18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 84.
o 84.
Af Herr Allders PersSOli: Om underdånig skrifvelse angående
revision af gällande Legostadga och i sammanhang der¬
med stående lagbestämmelser.
Redan länge hafva brister i vår »Legostadga för husbönder och tjen¬
stehjon» varit både kända och erkända. Att icke statsmakterna med nå¬
got ' större allvar tagit den i nogare skärskådande, utan låtit bristerna
qvarstå, lärer väl i någon mån få tillskrifvas, den omständigheten att man
ansett tiden för förändringar hittills varit mindre gynsam. Det kan väl
nemligen svårligen förnekas, att alla öfvergångar från gamla i folkmed¬
vetandet inrotade vanor och åsigter till nya och åtminstone i somliga fall
friare och tidsenligare förhållanden ofta äro afskräckande, helst — och
uti förevarande fall — under tider då arbetskrafterna, i följd af de stor¬
artade företagen och den raska utveckling af näringslifvet i (ifrigt, inom
landet varit starkt anlitade och en, dock ingalunda i lag medgifven
»frihet» på många, ställen inom landet gjort sig gällande och framalstrat
sjelfsvåld och ringaktning för ingångna aftal. Då emellertid en stark reak¬
tion uti omförmälda här seende nu inträdt och som synes komma att
måhända för en längre framtid fortfara, och således göra öfvergången från
den gamla till en nyare och tidsenligare lagstiftning i ämnet mindre svår
för dem af befolkningen, ,om äro tvungna anlita arbetstagaren, synes mig
tiden vara inne för vidtagande af förändringar uti lagstiftningen angående
gällande stadgande!) emellan husbonde och tjenare, emellan arbetsgivare
och arbetstagare.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 84.
19
Bland brister i Legostadgan bär ganska länge framhållits saknaden
af s. k. tjenstehjonsböeker. Redan vid konfirmationen borde eu och hvar
erhålla eu dylik bok, upptagande namn, ålder och hemvist samt föräl¬
drars eller målsmäns namn och yrke in. in. tillika med sammandrag af
gällande lagar som röra arbetsaftal och dylikt mellan arbetsgivare och
arbetstagare. I stället för de nu föreskrifna orlofssedlarne borde föreskrif-
er
vas, att husbonde eller arbetsgivare skall vara skyldig, vid tillsägelse om
arbetsaftalets upphörande, i boken införa ungefär de meddelanden eller
intyg, som nu äro föreskrifna skola inflyta i orlofssedlarne. Redan härmed
vore en ganska väsentlig sak vunnen. Tjenaren, om denne nemligen vore
ordentlig och mån om att bereda sig en betryggad framtid, vore då,
kanske ofta redan från 15 års ålder, i tillfälle inför sin blifvande nye
husbonde visa, icke allenast hos livilka personer han tjenat och huru lång
tid, hvaraf man ofta ensamt kan bedöma personens duglighet, utan äfven
på en gång framvisa intyg öfver sitt uppförande, i fall sådan föreskrift
anses böra bibehållas annorledes än på tjenarens egen uttryckliga begäran.
Eu ordentlig tjenare skulle tvifvels utan alltid känna sig manad städse
uppföra sig till sitt husbondefolks belåtenhet, medveten som han vore derom
att intygen, hvilka aldrig, eller åtminstone ytterst sällan, torde kunna för¬
loras eller bortkomma, följde honom så länge han innehade en tjenares ställ¬
ning; och den mindre noggranne tjenaren skulle otvifvelaktigt, äfven han,
af förutnämnda skäl känna sig fordrad visa laglydnad och ordentlighet.
Man hör ju nu — icke just så sällsynt — förfalskningar af prestbevis
göras. Någon gång beifras dylika lagbrott, men oftast låter man af
ren undfallenhet »nåd gå för rätti) härutinnan, helst om brottet antingen
är gjordt, såsom väl oftast är fallet, af ren okunnighet om det straff som
drabbar, eller ock om förfalskningen är af mindre väsentlig beskaffenhet.
Tjenstehjonsböckerna deremot skulle knappast kunna förfalskas, utan att
brottet genast kunde upptäckas — frestelsen dertill således försvinna eller
åtminstone förminskas — och böckerna böra göra de vanliga flyttnings-
attesterna helt och hållet öfverflödiga; ity att, vid afflyttningen från ena
pastoratet till ett annat, vederbörande endast i boken behöfde införa t. ex.
orden »flyttar till N. N. församling» eller dylikt, hvarom naturligtvis,
lika väl som om böckernas förvaring under tjensteaftalet, särskildt komme
att utfärdas vederbörliga föreskrifter.
Med skäl kan ifrågasättas huruvida det är lämpligt längre bibehålla
stadgandet om årstjenster och flyttningstid endast en gång om året, hvit¬
het nu, som bekant, gäller för hela riket med undantag af Stockholm.
20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.
Det torde till äfventyra finnas lika talande skäl för inskränkning i tiden
för åtskilliga andra städer som hufvudstaden, äfven om man icke vill
taga steget fullt ut äfven för landsbygden. Jag för min del tror det
vara enklast och rättast låta arbetsgivare och arbetstagare sjelfva be¬
stämma flyttningstiden. I lag torde deremot stadgas ansvars- och ersätt¬
ningsskyldighet för den af parterna som bröt ett upprättadt arbetsaftal,
och jag skulle vara benägen ingå på mycket skärpta bestämmelser i detta
fall. — Men äfven om man nu icke vill medgifva en dylik rättighet,
nemligen den för arbetsgivare och arbetstagare att sjelfva få bestämma
tiden för arbetsaftalet såsom regel, torde det väl dock få medgifvas, att
flyttningstiden, sådan den nu i lag är föreskrifven, eller till 24 Oktober,
är allt annat än den lämpligaste. Med den utveckling jordbruket tagit,
är det af största vigt för landtmannen att begagna snart sagdt hvarje dag
till arbete på åkern då marken är bar, och med få undantag är ingen
tid af året vigtigare för landtmannens göromål än just Oktober månad,
då största delen af höstplöjningsarbetena pågå och livilka äro af den be¬
tydande vigt, att på deras utförande kommande årets skörd väsentligen
beror. Utom nämnda göromål hopa sig vid samma tid för landtmannen
andra af snart sagdt alla möjliga slag, såsom tröskning, dränering, väg¬
lagning in. in. m. in., och, om jag undantager våren och bergningstiden,
vågar jag tryggt påstå, att ingen tid finnes som för jordbrukaren, åtmin¬
stone i de södra orterna, är af mera eller större vigt än just den nu be¬
stämda flyttningstiden. Att förlägga samma till annan tid, i fall årstjen-
sterna anses böra bibehållas, t. ex. till 14 Mars, då de allra flesta om¬
bytena af jordinnehafvare inträffa, vore derföre enligt min mening eu ren
välgerning för jordbruket; och i städerna, der väl redan nu, trots rådande
lagstadganden, de flesta tjensteaftalen ske per månad, torde väl ingen olä¬
genhet deraf uppstå eller förspörjas, icke heller deras rätt härigenom på
ringaste sätt förnärmas, ehuru en obestridlig fördel för jordbruksnäringen.
Man undveke ock derigenom den orimlighet som i nuvarande tjenste¬
hjonsstadga förefinnes, att nemligen tjenstehjon är skyldigt qvarstanna
hos den nye innehafvaren af fast egendom, efter ett skedt ombyte, i flera
månaders tid, ehuru tjenstehjon aldrig med denna person träffat något ar¬
betsaftal. Omöjligt är icke att det någon gång kan inträffa, att tjenste-
hjonet under inga vilkor vill tjena hos den nye fastighetsbrukaren, hvil¬
ken han ju möjligen kan känna för att vara en mindre human person;
men lagen tvingar honom dertill, och detta är, som jag vågat benämna
det, en orimlighet, hvilken desto förr ju hellre borde borttagas.
Motioner i Andra Kammaren. N:o 24.
21
Den, som mig synes, enda olägenheten af flyttningstidens framflytt¬
ning från 24 Oktober till 14 Mars vore måhända med hänsyn till mantals-
skrifningarna. Invändas kan naturligtvis, att dessa nu äro föreskrifna för¬
rättas å sådan tid, då vederbörandes tid är i följd af andra tjenstegöro¬
mål mindre upptagen, och att framflyttandet af mantalsskrifningarna till
Mars eller April skulle för mantalsskrifningsförrättaren vålla olägenheter,
enär eu del utskrifningar i och för bevillningsberednings- och taxerings-
törrättningarna vid denna tid förestå. -—- Taxeringskomitéerna, dervid man-
talslängderna granskas, sammanträda dock väl högst sällan förr än under
Juni månad, hvadan det med god vilja icke torde vara omöjligt öfver¬
vinna påpekade svårigheterna. Dessutom torde det icke vara någon abso¬
lut nödvändighet förändra tiden för mantalsskrifningarna, äfven om tiden
för flyttningen ändrades.
En sak som jemväl torde beaktas är den skiljaktighet, som nu rå¬
der i afsende på de s. k. frihetsdagarnes antal, ity att nuvarande lego-
stadga stadgar endast fyra frihetsdagar för stad, men sju för landet.
Det torde svårligen finnas något rimligt skäl för bibehållande af olikhe¬
ten i detta hänseende, enär det torde vara af fullt ut lika mycken vigt
för landets befolkning som städernas att hafva tjenarne till sin disposition.
Om de s. k. frihetsdagarna användts på ett klokt och förståndigt sätt,
skulle jag vara den siste som påyrkade inskränkning härutinnan; ty vil¬
ligt erkänner jag att tjenaren lika väl som hvarje annan person kan be¬
höfva hemta hvila, förströelse och vederqvickelse efter ett oftast hårdt och
tungt arbete, men erfarenheten torde, ty värr, hafva tillräckligt ådaga¬
lagt, att mången tjenare under de s. k. frihetsdagarne helt och hållet
förstört sin lilla med svett och möda förvärfvade lönebehållning, hvilken
otvifvelaktigt bättre blifvit använd, om frihetsdagarne varit färre till an¬
talet; detta i afseende på de mindre ordentliga ibland tjenarne. Der¬
emot torde det väl ock vara konstateradt, att den bättre delen af tjenarne
sällan ansett sig behöfva använda sju dagar till frihetsdagar vid flytt-
ningstiden. En omtyckt och afhållen tjenare förvägras väl ytterst sällan
frihet äfven vid annan tid af året än flyttningstiden, för uträttande af
sina angelägna göromål. Jag tror derför, att såväl tjenare som samhäl¬
let i öfrigt, i såväl ekonomiskt som moraliskt hänseende, skulle vinna
derpå att flyttningsdagarne inskränktes till fyra. Vill man deremot, hvil-
ket jag anser vara rigtigast, göra arbetsaftalen i afseende på tiden fria,
torde det få stå i arbetarens eget skön att sjelf bestämma frihetsdagarnes
antal, och detta vid hvad tid som helst.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 8d.
Tidt och ofta inträffar det att eu tjenare vid afflyttningcn ur tjän¬
ster! icke uttager sin prestattest, och ofta torde det inträffa, att en dylik
person icke någonstädes blifver rnantalsskrifven, alldenstund hans vistelse¬
ort, åtminstone för tillfället, är okänd. Huru inånga olägenheter häraf
uppkomma, är nästan omöjligt uppräkna. Villrådighet vid mantalsskrif-
ningarna uppstår, anmälningar till Konungens Befallningshafvande inkomma,
och skriftvexlingar föras liit och dit, oftast utan önskadt resultat, och ota¬
liga rättegångar uppkomma kommuner emellan, i händelse — såsom
ofta är fallet — en sådan individ efter någon tids förlopp faller fat¬
tigvården till tunga. Skärpta bestämmelser i detta hänseende torde der¬
för vara af nöden.
I gällande fabriks- och handtverksordning finnes stadgadt, att öfver¬
enskommelse om tjenstetid ej må öfverstiga tre år. I Legostadgan der¬
emot föreskrifves, att omyndig icke utan föräldrars eller förmyndares till¬
stånd får uppsäga den tjenst de åt honom utsett förr än han fylt 21 år.
Medan man sålunda föreskrifvit att den, som t. ex. skall lära sig ett yrke
eller handtverk, icke kan tvingas qvarstanna hos arbetsgivaren mera än
högst tre år, kan deremot den vanlige arbetaren tvingas qvarblifva hos
sin första husbonde dubbelt så lång tid, ehuru den senares göromål äro
af beskaffenhet att icke erfordra något särskildt. studium för någon viss
yrkesskicklighet. Vid åtskilliga möten mellan yrkesidkare har ofta ut¬
talats den mening, att tre år äro otillräckliga för inliemtandet af någon
särdeles duglighet i yrket, samt att nämnda bestämmelse skulle icke vara
utan all anledning till de mindre goda produkter handtverken under
senare tiden framalstrat. Detta erkänna såväl arbetsgivare som arbets¬
tagare. Härmed må nu vara huru som helst, så torde dock frågan vara
af den vigt och betydenhet att tarfva en undersökning, hvartill jag trott
anledning; icke skulle saknas i betraktande af det samband som råder
mellan handtverkare och andra arbetsgivare, såsom egande målsmans- och
husbonderätt öfver arbetaren.
Åtskilliga andra föreskrifter i Legostadgan kunde äfven påpekas, de
der ock torde tarfva förändringar; men af det redan nu anförda torde
framgå, att jag för min del anser nuvarande lagstadganden i omförmälda
hänseende vara allt annat än tillfredsställande. Dock, med hänsyn till
frågans stora vidd och omfattning, helst den sammanfaller med andra i
sammanhang dermed stående stadganden, såsom i främsta rummet med
inantalsskrifningarna., har jag icke vågat framlägga förslag till lagföränd¬
ring härutinnan. Ämnet torde för öfrigt vara af den stora vigt och
Motioner i Andra Kammaren, K:o 85.
23
betydenhet, att en grundligare utredning erfordras än hvad som kan åstad¬
kommas af den enskilde riksdagsledamoten och möjligen äfven af det
Utskott hvartill frågan hänvisas, derest icke den omständligaste utredning
föregått.
Min vördsamma hemställan är derföre,
att Riksdagen i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhåller, det, täcktes Kongl. Maj:t anbefalla revi¬
sion af gällande Legostadga och i sammanhang dermed
stående stadganden, samt derefter för Riksdagen fram¬
lägga det förslag, som efter nådig pröfning Kongl.
Maj:t kan finna af omständigheterna påkalladt.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 28 Januari 1879.
Anders Persson.
ST:o 85.
Af Herr Ivftl* MållSSOll: Om underdånig skrifvelse angående
tillsättande af en skatter egter ing skomité samt anvisande
af medel för samma ändamål.
Numera lära väl alla vara ense derom, att vårt skattesystem är i '
högsta måtto olämpligt och otidsenligt, ity att landets invånare deraf
träffas i så hög grad olika — då hänsyn tages till invånarens inkomst