RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1879. Andra Kammaren. N:o 14.
Lördagen den 1 Mars.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Foitsattes öfverläggningen rörande § 21 i det förordningsförslag Angående till-
Lag-Utskottet framlagt under punkten 1 af sitt utlåtande N:o 4, med sättning af
anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till P™sterli9a
förordningar angående tillsättning af presterliga fenster samt angående (Förtal
förbrytelse af prest och om laga domstol i sådana mål, dels ock väckt
motion om underdånig skrifvelse angående ändring i gällande bestäm¬
melser om kyrkoherdars tillsättande i regala pastorat.
Ordet lemnades, enligt förut skedd anteckning, åt
Hen- Berg, som anförde: Att kunna uppgöra ett lagförslag, som
i alla sina detaljer tillfredställer hvars och ens önskningar, torde i all¬
mänhet ligga utom möjlighetens område, och framför allt torde detta
vara fallet då det gäller en fråga sådan som den nu föreliggande, i
hvilken så många olika och rent motsatta åsigter förefinnas. Alla torde
vi väl vara ense derom, att de nuvarande bestämmelserna icke äro
hållbara utan föråldrade, men så snart fråga om förändring deruti upp¬
står, splittras genast meningarne; den ene anser förslaget oantagligt i
en del, den andre i en annan; och så länge en hvar i detta fall strängt
vidhåller sin individuella åsigt, blir resultatet att man nödgas qvarstå
vid det gamla, som man erkänner vara olämpligt och hvari alla önska
förändring. När man nu tillika besinnar, att en förändring i kyrko¬
lagen fordrar bifall icke blott af Kongl. Maj:t och Riksdagen, utan
äfven af kyrkomötet, sa lärer man sig inae, hvilka svårigheter lag¬
stiftningen på detta område har att bekämpa. Vill man derföre verk¬
ligen åstadkomma en förändring i de nuvarande förhållandena — vill man
försöka att föra lagstiftningen framåt i den rigtning, de fleste önska,
tror jag. det vara ett oeftergifligt vilkor, att hvar och en i sin män be¬
reder sig att kunna uppoffra ett och annat af hvad efter hans öfver¬
tygelse är det bästa och icke fordrar att lagstiftningen skall på en gång
komma till det mål, han för sig föresatt. Vid bedömandet af ett för¬
slag, sadant som detta, bör man således se till, huruvida det går i
den rätta rigtningen och, om så är förhållandet, nöja sig med det steg
framåt, man derigenom vinner, och icke, på grund af de anmärkningar,
Andra Kammarens Prot. 1879. N:o 14. i
N:o 14.
2
Lördagen den 1 Mars, e. m.
Angående till¬
sättning af
pr est enlig a
fenster.
(Forts.)
man kan hafva mot andra delar af förslaget, låta hela frågan falla, för
att, då den ånyo upptages, hafva samma svårigheter, som nu att kämpa
emot. En talare på förmiddagen har visserligen mot ett sådant klok-
hetssystem, som jag tror han kallade det, gjort vigtiga anmärkningar?
och han har sökt bevisa, att, genom att följa ett sådant system, man
skulle komma att göra kyrkomötet till den egentliga lagstiftande mak¬
ten på kyrkolagens område. Detta kan väl till en del vara sant. Det
kan nemligen finnas frågor, i hvilka man ej har skäl att antaga det
kyrkomötet skall frångå sin en gång uttalade uppfattning, och, ehuru
äfven andra frågor finnas, der kyrkomötet icke lärer underlåta att taga
hänsyn till önskningarne inom Riksdagen, tror jag emellertid att, så
länge kyrkomötet har ett ord med i saken, man ej, när man nu skall
fatta beslut i ett ämne, sådant som det föreliggande, bör lemna kyr¬
komötets deri yttrade åsigter ur räkningen. Då nu de fleste af denna
Kammares ledamöter torde vara ense derom, att de förslag, som Kongl.
Maj:t för Riksdagen framlagt, i vissa delar, åtminstone i en, innebär ett
ovilkorligt framsteg, en mycket vigtig förbättring i de nuvarande för¬
hållandena, synes mig derför frågan vara den, om de anmärkningar,,
man mot andra delar af förslaget kan hafva att framställa, äro af den
vigt, att man för dem bör uppoffra de fördelar, som förslaget ostridigt
innebär. För att nu i detta hänseende kunna bilda sig ett omdöme,
synes man böra uppställa för sig den frågan: hvad kan man vinna
genom förslagets antagande och hvad kan man äfventyra genom dess
förkastande? Hvad man kan vinna genom förslagets antagande har re¬
dan blifvit alltför tillräckligt framhållet, för att jag skulle behöfva
derom vidare yttra mig. Visserligen har en af Kammarens ledamöter
sökt förringa värdet af den förändring, som förslaget om upphäfvande
af den nuvarande klassifikationen af pastoraten innebär, och sagt, att
densamma icke vore af synnerlig betydelse. De allra fleste inom Kam¬
maren torde likväl vilja medgifva, att denna förändring är ett stort
och vigtigt steg framåt, och jag föreställer mig, att, om det nu endast
vore fråga om att taga detta steg, ingen, icke ens nyssnämnde talare,
skulle tveka att göra det. Men, säger man, det må vara att detta är
en obestridlig förbättring; förslagets fel äro dock så stora, att för dem
böra vi gerna underlåta att tillgodogöra oss den föreslagna förbättringen,
vi böra se tiden an, ty i en framtid, om icke förr, vid nästa kyrko¬
möte skall väl, om Kongl. Maj:t och Riksdagen förena sig om ytter¬
ligare framsteg i andra delar, kyrkomötet säkerligen lemna sitt sam¬
tycke dertill. Första frågan blir då, enligt min uppfattning, den: fin¬
nes någon grund för att detta skall inträffa? Finnes någon anledning
att antaga, att vi, om detta förslag nu faller, vid nästa kyrkomöte
skola hafva bättre utsigter än nu, att kunna vinna vidsträcktare refor¬
mer; och sedan denna fråga blifvit besvarad, torde man vidare böra
taga i öfvervägande, om de bestämmelser i förslaget, mot hvilka an¬
märkningar förekommit, verkligen innefatta något sådant tillbakagående
från den nuvarande ståndpunkten, att vi på grund deraf böra undan¬
skjuta de fördelar, som nu erbjudas.
Dervid ber jag att först få fästa mig vid den nu föredragna 27 §.
Mot den har blifvit anmärkt, och jag vill icke försöka förringa vigten.
af denna anmärkning, att, om man medgifver rättigheten att kalla fjerde
Lördagen den 1 Mars, e. m. 3
profpredikant vid konsistoriel^ kyrkoherdebeställningar, ingen anledning
förefinnes, hvarför man icke borde medgifva eu sådan rätt äfven vid
komministraturer och kaplansbeställningar; och man har derjemte fästat
uppmärksamheten derpå, att församlingarne i viss mån komrne att för¬
lora den rättighet att kalla fjerde profpredikant, som man gifvit dem,
då sådan kallelse föranleder dertill, att icke församlingarne sjelfva fingo’
välja sina kyrkoherdar, utan frågan borde öfverleinnas till Kong!. Maj:t.
Som sagd t, jag underskattar icke vigten af dessa anmärkningar;
de trängde sig äfven på mig, då jag första gången i tidningarne läste,
att ett förslag i detta syfte blifvit af kyrkomötet antaget. "Man skulle
då möjligen kunna förvänta, att äfven jag skulle vara benägen att, på
det dessa oegentligbeter måtte varda undanröjda, nu tillstyrka bifall
till det af Kong!. Maj:t för kyrkomötet först framlagda förslaget i äm¬
net; men då jag genomläste kyrkomötets förhandlingar, kom jag i det
hänseendet till samma slutsats, som den talare på förmiddagen, hvilken,
under det han förordade Utskottets förslag, yttrade att dessa förhand¬
lingar saknade »hoppets färg». Jag delar" denna hans uppfattning.
Kyrkomötets förhandlingar ingifva verkligen icke den ringaste förhopp-
ning, att kyrkomötets samtycke skall kunna vinnas till en förändring i
det syfte han förordat. Det synes mig fast hellre af dessa förhand¬
lingar alldeles otvetydigt framgå, att de ledande viljorna inom kyrko¬
mötet anse sig hafva genom det nu godkända förslaget gått så långt
i eftergift, som de möjligen _ kunna; och jag hyser "till och med den
öfvertygelse, att ett afslag från Riksdagens sida å kyrkomötets nu
gjorda erbjudande skulle af dem med ganska mycket jemnmod emot-
tagas och, långt ifrån att framkalla något ytterligare erbjudande, för
dem snarare utgöra eu anledning att, om ett förslag afseende en ut¬
sträckning i församlingarnes rätt att kalla fjerde "profpredikant för
kyrkomötet framlades, derå svara ett bleklagdt nej. Jag torde till
stöd för denna min uppfattning endast behöfva erinra att, ehuru vid
kyrkomötet många förslag i detta ämne, och deribland äfven det af
Kongl. Maj:t först framlagda, voro föremål för öfverläggning, i den
slutliga voteringen likväl icke andra förslag lyckades komma under om¬
röstning än å ena sidan rent afslag å all rätt för församlingen i kon-
sistoriella gäll att kalla fjerde profpredikant och å andra sidan det af
Kongl. Maj:t för Riksdagen nu framlagda förslaget, och att majoriteten
för detta senare förslag icke var större än 31 mot 23 — hvilken be¬
tydliga minoritet sålunda icke under något vilkor ville medgifva rätt¬
ighet till kallande af fjerde profpredikant. Då man besinnar allt detta,
kan det väl då vara skäl för denna Kammare att nu fatta ett beslut,
enligt hvilket rättigheten att kalla fjerde profpredikant skulle utsträc¬
kas utöfver hvad detta förslag innehåller. Har man då icke skälig
anledning befara, att derigenom äfven gå förlustig den fördel, som nu
erbjudes, derutinnan att domkapitlet vid upprättande af förslag till
presterliga beställningar, i stället för att såsom nu endast hopsum¬
mera i vissa fall lärdomsbetyg, i andra tjensteår, skulle ega att bland
de sökande välja den som är mest förtjent och skicklig och der¬
före bör kunna antagas vara mest egnad att tjena församlingens bästa?
Jag frågar, om det kan vara skäl att uppoffra denna fördel endast
derföre, att reformen i fråga om rättigheten att kalla fjerde profpredi-
N:o 14.
Angående till¬
sättning af
presterliga
tjenster.
(Forts.)
4
N:o 14.
Lördagen den 1 Mars, e. m.
Angående till- kant ej blifvit fullständigt genomförd? Äfven i detta hänseende mne-
sättning af fattar ju förslaget ej något tillbakagående, utan fast hellre ett, om än
prestera obetydligt, framsteg. För min del skulle jag åtminstone icke våga
(Forts7) ikläda mig ansvaret att hafva bidragit till ett beslut i sådant syfte,
och jag skulle känna mig djupt nedslagen, om denna Kammare nu an-
toge Utskottets förslag, då jag är öfvertygad, att derigenom fragan
om en förändring i de presterliga befordringslagarne skulle varda un¬
danskjuten icke allenast under den tid, som återstår till nästa lagtima
kyrkomöte, utan jemväl till en framtid, hvars aflägsenhet jag icke vågar
profetera, men som jag dock icke kan hysa någon förhoppning att
under min lifstid få skåda.
Hvad vidare beträffar den icke föredragna, men dock under öfver¬
läggning varande 26 §, sa erkänner jag villigt, att den ändå mindre
tilltalat mig än 27 §. I fråga om prestval i städerna uppfyller det
der intagna stadgande visserligen allt hvad man billigtvis^ kan begära,
men hvad deremot angår landsförsamlingarnes rätt, förvånar det mig
alldeles icke, att landsbygdens representanter deremot framstäf an¬
märkningar, dem jag erkänner mig i ganska väsentlig mån dela.
Jag har äfven vid den kännedom jag tagit om kyrkomötets för¬
handlingar bibringats den uppfattning, att man i denna del icke har
att hos kyrkomötet befara lika starkt motstånd, som. i fråga om upp¬
hörande af pastoratens klassifikation och utsträckning af rättigheten
att kalla fjerde profpredikant, och jag föreställer mig derföre att kyrko¬
mötet skulle finnas villigt att tillmötesgå de önskningar om ändring i
den nu föreslagna röstgrunden, som någorlunda enhälligt uttalades af
representationen och af Kongl. Maj:t godkändes. Men kunna vi veik-
ligen hoppas, att full samstämmighet härutinnan nu skall kunna inom
representationen vinnas? Jag betvifla!' det. Då nemligen så många
olika förslag om förändrade bestämmelser i fråga om rösträtt vid prest¬
val icke blott vid föregående kyrkomöte, utan äfven vid flera tillfällen
inom Riksdagen framlagts och fallit, då jag ser, att icke ens de ärade
reservanterne inom Lag-Utskottet kunnat ena sig om ett förslag i samma
syfte, utan framkommit med tre särskilda meningar, då jag under
diskussionen på förmiddagen hört äfven andra förslag väckas, har
hos mig stadgats den öfvertygelse, att tiden ännu icke är mogen för
att något förslag i detta ämne skall kunna af representationen någor¬
lunda enhälligt omfattas. Och om så är förhållandet, om vi den ena
riksdagen efter den andra väcka en mängd olika förslag, som icke
lyckas vinna bada Kamrarnes bifall, sa sta vi ju till denna flaga pa
samma ståndpunkt, som till den i 27 § behandlade. Ty icke läia vi
gerna kunna antaga, att Kongl. Maj:t ånyo skall inkomma till kyiko-
mötet med ett förslag, för hvilket han icke ens kan påräkna Riksda¬
gens understöd. Det synes mig derför som, då vi här hafva för oss
ett af Kongl. Maj:t framlagdt förslag, hvilket, om det än icke kan an¬
ses vara till alla delar fullt ändamålsenligt eller tillfredsställa de önsk¬
ningar, hvar och en för sig uppstält, likväl icke torde komma att
ställa saken värre, än den förut varit, vi borde kunna sluta oss till
detta förslag, under förhoppning att få ett bättre, då vi kunnat ena
oss om ett sådant, men också först då.
Lördagen den 1 Mars, e. m.
5
N:o 14.
Det har visserligeff blifvit sagdt, att, om förslaget nu antages,
man nära nog, åtminstone för en längre tid, omöjliggör genomförandet af
just de ytterligare förändringar, som man önskar. Jag vill icke neka
till att ett sådant resonnement har ett visst stöd i den föreställning,
som vid åtskilliga tillfällen gjort sig gällande, att man ej bör ändra
nyligen antagna författningar, men måste på samma gång säga, att
jag finner en sådan föreställning vara högst olycklig för lagstifningens
utveckling. Jag tror, att ingen, huru erfaren och skicklig han än må
vara, någonsin skall kunna uppgöra ett lagförslag, som är felfritt, ty
allt, som af menniskor åstadkommes, är behäftadt med menskliga ofull¬
komligheter. Om nu en lag är bristfällig, och detta visar sig ofta ej
förr än vid densammas tillämpning, så vore det i sanning beklagligt,
om icke bristerna skulle kunna afhjelpas derföre att lagen kort förut
antagits. Framför allt tror jag, att i fråga om en lag af sådan be¬
skaffenhet, som den här föreslagna, något hinder derför icke bör möta,
och, då jag nu gifver till känna, att jag ämnar rösta för bifall till
Kongl. Maj:ts förslag, vill jag på samma gång uttryckligen förklara,
att jag gör det, icke derföre att förslaget till alla delar tillfredsställer
mig, utan emedan jag anser detsamma innefatta ett stort framsteg just
i den retning jag önskar, och att detta steg icke skall kunna tagas,
om förslaget i de delar, hvaremot anmärkningar kunna göras, för¬
kastas.
Jag erkänner, att under den diskussion, som på förmiddagen egde
rum och till hvilken jag med mycken uppmärksamhet lyssnade, hos
mig uppstod den farhåga, att den åsigt, som jag nu tagit mig friheten
uttala, icke skulle komma att delas af denna Kammare, och att man
här hellre vill utsätta sig för äfventyret att i en obestämd framtid
stå qvar vid det gamla, än antaga den förändring, som blifvit ifråga¬
satt. Men det allvar och den verkliga frihet från all passion, hvarmed
diskussionen fördes, har tillika ingifvit mig den förhoppning, att det
beslut, som kommer att fattas, skall vara förstafvadt af hvar och en
enskilds allvarliga vilja att föra lagstiftningen uti ifrågavarande hän¬
seende fram till ett för fosterlandet önskligt mål.
Herr Lind: En mängd talare hafva ordat om de många refor¬
mer och förbättringar, som skulle finnas uti föreliggande förslag, men
för min del kan jag icke finna, hvaruti dessa reformer skulle bestå.
Ty icke lärer det väl skola anses såsom någon så synnerligt stor re¬
form, att man föreslagit en liten utsträckning i rösträtten för en del
församlingsmedlemmar. För min del åtminstone kan jag icke loforda
ett förslag, som väl går ut på att på bästa'sätt ordna presternas be¬
fordringsrätt, men icke tillgodoser församlingens bästa genom att ut¬
vidga dess rätt att sjelf välja sina själasörjare. Eller kan det månne
anses för en reform att medgifva de konsistoriella gällen rättighet att
utse fjerde profpredikant, då man på samma gång fråntager dem rät¬
ten att utse sin pastor och lägger utnämningsrätten uti regeringens
händer. Herr Rundgren har sagt att folket icke utser sina embetsman,
och anförde såsom exempel härpå bland andra domarecorpsen. Men
det är enligt min åsigt en stor skilnad mellan öfriga embets- och tjen¬
steman och presterna. Vi skola nemligen komma i håg, att de öfriga
Angående till¬
sättning af
presterliga
fenster.
(Forts.)
lV:o 14.
(i
Lördagen den 1 Mars, e. m.
Angående till- embetsniäiineu hafva sina löner på stat; och derför bör äfven stats-
sättning af c}iefeu iiafva rätt att utnämna någon af dem, som blifvit på förslag
fenster” annat embete eller tjenst uppförd. Men presterna aflönas af för-
(FortsO samlingarne; och jag frågar då, hvarföre man skall hesitera att lemna
församlingarne rätt att sjelfva välja sina herdar. Yi böra också ihåg¬
komma, att dessa hafva ett helt annat mål för sig än domare och
polisbetjente. Utan att fästa mig vid syftemålet, utvidgad rösträtt,
hvilket jag i min motion framstält, men för hvilket jag icke vunnit
något understöd, vill jag dock säga, att det förefaller mig besynnerligt,
att under det en suverän öfver ett folk, som fordom var med oss in-
förlifvadt, åt folket upplåtit rättigheten att utse sina prester, vi deremot
vilja qvarstå på samma ståndpunkt som för ett par hundra ar sedan.
Jag vet väl, att vi behöfva en förändring i 30 § Regeringsformen, innan
vi kunna uppnå det af mig äskade målet; men jag tror likväl, att
Riksdagen kan och bör uttala eu önskan till Kongl. Maj:t i det syfte
jag framstält.
Hvad nu sjelfva förslaget vidkommer, har jag i synnerhet mot 26
§, sådan Utskottet framlagt densamma, en anmärkning att gorå. Jag
vet icke — liksom många andra före mig yttrat — hvarför i detta
hänseende det skall vara skilnad mellan stad och land. Mig synes, att
det varit enklast och rättast att säga, att rösträtt vid prestval till¬
kommer en hvar, som har rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfver-
läggningar och beslut, och att hvar och en skall dervid ega en röst. Det
hade varit enklast, och då hade folket kunnat få ett ord med i laget.
Hvartill tjenar det eljest att presten profpredikar och att församlingen
röstar på honom, då församlingens val kan helt och hållet kastas a
sido. Det finnes många exempel på, att en prest, som folket hvarken
sett eller hört, fått anställning inom församlingen.
Medan jag har ordet, vill jag uttala min förundran öfver, att ingen
enda föregående talare fäst afseende vid herrar Wieselgrens och Öla
Anderssons anmärkning, att det föreliggande förslaget tillkommit på
ett sätt, som tydligen strider mot grundlagen. Jag har många gånger
hört talas om, att grundlagen skall tolkas efter dess tydliga bokstaf;
och i 87 § Regeringsformen heter det, att Riksdagen eger gemensamt
med Konungen stifta, förändra eller upphäfva kyrkolagen: »dock att
dervid erfordras samtycke jemväl af allmänt kyrkomöte». Det ar så¬
ledes tydligt och klart, att Konung och Riksdag först skola öfverens¬
komma om ändring i kyrkolag, och att man, sedan de enats om ett
förslag, men icke förr, bör framlägga detsamma för kyrkomötet och
vördsamt anhålla om dess bifall dertill.
Jag kan för min del icke annat än yrka rent afslag å förslaget, i
dess helhet. »
Herr Sjöblom: Den ärade talare, som sist hade ordet under
förmiddagens plenum, uttalade såsom sin åsigt, att, om Kongl. Maj:ts
proposition vunne Riksdagens bifall, Kongl. Maj:t skulle vid utnäm¬
ningar till kyrkoherde i konsistoriella gäll, hvilka kallat fjerde prof¬
predikant, ega rättighet att utnämna en person, som icke blifvit upp¬
förd å det upprättade förslaget. Jag för min del kan icke läsa den
Kongl. propositionen på det sättet. Jag tror, att Kongl. Maj:t skulle
Lördagen den 1 Mars, e. m. 7
vara inskränkt till att välja mellan de tre sökande, som af stiftsty¬
relse uppförts på förslag, och den fjerde, som församlingen kallat. Det
heter nemligen i 27 § 6 mom. i det föreliggande förslaget, att om
•en kallad prestman, som är behörig, kallelsen emottagit, skall med
tjenstens tillsättande vidare förfaras, som om regal kyrkoherdetjenst
finnes stadgadt; och huruledes vid tillsättande af sådan kyrkoherde¬
tjenst skall tillgå finnes stadgadt i 41 §, der det heter, att, sedan val
-till regal kyrkoherdetjenst vunnit laga kraft, skall domkapitlet oför¬
dröjligen till konungen insända samtliga ansöknings- och valhandlin¬
gar samt förslagsprotokollet. Det är således domkapitlet, som skall
förfara, på sätt i 41 § föreskrifves; och Kongl. Maj:t har sedan vid
tillsättningen att iakttaga samma förfarande som vid regala pastorat.
Deremot innehåller 27 § 6 mom. alldeles icke någon föreskrift om
extra ansökningsrätt vid konsistoriella kyrkoherdetjensters besättande.
Derom handlas i förslagets 42 §, der det heter, att regal kyrkoherde¬
tjenst inom hvilket stift som helst må kunna utan förslag sökas af
behörig prestman; men om församlingen i' konsistorielt pastorat begag¬
nar sin rättighet att kalla fjerde profpredikant, blifver pastoratets na¬
tur ingalunda derigenom förändrad. Det är fortfarande konsistorielt,
ehuru domkapitlet vid tillsättningen förfar på samma sätt som om
tillsättning af regala pastorat är föreskrifvet. Således förefinnes icke
.någon rättighet vare sig för en kongl. hofpredikant eller skoladjunkt
eller lektor att söka konsistorielt pastorat, äfven för den händelse
fjerde profpredikant blifvit begärd, ty denna rättighet är uteslutande
•tillerkänd dem blott med afseende å de regala gällen.
Herr O. B. Olsson: Herr vice Talman! Min åsigt i denna
fråga torde för de fleste af Kammarens ledamöter vara känd genom
de uttalanden, jag haft såväl vid föregående tillfällen inom denna
Kammare, som vid kyrkomötet. Jag har för min del önskat långt
större frihet än bär blifvit ifrågasatt; men detta oaktadt finner jag
likväl det framlagda förslaget vara ett steg i den rätta rigtningen, och
vill fördenskull icke uraktlåta att taga detta steg. I afseende på
detta förslags fördelar framför de nuvarande bestämmelserna tager jag
mig friheten fästa uppmärksamheten först och främst på den förbättring i
grunderna för förslags upprättande, som af förslaget onekligen skulle
blifva en följd. Rösträtt vid prestval blefve nu tillerkänd många, som
förut icke haft denna rätt. Enligt min tanke är detta en fördel, helst
som jag önskar, att denna rätt må utsträckas ända derhän, att hvarje
fullmyndig person får rätt att deltaga i sådana val. Oaktadt detta
förslag, såsom förut blifvit näinndt, icke går så långt som jag önskar, är det
likväl — som sagdt — ett steg i den rätta rigtningen. Jag vill äfven
fästa uppmärksamheten derpå, att genom detta förslag skulle ernås
ytterligare fördelar, som icke äro obetydliga. Enligt den gamla lagen
för prestvalet, kunde en församlingsmedlem innehafva röstsedlar för
andra till ett obegränsadt antal. Detta oskick, som förut så mycket
öfverklagats, skulle genom antagande af detta förslag försvinna, då
enligt detsamma för rösträtts utöfvande skulle gälla hvad för kyrko¬
stämma stadgadt är. Att det också är en fördel för de konsistoriella
pastoraten att få kalla fjerde profpredikant, lärer icke heller kunna
X:o 14.
Angående till¬
sättning af
presterliga
fenster.
(Forts.)
N:o 14.
8
Lördagen den 1 Mars, e. m.
Angående till¬
sättning af
presterliga
tjänster.
(Forts.)
bestridas. För min del är jag öfvertygad derom, att detta är en högst
väsentlig fördel; och jag vågar påstå, att, om man skulle göra eu
framställning till de regala pastoraten, om de skulle vilja afstå från
denna rätt, allesammans helt säkert skulle härtill svara med ett be¬
stämdt nej; och kan denna rätt vara en fördel för de regala pastoraten,,
måste den väl äfven blifva det för de konsistoriella gällen. Att kyrko¬
mötet föreslagit, att Kongl. Maj:t skall hafva den afgörande rösten vid
de tillfällen, då de konsistoriella pastoraten begära fjerde profpredikant»,
beklagar jag, ty jag anser ett sådant stadgande mindre behöfligt; men
jag tror dock icke att häri ligger någon synnerlig fara. Det beror ju
alltid på de konsistoriella gällen sjelfva, om de vilja kalla fjerde prof¬
predikant. Vilja de det icke, så hafva de sin rätt oförkränkt och få
välja hvilken de behaga; i sådant fall skall den, som af konsistorium
uppförts på förslaget och erhållit de flesta rösterna, till befattningen
utnämnas. Att rättigheten att äfven vid konsistoriella gäll kalla
fjerde profpredikant emellertid är eu väsentlig fördel, torde, som sagdt
är, ej kunna bestridas; ty jag känner flera tillfällen, då till konsistori¬
ella pastorat blifvit på förslaget uppförda tre personer, men af dessa
församlingen icke velat antaga någon; och då så är förhållandet, måste
det väl vara en stor fördel att fä valrätten litet mera utsträckt och
åtminstone få vädja till fjerdemanskapet.
Jag hade visserligen, såsom förut blifvit sagdt, önskat, att dessa
reformer blifvit vida större; och jag har under förmiddagens diskus¬
sion hört åtskilliga uttalanden derom, att derest detta förslag nu an-
toges, skulle derigenom förhindras större reformer för den närmaste
framtiden. Jag för min del är i det fallet af alldeles motsatt åsigt.
Jag tror åtminstone, att vi skola stå på samma punkt; ty så länge
kyrkomötet är sammansatt på samma sätt som nu, hafva vi ingå
större reformer att vänta. Den, som vill följa kyrkomötets förhand¬
lingar från 1868 intill närvarande tid, skall finna, att kyrkomötet år
1868 var mycket liberalare än år 1873, och att 1873 års kyrkomöte
var liberalare än kyrkomötet år 1878. De hafva alltså gått i en re¬
aktionär retning; och jag kan derför tryggt påstå, att man från
kyrkomötet, med dess nuvarande sammansättning, icke kan vänta några
tidsenliga reformer.
En talare har på förmiddagen yttrat, att föreliggande förslag inne¬
fattade en oegentlighet derutinnan, att en person, som till exempel
erlade i bevillning en krona och således efter kyrkostämmoförfattnin-
gen egde tio röster, skulle få dessa nedsatta till en femtedel eller till
två röster. Detta är visserligen sant, och jag beklagar att en sådan
nedsättning kan ske, men det hindrar likväl icke, och jag tror att
talaren skall villigt medgifva det, att häri ändock ligger en tillökning
i rösträtten, ehuru liten, och att förslaget således derutinnan innebär
icke ett tillbakagående, utan ett framåtskridande.
Här har äfven blifvit yttradt, att det skulle vara mindre lämpligt,
om Riksdagen skulle komma att rätta sig efter kyrkomötets beslut.
Visserligen har kyrkomötet i första hand fattat beslut i saken; men
jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att orsaken, hvarför detta för¬
slag blifvit från kyrkomötet framlagdt för Riksdagen, var den, att man
ville vinna tid; ty om icke regeringen framkommit med proposition i
Lördagen den 1 Mars, e. m.
9
X:o 14.
första hand till kyrkomötet, så hade erfordrats en tid af fem år, in- Angående till-
nan beslut i saken kunnat fattas. Äfven detta är en omständighet, så^^u
som man bör taga i betraktande, ehuru jag dermed icke vill säga att ^tjenster?
exemplet manar till efterföljd. Det rätta förfarandet lärer väl vara (Forts.)
det, att frågor sådana som dessa först blifva föremål för Riksdagens
afgörande och derefter framläggas för kyrkomötet, som då kan antaga
desamma eller deremot inlägga sitt veto. I detta fall vill jag likväl
gifva regeringen -rätt deri, att den för tids vinnande tillvägagått på ett
lämpligt sätt.
För min del skulle jag gerna vilja antaga Lag-Utskottets förslag
eller ännu hellre reservanternes hemställan, såsom varande ännu mera
liberalt, men då jag icke tror att något dermed står att vinna, får jag
för min del yrka bifall till Kong!. Maj:ts förslag.
Herr Fosser: Den, som följt med de sträfvanden, som gjort sig
gällande under de sista decennierna och hört de många röster, som höjts
inom församlingarne för vinnande af förbättring i de kyrkliga befordrings-
lagarne, har icke kunnat undgå att finna, hurusom genom dessa sträfvan¬
den gått en så att säga ledande röd tråd, nemligen en önskan och en
anhållan att församlingarne måtte tillerkännas större inflytande vid till¬
sättandet af deras själasörjare. Dessa önskningar hafva på mångfaldigt
sätt gjort sig gällande; de hafva tagit sitt uttryck uti vid riksdagen
väckta motioner, i dess tryckta förhandlingar och uti Riksdagens under¬
dåniga skrivelser, och vidare uti 1868 års kyrkomötes skrifvelse. De
hafva upptagits i kyrkolagskomiténs förslag och i Kongl. Maj:ts förslag
till sist församlade kyrkomöte, hvari föreslogs, att ett steg skulle tagas
i den rigtningen, att församlingarne skulle tillerkännas större inflytande
vid tillsättningen af presterliga tjenster. Men, frågar jag mig nu, i
hvilken mån dessa sträfvanden, dessa röster ur församlingarne vunnit
gehör i de förslag, som föreligga, måste jag svara, att det har redu¬
cerats till ett minimum, att nästan ingen tillökning i församlingarnes rätt
i detta hänseende af de framlagda förslagen skulle följa; ty beträffande
den lilla tillökning i församlingarnes inflytande uti berörda hänseende, som
skulle ligga deri, att församlingarne inom konsistoriella gäll skulle ega
att kalla fjerde profpredikant, måste jag instämma med Lag-Utskottet
derutinnan, att detta inflytande i viss man, ja, man kan nästan säga,
helt och hållet är illusoriskt. Så vidt jag kan förstå och bedöma, ligger
deri icke annat eller mera än en möjlighet för församlingen att under
vissa förutsättningar få sin vilja, sina önskningar och behof tillgodosedda.
När jag betraktar förslaget ur denna synpunkt — hvilken efter mitt
.förmenande är mycket vigtig, ty den ligger till grund för det allmänna
sträfvande, som sökt göra sig gällande från församlingarnes sida — så
måste jag ovilkorligen komma till det resultat, att, ehuru jag erkänner,
att Kongl. Maj:ts förslag, eller, såsom det med större skäl kanske bör
benämnas, kyrkomötets förslag, innehåller flera väsentliga förbättringar,
alla dessa förbättringar dock gå i en ensidig rigtning. Man har visser¬
ligen sökt åstadkomma förbättringar med afseende på det inflytande,
som stiftsstyrelserna skulle komma att utöfva —• och deras inflytande
skulle blifva väsentligen förökadt — likasom ock i fråga om inflytandet
hos vederbörande stifts chefer, som skulle komma att yttra sig först
tf:o U.
10
Angående till¬
sättning af
presterliga
tjenster. .
(Forts.)
Lördagen den 1 Mars, e. m.
■ vid upprättande af förslag; äfvenså har man sökt bereda ökadt utrymme
för utsigterna till befordran för presterskapet i allmänhet, då flera af
de skrankor i gällande befordringssystem, som hittills hindrat en stor
del af presterskapet från att söka en mängd pastorat inom landet,
skulle komma att försvinna; man har också velat inrymma större in¬
flytande åt Kongl. Maj:t derutinnan, att de konsistoriellagällenskulleikläda
sig regala gälls natur, om församlingarne ville begagna sig af rättighe¬
ten att kalla fjerde profpredikant. Jag vågar emellertid hysa den menin¬
gen, att föreliggande förslag i alla dessa afseenden går i en ensidig
riktning; och just derför att så är, och derför att församlingarnes önsk¬
ningar blifvit för litet tillgodosedda, kan jag icke annat än biträda den
af Lag-Utskottet härutinnan uttalade mening.
Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid utan ber att få på de
skal, som en aktad talare på göteborgsbänken, herr Wieselgren, på för¬
middagen andragit, fa till alla delar instämma i hans anförande, samt
yrka bifall till Lag-Utskottets förslag.
Friherre Nordenfalk: I förbigående ber jag att till det ärade
Lag-Utskottet få ställa den anhållan, att Utskottet ville uti sina utlåtan¬
den angående de vigtiga lagförslag, som ännu äro att från Utskottet
förvänta, på vanligt sätt låta kursivera hvad som i Utskottets förslag
™öjligen kan komma att skilja sig från den Kongl. propositionen
i ämnet.
Vidare ber jag att få nämna emot den talaren på göteborgsbänken,
som nyss hade ordet, att hans uppfattning, rörande förslagets bestäm¬
melser om Kongl. Maj:ts utnämningsrätt i de konsistoriella gäll, som
kalla fjerde profpredikant, icke torde vara fullt rigtig. Jag tror nem¬
ligen, att Kongl' Maj:t, enligt förslaget, under sagda förutsättning, i
likhet med hvad vid regala pastorat är fallet, kan till tjensten utnämna
äfven någon annan än en af de föreslagna fyra personerna.
Hvarföre jag egentligen begärde ordet var emellertid för att fasta
uppmärksamhet på möjliga konseqvenser af den formella behandling,
frågan rönt. Jag har visserligen från statsrådsbänken nyss hört,
att det blott var tillfälligtvis, som förslaget gick till kyrkomötet innan
det förelädes Riksdagen, men man har ju icke, om ej Riksdagen deremot
gör invändningar, någon säkerhet för att icke detta kan inträffa äfven
i fråga om förslagen till förändringar uti öfriga delar af kyrkolagen;
och jag ber derföre att något litet få uppehålla mig vid hvart detta
förfaringssätt skulle kunna leda. Det är för Kammaren väl bekant, att
senare delar af hvad som för närvarande är inbegripet under benämning
kyrkolagen i sig innefatta jemväl stadgande!!, som äro af civillags natur,
och i komiterades förslag äro ej heller alla stadgandena af civillags
natur från de öfriga skilda. Jag haller före, att dessa svårligen anses
kunna af Riksdagen medgifvas grundlagsenligt vara understälda kyrko¬
mötets veto. Om nu förslag till ändring af dessa delar af kyrkolagen
först kommer under kyrkomötets pröfning, är det föga troligt, att kyrko¬
mötet skall sjelfmant frånskilja och ej behandla bestämmelserna af civil¬
lags natur; och, om da kyrkomötet fattar beslut, med Indika Riksdagen,
då deri får frågan under sin behandling, anser kyrkomötet icke hafva
haft någonting att skaffa, skulle man råka in i svårigheter, så mycket
™ 7 J
Lördagen den 1 Mars, e. m.
11
X:o 14.
större, som i detta afseende icke förefinnes någon skiljedomare. Det är
af denna anledning, som jag tror att det vore lyckligast, om den tolk¬
ning af 87 g 2 mom. Regeringsformen som torde vara den närmast
liggande: att kyrkomötet först efteråt bör höras, blefve gällande.
Om nu i afseende å föreliggande förslag man beslutar, i likhet med
hvad flere talare påyrkat, att Lag-Utskottets motsvarande paragraf skulle
antagas, och lagen sålunda för denna gång falla, är jag förvissad om,
att vår regering, med kännedom icke allenast om frågans höga vigt utan
äfven om' Kammarens vanna intresse att få den snart löst, säkerligen
skall söka att inom kort med Riksdagen blifva ense om ett nytt förslag,
synnerligast som här flere talare uttalat sina sympatier för det hufvud-
sakliga i regeringens för sista kyrkomötet framlagda förslag i ämnet.
Härigenom skulle också frågan inkomma i sin naturliga och, som jag
äfven tror, mest praktiska gång, och sedan genom extra kyrkomöte
kanske förr än man tror lösas.
Mot föreliggande förslag har jag två betänkligheter, som förmiddagens
intressanta diskussion icke kunnat hos mig hafva; den ena är att det
innebär en obillighet emot de ej få annexförsamlingar. Indika visserligen
utgifva lön till kyrkoherden, men hvilkas hufvudsakliga religionslära^
komministern dock är. Dessa församlingar skulle genom förslagets anta¬
gande, då de enligt detsamma ej skulle ega rätt att kalla fjerde prof¬
predikant, förblifva i en påtagligt sämre ställning än moderförsamlingen —
ett förhållande så mycket beklagligare, som jag icke kan utfinna något
hållbart skäl derför.
Det torde icke vara probabilitetskalkyler om hvad kyrkomötet kan
»gifva efter» som i denna fråga böra vara de hufvudsakligen bestämmande,
utan åsigten om hvad som är i sig sjelf bäst och nyttigast.
Äfven en annan betänklighet hyser jag mot förslaget, den nemligen,
att detsamma synes mig tangera 30 § Regeringsformen. Denna betänklig¬
het är emellertid så utvecklad af andra talare, att jag icke behöfver
dermed upptaga tiden; jag har endast ansett mig böra angifva de väsent¬
ligaste skälen, hvarföre jag för närvarande tror, att Kammaren väl
vågar taga på sitt ansvar att nu med utslag å den Kongl. propositionen
bifalla den föredragna 27 §, sådan densamma af Lag-Utskottet före¬
slagits.
Herr Adier er eutz: Jag anhåller att få i största korthet tillkänna¬
gifva, att jag önskar framgång åt det af kyrkomötet antagna och af
Kongl. Maj:t sedermera för Riksdagen framlagda förslaget, icke derför
att jag anser detta förslag i dess helhet eller särskildt hvad beträffar
den nu föredragna 27 § så beskaffad^ att det icke gifver anledning till
ganska väsentliga erinringar, utan derför att jag för min del icke kan
godkänna det af Lag-Utskottet framlagda förslag till förändrad lydelse
af nämnda §, enär der saknas hvarje garanti för missbruk af den åt
konsistoriella gäll medgifna rättigheten att kalla fjerde profpredikant,
men ännu mera derför, att det Kongl. förslaget efter min uppfattning
i andra delar innebär så väsentliga, här förut under diskussionen fram¬
hållna företräden framför nu gällande lagstiftning, att tillräcklig anled¬
ning deraf finnes till detsammas godkännande. Det närvarande till¬
ståndet synes mig på ett säreget sätt betecknas genom den 8 § af för-
Angående till¬
sättning af
presterliga
tjenstår.
(Forts.)
N:o 14.
12
Lördagen den 1 Mars, e. m.
Angående till
sättning af
presterliga
fenster.
(Forts.)
slaget — en § märkvärdig icke för sitt innehåll utan derför att den
ansetts behöflig i en presterlig befordringslag. Denna §, som inne¬
håller att domkapitel ej må till presterlig tjenst utnämna eller på förslag
dertill uppföra annan än den, som pröfvas ega den förmåga och de
egenskaper, hvilka för tjenstens nöjaktiga bestridande erfordras, ger för
framtiden ett löfte, en förhoppning och en trygghet, men ej blott det,
den visar på samma gång tillbaka, huru tillståndet förut har kunnat
vara, och huru det otvifvelaktigt ännu är i icke få församlingar samt
fortfarande kan i åtskilliga församlingar blifva, om det Kongl. förslaget
förkastas. Jag känner icke någon fägnad öfver hvad dessa församlingar
skola om icke säga dock tänka rörande lagstiftarne i Andra Kammaren,
på hvilka hela frågan nu beror, derest de, derför att förslaget icke i
sin helhet finnes motsvara alla deras önskningar, skulle undanskjuta till
en oviss framtid sådana förbättringar, genom hvilka församlingarnes så
ytterst berättigade och på samma gång så ytterst vigtiga och grannlaga
intressen skolat tillgodoses. Jag instämmer med dem, som yrka afslag
å Utskottets betänkande och bifall till Kongl. Maj:ts förslag i den före¬
dragna paragrafen.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: De talare, som yrkat bifall till
den Kongl. propositionen, hafva förundrat sig öfver, att de, som icke
vilja biträda detta förslag, vilja ingå på Lag-Utskottets förslag, då
derigenom beredes frågans fall, ehuruväl man erkänner, att det, som
Kongb .Mai:t föreslagit, är bättre än den lag, vi nu hafva. Vi, som
stå på den sidan att icke kunna antaga förslaget, kunna säga detsam¬
ma till våra motståndare. Hvarföre vilja de antaga den Kongl. pro¬
positionen, då de erkänna, att den icke är tillfredsställande? Denna
fråga måste helt naturligt uppställa sig för hvar och en, som blifvit
klandrad derför, att han icke vill biträda det förslag, som blifvit af
Kongl. Maj:t framlagdt. För min del anser jag detta förslag icke in¬
nebära sådana fördelar, att jag för dessas vinnande vill antaga för¬
slaget i dess helhet. Man bär lagt en särdeles vigt vid, att enligt
förslaget pastoratens klassindelning skulle komma att upphöra, och
jag medger, att detta är en vigtig fördel; men jag vill dock i samman¬
hang härmed fästa uppmärksamheten på, att denna fördel till någon
del torde komma att försvinna för församlingarne, då man tänker på,
huru det i praxis kommer att tillgå. Jag kan nemligen icke före¬
ställa mig annat än att så länge pastoraten bibehållas vid de löne¬
inkomster, de nu gifva, komma alltid de största förmågorna att söka
de bästa pastoraten och de minsta pastoraten få nöja sig med de
minsta förmågorna.
Man har ock såsom en stor fördel i förslaget framhållit rättig¬
heten för konsistoriella gäll att få kalla fjerde profpredikant:. Jag er¬
känner gerna, att i den §, som medger åt församlingarne rätt att per
capita kalla fjerde profpredikant, ligger ett stort framsteg; men denna
fördel ^ gäller dock endast vid det tillfälle, då församlingarne på detta
sätt få utöfva kallelserätten, ty hvad valet sedan beträffar kan, enligt
26 §, hela röstetalet eller den stora öfvervigten läggas i en enda per¬
sons hand. Den rätt man således gifven med ena handen, tager man
igen med den andra, genom röstberäkningen. Det kan således vara
Lördagen den 1 Mars, e. m.
13
X:o 14.
möjligt för en församling att medelst den personliga rösträtten kalla Angående tiil-
fjerde profpredikant, men när det kommer till valet, kan det vara en sättning af
eller ett fåtal personer inom församlingen, som afgör detta, och Indika
icke fästa ringaste afseende vid flertalets önskningar. Hvad nytta har (Forts.)
då församlingen haft af att kalla fjerde profpredikant? Således tror
jag att de fördelar, förslaget i dessa afseenden innebär, icke i sjelfva
verket äro af den vigt, man velat tillerkänna dem. Medgifvas måste
dock, att, om förslaget gått längre i afseende på rösträtten, dessa för¬
delar haft stor betydelse; och då skulle säkert ingen nekat att antaga
förslaget; men just den omständigheten,'-att man i vissa fall velat bi¬
behålla den nuvarande rösträtten oinskränkt samt i andra fall lemna
en lika orimlig öfvermakt vid rösträttens utöfvande åt personer, som uu
icke ega någon sådan rätt, visar faran af att den större utsträck¬
ning i rösträtten, som jemväl åt andra personer än jordegare blifvit lem-
nad, kan verka derhän, att en enda af dessa senare eller i förening
med den stora jordegaren i valet af själasörjare uteslutande är lagdt i
deras händer i många församlingar. Det är helt naturligt, att man
icke kan vara nöjd med ett sådant förslag.
Den omständigheten, att Kongl. Maj:t föreslagit för städerna en
liberalare rösträttsgrund än för landsbygden, utgör dock — jag erkän¬
ner det upprigtigt — det liufvudsakligaste skälet, som beveker mig att
yrka afslag å Kongl. Maj:ts proposition. Man säger, och jag har till
och med hört det från statsrådsbänken, att de ändringar, som i detta
hänseende kunna vara af behofvet påkallade, skall man göra seder¬
mera, och jag har med glädje hört alla de talare, som uppträdt för
bifall till Kongl. Maj:ts förslag, erkänna behofvet af sådana förändringar.
Jag vill dock härvid erinra herrarne om, huru det gått med våra kom¬
munallagar. Från deras första utgifvande, då de först diskuterades
inom representationen, lemnade man på samma sätt städerna fördelar
framför landsbygden, och det sparades ej heller då på goda löften om
rättelse. Då såväl som senare har man från landsbygdens sida på¬
yrkat denna rättelse; men hvad har man fått? Jo, städerna hafva än
ytterligare fått förbättringar i deras lagstiftning, men landsbygden
har icke fått något. Tro herrarne då, att vi kunna sätta någon egent¬
lig tillit till de löften, som nu uttalas, då vi hittills i afseende på de
reformer, som äro analoga med denna, icke vunnit det ringaste. För
min del tror jag det icke. Jag tror att, om förslaget antages, och
städerna beredas fördelar framför landsbygden, man sedermera vid
fråga om ändringar till landsbygdens förmån skall möta samma mot¬
stånd från städernas sida som hittills. Jag kan ej annat än under
sådana förhållanden beklaga, att under närvarande tid man skall få se
en Kongl. proposition till Riksdagen, som gör så stor skilnad på rätt¬
visa mellan stad och land. Jag hade väntat, att regeringen icke skulle
helt och hållet åsidosätta de önskningar och intressen, landsbygdens
invånare oförtydbart under många år inom Riksdagen uttalat. Jag
förstår nog, att man möjligen trott sig kunna med städernas tillhjelp
genomdrifva förslaget mot landsbygdens önskan, men jag tror icke det
vara lyckligt, om förslaget på detta sätt går igenom, ty jag är förvis¬
sad, att allmänna meningen på landsbygden gör sin rätt gällande mot
sådana intressen. Om således alla andra paragrafer i det Kongl.
tf: o 14.
14
Lördagen den 1 Mars, e. m.
Angående till¬
sättning af
presterliga
tjenster.
(Forts.)
■ förslaget vore antagliga, skulle jag dock icke kunna på något vilkor
godkänna 26 §. Jag missunnar icke städerna de fördelar, de skulle
vinna genom förslaget, men jag frågar er, mine herrar, hvad kan orsa¬
ken vara till, att man icke kan tillåta landsbygden att komma i samma
ställning i detta fall som städerna. Jag förstår icke, att någon rimlig
skilnad i detta hänseende mellan stad och land finnes, och kan icke
finna något förnuftigt skäl, hvarföre man håller hela landsbygdens be¬
folkning tillbaka i en fråga sådan som denna. Och det är derföre jag
mången gång med sorg i sinnet gjort mig den frågan: Hvad hafva
landsbygdens invånare gjort fosterlandet, som kan gifva Konung och
Riksdag anledning att i sådana fall som föreliggande lemna städernas
invånare företrädesrättigheter framför landsbygdens?. Svaret har för
mig varit ofattligt. Det tillkommer dem att härå svara, som gifvit an¬
ledning till förslaget, och försvara detsamma. Jag är för min del öf-
vertygad om, att meningarne om behofvet af en lagförändring i det
syfte, Kongl. Maj:t föreslagit för städerna och som många gånger utta¬
lats inom denna Kammare, nemligen i afseende på en utsträckt röst¬
rätt, icke länge skall kunna motverkas; och då jag haft tillfredsstäl¬
lelsen höra, att alla, som talat för det af Kong! Maj:t nu framlagda
förslaget, likväl varit öfvertygade om, att förbättringar i afseende å
rösträtten måste göras och till och med icke längre kunna motverkas,
är jag öfvertygad, att, om detta förslag faller, det icke kan dröja
länge innan ett nytt och bättre framlägges.
Jag kan således för min del icke annat än yrka bifall till 27 §, sådan
den af Lag-Utskottet föreslagits. Hvad 26 § angår, kan jag deremot
icke godkänna dess lydelse enligt Utskottets förslag.
Herr Wie sel gren: Då uppmärksamheten blifvit fästad å inne¬
hållet af 8 § af föreliggande förslag, skall jag särskilt med hän¬
syn till de yttranden, som fälts af två ärade talare, den ene från
Upsala, den andre från Malmö, bedja att få afgifva ett kort svar.
Men jag skall dervid icke begagna mig af mina egna ord, utan ber
att få inför Kammaren uppläsa några få rader ur det yttrande,
som en af vår kyrkas biskopar afgaf under öfverläggningen vid senaste
kyrkomöte om nu förevarande, af- förstberörde båda talare just i detta
stycke så väl vitsordade lagförslag. »Om», sade han, »behofvet af att
kalla f jerde profpredikant förut varit stort, så har det nu blifvit ännu
större,, ty den restriktion, som står i 8 §, att pr esten skall nöjaktigt
kunna sköta församlingen, kommer icke att väga mycket, när det kom¬
mer till verkligheten. Då blir det i alla fall tjensteären, som komma
att taga ut sin rått, i fall de år o förenade med hjelplig praktisk dug¬
lighet.» För min del skall jag icke söka att jäfva befogenheten af
denna profetia.
Med hänsyn till ett och annat, som yttrats af en talare på karl-
stadsbänken, ber jag få uppläsa ännu ett par rader af samme förut
citerade talare: »Jag», säger han, »senterar allt för väl den fara för
presterskapet, som ligger uti popularitetsjagt, ehuruväl jag känner an¬
dra egenskaper, som äro lika farliga för presterna, nemligen stolthet,
hån och förakt för folket.»
Lördagen den 1 Mars, e. ro.
15
N:o 14.
Herr Key: Jag skall icke besvära Kammaren med någon axplock¬
ning af specialanmärkningar, ty i den vägen är tillräckligt mycket och
väl undangjordt af föregående talare i dag; men jag tror dock att i
sak kan ännu göras en efterskörd.
Jag har hela dagen åhört denna öfverläggning med den största
uppmärksamhet och det har dervid förefallit mig, som om alla skulle
vilja en förändring, under det att ingen är nöjd med hvad som är före¬
slaget. Några reformvänner vilja bifalla, andra vilja afslå, och samt-
lige af snart sagdt enahanda anledning. Det tyckes som om nu före¬
varande fråga skulle inskränka sig helt och hållet till klokhetsåtgärder,
och att det föreliggande förslaget, med hvilket alla synas missbelåtne, blott
skulle försvaras eller bekämpas af s. k. klokhetsskäl, nästan uteslu¬
tande af denna anledning, och utan hänsyn till förslagets beskaffenhet.
Hvad är då klokhet i detta fall, och hvad är icke klokhet? Det är
denna fråga, som jag här vill tillåta mig att beröra; men innan jag
gör det, ber jag att få protestera mot en uppfattning, som i hela sin
krasshet uttalades vid sista kyrkomötet, nemligen angående prestens
ställning till församlingen. En teologie professor yttrade vid kyrko¬
mötet förlidet år följande: »huru skall saken komma att gestalta sig,
om församlingarne berättigas att både kalla och tillsätta prest?» »Det
är icke svårt att förutse», svarar talaren, och sedan han derpå fram¬
hållit »det okristliga, obibliska och bekännelsevidriga i sjelfva den
grundsats» på hvilken församlingarnes valfrihet skulle vara stödd, så
fortsätter han: »denna grundsats är okristlig, ty är icke läraren enligt
de heliga skrifternas vittnesbörd en Herrans skänk åt församlingen, åt
den frälsningsbeliöfvande församlingen, och visar icke redan detta för¬
hållande, att församlingen icke skall sjelf taga sig en sådan gåfva utan
med tacksamhet taga den emot.»
Jag vågar påstå, att detta är ett yttrande, och det igenfinnes i
kyrkomötets diskussionsprotokoll pag. 411, som Pius den nionde i
all sin högkyrklighet skulle afundats den värde talaren.
Äfven i dag har yttrats åtskilligt i samma rigtning af den ärade
talaren på karlstadsbänken. Han har förestält sig, att prestens ställ¬
ning skulle vara högre, än att han i egentlig mening vore till för för¬
samlingens skull; och han framhöll i förmiddags med mycken skick¬
lighet det menliga inflytande, det skulle utöfva, om presterskapets be¬
fordran blefve »beroende af omständigheter, som ingen menniska kunde
beräkna».
Om en ung man känner en verklig inre kallelse att blifva prest,
kan jag icke tro, att en friare form för hans befordran och församlin¬
gens större inflytande derpå skall menligt inverka på hans embets-
utöfning och åskådningssätt, tvärtom; och jag hemtar stöd härför från
förhållandet i alla de länder, der statskyrkor icke finnas. Jag vädjar
till eder, mina herrar, om icke dessa länders prester väl häfda sin
plats vid sidan af statskyrkans presterskap? A båda sidor finnas,
glänsande och stora namn, men icke minst bland de länders prester¬
skap, der kyrkan i olika former ständigt varit en ecclesia militans och
icke, såsom hos oss, en med borgerliga lagars tillhjelp i lugn och beqväm
ro triumferande.
Angående till¬
sättning af
presterliga
tjenster.
(Forfcs.)
N:o 14.
16
Lördagen den 1 Mars, e. m.
Angående till¬
sättning af
jpresterliga
tjänster.
(Forts.)
Nu vill jag komma till frågan, huruvida det är klokast att bifalla
eller afstå hvad som här erbjudes. Till förmån för bifall har man
sökt att skrämma oss alldeles förfärligt med det öfvermäktiga, omed-
görliga, hvart femte år uppträdande kyrkomötet; man har sagt oss, att,
om vi icke taga det, som nu kan fås och hurudant det än är, så skall
man sedermera icke på länge, kanske icke på många år, kunna enas
om något annat. Mine herrar! att ifrågasätta regeringens energi och
ihärdighet i denna fråga, vore att gifva vår regering ett misstroende¬
votum; att ifrågasätta representationens viljekraft och uthållighet vore
att gifva oss sjelfva ett klandervotum.
I fall representationen och regeringen blifva eniga om något verk¬
ligt bättre och mera frisinnadt än detta, och det är framåt man bör
gå om vi skola rubba det gamla, icke tillbaka, då påstår jag att kyr¬
komötet är långt ifrån så starkt, att det skall våga motsätta sig denna
förenade makt. Ty, mine Herrar, det gäller snart mer än någonsin
hvad vår religionsstiftare sagt: »det kommer en tid, då I hvarken på
detta berg eller i Jerusalem skolen tillbedja Fadren». Vår tid lärer
sig med hvarje dag mer, att detta kan ske öfverallt; och blir det för
trångt inom kyrkan, hittar man numera ut derifrån vida lättare än for¬
dom. Jag ber eder, mine herrar, öfverväga detta, innan I fatten edert
beslut, och huruvida icke församlingarne snarare än presterskapet kun¬
na vänta ännu någon tid. Med hvarje stund, som dessa på vår tids
dagordning stående kyrkliga frågor uppskjutas och tidpunkten för deras
lösning förlänges, minskas icke vördnaden för religionen, men der¬
emot så mycket mera vördnaden för statskyrkan och kyrkomötet.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Sjöberg: Jag har tillåtit mig begära ordet, icke för att
med särdeles många ord förlänga den redan temligen långa diskussionen,
utan endast för att i största korthet få min mening i denna fråga till
protokollet antecknad.
Af öfverläggningen i detta ärende har jag väl ytterligare blifvit
stärkt i den åsigt, jag redan förut omfattat — att det nu föreliggande
Kongl. förslaget till presterliga tjensters tillsättande i mer än ett af¬
seende har ganska stora företräden framför nu gällande stadgande!! i
ämnet; men jag kan, det oaktadt, icke underlåta att uttala den mening,
att de betänkligheter, jag från början hyst mot bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, trots de många skäl, som blifvit anförda för en motsatt
åsigt, fortfarande qvarstå. Jag vill i korthet antyda, att det till en
början förefaller mig synnerligen betänkligt att, innan gränsen mellan
kyrklig och borgerlig lagstiftning närmare blifvit bestämd eller, med an¬
dra ord, mera fasta och bestämda råmärken mellan Konungs och Riks¬
dags lagstiftningsrätt, å ena sidan, och Kyrkomötets, å den andra,
blifvit uppstälda, omfatta ett förslag sådant som det nu föreliggande.
Men, äfven om jag skulle låta dessa betänkligheter fara, qvarstår dock
i förslaget något, som jag, efter det samvetsgrannaste öfvervägande af
skälen för och emot, anser mig böra framhålla.
Jag kan nemligen icke förlika innehållet af sjette momentet uti nu
ifrågavarande § 27 i Kongl. Maj:ts förslag med innehållet af § 30 i
Regeringsformen. Det vill synas mig, att — om ock på en omväg —
Lördagen den 1 Mara, e. m.
17
•denna senare eller § 30 Regeringsformen skulle i viss mån blifvat för- Angående till-
närmad genom antagande af berörda sjette moment; och man kan vara sättning af
•dess mer berättigad att hysa en sådan mening, som detta moment, l>resterli9a
såsom det är oss alla bekant, icke utgått från Kongl. Maj:t, utan till- IZTs.)
kommit genom kyrkomötets beslut. Da jag först genom tidningarne
fick kunskap om detta, syntes mig den af kyrkomötet beslutade förän¬
dringen icke böra möta något hinder mot bifall, och den sålunda vid¬
tagna lösningen af denna tvistefråga föreföll mig både fyndig och lämp¬
lig; men vid närmare eftersinnande har jag kommit till den öfvertygel-
sen, att man pa detta sätt, ehuru pa eu omväg, träder grundlagen för
nära — något som jag för min del icke vill medgifva.
Jag har vid föregående tillfälle för några år sedan — jag måste
bekänna det — deltagit i ett sådant — hvad jag nu må kalla det —
sidogående om grundlagen, då jag först efteråt funnit hvad ett då fram-
lagdt förslag onekligen i detta afseende inneburit. Vid senast förflutna
riksdag bär jag deremot sökt förekomma, att man genom fattande af
beslut i ett da handlagdt ärende af framstående vigt skulle göra sig
skyldig till ett sådant ytterligare sidogående; och jag anser mig icke
heller nu höra underlåta att uttala denua min åsigt i fråga om detta
förslag, som, efter mitt förmenande, i anmärkta hänseendet icke kan
på goda grunder försvaras. Det är hufvudsakligast af denna orsak,
jag, med fullt uppskattande af de flera skäl, som tala för bifall till
Kongl. Maj:ts förslag i sin helhet, för min del i den votering, som väl
snart förestår, måste biträda det slut, hvartill Utskottet beträffande den
•nu närmast föreliggande paragrafen kommit.
Herr Ake Andersson: Jag erkänner villigt, att det Kongl. för¬
slaget har ganska stora fördelar, men det kan väl icke bestridas, att
•det äfven medför åtskilliga olägenheter.
För mig äro likväl tvenne skäl bestämmande, hvarför jag icke vill
-antaga Kongl. Maj:ts förslag. Det ena är: att jag fruktar, att vi deri¬
genom skulle gå på sidan om våra grundlagar, hvilka väl måste respek¬
teras, ° och det andra, att dess 26 § tillerkänner större rätt med afse¬
ende å prestval åt stad än land.
Jag begärde ordet med anledning af herr Grefve Sparres yttrande
på förmiddagen, att församlingarne icke behöfva äfventyra, att Kongl.
_Maj:t skall gå ifrån till presterliga lägenheter upprättade förslag. Jag
medgifver, att Kongl. Maj:t i många fäll gått församlingarnes önsk¬
ningar till mötes, men det har också icke så sällan inträffat, att, den
person, hvilken församlingen nära enhälligt skänkt sina röster, icke af
Kongl. .Maj:t blifvit utnämnd. För icke länge sedan var det tvenne
församlingar inom Skåne, der fjerde profpredikanten fick uti den ena
med undantag af tvenne arrendatorer och i den andra med undantag
af omkring 4/l0 röst församlingarnes enhälliga kallelser och röster, och
ingingo församlingarne tillika till Kongl. Maj:t med deputationer om att
få behålla dem, och ehuru den ene var 15 års prest och var omtyckt
•af folket hvarhelst han under tiden tjensthjon, fästades vid utnämnin¬
gen derpå intet afseende, utan Kongl. Maj: t utnämnde i stället en 55
års gammal man, som haft ordinarie befattning på två ställen förut.
Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 14. 2
N:o 14.
Angående till¬
sättning af
presterliga
tjenster.
(Forts.)
18 Lördagen den 1 Mars, e. m.
Med sådana fakta för ögonen kan man verkligen göra sig den frå¬
gan: hvad tjenar det till att vidtaga någon förändring i rösträtten. Hade
det förslag, som nu föreligger, varit bygdt på fastare grunder med
hänseende till rösträtten för församlingarne, så skulle jag lemnat min
röst till detsamma, men sådant det nu är kan jag icke göra det. Emel¬
lertid har jag med glädje åhört hvad herr Ecklesiastikministern yttrade
derom, att Kongl. Maj:t hädanefter vill fästa mera afseende vid för-
samlingarnes önskningar härutinnan; och jag håller den mannen räk¬
ning för hvad han i fråga härom yttrade och hoppas det också fram¬
deles skall blifva tillämpadt, och då är det väl ingen fara med att vänta
på ett bättre förslag till en annan gång. Jag yrkar emellertid afslag å
så väl Kongl. Maj:ts förslag som äfven Utskottets hemställan.
Herr Statsrådet Vult von Steyern: Jag ber att kortligen få
till bemötande upptaga några invändningar ur konstitutionel synpunkt,,
som under diskussionen blifvit gjorda mot det föreliggande förslaget.
Den första af dessa invändningar har galt sjelfva sakens behandling.
Man har nemligen anmärkt, att ärendet först bort föreläggas Riksdagen
och sedan kyrkomötet. För min del tror jag ej, att denna anmärk¬
ning har tillräcklig grund vare sig i grundlagen, i praxis eller uti hvad
som särskilt i denna fråga må anses praktiskt och lämpligt. 87 §
Regeringsformen stadgar, att »Riksdagen eger gemensamt med Konun¬
gen stifta, förändra eller upphäfva kyrkolag, dock att dervid erfordras
samtycke jemväl af allmänt kyrkomöte», men om detta samtycke, när
ett förslag utgår från Konungen, skall inhemtas före eller efter ären¬
dets behandling hos Riksdagen, derom stadgas ingenting i grundlagen.
Praxis har ock härutinnan varit ganska vexlande och torde snarare
utfallit till förmån för det af Kongl. Maj:t nu begagnade förfaringssättet
än tvärtom. Visserligen framlades för 1873 års kyrkomöte ett förslag
till lag angående främmande trosbekännare, som förut blifvit af Riks¬
dagen pröfvadt och antaget, men samma kyrkomöte fick äfven från
Kongl. Maj:t mottaga ett förslag till förordning angående förändradt
sätt för offentliggörande i kyrka af allmänna författningar och kungö¬
relser samt enskilda tillkännagifvanden, hvilket förslag först behandla¬
des af kyrkomötet och sedermera förelädes Riksdagen. Till 1868 års
kyrkomöte aflat Kongl. Maj:t tvänne förslag om ändringar i kyrkolag,
det ena rörande tiden för tingspredikningars hållande och det andra
angående ändring i domkapitlens sammansättning och arbetssätt, af
hvilka förslag det förra antogs af kyrkomötet och sedan framlades
för Riksdagen, som jemväl godkände detsamma. Hvad som i ena eller
andra fallet bestämt Kongl. Maj:ts förfaringssätt har uppenbarligen
varit bemödandet att såvidt möjligt underlätta och befordra den i all¬
mänhet tunga gången af kyrkliga lagstiftningsfrågor. Så har äfven
händelsen varit i nu föreliggande fall. Högsta Domstolens yttrande
öfver kyrkolagskomiténs förslag till fullständig ny kyrkolag inkom
icke till Kongl. Maj:t förrän i Januari månad 1878, och i anledning af
de anmärkningar, domstolen framstäf, ansåg Kongl. Maj:t ej skäligt
att i oförändradt skick framlägga förslaget för Riksdagen. Vissa delar
af lagförslaget måste derifrån utbrytas och omarbetas, och då detta
arbete ej kunde medhinnas så tidigt, att efter Högsta Domstolens ytter-
Lördagen den 1 Mars, e. m.
19
N:o 14.
hgare hörande proposition i ämnet kunde till 1878 års Riksdag aflåtas, Angående till-
så återstod ingen annan utväg än att antingen i första hand höra kyr- sättninff «/
komötet, som på hösten 1878 sammanträdde, eller ock låta frågan anstå Prfsterli9a
till den riksdag, som inträffar näst före 1883 års blifvande kyrkomöte.
I senare fallet hade församlingarne fått vänta ännu i 5 år på afaöran- '
det af denna för dem så vigtiga fråga. .Tåg tror också, att den af
mig nu uttalade uppfattning icke varit alldeles främmande för Riks¬
dagen. Uti Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 9 Maj 1876, om
upphäfvande i viss man åt den s. k. indigenafsrätten förekommer nem-
ligen följande uttalande: »På sätt ofvan blifvit anfördt, är frågan om
en förändrad kyrkolagstiftning beroende på Eders Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning, men Riksdagen anser nu förevarande frågas skyndsamma af¬
görande vara af den vigt, att den desto mindre bör upphållas i afbi¬
dan derpå, att kyrkolagstiftningens öfriga delar må erhålla sin slut¬
liga lösning, som tidpunkten derför, vid det förhållande att kyrkomötet
ej ännu blifvit öfver det derutinnan afgifna förslag hördt, torde vara
temligen aflägsen». Härmed har Riksdagen visserligen ej uttalat såsom
sin bestämda åsigt, att kyrkomötet alltid bör först höras öfver sådana
förslag, men af det citerade stället framgår, att en sådan gång icke
förefallit Riksdagen anmärkningsvärd, utan tvärtom af Riksdagen be¬
traktats såsom ganska naturlig. För öfrigt tror jag ej, att Riksdagens
beslutanderätt genom eu sådan frågornas gång på något sätt kränkes.
Det står ju alltid Riksdagen öppet att förkasta de framlagda förslagen
och antaga andra, och ingen kan väl sätta i fråga att Riksdagen i
andra fall skulle biträda kyrkomötets mening, än då Riksdagen finner
densamma innebära sådana verkliga förbättringar i det bestående, att
man hellre bör göra sig dem till godo än låta lagstiftningsarbetet för
någon tid hvila. Skulle,' såsom en talare nyss anmärkt, en motsatt
ordning för ett kyrkolagsärendes behandling medföra särskilda prak¬
tiska fördelar, är det väl ock antagligt, att denna ordning kommer att
af Kongl. Maj:t följas.
Har har vidare — för så vidt jag rigtigt uppfattade eu ärad talare,
som på förmiddagen hade ordet — uttalats betänkligheter derom, huru¬
vida de konsistoriella pastoraten mot 30 § i Regeringsformen skulle ega
att afsåga sig rättigheten att välja kyrkoherde, enär minoritetens i för¬
samlingen rätt genom ett dylikt förfarande skulle blifva kränkt. Nämnda
§ i Regeringsformen innehåller, att de så kallade konsistoriella gällen
skola varda vid deras valrätt bibehållna. Då man nu icke känner
något annat uttryck för församlingens beslut, än majoritetens i laga
ordning uttalade mening, kan väl 30 § Regeringsformen icke innefatta an-
än en rättighet för de konsistoriella gällens majoriteter att till kyrko¬
herdar erhålla de prestman, hvilka de inom domkapitlets förslag ut¬
valt. Om nu majoriteten vill afsåga sig denna rätt, på sätt det Kongl.
förslaget innehåller, kan jag icke finna, att minoritetens rätt derigenom
på något sätt kränkes, då denna minoritet i sjelfva verket endast råkat
i en bättre ställning genom majoritetens förfarande att till Kongl.
Maj:t ^öfverlemna utnämnandet af kyrkoherde. Hade icke majoritéten
gått sålunda till väga, hade ju dess kandidat blifvit oåterkalleligen vald
och minoritetens lika oundvikligt undertryckt; men just derigenom, att
N:o 14.
20
Lördagen den 1 Mars, e. m.
Angående till¬
sättning af
presterliga
tjenster.
(Forts.)
ärendet underställes Kongl. Maj:t, har minoriteten vunnit någon utsigt
att få sin kandidat igenom.
Jag ber för öfrigt endast att få tillägga, att Högsta Domstolen
blifvit öfver det föreliggande förslaget hörd och icke funnit något att
ur konstitutionel synpunkt erinra deremot, att de konsistoriella gällen,
på sätt här blifvit ifrågasatt, till Kongl. Magt afstå sin valrätt.
Herr En g man: Här har redan både på för- och eftermiddagen
talats så mycket i denna fråga, att jag på denna sena timme icke
skulle finna det tillständigt att ytterligare upptaga Kammarens tid.
Jag skall derför fatta mig helt kort och endast gifva till känna, att
jag vid den votering, som sannolikt inom en kort stund förestår, kom¬
mer att rösta för bifall till Kongl. Maj:ts förslag och afslag å Utskot¬
tets hemställan.
Herr Hedlund: Det är endast rörande den formella sidan af den
sak, hvarom här talats, som jag vill be att få yttra några ord; och jag
skall vara nog djerf att i detta afseende vända mina argument mot
regeringsbänken.
Grundlagen stadgar uttryckligen, att stiftande af kyrkolag sker
gemensamt af Konung och Riksdag, men att dertill fordras ännu ett
moment: kyrkomötes samtycke. Deri förekommer sålunda icke ettord
derom, att kyrkomöte eger stifta kyrkolag, utan detta är, som sagdt,
förbehållet Konung och Riksdag. Detta förutsätter väl en sådan saker¬
nas ordning — på sätt här också blifvit omnämndt — att ett lagförslag
tillkommit, vare sig på Riksdagens eller Konungens initiativ men af
båda gemensamt antagits, derefter förelägges kyrkomötet och vinner dess
bifall eller icke, och kyrkomötet har efter mitt förmenande uppå en
sådan framställning intet annat att svara, än ja eller nej. Om kyrko¬
mötet åter vidtager ändringar i förslaget, så måste dessa blifva föremål
för en ny framställning från kyrkomötets sida till Kongl. Maj:t, som
derom i grundlagsenlig ordning aflåter ny framställning till Riksdagen.
Men att kyrkomötet med vissa ändringar antager ett förslag är en form,
som synes mig ingalunda öfverensstämma med grundlagen. Man har
velat försvara ett sådant förfarande dermed, att samtycket kan gifvas
likaväl förut som efteråt. För min del kan jag icke inse, huru enligt
svenskt språkbruk samtycke till en sak skulle kunna gifvas förut, ty
att gifva sitt samtycke till en sak på förhand, det är att gifva sam¬
tycke till någonting, som jag icke känner. Men i karaktären af ett
samtycke ligger, att gillandet sker efteråt. Det är val sant, att, så¬
som samme talare yttrade, tillvägagåendet i detta fall, då Kongl. Maj :t,
med sin framställning gått först till kyrkomötet och sedermera till Riks¬
dagen, vore praxis. Med jag vågar härvid fälla det yttrande, att, om
också klokhets- och beqvämlighetsskäl någon gång kunna tala för en
dylik praxis, jag likväl icke är viss på att grundlagen talar för den¬
samma; likasom jag icke heller är viss på, huruvida det kan vara rigtigt
att • vidare fortgå på den banan och såmedelst inleda oss i sådana
praktiska svårigheter, som nu äro för handen, då vi hafva att välja
på att antingen afslå ett förslag, som innehåller väsentliga förbättringar,
eller också antaga ett förslag, som är otillfredsställande. Det synes mig
Lördagen den 1 Mars, e. m.
21
Y:o 14.
dessutom just vara grundlagens mening, att på kyrkomötets ansvar skall
ligga, huruvida ett af Konung och Riksdag pröfvadt och antaget förslag
skall falla eller icke, och att detta ansvar icke skall hvila på Riksdagen.
1 afseende å 30 § Regeringsformen må det vara sant, hvad som
här talats om majoritetens och minoritetens rättigheter, men det synes
mig här icke gälla minoritetens eller majoritetens sak, utan grundlagen.
Och enligt grundlagen eger jag väl ingen rätt att afsåga mig de rättig¬
heter, som enligt samma lag blifvit mig tillerkända. Om t. ex. denna
Kammare skulle vilja i en eller annan form öfverlemna åt Kongl. Maj:t
att tillsätta Kammarens sekreterare och Kong!. Maj:t ville åtaga sig
det bestyret, så vågar jag med grundlagen i hand bestrida rättigheten
att vare sig gifva eller emottaga ett sådant uppdrag; och det kan val
icke bestridas, att i det ögonblick en församlings majoritet beslutat
kalla fjerde profpredikant, och det konsistoriel^ pastoratet sålunda in-
trädt i kategorien att behandlas såsom regalt, — i samma ögonblick
detta konsistoriel^ gälls valrätt såsom sådant upphört eller blifvit
suspenderad.
Det må vara något djerft af den, som nu har ordet, att uttala eii
åsigt, motsatt både Regeringens och Högsta Domstolens, men jag är nog
djerf att upprepa, att det finnes en auktoritet, som för mig väger mera,
och det är grundlagen; och jag vågar påstå — och det påståendet skall
icke kunna jäfvas —• att efter det moment, jag nämnt, de konsistori¬
el! a gällen verkligen hafva egenskapen af regula.
Detta är det formella skäl, som, trots de argument, som deremot
anförts, hos mig väckt sådana betänkligheter, att jag, äfven med er¬
kännande deraf att förslaget innebär ett steg till det bättre, likväl är
i yttersta grad tveksam att skänka mitt bifall till detsamma.
Herr Jöns Rundbäck: En talare på göteborgsbänken har i dag på
förmiddagen temligen fullständigt redogjort för den åsigten, att det här
egentligen är kyrkomötet som skulle få stifta kyrkolag, och den siste
talaren har i viss mån understödt honom. Men är det verkligen för¬
hållandet i detta^ fall? Långt derifrån, efter mitt förmenande. Ty,
så vidt jag förstår, ligger nu lagstiftningsrätten i Andra Kammarens
hand, enär det beror på denna Kammare och det beslut, som här fattas;
om iörslaget blir lag eller icke. Hvad Kongl. Maj:t, kyrkomötet och
Första Kammaren sagt, betyder ingenting, så länge icke Andra Kammaren
bifallit förslaget. Ytterst hvilar således detta förslags vara eller icke
vara på denna Kammare. Ytterst hvilar på denna Kammare, huruvida
detta arbete, som många år fortgått, skall börja om på nytt igen och
förhoppningarne att få något bättre än det nuvarande någonsin komma
att realiseras.
Jag får öppet bekänna att jag hyllar grundsatsen om en frikyrka
i en fri stat, och jag förundrar mig öfver, att de, som talat mot Kongl.
Maj:ts förslag, icke framstäf i detta fall den principen, att församlingen
skall ega att till prest antaga hvem hon behagar. Detta är den enda
lätta och sanna friheten; och då kyrkan har det band på en prest, att
vissa vilkor och examina äro föreskrift^ för att kunna blifva prest och
vara behörig att söka presterlig anställning, så synes kyrkans rätt deri¬
genom vara tryggad, ty hvar och en, som tagit vissa förberedande exa-
Angående till
sättning af
presterliga
tjenster.
(Forts.)
N:o 14.
22
Lördagen den 1 Mars. e. m.
Angående till¬
sättning af
presterliga
tjenster.
(Forts.)
mina och sedermera aflagt pastoralexamen, skall väl kunna anses vuxen
att sköta ett pastorat. Ett sådant förslag kunde jag förstå, men att
man här söker peta på rösträtten, anser jag småaktigt, ty härigenom
hjelpes icke församlingen och icke heller höjes prestens anseende.
Proceduren vid tillsättning af prest kunde visserligen vara annan,
om man nemligen hyllade den åsigten, att församlingen skulle kalla
pastor, konsistorium afgifva utlåtande och Kongl. Maj:t tillsätta honom,
för den händelse att fjerdemanskapet blir såsom Lag-Utskottet före¬
slagit. Jag frågar: hvartill tjena!' denna procedur, att presten först söker,
att konsistorium pröfvar mycket noga hans behörighet, att besvär må¬
hända anföres öfver förslaget, att förslaget kungöres i församlingen och
att presten sedan reser många mil för att profva? Ty, när sedan frågo-
dagen infaller, stiger församlingen upp och på majoritetens röst säger
att hon vill hafva fjerde profpredikant. Jag undrar då, om ej den, som
blifvit kallad till fjerde profpredikant, också blir pastor i församlingen,
när kallelserätten är förenad med utnämningsrätten. Följaktligen blir
i detta fall förhållandet så, att hela denna procedur med val och prof
kommer att tjena till intet. Vi hafva ingen nytta alls deraf, och den
tjenar blott till att presten får profva och, sedan han gjort det, så —
adjö med honom. Jag tror derföre, att, då icke något förslag här före¬
ligger, som är friare än det Lag-Utskottet framlagt, Kongl. Maj:ts för¬
slag är lika mycket till förmån för församlingen som Lag-Utskottets.
Åtminstone afklippes genom detta en sak — och jag tror, att ingen
kan förneka att den har existerat och ännu existerar •— nemligen de
intriger, som vid prestval ega rum, samt det fäktande och det jägtande
efter att få ett brödstycke, som hos mången prest finnes. Den, som
något känner till agitationerna i en församling vid prestval, kan icke
underlåta erkänna att en sådan rätt, hvarom här är fråga, icke bör
läggas i församlingens händer. Den skulle icke blifva till någon båtnad
för dem.
Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid, utan får jag yrka
att, med afslag å Utskottets hemställan, Kongl. Maj:ts förslag måtte
bifallas, på det att den föreslagna förordningen må blifva lag.
Ilerr C. A. Larsson: Ja, hade kyrkomötet och Kongl. .Majit
ansett att presternes löner skulle utgå af samfälda medel och icke af
församliugarne, då torde det hafva varit konseqvent och rigtigt att för¬
orda att Kongl. Maj:t skulle nämna presterne. Men så länge försam-
lingarne sjelfva aflöna sina själasörjare, lärer det icke få anses för
mycket begärdt att de äfven få utse dem, der så hittills egt rum.
Att påstå att man skulle vinna något genom att få rättighet att
kalla fjerde profpredikant, under det att man frånsade sig på samma
gång rättigheten att utse sin själasörjare, anser jag vara för långt gånget.
Det är visserligen en vacker tanke, som ligger till grund derför att
presten, om än aldrig så usel, skall kunna få ordinarie beställning, men,
om man icke hade stiftat en lag, som medgåfve sådant, skulle personer,
som icke passade för det presterliga kallet, afhållit sig från att stu¬
dera till prest. Detta hade varit det lyckligaste. Då nu emellertid
fråga är om att stifta en ny lag, så bör väl denna blifva tidsenlig i
både ena och andra afseendet, och jag hemställer, om det vid sådant
Lördagen den 1 Mars, e. m. 23
förhållande kan vara skäl att godkänna det förslag, som kyrkomötet
behagat uppgöra. Jag tror icke att det skulle vara till stor vinst för
-svenska folket. Af dessa skäl kan jag icke gilla Kongl. Maj:ts förslag,
utan nöjer mig med det af Lag-Utskottet framlagda.
Herr Hedin: Jag har begärt ordet endast för att inlägga en gen¬
saga mot den uppfattning af grundlagens helgd, som jag med ledsnad
•och förvåning nyss hört gifva sig luft från statsrådsbänken.
Den ärade ledamot af Statsrådet, som nyss hade ordet, tycktes så
uppfatta 30 § Regeringsformen som om den icke stadgade någonting
annat än rättigheter och förmåner för vissa församlingar, hvilka rättig¬
heter eller förmåner skulle ligga i tillfälliga eller vexlande majoriteters
händer att begagna eller icke. Nej! 30 § Regeringsformen, likasom
många andra §§ i denna grundlag, innehåller en af gränsbestämmelserna
för Konungens makt; och jag vet icke, att dessa kunna rubbas i annan
ordning än den grundlagen sjelf stadgar för grundlagsförändringar.
Qfverlaggningen förklarades slutad. Herr Talmannen upptog de
yrkanden, som derunder blifvit gjorda beträffande den under föredrag¬
ning varande 27 §, samt gaf propositioner, i enlighet med dessa yrkanden,
dels på bifall till Utskottets förslag i oförändradt skick och dels på
-antagande af den lydelse för nämnda paragraf, som Kongl. Maj:t före¬
slagit. Den förra propositionen fann Herr Talmannen vara med öfver¬
vägande ja besvarad; men som votering likväl begärdes, skedde upp¬
sättning, justering oeh anslag af en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Lag-Utskottet hemstält
under § 27 i det förslag till förordning, angående tillsättning af prester-
tiga tjenster, som Utskottet framlagt i utlåtandet N:o 4,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
i hvad den skiljer sig från Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, antagit
•det förslag till lydelse af ifrågavarande §, som samma nådiga framställ¬
ning innehåller.
Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 97 ja mot 83 nej,
i följd hvaraf Kammaren beslutit i öfverensstämmelse med ja-propo¬
sitionen.
Enligt den beslutade föredragningsordningen, företogs dernäst till
-afgörande det föreliggande förordningsförslagets
26 §.
Såväl Kongl. Maj: t som Utskottet hade för denna paragraf före¬
slagit följande lydelse:
>T:o IT.
Angående till¬
sättning af
presterliga.
tjenster.
(Forts.)
tf:o 14.
24
Lördagen den 1 Mars, e. m.
Angående till¬
sättning af
presterliga
tjenster.
(Forts.)
»1. Rösträtt vid prestval tillkommer en livar, som i församling,,
der sådant val skall anställas, egen rättighet att i kyrkostämmas öfver-
läggningar och beslut deltaga; och galle vid valet i afseende på röst¬
beräkning samt rösträtts utöfning och öfverlåtande på annan person
hvad för kyrkostämma är stadgadt; dock med den jemkning i försam¬
ling å landet, att rösträtt, som tillkommer någon för andra beskattnings-
föremål än fastighet, icke må åtnjutas för mera än en femtedel af det
röstetal, hvilket eljest bort tillkomma honom enligt den för omröstning:
å kyrkostämma gällande röstgrund och att icke heller någon må med
rösträtt, hvarom nu sagdt är, i valet deltaga för större röstetal, än
som motsvarar en femtiondedel af församlingens hela röstetal å kyrko¬
stämma. Uppkommer vid den beräkning af rösträtt bråktal, skall det
bortfalla.
2. För prestval skall särskild vallängd upprättas och på frågo-
dagen justeras. Anmärkning mot vallängden skall, för att kunna komma
under pröfning, vid justeringen på frågodagen göras af röstegande eller
dess fullmäktig. Öfver gjord anmärkning beslute valförrättare!!. Gillar
han den, varde vallängden derefter rättad. Kan väckt fråga om rättelse
eller tillägg i vallängden ej då utredas, varde den till valdagen upp¬
skjuten.
3. I afseende på rösträtt vid prestval i stad, för hvilken särskild
röstgrund vid dylika val blifvit eller, på framställning af vederbörande?
kyrkostämma, varder af Konungen faststäld, skall gälla hvad derom är
eller, på kyrkostämmans framställning, biifver af Konungen förordnadt.
Lag samma vare i fråga om särskild röstgrund vid prestval i pastorat,,,
som omfattar både stads- och landsförsamling, så ock om vallängd vid
prestval i Stockholm.»
Mot nämnda förslag voro reservationer inom Utskottet anmälda
dels af Herr Ribbing, med hvilken Herrar Magnus Jonsson, Smed¬
berg och Gunnar Eriksson instämt, och som ansett mom. 1 i förevarande
paragraf böra lyda sålunda:
»Rösträtt vid prestval tillkommer en hvar, som i församling, der
sådant val skall anställas, eger rättighet att i kyrkostämmas öfver-
läggningar och beslut deltaga; och galle vid valet i afseende på röst¬
beräkning samt rösträtts utöfning och öfverlåtande på annan person
hvad för kyrkostämma är stadgadt; dock med den jemkning i försam¬
ling å landet, att icke någon må med rösträtt i valet deltaga för större¬
röstetal, än som motsvarar en femtiondedel af församlingens hela röste¬
tal å kyrkostämma. Uppkommer vid den beräkning af rösträtt bråktal,
skall det bortfalla»;
dels af Herr Anders Persson, med hvilken Herr Svensén instämt,,
och som för sin del tillstyrkt, att § 26 mom. 1 måtte erhålla nedan¬
stående lydelse:
»Rösträtt vid prestval tillkommer en hvar, som i församling, der
sådant val skall anställas, eger rättighet att i kyrkostämmas öfver-
läggningar och beslut deltaga; och gälle vid valet i afseende på röst-
beräkning samt rösträtts utöfning och öfverlåtande på annan person
Lördagen den 1 Mars, e. m.
25
JsT:o 14.
hvad för kyrkostämma är stadgadt; dock med den jemkning i för- Angående till-
samling å landet, att rösträtt, som tillkommer någon för jordbruks- sättning af
fastighet, icke må utsträckas till högre röstetal än som svarar mot en
tiondedel, och för annan fastighet samt öfriga beskattningsföremål icke (Forts.)
till högre röstetal än som motsvarar en femtiondedel af församlingens
hela röstetal å kyrkostämma. Uppkommer vid den beräkning af röst¬
rätt bråktal, skall det bortfalla»;
dels ock af Herr Johannes Jonsson som önskat, att ordet »fastig¬
het» uti den ifrågavarande paragrafens l:sta mom. blifvit utbytt mot
ordet »jordbruksfastighet».
Efter uppläsning af paragrafen yttrade:
Herr Anders Persson: Jag skall vid den nu föredragna punk¬
ten hemställa om bifall till den af mig vid Utskottets utlåtande fogade
reservation i afseende på första momentet och för öfrigt anhålla om bi¬
fall till Utskottets förslag. Dessutom hemställer jag, i afseende på
återstående §§ i lagförslaget, att Kammaren måtte besluta, att de¬
samma icke uppläsas, utan endast paragrafens ordningsnummer upp-
gifves.
Herr Smedberg: Vid denna § finnas anmälda åtskilliga reser¬
vationer; och då jag instämt i Herr Ribbings reservation vill jag nu
också yrka bifall till densamma. Jag skulle visserligen hafva kunnat
instämma med Herr Anders Persson i hans förslag, men då detsamma
innefattar två olika röstmaxima, medan Herr Ribbings blott uppställt
ett sådant maximum, hvarförutom det senare mest närmar sig per¬
sonlighetsprincipen, föredrager jag det sistnämnda. För öfrigt, när
Första Kammaren redan godkänt Utskottets förslag, och det sålunda
möjligen kan blifva en sammanjemkning af de båda Kamrarnes beslut,
så och då vid en sådan sammanjemkning Herr Anders Perssons för¬
slag, som ligger midt emellan de båda ytterligheterna, kan hafva utsigt
att blifva ett lämpligt sammanjemkningsförslag, tror jag mig hafva fullt
skäl att yrka, det Kammaren måtte godkänna det förslag, Herr Rib¬
bings reservation innehåller, derå jag anhåller om proposition.
Herr Johannes Jonsson i Fröstorp: Då jag reserverat mig mot
denna punkt i Utskottets förslag, men icke angifvit de skäl, som ligga till
grund för min reservation, så åligger det mig nu att angifva den grund,
hvarpå jag stöder min åsigt i denna fråga. De betänkligheter, jag
hyser för att antaga Utskottets förslag, sådant det är, härleda sig
deraf, att föreskriften om vallängder hvilar för närvarande på den kom¬
munala rösträtten. Såsom vi veta införas i de nuvarande vallängderna
icke mera än 3 kolumner, innehållande den första fyrktalet för i
mantal satt jord, den andra fyrktalet för andra beskattningsbara före¬
mål och den tredje för annan fastighet, frälseränta m. m. Om det
nu föreliggande förslaget skulle antagas och sålunda samma rösträtt
meddelas för andra fastigheter som för jordbruksfastighet, så skulle
man behöfva en fjerde kolumn, en åtgärd, hvilken jag anser vara stri-
N:o 14.
26
Lördagen den 1 Mars, e. m.
Angående till- dande mot föreskrifterna i våra kommunalförfattningar. På dessa
Spresterliqa £rimcler yi^ar jag, att ifrågavarande § må antagas i den form, som
tjenster. Utskottet. föreslagit, med den förändring, att ordet »jordbruksfastighet))
(Forts.) insattes i stället för ordet »fastighet». Jag har också för detta mitt
yrkande ett annat skäl, nemligen att, i händelse mitt förslag antages,
skulle man för annan fastighet, det må vara en industriel anläggning,
en verkstad eller hvad som helst, som icke har några betydligare af-
gifter till presterskapets aflöning, erhålla en rösträtt, som i afseende
på rösternas beräkning gör egaren af en sådan inrättning likstäld med
egaren till andra beskattningsföremål.
. Herr Sven Nilsson i Efveröd: Sedan nu den 27 § af det före¬
liggande förslaget blifvit antagen af denna Kammare enligt Utskottets
förslag, så har visserligen derigenom för denna gång detta förslag fallit,
men jag tror likväl, att det kan vara till nytta för framtiden, om man
i afseende på den nu föreliggande § uttalar sin mening, enär man en¬
ligt min tanke kan hafva den förhoppning, att ett nytt förslag från
Kongl. Maj:t icke skall låta länge vänta på sig. Jag för min del står
i detta afseende på samma grund, som Herr Ola Andersson på för¬
middagen uttalade, i afseende på rösträtten; och jag går så långt, att
jag i afseende på valet af själasörjare vill tillerkänna den personliga
rösträtten största betydelse. Och då jag, när jag nyss hade ordet,
uttalade mig för att stad och land skulle blifva likstälda, så innebar
naturligtvis detta också ett uttalande af den åsigt, att jag icke hade
något att anmärka mot § i det afseende, att den tillerkände städerna
den personliga rösträtten, utan endast att landsbygden ej kommit i åt¬
njutande af samma rätt. Jag hyser emellertid för närvarande ingen
förhoppning att få ett förslag i detta syfte af Kammaren antaget vid
detta tillfälle, men då Herr Ribbings förslag, som förekommer i den
vid betänkandet fogade reservationen, ligger närmast min åsigt i detta af¬
seende, måste jag ansluta mig till detsamma. Herr Ribbings förslag
närmar sig personlighetsprincipen mera än Herr Anders Perssons för¬
slag och har icke den olägenhet, som detta, att det tillerkänner jord-
brukarne större rättigheter uti ifrågavarande hänseende, än andra för¬
samlingsmedlemmar, som hafva rösträtt på kommunalstämma. Oaktadt
jordbrukarne betala största delen af presterskapets inkomster, anser
jag dock att, då det är fråga om val af prest, den ena röstberättigade
församlingsmedlemmen, så långt det är möjligt, icke bör hafva mera att
säga än den andra. På dessa skäl och då för närvarande icke något
förslag nu föreligger, som tilltalar mig bättre och som kan hafva utsigt
att blifva antaget, anhåller jag om bifall till Herr Ribbings reservation.
Häruti förenade sig Herrar O. B. Olsson och Wieselgren.
Herr Thomasson: Jag skall endast hos Herr Talmannen an¬
hålla om proposition på bifall till Utskottets förslag å denna paragraf
oförändradt.
Herr Anders Persson: Då jag icke vunnit understöd för den
af mig påyrkade förändring i detta förslag, och då åtskilliga talare
Lördagen den 1 Mars, e. m.
27
>':o 14.
röstat för bifall till Herr Ribbings reservation, förklarar jag öppet,
att jag icke har något emot om denna senare blir Kammarens beslut.
För så vidt derföre ingen annan påyrkar bifall till mitt förslag, förenar
jag mig med dem, som vilja antaga det förslag, Herr Ribbing i sin
reservation framlagt.
Angående till¬
sättning of
presterliga
tjänster.
(Forts.)
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, och propositioner gifvits
enligt de gjorda yrkandena, godkände Kammaren den förevarande para¬
grafen med den förändring i dess lista inom., som Herr Ribbing i sin
ofvan omnämnda reservation föreslagit.
Vidare beslöt Kammaren, med anledning af Herr A. Perssons
derom gjorda framställning, att vid föredragningen af de återstående
paragraferna i föreliggande förordningsförslag uppläsning af paragra¬
fernas innehåll icke skulle ske.
§§ 1 och 2, som nu i ordningen förekommo, blefvo hvar efter
annan godkända.
§ 3.
Denna paragraf var så lydande:
»1. Till presterlig tjenst njute prest befordringsrätt endast inom
det stift han tillhör, der icke vidsträcktare rätt är genom denna för¬
ordning eller särskildt af Konungen honom meddelad.
2. Befordringsrätt till presterlig tjenst i Stockholm skall stå öppen
för hela rikets presterskap.»
Herr Wieselgren anförde: Då jag redan på förmiddagen uttalat
mina betänkligheter mot antagande af den föredragna 3 §, så vill jag nu
endast bedja att få påminna derom, att denna Kammare vid föregående
tillfällen uttalat sig för upphäfvandet af den s. k. jus indigenat^.
Om nu inga skäl föreligga att frångå en sålunda förut uttalad åsigt,
torde det väl vara tillbörligt att Kammaren med vidhållande deraf
nu icke godkänner denna paragraf, utan beslutar, att prestman skall
vara berättigad söka anställning jemväl utom det stift, han tillhör.
Jag är i detta ögonblick icke beredd att framställa något bestämdt
formuleradt förslag till stadgande härom; men det torde icke heller
för närvarande vara af så synnerlig betydelse, om stadgandet icke är
så väl stiliseradt; och jag anhåller derföre om proposition på mitt här¬
med framstälda yrkande, att den föredragna § icke måtte bifallas utan
med denna lydelse: prestman må ega att söka och erhålla befordran
inom hela riket.
Herr Magnus Jonsson: Jag anhåller att den föredragna §
måtte oförändrad antagas.
Herr Gunnar Eriksson: Äfven jag anhåller att § måtte an¬
tagas oförändrad. v
Härmed var öfverläggningen slutad; Kammaren godkände Utskot¬
tets förslag.
N:o 14. 28
Lördagen den 1 Mars, e. m.
Angående till¬
sättning af
presterliga
fenster.
(Forts.)
Blefvo jemväl godkända.
§§ 4-10.
§ 11
hade följande lydelse:
»Vid förslags upprättande skall biskopen, eller den hans ställe
företräder, först afgifva sitt utlåtande öfver de sökande efter de i §
9 föreskrifna grunder och med angifvande af den ordning, i hvilken
han finner dem böra uppföras, hvarefter skall röstas om hvart för¬
slagsrum särskildt, från det första och vidare nedåt, och varde på
hvart rum uppförd den, som dertill erhållit mer än hälften af de af-
gifna rösterna. Har vid sådan omröstning icke någon erhållit mer än
hälften af de afgifna rösterna, skall ny omröstning anställas mellan de
två, hvilka högsta röstetalet tillfallit, dervid, i händelse af lika rö¬
ster, ordförandens röst gifver utslaget. Lag samma vare, der flera än
två erhållit sådant röstetal, att företrädet dem emellan är oafgjordt.»
Beträffande detta förslag yttrade:
Herr Wieselgren: Jag anhåller, att Herr Talmannen behagade
framställa proposition på bifall till 11 § med den lydelse den egde i
till senaste kyrkomöte framlagda nådiga proposition eller: »Vid om¬
röstning till förslag skall röstas om hvart förslagsrum särskildt, från
det första och vidare nedåt; och varde på hvart rum uppförd den, som
dertill erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna. Har vid sådan
omröstning icke någon erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna,
skall ny omröstning anställas mellan de två, hvilka högsta röstetalet
tillfallit. Hafva flera än två erhållit sådant röstetal, att företrädet
dem emellan är oafgjordt, då skall först mellan dem skiljas genom
särskild omröstning, hvarvid, i händelse af lika röster, ordförandens röst
gifver utslaget».
Vidare anfördes icke. Herr Talmannen gaf först proposition på
bifall till Utskottets förslag samt derefter på Herr Wieselgrens yr¬
kande och förklarade sig anse den förra propositionen vara med öfver¬
vägande ja besvarad. Votering begärdes, i anledning hvaraf en så
lydande omröstningsproposition uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som godkänner 11 § i det förslag till förordning angående
tillsättning af presterliga tjenster, som Lag-Utskottet framstält i ut¬
låtandet N:o 4,
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit Herr Wieselgrens i ämnet framstälda yrkande.
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Lördagen den 1 Mars, e. in.
29
N:o 14.
Omröstningen försiggick och utföll med 54 ja mot 62 nej; hvadan
Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan i hvad den skilde sig
från innehållet af motsvarande § i Kongl. Maj:ts till senaste kyrko¬
möte i ämnet aflåtna nådiga skrifvelse N:o 1, antagit den lydelse af
ifrågavarande §, som i samma nådiga skrifvelse förekom.
§§ 12—25 samt 28—30 blefvo derpå hvar för sig föredragna och
godkända.
§ 31 hade denna lydelse:
»Hvad yttermera utöfver föreskrifterna i §§ 17—30 i afseende å
profpredikanters missiverande, frågodagsförrättning och val iakttagas
bör, derom förordnar Konungen.»
'Efter föredragning häraf yttrade
Herr Danielsson: Jag skall anhålla att få yrka afslag å den
föredragna paragrafen. Såsom herrarne hafva sig bekant, äro sådana
detaljbestämmelser, hvilkas utfärdande man plägar vid nya lagars stif¬
tande uppdraga åt Kongl. Maj:t, ofta nog af ganska allvarsamt slag.
Yi veta, att i de nyare lagförslagen åtskilliga sådana bestämmelser in¬
gått, och att detta haft till påföljd, att vi fått en sådan massa regle-
mentarislta föreskrifter, att den ursprungliga lagen knappast kan kän¬
nas igen. Så gick det, när man skulle reglera lönerna för armén.
Kongl. Maj:t fick då rättighet att utfärda dylika närmare bestämmel¬
ser; och dessa bestämmelser befunnos sedermera h|lt annorlunda än
Riksdagen från början tänkt sig dem. Så är ockOÖrhällandet med
den nya utsökningslagen. Der 'fingo vi en hel packe på köpet; och
detta tillägg har i ganska väsentlig mån bidragit att förändra det all¬
männa tänkesättet om denna lag. Så kan det äfven komma att gå
med nu föreliggande lag; och att, om Kongl. Maj:t får rättighet att
utöfver föreskrifterna i §§ 17—30 utfärda vidare bestämmelser i äm¬
net, kunna dessa blifva vida mera, än Riksdagen nu kan föreställa sig.
Jag tror, att man bör vara mycket försigtig med dylika uppdrag åt
Kongl. Maj:t; och här är det för öfrigt alldeles öfverflödigt, ty man
kan gerna nu med detsamma skrifva i lagen, hvad som behöfves. Då
vet man också hvad man beslutar. Jag har velat fästa uppmärksam¬
heten på denna, enligt min tanke, ganska vigtiga sak och jag tror, att
Kammaren handlar klokast, om den afslår Utskottets förslag, hvarom
jag ber att nu få framställa yrkande.
Herr Torpadie: Det torde vara alldeles uppenbart, att icke alla
möjliga detaljbestämmelser, som här afses, kunna inrymmas i sjelfva
lagen. Och med all aktning för min ärade grannes åsigter tror jag,
att man bör, så vidt möjligt är, undvika att göra lagen för vidlyftig.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Ofverläggningen förklarades slutad; hvarefter Kammaren godkände
Utskottets förslag.
Angående till¬
sättning af
presterliga
tjenstet'.
(Forts.)
30 Lördagen den 1 Mars, e. m.
§§ 32-46.
Blefvo äfvenledes hvar efter annan godkända.
Slutligen godkändes det ifrågavarande förordningsförslagets öfver¬
skrift och ingress.
Om förbrytelse, I punkten 2 hade Utskottet hemstält:
af prest och. att den Kongl. propositionen, i hvad den innefattade förslag till
l,fddan™m<;fl * för01'drl’ng angående förbrytelse af prest, och om laga domstol i sådana
“ ' mål samt förslag till förordning angående tillägg till 25 kap. Straff¬
lagen, måtte af Riksdagen bifallas.
På framställning af Herr Talmannen beslöts, att förstberörda för-
ordningsförslag skulle paragrafvis föredragas, men att öfverläggningen
redan efter lista paragrafens föredragning finge omfatta förordnings-
förslaget i dess helhet. I öfverensstämmelse med detta beslut företogs
till afgörande förordningsförslagets
§ 1, så lydande:
»Affabel- prest från den rena evangeliska läran, sådan den i Guds
ord, det gamla och nya testamentets heliga skrifter uppenbarad, ge¬
nom den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes
beslut af år 1593 antagen och förklarad blifvit; varde afsatt.»
Herr År fw edson: Det är med anledning af § 1 i detta förslag
till förordning, som jag ber att få yttra några ord.
Då man talar om den rena evangeliska läran, såsom en den sven¬
ska kyrkans uteslutande tillhörighet, förefaller det mig, som om detta
uttryck vore allt för anspråksfullt; huruvida det kan vara berättigad!,
derom torde åtminstone meningarne vara delade. Jag tror det icke
och skulle derföre gerna se, att detta uttryck blefve utbytt mot något
lämpligare. Vid' 1868 års kyrkomöte väcktes en motion angående de
presterliga ederna af en för sin stora lärdom och grundliga forskning
utmärkt ledamot. Han fäste i denna sin motion uppmärksamheten på
det förhållande, att hvarje fastställelse af någon viss förklaring eller
utläggning af bibeln, med anspråk på att vara ofelbar, enligt hans
åsigt innefattade en bestämd motsägelse mot protestantismens grund¬
princip, att endast bibeln i sådana frågor skulle vara den afgörande
myndigheten. Jag tror, att han i detta sitt påstående hade rätt, och
att det kanske blir svårt att vederlägga honom.
Den förklaring, som i den ifrågavarande paragrafen lemnas öfver
hvad som rätteligen bör förstås med den rena evangeliska läran, före¬
faller mig ingalunda tillfredsställande. Den innefattar ju, att man be¬
känner sig stå på samma ståndpunkt, som för omkring 300 år sedan.
Och att man, i fråga om kristendomen, icke på denna långa tid skulle
tagit något som helst steg framåt, tror jag icke kan vara rigtigt. När
man nu vid så strängt ansvar som embetets förlust och dessutom med
ed vill binda presten vid ett noggrant fasthållande af dessa för 300
år sedan antagna och förklarade lärosatser, synes det mig, att man
begär mera än hvad med billighet af presten kan fordras. Jag före-
N:o 1-1.
Angående till¬
sättning af
presterliga
tjenster.
(Forts.)
Lördagen deu 1 Mars, e. m.
31
N:o 14.
ställer mig, att prestmannen härigenom ofta kan råka i eu rätt
ledsam ställning, då han någon gång vill uttala sin öfvertygelse, som
måhända i någon man kunde strida mot dessa lärosatser. Jag hade
derföre gerna sett, att vid redaktionen af paragrafen vederbörande hade
i någon mån velat utflytta skrankorna för den kyrkliga bekännelsen;
och man hade dervid icke behöft gå så långt, att man äfventyrade
något.
Jag vill icke göra något yrkande, ty jag inser nogsamt, att der¬
med skulle för det närvarande ingenting vinnas. Jag har endast velat
hafva till protokollet antecknadt, att jag icke kan gilla denna första
§. Och i afseende på punkten 2 i öfrigt vill jag tillkännagifva, att
jag icke önskar något häftigt omstörtande eller någon större rubbning
i något afseende, utan jag tror, att ett jemnt framåtskridande äfven
på detta område är önskvärdt och ett ständigt stillastående derföre
icke i något afseende nyttigt.
Herr Hedin: Herr Talman! Det lagförslag, öfver hvilket Kam¬
maren nu går att besluta, utgör i likhet med det, hvaröfver Kammaren
nyss voterat, en utbruten del af ett större helt, nemligen kyrkolags-
komiténs förslag till ny kyrkolag. Om jag nu får förutsätta att delen
icke saknar allt samband, all frändskap med det hela, så bör betrak¬
telsen af det senare vara egnad att sprida ljus öfver den förra. Det
är derför jag anhåller, att först få korteligen yttra mig om kyrkolags-
komiténs förslag till ny kyrkolag, endast för att konstatera, hvilken
den anda är, som dikterat detta förslag, och hvilken den rigtning,
hvari komitén vill reformera vårt svenska samhällsskick.
Först en hastig blick på förslagets yttre skepnad och det bistra
öde, som kort efter dess födelse med hårda händer grep in uti dess
unga lif. Kyrkolagskomitén har lyckats sammanfoga en kyrkolag,
hvars sammanräknade paragrafantal utgör 401 eller icke mycket min¬
dre än en tredjedel af samtliga paragraferna uti alla balkarne af 1734
års lag, och jag tager härvid dock icke med i räkningen de särskilda
lagar och kyrkostadga!-, som utgöra, om jag så må säga, förslagets
utanverk. Frågar man sig nu i hvilket förhållande qvaliteten står till
den oerhörda qvantiteten, så kan man sluta sig till ett svar i allmänna
drag vid en blick på den behandling, förslaget rönt uti Högsta Dom¬
stolen. Specificerade anmärkningar hafva der framstälts mot icke
mindre än 236 af de 401 paragraferna. Och härtill kommer att en
del anmärkningar dessutom drabbat dels förslaget i dess helhet och
dels flera paragrafer i klump, hvarförutom Högsta Domstolen velat ute¬
sluta en god del af förslagets drygaste kapitel. Derjemte får ihåg-
kommas, att förordningarna om kyrkomötet samt om kyrkostämma
och kyrkoråd, hvilka komitén flyttat in i kyrkolagen, egentligen icke
tillhöra komiterades opus. Tager jag alla dessa omständigheter med i
räkningen, torde man kunna säga, att 5 till 6 tiotal af den stora
paragrafmassan kommit någorlunda helskinnade ur den fruktansvärda
kritiska skärselden i Högsta Domstolen. Detta är icke något lysande
resultat af ett komitéarbete, som kostat staten den dryga summan af
19,000 kronor.
Om förbrytelse
af prest och
laga domstol i
sådana mål.
(Forts.)
N:o 14.
32
Lördagen den i Mars, e. m.
Om förbrytelse
af prest och
laga domstol i
sådana mål.
(Forts.)
Kyrkolagskomiténs förslag karakteriseras väsentligen af följande
3 hufvuddrag: För det första vill komitén på Riksdagens och Kongl.
Maj:ts bekostnad betydligt utvidga det ofolkeligt sammansatta kyrko¬
mötets makt. För det andra vill den öka kyrkans och de kyrkliga
myndigheternas inflytande på rent borgerliga angelägenheter till en grad,
som skulle blifva rent olidlig, till en grad att det måste väcka för¬
våning att i vår tid och i vårt land personer finnas, som på allvar
vilja föreslå något sådant. Slutligen och för det tredje, gör komitén,
om jag må begagna ett vulgärt uttryck, en konst uti Sveriges grund¬
lagar, viljande nemligen komitén i vigtiga punkter rubba dem, ej genom
grundlagsändringar i behörig ordning, utan bakom grundlagens rygg,
på kyrkolagstiftningens väg.
Komitén har sålunda i kyrkolagen inflyttat kyrkomötesförordnin-
gen. Denna, nu beroende blott af Kongl. Maj: t och Riksdagen, skulle
sålunda underkastas äfven kyrkomötet, och dettas sammansättning,
som lemnar hälften af platserna åt kyrkans embetsman, ej, kunua ändras
utan kyrkomötets bifall. Komitén bär vidare tilltrott sig att föreslå,
att kyrkomötesförordningen skulle få inskränka Kongl. Maj:ts admini¬
strativa lagstiftningsmakt; man har eljest hittills trott, att Kongl.
Maj:ts makt bestämmes genom grundlagen. Komitén har, liksom om
57 § Regeringsformen alls icke funnes till, i kyrkolagen infört bestäm¬
melser om kyrkostämmas beskattningsrätt. Således skulle Kongl. Maj:ts
och Riksdagens rättighet att stifta kommunallag och kommunalbeskatt-
ningslag blifva delvis beroende af kyrkomötets bifall. Slutligen har
ock komitén, i sin underliga äflan att inblanda uti kyrkolagen allt
hvad dit icke hörer, velät — som det synes — gifva kyrkolagshelgd
åt det onyttigaste och onödigaste af alla svenska embeten, prokansleri-
atet vid universiteten, kyrkolagshelgd åt bestämmelser om hvilka ämnen
skola ingå uti prestexamen, kyrkolagshelgd åt föreskrifter om kyrko¬
böckernas innehåll, ja, kyrkolagshelgd till och med åt föreskrifter om
vaktmästares tillsättande vid domkapitlen. Om allt detta och mera
sådant vill komitén att hädanefter skulle lagstiftas af ej mindre än
fyra sidoordnade, lika berättigade makter: Kongl. Maj:t, Riksdagens
båda Kamrar och en hvart femte år till lagtima'möte sammanträdande
kyrklig representation. Om man, herr Talman, bugar sig inför denna
lagstiftarevisdom, så sker det näppeligen af respekt, utan snarare för
att dölja uttrycket af helt andra känslor. Jag råkade i fjor säga att
jag i en lag, som till formen för stiftandet är af civillags natur, aldrig
sett och väl aldrig skulle få se maken till skjutslagens bestämmelser
om namntafla, dagbok med mera. Jag hade orätt, och det är med
ruelse som jag erkänner det, Kyrkolagskomiterades förslag har så
fullständigt eklipserat skjutslagen, att jag om den senare aldrig mer
skall yttra ett ondt ord — i det hänseende nemligen, hvarom nu är fråga.
Såsom ett motstycke mot komiterades äflan att inkräkta på Kongl.
Maj:ts och Riksdagens makt genom att med kyrkolagsbud omhägna
och göra af kyrkomötet beroende helt och hållet borgerliga inrättnin¬
gar passar förträffligt komiterades absoluta likgiltighet mot hvarje
tanke på en förändring, som skulle öka lekmannaelementet i kyrko¬
mötet och gifva de obefordrade presterne, denna pariaklass under
hierarkien, åtminstone rätt att deltaga i val af kyrkomötes ombud.
Lördagen den 1 Mars, e, m.
33
N:o 14.
Om icke här förslagets hierarkiska tendens träder fram, så torde den
.åtminstone röja sig otvetydigt uti det kapitel —• det 22:dra — som
handlar om biskopar. Detta kapitel är affattadt på sådant sätt, att
det åtminstone icke är säkert, att ej biskop varder ansvarsfri för fler¬
talet af de förbrytelser, hvarom den lag handlar, med hvilken vi nu
sysselsätta oss, samt att vid de ytterst få förbrytelser, för hvilka an¬
svar finnes stadgadt, det synes blifva beroende af Kongl. Maj:t, om
åtal skall mot biskopen anställas eller icke.
Efter dessa anmärkningar mot kyrkolagskomiténs förslag i dess
helhet öfvergår jag till den nu föredragna lagen. Den utgår ifrån och
vill i ett betydligt omfång vidmakthålla i vår svenska samhällsorganism
>en äkta medeltidstanke. På den tid, då samhället var upplöst i hvar¬
andra bekämpande stånd och klasser, skrän och korporationer, öfver
hvilka icke höjde sig någon verklig, dem alla på en gång tyglande och
skyddande statsmakt, på den tiden utvecklade sig i stort den tanken,
att rättvisa icke kunde skipas med mindre man, såsom det hette, finge
dömas af sina likar, med mindre, såsom Justus von Möller i förra
seklet uttryckte sig: »möss dömdes af möss och kattor dömdes af
kattor». Det har varit ett af den moderna tidens ädlaste och största
verk att nedbryta dessa skrankor, att lägga hela samhället under en
lag och en rättskipning. Qvarlefvor af det gamla oskicket finnas ännu;
det är en af dessa det föreliggande förslaget afser att hägna. Jag
kan väl tänka mig, att makten af gammal vana och den kritiklöshet,
hvarmed de fleste underkasta sig äfven de förnuftsvidrigaste inrättningar,
som hafva häfd för sig, torde komma en och annan att studsa vid det
dock så naturliga yrkandet, att allmän domstol skall vara forum för
såväl presters som andra menniskors förbrytelser. Man tog också för¬
skräckligt illa vid sig, när första gången ■—• det var för ungefär 60
år sedan — yrkades, att universiteten skulle förlora sin privilegierade
domsrätt. Från Upsala protesterades som hade man klufven på stru¬
pen: universitet vore i fara, derest den akademiska ungdomen kotome
att lyda under någon främmande, det är under någon annan myndighet
än de akademiska fädernas, och desse senare yrkade på egna vägnar
den akademiska jurisdiktionens vidmakthållande på grund af principen:
likars dom öfver likar. Ännu år 1846 vidhöll man denna uppfattning,
Emellertid är från och med år 1853 denna domsrätt upphäfd, så att
endast en moderat disciplinär makt qvarstår; men jag bär icke hört
någon påstå, att icke detta varit nyttigt för universitetet.
Jag har naturligtvis icke förbisett, att kyrkolagskomitén på ett
sätt, som i min tanke antingen icke vittnar förmånligt om dess för-
’ umgå att distinguera, eller också röjer en afsigt att kasta en slöja
öfver sjelfva saken, velat framställa denna så, som om här handlade blott
och bart om öfverlåtande åt konsistorierna af disciplinär domsrätt. En
sådan förekommer ju —• och kan måhända icke undvaras ■— hela den
administrativa skalan igenom; vore frågan blott om detta, hade vi här
•endast att tillse att de föreslagna bestämmelserna i och för sig vore
lämpliga, och i öfrigt vore då om hela saken ingenting att säga. Men
hvad komitén behagar kalla disciplinär domsrätt är något helt annat
än hvad, såvidt jag förmått utröna, hittills någonsin i svensk lagstift-
Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 14. 3
Om förbrytelse
af prest och
laga domstol i
sådana mål.
(Forts.)
3f:o 14.
34
Lördagen den 1 Mars, e. m.
Om förbrytelse
af prest och
lapa domstol i
Sådana mål.
(Forts.)
ning dermed förståtts. Det är också märkvärdigt att, då Kongl. Maj:t
eljest i administrativ väg meddelar stadganden angående disciplinär
domsrätt, i detta fall skulle fordras en lagstiftning af Kongl. Maj:t,
Riksdag och Kyrkomöte. Det ligger nära till hands att från formens
olikhet sluta till olikhet uti innehållet. Och om vi gå till de författnin¬
gar, som stadga om disciplinär domsrätt i andra fall, t. ex. till in¬
struktionerna för de förvaltande verken, till disciplinförordningen för
universiteten eller till disciplinstadgan för krigsmakten, skola vi öfver allt
finna, att den disciplinära domsrätten gäller blott vissa mindre betydande
förseelser och omfattar blott vissa mindre stränga straff, såsom böter, mist¬
ning af embete för kortare tid, för akademiske medborgare relegation från „
universitetet, inom militären arrest o. d. Men fåfängt skall man i vår
lagstiftning, under kategorien disciplinär domsrätt och straffmakt, söka
något liknande hvad komiterade vilja hafva betraktadt såsom sådan
rätt och makt öfver piaster. Komiterade hafva här anlitat en utväg,,
som, enligt hvad den moderna naturvetenskapen lärer oss, många sva¬
gare individer inom djurverlden hafva att tacka derför, att de kunna
bestå i kampen för tillvaron mot farliga fiender. Denna utväg heter:
förklädnad och skyddande likhet. Det är, Herr Talman, under förkläd¬
naden och den skyddande likheten af namnet disciplinär domsrätt
komiterade vilja förmå oss att medverka till befästande och utvidgande
af något, som i mina ögon är en högst förhatlig undantagslagstiftnings
Jag sade, att förslaget går ut på att utvidga den konsistoriella
domsrätten. Detta förhållande möter oss redan i de första paragra¬
ferna af förslaget. Enligt nu gällande lagstiftning tillkommer det Hof-
rätterna att döma prest, som affaller från den rena evangeliska läran
eller utsprider villfarande lära; enligt förslaget åter skulle denna doms¬
rätt öfverflyttas på domkapitlen. Jag frågar efter motivet till denna
förändring och får af kyrkolagskomiténs betänkande till svar, att endast
hos kyrklig myndighet kan med säkerhet förutsättas de för bedöman¬
de af religiösa mål nödiga insigter i kyrkolärans väsende och samman¬
hang. Jag ser icke att detta motiv gör något annat i kyrkolagskomi¬
téns förslag än upptager ett visst utrymme. Skall det tillerkännas
någon vigt, måste denna således höra till hvad man inom jernvägstra-
fiken kallar den döda vigten. Ty låtom oss betrakta detta motiv.
Domkapitlens främste man, biskopen, behöfver, som kändt är, lika litet
vara teolog som lagfaren; hans närmaste man domprosten, om det är
denne som skall representera den djupare insigten i kyrkoläran, finnes
i vissa stift icke; och hvad lektorerne i matematik, latin m. m. angår,,
tillåter jag mig hemställa, om man icke kan förutsätta, att Hofrätter-
nas ledamöter skola för bedömande af dessa frågor ega lika mycken
insigt som dessa lektorer. Vidare ber jag få erinra om, att man ju i
allmänhet, då fråga om en förändring i lagstiftningen uppstår, plägar
åberopa erfarenheten: har då erfarenheten visat, att Hofrätterna icke
kunnat komma ut med detta uppdrag. För det tredje vill jag påpeka,
hurusom man alls icke tvekade att genom förordningen den 23 Oktober
1860, om affall från den rena läran och om utspridande af villfarande
lära hänvisa sådana mål, när det var fråga om andra än prester, till
de allmänna underrätterna, endast med den inskränkning, att i vissa
fall dessas utslag skulle underställas Ilofrätten, samt att åtal för vill-
Lördagen den 1 Mars, e. m. 35
farande lära ej finge ega ruin, om icke domkapitlet förklarat skäl till Om förbrytelse
åtal vara för handen. Slutligen förtjenar, för det fjerde, att ihågkom- af Prest 00,1
mas, att villfarande läras utspridande genom tryckt skrift bedömes af laff.a domst°l 1
jury; och kan detta ske utan någon sambällsvåda, tror jag att man ^fportef'
väl kan lemna åt sådana institutioner som rikets Hofrätter att döma
öfver prest, som afifaller från den rena evangeliska läran eller gjort si<?
skyldig till utspridande af villfarande lära.
Förslaget går ock ut på att befästa konsistoriernas domsrätt. Ja
val, ty en ny lag, som under namn och sken af reform slår fast gamla
missförhållanden, måste ju åt dessa gifva ny helgd, starkare motstånds¬
kraft, längre ^varaktighet. Och dertill kommer, såsom 1 § visar, att
hela den ifrågavarande nya lagstiftningen otvetydigt kommer att
falla under kyrkomötets makt, hvilket med den hittills gällande en¬
dast varit förhållandet, för så vidt den är af kyrkolags natur enligt 87
§ Regeringsformen. Och detta befästande och utvidgande af en
privilegierad^ domsrätt, uppdragen åt olagfarna administrativa myndig¬
heter, föreslås i en tidpunkt, då eljest bemödandet går ut på att göra
* slut på den administrativa domsrätten och specialdomstolarne. Under
hela detta århundrade har man bemödat sig att inskränka den förra,
och hafva de senare, den ena efter den andra, försvunnit. Men när man
nu går att befästa och utvidga denna undantagslagskipning, visar sig
icke en skymt af tanke på att låta det juridiska elementet, lagfaren-
heten, blifva representerad i denna »andliga» domstol, för att begagna
ett° föråldradt uttryck om en föråldrad sak. Med skäl må det väl
tillåtas mig fråga, hvarför staten eljest fordrar en genom kunskaps-
prof och praktisk utbildning utrönt garanti för juridisk insigt hos
domaren. Om man icke kan anförtro åt allmänna domstolar att döma
piaster för embetsförbrytelser, ehuru dessa allmänna domstolar äro lag-
farne, ehuru vi veta att de med rättsförhållandenas utveckling eller
kanske inveckling få allt kinkigare frågor att lösa, och ehuru de, som
väl bekant är, reda sig med en mängd angelägenheter, som förut varit
uppdragna åt specialdomstolar, huru kan man då vilja på allvar påstå,
att en myndighet såsom ett konsistorium skall lämpa sig för detta.
Men, Herr Talman, det är icke blott juridisk insigt vi önska hos
domaren, vi önska hos honom äfven, om jag så får uttrycka mig, det
juridiska åskådningssätt, för hvilket lagen är det högsta i samhället,
ett åskådningssätt, som i allmänhet icke utvecklar sig till sin fulla
styrka hos andra än hos lagens män.
Den ärade representanten för Venersborg och Åmål yttrade i dag
på förmiddagen, om jag rätt fattade hans ord, att i politiken vill han
icke hålla så strängt på principer. Detta ger mig anledning till att
göra en jemförelse. Om någon sporde mig, om jag ville se domsrätt
lagd i denna församlings hand, skulle jag, trots den vördnad jag hyser
för en församling, som jag skattar för en lycka och ära att tillhöra,
svara med ett bestämdt nej, derför att jag öfver hufvud icke vill se
domsrätt lagd i en politisk församlings hand. Nå väl, mellan en poli¬
tisk församling och en administrativ myndighet finnes en inre fränd¬
skap eller rättare sagdt det finnes en för båda gemensam, väsentlig
omständighet, i kraft af hvilken de icke lämpa sig för domsrätts hand¬
hafvande. En politisk församling och en administrativ myndighet hafva
36
Lördagen den 1 ilars, e. m.
N:o 14.
Om förbrytelse, icke, kunna icke hafva, böra icke hafva att hufvudsakligen tillämpa
af prest och bestämda, obevekliga lagbud. Deras verksamhet går ut på att söka
laga domstol i och genomföra hvad som är nyttigt, lämpligt och efter omständigketer-
80 (Forts’) na afpassadt. Men för personer i den ställningen antager lagen icke så
lätt som för den, hvilken har lagens tillämpning till sin lefnads upp¬
gift, en helgd, hvilken intet subjektivt godtfinnande dristar att sätta
sig öfver. För dem ligga den frestelsen och den villfarelsen nära till
hands att tänka och tro, att det icke är så farligt, om lagen får jemka
med sig, om man vid tillämpningen, naturligtvis i bästa afsigt, något
upphjelper och förbättrar lagen.
De, som känna den konsistoriella domsrättens historia bättre än „
jag — något känner jag väl om den — må afgöra huruvida komite-
rade hafva till fullo undgått de skäl, jag påpekat. Jag rigtar, märk
väl, icke någon anklagelse mot personer, men jag anklagar ett falskt
system, systemet af domsrätt lagd i olagfarna administrativa myndig¬
heters händer.
Detta om förslaget i allmänhet. lag har äfven några få speciella
anmärkningar mot detsamma. Först vill jag dock framställa den fra-*
gan, hvad är det som gjort det så angeläget att få denna reform bragt
å bane just nu? Af den stora kunskapskällan,komiterades betänkande,
inhemta!- jag att komiterade upptäckt att det finnes en lucka i vår nu¬
varande lagstiftning derutinnan, att underrätt kan ådöma böter för af
prester begångna förseelser, hvilket domkapitlet icke eger afgöra, och
förmenas detta kunna leda till den beklagliga följden, att båda myn¬
digheterna skjuta eu sak från sig och att förbrytaren på detta sätt går
fri från straff. Jag tror icke, att komiterades betänkande skulle för¬
lorat på, att detta resonnement med sin smak af sofism icke fått plats
deri. Komiterade synas ej sjelfve hafva rätt trott på sin egen farhåga,
ty de hafva icke vågat säga annat än att det synes dem »icke ligga
alldeles utanför möjlighetens område», att så skulle kunna ske; men
de hafva icke anfört ett enda erfarenhetsskäl, som bekräftar deras far¬
håga. Om för öfrigt denna farhåga är af allvarlig beskaffenhet, skulle
densamma kunna undgås genom medel som ligga närmare till hands
än att man behöfver skrifva en hel ny strafflag för prester. Mig synes
nemligen att man blott behöfver göra det tillägg till domkapitlets
domsrätt, att det må ega att äfven ådöma böter. Men häremot göres
en invändning, som är nog egendomlig att förtjena releveras. Kyrko-
lagskomiterade säga sig vara oförmögna att räkna ut »hvad slags straff
skulle ur kyrklig synpunkt kunna anses egnadt att i kyrkolag stadgas
såsom förvandlingsstraff» för böter, der dessa vid bristande tillgång icke
kunde exekutivt uttagas. Till åtskilliga reflexioner kunde väl detta
yttrande gifva anledning; men dem skall jag nu undertrycka.. Jag
öfvergår nu till de speciella anmärkningar, jag antydde. Det är i min
tanke beklagligt, att Kongl. Maj:t i § 1 frångått sin först intagna
ståndpunkt och på kyrkomötets hemställan öfvergått till den afkyrko-
lagskomiterade anvisade; ty på detta återtåg har, i min tanke, grund¬
lagen fått sitta emellan. Första paragrafen af detta förslag meddelar
en ny definition — stridande mot den i andra paragrafen Regerings¬
formen gifna — på hvad som skall förstas med den rena evangeliska
läran. Då jag icke kan fatta rimligheten af, att man i ett och samma
Lördagen den 1 Mars, e. m. ~
37
S:o 14.
land har ett begrepp om den evangeliska lära, som skall vara bindande Om förbrytelse
för Konungen, och ett annat begrepp om den evangeliska lära, som skall af Pvest 00* .
bekännas af kyrkans tjenare, kan jag icke komma från den uppfatt- *
ningen, att grundlagens bestämmelser i andra paragrafen Regeringsfor- (Forts.)
men, om hvad som med den rena evangeliska läran skall förstås, måste
förändras, innan detta förslag får antagas, ty grundlagen måste vara
vår högsta lag och ledstjerna. Jag kan icke föreställa mig att den
nya Riksdagen skulle vilja vara med om att underordna rikets främsta
grundlag under kyrkolag eller vilja frångå hvad den gamla Riksdagen
mer än en gång uttalat att — såsom det heter i dess skrifvelse af
1829 — allmän lag och särskild allmän författning skola vika för grund¬
lag. Yidhålles denna uppfattning, då blir ju första paragrafen i det
nya lagförslaget betydelselös, såsom stridande mot andra paragrafen
Regeringsformen. Men hvarför står den då der?
I Högsta Domstolen har påpekats önskvärdheten af ett tillägg till
andra paragrafen så lydande: i afseende på tryckt skrift gäller hvad i
Tryckfrihetsförordningen finnes stadgadt. Med anledning af detta Herr
Justitierådet Naumanns yttrande, anförde till statsrådsprotokollet
Herr statsministern och Chefen för Justitie-departementet, att detta
tillägg icke behöfdes, emedan det följde af Tryckfrihetsförordningens
natur af grundlag. Nu är det väl sant, att Tryckfrihetsförordningen,
redan i sin första §, med en tydlighet, som borde utesluta hvarje möj¬
lighet af missförstånd, förklarar, att ej må någon i annan ordning eller
i annat fall, än denna lag stadgar, kunna för tryckt skrifts innehåll
tilltalas eller straffas. Men hvad viåar erfarenheten i detta fall? Den
lär oss, att vi icke få anse ens en så hög grad af tydlighet vara till¬
räcklig för vissa olagfarna administrativa myndigheter. Jag ber att
med afseende härå fä anföra ett yttrande af Justitieombudsmannen
Theorell i embetsberättelsen för år 1854. - Så hafva > — säger han i
fortsättning af ett föregående resonnement — -så hafva domkapitel
inför sig inkallat prestman till ansvar för utgifvande af tryckta skrif¬
ter, dem domkapitlen ej funnit renläriga, och från embetet dömt desse
prestman, utan hinder deraf att någon domsrätt öfver renlärighet, lika
litet som öfver tryckfrihet, domkapitlen tillkommer--. Denna erfarenhet
synes mig på samma gång visa behöfligheten af det af Herr Justitie¬
rådet Naumann påyrkade tillägg och vådan af att i administrativa
myndigheters hand lägga en vidsträckt domsrätt.
Mig synes äfven, att detta, ingalunda korta, lagförslag jemväl före¬
ter åtskilliga luckor. Så finnes der icke något ansvar stadgadt för
förklenande tal från predikstolen om andra trosbekännares konfession.
Så vidt jag förstår, är nemligen 1779 års författning numera fullstän¬
digt upphäfd, hvilken för så väl statskyrkans som främmande tros¬
bekännare stadgar ansvar i nämnda hänseende, eller för obehörigt tal
om hvarandras religiösa tro. Nu är väl gifvet, att det svåraste miss¬
bruket härutinnan kan ega rum just från predikstolarne. I Danmark,
för att taga ett exempel, bestå ömsesidiga förbud för så väl statskyr¬
kans som andra bekännelsers prester att från predikstolen tala hätskt
eller med förakt om hvarandras bekännelse.
Icke heller innehåller detta förslag något ansvar för yttrandefri¬
hetens missbruk från predikstolen till klander af statsmakternas beslut
>T:o 14.
38
Lördagen den 1 Mara, e. m.
Om förbrytelse och åtgärder. Nu gällande kyrkolag säger i 2 kap. 2 §: »när en eller
U ^domstol i annan text gifver dem anledning till att'tala något om verldsliga saker
Sådana mål oc^ beställningar, så måste allt sådant ske med beskedelighet ochvar-
(Forts.) samhet, utan obetänksamhet och förmätenhet uti tal eller omdöme om
de saker, som en del icke förstå och som läroembetet egentligen intet
angå; skolande de, som sig härutinnan förgripa och med någon otidig¬
het och otjenlighet på predikstolen framkomma, första gången med näpst
och hårdt tilltal anses och, om de oftare dermed beträdas, alldeles sät¬
tas från sitt embete, det de således missbrukat och vanvårdat hafva».
Dessa bestämmelser hafva komiterade i 2 kap. 7 § af sitt för¬
slag ersatt med en sväfvande och genom sin obestämdhet nära nog
intetsägande föreskrift. Om komiterades förslag i denna del en gång
varder antaget, hur går det med det allvarsamma ansvar, hvarmed,
enligt hvad jag nu uppläst, otillbörligt tal om verldsliga saker i nu gäl¬
lande kyrkolag är belagdt? I nu förevarande lag finner jag icke något
härå tillämpligt stadgande. Det är alltför väl bekant, för att jag derom
skulle behöfva erinra, att i många andra länder finnas och tillämpas
allvarsamma lagstadganden i detta hänseende. Och i länder, der sådana
stadganden icke finnas, erkänner man behofvet deraf och den princi¬
piella rigtigheten af att sådana icke i lagstiftningen saknas. Jag vill
härför såsom bevis anföra ett yttrande af en europeiskt namnkunnig
holländsk statsrättslärare, Professorn i Amsterdam Bosch-Kemper, som
påyrkat en speciel straffbestämmelse för prest, som i kyrkliga för¬
rättningar tadlar regeringshandlingar.
Jag vill nu slutligen i få ord sammanfatta min mening i denna
sak och jag nödgas då fråga: skola vi val vid detta tillfälle i oträngdt
mål gå framåt på en väg, der vi hellre böra vända om, befästa hvad
vi böra rifva ned? Särskilt vill jag hemställa till dem i denna Kam¬
mare, som mången gång gifvit till känna sin önskan, att ett annat
slag af undantagslagskipning, nemligen krigslagskipningen, må i någon
mån inskränkas, att de må besinna, huruvida det är ett för detta syfte
nyttigt förfarande att nu befästa den undantagslagskipning, som i den
föreliggande lagen blifvit föreslagen.
Jag anhåller om afslag.
Herr Statsrådet Vult von Steyern: Det anförande, vi nyss
hört, gick hufvudsakligen derpå ut, att domkapitlens domsrätt öfver
presters embetsförbrytelser borde upphöra. Detta är en tanke, som
möjligen och kanske sannolikt har framtid för sig, men som för när¬
varande torde allt för litet hafva inträngt i allmänna medvetandet, för
att nu hafva utsigt till framgång. Jag anser mig derför icke nu höra
upptaga tiden med att söka försvara den Kongl. propositionen mot
denna grundsats, utan vill jag här blott till besvarande upptaga hvad
som anmärktes derom, att domkapitlens domsrätt genom det nu före¬
liggande förslaget skulle komma att obehörigen utvidgas. Det enda exem¬
pel, som i detta afseende anfördes, var de så kallade religionsmålen,
eller frågor om affall från lutherska läran och om utspridande och
förkunnande af deremot stridande meningar, för så vidt dessa hand¬
lingar begås af piaster. Dessa mål upptagas för närvarande i första
hand af Hofrätt, men skulle enligt förslaget hädanefter upptagas af
Lördagen den 1 Mara, e. m.
39
>T:o 14.
•domkapitlen, för att derifrån fullföljas i Hofrätten och Högsta Domstolen. Om förbrytelse
Fråga är således här icke att från verldslig domstols befogenhet undan- l
taga något som för närvarande hörer dit, utan endast att skjuta dom- sådana m,xi.
kapitlet undan såsom en första instans i dessa mål, på det att deras (Ports.)
handläggning måtte blifva lika med andra, med dem närmast jemför-
liga ärendens. Anledningen hvarför hittills icke domkapitel utan hof¬
rätt upptagit sådana mål har varit den, att i 1686 års kyrkolag förbry¬
telser af denna beskaffenhet voro belagda icke blott med einbetets förlust
■utan ock med landsförvisning, en straffart som icke kunde af domkapi¬
tel ådömas. Detta senare straff har nu längesedan blifvit upphäfdt, och
derigenom all anledning upphört att i processuelt hänseende gorå reli-
gionsmålen till föremål för en särskild undantagslagstiftning. Då för öf-
rigt de två högre instanserna skulle utgöras af verldsliga domstolar, kan
jag ickefinna någon våda vid att låta domkapitlen döma i första instansen.
Hvad beträffar de af samme talare uppräknade förbrytelser, för
hvilka straff i den föreslagna lagen skulle saknas, synas mig^ dessa
förbrytelser, så vidt de kunna anses såsom sådana, utan svårighet
kunna subsumeras under § 5, som förbjuder att i predikan eller kristen-
domsundervisning inblanda hvad otillständigt är, eller ock under § 8,
som stadgar straff för oförstånd eller oskicklighet i embetet i de fall,
då ej särskildt ansvar är derå satt.
Herr Hammarskjöld: Den talare från stockholmsbänken, som
haft ordet i denna fråga, började sitt utarbetade föredrag med en gan¬
ska vidlyftig kritik öfver kyrkolagsförslaget i dess helhet. För min
del vill jag icke inlåta mig på ett försvar af detta kyrkolagsförslag,
hvilket äfven i min tanke innehåller ganska mycket, hvaremot talaren
med skäl kunnat framställa anmärkningar. Samme talare har äfven
mycket rigtigt erinrat, att Högsta Domstolen ganska strängt behandlat
ifrågavarande lagförslag. Men om talaren således haft rätt uti åtskil¬
ligt, som han yttrat i afseende på bemälda förslag, hade man dock
haft skäl att vänta att lian låtit större rättvisa vederfaras de rena
afsigterna hos de aktade män, hvilka utarbetat samma förslag. Jag
tror emellertid icke, att Kammaren för närvarande bär något att skaffa
med de delar af meranämnda lagförslag, som icke blifvit för Kamma¬
ren framlagda; om de skulle vara felaktiga, bär det likväl ingen be¬
tydelse för den fråga, som nu föreligger till Kammarens behandling.
Hvad det kapitel angår, som nu blifvit uttaget ur kyrkolags¬
förslaget och framlagdt för kyrkomötet, så var det just det kapitel,
med hvilket Högsta Domstolen var bäst belåten. Högsta Domstolen, som
var så sträng mot förslagets öfriga delar och allvarligen nagelfor med
allt, som kunde synas strida mot allmänna lagen eller grundlagen så
väl som med allt, som kunde synas göra intrång på, vare sig. Konun¬
gens eller Riksdagens lagstiftningsmakt — hade emellertid inga vä¬
sentliga invändningar att framställa mot detta kapitel, hvarom man
lätt kan förvissa sig genom att se efter i Högsta Domstolens utlåtande
dels öfver förslaget i dess ursprungliga skick, dels öfver förslaget i det
skick, det nu erhållit. Högsta Domstolen gjorde visserligen i sitt för¬
sta utlåtande en och annan detalj-anmärkning, hvilka likväl icke in¬
verkade på förslagets principer, men hafva dessa, så vidt jag vet, blif-
K:o U.
40
Lördagen den 1 Mars, e. in.
of prest och
lapa domstol i
sådana mål.
(Forts.)
Om förbrytelse vit i allt väsentligt i det nu framlagda förslaget iakttagna. Högsta;
Domstolens allvarsamma kritik öfver kyrkolagsförslaget i öfrigt kan så¬
ledes icke blifva ett skäl emot det lagförslag, som nu föreligger.
Men den talare, jag förut omnämt, har sjelf gjort några detalj¬
anmärkningar emot förslaget. Han säger t. ex., att genom förslagets*
första paragraf skulle göras en förändring uti grundlagens bestäm¬
melse om den rena evangeliska läran. Visserligen har första paragrafen
i det kyrkolagsförslagets kapitel, soin svarar emot det nu ifrågavarande
förslaget, icke enahanda lydelse, som motsvarande paragraf i detta
förslag. Men anledningen dertill är den, att kyrkolagsförslagets första
kapitels första paragraf bär om den rena evangeliska läran enahanda
bestämmelse som nu föreliggande paragraf, hvilken i sin ursprungliga
betydelse hänvisade till förstnämnda paragraf, hvilken af Högsta Dom¬
stolen lemnades utan anmärkning i hvad den innehöll en beskrifning
på den rena evangeliska läran.
Om man nu vidare ser efter hvad grundlagen i sjelfva verket säger
om den rena evangeliska läran, så förekommer uti § 2 Regeringsformen
detta uttryck: »Konungen skall alltid vara af den rena evangeliska
läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen,
samt IJpsala mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad är.» Och
uti det föreliggande förslaget heter det: »Affallen prest från den rena
evangeliska läran, sådan den i Guds ord, det gamla och nya testa¬
mentets heliga skrifter uppenbarad, genom den oförändrade Augsbur¬
giska bekännelsen samt IJpsala mötes beslut af år 1593 antagen och
förklarad blifvit; varde afsatt.» Hvad är det då för ord, som utgöra
skilnaden? Jo, att den rena evangeliska läran förklaras uppenbarad i
Guds ord, det gamla och nya testamentets heliga skrifter. Det är
dessa ord, som den ärade talaren anser stridande mot Regeringsformen.
Jag kan nu för min del icke dela den meningen, att Regeringsformen
skulle hafva för afsigt att förneka, att Guds ord skulle vara grund¬
valen för den rena. evangeliska läran, och den som vet, hvad Augs¬
burgiska bekännelsen och Upsala mötes beslut innehålla, vet också,,
att uti båda dessa urkunder förklaras den rena evangeliska läran vara
grundad i Guds ord, det gamla och nya testamentets heliga skrifter.
De urkunder, hvartill Regeringsformen hänvisar såsom innehållande
den rena evangeliska läran, utsäga således sjelfva, att denna lära är
grundad i Guds ord, och kan således ett uttalande häraf ej vara i
strid med Regeringsformen. Det ansågs nu mindre passande att en
kyrkolag skulle hänvisa blott till vissa menskliga skrifter, men lemna
bibeln ur sigte. Derföre har man i den klandrade paragrafen an-
vändt de ordalag, som der nu förekomma, ordalag som äro hemtade
från det ännu sistlidna år gällande formulär till presteden af år 1829.
Der återfinner man ordagrant den här begagnade beskrifning på den
rena evangeliska läran, utan att det ifrågasatts att detta formulär skulle
strida emot Regeringsformen.
Hvad talaren vidare anmärkte derom, att det skulle vara behöflig!
att i 2 § utsäga att tryckt skrift bedömes efter tryckfrihetslagen,
förefaller mig temligen omotiverad! Högsta Domstolens pluralitet an¬
såg det vara sjelfkärt, att tryckt skrift ej kan åtalas i annan ordning
än tryckfrihetslagen bestämmer. Skulle man vid hvarje paragraf i en
Lördagen den 1 Mars, e. in.
41
N:o 14.
lag behöfva uttryckligen förklara, att hvad som i paragrafen stadgas
icke skall gälla till upphäfvande af grundlagen, det skulle förefalla mig
såsom ett nedsättande af grundlagens auktoritet. Vördnaden förgrund¬
lagens öfvervägande betydelse fordrar, att man icke onödigtvis i andra
lagar upprepar att grundlagen fortfarande skall gälla. Ett motsatt för¬
farande skulle innefatta liksom en misstanke, att, om undantaget ej utta¬
lades, en allmän lag skulle kunna upphäfva grundlagen. Om äfven Ju-
stitie-ombudsmannen Theorell år 1854 kunde säga, att fall inträffat då
domkapitlet förbisett grundlagens bestämmelser om tryckt skrift, så vill
jag dock betvifla, att ett sådant förbiseende sedermera upprepats. Mig
veterligen, har ej sedan förekommit, att något domkapitel åtalat prest¬
man i strid mot Tryckfrihetsförordningens föreskrifter.
Hvad beträffar innehållet af predikan, har redan yttrats några ord
från statsrådsbänken. För min del vill jag derjemte fästa Kammarens
uppmärksamhet derpå, att i nu gällande kyrkolag uti 2 kap. 2 § före¬
kommer en ganska vidlyftig beskrifning på huru en predikan bör
vara beskaffad, samt hvad den bör innehålla och icke innehålla. Der
återfinnas äfven de ord, talaren uppläste. Alla de bestämmelser, som
i detta lagrum förekomma angående predikans innehåll, gälla fortfarande
och skulle ej genom denna lag upphäfvas eller ändras, och den, som för¬
bryter sig mot desamma, skulle straffas enligt förslagets 5 §. Lag¬
stiftningen skulle således komma att innehålla just det, som talaren
tycktes önska.
Den ärade talaren frågade vidare, hvad hela detta lagförslag tjenar
till. Jo — att bringa ordning och reda i det, hvari för närvarande
ingen ordning finnes. Den förordning, som bestämmer hvilka lagar
och författningar, som upphäfvas genom den nya strafflagen, stadgar
att alla straffbestämmelser i andra balkar än missgernings- och straff-
balkarne samt »i särskilda lagar, författningar eller vitesförbud gifna
straffbestämmelser för brott, å hvilka i nya lagen straff satta äro», skulle
vara upphäfda, »med undantag af hvad i 18 § sägs». Sistnämnda
paragraf undantager bland annat straffbestämmelser »efter särskilda
lagar, författningar, instruktioner eller taxor, för fel eller försummelser
af embets- eller tjensteman, i vissa fäll, de der i nya lagen ej ut¬
tryckligen nämnda äro» —• således äfven alla sådana straffbestämmel¬
ser, som finnas i nuvarande kyrkolag för gerningar, hvilka icke äro i
nya strafflagen uttryckligen omnämnda. Deremot äro kyrkolagens straff¬
bestämmelser för sådana gerningar, som omnämnas i 25 kap., upp¬
häfda. När man nu inlåter sig på närmare granskning angående hvad
som är upphäfdt och hvad som icke är upphäfdt, så visar sig den ena
svårigheten efter den andra att få reda på huru dermed sig förhåller.
Ännu värre synes mig en annan omständighet. För närvarande är
flomsrätten så bestämd, att det tillhör konsistorierna att upptaga och
afgöra alla de mål, som röra presters förhållande i embetet och som
ankomma på varning, suspension eller afsättning. Så stadgas i Kongl.
brefvet den 7 December 1787. Konsistorium får således ej ådöma
prest andra straff än varning, embetes förlust på viss tid eller afsättning.
Hvarföre får konsistorium ej utöfva en vidsträcktare domsrätt? Jo —-
man har ansett att rent borgerliga straff, böter, fängelse, ovärdighet att
i rikets tjenst vidare nyttjas o. s. v. böra ådömas af borgerliga dom-
Om förbrytelse
af prest och
laga domstol i
sådana mål.
(Forts.)
tf: o 14.
42
Lördagen den 1 Mars, e. m.
Om förbrytelse
af prest och
laga domstol i
sådana mål.
(Forts.)
stolar, ej af specialdomstolar. Då prest begått en gerning, som är under¬
kastad straff, blir straffets beskaffenhet bestämmande för frågan, huruvida
detsamma skall ådömas af konsistorium eller borgerlig domstol. Af straf¬
fets beskaffenhet kommer att bero, om den ena eller andra myndig¬
heten skall ransaka om och döma öfver gerningen. Det kan nu vara yt¬
terst svårt att före ransalcningen afgöra, under hvilken paragraf gernin¬
gen skall hänföras, och hvilket straff skall ådömas. Följden har ock blif-
vit, att gerningar upptagits till ransakning och dom af en myndighet, som
slutligen befinnes icke vara den rätta, och då målet kommit till Hofrätt
eller Högsta Domstolen, blifva derför underdomstolens åtgärder upphäfda,
och antingen blir gerningen ostraffad eller får målet upptagas vid an¬
nat forum. För att nu komma till reda och klarhet i dessa inkrång¬
lade förhållanden, har man framstält det lagförslag, som här föreligger.
Hvad blir följden, om man antager detta förslag? Jo, att det blir be¬
stämdt och klart såväl hvilka straffbestämmelser skola gälla för en
prests embets- och tjenstefel som ock hvilken myndighet skall döma
i det ena och andra fallet, och fann Högsta Domstolen för sin del, att
den s. k. ecklesiastika domsrätteu icke blifvit genom förslaget utvidgad,
utan snarare, om man ser saken i sin helhet, inskränkt. Kyrkolags-
komitén hade nemligen strängt hållit sig till den grundsats, att konsi¬
storium ej hade att döma öfver annat än prests förbrytelse i embetet
eller förseelser mot hvad som anstår och passar en prest för hans em-
betes skull. Hvad blir nu följden, om förslaget förkastas? Jo, att
de gamla lagbestämmelserna stå qvar och att man fortfarande i många
fall sväfvar i okunnighet om hvilka paragrafer skola tillämpas. Men,
säger man, det är orätt att domkapitlen skola hafva någon domsrätt
alls. För min del tror jag det icke, ty jag anser att domkapitlen
kunna bättre döma i sådana förbrytelser än de allmänna domstolarne.
Jag tror äfven, att de allmänna domstolarne skulle vara litet belåtna
med att i första instans få döma i ifrågavarande mål. Skulle nu nå¬
got maktmissbruk ega rum vid behandlingen af mål inför domkapitlen,
kan ju målet dragas till Hofrätt och Högsta Domstolen, och såväl Hof-
rätten som Högsta Domstolen äro ju allmänna domstolar och besättas
med lagfarne män. Men, såvidt jag vet, har man icke anledning att
säga att maktmissbruk eger rum vid domkapitlen. Det kan väl hända,
att domkapitlens utslag någon gång af högre rätt upphäfvas, men, så¬
som jag tror Kammaren har sig bekant, inträffar det ock med härads¬
rättens och äfven med Hofrättens utslag, ehuru i dessa domstolar lag¬
farne män sitta. Den omständigheten, att domkapitlens utslag under¬
stundom upphäfvas, bevisar således ingalunda att domkapitlen äro
olämpliga såsom domstolar.
På grund af de skäl, jag sålunda anfört, yrkar jag bifall till det
af Utskottet tillstyrkta förslag.
Herr Hedlund: Den andre talaren i ämnet har, efter mitt förme¬
nande, med så stor sakkunskap och så vältaligt framhållit vigten och
betydelsen af den utvidgning af specialdomstolar för presterskapet, som
här föreligger, att jag hvarken kan eller vill vidare fullfölja det ämnet.
Blott så mycket vill jag tillåta mig att lägga till hvad den siste talaren
anfört, att jag något närmare och tydligare uttalar hvad han endast
Lördagen den 1 Mars, e. m.
43
?t:o 14.
lätt vidrört. Han talade om sina betänkligheter att lemna till de admi¬
nistrativa myndigheterna en lagskipande makt och han anförde skälen
derför. Men det finnes ett annat skäl derjemte, hvarföre man är rädd
för specialdomstolar, och det skälet är — jag säger det rent ut — att
der gäller för mycket klassintresse, för att de skulle kunna vara ovel-
diga. Då detta gäller särskilt det presterliga, så fruktar man, att
det, som rörer den rena läran, skulle nog kraftigt från dessa domstolars
sida beifras, kanske vida kraftigare än man inom församlingen skulle
önska; men deremot, då det gäller det sedliga lifvet, skulle, såsom
erfarenheten lärt, nog stort undseende visas. Jag står här icke såsom
anklagare, men — jag vågar säga det — såsom uttryckare af en verklig
opinion, och jag kan citera fakta.
Vi befinna oss nu emellertid inför den eventualiteten, att vi skola
godkänna förslaget i de minsta enskildheter, så vida ej det hela skall
vara förfallet. Samma skrämskott, som framstäldes vid behandlingen
af den lag, som nyss förföll, möta oss äfven här: antingen att obe¬
tingadt antaga den föreliggande lagen i dess helhet eller låta den för¬
falla. I den ställning stå vi nu inför kyrkomötet gent mot den före¬
skrift, grundlagen innehåller.
Emellertid om vi nu icke skulle kunna i hvarje enskildhet bifalla
detta förslag, så skulle all möda, som blifvit på detsamma nedlagd,
vara förgäfves. Välan! jag är färdig att acceptera denna påföljd. Jag
fäster mig nemligen vid ett litet ord i 5 §, der det heter: '.Gör prest
egenvilligt vid allmän gudstjenst eller kyrklig förrättning afvikelse från
den antagna kyrkohandboken» etc. —• så drabba honom vissa i § upp¬
räknade påföljder.
’ Den, som följt med sista kyrkomötets förhandlingar, känner, huru
detta lilla ord: »egenvilligt - var föremål för en synnerligen liflig debatt,
Kongl. Maj:t hade föreslagit: »störande» afvikelse, men den slags frihet,
som deri skulle ligga för en prest att göra sådana smärre afvikelse!-
från kyrkohandboken, som icke kunde kallas störande, den friheten ville
kyrkomötet nu icke medgifva, och detta oaktadt en af kyrkomötets
lärdaste män, en teologie professor förklarade, då han begärde en revision
af kyrkohandboken, bland annat, i fråga om 7 kap. att innehållet
vore sådant, '.att det icke höfdes en kristen församling, som kommit
till medvetande om sin uppgift, att begagna sådana rationalistiska fraser,
som der förekomme». En af Upsala universitets teologie professorer
fälde detta omdöme om en handbok, som hvarje prest nu skall åläggas
att utan den ringaste modifikation eftersäga! Och när man går vidare
i förhandliugarne, finner man revision af kyrkohandboken förordad af
en man, så konservativ som biskop Björling. Äfven Domprosten Linder
hyste samma mening likasom flere, som jag nu ej kan genomgå eller
uppräkna. En — och må det vara sagdt till hans ära — var konse¬
qvent, och denne var Biskop Rundgren, ty han säde, att det skulle
förefalla honom besynnerligt, om kyrkomötet gjorde framställning om
en revision af kyrkohandboken i samma vefva, som det ville bestraffa
prest för egenvillig afvikelse derifrån. Det var konseqvent sagdt af
denne biskop. Men under diskussionen upplyste nyss nämnde professor,
det var Johansson, bland annat, att ett ovilkorligt följande af hand¬
boken skulle ålägga presten att på böndagarne bedja två gånger för
Om förbrytelse
af prest och
laga domstol
sådana mål.
(Forts.)
N:o 14.
44
Lördagen den 1 Mars, e. in.
Om förbrytelse Konungen och den Kong!, familjen, hvilket med skäl ansågs onödigt,
af prest och _ men att om man icke stälde sig denna föreskrift till efterrättelse, man
aga omsto i ^ ]j hemfallen under straff och, sade han, »troligen skulle största
(Forts.) delen åt svenska presterskapet komma under strama Domprosten Son-
dén uttryckte detsamma och förklarade, att om Utskottets förslag vid
kyrkomötet varit gällande lag, så. skulle inför Stockholms stads konsi¬
storium kunnat anhängiggöra^ åtal mot dem, som förrättat altartjensten
vid mötets öppnande.
Biskop Landgren yttrade i samma fråga, att det funnes fall, då
presten vore nästan tvungen att afvika från handboken, t. ex. då hand¬
boken förutsatte flere faddrar, men det funnes blott en o. s. v.
Icke förty beslöt kyrkomötet'att antaga detta ord: r.egenvilligt».
För min del skulle jag — huru djerft det det ock må synas gent
emot tvenne sådana auktoriteter som kyrkomötet och Kongl. Maj:t —
vilja framlägga ett annat förslag: »Gör prest utan tvingande skål vid
allmän gudstjenst eller kyrklig förrättning afvikelse från» etc. Tv, jag
upprepar det, jag har svårt att tänka mig huru Riksdagen och denna
Andra Kammare skulle vilja gent emot sådana yttranden, hvaraf jag
citerat några få, antaga detta stadgande. Jag skulle till dessa exempel
kunna lägga ännu ett af icke ringa intresse. Här förekomma fall af
äktenskap mellan olika trosbekännare. De få, såsom bekant, sin bin¬
dande kraft inför den borgerliga myndigheten, men brudparet och dess
föräldrar vidhänga ofta nog den gamla fromma seden, att äktenskapet
skall erhålla kyrklig välsignelse, och det finnes piaster inom hufvud-
staden, der de fall inträffat, som jag åsyftar, hvilka gå denna fromma
önskan till mötes, dervid begagnande det kyrkliga vigselformuläret med
de förändringar, som nödvändigtvis påkallas deraf att den ena kontra-
'henten tillhör en främmande trosbekännelse. Huruvida detta är rigtigt
eller icke tillhör ej mig att bedöma, men säkert är, att den prest, som
så går föräldrars och brudpars önskan till mötes, han borde icke ogillas
af dem, som hålla på att äktenskapet skall vara en kyrklig förrättning
och icke, såsom Luther och Augsburgiska bekännelsen förklara, en
borgerlig sak.
Jag skulle nu egentligen öfvergå till eu annan del af frågan, men
eftersom jag nämnde om Luther och Augsburgiska bekännelsen, särskilt
i fråga om äktenskapet, så vill jag om Augsburgiska bekännelsen yttra
några ord. Då vi se huru den nu föredragna punkten afser prestens
förbindelser i afseende på denna bekännelse, så framställer sig otvunget
den frågan, huruvida verkligen presterskapet är rätt hemmastadt med
nämnda bekännelseskrift, hvilken det skall med liflig ed bekräfta och
hvilken det måste uppfatta såsom ett rättesnöre för sina tänkesätt i
många fäll. Till stöd för detta tvifvel har jag att anföra några exempel.
Här har bland annat fälts det yttrande, att den grund, som stöder hela
den presterliga hierarkien i sin uppfattning af kyrkans domsrätt, skulle
finnas i den Augsburgiska bekännelsen. Jag står bär med ett exemplar
af denna bekännelse i hand och kan försäkra, att det icke stål-der ett
ord, som kan gifva stöd för denna åsigt. Att en församling skall hafva
en formulerad bekännelse, kring hvilken den kan sluta sig, och att för¬
samlingens lärare i forsta rummet äro skyldige att hålla denna be¬
kännelse, är rigtigt och naturligt. Det är äfven detta, som utgör fri-
Lördagen den 1 Mars, e. m.
45
>T:o 14.
kyrkans styrka, trots man säger att hon hvilar på lös grund, nemligen Om förbrytelse
den omständighet att dessa kyrkor hafva en bekännelse och dessutom ^ prfstm^ ■
makt att utstöta den, som icke gillar bekännelsen, och i denna makt s^an^måL
ligger ej svaghet utan styrka. Men det är betänkligare i afseende på (Forts.)
statskyrkan, ty hon består icke af en samling menniskor, slutne om¬
kring en och samma bekännelse, utan af ett antal menniskor boende
inom ett och samma område. Nu händer ju att menniskor bo inom ett
sådant område, som icke dela statskyrkans åsigter, utan att dock kunna
eller vilja bilda dissenterförsamlingar. För deras räkning måste stats¬
kyrkans bekännelse vara mera omfattande, eller hvad man kallar »latitu-
dinarisk», samt någon frihet finnas i afseende å kyrkolärans satser och
bud. Jag anser emellertid att statskyrkan kan skatta sig lycklig att
hafva en sådan formulerad bekännelse, som den Augsburgiska; den är
frisinnad och det vore önskligt att den vore bättre känd. Jag skall
bedja att få uppläsa ett par ord om biskoparnes makt. Det heter
nemligen på ett ställe: »Derföre bör man veta, att rätt skilja andlig
och verldslig makt, så att den andliga makten icke griper efter verlds-
liga embeten». Vidare läser man på ett annat ställe: »När man talar
om biskoparnes domsrätt, så bör deras verldsliga makt väl skiljas från
deras andliga embete och andliga domsrätt; och tillkommer biskoparne
såsom biskopar, det är, såsom dem, hvilka fått befallning att predika
evangelium och utdela sakramenten, ingen annan domsrätt efter gudomlig
lag och enligt evangelium, än att 'förlåta synder, förkasta all lära, som
strider mot evangelium, och att med yttre bannlysning straffa andra
uppenbara synder utan yttre våld, endast med Guds ord». Närmare
slutet af denna förträffliga bekännelseskrift citeras ock följande ord ur
Pauli bref till Galaterne, 15 kapitlet 1 vers: »Så blifver nu ståndande
1 den frihet, med hvilken Kristus oss friat häfver, men låter Eder icke
på nytt fångas under träldomens ok.» Jag tror att dessa sista ord icke
äro främmande för den diskussion, som bär föres, och det lagförslag,
som nu föreligger. Jag hade gjort en mängd andra anteckningar om
saker, som jag nu skulle yttra, men afstår derifrån i anseende till den
långt framskridna tiden, hvilken jag icke längre vill upptaga. Likvisst
kan jag icke undgå att erinra derom, att, när det talas om den Augs¬
burgiska bekännelsens efterlefnad, man måste ihågkomma, att denna
bekännelse med alla sina frisinnade och lämpliga institutioner innehåller
två saker, som vi icke kunna gilla, nemligen föreskrifter om bikten och
om helgonen. Jag tror således att, innan man stadgar lydelsen af
2 § till efterlefnad, man bör litet tänka på den utveckling vår reli¬
gionslära sedan denna tid erhållit.
Här står också i denna § taladt om den »rena evangeliska läran,
sådan den i Guds ord, det gamla och nya testamentets heliga skrifter
uppenbarad» är. Dervid är dock att bemärka, det vi numera stå inför
den geologiska vetenskapen, som icke antager en verldsskapelse på 6
dagar och hvila på den sjunde. Vi stå vidare inför den utvecklade
språkforskningen, som visar en annan lydelse i urskriften än öfver-
sättningens i fråga om ej mindre saker än t. ex. det så kallade första
evangeliet och löftet till Abraham. Vi stå slutligen inför en tideräk¬
ning, som icke kan acceptera att verlden är 5,700 år gammal, då denna
ålder tillkommer exempelvis cheopspyramiden. Vi stå inför alla dessa
N:o 14.
46
Lördagen den 1 Mars, e. m.
Om förbrytelse naturvetenskapens resultat och ändock vilja vi att eu prest icke skall
af prest och _ få hafva en från dessa heliga böcker afvikande mening i något ämne.
TddanTmål * Han skall antaga, för att icke blifva med straff belagd, allt hvad som
(Forts.) stål- i gamla testamentet, och det jemväl i dess historiska böcker; det
är icke ens nog med att han skall antaga de profetiska böckerna.
Och detta oaktadt det står i Petri första bref, 1 kapitlet 14 versen,
»I skolen icke gifva akt på judiska fabler och menniskobud, som sig
draga från sanningen».
På samma gång, jag sålunda medger att det måste finnas en full¬
ständig bekännelse, kring hvilken kyrkans medlemar kunna församla
sig, anser jag, att en sådan bekännelse bör icke vara så begränsad,
som lagförslaget här innebär, och jag tror icke att man gagnar stats¬
kyrkan dermed, att man genom nya lagar inför bestämmelser, hvilka
vid en närmare undersökning icke kunna bestå. Då vi nu stå i det
dilemma att antingen antaga eller förkasta förslaget, så sluter jag mig
till dem, som yrka afslag derå.
Herr Rundgren: Den långt framskridna tiden nödgar mig, ehuru
mycket i detta ämne kunde vara att säga, att icke till besvarande
upptaga mer än några få anmärkningar mot ifrågavarande förslag. Den
talare, som inledde diskussionen, började med den förklaringen, att det
icke kunde vara tidsenligt att strängt vidhålla en bekännelse, som vore
mer än 300 år gammal, och en annan talare tycktes med honom deri
instämma. Sistnämnde talare ansåg det dock vara en nödvändighet
för frikyrkan att hafva en bekännelse att sluta sig omkring, men så¬
dan förmån ville han dock icke unna statskyrkan eller den evangeliskt-
lutherska kyrkan. För min del kan jag icke förstå, huru man kan
missunna statskyrkan en förmån, den man anser för frikyrkan vara ett
medel för dess bestånd, nemligen bekännelsen. Till sitt rättfärdigande
gaf den sistnämnde talaren det svaret, att statskyrkans medlemmar
äro icke de, som sluta sig kring en bekännelse, utan de, som bo till¬
sammans på ett visst område. Men om så är, huru kan då under
sådana förhållanden vår statskyrka kalla sig den evangeliskt-luther-
ska? Om det ock låter säga sig, att ganska många, hvilka räkna sig
till statskyrkan, icke bekänna dess lära, så ligger det dock i sjelfva
karakteren af evangeliskt-luthersk kyrka att hafva en bekännelse. Det
är också denna karakter, som söker sitt uttryck i § 1 af detta lagför¬
slag, att den prest inom kyrkan, som affallen från den rena evangeliska
läran, icke längre kan vara dess prest, utan måste från sitt embete
afsättas. När den ärade talaren yttrade, att hela den nyare tidens
utveckling förbinder oss att stå qvar vid denna bekännelse, har han
förbisett, att just denna omständighet gifvit uppslaget till nu gällande
dissenterslag. Yexlingar kunna inträda och hafva inträdt på det reli¬
giösa området, derföre vill kyrkan binda inom sig andra än dem, hvilka
bekänna dess lära. Men det är en slapphet eller snarare en ofullkom¬
lighet i lagstiftningen att personer, hvilka icke bekänna kyrkans lära,
likväl fortfarande kunna inom kyrkan qvarstå. År väl detta kyrkans
fel? Nej, svarar jag, och den första paragrafen i det af Utskottet
framlagda lagförslag vill åtminstone i fråga om pimsten förebygga
detta missförhållande genom sin bestämmelse, att den som i evangeliskt-
Lördagen den 1 Mars, e. m.
47
N:o 14.
lutherska kyrkan skall vara prest, han skall bekänna och förkunna
evangeliskt-luthersk lära, eljest varder han sitt embete förlustig. Jag
föreställer mig att det icke kan finnas någon, som icke erkänner rig-
tigheten af detta stadgande.
Den sist ärade talaren fastade sig ock vid ett uttryck i 5 §, der
det heter: »gör prest egenvilligt vid allmän gudstjenst eller kyrklig för¬
rättning afvikelse från den antagna kyrkohandboken» etc. Mig synes
dervid ingenting vara att anmärka. Ty, såsom det i afseende på läran
måste vara angeläget, att pimsten förkunnar kyrkans lära, så lärer väl
äfven vara af vigt att presten följer det handboksformulär, som är an¬
taget af den kyrka, hvars tjenare han är. Den, som vill taga känne¬
dom om senaste kyrkomötes protokoll, skall der finna redogörelse för
en ganska upplysande och vidlyftig diskussion i detta ämne. Talaren
i fråga ansåg det varit bättre, om man användt uttrycket »störande»,
men hvem skall afgöra hvad som anses »störande» eller icke? Samma
sak som förefaller mycket störande för den ene är det kanske icke
för den andre, och hos den dömande myndigheten måste ju då
ofta uppstå tvekan, huruvida afvikelsen skall vara underkastad straff
eller icke. _ >
Men hvad som under denna diskussion mer än något annat före¬
fallit mig förvånande är dock den andre talarens i ordningen yttrande
om hvad han i detta lagförslag saknade. Presten skall, enligt denne
talares åsigt, icke vara skyldig att förkunna kyrkans lära, han behöf-
ver icke heller följa de formulär, kyrkan för sig antagit, men samme
talare uttalar sin saknad af förbud för presten att i sin predikan tala
emot främmande trosbekännare. Presten skall således hafva rättighet
att tala mot sin egen kyrkas tro och bekännelse, deri finner den värde
talaren icke något stötande; men talar han emot främmande tros¬
bekännare, då skall han vara hemfallen till straff. Hur skall man väl
anse ett dylikt resonnement? Åtminstone synes det icke innebära
rättvisa mot den kyrka, man sjelf tillhörer.
Ehuru jag redan allt för länge upptagit Kammarens tid, kan jag
dock icke underlåta att jemväl fästa uppmärksamheten på någonting
annat, nemligen på den skarpa kritik, som samme talare utkastade
emot kyrkolagskomiténs förslag. Jag kan icke erkänna, att kyrko-
lagskomitén förtjenar detta; men då han nu funnit sig befogad uttala
förkastelsedomen öfver kyrkolagskomitén, förundrar det mig att han
dragit fram denna kritik mot ett förslag, det nu föreliggande, som af
Högsta Domstolen i hufvudsaken lemnats utan anmärkningar. Enligt
mitt förmenande hade talaren handlat rigtigare, om han uraktlåtit att
sjelf göra sig skyldig till den »förklädnad», som han påstod ligga i
förslaget, för att först söka nedsätta allt hvad kyrkolagskomitén gjort
och sedan öfvergå till kritik af ett förslag, hvars förtjenster Högsta
Domstolen erkänt. Hans pligt hade varit att bedöma detta förslag
alldeles oberoende af hvad komitén i öfrigt föreslagit. Att detta för¬
slag är behöflig!, det har af en talare på upsalabänken blifvit så klart
och tydligt ådagalagdt, att jag icke kan föreställa mig att Kammaren
skulle vilja låta det gå samma väg, som de presterliga befordrings-
lagarne. Jag yrkar således bifall till punkten.
Om förbrytelse
af prest och
laga domstol £.
sådana mål-
(Forts.)
N:o 14.
48
Lördagen den 1 Mars, e. m.
Härmed förklarades öfverläggningen, såvidt den afsåg förordnings-
förslagets lista paragraf, slutad. Herr Talmannen gaf proposition på
såväl bifall som afslag samt fann svaren hafva utfallit med öfvervä¬
gande ja för den senare meningeh. Votering blef emellertid begärd
och företogs enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd, så ly¬
dande voteringsproposition:
Den, som bifaller 1 § i det förslag till förordning angående för¬
brytelse af prest och om laga domstol i dessa mål, som Kongl. Maj:t
framstält och Lag-Utskottet i punkten 2 af utlåtandet N:o 4 till¬
styrkt,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, är samma § af Kammaren afslagen.
Röstsedlarne sammanräknades och visade 73 ja mot 72 nej; hva¬
dan Kammaren beslutit i enlighet med ja-propositionen.
Derefter föredrogs § 2 af följande innehåll:
»Finnes prest offentligen förkunna eller annorledes utsprida läro¬
sats, som är stridande mot den rena evangeliska läran, och låter han
af undervisning och förmaning inför domkapitlet sig icke formås till
återkallelse deraf; varde afmätt. Finnes prest å nyo, på sätt nu är
sagdt, förkunna eller utsprida lärosats, som han en gång återkallat, då
skall, äfven om han sin villomening å nyo återkalla vill, till afsätt¬
ning dömas.»
Sedan propositioner gifvits dels på antagande och dels på förka¬
stande af denna paragraf, förklarade Herr Talmannen sig anse den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Men äfven
nu begärdes votering, i anledning hvaraf en omröstningsproposition af
följande lydelse uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som bifaller 2 § i det förslag till förordning angående förbry¬
telse af prest och om laga domstol i dessa mål, som Kongl. Maj:t
framstält och Lag-Utskottet i punkten 2 af utlåtandet N:o 4 till¬
styrkt,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, är samma § af Kammaren afslagen.
Lördagen den 1 Mars, e. m.
49
N:o H,
Votering företogs och utföll med 73 ja mot 60 nej; varande alltså
beslut fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.
§§ 3 och 4.
Godkändes.
För § 5 var denna lydelse föreslagen:
»Gör prest egenvillig! vid allmän gudstjenst eller kyrklig förrätt¬
ning afvikelse från den antagna kyrkohandboken eller begagnar han
annat i kyrkohandboken intaget formulär, än i hvart särskildt fall be¬
gagnas bör, eller inblandar han i predikan eller kristendomsundervis-
ning hvad otillständigt är, eller visar han olydnad mot domkapitlet,
biskopen eller annan förman i det som embetet angår; dömes till var¬
ning eller, vid försvårande omständigheter, till mistning af embetet på
viss tid.»
Propositioner gåfvos jemväl rörande denna paragraf såväl på bifall
som afslag; och blef, sedan Herr Talmannen förklarat sig anse röst-
öfvervigt förefinnas för bifall, votering begärd.
I följd häraf skedde omröstning enligt en så lydande proposition:
Den, som bifaller 5 § i det förslag till förordning angående för¬
brytelse af prest och om laga domstol i dessa mål, som Kongl. Maj:t
tramstält och Lag-Utskottet i 2:dra punkten af utlåtandet N:o 4
tillstyrkt,
rösta Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, är samma § af Kammaren afslagen.
Vid röstsedlarnes sammanräkning befunnos 72 ledamöter hafva
röstat ja mot 71, som röstat nej; hvadan äfven nu ifrågavarande para¬
graf vunnit Kammarens godkännande.
§§ 6-10.
Blefvo hvar efter annan godkända.
§ 11-
Denna paragraf lydde sålunda:
»Inlåter sig prest med handtering eller köpslagan, som hans em¬
bete icke anstår, eller befattar han sig såsom sakförare med utförande
af rättegångar, som honom eller hans embete icke röra, eller ligger han
Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 14. a
N:o 14.
50
Lördagen den 1 Mars, e. m.
genom eget förvållande i kif och osämja med embetsbroder eller åhö¬
rare, eller åstadkommer han eljest genom sitt lefverne eller någon sin
gerning, utan att brott är begånget, hvarå straff efter allmän strafflag
bör följa, uppenbar förargelse; dömes till varning eller mistning af em-
betet på viss tid eller, der omständigheterna äro synnerligen försvå¬
rande, till afsättning.»
Efter paragrafens föredragning begärdes ordet af
Herr Hedin, som anförde: Mina föregående anmärkningar träffa
denna paragraf i änuu högre grad än flera andra paragrafer i förelig¬
gande lagförslag. Här förekommer nemligen en sådan obestämdhet i
uttrycken, att det synes som om genom paragrafens godkännande ett
alltför skarpslipadt damoclessvärd komme att hänga öfver dem, å hvilka
stadgandet är afsedt att ega tillämpning.
Jag yrkar afslag.
Herr Hammarskjöld: För min del tillåter jag mig deremot
yrka, att den nu föredragna paragrafen må godkännas.
Herr Thomasson: Äfven jag yrkar bifall till paragrafen.
Vidare yttrades ej. Herr Talmannen framstälde först proposition
på bifall till det förevarande förslaget och sedan på afslag derå samt
fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall. Som vote¬
ring likväl begärdes, skedde uppsättning, justering och anslag af här
nedan intagna voteringsproposition:
Den, som bifaller 11 § i det förslag till förordning, angående för¬
brytelse af prest och om laga domstol i dessa mål, som Kong!. Maj:t
framstält och Lag-Utskottet i 2:dra punkten af utlåtandet N:o 4 till¬
styrkt,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, är samma § af Kammaren afslagen.
Omröstningen, på öfligt sätt verkstäld, utföll med 77 ja mot 61
nej, i följd hvaraf Kammaren beslutit i enlighet med ja-proprositionen.
§§ 12-10.
Godkändes.
§ 17 innehöll följande stadgande:
»1. Afsättning innebär för prest förlust af prestembetet och den
särskilda tjenst han inom kyrkan innehar.
Lördagen den 1 Mars, e. m.
51
K:o 14.
2. Mistning af embetet på viss tid innebär för den dertill dömde,
under den tid, obehörighet att utöfva prestembetet samt förlust af de
rättigheter och förmåner, som äro förenade med den tjenst han inom
kyrkan innehar.
3. Mistning af embetet på viss tid må icke ådömas för kortare
tid än en månad eller för längre tid än ett år, der icke bestämmel¬
sen i § 12 mom. 2 föranleder större utsträckning i tiden för embetets
mistning.»
Beträffande denna paragraf yttrade
Herr Jöns Rundbäck: Jag ber om ursägt, att jag vid denna
sena timme begär ordet, men jag kan icke underlåta att mot lydelsen
af den nu föredragna IT § framställa en anmärkning.
I de föregående paragraferna af förslaget äro bestämda de straff,
som drabba en prest för olika förseelser, nemligen afsättning, mistning
af embete på viss tid eller varning; här stadgas nu hvad afsättning
och mistning af embete innebär. I 2 mom. åt paragrafen heter det:
»Mistning af embete på viss tid innebär för den dertill dömde, under
den tid, obehörighet att utöfva prestembetet samt förlust af de rättig¬
heter och förmåner, som äro förenade med den tjenst, han inom kyr¬
kan innehar»; och i följande tredje mom. stadgas, att mistning af em¬
bete på viss tid icke må ådömas för kortare tid än en månad eller
för längre tid än ett år. Jag frågar nu: ligger det någon rimlighet
uti, att, om en prest suspenderas för en månad, skall han köras från
hus och hem och mista alla med tjensten följande förmåner? Hans
familj och tjenstefolk skola utdrifvas, och jorden kommer att ligga öde
eller måste utarrenderas, livilket senare för domkapitlen torde blifva
svårt nog att verkställa. Jag tror, mine herrar, att det icke går an
att på detta sätt lagstifta. Straffet är allt för drakoniskt strängt och
drabbar icke endast pimsten utan äfven församlingen; och lagbestäm¬
melsen lärer icke utan stora förberedelser kunna tillämpas.
Då det icke lönar mödan att i sakens närvarande skick yrka
afslag å paragrafen eller återremiss, hemställer jag, att Kammaren
måtte besluta ett litet tillägg till paragrafen, så att i 2 mom. af para¬
grafen orden »undantagandes bostället» inskjötes emellan orden »förmå¬
ner» och »som äro förenade med.» etc. Kanske denna lagredaktion icke
är lämplig, men om man bifaller detta tillägg, kommer frågan tillbaka
till Lag-Utskottet, som då får söka sammanjemka Kamrarnes beslut;
och om intet annat hinder för lagförslagets antagande möter, kan såle¬
des denna ' rättelse ega rum, hvilken synes mig vara både behjertans-
värd och nödvändig.
Som åtskilliga ledamöter, medan Herr Rundbäck hade ordet, anmält
sig vilja afgifva yttranden angående förevarande paragraf, och då tiden
redan var långt framskriden, uppsköts den vidare öfverläggningen i
ämnet till nästa sammanträde.
tf:» 14.
52
Lördagen den 1 Mars, e. m.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes Stats-Utskottets utlåtande N:o 12, an¬
gående regleringen af utgifterna under riksstatens Sjette hufvudtitel.
På hemställan af Herr Sjöberg beslöts, att så väl nämnda utlåtande
som ofri ga ännu oafgjorda ärenden, hvilka blifvit blott en gång bord¬
lagda, skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde uppföras
framför de redan två gånger bordlagda ärendena.
§ 3.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr J. F. Fredricson........... under 12 dagar från den 3 Mars,
» N. Fosser...................... » 8 » » » 6 »
» J. Andersson i Häckenäs « 8 » » » 6 »
» J. Anderson i Tenhult » 12 » » » 14 »
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 12 på natten.
In fidem
H. A. Kolmodin.
Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1879.