RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1878. Andra Kammaren. 61.
Fredagen den 17 Maj.
Kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 10 i denna månad.
§ 2.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
Stats-Utskottets utlåtanden N:is 66 och 67; samt
Lag-Utskottets utlåtanden N:is 41 och 42.
§ 3.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets memorial N:o 62, angå¬
ende aflöningen för Justitie-ombudsmannen och de vid hans expe-
tion anstälde tjensteman och vaktmästare.
§ 4.
Till afgörande förekom Stats-Utskottets utlåtande N:o 63.
med anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående beviljande af låneunderstöd för fullbordande af Bergs¬
lagernas jernvägsaktiebolags jernvägsanläggning än ock väckta
motioner angående dels inköp af Hallsberg—Motala—Mjölby jern¬
väg, dels underdånig anhållan om förordnande af en komité med
uppdrag att utreda, huruvida det må vara för staten fördelaktigt
att förvärfva de med statsjernbanesystemet i förbindelse stående
enskilda jernvägar, dels ock anvisande af 30 millioner kronor till
inköp af enskilda jernvägar.
Punkten 1.
Kongl. Maj:t hade föreslagit Kiksdagen, att, derest det för
byggande af, bland annat, en bredspårig jernväg mellan Falun
och Göteborg bildade Bergslagernas jernvägsaktiebolag tillför-
bunde sig att så bedrifva arbetet på denna bana, att de till allmän
trafik ännu icke öppnade delarne deraf kunde, efter i Kongl.
kungörelsen den 11 December 1874 föreskrifven besigtning, till
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 61. 1
Om låne¬
understöd åt
Bergslager¬
nas jernvägs¬
aktiebolag.
N:o 61.
2
Fredagen den 17 Maj, f. m.
Om låne¬
understöd åt
Bergslager¬
nas jernväg s-
aktiebolag.
(Forts.)
sådan trafik upplåtas senast inom utgången af år 1880, bolaget
finge komma i åtnjutande af ett låneunderstöd till belopp af sex
millioner sjuttioåtta tusen tvåhundrafyratio kronor, att utgå med
tre millioner under innevarande år och med återstoden under år
1879, allt på de tider, Kongl. Maj:t ville närmare bestämma,
under åliggande för bolaget dels att å hvad af lånet blefve lyftadt,
från lyftningsdagarne tills återbetalning skedde, erlägga ränta
efter fem och en half procent årligen,' dels att såsom säkerhet
för lånet, i den mån lyftning deraf egde rum, aflemna de till ett
upplagdt obligationslån å trettiosex millioner kronor hörande för¬
bindelser, som bolaget ihnehade, lydande tillsammans å sex mil¬
lioner sjuhundrafemtiotretusen sexhundra kronor och beräknade
till nittio procent af det nominella beloppet, dels ock att åter¬
betala det undfångna lånet allt efter som de pantsatta obliga¬
tionerna blefve utlottade eller kunde, efter kurs af nittio procent,
försäljas, samt under det vilkor i öfrigt, att lånebeloppet skulle
användas för jernvägsarbetets bedrifvande och ingalunda finge
inberäknas bland sådana bolagets tillgångar, hvaraf utdelning
särskildt till innehafvare af aktier i serien litt. B kunde ega rum.
I anledning af nämnda framställning hade Utskottet gjort
följande hemställan:
“att Kongl. Maj:ts förevarande nådiga proposition må på det
sätt bifallas, att Riksdagen beslutar, att, derest det för byggande
af, bland annat, en bredspårig jernväg emellan Falun och Göte¬
borg bildade Bergslagernas Jernvägsaktiebolag tillförbinder sig
att så bedrifva arbetet på denna bana, att de till allmän trafik
ännu icke öppnade delarne deraf kunna, efter i Kongl. Kungörelsen
den 11 December 1874 föreskrifven besigtning, till sådan trafik upp¬
låtas senast inom utgången af år 1880, för statsverkets räkning
må inköpas af bolaget utfärdade, till dess upplagda obligations¬
lån å 36 millioner kronor hörande fem procents obligationer å
6,758,600 kronor efter en kurs af nittio procent å nominella be¬
loppet, motsvarande ett pris af 6,078,240 kronor, att öfvertagas
och utgå med tre millioner kronor under innevarande år och med
återstoden under år 1879, allt på de tider och under de vilkor,
Kongl. Maj:t närmare bestämmer samt under det förbehåll i öfrigt,
att det för obligationerna utbetalta belopp skall användas för
jernvägsarbetets bedrifvande och ingalunda må inberäknas bland
sådana bolagets tillgångar, hvaraf utdelning särskildt till inne¬
hafvare af aktier i serien litt. B må ega rum.“
Mot denna hemställan voro reservationer inom Utskottet an¬
mälda
dels af Herrar Carl 'ifvarsson, P. O. Hörnfeldt, O. B. Olsson,
Sven Nilsson, Jan Andersson, J. E. Johansson, Gustaf Jonsson, Nils
Larsson, Ola Andersson och Johannes Jonsson, hvilka för sin del
framlagt ett så lydande förslag:
Fredagen den 17 Maj, f. m.
3
X:o 61.
“att Kongl. Maj:ts nådiga proposition må på det sätt bifallas,
att, derest det för byggande af, bland annat, en bredspårig jern¬
väg emellan Falun och Göteborg bildade Bergslagernas jernvägs-
aktiebolag tillförbinder sig att så bedrifva arbetet å denna bana,
att de till allmän trafik ännu icke öppnade delarne deraf kunna,
efter i Kongl. Kungörelsen den 11 December 1874 föreskrifven
besigtning, till sådan trafik upplåtas senast inom utgången af
år 1880, bolaget må komma i åtnjutande af ett låneunderstöd
till belopp åt sex millioner sjuttiåtta tusen tvåhundra fyratio
(6,078,240) kronor, att utgå med tre millioner under innevarande
år och med återstoden under år 1879, allt på de tider och vilkor,
Kongl. Maj:t närmare bestämmer, samt mot den säkerhet, bestå¬
ende af kommuners, landstings eller andras ingångna ansvarighet,
hvilken Kongl. Maj:t pröfvar och godkänner, under åliggande för
bolaget dels att å hvad af lånet varder lyftadt, från lyftningsdagarne
tills återbetalning sker, erlägga ränta af fem och eu half procent
årligen, dels att återbetala lånet medelst en årlig annuitet, så stor
att, med beräkning af den ofvan bestämda ränta, lånet må vara
slutbetaldt år 1914, och uppå vilkor i öfrigt att lånebeloppet skall
användas för jernvägsarbetets bedrifvande och ingalunda må in-
beräknas bland sådana bolagets tillgångar, hvaraf utdelning sär-
skildt till innehafvare af aktier i serien litt. B må ega rum; samt
att bolaget skall till Kongl. Maj:t afgifva förklaring, huruvida
bolaget på ofvannämnda vilkor ingår, äfvensom för Kongl. Maj:t
uppgifva den erbjudna säkerheten så tidigt, att densamma må
kunna vara af Kongl. Maj:t pröfvad och godkänd och frågan om
lånets utgående sålunda afgjord senast den 1 nästkommande No¬
vember" ;
samt dels af Herr Liss Olof Larsson, som yrkat afslag å Kongl.
Maj:ts nådiga proposition i förevarande ämne.
Sedan föredragning skett af Utskottets hemställan, uppstod
öfverläggning, hvarunder anfördes af
Herr Gustaf Jonsson: Då jag icke kunnat vara med om
det slut hvartill Utskottet i den föredragna punkten kommit, har
jag begärt ordet för att i korthet angifva, att Utskottets förslag
går i den rigtning att jag och många andra af Utskottets leda¬
möter nödgats teckna oss som reservanter mot denna del af
betänkandet.
Jag får derföre hos Herr Talmannen vördsamt anhålla om
proposition på bifall till den reservation, som å sidorna 19 och
20 finnes betänkandet vidfogad.
Chefen för Kongl. Civil-departementet, Herr Statsrådet Thy-
selius: De utaf denna Kammares ledamöter, hvilka reserverat
sig mot Stats-Utskottets i denna del afgifna betänkande, hafva
med ett enda undantag — men jag bekänner, att detta är bety¬
dande — yttrat, att det skulle medföra en stor skada om Bergs¬
Om låne¬
understöd åt
Bergslager¬
nas jer nr ägs-
aktiebolag,
(Forts.)
N:o 61.
4
Om låne¬
understöd åt
Bergslager¬
nas jernvags-
aMiebolag.
(F orts.)
Fredagen den IT Maj, f. m.
lagernas jernvägsaktiebolags jernvägsanläggning afbrötes och bo¬
lagets ekonomiska ställning derigenom lede ett allvarsamt afbräck
och att denna skada ej komme att inskränka sig endast till det
ifrågavarande bolaget; och desse herrar reservanter hafva lika¬
ledes medgifvit, att den nådiga propositionen innehåller skäl för
det sökta statslånets beviljande. Men jag har att beklaga, att,
när herrar reservanter sålunda ansett sig böra tillstyrka statens
ingripande för företagets genomförande, de dervid fästat ett vilkor,
hvilket utan allt tvifvel helt och hållet tillintetgör den välvilliga
och goda afsigt hvilken de uttalat. Detta vilkor är att bolaget
skall ställa en säkerhet, bestående af kommuners, landstings eller
andras ingångna ansvarighet för det lånebelopp, som erhålles,
samt att dessa förbindelser skola vara aflemnade så tidigt, att
Kong!. Maj:t kan pröfva och afgöra lånefrågan före den 1 näst¬
kommande November. Utaf hvad som i motiveringen förekommer
framgår, att herrar reservanter egentligen afsett Göteborgs stad
såsom clen kommun, hvilken borde lemna den äskade säkerheten.
Hvad nu Göteborg angår, är af handlingarne ådagalagdt, att denna
stad såsom kommun deltagit i aktieteckningen för bergslagsbanan
med 3 millioner, och det lärer kunna med säkerhet antagas, att
enskilde affärsmän och invånare derstädes ytterligare bidragit
till aktieteckningen med belopp, som sammanlagdt uppgå till 2,
kanske 3 gånger den summa, staden tecknat. Det är en sanning
och en glädjande sanning att Göteborgs stad är ett rikt samhälle;
men likasom andra, som besitta stora egodelar, kunna häfta i
stora förbindelser, så är också förhållandet, att Göteborg såsom
kommun redan har skulder till icke obetydligt belopp. Utaf
handlingar, som för närvarande hvila i Civildepartementet, framgår
att staden har en ogulden amorteringsskuld till belopp af öfver
9 millioner kronor, och en ansökning ligger nu inne, att Kongl.
Maj:t måtte tillåta staden att för åtskilliga vigtiga ändamål
upptaga ett nytt amorteringslån af 4 millioner, hvarmed äfven
stadens sväfvande skuld skulle blifva betäckt. 1 händelse denna
ansökan bifalles, kommer således Göteborgs stad att bära en
skuldsumma af mer än 13 millioner. Om under sådana omstän¬
digheter stadens styrelse skulle finna betänkligt att ytterligare
ikläda staden förbindelse för ett så betydligt belopp, som här
ifrågasättes, så torde det icke förundra någon, synnerligast som
de afgifter, hvilka skulle kunna föranledas genom den nya för¬
bindelsen, till betydande del skulle komma att drabba den stora
mängden af stadens innevånare, hvilka ej kunna skörda någon egent¬
lig, större nytta af en sådan jernvägsanläggning som bergslagsbanan.
Herrar reservanter hafva vidare ifrågasatt att ansvarsförbin¬
delser skulle lemnas af landsting. I det hänseendet fäster sig
tanken utan tvifvel först vid Elfsborgs läns. Men det är en af
oss alla känd sak, att nämnda landsting, utaf nit för kommunika¬
tionernas befrämjande, redan iklädt sig så stora förbindelser att
föga utsigt förefinnes, att det skulle vilja ytterligare öka dem.
Kommer så i ordningen andra kommuner, hvilka möjligen på
grund af en eller annan omständighet kunde anses särdeles in-
X:o Öl.
Fredagen den 17 Maj, f. m. 5
tresserade för bergslagsbanans fullbordande, men då framställ- Om
ningarne om tillåtelse för kommuner att, för beredande af medel
till aktieteckning i jern vägsanläggningar, upptaga lån, skola till nas jernväg*-
Civildepartementet ingifvas, är jag i tillfälle meddela, att ett stort aktiebolag.
antal bland dessa kommuner redan iklädt sig förbindelser till (Forts.)
betydande belopp för ifrågavarande jern vägsföretag. Vid sådant
förhållande torde föga vara att vänta från det hållet.
Hvad slutligen angår de “andra", hvilka herrar reservanter
förmena skulle kunna ikläda sig borgen för lånet, så torde här¬
med åsyftas bankbolag och enskilda personer. Men då förbin¬
delsen skulle gälla för en tid af icke mindre än 40 år, torde hvar
och en inse, att den ifrågasatta borgensförbindelsen svårligen kan
erhållas på den antydda vägen. Ingen enskild person lärer vilja
inlåta sig på en så beskaffad förbindelse, hvilken skulle kunna
utkräfvas äfven efter en lång tidrymd af hans arfvingar och rätts-
innehafvare, och hvad bankbolagen angår, så beviljas oktroj åt
sådana endast för 10 år i sender. Man kan derföre icke antaga
att någon bankinrättning vill eller kan ikläda sig förbindelser,
som afse 40 års tid.
Jag tror mig nu hafva visat, att don af herrar reservanter
fordrade säkerheten svårligen kan erhållas på något af de antydda
sätten. Men äfven om jag antager, att benägenhet skulle före¬
finnas att garantera lånet på sätt herrar reservanter fordrat, huru
kan man väl tänka sig, att ett belopp af öfver 6 millioner skulle
kunna med ömsesidigt begifvande och med iakttagande åt rätt¬
visa och billighet, fördelas mellan alla dessa kommuner, lands¬
ting och enskilde personer. Äfven förutsatt att dessa svårigheter
kunde besegras, ber jag att få erinra om att tiden för landstin¬
gets ordinarie sammanträde infaller i senare hälften af Septem¬
ber. Att landstinget för denna sak skulle sammanträda till ur¬
tima session anser jag ej troligt. Jag antager således^ att lands¬
tinget mot slutet af September komme att besluta i frågan. Der¬
efter åtgå veckor innan beslutet blir laga. kraftvunnen och seder¬
mera återstår pröfningen hos Kongl. Maj:t, huruvida landstinget
kan tillåtas att ikläda sig en så beskaffad förbindelse. Hvad
lands- och stadskommuner angår, kunna visserligen sjelfva be¬
sluten bringas till stånd hastigare, men erfarenheten har visat att
i frågor af dylik beskaffenhet full enighet sällan är rådande, och
man torde derföre få antaga, att de blifvande kommunala besluten
rörande denna fråga i många fall följas af besvär, Indika skola
pröfvas af Konungens Befallningshafvande och sedermera kunna
fullföljas hos Kongl. Maj:t. Borst sedan dessa besvär blifvit
afgjorda, kan sjelfva frågan, om de särskilda kommunerna höra
erhålla rättighet att ikläda sig den ifrågasatta förbindelsen, hos
Kongl. Maj:t pröfvas och afgöras.
Allt detta lärer icke kunna vara verkstäldt till den 1 näst¬
kommande November. Dessutom kan det möta mången betänk¬
lighet hos Kongl. Maj:t att godkänna ansvarigheten till det belopp,
vederbörande möjligen åtagit sig densamma. Kongl. Maj:t måste
nemligen tillse, att ingen betungar sig öfver måttan.
N:o 61.
6
Fiedage:: eea 17 Maj. f. m.
Om tim,' Af hvad jag nu haft äran anföra tror jag, att en hvar skall
P-nnå> att ^et vilkor, reservanterne uppstält för beviljandet af det
■nas jernvägs- ifrågavarande lånet, är af den beskaffenhet, att antagandet deraf
aktiebolag, vore detsamma som ett afslag. Huruvida det nu kan vara skäl
(Forts.) att lemna en anläggning sådan som denna utan understöd är en
annan fråga. Men äfven der har jag att åberopa ett yttrande af
reservanterne. De uttala sig i allmänhet mot statens inblandning
i bolags och enskildes angelägenheter. Det är en tanke, som också
Kongl. Maj:t delar och som klart och tydligt är uttryckt i den
Kongl. propositionen. Men, säga reservanterne, i yttersta undan¬
tagsfall och under vissa förhållanden bör statens mellankomst
kunna påräknas; och de erkänna sjelfva, att ett sådant undan¬
tagsfall här är för handen. Kan nu icke detta erkända undan-
tagsförhållande anses böra föranleda dertill, att staten, utan betin¬
gande af annan säkerhet eller valuta än de erbjudna obligatio¬
nerna, skulle finna skäligt lemna det erforderliga penningebelöppet?
Hvarstädes i vårt land finnes väl en anläggning, företagen och
utförd på sådant sätt som denna, der enskilde för ändamålet offrat
mera än 14 millioner kronor samt dessutom iklädt sig ansvarig¬
het för det belopp som derutöfver för företagets fullbordande er¬
fordras? Vidsträckta landsdelar och vigtiga industrigrenar komma
att af denna jernväg, när den blir färdig, skörda fördelar, som
nu icke ens kunna beräknas; och att detta är för staten i dess
helhet af yttersta vigt, derom lära vi väl alla vara ense.
Betraktar man vidare den uppoffring, som från statens sida
skulle komma i fråga för detta företag och i hvilket förhållande
den står till den vinst som det allmänna deraf hade att hemta,
så tror jag icke, att denna uppoffring är för stor. Det nu ifråga¬
satta lånet utgör tillsammans med det lån, som bolaget förut
erhållit, föga öfver y4 af kostnaden för sjelfva hufvudbanan. Riks¬
dagen har sjelf, då understöd beviljats åt andra banor, som utan
tvifvel_ varit af långt mindre vigt än denna, lemnat detta under¬
stöd till betydligt större belopp än hvad som här är ifrågasatt,
eller ända till -/:1 af anläggningskostnaden, samt tillika förklarat,
att Kongl. Maj:t egt bevilja anstånd med ränteliqviden under tre
år, högst ett år efter det banan blifvit fullbordad. Detta visar
att Riksdagen i allmänhet anser att en bana ett år efter det den
blifvit fullbordad bör gifva tillräcklig afkastning för att dermed
kunna betala den för lånet upplupna räntan; och härutinnan bör
man väl kunna tänka sig att förhållandet med den nu ifråga¬
varande banan kommer att gestalta sig lika fördelaktigt som med
de flesta andra. Räknar jag efter huru stor statens uppoffring
möjligen skulle kunna blifva under hela den först förflutna tiden,
då bolaget måhända icke kan betala någon ränta på sina lån och
denna tid utsträckes ända till tre år, så blefve denna uppoffring
dock endast omkring 1 million kronor. Men hvad har väl Riks¬
dagen gifvit i understöd åt Dalslandsbänan och Oscarshamns-
banan? Hvardera af dessa banor har fått sig anslagen 1 million
kronor och dessa utan återbetalningsskyldigket. Kan det då anses
N:o 61.
Fredagen den 17 Maj, f. m. 7
vara för mvcket, att Riksdagen träder emellan och med lika be- Om
lopp till utförande befordrar ett »retag, kvilket ett enskild»"^;'
bolag med så sällspord energi framdrifvit och hvarvid för när ~ nas jernvägs~
varande 2,BOO personer äro sysselsatta, men hvilka, i fall Riks- aktiebolag.
dagen fattade sitt beslut enligt reservanternes förslag, ögonblick- (Porto
ligen komme att afskedas, enär vid sadant förhållande hela jern-
vägsanläggningen skulle lemnas ofullbordad., till skada för landet
och med förlust till stor del utaf de 10-tals millioner kronor, som
redan äro nedlagda på företaget. .
Men det är icke endast denna reservation, som är fogad vid
Stats-Utskottets utlåtande, utan mot detsamma finnes äfven en
annan afgifven, som rör nästa punkt. Den afser, att staten skulle
upptaga lån till belopp af 30 millioner kronor för att dermed in¬
köpa jernvägsobligationer.
Icke tror. jag, och många äro väl icke de som tro, att detta
tillstyrkande kommit derföre, att dessa säkerhetshandlingar skulle
ega det stora värde, att staten för att förvärfva sig dem skulle
vilja upptaga ett lån på 30 millioner. Det ligger utan tvifvel
till grund för detta tillstyrkande ett annat motiv, och det är att
bereda mera lättnad i nu varande finansiella förhållanden, hvilka,
icke till följd af landets bristande tillgångar utan genom använ¬
dande af ett öfvermått af verksamhet och kapital, taga någon
omtanka i anspråk. De tio ledamöter af Första Kammaren, som
i den omnämnda reservationen hafva förenat sig, äro utan,tvifvel
icke de enda i Riksdagen, som hysa den deruti uttalade åsigten.
Deremot kan hos andra finnas en afvikande åsigt, och ehuru jag
visserligen icke har med de finansiella ärendena att företrädesvis
befatta” mig, får jag dock icke hålla mig alldeles derifrån skild
och har derföre, samt till följd af den äran jag har att vara leda¬
mot af representationen, måst söka göra för mig klart hvad den
nuvarande ställningen kan fordra. Jag har dervid för min del-
kommit till den öfvertygelsen, att klokheten bjuder att den kon¬
tanta penningetillgången inom landet i någon mån förstärkes, men
jag har icke funnit mig öfverbevisad, att den af Första Kamma¬
rens reservanter föreslagna förstärkningen är till fulla beloppet
alldeles nödvändig, och än mindre att det för användandet af de
inflytande lånemedlen föreslagna sätt är det mest lämpliga. Jag
tror att ett belopp, motsvarande hvad för bergslagsbanan begärts,
tillagdt hvad som för statens egen räkning bör upplånas är för
ändamålet tillräckligt, men också oundgängligt, och för, min del
skulle jag således för dem, som hysa samma åsigt som jag, icke
finna det välbetänkt att undandraga bergslagsbanan det under¬
stöd, hvaraf den är i behof och hvarigenom staten kunde undgå
att invecklas i vidsträcktare låneförhandlingar.
Detta ett särskildt skäl, måhända underordnadt; men hvad
som är af vigt, det är att staten icke lemnar utan understöd ett
jernvägsföretag, utan exempel i vårt land med hänsyn till de
uppoffringar det tager i anspråk och de stora fördelar landet
utan tvifvel i en snar framtid deraf skall skörda.
Då jag således, af dessa skäl, ber Kammaren betänka, huruvida
ff:o 61. 8 Fredagen den IT Maj, f. m.
understöd 'åt ?et,icke ,k“ ™ ?kä\ att i hufvudsak bifalla hvad Kong]. Makt
Bergslager- 1 afseende a bergslagsbanan föreslagit, bör jag derjemte förklara
r,n« att, med afseende a den föga väsentliga skilnad i sättet för un¬
derstödets lemnande som förefinnes mellan Utskottets betänkande
och -Kong! Matos proposition, jag icke anser mig kunna begära
P^7-1 "j®1 U den senare, utan far förklara att Regeringen
i afseende på sättet subordinerar sin åsigt, som grundats derpå
att det för lemnande af understöd af Regeringen föreslagna redan
xörut varit af Riksdagen vid flera tillfällen adopteradt. Jag vill
sålunda lemna detta Regeringens förslag för att antaga och till¬
styrka det som af Utskottet är framlagdt.
nas jernvägs
aktiebolag.
(Forts.)
Herr Carl. Ifvarsson: Det skulle vara mycket kärt, om
grundad, anledning förefunnes att antaga, att i den Kongl. propo¬
sitionen frågan tagits i öfvervägande från den synpunkt, ur hvilken
den nu mera blifvit sedd från statsrådsbänken; men så torde icke
vara förhållandet. Ty efter hvad jag kunnat inhemta af Herr
Civilministerns anförande, skulle meningen vara att understödja
företaget sålunda, att anslag lemnades till befrämjande af den i
fråga varande jernvägsanläggningen. Men den Kongl. propositionen
innehåller platt intet sådant, utan ett förslag att lemna lånebidrag,
och då den innehåller ett sådant förslag har man haft anledning
antaga, att Kongl. Maj:t ansett den säkerhet, hvarpå lånet skulle
utlemnas, vara tillräcklig för att staten skulle kunna påräkna att
återfå sitt. Men nu är förhållandet, att de obligationer, som äro
ifrågasatta att utgöra säkerhet för lånet, gälla icke på långt när
vid försäljning den procent, till hvilken det föreslagits att staten
skulle mottaga dem såsom säkerhet för lånet. Då de vid försälj¬
ning icke betinga mer än mellan 50 och 60 procent, så är tydligt,
att, om de inköpas efter 90 procent, den föreslagna säkerheten
icke kan vara tillräcklig. Det har sålunda, efter min uppfattning,
Y0an* Utskottets skyldighet att, om lån bör lemnas, tillse, att staten
tar full säkerhet för lånet. Det kan naturligtvis icke heller hafva
vant meningen något annat, då förslaget utgått från Kongl. Maj:t,
men det skulle hafva vant oförlåtligt om, då Utskottet funnit att
obligationerna numera fallit i pris, Utskottet skulle tillstyrkt att
taga dem för samma belopp; Utskottet kunde då med rätta hafva
nlandrats för att icke hafva sett upp. Det må nu vara attreser-
vanternes förslag^ till hvilket jag sluter mig, kan blifva kinkigt
att tillämpa i fråga om den föreslagna säkerheten. Men jag
tror, att, om ^detta kan tillämpas, staten skulle få fullkomlig
säkerhet för lånesumman. Ett sådant understöd, hvarom här är
fråga, bör och kan man, enligt min åsigt, lemna bolaget, menför
att kunna gå längre och tilldela bolaget statsanslag, borde ett
förslag _i sådan retning hafva framkommit. Hade Kongl. Maj:t
föreslagit att lemna ett anslag a t. ex. 8 millioner kronor och ett
]ai? ajnlkal®des 3 millioner kronor äfvensom att taga obligationer
till 40 a ^50 procent såsom säkerhet för lånet, hade man vetat
h7ai;°“ fråga var, och kanske hade man då ansett det vara billigt
att tilldela understödet under båda dessa former, åtminstone hade
Fredagen den 17 Maj, £. in.
9
N:o 61.
frågan bort komma under öfvervägande. Nu är förhållandet, att, Om låne-
om Kongl. Maj:ts proposition skulle bifallas, det icke skulle före- m^ersUd åt
finnas några utsigter för. staten att få igen sitt, åtminstone icke Tjemvägs-
allt, och då det icke blifvit i fråga satt att staten skulle efter- aktiebolag.
skänka något deraf, kan man icke gerna gå till väga på detta sätt. (Forts.)
Hvad beträffar Utskottets förslag och skilnaden mellan detta
och Kong!. Maj:ts proposition, så tror jag, att, om man betänker
att det i ena fallet är fråga om lån, och man tillika utgår från
den synpunkten, som Regeringen troligen gjort, att full säkerhet
för lånet skulle lemnas, blir det en helt annan sak att köpa obli¬
gationer. Köper staten obligationer, så blir staten egare af dem,
men i det andra fallet kommer staten att innehafva obligationerna
såsom säkerhet för det utlemnade lånet. Skall staten nu köpa
obligationer, så har man dermed äfven kommit derhän, att det
med stöd af detta förfarande i ett fall kan sättas i fråga, huruvida
icke staten skall uppköpa obligationer från många andra håll.
Det är en helt annan princip att belåna obligationer än att inköpa
sådana.
Jag tror således, att, om icke reservanternes förslag är an¬
tagligt, är Kongl. Maj:ts proposition lika så väl som Utskottets
förslag det ännu mindre,' förutsatt att man icke vill på omväg
lemna anslag, som, enligt mitt förmenande, aldrig varit afsedt i
den Kongl. propositionen.
På grund af hvad jag nu anfört förenar jag mig i Herr
Gustaf Jonssons yrkande om bifall till reservanternes förslag.
Herr C. A. Jönsson instämde med Herr Carl Ifvarsson.
Herr Liss Olof Larsson: Jag har, såsom Herrarne af
Utskottets betänkande sett, icke kunnat biträda vare sig Utskottets
förslag eller reservanternes mening. Utskottets förslag är, enligt
min åsigt, så beskaffadt att jag icke kan finna, huru Herr Tal¬
mannen skall kunna framställa proposition derå. Utskottet har
nemligen föreslagit att inköpa jern vägsobligationer, ehuru hvarken
Kongl. Maj:ts proposition derom innehåller något eller någon
motion i detta fall föreligger. Den Kongl, propositionen afser
endast att lemna ett lån, men på grund af samma proposition
föreslår Utskottet att i stället inköpa värdepapper.
Jag tillåter mig nu lemna en liten historik rörande det i
fråga varande bolaget. Jag tror att det kan vara berättigadt,
då detta bolag uppträder och anropar den allmänna barmhertig-
heten eller ber att staten skall träda emellan, enär bolaget icke
kan hjelpa sig sjelf! Bolagets eller rättare styrelsens — ty
bolaget har aldrig haft rätt att yttra sig angående bolagets ange¬
lägenheter — sätt att hitintills sköta saken bör i icke ringa grad
inverka på, huruvida den är förtjent af den allmänna barmhertig-
heten. 1871 ingingo åtskilliga personer till Kongl. Maj:t med en
ansökan om koncession å anläggandet af en jernväg mellan Falun
och Krossekärr. Samtidigt anmälde verkställande direktören i
Frövi—Ludvika bolag, att bolaget var betänkt på att bygga en
K:o 61. 10 Fredagen den 17 Mai. f. m.
Om låna- jernbana mellan Ludvika och Falun. Detta föranledde dock icke,
"Bersiåne^ såvi(^t jag kunnat finna, till någon Regeringens åtgärd. Den 13
nas jernväg»- September samma år inkommo flera framstående personer från
aktiebolag. Wermland med flera orter till Kongl. Maj:t med 5 särskilda an-
(Forts.) sökningar om koncession å anläggandet af samtliga de jernvägar,
som omförmälas i Kongl. Maj:ts förevarande proposition. Straxt
härefter anhöll Frövi—Ludvika jernvägsbolag om koncession å
anläggandet af jernbana från Ludvika till Falun med bibana till
Insjön. Kongl. Maj:t afslog den senare ansökningen, men biföll
de förra med någon förändring. Det senare bolaget hade nem¬
ligen förbundit sig att bygga fortare än det andra bolaget, men
sedan detta förklarat sig vilja bygga lika hastigt, erhöll det kon¬
cession. På grund af denna koncession utfärdades inbjudning till
aktieteckning. I denna inbjudning, som äfven circulerade i våra
bygder, heter det, att man skulle bygga jernväg från Falun till
Kihl med bibanor, deribland den till Insjön, äfvensom i mån af till¬
gångar en jernbana mellan Kihl och Göteborg. ‘Denna senare skulle
icke vara färdig förr än inom år 1882, men de öfriga skulle vara
färdiga inom 1879 års utgång, en handel till och med tidigare.
Det var på grund af dessa inbjudningar till aktieteckning, som
man förmådde flera personer inom min ort att teckna aktier till
belopp, som i förhållande till deras tillgångar icke voro obetydliga.
Dessa. teckningar skedde med det uttryckliga förbehåll på teck-
ningslistorna, att bibanan till Insjön skulle inom den af Kong!.
Maj:t bestämda tid göras färdig. Dessa teckningslistor togos för
göda af bolaget, som derigenom än ytterligare iklädde sig skyldig¬
heten att fullgöra hvad som stadgades i Kongl. Maj:ts koncession.
Bolaget stälde säkerhet för sina åtagna förbindelser, nemligen
200,000 kronor, men deremot stäldes då ingen säkerhet för full¬
bordande af banan emellan Kihl och Göteborg, emedan denna handel
enligt den nådiga koncessionen skulle komma till utförande i allra
sista rummet. Af dessa 200,000 kronor skulle ett belopp af 50,000
kronor utgöra säkerhet för fullbordande af bibanan till Insjön.
Detta var visserligen icke någon större summa, som sålunda ned-
sattes, så att det var icke på grund af densamma som Dalarnes
befolkning omfattade det af bolaget framlagda förslag med
förtroende, utan det var med afseende på de män, som stodo
i spetsen för detta företag, hvilkas heder man ansåg innebära en
vida större säkerhet än de deponerade 50,000 kronorna, och det var
i förlitande på dessa personers heder och förmåga, som man teck¬
nade aktier i jernvägen samt på densammas utförande baserade
andra företag inom orten.
Men man har sett huru det har tillgått. Interimsstyrelsen
hade visserligen förbehållit sig att icke vara underkastad något
omval förrän banan till Kihl var färdig; och, då denna styrelses
ledamöter till största delen voro bosatta inom Göteborg, sträfvade
dessa att draga banan till denna stad. Nu var det naturligt att
efter det första förslaget och den af Kongl. Maj:t faststälda pla¬
nen var det ingen fara för fullbordande af bibanan eller banan
till Kihl, från Falun räknadt, ty skulle en brist uppstå, så måste
Fredagen den 17 Maj, f. in.
11
N:o 61.
densamma visa sig på den de! af banan, som skalle sist fullbordas, 0m „
nemligen emellan Kihl och Göteborg. Detta insåg majoriteten "
inom Styrelsen ganska väl och derföre tog man sig för att bygganag’jernvägs-
banan mellan Kihl och Göteborg, innan bibanan till Insjön ens var aktiebolag.
påbörjad och detta naturligtvis för att, om någon brist skulle (Forts.!
uppstå, åtminstone icke banan till Göteborg skulle gå förlorad,
under det att man kastade öfver bord den svagare parten inom
bolaget. Man talade åtskilligt om att sådant skulle kunna hända
och att Dalarne således icke skulle få sin bibana bygd, men
ehuru vi icke trodde något sådant vara möjligt, så var det med
synnerlig glädje, som Dalarnes befolkning erfor att den af Ko¬
nungens rådgifvare, som kontrasignera! den nådiga koncessionen,
blindt utsedd till statens ombud inom Styrelsen, emedan deraf'
stadgades den öfvertygelsen, att alla de förpligtelser, som bolaget
åtagit sig, skulle blifva uppfyida. Dalarnes befolkning ansåg sig
på den tiden stå i en stor tacksamhetsskuld till Kongl. Maj:toch
Hans Regering och särskilt till den ledamot af nämnda Regering,
som kontrasignerat den nådiga koncessionen, hvarigenom oss till¬
försäkrats att få den jernväg vi isynnerhet behöfde.
Nu har dock allt hvad jag omnämnt fått passera och, detta
— så vida jag icke i Civil-departementet fått origtiga upplysningar,
— utan att statens ombud anmält att bolaget icke skött sig på
det sätt, som koncessionen bestämde. Det ser nästan ut, som om
bolagets sätt att sköta skulle hafva fått ega rum med medgif¬
vande af statens ombud, och dermed har också Dalarnes både
tacksamhet och förtroende till detta ombud, som så tillser att
Kongl. Maj:ts föreskrifter följas, upphört, likasom vår höga tanke
om styrelsens både vilja och förmåga att uppfylla åtagna förplig¬
telser. När man på detta sätt kommit till kännedom om huru
bolaget skött sig, så torde det kunna sättas i fråga, huruvida ett
sådant bolag kan vara förtjent af barmhertighet ifrån statens
sida och om det kan vara rådlig! för staten att kasta sig in i
äfventyrliga företag eller ikläda sig någon risk för att hjelpa ett
företag, som skötts på ett sådant sätt.
Man säger visserligen att det ligger i statens intresse att se
till, att banan blir bygd, och att icke arbetet stannar af, men der-
med är visst ingen fara. Den farhåga man i detta fäll hyser tror
jag mera är ett skrämskott. Ett företag, hvari landets rikaste
kommun har så stor del, och deri landets förnämsta enskilda pen-
ningeinrättningar äro så djupt intresserade, behöfver man icke
frukta för att det skall afstanna, ty det ligger i dessa mäktiga insti¬
tutioners .intresse att få banan färdig, och de lära visst icke tillåta
att arbetet får afstanna. Men detta tal är ändock ett ganska bra
sätt att välta från dem på staten det bekymmer, som man möjligen
kan hysa för att fä banan färdig.
Nu säger man i Utskottets hemställan, att staten skall inköpa
dessa obligationer. Det vore likväl ett sätt att sköta affärer, som,
om det vore fråga om en enskild mans affärer, ovilkorligen skulle
leda till hans ruin. Man skulle nemligen köpa bolagets obliga¬
tioner till en kurs af 90 procent. Om man nu ser på fondbörs-
N:o 61.
12
Fredagen den 17 Mai, f. Kl¬
öf» låne¬
understöd åi
Bergslager¬
nas jernväg 8-
aktiebolag.
(Forts.)'
noteringarne‘; i Stockholm, så finner man, att den 4 April 1878
' såldes dessa obligationer på fondbörs för 58 procent. Jag frågar
då om det kan vara en affär för staten att öfvertaga värdepapper
till 90 procent, som å fondbörs noteras till allenast 58 procent?
Om staten skulle beträda den vägen, är jag öfvertygad att
staten skulle kunna lasta sig öfverfull med dylika papper, genom
att, som bär är föreslaget, betala mera än 30 procent utöfver
hvad de gälla i den allmänna marknaden. Ehuru detta utan
tvifvel vore ett mycket beqvämt sätt för innehafvarne af dylika
papper, att blifva dem qvitt, vågar jag dock hemställa, huruvida
det för staten kan vara fördelaktigt att beträda en sådan väg och
öfvertaga dylika papper, och dessutom, hur skall det gå med
vår kredit i utlandet, när man der får veta att vi låna pengar för att
göra sådana affärer? Man torde dessutom med fullt skäl kunna
ifrågasätta huru det i sjelfva verket förhåller sig med dessa obli¬
gationer, som man föreslagit skulle lemnas såsom säkerhet för
lånet, om detta nu beviljades. Man saknar nemligen icke allt
skäl att ifrågasätta, huruvida bolaget verkligen skulle vara i stånd
att uppvisa dessa obligationer, eller om de icke åtminstone till en
del redan äro hypotiserade i vissa banker och att det således
just är för att lösa in dessa obligationer, man skjuter bolaget
framför sig och begär att staten måtte mellankomma och lemna
iån, emot förbindelse från bolagets sida att bygga banan färdig.
Hvad har man väl för garantier, mine herrar, att bolaget verkli¬
gen bygger banan färdig, om staten nu lemnar den begärda Jåne-
summan? Enligt min tanke alls inga, ty, om bolaget nu också
förbinder sig att fullborda bansträckningen med de medel det nu
kan erhålla, men hvilka i verkligheten stoppas i några bankers
fickor, kan det mycket väl hända, att bolaget efter ett eller ett
par år finner sig icke hafva tillräckligt med penningar till banans
fullbordande, och då återstår för staten ingenting annat än att
ytterligare bevilja några millioner, för att få banan till stånd.
Det är äfven en annan omständighet jag nu skulle vilja på¬
peka, emedan den förefaller något mystisk för en person, hvilken,
såsom förhållandet är med mig, icke är inne i alla de intrasslade
förhållanden, som med denna affär äro förenade. Då nemligen
för några år sedan dessa obligationer utbjödos till salu, stod en
anmälan derom med fetstil införd i nästan alla tidningar, deruti
bland annat förekom, att ett lån på 36 millioner var afslutadt med
landets största penningeinrättningar, men man hörde då icke ett
ord talas om att bolaget hade obligationer qvar för 7 millioner,
utan i de annonser, som då spriddes öfver hela landet, stod det
bestämdt angifvet, att bolaget kontraherat med den ofvannämnda
banken om hela det lånebelopp, som för banans fullbordande an¬
sågs nödvändigt.
Nu deremot kommer man och säger, att hvad man förut sagt
icke vore fullt rigtigt, emedan man vid lånets kontraherande ta¬
git undan några millioner och derföre vill man nu att staten skall
träda emellan och räcka bolaget en hjelpsam hand.
13
N:o 61.
Fredagen den 17 Maj, f. m.
I det lärokontrakt, som upprättats mellan jernvägsbolaget och Om Mm-
de penninginrättningar, som lemnat de dertill erforderliga medlen,
äfvensom^ på baksidan af obligationerna, finnes uttryckligen sagdt, nas jernvägs-
att bolaget kontraherat med dessa penningeinrättningar om ett lån aktiebolag.
på 36 millioner och att bolaget till säkerhet för dessa medel stälde (Fort?.)
alla de i Kong]. Maj:ts koncession för jernvägsanläggningen upp¬
räknade jern vägssträckningar.
Då nu bolaget användt dessa medel, hvarföre det satt samt¬
liga sina jernvägar i pant, men likväl underlåter att bygga en af
dessa banor, vill jag just fråga huru ett sådant förfaringssätt skall
anses. Jag är icke sjelf jurist och förstår väl derföre måhända
icke saken rätt, men nog förekommer det mig som om obligations-
innehafvarne skulle kunna kräfva sina penningar tillbaka, då bo¬
laget icke fullgjort den förbindelse det enligt lånekontrakten
åtagit sig, att med lånet fullborda samtliga jernvägsanläggningarne,
Indika skulle tjena såsom säkerhet.
Jag är rädd för att förvecklingar skola uppstå, vare sig man
bifaller Kongl. Maj:ts proposition eller Utskottets förslag.
Om jag skulle blifva satt i valet emellan att rösta för Ut¬
skottets 'förslag å ena sidan och den af de öfriga reservanterne
afgifna reservationen, är det helt naturligt att jag för min del
obetingadt kommer att rösta för reservationen, ty derigenom får
man åtminstone säkerhet för den begärda låneförsträckningen --
en fordran som jag tror hvarje långifvare har rättighet att ställa
på en lånsökande. — Reservanterne hafva nemligen fordrat säker¬
het för lånet, och deruti har man åtminstone någon garanti för
att banan blir färdigbygd, om lånet lemnas. I detta fall blir det
nemligen icke staten utan de kommuner, landsting och enskilda
personer, som iklädt sig ansvaret härför, som utgöra garantien
för att banan verkligen kommer till stånd med de millioner, som
af staten skulle lemnas såsom lån, och detta är ock en anledning,
hvarföre jag hellre ansluter mig till reservanternes än till Ut¬
skottets förslag. Jag får dock på samma gång gifva tillkänna
att, om det blefve frågan att rösta emellan Utskottets förslag och
rent afslag å framställningen, skulle jag naturligtvis rösta för
afslag, och härom anhåller jag för närvarande hos Herr Talmannen
om proposition.
Man har i denna fråga enskild! sagt mig och jag har dessutom
i offentligt tryck fått läsa, att jag skulle illa motsvara mina
kommittenters intressen genom att ställa mig på den ståndpunkt
jag innehar. Det händer en och annan gång vid riksdagen att
eu representant kommer i en svår ställning, då det egna intresset
kommer i kollision med det allmännas fördel, och för min del får
jag bekänna, att jag aldrig förr varit satt på så härd! prof som i
nu föreliggande fråga. Det har nemligen icke saknats anledning
att tro, att, i fall jag stält mig på andra sidan, jag dermed vunnit-
några garantier för att den bana, som så lifligt intresserar min
' ort och mina kommittenter, skulle blifvit fullbordad. Jag har
dock lyckligtvis nu vunnit en seger, större än någon som jag förut
vunnit, nemligen seger öfver mig sjelf och mina egna intressen,
N:o 61. 14 Fredagen den IT Maj, f. m.
Om låne- äfven när dessa äro så stora som i föreliggande fråga. När man
BeryllL 'r säSer> att jaS illa bevaka.!' mina kommittenters intresse i föreva-
Msiem*ä^?-rande och derigenom uppväcker deras missnöje, får jag på
aktiebolag, det bestämdaste tillbakavisa en sådan tanke om mina kommitten-
(Fnrts.) ter, i fall någon i Kammaren skulle hysa den, såsom förnärmande
mot Dalarnes folk. Detta folk fordrar icke af sina representan¬
ter, att de för ortens eget intresse skola åsidosätta det allmännas
och inleda staten i äfventyr som för densamma är olycksbrin-
gande, och jag är fullt öfvertygad att, äfven om af min ställning
i frågan med visshet följde, att banan till Insjön icke komme till
stånd, så handlar jag i öfverensstämmelse med hvad mina kom-
mittenter sjelfva tänka om huru man bör handla, när det gäller
att döma mellan det egna intresset och det allmänna bästa. Det
är mycket illa, om vi ginge miste om denna bana, och det är så
mycket värre, som det just varit Kongl. Maj:ts år 1871 för ifråga¬
varande bolag utfärdade koncession, som varit till hinder för det
intresse deruppe, som eljest skulle varit verksamt för bibanans
åstadkommande, ty det lider intet tvifvel att under loppet af de
» 7 år, hvarunder denna koncession legat härför i vägen, banan, om
så ej varit fallet, redan varit bygd och öppnad för trafik; det
finnes ingen i orten, som icke är härom öfvertygad. Men allt
detta kan icke hjelpa, ty, som jag sagt, det allmänna bästa måste
gå före det_ enskilda intresset. Jag måste derföre intaga den
ståndpunkt, jag gjort, och yrka afslag å Utskottets förslag.
Herr Carl Ericson: Då det kunde synas ligga i mitt sär¬
skilda intresse såsom representant från vestra delen af Sverige,
att önska fullbordande af bandelen Kihl—Trollhättan, så ber
jag endast få i korthet nämna, att de kommuner, för hvilka jag
är representant, visserligen hafva en obestridlig fördel af den
redan färdjgbygda bandelen Göteborg—-Trollhättan, men deremot
icke. den ringaste nytta af att erhålla bandelen Trollhättan—Kihl
färdigbygd. Jag nämner dock icke detta derföre att jag, såsom
den siste ärade talaren, alltid betraktar det såsom egennytta hos
en representant, om han är närmare fästad vid de åsigter, som
möjligen kunna vara hans kommittenter till fördel, ty detta här¬
leder sig helt enkelt deraf, att menniskan i allmänhet tror det
hon önskar.
Det har uttalats mycket klander mot bolagsstyrelsen, derföre
att den icke, vid upptagandet af dess obligationslån å 36 millio¬
ner, då dertill var tillfälle, utsläppte alla obligationerna utan till
en framtid reserverade sju millioner. Ett sådant klander kan jag
dock icke finna särdeles befogadt, ty om styrelsen ansåg skäl att
endast placera 29 millioner men behålla sju, skedde detta 4nöjli-
gen i den tanke, att då jernvägsbyggnaden närmade sig sitt full¬
bordande, prisen å obligationerna skulle ställa sig för bolaget
fördelaktigare.
Men, mine Herrar, jag frånser helt och hållet dessa förhål¬
landen och ser saken från synpunkten af det allmänna och stora
intresse, som här föreligger. Ty här är icke fråga om något litet
15
N;o 61®
Fredagen den 17 Maj, f. m.
ortintresse, här är icke fråga om någon liten jern vägssträcka, som Om låne-
går genom ett län eller kanske en del af ett län; nej. här är fråga sZ'nUge7-
om en jernväg, som går genom fem län och en jernväg, som ar nas/ern;äffS.
fyratiofem mil lång. _ aktiebolag.
Det har jemväl framhållits, att det skulle vara oförståndigt (Forts.)
af staten att i någon nämnvärd mån understödja en bana sådan
som denna, hvilken skulle komma att konkurrera med stambanan.
Jag tviflar dock, att någon skall lyckas uppdraga en jernvägs-
linie i mellersta Sverige, 45 mil lång, utan att den berör en och
annan punkt, der det kan uppstå konkurrens med trafiken å stam¬
banorna. Men vill man söka att i mellersta Sverige uppdraga
en sådan linie, tror jag att man svårligen kan uppdraga någon,
som mindre än denna skall komma att konkurrera med stamba¬
norna. Jag bestrider ingalunda att vid en och annan punkt en så¬
dan konkurrens kan komma att ega rum, men i största delen af
den trakt, banan genomlöper, kan ingen sådan konkurrens ifråga¬
komma.
Reservanterne hafva i olikhet med Utskottet ansett, att låne¬
understödet i fråga borde beviljas endast under förutsättning af
säkerhet, bestående af kommuners, landstings, eller andras ingångna
ansvarighet. Hvad kommunernas ansvarighet angår, tror jag icke,
att någon kan anse denna vara af mycken vigt, ty den ansva¬
righet, kommunerna skulle kunna ikläda sig, torde icke vara ens
nämnvärd. Hvad landstingen angår skulle man väl härmed huf¬
vudsakligen afse Elfsborgs landsting, enär jernvägen, som skall
byggas, stryker genom Dalsland. Jag har någon kännedom om*
detta landstings åsigter och tror mig icke säga för mycket, då
jag påstår, att länet icke ikläder sig en sådan ansvarighet, som
den ifrågasatta, isynnerhet som det redan förut iklädt sig ganska
betydligt ansvar för andra jernvägsanläggningar. Således tror
jag icke att man har att vänta någon ansvarighet från kommu¬
nerna och landstingen. Det återstår då att se till, huru härmed
kan förhålla sig med de “andra", som reservanterne omnämnt och
hvarmed otvifvelaktigt i främsta rummet åsyftas Göteborgs stad.
Jag är icke medlem af detta samhälle och kan derför icke känna
till hvad dess styrelse kan komma att besluta i denna fråga.
Men hvad som är mig bekant, är att från jernvägsbolagsstyrelsen
utgått en uppmaning till samtlige stationschefer utefter banan att
ordna arbetena så, att de kunna inställas den 15 nästkommande
Juni och arbetarne »samtidigt må kunna afskedas. Detta visar
tydligt att styrelsen afvaktar det svar, som Riksdagen nu kom¬
mer att gifva.
Om man emellertid skall yttra sig något om Göteborg Och
sannolikheten af att det skulle vilja ikläda sig någon ansvarighet
för det begärda lånet, torde det, såsom äfven från statsrådsbän-
ken blifvit framhållet, vara skäl att eftertänka hvad detta sam¬
hälle redan åtagit sig i och för den ifrågavarande jernvägsan-
läggningen. Såsom förut är nämndt, har staden sjelf för detta än¬
damål tecknat aktier för 3,000,000 kronor och enskilda personer
för 8,000,000 kronor. Dessutom hafva åtskilliga banker inom
tf:o 61.
16
Fredagen den 17 Maj, f. m.
Om låne¬
understöd &
Bergslager-
mas jernvägs
alitielolag.
(Forts.)
staden öfvertagit obligationer till ett betydligt belopp, och häraf
lärer omkring 10,000,000 kronor inom samhället vara placerade.
. Der hafva vi således en summa af 21,000,000, som redan blifvit
dragen från detta samhälle för ifrågavarande ändamål. Göteborg
må betraktas såsom ett rikt samhälle, och lag tror också, att det
så är. Men detta oaktadt torde den omständighet att en summa
af 21 millioner dragits från affärerna derstädes vara äfven för
detta samhälle ganska känbar. Min tro är fördenskull att Göte¬
borg, så kändt, som det är, för urskilning och förstånd vid sina
transaktioner, icke skall för denna sak göra större uppoffringar
än det hittills gjort. ur 0 ,
Om man emellertid skulle kunna tänka sig möjligheten af att
bolaget kunde prestera sådan säkerhet, som reservanterne upp¬
ställa såsom vilkor för bifall till förslaget, lär det dock bli nära
nog omöjligt för bolaget att under sådana förhållanden genast
skaffa sig penningar, hvaremot det, om Utskottets förslag god¬
kändes, vida lättare skulle kunna skaffa sig medel att utan af¬
brott fortsätta och fullborda sitt stora arbetsföretag. De tvänne
bandelar, som redan äro färdiga, nemligen linien Falun—Kihl och
Trollhättan—Göteborg, kunna, åtskilda såsom de nu äro, icke
sägas hafva stor betydelse för den allmänna samfärdseln, och det
torde också vara ett oeftergifligt vilkor att dessa båda liniér sam¬
manbindas, för att Bergslags b anan i sin helhet skall kunna med¬
föra det allmänna gagn, som med denna bana från första stund
vant afsedt. Derjemte är att ihågkomma att staten till bandelen
.Falun—Kihl lemnat ett anslag af 5 millioner kronor, men deremot
icke understödt anläggningen af sträckan Kihl—Göteborg, hvilket
äfven torde utgöra ett skäl att icke motsätta sig förslaget att
staten skulle befrämja det vigtiga företaget genom att bevilja det
begärda lånet, 6,000,000 kronor.
Men det är äfven från en annan sida, som denna sak kan ses.
Yi veta nemligen, hurusom Dalslandsbanan, till hvilken icke blott
svenska staten utan äfven Norge lemnat icke obetydligt under¬
stöd, äfvensom den med Dalslandsbanan sammanhängande Smaa-
lenenesbanan i Norge blifvit anlagda just under förutsättning af
att Bergslagsbanan kommer till stånd, emedan i motsatt fall an¬
läggningen af de båda förstnämnda banorna vore i väsentlig grad
förfelad. Denna omständighet är ju också af största vigt vid be¬
dömandet af denna fråga, som för mig synes vara af så stort
allmänt intresse och af sådan nationalekonomisk betydelse, att
det förefaller mig, som om de braf, man här ställer på understöd
från statens sida, äro mera än någonsin befogade.
Den aktade representanten på hallandsbänken företog sig nyss
att uppdraga en skilnad emellan hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
nemligen att Riksdagen skulle bevilja ett lån, och hvad nu synes
vara i fråga, eller ett understöd. Jag tror icke att detta fordrar
något bemötande, ty hvar och en torde alltför väl inse det sväf¬
vande, som ligger i denna skilnadsbestämning.
Att den aktade talaren på dalabänken åter icke är belåten
med att Insjöbanan icke blifvit fullbordad, deröfver förvånar jag
Fredagen den 17 Maj, f. m.
17
> :o 61.
mig icke. Hans missbelåtenhet härmed kan vara fullt befogad. Om låne-
Men mig synes som om han skulle hafva större skäl att hoppas understöd åt
på denna banas fullbordande, ifall Bergslagsbanan kommer till naTjermägs-
stånd. _ aktiebolag.
Ser jag tillbaka i tiden, finner jag att Riksens Ständer för (Forts.)
jemt ett hälft århundrade sedan behandlade en fråga, som hade
mycken likhet med den, hvilken Riksdagen nu har att afgöra.
Riksens Ständer beslöto nemligen år 1828 att understödja Göta
Kanals anläggning med 800,000 riksdaler banko, på det att detta
stora företag icke skulle afbrytas, utan komma till utförande.
Detta beslut fattades af Rikets Ständer för ett hälft århun¬
drade tillbaka. Och jag hoppas att Kammarens ledamöter skola
följa sina företrädares exempel och icke tveka att godkänna Ut¬
skottets tillstyrkan om bifall till Kongl. Maj:ts förslag med de af
Utskottet deri gjorda förändringar. Jag yrkar bifall till Utskot¬
tets förslag.
Häruti förenade sig Herrar Stråle, A. Andersson i Smedbyn,
Westerdal och Håkansson.
Herr Bågenholm: I Kongl. Maj:ts nådiga proposition om
bidrag till den stora Bergslagsbanans fullbordande yttras att denna
bana har nära nog karakteren af en stambana och att med an¬
ledning af dess sträckning genom en stor del af våra bergslager
och den förening, som genom densamma vinnes mellan Östersjön
och Vesterhafvet kunde med säkerhet antagas, att den i sinom tid
skulle komma till stånd, äfven om det bolag, som nu tagit initia¬
tivet, icke förmådde bringa företaget till fullbordan. Då nu in¬
träffat så synnerligen missgynnande förhållanden i afseende på
industriel verksamhet och penningtillgången inom landet, att detta
starka och kraftfulla bolag finner sig ur stånd att fullborda den
stora och vigtiga föreningslänken, så synes det för mig uppenbart,
att staten bör lemna det biträde dertill, som nu blifvit föreslaget.
Detta stora företag, som omfattar en längd af 45 mil, har ju hit¬
tills fått ett understöd af staten till bra ringa belopp, nemligen
med blott 5,000,000 kronor. Ortintresset har likväl ganska storartadt
uttalat sig genom de 14,000,000 och något derutöfver, som i aktier
blifvit tecknade. Skulle nu detta företag icke kunna fullbordas,
så kommer deraf stora svårigheter att uppstå till följd af den stora
mängd af bolagets obligationer inom landet, uppgående till ett
sammanlagdt belopp af omkring 24 ä 25 millioner kronor, hvilka
derigenom komme att ligga nästan räntelösa. Det är alldeles klart
att, om denna bana icke fullbordas, de tillfälliga förhållanden, som
af en föregående talare nyss omtalades, lätt kunde blifva regel,
så att obligationer, som nu sålts till 58 procent, folie ännu mer i
kurs. Och det är fara värdt, att en sådan minskning i värdet af
denna stora massa obligationer skulle högst skadligt inverka på
penningställningen i öfrigt inom landet. Öm banan icke fullbor¬
das så komma de millioner, som redan nedlagts på densamma, att
fortfarande ligga räntelösa och kanske till stor del försvinna. Man
Andra Kammarens Prot. 1878. N:o 61. 2
N:o 61.
18
Fredagen den 17 Jlaj, f. m.
Om låne- . befinner sig här i ännu sämre ställning än då en redan färdig
understöd «<bana måste öfvergifvas, ty i senare fallet är dock ett resultat
nas jermdigs- vunnet, hvaremot i förra fallet de nedlagda millionerna ej medföra
aktiebolag, någon fördel för det allmänna. Det är således en betydlig skil-
(Forts.) nåd på sådana jernvägsbolag som ramla sedan de hunnit full¬
borda företaget, och dem som måste afbryta företaget i ofullbor-
dadt skick. Ty de förra hafva ändock förmått att åstadkomma
någon effekt för det allmänna. För de senare åter äro medlen
rent af bortkastade.
Vidare är, såsom en talare nyss nämnde, bandelen Kihl—Troll¬
hättans fullbordande beaktansvärdt med anledning deraf att på
denna handel utmynnar den genom Dalsland anlagda banan till
Norge. Då staten redan visat sitt stora intresse att få denna
senare bana till stånd genom att till densammas understöd anslå
en million kronor och då från Norges sida stora bidrag lemnats
till samma bana dels genom aktieteckning och dels genom Stor¬
tingets och Fredrikshalls kommuns lemnade penningeförsträcknin-
gar, så bör väl svenska staten tillse att såväl dess eget som det
norska intresset för denna bana icke blifver gäckadt derigenom,
att banan icke erhåller någon anknytningspunkt med det svenska
jernvägsnätet. Denna från Norge kommande bana skulle komma
att sluta vid Wenern och sålunda endast så länge sjöfarten på
denna sjö är öppen deröfver kunna ställas i någon förbindelse med
andra jernvägar inom Sverge. Men den ständiga och direkta för¬
bindelsen dem emellan året om skulle ej åvägabringas.
Man fruktar att om Riksdagen nu skulle till denna banas byg¬
gande bevilja den försträckning, som här är i fråga, skulle intres¬
senter i öfriga jernvägsbolag och andra industriella företag, som
för närvarande befinna sig i betryck, uppträda med anhållan om
statsbidrag. Det är naturligtvis mycket möjligt att sådant kom¬
mer att inträffa, ty tiderna äro nu onda. Men här är dock fråga
om en jernväg på 45 mil med en anläggningskostnad på 55 mil¬
lioner; och något dermed jemförligt lärer väl ingen annan kunna
uppgifva såsom skäl för sin begäran om statsunderstöd.
Det förhåller sig för öfrigt så med denna Bergslagsbana, att den
är delad i vissa sträckningar, af hvilka den ifrågavarande från Kihl
till Göteborg bildar ett helt för sig. Således kan man säga att
det begärda understödet afser att fullborda eu särskild bana. Och
det är ju icke ovanligt att enskilda jernvägsföretag, innan de på¬
börjas, erhålla statsbidrag. Hvad skulle det då ligga för fara uti
att på samma sätt understödja äfven det nu ifrågavarande före¬
taget? Om staten nu lemnar de begärda 6,780,000 kronor och dertill
läggas de fem millioner, som förut lemnats såsom statsbidrag för
banan i dess helhet, så utgör detta inalles omkring 11 millioner
kronor. Detta belopp utgör allenast en femtedel af hela anlägg¬
ningskostnaden 55 millioner. Och äfven om man tillika tager med
i räkningen upplupna räntor, så kan man i alla fall säga att sta¬
ten allenast bidragit med på sin höjd af hela denna anlägg¬
ningskostnad. Om vi då jemföra denna bana med andra, t. ex.
Borås—Herrljunga—Uddevalla-banan, så utgör denna senare bana
Fredagen flen 17 Maj, f. m. 19 N:o 61»
12G/io mil och har kostat, såsom jag vill minnas, 6,900,000 kronor. Om låne-
Härtill har staten bidragit med 4,617,000 kronor, eller i en betyd- understöd åt
ligt högre proportion än i fråga om bergslagsbanan ^sJrZTgs-
Reservanterne invända nu att staten aldrig tillförene lemnat aktiebolag.
lån emot obligationer. Men jag kan icke finna någon fara deri. (Forts.)
Obligationerna lemna ju i alla fäll säkerhet och äro i regeln att
betrakta såsom alldeles enahanda med reverser, med den skilnad
dock att obligationerna äro sins emellan i afseende på säkerheten
likstälda, men om en revers utfärdas, så utgår den med betal-
ningsrätt efter obligationerna.
Man har äfven ansett att svårigheten vid statsregleringen
skulle uppstå genom den utlottning af obligationerna som skulle
ifrågakomma. Jag ber att härvid få erinra att utlottningen sker
i Juli månad, och när påföljande Riksdag sammanträder känner
man resultatet af utlottningen och kan rätta sig derefter vid stats-
regleringens uppgörande. Och den svårighet som möjligen härvid
skulle uppstå på grund af ett så jemförelsevis ringa belopp som
sex millioner kan icke vara synnerligen afsevärd.
Vidare skulle enligt reservanternas förslag, kommuner och lands¬
ting ställa säkerhet för det ifrågavarande låneunderstödet. Här
har redan förut framhållits de stora svårigheter som med dylika
förbindelsers åvägabringande äro förenade. Och det är uppenbart
att under närvarande förhållanden är byggnadsarbetets fortsät¬
tande beroende derpå, att Riksdagen uttalar sig gynsamt för det
föreslagna biträdet till banan och att detta ej göres beroende af
landstings och kommuners beslut i afseende på ansvar för åter¬
betalningen. Jag har hört sägas, att om penningar redan nu blefve
tillgängliga, skulle banan innan årets slut kunna blifva till största
delen railsbelagd, broar och balustrader dervid dock undantagna.
Och när så stora insatser i företaget redan blifvit gjorda, måste
det vara synnerligen fördelaktigt att så snart som möjligt få före¬
taget till stånd, så att det kommer att gifva sin inkomst.
Man har äfven anfört att det icke vore skäl att köpa dessa
obligationer till nittio procent, emedan det vore föga sannolikt att
staten skulle få igen sina penningar. Men äfven om så skulle ske,
hvilket ju icke står i mensklig makt att bestämdt förutsäga, så
undrar jag, om den uppoffringen i alla fall skulle vara synnerligen
afsevärd i förhållande till det stora resultat, som. genom banans
fullbordande skulle vinnas. När denna 45 mil långa bana blifvit
fullbordad, uppgå skulderna å densamma inalles till 41,000,000
kronor, eller 900,000 kronor per banmil.
Nu bör man komma ihåg, att detta företag icke är att betrakta
såsom ett vanligt litet sådant.®Dessutom är det med sin rullande
materiel nästan fullfärdigt; men icke nog dermed, utan der är
beräknadt åvägabringas ganska storartade reparationsverkstäder,
på det att banan skall kunna reda sig sjelf i detta hänseende.
Allt detta gör att inkomsten till räntan och amortering på en skuld
af 900,000 kronor per mil synes böra kunna erhållas.
Alldeles ointresserad för min enskilda del, emedan jag hvarken
eger några obligationer eller aktier i denna bana, och emedan jag
X:0 61. 20 Fredagen den 17 Maj, £. m.
Om låne-' för öfrigt bor i en bergslagsort, som till följd af' sitt läge alldeles
■understöd icke bär att emotse någon trafik på denna bana, ser jag frågan
iwllenimhis-från synpunkten af dess vigt för det allmänna; och då jag ser de
aktiebolag, enormt störa krafter, som för bergslagsorternas transporter fordras
(Forts.) samt tillika vet den stora längd, som denna bana bar att passera
genom _ bergslager och skogsorter, så ligger det för mig ganska
nära till bands att supponera, att denna bana skall komma att
bära den ränta, som beböfves för att kunna uppehålla dessa
obligationer, förutsatt nemligen, att den får vara i verksamhet
några år, samt att vi åter komma in i någorlunda goda tider, så
att icke industrien kommer att fortfarande få laborera under det
svåra betryck, som det nu rådande; ty om nu varande förhållan¬
den skulle fortfara 5 å 10 år till, kan man naturligtvis alls icke
beräkna huru förhållandena komma att ställa sig.
Af de skäl, jag sålunda haft äran anföra, förenar jag mig
med dem, som yrkat bifall till Utskottets förslag.
Herr Biesert: Ehuru jag af två föregående talare blifvit
till allra största delen förekommen i afseende på det, som jag
hade ämnat yttra, så vill jag dock, eftersom jag har ordet, i största
korthet angifva de skäl, som äro för mig bestämmande för att med
min röst bifalla Utskottets föreliggande förslag. Men, innan jag
inlåter mig på sjelfva saken, ber jag att få för Kammaren gifva
tillkänna, att den ort, som jag har äran att tillhöra och repre¬
sentera, ingalunda är på något sätt berörd af ifrågavarande jern-
banesträckor och att icke heller jag sjelf vid dem är fästad genom
några enskilda intressen, vare sig i egenskap af obligationsinne-
hafvare, aktie-egare eller på annat sätt. Jag finner mig föranlåten
att göra ett sådant tillkännagifvande ,— ehuru det borde vara för
hvarje representant öfverflödigt — af den anledning, att, då jag
vid ett föregående tillfälle talat för beviljandet af ett äskadt an¬
slag till en annan jernvägsanläggning, så hade jag sedermera det
obehaget, att från en och annan ledamot af denna Kammare höra
den frågan till mig framställas, huruvida nämnda jernväg komme
att gå förbi min egen dörr. Således är det till förekommande af
dylika^ spörjsmål, — hvilka, om de än icke innefatta en direkt
förebråelse, dock måste vara för en representant obehagliga och
förnärmande, — som jag funnit mig föranlåten att på förhand
gifva tillkänna den ställning, jag i detta hänseende intager till
föreliggande fråga.
Af Utskottets utlåtande kan man finna, med hvilka resurser
detta störa enskilda företag, hvilket ojemförligt är det största, som
förekommit i vårt land, inledt sitt verksamhet. Om man tager i
betraktande de gynsamma konjunkturer, som då vore rådande och
de goda papper, som bolaget då hade att erbjuda såsom säkerhet,
så tror jag att ingen kan säga, att affären inleddes på osunda
och origtiga grunder, eller att dervid stäldes för stora förhopp¬
ningar på framtiden. Jag behöfver icke upprepa dessa summor,
hvarmed bolaget började sin verksamhet, enär de finnas upptagna
i Utskottets utlåtande sid. 2. Ku har dock inträffat, att, oaktadt
Fredagen den 17 Maj, f. m. 21 N:0 61.
dessa enligt min uppfattning solida grunder, bolaget dock kommit Om läne- _
i förlägenhet med afseende på medel tillföretagets slutliga genom-
förande — en förlägenhet, hvilken icke torde hafva varit oväntad nas jernJväg's.
— likasom den icke heller är obekant — med hänsyn till de aktiebolag.
ogynsamma förhållanden, som under de sista två åren egt rum (Forts.)
och hvilka utgöra ett ganska talande skäl för hvad som sålunda
inträffat. Att bolagets angelägenheter varit omhänderhafda af
en driftig och verksam styrelse, derpå torde, åtminstone efter min
uppfattning, den omständigheten lända till bevis, att flere bandelar
blifvit öppnade för allmän trafik långt före den i koncessionen
bestämda tid och att arbetena derå äro utförda på ett sådant sätt,
att dessa bandelar äro fullt jemförliga med statens egna banor.
Sistnämnda omständighet, eller att arbetena äro utförda på ett
solidt sätt, hvarigenom de kunna bestå för framtiden, utgör för
mig ett bestämmande skäl, att bifalla Utskottets förslag. Hade
deremot banorna varit bygda på ett slarfvigt sätt, så skulle jag
funnit mig mindre manad dertill, enär jag antager, att en illa
bygd och slarfvigt tillkommen bana skulle komma att kräfva så
stora omkostnader att densamma icke kan för framtiden bära de
betydliga underhållskostnader, som erfordras och ännu mindre
ränta af sig. Dessutom ligger mycken stor vigt vid att banan
blifver väl bygd, då man vet att densamma genomskär våra
vigtigaste bergslager, från hvilka hufvudsakligen tunga effekter
komma att transporteras. Skulle Riksdagen icke bifalla Utskottets
förslag, eller om Riksdagen rent afsloge detsamma, eller också
bifölle reservanternas hemställan — hvilket jag skulle anse lik¬
tydigt med rent afslag — så skulle derigenom uppstå stora och
oberäkneliga förluster, icke allenast för de orter, banan genomgår,
och der man å densamma nedlagt betydliga kostnader, utan äfven
för det allmänna; ty nämnda orter äro af så stor betydelse för
vårt land, att företaget icke är att anse såsom endast ett enskildt
intresse, utan af beskaffenhet att sammanfalla med statens intresse.
Utom dessa omständigheter, som jag nu haft äran anföra, kommer
dertill en annan olägenhet i händelse Riksdagen icke bifaller
Utskottets hemställan att understödja bolaget i dess helhet, nem¬
ligen att efter all sannolikhet arbetena å banan komma att genast
upphöra; och hvad blir följden deraf? Jo den, att 2,500 personer,
som för närvarande äro vid banan sysselsatte, genast skulle blifva
uppsagda och skilda från sina anställningar, samt följaktligen öka
antalet af sysslolösa arbetare, som vi redan förut hafva. Om
bandelen emellan Kihl och Trollhättan icke fullbordas, hvad blir
då vidare följden? Jo, den, att Dalslandsbanan, — hvartill Riks¬
dagen för några år tillbaka lemnade ett understöd utan åter-
betalningsskyldighet af 1,000,000 kronor, skulle blifva så godt som
totalt förfelad. Och förlusten skulle icke allenast drabba denna
bana utan äfven den norska staten, som nedlagt på nämnda bana
ett ganska betydligt kapital, uppgående till omkring en och en
half million, som lemnats såsom lån. Dessutom blefve norr¬
männens beräkningar på en gen och snabb samfärdsel med Sverige
och utlandet förfelad. Jag vill icke tro, att detta kan vara Riks-
N:o 61.
22
Fredagen deri IT Maj, f. m.
Om låne- _ dagens mening. Riksdagen står i moraliskt ansvar till norrmännen
understöd åt^ <je£ afseendet att denna bana må blifva fullbordad; ty, om icke
nas fermågs- Dalslandsbanan sättas i förbindelse med Sveriges jernvägssystem,
aktiebolag, så blir, såsom en talare redan sagt, följden den, att samfärdseln
(Forts.) mellan brödrafolken kommer att stanna vid Yenern. Det blir då
visserligen möjligt att under sommartiden utsträcka denna sam¬
färdsel vidare medelst andra kommunikationsmedel; men vinter¬
tiden blir denna slutpunkt endast en återvändsgränd, tillföljd
hvaraf denna handel icke skulle blifva af någon synnerlig nytta
hvarken för Norge, eller för de orter, som bandelen kommer att
genomgå. Man kan visserligen invända, att detta är ett enskildt
affärsföretag, bildadt af ett enskildt bolag och att det således må
blifva norrmännens ensak om de missräknat sig. Jag vill icke
betrakta saken på detta sätt. Jag tror, att det är af synnerlig
vigt och betydelse för hela vårt land, att få snabbare och säkrare
kommunikationer med brödralandet, äfvensom att risken icke skall
blifva särdeles stor, ifall goda — om än icke så goda som förr —
och normala tider åter inträffa. Under antagande af att dessa
tider skola återkomma är jag af den åsigt, att Bergslagsbanan i
en framtid skall förränta sig och amortera skulderna. Jag tror
jemväl, att en lifligare samfärdsel med brödrafolket skall blifva
af stor betydelse icke allenast i ekonomiskt, utan äfven i unionelt
hänseende, samt åstadkomma att brödrafolken sammansmälta till
ett folk, och att lättade kommunikationer skola utjemna de miss¬
förhållanden, som i forna tider egt rum samt att Kölen, som nu
skiljer länderna åt i geografiskt och nationel hänseende, skall,
om allt utvecklar sig sundt, blifva endast en geografisk skiljemur,
och att den skilnaden mellan folken i nationelt hänseende, som
den upprest, inom en icke långt aflägsen framtid skall blifva
blott ett minne.
Reservanterne hafva här föreslagit, att Riksdagen skulle be¬
vilja bolaget det i fråga satta lånebeloppet mot garanti af veder¬
börande kommuner. Detta förslag är, såsom jag nyss nämnde,
efter min uppfattning, liktydigt med rent utslag; och i fall jag
skulle se mig försatt i den nödvändigheten att rösta emellan
reservanternas förslag, å ena sidan, och rent afslag å Utskottets
hemställan, å den andra, så skulle jag obetingadt rösta för det
senare; ty jag kan ingalunda vara med om att inkasta kommu¬
nerna i ett så vådligt företag som detta och belasta dem med
garantier för så lång tid, som den, hvarom här är fråga. Vidare
förekommer den praktiska olägenheten att affären icke blir kla¬
rerad förr än i höst och att jag icke vet något sätt, huruledes
fördelningen af nämnda garanti emellan de olika kommunerna
skall ega rum. Visserligen har man hufvudsakligen syftat på
Göteborgs kommun; men denna kommun har, såsom vi nyss hörde
från statsrådsbänken, redan visat så mycket intresse för det stora
företaget, att man af detta samhälle icke gerna kan fordra mera
uppoffringar.
Jag skall nu be att med några få ord få antyda de fördelar,
som genom bifall till Utskottets förslag skulle tillskyndas landet
Fredagen den 17 Maj, f. in.
23
N:o 61.
i allmänhet. Ingen k«n väl förneka, att landet under de senare
åren gått framåt i odling, i industri, med ett ord i allmän val- Bergslager.
må<ra • och lika litet torde någon kunna neka, att detta till största nas jernvägs-
delen 'vant en följd af lättade kommunikationer. Men jernvägarne aktiebolag.
hafva icke allenast i ekonomiskt hänseende medfört fördelar, de (Forts.)
hafva äfven underlättat möjligheten för landets invånare att
hastigt och billigt förflytta sig från en ort till eu annan, att
komma utom den lilla trånga krets, der man sjelf ar bosatt, till
andra vidsträcktare och sålunda vidgat synkretsen hos folket och
höjt dess intelligens. Och den vinsten är för mig åt stor bety¬
denhet För några år sedan var jag närvarande vid invigning ad
en bro öfver Sarpfossen i Norge. En ännu lefvande stor norsk
statsman yttrade vid detta tillfälle följande ord: “Vi ma blive
et reisende Folk1'. Jag önskar för mm del lifligt att hetta ma
blifva en sanning äfven hvad oss svenskar beträffar, i den me¬
ningen att vi genom resorna må lära känna hvarandra och i
synnerhet vårt grannfolk på andra sidan Kölen bättre än hittills.
Herr Liss Olof Larsson nämnde, att han var mycket missnöjd
med sättet, hvarpå bolaget hittills gått till väga vid jernvägens
byggande. Ingen må förundra sig häröfver, som känner anled¬
ningen till Herr Liss Olof Larssons missbelåtenhet; men råtta
sättet att godtgöra bolagets fel att icke hafva börjat jernvägs-
anläggningen mellan Domnarfvet och Insjön, torde dock val icke
vara att, såsom Herr Liss Olof Larsson, vilja beröfva bolaget
möjligheten att rätta felet genom att neka det nu ifrågavarande
understödet, utan tvärt om att genom anslagets beviljande sätta
bolaget i stånd att i sinom tid kunna fullborda äfven namnda
grenbana.
Herr C. F. Toll: Jag skall icke ingå i någon kritik af de
föreslagna olika sätten att underlätta utförandet af detta företag,
antingen det bör ske genom öfvertagande af bolagets obligationer
eller genom försträckande af kontant lån, då denna sak redan
blifvit af flere talare utvecklad. Jag skall icke heller yttra mig
om reservanternas förslag, ehuru jag vågar saga, att.jag skulle
anse det för högligen olyckligt, om från Riksdagen initiativ sku le
tagas till ett sådant tillvägagående, hvarigenom Riksdagen skulle
uppmuntra landsting, kommuner och enskilda att ikläda sig ga¬
ranti för de skulder, hvari bolag häfta till staten. Yi aro helt
visst redan alltför mycket inne på den banan, och staten bor icke
sjelf vara den som dertill vidare uppmuntrar. .
I afseende på de skäl, som blifvit framhallna for bifall till det
begärda låneanslaget tror jag, att dessa skäl redan förut blifvit
så fullständigt utvecklade, att jag icke kan behöfva vidare yttra
mig deröfver. Jag tror dock, att då man så mycket talat om den
betryckta ställningen i landet — hvilken dess värre nog har sm
fulla verklighet och som helt visst icke skulle afhjelpas genom
ett afslag — äfven deri kan ligga ett kraftigt skäl för länets be-
viljande Flera andra fall att förtiga, torde det icke heller
vara nyttigt och godt för den allmänna ställningen i landet om
N:o Öl.
Om låne¬
understöd c
Bergslager¬
nas jernväg,
aktiebolag.
(Forts.)
24
Fredagen den 17 Maj, f. m.
;t k?]* plftsllgt „två a. tre. tusen arbetare lössläppas utan utsigt att
■ V1(iare kunna försörja sig, hvartill ingen möjlighet gifves under de
«• svårigheter, hvarmed industrien för närvarande kämpar
,r, ?as?m ytterligare skäl för bifall till Utskottets förslag har
blifvit framhållet norrmännens förhållande till denna fråga8 Åf
W“a* "Ch ‘ ^Mlen tungt vägande
Hvad jag emellertid, då jag begärde ordet, önskade särskildt
framhålla och ytterligare, an hvad redan skett genom min granne
dt1’ Sk°#T’ bet°nt’ Var den omständigheten, att bolageUklädt
B® förbindelse att bygga en bibana i Dalarne, nemligen medan
Domnarfvet till Insjön. Genom detta åtagande vann bolaget
ytterligare tillskott i aktieteckningen, med hvilket tillskott bolaget
SJ1, oväsentlig del rört sig. Dessutom vanns för bolaget den
iordel, att andra hindrades från att söka koncession på utförandet
af detta arbete ett hinder som står fortfarande orubbadt qvar
och, som jag befarar nog också fortfarande kommer att stå der
Bolaget har dock sedermera, som det synes mig, tydligen sökt att
komma ifrån fullgörandet af denna sin åtagna förbindelse. Detbe-
V l e.n boJJan endast upskof med förbindelsens uppfyllande.
JJf d T?i dmng af 1-effarai3 111 fordrades utlåtanden icke allenast
från Konungens Befallningshafvande i orten utan ock från ortens
befolkning Sedermera, sedan utlåtandena afgifvits, och bolaget
dermed a*agl* ,S1S att “om 1882 års utgång full-
af TJtskottetsaf Pt-aiTnd^ b£ndelerb bar bolaget numera, såsom man
åt Utskottets betänkande finner, bestämdt förklarat att det qak-
digangar till utförande af detta arbete. Å sidan 15 i Ut-
f<Antaalifft1 förfekTmer defntom följande uttalande:
erhålles måste Hl°m,det nu begärda statsbidraget
till Insiöna * T?]1 iagll?fre tld uPpsbluta anläggningen af bibanan
thl Toi Kall J I b • ^efrarne lägga märke till ordet lägligare
bl,<?1rl f01\mia del före, att Utskottet bort hafva sig an¬
klaget att tillse, hvad som förut i denna fråga skett, och huru-
vida^icke genom bolagets försök att till en obestämd framtid upp-
StUtannat ftarrdt6t ^ T sl7ld]ghet att bygSa denna handel, nå-
finnes ™ r f3"6 k°mma att lida skada- Isamma trakt
linnés nu underbyggnad en annan enskild jernväg, som erhållit
i statsanslag tva och en half milioner kronor, och jag tror mig
oväsentlig pfl da ,JaS antager, att denna bana till ickf
oväsentlig del _ framkallats just med hänsyn till, att denna Insjö-
bana skulie bnngäs till verkställighet. Det synes mig också, som,
ifall nu beviljades bolaget en förstärkning af 6,078,240 kronor och
la°nadessSbåeddaeS'blllr 1 ^U?lle ^ fullborda hufvudbanan mel-
iat “1® ^ada ^punkter, det mycket väl kan begäras, att bola¬
get också fullföljer byggandet af bibanan Domnarfvet - Insjön
t. ex. inom 1882 års utgång, eller det årtal, inom hvilket bolaget
handel6 SI “w ar, seda“ sJ;lfmant fläste sig att hafva denna
handel färdig. Jag antager detta så mycket hellre, som bolaget
ledan fardigbygt en annan bibana, nemligen Daglösen—Filmstöd
Hvilken, savidt jag kunnat finna, icke ingått i bolagets koncession:
Fredagen den 17 Maj, f. m.
‘25
N:o 61.
Tillföljd af hvad jag nu haft äran yttra framgår, att då jag Om ifie-
för min del ämnar 'med min röst biträda Utskottets förslag, ja,g understöd åt
likvisst gör detta under vilkor att ett tillägg göres i den så kal - aa^jermöfs-
lade klämmen, så att denna må erhålla följande lydelse: “Att aktiebolag.
Kongl. Maj:ts förevarande nådiga proposition må på det sätt bifallas, (Fort?.)
att .Riksdagen beslutar, att, derest det för byggande af, bland annat,
en bredspårig jernväg emellan Falun och Göteborg bildade Bergs¬
lagernas Jernvägsaktiebolag tillförbinder sig att så bedrifva ar¬
betet på denna bana, att de till allmän trafik ännu icke öppnade
delarna deraf kunna, efter i Kongl. Kungörelsen den 11 December
1874 föreskrifven, besigtning till sådan trafik upplåtas senast inom
utgången af år 1880, samt i sammanhang dermed att kraftiga garan¬
tier utfästas för fullgörande af bolag ets Övriga åtagna förbindelser inom
viss föreskrifven tid, för statsverkets räkning må inköpas af bolaget
utfärdade, till dess upplagda obligationslån å 36 millioner kronor
hörande fem procent obligationer å 6,753,600 kronor efter en kurs
af nittio procent å nominella beloppet, motsvarande ett pris af
6,078,240 kronor, att öfvertagas och utgå med tre millioner kro¬
nor under innevarande år och med återstoden under år 1879, allt
på de tider och under de vilkor, Kongl. Maj:t närmare bestäm¬
mer samt under det förbehåll i öfrigt, att det för obligationerna
utbetalta belopp skall användas för jernvägsarbetets bedrifvande
och ingalunda må inberäknas biand sådana bolagets tillgångar,
hvaraf utdelning särskildt till innehafvare af aktier i serien litt.
B må ega ram."
Jag anhåller vördsamt om proposition på detta mitt yrkande.
Herr Nils Pettersson: Jag begärde ordet endast för att
så kort som möjligt gendrifva det under diskussionen så ofta
framstälda påståendet, att denna bana skulle vara af så stor be¬
tydelse till följd af sin stora längd, 45 mil, att den borde be¬
traktas såsom en statsbana och att den berörde så vidt skilda
trakter, att den framför andra enskilda banor borde komma i
åtnjutande af statsunderstöd, allrahelst som, om det nu ifrågasatta
anslaget beviljades, bolaget ändå icke skulle af staten i lån
hafva bekommit mera än en fjerdedel af hela byggnadskostnaden.
Må vara att så är förhållandet. Men hvarför icke då lemna äf¬
ven andra enskilda jernvägsföretag en fjerdedel af anläggnings¬
kostnaden i statsbidrag? Deras anspråk på statens hjelp kunna,
efter min tanke, hafva fullt ut lika stora skäl för sig som det nu
ifrågavarande bolagets. Visserligen är det sant att, såsom här
framhållits och jag äfven medgifvit, bergslagsbanan genomlöper
långt större del af riket, än någon annan enskild jernbana, men
i alla fall kan väl ändå en mindre bana, exempelvis den i min
hemort som blott är fem mil lång, vara af relativt lika stort
intresse för orten, som denna 45 mil långa jernväg för de orter
den genomlöper och derföre äfven vara lika mycket förtjent af
ett relativt till anläggningskostnaden lika stort bidrag som bergs¬
lagsbanan. Bergslagsbanan har redan fått ett statsanslag om
5,000,000 kronor. Många andra enskilda jern vägar finnas deremot,
N:o 61.
26
Fredagen den 17 Maj, f. m.
Om låne¬
understöd åt
Bergslager¬
nas jernväg!
aktiebolag.
(Forts.)
som måst byggas utan det ringaste understöd af staten, fastän de
dertill kunnat vara lika mycket berättigade med hänsyn till deras
_ vigt och betydelse för orten, som bergslagsbanan för sin ort.
Så har t. ex. förhållandet varit med Kalmar—Emmaboda jern-
vägen; den har bygts utan ett enda öre statsanslag, vare sig med
eller utan återbetalningsskyldighet, ehuru anhållan derom hos re¬
geringen framstälts. Bergslagsbanan och Kalmar—Emmaboda-
banan började att byggas nästan samtidigit, lån söktes ungefär
vid samma tid för båda anläggningarne hos Kong!. Maj:t. Kal-
mar-jernvägen behöfde utan tvifvel långt mera ett statsunderstöd
än bergslagsbanan, men den förra fick intet, den senare deremot
5,000,000 af de tio, som Riksdagen kort förut stält till Kongl.
Maj:ts disposition för understöd af enskilda jernvägsanläggningar.
Vi hafva fått bygga våra 5 mil jernväg utan ett öres hjelp der¬
till af det allmänna, men bergslagsbanan, hvars bolag dock otvif¬
velaktigt förfogat öfver i förhållande till anläggningskostnaden
vida större tillgångar, har fått och skall få sammanlagdt unge¬
fär en fjerdedel af anläggningskostnaden genom statens mel¬
lankomst. Der stora och mäktiga enskilda intressen finnas som
verka, ser man således att staten icke är ohjelpsam, men väl der
intresset är svagt, ehuru lika berättigadt som det mäktigare.
Det allmänna intresset fordrar, säger man, statens mellankomst,
ty banan genomlöper icke färre än fem provinser. Ja detta, de
fem länens intresse är, fruktar jag, så mäktigt, att det går der¬
hän att äfven dessa sex millioner, hvarom nu är fråga, komma
detta intresse till godo, om icke förr åtminstone vid den gemen¬
samma voteringen; men icke är dermed bevisadt att detta intresse
äfven är statens, icke ens om, hvithet jag ingalunda anser otroligt,
det skulle lyckas detta intresse att än ytterligare blifva af stats¬
kassan bisprunget. Så har det tillgått i jernvägsfrågor alltsedan
1858, men om det är en lycka för samhället, blir en annan fråga,
ty resultatet blir, att de stora bolagen rifva till sig statens pen¬
ningar, och att de små bolagen och mindre intressena få nöja
sig med att betala sina egna jernvägar och dertill medelbart
genom staten understödja de större. Kan detta vara rättvist?
Jag har nu hvarken tid eller lust att egna hela vårt jern-
vägssystem en allmän och genomgående kritik, ehuru det är ett
ämne, hvarom mycket kunde sägas. Jag tror likväl, att enhvar,
som vill egna en allvarlig tanke åt dessa förhållanden, bör inse,
att tiden nu är inne att åtminstone på något sätt sakta sig i bug-
terna, såvidt man icke skall gå sin undergång till mötes.
Man har äfven i dag här framhållit, hurusom en representant
borde yttra sig för förslaget för det allmänna intressets skull.
Jag frågar då: hvad är det allmänna intresset? För min del an¬
ser jag, att statens intresse, är detsamma som det allmännas in¬
tresse, och min tro är, att hvarje riksdagsman bör anse sig vara
statens målsman och icke sin egen eller något ortintresses. Och
jag kan aldrig få i mitt hufvud, att det kan vara med statens
intresse förenligt att efter en kurs af 90 procent inköpa obligatio¬
ner, som man med visshet vet icke äro värda mera än femtio pro-
27
X:o 61.
Fredagen den 17 Maj, f. in.
cent. Det är tydligen ett sätt att vilja bedraga staten. Har sta- Om
ten råd att .skänka enskilda jernvägar en viss summa, så — ä la
bonne beure — må den göra det; men i sådant fall skall man göra dem nas jernvägg.
alla lika rättvisa. För min del tror jag dock icke, att staten har aktiebolag.
råd till en sådan uppoffring; och jag nödgas fördenskull yrka af- (Forts.)
slag på denna punkt.
Men bär finnes äfven ett annat skäl förafslag; och det är, att
Riksdagen förut beslutat anvisa tio millioner kronor till understöd
åt enskilda jernvägsbyggnader, hvilket beslut man väl åtminstone
icke nu bör frångå. Men då i den ställning, denna fråga för
närvarande befinner sig. samt då jag vet, att det är en verksam
person inom Elfsborgs län, som står i spetsen för detta jernvägs-
företag, hvilken vanligen haft god tur i jernvägsfrågor — jag fruktar,
att lian nog äfven denna gång drifver igenom åtminstone Utskottets
förslag — nödgas jag, troligen för att icke vara alltför hopplös om
framgång åt mina åsigter, vid en blifvande votering lemna min
röst för 'rerervanternas förslag, ehuru jag anser, att ett afslag å
alltsammans vore det rättaste.
Herr Key: Jag tillstår öppet, att jag under min förflutna
riksdagsmannabana sällan har med större tvekan gått att be¬
stämma mig i någon fråga än i den nu föreliggande. . Så många
skäl för och emot finnas äfven såväl å ena sidan som å den andra,
att, om man fullföljer dessa olika spörsmål åt de olika håll, de
leda, man slutligen, åt hvilketdera hållet det än bär, kommer till
ett djup, der ingen räcker botten. Det har, säger jag ännu.en
gång, varit med den största tvekan jag öfverlagt med mig sjelf
om hvilket beslut jag i de föreliggande, frågorna borde fatta,
men sedan jag en gång bestämt mig, har jag, såsom vanligt, gjort
det fullt ut; och då jag hade att välja emellan tre olika alterna¬
tiv, nemligen reservanternas förslag, Herr Liss Olof Larssons
yrkande, och Utskottets hemställan, har jag bestämt mig för det
sistnämnda, för hvilket. val jag skall anhålla att nu få anföra
några skal.
Hvad då först beträffar reservanternas förslag så ber jag att
få fästa uppmärksamheten på, att detta förslag, på sätt äfven
förut blifvit anmärkt, i sjelfva verket endast är ett indirekt af¬
slag. Reservanterna säga nemligen å pag. 19 och 20, efter det
de omtalat, huruledes den nådiga propositionen “innehåller skäl
för det sökta statslånets beviljande11, samt huruledes det är ömk¬
ligt, att denna bana får understöd, och att den dertill är berät¬
tigad, i den slutliga klämmen, att Utskottet borde tillstyrka be¬
viljande af ett låneunderstöd mot en årlig ränta af 5Va procent
och mot en säkerhet, bestående af kommuners, landstings eller
andras ingångna ansvarighet, som skulle vara af Kong]. Maj:t
pröfvad och godkänd senast den 1 nästkommande November. Nu
har Herr Statsrådet och Chefen för Civil-departementet förut, så¬
som det synes mig, fullkomligt klart ådagalagt svårigheten för
Göteborgs stad att kunna ikläda sig vidare förbindelser för denna
bana; men dertill kommer också hvad äfven af andra talare på-
N:o Öl.
28
Om linie-
understöd ce
Bergslager¬
nas jernvägs
aktiebolag.
(Forts.)
Fredagen den 17 Maj, f. m.
pekats, den ytterligare svårigheten dels att det torde blifva föga
sannolikt att landstingen kunna förena sig om ett gemensamt be¬
slut, dels ock att dessa landsting komma att sammanträda vida
senare än som kan vara för detta ändamål gagneligt. De flesta
landsting, mine Herrar, sammanträda den 3:dje måndagen i Sep¬
tember; och sedan de fattat sina beslut, återstår icke lång tid till
den 1 November. Dessutom är icke antagligt, att någon af dessa
särskilda kommuner, landsting eller enskilda personer skulle gå
de andra i förväg utan, då de alla äro uppräknade och särskild!,
nämnda, är det troligt, att de skulle komma att i denna fråga in¬
vänta. hvarandra och fatta ett gemensamt beslut, vare sig om bi¬
fall till eller afslag på det föreslagna vilkoret. Under så beskaf¬
fade förhållanden, mina Herrar, är det omöjligt, att deras beslut
kunna blifva kända samt af Kongl. Maj:t pröfvade och godkända
före den 1 nästkommande November; och vi veta litet hvar —
det är en offentlig hemlighet — att så länge hem icke detta före¬
tag vänta på sin dom.
Herr Låss Olof Larsson har deremot yrkat rent afslag; och
jag får säga att han i det fallet står på en, enligt min tanke,
starkare och säkrare grund än de öfrige reservanterna, ty han
s,äger Öppet och rent ut, att han icke vill bevilja några pengar
alls för ifrågavarande ändamål, under det att reservanternas för¬
slag deremot innebär, såsom, jag förut sagt, ett indirekt afslag.
Jag vill nu icke ingå vare sig i pröfning eller vederläggning af
de skäl till missnöje som den ärade representanten från Dalarne
kan hafva öfver det sätt, hvarpå hans ortintresse tillgodosetts.
Härmed må vara huru som helst, så är dock företaget i och för
sig sjelf! af den beskaffenhet att man bör förbise det mindre, en¬
skilda .intresse, som möjligen derigenom kan hafva varit förorät-
tadt, för det stora hela, som ovilkorligen och snart krafvel’ ett
understöd. Jag vill dessutom till den ärade representanten göra
en hemställan som finner sitt uttryck i den gamla historien om
en domare som, då han skulle förehålla en person för det att han
slagit ihjäl en annan, använde dessa ord: “om du slår ihjäl mig
först, icke får jag derföre sedan slå ihjäl dig“. På ett sådant
sätt skulle man gå. tillväga om man, derföre att Dalarnes ort¬
intresse möjligen blifvit förorättadt, ville afslå allt understöd till
Bergslagsbanan.
Jag kommer nu till de af Utskottet uppstälda vilkoren för
den ifrågavarande hjelpens beviljande, och ber att med några ord
få taga dem i försvar. Man hade klandrat dessa vilkor, bland
annat derför att derigenom skulle väg öppnas för öfriga enskilda
jernvägar att .plottra på staten sina dåliga obligationer. Det kan
visst vara möjligt att försök framdeles skola göras, det kan möj¬
ligen komma att befinnas både nödigt och statsklokt att hjelpa
en eller annan jernväg, och att detta han blifva den ena af de
vidtutseende vägar hvarom jag i början antydde; men, skall man
för denna hjelp fordra samma kompetensvilkor som för den nu
ifrågavarande Bergslagsbanan, lärer korrektivet icke heller komma
att saknas, ty någon annan med denna jemförlig enskild bana
B^redagen den IT Maj, f. m.
29
K:o 61.
finnes icke, ock den är den enda om hvilken någon Kong!, pro- Om lånt-.
position föreligger. Man har vidare sagt att, om staten skall entierstod åt
köpa ifrågavarande obligationer efter en kurs af 90 procent, detta Xrar%i>-
vore detsamma som att gifva bolaget en skänk samt att det vore aktiebolag.
olämpligt att i detta fall bort gifvas någonting. Hvad har då, (Forts.)
må jag fråga, denna bana fått förut i understöd af staten? Jo,
svarar man, 5 millioner i lån, och nu är ju fråga om att köpa
bolagets fem procents obligationer till ett belopp af något öfver
6 millioner mot en kurs af 90 procent å nominella beloppet. An¬
ser man nu att dessa obligationer icke på långt när äro värda 90
procent, så medgifver jag, att man genom detta köp till en del
bereder bolaget en större gåfva; men äfven om så blir förhållan¬
det, kan jag icke finna att deri egentligen ligger något så oreson¬
ligt. Flera af våra smärre enskilda jernvägar hafva ju förut fått
statsanslag utan återbetalningsskyldighet, såsom t. ex. Oskars¬
hamn—Nässjöbanan, Karlskrona—Wexiöbanan m. fl. Hvad blefve
nu följden af bifall till Utskottets förslag? Jo, att bergslagsbanan
som förut fått ett statslån af 5 millioner skulle i utbyte mot sina
osålda obligationer erhålla ytterligare 6 millioner, eller tillsam¬
mans 11 millioner, hvilken summa är endast 20 procent af hela
anläggningskostnaden, 55 millioner kronor. Jag vill för ett ögon¬
blick antaga att hälften af dessa 6 millioner äro att anse som
bortskänkta penningar. I sådant fall har denna bana fatt 8 mil¬
lioner i present och 5 millioner i låneunderstöd. Vore detta så
oerhördt för mycket? Vi hafva flera andra enskilda jernbanor,
synnerligast de äldre, som fått låneunderstöd på särdeles billiga
vilkor af staten från 33 ä 50 ända till 66 procent eller två tredje¬
delar af hela anläggningskostnaden; och dessa banor hafva vis¬
serligen berört vigtiga ortintressen, men hafva dock icke på
långt när varit af den allmänna betydelse som nu ifrågavarande
jernväg.
Flere talare hafva särskildt betonat att denna banas fullbor¬
dande skulle vara af stor vigt äfven för Norge. Jag ber derföre
att ytterligare få upptaga denna fråga till belysning, och detta
så mycket hellre som jag för en tid sedan från en af Norges
mest aktade och framstående män fått emottaga ett bref, hvaruti
framhölls den stora vigt denna banas fullbordande skulle inne¬
bära för Norge. Jag telegraferade kort derefter till Kristiania
och frågade brefskrifvaren, om han tilläte mig att offentliggöra
brefvets innehåll, samt fick derpå ett jakande svar. Jag tror mig
derföre icke begå någon indiskretion, då jag nu för Kammaren
uppläser en del af detta bref, hvaraf framgår hvilken betydelse
stora Bergslagsbanan synes ega äfven för Norge. I detta bref
heter det, bland annat, sålunda: “På den sista tiden har i Norge
utbredt sig den föreställningen att svenska Riksdagen och synner¬
ligen Andra Kammaren skulle vara sinnad neka anslaget till stora
Bergslagsbanan. Det skulle vara liktydigt med att sagda bergs-
lagsbanas fullbordan mellan Kihl och Gröteborg blir uppskjuten
så länge att Dalslandsbanan, som från riksgränsen skall föras till
Mellerud eller en annan punkt på Bergslagsbanan, när denna blir
N:o 61.
30
Fredagen den 17 Maj, f. m.
Om låne¬
understöd d
Bergslager¬
nas jernvägs
ahtiebolag.
(Forts.)
färdig, icke skall ega någon anslutningspunkt till den sistnämnda
banan, icke skall finna nämnda bana farbar och som följd deraf
endast får betydelse för Dalsland och dess förbindelse med Fre-
driksbald, då deremot planen vid dess anläggning var, att den
genom sin sammanbindning med Bergslagsbanan skulle sätta alla
de delar af Sverige som den sistnämnda banan genomlöper i för¬
bindelse med Norge, och derigenom för Norge öppna en kortare
samfärdselled mellan Norge och det europeiska fastlandet. Med
denna bana eget det ensamt stående förhållandet rum att den,
bygd uteslutande genom svenska landsdelar, dock till öfvervägande
största delen anlägges med medel, som dels aktieteckning af norska
kommuner och enskilde åvägabragt, dels genom omedelbara lån
från norska staten och Fredrikshaids stad eller genom lån af
denna kommun garanterade — och endast i mindre mån med
svenska penningar.
Enligt kostnadsberäkningen förelagd Norska Stortinget 23
Maj 1876 skulle Dalslandsbanan komma att kosta ...... 4,800,000.
Häraf har svenska staten tecknat:..................... 1,000,000
Svensk aktieteckning Elfsborgs landsting, en¬
skilde:...........................................................■ 220,000 1,220,000.
Fredrikshald dels direkt till Dalslandsbanan,
dels Överflyttad teckning från norska
Smaalenenesbanan: .................................... 1,450,000
Norska kommuners och enskildes aktieteck¬
ning: ............................................................... 220,000
Lån af norska staten (5 procent, 40 års åter¬
betalning): .................................................... 1,500,000
Lån af Fredrikshaids kommun: ......*............... 500,000 4,890,000.
Af hela anläggningskapitalet till denna uteslutande genom
svenska landsdelar bygda bana har från svensk sida tillkommit
3/i2; enskilda norska bidrag utgöra 4/i2 och norska statens samt
Fredrikshaids lån 5/12. Summa 9/i2:deIar.
Det skulle vara beklagligt om gagnet af ett företag, som
åstadkommits genom bidrag af båda brödrafolken skulle gå för¬
loradt derigenom att den förutsättning, som betingat anläggningen
af banan — nemligen dess anknytning till en bana som Bergs¬
lagsbanan, skulle visa sig illusorisk, derföre att denna sistnämnda
bana stäldes efter andra banor med uteslutande svenska intressen.
Det var efter stora betänkligheter som Norska Stortinget och
norska kommunerna, mot de vanliga reglörna för en stats hus¬
hållning, dels genom lån dels genom aktier understö dt en bana
som uteslutande bygges på ett annat lands område. Stat, som
kommuner fattade detta beslut under den vissa förutsättning, att
Sverige å sin sida skulle åstadkomma den förbindelsen med svenska
bansystemet som kan göra Dalslandsbanan till ett gemensamt
svenskt—norskt företag af stor betydelse, men utan hvilken för¬
bindelse den sjunker ned till ett företag af uteslutande ortintresse.
Skulle denna förutsättning slå fel, skall Dalslandsbanan med de
förhoppningar som dervid äro fästa blifva en bitter missräkning,
Fredagen den 17 Maj, f. ro
SI
N:o 61.
och de norska bidragen, synnerligen .stadsbidragen endast efter- Om låna-^
lemna bittra minnen“. “^roslager-*
Detta, mine Herrar, säger en af Norges mest aktade och fram- n/u; JerJägs.
stående män, och jag vågar påstå att hvad han sålunda uttalat aktiebolag.
såsom sin åsigt för visso delas af en stor del af både norska stor- (Forts.)
tinget och norska folket. Under sådana förhållanden kan man
icke skäligen säga att Bergslagsbanans fullbordande är ett ort¬
intresse. Det är ej blott ett ortintresse, icke blott flera läns ge¬
mensamma intresse, icke blott ett allmänt svenskt intresse, utan
äfven ett gemensamt intresse för de förenade rikena Sverige—Norge.
Utskottet har föreslagit att staten skulle, för att understödja
bolaget, för ett pris af något öfver 6 millioner och efter en kurs
af 90 °/o inköpa bolagets fem procents obligationer till nominelt
belopp af 6Ut millioner. Under diskussionen har blifvit yttradt,
att dessa obligationer icke äro värda mer än 58 % af det nomi¬
nella värdet, men om äfven så skulle vara så anser jag ändå att
det stora företaget förtjenar att Svenska staten gör denna upp¬
offring, och gör den icke blott för egen skull utan äfven för bro¬
derfolkets, med hvilket föreningsbanden näppeligen kunna blifva
för många. Slutligen vill jag tillägga att Första Kammaren nyss
bifallit Utskottets förslag med 78 röster mot 32, hvilka afgifvits
för rent afslag.
Jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets hemställan i för¬
sta punkten.
Herr Wistelius instämde i Herr Keys anförande.
Herr Axel Bergström: Herr Talman! På sätt Herr Stats¬
rådet och chefen för Civil-departementet anmärkte kan det förslag,
flertalet af Stats-Utskottets ledamöter från denna Kammare i af-
gifven reservation framstält, icke anses innebära annat än ett för¬
täckt afslag. Deremot har Herr Liss Olof Larsson uti sin reserva¬
tion helt öppet yrkat rent afslag, och jag anhåller att först få till
bemötande upptaga hvad denne senare reservant andragit.
Genom hans hela föredrag ljöd en klagan öfver felslagna för¬
hoppningar om utförandet af bibanan till Insjön. Det må ej för¬
tänkas honom, att han sörjer deröfver. För min del egnar jag
honom ett sympatiskt deltagande, ty orten omkring nämnde sjö
är vanlottad på kommunikationer, och en utsigt att få sådana både
för invånarne öppnat sig. Men reservanten synes mig handla
orätt, då han icke velat tillskrifva omständigheternas öfverväldi¬
gande makt att Insjöbanan ej kunnat bringas till stånd, utan här¬
leder sådant från brist på god vilja hos vederbörande bolag och
styrelse. Jag vågar försäkra att så icke är förhållandet, utan att
styrelsen lojalt skulle hafva fullgjort sitt åtagande att bygga äfven
denna bansträckning, om nemligen ej omständigheterna gestaltat
sig så, att det blifvit omöjligt för bolaget att fullborda sin afsigt.
Denna bana till Insjön är en gammal tanke. Jag erinrar om att
Gefle—Dala bolaget genom den koncession, bolaget vid sin till¬
komst erhöll, fick rättighet och, man kan nästan säga, under vissa
N:o 61.
32
Fredagen don 17 Maj, f. m.
Om låne¬
understöd åt
Bergslager¬
nas jernvägs-
aktiebolag.
(Forts.')
förhållanden skyldighet att utföra äfven bansträckningen Insjön—
Falun, men som bekant har bolaget ej begagnat sin rätt eller
blifvit tillhållet att fullgöra ’ sin skyldighet härutinnan. Jag
vågar derföre räkna 1871 års regering till förtjenst, att hon upp¬
tog den gamla tanken att bereda jernvägskommunikation fram till
Insjön, ehuru icke från Falun, utan från en annan punkt nemligen
Domnarfvet. Intetdera bland de täflande bolag, hvilka erbjödo
sig att bygga från Falun till Ludvika, var benäget att taga
befattning med byggandet af denna Insjöbana och det var endast
regeringens bestämda hållning, som gjorde att bolagen togo saken
i allvarligt öfvervägande.
Reservanten uttalade starka sympatier för det engelska bolag,
hvithet redan 1870 fick koncession på byggandet af banan Frövi—
Ludvika, men han har förgätit, att detta bolag i slutet af året
1870 uppträdde med mycket höga anspråk, hvilka endast modifi¬
erades och dämpades derigenom, att ett svenskt bolag uppträdde
täflande vid dess sida. Bilagan N:o 5 till statsverkspropositionen
vid 1871 års riksdag innehåller en redogörelse för hvad ifrågava¬
rande engelska bolag yrkat eller framstält i en skrift till rege¬
ringen af den 21 December 1870.
Der talas om, att detta engelska bolag vore villigt att oför-,
dröj ligen bygga Ludvika—Falubanan, derest detsamma finge verk¬
samt understöd från statens sida och under förutsättning, att inom
orten erkölles vissa lättnader eller bidrag. Af hvad som föregick
koncessionen å sträckningen Frövi—Ludvika vet man, att bygg-
nadsbidrag till banan utkräfdes hos vederbörande kommunerna i
form af malmören in. m. Under de förhandlingar, som pågingo
under åtta månader från början af år 1871 till medio af septem¬
ber samma år sökte regeringen dels framtvinga denna Insjöbana,
dels bereda den blifvande trafiken å hela den stora banan så
många lättnader som möjligt genom en lämplig och billig taxa;
och den å koncessionen för stora Bergslagsbanan utfärdade re¬
solution innehåller bevis för hvad som i detta afseende är åt¬
gjord!. Nu är det visserligen sant, att denna koncession, ehuru¬
väl den afsåg hela sträckan från Falun till Gröteborg med bibanor,
egentligen bestämde, att sträckningen Falun—Ludvika—Kihl först
skulle fullbordas. Men af den skrift, som Bergslagsbanans styrelse
ingifvit till regeringen med anhållan om understöd till banans full¬
bordande, visa sig äfven de lockande anledningar som förefunnits
för att frångå den ursprungliga planen och i stället bygga den
förstnämnda sträckningen i dess helhet. Dessa anledningar voro
nemligen dels den rika tillgången på penningekapital, som mot
slutet af 1871 företedde sig i landet, och dels tillkomsten af en
annan bana, nemligen Ostra Wermlands, som hotade att afleda
en stor del af den trafik, som skulle komma Bergslagsbanans norra
sträckning till godo, och hvilken trafik sistnämda banas bolag
måste söka försvara. Herr Diss Olof Larsson har gjort den an¬
tydan, jag vågar icke säga insinuation, att i prospekten för Berg-
slagsbanan skulle innehållas något, som sedan icke blifvit verk¬
lighet. Huruvida han härvid menat prospekten till aktieteckningen
BTedagen den 17 Maj, f, m.
33
N:o 61.
eller till deltagande i lånet, vet jag ej rätt. Jag har ingendera Om låne-
prospekten till hands; det förefaller dock mig, att derest han velatwnderstöd åt
åberopa något ur prospekten — hvilken af dem han än nu må haf- JasJermfgs-
va afsett, till men för Kongl. Maj:ts proposition eller Stats- aktiebolag.
Utskottets förslag, han åtminstone bort känna sig manad att förete (B’orts.)
denna prospekt, för att kunna styrka hvad han åsyftat. Nu kan
jag hvarken bestrida eller bejaka hvad han sagt.
Herr Liss Olof Larsson antydde ock, att hela lånet skulle
vara af bankconsortiet öfvertaget. Huru härmed förhåller sig,
finnes fullkomligt utredt i bergslagsbanans styrelses ofvannämnda
skrift till regeringen. Det var ett consortium bildadt för öfver-
tagande af 36 millioner kronor. Men deraf förbehöll sig bemälda
styrelse fast, såsom det heter på affärsspråket, 7 millioner kronor,
dels derföre, att de öfrige deltagarne i nämda consortium icke
förmådde tillvägabringa mer än 29 millioner kronor och dels der¬
före, att styrelsen förmodade att hon skulle kunna realisera dessa
7,000,000 kronor i obligationer till något förmånligare pris, än det,
hvartill de öfriga deltagarne i consortium ville öfvertaga de 29
millionerna.
Jag kan icke heller förstå vigten och betydelsen af det argu¬
ment, som Herr Liss Olof Larsson vidare användt, nemligen det
att bergslagsbanans direktion genom underlåtenhet att bygga In-
sjöns-banan brustit i förbindelsen att tillvägabringa denna säkerhet
för obligationerna. Då bergslagsbanans direktion icke kan bygga
denna handel i brist af medel, kan den icke ansträngas öfver för¬
mågan. Det är ju en känd sak att ingen kan tvingas öfver sin
förmåga. Icke heller kan man påstå, att detta är ett afsigtligt
svikande af några förbindelser gent emot obligationsinnehafvarne.
Han menade vidare att, då jag, hvilken kontrasignera! Kongl.
Maj:ts koncession för bergsiagsbanan, tillika förordnats till krono-
ombud i styrelsen, jag borde hafva tillsett, att man efterlefde kon¬
cessionens vilkor. Först och främst får jag härvid anmärka, att
det icke var jag som omedelbart blef förordnad till kronoombud,
utan att det var nuvarande Hans Excellens Herr Statsministern.
Han fortfor i denna egenskap till år 1875, då han ingick i Konun¬
gens råd, och jag blef då enligt styrelsens önskan förordnad till
kronoombud. Men jag tror mig icke säga annat än hvad som är
fullt berättigadt och fullt sant, då jag säger, att förhållandena
redan 1875 gestaltat sig så, att för hvar och en som satt sig in i
dem det var klart, att en eventualitet sådan som denna förr eller
senare skulle inträffa, ty utsigterna att realisera de reserverade 7
millioner kronor obligationer förminskades, så att säga, dag .för
dag, och 1875 i Maj månad voro redan utsigterna att kunna upp¬
taga ett obligationslån på 7 millioner kronor så ringa, att ingen,
som icke var mycket sangvinisk, kunde drömma derom.
Den närnde talaren yttrade vidare, att jag försummat att till
Civil-departementet ingifva underrättelse om att man hade öfver-
gifvit Insjönsbanans byggande och i stället sysselsatte sig med sträck¬
ningen Kil—Göteborg. Det är fullkomligt rigtigt, att någon form¬
lig anmälan i det afseende icke ingifvits till Civil-departementet,
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 61. 3
N;0 61. 31 Fredagen den 17 Maj, f. m.
Om lånt;- men det är lika visst, att Herr Statsrådet ocli Chefen för Civil-
understöd »^departementet fått fullkomlig kännedom om detta förhållande.
JaS får dessutom erinra derom, att styrelsen i en underdånig an-
nalulebolag' sökan anhållit hos regeringen om tillstånd att bygga banan Kil—
(Forts.)' Göteborg färdig förr än Insjöns-banan, men att denna ansökan just
tillföljd af motstånd från Dal-socknarnes. sida icke blef bifallen.
Det förefaller mig dock som om Herr Diss Olof Larsson skulle
hafva handlat bättre i sin orts intresse, om han, jemte, det han
understödt Kongl. Maj:ts förevarande proposition, äfven i en mo¬
tion gjort framställning om beviljande af medel för åstadkommande
af Insjöns-banan; och jag för min del är viss om att bolaget, om
medel funnits, icke skulle tvekat att utföra denna byggnad, så
mycket mera som allt skäi är förhanden antaga, att den blir en för¬
delaktig bana och kommer att tillföra den stora stambanan en bety¬
dande trafik. Då det nu icke lyckats tillvägabringa medel för
byggande af Insjöns-banan, så får bolaget underkasta sig den på¬
följd, koncessionen bjuder. Det deponerade BO,000 kronor såsom
säkerhet för utförande af denna byggnad, och det är en förlust
som bolaget får underkasta sig, om det icke kan bygga denna
bana. Något tvång att utföra byggnaden kan icke komma i fråga;
det enda, som kunnat stadgas och har stadgats, är denna depo¬
sition af 50,000 kronor, som förverkas om koncessionsvilkoren
icke fullgöras.
Jag skall nu vända mig till hvad Herr Carl Ifvarsson yttrade.
Han lade' mycken vigt derpå, att den Kongl. propositionen icke inne-
hölle förslag om, såsom han uttryckte sig, något understöd åt berg-
slagsbanan, och han eller Herr Liss Olof Larsson — jag mins
icke rätt hvilken — gick till och med så långt, att han hemstälde,
huruvida Herr Talmannen tilltrodde sig att framställa proposition
å hvad Utskottet i förevarande punkt föreslagit. Mig förefaller
det som om ett sådant resonnement endast är en lek med ord.
Ty hufvudsaken i Stats-Utskottets förslag är att skapa en
utväg för bolaget att fullborda banan. Det ena eller det andra
alternativet, som styrelsen föreslagit, kan leda dertill. Om rege¬
ringen valt det senare alternativet, nemligen försträckning mot
säkerhet af obligationerna, är detta ganska naturligt derföre att,
på sätt Herr Statsrådet och Chefen för Civil-departementet an¬
fört, denna form för meddelande af understöd hittills varit den
vanliga. Men om man besluter sig för det andra alternativet, att
köpa de obligationer, som skulle utgöra säkerhet för nämnda för¬
sträckning, så ändrar sig i sjelfva verket icke förhållandet. Ty,
märk väl! — då bergslagsbanan icke hade att erbjuda för för¬
sträckningen annan säkerhet än i fråga varande obligationsbelopp,
så berodde ju statens säkerhet derpå, att dessa obligationer hade
något värde. Anlitandet af det andra alternativet, nemligen att
köpa obligationerna, lemnar till och med staten utsigt till vinst,
ty staten får en vinst på kapitalrabatten, eller 10 procent på hela
beloppet. Den ränta som erbjudes är 5 Vä procent, således större
än den som betalas af andra enskilda banor; och denna ränta får
staten beräkna sig till godo från och med den dag försträckningen
Fredagen den 17 Maj, f. m.
35
N:o 61.
erhålles, hvaremot, såsom Herr Civilministern redan erinrat, de
öfriga banorna åtnjuta frihet från räntebetalning under B år,
dock högst ett år efter .det banan blifvit färdig. Jag är också
fullt öfvertygad, att Herr Talmannen icke skall hysa någon tvekan
att framställa proposition på hvad Utskottet föreslagit.
Denna bergslagsbana är, så vidt jag kan fatta, en skapelse
af begge statsmakterna. Den är en skapelse från Riksdagens
sida derigenom, att Riksdagen i skrifvelse år 1869 framhöll tanken
på enskilda jernvägar, och vidare att 1871 års Riksdag anslog 10
millioner att understödja sådana jernvägsanläggningar. Den är
en skapelse från regeringens sida derföre, att regeringen meddelat
koncession å banan och vidare af de 10 millioner, som Riksdagen
stälde till Kongl. Maj:ts disposition, tilldelade bergslagsbanan en
försträckning på 5 millioner för byggande af linien Ludvika—•
Kil. Jag anser således att Riksdagen icke bör öfvergifva denna
bana i dess nöd. Det stora och vigtiga intresse, som här är i
fråga, har till fullo blifvit af föregående talare framhållet, och
det står klart för mig att, blir banan icke fullbordad, så skall
icke allenast för lång tid alla jernvägsföretag få en stöt, som icke
på länge kan öfvervinnas, utan äfven svenska statens kredit djupt
lida. Ty förhållandena äro sådana, att en främmande stat icke
ett ögonblick skulle tveka att träda emellan. Den, som kastat en
blick på Friherre von Webers historik öfver hvad som tilldragit
sig i utlandet i fråga om inlösen af enskilda jernvägar, skall gifva
mig rätt i detta hänseende.
Det är af en annan talare, Herr Key, framhållet, att här ock
vore ett norskt intresse i fråga. Det är möjligt, att detta på
somliga kan gorå ett dåligt intryck, men det är också möjligt
att några finnas, som låta bestämma sig af brödrarikets förvänt¬
ningar och intressen uti ifrågavarande afseende. Jag ber att
till hvad Herr Key uppläste ur ett enskildt bref få lägga en
röst ur den norska pressen. Det är “Smaalenes Amtstidende“
hvarur jag hemtat följande ord:
“Hvad Norge beträffar, är den utgång denna fråga får vid
riksdagen af ganska stor vigt. Vid de beslut som fattades om
Smaalenesbanan och om statsbidrag till den med densamma för¬
bundna Dalslandsbanan förutsatte man att bergslagsbanan skulle
sammanbinda dessa våra banor med det svenska jernvägsnätet så
väl i söder som i norr. En jernväg från Kristiania öfver Fredriks-
hald till Sunnanå vid Venern har föga betydelse, om den ej kom¬
bineras med det svenska jernvägsnätet. Den norska trafiken till
det södra Sverige och utlandet är beroende af att en bana fram-
drages öfver Dalsland. De stora offer som Fredrikshald och om¬
nejd gjort för Dalslandsbanan skulle ej hafva gjorts, om man ej
haft den bestämda öfvertygelsen, att Sverige samtidigt skulle full¬
borda sin jernväg, hvilken skulle möjliggöra frakt hit af jern och
trä för att här förädlas. För den unionella sydbanans åstadkom¬
mande skulle svenska staten svårligen kunna hafva underlåtit att
möta med en jernväg vid gränsen, dit den norska staten bygger.
Nu, då unionsbanans intressen lyckligtvis folio tillsammans med
Om låne-
understöd åt
Bergslager¬
nas jernvägs-
aktiebolag.
(Forts.)
K:o 61.
36
Fredagen den 17 Maj, f. m.
Om låne- lokalbehofven, har Sverige kunnat öfverlåta åt enskilda bolag att
understöd åt bygga Sveriges del af unionsbanan mot ett mindre tillskott af
MslermTns- ^en svenska staten, litet i och för sig i jemförelse med anläggnings-
aktiebolag. kostnaderna, ännu mindre då hänsyn tages till Norges bidrag till
(Forts.) samma bana äfven på svenska sidan. Men då det af den svenska
staten i dess ställe framskjutna bolaget, till följd af den i ekono¬
miskt hänseende mindre gynsamma tiden, ej kan fullborda före¬
taget med egna krafter, så synes det oss ej vara Sverige värdigt
att lemna företaget i sticket och låta Norge stå der med sina
utgifter och missräkningar. Då Dalslandsbanans bolag ej kunde
omsätta sina obligationer, trädde norska staten hjelpande emellan
oaktadt företaget var svenskt, på det att den unionella banans
fullbordande ej måtte uppskjutas. Af samma skäl hoppas vi med
visshet, att svenska Riksdagen ej skall neka att hjelpa det svenska
bolag som åtagit sig att fullborda den väsentliga delen af Sveriges
del af unionsbanan.“
Och till detta ber jag få lägga den upplysningen, att från norsk
sida tillstyrkts 1 Vs million för den svenska Dalslandsbanan.
Slutligen vill jag här påpeka, att snar hjelp är dubbel hjelp.
Hvad som skall ske, och om något skall ske, måste ske nu. Jag
skall i egenskap af kronans ombud tillåta mig omtala några
fakta i det afseendet.
Redan förra hösten blef det klart för bolagets styrelse, att
man icke kunde fortsätta arbetet längre än till April månads
slut, och man beräknade då mycket noga sina tillgångar. Man
reserverade 100 å 120 tusen kronor för att i händelse, mot hvad
man väntade, Kongl. Maj:t och Riksdagen icke skulle vilja bi¬
springa bolaget, kunna ansluta jernvägsarbetet. Herrarne kunna
nemligen finna, att en sådan summa är nödvändig för att dermed
bekosta bortförande af åtskilliga materialier från linien och beta¬
lande af löpande räkningar m. m. Till arbetschefens disposition
stäldes 150,000 kronor i månaden, och med detta belopp har det
lyckats att sammanhålla den stora arbetsstyrkan af 2,500 man.
Men när, mot hvad man förväntade, afgörandet från Riksdagens
sida dröjde längre än till April månads slut, har man för att
bedrifva arbetet under de tre sista veckorna af Maj månad måst
tillgripa denna reservfond af 120,000 kronor, och skulle ett afslag
blifva Riksdagens beslut, så återstår ingenting annat än att af¬
sluta arbetena i detta nu och ögonblickligen afskeda desse 2,500
arbetare samt sedermera med största ansträngning sammanskjuta
de summor, som erfordras för betalning af löpande räkningar.
Det kan således icke sägas att detta bolag i otid och innan
nöden tvungit detsamma har vändt sig till statsmakterna med
anhållan om hjelp; det har hållit ut och till det yttersta ansträngt
sina krafter.
Det är icke att vänta att Göteborgs kommun skall göra
något mera än den redan har gjort. Det är redan uppgifvet, att
Göteborgs stad har sjelf tecknat sig för aktier, motsvarande i
värde 3,000,000 kronor, och i Göteborgs stad har bland enskilde
och institutioner tecknats aktier för icke mindre än 8,000.000
Fredagen den 17 Maj, f. m.
37
Ji:o 61.
kronor. Af 794,000 aktier, hvaraf bolaget består, hafva 48,577 Om låne-
aktier tecknats inom Gföteborgs stad. Huru stort var då intresset u”^erstöd åt
inom Dalarne för Insjöns-banan? Jo, der tecknades 488 aktier med nasjernvägs-
vilkor, att nämnda bibana skulle byggas. Jag tycker att detta aktiebolag.
talförhållande mer än väl rättfärdigar direktionens förfarande att (Forts.)
söka få stambanan färdig förrän bibanan till Insjön kom till stånd.
Till sist vill jag taga i betraktande ett argument, som an-
vändts af Herr Liss Olof Larsson, nemligen att det icke vore skäl
att staten inköpte dessa obligationer till 90 procent, derföre att
desamma såldes för allenast 58 % på börsauktion. Jag vill icke
bestrida denna uppgift, emedan jag icke har någon fondbörs¬
notering till hands, men jag frågar: hvem kan undra på att de
säljas till detta belopp? Borde man icke snarare undra på att
dessa obligationer hafva kunnat hålla sig uppe vid 58 %, då man
besinnar att det för närvarande är ovisst, om banan någonsin blir
fullbordad. Kan man blott erhålla visshet härom, så komma nog
obligationerna att stiga i värde. Det är äfven min innerliga
öfvertygelse att, när trafiken å denna bana väl kommer i gång
samt den industriella verksamheten eu gång vaknar upp ur den
förlamning, hvari den för närvarande befinner sig, så skall denna
bana blifva en i högsta grad välsignelsebringande anläggning för
vårt land.
Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Jag ber att få
tillkännagifva på förhand, att jag icke med min röst kommer att
biträda Stats-Utskottets förslag i denna punkt. Det är visser¬
ligen en sanning, att bergslagernas jernväg är ett af de största
enskilda företag som någonsin i Sverige kommit till stånd, och
att den af denna anledning kunde vara förtjent af statsunderstöd,
men å andra sidan bör man väl också betänka, att banan likväl
är ett industrielt företag, och att den, som gifver sig in i ett
sådant företag, åtminstone någorlunda bör på förhand beräkna
följderna deraf och göra sig reda för alla eventualiteter som deri¬
genom kunna uppstå.
Hade detta stora och mäktiga bolag följt den plan för jernvägs-
anläggningen, som bolaget till en början uppgjort, och hade bolaget
icke gått så hänsynslöst till väga härvid för att så hastigt som
möjligt få banan färdig, utan rättat sig mera efter tid somständig¬
heternas kraf, då hade bolaget icke behöft under dessa dyra
tider sammandraga folk från alla orter, för att öka sin arbets¬
styrka, på sätt man nu gjort, för att med möjligaste första få
jernvägen färdig. Hade man byggt förståndigt efter det först upp¬
gjorda förslaget, så hade kostnaderna icke behöft blifva så dryga,
emedan man icke mot då varande höga arbetspris behöft taga
så mycket menniskor från andra industriella företag, utan kunde
hafva byggt mycket billigare.
Om några år gå till ända, innan banan mellan Kil och Troll¬
hättan blir färdig, kan väl ej vara en så vigtig fråga, att Sveriges
vara eller icke vara kan bero derpå, så mycket mera som af
N:o 61.
38
Fredagen den 17 Maj, f. m.
Om låne¬
understöd åi
Bergslager¬
nas jernvägs-
aktiebolag.
(Forts.)
detta jernvägssystem bansträckan Falun—Kil redan är färdig och
sålunda ju redan är sammanbunden med den del af statens jern-
väga.r, som kostat staten så ofantliga summor för att sins emellan
förena de båda hufvudstäderna Stockholm—Kristiania. Äfven
andra delar af banan äro redan färdiga, såsom t. ex. mellan Göte¬
borg och Trollhättan. Ehuru äfven dessa båda punkter, Troll¬
hättan och Kil naturligtvis så fort som möjligt böra sammanknytas,
kunna dock de redan färdiga särskilda linierna till dess sådant
skett med fördel trafikeras hvar för sig. Om det sålunda skulle
dröja några år, innan hela bansträckningen blir färdig, tror jag
någon synnerlig fara icke derigenom skulle blifva å fäfde.
Man har här vidare mycket ordat om det tryck, som från
Norge skulle läggas på Sverige för att snart få denna jernväg i
ordning.. Om ett sådant tryck hafva vi förut så många gånger
hört talas, och alltid gått norrmännens önskningar till möte, så
att vi för denna gång kunna underlåta att fästa oss så mycket
dervid. Just emedan vi ansågo nödvändigt att gå Norges önsk¬
ningar till mötes lade vi särskild vigt dervid, så väl då vi byggde
stambanan till Norge färdig som äfven vid anläggandet af en
del andra banor, ehuru vi på förhand visste att stambanan till
Norge, med den rigtning den af nämnda skäl fick, icke skulle gifva
samma inkomster som om den lagts i annan rigtning. Låtom oss
återkalla i minnet huru lång tid det dröjde, innan stambanan
genom Östergötland anlades. Östergötland fick vänta många år,
innan sammanbindningsbanan emellan Stockholm och Södra Sverige
blef färdig. Dessförinnan fingo de som reste från Södra Sverige
till Stockholm färdas 10 mil längre väg genom Vestergötland;
men man nöjde sig dermed tills vidare. Detta fick gå för sig på
den tiden; och jag kan icke heller finna att det vore så synnerligt
stor fara om norrmännen, då de ville resa söder ut i Sverige,
finge resa en liten omväg, då de kommo till Kil. Jag tror icke
detta åtminstone skulle medföra någon fara för fosterlandet. Men
det tillgår alltid på det sättet, då stora och mäktiga intressen
stå på spel, att man vet hålla sig framme och draga fördel af
staten. Deremot får man många gånger, då det är fråga om be¬
viljandet af endast några tusen kronor, som likväl ofta skulle
medföra mångdubbelt större nytta, till svar att man icke här råd
till detta och att man icke kan bevilja det begärda anslaget,
emedan det skulle skada statens finanser.
Hvad nu den begärda lånesumman till bergslagernas jernvägs-
aktiebolag vidkommer, måste jag bekänna, att reservanternes för¬
slag är det enda hvartill jag skulle vilja ansluta mig, ehuruväl
vi hafva en ganska god erfarenhet om att sådana garantier, som
der uppställas såsom vilkor för lånets beviljande, icke hafva syn¬
nerligt stor betydelse. Vi hafva väl ännu i friskt minne hurusom
staten, då det var fråga om kanaliseringen af Lule eif, under¬
stödde detta företag, som var så nyttigt för landet, emot vissa
garantier, som dock icke voro bättre, än att staten förlorade
V2 million på kuppen. . De garantier som i detta fall erbjudas
äro väl ej heller bättre, tänker jag; men det kan dock hända, att
Fredagen den 17 Maj, f. m. 39 N:0 61.
man, efter den varning man vid nyss omförmälda företag fick,
ser bättre upp med de borgensförbindelser som lemnas, än man ’
då gjorde, så att faran för en statsförlust möjligen icke blir sa nas jernvägs-
stor som då. . . „ . . aktiebolag.
För min del skulle jag helst vilja rösta för afslag a hela (Forts.)
låneansökningen, men då, efter hvad jag af diskussionen förnummit,
detta icke inom denna Kammare torde vinna understöd, kommer
jag att rösta för den af åtskilliga ledamöter från denna Kammare
afgifna reservationen.
Herr Lind: Jag tror att det är i färskt minne hos något
hvar hvilket beslut 1876 års Kiksdag, beträffande statsunderstöd
åt enskilda jernvägsanläggningar, fattade; det var, som vi alla
veta, en rigtig stormlöpning på statskassan för att få anslag
eller låneunderstöd till den ena eller andra jernvägen. Man före-
speglade sig då här i Kammaren, att om man beviljade 10 millio¬
ner att utgå under 5 år, så skulle man under de fem åren vara
fri från dylika stormlöpningar. Men icke desto mindre har nu
på allenast det tredje året inträffat samma förhållande som då,
Ja mycket värre, ty nu äro förslag å bane, som gå mycket längre
än hvad då förevarande förslag innehöllo.
Då Riksdagen beviljade dessa 10 millioner, bestämdes såsom
vilkor för låns erhållande i skrifvelsen till Kongl. Maj:t, att de
lånesökande skulle vara skyldige hos Kongl. Maj:t styrka, att de
förfogade öfver ett kapital, som jemte statslånet vore fullt till¬
räckligt för jernvägens fullbordande enligt kostnadsförslaget. Jag
beklagar att i fråga om bergslagernas jern vägsbolag regeringen
förbisett detta vilkor.
Jag tror icke heller att det är något farligt att afstå före¬
liggande betänkande, ty bolaget kan nog på annat sätt än genom
statens mellankomst anskaffa medel till banans fullbordande.
Jag vill i förbigående nämna, att den för några år sedan före¬
slagna banan från Falun till den mycket omtalade och hela året
om isfria hamnen vid Krossekärr var anledningen till att bergs-
lagsbolaget kom hastigt till stånd. För att krossa och tillintet¬
göra talet och förslaget om Falun—Krossekärrs-banan var hela
Göteborg i en, efter vanligheten, vidtomfattande rörelse, och det
lyckades dem att få bergslagsbanan till sin tröskel.
Jag vill härjemte också erinra, hurusom hvarje gång det kom¬
mit på tal att anlägga en jernväg, vare sig till Strömstad eller
den omnämnda isfria hamnen eller till någon annan plats i norra
delen af Bohuslän, detta varit detsamma som att sticka en syl i
ögat på göteborgaren.
Jag slutar med att helt och hållet instämma med Herr Diss
Olof Larsson.
Grefve Sparre: Efter den långa och uttömmande diskussion,
som redan pågått i denna fråga, skall jag icke länge taga herrar-
nes tid i anspråk. Till en början vill jag, med anledning af den
ärade representantens från Småland yttrande, att vi från Elfs-
%
N:o 61.
40
Om låne¬
understöd c,
Bergslager¬
nas jernväg;
aktiebolag.
(Forts.)
Fredagen den 17 Maj, f. in.
borgs län skulle hafva tagit saken om band eller huru hans ord
folio, be att få erinra, att, om yttrandet gälde mig sjelf, jag har
samma bekännelse, som en föregående talare, att göra, nemligen
att jag i det längsta tvekat om jag kunde och borde lemna min
röst till ifrågavarande förslag. Han känner mig nog tillräckligt
för att veta, att jag är lika sparsam som han, då det gäller sta¬
tens medel. Så länge jag ansåg det vara någon möjlighet att
Göteborgs samhälle kunde åtaga sig utförandet af detta för det¬
samma så vigtiga företag, hade jag också för afsigt att icke med
min röst understödja förslaget, och det var först sedan jag fått
kännedom om de oerhörda ansträngningar, som detta samhälle
gjort för den ifrågavarande jernvägens bringande till stånd äfven¬
som om penningeställningen i landet, som jag insåg, att man icke
kunde fordra allt för mycket af Göteborgs stad, samt beslöt mig
för att biträda förslaget, och detta oaktadt jag främst af alla er¬
känner nödvändigheten af att vidhålla det beslut, som fattades då
Riksdagen på en gång bestämde ett anslag att under en viss tid
användas till att med lån understödja jernvägsföretag. Men att
förhållandena i detta fall äro af en helt särskild art, lär väl icke
kunna bestridas.
Med anledning af den värde representantens från Småland
yttrande att rättvisan fordrade, att, om vi understödde det ena
jernvägsföretaget, vi äfven måste understödja det andra, så vill
jag be honom kasta en blick på den karta, som är bifogad Ut¬
skottets betänkande. Han skall då finna, att den del af riket,
genom hvilken ifrågavarande bana skulle framgå, icke har någon
stambana, under det att stambanor finnas i den öfriga delen af
riket. På den betydliga sträckan från Dalarnes inre ända ned till
Göteborg finnes endast en jernbana, nemligen Vermlandsbanan,
som skär bergslagsbanan. Hå man först tänkte på att anlägga
stambanor i vårt land, förestälde man sig att en enda sådan bana
skulle vara nog för hela riket. Men erfarenheten visade snart,
att jernvägarne icke sträckte sin gagnande verksamhet till någon
så särdeles stor omkrets, blott omkring tre mil på ömse sidor,
och detta hade till närmaste följd anläggandet af den östra stam¬
banan. Här är nu fråga om en trakt, som, afskild som den är
från det öfriga riket genom vattendrag och skogar, icke kan hafva
den ringaste nytta af de der befintliga stambanorna. Ett. enskildt
bolag har derföre företagit sig att anlägga den bana, som nu är
i fråga, och som obestridligen förtjenar namnet stambana. He
olyckliga tidsförhållandena och det närvarande penningebetrycket
gorå att detta bolag icke kan fullborda sitt värf, utan måst vända
sig till staten med begäran om hjelp. Skall staten då svara, att
det icke anser det rättvist att lemna denna hjelp, samt låta hela
företaget stupa, likgiltig för följderna? Att denna bana förtjenar
namn af stambana visar sig deraf, att icke mindre än tre bibanor
till densamma redan blifvit anlagda, nemligen Östra Yermlands,
Uddeholms-banan samt Dalslands-banan från Norge. Medgifvom
till en början, att staten bör medverka till kommunikationer, såsom
vilkor för samhällsutvecklingen. Om nu staten kan verksamt
•
Fredagen den 17 Maj, f. in.
41
U:o 61.
hjelpa en bana, som genomlöper eu så stor del af riket, med ett
lån af sammanlagdt 11 millioner kronor, anser jag detta vara godt
pris, om man jemför denna hjelp med de uppoffringar, staten måst
vidkännas för stambanorna i de öfriga delarne af riket.
Man har sagt att det icke är mer än billigt att staten får
full säkerhet för det lån, som här är begärdt. Ja, mine herrar,
om bolaget hade full säkerhet att erbjuda, och penningeställningen.
icke vore sådan, som den är, kunde bolaget nog få låna pennin¬
gar, utan att behöfva vända sig till staten, ty den som kan er¬
bjuda full säkerhet, den har i allmänhet ingen svårighet att få låna.
Men så är icke förhållandet med detta bolag. Det erbjuder
den enda säkerhet, det kan åstadkomma, nemligen obligationer.
Det har sagts att man bedragit Dalarnes befolkning, och den repre¬
sentanten från detta landskap, som förut haft ordet, yttrade, att
han inom sig vore glad öfver att hafva besegrat sig sjelf och sina
egna intressen, då han icke ville ingå på någon kompromissfråga.
Jag gratulerar honom till denna seger öfver sig sjelf, men
jag skulle dock anse mig ha haft ännu större skäl att gratulera
honom, om han äfven hade lyckats besegra den harm, som nu
oförtydbart lät sig märka; ty det kan icke nekas, att på botten
af hela hans uttalande i denna fråga låg eu viss harm öfver miss¬
räkningen, att banan till Insjön icke kom till stånd. För min
del ogillar jag lika lifligt som trots någon annan, att den banan
icke kommit till utförande, men hvar och en, som något sysselsatt
sig med jernvägsanläggningar, vet också att om man vill bedrifva
anläggningen klokt, så begynner man vid någondera af ändpunk¬
terna och icke midt in uti landet. Att således bolaget, då det
såg att dess referenser voro väl inskränkta, i främsta rummet såg
på att få banan till Göteborg, är icke att undra på. Så gick man
äfven till väga vid anläggningen af våra första stambanor. Man
började vid Malmö och Göteborg, och till och med Stockholm,
landets hufvudstad, fick stå tillbaka för de orter, derifrån man
ansåg sig hafva att påräkna den största trafiken, nemligen, hvad
erfarenheten äfven bekräftat, Göteborg och Malmö. Må derföre
icke den, jag medger det beklagliga, omständigheten, att vidriga
konjunkturer förhindrat bolaget att utföra banan till Insjön, må
denna omständighet, säger jag, icke vidare gifva anledning till
något groll, utan låtom oss pröfva frågan i och för sig, oberoende
af alla sidoinflytelser. Skall staten lemna sitt understöd åt ett
nationelt företag, eller skall staten icke lemna det? Jag säger
nationel företag, tv ett företag, som belöper sig på 40 millioner,
är i vårt land något som öfverstiger enskildes krafter och bör
derföre kunna påräkna understöd af hela landet.
Det må nu äfven tillåtas mig att yttra några ord om de för¬
delar denna bana, en gång fullbordad, kan antagas komma att
tillskynda vårt land. Den som, likasom jag, är bosatt i Elfsborgs
län och derigenom har tillfälle att se den stora trafik, som redan
uppstått på Norge öfver Westergötland, kan lätt inse, hvilken
ofantlig trafik skall kunna utveckla sig mellan Norges sjökust och
de bördigaste delarne af vårt land, om de sammanbindas genom
Om låne¬
understöd åt
Bergslager¬
nas jernvågs-
ahtiebolag.
(Forts.)
N:o 61.
42
Fredagen den 17 Maj, f. m.
Om låne¬
understöd åt
Bergslager¬
nas jernvägs-
aktiebolag.
(Forts.)
tidsenliga kommunikationer, och att således en bana, som möjlig¬
gör en förbindelse emellan Norges fiskeri och sjöfart idkande
samt i följd deraf sofvel behöfvande kustland samt vårt lands
rikaste bygder, bör blifva af en snart sagdt oberäknelig nytta för
oss. Då nu en sådan förbindelse kan ernås derigenom, att staten
lemnar ett lån på 6 millioner kronor, så må väl erkännas, att detta
företag förtjenar ett sådant understöd och skall i rikt mått åter¬
gälda detsamma. Jag är öfvertygad att icke någon enda af mina
grannar, vare sig från Elfsborgs eller Skaraborgs län, skall hafva
något att erinra mot hvad jag yttrat om den stora vigten af den
redan nu befintliga trafiken på Norge. Således, mine herrar, här
är verkligen fråga om ett stort intresse, så stort, att det väl må
kallas ett statens. Då omständigheterna nu, ty värr, äro sådana
att staten icke kan med sitt understöd komma alla intressen till
hjelp, måste man vid beviljandet af ett sådant understöd i främsta
rummet se på de stora intressena, äfven om det kan synas såsom
en orättvisa mot många mindre, såsom till exempel den lilla ba¬
nan i. Småland, hvarom här förut blifvit taladt, och som nog äfven
den. i sinom tid får sin beskärda del, om den deraf visar sig
förtjent.
Slutligen kan jag, såsom god granne till Norge, icke under¬
låta att påminna om de stora uppoffringar som från norsk sida
gjorts för att understödja Dalslandsbanan. Icke nog med att
norska staten understödt denna bana med 1 y2 million kronor;
Eredrikshalds kommun har äfven bidragit med* en half million
kronor och derutöfver hafva enskilda norrmän tecknat aktier för
icke mindre än 1,600,000 kronor. Och detta hafva de gjort för
en jernväg inom vårt land! Skulle det väl, då vi känna alla dessa
deras uppoffringar, vara oss, vara svenska Riksdagen värdigt att
visa en sådan brist på tillmötesgående, att vi icke skulle vilja för
den bana, inom våra landamäre^ åt hvilken de lemnat ett så
kraftigt understöd, bereda en utfartsväg, utan låta den, så till
sägandes, bli’ hängande i luften?
Jag förstår tillräckligt att skatta herrarnes tid, för att våga
längre taga densamma i anspråk, och jag skall derföre nu in¬
skränka mig till endast det uttalande, att det ifrågavarande ort¬
intresset, ja jag vågar säga statsintresset, är af den vigt, att det
mer än tillräckligt berättigar till ett bifall till den Kongl. pro¬
positionen. Men deruti instämmer jag med åtskillige af de före¬
gående talarne, att om Kammaren anser sig icke kunna bevilja
det begärda lånet, nå väl, afslå då detsamma öppet, men lemna
icke. ett maskerad!: afslag genom att, på sätt reservanterne före¬
slagit, för lånets erhållande uppställa vilkor, som bolaget omöjli¬
gen kan åstadkomma. Jag inser väl att reservanterne, då de be¬
gära garanti af kommuner, i främsta rummet haft sina tankar på
Göteborgs stad. Det är redan upplyst, att detta samhälle redan
bidragit till denna bana först genom att teckna aktier för B millio¬
ner kronor och sedan ytterligare genom att öfvertaga preference-
aktier och. obligationer för 7 ä 8 millioner, således med tillhopa
10 å 11 millioner kronor. Derförutom hafva penninginstitutioner
Fredagen den 17 Maj, f. m.
43
N:o 61.
derstädes öfvertagit en betydande del af bolagets obligationer. Om läne-
Göteborg kan således icke gå längre. Hvad afse då reservan-
terne för garantier? Vilja de kanske att Wermlands.och Elfs-Mas Jernväg*-
borgs läns landsting skola ikläda sig borgen för 6 millioner kro- aktiebolag.
nor? Detta tror jag näppeligen kan vara berrarnes mening. Dessa (Forts.)
provinser hafva redan, äfven de, så godt deras tillgångar med¬
gifva, understödt företaget, Jag känner till exempel små socknar
på Dalsland, som tecknat aktier för 20,000 kronor.
Icke kan man ytterligare begära att de skola ikläda sig denna
garanti. Vi skola söka att så mycket som möjligt utrota borgens-
systemet i allmänhet. Och då bör väl icke staten vara den som
fordrar borgen för sina låneunderstöd. En sådan fordran i detta
fall är liktydig med ett afslag, ty jag vågar påstå, att det är
omöjligt för kommunerna att åstadkomma någon sådan garanti,
som här fordras. Hvilka som åsyftas med ordet “ändras" i.re-
servanternes förslag vet jag icke, men om dermed menas enskilda
personer, så är det lika orimligt att ifrågasätta att sådane skulle
ikläda sig borgen för ett låneunderstöd på 6 millioner och för en
tid af 40 år.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
I detta yttrande instämde Herrar Sahlström och Sandberg.
Herr Jöns Rundbäck: Hvar och en, som opartiskt genom¬
läser Kongl. Maj:ts förevarande proposition och Utskottets betän¬
kande, skall helt säkert instämma i reservanternes åsigt ^“att den
nådiga propositionen innehåller skäl för det sökta statslånets be¬
viljande". Stats-Utskottet har tagit frågan i noggrann ompröf¬
ning, och inom detsamma finnes blott en enda ledamot, som kom¬
mit till eu motsatt uppfattning. Och han representerar likvisst en
trakt, som skulle hafva mycken fördel af förslagets antagande.
Detta synes mig derföre betyda temligen mycket och gifva ett
starkt stöd för antagandet, att Rongl. Maj:ts förslag är välgrundad^
Jag kan deremot alldeles icke gå in på. reservanternes förslag, att
kommuner och landsting skulle ikläda sig ansvaret för lånets åter¬
betalande. Jag kan försäkra Eder, mine Herrar, att om ett.så-
dant förslag framstäldes till Göteborgs och Bohus läns landsting,
så skulle icke en enda röst höjas för ingående af denna borgen,
icke ens om det gälde ett så ringa belopp som. 100 kronor. Denna
vägran skulle hafva sin grund icke deri, att jernvägen icke anså-
ges bereda nog säkerhet för lånets återbetalande, utan deri att
sjelfva principen att ikläda länet en dylik borgen skulle ogillas.
Hvad särskildt angår Göteborgs och Bohus län, så har dess hus¬
hållningssällskap föranstaltat om två ganska omfattande under¬
sökningar i syfte att få banan framdragen på vestra sidan om
Göta-elf. Men det oaktadt är banan anlagd på den motsatta si¬
dan; och med den sträckning banan sålunda fått, har länet sna¬
rare skada än gagn af densamma. Hvad Elfsborgs län beträffar,
har den siste talaren tydligt förklarat, att derifrån icke heller är
mycket att vänta. Detta läns' landsting har redan förbundit sig
K:o 61.
ii Fredagen den 17 Maj, f. in.
Om låne-' tillräckligt för jernvägens räkning och kan icke vara böjdtföratt
BeZslåaer-*nträcka, sin ansvarighet ännu ytterligare. Det är, med ett ord,
nas jernvägs- omöjligt att från dessa håll anskaffa några garantier. Socknarne
aktiebolag, och häradena hafva likadedes gjort allt hvad de kunnat och göra
(Forts.) nog. icke mer. Det återstår således blott Göteborgs stad, som na¬
turligtvis i denna fråga betyder mycket. Men denna stad har re¬
dan garanterat tre millioner. Enskilda personer derstädes hafva
tecknat aktier för åtta millioner. Detta gör tillsammans elfva
millioner, eller en femtedel af hela anläggningskostnaden. Dess¬
utom hafva likaledes enskilde män i samhället inköpt obligationer
för mer än elfva millioner. Staden kan omöjligen gå längre och
fastläsa ännu mera penningar i jern vägsföretaget. Må derföre
den, som icke vill bifalla Kongl. Maj:ts förslag, påyrka rent af-
slag derå hellre än att uppställa orimliga vilkor för dess anta¬
gande.
Då jag sålunda icke kan instämma med öfrige reservanters
förslag, återstår för mig att yttra några få ord angående den sä¬
kerhet bolaget för lånets återbetalning skulle lemna. Jag erkän¬
ner att denna säkerhet är af beskaffenhet att den, som man säger,
tål att tänka på. Men jag vill erinra om att vi förut till många
enskilda banor beviljat låneunderstöd till belopp af ända till
2/3 af anläggningskostnaderna; och detta har skett utan att vi
haft någon säkerhet om att framlagda planer för banornas byg¬
gande varit rigtiga. Alla dessa banor hafva framhållits såsom
synnerligen fördelaktiga för landet. Och man har icke vetat an¬
nat, utan måst sätta tro till de lemnade uppgifterna. Här dere¬
mot är fråga om en bana, som är till största delen fullbordad.
Här är allting klart och man har något verkligt att, så att säga,
“taga på". Men ändock säger man att det är betänkligt att bort¬
gifva så mycket af statens medel. Tro Herrarne att kommunerna
vilja förlora sina penningar för nöjets skull att få banan färdig.
Obligationerna komma dessutom med säkerhet icke att sjunka i
värde, sedan banan en gång är fullbordad, utan tvärtom för hvarje
år stiga. Och om staten skulle förlora en million kronor på detta
lån, så vore det väl icke hela verlden. Jag begär blott att de
Herrar, som motsätta sig Kongl. Maj:ts förslag, ville gifva ett gil¬
tigt skäl, hvarföre man icke skulle bevilja lånet åt denna bana,
då hvarken enskilda personer eller kommuner förmå åstadkomma
mera än de gjort, för banans fullbordande. Tro Herrarne att man
skulle hafva vändt sig till staten med begäran om hjelp, derest
icke ett verkligt behof förefunnes. Jag känner flere af de perso¬
ner, som stå i spetsen för företaget, och jag vet hvad de arbetat
och att de gjort allt hvad i deras förmåga stått. Och de hafva
handlat ädelt, upprigtigt och ärligt.
Jag röstar för bifall till Utskottets förslag.
Herr Wieselgren: Under den debatt, som för några veckor
sedan egde rum i denna Kammare angående väckt förslag om
förmånsrätt för kommunalutskylder, uppträdde den ene efter den
andre af majoriteten med yrkande om bifall till samma förslag.
Fredagen den 17 Maj, f. m.
45
N:o 61.
Jag och många med mig undrade dervid hvad som låg under, hvad Om låne• _
som vållade denna inom majoriteten så allmänt förherrskande ^^slaer-
stämning. Då uppträdde slutligen en talare här strax bakom mignJJénwäfs-
och sade med tydliga ord, att majoritetens starka benägenhet för aktiebolag.
förslaget vore att betrakta såsom ett uttryck för det djupa miss- (Forts.)
nöje, som rådde inom landet öfver kommuners indragande i jern-
vägsföretag; och då han slutat, hördes rop af gillande och instäm¬
mande från alla håll i Kammaren. Nå väl! Några få veckor der¬
efter kommer nu ett utlåtande från Stats-Utskottet,, deri nästan
alla de reservanter, som tillhöra majoriteten inom Kammaren, upp¬
mana en massa kommuner att ingå i dylika företag. Jag frågar
om sådant är konseqvens? Jag beklagar att vederbörandes teori
och praxis så litet hänga tillsammans. — Nu säger man — med
blicken fästad på Göteborgs kommun — att härvidlag icke kan
råda någon fara, ty densamma skulle vara så rik! Jag vill på¬
minna om att i hvarje stor handelsstad vanligen finnes mycken
rikedom, men äfven — mycken fattigdom. Då Göteborgs stads
representanter beslöto att för stadens del teckna aktier i jern vägs¬
företaget till belopp af tre millioner, skedde icke detta, utan att
hvar och en inom samhället nogsamt visste, att detta skulle lända
till fördel för några samhällsklasser men till tunga för andra.
Sådan är dock andan inom detta samhälle, att icke en enda röst
höjdes emot beslutet, sedan det var’fattadt, ty man visste erkänna,
att då en samhällsklass nödvändigt för sin fördel fordrade en sak,
borde de andra samhällsklasserna dertill taga hänsyn. Men då
förhållandena likväl äro sådana som jag nämnt, tror jag mig våga
uttala den förmodan, att Göteborgs städs representation icke skall
anse sig kunna i yttermera mån, än som redan skett, indraga
staden i detta affärsföretag, i all synnerhet som de samhällsklas¬
ser, hvilka representera rikedomen inom nämnda stad, redan torde
hafva gått så långt som de anse sig kunna. På grund häraf tror
jag att man gör rigtigast, derest man betraktar reservanternes
förslag såsom ett förslag om rent afslag å den Kongl. proposi¬
tionen.
Herr C. F. Toll: Då ingen understödt mitt förslag, anhåller
jag att få återtaga det, nöjande mig med att i Kammarens proto¬
koll hafva fått nedlagd min åsigt i frågan.
Herr Diss Olof Larsson: Jag har redan en gång förut
denna dag upptagit Kammarens tid temligen länge i denna fråga,
men det oaktadt måste jag ännu en gång taga till ordet, ty frå¬
gan är så vigtig, att jag icke kan underlåta att till protokollet
uttala mina kraftigaste protester mot det sätt, på hvilket Kam¬
maren synes komma att lösa densamma. Jag befarar nemligen
att Kammaren skall komma att bifalla Utskottets förslag och der¬
igenom föra Riksdagen in på en väg, som efter min tanke skall
medföra de vådligaste följder för vårt land. Det var äfven med
mycken smärta jag nyss emottog underrättelsen om frågans ut¬
gång i Första Kammaren och om den stora majoritet, hvarmed
^10 61. 46 Fredagen den 17 Maj, f. m.
Om iåns- utskottets förslag der bifallits. Jag både hittills icke trott att de
Borgläger enskilda intressenas makt skulle till den grad kunna gorå sig gäl¬
das \ ntt man för att hjelpa ett bolag, som genom sitt öfverdåd
aktiebolag, kommit i förlägenhet, skall störta landet i sådana äfventyr som
(Forts.) här skulle blifva fallet. Men jag börjar i detta fall hysa farhå-
gor, ty i det anförande, hvarmed debatten i frågan inom denna
Kammare öppnades, instämde åtminstone flere af de ledamöter,
som dels enskildt äro intresserade i det ifrågavarande företaget,,
dels representera orter, som för egen del af utgången hafva nytta,
om förslaget bifalles. Härmed vill jag dock icke hafva sagt” att
det är enskilda intressen, som de förfäkta; ty de kunna ju tro
att dessa intressen tillika äro statens.
När jag nu fått ordet, ber jag att först få vända mig emot
Landshöfdingen Bergström. Det var för mig ingalunda oväntadt,
att mitt förra anförande skulle komma att blifva föremål för kri¬
tik från hans sida. Jag må dock tillägga, att jag väntat myc¬
ket mer, eller med andra ord — jag väntade att han skulle rig-
tigt ställa sig i brechen och använda sitt allra gröfsta artilleri,
hvadan jag också sparade åtskilliga saker tills jag efter honom
skulle få ordet, men hvilka saker jag nu icke har anledning att
använda. Om hela hans uppträdande kan sägas, att det bar vittne
om — om icke ett sjukt samvete — så om att den sak han för¬
svarade är sjuk —• ja mycket sjuk. Han har nu gifvit åtskilliga
försäkringar i fråga om Borlänge—Insjönsbanan. Men då vi förut
fått Kongl. Maj:ts löfte på denna bana, och Herr Bergström så¬
som civilminister kontrasignera!, denna regeringshandling, utan
att löftet sedermera upptylts, och han såsom statens ombud
icke ens sökt att få uppfyldt, utan tvärtom försvarar dem som
bryta emot Kongl. Maj:ts föreskrifter, så får han ursäkta mig, att
jag och Dalarne sätta ännu mindre lit till del öften, som han af-
gifver såsom numera landshöfding i Örebro län.
Han talade om, att jag både sympatier för Frövi—Ludvika
banan. Jag tror dock icke att någon, som hörde hvad jag ytt¬
rade, med fog kan påstå att deruti lågo några sympatier för sist¬
nämnda bolag. Jag talade nemligen om detta bolag endast derföre,
att jag ville lemna en historik om “det stora företagets" uppkomst
och dervid äfven nämna något om de andra företagen. Icke heller
yttrade jag något om år 1870, utan nämnde jag att uti den af
Kongl. Maj:t den 26 September 1871 bifallna ansökningen, som
legat till grund för ifrågavarande jern vägs anläggning, hade sö¬
kandena jemväl åtagit sig och erhållit koncession på anläggande
af, bland annat, icke allenast linien Ludvika—Falun utan äfven
linien Borlänge—Insjön, och detta utan rätt till understöd från
statens sida. Vidare nämnde Herr Bergström, att icke han, utan
Hans Excellens Herr Statsministern vid denna tidpunkt var sta¬
tens ombud för öfvervakande af bolagets åtgöranden. Ja, det
visste jag nog, men enligt den nådiga koncessionen skulle arbetena
på bibanan till Insjön icke behöfva påbörjas förr än år 1876.
Och då Herr Bergström år 1875 förordnades till kronans ombud
hos bolaget, så kan han väl icke lägga den person, som upphört
Fredagen den 17 Maj, f. m.
47
N:o 61.
med befattningen innan arbetet på denna bana lagligen borde Om lins- *
begynna,..något till last för det densamma ännu icke kommit tillU1^g™ilaer-
stånd. Äfven yttrade Herr Bergström, att lian icke gjort någon
formel anmälan till regeringen derom att bolaget i detta afseende aktiebolag.
icke följt föreskrifterna i koncessionen, emedan en sådan anmälan (Forts.)
vore obehöflig, enär Kongl. Maj:t det oaktadt vore underkunnig
om hvad bolaget uträttat. Jag hade eljest trott att, när Kongl.
Maj:t i sådana fall som dessa tillsätter ett ombud, så sker detta
för att ombudet skall hålla hand öfver att bolaget efterföljer
gifna föreskrifter samt, om så ej sker, derom göra formlig anmälan
hos regeringen, ty hvartill skall ombudet eljest tjena? Skall om¬
budet kanske endast vara till för att, genom sitt arfvode, i sin
mån öka bolagets kostnader, och, såsom här, när bolaget handlat
oförsvarligt, uppträda såsom målsman för detsamma och för¬
svara dess handlingssätt? Om så är, då har jag helt och hållet
misstagit mig om afsigten med statens ombud i bolag.
Den värde talaren framhöll derjemte, att jag bort styrka
mina uppgifter angående koncessionen och prospektet till aktieteck¬
ningen. Jag trodde eljest att han skulle känna till både pro¬
spektet och koncessionen, då han, i sin egenskap af statens ombud,
är medlem af bolagsstyrelsen, samt att således all bevisföring i
detta afseende vore öfverflödig, och jag har dess värre icke för¬
sett mig med några vidimerade afskrifter af dessa handlingar; jag
är emellertid öfvertygad om att ingen mer än Herr Bergström
skall fordra sådana bevis, och han kan sjelf lätt få dem hos
styrelsen, i fall han icke hittills tagit någon del af dess handlingar.
Vidare antydde samme ärade talare, att jag, hellre än att upp¬
träda för afslag, bort skänka mitt understöd åt förslaget, ty då
hade jag på ett bättre och värdigare sätt befrämjat Dalarnes in¬
tressen. Jag hade hoppats att ingen skulle söka väcka till lits
mina egna och min orts intressen gent emot denna fråga, sedan
jag i mitt förra anförande tillräckligt talat derom, och jag skall
icke upptaga Kammarens tid med att nu åter upprepa hvad jag
då derom yttrade, men jag kan icke undgå att påpeka det egen¬
domliga deruti, att just från samma håll, der man brukar utslunga
den beskyllningen mot landtmannapartiet, att det endast förfäktar
egna intressen och klandrar partiet derför, just derifrån uppmanas
man nu att tänka på de egna intressena. En gång för alla ber
jag dock få förklara, att jag aldrig är tillgänglig för en sådan
uppmaning, och att jag lika litet hädanefter som hittills skall, med
åsidosättande af det allmännas väl, söka befrämja mina egna eller
mina kommittenters enskilda intressen.
Då jag förut påpekade det orimliga uti att staten köpte
obligationer till ett så betydligt belopp som det, hvarom här är
fråga, till en kurs af 90 procent, då samma obligationer på fond¬
börs säljas till en kurs af endast 58 procent — svarade Herr Berg¬
ström att han visserligen trodde denna uppgift, men att aktierna
skulle stiga, när banan i hela dess utsträckning en gång blefve
färdig. Jag tror också att obligationerna stiga i pris, men huf¬
vudsakligen derföre att, sedan staten insyltat sig uti detta företag
JJ:o 61.
48
Fredagen den 17 Maj. f. in.
Om låne¬
understöd å
Bergslager¬
nas jernvägs
aktiebolag.
(Forts.)
så hoppas man, och det tror äfven jag, att staten helt enkelt får
i öfvertaga hela den dåliga affären.
Såsom kläm till sitt anförande tog Herr Bergström sig före
att läsa upp en artikel ur en mindre norsk landsortstidning. Jag
vet icke hvad inflytande denna tidning har i Norge, men jag
tror åtminstone att den icke bör hafva något inflytande hos oss.
Jag skall emellertid längre fram återkomma till de norska för¬
hållandena.
Herr Bergström påstod äfven att i Dalarne icke tecknats mer
än 488 aktier uti ifrågavarande jernvägsföretag. Jag tror dock
icke att detta påstående precis håller streck; ty om jag icke
missminner mig, så har bland andra stora Kopparbergs berg¬
slag tecknat ett betydligt antal aktier, liksom ock andra orter
tecknat aktier för högst betydande belopp just under förespegling
att man genom Insjöns-banan skulle sammanbinda skogsdistrikten
med bergsdistrikten, men hvilken förutsättning nu visat sig gå
om intet.
Jag skall nu med några ord vända mig till Grefve Sparre.
Förr än han hade ordet, visste jag icke hvartill den vid betänkan¬
det fogade kartan — hvilken, som jag antar, bekostats af Herrar
reservanter, punkten 2, — skulle tjena. Men Grefve Sparre upp¬
lyste oss om, att den vidfogats betänkandet för att visa att pro¬
vinsen Dalsland hade så litet jern vägar. Det fins dock trakter
som hafva vida mindre, så i det fallet bevisar kartan ingenting.
Vidare yttrade Grefve Sparre, att jag visserligen kunnat besegra
mina egna intressen, men att det hade varit lyckligt om jag äfven
kunnat besegra min harm öfver att man ej byggt banan till Insjön.
Jag har dock icke lagt någon harm i dagen häröfver, utan jag
har endast sökt att visa, att, när ett bolag handlar på detta sätt
mot dem, mot hvilka det har skyldigheter, som bergslagernas
jernvägsaktiebolag i detta afseende gjort, så har detta bolag icke
gjort sig förtjent af att omhuldas af den allmänna barmhertighet,
om hvilken bolaget nu anropar. Detta är motivet hvarföre jag
lemnade några upplysningar om huru bolaget gått till väga. Vis¬
serligen skulle vi deruppe i Dalarne kunna hysa en icke obe¬
rättigad harm emot detta bolag, ty i fråga om jernvägar har väl
knappast någon blifvit så behandlad som vi; andra kunna förlora
sitt aktiekapital, men de ha fått jernväg, vi deremot ha förlorat
både aktiekapitalet och jernvägen; men huru illa man än behandlat
oss, skall dock icke harmen inverka på mitt åtgörande.
Äfven yttrade Grefve Sparre, att det var helt naturligt att
bolaget började bygga söderut. Men detta påstående håller visst
icke streck, emedan bolaget verkligen började bygga den nord¬
ligaste delen först, nemligen bandelen Falun—Ludvika, och sedan
från Ludvika till Kil, hvilka bandelar redan äro färdigbyggda,
ehuru Grefven synes ha glömt det. Emellertid var ej hans bevis¬
föring lägligt lyckad i det fallet. Dessutom bestämmer den nådiga
koncessionen, i full öfverensstämmelse med sökandenas egen be¬
gäran, att nordligaste delarna af bolagets jernvägar skulle byggas
först och den sydligaste delen sist.
Fredagen den 17 Maj, f. m.
49
N:o 61.
När man vidare talar om den oförvållade förlägenhet, i hvilken Om. fåne- _
bolaget råkat, och de stora uppoffringar bolaget gjort på detta u^'ssfd åt
företag, o. s. v., så ber jag att i detta afseende få nämna några^TjerZ^ågs-
ord. Jag frågar då, huru är det möjligt att icke råka i förlägen- aktiebolag.
het, då man går till väga på sådant sätt som detta bolag gjort? (Forts.)
Det måste då till slut gå sönder. Bolaget har nemligen betalt
byggnadschefen, trafikdirektören, ingeniörerne m. fl. tjensteman så
höga aflöningar, att staten icke ger sina tjensteman knapt hälften
så mycket. Dessutom har bolaget, utan att det ingick i den ur¬
sprungliga planen, endast af öfverdåd byggt banan från Daglösen
till Filipstad parallel med en annan bana till denna stad och
detta icke till följd af trafikens kraf utan endast för att visa hvad
bolaget kan åstadkomma. Från Ludvika söder ut förekommer
vidare på en sträcka af cirka 3 mils längd 2 banor parallelt med
och så nära hvarandra, att, om båda trafikeras på samma gång åt
samma håll, en person som åker på det ena tåget kan från sin
vaggon samtala med personer på det andra tåget. Och när dessa
bandelar byggdes kommo de olika bolagen understundom så nära
hvarandra, att de gräfde bort hvaran dras bankar, i följd hvaraf
måste bestämmas huru nära hvarandra banorna finge läggas,
o. s. v.
Se vi nu närmare på den financiella delen af frågan, så finna
vi att bolaget för en uppoffring af 55,000,000 kronor skulle åstad¬
komma en jernväg af 45 mils längd, således skulle hvarje mil
kosta mer än 1,200,000 kronor. Och detta blefve då det dyraste
jern vägsföretag i vårt land och vida dyrare än statsbanorna. Se
vi vidare på bolagets skulder, så erfara vi att, om bolaget erhåller
det lån. hvarom här är fråga eller 6,078,240 kronor, så belöper
sig bolagets skuld på detta företag till 41,000,000 kronor på en
väglängd af 45 mil eller, i rundt tal, 910,000 kronors skuld per
banmil. Jag frågar då, om det finnes någon rimlig utsigt för att
ett bolag med så dåliga finanser kan förränta och ännu mindre
amortera en sådan skuld; och kan det vid sådant förhållande
vara en affär för staten att öfvertaga obligationer i ett företag,
som så illa skött sina angelägenheter? Visst icke! Man behöfver
icke vara mycket inne i affärslifvet för att inse att ett bolag, som
handlar på sådant sätt, som det, hvarom här är _ fråga, måste
komma i förlägenhet. Denna följd kan icke uteblifva och den
har lika litet uteblifvit för detta ursprungligen starka bolag, som
för något annat, som förfarit på samma öfverdådiga och slösaktiga
sätt. Jag har visst någon gång nämnt bolaget, och uttalat klan¬
der emot detsamma, jag borde rätta detta, ty det är styrelsen jag
åsyftat, bolaget är oskyldigt, ty styrelsen har varit oafsättlig.^
Man har klandrat reservanterne, för det de ansett, att Göte¬
borg kunde ikläda sig garantier för ifrågavarande lån, och man
har sagt, att detta företag icke vore att betrakta såsom ett göte-
borgsintresse utan såsom ett statens intresse. Jag påstår dock
att det är ett göteborgsintresse, som gjort att bolaget kommit uti
den obehagliga ställning, hvaruti det nu befinner sig. Det kan
nemligen icke vara i deras intresse, som bo norr om Kil, att banan
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 61. 4
Dito 61.
50
Fredagen den 17 Maj, f. in.
Om fåne-' dragés till Glöteborg, emedan de hafva närmare till Kristiania än
understöd till Gröteborg. Och från Ludvika samt följaktligen hela Dalarne
»f/X^S-har man närmare till sist sagda stad via Örebro—Hallsberg—
aktiebolag'. Gröteborg än via Kil—Dalsland -Göteborg, skilnaden är endast
(Forts.) att i det förra fallet skulle trafiken till största delen komma stats¬
banan till godo, under det att i det andra fallet trafiken endast
skulle komma att passera tvärs öfver stambanan. Staten skulle
således icke allenast i denna bana få en konkurrent med sin egen
bana, och derigenom riskera att förlora trafikinkomster, som annars
skulle kunnat påräknas, utan på köpet hjelpa denna konkurrent
till att konkurrera med sig. Ur statens synpunkt åtminstone kan
ett bifall till Utskottsmajoritetens förslag sålunda icke försvaras.
Det är också alldeles icke obekant, utan tvärtom både i tal och
tryck ofta framhållet, att svårigheten för bolaget att afsluta
företaget till väsentlig del har sin grund derutinnan, att de pen-
ningeinstitutioner, som öfvertagit en stor del af bolagets obliga¬
tioner, icke lyckats att på förmånliga vilkor placera dem i utlandet.
Detta var visserligen en gång på väg att lyckas, men afundsjukan
mellan tvenne täflande mäktiga bankbolag gjorde att det gyn-
samma tillfället gick förbi; och det har ej återkommit. Nu när
det lyckats omöjliggöra placerandet af obligationerna i utlandet,
då i sin förtviflan söka vederbörande att kasta omsorgen härför
på staten; staten är det som nu skall hjelpa bolaget att få jern-
vägen färdig; ingen annan kan, påstår man, göra det.
Till slut några ord om Norges intresse af ifrågavarande jern -
vägsanläggning. Man ha]' framhållit, och detta med synnerligen
starkt eftertryck, att Sverige hade en förbindelse till Norge hvad
jernvägarne angår, som borde infrias. Dalslandsbanan, som skulle
sammanknytas med bergslagsbanan, skulle nemligen till största
delen komma att byggas för norska penningar, ehuru banan, som
bekant, kommer att genomlöpa en svensk gränsprovins. Detta är
sant. Men jag vill erinra dem, som här så ifrigt framhållit denna
omständighet såsom ett bland hufvudskälen, hvarföre staten borde
bispringa bolaget, att, såsom af Kong!. Maj:ts proposition i frågan
framgår, norska staten icke lemnat dalslandsbolaget ett enda öre
i statsanslag utan återbetalningsskyldighet, utan endast ett lån å
1,500,000 kronor. Svenska staten har deremot lemnat samma
bolag 1,000,000 kronor såsom gåfva. Man kan derföre icke med
fog påstå, att icke svenska staten fullt ut lika mycket som den
norska uppfylt sin skyldighet mot dalslandsbolaget; tvärtom,
svenska staten har för denna banas åvägabringande gjort mera
än norska staten. Och dessutom: hvarthän skall det väl leda,
om den åsigten får göra sig gällande, att man, om ett svenskt
jernvägsbolag skulle råka på obestånd, men det af ett eller annat
mer eller mindre vigtigt skäl skulle ligga i ett norskt bolags in¬
tresse att förebygga detta, svenska staten skulle vara nödsakad
att träda emellan, derföre att ett norskt bolag önskar det i och för
sina intressen? Att svenska staten af det skälet skulle bispringa
bergslagsbanans bolag, att i annat fall det norska bolaget ej
skulle kunna draga den åsyftade fördelen af sin jernväg, emedan
Fredagen den 17 Maj, f. m.
51
N:o 61.
denna bana då ej skulle kunna sammanknytas med bergslags- Om i&ne-
banan och norrmännen således ej komma att erhålla den trafik ut^derso>d åt'
på dalslandsbanan till Norge, som de beräknat, kan jag således^sYemväös-
för min del icke gilla; hvarken Norge eller det norska bolaget aktieioiag-
kan med fog tillvita svenska staten att den brustit i något sitt (Förta.)
åtagande, ty staten har hvarken till bergslagsbanans bolag
eller till dalslandsbolaget iklädt sig några förbindelser, och
det är icke staten, som utfäst sig att bygga bergslagsbanan;
blir den icke bygd till slut, utan dalslandsbanan till följd deraf
skulle få mindre trafik och lemna mindre inkomst, än fallet skulle
hafva blifvit, om den ännu icke färdiga delen blifvit fullbordad,
så är detta de begge bolagens, dalslandsbolagets och bergslags-
bolagets ensak; svenska staten har härmed intet att skaffa; allt
klander härför mot svenska staten är fullkomligt oböfogadt.
Vidare säger man, att så mycket penningar redan blifvit på
bergslagsbanan nedlagda, att det skulle vara högst olyckligt om
banan icke blefve färdigbygd. Men det blir den nog ändå, utan
statens mellankomst, huru mycket man än från vissa håll må
bestrida det. Nu, så länge förhoppning finnes om statens hjelp,
säger man att, om den hjelpen icke kommer, så skall bolaget be¬
stämdt gå under och banan aldrig blifva färdig; men om hjelpen
skulle uteblifva, skulle bolaget nog, densamma förutan, på annat
sätt skaffa sig nödiga medel, derom är jag för min del fullkom¬
ligt öfvertygad. Ett annat jernvägsbolag finnes, som samman¬
skjutit en och half million för en jernväg Krylbo—Borlänge, under
förutsättning att bergslagsbanan skulle utsträckas från Borlänge
till Insjön. På den förutsättningen hade bolaget byggt alla sina
beräkningar; men beräkningarne gingo ej i fullbordan. Nu vill
man emellertid att staten skall hjelpa det stora bolaget derföre
att ett norskt bolag bildats under förutsättning att det förra skulle
bygga sin jernväg, men icke talar man ett enda ord om, att bo¬
laget för byggande af jern vägen Krylbo—Borlänge just bildats
under förutsättning att Insjöbanan skulle Dyggas, nej, ett svenskt
bolag, som till på köpet hvarken begärt eller fått någon skänk
af staten, det kan man konsiderationslöst behandla huru som helst
— men mot ett norskt bolag der har staten skyldigheter. Man
kan således, jag upprepar det, icke med ringaste skäl påstå, att
svenska staten begår någon förnärmelse mot Norge, om den skulle
neka den hjelp bergslagsbanan nu anhållit om; den, som icke upp-
fylt sin pligt, utan brustit i densamma, är endast bergslagsbo-
laget, så, vida man icke får antaga att detta bolag framför alla
andra jernvägsbolag • skulle vara särskildt privilegieradt vis-å-vis
staten.
Min åsigt i saken är således fortfarande den, att ett afslag
på Utskottets förslag vore det rigtigaste och det bästa och det
enda beslut, som kan försvaras ur det allmännas synpunkt. Efter
den utgång frågan redan fått i Första Kammaren tror jag emel¬
lertid det vara klokast att denna Kammare bifaller reservanternes
förslag. Reservanternes förslag skiljer sig visserligen från mitt
derutinnan att, om man, såsom jag yrkat i min reservation, helt
N:o 61.
52
Fredagen den 17 Maj, f. m.
Om låne- enkelt afslår den Kongl. propositionen, man icke erkänt den prin-
understöd åt cjpen att staten bör på något sätt träda emellan för bolagets hjelp,
BeTlrZZ's- hvilket sjelft är ensamt skulden till sitt nuvarande trångmål, på
n‘aktiebolag, sätt jag nu sökt visa, under det genom, bifall till reservanternes
(Forts.) förslag man godkänt denna princip. Men då reservanternes för¬
slag äfven innehåller, att bolaget skall ställa full garanti för full¬
görandet af sina förbindelser, torde denna princip här icke vara
så farlig, att förslaget icke, då detsamma synes hafva större utsigt,
än mitt, till framgång här i Kammaren, framför utskottsmajori-
tetens förslag, hvilket jag på inga vilkor kan biträda, bör kunna
bifallas.
Herr Jonas Jonasson i Gfullaboås: På de skäl som af Herr
Låss Olof Larsson nyss blifvit anförda förenar jag mig med honom
i hans yrkande om afslag å Utskottets hemställan och bifall till
reservationen.
Herr Ola Andersson: Jag skall icke tillåta mig något vid¬
lyftigt ordande i denna sak, synnerligast som man väl redan kan
beräkna hvilken utgång frågan skall få, men då från flera håll
skarpt klander uttalats mot reservanterne, anser jag mig icke böra
lemna detta klander obesvärad!, utan vill jag redogöra för huru
frågan stält sig för mig. Kongl. Maj:t har i sin proposition före¬
slagit, att bolaget skulle åligga, bland andra vilkor för lånets er¬
hållande, dels att å hvad af lånet blefve lyftadt, från lyftnings-
dagarne tills återbetalning skedde, erlägga ränta efter fem och eu
half procent årligen, dels att såsom säkerhet för lånet, i den mån
lyftning deraf egde rum, aflemna de till ett upplagdt obligations¬
lån å trettiosex millioner kronor hörande förbindelser, som bolaget
innehade, lydande tillsammans å sex millioner sjuhundrafemtiotre-
\ tusen sexhundra kronor och beräknade till nittio procent af det
nominella beloppet. Hetta förslag afser således, att bolaget skall
dels å det erhållna lånet betala, ränta från lyftnings dag eu och dels
lemna säkerhet, för beloppet. Nu inträffar emellertid, efter hvad man
redan temligen tydligt kunnat spåra, att bolaget åtminstone under
de första åren icke är i stånd att betala den föreskrifna räntan,
och lika litet kunna obligationerna, som skulle utgöra säkerheten,
vidare skattas till det värde eller 90 % af nominella beloppet,
efter hvilket de skulle af staten öfvertagas. Under sådana om¬
ständigheter och då ju något förslag icke förelåg om beviljande
åt bolaget af eu direkt statsanslag har jag ansett det vara en skyl¬
dighet för Stats-Utskottet att se till, huruvida icke staten kunde
erhålla någon annan och bättre säkerhet än dessa obligationer;
och från den synpunkten hafva reservanterne utgått i sitt förslag
och det tror jag kan väl försvaras. Här har man nu invändt, att
staten icke bör inleda kommunerna att ikläda sig borgen. Men
jag tror att kommunerna redan gått ganska långt på den banan,
utan att det kan skyllas på staten, och den som har sagt a, får
också säga b. Att åter inköpa bolagets obligationer har åtskilliga
skäl emot sig. Först och främst skulle det nemligen orsaka en
Fredagen den 17 Maj, f. m.
53 N:o 61.
alldeles gifven förlust för statsverket. Ock vidare skulle det Om låne-°
medföra en annan olägenhet, som visserligen i detta fall icke är u^derstsd
af så stor betydelse, som om det vore fråga om ett dylikt inköp nåsferm&gs-
af obligationer i större skala, men som dock icke keller kär bör aktiebolag.
lemnas utan beaktande, och det är att derigenom det vid upp- (Forts.)
görande af förslag till riksstat blir omöjligt för så väl Kongl. May.t
som Riksdagen att göra någon säker beräkning af statsverkets
inkomster, som då till en del blifva beroende af obligationernas
utlottning. Ett tredje ock i min tanke den vigtigaste olägenheten
vore den, att man genom detta obligationsinköp i sjelfva verket
skulle göra en första början till det, hvarom talas i följande punkt
af betänkandet, eller att inköpa enskilda jern vägsobligationer.
Om ifrån början rent af kade begärts ett anslag åt bolaget, så
hade Utskottet käft att se saken ur det allmännas synpunkt, huru¬
vida den ifrågavarande kommunikationsleden kunde antagas komma
att blifva en så verksam häfstång för utvecklingen af vår industri
eller vårt jordbruk, att staten borde lemna direkt bidrag och vidare
om den kommer att verka till nytta eller förfång för statens egen
järnvägstrafik. Hvad den förra synpunkten beträffar, lär lands-
sträckan mellan Trollhättan och Kil icke vara mägtig af någon
större utveckling; och vidkommande frågan om banans inverkan
på statens järnvägstrafik, så är förhållandet att den skulle komma
att leda trafiken snarare från än till statens jernvägar. Dertill
kommer äfven att, om man vill leda godstrafiken norrifrån till
Göteborg, så har man derföre kortare väg från Falun till Göte¬
borg öfver Örebro—Hallsberg än öfver Kil. Detta kan jag med
siffror visa.
Från Falun till Ludvika........ 6,6 mil.
» Ludvika—Frövi.............. 9,2 »
» Frövi—Örebro................ 2,4 »
» Örebro Halsberg............ 2,3 »
" Halsberg—Göteborg...... 24,1 »
Summa 44,6 mil.
Alltså verkligen något kortare än man uppgifvit att den nya
vägen Falun—Göteborg skall blifva. Man har nu sagt, att reser-
vanternes förslag innebure ett förtäckt afslag. För min del ber
jag att emot ett sådant påstående på det lifligaste få protestera.
Och derjemte tillåter jag mig å min sida fråga, om icke Utskottets
förslag är ett förtäckt beviljande af statsbidrag derigenom att
obligationerna betalas för högt och att någon ränta förloras?
Derigenom tages första steget till eu handel, som jag icke vill
inleda staten på och som man sedan ej vet hvar den skall stanna.
Detta, att man genom bifall till Utskottets förslag i sjelfva verket
skulle slå in på den banan att inköpa särskilda jernvägsobliga-
tioner och att ett slikt bifall i framtiden skulle kunna åberopas
såsom ett slags prejudikat för ett ytterligare fortgående på samma
N:o 61.
Om låne¬
understöd åt
Bergslager¬
nas jernvägs-
aktiebolag.
("Forts.)
54 Fredagen den 17 Maj, f. in.
bana, har för mig utgjort det vigtigaste skälet för att icke biträda
Utskottets förslag och då jag icke heller velat alldeles afslå
Kongl. Maj:ts propositon har jag ansett mig handla rättast genom
att biträda reservationen, till hvilken jag anhåller om bifall.
Herrar Per Nilsson i Kulhult, Aug. Peterson, Lasse Jönsson
och Ijåns Månsson förenade sig med Herr Ola Andersson.
Herr Herslow: Jag begärde ordet straxt i början af Herr
Liss Olof Larssons senaste anförande för att bemöta åtskilliga
af hans satser; men långt innan han hunnit afsluta sin argumen¬
tation, fann jag mig af dess volym så öfverväldigad, att jag måste
säga som skolgossen framför hypotenusa^ Jag gifver mig god¬
villigt, herr magister! Det skulle verkligen blifva för vidlyftigt
att på denna sena timme upptaga Herrarnes tid med att söka
vederlägga representanten från Dalarne. Jag ber derföre endast
att i stället med några ord få besvara den siste talarens anmärk¬
ningar.
Han ville icke att staten skulle inslå på den nya banan att
inköpa jernvägar eller jernvägsobligationer af enskilda bolag.
Jag ber att få tillstå, att den ärade talaren härutinnan uttalat
min egen åsigt. Denna nya bana. som vid denna riksdag visser¬
ligen anvisats • staten, men icke af Kongl. Maj:t i Hans förelig¬
gande proposition utan af de reservanter, som under nästföljande
punkt 2 derom gjort framställning, innebär ett köpslut, ett han-
delsaftal, om hvilket jag för min del icke vill vara med. Jag god¬
känner i allo de principer Utskottet i detta hänseende i de två
följande punkterna uttalat. I nu föredragna punkt deremot är
icke fråga om att inköpa någon färdigbygd jernväg, utan endast
att fortsätta den väg, hvarpå Riksdagen framgått under hela den
tid de enskilda jernvägarne njutit understöd af statsmedel. Som
sagdt, frågan gäller här, icke att inköpa en redan befintlig jern¬
väg, hvars egare råkat i penningeförlägenhet, utan att medelst
statsanslag i form af lån befrämja byggandet af en bana, som
icke ännu finnes till. Det är statens uppenbara fördel att i en
på kommunikationer vanlottad landsända, en jernväg kommer
till stånd; deremot är det staten likgiltigt, hvilken som eger den
banan, när den en gång finnes. Jag tror derföre, att de skäl,
som af motionärerne och reservanterne under de tvenne nästföl¬
jande punkterna af betänkandet anföras till stöd för deruti fram-
stälda yrkanden, icke, såsom Herr O. Andersson gjort, här böra
upptagas till bemötande; ty här är fråga om en ännu icke färdig¬
bygd jernväg, som icke kan fullbordas på annat sätt än af Rege¬
ringen är föreslaget. Skulle nu Riksdagen afslå det begärda
låneanslaget, så blefve, efter hvad jag tror, följden den att bola¬
gets obligationer ögonblickligen komme att högst betydligt sjunka
i värde, och att det på grund häraf icke blefve bolaget möjligt
att på sin kredit förskaffa sig det kapital, som ytterligare
erfordras för färdigbyggandet af den återstående delen af ba¬
nan. Det nuvarande bolaget, derom är jag öfvertygad, byg-
>:o 61.
Fredagen den 17 Maj, f. m. 55
ger aldrig banan färdig, om det ifrågavarande statsunderstödet 0m låne-
icke beviljas. _ _ . ZtJteer*
Det andra skälet, som för mig varit afgörande att bifalla naTjernvägs-
Utskottets förslag, består deruti, att här icke är fråga om köp. aktiebolag.
Man har i dag mycket talat om det mindre lämpliga uti att staten (Forts.)
skulle köpa ifrågavande bolags obligationer. Mine Herrar, må vi
för all del ej låta ett ord vilseföra vårt omdöme; hvad som här
benämnes obligations-/:*)/; är ju alldeles detsamma som att lemna
bolaget ett statslån till samma belopp som obligationernas värde;
ty jag har icke tillvunnit mig bättre rätt eller iklädt mig större
skyldighet i ena fallet än i det andra; det blir icke annat än ett
lån, antingen jag tager tryckta eller handskrifna reverser, an¬
tingen jag köper obligationer eller mottager en skriftlig skuldförbin¬
delse. Gör jag som Kongl. Maj:t föreslår, så utlånar jag penningar
mot revers och mottager derjemte obligationer, d. v. s. samma bolags
reverser såsom hypotek. Detta är ju blott och bart duppletthand-
lingar, gällande eu och samma valuta, och det borde dock i sjelfva
verket vara oss alldeles likgiltigt, om staten får en dubbel eller
enkel revers på det utlemnade lånebeloppet, särskildt som just
den enkla reversen gör rättsförhållandet betydligt enklare. Att
köpa obligationer är icke annat än en låneterm, liksom att höga
vexlar. Jag köper obligationer, men belånar reverser, jag köper
vexlar, men belånar inteckningar — i alla dessa fall utlånar jag
mina penningar mot andras papper, och i ena som andra fallet
ligger hela vigten vid att pröfva den för lånet lemnade säker¬
heten.
Just derföre, att det nu föreslagna sättet icke är att beträda
en ny bana utan att i form af lån gifva ett anslag åt en jernväg
som förefaller mig åtminstone vara af yttersta vigt, för hvars
färdigbyggande kunna anföras jemväl internationela grunder, och
hvars uteblifvande skulle innebära en stor förlust både för det
allmänna och särskildt för den på kommunikationer illa lottade
del af mellersta Sverige, hvarigenom denna jernväg skulle dragas,
hvartill kommer, att de på denna bana redan nedlagda 30 millio¬
ner skulle, derest banan ej fullbordades, blifva utan väsentlig
nytta och dessutom bolaget ställas i en tvifvelaktig dager inför
vårt broderland — af alla dessa skäl har jag funnit mig både
manad och berättigad att gifva mitt bifall till Utskottets förslag
i denna punkt.
Häruti instämde Herr Ekman.
Herr Abr. Hundbäck: De sista ord, den siste talaren an¬
förde, uppkallade mig, de ord nemligen, hvari han yttrade, att vi
genom ett bifall till Utskottets nu föreliggande förslag icke skulle
bryta mot de åtgärder, vi förut i dylika frågor vidtagit. Jag tror
deremot, att vi skulle göra det på ett ganska betänkligt sätt.
Vid denna riksdag hafva flera förslag än någonsin annars fram¬
kommit till och med från regeringen sjelf derom, att Hiksdagen
skulle bryta sitt ord och frångå sina förut fattade beslut. Jag
N:o 61.
56
Fredagen deri 17 Maj, f. m.
Om lime- vill 1 detta hänseende påpeka, huruledes man fordrat, att vi i
*!s f* « afseende på medels anvisande till Hjelmarens och Qvismarens
nalerjen!räf/f- sänkning skulle frånträda vårt i fjol fattade beslut, hurusom rege-
aHiebolag. ringen i år varit med om att förorda mera medels anvisande till
(For s.) de norrländska jernvägsbyggnaderna än planen af år 1874 upp¬
tager, samt huruledes det i förrgår qväll var fråga om att upp¬
taga lån för ändamål, hvartill vi förut icke lånat medel, hvartill
nu ytterligare kommer, att vi skulle frånträda, hvad vi under två
riksdagar beslutat, första gången 1871, hvilket beslut konfirme¬
rades 1876, eller att frågor om statsbidrags beviljande åt enskilda
jernvägsanläggningar icke vidare skulle förekomma på Riksdagens
bord, der de blott åstadkomma förargelse, utan att ett visst
belopp skulle ställas till Kongl. Maj:ts förfogande för att utdelas
till sådana enskilda jernvägsanläggningar, som pröfvades vara
deraf mest förtjenta. Dessa två sistnämnda beslut har jag alltid
ansett vara bland Riksdagens klokaste och vackraste beslut, och
att Riksdagen sjelf funnit sig väl af 1871 års beslut, det visar
sig af dess konfirmation deraf år 1876. Jag kan icke heller se
något skäl, hvarföre Riksdagen nu skulle frångå ett så sundt
beslut, som vi i sju år hållit i helgd till båtnad både för landet
och Riksdagen.
Redan under denna riksdag hafva nemligen dessa jernvägs-
frågor, som nu föreligga till afgörande, spelat eu rol af den be¬
skaffenhet, att jag icke tror oss hafva skäl att lemna någon upp¬
muntran åt denna vigilans för enskilda intressen, som vi haft att
bevittna. Vi hafva också sett, huru regeringens initiativ att
förmå Riksdagen att frångå sitt föregående beslut och lemna un¬
derstöd åt ett enskildt jernvägsintresse, haft till följd, att motio¬
ner framkommit om upplåning af mellan trettio och fyratio millio¬
ner för en del andra enskilda jernvägsbolags räkning och fördel.
Om man ser på Utskottets betänkande, så finner man ock huru¬
ledes reservanterne i de följande punkterna vilja draga konse-
qvenserna af hvad i denna punkt föreslås. Här är nemligen fråga
om inköp för statens räkning af obligationer till ett värde, som
man bestämdt vet dem icke hafva, och i de följande punkterna
vilja reservanterne ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ytterligare
trettio millioner för inköp af dylika papper, d. v. s. att staten,
i stället för att den hittills upplånat penningar för jernvägars
byggande, hädanefter skulle upplåna sådana för att genom ett
slags börsspel tillhandla sig allehanda börspapper till värden,
som åsättas dem efter omständigheterna utan afseende å deras
verkliga värde.
Efter att hafva yttrat detta med anledning af hvad den siste
talaren nämnde, ber jag att äfven få med några ord motivera
mina åsigter i frågan, hvilka närmast öfverensstämma med dem,
för hvilka Dalarepresentanten uppträdt med ett så kraftigt försvar.
När Bergslagernas jern vägs-aktiebolags styrelse år 1872 erhöll 5
millioner i låneunderstöd af staten, måste bolaget antagligen an¬
setts förfoga öfver nödiga medel för banans fullbordande. Här¬
med må emellertid vara huru som helst; säkert är åtminstone, att,
Fredagen den 17 Maj, f. m. 57 N:o 61.
om bolagsstyrelsen icke hade, i förlitande på en fortfarande ym- Om ^.Be¬
nig penningetillgång, reserverat de sju millionerna, utan låtit låne- seZdaqer-'
konsortiet öfvertaga äfven detta belopp, lika med. det omgå, sty- nas jernvägs-
relsen icke nu skulle behöft hvälfva på staten sina bekymmer i aktiebolag.
saken. Vidare torde man. såsom Herr Liss Olof Larsson yttrat, (Forts.)
få antaga, att styrelsen sjelf förvållat sin förlägenhet, derigenom
att styrelsen under den dyraste tiden, då priserna på arbetskraf¬
ter, jern och trävaror stodo högst, forcerat arbetet i en.rusande
fart. Man har öppnat den ena bandelen till Kil tre år i förväg,
och den från Göteborg till Trollhättan 57/ia år i förvåg. För
denna forcering af arbetet har bolaget, såsom det sjelft säger,
måst å de för arbetets påskyndande erforderliga lånen betala utom¬
ordentligt höga räntor, emedan lånen måst upptagas å tider, då
räntan oupphörligt varit i stigande. Men då man handlar på det
sättet, bör man sjelf lida för följderna af sina fel. Hade bolaget
deremot sakta och försigtigt byggt banan och användt sina till¬
gångar enligt först faststäld plan, enligt hvilken banan skulle va¬
rit fullbordad först år 1882, så hade bolaget kunnat begagna de
nuvarande gynsamma tiderna för jernvägsbyggande, och derigenom
sannolikt sparat in de sju millioner, som nu måste anskaffas. Om
man jemför kostnaden för den färdiga delen af denna bana med
kostnaden för andra banor, finner man äfven, att ingen bana i
Sverige, vare sig statens eller enskild, kostat så, mycket, ty för
trettio banmil, utom någon terrassering. af ytterligare några mil,
hafva utbetalts omkring fyrtiofyra millioner, enligt hvad i hand-
lingarne uppgifves.
Ett annat skäl, som man anfört för Utskottets förslag och hvil-
ket Herr Key med flera framhållit, är, att denna bana icke på
långt när erhållit så mycket understöd af staten, som somliga
andra banor. Het kan vara möjligt, att denna bana i förhållande
till sin anläggningskostnad icke fått så mycket som andra banor;
men, mine Herrar, under samma tid som Bergslagsbolaget för
Ludvika eller Falu—Kil-delen erhöll fem millioner, fingo alla de
andra under byggnad varande jernvägarna, af hvilka under de 5
senaste åren 250 mil öppnats för trafik, icke mera än fem. milli¬
oner. Jag åberopar i detta fall Kongl. Maj:ts egen proposition.
Det här vidare omordade internationela intresset må gälla
hvad det kan; men, mine Herrar, vi hafva dock lemnat ett direkt
anslag af en million till Dalsland—Smaalenenes jernväg. Vi hafva
byggt en stambana genom Wermland till Kristiania och hålla nu
på att förena det nordliga Sverige med Throndhjem. Jag frågar
således, om vi icke redan gjort ganska mycket.för det norska eller
internationella intresset, och om derföre detta intresse i denna sak
bör tillmätas så stor vigt.
Jag har nu vidare en anmärkning att göra mot bolaget, som
jag hittills icke hört framställas, nemligen att detsamma utställt
preferenceaktier af den beskaffenhet, att de som tecknat sig för
aktier i serien B., d. v. s. för 8,750,000 kronor, fått sig garanterad
5 % årlig utdelning under de åtta första åren. Med andra ord,
till desse aktieegare har man redan utbetalt, jag vet ej huru många
N;o 61. 58 Fredagen den 17 Maj, f. in.
Om låna- hundra tusen kronor, måhända af sjelfva statslånet. Yäl har jag
Berqslcuier- ta^as om Preferenceaktier, med förmånsrätt för innehafvare
nas jernväg s-i de vinstmedel, som af trafiken kunna intjenas, men aldrig har
aktiebolag, jag hört talas om sådana preferenceaktier, som detta bolags, hvil-
(Forts.) kas innehafvare efter åtta år hafva stoppat tillbaka i sina fickor
40 % af hvad de en gång utgifvit, eller omkring 3,500,000 kronor
af de tecknade 8,750,000 kronor, antingen banan under tiden kom¬
mer till stånd eller icke, och antingen, i fall den kommer till stånd,
trafiken lemnar öfverskott eller brist.
Vidare har man sagt, att, om bolaget icke får hjelp, så blir
en arbetsstyrka af 2 ä 3,000 personer afskedad. Men då dessa
arbetare val icke spårlöst försvinna, så undrar jag, om det kunde
vara någon så stor förlust, ifall dessa arbetare blifva ifrån jern-
vägsbyggnaderna lösgjorda till nytta för jordbruket och närin-
garne, hvilka under en lång följd af år haft ganska svårt att för
rimliga priser skaffa sig nödiga arbetskrafter, och hvilka man der¬
före yäl kan unna den förstärkning deri, som genom en inskränk¬
ning i det hittills alltför mycket forcerade jernvägsbyggandet kan
vinnas.
Slutligen har statens ombud i bolaget sagt, att statens kredit
skulle skadas, om det nu ifrågavarande anslaget icke beviljades.
Ehuru jag icke vill utgifva mig för att vara någon financier, ge¬
staltar sig dock saken litet annorlunda för mig. Jag tror nem¬
ligen snarare, att, om utlandet får spörja, att svenska staten lå¬
nar ut penningar mot säkerhet af papper, som icke på annat håll
kunna belånas, statens kredit kommer att få en törn, hvarifrån
den får svårt att repa sig.
Att nu biträda Utskottets förslag och dermed frångå en grund¬
sats, som alltid varit följd, och som jag anser det vara hvarje
representants pligt att vårda, nemligen att staten har full säker¬
het för de penningar hon lånar ut, kan jag för min del i hvad
fall som helst icke vara med om. Här föreligger en gifven för¬
lust; och jag kan icke såsom representant vara med om att skrif¬
va denna förlust på mina kommittenters räkning. Ej heller vill
jag gerna ingå på reservanternes förslag att staten skaffar sig
underborgen af kommuner eller enskilde personer. Jag önskade
derföre helst, att hela frågan om understöd till det omhandlade
företaget blefve rent afslagen; men skall dock, sedan man förklarat
äfven reservationen innebära ett afslag, i nödfall sluta mig till det
af reservanterne framstälda alternativet.
Herr Anders Svensson i Lösen instämde uti Herr Abr. Rund¬
bäcks yttrande.
Herr Statsrådet Tkyselius: Jag har under diskussionens
början haft tillfälle dels att nämna hvilket inflytande jag anser,
att det af reservanterne föreslagna vilkoret för erhållande af sta¬
tens understöd skulle hafva på det ifrågavarande jernvägsföretaget
och dels att omförmäla de skäl, hvilka synas mig kraftigast tala
derför, att staten lemnar företaget sin hjelp. Men det är icke
Fredagen den IT Maj, f. m.
59
Nso 61.
för att vidare yttra mig härom, som jag nu begärt ordet; utan är Om W*e-_
denna begäran föranledd af den förevitelse, som den siste talaren ^
ansåg sig böra rigta mot regeringen derföre att hon framkommit
med denna proposition. Talaren sade nemligen, att densamma aktiebolag.
skulle stå i fullkomlig strid mot Riksdagens tvenne särskilda gån- (Kort?.)
ger fattade beslut och uttalade principer. Jag hade icke väntat
en sådan förevitelse, emedan jag anser att så väl den Kongl. pro¬
positionen som det föreliggande utlåtandet klart ådagalägger det
origtiga i en sådan beskyllning. 1876 års Riksdag beslöt nemligen,
på derom hos densamma gjord framställning, att med lån under¬
stödja nya, ännu icke påbörjade enskilda jern vägs anläggningar
samt att för detta ändamål till Kongl. Maj:ts disposition ställa
ett visst, penningebelopp. Men af den nu omhandlade propositio¬
nen framgår, att här icke är fråga om en ny, ännu icke påbörjad
jernväg, utan här begäres understöd från staten för ett under flera
år under arbete varande jernvägsföretag, med hvilket intet annat
enskildt sådant vare sig i afseende på storlek eller vigt för landet
kan jemföras.
Skiljaktigheten mellan de jernvägsföretag, till hvilka lån kunna
utgå af de 10 millionerna och det jernvägsföretag, som här är i
fråga, måste således framstå klar och jag öfverlemnar till edert
eget omdöme, mine Herrar, huruvida den uppoffring från sta¬
tens sida, som här blifvit föreslagen, är för stor i förhållande till
de stora fördelar, fullbordandet af den ifrågavarande jernvägen
skulle bereda landet.
Herr Carl Ifvarsson: Jag hade ej tänkt vidare besvära
Kammaren med något anförande i denna fråga, men jag har der¬
till fått anledning genom några yttranden under diskussionen och
till någon del äfven genom hvad Herr Statsrådet och Chefen för
Civildepartementet anfört. Jag hade förestält mig.att bär icke
var fråga om någon egentlig uppoffring från statens sida.. Då
jag genomläste den Kongl. propositionen i ämnet, fick jag ej den
uppfattningen, att den föreslagna åtgärden var afsedd att leda till
direkte utgifter för staten. Men nu hör jag, att åsigterna i det fallet
äro olika och jag har märkt det redan från diskussionens början.
Min mening är ingalunda att klandra regeringen, men jag tillstår
att jag i denna sak ej förstår regeringens hållning. Jag erinrar
om hvad som också synes i betänkandet, nemligen att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen till Kongl. Maj:ts pröfning framstält 2:ne
alternativ, det, ena att staten skulle köpa bolagets ännu osålda
obligationer, det andra att staten skulle belåna dessa obligationer.
Båda dessa alternativ hafva naturligtvis, innan propositionen af¬
låta, rrndergått pröfning hos Kongl. Maj:t, som, då han godkänt
det ena, naturligtvis måste anses hafva med detsamma förkastat
det andra. Då nu regeringen valt det biand alternativen, som
afser att låna bolaget vissa millioner mot säkerhet i obligationer,
så drager jag deraf den slutsatsen, att meningen icke varit att
staten skulle göra någon uppoffring och när jag utgår från den
synpunkten, synes det mig äfven klart att regeringen afsett att
N:o 61.
60
Fredagen den 17 Maj, f. m.
Om fåne-* den erbjudna säkerheten skulle vara tillräcklig. Obligationerna
Wjfer^laler- s^u^e beräknas till 90 procent af det nominella värdet, men det
nas jemväffs- bär vid tiden före eller kort efter propositionens aflåtande inträffat
aktiebolag, ett prisfall på ifrågavarande slags obligationer och jag hade der-
(Forts.) före väntat från regeringen en framställning med förslag om annan
eller _ ytterligare säkerhet för lånet. Detta hade enligt min upp¬
fattning varit fullt konseqvent handladt från regeringens sida, men
jag tillstår att jag icke kunnat uppfatta den tankegång, som nu
synes vilja göra sig gällande,., då man oupphörligt talar om upp¬
offringar från statens sida. Ännu mera egendomligt förefaller det
mig att, då Kongl. Maj:t på förhand förkastat förslaget att kåpa
bolagets obligationer och på Herr Civilministerns föredragning
beslutat föreslå Riksdagen att belåna dessa obligationer, Herr Civil¬
ministern nu icke håller på sitt förslag, utan förordar inköp af
dessa papper, på sätt Stats-Utskottet föreslagit. Hvarföre hafva
då ej båda alternativen blifvit framstälda till Riksdagens pröf¬
ning? Man säger att billighet och statens välförstådda intresse
fordra att bolaget får understöd. Hvarföre har då ej regeringen
begärt ett direkt understöd? Jag vill ej förneka möjligheten af
att detta jernvägsföretag behöfver hjelp, meir i den form, frågan
nu föreligger, ser det på ytan ut som om ingen uppoffring från
statens sida ifrågasättes, under det man från det håll, der det
yrbas bifall till Utskottets förslag, ej kan döljas att uppoffringar
kräfvas.
En af Kammarens ledamöter har sagt att det sätt för under¬
stödets meddelande, som nu ifrågasättes, är detsamma som förut
tillämpats i dylika fall. Jag kan ej inse att så är förhållan¬
det. När Riksdagen hittintills gifvit understöd åt enskilda jern¬
vägsföretag, har det sbett antingen genom direkt anslag eller lån
eller något af hvartdera. Men aldrig förr har Riksdagen gifvit
understöd i den form, som nu är föreslagen, d. v. s. genom'att
köpa jernvägsobligationer. Jag kan ej förstå annat än att det
måste vara någon skilnad mellan att köpa och belåna obligatio¬
ner, likasom mellan att gifva direkt anslag och att belåna obliga¬
tioner. Mig synes att skilnaden mellan att köpa eller belåna obli¬
gationer är ganska stor, förutsatt att obligationerna hafva något
värde. Hafva de icke något värde, då blir det naturligtvis ingen
skilnad.
Skulle man antaga t. ex. att obligationerna stiga i värde till
100 procent i stället för 90 procent, vore det visserligen en fördel
för staten att hafva köpt dem. Belånar man deremot obligatio¬
nerna, skulle man kunna tänka sig, att, i händelse obligationerna
gifva mindre än hvad man beräknat, bolaget har andra tillgångar,
hvarmed det kan fullgöra betalningen. Det måste således vara en
skilnad i dessa begge hänseenden, men jag får tillstå, att jag icke
kan förstå hvarken de anföranden, som afgifvits i frågan i mot¬
satt rigtning, eller huru man kan antaga att likställighet skulle
förefinnas i dessa omständigheter, och derföre kan det vara möj¬
ligt att jag ser saken annorlunda. En skilnad måste äfven finnas
mellan direkt anslag och köp af obligationer, ty, om man gifver
Fredagen den 17 Maj, f. m.
61
N:o 61,
anslag till ändamål, som äro nyttiga för staten, tänker man icke Om lånt!- _
på att få något igen. Hvar och en vet, hvarom fråga då är och
kan bedöma saken irån en bestämd synpunkt. Så är förhållandet nas
icke här, ty här är saken oklar. Köper man nu obligationer, kan aktiebolag.
ett annat bolag äfven framkomma med anspråk att få sälja äfven (Forts.)
sina obligationer; och till och med alla enskilda, som innehafva
obligationer, skulle kunna anse sig hafva rätt att få dem inlösta.
Herrar bankirer skulle slutligen få en ganska stor vinst. Om
staten inköper obligationer, skulle staten, då den tror sig ega en
tillgång i dessa, kanhända slutligen finna sig icke hafva någon
sådan tillgång. Frågan är verkligen så beskaffad, att man bör
betrakta den från flera än en synpunkt. Då jag för min del inga¬
lunda vill, att staten på det sätt skall inlåta sig i en affär, att man
icke på förhand något så när kan inse följderna deraf, kan jag
icke ingå på något köp eller belåning af obligationer, som äro
osäkra. Jag anser derföre att, om man skall lemna något under¬
stöd i form" af lån, man bör hafva full säkerhet. I annat fall bör
man, enligt min åsigt, anslå medel, utan att påräkna någon åter¬
betalning. Skulle det icke vara möjligt att åstadkomma den sä¬
kerhet, reservanterne föreslagit, kan väl icke något värre inträffa
än om rent utslag egde rum å Kongl. Maj:ts framställning. Jag
tror dock, att det icke blir omöjligt att anskaffa säkerheten. Hade
emellertid förslag från regeringens sida framstälts om ett annat
sätt att tillvägagå på det att staten må få full säkerhet för lånets
återbetalning, skulle jag hafva varit villig att derpå ingå. Staten
skulle i så fäll icke förlora något, och kunde bolaget vara betjent
med att erhålla ett lån mot full säkerhet, hade jag ingenting der¬
emot att invända.
Jag vill icke upptaga Kammarens tid med något vidare ytt¬
rande i frågan, ty den synes vara något egendomlig, åtminstone
i afseende på syftemålet, något som lär vara tillräckligt ådagalagdt.
Emellertid har jag icke genom diskussionen blifvit öfvertygad om
att Utskottets förslag eger företräde framför reservationen. Tvärt¬
om står det långt under denna, såvida man icke vill säga rent
ut att det är ett anslag, man lemnar. Jag fortfar i mitt yrkande
om afslag å Utskottets förslag och bifall till reservationen.
Herr Abr. Rundbäck: Från statsrådsbänken har påståtts,
att jag skulle obehörigen hafva rigtat eu beskyllning mot rege¬
ringen att hafva brutit mot Riksdagens beslut 1876, och såsom
bevis att jag sä skulle gjort har anförts, att det här icke vore
fråga om att inleda byggande af en ny jernvägssträckning, utan
endast att möjliggöra fullbordandet af en dylik. Jag kan emeller¬
tid icke finna hvad stor skilnad det är, om staten vid början af
ett jernvägsföretag lemnar ett bolag en försträckning, hvarigenom
det blifver i stånd att fullborda sin banbyggnad, eller om bolaget
vid början af byggandet får statsbidrag och sedan genom felak¬
tiga kalkyler eller felaktighet i tillvägagåendet måste återigen be¬
gära understöd. Men om ingen skilnad förefinnes mellan dessa
bolag, så frågar jag, om ett bolag af det senare slaget bör anses
N:o 61. 62 Fredagen den 17 Maj, f. m.
Om. låne-' ega någon förmånsrätt i förhållande till ett bolag af förra slaget,
"tall?0011 om icbe 1876 års beslut bör gälla lika för begge?
nas jernväg.?-T diet är endast denna fråga, som jag nu velat hemställa till
aktiebolag. Kammarens besvarande.
Herr Statsrådet Thyselius: 1 anledning af hvad den siste
talaren yttrat har han begärt svar af Kammaren, och jag behöf-
ver således icke besvara detsamma. Men det har yttrats af en
annan talare, att han förvånade sig öfver, att det nu här från
statsrådsbänken kunnat tillstyrkas bifall till Utskottets förslag,
fastän detsamma skiljer sig från det regeringen afgifvit.
Jag ber att till förklaring derå få hänvisa till den Kong],
propositionen, der det står, att Kong], Maj:t icke ansett de två
alternativen som bolagsstyrelsen framstäf, — det ena var inköp af
obligationerna det andra deras belåning — vara så särdeles från
hvarandra afvikande. Då Kongl. Maj:t så bedömt dessa alterna¬
tiv, men det åt hvithet Kongl. Maj:t med ledning af Riksdagens
vid föregående tillfällen yttrade mening gifvit företrädet icke nu
vunnit understöd af Stats-Utskottet, så hade man kanhända icke
haft anledning föreställa sig, att det skulle väcka så stor förvå¬
ning, om regeringen, för att vinna ett mål som ansågs vara vig-
tigt, fogade sig efter det något förändrade sätt Utskottet för dess
uppnående föreslagit.
Vidare har det sagts, att, då Kongl. Maj:ts proposition afgafs,
regeringen icke talat om, att förslaget skulle medföra någon upp¬
offring för statsverket, utan att denna upplysning nu först vore
lemnad. Jag ber att få uppläsa några ord litet längre fram i den
Kongl. propositionen,_ der det. stål’, att det syntes Kongl. Maj:t,
som borde försträckningen beviljas “mot säkerhet af de erbjudna
obligationerna, de der väl för det närvarande icke kunna betinga
det pris, hvarföre den öfriga delen af lånet blifvit öfvertagen, och
hvartill återstoden skulle beräknas, men hvilka i den mån jern-
vägen nalkas sin fullbordan synas höra stiga i värde". Det har
sålunda . i den Kongl. propositionen — så har åtminstone varit
afsedt vid dess uppsättande och jag hoppas att åtminstone någon
af Kammarens ledamöter så uppfattat saken — icke fördolts att
åtminstone till en början förslaget kunde leda till någon uppoff¬
ring från statsverkets sida.
Öfverläggningen förkarades slutad. Efter upptagande af de
meningar, som derunder blifvit framstälda, gaf Herr Talmannen,
enligt dem, propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan,
dels på afslag derå, dels ock på yrkandet att, med afslag å hvad
Utskottet hemstält, det förslag måtte bifallas, som Herr Carl Ifvars-
son m. fl. i sin vid utlåtandet fogade reservation framlagt; och
fann Herr Talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för den förstnämnda meningen. Votering blef begärd samt före¬
togs, sedan till kontraproposition antagits yrkandet på bifall till
den nyssnämnda reservationen, enligt en nu uppsatt och af Kam¬
maren godkänd, så lydande omröstningsproposition:
63
N:o 61.
Fredagen den 17 Maj, f. m.
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i l:a punkten
af Utlåtandet JVi 68, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemstäl¬
lan, bifallit den af Herr Carl Ifvarsson m. fl. vid förevarande punkt
afgifna reservation.
Omröstningen visade 83 ja mot 105 nej; i följd hvaraf Kam¬
maren beslutit i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Den vidare föredragningen af förevarande utlåtande uppsköts
till kl. 7 e. m., då detta sammanträde, enligt derom utfärdadt an¬
slag, komme att fortsättas; och åtskildes Kammarens ledamöter
kl. 3/4 3 e. m.
In fldem
Gustaf Westdahl.