Motioner i Andra Kammaren, N:o 119.
11
N:o 119.
Af Herr A. P. Lind: Om underdånig skrifvelse angående än¬
dring i gällande bestämmelser i fråga om presters till¬
sättande i regala pastorat.
Som inom vårt land den åsigten alltmer gör sig gällande att för-
samlingarne i dess egna angelägenheter böra hafva sin egen sjelfbestäm-
melserätt, och då det för en enig och god samverkan emellan försam¬
lingen och dess själasörjare är af vigt att förtroende och enighet råda
emellan dem och intet ämne till split och missämja eger rum, så är det
af vigt att vid val af prest den ena församlingen såväl som den andra
äro lika berättigade och ega att sjelfva bestämma hvilken de vilja gifva
sitt förtroende att utöfva detta vigtiga kall. Vid regala, patronella
och prebendepastorat är detta icke fallet; vid dessa, isynnerhet de
sistnämnda, tyckes det som församlingen vore till för pastors skuld och
ej pastor för församlingens.
Jag vill nu blott fästa mig vid de förstnämnda. Ivongl. Maj:t har
enligt grundlagens § rätt att bortgifva dessa. I Finland var så länge det
hörde till Sverige samma förhållande; numera bär församlingarne der¬
städes lått rätt att välja prest, hos oss icke. Jag anser att för försam-
lingarnes bästa och för att fullt förtroende emellan prest och församling
må ega rum de regala pastoraten borde få rätt att sjelfva välja sin prest
och föreslår derföre, att
Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhåller, det Kongl.
Maj:t täcktes till nästkommande Riksdag framlägga ett
förslag om ändring i de lagar och bestämmelser an¬
gående presters tillsättande i de regala pastoraten i
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 120.
den rigtning att församlingarne må sjelfve välja till
sin prest den bland de sökande till platsen som har
församlingens förtroende härtill.
Stockholm den 28 Januari 1879.
A. P. Lind.
Ä:o 120.
Af Herr A. P. Lind: Om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
ersättning till förre landtbrukaren S. J. Bladli för för¬
luster till följd af hos honom verkstäldt ''olaga beslag.
Är staten skyldig att hålla en enskild person skadeslös för den
förlust han genom eu tjenstemans oskicklighet eller ovilja lidit? Detta
är en fråga, om hvilken herrar jurister ännu ej kunnat enas. Inom
allmänna rättsmedvetandet torde dock i detta fall finnas blott en tanke.
Hvem inser ej de vådor, som kunna för den enskilde uppstå, om
en oförvitlig medborgare icke har någon utsigt att erhålla godtgörelse
för de förluster, mången gång måhända den ruin, en statens tjensteman
vare sig genom ovisligt nit, oförstånd eller agg, tillfogat honom?
Lagen medgifver deri förfördelade rätt att söka godtgörelse hos
den som förorättat honom, men om denne intet har att godtgöra med,
om han är död — hvad återstår då?
Ifall staten nekar att lemna ersättning — intet. Den oförvitlige,
den förföljde, den i lagens namn plundrade medborgaren är visserligen
af lagen — sedan plundringen en gång skett -— förklarad oskyldig, men
i medvetandet af sin oskuld kan han gerna både frysa och svälta ihjel,
staten har intet vederlag att gifva honom. En statens tjensteman har
tagit brödet ur hans mun — staten ger honom det icke tillbaka.
Om detta är en bristfällighet i gällande lagar som är beklaglig,
har dock här i landet den förfördelade en utväg qvar — han har Riks¬
dagen att vända sig till och han vänder sig dit i förtröstan på den
billighetskänsla som alltid bestämt dess beslut.