RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1878 Första Kammaren. ft:o 37.
Tisdagen den 7 Maj.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f'. m.
Fortsattes öfverläggningen rörande mom. a i lista punkten af
Särskilda Utskottets utlåtande N:o 1, i anledning af de inom
Riksdagens båda Kamrar väckta motioner rörande landtförsvarets
ordnande.
Landtförsvi
rets ord¬
nande.
(Forts.)
Herr Anderson, Albert: Då Utskottets ärade ordförande
redan i går framlagt en beräkning, huruvida landet må kunna
bära de ökade utgifter, som föranledas af antagandet af en ny
härordning, äfvensom den minskning i inkomster, som skulle blifva
en följd, åt grundskatternas samt rustnings- och roteringsbördans
afskrifning, sa kunde det synas öfverflödigt, att äfven jag kommer
frain med en dylik beräkning,, och hade jag egt kännedom derom,
att -Friherre af Ugglas uppgjort en sådan, hade jag visserligen
icke befattat mig dermed. Men just den omständigheten, att båda
dessa beräkningar äro uppgjorda oberoende af hvarandra, har jag
förestält mig kunna gifva anledning till, att jag vågar besvära
Kammaren med att åhöra äfven min beräkning.
Enligt hvad af utskottsbetänkandet inkemtas, skulle kostna¬
derna för den nya härordningen uppgå till 29,900,000 kronor. Om
man dertill lägger hvad som åtgår till ränta och amortering af
det lån, som behöfver upptagas för uppförandet af kasern- och
barackbyggnader, hvilken ränta och amortering jag förslagsvis
beräknat till 900,000 kronor, så erhålles en summa af 30,800,000
kronor.
Enligt 1878 års riksstat utgöra de ordinarie utgifterna under
nksstatens fjerde hufvudtitel 16,949,500 kronor; men dessa utgif¬
ter inbegripas samtliga under de ofvan upptagna kostnaderna för
den nya härordningen. Äfven bland de extra ordinarie utgifterna
finnas åtskilliga, som äro af beskaffenhet att inbegripas under
kostnaderna för den nya härordningen. Dit höra: för tillämpning
af nu .gällande aflöningsstat för landtförsvarsdepartementets kansli¬
expedition: 6,900 kronor; för dyrtidstillägg och tjenstgöringspen-
ningar åt embete- och tjensteman inom arméförvaltningen: 22,490
kronor; för indelta arméns och Vermlands fältjägarecorps’ vapen-
öfningar: 388,000 kronor; för aflöningar åt diciplinkompaniet: 9,709
Första Kammarens Prof. 1878. N:o 37. 1
N:o 37.
Landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
2 Tisdagen den 7 Maj, f. m.
kronor; för ersättning åt garnisonskommenderingar ur indelta ar¬
mén: 51,684 kronor 50 öre samt för skarpskytteväsendets och
skjutskicklighetens befrämjande: 50,000 kronor. Summa: 528,788
kronor 50 öre. Vidare får man härtill lägga den de! åt rustnings-
oeh roteringsbesvären vid kavalleriet och infanteriet, som nu an
vändes för militära ändamål: 8,820,180 kronor.
Det nuvarande landtförsvaret skulle sålunda kosta i det när¬
maste 20,800,000 kronor, och om jag afräknar denna summa från
den nya härordningens förut uppgift^ kostnad 30,800,000 kronor,
uppkommer genom den senare en ökniug i kostnaderna för landt¬
försvaret af 10,000,000 kronor. .
Men hela denna utgift erfordras naturligtvis icke genast. Man
har beräknat en öfvergångstid af 15 år, och om det antages, att
denna skulle börja 1880, skulle den icke utgå förr än 1895, och
då skulle alltså de tio millionerna erfordras. Vid nämnda tid är
af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären, under
förutsättning af deras afskrifning enligt den nu framstälda planen,
eftergifvet ett belopp åt 4,590,000 kronor, och hela bristen, som
man hade att motse år 1895, skulle alltså uppgå till 14,590,000
kronor. ..
För att nu beräkna, huru denna brist må tyllas, är naturligt
att man måste fästa afseende vid landets utveckling under de
föregående åren och de skattenedsättningar, hvilka under dem
egt rum. .
Under åren 1861—1876 hafva följande skattenedsättningar med-
gifvits, nemligen: qvarn- och sågräntan, eftergifven år 1864:130,000
kronor; grundskatternas minskande genom deras omsättning i pen¬
ningar år 1871 med 554,000 kronor; salttullens borttagande år 1867:
220,000 kronor; tullen å 40 särskilda artiklar, eftergifven i följd af
handelstraktaten med Frankrike: 76,000 kronor. Dessutom skedde i
följd af samma traktat nedsättningar i en mängd tullsatser till
sammanlagdt belopp af 1,594,000 kronor. Nu nämnda belopp tu¬
ges emellertid icke med i beräkningen, enär denna nedsättning
möjligen föranledt en ökad införsel och följaktligen ökade tullar.
Vidare förekommer: tullen å gryn samt rismjöl, eftergifven år 1876
med 120,000 kronor; stämpelafgift å fastebref: 130,000 kronor samt
å tjenstefullmakter: 25,000 kronor och slutligen personlig skydds¬
afgift 650,000 kronor. — Under dessa femton år hafva skattened¬
sättningar sålunda egt rum till belopp af 1,905,000 kronor, och då
skattenedsättningar till lika stort belopp böra kunna antagas
komma att ega rum under åren 1880—1895, kan nyssnämnda be¬
lopp, under förutsättning att inga vidare skattenedsättningar ske,
än de som förorsakas af afskrifningen, saklöst afräknas från
bristen.
Att döma efter stegringen af utgifterna under 4:de hufvudti-
teln åren 1845—1861 och 1861—1876, skulle, derest den gamla
härordningen bibehölles, utgifterna för densamma under perioden
1880—1895 ökas med omkring 40 procent. Häraf torde hälften
kunna antagas bero af prisstegringar, och den tillökning, som här¬
Tisdagen den 7 Maj, f. m. 3
åt förorsakas, träffar äfven kostnadsberäkningen för den nva härord¬
ningen. _ Denna ökning i utgift kommer säkerligen att motsvaras af
ökning 1 statsinkomster, hvarför någon beräkning deröfver här ej är
erforderlig. Den öfriga antagliga ökningen i nuvarande armébudge¬
ten, hvilken beror på en tidsenlig utveckling af försvars väsendet och
sorn jemväl betäckts af ökade statsinkomster, kommer deremot ei att
drabba den nya härordningen, enär denna ökning måste vara inbegri¬
pen under de för densamma nu beräknade kostnaderna. Man egen så¬
ledes afräkna 20 procent af de nuvarande förut angifva kostna¬
derna för försvarsväsendet med 4,160,000 kronor. Genom förhöj¬
ning _ af bevillningen för jordbruksfastighet från 3 till 5 öre för
hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet komma härtill 379 000
kronor. Härvid ber jag få anmärka, att jag icke kan biträda Ut-
skottets förslag i denna del, enär jag anser en sådan tillökning
alldeles otillräcklig. Genom förbättrad taxering torde vidare för¬
höjning kunna påräknas i bevillningen för jordbruksfastighet med
25 procent = 237,000 kronor. Jag tror, att en sådan tillökning
af jordbruksfastigheten icke är öfverdrifven, om man tager i be¬
traktande att, på sätt Bevillnings-Utskottets på bordet liggande
betänkande angående tullbevillningen upplyser, den öppna åker-
jorden undei perioden 1860 1874 ökats med mer än 35 procent.
Likaledes torde kunna paräknas förhöjning i bevillningen för an¬
nan fastighet samt för inkomst af kapital och arbete med 10 pro-
cent = 270,000 kronor. Ytterligare hafva genom afskrifningen
bördor blifvit år 1895 aflyftade från jordbruksfastigheter, i följd
böra hafva erhållit ett ökadt värde af omkring
92,000,000 kronor, derå bevillningen utgör 46,000 kronor.
enn7^Sanrä'5nar JaS 1,11 dessa summor, så erhålles ett belopp
iLÄ, ,110^ och om Jag afräknar dessa från de förut nämnda
7-n^m,kr°n°r’ som utgöra bristen år 1895, få vi ett belopp af
'>093,000 Kronor, som genom ny beskattning måste fyllas.
Om jag icke hörde orätt i går, kom Friherre af Ugglas till
det resultat, att år 1895 en brist af något öfver 7,500,000 kronor
skulle genom beskattning fyllas. Båda dessa siffror äro hvaran¬
dra således ganska lika, ehuru utgångspunkten för beräkningen är
väsentligen olika. Jag tror icke, att det blir någon svårighet
för landet att bära denna börda genom ny beskattning.
Hvad. betiäffar de skatter, man skulle kunna begagna, så före¬
kommer först och främst, enligt min uppfattning, stämpelpapperet.
Detta lemnar nu endast omkring 54 öre för hvarje person afhela
folkmängden; men i England uppgår i fråga varande skatt till 6
ki onor pa person, i Frankrike till 11 kronor 75 öre. i Nederlän¬
derna till 6 kronor 95 öre, i Belgien till 6 kronor 75 öre och i
Danmark 2 kronor 38 öre på hvarje person. Nu är det visserli¬
gen sant, att förmögenheten hos oss icke är så stor som i dessa
länder; men om vi jemföra oss med Danmark, kan man väl icke
annat än medgifva, att vår stämpelpappersskatt är särdeles låg i
jemföreise med detta lands. Jag tror derför, att man skulle kunna
höja. denna skatt, så att den uppginge till 1 krona 62 öre för
hvarje person, eller tredubbla beloppet mot hvad den nu utgör.
N:o 37.
Landtför sva¬
rets ord¬
nande.
(Forts.)
Nso 37.
Landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
4. Tisdagen den 7 Maj, f. m.
Härigenom erhölles en ökad inkomst af 4,800,000 kronor. Vidare
kan genom bränvinstillverkningsafgiftens förhöjning med 20 öre
och förhöjning med enahanda belopp af tullen å spritvaror erhål-
las 3,720,000 kronor, som tillsammans med förhöjningen å stämpel¬
papperet utgör en summa af 8,520,000 kronor, hvilken vore mer
än tillräcklig för bristens fyllande.
Naturligtvis finnas inånga andra skatter, som kunna anlitas,
och i det afseendet ber jag få åberopa hvad Utskottets ordförande
i o-år omnämnde. År 1895 återstå ännu grundskatter samt rust¬
nings- och roteringsbesvär till ett sammanlagdt belopp af 5,610,000
kronor, hvilka skola afskrifvas intill år 1916, så att hvart annat
år ett belopp af 510,000 kronor eftergifves._ Jag tror vä! icke,
att någon ifrågasätter, att en sådan minskning i statsinkomster
skall kunna utan olägenhet af landet bäras; men jag ber att få
påpeka, att under år 1898 _ eger slutbetalning rum å 1858 och
1860 årens jernvägslån, hvarigenom staten besparas en årlig utgift
af 2,632,666 kronor 67 öre. Man kan invända, att dessa medel
komma att behöfvas såsom ränta å nya lån; men då erhålla vi
nya kapital, och de komma väl äfven att lemna någon afkastning.
Dessutom komma statens domäner att lemna eu förökad afkastning
och genom de indragna militieboställena kommer densamma att i
betydlig mån stegras, helst som till dessa höra icke mindre än
2,280,000 qvadratref skog.
Under gårdagen yttrade en talare, att kostnaderna för den
nya härordningen skulle blifva sa stora, att de komme att belöpa
sig till 8 kronor 72 öre på hvarje person. Jag har icke kunnat
få upp denna kostnad till mer än 7 kronor 11 öre. Det ar
naturligt, att man vid en sådan beräkning icke får utgå ifrån
folkmängden för ett eller annat år tillbaka och utgifterna för de
kommande åren, utan se på dessas samtidiga förhållande. I Tysk¬
land är budgeten för armén 7 kronor 74 öre på person; men
skilnaden mellan dessa båda tal är i sjelfva verket större än
som synes, emedan i följd af den langa ofningstiden ett ojemförligt
mycket större antal dagsverken försvinna från näringarne, än hos
oss skulle blifva fallet, och kostnaderna äro således i Tyskland
betydligt större. . ^
En annan talare fick upp bristen till 27 millioner. Derpå
har jag intet annat svar att gifva, än att med fantasiens tillhjelp
kan man få upp den ännu högre.
Då från statsrådsbänken blifvit förklaradt, att Utskottets
förslag erbjuder många väsentliga fördelar framför vår nuvarande
härordning, så kan jag icke finna annat än att fullt goda skäl
tala för att nu antaga detsamma, men med supplementarlottning.
Jag vet väl, att denna lottning inom landet betraktas med mot¬
vilja; men då icke full säkerhet finnes för, att dennya härord¬
ningen under alla förhållanden kommer att utan en sådan lottning
erbjuda ett tillräckligt försvar, har jag ansett mig böra biträda
deras åsigt, som påyrka en sådan lottning, öfvertygad derom att
tjenstetiden för den utlottade kan och bör bestämmas så kort,
Tisdagen den 7 Maj. f. in.
IV:o 37.
att han derigenom icke hindras från att fullfölja den lefnadsbana,
han för sig utvalt.
Jag anhåller om bifall till den nu föredragna punkten.
Friherre von Essen: Då redan så många talare yttrat sig i
denna fråga och flere andra äro anmälda, är det en skyldighet
att fatta sig så kort som möjligt och att söka undgå ett upp¬
repande af hvad föregående talare redan yttrat. Jag skall för
min del söka uppfylla tressa vilkor, ehuru jag möjligen icke torde
kunna undvika att upprepa ett och annat af hvad som redan är
sagdt. Jag skulle äfven kunnat helt och hållet afstå från min
rättighet att här taga till ordet, då så många andra yttrat sig i
frågan; men de ljudliga bravorop, hvilka i går åtföljde det tal,
som Kammarens vördnadsvärde Nestor höll, hafva gifvit mig an¬
ledning att nu yttra några ord; icke derför att jag vill protestera
mot dessa bifallsyttringar, i hvilka jag tvärtom hade svårt att
icke sjelf deltaga, utan derför att jag anser mig böra protestera
mot det slut, till hvithet den ärade talaren kom, då han tillrådde
Kammaren att i afseende å den förevarande punkten fatta ett
afstående beslut. Jag måste fortfarande påstå, att det var till
skada för sjelfva saken, att föredragningssättet icke blef sådant,
som jag tillät mig att föreslå. Jag vet, att vår ärade ordförande
i Utskottet och många med honom handlade bona fide under förut¬
sättning såsom antaget det, som i denna punkt framställes; men
jag vet tillika, att många icke dela en sådan uppfattning, att
många sväfva i ovisshet om förutsättningen skall anses såsom
antagen eller ej. Det har visat sig under samtalen man och man
emellan, att en sådan ovisshet är rådande, och jag tror att frågan
hade vunnit i klarhet, om denna förutsättning hade blifvit först
afgjord. Dermed hade icke behöfts att afgöra frågan om grund¬
skatternas eller rustnings- och roteringsbördans afskrifning utan
endast att fatta beslut derom, att innan härordningsförslaget
kommer att sättas i verket, skola Riksdagens båda Kamrar hafva
fattat ett gemensamt beslut angående dessa frågor och således
dessförinnnan icke någon tillämpning kunna ega rum af beslutet
om härordningen. Nu måste man ovilkorligen under diskussionen
öfver denna punkt ingå i öfverläggning jemväl om skattefrågan,
ehuru den icke hörer dit.
Jag ber nu törst att få upptaga den anmärkningen, att grund¬
skatterna och rustnings- och roteringsbördan icke böra afskrifvas,
då det vilkor, som framstälts i 1878 års skrifvelse, nemligen en
sådan härordning, som der omnämnes, icke innehålles i detta
förslag. Jag kan för min del icke förstå annat, än att 1873 års
skrifvelse innehåller ett sådant förslag, som det nu föreliggande,
och jag skulle gerna vilja höra en motbevisning mot en sådan
åsigt. Ehuru nämnda skrifvelse är väl bekant för hvar och en
af Herrarne, tillåter jag mig dock uppläsa sista delen af den¬
samma, som lyder sålunda:
“På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, och då till nästa
riksdag lärer vara att från Eders Kongl. Maj:t förvänta förslag
Landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 37.
6
Tisdagen den 7 Maj. f. m.
Landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
till nj organisation af landets försvarsväsen, antagligen grundad
på en vidsträcktare tillämpning af den allmänna värnpligten, får
Riksdagen, som ansett, att en befälsstam bör bildas ur de värn-
pligtiges led mot den ersättning af statsverket, som kan blifva
erforderlig, ock att således den indelta armén icke vidare blifver
hvarken lämplig eller behöflig för åstadkommande af ett för
landets sjelfständighet betryggande och efter våra förhållanden
lämpadt försvar, i underdånighet anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes, under förutsättning att en sådan arméorganisation varder
af Konung och Riksdag antagen i sammåkihang med ofvannämnda
förslag, i nåder föreslå stadganden, genom hvilka, efter en mått¬
stock af tre procent årlig afskrifning, ej mindre rustnings- och
roteringsbesvären med deraf härflytande kostnader komme att
efter hand minskas och slutligen försvinna, än äfven grund¬
skatterna upphöra, mot det att jordbruksfastighet åsättes bevillning
efter samma grunder som gälla för all annan fastighet; börande
den antagna arméorganisationen träda i verkställighet först sedan
nämnda stadganden om rustnings- och roteringsbesvärens samt
grundskatternas afskaffande likaledes blifvit af Konung och
Riksdag antagna11.
Nu kan jag icke förstå annat, än att här just är fråga om
att bilda “en befälsstam ur de värnpiigtiges led mot den ersättning
af statsverket, som kan blifva erforderlig11, och att således “den
indelta armén icke vidare blifver hvarken lämplig eller behöflig.11
Om jag icke misstager mig, har Herr Statsministern i går uti
Andra kammaren yttrat, att denna arméorganisation icke vore
så uppstäld, att den kunde göra den indelta armén obehöflig.
Jag är icke viss, om så blifvit yttradt; men jag kan icke fatta,
huru det i förevarande fall kan anses, att man brutit mot hvad
1878 års skrifvelse i detta afseende innehåller.
Ett ord i denna skrifvelse bar man emellertid ridit upp på,
nemligen det lilla ordet “betryggande“, och sagt, att det föreslagna
försvaret blefve icke för landets sjelfständighet betryggande. Jag
frågar då: står det i menniskomakt att åstadkomma något fullt
betryggande? Man vill väl icke förnärma Försynen ända derhän,
att man säger, att det finnes något, som utan dess bistånd är så
beskaffadt. För min del anser jag detta ord vara det olyckligaste
uti hela skrifvelsen; men jag tror äfven, att det icke behöfver
missförstås, utan, om det tages i god mening, det icke behöfver
gifva anledning till sådana anmärkningar, som här blifvit fram-
stälda. Jag säger öppet, att jag ogillat detta ord, men det hindrade
mig icke från att godkänna skrifvelsen, enär det enligt min tanke
icke kan innebära annat, än att man måste göra så godt man
kan. Då jag nu anser, att vilkoret för afskrifning af grund¬
skatterna samt rustnings- och roteringsbesvären är uppfyldt genom
det nu framlagda förslaget, faller af sig sjelft, att jag diskuterar
under förutsättning af den ännu ej föredragna ingresspunktens
antagande. Dermed vill jag dock icke hafva sagt, att Utskottet
i afseende å framställningen rörande allmänna bevillningen samt
Tisdagen den 7 Maj. f. in. 7
kommunalförfattningen valt sådana uttryck, som böra antagas;
men deri kunna förändringar vidtagas.
Det står i ingressen blott, att Riksdagens Kamrar skola fatta
sammanstämmande beslut i de omnämnda frågorna. Allt beror
dock till slut på Kongl.^Majff, ty i ingressen gifves, såsom sagdt,
endast till känna, att Ivamrarne för sin del skola fatta samman¬
stämmande beslut, Kong!. Maj:ts rätt reserverad. I afseende på
denna första punkt a) vågar jag påstå, att den är bra oskyldig; det
är deremot detaljerna som synas mig kunna gifva anledning till
keta strider; pa denna punkt åter synes mig, att hvarje svensk
man kan ingå. om han vill göra något för landets försvar, den är
nemligen så generel, att den bör kunna samla röster omkring sig.
Man har såsom första skäl mot antagandet af förslaget fram¬
hållit den i jemförelse med den valuta, man gifver, ringa försvars-
kraft, förslaget skänker.. För en tid sedan har en sakkunnig
skribent uttalat såsom sin åsigt, att man genom det förslag, som
innehåll i de 102:s motion, skulle få ett så dyrt försvar, att
kostnaden för .svenska arméns öfhingsdagar skulle uppgå till nära
dubbelt mot i Preussen och vida högre än i något annat land,
om jag ej misstager mig, till sex kronor om dagen för hvarje
man. Jag frågar om, vid beräkning af den verkliga utgiften för
nu varande öfningsdagar, denna utgift icke är ännu större. Lika
med en talare i går fäster jag mig vid denna beräkning, icke vid
hvem som betalar, ty landet gör det i alla fall, betalningen må
erläggas, af de enskilde eller direkt af statskassan. Det är dock
en sanning, att öfningen enligt förslaget blifver dyr. Det är en
gifven följd, när man vill bringa upp en till numerären stor styrka
med jemförelsevis liten öfning. Vill man afstå från denna styrka,
blir det billigare, men man har då ej den erforderliga försvars-
kraften att i nödens stund tillgripa. Jag påstår dessutom, att
den öfning, man gifver den nu varande indelta armén, är vida
mera bortkastad än den som komme att gifvas den nya hären;
på den indelta soldaten offrar man nog mångårig öfning, hvari¬
genom borttages en tid, som kunde bättre användas, under en
hastigare omsättning af manskapet. Det är derför jag anser
att det, som nu nedlägges på öfningarne, är sämre användt än
det som kommer att offras på de nya stamsoldaterna, med deras
kortare tjenstetid.
Man säger: gör tjenstetiden kort för den blifvande stamsol¬
daten, men låt honom ändock få behålla bostad, hvarigenom an¬
skaffningen skulle betydligt underlättas. I samma stund jag för¬
kortar tjenstetiden till hvad som är nödvändigt för truppens ut¬
bildning, är det emellertid klart, att fördelen af tak öfver huf-
vudet förfaller; för den, som tjenar lång tid. kan denna fördel
vara lockande, då det deremot icke är lämpligt att åt den, som
tjenar högst sex år, erbjuda ett hem, som han efter denna tids
förlopp får lemna för att kastas ut på en oviss bana kanske med
hustru samt ett eller flera barn. Jag hemställer, huruvida detta
aflöningssätt kan lämpa sig för den korta tjenstgöringstiden, som
ovilkorligen betingar yngre folk. Det är af dessa skäl jag icke
N;o 37.
Lan dt försva¬
rets ord¬
nande.
(Forts.)
N :o 37.
s
hemåtförsva¬
rets ord¬
nande.
(Forts.)
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
anser indelningsverkets grand lämplig att bygga på, i förening
med värnpligtsystemet.
Af de många anmärkningar, öfrige talare gjort mot förslaget,
ber jag att få upptaga två, deraf jag förenar mig i den ena, som
angick en hastigare tillämpning af beväringens öfningar. Hvar¬
före skall det draga ut så lång tid innan man kommer till de 90
dagarne ? Jag anser, att öfvergångstiden är för lång och hoppas,
att, när vi komma till den punkt, som handlar derom, jag måtte
få bidraga till att denna öfvergångstid må förkortas.
Den andra anmärkningen, som tyckes vara mest graverande
och på hvilken förslagets öde torde helt och hållet hänga, gälde
anskaffningen af stammen. Det är tydligt, såsom ock flere talare
framhållit, att Utskottet icke framstäf någon otvifvelaktig viss¬
het om möjligheten af det utaf detsamma förordade anskaffnings-
sättet, men man får finna sig deruti, att man kommit sanno¬
likheten bra nära. Man skulle ju på samma sätt kunna säga
att en industri, hvilken som helst, icke med trygghet kunde ega
bestånd derföre, att man icke vet om man för penningar kan
lösa arbetet.
Man har sagt, att det icke är möjligt för staten att konkur¬
rera med den enskilda industrien. Jag tror deremot, att staten
kan göra det, ty är det sådana tider att de enskilda kunna betala
höga arbetslöner, så bevisar detta goda tider äfven för staten,
och då har staten tillgångar, hvarmed den kan betala. Men allt
beror naturligtvis i första rummet på den uppfattning, nationen
kommer att hafva om institutionen och den utsigt, ynglingar
kunna hafva att genom denna bana bereda sig utbildning och
framtid.
Det är kändt, huru ynglingar ur de lägre klasserna sträfva
att lära något. De ingå i folkhögskolor och landtbraksskolor,
taga del i skapskytteöfningar o. s. v. Detta visar benägenhet att
få lära något. Man kan säga att landtbruksskolan är till för att
dana goda landtbrukare och att nyttan af att deltaga i den under¬
visning, som der meddelas, är mera påtaglig, men så är ej fallet
med folkhögskolorna; i dem ingå ynglingar af folket endast af
begär efter undervisning och för att blifva dugliga menniskor,
men icke för något sådant särskildt ändamål som att lära sig ett
visst yrke. Jag tror att de militära skolor, som här ifrågasättas,
kunna blifva så nyttiga, att när befolkningen kommer till rätt
insigt derom, rekryter icke komma att der saknas, om derjemte
en tillräcklig ekonomisk ersättning gifves. De andra omnämnda
skolorna bereda icke lärjungarne någon inkomst, men ändå kosta
de mer än gerna på sig att genomgå dem. 1 de militära skolorna
åter lemnas en ersättning, som är högre än den en vanlig tjenste-
dräng åtnjuter. Ty här lemnas icke blott den vanliga lönen utan
dertill kläder, hvarjemte tjenstetiden första året är endast 10V2
månader. Under de följande åren har soldaten samma lön och
icke längre öfning än 30 dagar med undantag af de skolor, der
längre öfning förekommer i och för avancement.
Tisdagen den 7 Maj, £. m.
9
X:o 37.
Na säger man: men lönen för en soldat är redan nu 150 Lanuojorsva-
kronor om året på de orter, der man icke gifver soldaten bostads- reU °Jd'
lägenhet. Det är sant. I Skåne t. ex. uppgår lönen till nämnda (^Ti-ts )
belopp i medeltal. Jag frågar: om en karl kan binda sig för
hela sin framtid för 150 kronor om året, skall han då icke hellre
vilja binda sig på samma vilkor för en kortare tid? Jag tror det
obetingadt, och skulle i Norrland denna lön uppgå till högre
belopp, så kommer detta dock icke att blifva förhållandet på
andra orter.
Man vill jemföra antagande af tjenst i stammen med inträde
i garnison. Jag tror icke att jemförelsen är hållbar, ty det är
en betydlig skilnad att ingå i tjenst vid stammen i sin hemort,
der man känner befäl och kamrater, mot att komma till en främ¬
mande garnisonsort, som för rekryten är okänd, för att icke säga
illa känd.
Jag tror, att dessa skäl äro talande för det antagandet, att
det blir vida lättare att få dem, som vilja inträda i stammen än
det nu är att genom värfning anskaffa folk. Något inflytande
måste det hafva, att hvarje ung man är skyldig till tjenstgöring
under de trenne månaderna. Jag menar, att det måste utöfva
tryck, att värnpligten får göra sig gällande för alla. Men är
man säker på detta, hvarföre icke medgifva supplementarlott-
ningen? frågas då. För min del skulle jag icke vara emot den,
men jag erkännner, att i detta fall fäster jag mig mjmket vidden
allmänna meningen i landet. Det är något som sårar många,
detta att man fäster sig vid den allmänna meningen; man skall,
säges det, hafva sin egen mening och stå fast dervid. Det gillar
jag och vill försöka att vara sjelfständig, men i denna fråga, der
det gäller att hela nationens ungdom skall personligen deltaga i
landets försvar, är nödvändigt att lagstifta så, att icke lagen från
början mottages med motvilja. Jag tror, att man bör göra den
så smaklig för folket, att den får verkligt lif, utan hvilket dess
framgång icke är betryggad. Det är af detta skäl, som jag för
min del fogar mig i att strängt hålla på den omständigheten, att
lottning icke införes. För öfrigt hafva alla lottningens försvarare
med en mun utdömt den såsom orättvis och obillig; endast såsom
nödfallsutväg kan den få användas. Låt lottningen vara til! dess
den dag kommer, då den visar sig oundgängligen behöflig. Vore
det endast på lottningen som möjligheten att få stammen fulltalig
berodde, så skulle äfven jag ingå derpå, men det finnes andra
utvägar, såsom att öka beväringens öfningar, hvarigenom en öfver-
gångotill 1875 års förslag småningom kan möjliggöras.
Åtskilliga talare hafva nöjt sig med att icke vilja göra något
i denna sak. En talare i går fälde det yttrande, att i dag kunna
vi emotstå, i morgon icke. Har man någon glädje af att kunna
göra motstånd i dag, då man ser att det man vill motarbeta till¬
växer och en annan dag icke kanemotstås? Jag lemnar åt talaren
sjelf att svara derpå. Den negativa ställning, man intager, anser
jag böra hafva utsigt att vara hållbar och icke sådan, att man
ser framför sig, att man måste uppgifva den och lemna sitt bifall
N:o 37.
10
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
Landtförsva-till det, som man ännu mindre skulle vilja önska. Under flera
'ilande' Rr ^ar nu ^enna fråga stått på dagordningen såsom vår stora
(Forts.) lifsfråga. Den har varmt legat mig på hjertat och jag har så
intresserat mig derför, att jag med uppoffring af min egen mening
i många fall sökt bidraga till dess framgång såväl år 1867 och 1871
som år 1877. 1875 var jag icke medlem af denna Kammare, annars
skulle jag hafva sökt bidraga till framgången äfven af det då
framlagda härordningsförslaget. Ansvaret på dem, som under dessa
år sagt nej till hvarje härorganisation, har vägt tungt och länge
nog. De hafva icke förmått att vidare bära detta ansvar, hvilket
synes af den sällsporda enighet, hvarmed de förenat sig om detta
förslag. Sakkunnige män hafva medgifvit, att en stor förbättring
i militäriskt hänseende innebäres i detta förslag. Nu äro rollerna
ombytta. Nu gäller det, huruvida Första Kammaren skall börja
att å sin sida säga nej, och skall det fortgå på det viset, få vi
se till, med hvad glädje vi kunna framträda och ansvara för våra
mandat. Jag tror, att ett sådant tillvägagående vore föga he¬
drande för representationen och föga gagnande för vårt land. Jag
yrkar bifall till denna punkt.
Herr von Möller: Jag tillhörde icke den majoritet, genom
hvars beslut 1873 års skrifvelse tillkom, och då jag förklarar detta,
har jag också dermed antydt min ståndpunkt till denna fråga.
Jag har icke kunnat instämma i ett köpslående rörande fädernes¬
landets försvar, icke heller har jag kunnat anse att den indelta
armén, såvidt den tidsenligt omorganiserades, icke skulle erbjuda
en fullt lämplig befälsstam för att dermed förena beväringen.
Gerna instämmer jag derför i de loford som chefen för landtför¬
svarsdepartementet i går uttalade om den indelta armén: att den
är en stam som, om än något föråldrad, dock är frisk i kärnan
samt egen krigaredygderna manstukt och trofasthet. För min
del beklagar jag derför att Utskottet på ett så högst knapphändigt
sätt behandlat Friherre Klinckowströms motion. Den innehåller,
efter min uppfattning, åtskilligt som väl varit värdt att beaktas
och närmare granskas, och jag tror, att den frivilliga men betalda
stam, som af Utskottet föreslås, blifvit bättre och för staten
mindre betungande, om Utskottet i sitt förslag beaktat åtskilligt
som motionären framställ Den föreslagna stammen hade, enligt
min uppfattning, blifvit bättre och den hade blifvit mindre kostsam,
om af de fyra och en half millioner, som skola användas till
värfning, en större eller mindre del användts till godtgörande af
rust- och rotehållares berättigade anspråk på grund af omorgani¬
seringen samt i och för öfningstidens förlängning.
Den siste talaren har framstält åtskilliga anmärkningar, hvar¬
med han velat antyda den indelta arméns olämplighet till stam.
Han har sagt, bland annat, att en stam, deri tjenstetiden skulle
vara 3 ä 6 år, icke i bostaden skulle se någon uppmuntran, lockande
till inträde i tjensten. Men i 3 § 2 mom. i lagen om upprätthål¬
lande af härens stamtrupp har redan Utskottet föreslagit, att äfven
den frivilliga, värfvade stammen skulle få lof att rekapitulera.
11
Tisdagen den 7 Maj. f. in.
N:o 37.
Om detta monienL både fått en utvidgning, så hade den antyddaLandtfönva-
svångheten varit häfd. Talaren sade vidare, att det är lättare rets ord'
att för 150 kronor få eu soldat, om yrkestiden begränsas till så ?wndte\
kort tid. Det är något som jag vågar betvifla. (.rom.;
Om man väljer ett yrke, så väljer man det väl hellre för att
kunna bedrifva det en längre tid än blott för ett fåtal år. I
alla fall vädjar jag till talaren, om icke hans erfarenhet såsom
godsägare är lika med min, nemligen att det är lättare att få
en duglig arbetare, om denne har hopp och visshet om att, derest
han vill, få qvarblifva i tjensten en längre tid.
Men, mine Herrar, jag vill icke ingå i någon diskussion, icke
söka framhålla eller vidare upptaga den siste talarens framställ¬
ning. Efter den långvariga öfverläggning, som egde rum i o-år
och som väl kommer att fortsättas hela denna dag, är hvarje
talare skyldig att yttra sig i korthet. Men den siste tala ren an¬
förde nagra ord af det yttrande, Herr Statsministern i går afgaf
i Andra Kammaren. Fastän detta yttrande varit synligt i en af
dagens tidningar, tror jag dock, att det är väl förtjent att höras
här och intagas i denna Kammares protokoll. Herr Statsministern
yttrar: Fn åt grundtankarne i Riksdagens skrifvelse åt 1873 var,
att indelta armén skulle blifva obehöflig genom en vidsträcktare
tillämpning af värnpligten; och denna utsträckning har åtmin¬
stone jag tänkt mig skola leda till en begränsning af kostnaden
för anskaffande af en tillräcklig armé. Men skall en stam värfvas
till hvad pris som helst, sa kan den indelta armén icke anses
hafva blifvit obehöflig; och om ingen tvångsutskrifning någonsin
kan komma i fråga för härens kompletterande, så förfaller också
den aberopade grunden för anspråket på indelningsverkets afskrif¬
ning, nemligen att rust- och rotehållare äro för evärdliga tider
frikallade från en sådan utskrifning.
Ännu betänkligare blifver det att välja det dyraste sättet för
stamtruppens bildande, då dervid såsom ytterligare vilkor upp-
stä-lles, att staten samtidigt skall efterskänka grundskatterna,
h vilkas afskaffande, nur önskvärdt det än är ur flere synpunkter,
likväl måste vara beroende deraf att icke andra skattdragande
öfver höfvan betungas.
Om icke jag redan uttalat min enskilda åsigt, skulle jag på
grund af de af mig nu upplästa. ord, blott på grund deraf, yrka
afslag å Utskottets förslag, hvilket yrkande jag nu äfven fram¬
ställer.
Grefve Sparre: Om jag ej misstager mig, är jag den tjugu-
tredje eller tjugufjenle talaren vid dennna punkt, och naturligt
är^ då, att jag icke kan anföra något nytt, utan måste i en viss
mån repetera hvad förut sagts. Frågar man mig då hvarför jag
begärt ordet, ber jag att till min ursäkt få anföra, att då jag under
de åtta år, jag tillhört denna Kammare ©ch försvarsfrågan flera
gånger förevarit, aldrig uttalat mig offentligen i ämnet, jag nu
önskar att framställa min mening i denna vigtiga fråga.
N:o 37.
Landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
]2 Tisdagen deri 7 Maj. f. in.
En talare yttrade i går, om jag ej missuppfattade hans ord:
i dag kunna vi stå emot, men icke i morgon. Utsträcker jag
detta yttrande till Riksdagen, så instämmer jag fullkomligt deri,
att Riksdagen visat en ofantligt stor förmåga i att stå emot
hvarje förslag till försvarets ordnande, men deremot en ofantligt
liten' förmåga att främja den vigtiga frågans lösning.
Den del af representationen, hvarifrån afslagen alltid förut
kommit, räcker oss i dag handen och i den ett förslag, som inne¬
bär en väsentlig förbättring i vårt försvar och ett godt frö till
framtida utveckling. Jag vågar derföre icke taga på mitt ansvar
att undanskjuta frågan med ett rent. afslag. Jag tror,, att om
man försummar det gynsamma ögonblicket, det skall dröja länge
innan ett sådant ånyo erbjuder sig. De olika meningarne om
försvarets ordnande hafva icke varit starka nog att drifva sig
fram, men dock tillräckligt starka att i förening med dem, som
ingenting' vilja göra och med dem som ej veta hvad de vilja,
hindra hvarje förslag att gå igenom. Skall detta fortgå och frågan
år efter år ständigt undanskjutas, kan jag icke. underlåta att
uttala den förhoppning, att ej slutet på allt må blifva, att en sida
af vår historia blir lik det sista bladet af Polens. Man dröjer
icke ostralfadt att värna den frihet och sjelfständighet, hvaröfver
man är stolt och lycklig. Här har framhållits önskvärdheten af
att kunna bygga det nya på det gamlas grund. Jag tror, att
detta hvarken låter sig göra eller vore lämpligt. Det indelta
aflöningssättet medför en längre tjenstetid, och en sådan förefaller
mig vara ett förspillande af tid, penningar och krafter. Dessutom,
om man måste skaffa en stam, derur ej blott befäl skall tagas
till värnpligtig! manskap utan äfven utgöra stöd för detta, så
måste man, i den mån tjenstgöringen skall blifva längre, öka
stammen och derigenom också kostnaden. Derjemte synes mig,
att indelta aflöningssättet icke är lämpligt för soldatens utveckling,
ty genom besittningen af torpet föranledes soldaten att gifta sig,
och derefter kommer han, efter hvad jag tror, att med mindre
intresse än eljest egna sig åt de öfningar, hans utveckling påkallar.
Han vet, att familjen är beroende af hans arbete och måste såle¬
des för sitt längre inkallande i tjenstgöring fordra den ökade ersätt¬
ning, som är. nödvändig för att han skall kunna besörja familjens
underhåll. Äfven instämmer jag i ett yttrande, som. fäldes här i
går, i fråga om olämpiigheten af att i farans stund i första hand
utsända familjefäder, då kulan som träffar äfven gör en familj
brödlös. Jag tror således, att vi icke böra eller hafva utsigt
att kunna bygga på den gamla grunden, men äfven, förutsatt att
något sådant skulle lyckas, vore en sådan organisation endast att
betrakta såsom en öfvergångsorganisation till den, som ligger i
Utskottets förslag, och då önskar jag för min del, att steget toges
ut på en gång.
Meningen att bygga försvaret på allmänna värnpligtens grund
finnes uttryckt i 1875 års förslag, hvilket i militärt hänseende var
det bästa; men de anspråk, det stälde på icke blott penningar
utan äfven personliga uppoffringar, voro så stora, att svenska
Tisdagen den 7 Maj. f
18
:*:<> 37.
folket ryggade tillbaka för att godkänna det. Jag kan härvid LandtfSm-n-
icke underlåta att beklaga den form, i hvilken det framlades. Då rets ord'
det framlades i hela sin storhet utan någon förmildrande omstän- r^ovtl')
dighet vid sidan, utan något öfvergångsförslag, utan utredning om
statens förmåga att bära den föreslagna bördan eller om grund¬
skatterna, var det naturligt att det skulle visas undan och med
det för eu ganska aflägsen framtid hvarje förslag, bygdt ensamt
på värnpligtens grund. Det nämndes af en talare i går, att värn-
pligtsystemet födts af fosterlandskärlek och hat. Jag tror, att
det födts af fosterlandskärlek och förtryck, men att det vidmakt-
hålles och utvecklas af fosterlandskärlek, blandad med maktlyst¬
nad och hämdkänsla. Dock tror jag icke, att konseqvenserna
häraf äro, att de mindre folken alldeles kunna lemna detta vapen
å sido, då det begagnas af de stora folken, och jag anser, att man
måste ställa sina försvarskrafter i något förhållande till den fara
som hotar. Derför föreställer jag mig, att ett litet folk icke kan
gå i spetsen för en förändring och försumma ett medel att få en
stor armé, hvilket begagnas af alla stora folk rundt omkring.
Jag tror således, att hvarken ett förslag bygdt på den nu¬
varande grunden eller ett förslag på värnpligtens princip ensam
vore lämpligt och har utsigt att vinna framgång. Önskar man
att få något gjordt för försvaret, finner man, att hvad vi nu ega
icke är betryggande, så måste man se sig om efter ett godt öfver¬
gångsförslag, och jag kan ej finna annat, än att Utskottets förslag
är ett sådant. Om jag fäster mig vid ökningen af den fasta be-
fälspersonalen, om jag ser till den tillökning af öfvade soldater,
som förslaget innebär, om jag tager i beräkning dem, som efter
uttjent tjenstetid i stammen fortfarande tillhöra första uppbådet i
händelse armén mobiliseras, om jag besinnar den ökade styrka,
som lemnas genom ökade öfningar för beväringen, så måste jag
erkänna, att Utskottets förslag medför en väsentlig förstärkning af
våra försvarskrafter. Man har sagt, att stammen icke skulle blifva
god, ja, man har till och med om den begagnat ett ord, som jag
skulle önska icke blifvit yttradt, lösdrifvare. Jag vet icke hvad
man menar med ett sådant uttryck, men menar man dermed att
stammen ej skulle blifva bofast och på den grund förtjena en sådan
benämning, så består indelta armén till stor del af lösdrifvare;
ty i flera delar af riket har soldaten icke torp. Man har fram-
stält spörsmål, om den föreslagna stamtruppens beskaffenhet. Den
kan ej med visshet förutsägas.; den kommer att bero på den om¬
sorg, med hvilken truppen väljes och utbildas. Jag tror icke, att
det är rätt att jemföra den föreslagna stamtruppen med våra hit¬
tills varande värfvade garnisonstrupper. Sättet för anvärfningen
och tjenstgöringen skulle blifva helt olika, så hvad moraliteten
beträffar, tror jag, att ingen jemförelse bör kunna ske.
Man har talat om svårigheten att anskaffa stamtrupper. Svå¬
righeten skulle komma af den korta tjenstetiden och vore denna
lika lång,, som för den nuvarande stammen, så skulle ett större
antal ju icke behöfvas, men genom den kortare tjenstetiden, som
anses militäriskt nödvändig, uppstår det större behofvet af re-
N:o 87.
l-l
Tisdagen den 7 Maj. f, m.
Landtförsva- kryter. Om detta större behof å ena sidan medför ökade svå-
reU °Jd~ righeter, så kan å den andra icke nekas, att den kortare tjenste-
(FortsO tiden äfven kommer att i viss mån underlätta rekryteringen. Och
mot det exempel, som af föregående talare anfördes derom att
man lättare kunde få en duglig tjenare, om denne hade utsigt att
få stanna länge i tjensten, vill jag blott framställa en fråga: om
man ville antaga tjenare för till exempel 18 år, skulle man då ej
hafva svårt att få någon tjenare? Möjligheten af att få en god
trupp beror naturligtvis på det anseende den får och den utveck¬
ling, som lemnas den. Om man gör militärtjensten till eu god
skola, tror jag, att snart skall visa sig ökad möjlighet att an¬
skaffa folk. — Jag förstår mycket val en lottning, som af första
åldersklassen utan rätt till friköpning uttager nödigt antal för
stammen. Den uttagna klassen får sålunda samma sammansätt¬
ning, som åldersklassen hvarur den uttages har, eller i militärt
hänseende den bästa. Jag förstår äfven den lottning, som 1875
föreslogs i en reservation; den afsåg endast, att Riksdagen icke
skulle kunna neka tillräckligt anslag för anskaffande af truppen.
Men den nu föreslagna så kallade supplementarlottningen har jag
för min del svårt att fatta. För mig skulle en sådan anordning
innebära att staten säger, att den finner att lottning är orättvis
och obillig och att staten icke vill vara orättvis och obillig, så¬
vida det icke kostar öfver 150 kronor per nummer men att, om
det kostar mer, staten icke skyr att vara orättvis och obillig.
Priset å det personliga arbetet inom de olika utskrifningsdistrikten
skulle äfven blifva det bestämmande, huruvida och hvarest lott¬
ning skulle ega rum, och i vissa delar af vårt land lottning blifva
regel, i andra anvärfning regel och lottning undantag. Om ett
sådant stadgande om lottning som är föreslaget antoges, fruktar
jag ytterligare, att deri skulle ligga en frestelse att icke göra så
mycket som möjligt för anskaffande af frivilliga, ty ju mindre som
göres för anskaffande af rekryter ju flere finge då utlottas, och
den utlottade kontingenten blifver onekligen den bästa.
På grund af hvad jag anfört önskar jag framgång åt Utskot¬
tets förslag och kommer att rösta derför. För min del kan jag
icke uppskjuta landets vigtigaste fråga till morgondagen i hopp
att möjligen få något bättre förslag. Jag fruktar nemligen, att
genom ett afslag frågan, som är af så stor vigt, skulle uppskju¬
tas för lång tid, och jag ber att få sluta med att anföra några
ord, som utsädes 1871 af en högt aktad medlem af denna Kam¬
mare och hvilka ord synas mig alltid lika tillämpliga på denna
fråga: “Jag vågar hysa en fast tillit till en så högsinnad upp¬
fattning af stundens kraf äfven hos dem, som i särskilda delar
tänka olika, att de för det stora ändamålets skull rätta sin en¬
skilda mening först i andra rummet, och jag tror mig äfven med
visshet kunna förtrösta derpå, att de samhällsmedlemmar, af hvilka
ökade uppoffringar komma att härigenom fordras, skola med glädje
vara dertill redo, endast fäderneslandets sjelfständighet genom ett
starkt och väl ordnadt försvarsväsende blifver betryggad. Detta
15
N:o 37.
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
störa mål kan ej utan enig samverkan mellan Konung och folk¬
representation vinnas.“
Grefve Mörner, Oscar: Vid det tillfälle år 1878, då den
så beryktade skrifvelsen biet af Första Kammaren bifallen, hvari¬
genom försvarsfrågan sammankopplades med den om grundskat¬
ternas afskrifning, hörde jag till deras antal, som motsatte sig
aenna skrifvelsemen då den det oaktadt kom till stånd, hade
jag en tröst deri, att vi dock vid grundskatternas afskrifning
skulle komma att erhålla ett fullt betryggande försvar. Jag hade
sålunda rätt att antaga, att så snart frågan om försvarets ord¬
nande förekom, de personer, som deltagit i beslutet om skrifvel¬
sen, skulle såsom en man förena sig omkring den fana, de sjelfve
uppsatt, och oryggligt och ovägerligt afvisa hvarje förslag till
arméorganisation, som icke var fullt betryggande. I dag har vis¬
serligen en talare här uppträdt och förklarat, att han hade varit
emot detta ordet betryggande och velat utesluta detsamma, men
röstat derför nödd och tvungen. Huru många af de öfrige, som
röstade för skrifvelsen, velat utesluta nämnda ord, vet jag icke,
men äfven om ordet betryggande tages bort, står alltid qvar, att
vi skulle få ett försvar, och hvari ligger skilnaden mellan dessa
båda uttryck? Meningen i båda fallen kunde icke vara annat än
att landet skulle erhålla ett försvar, lämpadt efter dess förmåga
att värna sin sjelfständighet, så vidt på samkällsinrättningarna
beror. _ Utgången sedan står icke i menniskans hand, men det folk,
som gjort hvad det kunnat, som uppbjudit sina krafter för att
värna sig, har dock rätt till allas aktning.
Min fråga till mig sjelf vid pröfning af det arméförslag som
föreligger, blef alltså helt naturligt: kan det, som nu föreslås, anses
utgöra ett betryggande, det vill säga ett väl och ändamålsenligt och
efter fulla måttet af våra krafter ordnadt försvar? 1 detta hän¬
seende ville jag dock ej lita på mitt eget omdöme utan sökte och
fick tillfälle till samtal med militärer — utan att mena något ondt
kan jag såga, att jag verkligen icke vet, om de voro de allra
största kapaciteter, men jag har hyst tillit till deras kompetens
och har trott mig kunna fästa vigt vid deras ord — och af dem
erfor jag, att somliga ansågo hvad som här bjudes icke innebära
något särdeles framsteg, medan andra bestämdt förklarade det
medföra en betydlig förbättring och förstärkning af vårt försvar,
dock så, att då jag ytterligare frågade: nå, kan det då anses inne¬
bära ett betryggande försvar, svarades: det vilja vi ej påstå; det
är bättre än hvad vi hafva, men mer våga vi ej säga. Kan icke
större beröm gifvas åt. det föreslagna nya, då är denna nya armé¬
organisation icke, enligt min tanke, ett betryggande och ur den
synpunkten således antagligt försvar, ehuru jag visserligen, såsom
jag redan antydt, icke vill påstå, att ett försvar skall kunna åstad¬
komma sådant som ingen makt skulle kunna krossa eller tillintet¬
göra, utan ett fullt försvar i mån af våra krafter. Således kan
det för mig, som icke ens varit med om 1873 års skrifvelse, icke
finnas något skäl att gå in på ifrågavarande förslag, och jag hade,
Landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 37.
Landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
16 Tisdagen den 7 Maj, f. m.
som sagdt, äfven ansett mig berättigad att antaga, att de, som
deltagit i beslutet om denna skrifvelse och voro bundna af det
deri uttalade vilkor att gifva landet ett betryggande försvar, också
skulle ställa sig på min sida och afslå förevarande projekt. Huru
desse Herrar göra, vet jag icke; det må vara deras sak! Jag har
endast velat uttala hvilket anspråk jag ansett mig berättigad att
på dem ställa.
Här har nu ordats mycket i denna angelägenhet och det har
framhållits, att då man tillbakavisat så många organisationsplaner,
så borde något nu en gång göras; nu bjudes oss — säger man —
ett förslag, som ordnar armén bättre än som vi hafva; nu räckes
oss handen och, om vi nu afslå den, så är ovisst om vi någonsin
få ett sådant anbud mer. JDet skall ligga något ädelt, något hög-
sinnadt i detta anbud! Jag dömer icke öfver andras motiv, utan
önskar att kunna hysa. den bästa möjliga tanke i detta hänseende,
men hvad som föreligger i tydliga ord och skrifna handlingar, det
måste jag hafva rätt att fästa mig vid. Jag finner då, att detta
anbud, som nu göres oss, sker under fullt vidhållande af anspråket
på eftergift af grundskatter samt af rustnings- och roteringsbe-
sväret, och jag måste då fråga: hvad skall en annan gång finnas
qvar att gifva för att i utbyte skaffa någonting bättre, då denna
otillräckliga och må hända icke särdeles stora förbättring fordrar
sådana ytterligare offer af samhället i dess helhet, då det steg
nu tages, endast erhålles derigenom, att man i hög grad gynnar
en del samhällsmedlemmar, medan ökade pålagor och utskylder
kräfvas af en del andra. På hvad grund skola vi då bygga våra
förhoppningar att en annan gång få ännu taga ett steg framåt? Huru
skola vi en gång, såsom nu förespeglas oss, kunna öfvergå till
allmän värnpligt? Vi stå der och hafva intet att bjuda. Ty
kommen i håg, och det måste oeftergifligen alltjemt framhållas, att
hvad som nu bjudes icke bjudes för intet. Man talar om foster¬
landskärlek. Må vara, jag hoppas att den har varit med om att
framställa ifrågavarande anbud, men den hade framstått renare
och hade kunnat högre värderas, om den varit litet mindre be¬
mängd med sådant, som han alstra misstankar om egennytta, äfven
om sådan ej skulle finnas. Men tillfället förgår, upprepar, man;
vi få icke än eu gång ett sådant anbud! Mine Herrar! År det
fosterlandskärlek, som endast pockar och säger: detta bjuder jag,
men jag går icke in på någon jemkning, någon slags ändring i
hvad jag vill, utan tager då min hand tillbaka, med samhället må
sedan gå huru som helst. Men jag kan ej tro, att svenska repre¬
sentationen är så sammansatt att, om detta förslag förkastas —
icke af ovilja, ty dertill finnes ingen anledning, icke heller af
misskännande af deras välmening, som framlagt detsamma, utan
på goda skäl, att organisationen icke är sådan, att den medför
väsentliga fördelar och grundlägger ett försvar, som i kraft för
sig betryggar och ersätter de kostnader detsamma medför — att,
säger jag, de, som nu framstält förslaget, då skola framdeles mot¬
sätta sig hvarje annan förändring; och sker det så, då hvilar an¬
svaret icke på dem, som sin pligt likmätigt icke velat bifalla hvad
IT
N:g 37.
Tisdagen den 7 Maj, f, m.
de ansett vara för samhället skadligt och vådligt, utan nå dem
egensinnigt och sjelfkärt afslå och förkasta3allt. som ej till
la delar ofverensstämmer med deras mening! Härmed har ias:
velat, sa godt jag kunnat, vederlägga detta tal om att det nu
. kulle vara sa-att saga en fataliestund, då Sveriges öde afgjordes
Jag kan icke föreställa mig det, icke antaga, att desse 102 som
sentetifnen skof ?°m ut§?ra fullt Vs af svenska repre¬
sentationen, skola . för framtiden vilja motsätta sig och förhindra
hvarje förbättring i vårt försvarsväsen, utan jag hoppas att äfven
de». v,lj, taga och gifva skal, öfvertaga
Man kan vara tacksam för det nu framlagda förslaget såsom väl¬
menande och vittnande om sträfva» att före frågan framåt men
om man finner sig icke kunna antaga detsamma utan omarbetning
och förändring, ma sadant väl icke kunna verka derhän, att de
som sta pa andra sidan, framdeles skulle motsätta sig hvad som
for samhallet kan vara gagneligt. 8
Mot detta förslag har jag nu åtskilligt att anmärka, men der¬
utinnan skall jag icke vara vidlyftig, enär jag erkänner att i as:
fråLeSur formaga att bedöma de militära detaljerna; dock vill jag
fråga, hurudan blir den har ifrågasätta stamtruppen? Den skulle
bestå af 30 000. man af alla vapen och derjemte skulle härens
styrka grunda sig pa 2 så kallade uppbåd af beväring. Man har
da sagt om den indelta armén, att det vore ohyggligt att skicka
den i ^lt, emedan hvarje kula kunde träffa en familjefader; men
månne icke, da forsta och andra uppbådet blir utkalladt, flere af
dem kunna vara familjefäder? Och jag tror verkligen icke att
inom svenska armén hagen att försvara sitt fädernesland är si un -
ken sa djupt, att icke äfven familjefäder skulle vilja gå i fältkock '
Ä»TaJ“^laiä oeh ullrra siu ^ »»*•£ ir»;S
vara m“S1“ stamtruppen, synnerligen rekapitnlanter
vara gitta man. Men jag återkommer till min fråga: hurudan
blir da denna stamtrupp? Af hvilka personer skulle den egent¬
ligen komma att bildas? Här hafva blifvit fälda hårda ord i detta
att6bestå TT <Jetllt.0rde kuiina uekas att Jenna stam komme
att bestå hufvudsakligen af hvad man kallar landets lösa befolk-
nmg. .Personernas värde som menniskor vill jag icke underkänna
men säkerligen aro de i de flesta fall ej i besittning af någon
högre grad åt upplysning eller kunskaper. Emellertid, efter tjenst-
1 stamtruppen, återinträda dessa personer i det allmänna
iifvet och sålunda bildar sig inom landet en stor massa vapenöf-
vade man, disciplinerade och till krigstjenst dugliga, och, jag vet
icke, linne Herrar, om jag skall framställa den framtidstafla jas
tycker, mig se, men lag tror, att dessa förhållanden äro värda att
tagas i öfvervägande, da man erinrar sig, huru socialismen i våra
dagar sprider sig och af tidningar och tidskrifter inhemtar, huru
tveka*T/Pikland d?ras ™od ^g för dag växer, så att de icke
.a ekat att uttala att efter någon tid och blott de få ledare, så är
största delen af den vapenföra befolkningen i deras led. En annan
sak ar, om stamtruppen bildas af värnpligtige, då inträda alla i
Första Kammarens Prof. 1878. N:o 37. 2
LandtfÖrsva-
rets ord¬
nande.
(Ports.)
2f:o 87.
18
Tisdagen den 7 Maj, f. ra.
nande.
(Forts.)
landtresa- ledet och alla stå bredvid hvarandra, hvarigenom sådana farliga
rets ord- elementer, som lag talat om, blifva i väsentlig man paralyserade.
Om nu grundskatterna samt rustnings- och rotenngsbordan
borttoges, huru skulle detta verka på den störa allmänheten, den
allmänhet, som står under hemmansegarne och som ju utgor fler¬
talet äfven på landet? Denna allmänhet är alldeles icke okunnig
om hvad som tilldrager sig, ty tidningar till en stor del aktnings¬
värda, men till en del ock af den beskaffenhet, att de ej förtjena
detta namn, sprida kunskap derom; och nar denna allmänhet tar
veta, huru en viss samhällsklass bereder sig störa fordelar, fram¬
ställer sig för densamma den fråga: hvarför skall samhallet be¬
handla oss så styfmoderligt; vi hafva i långa tider utgjort vara
skatter, om äfven små, dock för oss dryga, och hvarför kunna icke
äfven vi erhålla lindringar i desamma? Kommer da dertill, att
de få betala ökad beskattning på socker, på kaffe och kanske pa
Öl, såsom en talare nämnde, skall missnöjet blifva än större der¬
öfver, att samhället gynnar en särskild klass framför de andra.
Detta är icke blott drömmar, utan jag tror att vi sta ganska nära
en sådan verklighet och det missnöje, hvarom jag talat, kan vaxa
så, att samhället kunde få svårt att reda sig dermed.
Stamtruppen skulle skyddas genom en garantilag, sager man.
Huru är då denna lag beskaffad? Hvad är det, som derigenom
skvddas? Jo, det att vi skola hafva'en stamtrupp och bevaring,
men ingenting annat, och lagens värde torde derför vara ganska
rmgMan har talat om Polens exempel och sagt, att intet land
ostraffadt dröjer att ordna sitt försvar Hvem vill droja! Icke
vill jag det, men jag kan för mm del icke bifalla ett förslag,
byn dt på sådana grunder och kräfvande sådana, i förhållande till
dess möjliga o-agn orimliga och skadliga offer, som det framlagda,
och min öfvertygelse är, att, om detta förslag faller, regeringen
icke kan låta frågan somna bort utan egna den tillbörlig upp¬
märksamhet, hvarigenom man kan hoppas få ett försvar, sorn kan
erbjuda trygghet, och då man äfven med lättare hjerta kan bort¬
skänka en del af de skatter och utlagor, som nu för antagande
af detta förslag fordras.
Jag yrkar afslag å denna punkt.
Grefve Beek-Friis: Då riksdagsordningen föreskrifver sluten
omröstning, återstår för en representant, som önskar att hans me¬
ning i denna vigtiga fråga måtte inkomma i protokollet, ingen
annan utväg än att begära ordet, och detta må vara min ursäkt
att jag i en fråga sådan som denna tager Herrarnes tid något i
anspråk. För mig tillkommer dock ännu ett skäl som gör att
jag måste yttra mig, nemligen att jag med min röst bidragit till
den så ofta omtalade kompromissen. Derför åligger det mig att
säga, om det nu föreliggande härordningsförslaget utgör ett sadant,
som afsågs med kompromisskrifvelsen. Jag måste säga, att jag
alldeles icke kan gifva åt kompromissen den tolkning, som af eu
talare på Vestgötabänken framstäldes, utan jag sluter mig helt
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
19
Jf:o 37.
nande.
(Forts.)
AndraåKlmmLpr^TfhanS-ETftnS Statsministern afgifvit xLandtförsva-
Andia Kammaren, och for mm del tror jag att den kritik som rets ord'
nyss har upplästes, är af sådan natur att icke hos någon som
vant med om kompromissen, tvifvel bör kunna finnas dfrom att
bär iaVm'f1Sf-fan|<e fors,lafe,t är o antagligt. För denna uppfattning
bär jag ett ytterligare skal deri, att utskottsledamöterne från denna
S hvSSnimdefr f ^rdanle aft förSl*aSCt’ d0ck fonnit dea grund)
pa. .hv“k®n det hvilar, lcke vara någon grund. De hafva också
etf ondt m^ett anfn’ men då de> enligt min tanke härvid hotat
kaVTrAfa^/^ f °r man af detta skal icke
kan inlåta sig pa forslaget. Jag torde få med några ord belysa
detta. Om jag skulle vilja saga, att det vore möjligt att åväga¬
bringa en stamtrupp genom värfning, så är ju gifvet, att denna
stamtrupp kommer att uteslutande bestå af personer, somförpen-
nmgar gifva, sug till krigareyrket, och erfarenheten vittnar onfatt
åtminstone i varf land får man härigenom icke de intelligentaste
ansett1’'atfdeHU-Sb°ttetS res™ter från denna Kammare hafva
sökt^hot VSVCk? V°re 611 itlIlräck lg Srund att bJl?ga På, och
s ht bot i ett förslag om s. k. supplementarlottning. Hvad vill
detta saga? Jo, att landets ungdom skulle genom lottning
sammankedjas med dessa värfvade soldater. Jag tror icke att
den homogenitet, som bör finnas inom truppen, skulle derigenom
truun8' »i' -mm waDSeu atj? 0m vi öfvergifva den^tam-
trupp, -om vi nu hafva, det icke hnnes någon annan grund att
bygga pa an allmänna värnpligten. Jag inser mycket väl att
ekonomiska omständigheter gia att värnpligten? grundar 'icke
kunna till sina yttersta konseqvenser tillämpas för alla och att
således, såsom i de flesta andra länder, modifikationer måste ske,
L *a att,d5 värnpligtige delas i två klasser och att låta
odet harvidlag blifva det bestämmande. Att en sådan lottning
k £e“Äe man % med hänsyn till fäderneslandets försvar
maynldn!sSHdiliaSa’ 16 lfa *å vidriSt och hemskt som
ia“ff ’ eller vara en blodslottnmg, såsom man sagt, det kan
jag ej finna, tv icke kan det vara en så förfärlig skilnad mellan
o manaders och 10Va eller 12 månaders öfning under djupaste
fred. Da kan man icke tala om blodslottning, och när blod kom-
mer i fråga, da aro alla skyldiga att deltaga i försvaret Detta
om den militära sidan af förslafet. etta
'ner ^ andra ®idan> eller lindringen i grundskatterna,
ber jag att fa upprepa, att reservanterne från denna Kammare
icke funnit den saken _ antaglig. Annorlunda kan åtminstone icke
jäg tyda den reservation, som Herr Waern och öfrige utskottsleda-
offna -fran denfa f.aiamare fgifvit. Jag tror, att, såsom Herr
statsministern yttrat i Andra Kammaren, den föreslagna afskrif-
ningen gar vida längre än afsedt varit, då efterskänkning af frälse-
lantor och kyrkotionde föreslagits. Utskottet har sjelft funnit
tionden " Slg’ då det k°m in på fräSa“ om kyrko
. ?.et säges, att saken bör utredas, men huru utredningen än
ma ga, skall det icke kosta staten något. Jag tror att genom
fl:o 87.
Landtförua-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
20
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
detta tilläggs antagande, äfven om staten både råd att efterskänka
denna tionde, skulle icke rättvisa fordringar blifva.uppföda,
utan tredje personens rätt klifva allt för nära träda. Har ar icke
tillfälle att utveckla denna sak, men om den återkommer, skall
jag gorå det^ ^ ett förslag föreligger, som i militäriskt
hänseende af samtlige Utskottets ledamöter från denna Kammare,
med undantag af en, anses oantagligt och livad den finansieia
sidan beträffar, anses oantagligt af dem alla. För mm del kan
ia°- således icke med min röst understödja detsamma. Har har
visserligen sagts, att det icke vore så farligt att antaga nu öre-
varande paragraf; man skulle, säges det, derigenom visa en villig¬
het att gå berättigade fordringar till mötes och visa sig varm för
saken. Jag vågar ej framkomma med ett sadant skal. Het ai
nog kändt, att lag är en varm vän af vårt försvar.och att jag
icke ställer mig på någon annan grand än den, som jag vid kom¬
promissen iakttog. I slutorden af det yttrande af Herr Statsmi¬
nistern som så ofta blifvit citeradt, finnes ett skäl att lemna rege¬
ringen den fullkomliga handlingsfrihet, Herr Statsministern förbe¬
höll sig och regeringen, och jag tror att det vore bäst om rege¬
ringen finge denna handlingsfrihet utan något påtryck. Jag lägger
särskild vigt på ordet handling, ty det är hufvudsaken och vill
äfven tro, att den senaste tidens tilldragelser skola utgöra en
kraftig maning för regeringen att icke låta denna fråga falla utan
föra den till lyckligt slut. Då skall den komma till var profning
under sådana förhållanden, att vi kunna gifva ett gladt och fri¬
modigt ja. , , ,
Jag yrkar afslag å den nu föredragna punkten.
Herr Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt till
sammanträdets fortsättning kl. 7 e. in.
Grefve Hamilton: Då man yttrar sig här i Kammaren, kar
man icke klockan i handen, och jag yttrade mig derför i gar längre
än jag måhända bort. Det oaktadt nödgas jag äfven i.dagta a
någon del af Herrarnes tid och tålamod i anspråk, mindre fox att
besvara de anmärkningar, som blifvit. framstälda mot mig enski
än dem, som röra alla de ledamöter i Kammaren, som dela mina
åsigter. Jag måste dock i båda hänseendena saga nagra ord.
Det är i synnerhet en anmärkning, som., om den vore ngtig,
drabbade oss mycket hårdt, nemligen att. vi skulle hafva, såsom en
talare yttrat, sagt nej och åter nej och derigenom hindrat hvarje för
bättring i vårt försvar, hvarje lösning af frågan. En annan ledamot,
hvars fosterlandskärlek är öfver allt tvifvel och som inom Kammaren
kanske just derför är så gerna hörd, yttrade, att han pa oss kastade
ansvaret för hvad som kunde hända, om frågan vid denna riksdag
föll. Jag måste säga, att jag anser detta orättvist. Icke blott jag,
utan sannolikt alla de, som i denna fråga nu tänka och rosta lika
med mig, hafva röstat för det förslag, som framlades af regerin¬
gen vid 1871 års riksdag och jag kan säga detta derför, att ma-
i\:o 37,
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
joriteten i Kammaren var så stor, att den icke kunnat uppnå en LandtfSrsva
sådan. Slör a. om icke vi deltagit deri. Man kan sålunda icke säga rets ord'
1a“„Kvl0 hafya ,röstat neJ till alla förslag. Om vi icke röstat för %***\
1Ö75 ars . förslag, må man ihågkomma, att detta icke kom under ( }
profning i Kammaren. Det var redan af Utskottet afstyrkt och
den omröstning som egde rum, gälde två så litet skiljaktiga för¬
slag, att man icke af densamma kan säga, hvilkendera sidan som
mest itrade_ för en förbättring i värf försvarsväsen. Förlidne år
både jag, såsom Talman, icke rätt att deltaga i Kammarens öfver-
äggmngar och beslut, men det är obestridligt, att de med mig nu
liktänkande då biföllo det framlagda förslaget till lag, angående
den allmänna värnphgten.
. Jag ^ måste. således frisäga oss från beskyllningen att vi sagt
nej och åter nej, eller att vi icke lika varmt som någon annan åt
fäderneslandet önskat ett kraftigt försvar. Skall jag säga min
enskilda mening om hvem som i hufvudsaken hindrat försvars-
ragans lösning, så är det i första rummet de män, som åstad¬
kommit och bidragit till 1873 års skrifvelse. Jag betviflar icke i
ringaste måtto deras goda afsigt med denna skrifvelse, och att de
A”iij S1“ Jeiji§e:noni befrämja försvarsfrågans lösning, men de
ställde oss derigenom på en origtig punkt; de gjorde frågan, från
att vara en fråga endast om landets försvar, till en fråga om ett
köpekontrakt, de försatte oss i samma ställning som en person, hvil-
j Hff.. e , ,er, köPa en sak, på hvilken en annan har patent, och som
derför maste betala icke blott sakens verkliga värde, utan derutöfver
äfven patenträtten. Nu kunna vi icke få ett tillfredsställande för-
svar, med mindre vi först, betala hvad det kostar, d. v. s. låta
staten betala det, och derjemte låta staten betala eller af sina '
inkomster afstå, hvad rust- och rotehållare samt betalare af grund-
skatter fordra. Det är i detta hänseende en lycka att all patent-
ratt upphör, om den icke begagnas inom eu viss tid, och jag hoppas
att det skall ga så äfven med denna. I andra rummet tror jag
man kan saga., att försvarsfrågans framgång förhindrats af dem,
^eJ till alla förslag — vi hafva åtminstone bifallit några,
och da fragar jag: hvem förkastade regeringens förslag år 1871?
Hvem. afslog värnpligtslagen vid förra riksdagen? Var det vi?
Nej visserligen icke; de som förkastade dessa förslag hafva i den
ställning, hvari frågan nu befinner sig, större ansvar än vi. Jag
vill i tredje rummet helt vördsamt säga, att jag tror, det rege-
lingen icke saknar allt ansvar i frågan, ty hade regeringen vid
förra riksdagen med verkligt allvar och kraft drifvit på frågan,’
nade vi.haft den bevärmgslag, som då af Kongl. Maj:t föreslogs,
?. derigenom egt en. fast grund, på hvilken man kunnat bygga,
lör att sedermera se till, hvad som kunde göras för att få ett full¬
ständigt ordnadt försvar. Genom att detta förslag förföll, blef
fragan åter fullkomligt sväfvande, och man vet ännu icke hvilken
grund man skall söka för försvaret. Jag har i denna fråga yttrat
mig något vidlyftigt, emedan jag ansett det vara af vigt, att lan¬
det finge veta, hvem det är som är skulden dertill att frågan icke
kommit längre än hon gjort, ehuru jag å andra sidan medgifver.
N:ö 87.
22
Landtfor sv li¬
vets ord¬
nande.
(Forts.)
Tisdagen den 7 Maj, f. in.
att en så vigtig fråga väl i sig sjelf är af beskaffenhet att fordra
några år för sin lösning, och att man således icke bör lägga allt
för hårdt på någons skuldra ansvaret för att vi ännu icke kommit
till ett tillfredsställande resultat.
Man har vidare förebrått oss, som yrkat utslag a den före¬
dragna punkten, att vi icke pröfvat detaljerna af Utskottets för¬
slag, utan yttrat oss i allmänna ordalag. Jag vet icke huru det
förhåller sig med de talare i öfrig t, som yttrat sig i samma syft-
ning som jag, men för min del kan jag försäkra, att jag genom¬
gått förslaget mer än en gång och kan det något så när utantill.
Om vi icke nu yttrat oss om förslagets alla detaljer, kommer deu
sig deraf, att den föredragna punkten icke innehåller några sådana.
Vi hafva vid detta tillfälle ansett det vara alldeles tillräckligt att
yttra oss om sådana kufvudpunkter i förslaget, som maste vara
afgörande för den ståndpunkt man i frågan intager, men att det
icke varit nödvändigt att vid denna punkt ingå i granskning åt
hvarje särskild paragraf, som naturligtvis, om förevarande punkt
godkännes, måste blifva föremål för särskild pröfning. Man har
också sagt, att anspråken på eu finansplan varit alltför störa, och
man har i detta hänseende frågat, huru det skulle gått med våra
iernvägar, om det år 1856 hade fordrats eu finansplan för den tid
som sedermera förflutit, och under hvilken för jernvägarne blifvit
använda millioner, på hvilka man då visserligen icke tankte.
Denna jemförelse kan omöjligen hålla streck. Det var år looo
aldeles icke fråga om att besluta., att vi under loppet af några
och tjugu år skulle fortsätta jernvägsbyggandet i en viss ordning
eller för visst belopp om året: i sådant fall hade man naturligt¬
vis behöft en finansplan, hvarigenom man redan då kunnat se,
huruvida medel till dessa byggnader skulle kunna anskaffas. Men
vi beslöto att bygga vissa mil, och man uppgjorde en finansplan,
hvarigenom kostnaderna för dessa mil skulle kunna fyllas, och
dermed hade man uppfylt allan rättfärdighet. Det hade deremot
varit alldeles oförsvarligt, om Riksdagen då. angående hela jern-
vägssystemets fullbordande, fattat ett oryggligt beslut, som tvun¬
git oss att hvilket år som helst för jernvägsbyggnaderna använda
en viss summa, utan att man med detsamma hade beslutat, om
sättet för nödiga medels anskaffande. Det är likväl just något
sådant, som för närvarande är föreslaget,..nemligen att vi skola
åtaga oss en utgift, icke för en gång och till ett bestämdt belopp,
utan en af omständigheterna beroende utgift under loppet, af flera
år, utan att det är tydligt utstakadt, huru medel dertill skola
kunna anskaffas. Jag tror således att, om man också icke kunnat
fordra af Utskottet en fullständig och alldeles tillförlitlig beräk¬
ning öfver huru frågan i finansielt hänseende skulle slå sig ut,
hvilket väl icke varit möjligt, man åtminstone kunnat förvänta
att, då Utskottet föreslagit en utgift till alldeles obegränsadt eller
åtminstone alldeles ovisst belopp, Utskottet derjemte hade visat de
utvägar och föreslagit de förändringar af gällande beskattningsför-
fattningar, hvarigenom man hade varit säker att vid. hvarje riksdag
kunna anskaffa medel för de behof, staten åtagit sig att fylla.
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
23
N:o 37.
Det är detta som icke skett, hvarigenom vi blifvit försatte i eu LandtfSnva-
ovisshet, öfver hvilken vi beklagat oss och som utgjort ett af hin- re-ts ord'
dren för vårt bifall till Utskottets förslag. (Forte )
För att fullkomligt lugna våra farhågor i finansielt hänseende, °r S"
har en ärad talare sagt att, om rust- och rotehållare hitintills
ensamme ^ kunnat hålla stammen, så måtte väl staten i sin helhet
vara i stånd till att göra det. Ja, det är ett spetsigt argument,
men det är också blott spetsigt. För det första hafva rust- och
rotehållare ett betalningsmedel, som staten icke har, det nemligen
att de hafva torp att erbjuda, hvilket gör att de erhålla soldaten
för vida bättre pris, än staten kunde få, och för det andra undrar
jag just, huru rust- och rotehållare skulle slå sig ut med sin be¬
talningsskyldighet, om man sade till dem: I skolen betala edra
soldater till ett pris, som är alldeles obestämdt, men med vilkor
att vi få taga från er edra inkomster. Detta skulle ställa frågan
på en något olika ståndpunkt.
Jag har nu vidrört de frågor, som gälla alla dem, hvilka lika
med mig. ansett sig böra rösta mot den föredragna punkten, och
jag skall försöka att vara något kortare vid besvarandet af de
anmärkningar, som röra mig enskildt. Man har till en början
klandrat, att jag blott sagt, hvad som icke borde ske, men icke
framhållit, hvad jag ansett böra ske. Men, mine Herrar, detta är
ju ganska naturligt. Här förelåg ett betänkande. Det gäide då
naturligtvis _ att yttra sig om huruvida detta var antagligt eller
icke. Men icke åligger det hvar och en, som granskar ett Utskotts¬
betänkande, att framlägga ett förslag. Hade jag varit beredd att
framställa ett sådant, och hade jag haft så förmätna anspråk, att
jag kunnat föreställa mig, det Riksdagen skulle vilja bifalla ett
förslag till härordning, som jag på mitt rum kunnat utarbeta, hade
jag väckt en motion i frågan. Att i detta ögonblick tala om hvad
som bort göras vore för sent, och kan icke för mig vara något
åliggande. Men, äfven om jag trott mig kunna framställa ett för¬
slag _ till härordning, som kunnat vinna Riksdagens bifall, så hade
jag i allt fall icke gjort det, emedan jag anser, att ett sådant för¬
slag bör komma ifrån regeringen, för att lemna den trygghet,
utan hvilken det aldrig bör blifva Riksdagens beslut.
Mitt omdöme om den allmänna värnpligten har icke blott
blifvit klandradt, utan derjemte på det högsta missförstådt. Fn
talare har nemligen sagt, att jag skulle anse, att hatet och hämd-
begäret hos tvenne folk varit anledningen till den allmänna värn-
pligtens uppkomst. Detta har jag aldrig yttrat. Jag kan icke
alldeles bestämdt erinra mig mina ord, men jag vet med visshet,
att jag yttrat, att den allmänna värnpligtens grundsats vore foster¬
ländsk och rättvis. Jag har sagt, att den vore ett nödvändigt
medel att i händelse af krig fylla stamtruppens leder, och att det
borde genom lag bestämmas om de värnpligtiges organiserande
och tillräckliga öfning. Allt detta vet jag att jag yttrat, hvadan
det icke torde kunna sägas, att jag funnit hatet och hämndbegäret
vara den enda grunden för värnpligtssystemet. Jag har så mycket
mindre kunnat tänka det, som jag mycket väl vet, att den all-
IV:o 37. 24 Tisdagen den 7 Maj, f. m.
Landtförsva- manna värnpligten är antagen i länder, som icke hafva sådana
rds ord- gpäj för clensamma. Men jag har talat om hatet och hämndbe-
(Fortsj gäret såsom en anledning till den utsträckning den allmänna
värnpligten erhållit, då man gjort den till det enda medlet för
landets försvar, och detta har jag sökt bevisa genom förhållandena i
Tyskland och Frankrike. Att åter åtskilliga andra länder seder¬
mera, utan att hysa dessa känslor, nödgats tillgripa samma medel
för att organisera sina arméer, kommer sig deraf, att den all¬
männa värnpligten på sådant sätt tillämpad icke egentligen är
något försvarssystem, men väl kan vara nödvändigt för de län¬
der som vilja föra en aggressiv politik, äfvensom för de länder
som stå närmast i fara att med de förra komma i strid. Det lin¬
nes således icke å min sida någon missaktning för den allmänna
värnpligtens grundsats, hvilken jag tvärt om hyllar och sökt så
godt jag kunnat försvara såsom riktig, men jag har velat yttra
mig mot den utsträckning af värnpligten, som denna i vissa län¬
der erhållit. Jag får likväl göra en syndabekännelse, nemligen
att det funnits en tid, då jag hade mera förtroende till en armé¬
organisation, byggd på den allmänna värnpligtens grund, än jag
nu har. En af de talare, som uppträdt mot mig, har i det fallet
yttrat några ord, som ganska väl angifva ett skål till denna för¬
ändring i min åsigt. Han yttrade nemligen att, sedan Preussen
haft det utsträckta värnpligtssystemet från år 1807 till Danska
krigets utbrott, och således arbetat på dess fullkomnande i 50 år,
fann man att systemet ändock var odugligt. Sedan man i danska
kriget insett dess brister, vidtog Konungen i Preussen, utan lan¬
dets medverkan, sådana förändringar i systemet, hvarigenom det
bragtes till sin fulländning, och nu har det visat sig, att ^ det är
ohållbart. Systemet är så beskaffad^ att det fordrar en lång tid
för sin utveckling, men blir det till alla sina konsekvenser genom-
fördt, kan icke något folk uthärda dermed, och derför tror jag
att vi icke höra gifva det en sådan utveckling, att, sedan vi äro
färdiga dermed, vi måste börja med något annat.
Man har vidare fäst sig, mer än det förtjena!’, vid de ord jag
yttrade i slutet af mitt anförande om den ställning, i hvilken det
nu framstälda förslagets antagande skulle försätta konseljens leda¬
möter, och man har derom yttrat sig på åtskilliga olika sätt. En
talare yttrade, att regeringen kunde väl icke hafva någon skam
af det förslag som kom från Riksdagen, utan allenast af sitt eget.
Derpå kan jag blott svara, att jag aldrig talat om någon skam
för regeringen. En annan sade, att det icke vore någon förnär¬
melse för regeringen, om folket gjorde för sig klart huru det vill
ordna sitt försvar. Detta medgifver jag fullkomligt, och det. enda
jag i anledning deraf kan säga är, att det svenska folket visser¬
ligen icke har för sig klart, huru det vill ordna sitt försvar. Det
vore utan tvifvel en stor lycka, om det svenska folket hade en
klar uppfattning i frågan, men detta står icke med mitt yttrande
i något sammanhang. En tredje talare yttrade, att förslaget icke
borde förkastas derför, att det kom från ett misshagligt parti.
Huruvida de, som framstäf förslaget, äro för en eller annan miss-
25
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
N:o 37.
haglige, är för mig likgiltigt och derom har jag icke talat. Mina Landtförsva-
ord kan jag icke erinra mig, men de måste hafva varit otydliga, rets ord~
då de af flera blifvit missförstådda, och jag skall derföre, utan o
att kunna säga huru jag yttrat mig, helt enkelt framställa min
tankegång. Vi veta att regeringen under många år varit syssel¬
satt med tanken på vårt försvars ordnande. Två fullständiga för¬
slag hafva varit framstälda från Kongl. Maj:t, och då intet af
dessa lyckades tillvinna sig representationens bifall, kom rege¬
ringen slutligen med förslag endast till värnpligtslag, men äfven
detta afslogs. Man kan således icke undra på, om regeringen
funnit en fortsättning af detta arbete svår, och ansett sig åtmin¬
stone behöfva någon tid för att låta åsigterna närmare utveckla
sig, folkets mening blifva närmare känd . och stadgad och måhända
äfven dess egen åsigt, om hvad som möjligen kunde göras, blifva
alldeles fast.. Emellertid sammanträda här i Stockholm några
personer, — jag vet icke huruvida de alla tillhörde Riksdagen —
hvilka kunna hvar för sig vara utomordentligt aktningsvärde män,
men som., åtminstone så vidt jag vet, icke gjort sig kände för fram¬
stående insigter i militära angelägenheter. De uppehålla sig här
några dagar, utarbeta ett förslag till åtskilliga lagar, hvilka sedan
i. form af motioner få ett stort antal underskrifter, och inlemnas
till Riksdagen. Om nu Riksdagen godkände dessa förslag och i
skrifvelse till Kongl. Maj:t förklarade, att “så vilja vi hafva det“,
vore det icke detsamma som att säga till Konungens rådgifvare:
“Ni ha’ under många år förgäfves ansträngt hela Er förmåga, för
att kunna uppställa ett antagligt förslag till ett betryggande för¬
svar, med hvilket folket skulle vara tillfredsstäldt; konsten var
likväl icke större än att några enskilda personer inom få dagar
kunnat utföra den, och “så här skall försvaret se ut“; och kan
man tänka sig, att Konungens rådgifvare skulle vara så undfal¬
lande., att de svarade: “tack skall Ni hafva, Edert förslag är för¬
träffligt, och vi antaga det“.
Det var detta, jag ville uttrycka, och jag fortfar i mitt yr¬
kande om afslag.
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Gfeer: Då
en talare här uppläst en del af det yttrande jag under gårdagen
afgaf i Andra Kammaren, och deraf dragit den slutsats, att jag
brutit slafveri öfver hela det föreliggande förslaget, anhåller jag
endast att få uppläsa fortsättningen af detta mitt yttrande från
det ställe, der han slutade med sitt citat. Det lyder sålunda:
.Villigt .erkännande, att det nu föreliggande förslaget eger
verkliga förtjenster, och öfvertygad som jag är, att detsamma,
äfven om det icke vinner, fullständig .framgång, skall bidraga till
en slutlig lösning, kan jag emellertid, på nu antydda grunder,
icke anse rådligt, att något för regeringen mer eller mindre bin-
n Vidkännande af detta förslag på förhand skulle lemnas,
hvad jaS afsett med dessa ord är, att, ehvad utgång frågan
aij får, antingen Riksdagen för sin del besluter formulerade lagar,
eller blott en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående vissa grunder,
26
>:o 37.
Landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
eller kamrarne stanna i skiljaktiga beslut, Kongl. Maj:t må vara
förbehållen dess rätt till eu fri och fullständig pröfning af frågan
i hela dess vidd.11 . ,
Ett yttrande af den siste talaren föranleder mig att tillägga •
några ord. Han sade i sitt yttrande, att han ansag det vara af
vigt att landet visste, hvem som bär ansvaret för att försvars¬
frågan icke fått sin lösning. Genom hans yttrande får landet nog
veta, hvad hans åsigt är i detta fall; men osäkert torde vara, om
landet helt och hållet godkänner denna åsigt, och den må stå för
hans räkning. Han antog att bland dem, som skulle bära detta
ansvar, var äfven regeringen, derför att den icke med allvar och
kraft hade bedrifvit behandlingen af den utaf regeringen vid sist-
lidne riksdag framlagde värnpligtslagen. Grefve Hamilton har
ingen rätt att betvifla regeringens allvar, men han har rätt att
döma om dess kraft huru han behagar. Att döma af det yttrande
den värde grefven fälde vid sitt afsked från Kammarens tal¬
mansstol, skulle den kraft regeringen underlåtit utveckla bestå
deri, att ministéren borde hafva gjort värnpligtslagens antagande
till en kabinettsfråga. För min del har jag aldrig kunnat finna,
att det skulle erfordras någon kraft för att framställa en kabi¬
nettsfråga. Tvärtom vill det förefalla mig^ att detta är ett af de
lättaste sätt för en regering att lösa en svår uppgift, om aen lös¬
ningen annars kan anses tillfredsställande; ty antingen vinner re¬
geringen derigenom sitt mål och saken får iramgång, då det alltid
kan vara en tillfredsställelse för densamma att hafva vunnit, eller
också misslyckas det, och regeringen får då afgå, och i mina
ögon kan det icke anses annat än för en lycka att ta falla tor
en sak och få afgå från en föga afundsvärd plats på en så fullt
berättigad grund, som det är, sedan eu kabinettsfråga är .fram¬
stå ld. Jag tror likväl, att i ett konstitutionelt land och i bve-
rige i synnerhet det är en skyldighet för en ministér att icke
framställa sådana frågor, utan att tänka på de konseqvenser, som
deraf skulle följa. Jag tror, att man icke känner, landtmanna-
partiets skaplynne rigtigt, om man antager, att det i sådana frå¬
gor skulle böja sig för en ministérs förklaring, att den skulle
afgå, derest den icke vann bifall. Jag tror tvärtom, att det par¬
tiet går sin egen väg, utan afseende på de personer, som silf"* *
Konungens konselj. Men skulle det, derföre att en fråga fallit,
efter någon vanlig konstitutionel uppfattning vara berättigadt att
gd. ministér, som i dön ena Kammaren fatt bifall till sitt förslag*
och en så stor minoritet i den Andra Kammaren, att den både
en numerisk öfvervigt af Riksdagens personal i sin helhet, afgmge
endast till följd af ena Kammarens majoritets besluta Jag kan
icke fatta att detta vore rigtigt, men måhända öfverensstämmer
det med en konseqvent tillämpning af den åsigt om kraft, som i
går, då jag icke var närvarande, framstäldes af Grefve Hamilton,
eller att ingen ministér i Europa, och förmodligen önskar Grefven
att Sverige dervid icke undantages, skulle kunna stanna qvar en
enda dag, om representationen framstälde ett förslag sådant som
•27
Tisdagen den 7 Maj f. m.
detta, hvilket trefven fann både till sitt ursprung och beskaffen¬
het vara oantagligt.
Grefve Posse: Den näst siste talaren anförde 1873 års kom-
p ro miss och säde, att det var denna, som var skulden till försvars¬
frågans ställning i närvarande stund, och det derför att man vid
1873 års kompromiss icke allenast begärde full betalning för sin
vara, utan äfven derutöfver. Jag ber att få göra Herrarna upp¬
märksamme på, att 1873 års kompromiss icke begärt något annat
än att i sammanhang dermed skulle ske indelningsverkets och grund¬
skatternas afskrifning under 33 år. Nu säga Herrarne kanske, att
grundskatterna icke höra till krigsväsendet. Jo, det är just det
de gorå; de hänga nemligen så ihop med detta, att den ena tred¬
jedelen af dem är kyrkotionde, som under Gustaf Wasas tid
togs till krigsväsendet, och en annan tredjedel utgöres af de skat¬
ter, som^ pålades landet under Gustaf Adolfs krig, hvadan de så¬
ledes stå i det närmaste sammanhang med vårt krigsväsende.
Hvad den återstående tredjedelen beträffar, vill jag erkänna, att
man i afseende derå icke har fullt rätt i sak, och att de anmärk¬
ningar, som deremot göras, i sjelfva verket äro befogade. Men
då såväl Kammarradet Anderson, som ock finansministern hafva
ansett, att de höra så att säga, följa med på köpet, finnes der en
slags auktoritet i den vägen, som jag icke vill jäfva, och som gör
att jag.icke. tvekar att vara med om saken i denna form; och vill
man alltså i den vägen anmärka, att vi gått för långt i våra pre¬
tentioner, så erkänner jag detta och är villig att å andra sidan
gorå motsvarande medgifvanden. Samma förhållande är det med
det som Herr Statsministern afsett i sitt yttrande, om hvad som
skett efter 1873 års skrifvelse.
Då jag säger detta, vill jag på samma gång förklara att, då
jag yrkar bifall till Utskottets betänkande i förevarande punkt,
följer deraf icke, att jag yrkar bifall till samma betänkande i alla
punkter som föreligga, utan skall för min del gerna vara med om
hvarjehanda förändringar,, som kunna jemka och göra saken billig,
xjffg? begagnar detta tillfälle för att säga, att den uppfattning
åt Herr Statsministerns anförande i Andra Kammaren, som här
af en ledamot på skånebänken uttalats, alldeles icke delas af mig.
utan har jag uppfattat detsamma såsom det af Herr Statsministern
yttrats, eller att meningen icke är att förkasta allt, utan tvärt om
att.pröfva och taga hvad som är bra, men förkasta hvad som är
dåligt, hvilken förklaring jag anser vara den bästa, som af rege¬
ringen u unn åt afgifvas.
Detta med afseende å 1873 års kompromiss. Samme talare
, ■F upptagit ett yttrande af mig i går, deri jag sade, att, om en¬
skilda rust- och rotehållare kunde hålla stammen, borde väl äfven
staten kunna göra det. Han förklarade, att detta mitt yttrande
var spetsigt, men det var. hans svar, som var spetsigt, och mitt
genmäle derå kan äfven blifva spetsigt. Han sade, att de enskilda
rust- och rotehållarne hade ett betalningsmedel att gifva i torpen,
hvilket icke stode staten till buds. De der torpen hafva utgjort
>':« 37.
Landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
28
Ji:o 37.
Landtfövsra-
rets ord¬
nande,
(Forts.)
Tisdagen den 7 Maj, f. in.
ett samtalsämne vid Riksdagen under snart tio år, sa att jag trodde
att vi nu skulle vara fria ifrån detsamma, men, då så icke är för¬
hållandet, hemställer jag till Eder, mine Herrar, huruvida icke,
om det nu verkligen är sant, att den allmänna värnpligten med¬
för en uppfostran för våra ynglingar’, och gifver dem- en framtid,
det betalningsmedel, som staten der har att lemna, är lika godt
som ett torp och en stuga, der de kunna skydda sig mot regn.
Jag tror att det fullkomligt motsvarar torpen, och jag får upp-
rigtigt förklara att, om det icke är sant, att den allmänna värn¬
pligten medför uppfostran, eller att folket genom densamma er¬
håller en sådan, så gifver jag dem fullt rätt, som vilja bibehålla
det gamla, och just derför vill jag icke vara med om lottning,
emedan en inlottad stam kan komma att bestå af slödder, men
aldrig en frivillig, och jag hellre vill vara försvarslös än försva¬
ras af slödder. Kan det således bevisas, att det blir slödder, så
vill jag vara med om att yrka afslag, men detta är icke bevisadt.
Han har vidare sagt, att, om man af rust- och rotehållare be¬
gär, att de på samma gång skola betala sin soldat och blifva af
med sina inkomster, så skulle deras lust att betala blifva ganska,
ringa. Hetta skulle förmodligen vara en jemförelse med hvad vi
nu yrkat, men vi hafva aldrig yrkat, att staten skall blifva af
med sina inkomster, utan endast att skatterna skulle jemnt och
rättvist fördelas. Rust- och rotehållare måste väl höra till svenska
staten, och då svenska staten skall betala, så måste väl rust- och
rotehållare få taga sin dryga andel deraf. Detta argument för¬
faller således, om det tillbörligen sönderplockas, huru spetsigt det
än må synas vara. o
Vidare sade samme ärade talare, att han från flera hall biit-
vit förebrådd, att han kasserade allt, men icke kom fram med nå¬
got förslag, och han förklarade detta dermed, att han icke velat
framställa ett förslag i sista ögonblicket, utan ansett att, om ett
förslag skulle af honom framstälts, detsamma bort framkomma
i form af en motion, hvilken han dock icke velat afgifva, enär,
enligt hans åsigt, initiativet i förevarande fråga tillhörde regerin¬
gen. Jag får upprigtigt säga, att jag anser det vara skada, att
denna ledamot icke något mera framhållit, icke en motion, men
en reservation, som han vid ett tillfälle sjelf afgifvit. Jag vill icke
säga, att jag skulle underskrifvit denna reservation, men jag vågar
påstå, att i den samma finnas nedlagda tankar, som äro väl vär¬
da att taga vara på. Den afgafs i 1869 års Eörsvars-Utskott och
det blir fråga om, huruvida icke just den tanke, som deri låg,
eller att befälet skulle öfvas fullständigt och att man icke skulle
yrka så mycket på beväringens exercis, till slut kommer att i
denna Kammare taga mera favör, än man tror. I 1873 års skrif¬
velse var just framstäld denna tanke om en fullständigt öfvad be-
fälsstam, och då det nu föreliggande förslaget är stödt på denna
skrifvelse, hemställer jag till den ärade ledamoten, om icke detta
förslag mera liknar det förslag, han sjelf afgifvit, än något annat
förslag. Dsnna omständighet ingaf mig äfven den förhoppning,
att denne ledamot skulle till slut bifalla det förslag, hvilket han,
20
Tisdagen den 7 Maj, f. ro.
Jf:o 37.
sa att saga, gifvit en mention honorable, genom att förklara, att Landtföma-
lian vore mot lottning, och att förslaget vore bättre, än om lott- rets ord~
ning insattes deri, och vid sådant förhållande tror jag, att hans
anmärkningar icke äro af så stor betydenhet. Här är enligt min l )
tanke en sak, som egentligen står oss emellan, och det är, huru¬
vida stammen i framtiden skall finnas, eller icke finnas, eller hu¬
ruvida Riksdagen skall stå vid sitt ord att betala stammen, eller
icke. _ Nu frågar jag: är det väl Herrarnes innersta tanke, att sa¬
ken icke något duger till, derför att, när den val är genomförd,
.Riksdagen skall neka, anslag, och det således icke skall blifva
något af. Jag. kan icke spå i framtiden, men ett ting kan jag,
och det är att jemföra med det närvarande. Man säger, att det
är bättre att behålla hvad man har, än att taga något nytt, som
man icke känner. Det gillar jag, men om samma knussliga anda,
som man fruktar skola visa sig vid kommande riksdagar, skulle finnas
äfven under nuvarande förhållanden, så skulle följden blifva, att
det enda vi hade att erbjuda för vårt försvar vore 80,000 stat¬
torpare utan vapen, utan kläder och utan öfningstid, ty det har
Riksdagen lika val i ^sina händer, som att framdeles neka anslag
till stammen. Vi stå således icke i någon mån bättre för fram-
tiden, än vi skulle göra genom det förslag, som nu erbjudes, men
den stora skilnaden mellan det ena och andra, är, att i det ena
fallet har en stor del af Riksdagen varit fiendtligt stämd mot att
bevilja anslag till det nu bestående, hvaremot, om vi antaga det
föreliggande förslaget, vi kunna påräkna Riksdagens välvilja för
dess egen skapelse. Så till vida ligger detta förslag långt öfver
det närvarande, och af detta skäl fortfar jag att dertill yrka bifall.
Herr Widén: Här är oss förelagd en stor fråga, och efter
■den sed jag brukar följ a, skulle jag kanske icke med ett enda ord
iiafva^ yttrat mig i denna Kammare, som är lycklig nog att ega
så inånga stora förmågor åt hvilka jag för min del känner mig
kunna tryggt öfverlemna behandlingen af de stora frågorna. Men
här föreligger icke allenast en stor fråga, utan en fråga, som är
en åt de första för en medborgares tillvaro; frågan gäller ju vårt
försvar. Härtill _ kommer att jag, yngre och modigare än jag nu
är, vid första riksdagen, jag bevistade, var i tillfälle att votera
Öppet i samma fråga, och emedan mitt votum nu icke kan gå i
samma . riktning som då, vill jag äfven nu votera öppet för att
blifva i tillfälle att gifva skäl för mitt votum. Jag röstade vid
1871 års riksdag för det då af Kong!. Maj:t framstälda förslag,
som gick ut på att förbättra, vårt fosterlands försvar på indel¬
ningsverkets grund. Men sedermera har jag funnit, att indelnings¬
verket icke kan bibehållas såsom grund för ett förbättradt försvar;
jag har' särskildt funnit detta under det deltagande i riksdags-
mannaverksamheten, som sedan dess varit mig förunnadt. Ty vid
alla de tillfällen, då fråga . varit om att förbättra vårt försvar,
har Riksdagen kommit i kollision med rust- och rotehållarnes be¬
ryktade kontrakt, i hvilkas påstådda privatsrättsliga beskaffenhet
lika många hinder ständigt legat för hvarje förbättring i landets
30
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
försvar. En sådan ställning för vårt försvar kan jag ej längre
finna försvarlig, ej vår regering och Riksdag värdig.
Nu vet jag väl, att man i motsats häremot försökt att teo-
retiskt vindicera en statsrättslig betydelse åt dessa kontrakt. De
äro, bar man sagt, visserligen uppgjorda provinsvis mellan Kongl.
Maj:t och de enskilde, men uppgjorda under en tid och i den ord¬
ning, att man dock med skäl måste kunna påstå, att de fått en
statsrättslig betydelse. Och Kongl. Maj:t och Riksdag skulle der¬
före böra anses vara i sin goda rätt att oberoende af rust- och
rotehållares gensagor, öka eller minska deras bördor efter hvad
vårt försvar påkallade. Men det vissa och faktiska är dock, att
Kongl. Haj:t och Riksdagen icke på det sättet behandlat dessa
rust- och rotehållare vid de tillfällen, då Riksdagen velat hafva
en förbättring i fosterlandets försvar. Tvärt om har jag att erinra
derom, att vid alla sådana tillfällen Riksdagen på Kongl. Maj.ts
framställning ansett sig böra besluta så kallade lindringar åt rust-
och rotehållarne, hvilket bland annat innebär, att man känt på
sig, att det icke stått så väl till med det statsrättsliga i dessa kontrakt,
ty hade man varit rätt säker om, att de varit af statsrättslig be¬
skaffenhet i full mening, så vet jag icke, hvarför man då skulle
gifvit särskilda anslag åt dem, som i sådant rall icke skolat annat
gorå än sin skyldighet. Fakta tala kraftigare än ord, och till¬
ståndet måste tagas sådant det är. Men vågar man sig derför
icke på att pålägga dessa rust- och rotehållare ytterligare bördor
utöfver de redan befintliga, för att få vårt lands försvar förbättradt,
och kan man icke förbättra försvaret utan att pålägga sådana
ytterligare tyngder, finner jag intet annat återstå, än att erkänna
det indelningsverket icke är en brukbar grund att bygga på vid
förbättrandet af vårt försvar, utan att en annan grund måste väl]as
derför. Detta synes äfven nu hafva blifvit eu temligen allmän
öfvertygelse. Hos mig har tanken derpå allra först väckts af den
reservation som åtföljde det betänkande, som afgafs i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition i försvarsfrågan år 1871, ehuru den
fulla och vissa öfvertygelsen först senare och så småningom kunnat
utvecklas, så fastvuxen har jag varit i indelningsverket, hvars för¬
träfflighet för sin tid jag icke ens nu bestrider. Jag vill icke
närmare beröra denna reservation, helst de piers.oner, som afgåfvo
densamma, finnas i Kammaren. Den högt förtjente man och ut¬
märkte talare, som yttrade sig den andre i ordningen före mig,
är såsom vi känna en bland dem. Han uttalade sig visserligen
nyss för vårt försvars förbättrande på indelningsverkets grund.
Men i den nämnda reservationen framhöll, han bland annat, att
indelningsverket såsom grund för försvaret icke kunae lemna till¬
räckligt befäl, hvarken för beväringen eller landstormen, och att
det ej ens kunde stå tillsammans med en för vår tid erforderlig
rekrytbildning, enär, såsom reservanterne sade, torpens erforder¬
liga ^ vård och skötsel lade hinder i vägen derför. Och den om-
förmälde talaren har i dag med all sin talang icke vederlagt, hvad
han 1871 sålunda skref. Men vidare, hvad har icke sedermera
passerat? Har icke Riksdagen sjelf redan 1873 enats derom, att
31
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
indelningsverket icke längre kan bibehållas som grund för ett för-
bättradt försvar, utan att den allmänna värnpligten derför måste
tillgripas i vårt land, såsom vi känna att detta redan skett i an¬
dra länder, och har icke fördenskull äfvenledes redan Kongl. Maj:t
sjelf bekant sig till denna mening 1875, då han till detta års Riks¬
möte framlade sitt arméförslag, bygdt icke på indelningsverkets,
utan på den allmänna värnpligtens grund. Af allt detta har jag
måst komma till den öfvertygelsen, att nu mera ingen annan grund
för ett förbättradt och tidsenligt försvar rimligtvis kan påtänkas
an den allmänna värnpligten, och då nu det förslag, hvarom vi nu
förhandla, bygger vårt blifvande försvar på denna grund, så måste
jag anse samma förslag vara i principen rigtigt och till att börja
med antagligt. Jag ämnar derföre rösta för bifall till föreliggande
förslag och känner mig manad dertill, så mycket mer som förslaget
i gar från statsradsbänken af den man i Kongl. Maj:ts regering,
som nu närmast har att vårda sig om landets försvar, erhållit det
vitsord, att det innebär stora och väsentliga förbättringar i jem¬
förelse med hvad vi nu ega i vår nuvarande härordning. Men då jag
bekant detta, vill jag likväl på samma gång, innan jag lemnar ordet,
få saga, att jag, då fråga blir om anskaffande af den stam, som
erfordras enligt det föreliggande förslaget, kommer att sluta mig
till denna Kammares reservanter, som'ansett lottning erforderlig
för stammens anskaffande, enär, efter mitt förmenande, Utskottets
förslag, i denna del, att nemligen stammen skulle anskaffas endast
genom fri legning, är ohållbart. Enligt Utskottets förslag skulle
ju sjelfva tillvaron af staunmen grundas endast på sannolikhet;
ty man kan ej hålla det för mer än sannolikt, att man skall på
värfningens väg erhålla den erforderliga stammen. Detta kan jag
dock icke anse försvarligt, emedan jag här måste fordra ett be¬
tryggande försvar, och då derför i första rummet kräfves, att man
bär visshet om, .att den stam, som är för försvaret erforderlig, verk¬
ligen erhålles, så kan jag icke hafva något annat val än att ingå
på den af reservanterne föreslagna lottningen. Nu har man invändt
mot lottningsordningens antagande, till och med i den förmildrade
iorm, i hvilken reservanterne föreslagit densamma, att denna i hela
landet skulle mottagas med förskräckelse eller med åtminstone mot¬
vilja. Jag tror dock att denna förskräckelse temligen snart skulle
komma att lägga sig, så fort åtminstone som folket blefve undervisadt
om den rätta och verkliga betydelse, som ligger i denna lottning.
Det är ju nu icke fråga,, derom, att genom lottningen blifva pålagd
pligten att. blottställa lif och lemmar för fäderneslandets försvar,
ty detta åliggande bär man redan förut genom beväringsordningen,
utan frågan gäller ju endast, att genom större öfning förvärfva
den större skicklighet, som erfordras för att kunna fullgöra pligten
att försvara sitt land. och sig sjelf. Det förefaller mig, som om
detta vore en förmån, ja en stor och värdefull sådan, och jag kan
derföre ej tro annat, än att en och hvar skall lugna sig, då han
iått rätt syn på lottningsfrågans egentliga och sanna betydelse
uti förevarande fall, helst han dervid icke skall kunna undgå att
N:o 87.
Landtförsva-
reds ord¬
nande.
(Ports.)
32
Ji:o 37.
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
Landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
se, hvilken värdefull bildning, lian i rekrytskolan skall förvärfva
för sitt borgerliga lif.
Hvad de anmärkningar angå, som röra den formella sidan af
det förslag som bär är framlagdt, i afseende på dess uppkomst
in. m., så ber jag att få säga, att jag icke deltager i dessa anmärk¬
ningar. Jag kan icke förstå, att riksdagsmän behöfva klandras
mer derför, -att de begagna sin rätt att i motioner framlägga sina
tankar angående det för oss alla dyra fosterlandets försvar, än
då de göra det i andra frågor, lika litet som jag kan förstå, att
någon ogrannlagenhet mot regeringen skulle deri innebäras, då
ju denna icke på sådant sätt har omsorgen om försvaret sig ålagd,
att andra medborgare blifvit derifrån befriade.^ Derom behöfver
dock jag icke orda vidare, enär jag, lika litet såsom någ-on annan,
här har till kallelse att träda fram såsom målsman för regeringen,
alldenstund vårt nuvarande statsskick ju förbehåller regeringen
sjelf rätt att närvara vid förhandiingarne inom Kamrarne, samt
att dervid, när det är erfordeligt, sjelf taga till ordet för sitt
försvar.
Hvad slutligen den finansiella sidan angår, eller de uppstälda
ekonomiska vilkoren, så ligger denna ännu egentligen icke före
till närmare skärskådande, och jag skall icke heller yttra mig
mycket derom, utan endast med några få ord beröra densamma
från dess allmännaste synpunkter.
Upplöses indelningsverkets härordning och antages en ny på
den allmänna värnpligtens grund, hvarför kostnaden i lika grad
träffar alla, rust- och rotehållarne icke undantagne, efter hvars och
ens skatteförmåga, så kan väl ej med något skäl eller någon rätt
fordras, att rust- och rotehållare ändock skola kännas skyldige att
jemte de nya bördor de få med den nya härordningen fortfarande
bära de bördor de hittills burit från den gamla härordningen. Men
måste, i följd häraf, en del provinser och enskilda medborgare fri¬
göras från sina gamla skatter, så synes man mig ej böra förvägra
andra, som tyngas af alldeles ensartade skatter under annat namn,
enahanda frigörelse. Härigenom förvärfvades ock den oskattbara
vinsten, att möjlighet bereddes att undanrödja den ojemnhet i be¬
skattningen, som nu aggar sinnena och framkallar så mycken in¬
bördes tvedrägt vid våra riksmöten, samt att grundlägga en ny
beskattning under andra former, som jemnare och rättvisare för-'
delade sig på alla skattskyldige och skatteföremål, än den vi nu
hafva. Hör så vidt föreliggande förslag gå i denna rigtning synas
de mig böra gillas. Huru utförandet skall verkställas i detalj och
särskild!, huru vida afskrifning skall användas på sätt här före¬
slagits, eller aflösning som af andra förordas, lemnar jag åt sak¬
kunnige att bedöma. Men i hvithet fall som helst fruktar jag, att
vi ensamt i kameralmännens skicklighet och beräkningar ej skola
finna all den hjelp som här påkallas, lika litet som vi i härord-
ningsfrågan, för sig sedd, kunna hemta allt hvad som för dess lös¬
ning erfordras hos militärerne. Allra minst hjelper oss i det ena
eller andra fallet rättshafveriet- Jag förstår ej bättre än att vi
här behöfva taga äfven fosterlandssinnet — fosterlandskärleken
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
38
N:o 37.
ilande.
(Forts.)
fUPnVåm-phiiP'l -rt S0CiaP: ,°ndt frater på vårt samhällsträd Landtförsra-
»jemna beskattningen. Helt visst måste fosterlandskärleken ord-
tagas till hjelp häremot, den ensam är mägtig att fylla hvad som
hilster i andra krafter; ty den är, såsom afl kärlek, offentlig.
Den som offrar först, offrar bast; och äro vi, som jag hoppas^
Forsta Kammaren ense deruti, så tror jag att vi äfven skola funna
grundlägga ett betryggande försvar, helst vi helt visst på samma
Ö SrfVT°SS f5Ögr® försvarare i spetsen för våra härur, som
skall både vilja och forma, bevara vårt gamla fosterland åt frid
och lycka.
Jag tillstyrker bifall till den föredragna §:n.
Herr Bennich: loke lika lycklig som den siste talaren att
kunna omfatta den ena gången ett förslag och den andra gången
ett alldeles olika, haller jag ännu fast vid grunderna för det af
mig med ofvertygelsens hela värma omfattade 1871 års förslag-
fortfarande ofvertygad som jag är, att på indelningsverkets grund
och med beväringsinstitutionens utveckling kan och bör byge-as
ett för oss betryggande och det för våra förhållanden bäst läm¬
pade försvar. Jag förstår icke heller att värdera en offervillighet,
som begär 10 eller 11 millioner för sitt offer. Ja, för Kammaren
behof ver jag dock desto mindre att utveckla de åsigter, hvilka
jag i förevarande störa fråga hyser, som jag har den glädjen att
ta sluta mig till flera i saken redan afgifna yttranden, bland hvilka
jag ber att i synnerhet få åberopa de af Herr Fåhneus i går afton
samt af Herr von Möller och Grefve Beck-Friis i dag afgifna.
Fhuru de t va siste af dessa talare utgått från alldeles olika ut¬
gångspunkter, hafva de ändock kommit till samma resultat, nem-
lgen att anse det nu föreliggande förslaget för oantagligt och i
likhet med dem far jag för min del förklara, att jag kommer att
rosta emot detsamma. J
Jag skulle icke fortsätta längre, om icke här blifvit afhandlad
den finansiella delen af frågan på ett sätt, som synes mig påkalla
åtminstone någon erinran. Af eu ledamot af Utskottet har nem-
J'gen Dumt pavisadt, hurusom de uppoffringar, som nu skulle
göras åt vissa samhällsklasser, med största lätthet kunde tagas igen
genom beskattning på andra. Jag bestrider ingalunda, att ersätt¬
ning tor de 10 a 11 millionerna, som skulle efterskänkas, kunde
ajj8 Se!?om anJra skatteformer, exempelvis sådane, som den
antydde talaren omförmälde, • men, hvar -finnas de giltiga skälen
till eu sådan skatteomförmg? Om de skatter och onera, från
nviifea man nu vill befria jorden, vore tryckande och i och för
sig orättvisa, då vore det ju fullkomligt i sin ordning att man
sokte att anyfta dessa för att ersätta dem med mindre tryckande
och meia rättvisa; men är väl nu sa fallet? Äro grundskatterna
numera orättvisa? Att de det icke äro, är ju så fullständigt
bevisadt nere gånger, att man derpå icke behöfver spilla nå°ra
ja lÄ -n-åter rustll“18's‘ 0°h roteringsbördan beträffar, så°är
det obestridligt, att den redan vuxit och med stegrade anspråk på
stamtruppens utveckling måste ytterligare vexa på ett sätt, som
Första Kammarens Prat. 1878. N:o 37. 3
S:o 37.
Z an dt för sva¬
rets ord¬
nande.
'Korts.)
34
Tisdagen den 7 Maj, i. m.
£ör den både tryckande ock orättvis samt påkallar rättelse och
begränsning. Detta erkändes ock fullkomligt i 1871 ars förslag
genom hvilket man ville återföra rustnings- och roteringsbordan till
hvad som ursprungligen dermed afsågs, och latastatsverk etofver-
taga differensen. Tillämpar man ett sådant förfaringssätt pa detta
onus så finnes icke heller från det hållet något berättigad^ skal
till klagan öfver orättvisa. Likasom de till visst; pennmgebelopp
omsätta8 grundskatterna skulle ock den likaledes begränsade rust¬
nings- och roteringsbördan allt mer och mer i jemnbredd med
pemngevärdets fallande kännas lättare och ingalunda kunna fore-
bäras vara hvarken tryckande eller orättvis. Men hvar finnes
under sådana förhållanden någon rimlig anledning att uppsöka
andra beskattningsföremål. att på andra samhällsklasser lagga
icke Iblott ny a skatter i de efterskänktas ställe utan ock tyngden
af de personliga åligganden, som en hvar maste lika underkasta
sig? Jag kan icke finna annat än att derigenom skulle uppkomma
orättvisa? och att man i stället för den egendomliga offervillighet,
med hvilken man vill köpslå, fordrar öfverdnfna offer från andra
håll, der sådana mycket mindre skulle kunna bäras.
Jag kan icke annat än rösta för alslag.
Friherre Barnekow: Det föredragningssätt, som antagits,
innebär medgifvande från Kammaren att dessa särskilda punkter
få skiljas åt, och det är derföre jag för mm del nu endast vill
sysselsätta mig med arméförslaget, Jag bär såsom suppleant i
Utskottet hört på öfverläggningarne derstädes ocn foljt med det
omfattande arbete, som der nedlagts på detta förslag, och jag har
derunder kommit till det resultat, att det nu framställa forslaget
i militäriskt hänseende är ett ganska godt och antaghgt förslag.
Mitt omdöme härvidlag kan jag icke fordra att Kammaren skal
fästa något afseende vid, men både i dag och i gar bär ju bär a
flere personer, för hvilka Kammaren måste hysa förtroende, utta¬
lats, att detta förslag i militäriskt hänseende är go . . ,
'Utskottets Ordförande har för Kammaren har framlagt de
punkter, med afseende på hvilka lian och Kammarens ofnga leda¬
möter reserverat sig, och i dessa punkter skulle jag gerna vilja
instämma och instämmer äfven lita de flesta. Jag vill för nnn de!
gerna vara med om att utsträcka stammens ofnmgstid sa långt
tom reservant^ begärt, jag vill gerna vara med om att man
hastigare skall komma till den öfning som bestamts för bevaring^,
men den punkt, hvari jag skiljer mig från reservanterne, ar ifraga
om anskaffande af stamsoldater med eller utan lottning. Dessa
Herrar önska likasom jag framgång åt forslaget, men de tio möj¬
ligen, att man genom att drifva igenom lottning i denna Kammare
äfven skall kunna drifva igenom sådan i Andra Kammaren och
på så sätt få förslaget antaget. Jag för mm del lägger icke mm
röst för lottning af flera skäl, men hufvudsakligen af det skalet
att jag tror att om detta förslag blir antaget i denna Kammare
med lottning, så är det detsamma som förslagets förkastande, något
som jag icke skulle önska. Men då jag bär uttalar att jag icke
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
ueu i mai, r. m. -*T
... Nio 37.
**5 Äfe
SÄ fissÄ£ÅSÄÄÄ'® (Äj
å t mota några ovirigh.ter att rekreera sSmmrn llkfflS
biff “SS »‘hatt vi mål?.1 “d“ siä“ framhållit, att <&
Sng? ?"#» •— ÄÄSKTÄÄ
kl ,V?p f 7 kammaren och här står Utskottet, ochlen ena
I?»! Ä ifi ÄfSi
träffa dä 5 iÄffé J ?„a,lV"i?tn1fdrfknS SÄ £
sta _vi pa eu annan ståndpunkt än vi nu göra tv då W™ • d
*?‘Ä?1*" tk““‘T »•«»*““ *»Ä
/is o j. ® ’ nian kan da icke köpslå om grundskatterna nnh
snorum toÄfc'TV11 jfag
lemna?lä? ulr^VZ&^n gfiA» «“
ästargitTkef ! dTad skaTl°man ÄietTdS
är' detSiw 1 -V1 lcke,ha/Vf naSot att Jemna. Efter min tanke
St |TÄtrSaf^feÄSSa taa
Sää ä&
så är fag dock Hlirllra? ^ Ungi men’ hvad min ålder beträffar,
n.i i ^ ? . tilJrackligt gammal för att vara representant här
tv delör fmmeer-aT-het beträffar« så «* den vissen Ske Ä
gången iJÄM är medlem af denna Kammare ochlÄ
heten skulle ledldlH^rf adeS’-^en bedl?fli|t ™re om erfaren-
ning vid fosterlandskärleken inLlandeToch llvårt folks oS'
?ftÖWaSfÄ“ ade,'"eslani Jag rÄÄ
Herr Reutersvärd: Att döma af den värma och den ifver
skuirfoeman1StroSS1atnteidefreS ®f dem» .8°m.för°rda detta förslag,’
sKuue man tio att detsamma vore till sitt upphof och till silf
'att eFö>stadK^ &tt ^ Utan ®ensäSelse borde Sitagas, eller ock
att^forsta Kammaren nu är kommen på den punkt ätt den ar
faxdig godkänna hvdket arméförslag som helst.
Ehuru jag är den förste att erkänna behöfligheten af att så
fedsa“* •« möjligt ordna^ vårt. försvarsväsende på ett tidA
förslag som^Iw^6 Sätt’i Sa äl’Ja.f icke viIb’g att biträda ett
li?ten trygghet sL dettfU w-°Ct tlU sina S™tier Surnar så
liten trygghet som detta och for hvars antagande man begär så
störa uppoffringar från statens sida. S
Att jag insett nödvändigheten af vårt försvars skyndsamma
nnderstödt^ongl Mait^ atV>S vid tvenne serskild! tillfällen
unaerstodt Kongl. Maj:ts propositioner 1 ämnet. Det är icke heller
N:o 37.
36
Land!,försva¬
rets ord¬
nande.
(Korts.)
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
Första Kammarens fel att denna fråga icke blifvit förd framåt i
den j^afrå®ar jjerrar, som nu yrkat bifall till det Särskilda
Utskottets förslag, om det är af den beskaffenhet, att det inlöser
de ord Riksdagen uttalade 1873 i dess underdåniga skrifvelse till
Kongl. Makt? Är detta förslag fullt betryggande för var sjelf¬
ständighet,'lämpadt efter våra förhållanden? Kunna dessa Heirar
svara ja på dessa frågor, så är det högst märkvärdigt
Om förslaget åsyftade att i nämnvärd man förstärka vala
stridskrafter under den närmaste framtiden sa kunde det finnas
nå°mt skäl för dess antagande, men da det först 1907 hai natt en
fullständig utveckling, så frågas vidare: _äro tidsförhållandena sa-
dana att man bör antaga ett härordnmgsförslag, som först om
20 k 30 år kan anses betryggande? Detta förslag tillfredstallei
inqen, icke ens motionärerne, hvilket synes af reservationerna, utan
ä/ det ett kompromissförslag för hvilket _ man f°rdrar grund¬
skatternas afskrifvande samt rust- och rotenngsbordans aflyftande
från jordbruket, således ett köpslående der man a ena sidan
fordrar ett efterskänkande af 10,200,000 kronor årligen, motsva¬
rande ett kapitalvärde af tvåhundra millioner kronor.
Man och man emellan har man hört sägas, och en talare l a
äfven här i dac: vttrat, att, om man nu icke antager detta förslag
så för man Sjåpig med ett sämre, och man tillägger tyst att de
ifrågavarande grundskatterna — dem, dem skola vi nog en dag votera
bort Ja det är möjligt att Riksdagen så gör, men jag hoppas
att ingen Svensk konung med ansvarige rådgifvare skall sanktio¬
nera ett sådant Riksdagens beslut, med mindre att dessförinnan
vårt försvar blifvit på ett tillfredsställande satt ordnadt.
Ja°- hyser ännu den förhoppning, att vi kunna och hora bygga
vårt försvar på indelningsverkets grund, ett försvar både bättre
och billigare än det man nu bjuder oss på. Ja jag gar sa långt
att om man till den blifvande stamsoldaten blott behåller de sa,
mycket klandrade soldattorpen, så vore mycket vunnet, ty det
kin väl ej bestridas, att det icke är åt stort värde för honom att
veta sig åtminstone under tjenstetiden icke behöfva sakna tak
öfver hufvudet, samt egen torfva att bruka. Huru mycketfattare
kan man ju inplanta fosterlandskärleken hos den, som har hus
och härd att försvara, än hos den som maste söka sitt hem, den
ena veckan här, den andra der? . , »
Dessa torp äro icke så värdelösa för en arbetare, ej hellei af
den dåliga beskaffenhet, som Herr Grefve Posse här antyda eller
som han yttrade sig “att de nätt och jemnt lemnade skydd för
re°m och blåst». Hade den ärade Grefven under sm militära tjen¬
stetid besökt soldattorpen i Östergötland skulle han kommit pa
andra tankar och skulle Herr Grefven vilja besöka min hemort,
så skall jag visa honom att sådana torp, som han besKrifvit, fin¬
nas ej der, utan äro de till sin beskaffenhet sådana, att hvarje ar¬
betare kan finna sig belåten med ett sådant hem.
Man säger till fördel för Utskottets förslag, att det blir ett
mycket godt och betryggande försvar, blott denna stamtrupp blir
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
37
val ledd och befälet förstår att hos den ingjuta en sann foster-
landsanda. Jag yagar påstå, att intet armébefäl i verlden kan
ingjuta en sann fosterlandskänsla hos den, hvars fosterland icke
vill bereda honom hus eller hem, åtminstone så länge som han
och blod S tj6nst °Ck alltld måste vara beredd att offra lif
Den siste ärade talaren yttrade helt godtroget, att framdeles,
r6 ,ha}’ ^undskatters eftergift att bjuda på, då skall man
vädja till fosterlandskänslan hos landets representanter, och då är
han förvissad om den största offervillighet, således nu behöfves
mge^..fost®rl.a?dskänsla, men då skall den framträda och anlitas.
hor att icke längre upptaga Kammarens tid, beder jag få yrka
raVai1 6n f(?re<iragna punkten, som på det Särskilda Ut¬
skottets förslag i sm helhet, dels derföre, att det icke grundar
sig pa Riksdagens löften i förutnämnda 1873 års underdånigas krif-
velse dels derföre att detta förslag icke blifvit af Kongl. Makt
granskadt och godkändt, dels derföre att ingen garanti finnes för
numerärens upprätthållande inom stamtruppen, eller att denna
stamtrupp far tillräcklig öfning, och! slutligen derföre att lag i det
allra langsta hoppas, att man åtminstone måtte bevara soldattor¬
pen for den blifvande stammen.
Herr Rydqvist: Hvad beträffar det föreliggande förslaget
i militäriskt hänseende, så vill jag derom icke yttra mig, då denna
del af frugal] redan blifvit så grundligt debatterad. Deremot an-
sei jag kunna underlåta att fästa Herrarnes uppmärk-
samhet pa den finansiella sidan. Det finnes ett gammalt ordspråk,
som lyder: ultra posse, nemo obligatur“. Jag tror för min del
att detta ordspråk har kan appliceras. Det är tydligt, att, då
Utskottet icke framkommit med någon bestämd, på sakförhållandena
grundad^ kalkyl i afseende på den finansiella delen af frågan, olika
uppfattningar deraf måste göra sig gällande hos enskilde leda-
mo er af Kammaren. Under gårdagens öfverläggningar uppträdde
också tvenne ärade talare, som hvar för sig framlade en kalkyl,
f-ii».1 aar en annan talare också framstäf sin; det må då
kalkyf ™1S ^ °Ckså fÖP ““ del få framkomma med en fjerde
Till att börja med skall jag icke uppskatta den årliga kost-
naden, sedan förslaget blifvit genomfördt, till högre belopp än
Utskottet beräknat, eller till 29,900,000 kronor, ehuru 1875 års
förslag upptog en kostnad af 32,400,000. Nu har här under öfver-
aggnmgen blifvit förklarad!:, att den lägre siffran enligt 1878 års
förslag i väsentlig mån härrör derifrån, att kostnaden för anskaf¬
fandet af soldater för stamtruppen blott blifvit beräknad till 150
kronor för hvarje soldat. Häremot hafva åtskillige talare upp-
tradt och påstått, att denna sistnämnda siffra är alldeles för låg
och att det lätteligen kan komma att inträffa, att man måste be¬
tala ända till -DO, 300 ja 500 kronor för hvarje soldat, hvarigenom
hela den arliga kostnaden enligt detta förslag skulle komma att
uppgå till minst det belopp, som 1875 års förslag upptog, eller
N:o 37.
Landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 37.
38
L andtför sva¬
rets ord¬
nande.
(Forts.)
Tisdagen den 7 Maj, f. in.
32,400,000 kronor. Emellertid vill jag, som i denna fråga icke liar
någon egen erfarenhet, lemna derhän, huru härmed kan komma att
förhålla sig, och blott, såsom nyss nämnts, hålla mig till Utskottets
siffra eller 29,900,000. Dertill får emellertid läggas utgiften för
några andra i sammanhang härmed stående behof. 1875 års för¬
slag upptog en utgift för kaserner och stallbyggnader till 30 mil¬
lioner kronor. Efter det nu föreliggande förslaget kommer visser¬
ligen numerären att minskas betydligt — huru mycket synes dock
icke af Utskottets förslag — men då man i sådana frågor som
denna icke fur och icke hör räkna för lågt, tv man kan lätt i dessa
stycken misstaga sig, så skulle jag för min del tro, att man i och
för det nämnda ändamålet icke kan upptaga eu mindre summa
än 20 millioner enligt detta förslag. Det är helt naturligt, att
dessa nya byggnader måste anskaffas, i samma mån som behof
deraf inträffar, derigenom att, om jag så får säga, en amortering
af rustnings- och roteringsbördan skall göras; ty man kan väl
icke låta folk ända från Hernösand till Trelleborg vara utan tak
öfver hufvudet. Jag anser sålunda, att dessa byggnader inom
några få år måste anskaffas, och det blifver icke möjligt att un¬
der statsverkets och svenska folkets nuvarande ställning erhålla
medel dertill på några få år genom ökad beskattning, utan natur¬
ligen måste man då tillgripa den hos oss så vanliga och så myc¬
ket omtyckta utvägen att taga upp ett utländskt lån. Enligt
min kalkyl, att 20 millioner skulle behöfvas för detta ändamål,
får jag således, med beräkning af allenast 6 procent årlig ränta
och amortering, ett belopp af 1,200,000 kronor, och så kommer der¬
till 4 procent i underhållskostnad, d. v. s. 800,000 kronor. Då får
jag sålunda ett tillägg af 2 millioner, och slutsumman blifver deri¬
genom ökad till 31,900,000 kronor.
1879 års utgiftssumma på 4:de hufvudtiteln, sådan den nu är
faststäld, uppgår till 17 millioner. Således får man, om det före¬
liggande förslaget antoges, en ökad årlig utgift under denna huf-
vudtitel af 14,900,000 kronor, och derjemte minskas statsinkom¬
sterna med 6,000,000 för grundskatternas afskrifning samt med
260.000 kronor till ersättning för indragen kyrkotionde. Då är
jag uppe på nödvändigheten att ytterligare anskaffa öfver 21 millio¬
ner. Vidare tillkommer kostnaden för sjöförsvaret, hvarom här icke
något är nämndt, men som, efter hvad mig blifvit sagdt af sak¬
kunniga personer, icke gerna kan beräknas till mindre än 1,000,000
kronor, och jag får då i rundt tal 22,000,000 kronor. Derifrån
afgår likväl för ökad fastighetsbevillning efter 3 per mille,
300.000 kronor; återstår alltså en summa af minst 21,700,000 kro¬
nor, hvarifrån i framtiden, sedan lånen blifvit återbetalade, afgåi
1.200.000 kronor. Det blifver alltså en omkring 22 millioner kro¬
nor högre årlig utgift för landt- och sjöförsvaret. ^
Nu har jag visserligen hört en ärad. talare, som på förmiddagen
hade ordet, (han hade icke alldeles samma grunder för sin kalkyl
som jag, men det är hans sak; den framställning, jag gjort, får
stå i protokollet för min räkning) säga, att de ökade utgifterna
efter all sannolikhet med lätthet skulle kunna bäras, dels genom
Tisdagen den 7 Maj. f. m.
Si)
N:o 37.
en förhöjning af stampelpappersafgiften — om jag icke misstager Landtföma-
mig — till tredubbelt belopp, och dels genom eu förhöjning af reU ord~
bränvinstillverkningsafgiften, som jag tror han antog skulle in-
bringa 3,720,000: men jag ber att få fästa Herrarnes uppmärk- J
samhet på vanskligheten af att bygga sådana luftslott vid af-
görandet af sina kalkyler. Framtiden hafva vi nemligen icke i
vår hand, och lika väl som det är en möjlighet, att Sveriges eko¬
nomiska ställning kan i väsentlig grad förbättras i förhållande
till den i vissa hänseenden högst sorgliga belägenhet, hvari vår
ekonomi för närvarande befinner sig, lika möjligt är det, mine
Herrar, att det i den vägen för oss kan blifva sämre, än det nu är.
Sverige har redan ådragit sig en så stor skuld, statsskuld och
annan skuld, att den i det närmaste motsvarar 500 millioner, och
denna skuld, åtminstone hvad utlandet beträffar, kommer att allt
mer och mer betunga oss: jag talar nu icke om statsverkets ställ¬
ning och dess skyldighet att inlösa sina annuiteter, utan jag talar
om folkets förmåga att bära dessa, efter våra inskränkta till¬
gångar, högst betydliga skulder.
I (ifrigt är det icke min tro — men jag önskar intet hellre
än att i det afseendet vederläggas af verkligheten — att Sverige
kan i stort utvidga sin industri och afkastningen af densamma.
Men hvad vi måste taga i nogsamt öfvervägande, det är det, att
de växande och betydligt växande utgifterna för vårt försvars¬
verk, dem äro vi säkra om, i fall detta förslag går igenom. Att
deremot säga, att det är en lätt sak att kunna få dessa utgifter
betäckta genom en ökad bränvinstillverkningsafgift, ökad stämpel¬
papp ersafgift etc., det är en högst vansklig sak, hvarom intet
ännu kan med bestämdhet sägas; det kommer att bero på majori¬
teten i Andra Kammaren, förstärkt, som jag förmodar, med minori¬
teten i denna Kammare vid gemensamma voteringar angående be-
villningsfrågor, och deraf kan .ingen af Eder, mine Herrar, förutse
utgången.
Hvad jag för min del är fullt och fast öfvertygad om, det
är, att, då alla grundskatter blifvit efterskänkta samt rustnings-
och roteringsbördan borttageu, då kommer man på den punkten,
att de som makten hafva, när det blifver fråga om att anskaffa
ytterligare 8, 10 eller 20 millioner, noga skola öfverväga: kvilket
förefaller oss lindrigare, antingen att förhöja stämpelpappers -
afgiften så och så mycket och bränvinstillverkningsafgiften så och
så mycket, eller lägga en ny skatt på öltillverkningen; hvilket
förefaller oss fördelaktigare, antingen att åtaga oss sådana skat¬
ter, eller att lägga de behöfliga millionerna på den allmänna be-
villningen.
_ Hå gör man en ordentlig kalkyl om hvad som är fördel¬
aktigast föi’ de vid Riksdagen maktegande, och kommer man då
till den åsigten, att hela eller åtminstone den hufvudsakligaste
nya skattebördan bör läggas på och uttagas genom en flerdubblad
bevillning, så framstår sjelfmant den frågan: huru skall det komma
att se .ut med grunderna för den nya bevillningsförordningen —
ty åtminstone de fleste af Herrarne hafva ju erkänt, att den nu-
N:0 37. 40 Tisdagen den 7 Maj, i. m.
varande är i högsta grad orättvis. Är det nu tänkbart, att man
någonsin skall få en bevillningsförordning, stödd på rättvisa och
billiga grunder, under sådana förhållanden? Nej! man skall be¬
hålla denna sådan hon nu är; man vet, att svenska folket, enligt
Regeringsformen har rättighet att sig sjelf beskatta, samt att
denna sjelfbeskattningsrätt eges af hvar enda kommun, utan någon
verksam kontroll mot de mest ögonskenlig missbruk.
Den ovisshet, att ej säga fara, som ligger i dessa, af mig nu
påpekade förhållanden, i förening med den i och för sig och för
våra förhållanden ofantliga kostnaden för det nya försvarssystemets
bringande till verkställighet, föranleder mig till uttalande af den
åsigten, att jag, med hänsyn ensamt till den finansiella sidan af
saken, för min del icke kan gilla den föredragna punkten.
Friherre af Ugglas: Då jag i går afton hade tillfälle att
något utförligare uttala min mening i denna fråga, skall jag nu
icke vidlyftigt ingå i ämnet, men några af de yttranden, som bär
fälts, kan jag icke underlåta att besvara.
Under den sedan i går förefallna debatten har det förefallit
mig allt mer och mer klart, att åtminstone hos en del personer
och — jag vågar påstå — hos min ärade granne här bakom mig
ett mycket starkt motiv för afslag ligger i ursprunget till denna
motion.
Han yttrade i går: “att då en motion kommer från det hållet,
borde den icke gerna kunna bifallas", och han har i dag ytterligare
utvecklat den satsen.
Det förefaller mig som om, i händelse man hyser en sådan
åsigt, att förslaget, hurudant det än i och för sig må vara be-
skaffadt och hurudant det än kommit från Utskottet, skulle vara
oantagligt, det då hade varit bättre att från början uttala en så¬
dan mening och icke, genom att öfverlemna frågan åt ett Särskildt
Utskott, fordra en utredning, som man på förhand bestämt sig
för att icke godkänna. Jag kan icke neka till, att jag tycker det
hade varit rättare gjordt att, med en sådan uppfattning, icke till¬
sätta ett Särskildt Utskott.
Härmed må nu emellertid vara huru som helst.
Hvad ursprunget till denna motion beträffar, så vill jag för
min del helt öppet tillstå, att motionen, då den först framlades,
icke var för mig tilldragande, men jag ansåg mig vara fullkom¬
ligt obefogad och oberättigad att ingå i något bedömande af an-
ledningarne till densamma, eller att stämpla den såsom en köp¬
slagan. Jag ansåg tvärtom att, då Första Kammaren ansett denna
motion förtjena att hänvisas till ett Särskildt Utskott, det var
hvars och ens pligt att utan afseende på ursprunget till motionen
behandla den för sjelfva sakens skull och söka att ur den samma
draga det bästa, som var möjligt; och från mitt arbete inom Ut¬
skottet har jag åtminstone det angenäma minnet, att det äfven
bland motionärerne funnos åtskilliga, som icke så strängt höllo
på motionens ursprungliga innehåll, att de icke, för att bereda
.LandtfSr sva¬
rets ord¬
nande.
(Forts.)
41
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
framgång åt frågan, deri gjort ganska stora och väsentliga modi¬
fikationer.
Jag tror således, att den fråga, som här föreligger, måste be¬
traktas ur sin egen synpunkt och att vi derför måste skilja oss
tran alla för densamma främmande motiv, och jag tror icke, att
man främjar den stora frågan genom att inkasta diskussionen på
det område, som man här från ett eller annat håll velat göra.
Man har här hört en ärad talare på östgöta-bänken, likasom
arven en talare från Vestinaniand, ställa den frågan till Utskottet
huruvida Utskottet verkligen anser, att genom detta förslags an¬
tagande kan vinnas hvad 1873 års skrifvelse innehöll, eller ett
“för landets sjelfständighet fullt betryggande och efter våra för-
hallanden lämpadt försvar*4.
Till en början torde jag väl få hafva det anspråket att, då
man framställer en sådan fråga, man också citerar de deri an¬
vända orden rätt.
De ärade talarne hafva båda frågat, huruvida detta förslag
kan anses innefatta ett “fullt betryggande försvar". Ordet “fullt“
finnes _ emellertid icke i den citerade skrifvelsen af år 1873 utan
der står endast: “för landets sjelfständighet betryggande och efter
våra förhållanden lämpadt försvar".
TT, vidt j'aS af sakkunnige personer kunnat inhemta, innefattar
Utskottets förslag, under de förutsättningar jag i går gjorde, så
högst, väsentliga förbättringar af vårt försvar,' att vi torde kunna,
om vi få se dem fullt utvecklade, anse dem betryggande.
Tng tror således, att Utskottet icke förfarit så lättsinnigt,
som atskillige af dessa Herrar ansett, att Utskottet gjort, då det
i sammanhang med denna frågas lösning och såsom ett vilkor
derför framstält grundskatternas afskrifning. Den ärade talare
som jag här nyss åsyftat, har förklarat, att han för sin del ämnar
afsia förslaget, derför att han ännu hyser den allra bästa för¬
hoppning att på indelningsverkets grund få se vårt försvar be-
tryggadt, och att han framför allt önskar, att de blifvande solda-
terne måtte få behålla sina torp. Jag sökte i går visa, att, i
följd af det beslut, som af en föregående Riksdag blifvit fattadt
rörande indelningsverket, det efter hvad jag tror är en illusion,
om man föreställer sig, att nu mera ett för landets sjelfständighet
betryggande försvar skall kunna grundas på indelningsverket.
Jag nämnde då äfven, att jag aldrig deltagit i något förkättrande
åt indelningsverket, men då Riksdagen gång efter annan förkastat
förslag, som framstälts, att bygga på denna grund och derjemte
vidtagit saaana åtgärder, att indelningsverket i nuvarande stund
i sjelfva verket icke kan sägas existera på annat sätt än der-
igenom, att soldaterne^ äro bosatte på torp, så måste jag tro, att
det är en illusion att vi kunna bygga vårt försvar på indelnings¬
verkets grund. ö
Då återstår icke något annat än att öfvergå till den allmänna
vämpligten, och ingen skulle hellre än jag vilja biträda ett för-
slag, som stödde sig på den grunden och genomförde den konse¬
qvent; men äfven i det hänseendet vågar jag tro, att vi icke ännu
N:o 37.
L an dtfförsva¬
rets ord¬
nande,
(Forts.)
N:o 87.
42
Landtförsva-
reds ord¬
nande.
(Forts.)
Tisdagen den 7 Maj, {. m.
äro mogna för att tillämpa denna nya grund, d. v. s. den all¬
männa värnpligten i dess fulla utsträckning, och derför har ap a
förslag åtminstone från Utskottets och mm sida utgjort ett försök
att böria med att slå in på denna, den enda råtta vägen.
Huruvida Utskottet i detta afseende misstagit sig, det torde
Riksdagen böra få bedöma; men så mycket tycker jag, a^t Ut¬
skottet kan hafva rätt att fordra, att icke hela förslaget i dess
första punkt afslås, utan att man söker att i detaljerna vidtaga
de förändringar och förbättringar, som möjligen kunna vara åt
behofvet påkallade. Såsom jag redan nämnt, kan jag för mm clei
icke biträda förslaget annat än under förutsättning, att man er¬
håller en garanti för att stamtruppen kan hallas fulltalig samt
att öfvergångstiden icke blifver så lång, som i betänkandet före¬
slagits. Men med dessa förbättringar tror jag verkligen, att for¬
slaget kan utgöra utgångspunkten för ett godt försvar.
Man har äfven i dag talat om den finansiella sidan åt toi-
slaget. Härpå vill jag icke inlåta mig, men jag ber att i det ut¬
seendet få fasta uppmärksamheten på några förhallanden. Den
siste talaren frågade: är det möjligt att någon gång reglera be-
villningsförordningen billigt och rättvist, sedan grundskatterna
blifvit afskaffade? I det afseendet delar jag hans farhåga, och da
vi komma till betämkandet N:o 2, så skall jag bedja att fa fram¬
lägga de vilkor, jag uppstält för grundskatternas afskrifning, och
detta vilkor innefattar just att vi få en på rigtiga och göda grun¬
der utarbetad bevillningsförordning. Jag har sålunda för min del
icke förbisett den fara, som den ärade talaren papekade, men jag
här icke ansett, att det vid detta tillfälle vant nödvändigt eller
behöfligt att påpeka den samma.
Het har för öfrigt gjorts åtskilliga andra anmarkningai mot
förslaget, och mycket kunde vara att i denna fråga tillägga, men
Kammaren är helt visst uttröttad på denna diskussion, och hvar
och eu har säkert redan bestämt sm åsigt. Jag vill derför blott
tillägga, att jag tror det vore ett stort framsteg i afseende pa denna
vigtiga fråga, om Första Kammaren kunde ena sig om nagrarig-
tiea grunder och öfverlemna deras utarbetande åt Kongl. Maja.
För öfrigt vidhåller jag mitt i går framstälda yrkande om
bifall till den föredragna punkten under de förutsättningar, jag
vid samma tillfälle angaf.
Herr Ribbing, Carl: Då, såsom den föregående talaren slu¬
tade sitt anförande, Kammaren val kan. vara uttröttad pa denna
diskussion, så långt som den nu drifvits, kunde det visserligen
vara skäl att icke taga till ordet, men jag kan dock icke neka
mig att göra det i en fråga, som bär en så stor betydelse, och
jag måste då till en början säga, att det var i gar afton under
det intryck som anförandet af en vördnadsvärd talare pa gote-
borgs-bänken gjorde på mig, som jag begärde ordet för att i min
tur begagna detsamma. Jag kan icke hjelpa, att jag åter något
berör hvad den siste talaren började med, då lian nemligen talade
om detta förslags ursprung. Den vördnadsvärde talare, som jag
>:o 37.
Tisdagen den 7 Mai, f. m.
nyss nämnde, yttrade i går, att, ehuru i vår grundlag icke något Landtförsv,
Bindel linnés för att ett sa stort antal ledamöter åt en JKainm8.re ^'ots ord-
som eu dess majoritet, undertecknar eu framlemnad motion, det
dock är och blifver ett brott mot grannlagenhetens och oväldens C °rtä'
bud. _ Jag ber med anledning deraf att få genom ett förklarande,
som jag för min del finner vara tillfredsställande, något förmildra
intrycket af detta yttrande. Om man- vill gå sanningen på lifvet.
så tror jag att man skall erkänna, att detta förslag uppkommit i
följd åt nämnda partis fruktan för att efter de yttranden, som
fälts vid det afslag som detta parti beslutade å det förlidet år
framstälda^ förslag, blifva misskändt för att icke vilja lemna sin
röst till något förslag, som gjordes till stärkande af vårt fädernes-
lands försvar. Jag tror att, om man utgår från denna åsigt om
deras sätt att gå till väga, som man kanske väl skulle kunna
kalla något klumpigt, något rustikt eller landtmannamessigt, så
skall man dock icke för hardt bedöma dem för detta.
Det har af en ärad talare, vid hvilkens yttrande jag särskildt
under gårdagen fastade mig, likasom af flera föregående och af
den siste ärade talaren, framhållits, att det förefunnes brist på en
finansiel plan för utförande af detta förslag. Jag kan för min
del icke neka, att icke äfven jag finner detta vara eu brist i Ut¬
skottets förslag, men samma brist vidlådde äfven det Kongl. för¬
slaget år 1875. I detta förslag fans ingen finansiel plan, det var
ett förslag till härordning som dock slutade på en summa af om¬
kring 30 millioner. Det var ett förslag till en utgift utan någon
utredning om hvarifrån dessa medel skulle tagas, men icke desto
mindre anser jag för min del, att det kan vara en rättmätig for¬
dran man stält på det Utskott, som nu har behandlat det före-
liggande förslaget, att rörande detsamma afgifva en plan hvarifrån
inkomsterna till dessa stora utgifters bestridande' skulle tagas.
Det enda, som i det fallet framkommit, har varit den lilla ökning
i fastighetsbevillning, som i betänkandet N:o 2 och dess 10 para¬
graf finnes föreslaget, men, då jag nu för tillfället yttrar mig om
planen för försvarsväsendet, så måste jag anhålla få till proto¬
kollet uttrycka den tanke jag under flera år med afseende derpå
hyst, att det icke är nog med att uppgöra en plan för landtför-
svaret, utan att dertill äfven torde behöfva fogas en plan för sjö¬
försvaret, likasom äfven en plan öfver, hvarifrån inkomsterna till
allt detta böra tagas. _ Jag vill hafva sagt detta derföre att det
naturligen kommer en tid, då eu plan till försvarsväsendet i dess
helhet med hänsyn till inkomsterna skall framläggas. Jag före¬
ställer mig att detta kan ske till en kommande Riksdag och detta
så, mycket mer, som. efter hvad Utskottets betänkande N:o 2 före¬
slår angående ändring i bevillningsförordningen, en underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t skulle aflåtas, uti hvilken skrifvelse
skulle anhallas, att kan ville till en kommande Riksdag framlägga
förslag till . ändring i bevillningsstadgan uti den af Utskottet an-
gifna syftning. Då är jag öfvertygad om, att Riksdagen äfven
får motse ett större betänkande i afseende å de inkomster, som
X:o 37.
LandtfSrsva■
rats ord¬
nande.
(Forts.)
ii Tisdagen den 7 Maj, f. m.
borde anskaffas för ordnandet åt landets så väl landt- som sjö¬
försvar.
Det är icke min mening att, såsom många andra talare under
gårdagen och denna dag gjort, gå vida utöfver den punkt, som
här föreligger, men då man har gjort det och. då. det skulle vara
min rättighet att äfven göra detsamma, så vill jag begagna mig
deraf med afseende å den andra paragrafen i garantilagen, nemli¬
gen i hvad den rörer den af flere reservanter från denna Kam¬
mare ifrågasatta, så kallade supplementarlottningen. Jag måste
med Utskottet instämma deri att, såsom Utskottet yttrar, “det i
rättsmedvetandet väl grundade allmänna föreställningssättet, att
den lagtvungna skyldigheten bör vara lika för alla, skulle genom
lottningsåtgärden på ett betänkligt sätt såras samt härordningen
i följd deraf icke heller vinna det förtroende, som denna, bygd
på likställigheten, bör kunna tillvinna sig och utan hvilken den
skulle, hur stark den än må synas, vara till föga nytta1'. För
min del vill jag på förhand redan vid behandlingen af denna punkt
tillkännagifva, att jag icke kan biträda frågans lösning genom
någon lottning. Jag anser, likasom den siste ärade. talaren,, det
vara mycket origtigt att från början afklippa denna fråga, hvilket
skulle ske, om man nu afslog den nu föredragna punkten. Jag
vill derföre med min röst biträda densamma, förbehållande mig
att vid behandlingen af öfriga punkter föreslå de ändringar, der¬
uti, hvartill jag kan finna mig föranledd. För att. nu icke vidare
upptaga tiden och trötta Kammaren, så slutar jag och gör det
under yrkande om bifall till den föredragna punkten.
Herr Adelsköld: De gånger, jag förut haft äran tala i denna
Kammare, har jag alltid sökt uttrycka min åsigt så fullständigt
som stått i min förmåga, för att slippa besvära Kammaren andra
gången i samma ämne; jäg hoppades att så hafva gjort äfven
denna gång, men uppkallas ånyo af ett yttrande, som.fallit, sedan
jag sist hade ordet, och som synes utvisa, att jag icke lyckats
nog tydligt uttrycka hvad jag menat. Min uttalade åsigt var, att,
då den tillämnade stammen skulle vara kommenderad till 10 må¬
naders tjenstgöring det första året och sedan hvarje år kunna på
obestämd tid kommenderas af Kong]. Maj:t, dessa värfvade stam¬
soldater skulle få svårt att skaffa, sig. fasta tjenstår. Ty hvar
och eu, som antager en person i sin tjenst, vare sig som dräng
eller handtverkare, undviker så länge han kan att engagera eu,
som han kan blifva af med under långa tider på. året. Jag antog
derföre, att den sannolika följden af förslagets, tillämpning skulle
blifva, att dessa soldater finge söka sig tillfälligt arbete och såle¬
des mellan kommenderingarne blifva kringvandrande,, hvarigenom
skulle skapas en armé af 30,000 landstrykare, och jag antydde,
må hända något ironiskt, hurusom dessa hefälsämnen, dessa mön¬
ster i militära egenskaper och “ledare" för vår värnpligtiga ung-
dom,, skulle komma att drifva omkring efter vägarne, lifnärande
sig på mer eller mindre tillåtet sätt, eu landsplåga för hela riket.
Med anledning häraf har nu en talare i denna Kammare förklarat,
45
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
Kro 87.
att jag skymfat den nya härordningen genom mitt yttrande, attLandtfönfta-
soidaterne skulle bil landsstrykare, och han uttalade såsom sin rets crd'
åsigt, att de skulle bli mycket laglydiga och goda medborgare i Zanf\
samhället. 6 (lort?.)
. M1 Jag ber med anledning häraf få förklara, att jag på intet sätt
haller pa uttrycket landstrykare, utan skall gerna gå in nå hvil¬
ken vacker benämning _ som helst, saken blifver i alla fäll den¬
samma, samt att jag icke med mitt uttryck afsedt att skymfa
någon, som af fosterlandskärlek inginge i den nya stammen och
11 oj de sig med den blygsamma aflöning, af 150" kronor om året
och o öre i tobaksskilling som blifvit föreslagen; jag anser tvärt
om dem som af detta motiv stälde sig under fanan, förti ente af
loford och icke af skymf. Men jag befarar att högst få skulle af
denna känsla dnfvas till ett sådant steg, utan att de allra fleste
af helt andra motiv bringades i soldatmunderingen.
Då en stadgad och ordentlig yngling kommit till den ålder,
att han skall bestämma sin lefnadsbana och välja ett yrke, afser
lian att genom detta yrke kunna skapa sig ett hem, en oberoende
framtid och en aktad, samhällsställning.
Jag frågar nu, om någon tror att de utsigter, som öppna sig
for dem, som inginge i den tillämnade stammen, äro sådana att
en stadgad yngling skulle finna sig föranlåten att på grund deraf
va ja dela militära ^banan? Aflöningen är, som vi veta, bestämd
till 150 kronor om året och anställningen för de flesta 6 år.
Under dessa 6 år, de nästan vigtigaste i lifvet, ty derunder ■
utvecklas ynglingen till hvad han skall blifva som man, skulle
han icke ens komma att ega det anspråkslösa hem, som' staten
består våra nuvarande indelte soldater eller gardister, annat än
under kommenderingen; utsigterna för framtiden vore i allmänhet
taget några års tjenst, under hvilken tid han måste afbryta den
lefnadsbana, hvaråt han måhända förut egnat sig och derefter
skulle fortsätta.
Genom att taga anställning såsom stamsoldat vunnes sålunda
hvarken hem eller oberoende framtid, men för de fleste förlorades
fn ti(i’ octl man således är berättigad antaga, att såsom
kandidater till detta yrke icke gerna kunde påräknas'andra än
sådana, som icke hade utsigt till något bättre, eller som misslyc¬
kats i små sträfvanden på andra banor samt oroliga hufvuden
som icke nöja sig med ett stilla lif, utan söka äfventyr, och för¬
öfrigt folk ur samhällets lägsta klasser, så vunnes knappast genom
ingåendet i en sådan stam en aktad samhällsställning. Jag hoppas
visserligen att genom stigande upplysning och sedlighet antalet
dylika kandidater efter hand skall komma att mer och mer min-
skas, och då denna härordning ej är afsedd att blifva färdig förr
än fram i nästa sekel, skulle stammens leder säkert vid den tiden
vara mycket glesa och organisationen förfelad.
En talare här midt emot på smålandsbänken har framlagt åt¬
skilliga beräkningar, och jag ber om ursäkt, om jag med anled¬
ning . deraf ännu en gång besvärar Kammaren med några siffer¬
uppgifter. Men då den finansiella sidan af denna fråga är af så
46
N:o 37.
Landtförsva-
veta ord¬
nande.
(Forts.)
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
stor betydenhet, kan jag ej underlåta att med några ord bemöta
hans uppgifter. Han sade, att man med “fantasiens tillhjelp1* kan
komma upp till så stora siffror som helst, och uttalade den gläd¬
jande förhoppningen, att man genom, ökad bevillning, genom ökade
bränvinsafgifter och andra skatter i alla möjliga rigtningar möj¬
ligen skulle kunna betacka omkostnaderna för armen; flottan lem-
nades helt och hållet ur sigte. Härvid glömde han dock att taga
i betraktande, att utom den 4:de det finnes 8 andra hufvudtitlar,
som också behöfva anslag, och då man vet, att statsbudgeten på
de sista 10 åren gått upp från c:a 27 till nära 75 millioner, så
är det klart, att anslagen för de öfrigahufvudtitlarne icke kunna
stanna vid hvad de nu äro, utan också komma att stiga, som de
hittills gjort. Hvad nu 4:de hufvudtiteln beträffar, så vill jag fästa
den ärade talarens uppmärksamhet på, att landtförsvarsbudgeten
under de sista 10 åren uppgått från 11,947,185 kronor år 1867 till
19,494,900 kronor år 1878, och man må icke tro att genom infö¬
randet af en förändrad arméorganisation utgifterna skola stanna
vid en bestämd på förhand beräknad siffra, ty de komma att stiga,
likaväl som de stigit under den organisation vi nu ega. Stigande
pris, tillämpandet af nya uppfinningar och dyrbarare materiel,
nödiga löneförhöjningar, med ett ord allt, som hittills verkat i
denna rigtning, kommer utan tvifvel äfven i framtiden att verka
på samma sätt. Dessutom bör ej leinnas ur sigte, att de extra
anslagen till armén under de sista 10 åren uppgått till 4 V.2 millioner
årligen. Sammanlägger man detta belopp med den slutsiffra, hvar¬
till Utskottet kommit, eller 29,900,000 kronor samt det belopp,
som Kammarrådet Anderson ansåg böra tilläggas såsom ränta på
de upplånta medlen till kaserner med mera 900,000 kronor, hvilka
jag icke medtagit i beräkning, så komma vi till en totalsumma
af 85,300,000 kronor. Om härtill läggas de ökade kostnaderna för
armébefälets pensionering, sjukvården, exercis-och skjutfält, m. in.
samt diverse på förhand oberäkneliga utgifter, så kommer man
öfver det belopp af 38 millioner kronor för landtförsvaret, som
jag i går beräknade. Då de nuvarande utgifterna å 4:de hufvud¬
titeln uppgå till 19,494,900 kronor, så skulle tillökningen, äfven
med antagande af den lägre siffran 35,300,000 kronor, blifva nära
16 millioner. Om man dertill lägger afskrifningen af grundskat¬
terna som utgöra vilkoret för den nya härordningens godkännande,
kommer man upp till en fordran på ökade statsinkomster af 26
millioner, eller en summa, som icke så lätt torde kunna samman-
bringas som den ärade talaren “hoppades**.
Samme talare har uppgifvit, att landtförsvaret i Preussen
kostade hvar och en af landets invånare, efter nvad jag vill
minnas han nämnde, 7 kronor 70. öre; och att försvarsväsen-
det, om den föreslagna arméorganisationen genomfördes, skulle
komma att kosta oss ungefär lika mycket; men jag tror att uti
dessa 7: 70 i Preussen äfven ingår kostnaden för flottan, och om
så är, så bör till de blifvande kostnaderna för vårt. förs vars vä¬
sende äfven flottan inberäknas, och då kommer man till det resul¬
tat, att kostnaden, fördelad på hvarje svensk inbyggare, skulle
47
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
N:o 37.
komma att uppgå till 10 å 11 kronor, eller vida mera än i Pi •eus- Lmdtfönta-
sen. Tager man derjemte i betraktande den ringa öfning våra rets ord'
be v äringsynglingar skulle få i jemförelse med de värnpligtige i
Preussen, så torde man med mycket skäl kunna säga, att vårt 1 °’
försvarsväsende i förhållande till dess värde blefve mångdubbelt
dyrare än det preussiska. Och ännu större blefve; skilnaden i
jemförelse med Danmark, hvars försvarsbudget uppgår till 6: 60
kronor per invånare och med Norge hvars budget för armé och flotta
uppgår till circa 4 kronor per invånare.
Den härorganisation, som nu benäget erbjudes, skulle således
med tillägg af de kostnader, som jag visat ovilkorligen måste
uppkomma, blifva mycket dyrare än i något af de länder, som
jag nu nämnt.
Jag ber att få förklara, att jag med de anmärkningar jag
ansett mig böna göra emot en, efter min åsigt i grunden felaktig
och allt för kostsam omorganisation icke afsett att förhindra en
reglering af skatteväsendet. Grundskatternas reglering är en fråga
som så länge stått på dagordningen, att den icke kan falla, utan
måste, komma till afgörande, vare sig genom aflösning eller af¬
skrifning, och det erfordras icke någon stor siareförmåga för att
förutspå, att det förr eller senare kommer att gå med rust- och
roteringsbesvären och öfriga grundskatter på samma sätt som med
skjutsen och en mängd andra utskylder och onera, hvilka efter¬
hand blifvit afskrifna och aflyftade. Man måste således bereda
sig på, att förr eller senare en sådan rätt betydlig åderlåtning
göres på statskassan, och jag bär med mitt anförande endast afsett
att framhålla, att detta ovilkorligen måste tagas i beräkning då
en plan skall uppgöras till ny härorganisation; i annat fall kan
man komma att utsätta sina efterkommande för en börda, som de
icke äro i stånd att bära.
_Da jag i går hade ordet, tog jag mig friheten framställa en
vördsam anhållan till de ledamöter af Kammaren, som kunde
komma att yttra sig för förslagets antagande, att de ville uttala
sm åsigt, huruvida dermed vunnes ett betryggande försvar, och
om de ansågo, att landet kunde bära de med detsamma förenade
bördor. Af de talare, som uppträdt, ha två svarat på denna
fråga; den ene, Grefve Lagerberg, har uttalat såsom sin mening,
att den föreslagna organisationen —■ om supplementärlottning och
vissa amma förbättringar deri infördes, — skulle åstadkomma en
förstärkning af försvaret. Den andre, Friherre von Essen, för¬
klarade, att han ansåg det för en olycka, att dessa ord “ett be¬
tryggande försvar11, inkommit i 1873 års skrifvelse. För min del
har jag trott, att man med den föreslagna organisationen i för-
sta rummet afsåg att vinna ett verkligen betryggande försvar.
Skulle detta icke. vara meningen, utan syftemålet är, att utbyta
var hederlige, pligttrogne. indelte soldat mot något, som torde
blifva motsatsen, så tror jag att hvarje vän af inre ordning och
trygghet bör betacka sig för bytet. Det kunde sluta som det ofta
göf Y, hästbyten, att man i stället för eu god häst och mellan¬
gift till, får en istadig krake. Då jag således under diskussionen
48
N:o 87.
Landtförsva-
rots ord¬
nande.
(Forts.)
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
anse)? mig icke kafva erhållit nöjaktigt svar på de frågor, jag
framstält, utan tvärt om genom de uttalanden, som här blifvit
gjorda af erfarne militärer, fått allt större faTkågor med afseende
på den föreslagna organisationen, synnerligen som den icke skulle
kunna i verkligheten genomföras med mindre, än att lottning
införes, så kan jag icke frångå min förut uttalade öfvertygelse
om det föreliggande förslagets oantaglighet. Supplementarlottning
skulle enligt min tanke medföra många och stora olägenheter, och
jag vill fråga, hvilken af Kammarens ledamöter skulle vilja vara
med om, att hans son stuckes in i ledet och inqvarterades i ka¬
serner och baracker bland sådana personer, hvaraf den blifvande
stammen antagligen skulle komma att utgöras, om det föreliggande
förslaget antoges. För min del skulle jag på förhand anse honom
moraliskt förderfvad. Då således den föreslagna organisationen
— efter min, och efter hvad jag hört, många framstående mäns
åsigt —är behäftad med ohjelpliga brister, då dess genomförande
öfverstiger landets tillgångar och då den, om den kan genomföras,
hvarpå jag tvifla!1, icke kunde vara fullständigt tillämpad förn än
någongång fram i nästa sekel, intill hvilken tid vi skulle stå nästan
försvarslöse, så anhåller jag, för att icke vidare upptaga Kam¬
marens tid, få förklara ätt, jag kommer att rösta för afslag, ej
allenast på den föreliggande paragrafen, utan på förslaget i sin
helhet.
Herr Rylander: Jag borde icke här begära ordet, ty bär
har redan mycket talats, som man kunnat finna vara öfverflödigt,
men då jag befarar ett afslag, önskar jag få min åsigt till proto¬
kollet. Jag vill då förutskicka den upplysning, att de flesta
hemman jag eger äro af säterinatur, och derigenom undgå den
beskyllningen att tala af egennytta. Jag har icke varit blind
för det svaga försvar, vi nu hafva, men jag beklagar, att några
bär sökt bibehålla den gamla föråldrade stammen. Kan någon
tro. att rust- och rotebållarne skulla kunna åläggas att förändra
denna stam så, att den kunde utgöra underlag för en ny här¬
ordning, utgöra en befälskader? Jag tror det icke. Det förslag,
som nu föreligger, synes mig ega så många, fördelar, innebära så
många förbättringar i vårt försvar, att jag icke tvekar att lemna
min röst för dess antagande.
Här talas om, att vi icke hafva någon garanti för att stammen
skulle komma att'finnas till, och att lottning skulle ifrågakomma.
Dottningen kommer jag alltid att sätta mig emot, ty det ingåi
icke i svenska folkets rättsmedvetande, att det skulle kunna på
sådant sätt dragas ifrån sina vanliga och inlärda sysselsättningar,
men jag är öfvertygad om, att, om den summa, som här föreslås,
icke finnes tillräcklig för att fa en stam, da vi alla Dära tungan
lika, alla skola vara villige att lemna regeringen hvad som behöf-
ves för att värna landet.
Jag har med ledsnad hört åtskilliga här mycaet ärade talare
huru de vilja bedöma dem, som hafva en annan, mot deras stri¬
dande, åsigt. De hafva talat om egennytta. Jag har hört det
Tisdagen den 7 Maj, f. m. 4.9 N:o 37.
allra skarpaste uttalandet härom från stockholmsbänken. Hvad är Landtförsva-
det då, som afhåller från att antaga detta förslag? Jo kostnaden reU ord~
ty vi skola alla här betala lika. Ser man icke, huru bankiren
sitter och håller handen om pungen! Hvart vill man då komma?
Hvad är orsaken till detta förhållande? Jo, det är den tillvitelse,
som i Andra Kammaren gjorts, just från maktens och intelligensens
herrar, att landtmannapartiet ingenting vill göra. Nu vill det
visa, att det vill gorå något. Hvem kommer den då att drabba,
denna tillvitelse att icke vilja göra något? Jo, Första Kammaren,
just de förmögne i Första Kammaren, och jag vill icke stå gemensamt
med dem, och derföre vill jag hafva till protokollet antecknadt,
att jag bifaller denna punkt.
Herr Wallenberg: Herr Talmannen torde ursäkta mig, liksom
så många andra, för att jag tager till ordet andra gången, men
bär har förekommit åtskilligt, som icke bör fästa sig i Herrarnes
minne, innan det blir besvaradt.
Jag vill säga de Herrar, som gjort upp en kalkyl förde när¬
maste femton åren öfver statens inkomster och utgifter och upp¬
gift hvarifrån tillgångar för utgifterna skulle tagas, samt huru
det skulle gå till att tillfredsställa de anspråk på skattelindringar,
som framstälts af landtmannapartiet, att de hafva glömt en sak
eller två. Först och främst hafva de bland inkomsterna icke
velat förhöja några andra än konsumtionsskatterna. Men hvad är
konsumtionsskatt? Jo, att lägga ökad skatt på alla de klasser,
som kanske redan nu hafva svårt att berga sig och att betala
skatter. Nog hoppas jag kunna reda mig med konsumtions¬
skatterna, men det finnes många, som stå under strecket, som icke
säga detsamma, och det är orimligt att välta på dem ökade ut¬
gifter, blott för att bereda respektive jordegare en tillökning i
förmögenhet. Man yttrar sig i de bevekligaste ordalag om nöd¬
vändigheten “att lindra jordens skattebördor11. Men om nu ett
sådant beslut fattades, så uppkommer derigenom ingen annan
förändring än att de, som nu ega beskattad jord, erhålla ett
kapital, motsvarande den grundränta som borttages. Det är jor¬
dens nuvarande innehafvare, som göra en betydande vinst derigenom
att hemmanen, lättade från skattebördan, kunna säljas till högre
pris än förut, ^eller som kan erhållas om grundskatterna bibehållas.
För att uppnå en sådan vinst, tvekar man icke att höja konsum¬
tionsskatterna, hvarigenom arbetskrafterna till jordbruket och alla
andra näringar ofelbart komma att fördyras.
Här har icke förut yppats, hvad den siste talaren helt öppet
uttalade, nemligen att meningen är att med en dryg beskattning
träffa dem, som anses för kapitalister, löntagare och dylika. Det
hafva de förstnämnde herrarne af landtmannapartiet tegat med.
Enär jag mera direkt än brukligt hotats, ber jag få säga att jag
har nog också ett sätt att beskatta, och jag skall icke underlåta
att _använda det. Det är ganska säkert, att vill man fördyra
kapitalet, så drabbar det rörelsen, och från den tungan är ej heller
Första Kammarens Prot. 1878. N:o 37. 4
BO
Ji:o 87.
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
Landtförsva-jordbruket undantaget. Det blir således ett ömsesidigt fördyrings-
refs ord- SyStem, SOm man söker införa.
(Forts ) Vidare hafva herrarne, som sökt visa hurulstatsverkets debet
° ' och kredit skulle kunna för framtiden gå ihop, tagit i beräkning
landets alla tillgångar under femton år för att möta de nuvarande
statsutgifterna och hemmansegarnes anspråk. Men att femton års
Riksdagar icke skulle hafva andra behof derjemte än de nu kända
och att sörja för skattelindringar, dertill hvartannat år skulle
tagas en half eller hel million kronor af statens inkomster, före¬
faller otroligt. Jag antager att under tiden komma att uppstå
många andra behof och det bör man allt tänka på litet mera
allvarligt och icke på så lösa grunder, sommar framkastats, bygga
fintliga beräkningar för att komma till ett sådant ohållbart resultat
i frågan för dagen.
En ärad talare, Herr Andersson, angaf till och med en all¬
deles ny inkomsttitel, då han omförmälde, attlframdelesfgenom
bättre tillämpning af bevillningsförordningen 25% mera än nu
skulle kunna erhållas! Jag undrar då: hvarför! tillämpar man
icke bevillningsförordningen bättre redan nu, då det skulle in¬
bringa 25% ökade inkomster? Jag tycker man kan börja med
att tillämpa den stadga som finnes rigtigt först, så få vi sedan se
om den behöfver ändras; men att kalla en supposition för en ny
inkomsttitel och att anföra sådant såsom motiv för en omhvälfning
i skatteväsendet, är väl skarpt.
En annan ärad talare har sagt, att han anser detta förslag
såsom “en öfvergångsformation". Jag kan verkligen icke förstå,
hur man kan allvarsamt öfverlägga om en sak, som man kallar en
öfvergångsformation, och jag kan’ ej heller fatta, huru man kan
kalla det så, då resultatet icke vinnes förrän efter tjugusju år,
under hvilken öfvergången skulle pågå. Jag vill hafva något,
som ligger närmare inom tankens^ sfer, ty icke behöfva vi nu
bråka våra hjernor mycket med hvad som skall komma att be-
höfvas till landtförsvaret efter tjugusju år.
Här har mycket talats om lottning och jag vädjar dervid till
de personer i denna Kammare, som känna mitt. tänkesätt rörande
frågan om aflöningen för dem, som göra militärtjenst. Mina
åsigter derutinnan har jag icke dolt. Jag anser nemligen, att
aflöningen varit för ringa och är för ringa för våra värfvade
trupper i närvarande stund, och jag befarar att, om man ställer
lottningen såsom en klausul, hvarigenom rekrytering kan åstad¬
kommas, så blir följden att man tager hellre i urnan än i pungen.
Vore jag blott säker om, att aflöningen för soldaterne blefve an¬
ständig, så skulle jag icke vara rädd för supplementarlottningen,
men det är alls icke säkert, ty det kan komma att bero på om¬
ständigheter, som icke nu låta sig beräknas, och jag vill! icke att
vi skola ställa så till, att de trupper, med hvilka småstäderna
skola blifva hedrade, varda så klent aflönade, att soldaterne be¬
höfva gå omkring i husen och skaffa sig uppehälle. Detta kan
komma att hända, om vi ställa så till, att truppen blir klent
aflönad och förlägges i småstäder. Man har erfarenhet deraf från
Tisdagen den 7 Maj, f. m. 51 JV;o 37.
Frankrike. Der vet man, att det icke är så roligt att kafva Landtförsva-
regementen förlagda i småstäder, ock der kunna dock regementen r,:ts °,rd'
flyttas från den ena ändan af landet till den andra, kvilket kär (Xrtsj
icke. skulle klifva förkållandet, utan kär skulle de ligga fast
stationerade i vissa städer, ock komma de då under svaga rege-
mentsckefer, skulle sorgliga följder kunna uppstå. Skola vi an¬
taga detta system, så låtom oss åtminstone betala det på ett
anständigt sätt, så att det icke sprider olycka ock elände i stället
för gagn ock tryggket.
I Andra Kammaren kar Herr Key yttrat följande: “för oss“
— det vill säga landtmannapartiet — “är försvarsfrågan kufvudsak“.
Om det är rigtigt, hvilket jag icke bestrider — ock jag koppas,
att kerrarne af landtmannapartiet i denna Kammare godkänna
den åsigten — så vet jag icke kvad som kindrat partiets anhän¬
gare att ansluta sig till regeringen i den önskan, att en vämpligts-
lag måtte blifva antagen. Men då regeringen förra riksdagen
framlade en värnpligtslag med lindringar för rust- ock rotehållare,
så afslogs den Kongl. propositionen, ock då kördes det ropet:
vi vilja icke kafva något, annat än i sammanhang med grund¬
skatternas afskrifning. Hafva de nu så ändrat sig, att de vilja
taga något försvarssystem utan grundskatternas afskrifning, så
gerna för mig. _ Det skall jag. vara med om, men jag vill icke
att man skall gå så bakvändt till väga, alldeles som om en enskild
person egde ett hus, som kan funne nyttigt ock lämpligt att på¬
bygga med en tredje våning, kan då skulle börja med att plocka
bort grunden, ty så är det man vill gå till väga med statens in¬
komster och utgifter. Först vill man beröfva staten dess inkomster,
och sedan vill man öka statens utgifter, utan att göra klart för
sig hvar medlen skola tagas. Man säger visserligen, att man
vill mångdubbla andra artikelns bevillning ock förhöja konsum-
tionsskatterna. Men ingen kar satt det förslaget på papperet!
Jag skall underrätta om, att andra artikelns bevillning är embets-
och tjenstemännens löneförmåner, enskilde tjenares löneförmåner
samt bevillning af kapital ock arbete i allmänhet, men då det
kniper, är det en grund, som svigtariock icke tål hvilken belastning
som helst, ock då får man se sig om efter den påräknade högst
betydliga tillökningen i skatteinkomsten. Femdubbla andra artikelns
bevillning ock vi skola se hvart det tager vägen! Ingen industri
skall kunna bära den böfdan. Vi se redan nu, huru den stora
industrien svigtar, ock det kan väl hända, att orsaken är öfver-
spekulation, som jag visst icke ämnar försvara. Men dåkändtär
att den stora industrien har stora svårigheter att bekämpa, så
torde Riksdagen icke böra “lägga sten på börda".
Jag tror, att enda möjligheten här är att taga fästa på det
från regeringen gjorda uttalande, såsom jag uppfattade det, nem¬
ligen att regeringen vill kafva sin handlingsfrihet oförkränkt.
Det är förmätet af oss att .säga, att regeringen icke skulle veta
hvad som pågår kär. Hvarför skulle vi då skicka på regeringen
en hopvoterad skrifvelse — ty något annat betecknande en större
samdrägt kan icke åstadkommas. Jag skall med glädje helsa den
N:o 37.
52
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
Landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
dag, då regeringen framlägger i särskilda propositioner ett skatte-
lindringsförslag och ett härordningsförslag, men jag vill icke vara
med om en sammankoppling af heterogena frågor. Jag anser
det vara en olycka, att kompromissen någonsin kommit till stånd,
och jag skulle anse hela det nya representationssättet vara en
riksolycka, derest man om detsamma en gång skall kunna skrifva:
stora frågor kunde icke af representantförsamlingen behandlas
och afgöras hvar för sig, utan att flera olika frågor sammanlänka¬
des under form af kompromisser. De allvarligaste bemödanden
måste göras för att bringa rikdagsärendena utur denna farliga
dilemma.
Herr von Ehrenheim: Särskilda Utskottets ärade ordfö¬
rande har både i går och i dag särdeles varmt lagt Kammaren
på hjertat att icke utan vidare granskning och i klump afslå de
föreliggande förslagen, utan granska dem i detalj och, der så
syntes Kammaren lämpligt och nödigt, rätta och förbättra. Äfven
eu annan ledamot af Utskottet bar till Kammaren stält samma
uppmaning. Då jag nu likväl för min del kommer att yrka af-
slag å den nu föreliggande punkten, tror jag att jag för denna
min anhållan skall kunna bjuda sådana skäl, som äfven dessa
Herrar skola respektera, och de skola deri icke kunna se någon
bristande uppmärksamhet mot Utskottet, utan endast ett yrkande,
som å min sida är en naturlig följd af den uppfattning jag har
af den stora frågan i dess helhet, sådan den nu föreligger. _ Det
Särskilda Utskottets båda betänkanden äro grundade på motioner,
som alla gå ut på att åstadkomma en lösning af försvarsfrågan
i sammanhang med den såsom vilkor derför uppstäda eftergiften
af grundskatterna samt rust- och roteringsbesvären. Den punkt
i betänkandet, som innehåller detta vilkor, har visserligen vid
föredragningen blifvit förbigången; men det har icke dess mindre
af Utskottet blifvit stäldt såsom förutsättning framför Utskottets
öfriga hemställanden och är vidare till sina detaljer utveckladt i
Utskottets betänkande N:o 2. Det torde således få anses för
gifvet, att vi, om också möjligen med eu eller annan blifvande
mindre modifikation, godkänt detta vilkor i samma ögonblick som
vi bifalla den nu föredragna punkten a. Ty sannerligen skulle
det icke vara en ironi, som jag för min del icke vill låna mig åt,
om vi, efter att hafva genomgått och med större eller mindre
förändringar bifallit det föreliggande arméförslaget, sedermera
skulle afslå det framför lista punkten stående vilkoret, och jag
är öfvertygad om att Utskottets ärade ordförande i det fallet
helt och hållet delar min mening. Det torde således få anses
såsom afgjordt och erkändt, att, då vi rösta om punkten a, rösta
vi på samma gång om vilkoret; och jag får då för min del för¬
klara, att detta vilkor kommer jag aldrig att rösta för. Det är
min öfvertygelse, och äfven andra talare hafva i detta afseende
uttalat samma mening, att 1873 års skrifvelse var den största
olycka, som inträffat under den nya representationen och att de
53
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
N:o 37.
svårigheter, af hvilka vårt statsskick sedan 1873 lidit, väsentligen Landtförsva-
bero på denna skrifvelse.. Men om nn också icke alla, i likhet reU ord~
med mig,. anse denna skrifvelse vara fotad på grunder, i hvilka
man. aldrig kan instämma och till hvilkas verkliggörande man
aldrig kan medverka, så behöfves det alldeles icke denna absoluta
uppfattning åt skrifvelsen för att inse, att här föreligger i alla
händelser icke något verkliggörande åt de i denna skrifvelse inne¬
fattade grunder. Flere talare, och deribland vågar jag äfven
räkna Hans. Excellens Herr Statsministern, hafva uttalat samma
åsigt. Om jag nu för ett ögonblick skulle ställa mig på deras
ståndpunkt,, som önska verkliggörandet af 1873 års skrifvelse, så
hemställer jag, om det då är för mycket begärdt, att, när det är
fråga om att antaga ett, såsom det heter i skrifvelsen, tillfreds¬
ställande eller betryggande försvar, de af representationens leda¬
möter, som sjelfve icke äro fackmän, få den tillfredsställelsen att
i detta afseende lita på ett från Kongl. Maj:t utgånget eller af
honom godkändt förslag och på de auktoriteter, som endast Kongl.
Maj:ts regering kan förfoga öfver för att i ämnet vinna fullständig
upplysning och utredning. Hetta synes mig icke vara för mycket
begärdt, och det torde således icke heller få anses för obilligt,
om man jemväl, från den ståndpunkten säger, att först då vill jag
taga vilkoret i öfvervägande,, då. jag har Kongl. Maj:ts ord på
att det förelagda förslaget är i militäriskt afseende betryggande,
iiuiu star det nu i detta afseende till med det förslag, hvaröfver
vi nu hafva att afgöra? Jag behöfver ju icke tala om, att det
icke är en Kongl. proposition. Herr Chefen för Landtförsvars-
departementet har mot detsamma gjort åtskilliga anmärkningar,
hvilka, med afseende på hans ställning till frågan sådan den nu
föreligger, måste , vara mera sväfvande och icke gå i detalj. För
öfrigt har. han.liksom Herr Statsministern förbehållit regeringen
full handlingsfrihet. Af de högre militärer, som yttrat sig i Kam-
maren, har den ene, om jag icke missminner mig, begärt afslag
pa den föredragna punkten, och den andre har medgifvit, att den
föreslagna organisationen är ett steg framåt och i den rätta rigt-
ningen, är en förbättring af försvaret i förhållande till hvad det
nu är, ett tillstånd, som man icke tröttnat att kalla för försvars-
Jöshet. Men är detta detsamma som ett betryggande försvar?
Det är dock ett sådant, som 1873 års skrifvelse förutsätter, och
skall vilkoret om grundskatternas eftergifvande realiseras, torde
det väl också, vara det minsta som kan begäras, att man har den
bästa auktoritet för att förslaget är i militäriskt afseende till¬
fredsställande, och att man till bestyrkande deraf erhåller nå°-ot
mera än några sväfvande yttranden i Kammaren.
Det återstår .mig nu att tala om den finansiella sidan af saken.
Jag instämmer i detta afseende så fullständigt som möjligt med
den siste talaren, då han yttrade, att det är orimligt att sam-
manbinda frågor om stora utgifter med frågor om stora skatte-
nedsättnmgar. Det finnes endast en omständighet, hvarigenom
ett sådant förfaringssätt kunde försvaras, och det vore, om de ifråga¬
varande skatterna verkligen vore orättvisa. Hvad nu rustnings-
N:o 37.
64
Landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
och roteringsbesvären angår, har ingen i denna Kammare motsatt
sig att medverka till sådana ändringar, hvarigenom dessa besvär
blifva reglerade och lindrade. Hvad åter grundskatterna beträffar,
så har jag icke hört någon, som har närmare kännedom om frå¬
gan, säga, att dessa skatter, sådana de historiskt föreligga och
sådana de nu verka, äro orättvisa, eller med andra ord att de
utgöra en tunga för någon, som icke redan tagit betaldt derför att
han utgör den. Detta hvad beträffar rättvisan eller orättvisan
af de i fråga varande skatterna. Gå vi nu till frågan om möj¬
ligheten att anskaffa de medel, hvilka erfordras för att betacka
de utgifter, som blifva följden af ett ökadt försvar, eller den
minskning i statsinkomster, som blifver en följd af skatteefter-
gifterna, så har Utskottets ärade ordförande beräknat, att för
dessa utgifter, som man antagit inom 15 år skola uppgå till, om
jag icke misstager mig, omkring 16 millioner, skulle 9 millioner
vinnas genom skattetillökning utan att derför nya skatter skulle
behöfva upptagas. Häremot har redan blifvit anmärkt, att man
vid denna beräkning icke tagit hänsyn till den naturliga och gifna
tillökningen i statsutgifterna äfven för andra ändamål än för¬
svaret; och jag behöfver således icke vidare uppehålla mig der¬
vid. Men utöfver dessa 9 millioner erfordras enligt samme talares
beräkning ytterligare 7. Dessa 7 millioner skulle åstadkommas
genom ökade skatter, och man har i det afseendet nämnt åtskil¬
liga konsumtionsskatter. Det är för mig ett slags tillfredsstäl¬
lelse, ehuru jag icke är någon så synnerligt stor vän af de kon¬
sumtionsskatter, som föreslagits, att man dock icke ansett möjligt
att lägga hela detta belopp på den allmänna bevillningen; ty
huru god skatt den allmänna bevillningen än kan vara för ett
mindre belopp, är det dock alldeles omöjligt att på den vägen
upptaga stora och obegränsade skatter. Men hvartill skola nu
dessa 7 millioner användas? Till. försvaret? Nej, de skola an¬
vändas till att betala skatteeftergifterna; de skola användas till
att fylla den minskning i inkomster, som staten kommer att vid¬
kännas i följd af grundskatternas och indelningsverkets efter¬
gifvande. Jag får då hemställa till Kammaren, med hvilka känslor
man kan föreställa sig att dessa millioner skola komma att be¬
talas, med hvilka känslor det svenska folket, af hvilket en stor
del är fattig och obemedlad, skall betala denna ersättning till
staten för eftergifter till samhällets för närvarande enda privilegi¬
erade klass. Ty det är jordbrukaren, som för närvarande är sam¬
hällets ende privilegierade. Han är det i följd af sin egendoms
natur, hvilken oupphörligt stiger i värde; han är det genom det
representativa statsskick, hvarunder vi för närvarande lefva och
der han innehar majoriteten i Riksdagens båda Kamrar. Jabror
icke, att jordbrukaren gör rätt i att begagna sin makt i denna
rigtning, och då, såsom jag redan nämnt, ett bifall till den före¬
dragna punkten oskiljaktigt innebär ett bifall äfven till det fram¬
för punkten satta vilkoret och således i hufvudsak jemväl till
betänkandet N:o 2, så hoppas jag, att jag gifvit fullt skäl för det
yrkande om afslag, som jag nu tillåter mig framställa.
63
N:o 87.
Tisdagen den 7 Maj, f. m.
Talrika bifallsyttringar följde på detta anförande.
Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare
öfverläggningen till eftermiddagens sammanträde och åtskildes
Kammaren kl. 3 e. m.
In fidem
O. Brakel.