RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1878. Första Kammaren. N:o^L
Lönlagen den 27 April.
Kammaren sammanträdde klockan JO f. m.
Justerades tre protokollsutdrag för den 25 och protokollet för
den 20 i denna månad
, i f^edrogs, jemnlikt Kammarens den 24 fi denna månad fattade Förändra,
lbedIlinCrSnafDRlanSatta Stf-r ,°Ch LaS-Utskottets utlåtande N:o 2, i an- reglering tf
, i o i ,T ai^rarnes skiljaktiga beslut vid beha ndlingen af Utskottets styutsvåsendet.
utlåtande JN:o 1, angående förändrad reglering af skjuts väsendet.
a « H®rr Montgomery Cederhielm erhöll ordet och yttrade: Då
detta betänkande forra gången föredrogs i Kammaren, skedde före¬
dragningen på det sätt, att man började med § 22, hvar-
etter, sedan den hade afgjorts, man öfvergick till den första och de
täljande; och som detta föredragningssätt då befans lämpligt, hem¬
ställer jag, att Kammaren måtte besluta att tillvägagå på samma sätt
arven nu.
Till denna hemställan lemnade Kammaren, uppå gjord proposi-
SI Ii Ti nlTH 11
I följd häraf förekom nu:
„ Utskottets i utlåtandet N:o 1 framlagda förslag till stadga an¬
gående skgutsväsendet.
§ 32.
Herr von Ehrenheim: Sedan denna fråga förra gången före¬
drogs i Kammaren, har den kommit i en väsentligt olika ställning,
Första Kammarens Prof. 1878. N:o 31. •;
«:o 31.
2
förän drad
reglering af
tkpå tsväsendet.
(Forts.)
Lördagen den 27 April, f. rn.
derigenom att Andra Kammaren har bifallit Utskottets betänkande.
Det8yrkande, som jag då tillät mig att framställa, eller att stats¬
verket skulle öfvertaga fyra femtedelar af entreprenadbidraget och
skjutslagen fortfarande utgöra en femtedel, ar således icke längre
lämpligt. Lika litet skulle det med framgång det vill saga med ut¬
sigt att i saken kunna uträtta något, kunna framstallas ett yrkande
om en annan fördelning mellan skjutslagen och staten eller i allmän¬
het om ett vidsträcktare bidrag till hjelp för de mest betungade, en
utväg, som vore önskvärd, men väl nu ar omöjlig, då Riksdagen re¬
dan under sjette hufvudtiteln bestämt det bidrag, som för nästa år
för sådant ändamål skall utgå. Det finnes sålunda, efter mm upp¬
fattning, icke något annat val än att antingen afstå betankandet eller
antaga de grunder, hvarpå betänkandet hvilar; det vill saga eu -
delning mellan statsverket och länen af entreprenadbidragen. Till
den senare utvägen kan jag för mm del icke bidraga. Det fordras
nemligen ovilkorligen för en sådan utväg att kunna öfvertyga sig
derom, att skjutsskyldigbeten är ett länets åliggande eu länets ange¬
lägenhet. Så bar den uppfattats af några talare och till stod derför
har anförts, att de, som resa med skjuts, mest bo i det lan inom
hvilket de begagna skjuts. Jag lemnar derhän, huru man i allmän¬
het skulle bära sig åt vid reglering af statsangelägenheter, om man
fäste sig vid det större eller mindre intresse, de särskilda ajde nm-
garna inom staten kunde hafva dervid, men här vill jag särskild!
erinra derom, att ett stort antal af dem, som resa inom länet och
bo der, äro statens embetsman, hvilkas fortskaffande val ar ett stats¬
intresse. Det är vidare icke mängden af de resande, som bestämmer
entreprenadbidragets höjd, utan det ojemna tilloppet af de resande,
och det har icke kunnat visas, att icke detta ojemna tillopp väsent¬
ligen beror på de långväga resande, hvilkas antal naturligtvis okas
SeU°Amhe1Vtfbu'r deremot, och deribland tre, hvilka i denna fråga
hvar på sitt sätt intagit en framstående ställning, hafva erkant, att
skjutsens öfvertagande bör ske af staten. I första rummet chefen
för Civil-departementet, vidare ordföranden i det Utskott, som be¬
handlat frågan, och vidare Herr von Koch, som under eu långvarig
riksdagsmannabana intresserat sig för denna frågas lösning och _ icke
tillhör dem, som först på senare tider blifvit ötvertygade om \igten
af att göra någon ändring. . , ,
Då vi i dag njuta den mera ovanliga lyckan att nät va i tryck,
hvad som yttrades i den förra öfverläggningen, och följaktligen icke i
det afseende! behöfva lita till minnet eller hörseln så torde det
tillåtas mig här få erinra om, hvad till stöd för den asigten, aT sta¬
ten borde öfvertaga skjutsen, blifvit af dessa tre herrar anfordt. llerr
Chefen för Civil-departementet yttrar: »Tendensen i vår lagstiftning i
afseende på skjutsen är väl, att det bör blifva ett statens direkta
åliggande». Herr Montgomery Cederhielm citerar, hvad Konungens
Befallningshafvande i Östergötlands län särdeles val uttalat, i _det
han yttrar: »Konungens Befallningshafvande i Östergötlands lan säger
nemligen: .Då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande nu gar att
Lördagen den 27 April, f. ra. 3
afgtfva det genom Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarkollegium
infordrade underdåniga yttrande öfver det af särskildt i nåder för¬
ordnade komiterade afgifna betänkande angående skjutsväsendets ord¬
nande jemte förslag till ny stadga angående skjutsväsendet, anser sig
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fortfarande, med afseende å
frågan om resandes befordrande med skjuts i allmänhet, böra vid¬
hålla sin förut uttalade åsigt om lämpligheten af att, derest skjuts¬
bestyret skall till den vidd, som nu blifvit ifrågasatt, flyttas från jor-
(len och de samhällsmedlemmar, hvilka såsom innehafvare af skjuts¬
skyldiga hemman nu aro derför ansvarige, detsamma öfvertages af
staten ensam och likasom i de flesta andra Europas länder besörjes
genom postverket ,; en mening, som Herr Montgomery Cederhielm
förklarar öfverensstämma med sin egen. Herr von Koch yttrar att
man kan i hufvudsak fullkomligen instämma med den talare,'som
yttrat, »att skjutsen egentligen är ett statens bestyr här i Sverige»
och Herr von Koch tillägger, att »om man nu vill gå framåt, men
amerl aot det lcke kan ske pä en gänA’ eller att man icke kan få
allt hvad man önskar, nemligen att jordbruket alldeles skiljes från
skjutsen och att skilnaden mellan den resandes betalning och den
verkliga kostnaden bestrides af staten i den mån det fordras af sam-
hället, så tager man saken såsom engelsmännen, då de säga, om jag
icke får hela min rätt, tager jag så mycket jag kan få».
Nu bör jag säga för min del, att om man icke anser det rätt¬
vist att pålägga länen en viss undantagsandel i entreprenadbidragen
så är det alldeles orimligt att göra en sådan anordning till en öfver-
gångsåtgärd. År det åter rättvist att länen få betala en del, så må
också den regleringen, som föreslås i denna syftning, afses ätt vara
beständig. Deremot ligger mycket nära till hands att säga att, då
man icke kan gorå i det afseendet hvad man helst önskar, eller att
låta statsverket öfvertaga det hela, så må man låta de skjutsskyldige
behålla eu större eller mindre del af hvad som nu åligger dem, och
staten öfvertaga resten. Jag skulle icke, om en sådan åtgärd komme
till stånd, begära att få qvitto på full liqvid, utan mycket gerna nöja
mig med att anse den såsom en afbetalning. Deremot, att såsom en
öfvergångsåtgärd lägga bördan på alla skattskyldige länsvis och deri¬
genom få in en ny ojemnhet i lagstiftningen, blifver alldeles oantag¬
ligt, och på den ståndpunkt jag således står, med den utgång saken
tick i Andra Kammaren och med de utvägar, som nu stå till buds
för frågans lösning, yrkar jag utslag på paragrafen och tillägger att,
om jag vid en annan riksdag deltager i Kammarens öfverläggningar,
skall det vara mig en glädje att medverka till hvad jag anser vara
den billiga och rättvisa uppgörelsen af denna fråga.
N:o 31.
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Forts.)
Herr Montgomery Cederhielm: Den föreliggande frågan
har redan blifvit så vidlyftigt diskuterad i Kammaren, att det nu icke
kan vara lämpligt att upptaga tiden med upprepande af alla de skäl,
som blifvit anförda för och emot Utskottets betänkande. Jag skall
derför endast söka i korthet sammanfatta de väsentliga anmärkningar,
som under den föregående diskussionen blifvit gjorda mot förslaget]
N:o 31.
4
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Forts.)
Lördagen den 27 April, f. m.
och iag skall söka besvara dem så vidt möjligt utan några omsäg-
ningar. Dessa anmärkningar torde kunna sammanfattas under tre
punkter: först den att samfärdseln genom förslagets antagande skulle
försvåras och fördyras, vidare att landstingen . fått sig tilldelad en
makt, som ej borde tillkomma dem, och slutligen att genom detta
förslag visserligen en orättvisa afhjelpes, men att en annan orättvisa
i stället pålägges. „
Hvad då först beträffar frågan om samfärdselns försvårande, så
ber lag att till en början få förklara ett yttrande, som jag senast
både och som synes hafva blifvit missförstådt af flere talare. Man
har nemligen uppfattat det, som om jag skulle hafva sagt, att det
varit med vett och vilja som man gjort allt för att skapa svårigheter
för den resande. Så var dock icke min mening, utan jag yttrade,
såsom äfven af det tryckta protokollet synes, att både komiterade,
Kongl Maj:t och Utskottet varit af den åsigt, att äfven den resande
borde i någon mån bidraga till att detta onus måtte kunna borttagas,
och detta stämmer ju alldeles öfverens med innehållet i första punk¬
ten af Riksdagens underdåniga skrifvelse i detta ämne, då denna
börjar med att såsom allmän princip uppställa, att den resande borde
betala skjutsens fulla värde. Jag erkänner, att jag lätt blifver varm
i denna fråga, och att jag då icke skräder ord; men man må ursäkta
det hos mig, då jag nu i 30 år eller så länge jag vant representant
alltid hyst den åsigten, att detta onus vore en orättvis börda, som
tryckte jordbruket, och i mer än 20 år såsom ledamot af nästan alla
Utskott, som haft med frågan att göra, sträfvat i min män för vin¬
nande af den lösning, som jag anser den enda rätta, nemligen skjuts¬
besvärets skiljande från jorden. ... , , .
Går jag nu in på sjelfva frågan om i hvad man samfärdseln kan
anses blifva försvårad genom de nya stadgandena, sa medgifver jag
gerna, att hvad i § 9 föreskrifves rörande anskaffningstiden för hästar
kan sägas förorsaka vissa svårigheter i detta afseende. Jag ber dock
att få fästa uppmärksamheten på att, ju mera man gör för att i detta
fall lätta svårigheterna för den resande, dess mera ökar man svårig¬
heterna för åstadkommande af entreprenader, och att inan således bör
väl betänka sig, innan man åt den ena sidan söker ställa allt så val
och beqvämt som möjligt, då det ju finnes äfven en annan vigtig sida
att beakta. För öfrigt har Utskottets förslag i detta afseende blifvit
så väl försvaradt af Herr von Kock, att jag icke vill vidare uppe¬
hålla mig dervid; utan torde väl han, om han finner lämpligt att
under diskussionen återkomma härtill, få tillfälle att ytterligare ut¬
veckla sina skäl, hvaraf ganska klart framgår att bestämmelserna i
detta afseende icke äro så drakoniska som man_ velat låta förstå.
Hvad vidare beträffar de i § 42 förekommande tidsbestämmelserna,
så vill jag påpeka, att dessa öfverensstämma med nuvarande före¬
skrifter; och om man ser på motsvarande stadganden i andra länder,
så skall man finna, att förhållandena der icke äro så alldeles olika
mot hos oss. I Preussen åker man på vanliga chausserade vägar en
svensk mil på en timme, på backiga vägar på en timme och sju
minuter; på icke chausserade vägar är för en mil den föreskrifna
Lördagen den 27 April, f. m. 5
tiden en timme och 30 minuter, på backiga sådana vägar en timme
och 45 minuter. Detta i Preussen, som dock är kändt för sin om¬
sorg om att allt, som hör till statsbestyren, skall vara väl ordnadt.
I. Danmark åker man på icke chausserade vägar en svensk mil på en
timme om sommaren och på l'|4 timme om vintern. Häraf synes, att
alven i dessa länder, der hästatveln står så mycket högre än hos oss
skiljer. sig den föreskrifna tiden icke mycket från vår, vi måste nem-
hgen ihågkomma, att alla våra vägar äro icke-chausserade, och till
och med i Preussen medgifves på sådana vägar en timme 45 minuter
för milen. Dessa och följande uppgifter äro hemtade från skjuts-
komitens betänkande af år 1859 och återfinnas i bilagorna till detta
betänkande.
Hvad nu är sagdt gäller det påstådda försvårandet af samfärd-
seln. vända vi oss åter till frågan om fördyrandet deraf, så :ror
jag icke det är skäl att nu tala om den saken; det är ju något,
hvarom man ännu icke kan döma. Emellertid visa de uppgifter å
skjutsens verkliga värde samt den föreslagna skjutslegan som inkommit
frän landstingen, i allmänhet en mycket moderat lega, omkring 1,6 o
a 1,80 kronor per mil. Naturligtvis måste afgifterna ställa sio- högre
i de norra provinserna, som icke äro så tätt befolkade, och torde der
kunna gå upp till 2,50 per mil. Jag skall nu sammanställa dessa
uppgifter rörande Sverige med förhållandena i några andra länder,
äfven under förutsättning att de möjligen skulle komma att höjas
något. Ehuru jag icke tror, att man har någon bestämd anledning
att frukta detta, skall dock deraf visa sig, att resultatet icke blifver
ofördelaktigt för vårt land. Enligt nyssnämnda komitébetänkande är
iegan0 1 Danmark, då man reser med extra post, 1,8o i egen vagn
och 2,16 i förhyrd vagn; i Preussen är legan för egen vagn 2 kronor,
i posthållarens vagn 2,6 9; i Frankrike är legan i egen vagn 1,9 2 i
postmästarens 2,6 9. Men dertill kommer i Danmark och Frankrike
dessutom väg-, bro- och bompenningar, hvilket förhållande komitén
endast angifvit, utan att uppgifva till hvilket belopp dessa utgifter
uppgå; de äro dock icke så obetydliga. Från dessa afgifter äro der-
emot vi befriade, då ju äfven vägunderhållningen hos oss bestrides af
jordbruket, och det ingenting kostar att fara på våra vägar. Man
torde häraf finna, att den omtalade dyrheten icke är så farlig i
•l?.111 ..rjf!se D?ec^. förhållandena hos våra grannar och i andra länder,
rör öfrigt vill jag fästa uppmärksamheten på, att all skjuts i Sverige
ar extra post; i. de nämnda länderna äro afgifterna mindre för vanlig
post, men då vi alltid hafva extra post, eller den dyraste som finnes,
ar det afgifterna för denna som jemförelsen gäller.
Jag öfvergå!’ nu till den andra punkten, eller frågan om lands¬
tingens deltagande i regleringen af skjutsväsendet. Det invändes, att
ett sådant deltagande af landstingen skulle vara synnerligen olämp¬
ligt, emedan landstingens karakter skulle derigenom väsentligen för¬
ändras, Skulle man förmena att denna förändring kunde komma att
bestå deruti, att ett öfvervägande antal skjutsskyldige skulle komma
m i landstingen, så. vill jag blott påpeka, att landstingen redan i denna
stund till allra största delen bestå af skjutsskyldige och kunna sä¬
tta 31.
Förändrad
reglering af
skjutsväsendeL
(Forts.)
6
N:o 31.
Lördagen den 27 April, f. m.
Förändrad ledes i det afseendet icke undergå någon förändring. Men man säger
reglering af äfven, att landstingen skulle komma att uppfyllas af skjutsentrepre-
»Icjmtäsendet. nörer Qch deras medhållare. Jag kan icke föreställa mig något sådant.
(Forts.) ock tror ej deder.; att de sonl något närmare känna till landstin¬
gen, kunna hysa någon fruktan för att de skulle komma att agera på
detta sätt. Jag har en helt annan uppfattning om landstingens blifvande
hållning i detta afseende. Det gifves två tillfällen, der landstingen
skulle komma att bestämma något i fråga om skjutsen. Det första
är då det gäller bestämmandet af maximilegan. Man kan då visser¬
ligen hafva anledning att tro, att landstingen skulle vilja bestämma
en rätt högt lega för att derigenom minska kostnaderna för länets
betalande invånare. Men härvid är att ihågkomma, att Kongl. Maj:t
i sista hand bestämmer häröfver, deri ligger korrektivet för Övergrepp
i detta afseende. Det andra tillfället är vid godkännande af de gjorda
anbuden i fråga om entreprenadbidrag. Hvad denna fråga beträffar,
tror jag att landstingen, långt ifrån att gerna vilja, godkänna ett högt
anbud, rätt ofta skola finna sitt intresse i att bidragen sättas lågt.
Jag tror, att det ganska lätt kan hända, att, om t. ex. en liten
stad kommer med ett anbud, som synes landstinget för högt, så sä¬
ger landstinget nej, vi betala ej så hög summa, vi gå ej längre
än till den eller den lägre summan; eller om vid en gästgifvaregård
det fordras eu alltför hög afgift, skulle det lätt kunna inträffa, att
landstinget säger nej, de få skjutsa sjelfva, vi gifva icke hvad här
är föreslaget. Det är min tro, att genom dessa frågor kommer att
i landstingen framkallas eu strid mellan de olika intressen, mellan
skjutsningsskyldige, som önska att entreprenad måtte komma till
stånd och vilja befordra saken, och landstingsledamöter, som icke vilja
hafva för hög afgift på sina debetsedlar. En sådan vexelverkan
kommer efter min öfvertygelse att visa sig ganska nyttig och genom
den jemkning mellan intressena, som derigenom blir nödvändig, väsent¬
ligen bidraga till att ett tillfredsställande resultat vinnes. Jag tror
således icke att man har någon grundad anledning att frukta för att
det skulle ligga i landstingens intresse att höja afgifterna; ett sådant
tillvägagående skulle ju kosta dem sjelfva mest, och är väl ingen an¬
ledning att tro att de skulle vilja öka sina egna utgifter för att be¬
fordra fördelen för några entreprenörer.
Den tredje punkten gäller den af många gjorda anmärkningen,
att man genom det föreliggande förslaget visserligen tager bort en
gammal orättvisa, men sätter en annan i stället. Denna synpunkt
har biff vit mest framhållen af Herr Asplund. Han tycktes icke finna
sig rigtigt väl i Utskottet, och jag är ledsen öfver det; men då jag
sökte efter orsaken, fann jag att det var den, att han befann sig i
minoriteten inom Utskottet. Sådant är nog ledsamt; men Herr Asp¬
lund är icke ovan att i denna sak befinna sig i minoriteten. Han
förer nemligen här icke Jemtlands talan; ty Jemtlands landsting hai
tvärtom visat sig gilla de föreslagna ändringarna. Hvad detta lands¬
ting i frågan yttrat, återfinnes på sid. 54 i betänkandet och är så
kraftigt och kort, att jag ber att få läsa upp det: “Inom Jemtlands
län har landstinget förklarat sig i allo instämma i Riksdagens hem-
Lördagen den 27 April, f. m. 7
s tädan i ämnet'1, och dermed slut. Jemtlands landsting är således
helt och hållet för denna sak. Hvad Jemtlands representanter be¬
träffar, hafva vi både i den ena och den andra Kammaren hört, att
de flesta äro för förslaget, och så vidt jag icke missminner mig, är
Herr Asplund den ende, som är deremot. Man bör således anse att
Herr Asplund i detta afseende för sin egen talan — och det är vackert
så. Hvad nu angår missförhållandet med Jemtland, eller att entrepre-
nadafgifterna der synas blifva så höga, så kommer det sig deraf, att
komitén lagt till grund för sin beräkning förhållandena år 1875. under
hvilket år markegången var ovanligt hög. Detta kunde icke komitén
veta; men deo kan i alla fall ej vara rigtigt att lägga till grund för
beräkningarna ett år med alldeles extra ordinära förhållanden Jag
har erhållit uppgifter angående skjutskostnaderna, och deraf visar sig,
att dessa kostnader för landsbygden uppgingo år 1874 till 70,861
kronor 50 öre, 1875 till 104,900 kronor 30 öre, 1876 till 58,841 kro¬
nor 26 öre och 1877 till 69,994 kronor 70 öre. Taga vi nu medel¬
talet af dessa fyra siffror, så blifver det 70,149 kronor för lands-
bygden, och lägga vi dertill för Östersund samma summa, som af
komitén upptagits, eller 3,206 kronor, så blifver bidraget för hela
Jemtland 79,355 kronor och icke 108,100, såsom det står i betänkan¬
det. Det är att märka, att detta medeltal är högre än tre af de fyra
årssiffrorna jag anfört, och det är endast året 1875, som visar högre
summa än medeltalet; det är således icke att frukta att denna siffra
är alltför låg. Behåller man nu denna siffra och utför den efter komi-
téns metod, så blifver länets bidrag på bevillningskronan 0,8 8 istället
för 1,18 som den högre beräkningen enligt komiténs förslag gifven
höker man åter att kalkylera sig till en siffra, såsom komitén gjort,
så blifver resultatet ännu förmånligare, och bidraget på bevillningskro¬
nan blir då endast 0,3 7. Jag medgifver dock. att detta endast är en
kalkyl, uppstäld i likhet med komiténs. I alla händelser torde man finna,
att äfven detta så mycket åberopade förhållande med Jemtland icke
är så farligt som det visar sig i det föreliggande förslaget, då man
olyckligtvis kommit att lägga till grund derför ett år med mycket hög
markegång.
Man bär äfven sagt, och jag tror mig ha hört den föregående
talaren yttra något derom, att detta förslag skulle läsa fast frågan
och lägga hinder i vägen för att staten i framtiden komme att öfver¬
taga det hela. Jag tror att detta är ett misstag. I Kongl. Maj:ts
proposition har föreslagits, att \ af bidragen, då de uppgå till mer än
halfva bevillningens belopp, skall betalas af länen och 2\3 af staten.
Såsom vi veta hade Kammarkollegium föreslagit ett annat sätt, nem¬
ligen att i sådant fall 1i0 skulle betalas af länet och ä/6 af staten.
Nu är ju intet lättare än att efter en tid om, så anses lämpligt, sätta
i verket en sådan öfvergång; man behöfver ju blott ändra 1 3 till V6
hvarigenom staten skulle komma att betala °/6, och vill man sedan
gå längre, så tager man bort äfven den återstående sjettedelen och
låter staten betala det hela. Jag kan således på intet sätt gå inpå,
att detta förslag skulle läsa fast frågan och hindra dess utveckling
till hvad äfven jag anser rätt, nemligen att staten öfvertager hela
N:o It.
Förändrad
reglering mf
8lcjutSVÖ8Cnd9t.
(Fort*,)
N:o 31.
förändrad
rotering af
■tkjuisnäsendet.
(Forts.)
g Lördagen den 27 April, f. m.
bestyret. Men då man talar om orättvisa, så må man icke glömma
de nuvarande orättvisorna. I mellersta Sverige finnas entreprenader
nästan öfverallt; men så är det icke i andra delar af riket, och ännu
i denna stund finnas enligt komiténs betänkande 263 skjutsstationer,
der entreprenader icke finnas och der således den gamla skjutsskyl¬
digheten qvarstår helt och hållet oförändrad. Vidare torde det väl
vara skäl att komma i håg, att förslaget afser icke att helt och hållet
och på en gång aflyfta denna börda från jordbruket, utan har tvärtom
hvad jordbruket beträffar gjort den koncessionen, att skjutslagen skola
stå qvar vid sin förra skyldighet, så snart den icke kan på annat sätt
upprätthållas. Det vill således synas mig som om man i det föreliggande
förslaget sökt genom eftergifter från hvarje håll åstadkomma något helt.
Jag skall nu icke längre upptaga Kammarens tid, men vill blott
fästa uppmärksamheten på två omständigheter, som ytterligare synas
mig tala för bifall. Den första är, att rättvisan och billigheten afen
förändring har blifvit allmänt erkänd äfven af dem, som yttrat sig
mot förslaget. I vissa detaljer hafva de icke kunnat godkänna detta,
men sjelfva hufvudsaken, eller att rättvisa här borde ske, har af alla
blifvit erkänd, och det synes mig, att detta är ett kraftigt skäl att
taga i betraktande, då man skall afgöra frågan. Den andra omstän¬
digheten är att frågan blifvit en politisk fråga. Jag hemställer, om
det kan vara klokt, att Första Kammaren i eu fråga, der den dock
erkänner billigheten och rättvisan af den ifrågasatta förändringen,
skulle ensam sätta sig emot föregående Riksdagars beslut, mot det
förslag, som af Regeringen blifvit framlagdt och redan är af Andra
Kammaren godkändt. Kan det vara klokt att i ett ögonblick som
detta, då stora och vigtiga frågor snart förekomma till afgörande,
hvilka kräfva enighet mellan representationens olika delar, kan det
då vara klokt, att Första Kammaren uppträder mot Regeringen och
Medkammaren ? Frågan måste betraktas äfven ur politisk synpunkt,
och då jag nu slutar, kan jag icke underlåta att uttala den förhopp¬
ningen, att de erfarne och kloke män, som bilda denna Kammare,
noga skola betänka sig, innan de besluta sig för afslag och derigenom
försätta Kammaren i den isolerade ställning, som deraf skulle blifva
en följd.
Herr de Maré, Gustaf: Då det ärende, som nu föreligger, be¬
handlades förra gången, besvärade jag icke Kammaren med något an¬
förande. Om jag det gjort, skulle jag lika lifligt som någon sökt
framhålla det berättigade deri, att jorden befrias från den densamma
åliggande skjutsskyldigheten: ett onus, som man icke kan påstå rätt
visa och billighet kräfva att den fortfarande skall bära; ty för dess
bibehållande kunna icke framläggas de skäl, som tala förgrund skatter¬
nas bibehållande. Men jag skulle också lika bestämdt motsatt mig den
lösning af frågan, som det Sammansatta Utskottet här framlagt, en
lösning, som jag för min del icke anser vara byggd på rättvisa och
billighet. Jag skulle nemligen hafva motsatt mig öfverflyttande på
landstingsområdet af en del utaf det bidrag, som skulle blifva nödigt
för att åvägabringa entreprenad, och jag skulle hafva gjort det af det
Lördagen den 27 April, f. m.
9
N:o 31.
skäl, att man derigenom skulle skapa nya orättvisor, då man vill bort¬
taga en gammal sådan. Ty, om den åsigten är rigtig, och jag har
icke hört den bestridas, att det borde vara den resandes skyldighet
att ersätta till sitt fulla värde den skjuts han begagnar, så vågar jag
påstå, att om Konung och Riksdag anse i samfärdselns intresse nödigt
att icke bestämma en så hög skjutslega, så är det statens och icke
landstingens skyldighet att träda emellan och lemna den ersättning
till entreprenören, som behöfves. Det är nemligen en oeftergiflig pligt,
icke minst för denna Kammare, att tillse, att rättvisa gör sig gällande
i de lagstiftningsåtgärder, som företagas, och om en lag bygges på de
grunder, som här framlagts, skulle det efter mitt förmenande icke
komma att ega rum.
Det är visserligen sant, att genom afslag å den nu föredragna
paragrafen skulle denna fråga, som så länge stått på dagordningen,
blifva för denna riksdag olöst, men om Medkammaren efter denna
Kammares återremiss af nu föredragna paragraf hade behagat fatta
samma beslut, så hade säkerligen icke några oöfvervinneliga svårig¬
heter funnits för att få denna fråga vid innevarande riksdag löst,
och jag tager mig friheten säga, att ansvaret för att så nu möjligen
icke kommer att ske skall icke falla på denna Kammare. Här har
icke någon röst höjt sig, som icke medgifvit rättvisan af en förändring,
och då hade klokheten bjudit lika mycket på andra sidan att se
till, huruvida icke en sammanjemkning af åsigter kunde komma till
stånd.
Jag beklagar upprigtigt att under dessa förhållanden äfven jag
för min del icke kan komma att med min röst bidraga till antagande
af denna lag, enär frågan genom ett afslag blifver uppskjuten. Men
med detta uppskof skulle åtminstone den vinsten följa, att Kongl.
Maj:t komme i tillfälle att taga frågan under förnyad ompröfning och
kunde framlägga ett förslag bygdt på grunder, som allmänt erkändes
vara rättvisa, och är jag öfvertygad om, att i så fall de åsigter, som
i denna Kammare uttalats, icke skola blifva obeaktade, och att intet
hinder då skall möta att få ett så beskaffadt förslag antaget.
Jag förenar mig med Herr von Ehrenheim om afslag å föredragna
punkten.
Herr Ekman, Carl: För min del har jag med glädje helsat den
Kongl. propositionen, som afser att borttaga från jorden en på den¬
samma hvilande börda, hvilken, om den äfven icke i de flesta fäll kan
af mig anses vara så särdeles betungande, dock är af den beskaffen¬
het, att den är egnad att framkalla och underhålla missnöje. Det har
ock varit med glädje jag från dem, som yttrat sig mot den Kongl.
propositionen, nu, i strid mot hvad som vid föregående riksdagar i
allmänhet varit förhållandet, fått erfara, att äfven de anse tiden närma
sig, då denna börda bör från jorden helt och hållet aflyftas. Vid
sådant förhållande synes det verkligen, som om man borde kunna
hoppas att, genom någon jemkning i åsigter, ett resultat af öfverlägg-
ningarna redan vid denna riksdag skulle kunna vinnas, men då af de
tvenne föregående talare, som yttrat sig mot den Kongl. propositionen,
Förändrad
reglering af
skjutsväsendeL
(Forte.)
N:o 31.
10
Lördagen den 27 April, f. m.
Förändra']
reglering af
styu tsväsendet.
(Forts.)
blifvit framhållet, att då den är byggd på grunder, som af dem icke
gillas, kunde de för sin del icke ingå på någon lösning nu, men hoppa¬
des att, om genom Första Kammarens afslag den Kongl. propositionen
nu folie, en förnyad framställning från regeringen skulle komma ett
annat år, hvarigenom frågan skulle föras närmare sin lösning, så är
man berättigad att antaga, att dessa Herrar, som yrkat afslag, före¬
ställa sig, att en ny proposition skulle framkomma byggd på sådana
grunder, som under den föregående öfverläggningen af dem och med
dem lika tänkande framhållits, ty eljest skulle de väl vid en kommande
riksdag icke mera än nu vara i tillfälle att bifalla förslaget.
Vid sådant förhållande torde det icke vara olämpligt att ingå i
en pröfning af de skäl, som af motståndarne till förslaget blifvit an¬
förda.
Jag ber likväl först att få säga, att jag icke kan fatta, huru de,
som erkänna en befintlig orättvisa och önska densammas afhjelpande,
kunna vilja taga ett sådant steg endast till en del. Jag tror icke
att en orättvisa eller obillighet kan afhjelpas derigenom, att man bju¬
der den som är underkastad sådana bestämmelser, som tynga honom
på ett obilligt och orättvist sätt, penningar.
Det torde väl icke heller vara annorlunda än såsom ett öfver-
gångsstadganae, som dessa Herrar hafva önskat bestämmelse om de
nuvarande skjutslagens bibehållande mot en ersättning till viss andel
från statsverket; då de under diskussionen framhållit att skjutsbesty¬
ret vore ett statens bestyr och målet således borde blifva att öfver¬
flytta detta bestyr helt och hållet från jorden och på staten. Förrän
detta kan ske, utan någon annan institutions mellankomst, vilja de
nu icke lemna samtycke till något. Men jag ber då få fråga dessa
Herrar: har man äfven i andra sådana fall, der man erkänt något
vara ett statens bestyr, alltid tagit steget så fullt ut? Vi hafva ju i
fråga om den högre undervisningen erkänt det vara en statens skyl¬
dighet att taga hand om densamma, och det gjorde äfven Riksdagen
vid första upprättandet af våra högre elementarläroverk; men man
kom slutligen till den uppfattningen, att det medförde för staten allt¬
för stora utgifter och derför började man fordra bidrag af kommunen.
Hvad har vidare beslutats i afseende på folkundervisningen? Har icke
Riksdagen sagt, att i förhållande till de utgifter, som kommunen sjelf
för detta ändamål vill påtaga sig, skall staten sedermera lemna ett
derefter afpassadt bidrag? Vi finna således att i andra frågor, der
det erkänts vara statens skyldighet att vaka öfver ett vigtigt intresse,
ett sådant förhållande eger rum, som i afseende på skjutsbestyret blif¬
vit föreslaget, nemligen att en institution skall träda emellan och lemna
någon del af de bidrag, som erfordras för skjutsningsbestyrets ord¬
nande. Men, säger man, då det är ett statens bestyr, kan det icke
vara länets bestyr och det måste ligga i statens intresse, att dess
tjensteman blifva befordrade i utöfningen af sin tjenst. Jag vågar
hemställa, huruvida det icke jemväl kan anses vara ett länets intresse,
att de embets- och tjensteman, som äro tillsatte att vaka öfver uppe¬
hållandet af ordning och efterlefvandet af lagar och författningar,
kunna inom länet blifva befordrade i den män det fordras för utöf-
Lördagen den 27 April, f. m. 11
vandet af deras tjenst? Jag kan derför icke se, att denna inblandning
af landstingen kan ur den synpunkten, att uppehållandet af skjutsen
främst är ett statens intresse, anses medföra någon betänklighet.
Man har vidare talat om, att derest bifall lemnades till den Kong],
propositionen, skulle samfärdseln gå ett steg tillbaka. Ja, det händer
stundom, att när man företager sig saker, som öfverstiga ens krafter,
måste man gå tillbaka. Hvad har föranledt de bestämmelser i det
föreliggande förslaget till ny skjutsstadga, som framkallat nyssnämnda
anmärkningar? Derpå är komitén mest kompetent att svara, men jag
antager anledningen vara den, att då man fordrade skjutsningsbesty-
rets utgörande af jorden, så hade man icke reda på huru mycket det
i sjelfva verket kostade; men då fråga blef om att aflyfta denna börda
från jorden, så fann man att man icke vidare kunde, utan att kostna¬
derna skulle blifva allt för betungande, på de skjutsande ställa samma
anspråk som hittills.
Man har vidare framhållit, att kostnaden för ersättningen åt en¬
treprenörerna skulle, då man lyftade bördan från jorden och lade den
på andra beskattningsföremål, drabba dessa orättvist och alltför be¬
tungande. Jag tager mig friheten att hemställa, huruvida det icke
varit samma förhållande vid alla andra tillfällen, då man ansett att
en skatt eller en börda varit för mycket tryckande på någon viss
klass och man borttagit densamma, om den icke då kommit att trycka
på andra, som förut icke voro dermed betungade? Men, säger man, då
man skall tillgripa bevillningsförordningen, som är så otillfredsställande,
då träder orättvisan först i dagen. Jag ber få saga, att jag icke anser
den gällande bevillningsförordningen så otillfredsställande, utan att den
rätt tillämpad icke bör medföra några orättvisor, som man på åtskilliga
håll påstår, och jag ber få hemställa, huru det skulle komma att taga
sig ut, om man skulle ålägga Konungens Befallningshafvande i länen
att pröfva inkommande entreprenadanbud och om staten skulle lemna
hela den ersättning åt dessa entreprenörer, som utöfver faststäld skjuts¬
lega kunde komma i fråga? Månne desse Konungens Befallningshaf¬
vande, som finge ett sådant åliggande sig tilldeladt, skulle lyckas att
bättre utföra detsamma, än de lyckats i tillämpandet af bevillnings¬
förordningen? Jag tror, att det behöfves att få en sådan institution,
som landstinget är, för att kunna ega trygghet att icke oberättigade
anspråk vid entreprenadanbudens afgifvande skola blifva godkända.
Jag hyser, med den kännedom jag har om landstingens sammansätt¬
ning — och den är lika gammal som landstingsförordningen — den
uppfattning, att man med ganska mycken trygghet kan lemna ett
sådant uppdrag i deras händer, ty framför allt äro landstingen spar¬
samma. Dertill kommer, att, såvidt jag varit i tillfälle att erfara af
de sammandrag, som äro uppgjorda öfver landstingens verksamhet,
hafva de i de flesta län redan utfört det vigtigaste i afseende på
ordnandet af sjukvården och andra frågor, som i främsta rummet till¬
höra landstingens verksamhet. Jag tror verkligen, att på det att
landstingsinstitutionen icke skall komma att helt och hållet förlora
sin betydelse, det behöfves att man tilldelar den åtskilliga bestyr, af
beskaffenhet att för denna institution underhålla intresset för att
N:o 31.
Förändrad
reglering af
skjutsvåsendeU
(Forte.)
N:o 31.
12
Lördagen den 27 April, f. m.
Förändrad
reglering af
(Forts.)
inom provinsen boende framstående personer önska taga befattning
med landstingsmannaskapet.
Man har trott, att ett bifall till den Kongl. propositionen, skulle
leda dertill att landstingens sammansättning skulle komma att förän¬
dras på ett sätt, som icke skulle öfverensstämma med denna Kamma¬
res önskningar. Härom vill jag icke utlåta mig; men hvad som är
för mig alldeles klart, är att ett afslag å den Kongl. propositionen
snarare skall leda just till en sådan sammansättning af landstingen,
som denna Kammare icke gillar. Jag vill icke trötta Kammaren med
att ingå i granskning af de öfriga skäl, som blilvit framstälda mot
den Kongl. propositionen; jag vågar till Kammaren ställa eu uppma¬
ning, att Kammaren måtte i hufvudsak bifalla den, och jag röstar för
min del för bifall till 22 §.
Grefve af Ugglas: Då denna fråga för några plenidagar sedan
förevar, deltog jag icke i en öfverläggning, som uttömmande af andra för¬
des; men då den votering, som föregick återremissen, gifver anled¬
ning befara, att förslaget af Kammaren antages, har jag till proto¬
kollet velat hafva förvaradt, att jag icke till en sådan utgång bidragit.
Ehuru nu endast 22 § är föredragen, torde det likväl tillåtas
mig, liksom det skett med föregående talare, att kasta en öfverblick
öfver förslaget i dess helhet, Jag skall icke pröfva Herrarnes tålamod
med att utförligare genomgå detsamma, utan endast framhålla de huf-
vudanmärkuingar, som jag har att göra emot lörslaget.
Hvad jag först anmärker, är att hvad eller hvem den nya skjuts¬
ordningen komme att gagna, icke blifver det samfärdseln och de
resande. Man hade dock kunnat förvänta att då Kongl. Maj:t fri¬
gjort sig från inflytande af hittills varande förhållanden, något afse¬
ende äfven skulle fästas på de resandes billiga anspråk, synnerligen
som den redan nu icke låga skjutslegan ganska säkert, för att bringas
upp till hvad man anser utgöra skjutsens ungefärliga värde, kommer
att ytterligare förhöjas. Jag går ej så långt, att jag vill tillämpa
hvad en talare nyss nämnde, hvilken påminde om att vår skjuts vore
extra post, då således rapphönan borde upphöjas till rang, heder och
värdighet af postschäs; men jag tycker dock att något kunde gjorts
för de resandes fördel i stället för att förhållandena nu, enligt hvad
mig synes, snarare komma att i åtskilliga delar för dem försämras.
Kongl. Maj:t har i afseende på färdens snabbhet återupplifvat en gam¬
mal, om jag så får kalla den, snäckgångsförordning, som längesedan af
bruket blifvit utdömd, och då härtill lägges, att om flere resande på
en dag anlända till skjutsstationen, minst 2 eller B timmar åtgå, innan
de erhålla hästar för vidare befordran, synes det nästan som om för
den resande, som icke kan sjelf disponera hästar, men har någorlunda
helsa och goda ben det skyndsammaste befordringssättet blifver att
taga renseln på ryggen och vandra sin väg fram.
Min andra anmärkning gäller landstingens makt att beskatta
staten, en omkastning i samhällsförhållandena, som torde sakna mot¬
stycke. Jag har visserligen af referaten sett, att i Andra Kammaren
Herr Finansministern under sista öfverläggningen bestred rigtigheten af en
Lördagen den 27 April, f. m.
N:o 31.
1,5
sådan uppfattning och framhöll såsom exempel å liknande beskattning
dels bränvinsförsäljningsafgiften och dels tolagen. Jag tror dock att
en sådan gensaga icke kan vara väl genomtänkt; ty bränvinsförsälj-
ningen är uteslutande en kommunens angelägenhet och tolagen är ett
af staten bestämdt bidrag till städerna för åtskilliga skyldigheter, som
blifvit dem pålagda. Bär är förhållandet alldeles omvändt; det är
kommunen, som på visst sätt lagstiftar för staten och som i de fall, då,
för uppgörande af entreprenad, bidrag erfordras utöfver hvad den fast-
stälda skjutstaxan gifver, bestämmer dessa bidrag, oaktadt hälften —
eller under vissa förhållanden två tredjedelar — af dessa skall af sta¬
ten gäldas. Man hänvisar på Konungens Befallningshafvandes rätt att
pröfva och fastställa landstingets beslut; men, mine Herrar, tron i väl
att, förutom i särdeles undantagsfall, der prejeriet är allt för uppen¬
bart, Konungens Befallningshafvande kan komma att underkänna lands¬
tingets ^ beslut, då följden deraf skulle blifva, att enskilda skjutslag
skulle åläggas att tills vidare fortfarande utgöra eu skyldighet, som la¬
gen just alser att aflyfta. Såsom teoretisk fiktion kan ett ingripande
af Konungens Befallningshafvande taga tig temligen väl ut, men såsom
praktisk åtgärd lärer det blifva af föga betydenhet.
Man har äfven framkastat, att då landstingen sjelfve skola er¬
lägga en del af bidragen, man icke torde behöfva befara, att de, komma
att sättas onödigt högt. Härom kan tvistas, och det har under sista
öfverläggningen framhållits, att landstingens sammansättning icke gif¬
ver en fullgod borgen för opartiskheten af deras beslut; men hufvud-
saken är icke den, huru landstingen komma att bruka eller missbruka
den makt, som blifver dem lemnad, utan hufvudsaken är principvidrig-
heten af att fraktioner i samhället skola i något fall kunna under¬
ordna sig statens bestämmande rätt.
Den tredje anmärkningen jag har att göra afser obilligheten i ordnan¬
det. Man må orda huru mycket som helst om den orättvisa, som ligger deri
att skjutsskyldigheten endast hvilar på en del jord, under det att annan
jord och andra medborgareklasser, som af skjuts be f ordran hafva lika stort
intresse, äro från densamma fritagne. Hvad som icke kan bortreson-
neras är, att denna tunga — icke en ny, utan en ärfd och förvärf^ med
den jord, man besitter, och som uti värderingen af densamma ingått —
nu hvilar på den skjutsskyldiga jorden, samt att sättet, som föreslås för
att aflyfta densamma, är att öfverflytta dess värde till vida öfvervägande
del på samhällsklasser, som nu äro derifrån befriade; det vill säga, man
skall beskatta desse, taga af deras förmögenhet deras inkomst och hvarföre?
— Jo, för att höja värdet å den skjutsskyldiga jorden. Ligger en orätt¬
visa i det nuvarande förhållandet, så torde sättet, på hvilket man vill
afhjelpa denna, vara att bota ett ondt med ett dubbelt värre.
Man torde efter allt detta vilja fråga, om jag då icke anser nå¬
gon reglering af nuvarande skjutsskyldighet behöflig. Jo. mine Herrar,
och detta isynnerhet af det skäl att till följd af de nya kommunika¬
tioner som på senare tid uppstått, skjutstungan blifvit ojemn och sväf¬
vande. På de mest befarna kommunikationsleder, der förr skjutsskyl¬
digheten varit mest tryckande, hafva nu jernvägar nära på undanträngt
landsvägsskjutsen, under det att på andra orter i och för befordran
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Forts.)
N:o 31.
14
Lördagen den 27 April, f. m.
Förändrad
reglering af
ekfutsväsendet.
(Forts.)
till eller från dessa järnvägslinjer mera skjuts utgår, än förr var för¬
hållandet; men bot för denna ojemnhet synes mig böra sökas deri,
att ersättningen icke bundes vid hvarje särskildt skjutslag, utan för¬
delades på de skjutsskyldige inom större distrikt eller länen i sin hel¬
het. Då i de orter, som genomskäras af flere jernvägar, skjutsskyl¬
digheten öfver hufvud är betydligt minskad, skulle ersättningen, så¬
lunda fördelad, blifva föga känbar, under det att i de orter, till
hvilka jernvägar ännu icke eller endast i mindre mån sträckt sig,
statens bidrag Ange något ökas, till dess att de äfven blefve i rikli¬
gare mån med jernvägar försedda. På det sättet ordnad, synes mig
som om skjutsfrågan skulle mista sin udd och att den framtid icke
vore långt aflägsen, inom hvilken den småningom skulle bortdö utan
att hafva åstadkommit det split, och det odium, som den nu föreva¬
rande författningen ovilkorligen måste framkalla.
Jag har slutligen ett par ord att svara en talare som fram¬
kastade den fråga, huruvida det skulle vara klokt af denna Kam¬
mare att här icke gå Andra Kammarens majoritet till mötes. För
att bedöma detta tror jag man först bör göra klar för sig den ställ¬
ning till frågan, som Första Kammaren hittills intagit. Då för nå¬
gra år sedan de grunder, på hvilka det nu föreliggande förslaget är
bygdt, framlades till Riksdagens pröfning, förkastade Första Kamma¬
ren desamma. Man har anmärkt att detta skedde med en ringa
majoritet, men då man framhåller detta, bör man icke förtiga, att
föga mer än hälften af Kammarens ledamöter deltogo i öfverläggnin-
gen och beslutet. Den rätta mätaren på Kammarens dåvarande åsig-
ter torde den gemensamma voteringen lemna, vid hvilken 84 röster
afgåfvos emot förslaget och endast 40 för detsamma. Det är sant,
att tre år sedan dess förflutit, men den omgestaltning af Kammaren,
som nya val sedan dess åstadkommit, kan icke ensam förklara en
omkastning. Andra afseenden och förhållanden måste, om en sådan
inträffar, dertill väsentligen bidraga. Frågan blifver således den,
huruvida man åt dessa kan tillerkänna afgörande vigt och betyden¬
het. Mine Herrar, då jag i nära 40 år deltagit i riksdagsförhand¬
lingar, kan det icke hafva undfallit mig, att frågor kunna uppstå,
hvilkas lösning för hela samhället är af den vigt, att densamma äf¬
ven med någon eftergift i åsigter bör köpas. Det bestämmande här¬
vid är dels om frågan är af högre betydelse för hela samhället, eller om
den af enskilda intressens ensidiga anspråk är framkallad; dels huruvida
lösningen på ömsesidiga eftergifter bygges eller om den, såsom här, endast
blifver ett uttryck af den ena åsigtens sic volo för att icke tillägga sic
juheo. Att gifva efter för anspråk af sådan art, skänker icke åt re¬
geringen eller representkammare hvarken anseende eller kraft. Hvad
denna Kammare särskildt beträffar, så är den i alla frågor, med
hvilka anslag äro förenade, underlägsen till följd af lägre röstetal
och detta kan hafva giltig grund; men desto mera bör Kammaren
vaka öfver sin egentliga bestämmelse, som är att genom djupare in¬
sigt i samhällsfrågorna, mognare omdöme och derpå grundad fasthet
i åsigter stå såsom ett värn mot omogna och förhastade beslut och
enskilda intressens Övergrepp. Sviker Kammaren häri, så undergräf-
15
Lördagen den 27 April, f. m.
N:o 31.
ver den sjelf sitt anseende och inflytande; blifver den åter trogen Förändrad
sin uppgift, skall den icke allenast bibehålla sin moraliska kraft oför- re9lerin? “/
minskad utan äfven se den allt fastare grundad, uppburen och bvllad akjut™å*°n?et-
af landets aktning och förtroende. ' (Fort8)
Jag röstar för afslag.
Grefve Beck-Friis: Då den förevarande frågan behandlades
förra gången, var jag bland dem, som röstade för återremiss. Jag
gjorde det i den förhoppning, att genom en återremiss de anmärk¬
ningar, som bär och i Andra Kammaren blifvit gjorda mot förslaget,
skulle af Utskottet kunna användas vid omredigering af åtskilliga
paragrafer. I fråga om ett förslag, så vidlyftigt som detta, syntes
mig omöjligt att inom Kammaren kunna verkställa en sådan omredi¬
gering så, att icke en eller annan oegentlighet kunde insmyga sig.
Emellertid antog Medkammaren icke den försonande handen, utan
vi äro nu tvungna att fatta beslut och göra de ändringar i förslaget,
som kunna anses behöfiiga. Det är svårt, men vi hafva icke annat
att göra. För min del ber jag att få säga, att jag i princip gillar
det nu framlagda förslaget och är med om att antaga den nu före¬
dragna paragrafen i oförändradt skick, men jag vill derför icke för¬
binda mig att antaga alla andra paragrafer såsom de nu äro formu¬
lerade; ty jag tror att om man tager ett sådant steg som detta, så
bör man göra det fullt, och att, om man vill ändra en sak, man
icke bör göra den sämre än förut. Jag är fullt öfvertygad om att,
skulle förslaget blifva lag, samfärdseln komme att lida betydligt, och
jag kan icke inse nödvändigheten af att göra den sämre på samma
gång man förändrar grunderna för skjutsens utgörande. Jag tror
derföre, att man nu bör åstadkomma förändringar i förslaget som
gorå detsamma acceptabelt. Att, sedan man antagit förslaget, kunna
deri åstadkomma förändringar, synes mig föga troligt, utan man måste
nu fatta sitt beslut i hvarje punkt.
Hvad angår denna 22 § ber jag att derpå få yrka bifall. Jag
hyser ingen betänklighet mot att den afgift, som kommer att för skjut¬
sen utgå, blir lagd på bevillningen. Jag tror nemligen icke, att denna
afgilt blir orättvisare, än en hel del andra afgifter, som åligga oss;
och jag ber Herrarne besinna, att denna afgift inom de flesta kom¬
muner _ blir en liten försvinnande del af hvad som på samma grund,
bevillningens, åligger kommunens invånare, så att det skälet gäller
icke för mig. Jag vet verkligen icke heller hvarifrån staten, om den
skulle i sin helhet öfvertaga denna afgift, skulle taga penningar der¬
till, om icke i sista hand från bevillningen. Om debitering sker i
form af statsbidrag eller bidrag från landstingen, så träffar det dock
i sista hand de skattskyldige enligt bevillningsförordningen.
På dessa skäl vågar jag yrka bifall till paragrafen.
Herr Fröman: Den sida af saken, som vid förra tillfället, då
detta förslag var under behandling, kallades den konstitutionella eller
formella, har blifvit alltför litet berörd, åtminstone har jag i det af-
seendet åtskilliga betänkligheter, som jag icke hört från andra håll
N:o 31.
16
Lördagen den 27 April, f. m.
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Forts.)
framställas. Man har visserligen gjort anmärkning i afseende på de
ordalag, med hvilka denna stadga blifvit öfverlemnad till Riksdagen
och som lyda så: “då i detta förslag utom åtskilliga anordningar, de
der äro af beskaffenhet att röra rikets allmänna hushållning, tillika
förekomma frågor, dels om upphörande af tillämpning af i allmän lag
gifna stadgande:!, dels om lindring uti ett med innehafvande af vissa
jordbruksfastigheter nu förenadt åliggande, dels ock angående skyl¬
dighet så väl för staten som för i detta hänseende hittills undantagna
samhällsklasser att deltaga i utgifter för samfärdselns underlättande11,
så har Kongl, Maj:t velat samma förslag “till Riksdagens pröfning
och antagande hänskjuta*1. Det har blifvit framhållet, att efter dessa
ordalag det tycktes som om Kongl. Maj:t frånträdt sin ekonomiska
lagstiftningsrätt i dessa mål. Derpå har blifvit svaradt, att detta icke
varit meningen, utan att Kongl. Maj:t icke dess mindre utöfvar sin
ekonomiska lagstiftningsrätt i de delar, der en sådan rätt i grund¬
lagen är Kongl. Maj:t tillförsäkrad, och att det i hvarje fall får bero
på frågans beskaffenhet, om denna rätt skall utöfvas eller icke.. Jag
tror, att man då har skäl att ytterligare fråga, hvarföre det i för¬
slaget saknas alla antydningar om, hvilka delar af det samma skola
fortfarande höra under Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt.
Det är nogsamt bekant, med hvilka stora svårigheter det är förenadt
att i allmänna regler uppdraga gränsskilnaden mellan de. ämnen, i hvilka
Kongl. Maj:t eger att ensam besluta, och dem, för hvilka Riksdagens
medverkan är af nöden. Det hade derföre varit önskvärd!, att dessa
svårigheter icke förökats genom en ny författning, der en sådan sam¬
manblandning af dessa ämnen egde rum, men i denna stadga kan icke
spåras något system vare sig i syftemål att åtskilja de ämnen, som
tillhöra olika lagstiftningsområden, eller i något annat, ty bär före¬
komma om hvarandra paragrafer, i hvilka Kongl. Maj:t. eger beslu¬
tanderätt, och sådana, för hvilka Riksdagens medverkan är af nöden.
Sjelfva uppräknandet af de ämnen, som innehållas i stadgan, tyckes
dock gifva vid handen, huru en sådan sammanblandning skulle kunnat
förekommas. Der nämnas först “åtskilliga anordningar** som “röra
rikets allmänna hushållning**. Det är klart, att dessa tillhöra Kongl.
Maj:ts beslutanderätt; vidare omförmälas “frågor om upphörande af
tillämpning af i allmän lag gifna stadganden**. Det skulle kunna sy¬
nas tvifvelaktigt, huru med dessa förhölle sig, om man icke vid när¬
mare granskning funne, hvarest dessa frågor i vår lag förekomma,
nemligen i 28 kap. Byggningabalken. De äro således visserligen
“i lag gifna“, men de äro icke allmän lag efter det begrepp, som vi
i allmänhet hafva om sådan lag, utan de utgöra rent .administrativa
föreskrifter. Lagkomitén har derföre också ur Byggningabalken ut¬
mönstrat detta 28 kap., och jag är öfvertygad, att icke någon lag¬
stiftare i vårt land skall vilja åter införa detta kapitel i en ny Bygg¬
ningabalk. Jag håller före, att af dessa två moment skulle kunnat
sammanfogas en författning eller kungörelse hvilket man vill
innehållande reglementariska föreskrifter rörande skjutsväsendet och
hvilken Kongl. Maj:t varit oförhindrad att lemna till Riksdagen för
Lördagen den 27 April, f. ni,
17
N:o S.
att derom inhemta dennes tankar utan att frånsåga sig beslutande- Fsråndrmi
rätten. reglering eg/
De återstående frågorna handla “dels om lindring uti ett med
innehafvande af vissa jordbruksfastigheter nu förenad! åliggande, dels ( °rte')
ock om skyldighet för så väl staten som för i detta hänseende hittils
undantagna samhällsklasser att deltaga i utgifter för samfärdselns
underlättande11.
Det är klart, att dessa ämnen äro af sådan beskaffenhet, att Riks¬
dagens medverkan der är af nöden. Dessa hade bort upptagas i ett
förslag t. ex. till förordning om grunderna för slcjutsningstungans ut¬
görande och för fördelningen af bidragen dertill. På det sättet hade
klarhet vunnits i lagstiftningen, behandlingen af ärendet hos Riksda¬
gen betydligen underlättats och framför allt den framtida tillämp¬
ningen af stadgan biff vit enklare och aldrig någon fråga om hvad man
kallar “konstitutionella konflikter11 i det afseende! kunnat uppstå. Det
har, såsom jag nyss nämnde, blifvit sagdt, att Kongl. ,Maj:t, äfven med
den form, stadgan nu eger, skall vara oförhindrad att utöfva sin eko¬
nomiska lagstiftningsrätt i de delar af stadgan, der en slik rätt lag¬
ligen eger rum, och man har till försvar för stadgans form åberopat,
att denna icke vore ny utan blifvit förut använd, t. ex. i förordningen
angående fattigvården. Jag ber likväl att härvid få anmärka, att den
nu ifrågavarande stadgan är af en säregen beskaffenhet och icke jem¬
förlig med vare sig fattigvårdsförordning eller någon annan, som jag
nu kan erinra mig. Man måste nemligen ikågkomma, att på denna
stadga skola grundas hundratals entreprenadkontrakt. När Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande hafva att uppställa vilkoren för skjuts¬
entreprenaderna, så måste de tagas ur denna stadga. Efter dem rätta
sig spekulanterna i sina anbud. Kontrakt ingås, och derefter inträder
en tredje berättigad person — entreprenören. Detta förhållande or¬
sakar utan tvifvel i många fall hinder för Kongl. Majrt att göra för¬
ändringar i stadgan. Jag vill icke nämna om ändring i en så vigtig
paragraf, som den 9:de, men äfven i fråga om andra paragrafer kunna
betänkligheter uppstå emot ändringar, som inverka på tredje mans
genom kontrakt grundade rätt. Man kan visserligen säga, att — de
anmärkningar, som förefinnas mot vissa mindre väsentliga föreskrif¬
ter, kunna nu framställas och föranleda återremiss till Utskottet, som
finge sammanjemka Kamrarnes beslut, men det är icke gifvet, att
äfven vid den noggrannaste granskning af förslaget alla fel upptäckas
och vidare är det icke osannolikt att under tillämpningen af stadgan
anledningar till anmärkning skola uppstå, hvilka, för nyss uppgifna
hinders skull, då icke kunna afhjelpas.
Man kan också med afseende på den inskränkning, Kongl. Maj:ts
ekonomiska lagstiftningsrätt sålunda skulle lida, invända, att denna
inskränkning endast komme att gälla för den tid kontrakten vore
gällande, d. v. s. för 3 eller 5 år, efter hvilken tid nämnda rätt ånyo
inträdde, men derigenom blifver rätten blott intermittent och dessutom
möjligen ej tillämplig på en gång för hela riket. Nu är, såsom hvar
och en lärer inse, denna lagstiftningsrätt af största vigt så väl i denna
som i alla andra samhällets ekonomiska angelägenheter. Det är den
Första Kammarens Prat. 1878. N:o 31. 2
Wto 31.
förändrad
reglering af
kjmtsväsendet.
fPorts.)
[g Lördagen den 27 April, f. m.
ekonomiska lagstiftningen, som har att vaka öfver yrkenas, näringar-
nes och den allmänna rörelsens utveckling, och att undanrödja de
hinder, som för denna utveckling kunna uppstå, med ett ord som har
att vid alla tillfällen, då så erfordras, såsom ett gammalt uttryck ly¬
der, “laga efter lägligheten“ utan de omgångar, som Riksdagens med¬
verkan i lagstiftningen föranleder.
Jag tror derföre att det skulle medföra stora olägenheter, om
denna lagstiftningsrätt skulle, på sätt nyss ärsagdt, tidtals vara upp-
häfven i en så vigtig gren af samfärdseln i vidsträckta delar af landet.
Dessa mina betänkligheter, om de ej kunna undanrödjas, i före¬
ning med de andra anmärkningar mot sjelfva författningens grunder,
som framstälts af personer, hvilka i det stycket äro sakkunnigare än
jag, hafva hos mig stadgat > beslutet att icke med min röst bidraga
till antagandet af detta förslag till skjutsningstungans lyftande från
jorden. Jag tror nemligen, att denna aflyftning skall kunna på annat
sätt försiggå genom statens mellankomst, utan de olägenheter, som jag
nyss antydt, utan att samfärdseln både försenas och fördyras, utan
att en ny samhällsinstitution förryckes ur sin verksamhet, och slutligen
utan att resandes billiga anspråk allt för mycket lemnas å sido.
Herr Asplund: Jag hade icke ämnat att deltaga i dagens öf¬
verläggning. Ni förstån, mine Herrar, mycket väl anledningen till
min tillbakadragenhet i detta hänseende, men det är af ännu en an¬
nan orsak, som jag funnit mig manad att i dag icke onödigtvis taga
ordet. Jag är nemligen öfvertygad om, att i denna vigtiga fråga, i
hvilken redan blifvit så mycket skrifvet och så mycket taladt, hvar
och en i denna stund redan stadgat sin öfvertygelse och är beredd
att lägga den afgörande röstsedeln i urnan. Under sådant förhållande
är det icke min vana att förlänga diskussionen och jag skulle icke
heller nuhafva gjort det, om jag icke blifvit förolämpad på ett sätt som
nödgar mig, huru motbjudande det än är, att deremot i det parla¬
mentariska skickets intresse nedlägga en allvarlig protest. Det sam¬
mansatta Utskottets ärade ordförande har nemligen sökt visa, att jag
icke fört det landstings talan, som hedrat mig med sitt uppdrag att
vara, icke dess, utan svenska folkets representant, och han har tyd¬
ligt • uttalat, att jag endast förde min egen talan. Jag kan icke fatta
detta annorlunda, än att jag skulle hafva fört mina personliga intres¬
sens talan, till hvilket antagande jag har så mycket mera skäl, då
jag härmed jemför hvad en af mina motståndare i Andra Kammaren
yttrade, då han ännu tydligare insinuerade, att det varit personliga
intressen, som manat mig till den ställning, jag i denna fråga inta¬
git. Den känner mig föga, som tror, att jag af så låga motiv låter
mig påverkas; och jag ber att få säga, att, om den Kongl. proposi¬
tionen faller, stå för mig måhända ännu dyrbarare personliga intres¬
sen på spel, än om den bifalles. När debatten börjar föras på det
sättet att en motståndare begagnar sådana förgiftade vapen, så har
den i min tanka hunnit sin rätta gräns, och jag skall icke förlänga
densamma.
Lördagen den 27 April, f. m.
19 N:o 31.
Jag beklagar, att vi här endast hafva valet mellan ett afslag och Förändrad
ett bifall. När jag, efter att i det Sammansatta Utskottet förgäfves röring af
hafva sökt åstadkomma sådana jemkningar i förslaget, som skulle skJutsväsendet-
hafva minskat mina principiela betänkligheter, afgaf min’reservation. (F°rt“-)
så skedde det i den förhoppning, att denna reservation skulle kunna
framkalla en sådan jemkning, hvartill man icke ville beqväma sig i
Utskottet. Då emellertid, såsom den förste talaren sade, någon sam-
manjemkning mellan Kamrarna till följd af Andra Kammarens beslut
i frågan numera icke är möjlig, och då jag af skäl, som jag i min
reseivation anfört, icke kan rösta för Kongl. Majfis proposition så
nödgas jag, om ock med svidande hjerta, — jag säger det, emedan
jag ömmar för de skjutsskyldiges tunga börda — förena mig med
dem, som yrkat afslag.
Herr Statsrådet Thyselius: Under den öfverläggning, som i
detta ärende egde rum för föga mer än 14 dagar sedan, hade jag
tillfälle att mera utförligt redogöra för de skäl, hvarpå Kongl. Maj:ts
proposition är grundad, dervid jag sökte gendrifva åtskilliga af
de anmäi kningar, hvilka då mot samma proposition framstäldes.
Det kunde vid sådant förhållande anses vara mindre af behofvet på-
kalladt, att jag åter ber att få taga Herrarnes uppmärksamhet i an¬
språk, men ehuru de påståenden, som från andra sidan nu framstäl¬
las och hvilka afse hela frågans uppskjutande tills vidare, äro af en
annan beskaffenhet än de, som syntes vid förra öfverläggningen vilja
gorå sig gällande, så hafva likväl åtskilliga af de anmärkningar, som
då förekommo och hvilka jag sökte bemöta, ånyo dragits fram och
sökts göras gällande. Jag anhåller således, att eu liten stund få taga
Herrarnes uppmärksamhet i anspråk, för att derom ånyo yttra mig.
Under den öfverläggning, som förra gången egde ruin, hade jag
tillfälle visa huruledes i Sveriges äldre lagstiftning icke fans någon
föreskrift, att jordbrukaren skulle lemna sina hästar till begagnande
åt en enskild person, som färdades fram. Jag visade äfven huru
ännu under 3:dje årtiondet af 17:de seklet den föreskrift var gällande,
att, om en enskild person kom till en gästgifvargård, der hyreshästar
skulle finnas, han icke egde att af dem begagna sig i annat fall än
att han med gästgifvare!! kom öfverens om legan; och i föreskriften
härom tillädes det betecknande uttryck att, om öfverenskommelse icke
kunde träffas, den finge gå till fots som icke sjelf hade häst. Häraf
se vi, att ännu under 17:de seklet gälde, att icke någon behöfde till
enskild resande lemna ut sina hästar om han icke fick den ersätt¬
ning han fordrade. Helt annorlunda stälde sig således redan från
äldre* tider hvad som nu kallas skjutsskyldighet mot väghållningsskyl-
digheten och grundskatterna. Sedermera, år 1633, blef det stadgadt,
att resande skulle mot eu af Kongl. Maj:t bestämd taxa få begagna
gästgifvarens hästar. Detta var tvifvelsutan ett ingrepp i den en¬
skilda eganderätten och ett svårt ingrepp för så vidt egaren derige¬
nom hindrades att, då han sjelf behöfde sina hästar, få disjionera
dem för eget bruk. Men i ett ordnadt samhälle är en hvar skyldig
att underkasta sig de inskränkningar i sin eganderätt, som det all-
N;o 31
Förändrad
reglering af
sJyutsväsendet.
(Forts.)
20 Lördagen den 27 April, f. m.
mannas väl fordrar. Att det då icke var möjligt att på annat sätt
underhålla samfärdseln, derom tror jag alla äro ense. Den lega som
då bestämdes var äfven af den beskaffenhet, att inga klagomål böjdes
deremot, och det var under denna tid för jordbrukaren, då det icke
iåns full sysselsättning för hans dragare, utan tvifvel en vinst att
.med dem kunna förtjena något utöfver hvad det egna åkerbruket gaf.
Statens rätt att göra en sådan inskränkning i eganderiitten är dock
betingad af två vilkor, det ena att den, som lemnar tjenstbarbeten,
får full ersättning för densamma och det andra att staten icke be¬
gagnar sig af denna rätt längre eller mera än bebofvet kräfver.
Uti dessa hänseenden hafva förhållandena under senare tider oändligt
förändrat sig. Det bar blifvit en börda för jordbrukaren att släppa
ut sina hästar. Denna börda bar öfverklagats riksdag efter riksdag
och befogenheten af dessa klagomål har blifvit erkänd. Jag tillåter
mig att såsom bevis derpå bland annat få åberopa en Riksens Ständers
skrifvelse vid 1856 — 58 årens riksdag. "Vid denna riksdag väcktes
motioner dels om upphörande af båll- och reservskjutsen, dels om
postskjutsens afskaffande, och dels derom, att kronoskjutsen icke måtte
bibehållas. Dessa frågor blefvo föremål för vederbörande Utskotts
behandling och sedermera för öfverläggning och beslut inom de fyra
Riksstånden, hvarefter den nämnda skrifvelsen afläts till Kongl. Maj:t.
Skrifvelsen finnes bär i min hand. Att läsa upp den helt och hållet
kan icke komma i fråga; jag vill blott derur anföra några ord, hvilka
jag tror skola tjena till att reda frågans ställning. Det heter i början
af denna skrifvelse:
Hos Rikets Ständer hafva, vid innevarande riksdag, förekommit
framställningar, hvilka, i likhet med hvad under åtskilliga förutgångna
riksmöten, i fråga om skjuts väsendet, varit förhållandet, hufvudsakligen
egt till syftning, att jordbruket måtte helt och hållet befrias från
skjutsningsbesväret, eller derest detta ej kunde åvägabringas, lättnad
i samma besvär beredas.
Under den, med anledning häraf, hos Rikets Ständer förehafda
utredning af tillkomsten och beskaffenheten af berörda åliggande hvilket,
efter hvad allmänt torde vara insedt, uti så väl statsekonomiskt som
moraliskt hänseende medfört menliga följder, har blifvit utrönt, att
ifrågavarande besvär redan i äldre tider och allt hittills varit föremål
för befogade och allvarsamma klagomål från de skjutsskyldiges sida,
äfvensom att, sedan skjutslegan vid en och annan tidsperiod samt
till följd af försämrade myntvärden blifvit förhöjd, åtgärder år 1844
vidtagits för entreprenaders tillvägabringande.
Genom denna åtgärd har otvifvelaktigt en icke ringa fördel
vunnits. Vid några, om ock ganska få, gästgifverier, der skjutsan af
entreprenör utgöres för den stadgade skjutslegan, utan bidrag af de
skjutsskyldige, har denna reglering uppfyllt det ändamål, hvartill,
efter Rikets Ständers mening, all sådan reglering bör syfta, nemligen
de skjutsningsskyldiges fullständiga befrielse från detta onus. På
öfriga ställen, hvilka utgöra det öfvervägande flertalet, der bidrag
lemnas af de skjutsskyldige, äro desse åtminstone befriade från detta
för sedligheten och för landtbrukets ostörda förkofran menliga natura
Lördagen den 27 April, f. in. 21
servitut, ii vil ket icke i penningar ens kan uppskattas, och det har
blifvit möjligt att till ett visst penningebelopp beräkna den börda,
som ännu återstår, ehuruväl den stigande trafiken år från år bidrager
att föröka denna börda, så länge kostnaden icke af trafiken sjelf
återgäldas.
Vidare heter det: Rikets Ständer, som tagit förevarande fråga
i sorgfälligt öfvervägande, hafva dervid funnit skäl för biträdande af
den åsigt, att jordbruket bör, så snart sig göra låter, från skjutsnings-
besväret fullkomligen befrias.
Vidare: “Rikets Ständer hafva funnit sig böra bos Eders Kongl.
Maj:t i underdånighet föreslå utvägar till undanrödjande, så vidt
möjligt är, af de orsaker, hvilka hittills dels hindrat entreprenaders
uppkomst, dels bidragit att göra dem för de skjutsskyldige betungande.*
Sedermera föreslås i skrifvelsen förhöjd skjutslega, som enligt
Rikets Ständers åsigt skulle på vissa ställen kunna uppgå till 1 krona
SO öre för mil, ett belopp, som för den tiden torde varit temligen
betydande. Och sedan Rikets Ständer yttrat sig om hvad som då
för tillfället vidare kunde göras, slutas skrifvelsen sålunda:
“Som emellertid de åtgärder, Rikets Ständer bär ofvan under¬
dånigst föreslagit, endast kunna leda derhän, att afhjelpa de mest
tryckande olägenheterna åt skjutsningsbesväret, och då för den mera
genomgripande reglering af ärendet, som Rikets Ständer anse vara
önsklig, erfordras en ytterligare utredning i ämnet, hvarvid af erfaren¬
heten om de nu hemstälda åtgärdernas verkan ledning torde i någon
mån kunna vinnas, få Rikets Ständer vidare hos Eders Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla, att en komité må förordnas att, efter det upplys¬
ningar från de olika länens i frågan intresserade medlemmar blifvit
infordrade, utreda och föreslå, huruvida och på hvad sätt skjutsnings¬
besväret må kunna från jordbruket skiljas samt denna vigtiga ange¬
lägenhet för öfrigt i framtiden på lämpligaste sätt ordnas."
Sådant var de fyra Ståndens sammanstämmande beslut, med det
undantag allenast, att några ord, hvilka icke i hufvudsak hade något
att betyda, af Ridderskapet och Adeln ansågos böra mot andra utbytas.
Jag har velat påminna om denna skrifvelse. Den är förmodligen väl
känd af många af Eder, mine Herrar, af hvilka flere torde hafva
deltagit i densamma. Följden af den åtgärd, Kongl. Maj:t i anledning
deraf vidtog, var att nedsätta en komité, och Kongl. Maj:t aflät till
nästkommande Riksdag förslag om åtgärder för ett bättre ordnande
af postskjutsen, men med hänsyn till då upplysta förhållanden förklarade
Rikets Ständer, att för det dåvarande kunde icke skjutsen skiljas
från jordbruket. Sedan dess har en tid af omkring 20 år förflutit
och under den hafva förhållandena väsentligt omgestaltat sig. Se
vi till huruvida och i hvad mån det må vara möjligt att numera
åstadkomma skjutsentreprenader i landet, fina vi af komiténs be¬
tänkande, att år 1875 fanns entreprenad inrättad vid 1,146 af de
1,559 gästgifverigårdarne, således vid mer än två tredjedelar deraf.
Men ett ännu kraftigare bevis för möjligheten att åstadkomma entre¬
prenader förmodar jag, att enhvar torde finna, då man undersökt,
huru förhållandet är i de fem län, som bilda Norrland, samt i Koppar-
N:o 3L
Förändrad,
reglering af
skjutsväsendet.
(Forte,)
N:o 31.
22
Lördagen den 27 April f. m.
Förändrad
reglering af
slcjutsväsendet.
(Fort*.)
bergs län, således de 6 län, der otvifvelaktigt de största svårigheterna
skulle finnas att tillvägabringa entreprenader. I dessa 6 län till-
sammantagna finnas entreprenader vid alla gästgifvaregårdar med un¬
dantag åt' 17. Jag frågar då: har man icke nu kommit derhän, att
man kan öfvergå från det förra sättet för skjutsens ombesörjande,
hvilket af Rikets Ständer ansågs fördömligt redan år 1857, och sådant
synnerligen som i det framlagda förslaget den föreskrift är införd,
att, om på något ställe entreprenad icke kan åstadkommas på nöj¬
aktiga vilkor, skjutslagets skyldighet att svara för skjutsen skall
qvarstå?
Jag nämnde att bland de vilkor, hvarunder staten kunde lägga
en sådan skyldighet som skjutsens ombesörjande på jordbrukets idkare
var också det att lämplig ersättning derför skulle lemnas. Huru är
i detta hänseende förhållandet? Vi se af komiténs betänkande att
vid de gästgifvaregårdar, der entreprenad är åstadkommen och hvilka
nu utgöra något mer än två tredjedelar af hela antalet, uppgå entre¬
prenadbidragen för stad och land sammanräknade till ett belopp af
965,700 kronor. Dragés derifrån det anslag, som Riksdagen beviljat
för skjutsningsbesvärets underlättande eller 175,000 kronor, qvarstå!-
ändock ett belopp af 790,700 kronor. Men det är icke den enda
börda som jorden har att bära för skjutsen. Vid alla de gästgifvare¬
gårdar, der entreprenad icke är åstadkommen, måste skjutsen utgöras
af jordbrukare sjelfva. Vi hafva af den af mig citerade skrifvelsen
hört hvilka menliga följder deraf uppstå, den pekuniära förlusten obe¬
räknad. Jag frågar: är icke nu tiden inne att aflyfta en börda, hvars
orättvisa allmänt erkännes och medgifves äfven af dem, som anse, att
nu icke något beslut bör i ärendet fattas? Utan tvifvel är det sta¬
tens åliggande att ombesörja kommunikationernas upprätthållande, men
det har blifvit ådagalagd! att staten icke lämpligen kan verkställa det
så framt den icke med sig associerar någon annan korporation, som
ledes af ett intresse liknande statens. Sker icke det, blifver kostnaden
öfverdrifven, hvilket länder hela landet till skada. Derpå hafva vi be¬
vis i de öfverenskommelse!’, som måst ingås för att få posten befordrad,
och jag har knappt hört någon som här ifrågasatt att det ännu kunde
vara önskligt, att staten öfvertoge det hela. Det har deremot yrkats
att en del af skjutsentreprenadbidragen fortfarande skulle utdebiteras
på skjutslagen; men om ock härigenom den orättvisa beskattning, som
för närvarande är dem pålagd, skulle till en del afskaffa, så qvarstode
den dock till en annan del. Rättvist är, att bidragen skiljas från jor¬
den, och det synes som om denna jord länge nog burit en börda,
som icke för den varit afsedd, och den jordegare bör icke skyllas för
någon otålighet, som nu söker blifva bördan qvitt.
Nu har, såsom vid förra öfverläggningen egde rum, yttrats ett
misstroende mot landstingen att, om de finge taga del i dessa ärendens
behandling, skulle de illa uppfylla detta uppdrag. För min del har
jag förut yttrat att jag icke tror, att landstingen gjort sig förtjenta
af ett så beskaffadt misstroende och det minst tjenliga sätt, att bi¬
bringa den, som är i utöfning af ett förtroendeuppdrag, bättre åsigter
Lördagen den 27 April, f. m.
23
N:o 31
om så skulle behöfvas, torde vara att visa honom ett uppenbart och
oförtjent misstroende.
Man har anmärkt att en orättvisa nu visserligen eger rum, men
att antagandet af Kongl. Maj:ts förslag skulle fördubbla orättvisan fastän
mot andra samhällsklasser. Vi äro alla icke allenast ense derom, att
det är orättvist att skjutsbördan ligger på jorden, utan vi veta också
huru olika särskilda hemman drabbas deraf. Många hemman, ehuru
af den natur att deras egare skulle vara underkastade att släppa till sina
hästar liksom andra hemman, äro till följd af sin belägenhet fria der¬
ifrån. Men icke allenast deri är det som orättvisan eger rum. Låtom
oss med ledning af komiténs betänkande se till huru förhållandena ställa
sig inom ett och samma län vid olika gästgifverier der entreprenad är
införd.
Om vi till en jemförelse sätta upp på ena sidan en gästgifvare¬
gård, der utöfver den bestämda skjutslegan något entreprenadbidrag
icke behöfver erläggas, eller om sådant erlägges, utgår med lägsta be¬
loppet och på andra sidan den gästgifvaregård, der det största entrepre¬
nadbidraget lemnas och om vi icke sammanräkna hela skjutslagets
bidrag utan inskränka oss till det bidrag, som utgöres af hvarje sär¬
skilt hemman, som tillhör skjutslaget, så ber jag att i Edert minne,
rnine Herrar, få ur detta betänkande återföra huru skilnaden ställer
sig. Skilnaden i entreprenadbidrag för ett hemman som tillhör de
mest betungade och ett som tillhör de minst betungade, är i Stock¬
holms län 25 kronor, i Upsala län 15 kronor, i Södermanlands län
131 kronor 25 öre, i Östergötlands län 105 kronor 25 öre, i Jönkö¬
pings län 128 kronor 46 öre, i Kronobergs län 120 kronor, i Kalmar
län 228 kronor 12 öre, i Gotlands län 133 kronor 33 öre, i Blekinge
län 58 kronor 68 öre, i Kristianstads län 171 kronor, i Malmöhus län
107 kronor 75 öre, i Hallands län 120 kronor 92 öre, i Göteborgs
län 30 kronor, i Elfsborgs län 120 kronor, i Skaraborgs län 300 kronor.
För Wermlands län ber jag att få anföra flera exempel. Der likasom i
18 andra län finnas gästgifvaregårdar, vid hvilka icke något entrepre¬
nadbidrag lemnas; men jag skall bedja att få nämna icke allenast
den, der bidraget är högst, utan äfven några andra, hvarest det äfven
är synnerligen betydligt. Vid en gästgifvaregård är bidraget, allt för
hemman räknadt 3,200 kronor, vid en annan 2.880 kronor, vid en tredje
2,400 kronor, vid en fjerde 2,300 kronor, vid en femte 2,285 kronor
71 öre, vid en sjette 2,080 kronor. Jag talar icke om sådana, der
entreprenadbidraget varierar mellan 1,000 och 2,000 kronor. I Örebro
län är skilnaden 197 kronor 75 öre, i Westmanlands län 150 kronor,
i Kopparbergs län 548 kronor 35 öre, i Gefieborgs län 303 kronor
34 öre, då jag icke tager i beräkning en gästgifvaregård der entrepre¬
nadbidraget är 3,360 kronor för hemmanet, i Westernorrlands län 576
kronor. I Jemtlands län är förhållandet utjemnadt. I Westerbottens
län är skilnaden 1,568 kronor 62 öre och i Norrbottens län 418 kro¬
nor 40 öre. Jag har nu lemnat några bevis på huru olika hemmanen
icke allenast inom riket i allmänhet, utan äfven inom de särskilda lä¬
nen drabbas af skjutsväsendets nu varande anordning. Är den orätt¬
visa, som skulle införas genom ett bifall till det Kongl. förslaget, dub-
Förändrtjj
reglering
nkjtitsv diende t,
(Förta.)
N:o 31.
24
Lördagen den 27 April, f. in.
PärändracL
reglering af
ArcjHitiVästndet.
(Forts.)
helt värre, då skulle i sanning detta förslag vara sin död värdt. Men
det förhåller sig icke på det sättet. Den orättvisa, som deraf skulle
blifva en följd, skulle bero egentligen af två omständigheter. Den ena
är, såsom vi bort, att jordbruksfastighet i allmänhet icke är till sitt
rätta värde uppskattad. I det komitébetänkande, som gifvit uppslag
till det myckna klandret mot bevilluingsförordningen, hvilket jag visser¬
ligen icke vill i allo underkänna, uppgifves, att bevilluingstaxeringen
för fastighet håller sig på några ställen till hvad den rätteligen bör
utgöra, att på andra ställen taxeringsvärdet är endast två tredjedelar
af hvad det borde vara och att det på åtskilliga ställen uppgår till
endast hälften. Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att en¬
ligt det föreliggande förslaget skulle jordbruksfastighet i förhållande
till sitt taxeringsvärde deltaga med dubbla beloppet. Det synes mig
således som om orättvisan i det fallet icke vore synnerligen stor.
Den andra omständigheten, hvarpå förslagets orättvisa skulle bero,
är att de olika länen skulle träffas så ojemnt. I det fallet förekom¬
mer i komitébetänkandet ■— då jag ej tager Jernband med i beräk¬
ningen — att på bevillningskronan skulle skjutsbidraget, såberäknadt
som komiterade gjort, variera mellan 1 öre och 28 öre. Låtom oss
nu tänka oss en person, som är taxerad för en inkomst af 10,000
kronor. För honom utgör bevillningen efter andra artikeln 100 kro¬
nor. Tillhör han det i förenämnda hänseende lyckligast lottade länet,
blir hans bidrag till skjutsen 1 krona. Tillhör han åter det län som
är mest vanlottadt, blir bidraget 28 kronor. Han har ju ganska be¬
tydliga inkomster och för honom betyder några kronor mer eller min¬
dre föga. Men man ömmar och bör ömma för de mera fattiga, för
enkor och sådana. Låtom oss nu taga i betraktande, huru det skulle
slå ut för en, som har 1,300 kronor i inkomst. Han kommer att
skatta 10 kronor i bevillning och hans bidrag till skjutsen blir således
i lyckligaste fall 10 öre och i det svåraste 2 kronor 28 öre. År in¬
komsten 800 kronor, blir bidraget endast hälften af hvad sist nämn¬
des, eller i bästa fäll 5 öre och i värsta 1 krona 14 öre. Det är
sant att detta bidrag icke erlägges af öfverflödet; men så fattig är väl
icke gerna någon som bör lemna sitt bidrag, att den utgift, som på
sådan grund folie på honom, skulle kännas så särdeles tung, och än
mindre torde den vara af den betydenhet att man för dess skull skall
afstå från en reglering, som är af rättvisa och billighet påkallad.
Hvad nu särskildt angår Jemtland, som blifvit sä mycket om-
taladt och hvarom äfven jag förut yttrat mig, torde förhållandet der¬
med icke eller nu böra alldeles förbigås. Enligt komiterades beräknin¬
gar hafva entreprenadbidragen för hela länet år 1875 uppgått till
108,100 kronor. Af de allmänna medel, som blifvit anslagna för skjuts-
ningsbördans lättande, har Jemtland fått på sin lott 26,550 kronor
96 öre. Således återstår för länet en börda af 81,549 kronor 4 öre.
Men enligt de beräkningar, hvilka komiterade uppgjort, skulle under
iörutsättning att förslaget antages, bidraget nedgå till 21,567 kronor.
En minskning af 60,000 kronor på 18 kronor när uppstår således mot
hvad som beräknades år 1875. Men dessutom hafva vi rättighet att
göra oss förhoppning att detta bidrag skall i framtiden än ytterligare
Lördagen den 27 April, f. m.
25
N:o 31.
nedgå. Vi veta att det var eu exceptionelt hög markegång som lades
till grund för beräkningen af de 108,100 kronorna. Vidare veta vi _
att en jernväg bygges genom provinsen och att de entreprenadbidrag, s
som utbetalades vid gästgifvaregårdar belägna i de trakter, der denna
jernväg skall framgå, uppgingo till omkring 80,000 kronor, inberäk-
nadt bidraget till det nära länsgränsen, men inom Westernorrlands län
belägna gästgifveriet vid Jemtkrogen. De 60,000 kronor från hvilkas
utgifvande länet nu skulle befrias, kunna betraktas såsom en bevill¬
ning lemnad åt staten emedan de blifvit utgifna för befordrande af
samfärdseln. Om nu detta belopp icke behöfde för det ändamålet an¬
vändas, så skulle jag mycket bedraga mig om man icke skulle kunna
tro att taxeringsvärdet å fastigheterna i Jemtland skulle kunna tåla
vid en icke så obetydlig förhöjning. Men då man framstält denna
provins såsom synnerligen vanlottad, har jag att fästa uppmärksam¬
heten på en annan omständighet. Det bygges, såsom vi veta, på statens
bekostnad en jernväg som genomgår provinsen till en längd af 28 mil
27,950 fot. När alla statens jernvägar blifva färdiga, skola de få eu
längd af omkring 198 mil. Delar man då upp rikets folkmängd utgö¬
rande nära 4,430,000 personer i förhållande till längden af statsjern-
vägarne, linner man att på. en mil statsbana förekomma 22,370 in¬
vånare. Jemtland har eu befolkning af nära 77,000 personer. Skulle
statens jernväg i Jemtland byggas i förhållande till folkmängden, så
skulle således provinsen, i stället för att den nu får nära 24 mil
statsbana, fått nöja sig med icke fullt 3| mil. Lägges åter till grund
för beräkningarne bevillningen efter andra artikeln, så skulle Jemtland
få icke fullt 2 mil statsbana. Det är sant att provinsen bidrager till
jernvägsanläggningen med ett anslag åt 900,000 kronor, men under
arbetets fullbordande blir väl icke provinsen heller så utan alla för¬
delar genom ersättning för jord, som upplåtes till jernvägen, och
genom de penningar som nedläggas i anläggningen. Och Jemtland får
den fördelen framför de flesta andra provinser att få väl ordnade
kommunikationer utan att behöfva draga försorg om jernvägens uppe¬
hållande och utan att oroas af tillskott för att fylla möjligen upp¬
kommande brist i inkomster. Jag har således icke kunnat tro att
detta län är så särdeles vanlottadt, att till följd af förhållandena der,
det vore rättvist att afvika från Kongl. Maj:ts förslag.
Förhöjningen i statens utgifter genom hvad som af Kong!. Maj:t
framstälts skulle icke uppgå "till 150,000 kronor på året, en, såsom
mig synes, i sanning låg tillökning i utgifter för vinnande af ett
sådant mål som detta. Man har nemligen att taga i beräkning de
175,000 kronor, som redan nu för entreprenadens underlättande utgå,
och derutöfver skulle icke fullt 150,000 kronor erfordras.
Då efter hvad jag tror mig hafva ådagalagt, skyldigheten att an¬
svara för kostnaderna för skjutsen icke enligt lag någonsin har blifvit
på jordbruket lagd, utan endast dess tjenstbarhet tagits i anspråk för
så lång tid behofvet kräfde och mot den ersättning, som svarade mot
uppoffringen, hvilket redan är erkändt åt de lyra stånden enhälligt,
då, efter hvad jag äfven tror vara visadt, vi kommit derhän att
entreprenader kunna i landet införas öfver allt utan öfverdrifna kost-
Förändrad
reglering af
r kjutsväsendet.
(Forts.)
N:o 31.
26
Lördagen den 27 April. f. in.
Förändrad
regering af
shjutsväsindet.
(Forts.)
nåder, åtminstone när man har att i reserv anlita de nuvarande
skjutslagen, då för det närvarande på jorden hvilar utan befogenhet
och utan rättvisa en börda, som endast i penningar uppgår till 7 å
800,000 kronor, då en förändring uti hittills gällande anordning kan
ske utan någon betydlig uppoffring för staten och utan att någon
orts intressen på betungande sätt deraf få känning, så hoppas jag,
att ingenting skall hindra, att äfven Första Kammaren utöfvar den
akt af rättvisa, hvilken är af Kongl. Maj:t föreslagen, utaf Utskottet
förordad och af Andra Kammaren redan godkänd. För min del före¬
ställer jag mig att Första Kammaren hädanefter såsom hittills bäst
och ädlast uppfyller sin bestämmelse, då den vakar deröfver att hvad
som rätt är sker, och jag är också säker att på det sättet mer än
genom något annat Första Kammaren skall bibehålla och ytterligare
öka den aktning och det förtroende, hvaraf Kammaren af alla rikets
medborgare gjort sig i hög grad förtjent.
Jag har slutligen blott att tala om en anmärkning i formelt hän¬
seende, derom att det afgifna förslaget skulle i sig innefatta stadgande^
af hvilka en del skulle falla under Konungens uteslutande bestäm¬
mande, och blifvit sammanblandade med dem, beträffande hvilka lag¬
stiftningsrätten tillkommer Konung och Riksdag gemensamt. Detta är
en sanning, men då fråga här är att Riksdagen skall vidtaga för¬
ändringar i beskattningsförhållanden, har Kongl. Maj:t ansett det vara
i sin ordning, att till Riksdagen framlades också förslag i de delar,
som på beslutet derom kunde inverka. I förslaget förekomma, såsom
anmärkt blifvit, frågor som äro att hänföra till sådana som angå rikets
allmänna hushållning och det kan vara en möjlighet att Kongl. Maj:t
framdeles i några sådana som äro af underordnad beskaffenhet, och
af natur att meningarne ej kunna vara delade derom att de falla
inom Konungens lagstiftningssätt, kan finna en förändring önsklig.
Huru den då skall åstadkommas torde den tiden få draga försorg om,
men vi hafva deri att vår nu gällande gästgifveriordning är af år
1784, en temligen lugnande förhoppning derom, att när en gång, såsom
jag förmodar snart sker. en stadga angående skjutsväsendet blir af
begge statsmakterna antagen, några förändringar icke snart skola vara
att deri göra.
Jag anhåller att Första Kammaren täcktes deltaga i Andra
Kammarens beslut och således skänka sitt bifall till Utskottets förslag
i ifrågavarande punkt.
Herr Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt till
sammanträdets fortsättning kl. 7 e. m.
Herr vice Talmannen: I anseende till den befattning, som jag
vid denna Riksdag bekläder hos Kammaren, är det med stor motvilja,
jag deltager i denna öfverläggning, i synnerhet som jag har att befara,
att mot min afsigt och önskan mitt yttrande tolkas såsom ett klander
af män, hvilka aktas och värderas högt, af mig säkerligen lika högt
som af någon annan, men då efter min föreställning ett antagande af
det föreliggande förslaget, hvilket hotar att blifva lag, skulle vara verk-
Lördagen den 27 April, f. m.
27
ligen olycksdigert, anse? jag mig skyldig att offentligen afgifva min
röst deremot. Jag begagnade uttrycket olycksdigert mindre med af¬
seende på de omedelbara än de medelbara följderna af den föreslagna
lagens antagande, fastän äfven de förra torde vara betänkliga nog.
Utanför representationen har förslaget till lagen väckt ett högljudt
och bittert missnöje, som lagens tillämpning icke kan undgå att både
öka och sprida, under det att tillfredsställelsen hos dem, som af lagens
antagande hafva någon fördel, koinmer att snart förstummas och
kanske, efterträdas af otillfredsställelse med hvad som erhållits. Ett
oberättigadt och antagligen öfvergående missnöje hos den stora all¬
mänheten kan lagstiftaren likasom statsmannen förbise, och ett be-
rättigadt missnöje hos ett mindre tal kan han äfven tillåta sig att
trotsa — om det någon gång finnes lämpligt, men ett på en gång be¬
rättigad! och stadigvarande missnöje hos flertalet kan han icke ostraf¬
fadt förbise, än mindre trotsa. Antalet af dem, som kunde hafva
någon fördel af ifrågavarande lags antagande inskränker sig till egarne
af mindre än 57,000 skjutsningsskyldiga hemman och öf ver¬
stiger icke 160,000 personer, af Indika en hvar sjelf eller genom laga
målsman åtagit sig skjutsskyldigheten genom fritt aftal och frivilligt
eftertagande af den jord, med hvilken denna skyldighet sedan sekler
vant förenad. Antalet af dem, som måste direkt betala den fördel,
hvilken skall beredas de skjutsningsskyldige, är mångfaldigt mycket
större och i detta antal ingå egare eller innehafvare af bortåt 13,000
hemman, som genom privilegier eller speciallagar uttryckligen blifvit
befriade från skjutsningsskyldighet och till en del äfven fritagits från
skyldighet att utgöra garder eller kontributioner för sin jord. Dertill
kommer ett antal af mer än 100,000 skattskyldige medborgare, som
efter andra artikeln beviliningsförordningen erlägga bevillning för eu
till mindre än 800 kronor uppskattad årlig inkomst af kapital eller
arbete, och hvilka alla, efter den vanliga frasen om kommittentskapet
böra betrakta Första Kammarens ledamöter såsom små egentliga måls¬
män. Antalet af dem, hvilka genom samfärdselns förhindrande komma
att vidkännas olägenheter kan icke räknas, men icke heller lemnas
utom beräkning. De, som få vidkännas mer eller mindre direkta
olägenheter åt lagens antagande, tillhöra nästan alla samhällslager.
De, som derigenom vinna fördelar, tillhöra, med undantag för en
jemförelsevis ringa del, blott en enda samhällsklass. Ett berättigadt
och stadigvarande missnöje hos de förra skall ovilkorligen förr eller
senare tvinga sig till gehör och, om det sker efter det en lag sådan
som den nu föreslagna blifvit antagen, kan jag ej se, huru representa¬
tionen skall kunna undgå att antingen återtaga hvad den gifvit eller
ock låta staten öfvertaga en ofantligt mycket större börda än nu
är i fråga eller nu kan uppskattas. Efter min tanke är emellertid
den bedröfligaste verkan af förslagets antagande den, att representa¬
tionen drifves fram i en rigtning, för hvilken den redan länge visat
sig allt för mycket böjd, nemligen att sätta enskilda och underordnade
samhällsintressen, i synnerhet tillfredsställandet af anspråken från en
särskild samhällsklass, framför statens till och med allra högsta in¬
tresse, eller bevarandet af hans sjelfbestånd. När man talar om, att
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Forts.)
N:o 31.
28
Lördagen den 27 April, f. m.
Förändrad
reglering af
skjätsväsendet.
(Forte.)
detta skulle vara hotadt, blir man numera oftast bemött med ett
medlidsamt hånlöje. Det finnes likväl ingen af Kammarens ledamöter,
som icke erinrar sig förhållandena 1853 och 1854. Vid tillstymmelsen
till det utbrytande kriget emellan England och Frankrike, å ena
sidan, samt Ryssland, å den andra, tillkännagaf Konung Oscar 1 de
förenade rikenas neutralitet på eu sådan grund, att blott några få
punkter af vårt vidsträckta kustområde stängdes för de fientliga flot¬
torna och att landets kuster och öar i öfrigt lemnades öppna till
hvilo- och upplagsplatser för den som kunde sig deraf begagna. Mot
denna neutralitet gjordes genast invändningen att den gagnade den
ena af de krigförande parterne, men skadade den andra, och det är
temligen uppenbart att kraften af denna invändning ej kunde häfvas
utan ett erkännande att, i anseende till vårt försvarsverks tillstånd
var det för oss alldeles omöjligt att upprätthålla en strängare neutra¬
litet. Det oaktadt drogo underhandlingarna derom med vår närmaste
och mägtigaste granne så långt ut på tiden, att hans godkännande af
Konung Oscars i December 1853 afgifna neutralitetsförklaring ankom
först i Mars året derpå eller i samma månad som krigsförklaringen
utfärdades. Beskaffenheten af de svårigheter, vår regering derförinnan
hade att öfvervinna, kom under skärskådan hos 1856—1858 års Kon-
stitutions-Utskott, som erhöll del af hela den diplomatiska skriltvex-
lingen i ämnet, och är antydd i ett af Konstitutions-Utskottet afgifvet
utlåtande. Såsom medlem af Utskottet fick jag mig uppdraget att
författa detta utlåtande och för ändamålet genomgå den vidlyftiga
skriftvexlingen, hvilken i Utskottet blott till en mindre del, den vigti-
gaste, lästes upp, och det kan jag i sanning intyga, att de antydda
svårigheterna voro vida större än de synas af de knapphändiga upp¬
gifter-, hvilka ämnets ömtåliga natur tillät att genom Utskottets utlå¬
tande offentliggöra, Huruvida i vårt närvarande, jemförelsevis hjelp-
lösare, tillstånd en dylik neutralitet ånyo står att vinna, torde vara
ganska tvifvelaktigt. Icke lång tid derefter fingo vi en ny och allvar¬
sam påminnelse om huru äfventyrlig! det är för ett litet tolk att
lemna sitt försvars väsen i ett otillfredsställande skick. Vid slutet af år
1863 öfverfölls ju Danmark och 1864 styckades det. Det är sannolikt
ganska många af Eder, mine Herrar, som dela min tanke att, om
Danmarks försvarsväsen varit bättre ordnadt, hvarigenom det varit möj¬
ligt att draga ut kriget ett hälft år till, så hade utgången förmodligen
blifvit mycket annorlunda. Året efter det nyssnämnda öde träffade Dan¬
mark förekom hos oss till afgörande den hyflande frågan om representa¬
tionsförändringen. Såsom riksdagsman var jag i beröring med en mängd
andra riksdagsmän och kan intyga, att den föreställning, som många hade
om nödvändigheten att för betryggandet af vårt nationela sjelfbestånd
påkalla stora uppoffringar af alla samhällsklasser och alla medborgare
samt för detta ändamål söka framkalla hos nationen den största möj¬
liga offervillighet var, om icke en afgjordt bestämmande, åtminstone
inom ett af de gamla Riksstånden en mycket betydande och verksam
faktor vid representationsfrågans afgörande. Efter det nya represen-
tationsskickets tillkomst har emellertid Kong! Maj:t den ena gången
efter den andra framhållit för Riksdagen det tvingande behofvet af
stora uppoffringar för förbättringar i vårt försvarsväsen, men oak-
Lördagen den 27 April, f. m.
29
N:o 31
tadt detta blifvit af Riksdagen för länge sedan uttryckligen erkändt,
hafva vi, efter mer än tolf års förlopp ännu icke kommit från ord
till sak, och det är fara värdt, att vi icke komma till saken förr än
ungefär vid den tid, då det är för sent. Huru har det deremot gått
med frågor, som afsett befrämjandet af enskilda samhällsintressen?
Kort efter det att det nya representationssättet var antaget, genom-
drefs med Konungs och Riksdags gemensamma bifall en betydlig
reduktion af grundräntorna genom dessas omsättning i penningar,
hvilkas värde småningom sjunker. Några år derefter uppfördes ett
rent bortgifvande af dessa statens medel på dagordningen och sattes
i jembredd med frågan om förbättrande af landets försvar. Seder¬
mera har efter hvart annat väckts fråga dels om de skjutsningsskyl-
diges och dels om de vägbyggnadsskyldiges befrielse till större eller min¬
dre del från bördor, hvilka visserligen till sin natur äro statsbördor,
men hvilka nödvändigheten för länge sedan förvandlat till privat¬
bördor och för att tillmötesgå de enskilda anspråken i dessa hänse¬
enden har man skyndsammast gjort hvad man kunnat — till en bör¬
jan genom att nedsätta komitéer för att erhålla förslag till de för
verkställigheten nödiga åtgärderna. Den komité, som blef först fär¬
dig, var den, som skulle behandla skjutsfrågan, och så fort den in¬
kommit med sitt betänkande, omfattades detta af regeringen såsom
eget förslag och när, enligt grundlagens föreskrift Kammarkollegii
yttrande deröfver infordrades, erhöll Kollegium föreläggande att inom
viss tid afgifva samma yttrande. Vid fullgörandet deraf har Kolle¬
gium varit nödsakadt att för Kongl. Maj:t anmäla, att »den korta
tid, som tilldelats Kollegium för behandling af detta vidlyftiga och
på flera samhällsförhållanden djupt ingripande, ärende, har icke med¬
gift Kollegium att ingå i någon närmare granskning af de flera ta¬
beller och uträkningar, komiterade bifogat sitt underdåniga betän¬
kande». Såsom grund för en ständig statsutgift skulle denna bered¬
ning må hända tyckas något för knapphändig. Icke förty är det på
den regeringen skyndat att framlägga komiténs förslag med några
obetydliga förändringar, och nu beror det af Första Kammaren, huru
vida i hufvudsaken samma förslag, som till förmån för en viss klass
belastar staten med eu äfven efter lägsta beräkningar ansenlig utgift,
skall göras till lag. Vid början af denna riksdag yttrades i Kamma¬
rens närvaro inför Kongl. Maj:t, att främst bland de frågor, som Riks¬
dagen finge att behandla, var den om en rättvis fördelning af skatte¬
bördan och i sammanhang dermed en efter våra tillgångar och behof
lämpad ny organisation af landets försvar. Om nu detta förslag till
skattebördans fördelning blir antaget och på staten kastas en ständig
årsutgift, hvars lägsta belopp redan anslås till flera hundra tusen
kronor, men hvars högsta belopp omöjligen kan på föreliggande ut¬
redning ens tillnärmelsevis beräknas, månne icke då vid Riksdagens slut
skall med skäl kunna sägas, att statens lifsfråga efter tolf års förlopp
kommit i det skick, att afgörandet af densamma beror på, huru vida
och till hvad belopp staten kan hafva några medel qvar, sedan den
på Riksdagen mägtigaste samhällsklassens intressen blifvit till fullo
tillfredsstälda?
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Forts.)
N:o 31.
30
Lördagen den 27 April, f. m.
Förändrad
reglering af
ekjutsväsendet.
(Forts.)
Här hör man den ena gången efter den andra talas om, att rätt¬
visa och billighet kräfva den föreslagna lagens antagande, ja! till och
med att förslaget i och för sig vore rättvist och billigt, men, mine
Herrar! detta senare är alldeles omöjligt att försvara, derest man med
rättvisa förstår det, att tilldela hvar och en sitt, och derest man
förklarar begreppet billighet i öfverensstämmelse med sedelagens före¬
skrift att göra andra hvad man vill, att de skola göra eu sjelf, och
icke göra andra hvad man icke vill att de skola göra en sjelf. Talet
om rättvisa mot jorden är blott ord utan mening, då man ju icke
kan göra rättvisa åt ett dödt ting. Men hvarken rättvisa eller bil¬
lighet, i dessa ords allmänt antagna betydelse, kan finnas i ett stad¬
gande, hvarigenom egare af jord, för hvilken uttryckligen och sär¬
skilt erhållits af staten försäkran om frihet från skjuts och gärder,
varda i trots deraf ålagda att för samma jord betala bidrag till skjut¬
sens bestridande, och hvarken rättvist eller billigt kan det vara att
förklara, att, ehuru den nuvarande privatbördan är till sin natur en
statsbörda, får den likväl icke anses såsom någotdera, utan skall till
en del betraktas såsom länsutskyld. De missförhållanden, som deri¬
genom uppkomma, äro obestridliga och till försvar för dem kan icke
ens påstås, att det ena länet har större intresse af bördans aflyftande
från jorden än det andra
Det säges ock, att om icke denna lag i och för sig är rättvis
och billig, måtte den åtminstone vara mera rättvis och billig än den
bestående. Icke heller detta kan jag obetingadt medgifva, men -skall
för tillfället lemna obestridd att den grund, hvarpå förslaget stöder
sig, är mer rättvis och billig än grunden för bestående förhållanden.
Detta vore också ett ganska kraftigt argument, om det vore fråga om
att ordna någonting förut oordnadt, eller, om man icke hade annat val
än det emellan större och mindre mått af orättvisa eller obillighet.
Men de förhållanden, som nu äro i fråga, befinnas vara genom lag
ordnade långt innan någon af oss fans till, och man kan, med erkän¬
nande att de föranleda stora ojemnheter i skjutsningsbördans fördelning,
till och med obilligheter, skäligen fordra, att icke dessa missförhållan¬
den afhjelpas genom nya, som tillika medföra kränkningar af enskild
rätt — någonting som ej är förenadt med de förra, ty orättvis är
man ej berättigad att kalla en börda, som hvarken är större eller
annorlunda beskaffad än den bäraren frivilligt åtagit sig. Emellertid är
antagligt, att hvad som här säges, verkar ingenting i afseende på den
afhandlade frågans utgång. En hvar af Kammarens ledamöter måste
känna den fordran, grundlagen ställer på honom, och nationens rätt
att vänta hos denna Kammare den mest öppna blicken för allmänna
samhällsförhållanden, hos denna Kammare företrädesvis iakttagandet
af statens eller hela samhällets intresse. Det är också gifvet, att den,
som på samvete är öfvertygad, att den föreslagna lagen bättre än
den gällande tillgodoser statens eller samhällets intresse och häfdar
enskild rätt, lika väl hemmansegarens som icke hemmansegarens, lika
väl innehafvarens af den privilegierade jorden som innebafvarens af
den oprivilegierade jorden, lika väl den politiskt mycket betydande
som den politiskt litet betydande samhällsklassens, skall komma att
Lördagen den 27 April, f, m. 3p
gifva sin röst för bifall till förslaget. Den, som deremot icke hyser
en sådan öfvertygelse, måste rösta för afslag, och det är på denna
grund, som jag för min del kommer att afgifva min föst för afslag.
Herr Wallenberg: Jag kunde visserligen inskränka mig att
be få till protokollet antecknadt att jag af allt hjerta instämmer med
Herr Grefve af Ugglas och Herr Fröman, men sedan desse talare
yttrade sig, har här förekommit åtskilligt, som jag tror bör tagas i
öfvervägande af Kammarens samtlige ledamöter, såsom varande ganska
vigtiga moment i denna i och för sig högst vigtiga öfverläggning.
Chefen för civildepartementet besvarade på sitt sätt, men icke
fullt klart, den vigtiga fråga, som gjordes vid förra öfverläggningen,
nemligen huruvida Kongl. Maj:t ansåge sig kunna, om detta förslag
blefve lag, deri, på grund af Konungens rätt att utfärda ekonomiska
författningar, göra de mindre förändringar, som af omständigheterna
redan nu ögonskenligen påkallades. I den Kongl. propositionen yttrar
regeringen, att “förslaget till Riksdagens pröfning och antagande hän-
skjutes.“ Jag tror, att detta är samma ordalag, som begagnas, då
Kongl. Maj:t någon gång undantagsvis för Riksdagen framlägger för¬
slag till lag af civillags natur, och är det nu så, att Riksdagen an¬
tager detta förslag, kan efter min uppfattning ingen ändring i den
nya förordningen ske med mindre än att Kongl. Maj:t och Riksdagen
blifva derom ense. Vi hafva emellertid lyckan att i dag se bland
oss Hans Excellens Statsministern, och han blir väl i tillfälle att
upplysa Kammaren om huru det med denna fråga rätteligen förhål¬
ler sig. År det så, att det skall fordras en Kongl. Maj:ts proposi¬
tion eller enskild motion för att Riksdagen skall kunna besluta om
nödig ändring i en eller flere af de många små lumpna detaljer, som
finnas intagna i detta förslag, innebär endast detta i och för sig en
så stor orimlighet, att förslagets antagande skulle medföra de allra
största förvecklingar. Om man exempelvis tänker på att det skulle
vara genom lag bestämdt att fotsacken på en skjutskärra skall vara
af läder, skulle det t. ex. i trakten af Borås icke kunna medgifvas
att en fotsack förfärdigades af någon stark väf, spacklad och målad.
Nej, det ginge icke an! med mindre än att ett nytt beslut fattas af
de begge statsmakterna. Om man vidare skulle tänka sig, att erfa¬
renheten visade att den skjutsgossen medgifna rättighet att såga:
här vill jag stanna en half timme! föranledde till prejeri och miss¬
bruk, så kan någon förändring i detta afseende icke utan lång tids¬
utdrägt och omgång ske; och detta derföre att nu skall till lag upp¬
höjas hvad Landshöfdingeembetena hittills kunnat såsom förhållnings-
ordres skrifva i dagböckerna, hvarvid man fått taga hänsyn till 'de
särskilda orternas förhållanden; men så är det icke efter detta för¬
slag.
Herr Civilministern har behagat yttra, att det har blifvit en börda
för jordegaren att lemna ut sina hästar. Han fälde det. yttrandet
med anledning af 1633 års beslut. Men jag tycker att det llef eu
börda för dem, som egde hemmanen år 1633, och att nu frågan gäl-
N:o 31.
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Förtal
Hfco 31.
Förändrad
reglering af
zbjutsväsendet.
(Forte.)
^2 Lördagen den 27 April, f, m.
ler att bereda nuvarande hemmansegare en skattelindring, hvarigenom
deras egendom erhåller ett ökadt kapitalvärde.
Vidare har samme högt ärade talare yttrat sig mycket omfattande
angående, att jorden behöfde befrias från detta onus, hvilket borde
äfven på andra samhällsklasser fördelas. Han har i det fallet gått
så långt att han ifrigt försvarat hvad. ingen har bestrida ty ingen
bestrider, att en förändring bör ske, men det är skilnad mellan att
medgifva behofvet af eu förändring och att antaga detta förslag, som
är behäftadt med sådana brister, att det icke kan på det hela titu¬
leras såsom något annat än ett lappverk. . ’
Det bär af den högt ärade talaren blifvit yttradt, att bidiagen
af dem, som skatta ett hundra kronor efter andra artikeln, skola va¬
riera mellan en krona och 28 kronor! Skulle jag hafva hört vilse,
är jag öppen för rättelse, men såväl jag. som åtskilliga Kammarens
ledamöter, som jag derom frågat, hafva hört detta uppgifvas af Herr
Civilministern. Ligger icke i denna uppgift en bland de allvarsam¬
maste invändningar man kan göra mot förslaget? Och huru kan man
i samma andetag tala om rättvisa, då man uppgifver, att i eu ny
beskattning skall kunna införas en skilnad mellan 1 och 28, blott
derföre att den ene skattskyldige bor på ett ställe och den andre på
ett annat ställe inom samma land.
Samme ärade talare nämnde, att vi skola göra oss förhoppnin¬
gar om, att bidragen framdeles skola nedgå. Ja! vill man lägga
förhoppningar i ena vågskålen och skattebördor i den andra, så tror
jag att förhoppningarne flyga i vädret; och hur kan man begära
att vi skola fatta beslut, som äro orättvisa och obilliga, blott derföre
att man förespeglar förhoppningar, att våra beslut icke skola blifva
alltför olycksbringande? Det är väl något för mycket begärdt.
Den ärade talaren yttrade sig om statens jernvägsanläggnmg i
Jemtland, och uttalade den åsigt att derföre att en statsbana genom¬
går Jemtland, böra provinsens inbyggare nu med tålamod under¬
kasta sig denna förändring i skjutsväsendet. Jag är . icke i stånd att
se hvad det har med den föreliggande frågan det ringaste att gorå.
Det är möjligt, att långs åt jernvägen kan skjutsningsbestyret blifva
mindre, men vinkelrätt mot jernvägen kommer man väl. att åka så
mycket mera. Jag kan icke heller finna något giltigt skäl, hvarföre
de som bo i ett län skola olika beskattas mot dem som bebo ett
annat derföre att det förra genomskäres af en jernväg. Jemtland
har dessutom lemnat så betydligt bidrag till statens jernvägsbyggnad,
att jag för min del nästan förvånats deröfver; och för öfrigt lärer
väl denna jernväg icke hafva tillkommit endast för Jemtlands skull,
utan för att sammanbinda brödrarikena och för att få ned trävaror
och annat sådant till hamnarne vid Östersjön eller Nordsjön. Det
är således icke fullt rigtigt att skylla på att statens jernväg blifvit
lagd i Jemtland, blott för Jemtlands skull; och då man tog ett så¬
dant bidrag som niohundratusen kronor af Jemtland, borde man väl
hafva underrättat om meningen var att för samma sak taga ändå
mera genom att öka beskattningen efter andra artikeln. Men att
Lördagen den 27 April, f. in.
33
N:o 31.
nu tala om jernvägen såsom ett motiv för den föreslagna beskatt¬
ningen, tyckes mig icke vara fullt rigtigt gjordt.
Jag hade vid föregående öfverläggning i ämnet tillfälle att yttra
mig om ett par saker, bland annat.derom att det förhållande, att vid
små skjutsstationer och gästgifverier man skall hafva rätt att be¬
gära hästar hvilken timme på dygnet som helst är en fullkomlig
orimlighet och hvarken nödigt eller nyttigt. Det finnes en skjuts¬
station, der det gått ut 17 hästar på året, och entreprenadbidraget
är der 490 kronor. År det rimligt att underhålla skjutsen på ett
så dyrt sätt vid en station, der så liten trafik eger ruin, och finnes
icke der och på många andra ställen tillfälle att ordna skjutsen så,
att det skulle gå en omnibus eller kärrvagn en eller två gånger om
dagen, hvilket skulle göra det betydligt billigare?
Vidare är föreslaget i den första paragrafen en högst märkvärdig
sak, att “all skjuts för resandes befordran bör, så vidt ske kan, på
entreprenad upplåtas i enlighet med hvad derom i denna stadga för¬
ordnas.
Maximibeloppet af den skjutslega, som må af entreprenör få upp¬
bäras, hvilket belopp kan bestämmas olika för olika län och jemväl
för olika delar af samma län, fastställes af Kongl. Maj:t, efter förslag
af vederbörande landsting och länsstyrelse.11 Jag tror, att denna 1 §
borde innehålla ett maximum, och att det icke måtte tillkomma de
olika landstingen att uppdrifva denna siffra huru högt som helst. När
vi vidtaga en så stor och kostsam förändring, som denna, är det väl
icke för mycket, att man får veta hvad det kostar att resa efter skjuts.
Kammarkollegium har gjort allvarsamma anmärkningar mot denna
punkt? Och är det icke uppenbart att den skall gifva anledning till
de största oegentligheter och svårigheter i fråga om reseräkningar?
Jag kan icke inse, hvarföre man icke skall kunna bestämma, att skjuts-
legan icke får öfverstiga ett visst pris per mil.
Sammansatta Utskottets ordförande har talat om att “all skjuts
i Sverige vore extra post11. Nog förekommer det i detta betänkande
många extra saker, men hufvudsaken, nemligen hvad det kostar att
resa efter skjuts — den må nu kallas extra post eller hvad man vill
— får man icke veta på annat sätt än att det skall bestämmas af
länsrepresentationen, och att klagomål deröfver få föras och Kongl.
Maj:t i sista hand derom bestämma, och de administrativa besvärs-
målen ansenligen tillväxa. Jag fäster mig icke vid om skjutsen blir
mer eller mindre dyr, men hvad jag förvånar mig öfver, är att då
man genom detta förslag vill upphöja en mängd småaktiga bestäm¬
melser till civillag, så finnes det icke någonting bestämdt om sjelfva
hufvudgrunden.
Herr Civilministern yttrade vid föregående öfverläggning i ämnet,
att det var “683,850 kronor, hvilka de till skjuts indelta hemman,
som ingått på entreprenad, hafva att utöfver sin bevillning efter andra
artikeln erlägga, hvaraf och då derjemte uppmärksammas att för en
stor del hemman skjuts in natura utgöres och att icke allenast säte¬
rier och boställen, till följd af gällande föreskrifter, utan ock kanske
2/s af den skjutsningsskyldighet underkastade jorden till följd af sin
Första Kammarens Prot. 1878. N:o 31. 3
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet t
(Forts.)
Nio 31.
34
Lördagen den 27 April, f. m.
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Forts.)
belägenhet är från deltagande i skjutsningsbesväret för närvarande
befriade, framgår att de till skjuts indelade hemmanen hafva att draga
en börda, hvilken, ehuru mycket olika fördelad, dock för dem i medel¬
tal säkerligen uppgår till bevillnihgens dubbla belopp. Om vid fast¬
ställande af taxering å dessa hemman afseende fästes å sådana för¬
hållanden, anser jag sådant icke underligt. Men om nu dessa hemman
befrias från en skyldighet, som, så vidt jag förstår, icke bör hvila på
dem, så stiga derigenom, under iakttagande af bevillningsförordningens
föreskrifter, deras taxeringsvärden, hvilket åter kommer att verka der¬
hän, att andra beskattningsföremål, med hänseende till gemensamma
kommunala afgifter, också få en lindring11. I dag har Herr Civil¬
ministern uppgifvit siflran till 800,000 kronor, men det var väl för
effektens skull, och jag håller mig till den af honom uppgiga lägsta
siffran 083,850 kronor, som skulle utgöra den lindring, af hvilken
hemmanen komme i åtnjutande. Deremot, säges det, skulle hemmanen
genom ökadt taxeringsvärde få ökad bevillning. De skjutsskyldige er¬
lägga nu således 083,850 kronor, som kapitaliseradt efter 5 procent
ränta gör ett belopp af 13,677,000 kronor, hvartill lindringen i kapital¬
värde skulle uppgå. Detta skall nu beskattas. Om det beskattades
efter den vanliga grunden, 3 öre per hundra kronor, så blefve det
ett belopp af 4,103 kronor 10 öre, som utgjorde den kontingent,
dessa hemman skulle bidraga med, men om det nu, på sätt här är
föreslaget, blefve dubbla beloppet, så uppginge det till något öfver
åttatusen kronor. Jag nämner detta endast för att visa, att det icke
är precist detsamma att säga att den lindring, man bereder hem-
mansegarne genom att afskrifva en kapitalskuld af 13 millioner kro¬
nor, får man ersatt genom ett bidrag af några öre på hvarje hundra
kronor af fastighetstaxeringen; och äfven om de, som komma i åt¬
njutande af den stora lindringen, skulle betala dubba beloppet, emot
det som nu erlägges i fastighetsbevillning. Det blir i alla fall jem¬
förelsevis en ren obetydlighet.
Sammansatta Utskottets ärade ordförande har på en fråga, som
blifvit gjord, yttrat, att priset på skjutsen är något, som man får se.
Ja! det tror jag nog att man får se; men nog vore det bättre att få
veta ett maximipris i siffror nu, innan Riksdagen antager det före¬
liggande förslaget; och då jag här icke finner något bestämdt hvad
det kommer att kosta, ehuru jag kan se, att det blir dyrt och Herr
Civilministern medgifvit att samfärdseln blir fördyrad och försvårad,
tror jag att det vore skäl att man toge reda på hvartill kostnaden
skulle belöpa sig, innan man bifaller förslaget.
Enligt 3 § skall skjutslegan bestämmas af landstinget med
Konungens Befallningshafvandes samtycke. Men sedan finnes det en §,
som talar om huru länge man skall vänta på hästar, en annan § om
huru långsamt — jag säger med flit icke huru fort — man skall
köra, och sedan en annan § om huruledes skjutsgossen har rättighet
att stiga af och saga: här vill jag stanna en half timme. Således,
i fall detta förslag upphöjes till lag, kommer man att få först den
skrifna taxan, som blir spikad i gästrummet och som är tillgänglig,
men sedan finnes det en mängd okända och oskrifna taxor, hvilka
35
N:o 31.
Lördagen den 27 April, f. rn.
medföra att alla de nya anordningarne tillsammantagna leda derhän,
att man blir tvungen att skaffa sig fram genom beting. De okända
taxorna hvarmed resande sannolikt komma att betungas bestå deruti:
Do. Resandes skyldighet att vänta vid skjutsstationen en och en
half timme på ett par hästar, som kanske redan stå i stallet, kan
förkortas genom extra afgift till hållkarlen. 2:o. Resandes skyldighet
att på jemn väg och i godt väglag uppehålla sig en och en half timme
på milen, och 3:o skjutsgossens rättighet att hålla stilla en half timme
midt på ett skjutshåll, kunna också utjemnas med kontant erkänsla
af den resande till den skjutsande. Det blir följden af sådana bestäm¬
melser, som detta förslag innebär. Jag kan rakt icke se, hvarför
man skall vara så ömtålig om att icke vilja revidera ett så beskafiädt
förslag som detta. Under eu lång följd af år har jag icke sett någon
Kongl. Maj:ts proposition, som mött så många och allvarsamma in¬
vändningar, som denna; och jag kan icke förstå, hvad det skulle vara
för farligt uti att nu afslå betänkandet, då det kunde komma igen i
en annan form nästa riksdag. Då kunde också regeringen utsöndra
från detta förslag allt, som icke bör upphöjas till civillag, utan som
kan anses tillhöra den ekonomiska lagstiftningen.
Det har af Herr Montgomery Cederhielm blifvit yttradt, att detta
skulle vara “en politisk fråga11. Jag har deremot gerna velat deri se
blott en ekonomisk fråga, men som jag anser att den ärade talaren,
jag nyss nämnde, känner ställningen bättre än jag, så får jag väl
antaga att vi nu diskutera en politisk fråga. Men jag betviflar icke
desto mindre, att det vore politiskt klokt af Första Kammaren att
bifalla denna fråga blott derföre att Andra Kammarens majoritet
synes önska det. Man talar här rätt ofta om “tillmötesgående mot
Andra Kammaren", och jag skulle ingenting hafva deremot, i fall ett
ömsesidigt tillmötesgående emellan Kamrarna kunde uppkomma. Ännu
har jag icke sett något spår till ett så angenämt förhållande, utan
blott den ena påminnelsen efter den andra, att Första Kammaren
bör göra Andra Kammaren till viljes. Jag kan likväl icke finna, hvar¬
före Första Kammaren skulle tveka att begagna sin beslutanderätt i
den föreliggande frågan, blott derföre att Ändra Kammaren redan
fattat sitt beslut. Om man i hvarje förekommande fråga vill såsom
argument åberopa majoritetens anspråk inom Andra Kammaren, och
om Första Kammaren icke ansåg sig hafva någon annan uppgift än
att gå denna majoritets önskningar till mötes, då kunde flertalet af
Första Kammarens ledamöter stanna hemma och bättre använda sin
tid än att gagnlöst sitta här och ikläda sig ansvaret för landtmanna-
partiets beslut.
Efter nu denna fråga är af njina ärade motståndare betecknad
såsom en politisk fråga, och om jag skall sätta tro till hvad man
här hviskat om och hvad Herr Carl Ekman antydt, så skulle det
komma att inträffa att, i fall detta förslag nu icke antages jemväl af
Första Kammaren, landstingen skulle komma att utse till ledamöter-
af Första Kammaren ett större antal bland den samhällsklass, somt
rédan nu utgör majoritet i Andra Kammaren.
Då redan mycket har, man och man emellan, talats om denna.
Förändrad
reglering af
s/cjutsväsendet.
(Forts.)
36
N:o 31.
Förändrad
reglering af
slejutsväsendet.
(Förta.)
Lördagen den 27 April, f. m.
sak, ock en sådan förändring af Första Kammarens sammansättning
framhålles såsom ett hot, så kar jag icke tvekat att till protokollet
omförmäla detta märkliga förkelande. Men jag ker Herr Talmannen
tillåta mig fortsätta i den tankegång, som synes vara rådande kos
det mäktigaste partiet vid riksdagen. När majoriteterna inom kegge
Kamrarne komma att utgöras af medlemmar af en ock samma sam-
källsklass, så vore obilligt begärdt att bibekålla skilnaden i afseende
på riksdagsarfvodet, utan man beslutar då troligen kelt enkelt, att
begge Kamrarnes ledamöter skola uppbära arfvoden af statskassan
för representantkallets utöfvande. Derigenom bortfaller den sista
skymten af olikhet mellan Kamrarne, ock den nu varande representa¬
tionen förvandlas till ett enkammar system, ehuru öfverläggningar
fortfarande kanske hållas på två skilda rum. Då synes landtmanna-
partiets käraste önskningar gått i fullbordan, ty då röner detta parti
icke vidare det ringaste motstånd. Men denna angenäma situation
blir icke länge ostörd, ty när man drifvit sakerna derhän, då kommer
frågan om representationsförändring åter på dagordningen. Ju större
efterlåtenhet Första Kammaren visar i frågor, som uteslutande afse
att tillskynda medlemmar af landtmannapartiet fördelar på andra
samhällsklassers bekostnad, desto snarare komma vi derhän, att de,
hvilka, liksom jag, varit med om 1865 års representationsförändring,
få ångra sig. Men jag hyser den förhoppning att, ehuru regeringen
icke vill lägga sitt inflytandes tyngd i vågskålen till de svagare sam¬
hällsklassernas skydd, Första Kammarens majoritet likväl icke skall
tveka att göra det. Jag anhåller om afslag å den föreslagna para¬
grafen.
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer: Jag skall
vid detta tillfälle endast upptaga ett par formella anmärkningar, som
blifvit gjorda mot det framlagda förslaget, helst som jag med afseende
på den ena af dem dertill blifvit särskildt uppmanad.
Herr Fröman ansåg att detta förslag till sin natur hufvudsakligen
vore af ekonomisk och administrativ art, och att Kongl. Maj:t, i den
mån så vore förhållandet, blott bort infordra Riksdagens mening, för
att sedan afhjelpa saken genom ett reglementariskt stadgande. Han
ansåg, att den omständighet att i gällande lag, nemligen i 28 kap.
Byggningabalken, funnes föreskrifter i ämnet, ingalunda borde utgöra
hinder derför, enär, enligt lagkomiténs åsigt, som han ansåg allmänt
vara erkänd för rigtig, de stadganden, som der funnos, icke voro till
sin beskaffenhet sådana, att de borde höra till den allmänna civillagen.
Med afseende härå ber jag likväl att fä erinra, att lagkomiténs ut¬
låtande alldeles icke har någon officiel betydelse; och huru svårt det
är att i allmänhet uppdraga eu gräns efter rigtiga grunder mellan
den civila och ekonomiska lagstiftningen, hvilket äfven haft till följd
att 1809 års Lag-Utskott i ett betänkande yttrat att med afseende å
dessa svårigheter torde man tills vidare, och intill dess en bestämd grund
blifvit uppdragen, göra klokt i att anse det för lag, som står i lagen.
Ehuru någon tid efter det lagkomiténs betänkande, med den auktoritet
som det hade, och äfven stundom förr än detta betänkande afgafs,
Lördagen den 27 April, f. m.
37
N:o 31.
åtskilliga stadgande]! utan Rikets Ständers medverkan flyttats dels ur Förändrad
Byggningabalken och dels ur Handelsbalken, så har likväl under sista reglering af
decennierna den åsigt, som 1809 års Lag-Utskott sökt göra gällande, * eL
åter blifvit upptagen, och såsom lagfrågor blifvit behandlade åtskilliga
stadganden i Byggningabalken, som äro minst lika mycket af ekono¬
misk natur, som den nu ifrågavarande, såsom t. ex. angående skyldig¬
heten till uppförande af humlegårdar och tiondelador med flera andra
frågor. Jag tror icke att i senare tider något stadgande, som qvar-
stått i 1784 års lagtext, blifvit upphäfdt i annan form än den, som
för stiftande och ändring af civillag är föreskrifven. 1 denna fråga
tillkommer dessutom, att här ingår frågan om ett onus, en pålaga,
som enligt § 78 Regeringsformen icke utan Riksdagens samtycke kan
af Konungen påbjudas. Vid sådant förhållande tror jag, att det har
varit nödvändigt att till Riksdagens afgörande öfverlemna åtminstone
de väsentligare delarne af hvad detta förslag innehåller. Dessutom
möter en stor svårighet att så afskilja dessa delar från de andra, att
icke uti de delar, som icke blifvit intagna i författningen, infördes
sådana bestämmelser, som förringade verkan af de delar, som Riks¬
dagen hade beslutat; under alla förhållanden torde det väl vara önsk-
värdt för Riksdagen att få frågan i hela dess sammanhang sig förelagd
och derigenom komma i tillfälle att fullständigt bedöma densamma.
Det finnes dessutom en annan omständighet, som något försvårar
eller åtminstone gör olägligt det förfaringssätt, som af Herr Fröman
blifvit antydt, eller att Kongl. Maj:t endast skulle inhemtat Riksdagens •
mening, nemligen den, att sättet för Riksdagens behandling af eu
Kongl. proposition, som icke påkallar något Riksdagens beslut, är
temligen tvifvelaktigt. Må hända är det en brist i vår Riksdagsord¬
ning, att något stadgande i detta syfte icke finnes; men såsom för¬
hållandet nu är, skulle sannolika följden af en sådan proposition blifva,
att densamma icke kunde remitteras till något af de ständiga Utskot¬
ten, utan, då Kongl. Maj:t endast infordrat Riksdagens tanke och an¬
sett frågan icke vara af civillags natur, måste skickas från hvardera
Kammaren till ett dess tillfälliga Utskott, hvilket, i fråga om en
Kongl. proposition väl icke vore rätt lämpligt.
Herr Fröman antydde vidare en omständighet, som synes mig i
någon mån förringa den praktiska vigten af den åsigt han sjelf ansåg
vara den rigtiga, nemligen den att, så snart denna stadga kommit i
tillämpning och genom utlysta entreprenadauktioner blifvit satt i ver¬
ket, skulle tredje mans rätt deraf blifva beroende och Kongl. Maj:t
då vara ur stånd att göra ändringar i författningen, äfven om han
icke vore derifrån förhindrad af Riksdagen. Härmed vill jag dock
icke hafva sagt, att icke i en stadga, sådan som den nu föreliggande,
kunna finnas åtskilliga föreskrifter, som alldeles obestridligt äro af
den natur, såsom ock af chefen för Civil-departementet blifvit antydt,
att Kongl. Maj:t må hända i en framtid anser sig kunna vidtaga än¬
dringar deruti, men att nu söka uppdraga en bestämd gräns för de
fall, der detta skulle kunna ske, vore icke lämpligt, och hvad jag
derom kunde yttra skulle icke hafva någon betydelse för framtiden,
hvadan jag måste undandraga mig att i afseende härå lemna Herr
N:o 31.
38
Lördagen den 2 7 April, f. in.
Förändrad
reglering af
slcjutsväsendet.
(Forts.)
Wallenberg. något närmare besked, än det som innefattas i chefens
för Civildepartementet antydan.
Den andra anmärkningen, som föranledt mitt uppträdande, afser
Herr vice Talmannens yttrande, hvilken, så vidt jag fattade det rätt,
ansåg, att genom denna Kongl. Maj:ts proposition ett ingrepp skulle
vara gjordt i de adliga privilegierna. Jag vill alls icke ingå på frå¬
gan, huru vida dessa privilegier ännu qvarstå såsom adliga privilegier,
i hvilken fråga, såsom vi veta, tvenne af våra statsrättslärde, som af-
handlat densamma, stannat i stridiga meningar. Det vissa är emeller¬
tid, att dessa privilegier, de må vara adliga eller icke, ännu existera
och äro gällande, samt att det icke varit afsedt att genom denna
Kongl. proposition upphäfva desamma, ehuru de å andra sidan icke
ansetts kunna så utsträckas, att de skulle innefatta ett fribref för
säterierna, att vara fria icke allenast från de besvär, som funnos då
privilegierna utgåfvos, utan jemväl för evärdeliga tider från alla upp¬
offringar, som af staten kunde fordras. En sådan befrielse tyckes
Herr vice Talmannen i sitt anförande hafva åsyftat, då han yttrar
att, enligt privilegiernas innehåll, säterierna äro fria icke allenast från
skjutsning och andra uppräknade onera, utan ock från gärder och
kontributioner. Kontributionerna voro på den tid, då privilegierna
skrefvos, en teknisk term, hvilken uttryckte detsamma som nu menas
med bevillning. Ett par exempel ur författningarna från denna tid
vill jag nämna, hvilka äro i detta afseende upplysande. År 1720
den 14 April utfärdades »Rikets Ständers bevillning, till 1720 års
allmänna kontribution», och der hette det i inledningen: »Till Kongl.
Maj:ts tjenst, rikets försvar och en oförvitlig freds erhållande påtaga
sig Rikets Ständer under enhälligt öfverenskommande följande kontri¬
bution för detta år: Dock utan men i deras privilegier och att denna
fria bevillningen ej längre må fordras, än den i bokstafven lyder.»
År 1728 den 18 December utfärdades likaledes »Sveriges Rikets
Ständers bevillning till en allmän kontribution för år 1723 och de
följande åren intill nästa Riksdag». Att påstå det säterier skulle
vara befriade från kontributioner, skulle således vara alldeles det¬
samma som att påstå, att de skola vara befriade från bevillning.
Genom 1809 års Regeringsform, som stadgade ett särskildt förfarings¬
sätt för bevillningars fastställande, äfvensom genom den tillämpning
deraf, som oafbrutet skett efter år 1809, har likväl påläggandet af
bevillning, som jemväl varit och ännu i denna stund är lagd på all
fastighet, icke behandlats såsom en privilegiefråga, och ej heller har
detta egt rum med kommunallagarne, der grunden för beskattningen
äfven hvilar på en fastighetsbevillning, som jemväl träffar säterierna.
Det kan icke nekas, att det privilegium, som ostridigt ännu qvarstår,
eller säteriernas frihet från skjutsningar, i någon mån förlorar sitt
värde derigenom, att andra skjutsskyldiga hemman befrias från detta
onus och att kostnaden derför öfverflyttas på staten och alla kom¬
muner gemensamt; men det är något, som i allmänhet händer med
privilegier, att, i den mån dessa finnas orimliga, man söker komma
dem så nära, som ske kan, utan att kränka dem; och i den vägen
är icke något annat nu föreslaget, än hvad som är gjordt förut, eller
Lördagen den 27 April, f. m,
39
N:o 31.
att staten till lindring af skjutstungan skall bevilja ett anslag, utöfver Förändrad
det som nu utgår, med 175,000 kronor. sljUt^Zenéft
Det bidrag, som är afsedt att utgå från länen, faller visserligen ' • rFort3.)
litet mera i ögonen, emedan det skall särskild! debiteras såsom bi¬
drag till skjutsentreprenader, men i sak och i fråga om beröringen
med privilegierna gör detta ingen skilnad.
Herr von Koch: Då jag, när denna § diskuterades den 10 April,
yttrade mig, dels på för- och dels på eftermiddagen, anser jag mig
icke nu böra uppehålla Kammaren mera än med att säga några ord
för att förklara min nuvarande ställning till frågan. Min ställning är
nemligen nu en annan än hvad den då var.
Då Herr Frömans yttrande hufvudsakligen var rigtadt mot den
s. k. konstitutionella delen af frågan, hvarom jag vid en föregående
öfverläggning den 11 April i ämnet yttrade mig, hade jag tänkt be¬
svara Herr Frömans anmärkningar mot hvad jag då yttrade; men det
bär numera blifvit nästan öfverflödigt. Grefve llamilton instämde då
i min uppfattning af frågan, huruvida denna lag skulle vara att anse
såsom en ekonomisk lag eller civillag. Nu har sedermera Hans Excel¬
lens Herr Statsministern yttrat ungefär samma åsigt, ehuru lian, på
den plats han innehar icke kunnat yttra sig alldeles så upprigtigt
som jag, då han lätt kan komma i tillfälle att få knäcka den svåra
casus, hvari skilnaden emellan ekonomisk och civillag ligger. ^ Min
öfvertygelse är fortfarande att vi icke nu på denna väg kunna ändra
grundlagen. Hvad som är civillag är civillag efter ämnets natur och,
efter mitt omdöme, icke till följd af stället, der det står omtaladt.
Kan Herr Fröman definiera detta, så torde han göra det; och han
skulle inlägga stor förtjenst såsom Justitieombudsman, om han till
nästa riksdag droge upp skilnaden i afseende på skjuts- eller skiftes¬
stadgan mellan dessa båda slag af bestämmelser.
I afseende på det hufvudsakliga, hvarom jag tänkte yttra mig i
dag, nemligen frågan om behörigheten att använda landstinget såsom
en mellanhand, i ändamål att söka lägga ett band på vinningslystna¬
den och begäret hus entreprenörer att tillskansa sig fördelar på det
allmännas bekostnad, är jag så fullständigt förekommen af Herr Carl
Ekman, att jag tager mig friheten i det afseende! endast åberopa hvad
han yttrat.
Hvad Herr Wallenberg i ämnet yttrat hade jag tänkt taga upp
till besvarande, men då jag i dag, under fortsättningen af hans an¬
förande, fann, att han påtagligen icke läst handlingarne i detta ärende,
åtminstone icke med den uppmärksamhet, som man borde använda,
då man uppträder såsom en så skarp anmärkare, vill jag icke till
bemötande upptaga annat än ett par yttranden som han fälde, hvilka
just visa huru han studerat sig in i ämnet. Han påstod, att lands¬
tingen skulle bestämma skjutslegan. Så är det emellertid icke, det
blir Kongl. Majd, som bestämmer den. Han talade vidare om att
derest förslaget antogs det blefve omöjligt att göra upp något rese¬
reglemente, då man icke hade skjutslegan bestämd på förhand. Herr
Wallenberg kommer icke i håg ens huru vi hafva det nu och att
fko 31.
40
Lördagen den 27 April, f. m.
Förändrad
reglering af
j>hjulsväsen det.
(Ports.)
ett resereglemente kan tillämpas nu, ehuru legan är olika nu på olika
sätt på många särskilda ställen. Då han yttrade sig om huru illa
det framdeles skulle blifva stäldt med samfärdseln, genom dess för¬
senande och fördyrande, kom han icke i håg, att man nu i Stockholm till
exempel måste säga till om hästar 6 timmar förut; och hvad dyr ho¬
tell beträffar, vill jag exempelvis nämna, att man här i Stockholm, der
skränet mot förslaget är värst, nu betalar 2 kronor milen i skjutslega
och att i Dalarne vid Krylbo, som jag passerade häromdagen, är
skjutslegan 4 kronor 50 öre. De, som i öfrigt så mycket frukta
landstingens inflytande å skjutsens dyrhet, tyckas ej heller hafva tagit
kännedom om handlingarna i denna fråga. De skulle eljest veta, att
landstingen icke i ett enda län, utom Gotlands, tillstyrkt högre skjuts¬
lega än hvad Konungens Befallningshafvande i samma län ansett ut¬
göra skjutsens verkliga värde, samt att enligt landstingens förslag (pag.
114 komité-betänkandet) entreprenadskjutslegan i 11 distrikt skulle
blifva högst 1,60, i 12 högst 2 (lika med Stockholms nu), samt endast
uti Westernorrlands läns, i det ena distriktet högst 2,5o, i det andra
högst 3 kronor. Jag vet då icke hvarför man skall vara så rädd i
detta hänseende. På samma gång vill jag nu förklara, att jag icke
delar de politiska farhågor, som här uttalats i afseende på att öfver¬
lemna till landstingen att bestämma om ett entreprenadbidrag för till¬
fället skall beviljas eller afslås, då beloppet anses för högt.
Min närvarande ställning är, att jag nu antager den 22 § och
sedermera vill framställa mina anmärkningar vid innehållet af några
andra paragrafer, särdeles mot förslaget att inrätta ölkrogar vid
alla skjutsstationer och åliggande för entreprenör att ställa pro-
prieborgen, i afseende hvarå jag tror modifikationer vara lämpliga
och lätta att vidtaga. Skulle sådana kunna från ministerbänken nu
medgifvas, vore det ganska väl, men i annat fall skall jag, utan att
framställa något yrkande, för tillfället endast, för framtida rättelse,
till protokollet uttala mina anmärkningar. . För öfrigt vill jag upprepa
att äfven den 9 §, som blifvit så mycket klandrad, är bättre än nu¬
varande stadganden, om nemligen 1844 års cirkulär tillämpas så som
det borde och icke arbiträr t, som nu sker.
Jag anhåller om bifall till den nu föredragna paragrafen.
Herr Wsern: Då jag begärde ordet, var det min mening att blott
säga några få ord med anledning af anmärkningen, som blifvit gjord
emot de åsigter, hvilka jag framstälde i mitt yttrande vid förra dis¬
kussionen i ämnet, men då jag nu fått ordet, försvinner denna anled¬
ning, såsom varande jemförelsevis obetydlig, och jag vet icke om, innan,
jag slutar, jag ens kommer att vidröra densamma, utan anser jag mig
här böra i främsta rummet protestera mot de af Herr vice Talman¬
nen uttalade åsigter. Det är emot den aritmetiska rättvisa, han vill
göra gällande och det stora missnöje som han påstod af detta förslag
skulle uppkomma i landet; mot hvilka uttalanden jag på det bestäm¬
daste måste protestera. Det är väl icke fråga om, huru många som
blifva berörda af denna börda i det ena eller andra fallet, utan frå¬
gan måste gälla saken i sig sjelf och dess egen rättvisa. Är det rätt
Lördagen den 27 April, f. in.
41
N:o 31.
att af den skjutsskyldige jordegaren fordra, att han skall lemna sina Förändrad
göromål för att befordra resande mot en af staten bestämd afgift, då
är icke något att säga deremot; men är detta deremot en föråldrad s J1\Forts")" *
och barbarisk inrättning, hvars afhjelpande är af rättvisa påkallad,
torde sådant icke kunna ske på annat sätt, än att andra skattskyl¬
dige äfven få deltaga i de bördor, som man anser nödvändiga för
åstadkommande af ett godt skjutsväsen, vare sig fördelningen sker på
det nu föreslagna eller på något annat sätt. Detta måste blifva en
nödvändig följd af olägenhetens afhjelpande, och så långt hafva vi,
efter mitt förmenande, ännu icke kommit, att storleken af det be¬
lopp, som här är i fråga, kan i ringaste mån inverka på oss. Jag
fruktar derför icke heller de “olycksdigra följder1* och det “högljudda
missnöje1* som skulle yppa sig. Väl har jag sett sådana uttryck i de
dagliga tidningarne, och dessa äro i sin fulla rätt att förorda hvad
de anse vara det rätta, och ju Krigare och varmare de göra det,
desto mer hafva de min aktning, men att de tala mycket högt kan
icke hafva den ringaste verkan på mig eller föranleda mig att göra
mera afseende på deras ord, än hvad förebragta skäl kunna förtjena.
Vidare måste jag på det bestämdaste protestera mot den doktrin,
som motsätter sig lindringar i dessa bördor på den grund att den
som köper jorden måste finna sig i desamma, enär han vid köpet
betalt den köpesumma, som jorden med dessa bördor var värd och
således i nedsättning af köpeskillingen för dem erhållit valuta. Detta
är ett tal, hvilket man ofta får höra, men som icke innebär någon
sanning, ty den, som köper en jordegendom, betalar för densamma
ett . pris, som bestämmes af tillgång och efterfrågan, och har alldeles
icke afsatt något kapital för att betala de bördor, som hvila på jor¬
den, eller iklädt sig de afgifter, som erfordras för att blifva af med
dessa bördor, hvartill han, äfven härförutan, är fullt berättigad. Hela
denna deduktion förefaller mig alltså ytterligt förfelad och icke för¬
tjent af något afseende. Jag kan icke underlåta att i sammanhang
härmed påpeka, i huru skarp strid detta tal står med de förklaringar
man får höra om, att man icke denna, utan en annan gång vill bort¬
taga en skyldighet, som man dock erkänner vara förlegad och bar¬
barisk, ty böra dessa bördor vidhänga jorden, derför att de funnos,
då jorden köptes, så måste de väl städse göra det. Jag kan derför
icke sammanjemka dessa åsigter med hvarandra, utan anser det vara
ett betydelselöst tal.
Den ärade talaren öfvergick derefter till framställning af den
kontrast, som han fann emellan den hastighet, med hvilken vi under
det nya samhällsskicket fortskridit i eftergifter, och de stora fordringar
som fortfarande gjordes på nedsättning i skatter, särskilt för en viss
klass, samt huru litet vi deremot gjort för vårt sjelfbestånd, och såsom
bevis för det senare anförde han att vi ännu icke kommit till någon
lämplig organisation af vårt landtförsvar. Denna fråga har dock på
senare tider vida mer än under föregående perioder utgjort föremål
för behandling inom Riksdagen, och då man talar om de skattelin-
dringar, som man dels åstadkommit, dels sökt att åstadkomma, bör
man väl icke jemföra benägenheten för dem med benägenheten för
N:o 31.
42
Lördagen den 27 April, f. m.
Förändrad
reglering af
sicjutsväsendet.
(Forts.)
ett organisationsförslag, utan med benägenheten att göra penninge-
uppoffringar, och då måste jag påpeka huru stora penningeuppoffrin-
gar båda statsmakterna varit villiga att göra för vårt landtörn-
svar, ty huru mycket bättre är icke hvad vi derigenom erhållit, än
det vi förut haft. Jag kan derför icke heller instämma med talaren
på stockholmsbänken deri, att vi begå .t ett misstag genom införandet
af det nya representationsskicket, ty jag anser att detta visat sig
ganska väl motsvara statens behof äfven i denna del.
Hvad frågan om den privilegierade jorden, angår, så har Hans
Excellens Herr Statsministern redan svarat derpå, men jag kan icke
underlåta att protestera mot åsigten, att den frihet från vissa onera,
som af säterier åtnjutes, skulle lägga hinder i vägen för att utsträcka
denna frihet äfven till annan jord, ty lagstiftaren kan väl icke vara
hindrad att befria andra hemman från bördor som tynga desamma,
derför att sådan frihet för 150 år sedan meddelades säterierna, utan
till befordrande af statens kraf i detta afseende måste vi bidraga,
utan att kunna undandraga oss detta på grund af några gamla perga¬
ment eller papper. Dessutom är det endast frihet från skyldigheten
att taga hästar från gården som i friheten från skjutsskyldigheten
innebäres, och ingalunda någon frihet från skatt.
Då jag begärde ordet var det för att yttra mig emot och be¬
strida tolkningen af föreskriften om landstingens bidrag. Då jag för
min del anser, att landstingen skola komma att ådagalägga att denna
bestämmelse är god, kan jag endast säga, att då det erkännes att
rättsprincipen är, att den resande betalar sin skjuts efter dess fulla
värde, så måste också, då denna princip följes, kostnaden blifva mycket
olika på olika orter, och de som företrädesvis på de olika lokalerna
få bära denna kostnad, äro länets invånare. Nu, säger man, måste
staten härtill bidraga, då det är många resande, som icke bo i länet.
Ja väl, men med huru mycket? Skall staten bidraga med allt? Detta
vore ett radikalt sätt att afhjelpa alla dessa olägenheter, men det kan
med lika mycket skäl ifrågasättas, att staten skall på sin bekostnad
utjemna b.vilka olägenheter som helst deraf att en del är dyrare än
en annan, hvilket staten icke mäktar, och som skulle vara ett full¬
komligt Don Quixoteri. Utan tvifvel har staten någon förbindelse att
befrämja den allmänna samfärdseln och framför allt att bekosta hvad
som erfordras för att dess embetsman skola komma fram, men af
dessa skäl kan man icke begära, att staten skall mer än i en viss
proportion bidraga till afhjelpande af lokala svårigheter. Men då det
således erkännes vara rätt att staten lemnar något bidrag, återkom¬
mer frågan, huru stort detta bidrag bör vara; om det skall stå i för¬
hållande till skjutslegan eller till antalet resande, eller till hvad entre¬
prenörerna begära, eller till beloppet af hvad länen sjelfva vilja bidraga
med. Jag anser att det lämpligaste måste vara att sätta statens bi¬
drag i förhållande till hvad länen sjelfva bidraga med, och då staten
säger, att den vill rätta sig efter landstingen och betala lika mycket
som de anse länen böra utgöra, kan icke ringaste tvifvel uppkomma
derom, att denna hälft är vida mer, än hvartill fyllnaden i resekost¬
naden uppgår för de utom länet boende, som inom länet resa. Äfven
Lördagen den 27 April, f. m.
43
N:o 31.
på jernvägar uppgår, på sätt jag i mitt föregående yttrande anförde,
icke medeltalet af den våglängd hvarje resande färdas till mer än 4,3
mil, och man måste deraf finna, att de resande äro så bundne inom
sina egna lokaler och antalet af långväga resande så ringa, att det
äfven med tillägg af de statens embetsman, som göra resor inom orten,
icke kan uppgå till mer än 710 möjligen 1 /20 af hela antalet, men
omöjligt till hälften deraf.
Hvad särskilt embetsmännen angår, så får jag dessutom fästa
uppmärksamheten på att, genom den frihet man gifvit landstingen att
bestämma beloppet af entreprenadbidragen, landstingen kunna, om de
anse sådant lämpligt, föreslå skjutslegan till så högt belopp, att staten
derigenom kommer att få betala allt för sina embetsmän.
Vidkommande slutligen den konstitutionella betänkligheten, att
landstingen skulle kunna beskatta staten, så och då de, som föra det
talet, säga, att staten borde betala allt, kan det väl icke finnas något
konstitutionelt hinder att låta landstingen bestämma med huru mycket
de vilja bidraga. Detta är ju en fördel för staten, ty med så mycket
de betala, med så mycket betalar staten, efter dessa talares åsigter
mindre; och kan jag derför icke finna, att dessa så kallade konstitu¬
tionella betänkligheter äro af någon vigt.
Jag vill icke längre uppehålla Kammaren, utan skall endast till-
lägga att jag anser det vara skäl att bifalla förevarande punkt.
Grefve Mörner, Oscar: Efter den långa debatt, som angående
denna fråga egt rum, kan jag icke hafva mycket att tillägga, och jag
skulle ej heller hafva begärt ordet, om jag icke varit ledamot af Sam¬
mansatta Utskottet, som behandlat ärendet, och funnit mig föranledd
att mot Utskottets beslut inlägga en reservation. Jag torde således få
ingå i någon granskning af Utskottets förslag.
Det har yttrats af chefen för Civildepartementet, jag kan icke
ordagrant säga orden, -men innehållet var, att skjutsbördan vore en
börda, som utan befogenhet och utan rättvisa blifvit lagd på jorden.
Jag vill då tillåta mig att fråga, såsom jag gjort en gång förut, utan
att derå erhålla något svar: kan något samhälle existera utan skatter,
utan inrättningar i samhällets intresse eller med ett ord utan sådana
åtgärder, som göra det möjligt för ett civiliseradt samhälle att vara
till?. Besvarar man den frågan med nej, och dertill besinnar i hvad
skick Sverige var under medeltiden, och om man vet hvad Botin, om
äfven Herr Civilministern sådant något förbisett, upplyser, nemligen att
skyldigheten att med skjuts och förplägning förse vägfarande man var
en urgammal förpligtelse för svenske jordegare, så torde man finna,
att det sätt hvarpå skjutsningen, efter hand och småningom utbildades,
helt naturligt framgick ur förut varande förhållanden och icke ansågs
innebära orättvisa, om det äfven stundom kändes som en tryckande
börda.
Det höres dock ofta, och äfven under denna diskussion har det
hörts ett tal, som om lagligheten skulle pröfvas efter åsigter som gälla
i långt senare århundraden än då förhållandena infördes eller lagarne
.stiftades. Beklagas måste dock att så irriga, så svaga och lätt folk-
Förändrad
reglering af
sljutsväsendet.
(Forts.)
N:o 31.
44
Lördagen den 27 April, f. m.
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Forts.)
förledande åsigter kunna uppkomma och framhållas af män, som borde
förstå bättre och som i stället för sådant tal borde sjelfve inse och
för andra påyrka vigten af att samhället erkänner att lagar och an¬
ordningar som äro utfärdade och vidtagna af landets regering på den
tid händelserna tilldrogo sig, måste anses fullt lagliga då under eu
längre påföljande tid desamma blifvit erkända och åtlydda och att
efterkommande i 5:te och 6:te lod icke ega att såsom olagligt och
obehörigt stämpla hvad som skett i förfädernas tid. Äfven samhällenas
förhållanden måste subsumeras under preskription af tid, annars kunna
ingå lagliga rättigheter finnas, utan godtycket för dagen blifver lag,
och enda rättigheten blifver makten.
Jag ber att få anmärka, att jag härmed alldeles icke velat an¬
tyda, att icke sådana förhållanden kunna inträda, att vissa skatter
böra borttagas, tryckande onera upphäfvas o. s. v., men jag påstår,
att man vid dylika förändringars genomförande bör taga i betraktande
förhållandena sådana de i och för sig sjelfva äro vid den tidpunkt,
då den ifrågavarande förändringen skall ske, och icke åberopa som
berättigande för ändringen, förmente orättvisor i fordna tider, i syn¬
nerhet då den slutsats, man deraf vill draga, icke finnes vara öfver¬
ensstämmande med det sanna. Jag bär aldrig bestridt att jag önskar
eu förändring i skjutsväsendet, jag har tvärt om medgifvit, att jag-
anser åtgärder i den rigtningen önskvärda och vill medverka dertill,
och den 10 April kunde jag ännu hysa ett svagt hopp att det kunde
vara möjligt att åstadkomma ett medlingsförslag, men i dag finnes
icke denna förhoppning, sedan Medkammaren utan minsta afseende
på den återremiss, som denna Kammare beslutat, antog Utskottets
förslag i alla dess punkter.
jag har hört att, om vi ville ändra några mindre betydande
paragrafer i förslaget, så skulle sådant kunna få ske, men äfven häri
finner jag eu svag tröst, ty om äfven några detaljer förbättras, qvar¬
stå!' dock det orätta i grundprinciperna.
Det är sagdt, att vi skola göra rättvisa. Ja väl! Jag älskar att
göra det så vidt jag kan, och vill i alla afseenden befrämja rättvisan.
Men då frågar jag: hvar finnes denna rättvisa, som man nu påstår
sig vilja åstadkomma och som man vill befrämja genom det fram¬
lagda förslaget? Jag erkänner och förstår — och det står äfven i
protokollet för min räkning — att man kan taga bort en skatt, en
utlaga, ett onus och förvandla det till ett statsbestyr; men att taga
bort det på det sätt, att eu klass, som har detta onus sig ålagdt, skall
slippa det, men andra deremot, icke derför att de äro svenske med¬
borgare, utan derför att de råka finnas inom ett visst distrikt, i stället
skola få det sig ålagdt, det kan icke vara rättvist, ty då har jag ju
blott flyttat orättvisan öfver från ett håll till ett annat.
Man har äfven sagt, att det icke vore någon fara i att låta
landstingen syssla i denna sak, d. v. s. att låta dem bestämma entre¬
prenadbidragens belopp. Hvad detta beträffar, så har jag redan i
mitt föregående anförande antydt skälen, hvarför jag trodde, att det
i denna fråga icke vore så lämpligt att lägga ett sådant åliggande på
landstingen. Detta anförande finnes upptaget i protokollet, och de,
Lördagen den 27 April, f. m.
45
N:o 31.
som der läst det, känna mina skäl och de, som det icke gjort, kunna Förändrad
hafva tillfälle att när som helst göra det, så att dessa skäl behöfva ^jntlvålnL.
icke af mig här åter utläggas. ' (Forts.)
Man har äfven velat göra detta till en politisk fråga, men härom
behöfver jag icke mycket yttra mig, då denna sak redan blifvit af en
talare utförligt afhandiad; och jag anser för min del, att Första Kam¬
maren gör rättast, om Kammaren behandlar hvarje sak för sig efter
det värde den har, och nu särskildt i afseende på skjutsfrågan, som
icke kan hänföras till de politiska frågorna, icke bekymrar sig om,
i fall andra vilja tillägga den en sådan betydelse och söka göra tro¬
ligt, att om vi icke i denna fråga foga oss efter hvad andre riksdags¬
män kunna önska, så skola vi få sådant umgälla genom att andra af
oss såsom nödiga ansedda åtgärder afslås.
Blifver detta grunden för ärendenas afgörande, att personliga
missnöjen, icke sakernas vigt och angelägenhet för landet, skola be¬
stämma Riksdagens beslut, då befarar jag att Riksdagens åtgärder till
en stor del förtjena att falla, och må de då äfven falla.
Jag måste för min del yrka afslag å Utskottets hemställan.
Herr Statsrådet Friherre Alströmer: Det är något vanskligt för
mig att uppträda i en fråga, som har till motståndare män, hvilka
hafva den fördelen framför mig, att de ega ordets makt och Kam¬
marens öra, men detta kan likväl icke afhålla mig från att yttra några
ord i denna fråga.
Jag har dessutom en viss skyldighet dertill, då jag nära nog
under en hel mansålder deltagit i behandlingen af frågor rörande
skjutsväsendet.
Redan under min första tjenstetid tjenstgjorde jag nemligen i
Civildepartementet, då för beredande af lättnad åt de samhällsklasser,
på hvilka skjutsbördan hvilar, författningen om skjutsentreprenader
utfärdades genom den vördade veterans åtgärd, som finnes här i Kam¬
maren. Hedan dess hafva tretiofyra år förflutit, och jag frågar: är
det väl nu för tidigt att taga ett ytterligare steg i samma ändamål.
Jag har sedan deltagit i behandling af skjutsfrågan såsom komité-
ledamot, såsom landshöfding, såsom ledamot af statsrådet och såsom
representant, och allt ifrån första början hafva mina åsigter i denna
fråga varit de samma, som de nu äro.
Det smärtar mig djupt att nu i spetsen för motståndet finna den
högt aktade man, här bakom mig, vid hvars sida jag under framfarna
tider räknat det för en heder att få kämpa för rättvisa och billiga
reformer.
Jag tror att, om man, såsom jag gör, skiljer denna fråga från
alla andra och betraktar den helt och hållet som en sak för sig, så
skall man finna, att de, som nu icke vilja gifva sitt bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, se frågan från en origtig synpunkt. Här är icke fråga om
att ordna skjuts väsendet på ett fullt ändamålsenligt sätt, utan det
gäller hufvudsakligen att aflyfta denna börda från jordbruket.
Man har mycket klandrat, att det förslag, som nu är framlagdt,
i sina detaljer innehåller ett tillbakagående. Jag vågar likväl påstå
N:o 31.
46
Lördagen den 27 April, f. m.
Förändrad' motsatsen och särskildt vill jag i detta afseende påpeka en omständig-
regiermg af het. Man har nemligen sagt, att genom de bestämmelser, som inne-
*(Forts”)C* hållas i 9 §, samfärdseln skulle försvåras; men härvid tyckes man
icke halva vigtig kännedom om, huru lagstiftningen för närvarande
är i detta afseende. Jag vill då erinra, att det nu är lemnadt åt
vederbörande länsstyrelser att bestämma det antal hästar, som inom
kortare eller längre tid bör vara att tillgå, och slutligen det häst¬
antal, som i allmänhet vid de särskilda gästgifvaregårdarne kan anses
erforderligt.
Nu är det föreslaget att häri vidtaga den ändring, att i stadgan
skall bestämmas det antal hästar, som inom viss tid skall tillhanda¬
hållas; och finnas hästar derutöfver vara behöfiige, så skola de icke
behöfva inställas för än efter tre timmar. Detta senare är eu be¬
stämmelse, som redan på flera håll existerat.
Det har, såsom nämndt, hittills varit lemnadt åt länsstyrelserna
att bestämma tiden, inom hvilken hästar skola framskaffas, men detta
har varit tilllämpadt mycket olika i olika delar af landet: i några län har
det härom varit så stränga bestämmelser, att de uppjagat entrepre¬
nadbidragen till oerhördt höga belopp och på många ställen omöjlig¬
gjort entreprenader, i andra län åter har man gått i den rigtning,
som det föreliggande förslaget afser, eller så, att entreprenader lätt
kunnat på billiga vilkor åstadkommas.
Det är, såsom redan är nämndt, i en omständighet, som det före¬
liggande förslaget har stora företräden framför den nu gällande stad¬
gan. Då nemligen Kongl. cirkuläret den 11 December 1857 bestäm¬
mer, att det icke är Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i något fall
tillåtet att föreskrifva hästars tillhandahållande inom kortare tid än
en timme till större antal, än som motsvarar medeltalet af hästar,
som under föregående året dagligen i medeltal vid stationen utgått,
h vilket medeltal för närvarande i allmänhet icke utgör mer än en
häst, så medgifves nu i detta förslag vid .skjutsanstalter belägna vid
mera befarna vägar: två hästar inom en half timme och fyra inom
en och eu half timme efter anfordran, samt vid mindre befarna vägar:
två hästar inom en timme och fyra inom två timmar efter anfordran,
och för öfrigt eger Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att bestämma
hästantalet efter det behof, som kan erfordras.
Jag bör icke upptaga Kammarens tid, ehuru jag ännu skulle
kunna hafva mycket att säga i denna fråga, men jag kan emellertid
icke underlåta att något fästa mig vid det yttrandet, att frågan
skulle hafva något att göra med de adliga privilegierna. Skulle det
ega någon grund, så har man hittills gjort många lagbrott. Då det
till exempel i Skåne gjorts vägförbättringar genom makadamisering,.
så har man medgifvit, att en afgift fått upptagas af alla, som befara
dessa vägar. Likaså har det på många ställen skett vid brobyggna-
der som öfverstiga kommuners förmåga att ensamt bekosta. Från
erläggande af afgift för befarande af dessa vägar och broar äro kung¬
liga och furstliga personer befriade, men jag har icke hört ifråga¬
sättas, att säteriegare skulle på grund af privilegier vara befriade
från att betala sådana utgifter. Det var vidare en anmärkning af
Lördagen den '27 April, f. m.
47
N:o 31.
Herr Fröman, som också torde erfordra ett ytterligare besvarande.
Han sade nemligen, att det skulle kränka tredje mans rätt, om någon
förändring framdeles skulle af Kongl. Maj:t bestämmas i afseende på
de vilkor för entreprenad, som här äro upptagna; men något sådant
kan så mycket mindre komma i fråga, som förändringar hittills ofta
egt rum i afseende på entreprenadvilkoren, men då alltid med förbe¬
håll, att redan ingångna entreprenadkontrakt icke skulle i sådant af¬
seende beröras.
Då Första Kammaren alltid varit rättvisans och billighetens bunds¬
förvandt, så är jag öfvertygad, att ett vädjande till Kammarens rätts¬
känsla icke heller i detta fall skall vara förgäfves, och jag anhåller
derför, att Kammaren måtte bifalla Utskottets förslag.
Herr Rylander: Innan jag yttrar något i denna fråga, vill jag
lemna den upplysningen, att jag icke eger några hemman som äro
skjutsskyldiga. Jag är således icke i ringaste mån berörd af eget
intresse i denna fråga, men skjutsningsbördan är ett så gammalt be¬
tryck, att det nu icke synes vara en enda dag för tidigt att aflyfta
den från jorden.
«. Jag har här hört uttalas den åsigten, att det icke vore rigtigt
och rätt att landstingen fått det åliggandet att yttra sig i denna fråga.
För min del får jag säga att jag tror, att det bästa som finnes i det
föreliggande förslaget, är just det stadgandet, att landstingen skola
bestämma entreprenadbidragens belopp, ty Herrarne skola veta att,
då det kostar deras eget skinn, så skola de nog vaka öfver, att staten
icke uppskörtas. Skulle kostnaden ensamt bestridas af staten, då
blefve den nog mycket betungande, men då bidrag nu skola utgå
såväl från landstingen som från staten, så är jag öfvertygad om, att
landstingen skola vaka öfver att entreprenadbidragen icke blifva
för höga.
Då jag nu hyser denna förhoppning men icke vill lemna några
skarpa tillmålen till personer, som jag jjär hört yttra sig i en anda,
som jag icke kan för min del godkänna, så slutar jag med att blott
tillstyrka bifall till den nu föredragna punkten, och jag tror, att det
skulle vara Första Kammaren värdigt att fatta ett sådant beslut.
Herr Hallenborg: Då de åsigter, hvilka jag hyser i denna fråga,
af flere föregående talare blifvit uttalade, skulle jag visserligen kunnat
afstå från ordet och inskränka mig till den åtgärden att afgifva min
voteringssedel; men då i denna brännande fråga Kammarens ledamöter
stå emot hvarandra i två temligen jemnstarka grupper, så vill icke
heller jag undandraga mig att här uttala mitt votum, och jag ber
derför blott att få i protokollet antecknadt, att jag förenar mig med
dem, som yrka bifall till Utskottets betänkande i denna punkt.
Herr Jöns Pehrsson: Jag hade trott, då jag i dag kom upp i
Kammaren, att diskussionen skulle blifva mycket kort, och orätt kan
det väl vara af den, som flere gånger förut yttrat sig i denna fråga,
att åter begära ordet; och jag skulle må hända icke heller gjort det,
[ Förändrad
reglering aj
skjutsväsendet
(Forts.)
fho 3!,
■jh
Lördagen den 27 April, f. in.
Förändrad
reglering af
slcjutsväsendet.
(Forts.)
om icke några särskilda omständigheter, som af flere talare påpekats,
dertill tvungit mig. Först är det då ett yttrande af en talare på
stockholmsbänken, Herr Wallenberg, vid hvilket jag särskilt fäst mig.
Såsom riksdagsman rör frågan naturligen honom lika mycket som
mig, men såsom representant för Stockholm kan väl denna fråga icke
aå mycket inverka på honom; och jag kan för min del icke tro, att
han är mera män än Regeringen att skydda den mindre bemedlade
befolkningens rätt och intressen. Han yttrade, att det vore en rätt¬
visa, som förhölle sig såsom 1 till 28. Ja! skulle det så förhålla sig,
då blefve det ju en .vida större rättvisa än nu, då förhållandet är
som 1 till 14,000. Är den rättvisan bättre än hvad Utskottet och
Regeringen här föreslagit, så må den åsigten stå för hans räkning.
Vidare har en talare, nemligen Herr vice Talmannen, eget nog
dragit fram många omständigheter i denna fråga, som jag för min
del icke kan finna hafva något sammanhang dermed, och oaktadt vissa
dagliga organ mycket ordat om det föreliggande förslagets orättvisor,
så tror jag dock icke, att dessa dagliga organ kommendera och be¬
falla öfver hela landets befolkning, ty ser man på den publik, som
läser dem, så är den kanske ganska inskränkt i förhållande till den,
som icke läser dem.
Skall man vidare se på rättvisan i saken, så säger man, att sta¬
ten skall öfvertaga allt sammans, ty då blefve det rättvist i alla af-
seenden, men äfven då tror jag för min del, att stora orättvisor skulle
uppstå.
Har man öfverenskommit, att staten bör träda mellan, för att
aflyfta detta onus, så tror jag, att man valt den bästa vägen genom
att göra landstingen intresserade i saken.
En talare har beklagat sig öfver att en annan talare begagnat
giftiga vapen; men jag hemställer, om icke de vapen, som denne talare
begagnat i sin reservation, kunna anses såsom giftiga mot en stor del
af Sveriges landtbefolkning. Jag skulle för min del vilja säga, att
jag anser dessa vapen icke blott giftiga utan till och med icke fullt
hederliga.
Jag vill sluta med att yrka bifall till Utskottets förslag och gör
det genom att citera de ord, som Herr vice Talmannen begagnat,
men jag gör det på det sättet, att jag hoppas “att denna Kammare,
som representerar den högre intelligensen och det högre förståndet-
skall bifalla och icke afslå det föreliggande förslaget, ty att afslå det
kan troligen icke bevisa något högre förstånd och högre intelligens.
Herr Gahn: Man synes under denna diskussion hafva antagit
såsom ett axiom, att alla egare af skjutsningsskyldig jordegendom
skulle komma att tillskyndas lindring i detta onus om den nu ifråga¬
varande lagen antages — detta antagande finner jag emellertid orig-
tigt och vill med några fakta bevisa detta — komiterade hafva visser¬
ligen genom sina uppgifter visat att totalsumman af de skjutsnings-
bidrag, som nu utgå från sådan jordegendom, bör komma att för¬
minskas, då en del af kostnaderna öfverfiyttas på andra beskattnings-
föremål och på staten, men deraf följer alldeles icke att hvar och en
Lördagen den 27 April, f. m.
49
N:o 31.
kommer att åtnjuta lindring;'ty totalsumman kan ganska väl minskas,
men kostnaderna i alla fall ökas för vissa orter och vissa egendomar.
Jag kan ej heller finna att emellan den skjutsningsskyldiga jorden
förefinnes någon sådan solidaritet, att frågan bör så summariskt
behandlas, utan att man vid denna likasom i allmänhet vid all ekono¬
misk lagstiftning bör något närmare undersöka huru lagens tillämpning
kommer att slå sig ut i speciella fall och för särskilda orter eller
egendomar.
För den skull har jag nu förskaffat mig nödiga uppgifter från
3:ne egendomar i södra Dalarne, hvars alla hemman äro skjutsnings¬
skyldiga och indelade till skjuts vid samma gästgifvaregård.
Då det emellertid torde upptaga för lång tid att nu meddela alla
detaljsiffror, inskränker jag mig till hufvudsummorna.
Den 1877 utgående bevillningen från dessa egendomar utgjorde:
för jordbruksfastighet ................................................. 244,3 8 kronor
för annan fastighet...................................................... 76,6 5
för kapital och arbete (industri) ................................. 379,4 9
för löntagare och arbetare............................................. 426,6 0
samt i skjutsentreprenadbidrag....................................... 140,6 6
Med tillämpning af den föreslagna lagen skulle skjutsningsbidraget
från samma egendomar blifvit:
för jordbruksfastighet å 62 öre på bevillnings krona .. 151,5 1 kronor
för annan fastighet.................................................... 23,7 6
för industri.................................................................. 117,64
och af löntagare och arbetare....................................... 132,2 5 „
Summa 425,16 kronor-
Således ensamt för den skjutsningsskyldiga jordegendomen mera än
nu utgår, samt dess tjenare och arbetare nära nog lika mycket som
hela kostnaden för närvarande, och dessutom ett betydligt tillskott
för de öfriga beskattningsföremålen.
Jag frågar nu: hvad hafva dessa egendomar för gagn af reformen,
och hvar finnes den beprisade lindringen för deras skjutsningsbesvär?
Jag är visserligen nu icke försedd med handlingar för att kunna
bevisa att förhållandet blir enahanda för alla egendomar i denna ort,
men då de alla tillhöra samma skjutslag, och taxeringsvärdena på
den enhet, hvarefter entreprenadbidragen utgå, antagligen äro någorlunda
lika, skulle jag tro att så inträffar. Då nu härtill kommer att denna
kommun och en stör del af dessa jordegare gjort stora uppoffringar
för åstadkommande af den enskilda jernvägen Krylbo—Borlänge, hvar¬
igenom kostnaderna för skjutsen i denna ort antagligen komma att
betydligt nedsättas, om icke att helt och hållet försvinna, torde vara
bevisadt, att lindringen för denna ort blir ingen, utan tungan tvärtom
förökad, och att dessa jordegare genom reformen få en ökad be¬
skattning till fördel för jordegare i andra orter.
Nu känner man hvad detta åliggande kostar och har genom
stora uppoffringar försäkrat sig om dess successiva förminskning,
hvaremot man efter den nya lagen icke kan beräkna kostnaden och
har all anledning befara, att den efter hand skall komma att ökas.
Första Kammarens Prof. 1878. N:o 31.
Förändrad
reglering af
sJcjutsväsendet.
(Forts.')
4
N:o 31.
50
Lördagen den 27 April, f. m.
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Forts.)
För en sådan reform hafva dessa skjutsningsskyldige allt skäl att be¬
tacka sig, och jag kan ej heller medgifva att den reform, som medför
sådana resultat, är fotad på rättvisa eller billighet.
Väl vet jag, att resultatet skall blifva helt annorlunda på andra
och kanske på de flesta orter, och hvad mig sjelf beträffar, kan jag
i förbigående nämna, att jag för min egen egendom i Örebro län
utan tvifvel får kostnaderna för skjutsen något förminskade, ehuru de
för närvarande äro högst ringa, men då det är fråga om rättvisa får
man ej trösta sig med att den tillskyndas flertalet, utan den måste
tillkomma alla, mot hvilka man påstår sig vara skyldig öfva rättvisa.
Men låtom oss nu äfven antaga att förslaget vore rättvist och
billigt med hänsyn till jordbrukarne, så torde dock vara skäl under¬
söka, huru förhållandet blir för andra samhällsklasser, hvarvid jag i
främsta rummet tänker på den mindre bemedlade arbetsklassen, hvil¬
ken icke lär hafva några egna målsmän och i allmänhet föga tillfälle
att bevaka sina intressen i dylika frågor. Efter förslaget skulle eu
vanlig daglönare i flera af de norra länen komma att betala värdet
af ett eller ett par dagsverken i skjutsningsbidrag.
Är det rättvist, är det billigt, ja, är det klokt, att från denne
arbetare, hvilken vanligen behöfver hela sin dagaflöning till sin och
de sinas knappa utkomst och tarfliga föda, undanrycka en hel dags
förtjenst för att bereda förmöget folk tillfälle att beqvämt färdas om¬
kring med skjuts i afla rigtningar af landet, under det han sjelf kan¬
ske icke har råd att förskaffa sig ett par hela skor till de fotresor
han måste företaga för att förskaffa sig arbetsförtjenst? Jag har här
i min hand en hel packe debetsedlar för sådant folk, som måste ar¬
beta strängt hvarje dag af året, för att kunna försörja sig, och de
skola nödgas afstå eu dags föda, om denna orimliga lag blir antagen.
Vår arbetarebefolkning har hittills med tålamod fördragit de för
dem redan förut rätt dryga kommunalskatterna och utan knot sett
dem år från år förökas, emedan sådant i de flesta fall skett för
sådana anstalter, som de lätt insett vara behöfliga och äfven för sig
nyttiga, såsom för sjukvård, skolväsende och fattigförsörjning, men
kan man tro att de med samma tålmodighet skola finna sina utlagor
förökade under rubriken “skjutsbidrag“.
Beloppet må visserligen i många orter blifva en obetydlighet, men
på andra orter blir det, som jag visat, högst betungande — men stort
eller litet, skall skattebidraget alltid komma att för dem synas orätt¬
vist, obilligt och — förhatligt.
Den besutna allmogen skall nog komma att jubla öfver reformen,
och detta må vara angenämt för förslagets försvarare, men jag tror
att man äfven bör lyssna till andra samhällsklassers röst och i när¬
varande tid ej helt och hållet slå döförat till för de missljud, som
kunna höras från den klass jag nu omnämnt.
Jordbrukarens anspråk på lindring i skjutsningstungan är i många
fall berättigad, och jag erkänner och har länge erkänt detta, hvarför
en reform är behöflig, men den bör icke ske på sådant sätt, att den
framkallar berättigadt missnöje från andra stora samhällsklasser och
Lördagen den 27 April, f. m.
51
N:o 31.
medför skadliga följder i samhället, hvilket efter min öfvertygelse måste
blifva följden af denna lag.
Jag öfvergår nu till den del af förslaget som afser landstingens
inblandning i saken, hvilken synbarligen, tillkommit för att vinna en
motvigt emot kostnadernas oskäliga stegring. För min del tror jag
icke, att detta mål vinnes, och vill söka bevisa detta genom att i
korthet beskrifva, huru ärendet antagligen kommer att behandlas vid
landstingen.
Landstingsmannen få sig förelagd en uppsats på alla de inom
länet gjorda entreprenadanbuden, med åliggande att, innan de åtskil¬
jas, pröfva, antaga eller förkasta dem. Det är till och med förutsatt,
att de skola fatta sina beslut så snart, att Konungens Befallnings¬
hafvande äfven kan hinna pröfva deras beslut innan landstinget upp¬
löses — således en ganska knapp tid. Naturligtvis kunna ganska få
af landstingsmannen, synnerligast i de större iäiien, hafva sådan reda
på de många omständigheter som vid de särskilda skjutsstationerna
måste inverka på entreprenadanbuden, att de kunna bilda sig någon
på verklig sakkännedom grundad öfvertygelse, om beloppen äro för
höga, och om lägre anbud verkligen skola kunna erhållas. Lands¬
tingsmannen från den ort som är i fråga måste antagas bäst känna
till förhållandet. lian har kanske sjelf varit tillstädes vid auktionen
och kan intyga att lägre anbud icke kan erhållas, samt att ett afslag
måste medföra den påföljd, att skjutslaget åter måste utgöra den för¬
hatliga håll- eller reservskjutsen. Möjligen är han också sjelf delegare
i skjutslaget och på det högsta intresserad af att anbudet godkännes,
samt kanske just för sakens genomdrifvande vald till landstingsman;
— men detta får ej förutsättas. Han anför goda skäl för sitt på¬
stående, och hvilken kan vederlägga dessa? Tiden medgifver ej att
från andra håll förskaffa sig upplysningar. Beloppet förefaller visser¬
ligen stort, men det fördelas på så många. Staten betalar hälften,
och nog kan man finna utvägar att upptaxera den rörliga förmögen¬
heten så att utgiften ej blir så dryg för kommittenterne. Hvem vill ut¬
sätta sig för den våldshandlingen att tvinga en hel ort tillbaka till
den gamla skjutsen, och för öfrigt har man kanske sitt eget skjutslag
att plädera för och vill ej framkalla opposition. Summan blir god¬
känd, och så undan för undan med allesammans.
Så kommer troligen den der motvigten hos landstinget att se ut.
Men, säger man, dermed är ju icke saken slut. Konungens Befall¬
ningshafvande skall ju ytterligare pröfva saken, och han kan väl tillse
att beloppen hållas inom tillbörliga gränser. Ja! Visserligen hyser jag
det största förtroende till landshöfdingarnes handlingskraft och goda
vilja att hushålla med statens medel, men i detta fäll tror jag att de
kunna föga eller intet uträtta. Lagen gifver dem ingen anvisning om
hvad som kan anses för mycket, och icke kunna de behandla frågan
helt och hållet efter godtycke. För ett afslag måste de derför kunna
åberopa något skäl, och detta kan ej vara annat än att lägre anbud
kan erhållas. Men för att kunna påstå detta, måste man noga känna
förhållandena i den orten — och är det antagligt att landshöfdingarne
alla skola göra det. Det är ju förutsatt att landstinget skall kunna
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Ports,)
N:o 31.
52
Lördagen den 27 April, f. m.
Förändrad
reglering af
Icjutéväsendet.
(Forts.)
bedöma saken med full sakkännedom, och att det egna intresset der
skall vara mycket verksamt till summornas nedtryckande. Är det då
troligt att Konungens Befallningshafvande skulle kunna finna giltig an¬
ledning att afslå landstingets beslut och tvinga skjutslaget till na-
turaskjutsning, blott derför ätt han tycker att statens medel för hårdt
anlitas? Jag tror detta icke. Summorna, huru höga de än må vara,
komma nog i regeln att godkännas, och hela denna apparat till mot¬
vigt att visa sig illusorisk.
Staten blir uppskörtad och skjutsanordningen vida dyrare än be¬
höflig! vore. Helt annat är förhållandet med den motvigt som finnes
hos de särskilda skjutslagen. Den är verklig, och der kan det nära
liggande egna intresset utöfva ett verksamt 'tryck till summornas ned¬
sättande, hvilket ock af erfarenheten mångenstädes bestyrkes.
Vida bättre än att nu inlåta sig på experiment med en ny ap¬
parat, som efter all anledning skall misslyckas, hade det derför efter
mitt förmenande varit, att intilldess skjutsen kan regleras såsom ett
statsbestyr, låta det fortgå som hittills, med statsbidrag, der den visar
sig verkligt tryckande. Det statsbidrag, som för denna lättnad vore
behöfligt, skulle säkerligen vida understiga den summa som erfordras
efter detta förslag.
Slutligen vill jag med anledning af eu af en föregående talare med¬
delad uppgift på den oerhörda skiljaktighet som nu förefinnes emellan
entreprenadbidragen från särskilda hemman, erinra om, att detta alldeles
icke utgör något bevis på den olika tunga som drabbar jordbrukaren,
med mindre än att man på samma gång får veta dessa hemmans
olika storlek och värden; ty som bekant är, utgör hemmantalet
icke någon mätare på storlek och värde. På somliga orter äro hem¬
manen i allmänhet mycket små och ej värda mera än 10 å 20,000
kronor, men variera för öfrigt med alla värden ända upp till 100,000-
tals kronor, så att ett entreprenadbidrag af 10 kronor för det ena
kan vara vida mera tryckande och obilligt än det mångdubbla belop¬
pet för ett annat. Att den omnämnda summan af 2 å 3,000 kronor
per hemman i skjutsbidrag icke kan beröra hemman i vanlig bemär¬
kelse, eller af det medelvärde man vanligen tänker sig ett hemman,
är väl uppenbart, ty eu sådan tunga skulle väl långt för detta ruinerat
dess egare och bringat hemmanet i ödesmål. Dessa summor gälla
uppenbarligen hemman af flera hundra tusen kronors värde, och kan¬
ske fördelade på ett och annat hundratal af åboar. Jag tror mig
också .speciel känna att eu af dessa summor utgår från ett så kalladt
hemman, som, lågt räknadt, är värdt 300,000 kronor och bebos af
cirka 100 åboar på sjelfständiga kemmansdelar. Dessa stora siffror
reduceras således till sin betydelse högst betydligt, om man gör sig
reda för förhållandet. Besväret är nog ojemnt fördeladt, men så oer¬
hördt som man velat påstå är det alls icke.
Mången, som nu beslutat sig för att rösta för detta förslag, torde
göra det i den förhoppning, att en gång för alla få slut på denna så
länge på dagordningen stående och så mycket agiterade '‘skjutsfrågan",
och jag kan ej undra derpå, men jag befarar dock att de härvidlag
bedraga sig storligen, ty enligt min fulla öfvertygelse blir den långt
53
Lördagen den 27 April, f. m.
ifrån löst, utan tvärtom införd uti ett vida sämre stadium än till¬
förene, samt kommer derför att snart återkomma. Missnöjet skall
blifva vida högljuddare, och behofvet af förändring vida mera trän¬
gande än någonsin.
Jag har vid ett föregående tillfälle påpekat den verkan lands¬
tingens inblandning sannolikt kommer att medföra på deras samman¬
sättning och dettas inflytande på desamma såsom valkorporationer
till Riksdagen, ^och vill derför nu ej yttra något vidare härom.
__ Då jag sålunda, på dessa och de af andra talare mot förslaget
anförda skäl, finner det icke medföra rättvisa, obilligt betunga den
mindre bemedlade arbetsklassen, icke innehålla nödiga garantier mot
statsverkets oskäliga betungande, icke underlätta samfärdseln samt icke
för någon längre tid kunna komma att ega bestånd, måste jag förena
mig med dem som yrkat afslag på nu föredragna paragraf, hvilket jag-
dock gör i den förhoppning, att den utredning och behandling, frågan
nu fått, måtte föranleda till framläggandet af ett nytt förslag, som kan
på ett lyckligare sätt lösa frågan.
Herr Holmberg: Då jag vid eu föregående diskussion om § 22
hade tillfälle att yttra mig jemväl om denna §, skulle jag nu ej be-
gärt ordet, om ej eu högt aktad talare å stockholmsbänken såsom en
hufvudsaklig grund för förkastelse af hela det förevarande förslaget
framhållit det förmenande, att deri vore sä illa ordnadt med tillgången
på skjuts vid rikets skjutsanstalter, att, om förslaget blefve godkändt,
det gynsammaste befordringssättet skulle blifva att taga renseln på
ryggen och, så godt man kunde, vandra sin väg fram. Med afseende
så väl å detta yttrande som äfyen å det envisa förkättrande, för hvil¬
ket denna paragrafs stadganden varit så obehörigen utsatta, har jag
ansett mig böra något närmare redogöra för desammas befogenhet.
Emot första momentet af denna § har anmärkts, att det skulle
vara särdeles olämpligt att Kong!. Maj:ts Befallningshafvande fått sig
ulagdt att till vissa siffror bestämma antalet af de hästar, som vid de
särskilda gästgifverierna skola under hvarje dygn vara för de resande
att tillgå. Det är dock att bemärka, hurusom icke allenast § 4 i 28
kap. Byggningabalken och. § 12 i Kongl. Gästgifveriordningen af
1734 utan älven stadgandena om inrättande af hållskjuts och seder¬
mera reservskjuts samt de om skjutsentreprenaders åstadkommande
utfärdade Kongl. cirkulär uttryckligen föreskrifva, att Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande skola bestämma det antal hästar som vid hvarje
särskild anstalt skall till resandes begagnande inom vissa utsatta tider
föreflnnas. I enlighet härmed är det ifrågavarande momentet af-
fattadt; och då en hvar Kongl. Majrts Befallningshafvande har lika
oinskränkt rättighet som pligt att med ledning af föregående års erfa¬
renhet^ sätta, hästantalet så högt, att det må i verkligheten motsvara
det erforderliga, torde härutinnan ej mera kunna skäligen begäras.
Beträffande de anmärkningar, som gjorts mot andra momentets
bestämmelser i afseende å tiden för hästars inställande, torde det för
bedömande af dessa anmärkningars verkliga halt vara särdeles upp-
lysande att i de vid skjutskomiténs betänkande fogade tabeller efterse,
N:o 31.
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Forts.)
N:o 31.
Förändrad
reglering af
skjuts» äsen det.
(Forts.)
54
Lördagen den 27 April, f. m.
huru många hästar, som i medeltal dagligen utgått från de särskilda
skjutsanstalterna i riket, utgörande tillsammans 1559; och visar sig
dervid, att under år 1875, i medeltal per dag räknadt:
vid 8 skjutsanstalter ej utgått någon häst under hela året;
1039 „ eller mera än -j3 af hela antalet;
ej utgått flere än en häst; ,
279 „ ej utgått flere än 2 hästar;
” H5 „ ej flere än 3 hästar;
” 51 „ ej flere än 4 hästar;
” 19 deraf 3 i stad, ej flere än 5 hästar;
” 24 „ deraf 5 i stad, ej flere än 6
” 12 .. deraf 2 i stad, ej flere än 7 „
” 7 ,, deraf 2 i stad, ej flere än 8 ,,
” 3 „ deraf 2 i stad, ej flere än 10 „
2 „ i stad, ej flere än 11 å 13 hästar. _ •
Om nu, såsom det förevarande förslaget afser, vid de på sin höjd
till ett hundratal för hela riket uppgående skjutsanstalter, från livilka
någon skjuts under året antingen alldeles icke eller ock ytterst sällan
utgått och hvilka således borde indragas, derest de ej kunde vara för
en eller annan resa i tjensteärende tillfälligtvis erforderliga, väntmngs-
tiden bestämts till tre timmar efter anfordran, torde ej några afse-
värda svårigheter vara att deraf befara, helst all väntan kan genom
föregående beställning undvikas; likasom den ifrågavarande, i allt fall
på så ytterligt få ställen erforderliga anordning, rätteligen bedömd,
måste anses vara derutinnan välbetänkt, att den möjliggör besparing
af betydliga entreprenadbidrag, som eljest skulle komma att utgå blott
och bart för att få eu entreprenör att åtaga sig skyldigheten att,
såsom motsidans talare synas vilja hafva det ordnadt, inom viss kor¬
tare tid efter anfordran hålla sig färdig till en skjutsning, som ytterst
sällan och kanske knappt eu gång om året komme att utgå.
Efter afräkning af berörde 100 skjutsanstalter återstå 947, från
hvilka icke flere än en häst i medeltal per dag utgått och som med
afseende derå antagligen skulle blifva af Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande ansedde såsom skjutsanstalter vid mindre befarna vägar ; och
för dessa torde det väl vara fullt tillräckligt, att, såsom förslaget inne¬
håller, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan bestämma, att derstädes
skola för resande vara att dagligen tillgå, dels inom en och dels inom
två timmar efter anfordran minst fyra gånger så stort antal hästar,
som motsvarar berörda medeltal per dag, samt derutöfver inom tre
timmar efter anfordran det antal, som kan finnas erforderligt, helst
den resande genom föregående beställning kan bereda sig tillgång på
hästar genast vid sin ankomst.
I afseende vidare å de 488 skjutsanstalter, från hvilka 2 till 0
hästar i medeltal per dag utgått och som antagligen komme att anses
såsom skjutsanstalter vid mera befarna vägar, torde det väl ock vara
tillfyllest, att, såsom förslaget innehåller, Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande kan för dem bestämma, att der skola dels inom en hall och
dels inom halfannan timme efter anfordran för resande vara att tillgå
vid 394 skjutsanstalter minst dubbelt och vid 94 skjutsanstalter minst
Lördagen den 2/ April, f. m.
5ft
N:o 31.
lika stort antal hästar, som det i medeltal per dag utgångna, samt
derutöfver vid hvarje af dessa skjutsanstalter det antal hästar inom
tre timmar efter anfordran, som Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
finner skäligt bestämma såsom vid anstalten erforderligt och i hvilket,
enligt § 21 i förslaget, de hästar böra företrädesvis afräknas, som
efter föregången beställning skola å utsatt tid tillhandahållas.
Af hela antalet skjutsanstalter återstå nu 7 skjutsanstalter i stad,
från hvilka 7 till 13 hästar i medeltal per dag utgått, samt 17 skjuts¬
anstalter på landet, från hvilka, med undantag af en enda som ut¬
gjort skjuts med 10 hästar, i medeltal per dag utgått 7 till 8 hästar.
I afseende å dessa skjutsanstalter skulle det möjligen kunna synas
vara mindre lämpligt att icke utom de hästar, hvilka skola tre timmar
efter anfordran, till det antal, som anses erforderligt, för resande till-
handahållas, äfven borde dels inom en half och dels inom halfannan
timme efter anfordran vara att tillgå så stort hästantal, som motsvarar
nyss berörda medeltal af per dag utgångna hästar; men denna betänk¬
lighet torde ej vara fullt befogad, då man lägger märke dertill, att af
sist om förmälda 24 skjutsanstalter 14 äro belägna i städer samt vid
eller i närheten af stationer å jern vägar, hvilkas anläggning redan är
fullbordad eller ofördröjligen blifver det, 7 hafva daglig postgång och
de 3 öfriga hafva postgång liera dagar i veckan. Vid sådant förhål¬
lande är ju gifvet, att skjutsbeställningar kunna i de flesta fäll utan
svårighet i god tid på förhand göras; och då dessa hästar skola afräk¬
nas på det hästantal, som skall tre timmar efter anfordran inställas,
toide det böra anses antagligt, att merendels de sex hästar, som skola
mom ! eller 1| timme efter anfordran vara att erhålla, komma att
blifva till tjenst för öfnge resande, hvilka möjligen ej kunnat på för¬
hand beställa hästar.
Beträffande stadgandet i tjedje momentet, torde det, välvilligt
bedomdt, innebära eu afgjord förbättring i nuvarande förhållanden
att den resande tillförsäkrats rättighet att erhålla bättre åkdon än
hittills; och denna förmån torde för resande i allmänhet vara af mera
verkligt gagn, än att skjuts eu eller annan halftimme tidigare efter
anfordran inställes, helst den resande kan i senare fallet genom före-
gående skjuts beställning undslippa all väntan, då han deremot i förra
hänseendet under nuvarande förhållanden ej kan freda sig annorledes
an genom medförande af eget åkdon, hvilket i de flesta fäll kan vara
ogörligt och i allt fall särdeles kostsamt. Men, besynnerligt nog har äfven
detta stadgande klandrats; och man har velat häfda den skjutsandes
rättighet att få begagna de nu vanliga åkdonen, å hvilka man hittills
icke ens sträckt de lagliga anspråken så långt, att man för hjulåkdon
ovilkorligen föreskrifvit fjedersäte, utan endast stadgat en högre be¬
talning för sådan beqvämlighet, om den skjutsande finner för godt att
dermed fägna den resande, hvars medhafvande resgods dock icke deri¬
genom fredas från svår medfart. ’
Vida mera kunde vara att anföra till ådagaläggande deraf, att
de som med så mycken skärpa i sitt klander föreburit, att nionde para¬
grafens bestämmelser skulle genom förmenta ytterliga inskränkningar
i nu gällande stadganden uti ifrågavarande hänseenden komma att i
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Forts.)
N:o 31.
56
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Forts.)
Lördagen den 27 April, f. m.
hög grad försvåra samfärdseln, antingen icke haft full reda på hvad
som nu är lagligen stadgadt i fråga om bestämmandet af det antal
hästar, som vid de särskilda skjutsanstalterna skola inom vissa tider
tillhandahållas, eller ock alldeles missförstått de i berörda § förekom¬
mande bestämmelser; men jag anser mig i anseende till den långt
framskridna tiden icke böra yttra mig vidlyftigare; yrkande emellertid
bifall till den föredragna § 22.
Herr Mannerskantz: Jag skall söka att ställa mig Kammarens
tydliga uppmaningar att ej förlänga diskussionen till efterrättelse; och
jag skall göra detta så mycket hellre som jag hade ämnat att utan
att yttra mig nedlägga min voteringssedel i rösturnan för afslag å
den Kongl. propositionen. Men jag har funnit mig föranledd af hvad
den förste talaren på östgötabänken för en stund sedan här yttrade,
att öppet framträda och säga min tanke. Han framstälde saken så,
att denna fråga skulle hafva en annan och större betydelse än frågan
i sig sjelf har, derföre att den skulle stå i sammanhang med eller
hafva till följd någonting, som han antydde skulle nära förestå eller
komma att framdeles hända, jag vet ej hvilket han menade, men som
på nära förestående och kommande händelser på annat sätt än som
skulle följa af bedömandet af sjelfva frågans beskaffenhet, eller det
föredragna Kongl. förslagets mer eller mindre antagliga innehåll, borde
inverka på och bestämma Kammarens handlingssätt och beslut vid
detta tillfälle. Jag anser det såsom min pligt att vid hvarje särskild
fråga följa min öfvertygelse om huru den fråga som är före till be¬
handling bör afgöras och blott så vida låta den bero af någon annan
fråga, som jag finner den dermed stå i ett bestämdt direkt samband,
och jag tror, att det vid ett sådant tillfälle som detta är skål att
förfara på samma sätt och nu icke låta något för saken främmande
inflytande få göra sig gällande. _ ...
Jag för min del har, så länge jag deltagit i representationens för¬
handlingar, alltid ansett, att det är, jag vill icke säga orättvist eller
obilligt, utan orimligt och helt och hållet otidsenligt att man bibehåller
sådana under helt andra förhållanden tillkomna bestämmelser, hvari¬
genom den ene samhällsmedlemmen med tvångsbud ålägges att göra en
personlig tjenst åt en annan. Detta är eu personlig förnärmelse, som
ligger icke deruti att man frivilligt åtager sig att förrätta en sådan
tjenst, utan deruti att man tvingas till att hvad stund som helst vara
eller göra sig färdig att på besvärligt och kostsamt sätt tjena en an¬
nan. Jag har derföre alltid varit bland de främste att önska och pa-
yrka att skjutsskyldighetens börda så fort ske kan måtte blifva aflyftad
från de skjutsskyldige, som hittills haft att bära den. Men, ehuru jag
står fast vid denna åsigt, kan jag dock på intet sätt finna det nu
föredragpa förslaget vara antagligt, både derföre, att det i många de¬
lar är olämpligt eller orätt och att det icke alls uppfyller det ända¬
mål som det uppgifves åsyfta, eller att upphäfva det nu lagstadgade
skjutsningstvånget. Det har alltid varit min öfvertygelse, att detta icke
skulle kunna ske på annat sätt än att den ifrågavarande skyldigheten att
fortskaffa resande, så fort möjligt vore, öfver flyttades på staten och blefve
Lördagen den 27 April f. ca.
57
N:o 31.
ett statsbestyr, och man har äfven länge i vårt land varit af den
meningen, att det så skulle tillgå; men nu kommer man här med ett
förslag, som hvarken aflyftar skjutsbördan eller öfverflytta!- bestyret
å staten ensam, utan föreskrifver, att det skall delas och blifva på eu
gång ett statens och ett kommunalt bestyr, samt ändå i sista hand
kunna åläggas de förut skjutsskyldige. Jag skulle kunna förlika mig
med ett förslag, enligt hvilket man ville göra samfärdselns ombe¬
sörjande endast till ett kommunalbestyr, men då man nu vill göra
denna angelägenhet på en gång till ett stats- och kommunalsbestyr,
måste detta leda till sådana förvecklingar och origtigheter, som ock¬
så i stort antal i förslaget påträffas. Att detta betänkande kau sägas
innebära ett aflyftande af skjutsskyldigheten från jorden, förstår jag
icke heller huru någon med skäl kan påstå. Det uttalar icke på nå¬
got enda ställe, att skyldigheten verkligen skall blifva afiyftad från
jorden, utan det öfverlemnar blott åt landstingen att bestämma, om det
på flera eller färre ställen och under någon kortare tid skall blifva
så, eller om de vilja gå in på att betala hälften af den kostnad som
fordras för att ställa skjutsen på entreprenad, men om landstingen
icke vilja det, utan förkasta gjorda entreprenadanbud, så kommer
skjutsskyldigheten att fortfarande hvila på jorden, och det kommer så¬
lunda dock i många fall att inträffa, att den icke blir afiyftad från
jorden, utan att den personliga tjenstskyldighet, som med rätta fördö-
mes, kommer att på många ställen fortfara; ty sedan landstingen för¬
klarat sig icke ingå på entreprenad, komitier skjutsskyldigheten att få
utgöras in natura antingen der den förut utgjorts, eller dit den efter
Konungens Befallningshafvandes godtfinnande förlägges, och detta kan
jag icke finna vara det aflyftande, som man sträfvat efter, utan allde¬
les tvärtom. Derigenom sammanbinder man ock för framtiden så många
förhållanden med hvarandra att det skall blifva svårt att eu gång
åter lösa dem, och hela frågans verkliga lösning på fullt ändamåls¬
enlig^ och äfven för samfärdseln gagnande sätt skulle derigenom länge
uppskjutas. Man kan ock göra sig den frågan: hvarföre har det nu
föreslagits att landstingen skola hafva med saken att göra? Jo derföre, sä¬
ger man, att man derigenom skall söka att minska de annars allt för
störa kostnaderna för staten, men man tager dä i stället bort det
starka intresse, som det gamla indelade skjutslaget haft uti att icke
söka få entreprenader införda, men dock minska kostnaden derför, så
vidt möjligt, och detta vill man nu ersätta genom att framkalla ett
mångenstädes kanske alldeles motsatt intresse. En representant från
Dalarne yttrade häromdagen att större delen af detta län i afseende å
skjutsväsendet hade alldeles olika intresse mot den andra delen och då
skall ju följden deraf naturligen kunna blifva, att den delen, som har
makten och som kanske icke vill lemna några bidrag till de högre en¬
treprenaderna i den andra mindre delen, säger nej till alla entreprenad¬
anbud derföre, så att de då få skjutsa personligen inom den delen af
länet. Äfven vet jag ej hvarföre fördelningen mellan staten och lands¬
tingen skall behöfva ske, ty då det är sagdt, att såväl det bidrag,
som staten lemnar, som det, hvilket landstingen få lemna, skall utgå
efter bevillningen, kan man ju lika så gerna summera ihop dessa
Första Kammarens Prof. 1878. N:o 31. 5
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Forts.)
N:o 31.
58
Lördagen den 27 April, I. m.
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet
(Forts.)
olika bidrag och genast fördela dem på hela samhället och alla dess
medlemmar. Denna fördelning emellan staten och landstingen blir så¬
ledes onödig och kommer att icke blott förorsaka landstingen ett stort
besvär utan äfven att förvrida hela denna institutions beskaffenhet.
Hittills hafva landstingen skött sina saker ganska bra på den korta
tid de varit samlade, och ganska enigt beslutat om de anslag som blif¬
va gjorda, derföre att de såsom afsedda att befrämja sjukvård och skol¬
undervisning varit gagnande för alla, men skall man gifva dem någon
slags skyldighet i detta nya afseende, då måste man gifva dem mycket
längre tid än de hittills haft, ty de få icke blott att säga ja eller nej,
utan de skola pröfva de särskilda förhållandena, och då detta kommer åter
hvart femte, år, skall det blifva ett mycket ledsamt och svårt bestyr, och
icke blir institutionen populärare, derföre att möjligen många stri¬
diga ortintressen då komma att inom tinget uppträda emot hvar¬
andra och att den kommer att framdeles skyldra på debetsedlarne en
ny skattetitei med innehåll om bidrag till skjutsen. Känuér jag rätt för¬
hållandena i landet, så skall man alls icke mottaga eu sådan åtgärd
som den här föreslagna med tillfredsställelse utan, icke blott af icke
jordegare, på ett alldeles motsatt sätt.
Inom representationen tyckes förslaget hafva vunnit understöd
derför att det der blifvit en vana, eller hvad jag skall kalla det, att
påyrka hvad man kallar fullkomlig rättvisa mot alla beskattningsskyl-
dige, eller, som det menas vid detta tillfälle, att skjutsningsbördan
skall påläggas eller fördelas å andra beskattningsföremål, än dem som
förut burit den. Men vill man detta, så synes det mig vara en icke
obillig fordran att man skall se till, att när man gör en ny fördel¬
ning "emellan skatteföremålen, denna verkligen kommer att ske på rätt¬
vist och billigt sätt; och jag tror att de, som man nu på förut okändt
sätt vill belasta, skola komma att säga, och kunna göra det med rätta,
att man, innan många flera och mycket olika föremål skola mätas till¬
sammans, först måste tillse om icke i stället för det gamla ett nytt
mått måste användas. Skall allt då mätas efter ett nytt mått, kan
man väl med fullt fog begära, att man får detta mått fullt justeradt
och rigtigt, innan det blir begagnadt.
Jag får säga, och jag kommer att snart visa det, att det alldeles
icke är derföre att jag skyr att utjemna gamla skatteförhållanden och
fördela skatterna på annat sätt, som jag nu förkastar detta förslag,
utan det är blott derföre att jag anser förslaget vara så beskaffad^
äfven i många af dess detaljer, att det efter min tanke icke bör an¬
tagas; nu hafva vi ock ett stort mål framför oss, och då man, för att
vinna det, sammanbundit många stora frågor, som hvar för sig äro
svåra att lösa, så vill jag dessutom icke nu låta förleda mig till att i en
liten fråga, men som kan leda till stora både förvecklingar och omkost¬
nader för staten, fatta ett förhastadt beslut, utan jag tror att man
hellre kan vänta ett och annat år till dess saken kan lösas på mera
fullständigt och ändamålsenligt sätt än som nu varit i fråga.
Jag får nu till sist för min del förklara, att både derföre att jag
lifligt intresserar mig för att skjutsskyldigheten en gång måtte tagas bort
från jorden och blifva reglerad såsom ett statsbestyr och derföre att
Lördagen den 27 April, f. m.
59
N:o 31.
jag anser detta förslag lända till skada i stället för till nytta för en
god samfärdsel inom landet, samt derjemte innehålla åtskilligt som,
efter min uppfattning, icke bort kunna anses vara med rättvisa och
billighet öfverensstämmande, jag finner mig icke kunna bifalla det,
utan röstar jag emot detsamma.
Friherre Klinckowström-, Den framskridna tiden gör att jag
endast önskar med några få ord yttra mig i frågan. Jag har redan
förra gången då frågan var före så vidlyftigt uttalat min mening och så
länge derigenom tagit Herrarnes tid i anspråk, att jag nu kan fatta
mig kort.
Jag skulle högeligen beklaga, om icke detta förslag af Kamma¬
ren antoges, och måhända skulle icke minst vara att beklaga den
skjutsande allmänheten, som ännu skulle för en obestämd framtid
tryckas af detta besvär. Jag vill här endast nämna att jag med gladt
mod och full förtröstan till den lyckliga utgången lemnar min röst
för detta förslag och jag motser en god framgång åt saken.
Herr Fröman: Då jag sist hade ordet, måtte mitt yttrande i
anseende till afiägsenheten af min plats här i Kammaren, icke hafva
blifvit rätt uppfattadt af Hans Excellens Herr Statsministern. Det var
icke mitt yttrande eller min mening, att hela denna stadga skulle
omskapas i form af reglementariska föreskrifter för skjutsväsendet,
utan jag tillät mig att framställa den åsigten, att det hade varit bättre,
om en del, eller det, som kunnat få namn af reglementariska före¬
skrifter, afsöndrats och blifvit föremål för en särskild kungörelse, men
deremot det som angick de öfriga frågorna, der skattebevillning
kommer i fråga och der det var alldeles ostridigt att Riksdagen skulle
medverka med Kongl. Maj:t, hade blifvit föremål för en annan förord¬
ning, som kunnat kallas: “förordning om grunderna för skjutsningsbe-
svärets utgörande och fördelningen af bidragen dertill41 eller något
dylikt. En annan talare har uppmanat mig att söka uppdraga den
mycket omtalade gränsen mellan den civila och den ekonomiska lag¬
stiftningsrätten, men detta är ett uppdrag, som jag icke vågar åtaga
mig, af skäl som jag redan förut haft äran antyda.
Starka rop på proposition ljödo i Kammaren.
Herr Sun de 11: Om Herrar ne hålla inne med ropen på proposi¬
tion allenast i några minuter, skall jag sedermera visst icke hindra
ärendets afgörande. Jag har nu velat yttra mig äfven derför, att då
jag hade ordet i början af den långa diskussion, hvilken fördes då frå¬
gan till öfverläggning här förra gången förevar, jag förbehöll mig att få
till ärendet återkomma. Jag gjorde då intet annat yrkande än om
ogillande af nu åter föredragna 22 § i skjutsstadgeförslaget; och
jag gör det icke heller i dag. Med andra ord: jag vill, att frågan
nu faller, men jag hoppas och jag tror, att om Första Kammarens
beslut varder sådant, frågan snart hit återkommer i vida bättre rust¬
ning än dess nuvarande. Med de stora och delvis förtjenstfulla för-
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Forte.)
N:o 31.
Förändrad
reglering af
skjutsväsendet.
(Forts.)
00 Lördagen den 27 April, f. in.
arbeten, som äro af komitén gjorda och efter de diskussioner, som
hållits i Riksdagens båda Kamrar, bör utarbetande af nytt författ-
ningsförslag i ämnet eller, rättare, nya författningsförslag, ungefärligen
så uppstälda som Herr Justitieombudsmannen förmält, i Kongl. Civil¬
departementet kunna tillvägabringas.
Saken kommer — jag är öfvertygad derom — att nu afgoras
genom formlig omröstning; och jag röstar mot Kongl. Maj:ts regering
och mot dess uttalade vilja, men icke mot denna regerings välförstådda,
sanna intresse. Jag vill icke genom något mitt görande här i dag
bidraga till uppkomsten af det stora och, efter mitt sätt att se, be¬
rättigade missnöje i landet, som efter all anledning skulle vållas af
den 22-dra paragrafens antagande; jag vill icke Köra dessa klagomål. —
Låtomoss nu vid sakens afgörande icke glömma rättvisans fordringar;
låtom oss med föreslagna reformers införande dröja, litet dröja till
dessa fordringar kunna varda åtminstone något så när uppfylda, hvil-
ket i den Kongl. propositionen icke skett. Detta är min tro, det är
min innerliga öfvertygelse.
Sedan öfveiiäggningen härefter förklarats slutad och Herr Tal¬
mannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till den
förevarande §:n och dels afslag derå, framstäldes propositioner på dessa
yrkanden och besvarades med talrika ja och nej i blandning; hvai-
uppå och efter det propositionen på bifall till §:n förnyats och på ena¬
handa sätt besvarats, Herr Talmannen förklarade sig nu hafva fun¬
nit ja öfvervägande.
Många ledamöter begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
“Den, som bifaller 22 § i Sammansatta Stats- och Lag-Utskottets
förslag till stadga angående skjutsväsendet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås §;n.“
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—65.
Nej—59.
Kammaren åtskildes kl. |-4 e. m.
In fidem
O. Brakel.
Stockholm, Iaaao Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1878.