RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1879. Andra Kammaren. N:o 28.
Lördagen den 22 Mars.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Fortsattes den i förmiddagens sammanträde började öfverläggnin- 0.
gen angående Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 3, i anledning*4
af väckta motioner om ändring i 14 § Riksdagsordningen.
Ordet lemuades, enligt förut skedd anteckning, åt
Herr Casparsson, som yttrade: Då hvarje grundlagsförändring
redan i och för sig är en ganska allvarsam sak och då Regeringsformen
stadgar, att grundlagen skall för hvarje fall efter ordalydelsen tilläm¬
pas, torde det till en början vara skäl att tillse, huruvida den princip,
motionärerne velat hafva erkänd, verkligen blifvit genom den af dem
föreslagna ordalydelsen tillgodosedd.
Den princip, som motionärerne vilja hafva erkänd, är, att hvar
och en, som är röstberättigad uti kommunens allmänna angelägenheter,
skall äfven hafva valrätt till riksdagsman. Den ene af motionärerne,
Herr Borg, har till och med formulerat ett beslut för godkännandet
af denna princip, nemligen: »att Riksdagen för sin del måtte till¬
erkänna valrätt åt en hvar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man». Jag vill då se till, huruvida denna princip
verkligen blifvit genomförd i det förslag till grundlagsförändring han
framstält.
Motionären från Helsingborg har föreslagit, att § 14 Riksdags¬
ordningen skulle erhålla följande förändrade lydelse:
»Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en
hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvil¬
ken antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom
på landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra
kronor, eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruks¬
fastighet till taxeringsvärde, ej understigande tre tusen kronor, eller
ock erlägger till staten bevillning för en till minst fyrahundra kronor
uppskattad årlig inkomst.»
Således om någon eger fastighet, som är värderad till endast 450
kronor, eller om en person arrenderar en fastighet, som är taxerad till
Andra Kammarens Prat. 1879. N:o 28. 1
in ändring i
§ Riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
?f:o 28. 2
Lördagen' den 22 Mars, e. m.
Om ändring i 2,500 kronor, så är lian ej valberättigad, under det en person, som
u § Riksdags-erlägger bevillning för en till 400 kronor uppskattad inkomst, är det.
°(Forts7 ^en “nehafvare e^er arrendator af sådan fastighet är dock röst-
' or S'J berättigad inom kommunen. Således har den uppstälda principen
angående den politiska rösträtten icke blifvit här genomförd.
Ännu sämre ställer det sig med det förslag, som motionären från
Stockholm framlagt. Han föreslår, »att Riksdagen måtte för sin del
besluta, att, med bibehållande af öfriga bestämmelser, rösträtt och
valbarhet tillkommer hvar och en, som är uppskattad till fyrahundra
kronors inkomst, eller till staten erlägger bevillning efter andra ar¬
tikeln i nu gällande bevillningsstadga». Således skulle till exempel
en sockenskomakare eller en rotesoldat, som är uppskattad till 400
kronors inkomst, ega valrätt, men en arrendator af ett till 5,500 kronor
eller till och med 5,900 kronor taxeradt hemman icke vara berättigad
att i riksdagsmannaval deltaga. Motionärerne hafva således begge två
uppstält en princip, som, så snart den skall tillämpas, så att säga,
haltar på båda fotterna. Detta angående den formella delen af
frågan.
Jag öfvergår nu till den materiella delen. Då jag anser att i
våra grundlagar icke någon bestämmelse tillkommit af en tillfällighet,
utan att hvarje der förekommande ord och uttryck har sin bestämda
betydelse, ber jag att få fästa uppmärksamheten vid den skilnad grund¬
lagen uppdrager emellan till exempel Konstitutions-Utskottets och Be-
viunings-Utskottets befogenhet. Angående Bevillnings-Utskottet säger
grundlagen bland annat: »Utskottet må derjemte uti bevillningsfrågor
föreslå hvad det anser billigt och nyttigt». Men i fråga om Konsti-
tutions-Utskottet låter det något annorlunda, nemligen att Konstitu-
tions-Utskottet tillkommer att hos Riksdagen föreslå de ändringar uti
rikets grundlagar, »dem Utskottet anser högst-nödiga eller nyttiga»
etc. Båda Utskotten hafva således att tillse hvad som är nyttigt, men
Bevillnings-Utskottet skall äfven tillse hvad som är billigt, under det
att 'Konstitutions-Utskottet. i stället fått sig ålagdt att pröfva hvad
som är nödigt, och detta till och med förstärkt med tilläggsordet högst.
Det är ju också naturligt, att, då det är fråga om bevillningar och
skatter, man bör fästa afseende vid hvad som är billigt. Men då
frågan gäller de konstitutiva grunderna för samhällsbyggnaden, då får
man låta känslorna fara och i stället hålla sig till realiteter. Jag
tror derför, att det är skäl att litet grand tillse hvad denna fråga i
verkligheten innebär. I förbigående vill jag dock först nämna, att jag
tager mig friheten att kalla motionären från Helsingborg för motio¬
nären N:o 1 och motionären från Stockholm för motionären N:o 2.
Jag gör detta icke för att dem emellan uppställa någon gradation af
personlighetsbegreppet, utan derför att motionären från Helsingborg
yttrat sig först och dessutom är ensam om sin motion, under det att
motionären från Stockholm har eu kompanjon, så att de äro två om
densamma.
Motionären N:o 1 anför, efter den officiella statistiken,. att de
som år 1871 hade politisk valrätt uppgingo till 236,120, under det att
de som hade kommunal rösträtt utgjorde 463,739. Han vill nu att
alla, som hafva kommunal rösträtt, äfven skola vara berättigade att
Lördagen den 22 Mars, e. m.
3 N:o 28.
välja riksdagsman. Således är här fråga om att skaffa politisk rösträtt Om ändring i
åt dessa 227,619 personer, som för närvarande sakna denna rätt elleriU f
med andra ord, att öka de politiskt valberättigades antal med när- or
mare 100 procent. Detta är en ganska allvarsam sak. Jag instämmer ^ 01 s'^
till fullo med motionären derutinnan, att siffrorna sedan sagda tid
något ändrat sig, men, liksom motionären, tror jag dock, att »propor¬
tionen mellan de kommunalt och de politiskt röstberättigade sannolikt
är ungefär densamma, som ofvan anförda siffror angifva». Jag har
äfven/ sökt göra ett öfverslag öfver huru tillökningen uti de politiskt
röstberättigades antal enligt motionärens förslag skulle gestalta sig,
särskildt för städerna och särskildt för landsbygden. Jag har begagnat
samma källor som motionären, nemligen valstatistiken för år 1872 och
Statistiska byråns berättelse rörande kommunala rösträtten år 1871.
Enligt dessa källor voro i städerna endast 29,147 personer valberätti-
gade, under det att 98,205 personer hade kommunal rösträtt. Således
skulle genom ett bifall till motionärens förslag, såsom han tänkt sig
detsamma, de politiskt röstberättigades antal i städerna ökas med
69,058 personer eller 236,9 procent. Det är alldeles påtagligt, att
denna tillökning ganska snart skulle förändra Andra Kammarens sam¬
mansättning i fråga om representanter för städerna, i synnerhet om
motionärens förutsättning är rigtig, att de under strecket stående äro
mycket lifvade för och vuxna att deltaga uti de politiska angelägen¬
heterna. Nu tror jag visserligen, att en och annan här ej skulle tycka
illa om en sådan förändring i Kammarens sammansättning hvad stä¬
derna beträffar, men jag tror dock, att han skall komma att ändra
åsigt, då jag nu går att visa, huru förhållandet i detta fall komme
att gestalta sig inom landskommunerna. År 1871 utgjorde hela an¬
talet politiskt röstberättigade inom landskommunerna 206,973, under
det att de, som der hade kommunal rösträtt, uppgingo till ett antal af
365,534. Således skulle, om motionärens förslag bifölles, de förres
antal komma att ökas med 158,561 personer eller 76,6 procent. En
sådan tillökning skulle, under samma förutsättning som förut, nemligen
ett lifligt intresse hos de under strecket stående att få begagna sig
af den politiska rösträtten, åstadkomma en betydlig förändring inom
Andra Kammaren äfven i afseende å landsbygdens representanter, i
synnerhet om de, som nu sta öfver strecket, hädanefter visa samma
brist på intresse för valen som de hittills gjort. Enligt den officiella
valstatistiken utgjorde nemligen antalet politiskt röstberättigade, som
deltagit i riksdagsmannavalen för landsbygden till Andra Kammaren
1872 16 '/jo procent och 1876 16 7/io- Hela tillökningen under dessa
år uppgick således till endast 0,6 procent.
Yi skola nu se till, huru förhållandet gestaltar sig inom de olika
länen. Jag ber om ursäkt för att jag nu kommer med många siffror,
men jag tror att frågan behöfver en sifferutredning. Det visar sig
då, att, om motionen bifölles, de nya politiskt röstberättigades antal
skulle öfverskjuta de nuvarande röstberättigades antal: inom Koppar¬
bergs län med 149 procent, inom Malmöhus län med 120 procent,
inom Södermanlands län med 116 procent, inom hvardera af Stock¬
holms och Örebro län med 104 procent och inom Gotlands län med
100 procent. Uti sex län skulle tillökningen komma att vexla emellan
N:o 28. i
Lördagen den 22 Mars, e. m.
Om ändring i75 och 100 procent. Dessa län äro: Vesternorrlands med 95, Öster-
^^^““^'götlands med 91, Kristianstads med 86, Upsala med 85, Gefleborgs
TrlrtsT' med 79 och Göteborgs med 76 procent. Uti åtta län, Vermlands,
1 Yestmanlands, Blekinge, Jemtlands, Yesterbottens, Hallands, Elfs¬
borgs och Skaraborgs, skulle tillökningen komma att utgöra emellan
50 och 75 procent. Och slutligen skulle den uti fyra län icke uppgå
till fullt 50 procent, nemligen uti hvardera af Kronobergs och Kalmar
län 46 procent, uti Jönköpings län 35 procent och uti Norrbottens
län 32 procent. Således tror jag, att man är fullt berättigad till det
påståendet, att ett antagande af detta förslag skulle i ganska väsentlig
grad kunna förändra Andra Kammarens sammansättning. Jag påstår
derför visst icke, att detta skulle inträffa genast, men i eu fråga sådan
som denna får man icke allenast se på den närmaste tiden, utan äfven
pa framtiden; och i framtiden tror jag att min förutsättning skulle
komma att besannas.
År då en sådan förändring i Andra Kammarens sammansättning
»högst nödig»? Jag har i allmänhet icke tillhört majoriteten i denna
Kammare, utan tvärtom funnit mig föranlåten att mången gång upp¬
träda mot densamma. Det vitsordet torde dock kunna lemnas mig, att
jag aldrig smickrat denna majoritet; men framstälde man till mig den
fragan, huruvida en förändring i Andra Kammarens sammansättning
vore högst nödig, skulle jag dertill svara ett obetingadt nej. Ehuru
icke tillhörande landtmannapartiet, tillhör jag dock Sveriges landtmän,
och jag tror icke, att de svenska landtmännen gjort sig förtjente af,
att den makt, som för 13 år sedan lades i deras händer, skulle nu
delas på ett sådant sätt. som här blifvit föreslaget.
Detta beträffande frågan, huruvida förändringen är nödig. Då
jag sedan uppställer den frågan, huruvida förändringen är nyttig,
ber jag att få vända mig mot de skäl, som i detta afseende blifvit af
motionären N:o 1 anförda. Han säger nemligen: »I fall detta förslag
har lyckan att vinna Riksdagens och Kongl. Maj:ts bifall, skall det
utestänga möjliga socialistiska och kommunistiska anlopp» etc. Såvidt
jag kan påminna mig, är detta första gången som kommunistiska och
socialistiska eldbränder blifvit, såsom motiv för en grundlagsförändring,
utkastade i den svenska Riksdagen. Jag är motionären tacksam, att
han gjort detta, ty det skadar icke att taga saken i betraktande. Men
för min del far jag erkänna, att jag i detta hänseende hyser ingen
fruktan. Mot dylika eldbränder har den svenska samhällsbyggnaden
eu mycket god brandbotten, nemligen de stora, djupa och vidsträckta
lager, som utgöras af landets jordeganae befolkning. Ty den svenska
jorden är icke samlad på några få händer, utan delad på många, och
det är denna grund, som åt den svenska samhällsbyggnaden ger dess
fasthet. Dessa starka mellanlager hafva hittills visat sig kunna bestå
mot anlopp uppifrån; och jag hyser intet tvifvel om, att de icke äfven
skola bestå mot de anlopp, som möjligen kunna komma nedifrån.
Motionären åberopar historien och erfarenheten. Detta är två
mycket goda auktoriteter att åberopa; och äfven jag brukar under¬
stundom göra det. Men jag frågar honom då: har erfarenheten verk¬
ligen visat, att en utsträckning af valrätten kunnat förhindra dylika
kommunistiska och socialistiska anlopp? Låtoin oss hemta ett exempel
5 N:o 28.
lördagen den 22 Mars, e. m.
från Frankrike, der allmän rösträtt sedan år 1848 varit tillämpad. Om ändring »
Det är då att märka, att 1848 års revolution till en början framgick14
just från ropen om valreform. Den 5 Mars nämnda år proklamerade
den provisoriska regeringen allmän rösträtt: tre månader derefter egde or s'}
det stora kommunistupploppet rum, som, beträffande spillandet af
menniskolif, kan jemföras med det första kejsardömets rangerade ba¬
taljer. Sedan den allmänna rösträtten i 23 år varit tillämpad, egde
det socialistiska uppror — kommunupproret 1871 — rum, hvilket i
råhet sätter oss tillbaka till Nya Zeelands ståndpunkt. Erfarenheten
i Frankrike har således alldeles icke gifvit något stöd åt motionärens
påstående. Angående förhållandet i Tyskland, der äfven en utsträckt
valrätt råder, behöfver jag endast hänvisa till den i fjor antagna
socialistlagen och till den i år framlagda, ehuru afslagna »munkorgs¬
lagen». Låtom oss taga exempel från närmare håll, från Danmark.
Jag sammanträffade för några år sedan med en dansk jordegare, som
egde mycket inflytande och förtroende i sin ort, fast han naturligtvis
icke dugde till riksdagsman. Jag frågade honom: »Hur kommer det
sig att allmogerepresentanterne i den danska riksdagen äro så» —
jag tror jag sade — »venstervridna», ehuru jag naturligtvis icke an¬
vände detta ord i någon förringande mening; jag tilläde ock, att min
erfarenhet om de svenska allmogerepresentanterne i Riksdagen var
alldeles motsatt. »Jo», svarade min sagesman, »det kommer af den
allmänna rösträtten. Dessa allmogerepresentanter känna, att de hafva
under sig husmännen och arbetarne, hvilka här i allmänhet hysa
socialistiska åsigter, och skulle de ett ögonblick vägra att gå i den
rigtning, valmännen angifva, känna de, att de i samma ögonblick
skulle blifva undanträngda af andra. Det är således den politiska
sjelfbevarelseinstinkten, som drifver dem, men icke deras egna radikala
åsigter.» Detta var hans uppfattning; och han var en person, som
egde mycken erfarenhet, och som blödt och lidit för sitt land under
striden för dess frihet. Så förhåller det sig, så vidt jag känner, med
historiens erfarenhet.
Motionären N:o 1 säger vidare, att förslaget, om det antoges,
skulle »tillföra fosterlandet nya politiska krafter». Men när man
ser, huru han tänkt sig, att dessa politiska krafter skola verka, före¬
faller saken litet besynnerlig. Ä sidan 8 i sin motion säger han
nemligen: »Man invänder mot beviljandet af politiska rättigheter åt
dem, att de, hvad Andra Kammarens tillsättande angår, skulle erhålla
ett allt för stort inflytande och kanske sjelfve der till en stor del
komma att representera; men eu dylik farhåga saknar stöd af erfaren¬
heten; ty det har visat sig i alla stater, hvarest den politiska makten
hvilar på en bred folklig grundval, att folkrepresentanter mycket
sällan väljas bland de mindre förmögne, utan nästan alltid bland dem,
som, jemte mera bildning, ega större förmögenhet, eller bådadera».
Men på hvad sätt skulle då dessa nya politiska krafter, som skulle
tillföras fosterlandet, komma att verka? Kanske endast genom att
skrifva valsedlar. Detta toge dock icke i anspråk mycket stor politisk
kraftansträngning; och jag antager dessutom, att vänner alltid skola
finnas, som välvilligt tillhandahålla skrifna eller tryckta valsedlar, så
att de i det fallet icke behöfva göra sig mycket besvär. Således
N:o 28. 6
Lördagen den 22 Mars, e. m.
Om ändring »skulle kraftyttringen viil egentligen bestå i att lemna fram valsedlar^.
ordningen!‘Ja„’ detta bhr onekligen en öfning för musklerna, men för dem, som
(Forts.) s^a strecket, tror jag icke denna öfning är af så stor betydelse,
enär de icke sakna tillfälle att pa annat och bättre sätt använda sin
muskelkraft.
Till slut säger motionären, att »detta skulle bringa Sveriges politi¬
ska tillstånd i jemnhöjd med Norges och Danmarks». Förmodligen
menar han da, att vi för närvarande befinna oss under det politiska
tillståndet i Norge och Danmark. Ja, mine herrar, det vore eu sorg¬
lig sak, om Sverige, som under sekler vetat bevara sin frihet och haft
nog deraf att kunna meddela äfven åt andra, der det behöfts, om det
skulle, beträffande det politiska tillståndet, befinna sig under sådana
länder, som åtnjutit politisk frihet, det ena några och sextio, det andra
trettio ar. ^ Jag vill lika litet som talaren från Karlstad på förmid¬
dagen ingå i en jemförelse mellan Sverige och Norge i detta hän¬
seende och skall derföre blott nämna, att, om man mäter det politiska
tillståndet efter ^antalet valberättigade, så voro, efter Sveriges officiella
valstatistik för ar 1872, i Sverige af hela folkmängden valberättigade
5,9 procent, ..men i Norge 1870 endast 4,8 procent. Oaktadt census
är i Norge lägre än i.. Sverige, är således antalet politiskt valberätti¬
gade större i Sverige än i Norge, till följd af de olika förmögenhets-
vilkoren i de tvenne länderna.
0 -Hvad Danmark beträffar, tror jag icke att det kunnat undgå
någon, som sammanträffat med tänkande danske män, att ett allmänt
och djupt vemod hvilar öfver dem beträffande Danmarks så väl inre
som yttre politiska förhallanden. Att då säga, att Sverige skulle be¬
finna sig under Danmark i politiskt hänseende, detta är ett under¬
kännande af varf lands ställning, hvaremot jag, såsom svensk represen¬
tant, maste pa det bestämdaste protestera. Här i Sverige har man icke
någonsin bevittnat, att den ena Kammaren gång på gång blifvit af
regeringen upplöst och hemskickad, och detta under bifall af den tän¬
kande delen af nationen, sa vidt man nemligen får anse pressen vara
ett. uttryck af den upplysta meningen i landet. Ett sådant skådespel
hafva vi aldrig bevittnat, och gifve Gud att vi aldrig måtte få be¬
vittna det! Nej, vi behöfva aldrig lyfta oss till politisk jemnhöjd med
Danmark; vi stå öfver det.
I motionen förekomma äfven ett par andra yttranden, som jag,
i egenskap af en. svenska folkets representant, icke kan lemna alldeles
oanmärkta. Motionären säger på sidan 7 i sin motion: »förnuftet
kräfvei, att alla med nämnda egenskaper» — det vill säga myndig och
välfiejdad »höra deltaga i stiftandet af de lagar, de äro skyldige
att lyda»; men pa nästa sida säger han: »jag skulle ej tveka att före¬
slå .den politiska rösträttens utsträckning till hvar och en myndig’ och
välfrejdad samhällsmedlem», det vill säga att göra hvad han anser att
»förnuftet kräfver», »men enär», säger lian vidare, »denna åsigt ännu
icke inträngt i det allmänna medvetandet och sålunda, om den blefve
tillämpad, säkerligen skulle väcka missnöje och möta ett afgjordt mot¬
stånd i landet, vill jag inskränka mig» etc. Det vill såga: hvad för¬
nuftet kräfver, det skulle hos svenska nationen väcka missnöje och
möta ett afgjordt motstånd. Svenska nationen skulle således vara
Lördagen den 22 Mars, e. in.
7 N:o 28.
oförnuftig! Nej, det är icke så, den är icke oförnuftig; och om
vore förhållandet, vore det icke skäl att utsträcka valratten, utan sira-* $JJn“en9
rare att inskränka densamma. Så illa står det dock icke till. Svenska (Forts,
folket är icke ett oförnuftigt folk; och följaktligen äro antingen pre¬
misserna eller konklusionen origtiga. . .
Motionären talar vidare om personlighetsprincipen och dess in¬
låtande och säger, »att denna personlighetens storartade strid med
och seger öfver materien spåras äfven i vår historia». Om man har
får taga ordet »spåras» i samma mening som kemisten, då han vid
en kemisk undersökning upptäcker »spår» af ett ämne, så matte motio¬
nären icke upptäckt mycket af denna »personlighetens storartade strid
och seger»; men jag hoppas, att han tager ordet i eu vidsträcktare
mening. Motionären säger vidare: »Visserligen har striden hos oss
alltid varit långvarigare, segern mera svårvunnen au hos de bestå
andra, af naturen mera gynnade folk, emedan vårt lands nordliga läge
och glesa befolkning har med sig mera mörker och köld i änd¬
lig afseende, än hvad fallet är med nämnda nationer». Menar lian
härmed, att personlighetsprincipen icke har blifvit tillämpad pa den
politiska valrätten i Sverige, så vill jag erinra derom, att äfven hos
långt mera af naturen gynnade nationer än var den icke blitvit det
ens så mycket som hos oss. T Holland till exempel, der nian visser¬
ligen kan tala om dimmor, men icke om »mörker och köld», är census
för valrätten satt till en inkomstskatt, som, förvandlad till svenskt
mynt, varierar mellan 30 och 240 kronor, olika i de olika provinserna.
I Belgien skall man betala en inkomstskatt af 30 kronor för att vara
valberättigad, under det att man här i Sverige icke behöfver betala
mer än 5 kronor. I Italien, ett af naturen ännu mycket meia gyn“
nadt land än Holland och Belgien, är census bestämd till en skatt åt
nära 29 kronor. I Portugal, ett land som, ehuru jag annars icke i
politiskt hänseende vill åberopa det såsom mönster, dock ar mycket
o-ynnadt af naturen, fordras för valrättens utöfvande 4 kronors skatt
till staten, men för att vara valbar 16 kronors. I alla dessa af natu¬
ren långt mera gynnade länder än Sverige är valrätten således icke
på långt° när så utsträckt som i Sverige. .
Motionären talar om »mörker och köld i andligt afseende» och
ställer detta tillsammans med personlighetens strid. Jag lar dock
bekänna, att just i det afseendet vet jag wdm något^ tolk, som sa
skattat till personligheten som det svenska. Linder paverkan åt de
store män, som under forna tider ledt svenska folkets, oden, har tran
detta, såsom motionären säger, i mörker och köld försänkta tolk dock
utstrålat ett ljus så bländande och en värme sa lifgifvande, att tva
och ett hälft sekel ännu icke förmått förblekna eller förflygtiga de-
SamlJa<r tror således icke, att under sådana förhållanden motionaren
haft skäl att göra oss till ett slags andliga eskimåer eller samojeder —
åtminstone vill jag deremot protestera. _ . . , .
I sammanhang med personlighetsprincipen her jag att i förbi¬
gående få upptaga ett yttrande af en talare från Goteborg pa för¬
middagen. Han åberopade Geijer — jag har också ibland en svaghet
att åberopa Geijer — och sade, att Geijer hyllade personlighets-
N:o 28. 8
Lördagen den 22 Mars, e. in.
«m/Ä;.?rilv.ipe-n 1 siVula fs^kning. Jag erkänner, att han i sina »tre
ordningen. orelasningar» helt och hållet hyllar personlighetsprincipen; men han
(Forts.) hyllar oden blott med afseende å primärförsamlingar för val af elektorer.
it °r sa val desse, som för representanterne uppställer han fordran af
en sa kallad »förstärkt personlighet», men kan då ej finna någon
annan allmän norm än en större förmögenhet. Det kan jag tryggt
pasta, att han icke tänkt sig personlighetsprincipen tillämpad i samma
utsträckning som motionärerne. Geijer ville från valrätt undantaga
ej blott qvmnan — men äfven religionsläraren, och han tvekar huru¬
vida icke samma undantag borde gälla äfven för läraren vid läroverken
Huruvida lian, om han nu lefvat, skulle, i likhet med talaren, velat
utsträcka den politiska rösträtten äfven till civinnan, det är en sak,
sota vi kunna lemna å sido. Geijer behöfver icke några kommenta¬
torer till hvad han tänkt, om han nu lefvat; och det är derför för-
sigugast att icke inlåta sig derpå.
Eu talare på kalmarbänken fälde några yttranden, som jag hade
amnat besvara, men då han slutade med att underrätta oss om, att
riu V-7'e “^mående, vill jag icke till besvarande upptaga hans ord,
fullt ofvertygad att han skulle handla mot mig på samma sätt, om
på01 c‘e ett liknande erkännande. Han meddelade den upplysningen
att fragan i Första Kammaren fallit med några och 80 ja mot Hägra
och 20 nej, hvilka afgafvos för återremiss. Jag ber med anledning
karat ta erinra, att i fjor egde votering rum i denna Kammare i
samma fråga, och slutade då med 60 ja mot 20 nej, som yrkade
ciii g r r cm i ss.
Jag skall nu med några få ord beröra motionären N:o 2 Han
tiar anslagit en mera humoristisk ton, som jag ganska väl förstår att
uppfatta. Han sager nemligen: »Skulle man här kunna få stadgadt,
att ingen far anses värdigt kunna uppbära ett domareembete. som icke
vager minst tio pund? Skulle det anses förnuftigt, om man sökte få
den bestämmelsen införd i Riksdagsordningen, att ingen svensk med¬
borgare, lian vare för öfrigt huru rikt utrustad med intelligens och
vetande som helst, i Riksdagen kunde få säte och stämma, om icke
naturen gifvit honom eu längd af sex fot?» Såsom herrarne beha¬
gade finna, har motionären här skämtat. Detta händer stundom äfven
mig; men jag vet icke. med mig, att någonsin hafva skämtat med
rikets grundlagar, och jag skall icke göra det nu heller. Men då
mo. „j'aren e^er detta uttalande kommer till den slutsats, att han vill
nedsatta census till 400 kronor, så frågar jag, om icke, från hans
ståndpunkt sedt, detta ar precis detsamma som att säga, att ingen
skulle kunna uppbära domarevärdigheten, som icke vägde fem pund,
eller hafva sate i riksförsamlingen, som icke hölle tre fot i läno-d.
■ ag medgifver gerna, att i praktiskt hänseende ett sådant stadgande
icke skulle mycket betyda; men från det teoretiska betraktelsesätt,
motionären uppstält, förefaller det mig verkligen litet underligt.
Motionären, talar vidare om de »politiskt rättslöse». Som iao-
vant politiskt rättslös ända till nära 40 års ålder, kan jag härom tala
al egen erfarenhet Motionären säger: »Att tillämpa likställighetens
grundsats i afseende pa skyldigheter, men icke göra det i afseende på
i utUg ne t er, ar ett tillvagagåend.e, som alstrar känslor af förtryck, och
Lördagen den 22 Mars, e. m.
9 N:o 28.
der förtryckta finnas, der lära desse ej kunna undgå att tänka på att Om ändring i
det äfven finnes förtryckare:». Men jag får bekänna, att när jag till§ Rthsdags-
hörde de »politiskt rättslöse», kom jag aldrig att tänka på den saken. °r(Jltn!,e”'
Det föll mig icke in att Rikets Ständer vore några förtryckare, ' or s'
utan jag var i allmänhet ganska tillfredsstäld med deras åtgöranden
och ansåg att de skötte statens angelägenheter ganska väl, och hände
det uågon gång, att jag var af annan mening, tänkte jag, att »icke
lär det gå bättre, om jag kommer med» — och jag anser mig dock
icke vara mera anspråkslös än det stora flertalet.
De anmärkningar, jag i formelt hänseende mot förevarande mo¬
tioner framhållit, göra dem för mig oantagliga, emedan den princip,
på hvilken man "velat bygga förslaget, visat sig vid tillämpningen
ohållbar. Motionerna ingifva äfven i andra hänseenden så störa be¬
tänkligheter, att jag, för min del, anser Konstitutions-Utskottet hafva
handlat fullt rätt, då det hemstält om afslag å dem.
Jag instämmer således i Konstitutions-Utskottets hemställan och
yrkar bifall till densamma.
Herr Wieselgren: Äfven jag instämmer i den siste ärade tala¬
rens yrkande. Jag hör till dem, som neka, att den politiska val¬
rätten är en allmänt mensklig rätt; jag anser den vara en rätt, som
samhället sjelft skapar och icke bör gifvas åt någon utan garantier för
dess förnuftiga användning. Men jag kan icke fatta, huru de, som
anse denna valrätt såsom en rent personlig rätt, kunna söka undan¬
skjuta den åsigt, som af en talare på samma bänk, på hvilken jag har
äran sitta, under förmiddagen framstälts, nemligen att valrätt borde
tillerkännas äfven qvinnan. Jag kan icke förstå annat än att det blir
högst inkonseqvent af dem, som fatta valrätten som en allmänt mensklig
rätt, att vilja hafva denna rätt utsträckt för mannen, men på samma
gång neka qvinnan den. Följderna af ett sådant förfaringssätt blifva ju
ganska besynnerliga. Jag tänker mig t. ex. en högt bildad, förmögen,
framstående, myndig och aktad qvinna, en författarinna t. ex., som gjort
sig känd öfver hela verlden, som bidragit till lösningen af eu mängd
af samhällets vigtigaste frågor — ja, hvarför icke äfven statsrätts-
liga? — samt derigenom gjort sig aktad såsom en verklig auktoritet.
Huru kan man från antydda hållet förklara mindre maktpåliggande
eller rent af förvägra en sådan qvinna valrätt, under det man med
ifver söker förvärfva denna rätt åt den man, hvars insigter och be¬
gåfning som nogast sätter honom i stånd att tjena förutnämnda qvinna
genom att köra hennes hästar eller springa hennes ärenden? Jag för
min del finner detta högst besynnerligt; det kan icke ligga någon
konseqvens i att säga: i kraft af en allmänt mensklig rätt kräfva vi
valrätt för hvilken man som helst, som skattar för en inkomst af 400
kronor — men frågan, om valrätt för qvinnan, den må komma före en
gång i framtiden, derpå behöfva vi icke på länge tänka. Ett sådant
sätt att resonnera synes mig, efter min uppfattning af saken, föga
försvarligt.
För öfrigt har jag ännu en anmärkning att göra. Man har från
majoritetens sida uttalat sig för bifall till motionerna. Som den siste
ärade talaren på ett ganska tydligt sätt ådagalade, ligger i bifall till
Jf:0 28. 10
Lördagen den 22 Mars, e. m.
Om ändring i dessa motioner en förflyttning af den politiska makten i landet från
u § Riksdags-samhällsklass som nu har den till en annan. Det är visserligen
or mngen. myCj^ej- generöst af förstnämnda samhällsklass att utan minsta svårighet
or 9' vilja gifva från sig sill politiska myndighet; men, huru generös dess
stämning än må vara, förefaller mig dock, som borde han böra be¬
tänka sig två gånger, innan han gifver en sådan gåfva. Jag kan
nemligen icke tänka mig annat än att den samhällsklass, som på
grund af nu gällande Riksdagsordning fått den politiska makten i sina
händer, måste känna sig hafva några särskilda uppgifter att i denna
sin ställning lösa. Har den sådana — då frågar jag: äro de redan
lösta? Jag tror, att majoriteten i denna Kammare skall svara nej på
den frågan. Nå väl — jag tar icke no från min ståndpunkt i be¬
traktande, huruvida det skulle vara bra eller icke bra, om ifrågavarande
klass lemnade ifrån sig sin makt; — jag ser saken uteslutande från
dess egen synpunkt; och då måste jag säga, att en samhällsklass, som
fått den politiska makten i sina händer, som anser sig ega vigtiga
politiska uppgifter att lösa, men som ännu icke har löst dem, kan
icke — jag säger det med betänkt öfverläggning —- kan icke lemna
denna makt från sig utan att handla lättsinnigt.
Endast för att uttala denna min uppfattning af frågan från majo¬
ritetens egen synpunkt, har jag begärt ordet. Hvad sjelfva saken an¬
går, förenar jag mig, såsom jag redan sagt, i det yrkande, som af den
näst föregående talaren framstälts, om afslag å motionerna och bifall
till Utskottets utlåtande.
Herr Halldin: Jag erkänner ganska villigt, att en så pass genom¬
gripande reform i representationsförordningen, som den nu föreslagna,
kan medföra ganska många betänkligheter. Utskottet har också funnit
ett par sådana. Utskottet säger bland annat, att den nu gällande re-
presentationsordningen egt bestånd en så kort tid, att det kan vara
betänkligt att redan nu ändra den. Vidare säger Utskottet, att man
icke vet.. hvart det kan leda, om en förändring i detta hänseende vid¬
tages. Äfven jag har härutinnan icke någon bestämd öfvertygelse; ej
heller för min ringa del tilltror mig att kunna förutsäga följden eller
följderna af ett bifall till motionärernes förslag. Jag vågar derför icke
heller göra något yrkande, likasom jag icke heller vill bestämdt uttala,
för hvilketdera förslaget jag i närvarande fall skall gifva min röst,
synnerligen då härtill kommer frågan om personlighetsprincipen. Men
gälde det att rösta emellan en nedsättning till 400 kronor och en
nedsättning till 600 kronor, så skulle jag möjligen vara mera böjd för
det senare alternativet än för det förra.
En talare från Karlstad yttrade i förmiddags, att endast den som
hade en inkomst af 800 kronor om året hade öfvervunnit de »första
lefnadsbekymren» och sålunda då först egde tid och intresse att egna
åt det allmänna. Många af Kammarens ledamöter tycktes dela denna
åsigt, att döma af de instämmanden, som kommit denne talares an¬
förande till del; och kanske har samma åsigt äfven legat till grund
för nuvarande bestämmelse i grundlagen angående valrätt till denna
Kammare. Men då fråga blifver om skyldigheter till staten, då upp¬
ställer man icke längre den siffran, utan då är det nog med att i in-
Lördagen den 22 Mars, e. m.
ll N:o 28.
komst hafva endast 400 kronor för att hafva öfvervunnit de första Om ändring i
lefnadsbekymren, i stället för 800. Min öfvertygelse är dock, att, oml4
en person med 400 kronors inkomst om året anses så kvalificerad, att
han kan och bör erlägga direkt skatt till staten, det vill säga fullgöra ^ or ^
en sin skyldighet såsom statsmedlem, så hör han äfven på samma gång
vara qvalificerad att utöfva sin rättighet såsom statsborgare att välja
till denna Kammare; för det senare—'rättigheten — bör ej, såsom nu,
fordras dubbelt så stor inkomst som för det förra — skyldigheten.
Någon rättvisa att af detta skäl utesluta honom från den politiska
rösträtten och låta denna bibehållas med 800 kronors inkomst anser
jag ej förefinnas. De som hysa den åsigten, som talaren på karlstads-
bänken gjorde, synas mig derför motsäga sig sjelfve eller, för ått be¬
gagna den ärade talarens egna ord om de med honom olika tänkande,
»icke veta hvad de göra». En sådan anmärkning synes mig med
långt större skäl kunna rigtas mot dem, som i likhet med honom begå
den inkonseqvensen att för utöfvandet af eu allmänt medborgerlig
.rättighet fordra en dubbelt så hög inkomst, som för fullgörandet af en
allmänt medborgerlig skyldighet.
Herr Axell: Ehuru jag — för att begagna ett uttryck af talaren
på uplandsbänken — instämt med motionären N:r 2 och ehuru jag till
viss del önskar framgång äfven åt motionärens N:o 1 förslag, sträcker
sig mitt kompaniskap dock icke så långt som till de grunder, på hvilka
motionärerne stödt sina förslag. Jag är nemligen icke, såsom de, fullt
öfvertygad om det praktiskt olämpliga i allmänhet af en politisk cen¬
sus. Lika litet vill jag obetingadt vara med om att, i likhet med Herr
Borg och efter honom Herr Hedlund, lägga personlighetsprincipen till
grundval för vårt politiska statsskick. Jag erkänner nemligen icke,
att det är en ovilkorlig mensklig' eller personlig rättighet att taga del
i representationen. Men för mig finnes ett annat skäl för bifall till
motionerna, livilket är så mycket mera bestämmande. Jag har hemtat
detta skäl från min åsigt om det nyttiga och nödvändiga derutinnan,
att hvarje större materielt intresse eger sina målsmän i representa¬
tionen. Och ju större detta materiella intresse är, desto kraftigare
bör det vara representeradt. Detta, mine herrar, är det skäl, hvarpå
jag grundar min önskan om eu förändring af § 14 i Riksdagsordningen.
Det kan icke undgå att hos en hvar, som tänker på saken, väcka
förvåning, att, när vår nuvarande Riksdagsordning gör skattebeloppet
till staten till råmärke för politisk myndighet, en arbetare, som visser¬
ligen icke är fastighetsegare men dock skattar två å tre gånger mera
till staten än en sådan, han saknar rösträtt till Andra Kammaren,
under det att fastighetsegaren har densamma. Skälet, hvarför en så¬
dan bestämmelse inkom i Riksdagsordningen, finnes i korthet angifvet
i de motiv af Hans Excellens Friherre De Geer, som åtföljde Kongl.
Maj:ts förslag till ny Riksdagsordning, gifvet den 5 Januari 1863, si¬
dan 14. Det lyder sålunda: »Med afseende derpå, att egandet af
fastighet i allmänhet kan antagas dels utvisa en mera tryggad och
oberoende ställning än den vanliga daglönarens, äfven om denne för
tillfället eger en god förtjenst, och dels medföra ett stort intresse för
samhällets förkofran och välgång, hvarigenom äfven eu ringa fastig-
N:o 28. 12
Lördagen den 22 Mars, e. m.
Om ändring i hets värde lian betydligt ökas, har likväl valrätten blifvit till förmån
H § Riksdags-{qx fastighetsegare längre, än i fråga om andra, i förhållande till skatte-
or nmgen. bidragen utsträckt, i det ett så lågt fastighetsvärde som 1,000 rdr rmt
°i s.; ansetts böra medföra valrätt såväl på landet som i stad». Jag vill
icke inveckla mig i några försök att gendrifva denna åsigt, men jag
vill hafva här uttalat, att jag icke erkänner densamma såsom fullt be¬
fogad samt att jag alltid måste betrakta det såsom eu stor orättvisa
mot den arbetande klassen och såsom eu alltför stor förmån för fastig-
hetsegarne, att de förre icke hafva rösträtt, ehuru de kunna betala
dubbla eller tredubbla utgifter till staten mot hvad fastighetsegaren
gör. Anledningen åter, hvarför den hemlöse arbetaren blifvit ute¬
stängd från delaktighet i vårt politiska lif, återfinnes sidan 62 i en
skrift, som bär titel »Några ord till försvar för det hvilande representa¬
tionsförslaget af L. D. G». Jag tillåter mig att, då dessa ord på det
närmaste sammanhänga med de förslag, som nu föreligga Kammaren
till behandling, in extenso uppläsa dem. Författaren yttrar: »Såväl
vår nuvarande riksdagsordning som det hvilande förslaget lida af det
gemensamma väsentliga framtidsfelet, att helt och hållet utestänga
den egentliga arbetaren, som, utan eget kapital eller högre intelligens
i sin arbetsprodukt, hufvudsakligen är inskränkt till sin fysiska kraft.
Detta vore måhända icke något fel af betydenhet, om det till hela
den utsträckning, som af teoretici ofta antages, vore eu sanning att
den representation är den bästa, som i sig innesluter de bästa repre-
sentanterne. Men det är visserligen icke nog, att representanterne äro
i sig sjelfva förträffliga menniskor och utrustade med en representants
yppersta egenskaper. De måste äfven hafva folkets förtroende och
hafva just detta förtroende att tacka för sitt uppdrag. Ett folk vill
likasom hvarje enskild hafva sitt ord med i laget vid afgörandet af
sina angelägenheter och nöjer sig icke med, att de skötas väl af an¬
dra. Ingen afsäger sig gerna helt och hållet den makt, han känner sig
ega. Nu är visserligen intelligensen den största makten i samhället,
men den numeriska öfvervigten får icke heller lemnas ur räkningen;
och eu otrygghet hvilar alltid öfver det samhälle, der en stor makt
star utom den krets, inom hvilken rättigheterna finnas. Denna fara
kan dock sällan, utan en ännu större, på eu gång afhjelpas. Ännu sy¬
nes dock den fara, som kan uppkomma af den egentliga arbetsklassens
utestängande från politiska rättigheter, hos oss mera aflägsen än i de
flesta andra länder, till en del i följd af vår jemförelsevis ringa stads¬
befolkning, men förnämligast derigenom, att vi uti vårt bondestånd
ega eu redan i representationen, såväl den nuvarande som den före¬
slagna, inrymd förmedling mellan det fysiska arbetet samt kapitalet
och intelligensen. Det är derför att hoppas, att denna fråga icke skall
blifva brännande för oss förr än hennes tillfredsställande lösning blifvit
funnen i andra länder, der hon redan står åtminstone på tänkarnes
dagordning. Men för att icke påskynda en tryckning nedifrån och
för att kunna beherska dess rörelser när den kommer — och en gång
kommer den — är nödvändigt att gifva representationsrätt åt så stor
numerisk styrka, som utan våda kan ske, och att göra detta på ett
sådant sätt, att åtminstone icke hela kategorier af de representerade
finna sig, af missnöje med en orättvis fördelning, manade att ingå
Lördagen den 22 Mars, e. m.
13 N:o 28.
förbund med den utestängda mängden. Det är i detta afseende somö
vi tro, att det hyllande förslaget eger ett af sina icke minst vigtiga14
företräden framför nu gällande Riksdagsordning».
Den illustre författaren har i detta fall, som i så mycket annat,
enligt min åsigt fullkomligt rätt, särdeles derutinnan, att han påpekat
att vi i vårt bondestånd eller, såsom det numera kallas, vår hemmans-
egareklass ega en redan i representationen inrymd förmedling mellan det
rena arbetet å ena sidan och kapitalet samt intelligensen å den andra.
Man kan nemligen icke neka, att denna hemmansegareklass i många
vigtiga frågor är en naturlig målsman för de arbetande klasserna. Jag
vill i det hänseendet endast erinra, att i afseende på de indirekta skat¬
terna arbetarnes och hemmansegarnes intressen äro desamma, äfven om de
förre träffas hårdare af dessa skatter än de besutne hemmansegarne.
Likaledes måste i afseende på måttet af en utsträckt värnpligt deras
betänkligheter i närmaste man sammanfalla. Men det finnes flera
andra lika vigtiga frågor som dessa tvenne, der hemmansegarnes och
de arbetande klassernas intresse äro alldeles mot hvarandra stridande.
Hvad t. ex. de direkta skatterna angår, måste hemmansegaren tydligen
önska att dessa bestämmas så, att det fasta kapitalet, jorden, af dem
icke träffas hårdare än det rörliga kapitalet eller inkomsten af arbete.
Likaledes är tydligt, att hemmansegaren, såsom sådan, måste i det
längsta vilja undandraga sig att gifva bevillning för den inkomst af
sitt arbete och sitt rörliga kapital, hvilken nuvarande bevillnings¬
förordning lemnar skattefria. Arbetarne deremot måste å sin sida yrka,
att räntan å det fasta kapitalet, såsom varande af värdefullare art än
inkomsten af löst kapital, tjenst eller arbete, måtte träffas hårdare af
beskattningen än den senare. Likaledes måste det ligga i arbetarens
intresse, att jordbrukarens inkomst af personligt arbete icke blir mera
skattefri än hans egen. Hvad angår arbetsprisen är det också alldeles
uppenbart, att den jordbrukande klassen måste anse det för en lycka
för sig, om de hållas nere, då deremot arbetarne måste anse det med
sin fördel öfverensstämmande att de hållas så höga som möjligt. Visser¬
ligen är det sant, att prisen på arbete, likasom prisen på hvarje an¬
nan vara, betingas af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan;
men åtgärder finnas dock, hvilkas vidtagande eller underlåtande kan
utöfva ett mycket stort inflytande på den ena eller den andra af dessa
faktorer eller på dem båda. Vi hafva just vid denna riksdag att be¬
handla förslag såväl från Kongl. Maj:t som från enskilde motionärer,
hvilka på detta förhållande kunna komma att utöfva en icke ringa
verkan.
I dessa nu senast nämnda vigtiga frågor, liksom i flertalet andra,
äro industriidkarne och det rörliga kapitalets egare de naturliga måls¬
männen för arbetarne. Skulle nu lörhållandet vara sådant, att så vig¬
tiga intressen som handel, industri och näringar hade en tillräcklig
andel i vår nuvarande representation, skulle således det skäl för strec¬
kets nedflyttande, som jag hemtat från nödvändigheten att represen¬
tera arbetarnes intressen på ett kraftigare sätt än hittills, i betydlig
mån förfalla. Men så är, såsom herrarne veta, icke förhållandet.
Gå herrarne igenom listan på Andra Kammarens ledamöter, finna
herrarne lätt, att af Kammarens 204 medlemmar äro måhända 25
tf» ändring i
§ Riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 28. 14
Lördagen den 22 Mars, e. m.
Om ändring i representanter för dessa stora intressen; af Första Kammarens 136
14Qrfafade“9s'ledamöter representera knappast flere än 35 desamma. Eu af de stör-
fF t )' s^a olägenheterna af den nuvarande representationen är, enligt min
or s'^ tanke — jag tvekar icke att uttala det — att åt ett enda, och äfven
stort intresse, jordbruksnäringens, en så stor öfvervigt är inrymd i
representationen. Jag ser ingen annan möjlighet att vinna rättelse
härutinnan än att uppflytta de 144,000 valmän, hvarom motionären
N:o 1 talat, öfver strecket. Men när jag så gör och sålunda förordar
detta förslag, så sker det icke till följd af någon afvoghet mot jord¬
bruksintresset, icke heller till följd deraf, att jag icke skulle hysa full
aktning för det stora i detta intresse eller för dess målsmän, utan det
sker derför, att jag anser, det ingen politisk öfvermakt, huru väl den
än må vara styrd, kan undgå att i längden leda till förtryck. Min
åsigt är derföre den, att, om vi kunde på något vis bilda en nödig
motvigt mot denna öfvermakt, vi skulle handla till fromma för det
hela. Detta är orsaken, hvarföre jag understödt och ännu understöder
det föreliggande förslaget.
En värd talare på karlstadsbänken anförde såsom hufvudsakligt
skäl mot detta förslag att de, som äro sysselsatte hela sin tid med
omsorger om och arbete för sitt dagliga bröd, icke kunna hafva till¬
fälle att förvärfva vare sig politisk insigt eller politisk tjenstbarhet.
Jag vill svara honom dermed, att, man må vara aldrig så mycket sys¬
selsatt, har man dock alltid tid öfrig att känna hvarthän ens eget,
välförstådda intresse pekar; och mera behöfves icke för att utöfva den
valhandling, till hvilken arbetaren nu skulle gifvas rätt.
Samme värde talare förklarade, att Konstitutions-Utskottet bort
hafva svarat motionärerne och således äfven mig, som instämt med den
ene: »I veten icke, I gode herrar, hvad I begären». Om den ärade
talaren varit här tillstädes i afton, så skulle han dock förmodligen
känt sig öfvertygad derom, att jag åtminstone öfvertänkt hvad denna
begäran innebär. Men, jag skulle i stället vilja till honom och hans
meningsfränder i denna Kammare rigta det påståendet: I veten icke
hvad I icke begären, hvad I förskjuten, hvad I kasten bort, då I sägen
nej till detta förslag; och jag skulle desslikes, i likhet med den ärade
talaren på göteborgsbänken, som vädjade till Kammarens flertal, å
min sida vilja ställa en vädjan till Kammarens mindretal: månne det
icke skulle vara politiskt klokt, likasom det äfven är politiskt rätt,
från detta mindretals ståndpunkt, att omfatta det föreliggande för¬
slaget?
Herr J. Andersson i Häckenäs: Då jag såsom ledamot af Kon¬
stitutions-Utskottet icke reserverat mig mot Utskottets betänkande i
denna fråga, men det oaktadt ändå nu vill förorda de föreliggande
motionerna, så vill jag i förbigående upplysa derom, att slutbehand¬
lingen af dessa motioner försiggick i Utskottet under den tid, jag hade
permission.
En stor del af de föregående talarne har, såsom jag tyckt mig
finna, mera fäst sig vid premisserna i motionerna än vid sjelfva kon¬
klusionen. De hafva sökt att dissekera nästan hvarje ord som deri ut¬
talas; men det anser jag för min del vara temligen fruktlöst. Här
lördagen den 22 Mars, e. m.
15 N:o 28.
är föreslagen en nedfiyttning af det politiska strecket för den politiska 0
rösträtten; ock detta är, enligt min åsigt, icke blott politiskt klokt/4
utan det är äfven politiskt rätt.
Jaa- medgifver visserligen, att hvar man än sätter strecket, det
alltid kommer att blifva i viss män godtyckligt; men, om man icke
vill taga bort strecket helt och hållet, så bör det åtminstone nedsättas
så långt, att det kan tillfredsställa större delen af dem, som böra vara
berättigade att hafva ett ord med i laget vid val af folkets represen¬
tanter. För min del anser jag, att en sådan nedsättning har föga
inflytande till sina verkningar på landsorten i allmänhet; men det
stora påtryck, som är gifvet från alla rikets delar af arbetareförenin-
garne om en utvidgad rösträtt, anser jag vara af den vigt, att man bör
fästa sig något dervid, synnerligast som man icke kan beskylla dessa
arbetareföreningar i allmänhet att stå på en så låg ståndpunkt i poli¬
tiskt vetande, att de böra anses politiskt omyndiga. Tvärtom, de hafva
i vårt land visat sig från en ganska vacker sida. Jag har för min
del således ingen anledning, hvarföre jag icke skulle anse dem fullt ut
lika berättigade som andra samhällsklasser att deltaga i val till repre¬
sentanter.
Det har gifvits varningar från åtskilliga föregående talare mot att
icke gå för hastigt och obetänksamt till väga vid fråga om ändringar
i våra grundlagar, i synnerhet när det gäller en förändring af den be¬
skaffenhet, som här är i fråga; följderna, säger man, kunna blifva vid¬
sträcktare, än vi nu kunna förutse.
Jag medgifver, att man bör vara betänksam i fråga om förän¬
dringar, och jag är det måhända allt för mycket i många fall, men
dessa varningar gälla lika mycket dem, som sätta sig mot alla förän¬
dringar, alla rubbningar i det bestående, som dem, hvilka önska- allt¬
för hastiga förändringar; ty förändringar måste likväl ske i den mån
man finner sådana berättigade och der kunna de icke medföra någon
våda. För min del har jag ännu aldrig funnit, att det varit politiskt
rätt eller politiskt klokt att alldeles tillsluta öronen för alla befogade
anspråk och att icke medgifva någon förändring i sådana fall som
detta; det kan medföra följder, mera oberäkneliga, än om man gifver
efter något. Jag anser att, så länge som man icke vill taga bort
strecket helt och hållet, det är skäl att gifva med sig så mycket, att
några flera af landets invånare blifva valberättigade än de som nu
äro det.
Jag anhåller, att Kammaren måtte besluta att förkasta hvad Ut¬
skottet föreslagit och antaga Herr Borgs motion. Jag är fullkomligt
öfvertygad derom, att denna motion har rättvisan för sig, och det vore
äfven efter min åsigt fullkomligt politiskt klokt att fatta ett sådant
beslut. Jag vill icke ingå på någon vidlyftigare motivering för denna
min åsigt, ty derom är redan tillräckligt taladt af andra; och jag tror
också, att hvar och en sökt att göra sig sjelf förvissad om hvad som
är klokt och rätt i detta fall.
Jag anhåller om bifall till Herr Borgs motion.
Herr Svensén: Redan under valreformen vid 1863 års riksdag
hade reformvännerna uttalat sig för den satsen, att valcensus borde
m ändring i
§ Riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 28. 16
Lördagen den 22 Mars, e. m.
Om ändring i nedsättas, och man öfverenskom, att siffran borde sättas till 400 kronor.
MordningMän, sådane som Hjerta och Blanche, ifrade för denna sak, och det var
or( "m.3e!1' endast af konsiderationsskäl samt på uppmaning af en inflytelserik
'01 s' ledamot i borgareståndet som något förslag i detta syfte då icke fram¬
kom. Denne ledamot medgaf väl, att valcensus vore för hög, »men
går förslaget igenom», sade han, »så hafva vi nog hopp om att få
rättelse i detta fall, och min öfvertygelse är, att inom 10 år efter re¬
formens genomförande rättvisa skalk vara funnen». Nu äro mera än
10 år gångna; och ändå finner Utskottet det icke vara tillräckligt
kändt, att opinionen i landet är emot nu gällande valcensus. Utskottet
förmenar ändå, att ännu icke en mera allmän och kraftig önskan i
denna rigtning inom landet uttalat sig, det vill med andra ord säga,
att man skall vänta med att ändra eu dålig lag, till dess man fått se
hvad skada den kan göra; men det är ett skål, som jag finner sär¬
deles skeft.
Det finnes eu punkt i Utskottets motivering, som nästan alltid
gått igen, då denna fråga varit å bane. Utskottet säger nemligen:
»Ej heller bör det förbises, att den nu gällande förmögenhetsgränsen
i sjelfva verket dock är satt så lågt, att dess uppnående, äfven oafsedt
penningevärdets omisskänneliga benägenhet att falla, icke torde vara
förenadt med allt för stora svårigheter för dem bland de nu ej val-
berättigade, hos hvilka en allvarlig håg att hinna fram till densamma
verkligen förefinnes».
Denna motivering skulle jag önska slippa se vidare; den satsen
erinrar verkligen om ett yttrande af den franske ministern Gnizot på
den tid, då han så utmärkt stödde Ludvig Filips tron till dem, som
yrkade på större rösträtt: »Skäligen Eder större inkomster, så fån I
större rösträtt.» Detta är dock lättare sagdt än gjordt.
På detta rum hälben aktad, numera afliden ledamot af Riksdagen,
Herr Sven Nilsson i Österslöf en gång yttrat: Vi frukta icke att
släppa in våra bröder under strecket uti representationen. Detta ord
må utgöra ett svar till de herrar, som vilja begagna såsom ett skräm¬
skott det påståendet, att mera utsträckt valrätt bland de arbetande
klasserna skulle medföra menliga följder.
Jag är villig att sluta mig till den motion Herr Borg väckt och
instämmer sålunda med honom.
Herr Hedlund: Ehuru jag icke gerna begär ordet tvenne gån¬
ger under samma debatt, har jag likväl denna gång känt mig dertill
manad för att bemöta ett och annat af de inkast man gjort mot mitt
förra yttrande, då jag icke gerna vill, att de i protokollet skola stå
alldeles obesvarade.
.lag har, såsom en framtidstanke, vågat uttala, att jemväl qvinnan
skulle ega rätt deltaga i allmänna angelägenheter. Detta yttrande har
en talare på karlstadsbänken upptagit, visserligen på ett vänligt, skäm¬
tande sätt, hvarvid han likväl kastat deröfver en dager, hvars intryck
icke bör qvarstå. Såsom ett hufvudsakligt argument häremot anförde
denne talare en berättelse från Amerika, om ett besök af en fruntim-
mersdeputation hos presidenten Hayes. Vi känna, många af oss, denna
anekdot, sjef har jag åtminstone hört sagan förr. Då fru president-
Lördagen den 22 Mars, e. m.
17 N:o 28.
skan visade dessa fruntimmer ett väl ordnadt hus, kök, skafferi, barn- Om ändring i
kammare o. s. v., lät hon dem derigenom tyst förstå den höga upp-14 §R&»dags-
gift i lifvet, som är qvinnan gifven. Men vill man deraf draga den or
slutsats, att de, med hänsyn till sitt uppdrag, gingo sina färde med or s'}
långa näsor, tror jag, att man drager en annan slutsats än man är
berättigad till. Jag tror, att man deraf bör hemta en helt annan lär¬
dom, nemligen, att vi icke, för deltagande i offentliga politiska värf,
få försumma våra enskilda pligter. Vi ega icke rättighet dertill, vare
sig såsom embetsmän, industriidkare eller i hvilken annan ställning i
lifvet vi må befinna oss; ty man måste »göra det ena och det andra
icke låta». Men kan mannen uppfylla sina enskilda åligganden, oak¬
tadt han deltager i den del af det politiska lifvet, som kallas repre¬
sentativ verksamhet, så kan jag icke inse hvarför ej qvinnan skulle
kunna göra detsamma. Tänkom oss, i förbigående taladt, en annan
situation; låtom oss antaga, att en deputation af damer komme till
drottning Victoria i England och framstälde till henne enahanda ön¬
skan, som de nyss omtalade amerikanska fruntimren. Hade då
drottning Victoria i bild för dem framställ samma lärdom som fru
presidentska!! Hayes, skulle damerna hafva kunnat svara den ädla
drottningen: »Vi hysa den djupa vördnad och det förtroende till vår
drottning att vi tro, att hon kan uppfylla alla sina åligganden såsom
qvinna, oaktadt hon är regerande drottning». Och vi lära väl dock
icke ställa så stora anspråk på rättigheten att utöfva valrätt, som
England ställer på henne. Jag kunde gå vidare och hänvisa till andra
Englands mäktiga och kloka regentinnor, men lemnar detta å sido.
Vi kunna också tänka oss ett omvändt förhållande emot det, som
man här nyss framstäf ironiskt, nemligen att en deputation af mili¬
tärer komme till general Grant för att begära en politisk rättighet,
som de förut saknat, och att Grant, efter att hafva visat dem sin ar¬
senal och sina kanoner, läte dem gå, om också icke med lång näsa,
likväl med en påminnelse, att de icke skulle sysselsätta sig med det
politiska lifvet, emedan de hade andra åligganden att sköta. Vi kunna
t. ex. tänka oss, att en deputation af prester komme till en statens
ledande man, och finge samma svar som presidentskap Hayes gaf frun¬
timren, nemligen att de, såsom lärare i församlingarne och såsom
ledare af sina stift, hade så heliga pligter att sköta, att de icke borde
deltaga i det politiska lifvet och störas deraf. Med ett ord, samma
argument, som man använder emot qvinnans deltagande i det politiska
lifvet, kan man äfven använda mot många af oss i fråga om våra
enskilda värf. Jag tror derföre icke, att detta argument eger den
kraft talaren på karlstadsbänken velat tillmäta detsamma. Men vi be¬
höfva ej tala in abstracto, eller i bilder; verkligheten framträder här
med vittnesbörd, som äro mera talande. Vi kunna hänvisa pa Elisa¬
beth Fry, som omdanade Englands fångvårdsväsen, vandrande omkring
i alla Englands fängelser; men ändock var hon den ömmaste maka
samt moder för en stor skara af barn. Samma rent qvinliga lynne
bevarade miss Mary Carpenter, då hon utöfvade den mest uppoffrande
verksamhet, icke blott i England utan äfven i Indien, och medförde
från sistnämnda land det vittnesbörd, att ingen engelsk man eller
qvinna mera än just hon bidragit till att försona Indiens befolkning
Andra Kammarens Prot. 1879. N:o 28. 2
N:o 28. 18
Lördagen den 22 Mars, e. m.
om ändring i med det aflägsna England. Om vi gå till vårt eget land, finna vi der
u § Riksdags-en Fredrika Bremer, hvars stora verksamhet på det offentliga lifvet
°(FortsT' *cke u^es-^ möjligheten för henne att bibehålla sin qvinlighet. Vår
01 s'' stora skaldinna, den af oss alla kända fru Lenngreu, var den ömmaste
husmoder, men tvekade ej, ehuru hon ironiskt talade om qvinnans del¬
tagande i offentliga värf, att deri sjelf deltaga såsom skaldinna. En
mängd fäkta på detta område skulle kunna uppräknas, som bevisa, att
den högre och ädlare verksamhet, som qvinnan inom familjen eger,
icke behöfver utestänga henne från offentliga värf. Jag vill dock nu
endast erinra, att jag icke har talat om qvinnans valbarhet, utan blott
om hennes valrätt; och i det hänseendet vidhåller jag min uppfattning,
att, om qvinnan finge deltaga i t. ex. valen till folkombud vid riks¬
dagen,1 skulle valen komma att ske från en i allmänhet mera moralisk
och samvetsgrann ståndpunkt, än som nu mången gång är fallet.
Detta är allt hvad jag med min af Herr Rundgren klandrade fram¬
ställning i förmiddags velat säga, väl vetande, att det behöfves lång
tid, innan en sådan åsigt kommer att göra sig politiskt gällande, men
tillika att, om ett träd skall uppspira, fröet dertill dock måste långt
förut nedläggas.
Jag ber nu att, medan jag ännu har ordet, och med en vänlig
anhållan till min yrkesbroder från Helsingborg, att han derföre icke
må anse mig hafva fallit honom i embetet, få upptaga till besvarande
några anmärkningar, som blifvit rigtade mot honom från karlstads-
bänken och uplandsbänken. Det har af min ärade vän på karlstads-
bänken —• jag är ledsen, att han icke är här närvarande, ty jag yttrar
mig icke gerna mot dem, som äro frånvarande, men jag måste tala
emot de argument han använde •—• yttrats åtskilligt emot motionen,
hvilket jag tror mig böra något bemöta. Talaren har velat se en mot¬
sägelse mellan två af' motionären fälda yttranden, då i motionen blifvit
sagdt, att förmögenhet och bildning skulle, oaktadt den allmänna val¬
rättens utsträckning, komma att behålla sitt inflytande, men deremot
i det muntliga anförandet yttrats, att guldets inflytande kunde tåla
vid att maka åt sig. Denna motsägelse är dock mycket lätt löst, om
man verkligen vill lösa densamma. Vill man söka den rätta meningen
i dessa yttranden, skall man nemligen finna, att motionären i det
förra fallet talat om förmögenhetens berättigade, i senare fallet om
dess oberättigade inflytande; detta framgår alldeles otvetydigt af sjelfva
andemeningen i hans framställning för hvar och en, som vill taga reda
på den, och icke nöja sig med att, som man säger, »rida på orden».
Jag står i det fallet helt och hållet på motionärens och reservantens
ståndpunkt; jag tror nemligen, upprigtigt taladt, att, åtminstone i vårt
land, och vi behöfva icke sträcka våra blickar långt utom vårt lands
gränser för att finna, att så är förhållandet äfven annorstädes, kommer
eu utsträckning af den politiska valrätten att ej blott bibehålla utan
måhända till viss del äfven utsträcka förmögenhetens inflytande, det
berättigade inflytande nemligen, som förmögenheten bör hafva, men
deremot hindra det oberättigade, att upphäfva sig till andras målsman,
utan att ega den härför erforderliga, vigtiga befogenheten: förtroendet.
Den, som fungerar på basen af ett val, fungerar nemligen på basen
af ett förtroende; och den, som mottagit ett sådant, vet väl hvilka
Lördagen den 22 Mars, e. m.
19 X:o 28.
(Forts.)
förpligtelse!- som häraf följa. Jag tror, att vi alla här församlade Om ändring i
känna med oss det djupa ansvar, som ligger i detta förtroende, och14 § ^Ocsdags-
att vi kanske mången gång skulle tänka och handla annorlunda, om ordnm9en-
vi visste, att vi icke behöfde taga hänsyn till våra valmäns önskningar
och kraf, eller till det förtroende, som kallat oss hit. Det är detta
förmögenheten skulle komma att få underkasta sig i följd af valrättens
utsträckning, och detta till förmån för sig sjelf.
Den ärade talaren på uplandsbänken, till hvars föredrag vi alla
lyssnade med fägnad, ty det måste erkännas, att det sprakade af qvick-
heter omkring honom, har äfven haft åtskilligt att erinra mot den värde
motionärens yttrande, och sökt göra sig lustig på hans bekostnad. Han
talade, bland annat, om att motionären yttrat, att en sak väl vore
förnuftig, men att den, det oaktadt, genom sina följder skulle väcka
missnöje hos svenska folket, hvaraf talaren på uplandsbänken drog den
slutsatsen, att motionären sagt svenska folket vara ett oförnuftigt folk.
Jag hade dock trott, att den ärade talaren borde hafva studerat logiken
så mycket, att han förstode, att denna slutledning icke är fullt rigtig.
Ty det kan ju hända, att man kan motarbeta en förnuftig tanke, utan
att derföre behöfva anses oförnuftig. Det kan ju finnas andra orsaker
än oförnuft dertill, att man kan vara emot en teoretiskt rigtig och
logiskt förnuftig sats, t. ex. den, att man är fångad i en fördom eller
i ett visst gammalt föreställningssätt; och det kan sålundå dröja en
tid, innan en verkligt förnuftig tanke hinner genomtränga ens med¬
vetande. Sådant kan väl den svenska befolkningen vara underkastad,
så väl som andra folk och hvarje individ särskildt, den ärade talaren
på uplandsbänken icke undantagen.
Den ärade talaren har, bland andra ämnen till glädje, äfven haft
roligt åt den jemförelse, som den ene af motionärerne gjort mellan
den tillfälligheten, att en person har så och så stor inkomst, samt den,
att han väger så och så många pund, eller är så och så många fot
lång. Jag medgifver, att jemförelsen är något hvad man kallar dra¬
stisk; men den kan dock mycket väl sägas. Eller månne ej tillfällig¬
heten af ett arf, som gifver mig 800 kronors inkomst, kan ställas fullt
i jembredd med den tillfälligheten, att jag fått 6 fot i längd eller
vissa pund i vigt — mången har för det ena gjort lika litet som för
det andra. En annan sak är, det medgifver jag gerna, om jag genom
ärligt och idogt arbete bragt mig sjelf upp till denna inkomst, men
det finnes ingen distinktion i detta fall uti lagen angifven. Den ärade
talaren yttrar vidare, att han, likasom den anspråkslöse talare, som nu
har ordet, under en lång tid, ända till sitt 40:de år, var underkastad
politiskt omyndighetstillstånd, men att han aldrig deraf kände sig för¬
tryckt. Så långt är jag med honom lika. Men han gick längre i
blygsamhet än jag, då han sade, att de allmänna ärendena sköttes
lika bra honom förutan. I den delen är jag olika med honom; så
långt sträcker sig ej min blygsamhet.
Slutligen ber jag att få upptaga ett argument från den ärade
talaren till höger om mig. Han inlät sig på betraktande af konse-
qvenserna af personlighetsprincipen, och framhöll oegentligheten deraf,
att en ädel, förmögen, begåfvad qvinna, en författarinna — jag, för
min del, går så långt, att jag anser hon kan vara begåfvad utan att
N:o 28. 20
Lördagen den 22 Mars, e. in.
Om ändring i vara författarinna — att denna ädla qvinna skulle få sitta inne i vag-
u § Riksdags-nen ufan rösträtt, under det att hennes kusk sutte på kuskbocken med
ormngen. Men det är just för närvarande förhållandet, att, om kusken
( or s.j g^r gQQ kronor i lön — och det bör den ädla qvinnan icke neka ho¬
nom — så har han rösträtt, men icke hon. Och hvarföre? Jo, eme¬
dan man i dessa 800 kronor vill finna högre qvalifikation er, högre in¬
telligens hos denne kusk, än hos henne, som sitter inne i vagnen. Då
accepterar jag hellre den princip, som skulle gifva henne denna rätt
tillsammans med honom.
Samme ärade talare vädjade till en viss krets bland oss, att vi
skola tänka på vår maktställning och de uppgifter vi hafva att fylla,
och således icke släppa ifrån oss denna makt förr än vi fylt dessa
våra uppgifter.
Det fägnar mig, att den ärade talaren förstått att uppskatta vigten
af denna makt. Äfven jag inser, att vi hafva ganska många uppgifter
att fylla. Yi hafva att få bort grundskatterna, hvilket jag önskar;
vi hafva att ordna försvaret, hvilket jag också önskar; att införa rätt¬
visare beskattningsförhållanden m. m.
Sådana höga uppgifter vill jag icke underskatta, och jag skulle
sålunda kunna ställa mig på den ärade talarens ståndpunkt och säga:
låtom oss icke släppa ifrån oss vår makt. Men jag har icke eu så
sjelfvisk uppfattning af landtmannapartiets ställning, och detta af det
skäl, att jag anser ingen makt vara beståndande, den der icke h vilar
på rättvisans grundval. Om den samhällsklass, hvarom lian talade,
icke kan säga: samma frihet, samma utvidgade rättigheter, som vi
fordra för oss sjelfva, dem tveka vi icke att äfven gifva åt de djupa
lagren under oss, då är denna samhällsklass’ maktställning svag eller
blir åtminstone svag; och då man mot oss, som nu intaga denna ställ¬
ning — jag vågar verkligen säga oss — vänder denna förebråelse,
att vi icke skulle vilja låta de djupa lederna komma i åtnjutande af
de rättigheter, som utgöra vår styrka och vår ära, när, säger jag, man
mot oss rigtar en dylik förebråelse, då bör man åtminstone icke på
samma gång vädja till vår sjelfviskhet och uppmana oss, att vi skola
vara rädda om vår makt. Det är just ur den synpunkten, att den
samhällsklass, som nu har makten, icke bör efterlikna andra makt¬
ägande deruti att, af farhåga för att förlora sin makt, icke vilja öfva
rättvisa, det är äfven ur den den synpunkten jag förordar en utsträck¬
ning i den politiska rösträtten.
Jag har förut yrkat bifall till motionärernes framställning, men
som man gjort mig uppmärksam derpå, att ett sådaut beslut icke
komme att leda till afsedt resultat, vill jag nu, med Herr Talmannens
tillåtelse, i stället yrka återremiss, på det Konstitutions-Utskottet, om
frågan dit återkommer, må kunna gifva förslaget eu formulering, som
är egnad att lättare bringa frågan till sin lösning.
Herr C. A. Larsson: Då jag är den ende af denna Kammares
ledamöter, åtminstone af de med mig liktänkande, som deltagit i be¬
handlingen inom Konstitutions-Utskottet af förslaget till vår nuvarande
Riksdagsordning, såväl vid 1862—1863 som vid 1865—1866 årens
riksdagar, så har jag ansett mig icke böra underlåta att begagna detta
21 N:o 28.
Lördagen den 22 Mars, e. m.
tillfälle att ge min åsigt i den föreliggande frågan till känna. Visser- 0
ligen finnes här en medlem af Kammaren, som då äfven var ledamot24
af Konstitutions-Utskottet, men lian var då och är, efter hvad jag i
förmiddags kunde höra, ännu en af mina skarpaste motståndare; det
är nemligen dåvarande ledamoten af presteståndet, numera biskopen
öfver Karlstads stift Rundgren.
Redan då vid frågans behandling inom Utskottet gjorde en och
annan det spörsmålet: hvarföre är väl inkomsten af 800 kronor just
den rätta för att medföra politiska rättigheter; men då fick man till
svar, att, då det icke kunde anses tillständigt att en vaktmästare hade
lika rösträtt med presidenten i det verk han tillhörde eller en länsman
lika med sin landshöfding, och då på den tiden ingen vaktmästare
eller länsman hade högre lön än 700 kronor, sa sattes strecket vid
800 kronor. Detta var det hufvudsakliga argumentet för bestämmandet
af siffran 800 kronor, som man nu kallar godtycklig, men som alldeles
icke tillkommit af något godtycke utan på grund af eu mycket fin
politisk beräkning. För öfrigt ansåg man sig äfven nödsakad att visa
åtskilliga konsiderationer för de två första ståndeD, som eljest aldrig
skulle gått in på ståndsrepresentationens upphäfvande. Nog insåg man
då, lika väl som nu, att en 400 kronors karl kan vara lika förståndig
som den som har 800 kronors inkomst, och man ansåg äfven att en
kronas skatt af den som har 400 kronors inkomst i proportion är lika
dryg som 5 kronor af den som har 800 kronor, samt att den senare
kan° mycket lättare komma ut med att betala 5 kronor än den förre
med att betala 1 krona. Men skälet, hvarför man icke då genast ville
gå så långt ned som till 400 kronor, var just det herrarne nyss hörde.
Nu har emellertid landtmannapartiet kommit öfverens om att god¬
känna streckets nedflyttning till 400 kronor, och detta icke så mycket
derför, att denna streckets nedflyttning kommer att medföra något så
betydande resultat, som icke mera för att en gång för alla göra slut
på de hotelser, som man från åtskilliga håll utslungat mot landtmanna¬
partiet, att vi regera med jernhand, men vänta, vi skola nog skaffa
er på halsen ett rent demokratiskt parti. Nu hör jag visserligen till
min fägnad, att vi lära komma att få vänta rätt länge pa verkställig¬
heten af detta hot, ty, efter hvad Herr Casparsson nyss lät förstå,
så lär intelligensen icke vara benägen att släppa lös denna farliga
buse, som utgöres af den stora klass, som icke har mera än 400 kro¬
nors inkomst. Samme Herr Casparsson talade också om att älven han
större delen af sitt lif tillhört antalet af de politiskt omyndige och
förklarade mycket blygsamt, att han var lika glad da, som när han vid
redan uppnådda 40 år fick politisk rösträtt. Jag tillåter mig dock till
honom ställa den enkla frågan: var han icke lika klok och förståndig
under de 15 år, från 25 till 40 år, då han icke hade rösträtt, som ef¬
teråt? För min del är jag alldeles öfvertygad om, att han då var
både raskare och förståndigare än lian någonsin på gamla dagar kan
vara. Således bevisar hans sats alldeles icke något af hvad den skulle
bevisa. Visserligen finnes det naturer, som äro mycket anspråkslösa,
men att man kan hinna uträtta mera om man far representationsrätt
vid 25 år, än om man får denna rätt först vid 40 år lär väl vara
m ändring i
§ Riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 28. 22
Lördagen den 22 Mars, e. m.
Om ändring i klart för hvar och en. Äfven detta är en omständighet, som vid denna
o?ifn;tSStrågas.bedömande0 icfe förbises.
(Forts.) Här klaSas sa. °^a öfver att de mindre bemedlade klasserna söka
att undandraga sig att erlägga sin tribut till -kronan. Man påstår
till och med, att fastighetsegare i det fallet handla oredligt och man
gifver dem många fula epitet för att de icke skatta nog. Men om
man gifver dessa arbetare rösträtt, sa skola de nog också, om det fin¬
nes någon politisk livsgnista hos dem, försöka att betala denna krona
till staten, för att fa begagna sin rösträtt. Derigenom skulle staten
också gorå eu ganska betydlig ekonomisk vinst, om icke sfi mycket på
landet,^ sa skulle åtminstone bevillningen i städerna genom en sådan
utsträckning af rösträtten höjas ganska mycket. Man har också såsom
skäl för sina betänkligheter mot denna reform anfört, att det visat sig
liknöjdhet på landsbygden vid riksdagsmannaval, det vill säga att de
klasser, som nu hafva makten i sina händer att tillsätta politiska män,
icke begagnat sig deraf mer än till en viss låg procent. Någon krafti¬
gare sporre till att härutinnan åstadkomma förbättring torde dock icke
finnas än att utsträcka rösträtten till dessa många arbetare, som nu
sakna rösträtt; ty man kan vara fullt öfvertygad om, att hvarken
hemmansegaren på landet eller fabrikanten i staden skola tillåta sina
torpare eller gesäller gå att välja riksdagsman utan att åtminstone
sjelfva följa med, och man har således då en garanti för att det blir
lifligare i valkretsarne.
Jag vill nu icke uppehålla Kammaren med något långt tal, ehuru
jag ännu kunde hafva mycket att säga. Emellertid tror jag, att frå¬
gan åtminstone inom denna Kammare borde vinna bifall, och yrkar
således bifall till Herr Borgs af de fem reservanterne biträdda motion.
Herr Hedin: Herr Talman! För att icke göra något svårare
intrång i den muntra sinnesstämning, i hvilken Kammaren tyckes be¬
finna sig, lofvar jag att fatta mig mycket kort.
Konstitutions-Utskottets föreliggande betänkande synes mig lämpli¬
gen hafva kunnat utrustats med ett litet motto, nemligen de orden:
har ni hört den förr, slutorden i berättelsen om den vidtberömda skinn-
pelsen, som stöttes och blöttes eller kanske blöttes och stöttes och
hängdes på en dörr. Det måtte varit från detta alster af folkhumorn
— jag menar icke pelsen, utan berättelsen — som Konstitutions¬
utskottet herntat den litterära urbilden för dess maner, när det går
att yttra sig om misshagliga grundlagsförslag. Det är evigt samma,
enahanda visa, kort visserligen, men derföre ej synnerligt vacker. Om
de öfriga Utskotten skulle fatta sin af grundlagen anvisade uppgift på
samma sätt som Konstitutions-Utskottet, då synes mig, att man visser¬
ligen skulle vara. rätt befogad att påstå, det den grundlagens föreskrift,
som man ännu hittills funnit välbetänkt, nemligen att ärendena skola
undergå Utskotts behandling, innan de företagas till afgörande i Kam-
rarne, vore förfelad, onödig och onyttig. Ty ingen lärer väl kunna
påstå, att ett ämne af den stora vigt och betydelse, som frågan om
utsträckning af den politiska rösträtten, hvilken nu föreligger, genom
detta Konstitutions-Utskottets betänkande erhållit någonting, som i
någon mån kan kallas eu verklig utredning, eller att ett i någon mån
23 N:o 23.
Lördagen den 22 Mars, e. m.
giltigt svar på denna fråga framgår ur de motiv, som af Utskottet Om\ ändring t
anförts. Konstitutions-Utskottet liar_inskränkt sig till några få all- %rd^g^‘
Det vore då åtminstone
manna satser, livilka vi hört förut,
dessa allmänna satser, som för öfrigt synas ^mig stå i
val, om
litet eller intet
(Forts.)
förhållande till den väckta frågans sakinnehåll, i och för sig sj elfva
eller såsom sådana vore någorlunda hallbara, men jag betvifla! att sa
är fallet. Konstitutions-Utskottet yttrar, till exempel, att man bör hafva
erhållit eu fullständig erfarenhet om en samhällsinstitutions verkningar,
innan man skrider till att vidtaga några förändringar i samma samhälls¬
institution. Här kunna i sanning tillämpas de ord, som af represen¬
tanten på karlstadsbänken i förmiddags rigtades till Konstitutions¬
utskottets reservanter: I, gode herrar, I veten icke hvad I begären.
Fullständig erfarenhet om verkningarne af en samhällsmrättmng —
när får man den? Man får den på sin höjd först då, när denna
samhällsinrättling blifvit historisk, i den mening att den blott tillhör
häfderna, men ej längre någon närvarande verklighet; först och knap-
dast då. Finnes någon, som ännu sett de fullständiga verkningarne
af den samhällsinrättniug, som kallas ståndsrepresentationen? Enligt
min tanke fortfara verkningarne af densamma ännu. Det skulle kan¬
hända till och med icke vara alldeles omöjligt att uppvisa ett och
annat spår af dessa verkningar i den debatt, som i dag når förts.
Konstitutions-Utskottet säger också, att det icke kan vara nödigt
att utsträcka valrätten derföre att det, enligt valstatistiken,_ visat sig
att intresset för valen hos de nuvarande valberättigade ännu är ganska
ringa. Om på den tiden ståndsrepresentationen lefde, och da man
agiterade för en representationsförändring, någon hade kommit och sagt
till de orepresenterade: »det finnes icke något behof bos Er att fa den
rätt, I äsken, ty eu mångårig erfarenhet visar, att intresset för del¬
tagandet i valen till borgare- och bondestånden är ganska ringa», så
förmenar jag, att de dåvarande representerade skulle haft fullt fog att
svara: »min herre, ni är icke rätt snäll!»
Konstitutions-Utskottet — för att öfvergå till en annan allmän
sats — kommer också tillbaka till det bekanta påståendet, att erfaren¬
heten ännu är för kort för att besluta sig för eu förändring. Detta
är eu af dessa allmänna satser, om livilka jag inledningsvis yttrade,
att de icke stå i någon som helst relation till det verkliga sakinnehållet
af den praktiska reformfråga, som är a bane. Vi hörde detta argu¬
ment anföras, när den nya representationen hunnit eu ålder af 8 till
10 år. Vi höra det äfven nu, när den tillvuxit i ålder och kanske
äfven i andra egenskaper. Vi komma förmodligen att fa höra det,
när den blifvit l/4 sekel gammal. Hvar för då gränsen?
När en huld försyn förunnat Konstitutions-Utskottet vid denna,
såsom vid föregående riksdagar, en särdeles rymlig och mycket litet
anlitad arbetstid, vill det synas mig som borde Utskottet hafva kunnat
besluta sig för att taga en till detsamma hänskjuten fråga af denna
betydelse något mindre lätt. Det både kanske icke varit för mycket
begärdt, att Utskottet, aflägsnande sig från de allmänna ^satsernas
' —°hvilket här vill säga ungefärligen detsamma som de allmänna fra¬
sernas — område, hade sökt något intränga i hvad jag nyss kallade
det faktiska innehållet af den praktiska fragan. Utskottet skulle hafva
N:o 28. 24
Lördagen den 22 Mars, e. m.
'kunnat underrätta oss om de verkningar af de å bane bracta re-
lagen, som kanna förutses och i faktisk form uttryckas.
(Forts.) Utskottet skulle hafva kunnat upplysa oss om, huru mycket antalet
»väljare» inom landet skulle, genom antagande af motionärernes för¬
slag, komma att ökas; huru denna tillökning komme att fördela slo¬
pa stad och landsbygd; huru saken komme att ställa sig inom vissa,
såsom exempel tagna, valdistrikt i olika delar af landet; och huru den
föreslagna förändringen, med deraf följande tillökning af väljarnes antal,
skulle komma att influera pa den politiska rösträttens fördelning på
de .särskilda förmögenhetsklasserna. Dermed skulle Utskottet hafva
uträttat något gagn, medan deremot det föreliggande betänkandet tjenar
till intet. Konstitutions-Utskottet skulle, med en sådan utreda ino*,
hafva bidragit att öka den allmänna politiska bildningens kapital af
vetande. Man skulle da fatt något att diskutera; och kanske Utskottet
dermed hade vunnit den fördelen, att få några af vännerna till den
politiska rösträttens utsträckning pa sin sida. Utskottet skulle da hafva
följt föredömet från andra länder. När man i England för tolf är
sedan .diskuterade den underhus-reform, som, när alla omständigheter
tagas. i. betraktande, skulle, sådan den beslöts, kunna kallas en revolu¬
tion i. jemförelse med den förändring, som hår är föreslagen, visste
man icke blott vid det slutliga afgörandet, hvilket, såsom bekant, i
hufvudsak skedde ar 186 7, att antalet väljare i Storbritannien, hvilket
femton år förut, enligt 1851—52 årens vallistor, uppgick till 1,200,000,
skulle komma att ökas med 1,100,000 personel*, utan man hade äfven
under hela den långvariga behandlingen af ärendet, på hvarje dess
stadium, vetat hvilket inflytande det eller det amendementet skulle
komma att utöfva i fråga om väljarnes antal m. in. Detta synes und¬
vara ett lämpligare sätt att gå till väga, än att, såsom nu skett, komma
med ett upprepande af dessa gamla, manga gånger förut hörda visor,
åt hvilka ingenting inhemtas, ingen öfvertygas eller lärer något.
Eör min. del är jag öfvertygad om, att den nuvarande grunden
föi den politiska rösträtten i längden icke är hållbar, och att de, som
nu så mycket frukta för eu utsträckning af den politiska rösträtten,
och hvilkas åsigt jag är sa villig som någon att respektera, inom kort
in.’i.oVf® ‘,,ck e0rkäuna omöjligheten af att, äfven med bästa vilja,
bibehålla den sådan den är. Detta skall man inse, om icke förr, åt¬
minstone dä, när vi, i stället för att vidlyftigt tala, börja att pa allvar
praktiskt gripa oss an med den så mycket omordade skattereformen —
jag menar reformen af jordbeskattningen och i sammanhang dermed
af bevillfliugsbeskattningen. Sa mycket synes mig sambandet mellan
pigan om beskattnmgs.reformen och den om den politiska rösträtten
hafva framträdt redan i detta ögonblick, att icke ens det af de nu
föreliggande förslagen, till utsträckning af den politiska rösträtten,
hvartill flere yrkat bifall, kan, åtminstone icke lämpligen, antagas i
den form, hvari det nu af motionären framstälts. Redan år 1875
väcktes af en ledamot åt Första Kammaren motion om, att det bevill-
mngsfria inkomstbeloppet skulle höjas från 400 till 500 kronor, d. v. s.
<-|tt inkomst, icke uppgående till 500 kronor, skulle vara bevillningsfri.
År 1876 väckte den ärade representanten från Bara härad en motion
om, att detta bevillningsbelopp matte höjas till 600 kronor; och
eu.
Lördagen den 22 Mars, e. m.
25 N:o 28.
motion af samma innehåll är vid denna riksdag väckt af en ärad repre- Om ändring i
sentant på stockholmsbänken. Det synes mig otvifvelaktigt, att ået14 § ^sda^s'
* endast är eu tidsfråga, när detta yrkande skall vinna framgång. I det "L"”®.
utlåtande, som Öfverståthållareembetet i Stockholm afgifvit öfver för- °r 8'
beredande skatte]emkningskomiténs betänkande, har framhållits, att i
Stockholm största delen af den bevillning, som påföres för inkomst
under 600 kronor, måste afskrifvas. Om nu detta förhållande i någon
mån har sin likhet inom någon större del af de öfriga kommunerna,
så måste vi förmodligen snart blifva ense om att höja det bevillnings-
fria minimum till nyssnämnde, äfven nu föreslagna siffra, 600 kronor.
Och om så skulle ske, hvad betydde då en sådan förändring som den
af motionärerne föreslagna?
I ett annat hänseende har jag äfven en invändning att göra emot
motionerna. Mig förefaller det nemligen, att det angelägnaste behofvet
egentligen är att utvidga den politiska rösträtten för dem, hvilka hafva
sådan rösträtt på grund af bevillning för inkomst af kapital eller arbete.
Deremot synes mig icke samma skäl tala för en sådan utsträckning
för dem, som erlägga fastighetsbevillning. Om vi jemföra den inkomst
och det bevillningsbelopp, som för fastighetsegaren grundar politisk qva¬
lifikation, med det som grundar en sådan för dem, hvilka skatta för
inkomst af kapital eller arbete, så veta vi väl, att skilnaden är mycket
stor, att anspråken äro mycket olika. Utan tvifvel måste derföre, vid
denna frågas lösning, tagas i betraktande den politiska rösträtten å den
ena och skatteväsendet å den andra sidan. Om man en gång vill
skrida till en allvarsam reform af beskattningsväsendet, måste man
således äfven rubba de grunder, som för det närvarande äro lagda för
den politiska rösträtten.
Emellertid, vi, som önska eu utsträckning i större eller mindre
mån af den politiska rösträtten, vi låta oss icke vederläggas genom
sådana argument som de af höglofliga Konstitutions-Utskottet använda,
vi låta oss ej vederläggas af några allmänna fraser. Detta är en prak¬
tisk fråga, som tarfvar en statistisk belysning. Kan Utskottet oined en
sådan vederlägga oss, då gifva vi oss fängne, men icke förr. Ä andra
sidan kunna vi ej heller begära, att de, som stå på en annan stånd¬
punkt än vi, skola låta slå sig af några af oss utkastade allmänna
satser, huru vältaligt de än må framställas.
För min del önskar jag ett positivt uttalande från denna Kam¬
mare, i den rigtning motionärerne afsett. Jag har derföre tillåtit mig
att uppsätta ett resolutionsförslag, så lydande:
Kammaren besluter, att den, i saknad af det för bedömande af
rätta måttet för den politiska rösträttens ifrågasatta utsträckning nödiga
statistiska material, för närvarande vill, ehuru erkännande det berätti¬
gade i motionernas allmänna syfte, låta vid Utskottets hemställan bero,
dock under ogillande af Utskottets motivering.
Och tillåter jag mig, Herr Talman, vördsamt anhålla om proposi¬
tion å detta förslag. '
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Uti den mördande kritik, som
den siste talaren uttalade öfver Konstitutions-Utskoftets föreliggande
betänkande, vill jag med honom till alla delar förena mig. Det vill
N:o 28. 26
Lördagen den 22 Mars, e. m.
Om ändring
14 § Riksdag
ordningen.
(Forts.)
j nemligen synas, som om Konstitutions-Utskottet hade velat undan¬
hålla Riksdagen de upplysningar, som för utredningen af en fråga,
sådan som denna, varit af högsta behof påkallade, möjligen i afsigt
att ännu någon tid undanskjuta denna vigtiga frågas lösning. Men
ehuru jag således erkänner giltigheten af de skal, som den siste tala¬
ren anförde mot Utskottets betänkande, kan jag likväl icke komma
till samma slutsats som han, utan i stället sluta mig till motionären
Herr Borgs förslag, och vill jag derför angifva några skäl.
Talaren på stockholmsbänken, som först hade ordet, yttrade att
han vore gynsamt stämd för eu reform i det ifrågasatta syftet; men
han yttrade vidare, att han ansåge att vi ännu icke vore framme vid
tidpunkten för densammas genomförande. Detta erinrar mig om hvad
samme värde talare yttrade vid åtskilliga tillfällen under, bland annat,
behandlingen af fjerde och femte hufvudtitlarne. Han sade nemligen
då, att han ville vara med om att göra besparingar, men icke vid den
eller de punkter, som föredrogos. Jag undrade då vid hvilket till¬
fälle han skulle finna det lämpligt att vidtaga besparingen och frågade
honom vid hvilken punkt.han ansåg besparingen kunna ega rum, men
jag fick ej något svar derpå, likasom jag saknade hans understöd vid
hvarje tillfälle, då besparingar sattes i fråga, och jag föreställer mig
således äfven nu, att, om man vill draga ut hufvudmeningen af hvad
den värde talaren yttrat i denna fråga, så innebär den endast, att han
icke önskar någon utsträckning i den allmänna politiska rösträtten;
åtminstone kan man af sättet, hvarpå han genomfört sina yttranden
vid föregående tillfällen i denna Kammare, vara berättigad att draga
en sådan slutsats.
Den värde ledamoten uttalade sig vidare angående arbetarebefolk¬
ningen i landet på ett sätt, som jag för min del icke kan gilla och
hvaremot jag å arbetarnes vägnar nedlägger min allvarliga protest,
och jag hemställer till denna Kammares bedömande, om detta utta¬
lande kan vara lämpligt eller ens berättigadt. Han sade nemligen
att, derest motionärernes framställningar skulle vinna Riksdagens bi¬
fall, så skulle följden blifva, att denna klass af svenska medborgare,
som nu erlägga bevillning till staten, men icke äro politiskt röst¬
berättigade, skulle till representanter vid Riksdagen invälja idealister,
bränvinsadvokater och dylikt folk. Men, mine herrar, är det från
våra mindre hemmansegare och arbetare i landet, som en sådan fara
hotar? Jag tror det icke, och huruvida uttalandet från det hållet var
illa eller väl valdt, derom skall jag icke yttra mig, det får emellertid
stå för hans egen räkning. Jag har, för min del, under den tid, jas
haft äran vara representant i denna Kammare, ofta från samma håll
vid behandlingen af de stora frågor, som stått på dagordningen, såsom
till exempel frågan om allmänna värnpligten, om grundskatternas och in¬
delningsverkets afskrifning, hört uttalas den oberättigade förebråelsen, att
det just skulle vara det nu rådande hemmansegareintresset i Andra Kam¬
maren, som ville kasta bördorna från sig på de arbetande klasserna,
hvilka icke här äro representerade, och således ej kunna försvara sig
emot detta intresse. Jag trodde, då jag förut hört dessa uttalanden,
att från deras sida, som drifva dylika satser, man vid ett tillfälle,
sådant som det närvarande, äfven hade att påräkna ett allvarligt och
Lördagen den 22 Mars, e. m. 27 NtO 28.
upprigtigt försvar för arbetare; men jag har, tyvärr, funnit att jag Om ändring i
missräknat mig, och det försvar för arbetarne, som har utgått från14 s;
det hållet, har befunnits vara skenbart. Men den ömhet, man förut rts '
uttalat om de arbetande klasserna, skall i dag sättas pa ett allvarligt
prof i denna Kammare, och vid afgörandet åt den föreliggande fragan
skall det äfven framgå, hvar arbetarne hafva sina verkliga vänner och
försvarare. Jag får dessutom tillägga, att jag aldrig hittills varit ledd
af några enskilda bevekelsegrund^’ och intressen vid de yttranden
och yrkanden jag haft i afseende på utjemnande af våra skattebördor,
som skulle kunna medföra den verkan, att de arbetande klasserna i
landet derigenom skulle komma att oskäligt betungas.
I afseende på den föreliggande frågan, så äro mina å.sigter på
förhand kända, och de gå i alldeles samma rigtning, som motionärerne
föreslagit. Det gifves, enligt min uppfattning, endast två principer,
som kunna läggas till grund för den politiska rösträtten,. nemligen
personlighetsprincipen och skattegrunden. Om man stödjer sig på dem,
så handlar man åtminstone konseqvent. Beträffande den förra prin¬
cipen, så tror jag icke att allmänna meningen i landet kommit så långt
framåt, att tiden ännu kan vara inne, att på densamma bygga^ några
förhoppningar om frågans lösning. Ett kraftigt bevis för den åsigten
förehnnes uti arbetareföreningarnes egna uttalanden i frågan genom .de
petitioner, som från skilda delar af landet ingått till Kongl. Maj:t,
och det är ju icke heller ifrågasatt att antaga en sådan princip nu.
Hvad åter angår den andra principen, så tror jag, att genom den all¬
männa rörelse inom det politiska området, som försiggått hos våra
arbetareföreningar, frågan, huruvida man bör åt dessa personer, som
stå under det så kallade strecket, gifva utsträckt .politisk rösträtt,
mognat åtminstone så mycket, att det bör vara förtjent af att tagas
under allvarligt öfvervägande, huruvida icke sådan rösträtt skulle
kunna lemnas åt alla dem, som erlägga bevillning till staten efter
2:dra artikeln bevillningsstadgan, och att det nya representations-
skicket dertill icke kan vara för ungt, förefaller mig ganska tydligt.
Mitt förslag i denna fråga skulle derför komma att lyda så:. »Valrätt
tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, eu hvar i kommu¬
nens allmänna angelägenheter röstberättigad man». Detta mitt för¬
slag skulle, derest det antoges, icke komma att, på sätt den föregående
talaren anmärkte, inverka på genomförandet af en ny bevillnings¬
förordning, emedan bevillningen i det fallet kunde höjas eller sänkas
efter behag. Förslaget skulle endast komma att beröra kommunal-
lagarne, och jag tror, att dessa stå i mycket närmare sammanhang
med grundlagen, än som är fallet med bevillningsförordningen.
Enligt min åsigt borde man således ur de nu föreslagna bestämmel¬
serna för valbarhet stryka ut den gräns, som blifvit bibehållen för
fastighetsegare och arrendatorer, och således göra dessa likstälda med
andra, som skatta till staten och ega rösträtt i kommunens angelä¬
genheter. Den fara, som den siste talaren syntes hysa för en sådan
åtgärd, förefaller mig icke vara berättigad. Något sådant^förslag före¬
ligger dock icke nu, och jag kan derför icke framställa något yrkande
om bifall dertill. Det återstår således icke annat, än att taga något
af de förslag, som föreligga. Och då jag anser, att man bör göra
N:o 28. 28
Lördagen den 22 Mars, e. m.
^^‘ifrågavarande reform samtidigt för landsbygden, som för städerna,
övningen S~n}en icke ensamt för de senare, så kan jag icke annat än sluta mig
(Forts.) tm clet af Herr Borg framstälda förslag, ehuru jag erkänner, att det¬
samma icke går så långt, som jag skulle önskat’ och på samma gång
innebär en stor orättvisa emot dem, som ega eller på arrende inne¬
hafva mindre fastigheter så val i stad som på landet. Men såsom en
opinionsyttring tror jag emellertid, att det steg, som han föreslår, rätt
gerna kan af Kammaren tagas, då det går i den rätta rigtningen.
Man har varnat oss för att gä in på detta förslag, och man har
i sådant afseende framhållit exempel på skräckbilder, som skulle vara
föranledda af den politiska rösträttens utsträckning, från Frankrike,
Danmark och Norge. Ja, mine herrar, dessa exempel må man gerna
uppställa för oss; men jag vill fråga, hvilka äro de, som i dessa länder
framkallat de olyckliga striderna, så väl emellan folken inbördes som
mellan regeringarne och landets inbyggare, och som föranledt dessa
folk till att taga sådana, för sagda land profeterade, olyckliga steg?
Månne det är de, som hålla igen vid och motverka alla berättigade
önskningar, som framställas vid reformarbetet på jemlikhet och rätt¬
visa i beskattningen och likställighet på det politiska området? Eller
de, som ^ vilja gä dessa önskningar ett litet steg till mötes och på
samma gång sakta men .säkert bringa detta reformarbete framåt, så
att den allmänna meningen i landet blir tillfredsstäld, och i föreva¬
rande fall gorå dem, som stå under strecket, nöjda? Jag tror, att de
exempel, historien lemna!*, skola bära vittnesbörd derom, att med några
mindre eftergifter, i främsta rummet från regeringarnes och vidare
från representationens sida, skulle dessa olyckliga katastrofer, som
skakat länderna, hafva förekommits. Derföre bjuder klokheten en
sansad representation att icke dröja med lösningen af en fråga som
denna till den tid, då det kan heta: för sent.
Tall trea på karlstadsbäuken yttrade, att vi icke visste hvad vi
gjorde, i fall vi ginge in på föreliggande förslag. Jag får deremot
anmärka, att jag, för min del, fullkomligt vet hvad jag gör och är
beredd att derför bära ansvaret, och jag tror mig kunna påstå det¬
samma om dem i Kammaren, som i frågan dela samma mening som
jag; ty vi, som dagligen umgås med arbetarne i våra hem, och vid
deras sida deltaga uti arbetet, samt vid samma bord med dem dela
vara måltider, och ej sällan med dem dela samma bädd; vi känna
desse redlige arbetare, kanhända mera än någon annan, och jag är
förvissad om, att desse arbetare icke skola göra vårt land någon skada,
, om de komma in i representationen, och har således icke för dem
någon fruktan, åtminstone så länge man icke går våldsammare till
väga än mitt förslag innehåller. Jag tror icke heller, att vi kunna
hafva något skäl att beklaga oss öfver de arbetare, som redan kommit
in i representationen, och jag tror icke det är hvarken lämpligt eller
berättigad!, att i Kammaren uttalas sådana ord om dem, hvilka här
blifvit fålda på förmiddagen. Således är jag fullt medveten om hvad
jag gör, da jag röstar för den politiska rösträttens utsträckning och
drager konseqvenserna derur.
Det är märkvärdigt, att, då det förut varit tal om den kommunala
rösträttens utsträckning på landsbygden, har man stält sig mot detta
Lördagen den 22 Mars, e. m.
29 N:o 28.
af fruktan för landsortsbefolkningen i politiskt afseende, men utan att Om ändring i
hysa någon fara i detta fall, har man alltid gifvit med sig, då förhål-1* j***8^8-
landet rört städerna. Nu återigen har man ansett rösträttens utsträck- or
ning för städerna vara så farlig, att derigenom bränvinsadvokater, or s'
idealister och socialister skulle komma att representera svenska folket
vid riksdagarne, men en utvidgad rösträtt för landet anser man icke
vara så farlig. Detta är en besynnerlig inkonseqvens, som jag icke
kan förstå. Man använder skäl då man tycker dem passa, utan att
vara så nogräknad, om de äro af någon betydelse eller ej. Jag, för
min del, hyser icke någon fruktan hvarken för arbetarne på landet
eller i staden, utan jag har till dem det största förtroende, såsom jag
redan förut sagt.
Eu talare har yttrat, att vi icke behöfva vara rädda för, att socia¬
lismen skall vinna insteg i vårt land, så länge vi icke hafva i repre¬
sentationen andra element än dem vi nu hafva, och detta af det skäl,
att jorden i vårt land är delad på så många händer. Hans yttrande
kan väl ej förklaras på annat sätt, än att för den mindre jordegaren
har landet ingenting att frukta i detta afseende. Jag tror han har
rätt, och, om detta är förhållandet, som jag medger att det är, före¬
ställer jag mig, att han går in på mitt förslag, som just vill lemna åt
denne mindre jordegare politisk rösträtt, och om man skall draga ut
konseqvensen af talarens kritik öfver den föreliggande frågan, framgår
deraf, att följden skulle blifva, att vi äfven få eu nedflyttning i det
så kallade strecket på den skala, som är uppstäld för valbarhet till
Första Kammaren, så att ännu flere af de mindre hemmansegarne
kunde vinna inträde i representationen. Om man derigenom kan mot¬
verka socialismen, hoppas jag, att han äfven skulle vara sinnad att
biträda ett sådant förslag, och jag erkänner, att det är ett fel i det
förslag, som nu föreligger, att, när man vill nedsätta strecket för Andra
Kammaren, man icke samtidigt gör det äfven för den Första. Det kan
icke bestridas, att skälen kunna vara lika starka för en förändring i -
ena som andra fallet, men jag föreställer mig, att, om man tager det
ena steget nu, deri icke skall ligga något hinder för, att man kan
taga det andra en annan gång.
När jag nu yrkar bifall till det af Herr Borg framlagda förslaget,
är det icke derför, att jag är nöjd med detsamma, utan emedan jag
önskar, att Kammaren skall afgifva sitt yttrande i en bestämd rigtning,
som för framtiden kan tjena till opinion i frågan. Om man åter¬
remitterade betänkandet, blefve ju följden den, att Konstitutions¬
utskottet åter kommer med en anmälan, att, då Första Kammaren god¬
känt Utskottets förslag, frågan för denna riksdag har fallit, och jag
vet icke hvad man vunne härmed. Det är derför jag anser en åter-
remiss icke tjena någonting till, utan vill, att Kammaren nu skall ut¬
tala sig i en bestämd rigtning, och det gör den, om den bifaller Herr
Borgs motion, till hvilken jag anhåller om bifall.
Häruti instämde Herr Olof Andersson i Lyckorna.
Herr Wigardt: Under förmiddagen har af flere talare blifvit
framhållet såsom skäl för att icke bifalla Herr Borgs motion, dels att
N:o 28. 30
lördagen den 22 Mars, e. m.
Om ändring i de större egendomsegarne då skulle komma att helt och hållet domi-
14 §dmnSen?S"nera va^en till Andra Kammaren, dels att i denna Kammare då skulle
or mngen. ja:)mlll;t att inrymmas sådana personer som hränyinsadvokater och deras
01 so vederlikar. Jag beklagar, att sådana ord framkommit; ty detta är verk¬
ligen för mycket sagdt mot såväl landets som städernas arbetare, åtmin¬
stone mot de arbetare, som skulle få till staten betala skatt för en inkomst
af 400 kronor, om strecket nedsattes så lågt. Åtminstone på landet fin¬
nas många arbetare, som hafva lika mycken förmåga att sköta riksdags¬
mannakallet, som de äro humana och pålitliga, kanske lika många som
de, hvilka stå öfver strecket och äro uppskattade till en inkomst af 800
kronor. Jag för min del kan, som sagdt, icke annat än protestera mot
sådana yttranden som det, att i Kammaren skulle komma att inrym¬
mas så uselt och dåligt folk som bränvinsadvokater och dylika. Så
skulle icke blifva förhållandet, åtminstone hvad angår landsbygden;
de arbetare som der stå under strecket äro lika humana, dugliga och
pålitliga som de, hvilka stå öfver det. För egen del är jag synner¬
ligen tacksam mot Herr Borg derför, att han framkommit med sin
motion och äfven mot de öfrige reservanterne. Det är beklagligt att
här få höra sådana yttranden, som det talaren på karlstadsbänken fälde,
att Utskottet hade bort svara dem, som kommit fram med dessa två
motioner, att de icke visste hvad de begärde. Jag vill i stället citera
ett svar, som åt samme ärade talare här i dag förut gifvits af en annan
talare. Jag tror för min del, att, såsom en ärad talare på östgöta-
bänken yttrade, det vore både rätt och politiskt klokt att bevilja röst¬
rätt åt sådana, som skatta till staten för en inkomst af 400 kronor;
frågan torde ändå icke länge kunna undanskjutas. Islossningen före¬
går våren.
Jag erinrar mig i denna fråga, hurusom, om jag minnes histo¬
rien rätt, de mot Filip den andre af Spanien förbundna holländska
staterna valde till fälttecken ett skepp utan segel och styre med öfver¬
skrift: »Man vet icke, hvart ödet förer». Jag tror för min del, att
det icke är godt att säga, huru det kan komma att gå, om dessa per¬
soner, som nu äro under strecket, tillerkännas valrätt. Men i Första
Kammaren kunna snart inkomma andra element, och då kanske tiden
är icke långt borta, innan man måste bevilja dessa under strecket
stående valrätt och valbarhet. För min del ansluter jag mig till Herr
Borgs motion.
Herr Borg: Jag ber Kammaren om ursäkt derför, att jag, trots
de starka ropen å proposition, ännu en gång begär ordet. Det sker
endast för att i största korthet i anledning af talarens å uplands-
hänken mot mig rigtade repliker yttra några få ord.
Jag hade icke trott, att min motion var så alltigenom förvänd,
som den, enligt denne talares omdöme, lärer vara, men jag får trösta
mig med, att månge upplyste män både från land och stad, hvilkas
omdömen jag högt aktar, icke funnit den så oresonlig.
Den ärade talaren tycks anse motionen för en nära nog sociali¬
stisk och kommunistisk eldbrand. Jag får på det varmaste protestera
31 N:o 28.
Lördagen den 22 Mars, e. m.
mot, att något sådant ligger deri, och för öfrigt, om så skulle varit, Om ändring i
har väl Herr Casparssons glänsande strålbad redan släckt denna eld-w f‘d^S~
brand, så att både han och andra torde kunna sofva lugnt. °(Ports7'
Hvad angår den ärade representantens uppfattning af eu utsträckt
rösträtts vådor, hvilka han sökte visa genom exempel från Frankrike,
Danmark och så vidare, skulle ett bemötande häraf fordra en vidlyftig
historisk utredning, som här naturligtvis icke kan vara på sin plats.
Jag ber blott att få för min del protestera mot hans uppfattning, att
valrättens utsträckning skulle varit orsaken till de hvälfningar, olyckor
och strider, dessa länder genomgått. Enligt min uppfattning är det
trots den allmänna rösträtten dessa tilldragelser inträffat, och deras
orsak har varit de fordna privilegierade klassernas intriger och hat
mot den allmänna rösträtten och mot folkets berättigade anspråk på
frihet och politiska rättigheter.
Jag ber också att få förklara, att jag, i likhet med den värde repre¬
sentanten, hyser stor och liflig aktning för mitt fosterland och dess
utmärkta del i verldshistoriens arbete, fastän jag önskar, att det för
framtiden måtte kraftigare arbeta för att dess ärofulla forntid måtte
fortsättas af en lika ärofull framtid och det ej minst genom att bereda
rättslösa medborgare rättighet att deltaga i det offentliga lifvet.
Medan jag har ordet, vill jag ock begagna tillfället att göra en
liten gensaga mot ett yttrande af representanten på karlstadsbänken.
Han sade nemligen, att de danska demokraternes politik måhända
ytterst och i första rummet ledes af den tanken, huru de skola kunna
bibehålla sina platser inom Riksdagen och icke undanträngas af andra.
Jag anser detta yttrande vara ovärdigt eu parlamentarisk församling
och det höga embete, talaren bekläder.
Samme talare citerade med afseende å motionärerne ett yttrande:
»I gode herrar, I veten icke hvad I begären». Jag vill ock sluta med
att citera ett bibelspråk, nemligen ett yttrande, som af den store
mästaren användes till den tidens skriftlärde: »Himlens tecken kunnen
I förstå; hvi förstån I icke äfven tidens tecken?»
Öfverläggningen var slutad. Efter det Herr Talmannen upp¬
tagit de gjorda yrkandena, som afsågo dels bifall till Utskottets
hemställan, dels att, med afslag å nämnda hemställan, det grund! ags-
ändringsförslag, Herr Borg i sin förevarande motion framlagt, måtte
antagas att hvila till vidare grundlagsenlig behandling, dels åter-
remiss, dels slutligen bifall till det af Herr Hedin under öfverlägg¬
ningen framstälda förslag, gaf Herr Hedlund till känna, det han
afstode från sin begäran om återremiss. . I anledning häraf gaf Herr
Talmannen propositioner allenast å de öfriga yrkandena; och fann
Herr Talmannen propositionen på bifall till Utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes samt företogs,
sedan till kontraproposition antagits bifall till Herr Borgs motion,
enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd så lydande voterings¬
proposition :
N:o 28. 32
Lördagen den 22 Mars, e. m.
Om ändring i Den, som bifaller hvad Konstitutions-Utskottet hemstält i utta¬
lt § Riksdag*-tanAet N;0 3
oramnqen. .. , x
rn :\ rostar Ja;
(Forts-) Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
beslutat, att det af Herr F. T. Borg i motionen N:o 61 framstälda
grundlagsändringsförslag skall antagas att hvila till vidare grundlags¬
enlig behandling.
Omröstningen försiggick och utföll med 83 ja mot 82 nej; i följd
hvaraf Utskottets hemställan bifallits.
Sedan utgången af voteringen för Kammaren tillkännagifvits, an¬
mälde Herr Lind reservation mot det sålunda fattade beslutet.
§ 2.
Om tillägg till Föredrogs Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 4, i anledning
18ordningen9**"a^ m°tk>n rörande tillägg till 18 § Riksdagsordningen.
Berörda motion, afgifven inom Andra Kammaren af Herr Pehr
Ericsson i Vik (motionen N:o 72), innehöll det förslag, att Riks¬
dagen måtte för sin del besluta följande tillägg till nyssnämnda pa¬
ragraf :
»I de valkretsar, der det omedelbara valsättet begagnas, åligger
det valförrättaren att kungöra valet minst fjorton dagar före dess
hållande.»
Utskottet hade hemstält,
att ifrågavarande motion icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Efter uppläsning af denna hemställan yttrade
Herr Åbergsson: Då den nu föreliggande frågan icke är af nå¬
gon större politisk betydelse eller kan jemföras med den fråga, som
förut i dag behandlats, och då tiden är långt framskriden, skall jag
söka fatta mig så kort som möjligt; men jag kan icke underlåta att
angående Konstitutions-Utskottets utlåtande yttra ungefär samma om¬
döme, som en talare nyss fälde om Utskottets behandling af den när¬
mast föregående frågan. Jag anser nemligen, att Utskottet icke lyckats
åstadkomma eu fullständig utredning af saken. Utskottet påstår å
sidan 8 i sitt betänkande, att 18 § i vår Riksdagsordning innehåller
bestämmelser om den tid, inom hvilken omedelbara val skola kungöras,
och att denna bestämmelse vore så tydlig, att en domare till och med
skulle kunna dömas till ansvar, i fall han icke handlade i enlighet
med Utskottets åsigt i detta hänseende. Det förvånar mig, att Ut¬
skottet icke sökt upplysning om Högsta Domstolens uppfattning af
detta lagstadgande, och jag ber att i det afseendet få nämna, att det
38 N:o 28.
Lördagen den 22 Mars, e. in.
tinnes ett prejudikat från 1869, der Högsta Domstolen godkänt ett o™• tillägg till
omedelbart val, som icke var kungjordt förr än sex dagar före dess,sj^*‘^,'‘
anställande. Domhafvanden i Hedemora domsaga hade nemligen ut- °r,F"rts ^
satt nämnda val inför kommunalstämmornas ordförande till den 21
Augusti 1869. I en sockenkyrka upplästes kungörelsen först den 15
Augusti eller sex dagar förut. Hos Konungens Befallningshafvande
klagades öfver valet bland annat på den grund, att förrättningens kun¬
görande allenast sex dagar före valet »vore stridande både mot lag
och sed, då ärendet ingalunda kraft någon skyndsamhet». Konungens
Befallningshafvande fann besvären icke förtjena afseende och yttrade
i motiven till detta beslut, bland annat, att omedelbar valförrätt¬
ning »finge ega rum innan nästa Söndag efter den, då kungörelsen
vore afsedd att uppläsas, om än det vore önskligt och lämpligen kunde
fordras, att i vidsträcktare valkretsar ett längre rådrum de valberätti-
gade lemnades». Detta Konungens Befallningshafvandes utslag blef
af Högsta Domstolen faststäldt, dervid fem ledamöter bildade plurali-
teten. Två ledamöter voro af skiljaktig mening och ansågo tiden för
omedelbart vals kungörande böra vara densamma, som för kungörande
af kommunalstämma och allmän rådstuga. Sålunda finna vi, att i
Högsta Domstolen gjort sig gällande den åsigten, att någon bestämd
tid för omedelbara vals kungörande icke finnes stadgad, och att två
af dess ledamöter hyst den åsigten, att sådan tid verkligen skulle fin¬
nas stadgad och vara densamma, som för utlysande åt kommunal¬
stämma finnes bestämd. Konstitutions-Utskottet har funnit en tredje
tid vara i lagen afsedd. Utskottet yttrar nemligen, att »om någon
valförrättare utan att särskilda omständigheter göra sådant nödigt,
skulle låta kungöra ett omedelbart val senare, än ske bort, derest det
varit medelbart, sådant icke bör tillskrifvas någon otydlighet i Riks¬
dagsordningen, utan oförstånd eller bristande nit vid dess tillämpning,
derför, likasom för hvarje annan embetsförseelse, valförrättaren är
underkastad ansvar». Detta är, som sagdt, ett tredje sätt att lösa
frågan. Angående tiden för medelbara vals utlysande stadgar 18 §
Riksdagsordningen, att »elektorsval, der det eger rum, skall hallas
minst åtta dagar före riksdagsmannavalet». Vidare är föreskrifvet,
att för kallelse till elektorsval gäller i tillämpliga delar hvad om kal¬
lelse till kommunalstämma är stadgadt, det vill säga att kungörelse
derom skall uppläsas minst eu vecka derförut — alltså hafva vi der
14 dagar. Kommunalstämmans ordförande behöfver naturligtvis också
någon tid för att vidtaga åtgärder till elektorsvalets utlysande, antag¬
ligen minst åtta dagar, och följaktligen torde i allmänhet domhafvan-
dens kungörelse om medelbart val böra vara i kyrkan uppläst minst
tre veckor före valet. Nu anser Utskottet, att valförrättaren bör låta
kungöra ett omedelbart val minst lika lång tid förut, som skulle der¬
till användas, »derest valet vore medelbart», således minst tre veckor
förut. Då det sålunda visat sig, att Henne olika sätt att tolka grund¬
lagen i detta fall gjort sig gällande och, bland dem, Högsta Dom¬
stolens åsigt synes vara motsatt Utskottets, kan det då ens vara tänk¬
bart, att en domare skulle kunna fällas till ansvar för underlåtenhet
att iakttaga en tidsbestämmelse, som icke i lagen återfinnes och hvarom
så olika åsigter yppats? För min del anser jag det vara af ganska
Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 28. 3
N:o 28. 34
Lördagen den 22 Mar#, e. m.
Om tillägg till stor vigt, att en bestämd tid i detta fall blefve stadgad, ty eljest kan
i8ordnitiaen* ^an<^a' trassel uppstår, såsom det också verkligen inträffat
(Forts) ' ^0rra Hälsinglands domsaga, på sätt den ärade reservanten omtalat.
Der utfärdades kungörelsen den 10 September och upplästes i några
kyrkor den 15 i samma månad. Valet skulle hållas den 20, således
tern dagar efter kungörelsens uppläsande. I sistnämnda förhållande låg
ingen olaglighet, då, på sätt förut är omnämndt, Högsta Domstolen i
ett annat tall förklarat ett val vara lagligt, hvilket förrättades sex
dagar efter kungörandet; men det af reservanten omförmälda riksdags¬
mannaval upphäfdes förmodligen på den grund, att valförrättare)!
icke afskildt kungörelsen i så god tid, att den hunnit fram till alla
kyrkorna: valet blef nemligen icke alls kungjordt i fyra kyrkor. Det
måste emellertid erkännas, att det är ganska illa, att ett riksdags¬
mannaval på landet kan, enligt Högsta Domstolens utslag uti det af
mig förut refererade målet, företagas fem eller sex dagar efter kun¬
görelsens uppläsande i kyrkan. Det är knappt tänkbart, att valmän¬
nen på. så kort tid skulle hinna få reda på, att valet skall ega rum,
ännu mindre på något sätt bereda sig på, hvem de böra utse till riks¬
dagsman. Det är således här icke fråga blott om en formsak, utan
om en^ sak, som är af ganska stor vigt för valmännen, nemligen att
det ma ställas sa, att de ordentligt kunna begagna sig af sin val¬
rätt. Jag tager mig derför friheten instämma med motionären i hans
förslag om ett tillägg till ifrågavarande § af följande lydelse: »I de
valkretsar, der det omedelbara valsättet begagnas, åligger det valför-
rättaren att kungöra valet minst fjorton dagar före dess hållande».
Utskottet framhåller såsom skäl för sitt afstyrkande, att det under¬
stundom skulle vara fördelaktigt, att ingen viss tid härvidlag är stad¬
gad, då t. ex. särskild skyndsamhet vid riksdagsmannaval är af nöden,
och valet sålunda maste anställas endast helt kort tid efter dess kun¬
görande. Detta skulle ifrågakomma uti de i §§ 51 och 95 Regerings¬
formen omförmälda fall, då riksdag skall sammankallas af konung,
regent eller statsråd^ eller genom kungörelse af rikets hofrätter. Men
i dessa fall skola ju icke nya val anställas till hela riksdagen, om
också ett eller annat särskildt val kan behöfvas. Valen äro i allmän¬
het pa förhand undanstökade, och Riksdagen har allenast att på grund
af den allmänna kungörelsen sammanträda.
Utskottet åberopar vidare, att förslag, af enahanda syfte med det
nu föreliggande, blifvit vid flere föregående riksdagar af båda Kam-
rarne nästan utan meningsbyte afslagna; och Utskottet skulle i denna
stund kunna härtill lägga det skälet, att Första Kammaren i dag utan
meningsbyte bifallit Utskottets hemställan. För min del är jag af
den tanken, att detta afslag utan meningsbyte varit en följd deraf, att
Utskottet hvarken nu eller vid föregående tillfällen lemnat en fullstän¬
dig utredning af saken, hvartill ovilkorligen hört eu redogörelse för
huru grundlagen i detta fall verkligen tolkas af den högsta domare-
makten, en sak, hvarom Utskottet icke synes hafva tagit någon notis,
eftersom Utskottet icke ens omnämnt, att frågan varit före i Högsta
Domstolen.
Slutligen ber jag att få tillägga, att frågan om rätta tolkningen
åt 18 § Riksdagsordningen äfven utgjort föremål för undersökning
Lördagen den 22 Mars, e. m.
35 tf:0 28.
utaf Professor Rydin i hans afhandling om svenska Riksdagen. Han Om tillägg till
säger der, att i afseende på den tid, som hör förflyta emellan kungö-,s & **«%*•
relsen i kyrkorna och valet, har Riksdagsordningen ingenting före- or. ***?*?'
skrifvit, utan är detta öfverlemnadt åt hvarje valförrättares eget om- ^ 018‘
döme. Det synes mig olämpligt att låta saken sålunda vara beroende
af hvarje valförrättares omdöme. Jag tror visserligen, att domhafvan-
dena i de allra flesta fall se till, att kungörelserna om valen ske i
rättan tid. Men omständigheter kunna inträffa, som göra det omöjligt
att en längre tid före valet utfärda kungörelsen, och det torde derför
vara nödvändigt, att i lagen finnes stadgad en minimitid, inom hvilken
valet måste vara kungjordt.
Utskottet motsätter sig i början af sitt utlåtande motionärens för¬
slag, emedan det afser ändring i en af de lagar, som utgöra »grund¬
valen för samhällsskicket» och som icke böra utan synnerlig varsamhet
ändras. Men här är icke fråga om rubbning af samhällets grundvalar,
utan endast om en nödig reglementarisk föreskrift. Det må vara, att
domare i fråga om tolkning af lagen, som ju ofta kan vara ganska
otydlig, måste vara hänvisade till jurisprudensen, men då det gäller
reglementariska föreskrifter kunna de hafva anspråk på, att dessa göras
tydliga, så att t. ex. en domare ej må behöfva studera långa afhand-
lingar eller läsa Riksdagens utskottsutlåtanden, för att veta, huru han
bör förfara, då lian skall utfärda eu kungörelse till ett riksdags¬
mannaval.
Jag yrkar för min del bifall till motionärens förslag.
Med Herr Abergsson förenade sig Herrar Hiibinette, Åke Anders¬
son och C. A. Larsson.
Herr P. Ericsson: Såsom skäl för afslag å min motion anför Ut¬
skottet, att för vidtagande af ändringar i de lagar, hvilka företrädesvis
kunna sägas utgöra grundvalen för samhällsskicket, kräfves en syn¬
nerlig varsamhet. Jag har ej föreslagit någon förändring af 18 §,
utan blott ett tillägg, som skulle bestämma inom hvilken tid ett ome¬
delbart riksdagsmannaval skall kungöras, ty derom finnes uti nämnde
§ ej någon föreskrift. Funnes derom någon föreskrift, så skulle eu
valförrättare ej tillåta sig att utlysa valet blott fem dagar före dess
hållande, hvilket likväl skeft, såsom synes af den uti reservationen in¬
tagna kungörelse. För kommunalstämma är föreskrifvet, att den skall
kungöras 14 eller minst 8 dagar förut; men då ett riksdagsmannaval
är lika vigtigt, ja långt vigtigare än eu kommunalstämma, så borde
väl ett sådant val kungöras minst fjorton dagar förut.
Då man känner hvilket trassel åstadkommes, och huru flere hun¬
dra dagsverken måste förspillas, för det en valförrättare ej i tid
kungör valet, hvarigenom ett nytt val måste hållas, inser hvar och en,
huru nödvändigt det är att uti ifrågavarande hänseende få en bestämd
föreskrift, hvarför jag yrkar bifall till min motion och afslag å Ut¬
skottets hemställan.
Friherre Nordenfalk: Att intagandet i 18 § Riksdagsordningen
af en bestämmelse i det syfte, motionären föreslagit, måhända icke
^ N:o 28. 36
Lördagen den 22 Mars, e. m.
Om^tuiägg till vore olämpligt, vill jag för min del gerna medgifva. Men dermed är
18ordmntn*'iuga^un<^a sagdt, att man vid hvarje litet tillfälle, då behofvet af ett
V?? förtydligande tyckes göra sig gällande, genast skall vara färdig att
or 8‘ lappa och ändra grundlagen. Också har såväl Konstitutions-Utskottet
som Riksdagen vid många föregående tillfällen visat en tydlig obenä¬
genhet emot ett sådant förfaringssätt samt framhållit, att bestämmelsen
i 38 § Riksdagsordningen derom, att endast högst nödiga och nyttiga
ändringar i grundlagen böra af Utskottet föreslås eller tillstyrkas, må
noga iakttagas.
Hvad nu beträffar motionärens utgångspunkt, så har det af honom
framhållits, att det riksdagsmannaval, om hvilket han i motionen
nämnt, verkligen blef utlyst så kort tid som fem dagar förut. Men
samma val blef också, på grund af framstäld anmärkning häröfver,
ogilladt och nytt val företogs. Den förste ärade talaren har emeller¬
tid påyrkat, att det af motionären här framlagda förslag nu måtte för¬
klaras hvilande till vidare grundlagsenlig behandling. Samme talare
har dervid sökt förringa Konstitutions-Utskottets motskäl; och hvad
Utskottet anfört om att, enligt § 51 och 95 Regeringsformen, sär¬
skild skyndsamhet vid riksdagsmannaval stundom kan vara af nöden,
har han bemött dermed, att så synnerliga betänkligheter icke borde
kunna uppstå dervidlag, ty det kan väl vara möjligt, att ett eller an¬
nat val kunde behöfva förrättas, men att i de fall, nämnda § angifver,
valen i allmänhet torde vara »undanstökade». Detta kan ju möjligen
vara fallet; men om en del återval icke vore undangjorda, så uppstår
ju den svårighet, som Utskottet dervidlag framhållit. Det föreslagna
tillägget till 18 § Riksdagsordningen är derför, enligt min tro, icke
i dess nuvarande form lämpligt.
Vid genomgående af Riksdagsordningen har äfven jag stundom
gjort ett och annat observandum, der jag trott mig finna förändringar
lämpligen kunna göras; men då jag samvetsgrant frågat mig: äro
dessa förändringar högst nödiga och nyttiga, har jag måst svara mig:
nej! Icke heller kan jag finna, att sådana förhållanden här föreligga,
som göra en förändring oundgänglig, och hemställer jag derföre, att
Kammaren, i likhet med Första Kammaren, måtte godkänna Utskottets
förslag i denna punkt.
Herr Engman, hvilken jemte Herr BäcJcström inom Utskottet
reserverat sig mot föreliggande utlåtande, anförde: Det är visserligen
sant, att frågan förfallit genom Första Kammarens beslut, men jag
kan dock icke underlåta att yttra några ord till försvar för min re¬
servation.
Jag har nemligen icke öfvertygats af den diskussion, som fördes
i Utskottet, ej heller af Utskottets tryckta betänkande, att motionen
vore öfverflödig. Tvärtom finner jag det af motionären föreslagna
tillägget till 18 § Riksdagsordningen i högsta måtto nödigt. Genom
den föreslagna förändringen skulle man nemligen vinna säkerhet der¬
för, att herrar domhafvande icke utsatte riksdagsmannaval endast 5 dagar
förut, såsom det nyligen skett i Helsingland, och som haft till följd,
att nytt val måst anställas. •— Man må resonnera huru mycket som
helst — det qvarstär dock klart för mig, att 18 § Riksdagsordningen
37 Ji:o 28.
Lördagen den 22 Mars, e. m.
icke innehåller ett ord om tiden för kungörande af de omedelbara Om talang till
valen, utan handlar endast om elektorsval; vid dessa senare val skall18
tillämpas kommunallagarnes föreskrift, att kallelse dertill skall utfärdas „,ortg. ‘
minst 14 dagar förut, eller, der ärende fordrar skyndsam behandling,
inom kortare tid; men jag kan icke finna, att detta gäller äfven om
omedelbara val. Hvad som rörer sådana val finnes angifvet i 16 §
Riksdagsordningen, men der talas ej ett ord om huruledes det skall
tillgå vid kungörande af dessa val.
Således, och då man har ett så färskt exempel — dertill jag skulle
kunna foga än flera — derpå, att ett val måst omgöras, emedan det
kungjorts alltför kort tid förut, så är det åtminstone för mig tydligt
och klart, att det af motionären föreslagna tillägget till 18 § är af
behofvet påkalladt, och yrkar jag derföre afslag å Utskottets betän¬
kande och bifall till min reservation.
Det tjenar numera visserligen icke, då Första Kammaren redan
bifallit betänkandet, till annat än en opinionsyttring, men den kan
hafva sin nytta med sig då, såsom jag förmodar, förslaget snart åter¬
kommer.
Herrar Joll. E. Johansson och Sven Magnusson instämde med
Herr Engman.
Herr Bäckström: Såsom synes af reservationen, har jag instämt
med Herr Engman; ty jag har aldrig kunnat finna, att 18 § Riksdags¬
ordningen kunnat vara tydlig och klar för herrar domare. Inom Ut¬
skottet gjorde sig den åsigten gällande, att, om en domare icke kun¬
gör ett omedelbart val lika tidigt som om det varit medelbart, sådant
var att betrakta såsom tjenstefel. Såsom man finner, förekomma
emellertid gång efter annan fall, der ett omedelbart val blifvit af
vederbörande domhafvande för sent utlyst, hvithet förhållande torde
hafva sin grund deruti, att domhafvandena icke anse hvad som gäller
i afseende å de medelbara valen vara tillämpligt i fråga om kun¬
görande af omedelbara riksdagsmannaval, så att de deraf anse sig vara
bundna och rätta sig derefter. Jag tror dessutom, att föreskriften om
kungörande af de medelbara valen icke är alldeles så rigtig. Det
kan lätt hända, att domhafvanden skickar ut kungörelsen sent, och
att kommunalstämmans ordförande icke är tillstädes, så att kallelse
till elektorsval kan hinna att kungöras inom den föreskrifna tiden af
14 dagar. I likhet med motionären kan jag icke anse annat, än att
en bestämd föreskrift i 18 § Riksdagsordningen bör finnas i afseende
å tiden för kungörande af de omedelbara riksdagsmannavalen. Om
till exempel en krog skall inrättas i en socken, kungöres detta flere dagar
förut, men ett så vigtigt ärende, som att välja riksdagsman, tycker
man sig kunna pålysa samma dag, som valet skall ske. Jag tror icke,
att det kan vara rätt att gå så till väga, och då den reform, som här »
är föreslagen, icke innebär något annat än ett behöfligt ordnings-
stadgande, vill jag, att 18 § Riksdagsordningen måtte få den närmare
bestämmelse, som motionären yrkat.
Jag inskränker mig till att instämma i motionärens yrkande.
N:o 28. 38
Lördagen den 22 Mara, e. in
Om mägg m Friherre Nordenfalk: Jag tillåter mig å nyo hemställa, huru-
ordMngen!!S'ylå'd det *,en fraSa af sa riuga omfattning som denna kan vara skäl
(Forte.) .att ens sasom opinionsyttring bifalla ett förslag, hvars ordalag man
icke kan fullt gilla. Det är nemligen tydligt, att då ordalagen äro
sådana, som motionären föreslagit, dessa skulle komma i kollision med
vissa paragrafer i Regeringsformen. Då dessutom redan, genom Första
Kammarens beslut, frågan denna gång förfallit, vinnes ju ej heller
någonting genom en återremiss.
Herr C. A. Larsson: För min del tycker jag, att de skäl, som
den förste talaren åberopat för ett bifall till motionen, äro såtalande,
att ingen skulle vilja sätta sig emot förslaget. Jag hemställer till den
ärade vice ordföranden i Konstitutions-Utskottet, huruvida icke, om
han till exempel skulle vara bosatt i Norrland, der de väljande nödgas
färdas många mil för att komma till valstället, han skulle finna det
både nyttigt och nödigt att ändra detta stadgande, så att han icke
skulle behöfva resa till valstället den ena gången efter den andra
för att utse en riksdagsman, och derigenom förorsakas både kostnader
och onödiga besvär. Och då man, genom att till 18 § Riksdagsordnin¬
gen tillägga några så fä ord, kan erhålla eu tydlig föreskrift i före¬
slagna afseende, sa hemställer jag, att Kammaren måtte uttala sig
för förslaget, förvissad som jag är, att, när frågan en annan gång
kommer åter före, Första Kammaren skall taga saken mera i ompröfning.
Friherre Koskull: Jag ber endast få fråga Kammaren, om det
kan .vara skäl att ändra grundlagen i detta afseende. Vi hafva ju vid
hvarje riksdag exempel på att från åtskilliga domhafvande utfärdas
riksdagsmannafullmakter, som, oaktadt formulär för dem finnes i Riks¬
dagsordningen, äro origtiga och måste kasseras. Jag tror, att under
sadana förhallanden vi böra lemna åt hvarje domhafvandes egen om¬
tanke att i detta fall förfara på lämpligaste sätt.
På denna grund önskar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr Engman: Det är visserligen sant, hvad Friherre Koskull
nyss anmärkt. Till och med vid fullmaktsgranskningen innevarande
riksdag har det befunnits, att nära 25 procent af fullmakterna voro
origtiga, ehuru icke i sådan grad, att de måste kasseras. Men en dom¬
hafvande maste väl icke vara sa dum, att, om det i Riksdagsordningen
foreskrifves, att riksdagsmannaval skola pålysas minst fjorton dagar
förut, han icke skulle förstå detta. Jag yrkar fortfarande bifall till
motionärens förslag, intaget å sidan 7 i betänkandet och hvilket lyder:
»I de valkretsar, der det omedelbara valsättet begagnas, åligger
det valförrättaren att kungöra valet minst fjorton dagar före dess
hållande».
Jag anhåller om proposition å detta förslag.
. Öfverläggningen förklarades slutad. Efter det propositioner gifvits
enligt de yrkanden, som förekommit, beslöt Kammaren, med afslag å
Utskottets hemställan, att det i Herr Pehr Ericssons ifrågavarande
motion framlagda förslag om tillägg till 18 § Riksdagsordningen
skulle antagas att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.
Lördagen den 22 Mars, e. m.
39 N:* 28
§ 3.
Justerades protokollsutdrag.
§ 4.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Friherre J. T. Beck-Friis under 5 dagar från den 23 Mars
Herr
|
S. Magnusson
|
|
8
|
|
|
24
|
|
|
Nilsson i Rinkaby
|
|
14
|
|
|
24
|
|
|
Johannes Jonson
|
»
|
14
|
■»
|
>
|
28
|
|
|
Ivar Månsson
|
»
|
14
|
|
>
|
29
|
|
|
G. F. Asker
|
>
|
14
|
|
>
|
31
|
|
»
|
J. A. Sjö
|
|
14
|
»
|
|
1
|
April
|
|
Sam. Johnson
|
|
14
|
»
|
|
1
|
|
% »
|
C. Christensson
|
|
12
|
|
|
1
|
>
|
|
A. M. Rosenqvist
|
»
|
11
|
|
|
2
|
|
|
Johan Jönsson
|
|
14
|
|
|
2
|
|
och »
|
Lasse Jönsson
|
>
|
12
|
|
|
2
|
»
|
Kammarens ledamöter åtskildes kl. */4 11 e. in.
In fidem
II. A. Kolmodin.
\