Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.
1
N:o 39,
Ank. till Riksd. Kansli don 6 Maj 1878, kl. 1 e. in.
Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lag¬
stiftningsåtgärder i syfte att förekomma skogsbrist.
Frågan om lagstiftningsåtgärders vidtagande för att, beträffande
enskildes skogar, förekomma öfverdrifven utverkning och befarad skogs¬
brist har vid nu innevarande riksdag upptagits genom tvenne inom Andra
Kammaren väckta och till handläggning af Lag-Utskottet hänvisade
motioner, N:is 40 och 51.
Den ene motionären, Herr Severin Axell, har andragit, att hvarje
åtgärd, som afsåge att tillförsäkra landet en framtida lika eller större
inkomst af dess skogar, än den med afseende å den årliga tillväxten nu
möjliga och af motionären, hvad beträffar det årliga exportvärdet en¬
samt, efter låg uppskattning, till omkring 105 millioner kronor be¬
räknade, samt att befrämja ett allmänt införande af ordnadt skogsbruk,
förtjenade landets och representationens synnerliga beaktande; att under
tiden efter 1854, då Rikets Ständer först väckt tal om lagstiftningens
mellankomst för att afvärja vådorna af skogens vanvård, många uttalanden
af korporationer och myndigheter egt rum, hvilka temligen klart angåfve,
i hvilken rigtning en lagstiftning angående skog borde gå för att kunna
vinna den allmänna meningens stöd, i det de allmänna landtbruksmötena
(1855—1868), 19 hushållningssällskap (1869), Landtbruksakadeinien (1870)
och 12 landsting (1870) såsom sin åsigt uttalat, »att en ändamålsenlig
skötsel af enskildes skogar ej ensamt på öfvertygelsens väg stode att
vinna, utan att lagstiftningen i sådant syfte måste mellankomma», samt
»att skogsegare borde åläggas efter utverkning bereda skogs återväxt»;
Bill. till Riksd. Prot. 1878. 7 Sami. 24 Saft. 1
2
Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 39.
att, sedan Gotlandslagen (1869) blifvit till hufvudsaklig del på denna
grund byggd, så väl regering som Riksdag erkänt principens tillämplighet
äfven för hela riket genom 1874 års Kongl. proposition och den behandling,
som i Riksdagen kommit den samma till del, enär, enligt motionärens
förmenande, om den återstående korta, tiden till Riksdagens åtskiljande
då medgifva utarbetande af ett sammanjemkningsförslag, återväxtlagen
sannolikt redan varit vilkorlig skogslag för hela riket. Med anledning
häraf har Herr Axell föreslagit, att Riksdagen ville för sin del besluta
en förordning, hvilken skulle innefatta en sammanjemkning mellan de
olika beslut, hvari Kamrarne år 1874 stannat, och är så lydande:
»Förordning
angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse.
§ i-
Af naturen till skogsbörd egnad mark skall dertill bibehållas, der
den ej odlas till åker eller äng, afstänges till nödig beteshage, eller rödjes
till trädgård eller byggnadstomt eller för annat likartadt ändamål.
§ 2.
Mom. 1. Sker afverkning å skog å mark, som enligt föregående §
skall till skogsbörd bibehållas, vare jordens egare skyldig att sörja för
tillräcklig skogsåterväxt och att, om för återväxtens betryggande erfordras
sådd, plantering eller andra åtgärder, dem verkställa i de sex norra länen
inom 12 år, i de öfriga inom 6 år efter skedd afverkning. Gör han det
ej, eger Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet att med utsättande af de
åtgärder, som för ändamålet anses behöfliga, vid verksamt vite, hvars belopp
bestämmes i förhållande till den afverkade markens ytvidd, ålägga jordens
egare att dessa åtgärder inom viss tid och der flera års tid fordras med
viss del årligen fullborda. Ställer sig icke jordegaren denna föreskrift
till efterrättelse, varde han fäld till vitet och ny tid honom förelagd
vid högre vite o. s. v., intill dess den gifna föreskriften varder fullgjord;
egande kommunen att af jordegare, som blifvit tvenne gånger till vite
fäld, i den ordning, som Kong!, förordningen af den 14 April 1866
angående expropriation stadgar, till sig lösa marken, för att för fram¬
tiden använda densamma till skogsbörd på samma sätt som om härads-
allmänningar är stadgadt.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.
3
Mom. 2. Der skogens förödda tillstånd härleder sig från olycksfall,
såsom skogseld, storm, grantorka eller annan dylik händelse äfvensom
från afverkning på grund af redan ingånget aftal, må uppskof med vid¬
tagande af de i mom. 1 omförmälda åtgärder medgifvas jordegaren under
eu tidrymd af högst 20 år.
Mom. 3. Hvad nu är sagdt om jordens egare, skall, i fall jorden
på grund af arrende eller dylikt aftal af annan innehafves, gälla i afseende
på denne, med rätt för honom att för den kostnad, han till befrämjande
af skogsåterväxt fått vidkännas och sjelf ej vållat, i laga ordning erhålla
ersättning af jordens egare.
§ 3.
Mom. 1. För utöfvande af uppsigt öfver denna författnings efter¬
lefnad skola tillsyningsman af vederbörande kommun utses i den ordning
och till det antal Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bestämmer. Dessa
hafva till åliggande att, när föreskrift i författningen eller beslut, som
med tillämpning deraf är gifvet, icke behörigen iakttages, derom hos
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande göra anmälan.
Mom. 2. Lika behörighet med tillsyningsman ege ock skogstjenste-
raan, som ej är tjenstförrättande revierförvaltare, äfvensom kronobetjent.
§ 4.
Mom. 1. Sker sådan anmälan, som i § 3 sägs, eger Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande förordna tjenstförrättande revierförvaltare eller annan
lämplig skogstjensteman att med biträde af två ojäfvige gode män under¬
söka förhållandet å stället vid syn, dertill jordinnehafvaren kallas, och
meddele Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, efter inhemtande af Skogs¬
styrelsens utlåtande, beslut i ämnet.
Mom. 2. Kostnaden för syn, hvarom i denna § sägs, skall då den
föranleder till något åläggande för jordinnehafvaren, hvilket vinner laga
kraft, af denne gäldas, men eljest, äfvensom då tillgång hos jordinnehaf¬
varen saknas, af landstingsmedel utgå.
Mota. 1. De gode män, hvilka skola hafva att jemte skogstjenste¬
man verkställa sådana undersökningar, som i § 4 omförmälas, utses inför
Häradsrätt i samma ordning som ledamöter i egodelningsrätt för hvarje
4 Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 39.
länsmans distrikt, så inånga soin Kong!. Majrts Befallningshafvande finner
skäl att bestämma.
Mom. 2. Desse gode män väljas för två år i sender och böra vid
hvarje undersökning två ojäfvige sådana vara tillstädes, helst af dem,
som blifvit utsedda för det distrikt der syn skall ske.
Mom. 3. Under förrättning samt resan dit och derifrån njute gode
männen ersättning för underhåll och skjuts såsom för gode män vid
landtmäteriförrättning är stadgadt.
§ 6.
Vite, som enligt denna författning ådömes, tillfälle vederbörande
landsting.
§ 7.
Den, som icke nöjes med Kong]. Maj:ts Befallningshafvandes beslut
i de mål hvarom här ofvan sägs, ege att deröfver hos Kongl. Magt föra
klagan inom den tid, som i nådiga förordningen den 14 December 1866
är föreskrifven för besvärs anförande i mål, som handläggas af förvaltande
myndigheter och embetsverk.»
I nådig proposition till 1874 års Riksdag föreslog Kongl. Maj:t an¬
tagande af en »förordning angående enskilde skogsegares skyldighet att
efter utverkning sörja för skogsåterväxt». Enligt propositionen skulle i de
orter, Kongl. Maj:t uppå vederbörande landstings förslag bestämde, all
af naturen till skogsbörd egnad mark, med vissa uppgifna undantag,
dertill bibehållas. Om jordegaren icke efter afverkning sörjde för full¬
god återväxt samt de särskilda åtgärder, som för återväxtens betryg¬
gande möjligen kunde erfordras, egde Kong]. Maj:ts Befallningshaf¬
vande vid vite ålägga honom att uppgifna erforderliga åtgärder inom
förelagd tid med viss del årligen fullborda. Stälde sig jordegaren icke
denna föreskrift till efterrättelse, skulle han fällas till vitet, och ny tid
honom föreläggas vid äfventyr att, om äfven den försutes, arbetet komine
att på hans bekostnad genom allmän försorg utföras. För utöfvande af
uppsigt öfver skogsåterväxtens befrämjande skulle för hvarje kommun å
kommunalstämma utses särskilde tillsyningsman, och landstinget ega rätt
att tillsätta särskilde skogsfiskaler. Anmäldes af skogsfiskal eller till¬
syningsman försummelse i afseende å skogsåterväxtens befrämjande, eller
förekomme eljest anledning dertill, kunde Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande, innan föreläggande skedde, efter vederbörandes hörande förordna
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.
5
skogstjensteman att med gode män, utsedde inför häradsrätt i samma
ordning som ledamöter i egodelningsrätt, två för hvarje länsmansdistrikt,
å stället anställa undersökning och, der försummelse funnes ega rum, af¬
gifva förslag till de åtgärder, som borde föreskrifvas, äfvensom till den tid,
hvarinom arbetet skäligen kunde vara afslutadt, och huru mycket deraf
borde årligen verkställas. Kostnaden för dylik undersökning skulle, då
den föranledde något åläggande för jordinnehafvaren,hvilket vunne laga kraft,
af denne gäldas, men eljest, äfvensom då tillgång hos honom saknades, utgå
af landstingsraedel, hvaraf äfven förskott för beredande af återväxt, der
sådant erfordrades, skulle gäldas. Hvad sålunda vore sagdt om jord-
egaren skulle gälla äfven i afseende å annan jordinnehafvare, med rätt
för honom att för den kostnad, han till befrämjande af skogsåterväxt
fått vidkännas, och som icke funnes härröra af hans egen försumlighet
eller vanvård, i laga ordning erhålla ersättning af jordens egare.
Sedan nämnda proposition jemte åtskilliga angående skogslagstift-
ningen och skogsvården i allmänhet väckta motioner blifvit öfverlemnade
till ett för deras handläggning tillsatt Särskildt Utskott, afgaf detta Ut¬
skott förslag till »Förordning angående åtgärder till förekommande af
skogsförödelse», hvilket förslag, utgörande en omarbetning af den för
Gotland gällande, på fridlysning sprincipen grundade skogslagen, skilde
sig från den Kong!, propositionen hufvudsakligen derutinnan, att enligt
det samma, derest erforderliga årgärder för återväxt icke funnes af jord-
innehafvaren vidtagna, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande egde att ej allenast
vid vite ålägga honom att vidtaga sådana åtgärder, utan ock, om så nö¬
digt pröfvades, ställa den återstående skogen, eller viss del deraf, vid vite
under förbud antingen så, att den ej finge anlitas för annat än husbehof,
eller ock på det sätt, att träd under vissa dimensioner ej finge från
egendomen säljas eller bortföras, och skulle förbudet gälla, tills det visa¬
des, att föreskrift^ åtgärder för skogsåterväxt å den afbrukade marken
vidtagits. Tillsyningsman komme att i den ordning, vederbörande
landsting bestämde, utses samt af landstingsinedel aflönas och såsom
gode män skulle gode männen vid landtmäteriförrättningar biträda. Detta
Utskottets förslag blef af Andra Kammaren bifallet, hvaremot Första
Kammaren med några mindre förändringar godkände ett af åtskillige
reservanter inom Utskottet uppgjordt förslag' till »Förordning angående
enskilde skogsegares skyldighet att efter aftorkning sörja för skogsåter¬
växt,» enligt hvilket förslag Kongl. Majrts Befallningshafvande endast
egde att medelst förnyade och höjda viten förmå jordegare att fullgöra
föreskrifna åtgärder; och, sedan Utskottet i afgifvet utlåtande förklarat
sig, då besluten hvilade på olika grunder, i det att Utskottets, af Andra
6
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.
Kammaren godkända förslag vore grundadt så väl på principen af åter-
planteringsskyldighet som på den så kallade fridlysningsprineipen, men
det förslag, Första Kammaren antagit, vore bygdt endast på direkt åläg¬
gande af återplanteringsskyldighet, anse dessa beslut stå i sådant för¬
hållande till hvarandra, att en sammanjemkning deraf icke kunde ega
rum, blef detta utlåtande af båda Kamrarne bifallet.
Då Riksdagen 1874 alltså funnit Kainrarnes fattade skiljaktiga be¬
slut icke kunna sammanjemkas, och Utskottet saknar anledning antaga,
det orsaken till Särskilda Utskottets då gjorda hemställan, att frågan
måtte anses hafva förfallit, samt Kainrarnes godkännande häraf varit den
af motionären uppgifna, finner Utskottet redan häri ett giltigt skäl att icke
till bifall förorda det nu af inotioDären framlagda sammanjemkningsförslag.
Men Utskottet har härtill äfven andra i sak grundade skäl. Utan
yttersta nödtvång bör staten icke ingripa i den enskildes hushållning
med sin egendom. Skogens bästa skydd är dess insedda värde. Eu god
skogshushållning inträder i samma män skogens värde ökas, och fåfängt
skall lagstiftningen, utan att kunna vädja till det enskilda intresset, söka
medelst lagbud förekomma skogens missvård. Genom den lag, som nu ifrå¬
gasattes, skulle ej heller skogsförödelse hindras, utan endast, när den väl
egt rum, föranleda till skyldighet att sörja för återväxt.
Det sätt, på hvilket den af motionären enligt uppgift afsedda sam¬
manjemkning blifvit i förslaget verkstad, föranleder äfven i Utskottets
tanke till åtskilliga anmärkningar. Aterplanteringsskyldigheten är visser¬
ligen i förslaget upptagen och afsedd att genom viten, till allt högre och
högre belopp ålagda, göras gällande, men, beträffande fridlysningsprin-
cipen, bär denna i sin tillämpning erhållit en helt ny form. I sådant
hänseende föreslår motionären, att kommunen skulle ega att af jordegare,
som blifvit tvenne gånger till vite fäld, i den ordning, som Kongl. för¬
ordningen den 14 April 1866 om jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof föreskrifver, till sig lösa marken för att för framtiden an¬
vända den samma till skogshult på samma sätt, som om häradsalimän-
ningar vore stadgadt. Den sålunda ifrågasatta expropriationen är icke
och kan naturligen icke vara afsedd att ingå i den länk af föreläggan¬
den, hvarigenom jordinnehafvaren skall tillhållas att sörja för återväxt.
Derest icke förordningens tillämpning snart, hvilket är Utskottets öfver¬
tygelse, komma att visa, att den kommunen inedgifna, expropriationsrätt
aldrig skulle af densamma tagas i anspråk och sålunda vara utan ända¬
mål lagstadgad, skulle en dylik expropriation i några få fall utgöra för
dem, Indika tvenne gånger blifvit till viten fälde, en alltjemt hotande
påföljd att dymedelst få sin skog sig afhänd, men i många fall skulle
7
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.
utsi "ten att få sin skog af kommunen exproprierad verka såsom ett sla"s
premie för försummadt beredande af återväxt.
Vid stadgandet af förordningens obligatoriska giltighet för
hela riket synes allt för liten hänsyn vara tagen till de så skilj¬
aktiga förhållanden, som i olika trakter af vårt vidsträckta land äro
rådande, och bestämmelsen, att kostnad för sådan syn, som i förordnin"en
föreski ifves, skall så snart den föranleder till äfven det obetydligaste
åläggande för jordinnehafvaren, hvilket vinner laga kraft, af denne gäl¬
das,^ skulle säkerligen ofta ådraga skogsinnehafvare dryga och icke i
förhållande till försummelsen stående utgifter i rese- och traktaments-
ersättningar.
Då till det redan anförda kommer, att ett så stort ingrepp på den
enskilda eganderättens ömtåliga område, som förordningsförslaget onek¬
ligen innebär, i alla händelser icke torde böra af Riksdagen vidtagas på
enskild motionärs förslag, får Utskottet hemställa:
l:o att Herr Axells ifrågavarande motion icke måtte
vinna Riksdagens bifall.
I den af Herr Vilh. Farup, med hvilken Herrar P. A. Heligrén och
L. J. Fahlander instämt, afgifna' motion föreslås i ändamål att förekomma
öfverdrifven afverkning,
»att Riksdagen för sin del måtte besluta, att skogsafverkningskontrakt
eller upplåtelse af skog till annan person för att medföra laga verkan
icke få afslutas på längre tid än fem år från den dag aftal skett eller
upptaga träd af mindre dimensioner än ;tio decimaltum i diameter en
fot. från marken, eller alternativt, med afseende å dimensioner, att Kongl.
Maj.t, allt efter förhållandenas natur i olika landsdelar, för dessa måtte
bestämma de minimidimensioner, som genom sådana kontrakt få försäljas
till afverkning.»
Frågan om inskränkning i nyttjanderätten till skog på grund af af-
verkningskontrakt i anseende så till tiden som till dimensionerna utgjorde
äfven på grund af härom väckt enskild motion föremål för 1874 års Sär¬
skilda^ Utskotts öfvervägande, och godkände Utskottet den mening, att
ett då ifrågasatt förbud att på grund af afverkningskontrakt fälla träd,
hvilka icke hölle 8,3 decimaltum i genomskärning vid 16 fots afstånd från
roten, skulle omöjliggöra alla på kolning syftande skogsköp och för¬
hindra skeppsbyggare, snickerifabriker med flera att genom sådana, egna
eller andras, köp förvärfva det mindre virke, de för sin näring behöfde.
Dessutom kunde ett sådant förbud ej gerna stadgas utan medgifvande af
undantag åtminstone för det smärre virke, som erfordrades till ström-
ky&f?nadeU flottbommar eller andra för timmerutdrifningen nödiga an¬
8
Lag- Utskottets Utlåtande N:o 39.
stalter, äfvensom, der ordnad hushållning vore införd, för gallringsvirket,
hvarigenom allt åter ett vidsträckt fält skulle öppnas för kringgående af
förbudet, hvilket redan i och för sig måste blifva synnerligen svårt att
upprätthålla. Då vidare statens intresse i skogarnes bevarande vore det¬
samma, antingen skogens afverkande bedrefves af egaren sjelf eller af en
skogsköpare, så kunde det allmänna rättsmedvetandet svårligen erkänna
befogenheten af ett sådant förbud, om det skulle gälla i ena fallet, men
icke i det andra.
De sålunda gjorda anmärkningar finner Utskottet å. nu före¬
varande förslag, i hvad det angar bestämmande af minimidimension
af tio decimaltum i diameter en fot från marken, till alla delar tillämp¬
liga, och då den af motionären alternativt förordade bestämmelse, att åt
Kongl. Maj:t skulle öfverlemnas att, efter förhållandenas natur i olika
landsdelar, i administrativ väg för dessa bestämma minimidimensioner, icke
synes Utskottet lämplig, samt, hvad beträffar den af motionären föreslagna
inskränkning i afverkningstiden till 5 år, genom en så kort tid för afverk-
ningskontrakts bestånd dessa mångenstädes, der störa kostnader för ström¬
rensning och andra för skogens utdrifvande erforderliga förberedande åt¬
gärder måste nedläggas, skulle omöjliggöras och skogsegaren sålunda, der
han icke sjelf kunde bära kostnaderna, vara förhindrad att tillgodogöra
sig sin skog, får Utskottet vördsamt hemställa,
2:o att Herr Farups motion icke måtte af Riksdagen
bifallas.
Stockholm den 4 Maj 1878.
På Utskottets vägnar:
H. G. v. GEGERFELT.
Reservationer:
af Herr von Gegerfelt: »Lagstiftarens rätt att inskränka enskilde
egares frihet att efter godtfinnande förfoga öfver sin skog, när deras
eo-en omtanke visat sig otillräcklig att betrygga framtidens behof, är nu¬
mera temligen allmänt inom rättsvetenskapen erkänd och i främmande län¬
ders lagstiftning begagnad. Äfven hos oss har den vunnit tillämpning
i Kongl. förordningen den 10 September 1869 angående åtgärd till förekom¬
mande af skogsförödelse å Gotland samt den 29 September 1874 om atgär-
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.
9
der till förekommande af öfverdrifven utverkning af ungskog inom Norr¬
bottens län. Men dermed torde lagstiftaren ingalunda kunna anses hafva
nått målet för sina sträfvande]! i förevarande hänseende. Att, såsom
Kongl. Maj:t i sin till Riksdagen 1874 afiåtna proposition föreslog, ålägga
egare af afröjd skogsmark att sörja för återväxten synes mig vara den
mest rationella och minst i eganderätten ingripande åtgärd, som för
åsyftade ändamålet kan ifrågasättas, likasom den, hvarom meningarne
lättast kunna sig förena. Den meningsskiljaktighet, som vid nämnda riks¬
dag föranledde, att frågan förföll, afsåg icke sjelfva åläggandet utan en¬
dast kontrollen öfver dess fullgörande samt påföljden för underlåtenhet
deraf och hade sannolikt redan då kunnat sammanjemkas, om ej riks¬
dagens nära förestående slut lågt hinder deremot. Visserligen utgöra då¬
liga konjunkturer för närvarande ett godt skydd mot öfverdrifven af-
verkning, men säkerligen komma konjunkturerna att åtskilliga gånger
vexla innan de plantor, hvilkas frambringande eller skyddande nu afses,
blifva användbara till export, om än i form af pitprops.
På grund häraf och under förutsättning, att en hvar, som med
allvar vill närma sig ett mål, äfven vill underkasta sig derför erforderliga
vilkor, anser jag Utskottet utan hinder af den ofvannämnda meningsskiljak¬
tigheten hafva bort för Riksdagen ånyo framlägga förslag till lag i ämnet,
grundadt på sammanjemkning af de vid riksdagen 1874 uttalade åsigter.
Ett sådant förslag har väl blifvit inom Utskottet uppgjordt och sorgfälligt
granskadt, men lyckades ej vid dess slutliga behandling vinna pluralitet.
Jag anser mig derföre böra såsom reservation framlägga detta förslag så
lydande:
För de landstingsområden eller delar deraf, som Kongl. Maj:t efter
framställning, grundad på ett af landstinget med två tredjedelar af de
afgifna rösterna fattadt beslut, finner skäl bestämma, varder härigenom
förordnadt som följer:
§ I-
Enskild jordegare vare pligtig att till skogsbörd bibehålla den
egentliga skogsmarken, der den ej odlas till åker eller äng, användes
till nödig beteshage eller rödjes till trädgård eller byggnadstomt eller för
annat likartadt ändamål.
§ 2.
Mom. 1. Sker aftorkning af skog å mark, som enligt föregående
§ skall bibehållas till skogsbörd; och lemnas ej fröträd, ungskog eller
växande plantor qvar till den mängd och beskaffenhet, att deraf kan
Bih. till Rikad. Prof. 187S. 7 Sami. 24 Raft. 2
10
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.
vinnas erforderlig återväxt; vare jordens egare skyldig att derom draga
försorg. Gör lian det ej, ege Kong]. Maj:ts Befallningshafvande i länet
att ej allenast, med utsättande af de åtgärder, som för ändamålet anses
erforderliga, vid vite ålägga jordegaren att dessa åtgärder inom viss tid
och, der flera års tid dertill fordras, med- viss del årligen fullborda, utan
ock, om så nödigt pröfvas, ställa den återstående skogen, eller viss del
deraf, vid vite under förbud antingen så, att den ej må anlitas för annat
än husbehof, eller ock på det sätt, att träd under vissa dimensioner ej
må från egendomen säljas eller bortföras.
Mom. 2. Visas det att, sedan skog blifvit under förbud stäld,
föreskrifna åtgärder vidtagits för skogsåterväxt å den afbrukade marken;
varde förbudet af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande återkalladt; dock
åligge egare af skogen att åt densamma fortfarande egna den vård, som
fordras för återväxtens betryggande, vid äfventyr att förbudet eljest,
förnyas.
Mom. 3. Hvad nu är sagdt om jordens egare skall, i fall jorden
på grund af arrende eller dylikt aftal af annan innehafves, gälla för
denne, med rätt för honom att för den kostnad, han till befrämjande af
skogsåterväxt fått vidkännas och sjelf ej vållat, i laga ordning söka er¬
sättning af jordens egare.
§ 3.
Mom. 1. För utöfvande af uppsigt öfver denna författnings efter¬
lefnad skall vederbörande landsting för den tid och till det antal, lands¬
tinget bestämmer, välja tillsyningsman, hvilka hafva till åliggande att, när
föreskrift i författningen eller beslut, som med tillämpning deraf är gifvet,
öfverträdes eller icke behörigen iakttages, derom hos Kongl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande göra anmälan.
Mom. 2. Dessa tillsyningsman skola aflöuas af landstingsmedel;
och må till sådan befattning ej utses tjenstförrättande jägmästare eller
revierförvaltare.
§ 4.
Mom. 1. Göres sådan anmälan, som i 3 § sägs, eller förekommer
eljest anledning dertill, att försummelse i afseende på skogsåterväxtens
befrämjande skett, ege Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, innan föreläg¬
gande enligt 2 § meddelas, att förordna lämplig skogstjensteman att,
jemte två ojäfvige, till biträde vid landtinäteriförrättningar utsedde gode
män, vid syn, hvartill jordegaren kallas, förhållandet undersöka samt, der
försummelse finnes ega rum, afgifva förslag till de åtgärder, hvilka i så¬
Lag-XJtskottets Utlåtande N:o 39.
11
dant afseende böra vidtagas, äfvensom till den tid, hvarinom arbetet
•skall vara afslutadt, och huru mycket deraf skall årligen verkställas.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ege ock att, der det af omständighe¬
terna påkallas, genom särskildt beslut, ställa skog tills vidare under sådant
förbud, som i 2 § omförmäles.
Mom. 2. Kostnaden för syn, hvarom i denna § sägs, skall, då den
för jordegaren föranleder något åläggande som vinner laga kraft, af denne
gäldas, men eljest, äfvensom då tillgång hos honom saknas, utgå af
landstingskassan, hvaraf nämnde kostnad skall om vederbörande det äska
förskjutas.
§ 5.
I fråga om kallelse å gode männen samt om ersättning till dem
gäller hvad i afseende på deras biträde vid landtmäteriförrättningar är
stadgadt.
§ 6.
Vite, som enligt denna författning ådömes, tillfälle landstingskassan.
§ 7.
Den, som icke nöjes med Kong]. Maj:ts Befallningshafvandes beslut
i de mål, hvarom här ofvan sägs, ege att deröfver hos Kongl. Maj:t föra
klagan, inom den tid, som i Kongl. förordningen den 14 December 1866
är föreskrifven för besvärs anförande i mål, som handläggas af förvaltande
myndigheter och embetsverk; dock lände det öfverklagade beslutet till
efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.
på Herr Farups förslag, enligt hvilket skogsegaren skulle sjelf till¬
godonjuta oinskränkt afverkningssätt, men icke få denna sin rätt på an¬
nan öfverlåta, synes mig hvila på origtig grund samt dessutom ej komma
att medföra det gagn, som motsvarar den olägenhet, hvilken derigenom
blefve egaren tillskyndad; och då det med samma förslag åsyftade ända¬
målet skulle i väsentlig mån tillgodoses genom antagande af den ofvan
intagna lagen, finner jag lika med Utskottet ifrågavarande förslag icke
kunna bifallas.»
I denna Herr von Gegerfelts reservation, i hvad den beträffade
första -punkten af Utskottets hemställan, instämde Herrar Grefve Mörner,
Lindgren, Sundeil, Torpadie, Nils Pettersson och Magnus Andersson, de
trenne sist nämnde dock med de ändringar i lagförslaget, att uti § 1
12
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.
orden »användes till nödig beteshage» utbyttes mot: »afstänges till nödig
beteshage», och uti § 4 i stället för uttrycket »lämplig skogstjensteman»
sattes: »lämplig och i skogshushållning kunnig man»;
af Herr Fröberg mot första punkten; och
af Herr Sundell mot andra punkten af Utskottets hemställan:
»Jag hemställer, att Riksdagen för sin del ville besluta, att skogs-
afverkningskontrakt eller upplåtelse af skog till annan icke får, der det
skall medföra laga verkan, hädanefter afslutas på längre tid än femton
år från den dag köpet skriftligen uppgjordes och icke heller, der kon¬
traktet angår rätt till afverkning af endast timmerskog, inbegripa träd
af mindre dimensioner än tio decimaltum i diameter eu fot från mar¬
ken; men att der kontraktet innefattar rättighet till totalafverkning, och
köparen af eu sådan honom gifven tillåtelse lagligen sig begagnat, han
har skyldighet att vid kontraktstidens slut återlemna skogslotten med
erforderliga fröträd der qvarstående, eller ock försatt i begynnande åter¬
växt.»
Följande Utskottets ledamöter hafva begärt få å utlåtandet an-
tecknadt:
Herrar Asplund och Holmberg, att de icke deltagit i dessa ärendens
handläggning inom Utskottet;
Herrar Anders Persson och Smedberg, att de till följd af frånvaro
från riksdagen efter undfången ledighet icke inom Utskottet deltagit i
dessa ärendens slutliga handläggning;
Herr Ribbing, att han icke deltagit i ärendenas slutbehandling inom
Utskottet;
Herrar Samzelius, Stråle och Friherre Nordenfalk, att de icke del¬
tagit i slutliga behandlingen af Herr Axells motion;
Herrar Thomasson och Magnus Jonsson, att de icke deltagit i slut¬
liga behandlingen af Herr Farups motion.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1878.