Motioner i Andra Kammaren, N:o 66.
17
På sålunda anförda skäl och under anhållan att framdeles, der så
nödigt kan finnas, till höglofliga Stats-Utskottet få inkomma med vidare
upplysningar i saken, får jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen ville på det sättet medverka till lin¬
drande af nu rådande arbetslöshet bland befolkningen
i Södra Dalarne, att Riksgäldskontoret bemyndigas att,
på sätt som lämpligast kan finnas, af det till Södra
Dalarnes jernväg beviljade anslag, till fortskyndande af
nämnda arbete, under innevarande år utbetala 500,000
kronor af 1881 års anslag.
Stockholm den 28 Januari 1879.
A. Hansson i Solberga,
från Kopparbergs län.
N:o 66.
Af Herr L. M. Carlsson: Angående införseltull ä spanmål.
Sedan de finansiella förhållandena inom den civiliserade verlden
under de senare åren betydligt förändrats, och prisen å de flesta varu-
artiklar så nedgått, att fabrikanten ofta nog ej haft annat val än att an¬
tingen oskäligt nedsätta arbetslönen eller ock upphöra med produktio¬
nen — har härigenom den allmänna uppmärksamheten blifvit rigtad på
orsaken härtill, hvilket allt, om det får fortgå, torde leda till ganska be¬
tänkliga följder, till men för en liflig industri, till brist på sysselsätt¬
ning för en idog arbetare.
För att afhjelpa detta onda har man dels börjat åter fästa sina
blickar på skyddstullarne, såsom ett bland botemedlen, och dels börjat
närmare granska de förhållanden, som särskildt vidkomma likställigheten
såväl gent emot utlandet, som inom landet sjelft.
Utan att nu kunna eller våga ingå uti en närmare pröfning om
skyddstullarnes lämplighet, en sak, som torde bero på olika länders för-
Bih. till Biksd. Prof. 1879. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 8 Käft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 66.
hållanden och tidsomständigheterna — vill jag endast hålla mig till den
andra frågan, eller om likställigheten, förutan hvilkens hyllande på en
sund och rättvis grund, vare sig med eller utan skyddstullar, all industriel
utveckling i längden hämmas.
Betrakta vi vårt lands ställning gent emot utlandet, så finna vi,
att, ehuru de stormagter, som äro våra närmaste grannar, hit införa
t. ex. stora skeppslaster af malen och omalen spanmål utan tullafgift, så
få vi deremot ej införa våra exportvaror till dessa länder på samma li¬
berala vilkor, utan har synnerligast Ryssland belagt dem med höga
skyddstullar; ett exempel, som äfven Tyskland nu tyckes vilja efter¬
följa. Samma oproportionerliga förhållande råder äfven inom landet
sjelft. Så hafva alla förädlare af produkter från jern, ylle och bomull
m. fl., således nästan alla den större industriens målsmän, ja äfven
handtverkarne, skyddstullar, hvilka deremot jordbrukarne sakna till och
med för sina förädlade varor, såsom malen spanmål och ladugårdspro-
dukter.
Häraf följer, att jordens odlare måste genom konstlade pris på
sina förnödenheter, såsom kläder, husgeråd m. m., understödja de andra
landets industriidkare, men sjelfva, såsom saknande skyddstullar, ej
kunna täfla med sina yrkesidkare i utlandet, som ej äro underkastade
samma obilliga förhållanden, som här råda, och dessutom ega stora före¬
träden, hvad beträffar klimat, kapitalstyrka, jordmån m. fi. omständig¬
heter.
Härpå beror det till en stor del, att landtbruket, ehuru landets
modernäring, ej kan lemna den afkastning till innehafvaren och dess
arbetare, som vore önskvärdt och för landets framgång af en så väsent¬
lig vigt. Att så är, bevisas dels genom den torftighet och försakelse,
som af egare eller innehafvare af jordbruksfastighet måste iakttagas,
om han skall kunna draga sig fram, i jemförelse med andra närings¬
idkare eller innehafvare af andra fastigheter, dels ock genom den lägre
aflöning landtbrukaren måste erbjuda arbetarne, hvarigenom, till skada
för vårt lands befolkning, de dugligaste och bästa arbetarne dragas från
denna modernäring till städerna, fabriksorterna in. in. eller ock emigrera.
Stora skäl synas sålunda vara för handen, att ej staten låter fort¬
sätta med tullfri införsel af landtbrukets produkter, och vilja vi endast
tillse, huru saken koinme att gestalta sig för de olika samhällsklasserna,
om ofvannämnda tullfrihet försvunne och landtbrukaren derigenom blefve
likstäld med öfriga skyddstull åtnjutande klasserna. Det gäller då först
att bemöta det vanligast använda inkastet, eller att tull å matförnöden¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 66.
19
heter skulle för arbetaren fördyra hans nödvändigaste behof och således
försvåra hans samhällsställning.
Med erinran att circa 4|s af landets befolkning hafva sin ut¬
komst af jordbruket, vill jag då först nämna, att arbetaren der har af
arbetsgifvaren sitt behof af landtbruksalster in natura, och att ett för¬
dyrande deraf således ej kan skada honom. För den återstående delen
af arbetsbefolkningen synes naturligtvis ett förhöjdt pris å matvaror ej
vara hvarken fördelaktigt eller önskvärdt, men vid närmare eftersinnande
skall man finna, att för dem skulle gifvas en god ersättning i den steg¬
ring af arbetslönen i allmänhet och det rikare tillfälle till arbetsförtjenst,
som genom vår hufvudnäring, landtbrukets blomstrande och fram-
åtgående skulle uppstå, och således möjligen några procents högre pris å
landtbruksprodukter endast leda till fördel äfven för dessa senare arbe¬
tare och således för hela arbetsklassen. Det återstår nu att tillse, huru¬
vida den öfriga befolkningen utom landtbrukarne och arbetarne, såsom
embets- och tjensteman, m. fl. samt alla utom jordbruket stående in¬
dustriidkare och handtverkare skulle härigenom få skäl till rättmätig
klagan.
Beträffande då först embets- och tjensteman, så hafva de erhållit
full ersättning för förhöjda pris å lefnadsförnödenheter genom de dem
af staten beviljade löne-, ålders- och dyrtids-tillägg och böra sålunda
äfven de vara beredda uppå, att också landtbrukare!], som så betydligt
bidrager till nämnda förhöjda aflöningar, söker få någon högre inkomst
för att kunna fortfarande uppfylla sina bidrag till statskassan. Hvad
åter beträffar industriidkare och handtverkare, så hafva de, såsom redan
är visadt, skyddstullar, och då här endast är fråga om likställighet,
kunna de häremot rättvisligen ej hafva något att anmärka.
Alla samhällsklasser skulle i öfrigt gemensamt få indirekt vinst
genom hufvudnäringen, landtbrukets upplifvande, ty erfarenheten visar,
att alla må bra, om landtbrukaren och bonden berga sig, men tvärtom,
om dessa äro fattige; och böra väl alla förena sig om, att i det land,
de bygga och bo, allmän rättvisa och välmåga må blifva rådande.
När för omkring 20 år sedan skyddstullarne borttogos från landt¬
brukets produkter, lefde man i andra förhoppningar, än hvad nu är hän¬
delsen; man trodde då, att frihandelsprincipen skulle fullständigt kunna
tillämpas och vårt lands näringar ej behöfva skyddas, och att vi såsom
regel ej skulle komma att använda annat än finanstullar; man trodde,
att det skydd, som då lemnades qvar åt andra, utom landtbruket stå¬
ende näringar snart skulle kunna indragas, och att deras idkare ej
skulle alltid åtnjuta fördelar framför modernäringens.
20
Mationer i Andra Kammaren, N:o 66.
Man misstog sig dock häruti; ty alla dessa, skyddstull åtnjutande
näringar hafva fortfarande behöft skydd qvar, och äro visst icke benägna
att nu afstå ifrån detsamma, hvilket väl heller ingen svensk man under
nuvarande tryckta konjunkturer lär vilja påyrka.
Då landtbruket således en lång tid varit uti en tryckande och
skadlig undantagsställning, som endast kan förändras genom återgående
till deras förra jemlikhetstillstånd, hvad tullsystemet beträffar, så är hög
tid, att Riksdagen tager frågan om hand, dels för vinnande af likställig¬
het inom landet sjelft och ej mindre för erhållande af reciprocitet emot
utlandet, hvilket af andra länders statsekonomer anses af stor vigt för
ett lands finansiella och ekonomiska utveckling.
Af landtbrukets produkter är det då hufvudsakligen malen och
omalen spannmål, som till vårt land införes, och denna införsel torde i
närmaste framtid snarare ökas än minskas, då Ryssland hinner till sina
omätliga åkerfält utsträcka det under byggnad varande stora jernvägs-
nätet, hvarigenom sagda land ännu mera än hittills kan medelst sin
spanmåls Utförande nedtrycka och skada vårt lands modernäring, och
anser jag derföre nödvändigt, att skydd för malen och omalen spanmål
med undantag af hafra, hvarå ej importen varit af någon betydenhet,
så fort som möjligt påbjudes, men deremot för att visa, att det endast
är det vigtigaste behofvet man har för ögonen, låta andra landtbruks-
alster, såsom ladugårdsprodukter m. in., försöka uthålla fri täflan, och
får jag på här nämnda skäl föreslå,
att Riksdagen må besluta:
l:o) att ifrån och med år 1880 för all från utlandet hit
till Sverige införd omalen spanmål, med undantag af
hafra, skall till statsverket erläggas en tull afgift af
60 öre per centner för hvete och 40 öre per centner
för alla öfriga slag, samt
2:o) att från ofvan sagda tid för från utlandet införd ma¬
len spanmål likaledes skall till statsverket erläggas
en tullafgift, öfverstigande den här för omalen span¬
mål föreslagna med 15 procent för mjöl af hvete och
10 procent för mjöl af alla andra slags spanmål.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 25 Januari 1879.
L. M. Carlsson.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1879.