RIKSDAGENS PROTOKOLL
1878. Första Kammaren. N:o 43.
Onsdagen den 15 Maj.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades 4 protokollsutdrag för sammanträdet å förmiddagen
ock protokollet för den 6 i denna månad e. m.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag dels
till Riksdagens underdåniga skrifvelser:
N:o 41, angående utfärdande af bestämmelser rörande sättet och
ordningen för anmärkningsmåls utförande mot enskild person i fråga
om för högt uppburen liqvid;
N:° 42, angående ändring af Kongl. resereglementet den 10 No¬
vember 1865 i fråga om nämndemän;
N:° 43, angående kontroll deröfver att utländska handelsresande
erlägga till stat och kommun deras rörelse fullt motsvarande afgifter;
dels ock till nedannämnda delar af riksdagsbeslutet:
N:o 1, ingressen;
N:o 2, slutmeningen;
N:o 3, angående förändrad lydelse af 6 punkten i 19 § af för¬
ordningen om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå
iakttagas skall den 16 Februari 1864;
N:o 4, angående ändring i 17 kap. 12 § handelsbalken;
N:o 5, angående verkstäldt val af Justitieombudsman och hans
suppleant;
N:o 6, angående décharge för fullmäktige i riksgäldskontoret;
N:o 7, angående förändrad lydelse af 25 kap. 9 § rättegångs¬
balken;
N:o 8, angående décharge för fullmäktige i riksbanken;
N:o 9, angående val af fullmäktige i riksbanken och riksgälds¬
kontoret.
Första Kammarens Prof. 1878. N:o 43.
1
N:o 43.
2
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Lagstiftnings¬
åtgärder i
syfte att
förekomma
skog sbrist,
(Forts J
Fortsattes öfverläggningen om lista punkten i Lag-Utskottets ut¬
låtande N:o 39, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder
i syfte att förekomma skogsbrist.
Herr Wiern: Då jag i egenskap af Konungens rådgifvare har
haft anledning att mycket sysselsätta mig med denna fråga, så har
jag icke kunnat underlåta att begära ordet för att-saga några ord om
det af reservanterne afgifna förslag, som här föreligger. Jag vill då
i första rummet fästa uppmärksamheten på, huru svårt det är att
lagstifta i detta ämne, samt äfven derpå, att denna svårighet icke kan
anses hafva blifvit förminskad genom det, som vid denna riksdag i
afseende derpå tilldragit sig.
Här har en motionär väckt ett förslag, som närmast liknar Kongl.
Maj:ts nådiga proposition vid 1874 års riksdag, men dock i derå
punkter derifrån afviker. Lag-Utskottet har ansett, att det bör afslås,
och en reservant, med hvilken flera af Utskottets ledamöter instämt,
har afgifva ett nytt förslag, som i väsentlig mån skiljer sig från motio¬
närens, ty denne uttalar i sitt förslag icke någon önskan om fridlys¬
ning eller förbud i vissa fall mot att hugga skog och, efter hvad han
sjelf sagt mig, är han icke alls för hvad reservanterne i detta af¬
seende föreslagit. Således hafva vi här två nya sins emellan olika
förslag. Emellertid har, såsom redan på förmiddagen omtaltes, Andra
Kammaren förkastat motionärens förslag och bifallit Utskottets hem¬
ställan; men det motförslag, som dervid var uppstäldt, var icke reser-
vanternes utan ännu ett senare förslag, framstäldt af en talare i Andi-a
Kammaren. Således ständigt nya och mer eller mindre mot hvar¬
andra motsatta förslag. Svårigheten att i detta ämne lagstifta beror
i första rummet och ytterst på det svåra och ömtåliga ämnet, i hvilket
man måste hafva tekniska insigter för att kunna lagstifta väl, och
man gör efter min tanke orätt, om man dermed försöker utan att in¬
hemta i skogsväsendet erfarne personers råd och upplysningar. Den
andra svårigheten utgöres af de ingrepp i eganderätten, som härvid
mer eller mindre komma i fråga och i hvilket afseende vårt folk är
mycket ömtåligt.
Hvad nu angår det förslag, som reservanterne afgifvit, så ar det
i det närmaste bygdt på det förslag, som af Särskilda Utskottet vid
1874 års riksdag framlades; men, såsom äfven några talare redan
anmärkt, några skiljaktigheter finnas dock. Den första skiljaktigheten
möter oss i § 1, der reservanterne väl hafva accepterat ett tillägg,
som det Särskilda Utskottet först vidtagit i förhållande till motsva¬
rande stadgande i förut framstälda förslag, nemligen i afseende på
den mark, som enskild jordegare skall vara pligtig att till skogsbörd
bibehålla, der den ej odlas till åker eller äng, eller rödjes till träd¬
gård eller byggnadstomt eller för annat likartadt ändamål. Tillägget
gälde nödig beteshage, men, i stället för att Särskilda Utskottet kar
sagt: “afst äng es till nödig beteshage “, hafva reservanterne i sitt för¬
slag skrifvit: "användes till nödig beteshage'1. Deremot har eu talare,
som i öfrigt yttrat sig för reservanternes förslag, gjort anmärkning,
men Utskottets ordförande har mycket rigtigt svarat, att det vore led¬
Onsdagen den 15 Maj, e. m. 3
samt, om man skulle skrifva en lag på det sätt, att man derigenom
föranleder hvad man just vill förebygga. Då man nemligen säger:
“der den ej —-----afstänges“ etc., så tillåter man ju skogs-
skofhng under förevändning af behof af beteshage, blott ännu något
mera skog sköfias för stängsel omkring den kalhuggna marken. Men
detta ar blott eu obetydlig förändring, som reservanterne gjort. Den
hufvudsakliga skiljaktigheten ligger deri, att reservanterne velat ställa
tillämpningen af lagen ännu mer i Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
skön än hvad alla föregående förslag gjort.
. Från Jet;. Särskilda Utskottets förslag har det tagits, att Kongl.
Maj:ts befallningshafvande eger att i vissa fall förbjuda aftorkning af
skog, men derjemte har såsom nytt tillkommit, att nu enligt § 4 af
reservanternas förslag Kongl. Maj:ts befallningshafvande äfven kan
ställa skog “tills vidare" under sådant förbud och detta utan att den
part, som det rör, deröfver blifvit hörd. Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande kan således efter detta förslag antingen förelägga och be¬
stämma en viss tid af ett eller flera år, inom hvilken återplantering
skall vara verkstäld, eller efter det skogsegaren blifvit hörd och full¬
ständig utledning af målet skett, förbjuda afverkning af skog vare sig
så, att den ej får anlitas för annat än husbehof, eller på det sätt,
att träd under vissa dimensioner ej få från egendomen säljas eller
bortföras, eller ock slutligen, utan att vederbörande skogsegare der¬
öfver blilvit hörd, tills vidare förbjuda all afverkning af skog till afsalu
Nu hyser jag för min del all aktning för Kongl. Maj:ts befall¬
ningshafvande, men jag tror icke, att deras uppfostran 1 allmänhet
berättigar till att antaga, att de få någon synnerlig insigt i skogs-
skötseln, utan det måste väl blifva på skogstjenstemännens omdöme,
som det i nämnda afseende kommer att bero. Men hurudana äro då
desse skogstjenstemän? Jag hoppas och tror, att de fleste af dem väl
för sval a sina platser, men ett faktum är, att vi här i Sverige hafva allt—
för få läroanstalter i detta afseende och en så nätt och jemt till¬
räcklig personal, att helt unga personer, så snart de kommit ut från
en skogsskola, genast få förordnanden, och de hafva då, efter hvad eu
landshöfding, som sjelf är mycket sakkunnig, sagt mig, eu förvånande
liten förmåga att säkert bedöma skog. Det är också alldeles omöj-
ligt, att förhållandet kan vara annorlunda, då de icke alls hafva någon
praktisk erfarenhet, ty det står icke till att i läsrummet lära sig om¬
döme, utan dertill fordras ovilkorligen en mångårig erfarenhet. Emel¬
lertid stål det således enligt detta förslag i Kongl. Maj:ts befallnings-
hafvandes skön och beror på hans godtycke, huru stora ingrepp det
kan komma att ske i eganderätten. Jag vill gifva ett exempel på,
huru det härmed kan komma att tillgå. Jag antager, att jag afverka!'
en skog, som är fullt mogen; men emedan atverkningen sker i stor
skala, sprider sig ett rykte att sköfling pågår och anmälan derom
göres hos Konungens befallningshafvande. En ung skogstjenstemän
fåi då förordnande att hålla syn, till hvilken jag visserligen kallas,
men tår ej tillfälle att hos Konungens befallningshafvande förklara
mig, utan om den unge skogstjenstemannen tycker att jag låter hugga
föi mycket på eu gång, så förbjuder mig Konungens befallningshafvande
N:o 43.
L ag stiftninys -
åtgärder i
syfte att
förekomma
skogsbrist.
(Forta.)
N:ö 43.
4
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
Lagstiftnings¬
åtgärder i
syfte att
förekomma
skogsbrist.
(Forts.)
att tills vidare afverka min skog, i följd hvaraf jag, om jagt. ex. genom
kontrakt förbundit mig att inom en viss tid leverera en viss qvantitet
timmer, kan förlora många tusen kronor, ty innan genom klagan hos
Kongl. Maj:t rättelse inträder och förbudet upphäfves, har kanske
icke blott den utsatta tiden för punktlig leverans passerat, utan är
ock den råtta, årstiden att göra hyggen förbi, sä att jemte det jag
gjort mig skyldig till kontraktsbrott, ett helt års verksamhet förloras,
och på sådant sätt kunna ganska lätt 20 å 30,000 kronor eller äfven
mera springa.
Lägges härtill att, på sätt landshöfdingen i ett län, der fridlys-
uingslag redan tinnes, nyss för Kammaren omtalade det, såsom han
flera gånger haft tillfälle att se, kan hända att angifvelse!' göras af
personlig hämdlystnad, så må jag väl fråga: huru är det bestäldt med
eganderätten, om vi i lagstiftningen härom gå så långt, att personer
icke ens få tillfälle att blifva hörda och få försvara sig, innan de
dömas?
Vi hafva här i Sverige fordom haft ett bergskollegium, på hvilket
det ankom att medgifva eller neka tillstånd till anläggning af bergs¬
bruk, och för anläggning af qvarnar har det fordom erfordrats till¬
stånd af Kammarkollegium, men vi hafva lyckligtvis kommit ifrån
dessa förhållanden. Skola vi nu återgå till att ställa vissa näringar
under förmynderskap och göra det beroende åt landshötdingarne, om
vi skola få afverka våra skogar eller icke, så tror jag, att vi kunna
komma ganska illa ut. För öfrigt tror jag icke, att det är värdt att
enskilde motionärer söka afhjelpa svårigheterna af denna frågas lösning
och icke heller, att Lag-Utskottet söker göra det, utan om det fort¬
farande anses nödigt att lagstiftningsåtgärder i detta afseende vidtaga^,
så är enda möjligheten att få en rimlig skogslag den, att Kongl. Maj:t
efter fullt sakkunnige personers hörande aMter ett förslag härutinnan,
och jag hoppas, att det då måtte inskränka sig till att blott afse
återplanteringsskyldighet för egare af afröjd skogsmark, och att aldrig
i landshöfdingarnes händer måtte läggas en så godtycklig rättighet,_ som
att utan egarens hörande “tills vidare* ställa skog under afverknings-
förbud eller att stadga, att träd “under vissa dimensioner11 icke må
fällas.
Herr S a in z c 1 i u s: Ett oblidt öde synes hvila öfver förevarande
vigtiga fråga, som visserligen kan falla för tillfället men dock alltid
står upp igen. Vid frågans behandling i Lag-Utskottet har jag, på
sätt af anteckningen på sista sidan af Utskottets betänkande framgår,
icke haft tillfälle att deltaga i slutbehandlingen af Herr Axells motion,
som i första punkten af detta betänkande af handlas. Jag var nem¬
ligen hindrad af ett allmänt uppdrag vid det tillfälle, då frågan skulle
slutbehandlas, och jag afiägsnade mig, sedan första punkten af för¬
slaget var definitivt antagen, men innan suppleant hann ankomma,
och i en hastig vändning afslogs allt sammans, oaktadt det vid ären¬
dets föregående behandling hade visat sig mycket litliga sympatier för
att antaga detta förslag. Vidare är det äfven en olycka för förslaget,
att det alltid skall råka att komma in vid denna tidpunkt af riksdagen.
Onsdagen den 16 Maj, e. m.
5
N:o 43.
Då frågan förut vid 1874 års riksdag på allvar förevar, kom den in
till Kainrarne först den 19 Maj, tnen då ansågs ärendet vara af den
vigt, att man icke kunde besluta sig för en så genomgripande för¬
ändring. Emellertid antog Andra Kammaren då ett förslag af det
Särskilda Utskottet, hvaremot "Första Kammaren med några mindre
ändringar godkände ett af åtskillige reservanter inom Utskottet upp¬
gjord! förslag, och tiden medgaf icke att göra någon sammanjemkning
mellan dessa båda förslag. Nu har Utskottet företagit sig att med
ledning af de vid 1874 års riksdag uttalade åsigterna i ämnet söka
göra eu sammanjemkning. Denna sammanjemkning är icke inkonsti¬
tutionel, utan det är fullt lägligt, att Utskottet tagit hänsyn till den
utredning, som skett, och de åsigter, som vid frågans föregående
behandling blifvit uttalade. Dessa varma sympatier för frågan, som
man omtalat, synas ligga mera i ord än i handling, ty då det kommer
till handling, invänder man: “tiden är icke lämplig“ eller: “sättet är
icke lämpligt'1. Kommer man vid en tidpunkt sådan som denna, då
skogsprodukterna icke stå i högt värde, så säger man, att man kan
vänta, ty skogen har nog skydd derigenom, att dess produkter icke
betinga så högt pris.
Kommer man åter vid en tidpunkt, då virket är dyrt, då heter
det, att skogen har så stort värde, att den nog skyddar sig sjelf.
Kommer man in på sättet, hvarpå man bör gå till väga, så säger
man, att det icke tinnes liera än två principer, nemligen fridlysnings-
principen och återplanteringsprincipen att tillgå.
Kommer man då till fridlysningsprincipen, så säger man: “detta
är ett allt för stort ingrepp i eganderätten, man bör sjelf få förfoga
öfver sin egendom huru man behagar, om man blott verkställer
nödig återplantering. Men hvad blifver följden endast af en åter-
planteringsskyldighet? Kan deri ske blott genom åläggande af oupp¬
hörligt ökade viten, hvilken slutligen kan leda till att den så ofta
pliktfälde omsider depossideras från sin egendom.
Hvilkendera principen man sålunda än väljer, så blifver den för
sträng eller i något annat afseende olämplig. Detta påminner om den,
som blef dömd att hängas men som sjelf skulle få välja det träd, i
hvilket han ville hänga: han fann aldrig något lämpligt träd.
En ärad talare på elfsborgsbänken har yttrat, att åsigter kunna
förändras med tiden. Ja! derpå har han i sanning sjelf gifvit det
bästa bevis, ty då jag för några år sedan vid en statsrevision hade
den äran att göra hans bekantskap, så var han den varmaste vän af
en strängare skogslagstiftning, talte med vemod om, huru man på
flera orter sköfiat skogarna och påpekade i det afseende! särskild^
huru de så kallade Svältorna i Vestergötland sågo ut, samt sade, att
man borde göra allt för att förekomma dylikt och, så vidt möjligt,
söka godtgöra de skador, som af ett sådant förfaringssätt uppkommit;
men hela den glänsande vältalighet och den lågande entusiasm, hvar¬
med han då förfäktade dessa åsigter, synes han nu hafva glömt.
Han tyckes hafva antagit, att icke någon annan nation än den tyska
vill underkasta sig några inskränkningar i dispositionsrätten öfver sin
skog; det skulle vara ett slags “tyskeri" att vilja hafva en ordnad
Lag stiftn ing st-
åtgärder i
syfte att
förekomma
skogsbrist.
(Forts.)
N:o 43
6
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Lagstiftnings¬
åtgärder i
syfte att
förekomma
skot] sbrist.
(Forts.)
sk (^lagstiftning. Så är likväl icke förhållandet; jag vet icke någon
nation i Europa med undantag af den svenska, som icke har nödgats
underkasta sig en mer eller mindre sträng skogslagstiftning, och äfven
i de länder, der folket är mest ömtåligt om sin frihet, nemligen
Schweitz, England och Frankrike, har man underkastat sig stora in¬
skränkningar i rätten att disponera öfver sin skog, och detta har
visat sig vara ganska väl behöflig!.
Man här sagt, att det åsyftade målet bäst skulle vinnas på öfver-
tygelsens väg. Ja! det är en vacker fras, men i verkligheten kommer
den icke att få någon motsvarighet; det har talats derom vid alla
föregående tillfällen, då skogsfrågan varit å bane, men tyvärr hushål¬
las än i dag lika illa med skogarne som förut. Jag vet, att det i
denna Kammare linnes många, som icke vilja ingå på några strängare
lagstiftningsåtgärder i detta afseende: de äro egare af stora skogar
och de känna med sig sjelfve, att de sköta sina skogar på ett sådant
sätt, att de icke förtjena det misstroendevotum, som ligger i införan¬
det af en strängare skogslagstiftning. Jag medgifver att, om alla
skogar egdes af så upplyste och omtänksamme personer, då skulle
icke någon förbättrad skogslagstiftning vara af behofvet påkallad;
men detta är tyvärr icke alltid förhållandet, utan det finnes en mängd
både in- och utländske personer, som köpa skog för att realisera den,
och i en hast göra de marken bar och öfverlemna den åt förödelsen.
Man tiar icke alltid här i Sverige varit så ömtålig att underkasta sig
vissa inskränkningar i sina fri- och rättigheter, då det kunnat lända
det allmänna till förmån. I 1664 års skogsordning, som tillkom under
Karl XI:s minderårighet, gjordes stora inskränkningar i den enskildes
rätt att förfoga öfver sin skog, och deri uttalades tillika stora far¬
hågor för att vårt kalla land i en framtid skulle blifva obeboeligt,
om våra skogar blefve sköfiade. Detta var för öfver 200 år sedan,
då våra skogar ännu voro så vidsträckta, och vi veta alla, att Karl
XI ofta plägade jaga björnar vid Kungsör, men nu jagar man der
icke längre några björnar. Vi veta äfven, att Linné omtalar, att på
hans tid Öland var skogbeväxt. Så är det icke nu! Jag vill deremot
icke uttala den grundsatsen, att odlingen icke har rätt att inkräkta
på skogens område, utan det är här blott fråga om en ändamålsenlig
och lämplig skogsordning, hvilket visst icke utesluter att man på ett
förståndigt och lämpligt sätt använder denna sin egendom. Tvärtom
anser jag det såsom en misshushållning, om man icke, då skogen är
mogen, skördar den, på samma sätt som man skördar säden, då den
blifvit mogen. Jag medgifver således, att man icke blott lian utan
äfven hör skörda skogen, då den nemligen är mogen, eller för det
afsedda ändamålet tjenlig, men man skall se till, att den mark, som
är lämplig till skogsbörd, får såsom sådan bibehållas, så att man icke
får flera sådana lemningar som Svältorna, hvarigenom vi hafva ett
sorgligt vitnesbörd om forna tiders skogssköfling i vårt land. Äfven
andra länder hafva gjort samma erfarenhet, och jag vill särskildt
upplysa den ärade talaren på elfsborgsbänken om, att det icke blott
är Tyskland, som underkastat sig en strängare skogslagstiftning. Så
Onsdagen den 15 Maj. e. m.
7
N:o 43.
syfte att
förekomma
skogsbrist.
(Forts.)
till exempel Ilek Danmark en skogslag på 1600-talet, Finland och Lagstiftning*.
jag tror äfven Norge på en senare ticl.
1 Frankrike har man på senare tider egnat mycken omsorg åt
skogslagstiftningen, sedan man på republikens tid hade begått det
missbruket att, då man icke hade några penningar, genom så kallade
assignater gifva anvisningar på skog, hvarigenom skogarue undergmgo
eu svår sköfling; men sedan har man der, såsom jag nyss nämde,
skött sina skogar väl.
Sachsen är i afseende på skogslagstiftningen en mönsterstad, och
Preussen har drifvit upp sin skogshushållning så, att man till och
med funnit det med statens fördel förenligt att använda en del mark
till skogsbörd och deraf fått en så stor afkastning, att den med
50 proc. öfverstigit afkastningen af den mark, som användts till annan
kultur.
Frågan kommer naturligen att falla vid denna riksdag, men det
är icke denna Kammare värdigt att, derför att ett utslag skett i
Ändra Kammaren eller rättare ett bifall till Utskottets afstyrkande,
undandraga sig att fatta ett sjelfständigt beslut, vitnande om den
omsorg, som denna Kammare hyser för skogslagstiftningen och om
det intresse den har att föra den vigtiga frågan framåt.
Jag befinner mig verkligen här i en ganska svår dilemma, ty,
oaktadt att jag är öfvertygad om, att något bör göras, så kan jag
väl dock icke begära, att andra ledamöter af Kammaren, som icke
deltagit i frågans behandling i Lag-Utskottet, skola vilja på rak arm
och oförändradt antaga det förslag, som reservanterne framlagt, ehuru
jag för min enskilda del i hufvudsak gillar det samma; men om
denna motion nu skulle blifva utslagen och Utskottets afstyrkande
hemställan vunne bifall, så tror jag, att det skulle dröja länge, innan
denna fråga någonsin kunde komma upp igen, ty den befann sig förut
i en betydligt bättre ställning, då båda Kamrarne uttalat sig för åt¬
gärder till förbättringar af vår skogslagstiftning, såsom de gjorde vid
1874 års riksdag. Sedermera har det varit strid om, huruvida norr-
bottenslagen skulle antagas äfven för Westerbotten, men det bär icke
något sammanhang med denna fråga. Jag ber likväl att få saga, att,
fastän jag är en vän af skogslagstiftning, så är jag derför icke nå¬
gon beundrare af norrbottenslagen, ty den är efter min tanke icke
lämplig.
Man har sagt, att det finnes så stora skogar i Norrland, att någon
skogslagstiftning icke skulle tjena till något i den landsdelen, ty der
kan det aldrig uppstå någon skogsbrist. Ja! om Norrland är så lyck¬
ligt lottadt, då lärer man väl icke kunna antaga, att. två, tredjedelar
af vederbörande landstingsledamöter skola uttala sig för bifall till
reservanternes förslag, hvilket utgör förutsättningen för att lagen
skall tillämpas; men detta torde dock icke utgöra något hinder för¬
andra provinser att tillegna sig de fördelar, som af denna stadga
kunna vinnas.
Att åter skogsbrist verkligen förefinnes, och att öfverafverknmg
skett, det tror jag mig kunna sluta till af de uppgifter, som infordrats
från samtliga Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i de olika länen; af
Nio 43,
8
Onsdagen den lä Maj, e. m.
L"'/stiftning^- dessa 24 Kongl. Majits Befallningshafvande var dot nemligen icke
‘TfuZtt mindr<? än 23 som yttrade, att skogsbrist i framtiden vore att befara,
förekomma om afverkningen fortginge på samma sätt som hittills skett, och det
skogsbrist. var blott i Malmöhus län s in Kongl. Majits Befallningshafvande ut-
(Forts.), talade den åsigten, att skogen vårdades ganska väl.
För min del skulle jag, med det intresse jag hyser för frågans
framgång och att den vid följande riksdag måtte kunna få en för
fosterlandet tillfredsställande lösning, nu önska, att Kammaren icke
ville vägra en återremiss af Utskottets föreliggande förslag, nemligen
så, att Kammaren, erkännande behofvet af eu förbättrad skogslag-
stiftning, till Lag-Utskottet återremitterade förevarande fråga.
Jag anhåller derför hos Herr Talmannen om proposition på denna
begäran.
Herr Gahn: Jag kan icke i likhet med den siste talaren hysa
den åsigt, att eu lagstiftning för skogens bevarande är uti vårt land
behöflig och angelägen, ty jag tror alldeles icke, att vi hafva att be¬
fara en sådan sköfling af skogen, att lagstiftningen kan behöfva ingripa
beträffande dess skötsel. Den siste talaren kan ju möjligen hafva
sett skog, som gifvit honom anledning till att fatta en sådan åsigt,
men jag som vistats hela min lifstid i skogsbygder, har deremot fått
den uppfattning, att man nu sköter skogen betydligt bättre än uti
min ungdom och jag tror, att folket i allmänhet nu börjar betrakta
skogen och skogsmarken såsom en egendom, hvilken det lönar mödan
att väl vårda för sig och efterkommande. Den siste talaren har
också ex-känt, att i allmänhet skötas våra större komplexer af skogar,
som höra till bruk och stora egendomar, numera ganska väl, men
jag 'vill tillägga att, efter hvad jag funnit, äfven de mindre jordbru-
karne dervid, likasom i afseende på jordbruket, tagande lärdom från
de större egendomarne, nu börja att fästa sin uppmärksamhet på
skogarnes skötsel mera än de gjort förut och nu tydligen inse huru
stor misshushållning det vore att på sådant sätt afverka skogen, att
återväxten icke befordrades, hvarigenom skogsmarken blefve värdelös.
Det är visserligen sant, att det kan förekomma ett eller annat fall af
skogssköfling, d. v. s. sådan afverkning att intet afseende fästes på
återväxten, men deras antal är dock efter min uppfattning så försvin¬
nande litet, att de icke höra föranleda staten att pålägga de personer,
som kunna och vilja sköta sina skogar val, sådana trakasserier, som
skulle kunna blifva en följd af antagande utaf reservanternes förslag.
Jag vill nu öfvergå till nämnda förslag och se till, huruvida det
skulle vara praktiskt tillämpligt och medföra det resultat, som man
dermed åsyftar, lista § säger, att det skulle göras en utredning af
hvilken mark som kan anses böra till skogsbörd bibehållas, till skilnad
från den, som “odlas till åker eller äng, användes till nödig betes¬
hage eller rödjes till trädgård eller byggnadstomt eller för annat lik¬
artad! ändamål11. Att skilja skogsmark från åker och äng är icke
svårt, men att säga, hvilken mark som användes till beteshage, det
torde ofta blifva ganska svårt, ty om man har en stor skogsareal,
så är det icke sagdt, att man kan skilja mellan den del deraf, som
Onsdagen den lo Maj, c, m. !)
användes till beteshage ocli den, som icke dertill användes, ty man
kan ena gången lata kreaturen beta eu del och den andra gången
en annan. Jag tror således att derom skulle komma att uppstå stän¬
diga tvister.
Sedermera kommer stadgandet i § 2, att man skall bringa skogen
till återväxt antingen genom att lemna fröträd, ungskog eller växande
plantor qvar etter verkstäld utverkning. Det är således flera sätt,
som reservanterne föreslå och först och främst att lemna fröträd,
hvilket ar eu mycket lätt sak och hvilket väl i allmänhet göres åt¬
minstone . åt skogsegare, men antag nu, att dessa träd blåsa omkull,
hvilket ofta händer om en stark storm inträffar under de första åren
etter af verkningen, huru skall då förfäras? Huru skall den som af-
verkat skogen då anses hafva uppfyllt sin skyldighet enligt denna §?
Om detta händer innan ett fröår inträffat, vidtager nog en omtänk¬
sam skogsegare sjelfmant den åtgärden att beså eller plantera sin
mark, men den, som det icke gör, har dock uppfyllt lagens föreskrift
att lemna fröträd, Indika icke varit till något gagn för återväxten.
Härom skall gifvetvis tvist uppstå. I fråga om att lemna ungskog
eller växande plantor qvar uppstå lätt stridiga åsigter om huru
många buskar eller plantor det bör vara på tunnlandet. Det säges
att de skola vara “till den mängd och beskaffenhet, att deraf kan
vinnas erforderlig återväxt", men det är efter min tanke alldeles
omöjligt för två personer att komma öfverens om huru dermed skall
vara. Den ene säger, att han vill hafva tät skog, den andre påyrkar,
att den icke bör vara så tät. Jag tror således, att det är omöjligt
att träffa bestämmelser härom och att denna lag, om den såsom sä
dan antages, skulle komma att förorsaka sådana trakasserier och obe¬
hag, att den blefve alldeles outhärdlig.
1 förbigående vill jag ock anmärka, att det här föreslagna sättet
till återväxtens befordrande genom qvarlemnandet af ungträd och
buskar är jemt upp det sämsta och af alla fackmän fördömda förfaran¬
det; ty af dessa förut genom den äldre skogen undertryckta buskär
blir. aldrig någon växtlig skog. Vid fullständig utverkning föreskrifves
derför alltid att dessa buskar skola afrödjas, så att marken blir full¬
komligt ren. Vid utverkning af granskog duger det för Girigt all¬
deles icke att qvarlemna fröträd, och sådana afverkuingar befröas
ganska bra från angränsande skogsparker, om utstånden cj göras allt
för stora, och äfven detta förhållande synes varit för reservanterne
okändt.
Vidare har man här uti § 3 framstält förslag om sättet hvarpå
författningens efterlefnad skulle kontrolleras. Jag tror väl, att det
skulle jrara möjligt att stifta eu lag om skogsskötseln, i fall staten på
Samma gång tillsatte skicklige forsttjenstemän, som skulle vaka öfver
dess tillämpning, men då man här föreslagit, att landstingen skola
tillsätta dessa personer, som skola gå och vara fiskaler på skogsegarne,
sä tror jag, att det skulle vara undantagsfall, om man träffade på
sådana, med så godt omdöme och sådan insigt om skogsförhållanden,
att de kunde bedöma, när jordegaren verkligen fullgjort deu honom
ålagda skyldighet. Sannolikt skulle landstingen icke anslå några stora
N;o 43,
Lagstiftnings
åtgärder i
syfte att
J örckomma
skogsbrist.
(Forts.)
N:o 43.
10
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Lagstiftnings¬
åtgärder i
syfte att
förekomma
skog sbrist t
(Forte.)
medel till aflöning åt sådana personer, utan de skulle dertill taga
dem som de finge för billigaste pris. Dessa klent aflönade personer
skulle sannolikt snart komma underfund med att de både göda tillfällen
att med stöd af lagen trakassera skogsegarne och tilltvinga sig hand¬
tryckningar. Efter all anledning eu skara dåliga fiskaler, utan rin¬
gaste gugn för skogsskötsel!!.
Man har nu visserligen sagt, att lagen icke kan vara tillämplig
för hela landet och man har derföre föreslagit, att landstingen skulle
få bestämma, om de ville hafva lagen antagen inom sina områden
eller icke. Dervid vill jag då först och främst anmärka, att lands¬
tingsområdena i allmänhet icke äro så beskaffade, att, om lagen fin¬
nes behöflig för en del deraf, den derföre är behöflig för en annan
del, och således skulle vissa delar få underkasta sig en kontroll, som
vore obehöflig blott derföre att inom en annan del den ansåges vala
behöflig. Vidare är det alldeles icke föreskrifvet, för huru lång tid
lagen skall antagas och om landstingen skola ega att när som helst
efter det de fått den antagen, åter besluta om dess upphäfvande.
Detta är eu sväfvande fråga, som mig synes att man borde hafva
bestämt, ty opinionerna i detta afseende komma säkerligen att vid
landstingen betydligt omvexla. . . ...
Jag tror med ett ord, att detta tal och dessa agitationer tor åt¬
gärder till förekommande af skogsbrist och lör lagstiftning angående
skogshushållningen, är alldeles obefogadt och blott och bålt en mode¬
sak, som tidtals uppkommer, och att man nu ånyo afslår detta för¬
slag, så skall man åtminstone för någon tid få vara i fred för dylika
opraktiska förslag. För min del tror jag någon lagstiftning i detta
hänseende icke vara behöflig och yrkar jag således bifall till Utskottets
hemställan.
Herr Hammarhjelm: Jag skulle visserligen, sedan så många
talare yttrat sig, kunna underlåta att göra det, om icke här från
motsidan framkommit åtskilliga misstag för att vederlägga hvad från
denna sida anförts lör att styrka dess satser, och jag anser mig del-
före böra i någon mån belysa förhållandet dermed. Det har nemligen^
af eu talare från Westerbotten blifvit sagdt, och af en annan talare
på kristianstadsbänken upprepadt, att det finnes få civiliserade stater
i Europa, der icke restriktiv skogslagstiftniug finnes.
Jag undrar, om talaren gjort sig riktigt reda för huru det hänger
ihop med den utländska lagstiftningen i skogsväsendet. Den tid vid
1874 års riksdag, då jag satt uti det Särskilda Utskottet, hade jag
tillfälle att taga reda på och sätta mig in i saken. Jag erfor då och
jag har heller icke sedan fått mig annat bekant,- att t. ex. i Norge
‘icke finnes någon sådan. Jag har haft mycken anledning att taga
reda på förhållandet derstädes, emedan jag sjelf är skogsegare i Norge,
men jag har aldrig hört talas om någon inskränkning i skogsegares
rätt derstädes. Danmark är, som vi veta, ett land, som förbjuder
den som köper en egendom att inom vissa år afverka sin skog, men
huru stor är det landets skog? Den är icke mycket mera än 4 eller
5 gånger så mycket som ett stort bruksbolag här i landet hai och
Onsdagen den 15 Maj, c. m. 11
då är det sannerligen icke underligt att de taga reda på sin skog.
I Frankrike har man, efter mycket vacklande fram och tillbaka,
slutligen stannat vid en lag, som säger, att den mark, som en gång
är afsatt till skog, får icke uppodlas och något annat stadgande
finnes icke der. I Preussen kan man säga, att skogslagstiftningen är
så godt som ingen, ty att man köper in dålig mark för att derå plan¬
tera skog, det är naturligtvis en sak, som alls icke rör lagstiftningen.
I Österrike finnes visserligen en skogslagstiftniug, men hvar och en,
som rest i det landet, har säkerligen hört, att den alls icke efterlef-
ves. Det enda land, som, så vidt jag känner, har en skogslagstiftniug
som efterlefves, är Wurtemberg. Der finnes i trakten af Schwarts-
wald betydliga skogar och de äro öfvervakade med den största nog¬
grannhet. Der har man icke mindre än 800 tjensteman och jag anser
icke alldeles osannolikt att dessa 800 tjenstemän äta upp allt hvad
skogen lemnar i afkastning.
Således tror jag, att det der talet om hvad andra länder gjort i
afseende på skogslagstiftning mycket gerna kan lemnas å sido.
Här har blifvit anfördt, att en skogskomité yttrat, att skogs-
kapitalet vore allt för hårdt anlitadt. Ja, det är mycket sant, att
norrländska skogskomitén, som satt för några år sedan och dervid af-
gaf ett förskräckligt betänkande, yttrat det; men lyckligtvis kan jag
åtminstone icke föreställa mig, att förhållandet verkligen är sådant
som komitén uppgifvit, och bästa beviset derpå är att man alldeles
obehindradt, oaktadt komiténs förskräckliga målningar, kan fortsätta
med afverkningen utan att märka någon egentlig brist på skog.
Hvad detta förslag beträffar, har det redan blifvit från så många
håll kalfatradt, att jag icke vill ingå något närmare på detsamma.
Efter min öfvertygelse är det att stifta lag bakvändt, då man vill
antaga en skogslag, innan man lagstiftat angående hägnadsskyldighe-
ten. innan man vill söka bereda skydd mot skogsafverkning, måste
man gifva bestämmelser om hägnad, ty hvad tjenar det till att så
och plantera skog, om man ej kan skydda densamma? På dessa skäl
får jag för min del yrka bifall till Lag-Utskottets förevarande be¬
tänkande.
Grefve Horn: Jag skall icke vara lång i mitt anförande och icke
bemöta många af de framställningar, som gjorts emot hvad jag yttrat,
utan jag vill endast fästa mig vid en sak, som Herr W;crn nämnde
såsom ett motiv, som grundade hans afslag å reservationen, hvilket
förundrar mig i hög grad. Detta motiv var nemligen, att han befa¬
rade, att skogstjenstemännen och länsstyrelserna icke skulle kunna rätt
tillämpa lagen derföre, att en eller annan skogstjensteman icke skulle
förstå att bedöma, huruvida skogen vore sköflad eller icke. Det vore
verkligen olyckligt, om man på grund af en sådan åsigt icke skulle kunna
förbättra en lag eller göra en ny lag. Man får väl alltid hafva den
suppositionen, om man stiftar en ny lag, att den bör kunna af tjenste-
männen tillämpas. De öfriga motiven, som han anförde,' vill jag
icke bemöta, det tjenar icke något till, då Andra Kammaren ju redan
har afslagit frågan. I sjelfva saken har jag varit af olika åsigt i af-
N:o 59.
Lagstiftnings-
åtg årder i
syfte att
förebomma
skorf.‘ibrist.
(Forts.)
N:o 43=
12
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Lagstiftnings¬
åtgärder i
sgfte att
förekomma
skogsbrist.
(Forts.)
seende å blott ett ord med reservanten, Herr von Gegerfelt. Jagskall
taga tillbaka mitt yrkande och ingå på hans, blott för att få enighet,
i fall det skulle kunna lyckas att få hans förslag i denna Kammare
antaget. Ett ringa fel betyder ju dock ingenting, om lagen dock icke
nu kau komma till tillämpning. Jag inskränker mig således till att
instämma med Herr von Gegerfelt.
Herr Kydqvist: Under den tid, jag har haft den äran att vara
ledamot af denna Kammare, har den s. k. skogsfrågan vid liera till¬
fällen varit föremål för behandling och vid alla dessa tillfällen har
jag för min del ställt mig på deras sida, som velat åt våra efterkom¬
mande bevara ett skogrikt, i stället för ett skogssköfladt land. Jag
skall, då denna fråga i dag blifvit på ömse sidor rätt grundligt be¬
handlad, nu icke blifva vidlyftig, utan jag skall blott hålla mig till
några vissa frågor, hvilka diskussionen i ämnet föranleder mig att
beröra.
Här har, likasom vid några föregående tillfällen, lästats synnerlig
uppmärksamhet derpå, att hvad nu är i fråga är ett ingrepp eller
intrång i eganderätten. Ja, det kan visserligen så sägas, men sådana
ingrepp hafva egt rum liera gånger, t. ex. då det blifvit stadgadt, att
ingen, ens på egen mark, får skjuta villebråd, eller under alla årstider
och med hvilka redskap som helst idka fiske utefter egen strand.
Större delen af de ekonomiska författningarne utgöra intrång, för sam¬
hällets välfärds skuld, i den obegränsade utöfningen af medborgerliga
rättigheter.
Man har vederlagt dessa skäl väl hundra gånger; men alla dessa
den lösa liberalismens argument komma oupphörligt tillbaka igen.
Man slagtar dem som Thors bockar, men liksom dessa stå de åter
upp dagen derpå. Nu har man ändtligeu efter mycken sträfvan å den
sida, till hvilken jag hör, lyckats komma några tuppfjät framåt i denna
skogslagstiftningsfråga; oaktadt det skarpa motståndet har man kommit
så långt, att hvad som förut i alla tider hetat skogsåverkan och hvars
påföljd endast varit böter, nu ändtligen genom lag blifvit förklaradt
för tjufnad. Förut bär man sett exempel på, att millioner blifvit sam¬
lade genom skogsåverkan; man kunde ju köpa personer, som gjorde
sådan åverkan i stort, mot det att man garanterade dem bötesbeloppet.
Men sedan denna lag trädt i kraft och åverkan biel betraktadt såsom
tjufnad, hvad har väl följden blifvit? Jo, att denna skogsåverkan, som
förut bedrefs i den största skala, nu efter alla underrättelser nästan
totalt upphört. Det går naturligtvis icke så lätt att köpa folk, som
vilja göra sig till tjufvar. För icke länge sedan fick man en särskild
skogslag för Gotland, och från denna ö har man sedan enhälligt
hört den opinionen uttalas, hvilken äfven blifvit af landshöfdingen i
länet bestyrkt, att denna lag, äfven om den har några brister, likväl
verkat ofanligt godt. På samma sätt har man fått en särskild skogs¬
lag för Norrbotten, enhälligt begärd af hela deri landsorten; äfven deii
bär sina brister, men har dock för provinsen befunnits så välgörande,
att jag icke hört, att det på allvar i fråga satts någon återgång. Som
vi veta har Westerbotteu begärt, att enahanda lag måtte blifva gäl-
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
13
N:o 43
lande äfven för den provinsen; men som dessa frågor äro beroende
af den i detta stycke mera eller mindre fria åsigt, som finansministern
byser, så bar denna framställning icke blifvit bifallen. Att man nu
bär kan uppträda och säga, att det nuvarande tillståndet af rättslös-
bet i afseende på skogslagstiftningen icke redan haft eller, om'det får
fortfara, kommer att utöfva en förstörande verkan för vårt, i så många
hänseenden af skogarne beroende land, det måste jag verkligen för
min del finna högst besynnerligt. Icke vill jag eller någon annan med
mig bestrida, att det icke finnes en mängd bruks- och andra skogs-
egare, som sköta sin skog rationel och förståndigt och icke sköfla den.
Men de trakter af landet, som hafva större skogspossessioner, utgöra
dock endast eu del deraf; och huru skall det gå med de öfriga de¬
lare af riket, der skog väl ännu finnes qvar, men af den lumpnaste
egennytta öfverlemnas åt total ödeläggelse? Jag talar icke om de trakter,
som icke ega någon barrskog, såsom t, ex. Malmöhus län, men på andra
ställen fortgår ju skogssköflingen alldeles omättligt, och hvilken af oss,
som rest något i vårt land, har icke med förskräckelse sett dessa sköf¬
ve trakter, såsom flerstädes i Småland och åtskilliga delar af det
härliga Blekinge, der skogen på många ställen är komplett sköflad och
man icke ser annat än de nakna klipporna. Norrland med sin ofant¬
liga skogsvidd har visserligen ännu betydliga skogar qvar; men det
har dock äfven der kommit så långt, att B eller 4 mil från kusten
invånarne icke hafva så mycket skog, att de kunna uppföra, för dessa
nordliga trakter behöfliga, varma byggnader åt sig sjelfva, än mindre
åt sina kreatur. Således måste otvifvelaktigt något göras för att få
en ordentlig skogslagstiftning, och frågan derom kan icke falla. Ben
kommer tillbaka riksdag efter riksdag för att få sin lösning. Under
sådana förhållanden och för att åtminstone en opinionsyttring i denna
rigtning måtte af denna Kammare afgifvas, sedan Andra Kammaren
redan bifallit det föreliggande betänkandet, anhåller jag att få förena
mig med Herr Samzelius i hans yrkande om återremiss.
Ilerr von Krrnmer: Jag hade icke ämnat besvära Kammaren
med något vidare yttrande i denna fråga. Men på en direkt inter¬
pellation är man dock skyldig att svara och jag kan derför ej hjelpa,
om jag för en stund på nytt tager Kammarens tid i anspråk. Ben
ärade talare, som vände sig direkt till mig, började med en historik
öfver de försök till skogslagstiftning, som hittills blifvit gjorda, och
han erinrade om huru dessa försök gått i de mest olika rigtningar, i
det man än föreslagit stränga åtgärder, än milda, än sådana som
skulle gälla för hela riket, än för endast vissa delar deraf, än grun¬
dade på den ena principen, än på en helt annan, men han slutade
alltid med att omtala hur man, än af ett, än af ett annat skäl, hvarje
gång funnit omöjligt att antaga förslagen. Med andra ord, han lycka¬
des till komplett evidens bevisa, att det var omöjligt att hitta på
någon lagstiftning, som var antaglig, och att således det enda, som
återstod var, att ej lagstifta alls! Sedan erinrade han sig den tid, då
vi tillsammans arbetade i eu statsrevision, och då jag sökte genom¬
drifva åtgärder för plantering af de förödda svältorna, ett mål, åt
Lags tiftninc/st¬
aty är der i
syfte att
förekomma
skogsbrist.
(Ports.)
N:o 43.
14
Onsdagen den ib Maj, e. m,
Lagstiftnings¬
åtgärder i
syfte att
förekomma
skog sbrist.
(Forts.)
hvars vinnande jag äfven i senare tider har egnat mig. Det är hvad
han härom yttrat, som tvungit mig att nu åter uppträda. Jag in¬
tresserar mig mycket lifligt för denna sak, nemligen att man måtte åt
staten förvärfva sådana förödda trakter, som egna sig för skogsplan¬
tering; men jag har förut framhållit och jag ber att nu åter få göra
det, att detta är en sak för sig, som icke står i något sammanhang
med skogslagstiftningsfrågan. Staten köper för skogsplantering tjenlig
mark; staten, som har lång lifstid och kan invänta resultaten, kan
utan olägenhet göra detta; det är nyttigt och strider icke mot några
principer. Det är ett fritt aftal. Men det är något fullkomligt mot¬
satt mot hvad som ständigt påyrkas i dessa skogslagstiftningsförslag,
der man i föregifvet statens intresse vill tvinga den enskilde till åt¬
gärder, som han sjelf icke har lust att vidtaga. Dessa båda saker
hafva, som sagt, icke det ringaste sammanhang med hvarandra och
lika mycket som jag är mot en i den enskildes rätt ingripande skogs-
lagstiftning, lika mycket är jag för att staten för plantering inköper
förödda skogsmarker, emedan jag anser, att just häruti ligger det
rätta korrektivet mot den skogsförstörelse, som den enskilde kan till
en tid åstadkomma, tills det enskilda intresset manar honom att in¬
träda på en bättre väg. Om den föreliggande lagen antogs, skulle
hvar och en, som eger skog, komma att blifva stöld under ett slags
tillsyn af dessa af landstinget utvalde tillsyningsman, som ständigt
skulle hafva ögonen på honom. Den värde talaren har fört oss ut
på svältorna. Jag skall litet der uppehålla mig. Jag vill antaga,
att jag eger ett stycke af svältorna. Jag lemnar detta stycke i sitt
ödeskick och betar derå mina får och getter och lefver såsom fri
medborgare utan poliskontroll. Jag lemnar min ödemark åt min
arfvinge, och äfven han gör intet dervid och lefver som fri, obevakad
medborgai*e. Men nu vill jag antaga motsatsen. Jag planterar mitt
stycke af svältorna och lemnar det bevuxet till min arfvinge. Då är
denne en skogsegare, en betänklig person, som bör ställas under till-
syningsmäns kontroll såsom skäligen misstänkt för allehanda dåliga
afsigter mot alla andra, mot stäten och, framförallt, emot sig sjelf!
Nej, säger man, det der är blott inbillning. Meningen med lagen
är blott att utgöra eu varning mot dem, som vilja föröda skogen, och
några polisförföljelser komma icke att ega rum. Jag ber då att få
hänvisa till ett färskt aktstycke, som utvisar hvad dylika lagar fora
med sig, nemligen Kongl. Skogsstyrelsens berättelse för i år. Der
läser man å sid. 24 en förteckning å icke mindre än tolf hemmans-
egare, som efter gotlandslagen åtalats, af hvilka visserligen fem
blelvo i nåder förklarade för oskyldige, men sju blefvo enligt samma
lags § 2 förbjudna att afverka skogen till afsalu. Deremot är det
icke något, som hindrar dem att så mycket som möjligt afverka till
husbehof. Hvad är nu detta husbehof? En talare vid samma frågas
behandling i fjor beräknade, att hela skogsafverkningen i vårt land
går till 10 millioner kubikfamnar i rundt tal. Häraf går till plankor,
bräder, pitprops, sparrar, med ett ord hela trävaru-exporten samt till
hela jernindustriens behof omkring 3'|2 millioner; det återstående, 6'j2
millioner kubikfamnar användes till “husbehof11 o. s. v. till en oäud-
Onsdagen den 15 Maj, e. rn,
15
N:o 43.
lighet af ofta öfverflödiga byggnader, till ofta slösande användt spis-
bränsle, till gärdesgårdar no. na., m. m. Kan man då tänka sig att
man egentligen skulle vinna något för hushållningen med skogarne,
då man, böjande sig för omöjligheten att göra några inskränkande
föreskrifter i detta hänseende, ej genom någon lagstiftning vågat för¬
gripa sig på husbehofvet, som låter uttänja sig nästan i det oändliga?
Också är det rätt märkvärdigt att se hvad verkan man hittills åstad¬
kommit. I en bilaga pag. 85 till Skogsstyrelsens berättelse upplyses
att i hela riket funnos 330 egendomar “med ordnad hushållning, med
indelade eller under indelning varande skogar11, — deraf på Gotland
en! — Detta är följden, om man försöker att tvinga folk! Slutligen
har man sagt, att det lönar icke mödan att nu tala om denna sak,
då den genom Medkammarens beslut redan fallit. Det är också ganska
praktiskt för tillfället; men de ord, som här yttrats, äro dock icke
bortkastade. Måhända hoppas ifrarne för tvångslagar, att genom att
år från år förnya sina anfall, en gång vinna; eller som latinet har
det “saepe cadendo11 få sin önskan verkliggjord, en önskan dikterad,
— jag är öfvertygad derom, — af ett ärligt och verkligt nit för sko-
garnes bästa men som, beroende på en fullkomlig missuppfattning af
frågans egentliga natur, ej kan undgå att skada i stället att gagna.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan, dels ur synpunkten af den
enskilda eganderättens helgd och den enskilda skogsegarens oberoende,
dels ur synpunkten just af skogarnes rätt förstådda intresse!
Herr Wennerberg: Jag ber att få instämma i det yrkande, som
af Herr Samzelius blifvit framstäldt.
Innan jag vänder mig mot några talare, som uppträdt till för¬
mån för Utskottet, anhåller jag först att få gå igenom den korta mo¬
tivering som Utskottet har stält framför sin hemställan. Jag har
märkt, att det blifvit allt mera och mera en vana att, då man icke
kan försvara en sak genom kända eller fullt bestämda uppgifter, man
söker sin räddning i uppställandet och sammanfogandet af dok¬
trinära och allmänna satser. För sådana har äfven jag stundom den
djupaste vördnad; men då skola de också vara fullt tillämpliga på, det
ämne, som föreligger till behandling; annars äro de icke mycket värda.
Utskottets motivering innehålles i ett enda litet stycke, som börjar
med orden: »men Utskottet har härtill äfven andra i sak grundade
skäl». Jag fäster mig nemligen icke vid hvad som säges i den näst
föregående punkten; ty detta har af reservanten, Herr von Gegerfelt,
redan blifvit fullständigt besvaradt.
Utskottet säger nu först: »utan yttersta nödtvång bör staten icke
ingripa i den enskildes hushållning med sin egendom». De gamla bru¬
kade säga: »ord äro dyrbara »valent ut nummi», och jag tror — som
de skulle också hafva trott — att Utskottet här användt flere ord än
som varit af nöden. Hvad tjenar ordet »yttersta» till? Är icke »nöd¬
tvång» tillräckligt? Hvarför skall det vidare heta »nödtvång»? Kunde
'icke »tvång» vara nog? Och hvartill tjenar slutligen hela den nega¬
tiva satsen? Skulle det icke gå lika bra att göra den till positiv och
säga, att staten bör ingripa i den enskildes hushållning med sin egen-
Lägst)/tnings-
utgärder i
syfte att
förekomma
skogsbriet.
(Forts.) .
N:o 43.
Lagstiftning.s-
åtgårder >
syfte att
förekomma
skogsbrist.
(Forts.)
16 Onsdagen den 15 Mai, e. m
dom, om. denna hushållning befinnes vara för det allmänna skadlig?
— Det är alldeles samma sats, som Utskottet uppstält; men med
borttagande af den dubbla negationen låter det icke på samma sätt
och hade icke heller passat i stycke. Förvandlas nu således menin¬
gen till positiv, blir hela satsen utan värde för Utskottets resonnement.
Vidare heter det: »skogens bästa skydd är dess insedda värde».
Äter en allmän sats, som låter mycket förträfflig. Men låt oss se
litet närmare efter hvart den leder. Månne man icke kan saga, att.
skogen har ett insedt värde för den, som far omkring i det inre af
landet och köper skogslotter, som han plundrar och hugger ned?
»Skogens bästa skydd är dess insedda värde», säger emellertid Ut¬
skottet. Ja, vi hafva sett, hvart det insedda värdet ofta kan leda.
Enligt en sådan abstrakt sats blifva ju alltså skogens bästa skydd dess
sköflare.
Vidare heter det: »en god skogshushållning inträder i samma
mån skogens värde ökas». Äfven detta är en allmän sats, och jag
böjer mig för den, endast som sådan. Men »i samma mån» är icke
detsamma som samtidigt med. Jag medgifver gerna, att, sedan sko¬
gen är utplundrad och man icke mera kan hemta något derur, då
kommer nog hvar och en, som vill skaffa sig vinst, att plantera skog
på marken; men den är icke mycket värd förr än efter hundra år.
Uttrycket »i samma mån» är således något vilseledande.
Härefter säger Utskottet: »och fåfängt skall lagstiftning, utan att
kunna vädja till det enskilda intresset, söka medelst lagbud förekomma
skogens missvård». Jag undrar just, hvad Utskottet härmed vill be¬
visa. Att vädja till det enskilda intresset, det är ju precis hvad mo¬
tionären föreslagit.
Stycket slutar med följande ord: »Genom den lag, som nu ifråga-
sättes, skulle ej heller skogsförödelsen hindras, utan endast, när den
väl egt rum, föranleda till skyldighet att sörja för återväxt». Huru
man kan skrifva en sådan sig sjelf motsägande mening, det begriper
jag icke. Har man skyldighet att sörja för återväxten, då eger ju i
sjelfva verket ingen skogsförödelse rum. Just i det skyldiga främjandet
af återväxten ligger vigten, icke uti att hindra den enskilde att be¬
gagna sin egendom. Det är ju klart, att, då skogsegendom ofta icke
gifver mera än en half procent i afkastning, medan deremot, om sko¬
gen afverkas och säljes, det derför influtna kapitalet kan gifva 6 å 7
procent, det ju vore tyranniskt att vilja hindra den enskilde från att
på förmånligaste sätt tillgodogöra sig sin egendom. Jag har icke heller
velat invända något mot att han skall hafva rättighet dertill; men att
låta honom göra det utan att tillika förbinda honom att fullgöra sin
skyldighet mot fäderneslandet, sina efterkomnaande, sin närmaste om¬
gifning; det är detta, som jag icke kan finna vara rigtigt; och jag
tror icke, att det kan anses såsom något svårt ingripande i den en¬
skildes rätt, om staten här träder emellan. Sådant sker i alla civili¬
serade länder och föreskrifterna äro der strängare, i samma mån som
länderna äro mera kultiverade.
Jag hade nyss i mina händer en bok, der lagstiftningen i detta
ämne i andra länder finnes upptagen. En ärad talare före mig har
Onsdagen den 15 Maj, e. m. 17
lemnat åtskilliga upplysningar härom; och då hvad han yttrade i de
flesta fall fullkomligt stämmer öfverens med de uppgifter, som der
aro meddelade, skall jag endast helt kort uppehålla mig vid några af¬
vikelse^ Han började med det land, der lagstiftningen är slappast
nemligen Norge, och slutade med det, der den är strängast, eller
Wiirtemberg. Jag skall icke vidröra sjelfva lagstiftningen i Norge
utan nämner blott, att resultatet af densamma icke är godt Den'
som farit genom Norge från Kristiania till Trondhjem för 3o’ år se¬
dan och nu förnyar resan, han skall finna, att skogen hela vägen är
nästan fullkomligt uthuggen. I)å man ser fiottningarne utför Glom-
men med det nu mer eländiga timmervirket, så inser man lätt att
man nu icke bär något bättre att utföra. Om Danmark har man
yttrat, att detta land är så litet och skoglöst, och att det derför har
godt skäl att taga vara på sina skogar. Ja, låtom oss då såsom Dan¬
mark betrakta oss redan nu som ett litet och skoglöst land, så få vi
också snart glädja oss åt samma goda hushållning. I Frankrike är
skogshushållningen, om man noga granskar den, ganska strängt regle-
rad. . I Tyskland, der den bördiga jordmånen väsentligen egnar sig
lör jordbruk och det således ligger nära till hands att undanrödja
skogen för dettas ökande, der hafva dock, på de flesta ställen der
skog kan växa, med fördel planteringar blifvit gjorda, icke såsom i
vårt land, der oftast ett ringa antal plantor genom sjelfsådd dragas
upp pa tunnlandet, utan så, att man af tunnlandet fordrar ett visst
och ansenligt antal af träd. Slutligen anfördes Wiirtemberg, och ta¬
laren nämnde, att i detta lilla land finnas icke mindre än 800 skogs-
tjenstemän, och han fruktade, att dessa skulle äta upp hela inkom¬
sten af skogshushållningen. Jag erinrar här om den sats, som Ut¬
skottet uppstält: »skogens bästa skydd är dess insedda värde»; och
jag är fullt öfvertvgad om att man i Wiirtemberg så väl insett sko¬
gens värde, att man vet, att det lönar sig att för densamma hålla
till och med 800 skogstjenstemän.
En annan talare hyste stora tvifvel om Kongl. Maj:ts Befallnings-
hafvandes och skogstjenstemännens förmåga att åtgöra något af vigt
i detta ärende, enär de, enligt hans åsigt, skulle sakna tillräckligt
praktisk blick och insigt i skogens rätta skötsel. Jag skall icke mycket
yttra mig om de ifrågavarande embetsmännens förmåga i detta afse¬
ende; men jag ber att få nämna, att den, som sett huru ofönuftigt
skogen i allmänhet skötes, han finner lätt, att man behöfver icke vara
skogstjenstemän, än mindre skogsåverkare, för att kunna inse, att
det icke går väl eller rätt till. För öfrigt torde det vara mindre
lämpligt att så der helt enkelt förklara för odugliga de myndigheter,
som vi enligt vårt statsskick hafva att tillgå och måste begagna.
Med stor glädje hörde jag den talare, som hade ordet näst före
mig, yttra den åsigt, att staten bör köpa lämplig skogsmark för att
på densamma plantera och uppdraga skog. Det är mig kärt, att han
delar en uppfattning, som äfven jag hyser. Men det är en gifven
sak, att staten icke gerna kan göra detta, åtminstone i så stor skala
som vore behöfligt; ty stora penningebelopp skulle dertill fordras, och
Första Kammarens Prot. 1878. N:o 43. 2
N:o 43.
Lagstiftnings¬
åtgärder i
syfte att
förekomma
sko g sbris t.
(Forts.)
N:o 43.
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
X o g stiftning s-
å*gärder i
>,yfte att
förekomma
skogsbrist.
(Forts.)
18
statens förvaltningsomkostnader och besvär skulle icke så litet ökas.
Yi måste erkänna, att det vore lyckligare och bättre, om den enskilde
utan statens mellankomst kunde åstadkomma detsamma.
Jag vet mera än väl, att för denna riksdag torde icke något vi¬
dare i denna sak kunna uträttas, då den redan fallit i Andra Kam¬
maren. Men då jag anser, att en återremiss från Första Kammaren
skulle innebära, att Första Kammaren icke vill låta denna stora fråga
opåaktad gå sig förbi, utan dermed uttalar sin från Andra Kammarens
beslut skiljaktiga mening, så yrkar jag återremiss i samma syfte som
af Herr Samzelius blifvit uttaladt.
Herr Jöns Pehrsson: Jag begärde ordet på förmiddagen, men
lät stryka ut mig under förmodan, att det icke skulle uppstå någon
längre diskussion om denna sak; då så emellertid inträffat, tagel
jag mig friheten att äfven besvära Kammaren med några ord i frå¬
gan. Jag vill då till en början vända mig mot de talare, som ansett,
att det skulle vara så nyttigt, om staten inköper skogsmark och plan¬
terar skog, för att på sådant sätt föregå med godt exempel. Ja, jag
säger kanske mycket, dock icke för mycket, då jag får såsom min
åsigt uttala, att åtminstone landshöfdingarne i allmänhet och stads-
representanterna från Stockholm i synnerhet ganska litet känna till,
huru det plägar tillgå med denna skogsplantering på statens mark.
I den trakt jag tillhör, känner jag väl tjugu boställen, der statens
tjensteman så förvalta skogen, att staten årligen förlorar minst 10,000
kronor, om man tager i betraktande hvad den borde ha. Det tillgår
så, att jägmästare taxera skogen och föreslå skogsarrende. Detta
skogsarrende föreslås då vanligen till mycket lågt belopp; och jag
kan särskildt anföra ett exempel från den församling jag tillhör, der
på en skogslott bestämdes 50 kronor i skogsskatt. Ärrendatorn säljer
nu sitt årshygge och får 900 kronor om året derför, utan att
han sjelf behöfver taga någon vidare befattning dermed. För ett par
dagar sedan var jag uppe i Skogsstyrelsen och hade då tillfälle att
der tala om ett dylikt fall, der jägmästaren föreslagit 800 kronor i
skogsarrende, ehuru skogen var så stor, att, om den utbjudits på
auktion, hade man erhållit omkring 1,200 kronor derför. Nu kan det
nog hända, att arrendatorn får betala ett par hundra kronor mera,
emedan jag hade tillfälle att utveckla rätta förhållandet lör veder¬
börande. Jag tror, att detta är just icke så goda exempel på sta¬
tens förvaltning af skogen, och skulle vi behandla skogen såsom skogs-
tjenstemännen i södra Sverige, vore vi verkligen att beklaga.
Hvad den föreslagna lagstiftningen beträffar, så är äfven jag af den
åsigt, att det skulle vara önskvärdt, om man kunde tillhålla den en¬
skilde att sörja för återväxt. Jag ber att få nämna, att jag varit
ledamot i en komité i Kronobergs län för utredandet af denna fråga,
och vi utarbetade ett förslag just i det syftet, att man borde med¬
dela föreskrifter om skogens återväxt. Jag tror, att Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande godkände förslaget, och det skickades från honom
till Finansdepartementet; men sedan hafva vi icke hört något deraf.
Detta förslag gick ändå något längre än det nu föreliggande; ty det
Onsdagen den 15 Ma], e. in.
19
N:o 43.
föreskref att för hvarje fast egendom, som stod under enskild egande- Lagstiftning■«-
rätt, skulle finnas så mycket skog som motsvarade husbehofvet, men åtgärder i
om det afverkades derutöfver, skulle åtgärder mot egaren vidtagas. att
Många förhållanden hafva äfven sedan inträffat, som göra lagstiftning Ikoglbrist.
rörande skogen erforderlig; förhållanden, som den känner, som sett (Forts.)
dem, någorlunda mera än en landshöfding, som icke reser annat än
stora vägen fram och icke är ute i skog och mark. Han borde dock
hafva skyldighet att känna dem. Det är klart, att under den tid det
varit goda konjunkturer på skogseffekter, hvar och en enskild bonde, i
den trakt jag känner åtminstone, har så värderat sin skog och blifvit
van att behandla den så väl, att det är en glädje att se det; men
det måste förblifva en sanning, att det bästa skydd, vi kunna få för
våra skogar, är den enskilda öfvertygelsen, att de utgöra en värdefull
egendom att vårda och bevara; och då denna tanke sprides till den
stora allmänheten, så blifver den väl fotad. Det är sant, att man
icke kan dölja för sig, att utmed jernvägarne skogsafverkningen på¬
går skarpt och gammal mogen skog hugges bort, men jag tror icke,
att någon skada uppstår i detta fall. Man talar om dem, som resa
ut och köpa skog, och jag bekänner öppet, att jag är en af dem,
som på det sättet värdera våra skogar genom att afverka skogsparker,
men det händer icke så sällan, att en stor del är upprutten. Kan
det vara något nyttigt att låta skogen stå på det viset? Jag tror det
icke. Hufvudsaken är, att, då allmänheten ser, att det finnes värde
i skogen, vårda de den. Det kan inträffa en tid, då det blifver min¬
dre god tillgång på skog, men någon skogsbrist få vi icke så snart,
och jag försäkrar, att de, som mest skrika om den saken, de hafva
minst reda på, huru saken förhåller sig i sjelfva verket, ty kanske
många af dem sällan äro utom Stockholm; de resa utmed jernvägarne,
och der ser det illa ut; de se en och annan afverkad sträcka och
deraf döma de, men, om de kommo litet längre in i skogarne, skulle
de kanske få en annan uppfattning. För min del anser jag icke,
att detta förslag skulle vara tillräckligt verksamt. Skulle man säga
något i den vägen, så skulle man väl kunna säga, att så mycket skog
skulle qvarlemnas, att på hvarje egendom skulle finnas åtminstone så
mycket skog, som vore tillräcklig för egendomens behof. För när¬
varande få Herrarne' göra, hvad ni vilja. Jag har endast velat veder¬
lägga de Herrar, som talat så mycket för saken, och jag vågar påstå,
att de känna den alldeles för litet, ty ännu finnas många stora skogar.
Friherre Åkerhielm: Då jag under förmiddagens öfverläggning
inom Kammaren hade fått ordet för att söka försvara Lag-Utskottets
betänkande i den föreliggande frågan, afbröts jag af en upplysning
utaf Lag-CJtskottets ordförande derom, att Medkammaren redan i
ärendet fattat beslut, och afstod då från att vidare yttra mig, såsom
jag uttalade det, af- grannlagenhet mot Kammaren, emedan jag för¬
modade, att vi skulle komma till snart afgörande i frågan. Sådant
har dock icke inträffat, utan öfverläggningarne hafva fortgått. Redan
deri kan ligga en ursäkt för att våga å nyo uppträda, men jag hop¬
pas, att Kammaren skall så mycket mera erkänna skälet till mitt
M;o 43.
20
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Lagstiftnings¬
åtgärder i
syfte att
förekomma
skogsbrist.
(Forts.)
uppträdande å nyo, då jag tillstår, att jag begärt ordet med anled¬
ning af den kritik, som den ärade talaren från Kronobergs län, detta
läns höfding, frän sin bänk framstälde.
Med hans kända öfverlägsenhet i ordet är det lätt att lösrycka
satser och med ironiens skärpa söndermala dem, men att bevisa är
icke lika lätt; och jag förlitar mig på Kammarens sunda omdöme,
att icke någon af dess ledamöter, till följd af ett tillfälligt skämt,
går från den lugna och jemna uppfattning, som ett utskottsbetänkande
eger rätt att fordra. Hvad då först beträffar det af Herr Wenner-
berg helt hastigt bemötta yttrande derom, att Utskottet redan funnit
ett skäl att icke understödja motionärens förslag deri, att detta för¬
slag vore en sammanjemkning, hvilken år 1874 af Utskottet ansågs
omöjlig och hvilken Riksdagens båda Kamrar år 1874 förklarade
omöjlig, samt hans förklaring, att detta skäl blifvit af Lag-Utskottets
ordförande affärdadt, så har jag mig icke detta bekant, utan jag
påstår, att den omständigheten qvarstår lika klar ännu: att, hvad
som icke kunde sammanjemkas är 1874, det är icke förmätet att
påstå, att icke den enskilde motionären skall hafva lyckats åstad¬
komma 1878, och då kan hvad Lag-Utskottets betänkande i denna
del innehåller få stå qvar såsom redan till en början ett icke ogil¬
tigt skäl. Sedermera, då Utskottet kommer till, såsom det heter,
»äfven andra i sak grundade skäl», veta vi af den ärade talarens
anförande, att uttrycket: »utan yttersta nödtvång bör staten icke in¬
gripa i den enskildes hushållning med sin egendom», väckt hans
särskilda uppmärksamhet och gifvit honom anledning till att, såsom
han förklarar, göra den negativa satsen till positiv och säga, att
»staten bör ingripa i den enskildes hushållning med sin egendom,
om denna hushållning befinnes vara för det allmänna skadlig.» Nej,
det bör den visst icke! Den tid, då staten ansåg sig böra ingripa
hos oss i vår enskilda hushållning, den är nu långt borta, och jag
tror, att minnet af den tiden icke är sådant, att vi kunna önska
den tillbaka; men Utskottet har erkänt möjligheten af att i yttersta
nödfall ett sådant ingripande kan vara icke blott ursäktligt, utan
erforderligt. Mera har det icke sagt, och jag tror, att den satsen
kan försvaras. Vidare säger Utskottet: »skogens bästa skydd är
dess insedda värde». Häremot vände talaren den erinran, att
Utskottet dermed skulle gifvit anledning till den uppfattningen, att
den kringresande skogssköflaren, som inser skogens värde och bjuder
högst för skogen, skulle vara skogens beskyddare. Nej, det ligger
väl icke i dessa orden. Det står, det insedda värdet, som egaren af
sjelfva jorden lyckas fatta att hans skog eger, det värde som han
lyckas erhålla af skogen, det är skogens bästa skydd. Det är således
det egna intresset, som der vid lag skall tala, och detta egna intresse,
som gifver honom anledning taga vara på skogen, säger Utskot¬
tet, skall åstadkomma långt bättre skydd, än det som kunde erhållas
genom svårtolkade lagparagrafer och genom af kommunerna tillsatta
fiskaler och uppsyningsmän. Jag är fullkomligt öfvertygad om, att
sådana lagbestämmelser icke skulle på långt när åstadkomma samma
goda verkan, som det väl förstådda egna intresset hos jordegaren att
Onsdagen den 15 Maj, e. m. 21
skydda den på hans jord växande skog, sou) har ett värde, hvilket,
rätt insedt, då också blifver samma varas bästa skydd. »Genom den
lag, som nu ifrågasattes, skulle ej heller skogsförödelse hindras, utan
endast, när den väl egt rum, föranleda till skyldighet att sörja för
återväxt», säger Utskottet. Detta säger talaren på kronobergsbänken,
detta begriper jag icke. Ja, det är just det jag beklagar. Här
föreligga nemligen två motioner, den ena af Herr Axell, som afser
att bereda återväxt på afhuggen mark, och den andra af Herr Farup,
som afser att hindra skogssköfling, och en tagen kännedom om be¬
tänkandet i dess båda punkter gifver svar på frågan och anledning
till att man icke behöfver förklara, att man icke begriper satsen.
Jag beklagar således, att den ärade talaren icke kommit att kasta
ett öga på äfven den andra punkten af betänkandet, på hvilken jag
nu likväl icke skall ingå, då den icke är föredragen.
Sedan jag sålunda nu sökt gorå klart, att jag tror och hoppas,
att de af Utskottet anförda skäl äro förtjenta att vägas med det
värde, som en lugn och jemn uppfattning vill tillerkänna dem, och
icke på annat sätt upptagas, så ber jag att ytterligare och närmast
i anslutning till hvad jag på förmiddagen i Kammaren anförde, få
hemställa, om det kan vara skäl att nu, på grund af enskild reser¬
vants framställning, vare sig utan att ingå i granskning af hvarje
paragraf, besluta ett bifall i sin helhet till ett förslag, som Kammaren
icke haft tid eller tillfälle att granska, eller också att besluta eu åter-
remiss vid denna framskridna tid på riksdagen, hvilket beslut, sedan
Andra Kammaren uttalat sin mening, icke innebure annat än en
opinionsyttring om något, som de fleste bland oss icke haft tillfälle
att taga kännedom om, och således en opinionsyttring, som ■— för
att begagna en talares på kristianstadsbänken ord — jag icke tror
vore värdig den Kammare, der jag har säte. Det vore en för hastigt
och lätt uttalad opinionsyttring, denna återremiss, för att jag skulle,
i den form den nu föreligger, vilja vara med om den.
Men jag frågar då: är det nu så olyckligt, om vi icke genast få
denna lag? Kunna vi icke med lugn motse andra riksmöten än detta,
som lider emot sin elfte timma? Står faran för dörren? Är landet
hotadt af den brist på skog, som skall göra vårt land obeboeligt?
Talaren på kristianstadsbänken sade sig icke vilja gå längre tillbaka
än till 1664 års skogsordning. Jag tyckte det var långt nog. Han
hemtade emellertid derur den upplysning, att man redan då såg faran
af ett obeboeligt Sverige, af ett kallt och skoglöst land. Det är 214
år sedan dess. Jag tror detta redan bevisa, att vi kunna med lugn
pröfva de förslag, som kunna varda framlagda, och att vi med lugn
kunna vänta på frågans mognad samt att alltså vi icke behöfva af¬
gifva opinionsyttring genom någon återremiss. Så brådt är det icke.
Hvad innebär dessutom den ifrågavarande lagen? Hvad skulle
dess öde blifva? Antingen skulle den framträda genom grannars
kontroll öfver grannar; förhatligt, obehöfligt, retsamt. Eller genom
Konungens Befallningshafvandes direkta ingrepp, säkerligen tillämpadt
efter bästa förstånd och med god vilja. Men med all aktning för desse
embetsman befarar jag det kunde hända, att man understundom träf-
N:o 43.
Lag stiftning å-
åtgärder i
syfte att
förekomma
skogsbrist.
(Forts.)
N:o 43.
22
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Lagstiftnings¬
åtgärder i
syfte att
förekomma
skogsbrist.
(Forts.)
fade på för mycket nit och för mycken teori för att icke åstadkomma
faror och olägenheter i det praktiska lifvet och deraf följande harm
hos dem, som träffade ut för ifrarens nit. På dessa två skäl och
dessutom af det skäl, att Konungens Befallningshafvande skulle hafva
att bestämma kostnaderna för syner och förrättningar, anvisa medlen
dertill på landstingen och alltså utöfva en viss beskattningsrätt, är
det, som jag tror, att lagen skulle hafva att välja mellan två öden.
Antingen blir den ett förhatligt och förhatadt redskap i det miss¬
förstådda nitets eller den lumpna sockenafundens hand; den väcker
då blott bitterhet och oro och måste snart upphäfvas. Eller ock för¬
svåras dess handhafvande ytterligt och dess öde blir detsamma som
den likartade Gotlandslagen, att handhafvas ytterst varsamt eller
rättare icke handhafvas alls. Men en slapp lagskipning är den sämsta
lagskipning. Hellre stiftar jag då ingen lag, än jag är med om att
stifta en sådan.
Frågan är nu icke i det skede, att den efter min mening kan lösas
eller bör lösas. I det jag anhåller om benägen ursäkt, att jag.så
länge upptagit Herrarnes tid, hemställer jag om det icke vore bäst,
att Första Kammaren nu denna gång icke ansåge sig böra ovilkorli¬
gen uttala en opinion i det ena eller andra syftet, utan bifölle Ut¬
skottets betänkande.
Många ledamöter yttrade härtill bifall.
Herr Storckenfelt: Den siste talaren sade, att det kommer
riksdagar efter denna, och att frågan då kan blifva iöst. Det lärer
väl ingen kunna påstå, att den nu mera kan lösas vid denna riks¬
dag, men, på det den kommande Riksdag, på hvilken talaren syftade,
icke måtte komma allt för långt fram i tiden, skulle jag anse gagne¬
ligt, att skogsfrågan nu ej doge genom båda Kamrarnes sammanstäm¬
mande beslut,' emedan det då skulle dröja mycket länge, innan den
åter upptoges. Derföre skulle jag önska, att denna Kammare fattade
ett beslut, som möjliggjorde att upptaga den åter inom en icke allt
för aflägsen framtid. Jag ser derföre icke någon annan utväg än åter-
remiss. Det låter visserligen illa den 15 Maj, men det föranleder.ju
icke någon annan behandling, än att Utskottet skickar frågan till¬
baka, med begäran, att Kammaren fattar beslut. Det kunna vi väl
underkasta oss, och då det icke finnes något annat sätt, så instäm¬
mer jag med dem, som yrkat återremiss.
Många ledamöter hördes nu ropa på proposition.
Herr Adelsköld: Jag ber om ursäkt för, att jag åter begärt
ordet, men då Herr Ilammarhjelm nyss yttrat, att en ledamot från
Yesterbotten, hvarmed förmodligen menades mig, ..på förmiddagen
vilseledt Kammaren med origtiga uppgifter om främmande länders
skogslagstiftning, så är det en skyldighet för mig att ej låta en så¬
dan beskyllning passera oanmärkt.
Herr Hammarhjelm yttrade, att han varit ledamot i det Särskilda
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
23
N:o 43.
Utskottet vid 1874 års riksdag-, och att det der upplystes, att skogs- Lagstiftning*
lagstiftning icke funnes annat än undantagsvis i andra civiliserade
stater, och speciel tror jag han uppgaf, att sådan icke fans i förekomma
Tyska staterna, Frankrike, Norge m. fl. stater. Herr Hammarhjelm skogsbruk
har inånga jern i elden, och det är möjligt, att hans tid då var så (Forte.)
upptagen af annat, då han var ledamot af Särskilda Utskottet 1874,
att han icke tog del af 1871 års skogskomités betänkande, hvil¬
ken måste funnits tillgänglig för detta Utskotts ledamöter. Hade han
det gjort, så skulle han hafva funnit, att hvad jag på förmiddagen
yttrade om skogslagstiftningen i främmande länder icke var så orig-
tigt, som han med naiv säkerhet vågade påstå.
Skogskomitén säger nemligen: »vida mer genomgripande än i
Sverige hafva åtskilliga främmande länders lagstiftning sökt ordna den
enskilda skogshushållningen på det sätt, som ansetts motsvara skogar-
nes ändamål», hvarjemte komitén fortsätter: »merendels har den
makt, staten utöfvat i fråga om den enskilda skogshushållningen,
yttrat sig dels i förbud mot öfverflödig och omåttlig utverkning och
dels i föreskrifter om återuppdragande af skog, der den funnes förödd.»
»I Tyskland visar sig», säger komitén, »tidigt en regeringarnes om¬
vårdnad om enskildes skogar, först i form endast af förmaningar i
allmänna ordalag till sparsamhet samt hotelse, att misshushållaren ej
egde få utsyning på kronans skogar, men slutligen i form af bestämda
lagbud och reglementen.» »Äfven», tillägger komitén, »utsätter skogs-
egaren sig för böter, om han föröfvar olofligt hygge å sin egen skog,
så framt denna är skyddsskog», och »i Österrikes nya skogslag af
den 3 December 1852 äro dessa inskränkande föreskrifter ännu
strängare.» »Detta oaktadt vågade Herr Hammarhjelm uppgifva, att
i Tyskland och Österrike icke finnes någon skogslagstiftning och att
jag, som sagt att så var förhållandet, velat vilseleda Kammaren.
Beträffande Frankrike omnämner komitén, bland annat, att stad¬
garna rörande skogar der »inskränka sig till förbud mot utödande af
skog å branta bergsslutningar samt föreskrift om skyldighet för egare
af skog, som vill uthugga densamma för verkställande af odling, att
derom göra anmälan och afvakta regeringens tillstånd, hvarförutan
det ej får ske.» Detta visar således tydligt, att äfven i Frankrike
finnes skogslagstiftning.
I Danmark är genom en förordning af den 27 September ^1805
bestämdt, »att ingen, som köper skog, ehvad han eger fullständig
sätesgård eller icke, får under de första tio åren efter köpet å skogen
hugga annat än till egen och godsets nödtorft, så vida han ej inför
räntekammaren styrker, att hygget ej är för skogen menligt.»
I Norge, der talaren förklarade sig vara fullkomligt hemmastadd,
emedan han der egde skogar, och påstod att ingen skogslagstiftning
fans, »utkom», säger komitén, »den 22 Juni 1863 en ny skogslag,
som, jemte det den reglerar vården och förvaltningen af allmännings-
skogarne, egnar synnerlig uppmärksamhet åt afhjelpandet af de svårig¬
heter för genomförande af en rationel hushållning med de enskilda
skogarne, som möta, då annan än egaren af skogen har rättighet att
begagna densamma för vissa ändamål, såsom till bete, kolning, sved¬
jande, bark- och löftägt m. in.»
N:o 43.
24
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Lagstiftnings¬
åtgärder i
syfte att
förekomma
skogsbrist.
(Forte.)
Jag vill icke upptaga Kammarens tid längre, ty det sagda torde
vara tillräckligt för att visa, att, till och med eu i skogsaffärer så
erfaren man, som Herr Hammarhjelm, kunnat misstaga sig, och att
hvad jag påstod under förmiddagens förhandlingar, eller att skogslag-
stiftning finnas i de flesta civiliserade stater, icke var taget ur luften.
Herr Galla yttrade, att många bruksegare och andra egare af
skogsdelar sköta sina skogar mycket väl. Det har ingen bestridt, utan
har jag tvärtom vid ett föregående anförande i skogsfrågan yttrat mig
om det mönstergiltiga sätt, hvarpå enskilde skogsegare, bland hvilka
många utom Herr Gahn, sitta i denna Kammare, sköta sina skogar.
Men det är icke för dem, soni sköta siu skog väl, som en skogslag är
behöflig, utan för dem, som icke sköta sina skogar utan förstöra dem.
Det är med skogslagstifning på enahanda sätt som med brottmålslag-
stiftningen. Icke stiftas de sistnämnda lagarne för laglydige med¬
borgare i samhället, utan för dem som bryta mot sina medborgerliga
pläter. Om Herr Gahns åsigter vore rigtiga, så vore det bäst att
afskaffa alla lagar och författningar och afskeda både domarecorps och
polis, men jag tror icke, att vi ännu hunnit ett fullkomlighets-
tillstånd, på hvilket laglöshet kan grundas.
En annan ärad talare på stockholmsbänken yttrade, att det icke
vore någon brådska; blott vi lugna oss, nog få vi också en skogslag.
Ja! mine Herrar, jag hoppas och tror äfven att vi förr eller senare
skola få en skogslag, men då vi i 200 år och mer väntat derpå, så är
det antagligt att om Riksdagen nu afslår det väckta förslaget, som
likväl är i det närmaste detsamma som proponerades af Kongl. Maj:t
vid 1874 års Riksdag, och då af båda Kamrarne, med obetydliga skilj¬
aktigheter i åsigterna rörande vissa detaljer, godkändes, så är det,
så vidt jag kan förstå, lika svårt för Kongl. Maj:t att framlägga ett
nytt förslag till en sådan lag, som, efter försvarsfrågans utgång vid senare
riksdagar, till arméorganisation, och vi torde få vänta på båda dessa
förslag tills det blifver — för sent.
Ropen på proposition förnyades.
Herr Samzelius: Ropet på proposition manar icke till vidlyf¬
tighet, och jag skall jemväl blifva kortfattad. Jag hoppas tillika, att
Kammaren gör mig den rättvisa, att jag icke för ofta yttrar mig i
frågor, och att, då jag gör det, jag icke gör det för långt. Men då
en talare från vermlandsbänken framkastat, att jag lemnat origtiga
uppgifter om skogslagstiftningen i utlandet, så vill jag, då det icke
kan här vara tillfälle att bemöta allt detta, uppmana honom, att
någon gång hos mig taga kännedom om, på hvilkens sida misstagen
skeft. Vidare bär sagts, att i Wiirtenberg skogsskötseln drifves med
800 skogstjenstemän, och att den icke lemnar någon inkomst utöfver
utgifterna. Jag är verkligen i tillfälle att nu genast gifva den upp¬
lysning, att i 'Wiirtenberg, der man beräknar statsinkomsterna netto,
och icke brutto såsom hos oss, har vid sista statsregleringen inkomsten
af skog efter afdrag af alla förvaltningskostnader beräknats till 5,802,610
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
25
utehTXn ^ äi i 611 sans„ka ansenlig summa för detta land och
vh . den T huvudsakligaste åt alla inkomsterna, näst den utaf jern-
gai'.“®; Ja? hoPPas således, att han nu skall finna sig tillfredsstäld.
hän keng jttra n,ägra °rd mot en talare Pä stockholmsläns-
banken. Det ar Desynnerligt, att jag i denna fråga just skall komma
meningsutbyte med mina basta vänner, men det kali icke hjelpas
y.frf att nar sj£ogarne ännu kunde stå sig, oaktadt farhågor
folade nl m n päf 160°-talet’ så ™re dessa farhågor obe-
nsn w borde.lagstiftningen icke träda emellan. Så är dock
redan °fiaä ahndet’i ty ^ att marka’ att lagstiftningen trädde emellan
eade ndfr h SeCa’> ■) Z73,4 ärs lag’ der det stadgades, att skattebonde
^gd, y^ja ,sm enskdda sk°g till hustarf och salu; dock det så spar-
®a“!,’ att skogen ej utoddes och hemmanet förderfvades. Derefter
af å l 78qS°då m°dlhkatl0n i denna lagstiftning genom eu förordning
.178p’ dä ahmogen såsom gåfva för att den gick in på förenings?
och sakerhets-akten, tick samma dispositionsrätt öfver sina skogar
som frälseman öfver sina. Det är just genom skyddet af denna lag
■om vi nu hafva sådana skogar qvar, som dem vi ännu ega.
■T^fan ta ar P0m-n att en °Pildonsyttring skulle vara ovärdig
forsta Kammaren, så vill jag säga, att det icke skulle vara en vanlig
opinionsyttring att afstå; det skulle vara eu ganska skarp opinions?
yttring. Den skulle hafva den verkan, att saken alldeles konime från
dSld^’ 0C,1 ) rägan skulle då blifva begrafven. Jag önskade
ia„ för'Klifs in- lku e- f 611 anSstandlg begrafning. Det är det enda
att hoppas ^ ^ °nSka’ ^ näS°n framgång ät förslaget är nu icke
tQ. .Ej1r|talai’e,!^ei’ade ett uttryck af Virgilius: smpe cadendo. Ci¬
tatet lyder ful ständigt på svenska: vattendroppen urhålkar stenen
äuJ r 7fåId’.utan geuora att den ofta faller. Är det sant, så i
stallet för att injaga missmod ingifver det den allra bästa förhopp¬
ning for frågans framtida lösning, äfven om de krafter synas vara
små, som derför verka, ty utan tvifvel skall denna fråga ständigt åter¬
komma, till dess målet — eu förbättrad skogslagstiftning — vunnits.
^ Jag kan knappast uttrycka mindre än förvåning öfver, att talaren
S: aSt0?Sh0nIm8laf banken icke kunnat hafva några sympatier för detta
förslag, då han såsom ordförande för Särskilda Utskottet år 1874 deltog
i framläggande af ett nästan alldeles lika förslag, som nu innehålles
i reservationen. Han yttrade då i försvaret för saken i Andra Kam¬
maren, att han icke vore någon varm vän af förslaget. Det står med
kursiv stil detta uttryck. Jag förstår nu, hvad “icke varm vän“ be¬
tyder. Men några månader derefter hindrade detta honom ej att
kontrasignera den till skogarnes skydd tillkomna Norrbottenslagen.
Han hade således åtminstone då någon värma för saken
Kn annan talare nämnde om Svältorna och skogsodling derstädes.
Jag tror icke man bor tala derom, ty — om någonsin — kan om
oval torna tillampas uttrycket: vestigia terrent.
Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid.
N:o 43.
Lagstiftnings¬
åtgärder i
syfte att
förekomma
skogsbrist.
(Forts.)
N:o 43.
Lagstiftnings¬
åtgärder i
syfte att
f örekomma
s kogsbrist.
(Forts.)
26
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Herr Wennerberg: Den talare, som nyss vände sig särskildt
emot mig, och det mera mot mitt sätt än emot mina skäl, gjorde sig
onödigt besvär, då han sökte förklara, att jag missförstått Utskottets
argumentation. Jag tror, att jag förstått den tillräckligt val -tor att
med fog göra den kritik deraf, som jag gjorde. Skulle jag emellertid
i sättet icke hafva användt det bästa, så beklagar jag, att jag sålunda
skadat en sak, som ligger mig varmt om hjertat och rörande hvilken
jaa alltid hyst samma åsigter. Det förvånar mig dock icke, att talaren
med någon skärpa vände sig mot detta mitt sätt; men deremot för¬
vånar det mig, att samme man icke offrade några ord till en förkla¬
ring huru det kommer sig, att han, som en gång varmt yrkade unge-
fär°detsamma, som jag nu gjort, och soin skyndade att kontrasignera
Norrbottenslagen, nu kunnat finna ett i samma retning, som den,
gående yrkande för rikets öfriga delar icke vara brådskande att bifallas.
Herr von Gegerfelt: Jag har begärt ordet endast för att
anmäla, att jag, med frånträdande af mitt förra yrkande, instämmer
med dem som yrka återremiss, och ber att med anledning åt rii-
herre Åkerhielms yttrande få anmärka, att ett bifall till Utskottets
förslag vore den skarpaste opinionsyttring mot hvarje lagforslag i denna
rigtning, hvaremot en återremiss icke skulle innebära något sådant.
Herr Hammarhjelm: Jag ber att endast få yttra eit pal ord
till svar å hvad två representanter från Norrbottens och Kristianstads
län yttrat. Den ene har beklagat, att jag icke haft tid att sätta mig
in i'skogslagstiftningskomiténs betänkande. Jag skulle verkligen, så¬
som f d. ledamot af det Särskilda Utskottet för denna frågas be¬
handling, beklaga, om jag icke derom tagit kännedom; men jag bär
derjemte läst mera och annat. Hvad den andre talaren beträffade,
så betonade han, att skogshushållningen i Wiirtemberg gifvit en be¬
tydlig inkomst, och åberopade dervid eu rod bok, som i han hade i
handen och som jag igenkände vara Almanack de Gotha. Deu ar
möjligt,’ att så förhåller sig, som han uppgaf, beträffande Wiirtemberg,
men om så skulle vara, ber jag att få qvitta med hans ongtiga upp¬
gifter angående Norge, ty der finnes ej, såsom han uppgift, någon
lag om skogshushållning, utan blott en lag om aflösning åt servituter,
och denna utfärdad år 1863.
Grefve Horn: Jag får äfven förena mig med dem, som yrkat
återremiss och frånträder således mitt förra yrkande.
Talrika rop på proposition hördes å nyo.
Friherre Åker Idel m: Det visserligen blott enstämmiga rop på pro¬
position, hvilket för första gången under de tolf riksdagar jag ofver-
varit helsar mitt uppträdande, skall icke hindra mig från att bär
fullgöra en skyldighet mot mig sjelf och den Kammare, jag tillhör
att afgifva eu förklaring, som med anledning af den sista direkt ti
mig stälda frågan blifvit nödvändig. Der ligger en betydlig skilnad
Onsdagen den 15 Maj, e. m. 27
uti att å ena sidan såsom ordförande i ett Särskildt Utskott tillstyrka
en undantagslag för en viss del af riket, hvars representation och
styresmän enständigt begärt en sådan, och att sedermera, till Konun¬
gens rådsbord inkallad, i sträng följd härmed kontrasignera en sådan
lag samt att å andra sidan drista sig att i riksdagens sista stundan¬
taga ett endast i form af reservation och på grund af enskild motion
framlagdt särskildt förslag till lag för hela riket i en ekonomisk fråga,
derom icke orternas representationer ännu kunnat uttala någon deras
mening, och ingen myndighet afgifvit någon slags opinionsyttring. Jag
hoppas, att det för hvar och en skall vara klart, att mellan dessa
båda frågor, Norrbottenslagen och nu föreliggande motion, förefinnes
en betydlig, skilnad, och jag ber på samma gång att med afseende
å mitt uppträdande vid 1874 års riksdag få erinra om, huru Andra
Kammarens protokoll torde bära vittne om, att jag verkligen önskade,
att de särskilda besluten i Kamrarne skulle leda dertill, att man vid
den riksdagen icke skulle kunna komma till någon sammanjemkning,
och att jag visserligen ansåg antagandet *af en sådan lag som denna
icke vara någon brådskande åtgärd.
Jag begagnar ordet för att, med anledning af det meningsutbyte,
som egt rum mellan denna plats och kronobergsbänken, få öppet och
ärligt förklara, att jag icke haft något att anmärka emot min ärade
motståndares sätt, men att jag val hyser någon förhoppning om att
hafva vederlagt honom i sak.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Tal¬
mannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till den
förevarande punkten och dels återremiss deraf, framstäldes propositio¬
ner på dessa yrkanden samt besvarades med många ja och nej i bland¬
ning; hvarefter proposition på bifall till punkten förnyades, och då
dervid svarades många så väl ja som nej, förklarade Herr Talmannen
sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och an¬
slogs följande voteringsproposition:
Den som bifaller lista punkten i Lag-Utskottets utlåtande N:o
39, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, återförvisas punkten.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
N:o 43.
L ags tifitnings ■
åtgärder i
syfte att
förekomma
skogsbrist.
(Forts.)
N:o 43.
28
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Lagstiftnings- J&-—47.
j; åtgärder i
syfie att Nei—38.
förekomma 0
skogsbrist.
(Forts.) 2:dra punkten.
Herr Sundeil: Piigtskyldigast, men med föga kopp om fram¬
gång, får jag anhålla om bifall till min reservation. När den skrefs,
skedde det under förutsättning, att Kammaren skulle antaga Herr von
Gegerfelts reservation mot första punkten. När nu detta emellertid
icke inträffat, utan Kammaren bifallit Utskottets hemställan beträffande
denna första punkt, lärer väl föga hopp förefinnas, att Kammaren
skulle vilja bifalla min reservation, ehuru visserligen Herrar Axells och
Farups motioner icke stå till hvarandra i närmare sammanhang. Dock
har jag ansett mig skyldig anhålla om bifall till den reservation, jag
mot den nu föredragna punkten afgifvit.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad och Herr dalmannen
yttrat, att i afseende å den förevarande punkten endast yrkats, att
Kammaren, med afslag å utskottets hemställan, måtte bifalla den af
Herr Sundeil emot punkten afgifna reservation; framstälde Herr Tal¬
mannen proposition på bifall till punkten och, då dervid svarades
många ja jemte ett eller annat nej, förklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 10 och 11 i denna
månad bordlagda utlåtande N:o 40, i anledning af väckt motion rö¬
rande ändring i och för vissa delar af Norrbottens län, upphäfvande
af Kongl. förordningen den 29 Juni 1866, angående dispositionsrätten
öfver skogen å sådana skattehemman, som uppkomma af nybyggen,
hvilka hädanefter från kronan upplåtas in. in.
Andag för Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 11 och 14 i denna månad
betäckande af bordlagda utlåtande N:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts förslag om
ökning i statens anvisande på Riksgäldskontor af ett anslag för betäckande af den
materialförråd ökning i statens jernvägars matierialförråd och kassaförlag, som under
och kassa- åren 1878 och 1879 kan förekomma.
förlag.
Grefve Mörner, Axel: Det här af Utskottet tillstyrkta förslag,
att, såsom det heter, anvisa på Riksgäldskontoret ett belopp af 1,000,000
kronor för hvartdera af åren 1878 och 1879 till betäckande af de
.under samma år erforderliga utgifter i och för, såsom det kallas, ök¬
ning i statens jernvägars materialförråd och kassaförlag, har jag för
min del icke kunnat godkänna. En sådan åtgärd, som hufvudsakligen
afser underhållet af det förråd utaf persedlar, som erfordras för jern-
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
29
vägstrafikens diift, tror jag icke; kan medföra ökning i jernvägens tra-
fikmateriel och denna benämning tror jag följaktligen vara origtig.. Jag
anser, att hvad man kallar tillökning i jernvägens materialförråd egent-
ligen alser den rörliga materielens tillväxt, om hvilken man med skäl
kan saga, att man icke vill lägga den till större belopp på ett enda
års inkomster af trafikmedlen. Men om det för trafikens underhåll
åtgår något mera stenkol eller något mera skenor det ena året än det
andra, kan väl detta icke kallas tillökning i jernvägarnes matorial-
fönåd, utan endast betäckande af för trafiken nödvändiga kostnader.
I samma mån som man använder det befintliga förrådet af dylika
persedlar för trafikens underhåll, i samma män får man betala för
dem, såvida trafiken är sådan, att den betäcker de erforderliga kost¬
naderna, och då förefaller det mig rigtigt att, såsom hittills, dessa
kostnader betackas af jernvägens inkomster. Det har icke heller varit
fråga någonsin förut om, att man, såsom nu är föreslaget, skulle på
Riksgäldskontoret anvisa ett särskildt belopp för dylika utgifter, utan
dertill torde förefinnas någon särskild anledning, och denna är ju, helt
enkelt, att man beböfver penningar till åtskilliga statsutgifter, hvartill
medel i annat fall saknas, eller att för statens löpande utgifter en
brist förefinnes.
Vid sådant förhållande synes mig det rätta vara, att man å ena
sidan satte upp inkomsterna och på den andra utgifterna, hvarigenom
man kunde utröna skilnaden. Denna må då blifva större eller min-
dre, så blir det sedan eu sak för sig att besluta, huru den må kunna
betäckas. Då tror jag, att saken är på klar fot. Men att under en
rubrik anvisa på Riksgäldskontoret ett anslag och på annat ställe för¬
mena, att man har en lånerätt för att ersätta staten derför att staten
ett föregående år af då befintliga besparingar användt eu summa för
ett arbetsföretag, till exempel en sjösänkning, det tror jag icke är ett
fullt klart och redigt sätt att uppställa statsregleringen. ' Man får då
under en rubrik en anordning på några 100,000-tals kronor på ett
ställe och på ett annat ställe en dylik på andra 100,000-tal, och
öfversättnmgen af ordet “anvisa på Riksgäldskontoret" är ingen an¬
nan än att man skall upptaga län. Då är det bättre att såga,, att
här föreligger en statsbrist å så eller så stort belopp och den
måste på något sätt fyllas. Derom afgifver då Kongl. Maj:t förslag
och Riksdagen beslutar deröfver antingen genom upptagande af lån
eller på annat sätt.
Jag erinrar mig, att för icke länge sedan egde ett likartadt för¬
hållande rum. Man beslöt då upptagandet af en tilläggsbevillning, som
utgick under ett eller två år, men sedan upphörde. Vill man nu icke
upptaga lån, så kunde ju äfven nu denna utväg tillgripas. För mig
framstår emellertid klart, att den nu föreslagna upplåningen icke är
annat än en åtgärd, hvarigenom man bereder sig en möjlighet att
kunna beräkna inkomsterna af statens jernvägstrafik 250,000 kronor
högre, än man eljest skulle kunna, det vill säga att man derigenom
bereder sig en tillgång på ungefär 750,000 kronor, som man kan använda
till andra statsutgifter. Jag tror, att det hade varit bättre att uttala,
att här förefinnes för närvarande en statsbrist, som på ett eller annat
N:o 43.
Anslag för
betäckande af
ökning i statens
jernvägars
materiaiför råd
och kassa-
förlag .
(Fortgå
N"0 43 30 Onsdagen den 15 Maj, e. in.
Anslag J. r sätt måste betäckas. Att _ deremot handla på det sätt, som nu ar
betäckande af föreslaget, förefaller mig icke rigtigt, och jag har derför uti den al
åkning i statens . af ifna reservationen vågat framställa det yrkande, hvilket äfven
SerZfirråd nu torde tillåtas mig att upprepa, nemligen att Kongl. Maj:ts fore-
och kassa, varande proposition icke måtte vinna Kammarens bifall.
förlag.
(Forte.) Friherre Klinckowström: En utmärkt fransk statsman, jag
vill minnas att det var Prins Talleyrand, har sagt, “att orden hafva
till ändamål att dölja tankarne". Denna utsago synes mig mer än
väl passa för så väl Kongl. Maj:ts proposition i förevarande fråga som
Utskottets deröfver afgifna betänkande. Jag har icke en utan tio
gånger genomläst detsamma och har ändock icke kunnat derpå blifva
fullt klok. ,
Utskottet säger nemligen, ätt, “utan att godkänna det föreslagna
förfaringssättet såsom regel", har Utskottet funnit en sådan användning
af statsinkomsterna mindre lämplig, som förut egt rum, men godkänner
det föreslagna anslaget å 2,000,000 kronor, fördelade på två år, att
utgå icke såsom skatt utan såsom lån för åstadkommande af en för¬
stärkning af jernvägarnes materialförråd eller en kapitalbildning, såsom
man kallat denna för jernvägstrafikens drift nödvändiga, förstärkning.
Jag tror, att detta är ett mycket origtigt begrepp om kapitalbildning
i samhället och att det är farligt att på en sådan grund förespegla
representationen inkomster af jernvägarne, hvilka i sjelfva verket icke
förefinnas. Jag tror, att det vore mycket rättare, att dessa tor jern¬
vägstrafikens drift nödiga utgifter toges af jernvägarnes bruttoreveny
än att, såsom här är föreslaget, derför upptaga lån. 1 forra fallet
skulle man nemligen ovilkorligen få se, hvad verkliga nettorevenyn a
jernvägarne utgjorde, hvilket man deremot icke får se, när från flere
andra håll tillskjutas millioner för åstadkommande af jernvägarnes
drift. Det vore bättre, säger jag, att nettorevenyn skyldrade i staten
sådan den befinner sig; ty dels skulle derigenom icke kunna uppstå
några ledsamma illusioner för Riksdagen rörande statsverkets inkom¬
ster. dels skulle den mindre rentabiliteten å statsbanorna möjligen
utgöra en varning mot obetänksamma enskilda jernvägsföretag.
Jag tror, att det icke är farligt att yrka afslag å denna punkt;
ty ja» föreställer mig, att det nödiga driftkapitalet for jernvägarne
ändock icke kommer att fattas, utan kommer att utgå ur bruttorevenyn,
och inkomsterna således vid blifvande statsreglering sättas lägre, an
eljest skulle ske, hvilket efter mitt förmenande, är i alla afseenden
rigtigt. Jag får derför förena mig med de två reservanterne emot
Utskottets förslag och yrka afslag å Kongl. Maj:ts proposition i
denna del.
HerrlEkman, Carl: Af den näst föregående talarens yttrande
framgår, hvad han sjelf började med att säga, att han icke ratt kunde
fatta hvarom fråga vore, oaktadt han flera gånger genomlast Utskot¬
tets utlåtande. När man, såsom han, önskar, att i statens räkenska¬
per skall upptagas jernvägarnes nettoreveny, får man också vara
angelägen om, att bokföringen skall så verkställas, som i den Kong .
Onsdagen den 16 Maj, e. m. 31
propositionen är föreslaget. Jag hemställer till talaren och Kamma¬
rens öfriga ledamöter, huruvida icke hvar och en, som öfver sin egen
ställning för noggrann räkenskap, ser till, om icke hans inventarier,
hvilka här i afseende på jernvägarne representeras af jernvägsmate-
rialförråd, under årets lopp ökats, och i sådant fall betraktar denna
tillökning såsom en tillgång. Jag iror icke att det skall finnas nå¬
gon enskild, som icke har sin bokföring så uppstäid, att om han
nedlagt någon del af den inkomst, han under året haft, på tillökning
af sitt förråd af inventarier, detta vid årets slut icke skall visa sig såsom
tillgång. På detta sätt hafva emellertid statens räkenskaper hittills icke
vant förda, utan den tillökning i jernvägens materialförråd, som blifvit
följd af jernvägarnes allt längre och längre utsträckning, har betalats
af den trafikinkomst, som under föregående året uppkommit, hvaraf
åter blifvit en följd, att jernvägstrafiken inlevererat till Statskontoret
ett belopp, minskadt med den summa, hvarmed materialförrådet vid
årets slut varit större än hvad det varit vid årets början.
Då denna tillökning i materialförrådet otvifvelaktigt måste ut¬
visa en tillökning i statens tillgångar, har Kongl. Maj:t nu fäst upp¬
märksamheten på, att det icke vore lämpligt att för framtiden för¬
fara på samma sätt som hittills och derföre hemstält, att det belopp,
hvarmed materialförrådet under föregående året ökats, måtte få er¬
sättas från Riksgäldskontoret af det kreditiv, som Riksdagen för det
ändamålet anvisat.
För min del får jag såga, att när man en gång börjat med ett
sådant förfaringssätt, som hittills gjort sig gällande, så har jag icke
annat än såsom ett undantag vid detta tillfälle och derföre, att jag
anser det vara nödvändigt för uppgörande af statsregleringen, biträdt
denna framställning. Men då nu förhållandet verkligen är sådant,
att, utan jernvägstrafikinkomsternas beräknande till det belopp, som
i Kongl. Maj:ts proposition är upptaget, man icke kan få statsregle¬
ringen att gå ihop, utan att ny beskattning påföres, och, efter mitt
förmenande, en sådan åtgärd icke torde höra vidtagas annat än i
nödfall, samt jag icke kunnat finna, att det af Kongl. Maj:t föreslagna
sätt är i något afseende origtigt, ehuru det visserligen är en afvikelse
från det bokföringssätt, som hittills iakttagits, men dock öfverens¬
stämmande med det bokföringssätt, som jag är öfvertygad om, att
hvarje enskild person skall vara angelägen att följa, på det hans
räkenskaper måtte visa hans verkliga ställning, har jag under sådant
förhållande ansett mig böra biträda den af Kongl. Maj:t föreslagna
utvägen, detta så mycket hellre som Riksdagen, visserligen med den
vanliga reservationen: med de förändringar, som kunna blifva en följd
af Riksdagens möjligen framdeles fattade beslut, redan godkänt det
s. k. inkomstbetänkandet, i hvilket inkomsten af statens jernvägs-
trafik blifvit upptagen till ett belopp, hvartill den icke skulle kunnat
beräknas, så vida icke Kongl. Maj:ts förslag i den punkt, hvarom nu
är fråga, blifvit af Riksdagen godkänd.
Efter denna förklaring, som jag hoppas måtte vara sådan, att
det för hvar och en, som kan vara tveksam, är tydligt, hvarom frå-
N:o 41.
Anslag för
betäckande af
ökning i
statens jern-
vägars materi¬
alförråd och
kassaförlag.
(Forts.)
N:o 43.
32
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
A nslag för
betäckande af
ökning i
statens jern-
vägars materi¬
alförråd och
kassaförlag.
(Forts.) '
gan verkligen är, ber jag för min del få vid detta tillfälle tillstyrka,
att Kammaren behagade bifalla hvad Stats-Utskottet föreslagit.
Herr Statsrådet Forssell: Då jag vågat tillstyrka Kongl Maj:t
att föreslå Riksdagen ifrågavarande upplåning, har det skett derföre,
att jag ansett staten icke behöfva mer än någon annan, som drifver
en industri, tveka att upptaga ett förlagslån, der sådant behöfs.
Det lån, som är i fråga, skulle endast afse att motsvara en nödvän¬
dig ökning af sjelfva det liggande materialförrådet. Jag tror knappt,
att någon industriidkare skulle anse sig beträda eu orätt väg, om
han, för att kunna af årets netto behållning betala nödiga räntor,
upptoge ett lån för ökning af sitt materialförråd d. v. s. ett förlags¬
lån. Att i stället för den utvägen använda årets inkomst för att be¬
tacka omkostnaderna för denna materialförrådets tillökning, skulle
antagligen af en industriidkare anses mindre rationel.
Detta mitt förslag står i öfverensstämmelse med åtskilligt annat
i samma budget, allt utgående från den grundsatsen, att budgeten
bör utvisa statens löpande utgifter, motsvarade af dess löpande in¬
komster, och icke de utgifter, som böra betäckas genom inkomster,
liemtade från lån. Skulle emellertid denna Kammare och Riksdagen
icke bifalla Kongl. Maj:ts proposition i detta hänseende, uppstår deri¬
genom icke eu statsbrist eller omöjlighet att få statsregleringen att
gå ihop; ty Riksdagen har genom nedsättning af utgifterna sörjt för
att det oaktadt statens utgifter kunna betäckas af inkomsterna; men
det gör mig blott så mycket mera förvissad derom, att Riksdagen
skall bifalla en annan Kongl. Maj:ts framställning, nemligen att från
budgeten måtte äfsöndras utgiften för Hjelmarens sänkning, hvilken
ännu mindre än denna kan betäckas genom skatter. Riksdagen kom¬
mer då att stå inför alternativet, att antingen bifalla denna fram¬
ställning, eller också, hvad jag förut stält i utsigt, att upptaga skatt,
icke för att få statsregleringen att gå ihop, utan för att bestrida
utgiften till Hjelmarens sänkning.
Herr Rydqvist: Fn talare yttrade i början af sitt anförande,
att oaktadt han flera gånger genomläst detta. betänkande, han icke
kunnat fatta meningen dermed. Jag åter har icke ett ögonblick tve¬
kat om andemeningen i detta betänkande, som helt enkelt är den, att
då ställningen är sådan, att man blott söker efter alla möjliga anled¬
ningar att upptaga utländska lån till så stora belopp som möjligt,
detta är ett sätt att få två millioner.
I sjelfva frågan har jag den åsigt, att alla utgifter, som jernvägs-
rörelsen ådrager staten, äfven måste belasta samma rörelse. Jag tror,
att i allmänhet sagdt en klok industriidkare i fråga om kassaförlag
och den ökade materiel som han behöfver, ställer sig så, att han icke
oupphörligt, år för år, ökar sin skuld för dessa ändamål. Att nu jern-
vägstrafikstyrelsen skall vara satt i samma ställning, och att, då man
en gång antagit den principen att i utlandet upplåna behöfliga medel
för jernvägarnes första anläggningskostnad, deri inbegripen då nödig
befunnen materiel, man icke derföre tager på hand att under all fram-
Onsdagen den 15 Maj, e. m. 33
tid upptaga utländska lån för dessa jernvägars drift, hoppas jag vant
Riksdagens mening och fortfarande skall blifva det allt mer och mer
Herr Chefen för Finansdepartementet tröstade oss med, att, äfven
om denna Kongl. proposition blir afslagen, uppstår derigenom icke
någon statsbrist, emedan åtskilliga andra, af Kongl. Maj:t föreslagna
utgifter icke vunnit Riksdagens bifall. Det var ganska glädjande att
få höra från den ärade finansministerns sida. Han tilläde dock, att
i så fall måste man bifalla Kongl. Maj:ts förslag om upptagande af
ett utländskt lån för Hjelmarens sänkning, hvartill kostnaden, enligt
Riksdagens beslut förra året, skulle utgå af statsmedel. Det finnes
dock ett annat alternativ, nemligen att, om Riksdagen vidhåller sitt
beslut i den senare frågan, tillgripa utvägen att under eu eller annan
form åtaga sig förhöjd beskattning; och ehuru visserligen icke någon
vän af ytterligare skatte!, tror jag dock, att eu skatteförhöjning nu
är nödvändig såsom en väl behöflig varning att icke vidare fortsätta
med det finanssystem, vi sedan länge omfattat och som skall sluta med
en större olycka. Det vore icke onyttigt, att svenska folket redan nu
finge någon känning af att behofvet krafvel’ nya skatter, om vi skola
vidare fortgå på den inslagna banan.
I (ifrigt bär frågan blifvit så väl utredd af den förste talaren,
att jag icke vidare vill upptaga Kammarens tid, utan inskränker mig
att yrka afslag å Utskottets betänkande.
Grefve Mö mer: Jag anhåller blott att få erinra derom, att
det yttrande, som talaren från östgötabänken afgaf, innehöll’ att
om eii industriidkare gör en sådan ökning i sitt materialförråd,’ som
i detta fall skett i fråga om jernvägsmaterialförrådet, så måste han
derigenom anses hafva fått en kapitaltillökning, och för betäckande
af kostnaden härför upptager han lån för att kunna af inkomsten på
rörelsen betala räntorna. Detta uttryck antyder tydligt talarens åsigt,
att man skall år från år fortfara att låna till en förment ökning af
materialförrådet. Är det ett rigtigt sätt att sköta affärer? Jag tror
icke, att det kan vara rätt att beträda en sådan bana.
Herr Ekman: Med anledning af hvad den siste talaren
yttrade ber. jag att få förklara, att jag icke under mitt förra anfö¬
rande talade om, att man skulle upptaga lån för att betäcka tillök¬
ning i materialförrådet. Jag yttrade endast, att om en enskild person
vill göra sig rätt reda för hvad eu affär under ett år lemnat honom
1 nettobehållning, måste han till sitt verkliga värde upptaga den till¬
ökning i inventarier, som under året egt rum. Om af hans inkomst
en del användes till ökande af hans materialförråd, måste det betrak¬
tas såsom eu verklig tillgång för honom. Om nu staten, som håller
i Riksgäldskontoret en kassa för åtskilliga sina ändamål, förklarar, att,
på det^ man må se hvad jernvägstrafiken under ett år verkligen gif-
vit, från denna hufvudkassa, Riksgäldskontoret, skall till jernvägstra¬
fiken lemnas en ersättning, motsvarande tillökningen af materialför¬
rådet, så är det icke annat än en enskild person gör, som från huf-
vudkassan låter hvar och eu af de olika grenarna utaf hans indu-
Första Kammarens Prat, 1878. JV:o 48.
N:o 43.
Anslag för
betäckande. af
ökning i
statens jern¬
vägars materi¬
aiför råd och
kassaförlag.
(Forts.)
3
N:o 43.
34
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Anslag för striella verksamhet komma till godo en ersättning för hvad af årets
betäckande af inkomst blifvit nedlagdf för tillverkningen af en vara, som ligger der
ökning i d d under ett kommande år för denna rörelse behöfver tagas
statens jern- .
vägars måleri- 1 anspråk. i
alförråd och Frågan om upplåning komma vi till, när det så kallade linans-
kassaförlag, betänkandet från Stats-Utskottet blir föremål för öfverläggning i Kam-
(Forts.) maren Det är en fråga, som icke nu föreligger, utan här är endast
fråga om att ställa på Riksgäldskontor en anvisning för betäckande
af den kostnad i och för ökande af jernvägens materialförråd, som ut¬
gått af jernvägstrafikmedlen.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Talmannen
upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till förevarande
utlåtande och dels afslag derå, framstäldes propositioner på dessa yr¬
kanden och besvarades med många ja och nej i blandning; hvaruppå,
och efter det proposition på bifall till Utlåtandet förnyats och på
enahanda sätt besvarats, Herr Talmannen förklarade sig nu hafva
funnit ja öfvervägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och an¬
slogs följande voteringsproposition:
“Den, som bifaller Stats-Utskottets utlåtande N:o 61, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utlåtandet.'1
Omröstningen företogs, och vid dess slut befuunos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—38.
Nej—35.
Omarbetning Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 11
af kngs- ocb 14 j denna månad bordlagda utlåtande N:o 15, om underdånig
/agatne. skrifvelse angående omarbetning af krigslagarne.
Friherre Hochschild: Vid den öfverläggning, som föregick denna
Kammares beslut att till sitt Första i Tillfälliga Utskott remittera Andra
Kammarens beslut i detta ämne, tillät jag mig att göra några anmärk¬
ningar mot redaktionen af Andra Kammarens beslut i den förhopp¬
ning, att denna Kammares Första Tillfälliga Utskott möjligen skulle
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
35
N:o 43.
finna någon anledning att ändra det begagnade skrifsättet. Jag fin¬
ner emellertid med ledsnad, alt så icke skett, och det må icke synas
förmätet att jag derför ånyo höjer min röst för denna sak, emedan
jag känner mig dertill manad af samma, känsla, som förestafvade mina
förra ord i frågan.
Jag har aldrig haft äran att tillhöra armén, men såsom svensk är
jag ömtålig om dess ära, och det är mig derför pinsamt att tänka,
att en främling, som möjligen kan komma att läsa ett dokument, så¬
dant som den föreslagna skrifvelsen, skulle deraf draga den slutsats,
att vår armé lider brist på hyfsning och humanitet. En sådan an¬
klagelse vore i högsta grad orättvis, och jag tror att vi alla hafva
samma intresse att förhindra uppkomsten af en sådan åsigt. Äfven
om en sådan bestämmelse, som påyrkas, vore af behofvet påkallad,
tror jag icke, att det vore fullt lämpligt att i en skrifvelse till
Kongl. Maj:t tala om våld och förolämpningar af förmän mot under¬
ordnade. Men en sådan bestämmelse behöfves ej. Andra Kamma¬
rens Utskott har i sitt utlåtande äfven påpekat detta, och det är för
mig oförklarligt, huru det kommit till en sådan konklusion, då det
särskildt framhållit, att lagen redan innehåller allt hvad som erfordras
för att skydda underordnade mot möjliga förolämpningar af befälet.
Jag tror derför, att det icke kunde skada saken, om skrifvelsen er-
hölle en något förändrad redaktion, och vågar på grund deraf vörd¬
samt hemställa, att det uttryck, som stöter mig och, jag är derom
öfvertygad, skall stöta Eder alla, om I tanken Eder in i förhållandet,
något ändras så, att, med bibehållande af de af Utskottet begagnade
ordalag från början samt till och med ordet förbrytare, den återstå¬
ende strofen utbyttes mot: “och att bestämmelserna rörande förhål¬
landet mellan förmän och underordnade vid krigsmagten samman¬
fattas och gifvas större klarhet och öfverskådlighot. “ En sådan klar¬
het och öfverskådlighet är verkligen allt hvad som behöfves och kan
med största lätthet åstadkommas derigenom, att i soldatinstruktionen
införes ett aftryck af krigslagarna.
Jag vågar hos Herr Talmannen anhålla om proposition på en så¬
dan redaktionsförändring.
Ilerr von Strokirch: Ehuru jag icke låtit anteckna mig såsom
reservant mot Utskottets förslag, har jag dock med Utskottets plura¬
litet varit af en något olika mening och derför förbehållit mig rätt
att yttra mig i frågan. Min afvikande mening gäller icke det slut,
hvartill Utskottet kommit, utan endast en förändring i redaktionen af
Utskottets hemställan, och får jag i sådant afseende förena mig i det
af Friherre Hochschild framstälda yrkande.
Grefve H am ilton: Mot den första delen af Utskottets förslag
har jag ingenting att anmärka. Andan inom armén måste vara sådan,
att soldaten i medvetandet att han förtjent ett straff har sin största
bestraffning, och kan han icke derigenom förmås att rätta sitt uppfö¬
rande för att återförvärfva kamraters och förmäns aktning och för-
Omarbetning
af krigs-
lagarne.
(Forts.)
N:o 43,
Onsdagen deri 15 Maj, e. m.
Omarbetning
af krigs-
lag ar ne.
(Forts.)
36
troende, tror jag icke att detta vinnes genom en större stränghet i
sj elfva bestraffningen.
livad åter beträffar andra delen af förslaget, eller den del, mot
hvilken anmärkning framställs af den förste talaren, anser jag den
vara obehöflig, emedan en förman under nu varande lagstiftning icke
strafflöst kan begå våld och förolämpningar mot underordnade, och
jag finner den orättvis, emedan derigenom antydes, att en förändrad
lagstiftning skulle fordras för att hindra befälet att mot dem, som
stå under deras ledning, begå våld och förolämpningar.
Man må verkligen beundra svenska arméns officerare att de ännu
vilja förblifva i en ställning, som ålägger dem att i händelse af behof
offra lifvet för ett land, som oupphörligt säger dem, att försvaret är
odugligt, men icke gör något för att förbättra detsamma, och man må
icke göra deras ställning ännu tyngre genom att mot dem framkasta,
om också i obestämda ord, en ogrundad beskyllning sådan som ligger
i slutorden af Utskottets förslag. Dessa ord äro, enligt min tanke,
olämpliga äfven i det hänseende, att de genom den inryckta satsen
“derest sådana icke redan finnas*1 antyda en oförmåga hos Riksdagen
att sjelf taga reda på hvad som redan finnes stadgadt i krigslagarna.
Jag hemställer derför, att Kammaren måtte bifalla Utskottets
förslag från början till och med ordet förbrytare, men afslå den der¬
efter följande delen af förslaget.
Friherre Klinhkowström: Då jag såsom ledamot af Tillfälliga
Utskottet deltagit i behandlingen af denna fråga, anser jag mig plig¬
tig att derom yttra några ord.
Vi hafva inom Utskottet sökt att ganska grundligt skaffa oss
reda på förhållandena, så vidt det varit oss möjligt, men med afse¬
ende på den sista anmärkningen, som Grefve Hamilton gjorde, nemli¬
gen att Utskottet borde hafva tagit reda på alla de stadganden i
krigslagarna, som kunna hafva afseende på denna fråga, ber jag få
påpeka, att hithörande stadganden återfinnas icke allenast i de så
kallade krigslagarne och disciplinstadgan utan äfven i tjenstgörings-
reglementet och i åtskilliga generalordres, och vi veta alla, att tjenst-
göriugsreglementet är en så beskaffad stadga, som Kongl. Maj:t kan
ändra genom utfärdande af generalordres. Sålunda har det icke va¬
rit möjligt att på den korta tiden, utan att förfråga sig hos Landt¬
försvarsdepartementet i dess kommandoexpedition, få reda derpå och
detta hade troligen icke dragit så liten tid, då tjenstgöringsreglemen-
tet, om jag minnes rätt, är utfärdadt på 1850-talet. Jag tror således
icke att Utskottet i det afseende! försummat sig.
Hvad nu angår den förändring i klämmen, som blifvit af Friherre
Hochschild föreslagen, har jag för min del ingenting deremot, ty för
mig är hufvudsaken att bringa frågan genom en underdånig skrifvelse
inför Kongl. Maj:t i vederbörlig ordning, öfvertygad som jag är att
frågan, dit kommen, är i de bästa händer, som Riksdagen eller svenska
folket kan önska sig.
Onsdagen den 15 Maj, e. in.
:s7
N:o 43.
Herr Abelin: Jag ber att till alla delar få instämma i hvad
Friherre Hochschild yttrat. Det lider icke tvifvel, att den af honom
klandrade fras innebär en förnärmelse, då en hvar, som, obekant med
våra förhållanden, läser den, måste deraf draga den slutsats, att för¬
hållandet inom armén mellan förmän och underordnade icke är sådant
det borde vara, att de underordnade sakna lagligt skydd mot förmäns
våld och förolämpningar, och att ett sådant rättslöshetstillstånd skulle
länge nog utan tillbörlig uppmärksamhet hafva existerat. Man behöf-
ver blott ega kännedom om Medkammarens Tillfälliga Utskotts betän¬
kande för att finna ifrågavarande fras öfverflödig, ty Utskottet hän¬
visar der till bestämmelser, som klart och tydligt visa, att de förmenta
bristerna icke förefinnas. Anser man emellertid, att en sammanfatt¬
ning af dessa bestämmelser skulle leda till klarhet och reda, hvilket
jag för min del icke vill förneka, skulle jag vilja förena mig i det af
Friherre Hochschild framstälda yrkande, hvarigenom det afsedda må¬
let kunde vinnas.
Till sist ber jag att få nedlägga en bestämd protest mot hvarje
sådan uppfattning, som skulle behandling af underordnade från för¬
mäns sida gifvit någon berättigad anledning till den framställning,
som innefattas i ofta nämnda fras.
Herr Rylan der: Jag tror för min del icke, att Utskottets för¬
slag bör anses innefatta något klander mot befälet vid vår armé, ehuru
jag i motsats till den siste talaren är öfvertygad om och skulle kunna
framlägga bevis för att förhållandet mellan befälet och de underord¬
nade icke alltid varit så rigtigt. Utan att nämna personer eller ställe,
vill jag omtala en händelse, som tilldrog sig för 4 eller 5 år sedan.
En ung löjtnant, nyss utkommen från Karlberg, var kommenderad att
exercera beväringsynglingar och behandlade dessa med den största
stränghet, och en dag, då de icke kunde göra honom till pass, hvad
gör han då? Jo, han begagnar sitt vapen och hugger två ynglingar i
hasorna så att bloden rann. Den ene brydde sig icke om att anmäla
förhållandet, men den andre gjorde det, och löjtnanten dömdes till 3
dagars arrest i sitt tält. Under dessa dagar gingo kamraterna till
honom och spelade kort. Var detta ett sträft sådant som han för¬
tjent? Jag tror det icke. Detta var nu endast beväringsynglingar,
men vi hafva mer att vänta i den vägen, och lagstiftningens förändrande
torde just derför vara så mycket nödvändigare. Jag tror för min
del icke, att det är skäl att taga bort den sista frasen. Herrarne
kunna ju göra det! Men jag vill varna derför och yrkar bifall till
Utskottets hemställan.
Herr Statsrådet Rosensvärd: Jag har redan i Andra Kammaren
yttrat, att jag icke anser mig böra motsätta mig en revision af våra
krigslagar. 1868 års krigslagar, om jag derunder får inbegripa såväl
strafflagen för krigsmagten som disciplinstadgan, utgjorde ett ganska
stort framsteg, länge väntadt och under tiden ersatt genom ett slags
supplementarlagstiftning, medan de gamla krigsartiklarna gälde i alla
svårare fall. Hvarför en förändring icke förut inträffade var, att
Omarbetning
af krigs¬
lag a,me.
(Forts.)
r*i:o 43,
38
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Omarbetning
af krigs¬
lag änne.
(Forts.)
krigslagarna måste grunda sig på allmänna lagen och icke stadga
straff för andra förbrytelser än sådana, för hvilka allmänna lagen icke
bär straff, d. v. s. dels sådana förbrytelser, som icke kunna begås af
andra än krigsmän, och dels sådana, der man betraktar det såsom
försvårande omständighet, att gerningen är begången af krigsman.
Krigslagarne måste således vänta på allmänna strafflagen, som utkom
år 1864. Derefter nedsattes en komité, som utarbetade de krigslagar,
som ännu äro gällande. De utgjorde eu stor förbättring. Detta er¬
kändes af alla. Men 10 års tillämpning har dock hos personer med
större erfarenhet i krigslagskipningen än jag stadgat den öfvertygelse,
att dessa lagar tarfva en omarbetning i vissa delar, och derför vill
jag ej motsätta mig en sådan.
Hvad åter angår ordalagen i den föreslagna skrifvelsen till Kongl.
Maj:t, kan det icke tillkomma mig att derom yttra mig. Men med
anledning af hvad här blifvit yttradt om sista punkten i förslaget, ber
jag få säga, att de stadgande!! angående förhållandet mellan befäl och
underordnade, som icke finnas i krigslagarna, finnas i allmänna lagen,
till hvilken krigslagarna hänvisa. Jag antager att meningen vore att
få dessa bestämmelser i allmänna lagen uttryckligen intagna i krigs¬
lagarna, och det kali ju möjligtvis vara bra, ty om de funnits i krigs¬
lagarna, tror jag ej att motionen fått sill nuvarande pregel.
I öfrigt ber jag få nämna, att jag under min temligen långa
tjenstetid aldrig funnit, att hvarken tjenstgöringsreglemente eller gene¬
ralordres innehållit någon straffbestämmelse eller något, som varit att
hänföra till krigslagarna. Der kan lemnas bestämmelser om hvad
som bör ske och verkställas af krigsmän men icke de straff, som
borde drabba för olydnad deremot.
Hvad slutligen vidkommer den anekdot från ett bevärmgsläger,
som här blifvit berättad, torde den få hänföras till den kategori, jag
nämnde, och jag är öfvertygacl att den värde representanten, om
verkligen en sådan efterlåtenhet vid bestraffning af begången förseelse
egt rum, känt en helt annan väg att få den beifrad, än att tala om
den här.
Herr Bennich: Lika med Herr Chefen för Landtförsvarsdeparte¬
mentet tror jag, att Kammaren bör så litet som möjligt fästa sig vid
notiser, som lemnas angående enskilda tilldragelser, hvilkas tillförlitlig¬
het till och med skulle kunna dragas i tvifvel, allra helst då berättelsen
är så affattad som den, hvilken blifvit Kammaren nu meddelad; ty,
ehuru jag icke på senare tiden följt krigslagskipningen närmare, är
jag alldeles förvissad om, att en sådan tilldragelse, som här uppgifvits,
aldrig kunnat blifva behandlad af en krigsdomstol så, som omnämts.
Jag vill emellertid icke vidare fästa mig dervid, utan tillåter mig att
fästa Herrarnes uppmärksamhet på såväl att, såsom Grefve Hamilton
redan erinrat mot sista 'delen af det af Utskottet framstälda skrifvelse-
förslag, en så affattad skrifvelse innefattar en förnärmelse mot vårt mili¬
tärbefäl, som ock att hvad Friherre Hochschild velat sätta i stället för
sista delen af Utskottets förslag innefattar så litet, eller ärFså allmänt
affattadt, att man visserligen icke dermedjgifver Kongl. Maj:t någon
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
39
N:o 43.
vägledning för bedömande af hvad man åsyftar. Att begära “att
krigslagarnes bestämmelser rörande förhållandet mellan förmän och
underlydande sammanfattas samt gifvas större klarhet och öfverskåd-
lighet", detta kan lika väl inskränka sig till de kriminella bestämmel¬
serna i strafflagen för krigsmakten och disciplinstadgan som till hvart
och ett tjensteförhållande mellan förmän och underlydande, hvilket
förekommer i soldatinstruktionen och tjenstgöringsreglementet. Icke
kan man på ett ställe sammanfatta allt, som till följd af sin egen
natur förekommer i sin ordning i de särskilda föremål för lagstift¬
ning, som den ena eller andra författningen har att sysselsätta sig
med. En så allmän, en så obestämd fras kan icke med skäl fram¬
ställas af Riksdagen i en skrifvelse till Kongl. Maj:t, såvida Riksdagen
förväntar sig att Kongl. Maj:t skall kunna fästa något afseende på
hvad Riksdagen i sina skrivelser yttrar.
Jag får således för min del till fullo instämma i Grefve Hamil-
tons förslag, att sista delen af den föreslagna skrifvelsen måtte hel
och hållen utgå.
Herr von Ehrenheim: Då åtskillige talare här sett en förnär¬
melse mot befälet vid krigsmakten i sista punkten af det framstälda
skrifvelse förslaget, och detta skrifvelseförslag är hemtadt från yttrandet
af eu man, för hvilken hvarje sådan tanke otvifvelaktigt är lika främ¬
mande, som den är för någon af de talare, som här derom yttrat sig,
har jag icke kunnat undgå att med några ord erinra om tillkomsten
af denna framställning.
Den man, jag åsyftat, yttrade i det särdeles sakrika anförande,
hvarmed han i Andra Kammaren började öfverläggningen i ärendet,
att nu gällande allmänna strafflag innehölle alla sådana bestämmelser
angående skydd för underordnade mot befälet vid krigsmakten, som
icke direkt vore i sjelfva krigslagarne upptagne, men att, om man
icke ville bereda underlydande ett ytterligare skydd mot förmän —
ty det behöfves icke — utan ville i sjelfva krigslagarne intaga de i
allmänna strafflagen härom förekommande bestämmelser, så kunde
man i eu skrifvelse derom hemställa hos Kongl. Maj:t. Hela syftet
af sista punkten går således icke ut på något annat, än att i straff¬
lagen för krigsmakten må införas de bestämmelser, som finnas i all¬
männa strafflagen och afse att bereda underordnade skydd mot befäl,
i händelse detta missbrukar sin befälsrätt.
Lika med den talare, jag nu åberopat, äfvensom två talare som
här yttrat sig, anser jag ett sådant införande vara öfverflödigt och
instämmer således gerna med Grefve Hamilton och Herr Bennich.
Jag instämmer äfven i den af Herr Bennich uttalade åsigt, att
det af Friherre Hochschild föreslagna tillägg icke skulle vara särdeles
lämpligt.
Mig förefaller det, som skulle det vara något eget — jag vill icke
säga förolämpande — att särskilt göra en sammanfattning af de
stadganden, som åsyfta att reglera de af honom omnämnda förhållan-
Omarbetning
af krigs¬
lag änne,
(Forts.)
N:o 43,
40
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Omarbetning den, liksom om dessa förhållanden skulle särskild! behöfva inskärpas
(// krigs •
lag ar ne.
(Forts.)
och allmängöras.
Jag anhåller om bifall till Grefve Hamiltons förslag.
Herr JönsPehrsson: Efter den utgång försvarsfrågan fått i denna
Kammare och Riksdagen, kunde det kanske vara likgiltigt, hvilken
utgång denna fråga får, och jag skall icke gräma mig mycket, huru
beslutet än blir. Men en omständighet har fästat min uppmärksamhet
och det är hvad som här talats om sista delen af den föreslagna
skrifvelsen. Här har Friherre Hochshild och der Grefve Hamilton
sökt öfverträffa hvarandra, och jag vet ej hvem, som har det mest
linkänsliga öra för hvad som kan stöta Kong! Maj:t och arméns be¬
fäl. Men ännu har ingen försvarat Utskottets förslag. Utskottet har
väl tänkt, att skrifvelsen skulle vara sådan, som det står här på
papperet, men böjer sig gerna för hvilken förändring som helst. Nu
atår här visserligen taladt om att bereda underordnade skydd mot
befälet. Men månne man ej lika gerna skulle kunna säga att de
underordnade ej skola hafva något skydd? Det tyckes göra Utskottet
detsamma.
Jag skall icke här tala om några exempel på befälets uppförande
mot de underlydande, ty den stora corpsen rår ej för enstaka fall.
Men så skola vi komma ihåg, att det ofta är så svårt för soldaten
att få någon upprättelse, ty den soldat, som vågar begära krigsrätt,
kan blifva på så många sätt härför straffad, så att nog akta solda¬
terna sig för att göra några påståenden. Jag vill nu ej tala om, att
det kan hända att, då en trupp en het dag är på marsch och då
allmogen ställer ut såar med vatten för att soldaterna skola förfriska
sig, någon ung löjtnant förbjuder dem att göra det och någon under¬
officer slår soldaterna med blanka sabeln, om de våga dricka. Vidare
skulle jag kunna tala om, huru ombud vid mönstringar blifvit kastade
i häkte derför, att de vågat försvara sin rätt, men saken har varit
hos både justitieombudsmannen och justitiekansler^ och ändå har
ingen rättelse blifvit af. Men sådana fäll vill jag för ingen del lägga
hela corpsen till last. Nog blir den tiden lång, som man får vänta
tills vi nu få oss en ny beväringslag antagen, och då har man god
tid att ändra krigslagarne.
Friherre Hochschild: Jag ber den siste talaren vara öfvertygad
om, att jag hyser alldeles samma känsla af varmt intresse som han
för vår ungdom och särskildt vår värnpligtiga ungdom. Jag är öfver¬
tygad om, att det icke i denna Kammare finnes någon, som icke vill
med sin rost bidraga till allt, som kan öka beväriugsynglingarnes tref¬
nad och välfärd. Hvad mig angår, har frågan ej gält sjelfva saken
utan endast formen, och på den är det, som jag fästat uppmärk¬
samheten. En talare på uplandsbänken har med rätta sökt häfda
det anseende, som den ledamot åtnjuter, hvilken i Andra Kam¬
maren reserverade sig mot dess Tillfälliga Utskotts betänkande. Det
kan ej falla någon in att icke hysa samma åsigt som Herr von Ehren-
heim om den ärade reservanten i Andra Kammaren, men jag tror,
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
41
N:o 43.
att det gått honom såsom det sedermera gått mig. Han har försökt,
då han författade sin reservation, att göra den så nära som möjligt lik
Utskottets, förslag, och i Utskottets förslag förekommo de orden, som
jag nu ej kan gilla. Jag har försökt att så nära som möjligt följa
hvad Andra Kammarens Tillfälliga Utskott hade yttrat, och för att
förmildra det, som stötte mig mycket, har jag begagnat mig af dess
egna ord. Med orden »sammanfattning,» »större klarhet» och
»öfverskådlighet» har jag trott, att man skulle kunna förstå en i tryck
utgifven mindre afhandling, deraf en hvar lärde känna sina skyldig¬
heter och rättigheter. Om nu emellertid ett sådant tillägg, som jag
föreslagit, är onödigt, så håller jag visst icke på det, utan ber att få
förena mig med Grefve Hamilton, hvars amendement helt och hållet
motsvarar hvad jag önskar.
Friherre Klinckowström: Om jag uppfattade Herr Chefens för
Landtförsvarsdepartementet yttrande rigtigt från min plats, nämnde
han, att förhållandet mellan förmän och underlydande funnes ensamt
i krigslagarne och den allmänna strafflagen afhandladt; men jag ber
att få anmärka, att i Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 28 rörande denna fråga förekommer följande: »Men Utskottet lun¬
sig bekant, att, utöfver hvad krigslagarne i nu förevarande hänseende
stadga och föreskrifva, äfven andra stadganden, till skydd mot för¬
mäns Övergrepp, finnas utfärdade11. I gällande tjenstgöringsreglemente
för armén 1 Del. 2 Kap. 19 § 4 mom. d. sådant detta lagrum lyder
till följd af generalorder den 31 December 1868, förekommer nemligen
följande: “Befallande, af hvad grad och värdighet som helst, må icke
tillåta sig förolämpa eu underlydande med missfirmande utlåtelse!- eller
bemöta honom med skymfande hårdhet, än mindre att å någon un¬
derlydande bära våldsam hand, der ej sådant förhållande inträffar, att,
enligt strafflagen för krigsmakten, förman emot underlydande våld
använda må». Samt vidare i samma dels och kapitels 20 § mom.
7: “allt onödigt snäsande och fortsatt kältande utaf förman bör und¬
vikas. Då underlydande, som sig bör, söker göra sin tjenst och upp¬
fyller sina skyldigheter, bör han bemötas med vänlighet och godhet.tc
Påföljden för öfverträdelse af dessa stadgar finnes i 10 kapitlet 22 §
strafflagen för krigsmakten. “
Jag tror således, att, om eu omarbetning af krigslagarne skulle
ega rum och dervid sammanföras allt hvad enligt lag och laga stad¬
gar skydda underordnade mot förmäns Övergrepp, så böra väl deri
inflyta de bestämmelser som finnas såväl i tjenstgöringsreglementet
som ock i de generalorder, hvilka möjligen kunnat upphäfva eller för¬
ändra eller fullständiggöra reglementet.
Sedan Friherre Hochschild afstått från sin särskilda mening rö¬
rande förändring i Utskottets så kallade kläm och förenat sig i den
af Grefve Hamilton framstälda åsigt, får äfven jag instämma i det
af Grefve Hamilton gjorda förslag.
Herr Abel in: Sedan Friherre Hochschild återtagit sitt yrkande,
får jag instämma med Grefve Hamilton.
Första Kammarens Frat. 1878. N:o 43.
Omarbetning
af krigs¬
lagarne.
(Forts.)
4
N:o 43.
42
Omarbetning
af krigs-
lagarne.
(Forts.)
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Herr von Strokirch: Sedan de öfriga talare, hvilka yrkat bi¬
fall till Friherre Hochsckilds förslag, afstått från detta yrkande, an¬
håller äfven jag att få instämma i Grefve Hamiltons framställning.
Herr Halleffborg: Jag ber endast att få yttra några ord. Då
åtskilliga talare här haft den uppfattning, att det förslag, som Herr
Berg framstält i Andra Kammaren och jag här upptagit såsom mitt,
skulle kunna anses innebära en förolämpning mot svenska. arméns be¬
fäl, så, oaktadt jag hoppas, att ingen kan misstänka mig, som sjelf
tillhört detta befäl, att hysa den åsigt, att det icke uppför sig såsom
sig borde mot truppen, vill jag dock härmed gifva tillkänna att, då
jag biträdt Herr Bergs förslag, jag gjort det med den uppfattning
deraf, som Herr von Ehrenheim framstält. Jag tror icke, att någon
haft för afsigt att' kasta en skugga på arméns befäl, och då jag
framstälde förslaget, var det i den mening, att om denna Kammare
kunnat förena sig med Andra Kammaren om en skrifvelse till. Kongl.
Maj:t, skulle sådant, om det också icke haft inflytande på försvars¬
frågans utgång, dock visat en beredvillighet att gå Medkammaren till
mötes, då den uttalat den förmodan, att beväringsynglingarna icke
alltid blifvit så behandlade, som sig borde.
Herr Statsrådet Rosensvärd: Blott några ord! En talare på
elfsborgsbänken åberopade i sitt sista yttrande hvad jag förut i frå¬
gan anfört. Jag beklagar, att han icke rigtigt hört hvad jag yttrade.
Jag sade blott, att tjenstgöringsreglementet och generalorderna kunna
lemna bestämmelser om hvad som skall göras, men icke om påföljden
för underlåtenhet att efterkomma föreskrifterna. Den ädle Friherren,
som uppläste något ur tjenstgöringsreglementet, borde så mycket mera
veta hvad det innehåller, då, om jag icke bedrager mig, han sjelf
redigerat det.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Talman¬
nen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till förevarande
utlåtande oförändradt och dels bifall till detsamma med uteslutande
af sista delen i Utskottets hemställan, som började med orden “samt
att underordnade vid krigsmakten0; framstälde Herr Talmannen först
proposition på bifall till utlåtandet utan ändring, hvarvid svarades
många nej jemte några ja, och sedermera proposition på detsammas
godkännande med ofvanberörda ändring, då svaren utföllo med många
ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets utlåtanden:
N:o 66, i anledning af väckta motioner angående beviljande af
dels anslag för undersökning af lämpligaste sträckningen för en jern¬
väg mellan Bottniska viken förbi Gellivare malmfält till norska grän¬
sen och dels anslag för byggnad af en jernväg mellan Hudiksvall
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
N:o 43.
43
Försåt jernvägs vestra slutpunkt Näsviken vid sjön Södra Dellen och
Svegs kyrka i Herjeådalen;
N:o 67, i anledning af väckta motioner om försäljning af vissa
kronan tillhöriga hemman och lägenheter;
äfvensom Lag-Utskottets utlåtanden:
N:o 41, i anledning af väckt motion om antagande af en författ¬
ning angående utredning af gäldbunden köpmans bo medelst s. k.
administration;
N:o 42, i anledning af väckt motion om underdånig skrifvelse
rörande förändrade grunder för kommunalbeskattningen; hvarefter
Kammaren, uppå Herr Talmannens hemställan, beslöt, att dessa ären¬
den skulle uppföras främst på föredragningslistan för nästa samman¬
träde.
Kammaren åtskildes klockan 11 e. in.
In fidem
O. Brakel.