dock balansen för
1878, som måste fyllas. Frågan blir då, hvilka grunder höra iöfjas
vid anordnandet af den beskattning, som af nämnda anledning måste
ega rum ? Här hafva vi då först att taga i betraktande det förslag,
som väckts om bränvinsskattens höjande. Ehuru det inom denna
Kammare torde vara vanligt, att de, som äro ledamöter af Utskotten,
icke gerna vilja genom föregående yttranden gå sina uttalanden inom
utskottet i förväg, och jag följaktligen, såsom ledamot åt Bevillnings¬
utskottet, måhända icke borde nu yttra mig i denna fråga, anser jag
mig dock icke böra hysa några betänkligheter att ur principal syn¬
punkt uttala såsom min mening, att, om jag också eljest hyste benä¬
genhet för bränvinsskatten, såsom en skatt på en “af våra laster“,
och om jag än, i likhet med en föregående talare, vore aldrig så ifrig
att få mina laster beskattade, så skulle jag dock tveka att bidraga
till påläggandet af en skatt, om hvilken jag visste, att den hade
landets jordegande befolkning emot sig. Egen detta senare rum, måste
N'o 3.
Måndagen den 27 Januari.
y (3
f Äe,"“s det, i min tanke, tillmätas stor betydelse. Jag hör icke till dem, som
propositionen'. ^°’ man 3 om lag- eller skattereformer, kan följa endast
(Forts.) s*na e8ua subjektiva meningar, utan att taga hänsyn till huru dessa
reformer upptagas af dem, hvilka de närmast komma att träffa. Jag
anser tvärtom, att det är af den allra största vigt att taga hänsyn
till den jordmån, i hvilken man nedsätter den nya lagens planta. År
det t. ex. fallet, att den jordbrukande befolkningen har motvilja mot
eu sådan skatt, hvilken fara har man icke då att frukta? Denna
fara kan endast besvärjas genom att skatteökningen går långsamt. År
man säker, frågar jag. derest man på en gång höjer denna skatt så
betydligt som nu är föreslaget, att icke den allmänna oviljan gör, att
lagbrotten blifva skyddade af befolkningen och att länsmännen i stället.
för understöd möta motstånd, när de komma för att taga de olofligt
brun vinsredskapen i beslag? Jag säger icke, att så skulle ovilkorligt
blifva förhållandet, men jag nekar ej, att jag hyser en viss farhåga
i detta afseende, då jag ser den höga beskattning å bränvinstillverk-
ningen, med hvilken man egentligen vill söka möta statsbristen. Jag
hyser dessutom fruktan för en annan fara, som ligger mig närmare;
och det är smugglingen. Vi veta att till följd af den fria handels¬
lagstiftningen, smugglingen å våra kuster nästan upphört, dock var
hon i afseende å bränvinet den värsta att utrota, tilldess vi fingo eu
bättre uppgörelse med Danmark i fråga om drawback.
Vill man nu på en gång höja denna skatt, så som af Kongl. Maj:t
föreslås, så kan denna olyckliga smyghandel åter bringas till lif. När
frestelsen blifver så stor, som nu skulle ske, kan det utan tvifvel in¬
träffa. att hos de djerfve sjömän på våra kuster, som nu egna sig åt
fredlig och ärlig sjöfart, hågen åter vaknar att fresta de lockande
äfventyren på den nattliga stormvågen och mellan brottskären.
Jag vill icke här redan orda om de olika verkningarna af direkt
eller indirekt beskattning, men då en föregående talare gjort sig lustig
öfver ett anförande af en talare på Hallands-bänken, kan jag ej af¬
hålla mig från att yttra ett par ord i ämnet, äfven då jag väl vet.
att denne _ talare. nog reder sig sjelf mig förutan. Han har, i min
tanke, gifvit en vigtig bild af förhållandet, då han sagt, att de indi¬
rekta skatterna verka såsom en omärklig ^svettning af samhällskrop¬
pens safter, under det de direkta verka såsom en åderlåtning, af
hvilken man känner obehag. Nu må visserligen personer finnas, som
anse den förra metoden bättre än den senare; men säkert är, att
den, som har mod att föredraga ett för ögonblicket känbart, men
hastigt öfvergående lidande framför ett tillstånd af långsamt fortgående
och till upphörandet oviss afmattning, icke tvekar att sätta lansetten
på armen. Den skämtsamme talaren sporde hvar man märker spåren
af denna tvinsot, som skulle följa på den indirekta beskattningen, och
hans blick flög öfver flera Europas land utan att kunna uppdaga
illamåendet. Jag tror likväl, att tillståndet i både Ryssland, Tyskland
och England vitnar om något annat. Jag tror att nöden bland arbe¬
tarebefolkningarna i flera land, hvaribland äfven England, der man
till och med uppmuntrar och understödjer arbetarne att emigrera tillandra
land, emedan moderjorden icke längre kan ge dem näring — jag tror
Måndagen den 27 Januari.
N:§ 3.
i!7
att dessa företeelser vitna om allt annat än ett godt helsotillstånd.
Och när man undersöker orsakerna härtill — allvarligt och utan hån
— skall man utan tvifvel såsom en betydelsefull faktor nödgas taga med
i räkningen just skatterna, och af dem just de indirekta. Det torde
derföre vara skäl, att man lemnade skämtet å sido i afseende å skatte¬
frågorna, med hänsyn till deras inverkan på folkets välstånd; fastmer
bör man dervid fästa det allra största och allvarligaste afseende.
Jag slutar med en vördsam hemställan till Stats-Utskottet, att ut¬
skottet ville ställa så till, att våra utgifter måtte reduceras derhän,
att de nu föreslagna indirekta skatterna icke må behöfva i någon
vidsträcktare mån anlitas, och jag föreställer mig, att Utskottet dervid
icke skall möta motstånd, utan fastmer välvilligt tillmötesgående från
den regerings sida, till hvilken Sveriges folk och Riksdag hysa upp¬
riktig tillit.
Herr Danielsson. Herr Talman! Mine Herrar! Då det för¬
hållande nu inträffat, som jag en och annan gång vågat här i Kamma¬
ren förutsäga, nemligen det förhållandet, att den tid kunde komma, då
statens inkomster icke förslå till dess utgifter, kunna Herrarne finna,
att jag mött denna fråga med ett visst vemod, och jag tror mig känna,
att detta vemod äfven delas af en stor mängd af svenska folket. Väl
har jag och många med mig sökt att under de nu gångna goda åren,
hvilka varit flera, spara något och så försigtigt bevilja anslag, att
vi äfven kunde vid de goda årens försvinnande hafva något att tillgå.
Men jag och de med mig likasinnade hafva icke kunnat göra våra
röster hörda, utan andra beslut hafva tillkommit, som åstadkommit
hvad nu här föreligger. Detta oaktadt vill jag göra den vänliga hem¬
ställan till det högt ärade Stats-Utskottet att ännu en gång söka med
allvar och kraft i handling och ord göra allt hvad det kan, för aft
minska den brist, som nu föreligger. Jag tror, att, om Stats-Utskottet
i detta fall framlägger förslag, skall Riksdagen nu mer än någonsin
vara villig följa ett sådant förslag. Jag tror, att mycket kan bespa¬
ras, som här är uppfördt på så väl 4:de som 5:te hufvudtitlarne, och detta
torde kunna ske utan någon synnerlig fara för samhällets bestånd.
Mig förefaller det, att hvad bär är föreslaget på 12:te sidan af Kongl.
Maj :ts proposition, der anslagen under fjerde hufvudtiteln förekomma,
kan väsendtligt nedprutas. ■— Jag tror, att de kanoner, projektiler
och gevär, som här äro ifrågasatta att anskaffa, säkerligen komma
att ganska länge blifva obegagnade. Under sådant förhållande åter,
att de en gång skulle behöfva användas, tror jag, att de då skulle
vara både uråldriga och odugliga. Vi hafva, såsom här redan är
sagdt, icke någon synnerlig fara att frukta från våra maktegande gran¬
nar, och derför anser jag att det skulle kunna till ett annat år anstå
med anskaffandet af den krigsmateriel, som på tolfte sidan är upp¬
tagen. Jag tror att detsamma är förhållandet med en del anslag på
öde hufvudtiteln, och att det kan för närvarande ganska väl med dem
bero. Jag hoppas alltså, såsom jag nämnde, att Stats-Utskottet skall
göra allt, som är möjligt, i besparingsväg. Vidare vill jag hoppas, att
Stats-Utskottet skall finna tiden vara inne att låta bero med de så
Remiss af
statsreglerings-
pr opositionen,
(Forts.)
M:o 3.
28
Måndagen den 27 Januari.
Remiss af
statsreglering
propositionen.
(Forts.)
kallade löneregleringarne. Vi hafva sett, att det resultat, som vun-
nits genom löneregleringarne, utfallit i helt annan rigtning än hvad
Riksdagen hoppades, då den skref sin bekanta skrifvelse till Kongl.
Maj:t om lönefrågan. Riksdagen tänkte då, att det skulle ske be¬
sparingar och rätt betydliga besparingar samt väsendtliga förenklin¬
gar i arbetssättet. — Men det förefaller mig, som om ingendera af
dessa tvänne förhoppningar inträffat, och allra minst att embetsverken
skulle blifva billigare. Vi hafva fått åtskilliga millioner mera att ut¬
betala till våra tjensteman, såväl i löner som pensioner. Vi bedja såle¬
des Stats-Utskottet icke mycket befatta sig med den af Kongl. Maj:t
föreslagna fortgång med löneregleringen, då Riksdagens förhoppning
derutinnan redan förfallit. Jag tror det dermed kan ganska godt
anstå till bättre tider. Också i år möter mig en annan utgiftstitel,
en gengångare under namn af dyrtidstillägg, hvilken titel envisas
hänga med Kongl. Ma.j:ts proposition. Här klagas allmänt i landet öf¬
ver penningbrist och arbetslöshet och man ser äfven, att lifsförnöden-
heterna blifvit betydligt billigare än förut. Således kunna några dyr¬
tidstillägg icke längre försvaras. — Jag tror, att man ganska väl
kan stryka dem. Det kan visserligen invändas, att andre tjenstemän,
som lyckats få löneregleringen för sig genomförd, derigenom hafva det
bättre, emedan de äro på ordinarie stat, och Herrarne veta, huru
svårt det är att rubba något sådant anslag. — Det må vara deras
lycka, men då förhållandena äro sådana, att vi måste pruta, kunna
vi icke hjelpa det, utan några få nöja sig dermed.
Man har vidare sagt, att vår finansiella ställning är särdeles be¬
tryckt genom det myckna jernvägsbyggandet. Ja, det kan visst vara
sant, och jag tror det ligger mycken sanning deri, men det är ett
annat fastläsande, som jag tror vara orsaken till den betryckta ställ¬
ningen — och det är fastlåsandet af millioner i statsbudgeten till de
under senare åren verkstälda dyra löneregleringarnes och den dermed
följande ökade pensioneringens upprätthållande. Dessa medel, hvilka
naturligtvis icke den stora allmänheten längre rår om, gå in i stats¬
kassan, der de för sina bestämda ändamål utgå och kan vederbörande
med dem göra hvad de behaga. Följden är den, att dessa många
millioner, år efter år, äro fastlästa, och allmänheten eller staten kan
icke förfoga öfver desamma; och detta fastläsande tror jag är lika
farligt, som fastlåsandet i jernvägsbyggnader.
Då jag nu sagt mina åsigter och hoppas, att Stats-Utskottet gör
allt, som ar möjligt, för att få besparingar, tror jag, att åtskilliga
jemkningar i utgiftsbehofven kunna ske. Hvad som derefter återstår
att anskaffa, vill jag skall läggas på de direkta skatterna, eller be-
villningen. Jag vill icke, att vi, som föra svenska folkets talan, skola
ge oss ut att söka i fattigt folks fickor, för att leta efter något, som
kan fylla statens behof.
Det förefaller mig mycket hårdt, att vi kommit derhän, att bud¬
geten icke går ihop, men hårdare skulle vara, om den stora mängd,
som icke här har någon talan, skulle få plikta för hvad vi gjort.
Jag tror att, om besparingar göras så mycket som möjligt, skall den
återstående bristen blifva så ringa, att den mycket väl kan fyllas ge-
29
N:o 3.
Måndagen den 27 Januari.
nom ökad direkt beskattning. Under uttalande i största korthet af Remiss af
dessa åsigter hoppas jag, att Stats-Utskottet skall för oss framlägga så-
dana förslag, om hvilka vi må kunna blifva eniga, och att menin- p' ^olta.)
garne inom Riksdagen nu mera än någonsin äro böjda för besparin¬
gar. Jag beklagar visserligen, att vår högt älskade regering icke fun¬
nit sig befogad att något mer pruta ned åtskilliga anslag, men jag
förmodar, att vår regering icke skall hafva något emot att Riksdagen
försöker göra det.
Herr Lyttkens: Jag var fullt beredd på att mitt yttrande
skulle blifva, om jag så får säga, förtydt. Men att det skulle ske af
den ärade talaren på Elfsborgsbänken, som ju eljest med sin kraft,
sina snillegåfvor och sin talang vanligen uppträdt för att försvara de
arbetande klassernas rätt gent emot de öfriga, — detta både jag ej
väntat. Men detta hans inkonseqventa uppträdande genomgick äfven
hans anförande. Han säger, med sin vackra gest, att han gerna
skulle vilja undertrycka all bränvins- och tobaksförbrukning. Nåväl,
om nu så lyckligt vore — och deråt ville äfven jag önska fram¬
gång — att detta blefve en verklighet, hvar skulle då penningar
tagas att fylla statsbristen med? Samme talare säger vidare, att han
vill fördyra dessa artiklar, så att förminskningen i konsumtionen
blefve så stor som möjligt. Ja, detta vill jag vara med om, dock
med vilkor, att, i och med detsamma man höjer beskattningen på
konsumtionen för den stora allmänheten, skall man minska andra
beskattningar, och deribland särskildt den personliga afgiften. Men
om man — säger han — lägger till en afgift och tager bort en
annan, blir det på det hela ingen förhöjning. Just för att öka in¬
komsterna föreslås ju dock af mig såsom eu säker utväg att ned¬
sätta de begärda anslagen och sedermera anlita den säkraste väg,
nemligen inkomstbeskattningen. För min del skall jag icke halva
något emot att vi fördyra tobaken och bränvinet, men, som sagdt,
endast under förbehåll, att vi nedsätta andra beskattning ar, som
hvila på den arbetande hopen och massorna, så att den föreslagna
skatteförhöjningen jemltas ut på annat sätt.
Vidare yttrade nämnde talare, att han betalar gerna för — som
jag tyckte han sade — sina laster. Nå ja, det är icke svårt för en
person i hans samhällsställning att kunna säga: “jag betalar gerna
eu förhöjd konsumtionsafgift för en eller två af de njutningsmedel,
som bland många stå mig till buds.“ Han har nemligen, utom sin
landshöfdingelön, inkomster såsom ordförande i direktioner och jern-
vägsstyrelser och eger dertill stor enskild förmögenhet. För honom
finnas så många njutningsmedel, hvilka icke på långt när äro så
liårdt beskattade, som mycket annat; der finnas t. ex. viner o. d.,
som ingalunda draga en tull, jemförlig med den å bränvin. Att han
gerna betalar detta, blott han slipper den stora tilläggsbevillningen
på sina inkomster, sina stora egendomar och alla öfriga tillgångar,
detta är ju fullt förklarligt. Men jag finner det, som sagclt, föga
konseqvent med hans förra uppträdande, då han städse stälde sig
på deras sida, som försvarade den mindre lyckligt lottade allmän-
N:o 3.
SO
Måndagen den 27 Januari.
Remiss af heten, — hvilket sistnämnda jag på det högsta respekterar honom
statsregleringt- jag Upprepar, att af hvad jag nu yttrat torde framgå, att min
^(Forts-7e"' åsigt är, att, om vi skola vidtaga förhöjning af vissa skatter, böra
vi å andra sidan minska en del af de personliga skatter, som tynga
den stora allmänheten.
Meranämnde talare framhöll med ett visst hån, att vi här i
landet icke hafva att befara den tvinsot, som råder bland den stora
allmänheten i vissa andra länder. Jag vill då be honom visa, hvilka
andra länder hafva så stor procent af sin beskattning, som vårt land
har, på de indirekta skatterna. Jag tror icke många länder kunna
uppvisa ett likartadt förhållande, och just dessa länders exempel år
ett stöd för min sats, att, när den indirekta beskattningen går ut¬
öfver vissa gränser, verkar detta på den stora arbetande befolkningen
derhän, att landets industri lider deraf. Från en del länder finnas
verkligen betänkliga exempel att framhålla, hvarthän det leder, då
den stora mängden af arbetare sluter sig till de s. k. socialdemokra¬
terna och börja röra på sig och föra krig emot det bestående sam¬
hällsskicket och mot plutokraterne. Dessa tvenne väldiga makter
hafva börjat kämpa med hvarandra om herraväldet i Europa och
jag tror vi böra vakta oss för att framkalla dylika förhållanden inom
våra områden. Låtom oss i stället gå hvarandra tillmötes: vilja vi i
sedlighetens intresse höja bränvins- och tobaksskatten, låt oss då göra
det och visa, att det icke sker för att skydda oss i andra afseende!!,
utan må vi säga till arbetarne: vi hafva lagt skatt på de varor, som
ni kunnen undvara, men vi hafva minskat de skatter, som hittills
varit betungande för er.
Tills vidare vill jag lägga, skatt på bevillningen, så att ej här i
Sverige må uppkomma sådana strider, som i andra länder pågå emel¬
lan socialdemokrater och socialplutokrater. Låtom oss, i likhet med
den ärade representanten på Göteborgsbänken, förklara, att vi icke
vilja göra denna sak till en oppositionsfråga mot regeringen, hvilken,
med dess chef i spetsen, jag högt värderar, ehuru jag i denna be-
skattningsfråga ej kan följa med regeringen.
Man säger, att bevillningsförordningen ligger under omarbetning.
Det gör bränvinsförordningen också, hvadan detta icke bör utgöra
något hinder; ty man kan vidtaga förhöjningar i den ena, såväl som
i den andra, då ju tillfälliga behof böra fyllas med tillfälliga medel.
Bevillningens beskaffenhet är ingalunda konstant; riksdagsordningens
40 § föreskrifver nemligen, att den kan variera, den skall höjas eller
sänkas för att jemna statsregleringen. Att emellertid nu inlåta mig
på frågan, hvilka nya bevillningar, som böra tillkomma, dermed vill
jag ej nu upptaga tiden. Jag vågar likväl anhålla, att de olika tän¬
kande ibland Herrarne måtte något litet besinna sig, innan de kasta
hela tyngden på den stora konsumerande allmänheten.
Herr Borg. Då en af representanterne från Göteborg upptagit
åtskilliga af de anmärkningar, som Herr Grefve Sparre framställt
mot mitt förra anförande, kan jag nu vara ganska kort. Jag vill
blott protestera emot Herr Grefve Sparres uppfattning af mitt ytt-
Måndagen den 27 Januari.
31
N:o 3.
rande angående diplomaternas uniformer. Jag ville icke dermed säga
annat, än att det enligt min uppfattning kunde med skäl ifrågasättas,
huruvida dessa uniformer utmärkte sig för den enkelhet, som an-
stode vårt land.
Mot Herr Grefvens erfarenhet i afseende å den tjenstvillighet,
som våra beskickningar i utlandet ådagalägga, torde äfven kunna
åberopas andras erfarenhet om ett motsatt förhållande. Härmed vill
jag dock icke upptaga Kammarens tid. Grefve Sparres på egen er¬
farenhet grundade påståenden må stå för hans räkning. Men i en
punkt tillåter jag mig att med bestämdhet påstå att Herr Grefve
Sparre misstagit sig, nämligen då han sade att lyxen i Frankrike
vore i tilltagande. Jag lemnar derhän huru härmed förhåller sig
inom det enskilda lifvet, men hvad som icke torde kunna förnekas,
är att den ofantliga statslyx, som detta land under kejsardömets tid
utvecklat, numera minskats. Och hvad angår tillökningen i den
franska budgeten, vill jag fästa uppmärksamheten på att densamma
hufvudsakligen härrört af ökade anslag för befrämjande af skolvä¬
sendet och upplysningen inom landet. Visserligen har man i Frank¬
rike äfven gilvit stora anslag för arméns försättande i krigsdug-
ligt skick; men tillskottet i budgeten afser dock i allmänhet, såsom
jag nämnde, upplysningens befrämjande.
Det är dessa anmärkningar, som jag velat hafva antecknade till
pro tokollet.
Chefen för Kongl. Finans-departementet, Herr Statsrådet Forssell:
Herr Grefve och Talman! Mine Herrar! Kammaren begär antagligen icke,
att regeringens ledamöter skola nu inlåta sig på något svaromål i fråga
om de särskilda utgiftsposter, mot hvilka redan vid detta tillfälle an¬
märkningar olif vit framstjäla. I fråga om statsregleringen i dess
helhet har yttrats, att regeringen bort mera och bättre än som skett
gorå sig underrättad om landets och folkrepresentanternes mening,
innan den framkommit med en i förhållande till våra tillgångar så
hög budget. Det kan väl svårligen undvikas, att mellan en regering
och ett större eller mindre antal folkrepresentanter skall finnas någon
meningsskiljaktighet i fråga om hvad statens behof kan kräfva; det
hufvudsakliga är allenast, att mellan regering och representation icke
må komma att råda någon skiljaktighet beträffande väsentliga frågor
och huru härmed förhåller sig, derom blifver det längre fram tillfälle
att döma. För min del anser jag mig skyldig lemna några förklarin¬
gar öfver regeringens ställning till frågan om det lämpligaste sättet
att fylla statsregleringens behof. Jag behöfver icke upptaga till af¬
vägande de skäl, som här blifvit eller som eljest kunna mot hvarandra
uppställas rörande företrädet mellan den direkta och indirekta be¬
skattningen, så mycket mindre som föregående talare redan tillräck¬
ligt påvisat, huru man alldeles icke kan påstå, att de direkta skatterna
skulle särskilt utmärka sig framför de indirekta i det afseendet, att
de förra vore rättvisare än de senare.
Det är sant, att i stället företer den direkta beskattningen den
egenskapen att, såsom utgående på en gång och till större belopp,
Remiss af
statsreglerings-
propositiontn.
(Forts-)
3.
32
Måndagen den 27 Januari.
Remiss af
statsreglering s-
propositionen.
(Forts.)
synas mera och kännas mera än konsumtionsskatten, och mången ser
deri den direkta skattens största förtjenst. De folkrepresentanter,
som förkasta konsumtionsskatten derföre, att den är så bedrägligt lätt att
bära, så osynlig och omärkbar derföre, att den icke på något sätt kan ut¬
mätas, derföre att den kan undvikas helt enkelt genom umbärande af vissa
konsumtionsartiklar, de må nu från sin höga ståndpunkt hafva rätt gent
mot de skattdragande, som äro svaga nog för en sådan förmån — men
för regeringen utbeder jag mig erkännande af dess goda afsigt, då
den, vid den hårda nödvändigheten att för statsbehofvens fyllande
äska nya skattebidrag, också tänkt på nödvändigheten att göra dessa
skatter så litet tryckande för allmänheten som möjligt. Och då man
nu emot mig åberopar den stora allmänna meningen i landet, vågar
jag här uttala den tanken att, om det skall så vara, att man, af om¬
tanka för att konsumenterne af rusdrycker och tobak, icke måtte få
betala ett öre mera för glaset bränvin eller rullen tobak, nödvändigt
vill öka den allmänna bevillningen för 1879 med 66 | proc. och för
1880 säkert med 75 å 100 procent, möjligen med 200 procent, då
skall folket i bygderna, till och med de omhuldade bränvin- och
tobakskonsumenterne sjelfve, när debetsedeln kommer, tänka mindre
mildt om representationen än om — regeringen.
För öfrig! har det för regeringen funnits ett särskildt skäl att
icke vid detta tillfälle begära någon förhöjning i den allmänna be¬
villningen. Jag behöfver icke, för att angifva detsamma, mera än en
erinran om hvad i Riksdagen och i pressen om den allmänna bevill¬
ningen yttrats under hela det föregående året. Det är sant, att
anmärkningarne mot nu gällande bevillningsförordning hufvudsakligen
framstå! ts från ena sidan af denna Kammare och att man förevitat
densamma att allt för mycket tillgodose jordbruksnäringen; men man
skulle taga frågan om eu revision af denna bevillningsförordning allt
för lätt, om man förestälde sig att dess olägenhet läge endast i fastig-
hetsbevillningens förhållande till inkomstbevillningen, och att den¬
samma skulle afhjelpas allena genom att höja fastighetsbevillningens
procent eller pålägga jordbrukaren eu inkomstbevillning utöfver fastig-
hetsbevillningen. Det finnes eu annan oegentlighet, som för 10 år
sedan mycket afhandlades i Riksdagen, men sedan synes hafva blifva
glömd, den nemligen, att alla fastighetsegare skola betala bevillning,
att jordbrukare skola betala den under alla förhållanden, äfven under
missvextår, att denna skatt betalas af alla efter samma grund, och
att denna grund är sådan att fästighetsegaren får betala bevillning
äfven för hvad han icke egen Denna omständighet gör visserligen,
att egaren af en större fastighet och den förmögne jordbrukaren ge¬
nom fastigketsbevillningen egen stort företräde framför andra som af
allmänna bevillningen träffas, men att deremot egaren af eu ringa
hemmanslott, helst om han är försänkt i skuld, får betala i bevill¬
ning för mycket i jemförelse med de större jordegarne, ja, i många
fall mer än den arbetskarl, som med honom i inkomst är närmast
likstäld. 1 ett land sådant som Sverige, der de små hemmansegarnes
antal är högst betydligt, kan denna omständighet icke vara utan vigt
Måndagen den 27 Januari.
33
Pila 3.
och måste göra det motbjudande att, när annan utväg finnes, skrida
till någon väsentlig förhöjning af den allmänna bevillningen.
För min del får jag erkänna, att jag börjat blifva tveksam derom,
huruvida en lycklig lösning af de frågor, som röra bevillningsförord-
ningen, står att vinna och det rubbade förtroendet till denna förord¬
ning kan återställas förr, än man beslutar sig för den mera genom¬
gripande åtgärden att helt enkelt stryka bort fastigketsbevillningen
till staten och ersätta den med en inkomstbevillning å såväl jord¬
brukare som öfriga fastighetsegare. Men en sådan åtgärd förutsätter
ovilkorligen en annan reform, som också har sina anor i den senaste
.riksdagshistorien, nemligen en sådan ändring af grunderna för kommu¬
nalskatten, att denna, till en del åtminstone, frigöres från sitt beroende
af bevillningen till staten, och för att man må kunna bedöma verkan
af en sådan reform erfordras förarbeten, som ännu icke äro undan¬
gjorda.
Kammaren behagade således finna att, då regeringen icke velat
framkomma med förslag till höjande af allmänna bevillningen, den
dervid varit ledd såväl af omtanke för Riksdagens endrägt i bekym¬
merfull tider, som af obenägenhet att ytterligare öka bestående miss¬
nöje med eu af våra skatteformer. Riksdagen är naturligtvis, i utöf-
niugen af sin beskattningsmyndighet, i sin fullkomligt goda rätt att
sätta sig öfver dylika — små betänkligheter.
Eu ärad talare har till chefen för Finans-departementet särskildt
stält eu anhållan att få veta hvad regeringen tänker göra till indu¬
striens hjelp och underlättande af den ekonomiska ställningen. Jag
vill erinra honom derom, att regeringens ingripande på det ekonomiska
området är i vårt land bundet icke blott såsom öfverallt annorstädes
af ekonomiska naturlagar, öfver hvilka ingen mensklig makt kan bjuda,
utan äfven af de egendomliga konstitutionella bestämmelser, som äro
iörvarade i rikets grundlagar. För de senares noggranna iakttagande
vet jag att Riksdagen håller regeringen räkning. Hvad åter de förra
beträffar, så kan ingen bestrida att den egentliga orsaken till det be¬
tryck, hvaröfver här klagas, ligger i en minskad och försvårad afsätt¬
ning för våra förnämsta exportvaror, trä och jern. Men ingen vill
väl göra den svenska regeringen ansvarig för följderna af denna olycka,
och ingen lärer väl hoppas och vänta, att staten skall kunna kraftigt
och verksamt upphäfva orsaken till densamma. Talaren har emeller¬
tid påpekat en annan omständighet, som också är alldeles obestridlig,
den nemligen, att under de goda tiderna företagsamheten nedlagt allt
för stora kapital i enskilda industriella anläggningar och kommuni-
kationsanstalter. Han frågar nu hvad regeringen vill göra för att
lösa detta bundna kapital. Jag behöfver till svar härå endast erinra
om den enskilda företagsamhetens vidsträckta omfattning för att göra
alldeles klart, huru lätt och fort den åt regeringen tilltänkta upp¬
giften skulle kunna växa ut öfver alla rimliga gränser, om denna upp¬
gift skulle bestämmas ensamt och ensidigt ur synpunkten af det bundna
kapitalets egna intresse, och huru angeläget det derför är att finna
en naturlig och säker gräns för densamma. Jag behöfver också en¬
dast hänvisa på Kongl. Maj:ts framställning om statsverkets tillstånd
Andra Kammarens Knot. 1879. N:o 3. 3
Remiss af
statsreglering s-
propositionen.
(Forts.)
folio 3.
34
Måndagen den 27 Januari.
Remiss af
statsreglering s-
propositionen.
(Forts.)
och behof, för att bringa en hvar till eftertanke, huru långt verkligen
' statens förmåga kan sträcka sig att fylla en sådan uppgift. Riksda¬
gen har derföre efter min uppfattning den fullkomligaste rätt att af
regeringen begära, att hon vid pröfningen af alla frågor af denna
art, såväl de, som bero af myndigheters utlåtanden och departements -
chefens föredragning som ock de, som kunna uppkomma genom Riks¬
dagens initiativ, i främsta rummet afser statsverkets förmåga och
statens säkerhet. Det är visst, att de tillfälliga olägenheter, hvilka
man vill besvärja, skulle kunna förbytas uti andra för samhället ännu
vådligare äfventyr af varaktig art, om icke statens målsmän läte den
nu angifna synpunkten vara för sina rådslag bestämmande.
Herr Adlersparre: Kongl. Maj:ts anslagsfordringar under 4:de
och 5:te hufvudtitlarne hafva i dag framkallat åtskilliga yttranden,
mot hvilka jag måste göra några påminnelser. Jag skall icke blifva
mångordig.
Onekligen är det en representants pligt att söka skydda de skatt¬
dragande från alltför tryckande bördor. Det linnes dock mycket annat,
som för fäderneslandet är af ännu högre vigt, hvaribland må nämnas
den allmänna undervisningen, sedlighetens befrämjande, sundhetsväsen-
det och framför allt ett betryggadt försvar, ty utan detta senare finnes
ingen säkerhet hvarken för upplysning, trefnad eller välmåga.
Det var förnämligast eu talare på göteborgsbänken, som uppkallat
mig. Denne ärade talares varma och rena fosterlandskärlek är höjd
öfver allt tvifvel; men ingen är ofelbar i sina åsigter. Enligt hans
förmenande och åtskilliga andra herrars, som efter honom hade ordet,
skulle, om jag rätt uppfattat dem, det icke vara sä angeläget med
hvad Kongl. Maj:t nu begärt för vårt försvarsväsende, att utan fara
dermed ännu en tid skulle kunna uppskjutas, och följaktligen bifall
till åtskilliga punkter — jag vet icke huru många — nu borde vägras.
Jag skulle häri kunnat instämma, om hvad Kongl. Maj:t nu för för-
svarsväsendet begärt vore det enda som deri fattades; om allt öfrig!
vore i ett tidsenligt och tillfredsställande skick. Men beklagligtvis är
så långt ifrån förhållandet.
För några år sedan yttrade en sakkunnig fackman här på stock¬
holmsbänken, att vårt försvarsverk är i “ett högst bedröfligt skick11.
Sådan var vår ställning då i jemförelse med Europas öfriga stater.
Sedan dess hafva vi debatterat om indelningsverket, om värfvad armé
och allmän värnpligt, men våra brister hafva icke blifvit botade.
Sannolikt kommer det att ännu dröja en lång tid, innan vi fatta något
beslut om ny härordnings införande, om organisation af personalen.
Men detta dröjsmål, i och för sig beklagligt, får dock icke hindra
oss att under tiden förbättra och vidmakthålla vår krigsmateriel och
att gifva åt specialvapnen en tidsenlig utveckling. Skulle det ena
vänta på det andra och allt ske på en gång, då blefve tiden för kort,
och utgifterna sannolikt alltför afskräckande, och icke något ordnadt
på ett tillfredsställande sätt. Arbetet måste ske successivt.
Jag återupprepar: vi få icke förbise, att, hvad Kongl. Maj:t
nu begär, nemligen nytt fältartilleri, positionskanoner, ammuni-
Måndagen den 27 Januari.
35
Nro 3.
tion och skjutbanor m. m., är icke det enda, som felas vårt försvarsverk.
Dertill kommer mycket annat: nya gevär för hela armén, trängsoldater,
artillerister för positions- och fästningsartilleriet, depöter och maga¬
siner i olika delar af landet, och mångfaldiga andra anordningar,
oeftergiflig! nödvändiga, om försvaret skall kunna blifva kraftigt och
uthållande.
Att påstå, såsom här blifvit sagdt, att dermed är ingen brådska,
är enligt min tanke ett äfventyrlig! spel, som kan frambringa de
bittraste missräkningar. Fältmarskalken Ehrensvärd yttrade: “sedan
verldens skapelse hafva ännu aldrig tvenne grannstater oafbrutet lef-
vat såsom vänner"; och allt för menlöst synes det mig vara att tro,
det mäktiga, eröfrande stater skulle så förneka sina traditioner, att
de aldrig vidare skulle söka utvidga sina gränser. Dertill vill jag
äfven anmärka, med anledning af hvad här blifvit yttradt, att de stora
samhällskropparnes sjukdomar ofta kunna botas eller åtminstone för
en tid afledas genom ett anfallskrig. Vi hafva haft en 65-årig fred,
men vi få icke glömma, att hvarje år, som sålunda förflutit, har varit
ett stort steg som närmat oss den dag, då äfven vi måste gripa till
vapen ■— och ingen kan veta när den dagen kommer. Detta nu i
allmänhet sagdt, utan beröring af några detaljer.
Hvad särskild! flottan beträffar, så synes mig äfven angeläget
vara, att till Kong! Maj:ts förfogande ställas de medel, som äro be¬
gärda till de föreslagna nya krigsfartygen. Vid förra riksdagen för¬
ordade jag anslaget till en ny öfningskorvett, och framförde då mina
skäl. Lika vigtigt, ja, ännu vigtigare, är det nu begärda anslaget
till ett nytt pansarfartyg. Anslaget är visserligen stort, men så är
också behofvet af att få ett verkligen stridbart fartyg stort.
Efter som jag nu har ordet, vill jag så gerna först som sist
framställa en anmärkning, som jag måste göra mot en uppgift i en
af bilagorna till Kongl. Maj:ts proposition. Dti bilagan N:o 4 a) sid.
35 och 36 heter det, att fartyg med pansar af samma tjocklek som
den tyska vespetypen kan icke anses bättre skyddadt mot förstörelse
genom nutidens äfven “lättare “ skeppskanoner än den opansrade kanon¬
båten. Denna uppgift synes måhända för mången vara af ganska
ringa vigt; men den är likväl icke så, när den kommer från det håll,
der man bestämmer öfver nybyggnadsanslagens användande.
Den nämnda tyska pansarbåten för — jag ber om ursäkt att jag
icke kan undvika att komma med några siffror — 6,8 eller nära 7
dec.-tums pansar eller, enligt gamla måttet, ett pansar af 83/18 verk¬
tums tjocklek. Enligt anstälda försöksskjutningar och noggranna be¬
räkningar fordras för att genomskjuta ett sådant pansar på ett afstånd
af 1,200 fot — hvilket ju är ett ganska nära håll — en kanon af 21
centimeters eller 7 decimaltums kaliber, och detta när man får afskjuta
nästan vinkelräta skott. En sådan kanon är dock väl icke någon lätt
kanon. Vidare måste jag upplysa, att ännu finnes icke ombord å
fartyg kanoner af mindre kaliber, som ega denna kraft. Icke heller
finnes någon kanon, som kan genomskjuta 6,8 dec.-tums pansar med
tunnskaliga spränggranater.
Men hur är det med motståndskraften hos den opansrade kanon-
Remiss eg
statsreglering
propositionen.
(Forts.)
N;o 3,
Måndagen den 27 Januari.
Remiss af
statsreglering s-
j)ropositionen.
(Forts.)
36
båten? Jo, icke endast det lättaste skeppsartilleri, utan äfven det lättaste
fältartilleri skjuter honom i sank på flera tusen fots afstånd. Äfven
med kulsprutan kart han på 2,000 å 3,000 fots afstånd sänkas. Ännu
mer, så hafva eld vapnen nu utvecklats att, enligt erfarenheten från
senaste rysk-turkiska krig, jernplåt af samma tjocklek som den opans¬
rade kanonbåtens skeppssida kan, på kortare håll, genomborras äfven
med musköterield — eu betänklig sak i våra' trånga och instängda
farvatten.
Inför sådana fakta, Herr Talman, kan man icke rätteligen säga,
att den opansrade kanonbåten är lika skyddad mot förstörelse som
ett fartyg försedt med nära 7 dec.-tums pansar.
Chefen för Kongl. Sjöförsvarsdepartementet, Herr Statsrådet
Friherre von Otter: Åtskillige talare hafva här under förmiddagens
lopp till Stats-Utskottets ledamöter stält den uppmaningen, att Stats¬
utskottet måtte noga tillse, huruvida icke några nedsättningar kunde
ega rum under de båda hufvud titlar, som omfatta försvars väsendet,
och deribland äfven särskildt i anslagen till sjöförsvaret. Det torde
likväl framgå för en och hvar, som läst framställningarne till stats¬
rådsprotokollet i sjöförsvarsärenden, att all den sparsamhet redan blif-
vit å femte hufvudtiteln iakttagen, som omständigheterna ansetts med¬
gifva. — Det finnes nemligen två olika slag af sparsamhet, det ena
är den sparsamhet, som under mindre fördelaktiga ekonomiska för¬
hållanden vill till kommande bättre tider uppskjuta anskaffandet af
förnödenheter och verkställandet af arbeten, som utan olägenheter
kunna anstå, och i detta hänseende tror jag icke att man med skäl
kan lägga Kongl. Maj:t något till last för framställningarne under öde
hufvudtiteln, så mycket mindre som Kongl. Maj:t i år till sjöförsvaret
begärt en summa, som med omkring 20 procent understiger hvad som
dertill anvisades vid 1876 och 1877 årens riksdagar. — Det andra
slaget af sparsamhet kan icke tillämpas i frågor sådana som dessa,
utan att statsorganismen derpå blir lidande. Detta gäller i fråga om
sådana anslag, som afse att i komplett skick underhålla det lilla man
eger och att icke afhända sig de dugliga arbetskrafter, som man redan
förvärfvat och hvilka äro nödvändiga för att i kommande bättre tider
kunna följa med en allt mera stigande utveckling. — En ärad talare
på hallandsbänken yttrade, att, om staten nu skulle begå det misstaget
att inställa alla allmänna arbeten, skulle arbetslösheten derigenom
komma att i ännu högre grad förökas. Detta yttrande tror jag kan
särdeles väl tillämpas i fråga om de extra anslag Kongl. Maj:t begärt
under öde hufvudtiteln. Dessa anslag afse endast att fullständiga och
fullkomna hvad som redan finnes, samt att göra det möjligt för oss
att kunna bibehålla de skicklige arbetare, som under förra tider upp¬
fostrats vid våra marinetablissement, äfvensom att i någon mån kunna
komma den enskilda industrien till hjelp. Jag hoppas derföre, att
Stats-Utskottet, med den stora erfarenhet och kännedom om förhål¬
landena som dess ledamöter besitta, icke skall taga de uppmaningar,
som här stälts till dem,'efter orden, utan framför allt taga hänsyn till
de verkligt trängande behof för de begärda anslagen, som förefinnas.
Måndagen den 27 Januari.
37
N:o 3.
En ärad talare på göteborgsbänken yttrade nyss några ord om -Remiss åt
flottans öfningar och sade att, sedan fartygen varit ute någon tid,
egde manskapet stor skicklighet i att rifva ned den tackling, som för (Forts.)
striden behöfde rödjas ur vägen, men om man frågade dem, huru
mycket de under expeditionen skjutit, fick man till svar: “vi hafva
icke varit i tillfälle att lossa några skott-. I detta afseende ber jag
få upplysa honom, att under senaste öfningsåret skötos 1,707 skarpa
skott med kanon — antalet skott med gevär kan jag icke för till¬
fället uppgifva — och då man besinnar hvilka kostnader som nu för
tiden äro med hvarje kanonskott förenade, tror jag man har allt skäl
att vara nöjd med att det nuvarande anslaget till flottans öfningar
lemnade tillfälle till så pass mycket målskjutningar.
Slutligen skall jag be att få med några ord vända mig emot den
anmärkning, som gjordes af en talare på stockholmsbänken. Han sade
att för att kunna genomskjuta ett pansar, sådant som det, hvarmed
vespetypens fartyg äro försedda, erfordras en 21-centimeters kanon.
Jag får då upplysa honom om hvad jag icke trodde honom vara i
okunnighet om, nemligen att under det senaste året i England konstru¬
erats en 15 centim, kanon, vägande ungefär 20 procent mindre än
den gamla 68-pundiga kanonen — en kanon, som väger 91 centner,
under det att de 68-pundiga väga 117 centner — hvilken på nära
håll genomskjuter tio-verktumspansar, och, jag antager det för säkert,
på 1,200 fots afstånd genomskjuter 8-tums pansar, eller ett sådant,
med hvilket vespetypens fartyg äro beklädda. Under sådana för¬
hållanden anser jag mig hafva varit fullt berättigad till det påstå¬
ende, att pansar, som utmärka nämnda fartygstyp, kunna genomskjutas
af nutidens lättare skeppskanoner.
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björn¬
stjerna: När jag hörde omtalas ett guldland, från hvilket några
väsentliga bidrag skulle kunna hemtas till lättande af vår finansiella
ställning, föll det mig sannerligen icke in att detta guldland skulle
vara vår lilla budget under tredje hufvudtiteln. Jag fick sedan höra
att våra diplomater äro öfverflödiga och mycket väl skulle kunna er¬
sättas med utomordentliga beskickningar vid de tillfällen, då vårt land
behöfde representeras vid något främmande hof. Jag kan försäkra
den ärade talaren, att genom en dylik förändring vår diplomatiska
budget utan tvifvel komme att växa i betydlig grad. Ty sådana utom¬
ordentliga beskickningar kosta penningar och skulle så ofta blifva
nödvändiga, att kostnaderna för dem sannolikt komme att vida öfver¬
stiga de utgifter, som för närvarande erfordras för samma ändamål,
hvartill skulle komma att sjelfva befattningar ne blefve ofantligt mycket
sämre besörjda, än nu är förhållandet. Det är nemligen klart att,
då de personer, hvilka skulle bekläda dessa befattningar, icke vore
ständigt på platsen, de icke heller kunde ega den kännedom om för¬
hållandena, som vore behöflig. Härförutom blefve det sannolikt mån¬
gen gång ganska svårt att få veta när deras närvaro erfordrades,
hvilket lätteligen kunde leda derhän att de ankommo till platsen
för sent.
■H.3 3. 88 Måndagen den 27 Januari.
Kcaiss af Den ärade talaren tycktes föreställa sig, att våra diplomaters
TUmZT göromå! inskränka sig till underhandlingar i och för fredens bibe-
(Forts.) ' hållande. Gud ske lof är vår ställning sådan, att jag icke tror att
freden från något håll är hotad. Men diplomaterne hafva äfven helt
andra och mera ständiga angelägenheter att bevaka, företrädesvis så¬
dana, som röra handeln och sjöfarten äfvensom våra landsmäns en¬
skilda intressen. Den svensk eller norrman, som vänder sig till någon
af våra beskickningar eller till Utrikesdepartementet i en honom rö¬
rande angelägenhet å utrikes ort kan, jag tror mig våga påstå det,
vara säker att finna det bistånd, som han rimligtvis kan påräkna,
och jag är öfvertygad, att mer än eu ledamot af Riksdagen skall
kunna intyga att han i saker, rörande hans enskilda intressen, fått
god hjelp af våra diplomater.
Den ärade talaren nämnde i förbigående om fredsdomstolar.
Jag vill icke fördjupa mig i detta ämne, men kan dock icke under¬
låta att omtala en tilldragelse från den stora allmänna fredskongressen,
som förliden sommar hölls i Paris och var besökt af framstående
personer från olika länder. I det snillrika tal, hvarmed ordföranden
öppnade kongressen, yttrade han, att han måste beklaga, att under
de tretio år, som fredssällskapen arbetat, man slagits lika mycket
eller kanske mera än någonsin. Detta kan vara ett tillräckligt bevis
på huru långt man kommit på denna väg och att härpå icke kan
byggas något, som bör kunna inverka på den diplomatiska budgeten
för år 1880.
Här yttrades nyss att den svenske ministern i Berlin skulle vara
för högt aflönad. När Berlin blef medelpunkten för tyska kejsar¬
dömet, skyndade alla stater att höja sina dervarande beskickningars
aflöningar. De flesta länders representanter derstädes äro lika högt
afiöuade, som deras representanter vid de stora hofven i London,
Paris och Petersburg. Så är dock icke förhållandet med vår represen¬
tant i Berlin, som har 12,000 kronor mindre i lön, än växa represen¬
tanter vid de andra hofven. Vidare ansåg talaren, att Sveriges mi¬
nister i Köpenhamn vore för högt aflönad, i synnerhet som vår mi¬
nister i Washington endast hade 10,000 kronor i lön, under det den¬
samma för ministern i Köpenhamn uppgmge till 36,000 kronor. Med
anledning häraf får jag fästa uppmärksamheten uppå, att ministern
i Washington tillika är generalkonsul i Förenta Staterna i hvilken
egenskap han på konsulsstaten uppbär 16,000 kronor i lön. Lägges
härtill tjensten tillflytande konsulatafgift^’, kan afiöningen för mini¬
stern i Washington anses vara fullt likstäld med den ministern i
Köpenhamn uppbär. Talaren ansåg äfven att numera, sedan Frank¬
rike blifvit republik, lönen för Sveiiges minister derstädes borde kunna
nedsättas. En annan ärad talare har redan besvarat detta dermed,
att för närvarande lefnadskostnaderna i Paris äro dyrare än någonsin.
Att republiken sjelf icke anser Paris genom den förändrade regerings¬
formen hafva blifvit ett samhälle, der det är billigt att lefva, tror jag¬
ning kunna bevisa dermed, att med anledning af den senaste vexddsut-
ställningen derstädes, en särskild lag utfärdades (daterad den 17 Maj)
hvarigenom icke blott ett dyrtidstillägg af 10 procent för halfåret
Måndagen den 27 Januari.
39
fi:a 3,
beviljades alla statens löntagare af lägre grader, boende inom Paris,
utan äfven, till representationskostnader, anslogs åt utrikesministern
och handelsministern 250,000 francs hvardera, åt inrikesministern
150,000, och åt de sex öfrige ministrarne 100,000 francs hvardera.
Han nämnde äfven något om att våra diplomater i allmänhet skulle
hafva så beqväm tjenstgöring. Till bemötande af denna hans uppgift
ber jag att få upplysa, att då jag i somras gjorde ett besök i Paris,
voro vid vår dervarande beskickning anstälde, förutom ministern, lega¬
tionssekreteraren och en militärattaché, som äro på stat uppförde, tre
attachéer, och alla hade de full sysselsättning, så att kansliet sällan
kunde stängas förr än klockan 7 på aftonen och många gånger ännu
senare.
Vid framläggande af förslaget till utrikes budget för år 1874
hade jag äran bifoga en uppgift öfver aflöningarne till våra beskick¬
ningar år 1830. Den budget, som nu blifvit för Riksdagen framlagd,
afser året 1880. Emellan dessa båda årtal ligger sålunda en tidrymd af
jemt 50 år. Jemför man de diplomatiska aflöningarne för dessa båda
år, skall man finna att de år 1830 utgjorde 110,400 R:dr Hamb. b:co
eller 441,600 kronor, under det de för år 1880 upptagas till 448,000
kronor. Dessa aflöningar hafva sålunda på 50 år ökats med inalles
6,400 kronor, under det alla pris icke blott hos oss utan i hela
Europa troligen mer än fördubblats. I sanning jag vågar tro, att det
icke kan uppvisas någon annan budget, vare sig i Sverige eller i den
öfriga civiliserade verlden, som efter så lång tidrymd visar så ringa för¬
höjning. Att ifrågavarande utgifter hos oss icke kunna anses allt för
dryga tror jag mig ytterligare kunna ådagalägga genom en jemförelse
med ett annat mindre land, nemligen Belgien, som man ofta hört åbe¬
ropas som mönster särskilt beträffande kostnaderna för utrikesären-
denas handhafvande. Jag har tillfälligtvis till hands en uppgift, ut¬
visande att Belgiens utrikes budget för år 1879 uppgår till 1,942,000
francs, eller 68,000 francs mera än föregående år. I svenskt mynt
gör detta 1,747,000 kronor. Då tredje hufvudtiteln hos oss visar eu
slutsumma af 618,300 kronor, så framgår häraf att Sveriges kostnader
uti ifrågavarande afseende uppgå till föga mer än tf af Belgiens.
Till sist ber jag att fä fästa Kammarens uppmärksamhet derpå,
att aflöningarne för tjenstemännen vid våra beskickningar icke kunna
bestämmas ensamt af Sverige. Om svenska Riksdagen skulle för sin
del bestämma beloppen, så skulle äfven norska stortinget göra det¬
samma, Man skulle då svårligen kunna träffa samma siffror, en olä¬
genhet för hvars lösning ingen utväg funnes. Det blifver följaktligen
nödvändigt, nu såsom hittills, att anslaget beviljas i klump och lö¬
nernas bestämmande öfverlemnas till Kongl. Maj:t.
Herr A dier sparre: Eu högt ärad talare på statsrådsbänken
förklarade sig vara “förvånad'1 öfver min “okunnighet®, med anledning
af hvad jag yttrade i senare delen af mitt förra anförande. Jag får
då äran upplysa, att jag alldeles icke var okunnig om hvad den högt
ärade talaren behagade meddela om den engelska kanonen. Jag vet
mycket väl att Sir William Armstrong förlidet år konstruerat eu
Remiss af
statsveg l ering s~
propositionen.
(Forts.)
N:0 3.
40
Måndagen den 27 Januari.
Remiss af
statsreglerings-
propositionen.
(Forts.)
experimentalkanon med den kraft den ärade talaren uppgå!'. Men jag
vet ännu mer. Jag vet att den väsentligaste egenheten i konstruk¬
tionen af denna kanon är en utvidgad krutkammare för att ge ut¬
rymme åt en stor krutladdning; jag vet äfven att sakkunnige personer icke
hafva förtroende till hållbarheten af denna kanon, och jag vet att
någon dylik kanon icke blifvit antagen ombord å fartyg. Jag var
således fullt berättigad att säga, att ombord på fartyg tinnes ännu
icke någon kanon med mindre kaliber än 21 centimeter eller 7 decimal¬
tum, som på nämnda afstånd kan genomskjuta det ifrågavarande
pansaret. För öfrigt ber jag att få upplysa, att min uppgift om
pansarets motståndskraft är hemtad ur ett detta år i utlandet utkom¬
met arbete, och att den icke är grundad på några mina egna kal¬
kyler.
Men ännu några ord. När man talar om nutidens “äfven lättare“
skeppskanoner, bör man icke glömma, att ombord å fartyg finnas
4,i-tums kanoner, samt att dessa kanoner, som icke under några
förhållanden förmå genomskjuta 6,8-tums pansar, kunna på dera
tusen fots afstånd sänka den opansrade kanonbåten. Och när dertill
kommer — jag upprepar det — att det lättaste fältartilleri äfvensom
kulsprutan genomborra den opansrade kanonbåtens skeppssida, att
denna senare icke ens är skyddad mot musköterielden, så är det väl
icke med rätta förhållandet öfverensstämmande om man säger, att
våra opansrade kanonbåtar äro lika skyddade mot förstörelse som de
pansarklädda.
Chefen för Landtförsvarsdepartementet, Herr Statsrådet Rosen¬
svärd: Herr Talman, mine Herrar! Åtskilliga talare hafva här fram¬
kommit med den anmärkning, att fjerde hufvudtiteln och äfven den femte
voro bland dem, på hvilka de största besparingarne kunde göras. En
sådan tankegång är, efter hvad erfarenheten visat, icke ovanlig. Det
är gifvet, hvad den fjerde beträffar, att då den är den största i budgeten,
det ock är på den, man helst ser reduktioner. Skada blott att be-
hofven på denna titel äro så stora. Den, som har daglig erfarenhet
häraf och känner det dryga ansvaret af att icke framlägga dessa be¬
hof, den måste ock göra det. Det är sedan Riksdagens sak att pröfva
dem och, i den mån den kan, bevilja anslag till deras fyllande. Att
icke äfven på denna hufvudtitel man sökt gå till väga med största
sparsamhet och med tanken fästad på de nu förminskade tillgångarne
för statsregleringen, lär väl ej kunna förnekas af den, som uppmärk¬
samt genomläst statsrådsprotokollen, då deraf synes hvilka stora och
angelägna behof i fråga om materielen, blifvit undanskjutna och icke
nu tagna i betraktande.
Jag öfvergår nu till några få af de anmärkningar som mot den
Kongl. propositionen blifvit framstälda. Bland dem äro tvenne af
ganska stor betydenhet. Den ena rör infanterigevären och den andra
afser fältartilleriet.
Frågan om infanterigevären är icke ny. Men hvarken vid före¬
gående riksdag eller vid denna har något större belopp begärts för
omsättning af nu befintliga gevär. Man har framhållit frågan på det
Måndagen den 27 Januari.
41
H:o 3.
den icke skulle vara ny och komma oförmodadt då den en gång måste Remiss af
lösas, och man har inskränkt sig till att begära de medel som erfor-
dras, för att statens enda gevärsfaktori icke skulle råka i upplösningstill- p’ ”(Forts.)
stånd. Derjemte har man arbetat på en ny gevärsmodell. Det kan nemli¬
gen icke vara med god hushållning och klok administration förenligt
att fortfarande tillverka gevär efter eu modell, som numera till följd
af den hastighet, hvarmed de tekniska vapnen utvecklat sig, står efter
alla på senare tiden antagna konstruktioner. Det har af en talare
anmärkts att endast ett fåtal modeller blifvit pröfvade, och att i ett
annat land, jag tror dock att det var länge sedan, man försökt ett
stort antal sådane, innan man godkänt en. Ja, skulle man pröfva
alla modeller, som redan äro kasserade genom föregående försök i andra
länder, finge man nog många, men man har här naturligtvis pröf-
vat endast dem, som antingen blifvit någorstädes godkända, eller ock
ansetts dermed jemförliga. Men jag vill icke nu ingå i några detalje¬
rade undersökningar om den ena eller andra modellens företräden.
Dertill är tiden icke lämplig. Jag ber att endast få nämna, att hvad
som nu blifvit ifrågasatt är att få använda besparade medel och hvilka
till stor del uppkommit genom vinst på faktoriets verksamhet, till
vidtagande af sådana åtgärder och arbeten, som kunna vara behöfiiga
såsom förberedelser till den nya gevärstillverkningen, enligt kolfslut-
ningssystemet, ett system som blifvit användt på flertalet af de under
senaste tider i andra länder antagna gevärsmodeller; äfvensom medel
för betryggande af faktoriets verksamhet under nästa statsreglerings-
period. Handlingar rörande faktoriets tillstånd skola till Stats-Utskottet
öfverlemnas. Såsom sakerna nu stå, är det fara värdt att faktoriet
måste upplösas. Der finnas nu blott några och 40 arbetare i stället
för mer än 200, som der förut haft sysselsättning. Men dessa
några och fyratio bilda den stam kring hvilken faktoriets verksamhet,
om så erfordras, åter utvecklas, och denna stam består af de skickli¬
gaste arbetare. Afskedas desse, skall det dröja åratal innan de kunna
ersättas, utom det att hela vår gevärstillverkning kommer att ligga
nere.
I afseende på fältartilleriet, tror jag att det uttrycket var väl
strängt, att frågan icke skulle vara mogen. De genomgående försök,
som hos oss under flera år blifvit gjorda, och som äfven tilldragit sig
uppmärksamhet i andra länder, tror jag icke visa något förhastande,
och om man slutligen stannar vid det beslut, som öfverensstämmer
med hvad i Senast krigförande länder har ansetts vara det bästa,
tror jag icke heller att häri kan ligga en åtgärd som förtjenar nam¬
net förhastande. Lika litet tror jag att den som bär ansvaret kan
med fog beskyllas för något förhastande, om han, när frågan kom¬
mit på den punkten, framlägger den för representationen och dervid
icke begär mer, än hvad äfven i närvarande tidpunkt bör kunna
åstadkommas utan synnerlig uppoffring.
Hvad öfriga, mera i förbigående framstälda anmärkningar be¬
träffar, ber jag att nu få iakttaga tystnad. Jag vill blott i fråga om
arméns skjutöfningar tillägga, att jag beklagar att jag icke kunnat
ana de sympatier, som dessa öfningar hade att påräkna inom repre-
n o s.
42
Måndagen den 27 Januari.
Remiss of
statsreglerings-
propositionen.
(Forts.)
sentationen. Jag skulle då icke hafva tvekat att begära eu betydligare
' förhöjning i anslaget till “försvarsverket i allmänhet' och artilleriets
andel deri, som nu tynges af den år från år alltmer ökade ammuni-
tionsförbrukningen.
Herr Lind: Jag vill endast anhålla att få till protokollet anteck-
nadt, att jag i allo instämmer i de yttranden som under debatten af-
gifvits af Herrar Lyttkeus, Borg och Hedlund,
Herr Axell: Då jag ser att Herr Chefen för Finans-departemen¬
tet, hvilken jag nyss trodde hafva lemnat Kammaren, ännu är här när¬
varande, vill jag begagna tillfället att yttra några ord angående de
finansiella planer, som finnas nedlagda i den Kongl. propositionen.
Jag ber då till en början att få förklara, att ehuru jag icke, i likhet
med Herr Grefve Sparre, kan vara säker om att alltid befinna mig i
full öfverensstämmelse med Herr Lyttkens, jag dock icke kan annat
än gilla alla de grundsatser han i dag uttalat angående den direkta och
indirekta beskattningen. Jag är för min del af samma åsigt som han, att
vi icke kunna i oändlighet öka de indirekta skatterna, hvilka i Sverge
redan utgöra 70 procent af hela skattebeloppet. Jag vågar bestrida
att Herr Grefve Sparres uppgift, det större delen af främmande län¬
der i detta afseende gått längre än vi, är med sanna förhållandet öf¬
verensstämmande; tvärtom hafva vi gått längre än de. Åtminstone
finner jag af förberedande skattejemkningskomiténs arbete, att af 20
länder Sverge med hänsyn till den indirekta beskattningens storlek in¬
tager det 16:de rummet. Herr Lyttkens har vidare erinrat, att den
ifrågasatta tillökningen i bevillningeu i alla händelser är så obetydlig,
att den borde kunna utan synnerlig olägenhet genomföras. Herr Fi¬
nansministern åter har betonat, att han med de fakta som kommit i
dagen, angående bevillningsförordningens brister, icke vågade föreslå
en sådan åtgärd. Denna hans uttalade mening, för hvilken jag för
öfrigt är tacksam, strider dock mot regeringens tillvägagående i fjol,
då, såsom Iierrarne torde erinra sig, skjutsningstungan öfverflyttades
på allmänna bevillningen, hvilken derigenom ökades i våra norra län
med belopp, hvilka till och med vida öfverstiga den ökning af 33
procent, för hvilken regeringen nu ryggar tillbaka. Jag tillåter mig
derföre anmärka, att det förefaller mig inkonseqvent af regeringen att
nu icke föreslå enahanda åtgärd. Jag vill dock på samma gång er¬
känna att jag, efter Herr Finansministerns anmärkning, att den direkta
beskattningen måhända något skarpt träffar egareu af mindre jord¬
bruksfastigheter, finner ytterligare skäl vara för handen till tvifvel,
huruvida åtgärden att fylla vår statsbrist på den direkta beskattnin¬
gens väg kan vara välbetänkt. Men då ser jag mig också med nöd¬
vändighet stäld gent emot det andra alternativet, nemligen att ned¬
pruta de äskade anslagen; och jag skall bedja att i det fallet få obe¬
tingadt ställa mig på deras sida, som hellre yrka derpå än vilja höja
den indirekta beskattningen. Eu möjlighet torde förefinnas att bereda
sig tillgångar genom införandet af eu ny skatt, som äfven blifv.it af
skattejemkningskomitén föreslagen, nemligen arfsskatt. Den träffar de
Måndagen dsn 27 Januari.
48
fvo 3.
rikare och förmögnare, och uppbörden deraf är lätt och billig och den
skulle enligt komiterades beräkningar inbringa respektive 1-|, ja ända
till 8, 8 å 10 millioner, alltefter som vi använde den olika beskatt-
ningstariff, som förekommer i åtskilliga andra länder, såsom Danmark,
Italien, England och Belgien.
Jag begagnar tillfället att uttala min synnerliga glädje öfver att
Herr Finansministern yttrat sig i afseende å beskattningen i den ret¬
ning, att han för sin del kommit till den öfvertygelsen eller åtminstone
vore tveksam, huruvida man icke borde stryka bort all fastighets-
bevillning och endast bibehålla inkomstbevillningen. Detta öfverensstäm-
mer alldeles med min åsigt. Att steget emellertid är svårt att taga,
kan jag visserligen förstå deraf, att vår kommunalbeskattning samman¬
hänger med den allmänna bevillningen. Men jag tror dock att det
ovilkorligen är bäst att så fort som möjligt slå in på den banan. De
statistiska undersökningar, som för detta ändamål äro behöfliga,
hafva vi länge väntat på. Början härtill gjordes visserligen med till¬
sättandet af förberedande skattejemkningskomitén, men af fortsätt¬
ningen hafva vi icke sett ett spår. Jag vill dock i Herr Finansmi¬
nisterns yttrande se en antydan om att regeringen är betänkt på att
föranstalta en sådan undersökning, ehuru jag beklagar att detta icke
tydligare uttalats vare sig i Herr Finansministerns yttrande till stats¬
rådsprotokollet eller uti hans anförande här i dag.
På interpellationen, huruvida regeringen ämnade vidtaga några
åtgärder till förbättrande af industriens betryckta ställning, hvithet
uttryck, som här är missljudande, jag skulle velat utbyta mot åtgär¬
der till förekommande af ökad statsbrist för nästa år och sannolikt
flere kommande, har Herr Finansministern i min tanke svarat väl und¬
vikande. Det kan naturligtvis icke blifva fråga om åtgärder till för¬
bättrande af den dåliga afsättningen af trä och jern, men hvad som
staten kan göra och äfven i sitt eget intresse borde göra, är att lösa
åtminstone någon del af det nu bundna kapitalet. Att jag har skäl
att kalla en sådan åtgärd för en åtgärd till förekommande af ökad
statsbrist, det torde de af herrarne lätt lätta, som inse att följden af
det rörliga kapitalets fastläsande i så vidsträckt grad som nu är fallet
måste vara penningbrist för flertalet af dem som sysselsätta sig med
produktion för export. Men om produktionen är på god väg att af¬
stanna eller aftaga i brist på rörelsekapital, så hafva vi med säker¬
het att motse eu ännu större underbalans i vårt mellanhafvande med
utlandet för nästa år än som hittills egt rum, samt såsom andra följ¬
der nedgående i såväl konsumtions- som direkta skatter, alltså en
alltmera ökad statsbrist. Inför en sådan eventualitet synes mig som
om regeringen icke borde förhålla sig likgiltig. För öfrigt måtte väl
den omständigheten, att den legitima industrien icke kan skaffa sig
penningar till produktion under en tid, då prisen på arbete och hö,
af hvilka våra förnämsta exportgrenar äro mest beroende, äro så låga,
som nu är fallet, redan i och för sig vara ett så onaturligt förhållande,
att det förtjenar de båda statsmakternas allvarliga beaktande. Och
detta missförhållande borde väl på något vis kunna afhjelpas, utan att
Remiss af
statsrerjlerings-
2^r opositionen.
(Forts.)
N:o 3.
44
Måndagen den 27 Januari.
Remiss af
stalsreglcrings-
pr opositionen.
(Forts.)
Remiss af
Kongl. propo¬
sitioner.
statens mellankomst för detta ändamål behöfver karakteriseras såsom
en mellankomst till fromma för den enskilda industrien.
Herr Liss Olof Larsson: Sedan Stats-Utskottet nu fått emot¬
taga så många anvisningar och förmaningar till sparsamhet, så torde
det tillåtas mig i min egenskap af ledamot utaf detta Utskott att å
min sida ställa en uppmaning till Kammaren.
Man har, som sagdt, gifvit Stats-Utskottet anvisningar om och
uppmaningar till att här och der, i såväl det ena som andra afseen-
det göra besparingar och således iakttaga den allra största sparsam¬
het, och detta har man fått höra icke minst från den sidan, som i
allmänhet icke brukar vara nöjd, då Stats-Utskottet någon gång ifråga¬
satt minskning af fordrade statsutgifter. Allt detta har gifvit mig an¬
ledning att ställa den uppmaning till Kammaren, att densamma, när
Stats-Utskottet en gång kommer fram med sina betänkanden och deri,
som jag hoppas, med föranledande af de nu gjorda anvisningarna, vid¬
tager nödiga besparingar, i tillämpningen visar större samhällighet och
ordhållighet, än som under föregående riksdagar varit fallet. Ty ehuru
man då vid remissen af Kongl. statsverkspropositionen från flera håll
hört uttalas den åsigten, att den största sparsamhet borde iakttagas,
så har man likväl, då Utskottet derefter framlagt förslag om en aldrig
så ringa besparing, strax förklarat: nej det går ej an i denna fråga,
det var verkligen icke meningen i afseende på det fallet o. s. v. Så
bär det gått med hela den Kongl. propositionen från början till slut,
och man har icke träffat på det anslag, der man ansett sig kunna
göra besparing; först när det varit för sent, d. v. s. då, när vid riks¬
dagens slut debet och kredit skolat uppgöras, har man sett att man
varit för gifmild.
Jag vill således hoppas att vid denna riksdag verkliga besparin¬
gar må ega rum, så att vi icke vid riksdagens slut må stanna i sam¬
ma bekymmer om huruledes vi skola finna utvägar att betala hvad
som beviljats. Jag har tillförene mer än en gång uttalat en sådan
varning och uppmaning under riksdagen, men nu har jag, i anledning
af den förda diskussionen, ansett det icke vara olämpligt att genast
göra denna uppmaning till Kammaren.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad; hvarefter den under
föredragning varande Kongl. propositionen hänvisades till Stats-
Utskottet, dit de i anledning af densamma afgifna yttranden skulle
medfölja.
§ 3.
Förekommo till behandling de i sammanträdet sistlidne lördag
till Kammaren aflemnade Kongl. propositioner; och hänvisades
Kongl. Maj:ts proposition, angående beviljande af vissa förmåner
för enskilda jernvägsanläggningar, till Stats-Utskottet; samt
Kongl. Maj:ts propositioner, med förslag till förordning angående
tillägg till gällande föreskrifter om aktiebolag och med förslag till
förordningar angående tillsättning af presterliga tjenster, samt angående
Måndagen den 27 Januari. 45 K;o 3.
förbrytelse af prest och om laga domstol i sådana mål, till Lag- Remiss af
n, , , 1 Kongl. propo-
Utskottet. _ # sitioner.
Sedan derefter föredragning skett af Kongl. Maj:ts proposition, (Forts.)
angående förhöjning i bränvinstillverkningsafgiften samt i tullsatserna
för bränvin, tobak, kaffe och socker, lemnades ordet på begäran till
Herr Sven Nilsson i Efveröd, som yttrade: Vid remissen af den
Kongl. propositionen angående statsverkets tillstånd och behof, ytt¬
rade jag mig icke af den anledning, att jag blifvit hedrad med för¬
troendet att vara ledamot af Stats-Utskottet, der jag således bättre
än här blifver i tillfälle att pröfva såväl det som af Kongl. Maj:t i of-
vannämnda proposition blifvit äskadt, som ock de yrkanden på spar¬
samhet, som i dag blifvit i denna Kammare framstälda. Deremot har
jag ansett mig böra rörande den nu föredragna Kongl. propositionen
yttra några ord, hvilka jag ansett mig böra uttala nu, på det de må
komma att åtfölja den Kongl. propositionen till Bevillnings-Utskottet.
På samma gång jag måste uttala mitt beklagande öfver, att Kongl.
Maj:t icke, i stället för hvad som skett, föreslagit en del af stats¬
bristens fyllande genom höjande af den allmänna bevillningen, vill jag
likväl uttala den åsigten, att Kongl. Maj:ts nådiga proposition, om sättet
att skaffa inkomster för bristens fyllande kan hafva något godt med sig.
Det är i allmänhet icke nyttigt för ett land, att statsbrist icke
vid något tillfälle uppkommer; men när denna statsbrist är en följd
af Riksdagens öfverdrifna frikostighet mot statens embets- och tjenste¬
man vid de löneregleringar, som egt rum, så som för närvarande är
fallet, så vore det i sanning beklagligt, om samma brist skulle fyllas
hufvudsakligen genom de arbetande klasserna i landet, hvarigenom de,
som hafva största fördelen af orsakerna till statsbristen, samt i främ¬
sta rummet medverkat till densamma, skulle undgå att, i förhållande
till sin förmåga, bidraga dertill. Men det göda skall åtminstone den
Kongl. propositionen åstadkomma, att de olika fraktionernas inom re¬
presentationen ställning till de arbetande klasserna i landet skall blifva
klar vid afgörandet af den frågan, huruvida den direkta eller indirekta
beskattningen företrädesvis skall anlitas för statsbristens fyllande, hvil¬
ken fråga, föranledd af den Kongl. propositionen, till afgörande under
Riksdagens lopp förekommer. Det torde icke vara obekant för her-
rarne i denna Kammare, hurusom man vid åtskilliga sammankomster
i städerna sökt utbreda den läran, att representanterne af allmogen
vid riksdagen stode i opposition mot de arbetande klasserna, eller
att vi åtminstone icke skulle vara deras upprigtige vänner; men när
det kommer till afgörande, huruvida det för statsbristens fyllande be-
höfliga tillskott skall till största delen läggas på dessa arbetande klas¬
ser, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit genom indirekt beskattning, eller
på löntagarne och den förmögnare klassen, eller med ett ord dem,
som här äro representerade, på sätt äfven blifvit genom höjande af
den allmänna bevillningen föreslaget, skall det nog komma att visa
sig, hvar de arbetande klasserna egentligen hafva sina verklige vän- .
ner. Jag har velat i förbigående nämna detta såsom ett uttryck af
de åsigter, jag i allmänhet hyser dels emot arbetarne i landet, och
N:o 3,
46
Måndagen den 27 Januari.
Remiss aj dels angående det beskattningssatt, som nu blifvit ifrågasatt, och her-
Korfit'iontr,'}~ rarne kunna deraf finna, att jag icke för min ringa del kommer att
(Forte.) medverka till den indirekta beskattningen, utan ville lägga bristens
fyllande på den allmänna bevillningen, desto hellre, som jag hyser
mycket störa betänkligheter vid att lägga nya skatter på de klasser
af vårt folk, som icke äro representerade vid riksdagen. Jag vill
nemligen för min del icke vinna befrielse från skatter genom att
lägga dem på de klasser af värt folk, som stå under det s. k. strec¬
ket, och hvilka, då de hvarken hafva rösträtt vid val af riksdagsmän,
eller äro berättigade att sjelfve dertill väljas, i verkligheten icke kunna
sägas vara här vid riksdagen representerade af ombud, som kunna
bevaka deras talan.
Beträffande särskildt frågan om förhöjning i tillverkningsskatten
på bränvin, så är det naturligt och tydligt, att, då jag uttalat den
åsigt, att bristen bör fyllas genom den direkta bevillningen, jag också
är motståndare till nyss nämnda skatteförhöjning. Herr Finansmini¬
stern yttrade visserligen betänkligheter mot att inslå den förra vägen,
synnerligast som nu gällande bevillningsförordning, hvilken kräfde en
större omarbetning, lade hinder i vägen derför. Jag ber dock att få
fästa uppmärksamheten derpå, att Riksdagen hos Kongl. Maj:t begärt
tillsättande af en komité för utredning angående ifrågasatt ny lag
rörande tillverkning och försäljning af bränvin, hvilken fråga således
äfven är beroende på utredning hos Kongl. Maj:t och hvilken utred¬
ning torde vara lika vigtig som den andra. Jag skulle derföre hafva
önskat, att regeringen icke hade. så som skett, försökt, att på förhand
draga ut kärnan af denna utredning, på det skede, hvari den ännu
befinner sig, och som väsentligen är egnad att inverka vid frågans
slutliga afgörande, och sålunda, efter min uppfattning, redan på för¬
hand tillintetgjort lösningen af denna fråga, när den en gång kommer
att framläggas på Kamrarnes bord. Jag hade dessutom trott, att,
lör den händelse man vore nödsakad att vidtaga åtgärder för vin¬
nande af de förhöjda statsinkomster, som af den finansiella ställnin¬
gen i landet påkallas, man då, i stället för att tillgripa den utvä¬
gen att lägga skatt på tillverkningen af bränvin, och derigenom äfven
lägga en förhöjd skatt på svenska folket, i stället skulle hafva fun¬
nit ett mycket rigtigare sätt genom att till statsverket indraga de
inkomster af bränvinsförsäljningsafgifterna, hvilka nu tillfalla veder¬
börande hushållningssällskap, landsting och kommuner, hvarå intet
rättsanspråk emot staten kan göras, och hvilka .utgifter utan tvifvel
förr eller senare komma att förvandlas till statsinkomster, hvilket
de rätteligen redan bort vara. Derigenom skulle de arbetande klas¬
serna, som ju dock i synnerhet konsumera denna vara, icke blifva
lidande.
Den väsentligaste anmärkning, jag derjemte har emot Kongl. Maj:ts
föreliggande proposition att framställa, är den, att den ifrågasatta för¬
höjningen föreslagits att träda i verksamhet redan innevarande år.
Om man ser efter i de Kongl. förordningar, som äro utfärdade angå¬
ende bränvinstillverkningen, skall man finna, att något sådant aldrig
förut egt rum, utan att dessa författningar, vare sig att de blifvit ut-
Måndagen den 27 Januari. 47
färdade till följd af skatteförhöjningar eller af andra anledningar, icke
trädi i tillämpning förr än vid nästa tillverkningsårs början, hvarige¬
nom man också varit befriad från sådana faror, som dem hvilka hota
idkaren af denna industri, om det nu framstälda förslaget vinner bi¬
fall hos Riksdagen, hvilket jag hoppas, att det icke skall göra. Men
om Kongl. Maj:ts förslag bifalles, så inträder det förhållande, att en
person, som har bränvin på nederlag, kommer att beskattas för det brän¬
vin han tillverkat under den tid en annan författning gälde, enligt
hvilken han var berättigad att hafva bränvinet på nederlag till den 1
Oktober emot den skatt som då var bestämd, och mot en bestämd
icke obetydlig nederlagsafgift. Enligt 15 § i Kongl. förordningen
den 23 Augusti 1876, angående vilkoren för tillverkning af bränvin,
har tillverkaren af bränvin en sådan rätt. Tillverkaren har således
för bränvin, som är upplagdt på nederlag, i landtränteriet blifvit debi¬
terad för skatten jemte nederlagsafgiften till bestämdt belopp, som är
förfallet till betalning senast vid tillverkningsårets slut. Om den
Kongl. propositionen nu bifalles, tvingas tillverkaren att betala skat¬
ten för den dag, under tillverkningsåret, som Kongl. Maj:t bestämmer
för en vara, som han hade rätt att hafva på nederlag under tiden
till den 1 Oktober, och ändå betala nederlagsafgift för hela tiden.
Man kan visserligen säga, att tillverkaren har rätt att låta denna vara
ligga på nederlag mot förhöjd skatt till tillverkningsårets slut. Ja,
det är rigtigt, men det är med bränvinstillverkaren som med andra
näringsidkare. En klok näringsidkare har vanligen på förhand gjort
sig förvissad om afsättning utaf sina produkter, och han har således
försålt åtminstone en stor del deraf efter det pris, varan betingade i
förhållande till den skatt och andra omkostnader, som vid tillverknin¬
gen bestämde varans värde. — Så är äfven förhållandet med brän-
vinstillverkarne, som redan sålt stora qvantiteter af sitt bränvin till
det pris, som betingats af den nuvarande skatten och de blifva således
tvungne, om skatten höjes på det sätt nu är föreslaget, att inlösa
på en gång allt det bränvin, de hafva på nederlag, om de icke vilja
blifva ruinerade genom att förlora 40 öre på hvarje kanna. Således
följer häraf, att, om det förslag, som nu föreligger, blifver antaget, tillver¬
karen tvingas att betala tillverknings- och nederlagsafgift, som staten
en gång bestämt, utan att han får begagna sig af den för erlagda
nederlagsafgiften betingade nederlagsrätten. Jag tror, att dessa förhål¬
landen äro beaktansvärda, och jag tviflar icke på att Bevillnings¬
utskottet, bland hvars ledamöter särskildt dess ärade ordförande har
så stor sakkännedom i dessa frågor, icke skall underlåta att taga de¬
samma i öfvervägande, när den Kongl. propositionen blifver föremål
för Bevillnings-Utskottets pröfning.
Kongl. Maj:t har i sin nådiga proposition anfört såsom skälet,
hvarför man skall vidtaga dessa åtgärder, att man befarar en öfver-
produktion vid tillverkningen af bränvin, och att förhöjningen af skat¬
ten icke skall hafva den åsyftade verkan på statsregleringen, om den
icke äfven komme att afse bränvin på nederlag. För min del kan
jag icke finna något annat medel mot öfverproduktion af bränvin än
ett rent förbud mot denna tillverkning, ty genom att beskatta brän¬
sle 3.
Remiss af
Kongl. prop o-
sitioner.
(Forts.)
N;ö 3»
48
Måndagen den 27 Januari.
Remiss af
Kong1. propo¬
sitioner.
(Forts.
vin på nederlag, och således något som redan är tillverkadt, kan man
icke förebygga en öfverproduktion, men ett förbud är en åtgärd, som
jag icke vill tillstyrka regeringen att vidtaga. Deremot, om skatteför¬
höjningen inträder genast vid förordningens kungörande för det bränvin
som derefter tillverkas, torde det befarade onda i någon mån skola
komma att motverkas.
Att förslaget kommer att inverka på den finansiella ställningen
är deremot högst naturligt. Redan för innevarande år finnes en stats¬
brist, som skall fyllas, men jag tror, att redan deri att Kongl. Maj:t
framlagt ett förslag om bränvinstillverkningsafgiftens höjande ligger
ett medel att få statsbristen fyld, ty så länge det nu ingifna försla¬
get ligger hotande öfver bränvinstillverkarne, skola dessa söka lösa in
sitt på nederlag liggande bränvin, hvaremot, sedan lagen blifvit anta¬
gen, densamma skall befinnas öfverflödig, enär skatten för det på ne¬
derlag liggande bränvinet då till det hufvudsakligaste redan ingått
till statskassan.
Man har vidare anfört såsom skäl för bifall till Kongl. Maj :ts pro¬
position, att bränvin på nederlag är jemförligt med sådana varor, som,
inkomna utrikes ifrån, läggas på tullnederlag. Vi veta nemligen, att
de varor, som ligga på tullnederlag, få draga den tull, som i författ¬
ningarna är bestämd, först när dessa varor till förtullning anmälas;
och således kan jemförelse!! ej vara rigtig, ty det finnes en annan
omständighet, som gör, att det är en stor skilnad mellan dessa två
slags varor, och detta är, att den, som har varor liggande på tullne¬
derlag, kan utan afgift uttaga dessa varor och skicka dem tillbaka
till utlandet, och så fort han förklarar, att han vill för detta afse¬
ende taga ut dem, får han det utan tullafgift. Vill deremot en bräu-
vinstillverkare vidtaga en sådan åtgärd, skall han först betala den
skatt, som är gällande, jemte nederlagsafgiften, innan han kan få ut¬
föra bränvinet i den utländska marknaden, och vill han sedermera
hafva igen den skatt han erlagt derför, måste han visa, att varan
blifvit försåld i utlandet. Detta är en betydlig skilnad mellan dessa
två slag af varor. För öfrigt har den, som har sina varor på tull¬
nederlag, utvägen att söka den utländska marknaden, utan att någon
skatteförhöjning kan komma i fråga, hvaremot en bränvinstillverkare
är nästan uteslutande anvisad att söka afsätta sin vara inom landet.
Nu har Kongl. Maj:t i sin proposition i afseende å öfvergången
till det nya stadgandet föreslagit, att förhöjningen skulle börja att
tillämpas, såsom orden lyda, “från den tid som, efter det Riksdagen
i ämnet fattat beslut, af Kongl. Maj:t kungöres.“ Jag beklagar, att
Herr Finansministern icke längre är i Kammaren närvarande, då jag
nemligen skulle velat fråga honom, hvad meningen är med denna be¬
stämmelse. Är det meningen, att denna kungörelse icke skall utfär¬
das förr än efter riksdagens slut, såsom eljest vanligen tillgått, så in¬
verkar åtgärden visserligen icke på den tillverkning, som redan skett,
enär tillverkningsåret slutar den 1 Maj, men Herr Finansministerns
beräkning af ökad inkomst utaf årets tillverkning slår då icke heller
in. Är det åter meningen att påskynda utfärdandet af denna kun¬
görelse, så att den under riksdagen utkommer, då medger jag visser-
Måndagen den 27 Januari.
49
N:o 3.
ligen att detta kan medföra ökad statsinkomst jemväl för detta år,
men då inträffa ock de olägenheter, jag förut antydt. Jag skulle,
som sagdt, i detta hänseende önskat eu upplysning, emedan det är
nödvändigt för idkarne af denna industri att veta, huru länge de be-
höfde frukta utfärdandet af ett sådant beslut. Om de nemligen icke
på förhand känna detta, skall vid tiden, då skatten skall utgöras, i
de orter åtminstone, der man i större mån begagnat sig af nederlags-
rätten, ske en sådan stormlöpning till privatbankerna, att det blefve
fara värdt, att dessa icke kunde tillfredsställa de allmänna behofven
af penningar, och i så fall blefve mången idkare af denna industri
urståndsatt att fullgöra hvad han vore skyldig emot sig sjelf och sin
affärsställning, och möjligen ej heller kunde rädda sig från ruin, der¬
före att han, som jag förut nämnt, på förhand sålt sitt bränvin till
lägre pris och sedermera ej kunnat skaffa penningar att inlösa sitt
nederlag, samt i följd häraf sjelf måste vidkännas hela skatteförhöj¬
ningen med 40 öre per kanna.
Jag skulle kunna hafva mycket mera att tillägga i denna fråga,
men hoppas, att Bevillnings-Utskottet, då det kommer att behandla
densamma, ser den ur den synpunkt, jag nu angifvit, på det att icke
förhastade åtgärder må vidtagas, hvilka kunna verka ruinerande för
en stor del industriidkare i vårt land. Man har visserligen af hvar¬
jehanda motiv från vissa håll hört eu stor opposition emot idkare
af denna näring, motiv, som jag icke nu skall upptaga till besva¬
rande, men jag tror dock icke man kan klandra dem för att icke
hafva fullgjort sina skyldigheter till staten, och jag skulle beklaga, om
den lagstiftande makten i landet skulle, genom beslut i öfverensstäm¬
melse med hvad som blifvit föreslaget, göra dem urståndsatte att full¬
göra dessa skyldigheter.
Jag anhåller, att detta mitt yttrande må få åtfölja den Kongl.
propositionen till Bevillnings-Utskottet.
Herr Dickson: Jag skall endast bedja att få i korthet inlägga
en gensaga mot en af den siste talaren dragen konklusion med af¬
seende å företrädet af den indirekta eller direkta beskattningen. Han
uppträdde såsom målsman för de arbetande klasserna och yttrade,
att det vari just i deras intresse, som han föredrog den direkta be¬
skattningen efter Andra Artikeln bevillningsstadgan. Jag vill också
uppträda såsom målsman för de arbetande klasserna och just ur deras
synpunkt påstå, att den indirekta beskattningen är vida fördelaktigare
än den direkta. En arbetare med en årlig inkomst af 800 kronor
betalar nu, som vi känna, i bevillning efter Andra Artikeln 5 kronor,
men skulle bevillningen fördubblas, hvilket väl blefve fallet om hela
den behöfiiga skatteförhöjningen skulle läggas på densamma, finge en
sådan arbetare i bevillning betala, i stället för fem, tio kronor. Om
jag då frågade honom: föredrager ni att betala 5 kronor mera på er
debetsedel framför att betala t. ex. ett öre mera för en sup, eller en
rulle tobak, så tror jag att han obetingadt skulle svara: nej, jag före¬
drager det senare. Från denna synpunkt tror jag, att en förhöjning
i den direkta beskattningen komme att drabba vida svårare eller åt-
Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 3. 4
Remiss af
Kongl. propo¬
sitioner.
(Forts.)
N:o 3.
50
Måndagen don 27 Januari.
Remiss of
Kong}, propo¬
sitioner.
(Forts.)
minstone på ett vida känbarare sätt än en ökning i den indirekta
beskattningen.
Herr Wieselgren: Jag är i det närmaste förekommen af den
siste talaren. Äfven jag ville nemligen uppträda såsom talman för
dessa arbetande klasser, Indika, efter hvad det synes, hafva så många
målsmän i Kammaren, att talet, om att de här alldeles sakna sådana,
icke gerna kan vara sant.
Representanten, som först i frågan uppträdde, sade sig ock upp¬
träda såsom målsman för dessa arbetande klasser. Det dröjde dock
icke länge förr än han gjorde sig till målsman för en helt annan
klass bränvinsbrännarnes — och onekligen gjorde han den saken
mycket bättre ifrån sig än den första.
Han sade, att det är den arbetande klassen, som får betala brän-
vmsskatten, men embetsmännen bevillningen. Jag vågar säga, att
detta påstående innebär en orättvisa mot våra arbetare.
Jag känner rätt många af den arbetande klassen som icke supa,
och jag har dessutom på grund af min ställning såsom en bland di-
rektörerne för Utskänkningsbolaget i Göteborg kommit i säker erfa¬
renhet af, att det finnes äfven andra än arbetare, som supa bränvin,
och derigenom bidraga till inkomsterna af bränvinsskatten. Det är
ett misstag att tro, att det endast är arbetare, som konsumera denna
olycksbringande vara. Äfven “embetsmän“ göra det, och det finnes
personer både bland arbetare och embetsmän, som göra det rätt dug-
tigt. Men om således båda klasserna supa, bidraga de också båda
till denna skattetitel, som sålunda icJce bör framställas såsom en all¬
deles särskild arbetareskatt, hvilken man af ömhet för arbetaren icke
borde höja.
Den värde talaren yttrade vidare, i fullföljd af sitt syfte, att den
arbetande klassen skulle vara bättre betjent dermed, att den allmänna
bevillningen höjdes; deraf skulle nemligen icke den hafva någon kän¬
ning. Det förefaller mig verkligen, som om talaren ansåge våra arbe¬
tare samt och synnerligen vara i den ställning, att de ginge omkring
med tiggarstafven. Jag tror mig emellertid veta, att det finnes ett
ganska stort antal arbetare, hvilka visst icke tillhöra dessa vagabon-
der, från hvilka talaren tyckes hafva sina bekantskaper inom nämda
klass. Jag känner många aktningsvärde och redlige arbetare med 800
till 1,000 kronors inkomst, för hvilken de skatta, och som i valet
mellan höjd bränvinsskatt och höjd bevillning icke skulle föredraga
den senare. I detta fall instämmer jag till alla delar med den näst
föregående talaren.
Slutligen skulle jag vilja med ett par ord bemöta ett yttrande
åt en talare pa Göteborgsbänken. Han påstod, att, om vi höja brän-
yinssk&tten, skola vi få lön bränningen åter i flor. Jag är icke invigd
i bränvinsbränningens mysterier, men så mycket vågar jag säga, att,
då närmast efter införandet åt 1855 års lagstiftning lönbränningen
förde ett tynande lif och inom få år nästan afstannade, ehuru den
ännu då kunde med någon fördel bedrifvas, det icke är sannolikt, att
Måndagen den 27 Januari.
51
N:o 3.
den åter skulle framkallas af nu föreslagna höjningen i tillverknings- Remiss af
skatten. Män af facket upplysa oss nemligen om, att de nya meto- Konsl\ ProP°
derna för tillverkningen af bränvin gorå det möjligt för de stora fa- (VortT)
brikerna att tillverka varan vida billigare, än det kan lyckas pannorna
i skogen, och att den råämnesförlust, som, vid lönbränningen med dess
antiqverade tillverkningsmetod, uppkommer, är så stor, att lönbrän-
narne snart nog skulle nödgas sluta dermed. Så torde blifva fallet
äfven om man tager i betraktande den ökade utgift, som de stora
fabrikerna skulle få vidkännas genom den föreslagna höjningen i till-
verkningsafgiften. För min del önskar jag kongl. propositionen sär-
skildt i denna del all framgång.
Herr Lyttkens: Låtom oss nu icke förifra oss med beskyll¬
ningar och tal om bränvinsbrännare, att någon söker sitt umgänge
bland vagabonder och dylikt! Jag tror, att vi alla kunna vara tem-
ligen ense derom, att flertalet af dessa kroppsarbetare, om hvilka nu
är fråga, icke äro taxerade till någon inkomst, oaktadt jag väl med-
gifver, att, om Bevillningsförordningen rigtigt tillämpades, få arbetare
skulle undslippa inkomstbevillning, då ju man kan taga för afgjordt
att ej många af dem har under 400 kronors inkomst om året. I all¬
mänhet äro dock kroppsarbetarne icke taxerade, och aldra minst till
800 eller 1,000 kronors årlig inkomst. Der detta undantagsvis in¬
träffat, har den taxerade varit en förman för något arbete eller vid
någon fabrikshandtering. Låtom oss här taga saken från den verkliga
sidan. Taga vi då i betraktande den klass, som kroppsarbetarne till¬
höra, tror jag väl, att de mycket gerna skulle taga denna skatt på
tobak och bränvin, eller kaffe och socker, om de sluppe alla andra
skatter. Men om dertill kommer personlig skatt på 2 å 3 kronor och
deröfver för dem, som hafva så små inkomster, så blifva dessa 2 å 3
kronor på en gång vida tyngre, än att gifva 50 procent högre
indirekt beskattning, den man, genom att blott spara något litet, kan
inbespara, men att uttaga båda delarne blifver dem för tungt
Herr Granlund: Det var med anledning af den siste värde tala¬
rens yttrande, att det vore endast få arbetare, som äro beskattade,
som jag begärde ordet. För min del tror jag, att särdeles industri-
arbetarne i städerna nästan i allmänhet äro beskattade, och blifva det,
så länge den bestämmelse gäller, att de få betala bevillning för inkomst
af 400 kronor. Såsom sjelf fabrikant, vill jag nämna, att jag vet mig
icke hafva om ens någon arbetare, som icke är beskattad för minst
400 kronors årlig inkomst, men flere till högre belopp. Här har upp¬
stått fråga om företrädet emellan direkta eller indirekta skatter för
arbetaren. För min del förenar jag mig med dem, som tala för de
indirekta skatterna. Arbetaren, liksom hvem som helst, har ju tillfälle
att spara huru mycket han vill, på de artiklar, som drabba honom
med större utgifter. Han är icke tvungen att supa, om han icke vill
det, och han bör i den förhöjda skatten se en uppmaning för sig
äfven i sedligt hänseende att undvika förökade utgifter för det högre
än allt annat beskattade bränvinet. Jag är för min del öfvertygad
N:o 3.
52
Måndagen den 27 Januari.
Remiss af att den obetydligt förökade tullen på kaffe och socker, som för mången
Kpositioner kan uPPg& till 2—3 kronor om året, icke trycker så hårdt, som om
(Forts.) detta belopp uppfördes i debetsedeln. Äfven jag tror mig något känna
opinionen i landet och tror, att den är för att den indirekta beskatt¬
ningen må tillämpas för statsbristens fyllande. Åtgärder torde väl
ock blifva nödvändiga för att något stäfja den ström af utländska
varor, som nu i många år öfversvämmat vårt land. T. ex. dessa
massor af amerikanska maskiner, redskap, jernvaror m. m., som, icke
lemna ett öre till staten i inkomst såsom tull, men som åtminstone
till någon del äro orsak till att flera af landets egna fabriker måste
stängas eller föra ett tynande lif. Äro icke våra landsvägar fylda
med unga, friska karlar, som gå der, i brist på arbete, sökande, tig¬
gande sådant. Man måste med vemod neka dem, ehuru de begära
arbete för endast maten. Gå t. ex. in i hvilken handelsbutik som
helst, och man skall finna att 9/10 af lagret är utländsk vara, ja nästan
allt; under det tusentals skicklige arbetare gå sysslolöse i brist på
arbete, införes fortfarande fritt hvad man lika väl kan tillverka inom
landet. Man synes genom den direkta beskattningens tillämpning
vilja ömma för arbetaren. Men hvad är bättre för arbetaren, att
äfven han betalar något mer för sina förnödenhetsartiklar, eller att
han med hustru och barn får svälta i brist på sysselsättning. Detta
var väl icke det ämne som nu föreligger, men jag har tagit mig fri-
* heten nämna detta, dertill föranledd af Herr Lyttkens m. flis anförande
rörande fördelen af direkta skatten för arbetaren.
Öfverläggningen förklarades slutad; och blef derpå den föreva¬
rande Kongl. propositionen, jemte de i anledning af densamma nu
afgifna yttranden, hänvisad till Bevillnings- Utskottet.
Vidare föredrogos och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts
propositioner:
angående försäljning af kronan tillhöriga, i hufvudstaden be¬
lägna egendomarne N:o 8 i qvarteret Kulberget mindre och N:o 3 i
qvarteret Päronträdet;
angående reglering af kronans och bolagets P. A. Norstedt &
Söner till hvarandra gränsande tomter å Riddarholmen;
i fråga om afsättande till kronopark af indragna sergeant¬
bostället V4 mantal Karsholmen; samt
i fråga om afsättande till kronopark af indragna ryttmästare-
bostället Kolleberga Nås 1 och 2.
§ 4.
Föredrogos och lades till handlingarne Kongl. Maj:ts nådiga skrif-
velser till Riksdagen:
l:o) i anledning af åtskilliga vid sistförflutna riksdag beslutade
lagförändringar; och
Måndagen den 27 Januari.
53
N:o 3.
2:o) med tillkännagifvande, att Kongl. Maj:t förordnat Herr Stats¬
rådet m. m. Johan Henrik Lovén, att under innevarande riksdag ut¬
öfva deu befattning med riksdagsärenden, som enligt § 46 Riksdags¬
ordningen tillkommer eu ledamot af Statsrådet; och skulle underrät¬
telse om sistberörda nådiga skrifvelses innehåll genom utdrag af pro¬
tokollet meddelas vederbörande Utskott samt de ledamöter, som hafva
inseende öfver Riksdagens kansli.
§ 5-
Skedde föredragning af de på Kammarens bord hvilande motio¬
ner; och hänvisades:
Herr Anders Bengtssons motion, N:o 8, till Lag-Utskottet;
Herr A. TF. Wigardts motion, N:o 9, till Lag-Utskottet;
Herr P. Hubinettes motion, N:o 10, till Bevillnings-Utskottet;
Herr E. Westins motion, N:o 11, till Lag-Utskottet;
Herr Ch. Dicksons motion, N:o 12, till Banko-Utskottet;
Herr Gustaf Carlssons motion, N:o 13, till Stats-Utskottet;
Herr Otto Karlssons motion, N:o 14, till Bevillnings-Utskottet;
Herr O. B. Olssons motion, N:o 15, till Stats-Utskottet;
Herr Th. Flensburgs motion, N:o 16, till Banko-Utskottet;
Herr L. M. Carlssons motion, N:o 17, till Lag-Utskottet;
Herr J. A. Sjös motion, N:o 18, till Banko-Utskottet;
Herr A. F. Linds motion, N:o 19, till Banko-Utskottet;
Herr C. J. Ödmans motion, N:o 20, till Tillfälligt Utskott;
Herr J. Grapes motion, N:o 21, till Tillfälligt Utskott;
Herr II. Halldins motion, N:o 22, till Stats-Utskottet.
Sedan slutligen Herr Olof Anderssons motion, N:o 23, om anslag
till elementarläroverkets i Engelholm utvidgning från tre- till fem-
klassigt, blifvit föredragen, anförde
Herr L. P. Andersson: Som elementarläroverket i Engelholm
användes icke blott af befolkningen i denna stad, utan jemväl af den
i de omkringliggande rika häraderna, Bjäre, Norra och Södra Åsbo
härad, får jag för min del på det varmaste instämma i motionärens
förslag derom, att nämnda läroverk måtte förvandlas från treklassigt
till femklassigt.
Vidare yttrades ej. Den ifrågavarande motionen, jemte Herr
L. P. Anderssons i anledning deraf nu afgifna yttrande, hänvisades
till Stats-Utskottet.
N:o 3.
54
Måndagen den 27 Januari.
§ 6.
Föredrogs och bifölls Riksdagens Kanslideputerades memorial
N:o 1, angående antagande af tjenstemän i Riksdagens kansli.
§ 7.
Följande nya motioner anmäldes, nemligen af:
Herr C. A. Larsson:
N:o 24, angående besparingar vid statsregleringen;
N:o 25, angående förstärkande af statsverkets grundfond;
N:o 26, angående ändringar och tillägg i Riksgäldskontorets regle¬
mente; och
N:o 27, angående förändradt sätt för erläggande af och kontrol¬
len öfver bevillning för arf, gåfva, testamente och fideikommiss;
Herr Lars Börjesson, N:o 28, angående ändring af 24 kap. 1 §
Byggningabalken;
Herr J. Andersson från Jönköpings län, N:o 29, angående anvi¬
sande af anslag till fyllnadspension åt afskedade krigsmän af gemen¬
skapen;
Herr Lars Ersson, N:o 30, angående upphäfvande af vatten- och
brödstraffet;
Herr Anders Aug. Andersson\, N:o 31, angående ändring af 3
mom i 9 § Bevillningsstadgan;
Herr Johannes Andersson, N:o 32, angående utgifvande af riks-
bankssedlar å 1 krona;
Herr A. W. Wigardt:
N:o 33, angående utgifvande af riksbankssedlar å 1 krona; och
N:o 34, om underdånig skrifvelse, rörande rätt för de frivilliga
skarpskytteföreningarne att inköpa staten tillhöriga gevär;
Herr A. Rosenqvist, N:o 35, om ändring eller tillägg i Kongl.
förordningarne den 20 Januari 1865 och den 28 November 1873, an¬
gående frejdebetyg, som af presterskapet meddelas;
Herr Liss Olof Larsson, N:o 36, om utarbetande af författning
rörande beskaffenheten och omfånget af den ansvarighet för enskilda
sedelutgifvande bankers förbindelser, som må åligga de s. k. solidari¬
ske bolagsmännen;
Herr S. Axéll, N:o 37, med förslag till förordning angående så-
dane medlemmar af svenska kyrkan, hvilka, oaktadt till mogen ålder
komne, icke, på sätt samma kyrka godkänner, blifvit döpte och begått
Herrans nattvard;
Herr S. Wieselgren, N:o 38, om öfverlemnande till museibibliote¬
ket i Göteborg af en del utaf Konung Carl XV:s enskilda, af staten
inlösta boksamling;
Måndagen den 27 Januari.
55
N:o 3.
Herr Ola Månsson, N:o 89, angående användande af Riksbankens
vinst för år 1878;
Herr Aug. Peterson, N:o 40, angående ändring i gällande be¬
stämmelser rörande rättighet till grustägt å annans skog och utmark;
Herr M. Rubenson, N:o 41, om meddelande af vissa bestämmel¬
ser, rörande omfattningen af den i motionerna 1 och 15 ifrågasatta
utredning af städernas inkomst- och beskattningsförhållanden;
Herr Gustaf Eriksson:
■ N:o 42, angående ändring af 14 § Riksdagsordningen; och
N:o 48, angående afskaffande af vatten- och brödstraffet;
Herr Gustaf Andersson, August JBörjeson in. fl., N:o 44, angående
ändringar i 27 och 32 §§ af Bankoreglementet; samt
Herr Folke Andersson, N:o 45, angående indragning af, eller ned¬
sättning i statsanslaget till Kongl. teatrarne.
Alla dessa motioner blefvo, hvar efter annan, bordlagda.
§ 8.
Herr And. Svensson hade till Kammaren insändt ett så lydande
sjukbetyg:
Attest.
Att Riksdagsmannen för Östra härad i Blekinge län, Anders
Svensson i Lösen, i anseende till en fotledvrickning, icke kan lemna
sitt hem på en tid af måhända tre veckor; det intygar jag, icke alle¬
nast på förut aflagd embetsed, utan ock med denna min edliga för¬
pligtelse: så sant mig Gud hjelpe till lif och själ, bekräftar.
Lyckeby den 24 Januari 1879.
J. Gast. Rydberg.
Med. Doktor.
Och både Herr Svensson derjemte anhållit att, med anledning af
omförmälda sjukdomsförfall, undfå ledighet från riksdagsgöromålen
under 14 dagar från och med den 27 i denna månad. Denna ansö¬
kan bifölls.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes Stat-Utskottets memorial N:o 1, med
den till innevarande Riksdag af Fullmäktige i Riksgäldskontoret afgifna
berättelse.
§ 10.
Justerades protokollsutdrag; och åtskildes derefter Kammarens
ledamöter kl. V44 e. in.
In fidem
//. A. Kolmodin.