RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1878. Andra Kammaren. N:o 60.
Onsdagen den 15 Maj.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 40, i anledning af väckt 0m dlsP0Sl-
motion rörande ändring i ocli, för vissa delar af Norrbottens län, shogen °å~
upphäfvande af Kongl. förordningen den 29 Juni 1866, angående skatte-
•dispositionsrätten öfver skogen å sådana skattehemman, som upp- hemman.
komma af nybyggen, hvilka hädanefter från Kronan upplåtas, m. in.
Uti gemensamt afgifven motion (N:o 77) hade ledamöterne af
Ändra Kammaren Herrar A. Bäckström, Pehr Nilsson i Vittjerf,
L. J. Fahlander, G. E. Hjelm och Joll. Grape på anförda skäl
föreslagit:
»det Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 29 Juni 1866
rörande dispositionsrätt till skogen å sådana skattehemman, som
efter den tiden af nybyggen uppkommo, måtte derhän förändras, att
§ 5 upphäfves och i följd deraf i öfriga delar omarbetas;
att för de delar af Norrbottens län, der den så kallade Norr-
bottenslagen af den 29 September 1874 är gällande, ofvan berörda
1866 års nådiga förordning i sin helhet upphör att gälla;
samt att Kongl. skrifvelsen af samma år och dato till Kongl.
Kammarkollegium, i hvad den rör dispositionsrätten till skogen å
sådana skogslotter, som till full eganderätt åt enskilde af Kronan
försålts, mot skogsränta, må för samma delar af Norrbottens län,
■der berörda Norrbottenslag gäller, icke vidare vara tillämplig.»
Utskottet hade, beträffande denna motion, hemstält:
»att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.»
Herr Bäckström anförde: Yäl vetande att i sak intet kan
vinnas, kan jag dock icke underlåta att uttala den öfvertygelsen,
att de skäl Utskottet anfört för afslag af motionen äro ohållbara.
Lag-Utskottet har sagt, att de skäl, som Rikets Ständer 1866
haft för i fråga varande förordnings utfärdande, ega ännu sin giltighet
Andra Kammarens Prot. 1878. N:o 60. 1
N:o 60. 2
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Om disposi¬
tionsrätten öj
ver skogen c
vissa skatte¬
hemman.
(Forts.)
äfven för de delar af Norrbottens län, der Norrbottenslagen af den
29 September 1874 är gällande.
Men då bland 1866 års Rikets Ständers motiv ingår, att med
denna förordning afsågs upprättande af ett slags skattehemman, der
hufvudändamålet vore »landets varaktiga uppodling», kan jag ej be¬
gripa, huru dermed skulle tillgå, då man på samma gång, för att
bevara skogen, förbjuder all odling af skogsmark å njhemman, der
icke annat än skogsmark finnes, och som måste odlas, om några,
varaktiga hemman skola komma till stånd.
En föreskrift, som finnes i denna förordnings 5:te §, kan icke
annat än verka lika med ett absolut förbud, ty enligt denna § skall
hemmansegaren, derest han vill odla något af skogsmarken, först
genom tvenne trovärdige män låta besigtiga den tillämnade odlings-
trakten och taga deras intyg, huruvida den är tjenlig för odling,
samt derefter på grund af detta intyg söka hos Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande få sig sin egen mark upplåten till odling, och — hvad.
än värre är — en fattig nybyggare, som ej kan för sin lifnäring
lita på sitt jordbruk, helst under uppodlingen, skall ändock vid an¬
sökningen uppgifva, inom hvilken tid odlingen skall vara färdig,
hvilket dock gränsar till det omöjliga i hans ställning.
Men icke nog härmed. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan
dock icke fästa afseende vid en sådan ansökning, utan föreskrifver
på den sökandes bekostnad ny besigtning af kronobetjent. Och skulle
då, efter denna procedur, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finna skäl
ansökningen bifalla, ja, då skall odlaren åläggas med vite att odlin¬
gen inom viss tid fullborda. Och då skall ock odlaren, vid äfventyr
att eljest straffas som för skogsåverkan, låta utstämpla all å odlings-
trakten växande skog, hvarpå följer 10 öres stämpelafgift sannolikt
för hvar enda buske. Kan någon befängdare föreskrift finnas för
en, som vill odla å sin egen skogsmark? Och kan sådan anordning
tjena till uppodling af nyhemman eller finnes deri minsta rättvisa,
emot dessa slags hemmansegare, som lika väl som andra skola hetas
ega skattemaimarätt och lika med andra äro skattskyldige? Jag
tror det icke.
I betänkandet N:o 89 hafva reservanterne i Lag-Utskottet fram¬
lagt ett lagförslag, som jag förmodar vara ämnadt att gälla för alla
skogsegare, och uti hvars lista §, så vidt jag förstår den, alla jord-
egare förbehållas rätt att sjelfve bestämma hvad de vilja uppodla
eller använda till beteshage, trädgård och byggnadstomt af sin skog.
Men månne icke de nu i fråga varande jordbrukarne böra hafva samma
rätt? Nej, svara reservanterne jemte hela Utskottet i nästa be¬
tänkande, för dem, som skola åstadkomma landets varaktiga upp¬
odling, gälla ännu de skäl, som 1866 års Regering och Riksdag
uttalat för att betaga dem all rätt att, såsom andre frie jordbrukare,
efter eget val och förmåga förmera sitt jordbruk af skogsmarken.
Men hur skulle Sveriges jordbruk sett ut, om alla dess upptagare af
skogsmarken och dess brukare sedan varit insvepte i sådan tvångs¬
tröja? Jag frågar blott.
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
3 N:o 60.
Hvad särskilt angår frågan, som beröres af den s. k. Norr- Om disposi-
bottenslagen, så torde, enligt mitt förmenande, Utskottets anförda ttonsra^ten rif¬
skål för afslag af motionen vara ännu mer ohållbara, ty det finnes Xm«-°
redan en af Konung och Riksdag stiftad lag, som fullkomligt skyd- hemman.
dar från ungskogens utödning, icke allenast af några få hemman, som (Forts.)
med 1866 års förordning var afsedt, utan af alla skogar inom dess
område.
Till bevis på detta må anföras af Skogsstyrelsens betänkande
för 1876 sidan 30 följande:
»Båneå revier. — Ungskogens afverkning för utskeppning har
med de föregående åren upphört.» »Luleå revier. — I följd af nå¬
diga förordningen den 29 September 1874 hugges nu mera högst
obetydligt undermåligt virke, hvarjemte försäljning af skogsskiften
från hemman och byar nästan helt och hållet upphört.» »Piteå revier.
— Nådiga förordningen af den 29 September 1874 till ungskogens
fredande anses allmänt hafva varit till gagn för orten.»
Då nu således Norrbottenslagen redan under de 2:ne första åren
af sin tillvaro uträttat just hvad 1866 års Kongl. förordning var
ämnad att göra för några få hemmansskogar, så kan jag icke finna
några skäl, hvarför denna Kongl. förordning skall vidare gälla för
det område, der Norrbottenslagen gäller. Och då berörda 1866 års
förordning är en hämsko för odling inom den omkrets, der den gäl¬
ler, hvilket är hela Norrland och Dalarne, så vågar jag hemställa
om afslag å Utskottets förslag och bifall till min med fleres motion.
Desse jordegare, som förvärfvat sin jord efter år 1866 och fått
den likstäld med annan skattejord, skulle då vara förhindrade att
odla den såsom dem bäst synes, såvida de icke vilja underkasta sig
alla de obehag som äro förenade med att derom göra ansökan hos
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, föranstalta syn m. m. Ofta nog
blifva de tvungne att bränna upp en stor del af skogen, men i
sådant fall blifva de straffade för skogsafverkning, äfven om det
gäller blott en enda buske.
På de skäl jag nu anfört yrkar jag, som sagdt, afslag å Ut¬
skottets hemställan.
Herr Pehr Nilsson i Vittjerf: I likhet med den föregående
talaren måste jag beklaga, att en sådan förordning som den, hvars
upphäfvande nu är ifrågasatt, blifvit utfärdad i vårt land, och jag
tror knappt, att man sett dess make i China. Denna förordning
gör det nära nog omöjligt att anlägga något hemman, och äfven på
redan anlagda inverkar den förstörande. Den paragraf uti förord¬
ningen, hvarom nu egentligen är fråga, lyder sålunda: »Vill egare
af sådant skattehemman, hvarom ofvan sägs, för skogsmarks upp¬
odling till åker eller äng, å hemmanet, utöfver husbehofvet och det
utsynade årshygget, fälla skog, skall han derom göra ansökning hos
Konungens Befallningshafvande med bifogande af två trovärdige mäns
intyg om odlingsmarkens läge, storlek, beskaffenhet, tjenlighet för
N:o 60. 4
Onsdagen den 15 Maj, e. in.
Om disposi- odling samt om den tid, som för odlingens fullbordande erfordras,
tionsratten of-
eger Konungens Befallningshafvande, der ytterligare besigtning
”vissa^skatte- anses nödig, låta sådan på sökandens bekostnad af vederbörande kro-
hemman. nobetjent verkställas. Finner Konungens Befallningshafvande skäl
(Forts.) att ansökningen bifalla, skall Konungens Befallningshafvande vid
lämpligt vite förelägga sökanden viss tid för odlingens fullbordande,
och må derefter den å marken växande skog, sedan den blifvit veder¬
börligen utstämplad, af hemmansegaren fritt fällas och användas
(§ 5). Enahanda bestämmelser skola ock enligt Kongl. skrifvelsen
till Kammarkollegium af samma dag gälla för enskild egare af sådan
öfverloppsmark i Stora Kopparbergs och de norrländska länen,
hvilken antingen blifvit med vissa hemman förenad utan skatteköpe-
skilling, men med tillökning i hemmanens mantal och ränta, eller
ock belagd med skogsränta och åt den högstbjudande under egande-
rätt försåld.» För närvarande är afgiften för utstärnpling bestämd
till 10 öre för hvarje träd och således äfven för hvarje liten buske.
Men tror väl någon, att en sådan utgift icke är känbar för en fat¬
tig nybyggare eller hemmansbrukare? Detta jemte mycket annat
anser jag utgöra för mig talande skäl att instämma med den före¬
gående talaren i den förhoppning att Kammaren bebjertar denna
motion, som icke är af så liten vigt, som den vid första påseende
synes.
Herr Torpadie: Jag beklagar, att Utskottet icke kunnat gå
motionärernes önskningar till mötes, men jag hoppas, att Kammaren
finner, att Utskottet i sitt betänkande framlagt giltiga skäl för sitt
beslut. I betraktande deraf att det icke är mera än 12 år sedan
förordningen utfärdades, äfvensom att den icke gäller skattehemman
i allmänhet, utan endast ett visst slag af sådana, mot hvilka man
synes vara berättigad att förfara med något större stränghet, finner
jag Utskottes förslag vara i allo välbetänkt, hvarför jag också yrkar
bifall till detsamma.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen gaf pro¬
positioner såväl på bifall till Utskottets hemställan som jemväl på
yrkandet att, med afslag å nämnda hemställan, det i förevarande
motion framlagda förslag måtte bifallas; och fann Herr Talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Vote¬
ring blef emellertid begärd samt företogs enligt en nu uppsatt och
af Kammaren godkänd så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i utlåtandet
N:o 40,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
N:o 60.
Onsdagen den 15 Maj, e. m. 5
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit ifrågavarande motionen.
Omröstningen visade 89 ja mot 30 nej; hvadan Utskottets hem¬
ställan bifallits.
§ 2.
Till behandling förekom Stats-Utskottet.s utlåtande N:o 61, i Om anslag för
anledning af Kongl. Maj:ts förslag om anvisande på Riksgäldskontoret
af ett anslag för betäckande af den ökning i statens jern vägars ma - Uriaiförråd
terialförråd och kassaförlag, som under åren 1878 och 1879 kan och kassa-
förekomma. förlag.
Utskottet hade hemstält:
»att, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag, Riksdagen må på Riks¬
gäldskontoret anvisa ett anslag för betäckande af den ökning i sta¬
tens jernvägars materialförråd och kassaförlag, som under åren 1878
och 1879 kan förekomma, förslagsvis bestämdt till ett belopp af högst
1,000,000 kronor för hvardera året, hvarå ersättning för sålunda af
jernvägsinkomsterna nedlagda medel får lyftas, sedan ökningens be¬
lopp genom årets bokslut blifvit utrönt.»
Enligt anteckning å utlåtandet, hade Grefve A. Mörner och
Herr Liss Olof Larsson inom Utskottet reserverat sig mot nämnda
hemställan, under yrkande om afslag å Kongl. Maj:ts ifrågavarande
förslag; hvarjemte Herr L. Norden felt, som instämt i det slut, hvar¬
till Utskottet kommit, uti en utlåtandet bifogad reservation anfört
åtskilliga siffror och omständigheter, hvilka han ansett böra inflyta
i motiveringen.
Efter föredragning af detta ärende, lemnades ordet, pa begäran,
till Herr Stråle, som yttrade: Såsom specielt industriidkare föreställer
jag mig, att jag ganska väl kan inse, att en industriel anläggning
icke kan omgärdas med så trånga gränser som möjligen andra stats-
för valtnin gsgr en ar. Men jag kan å andra sidan icke undgå att finna,
att det är en högst väsentlig skilnad mellan den omsorg, hvarmed re¬
presentationen granskar och bedömer frågor, som röra vaktmästarelö-
ner, och den, om jag så får kalla det, nonchalance, hvarmed den låter
millioner rulla på statsbanorna. Då sjette hufvudtiteln behandlades,
trodde jag och, jag förmodar, många med mig, att på samma gång
afgjordes 1879 års stat för jernvägstrafiken och dermed samman¬
hängande frågor. Så var dock icke förhållandet, och vi hafva nu
fått emottaga ett betänkande, som visar, att på denna stat återstår
mycket att besluta. Kongl. Maj:t har för hvardera af åren 1878
och 1879 begärt ett anslag af 1,000,000 kronor till betäckande af
N:o 60. 6
Onsdagen den 15 Maj, e. in.
Om anslag för den ökning i statens jernvägars materialförråd och kassaförlag, som
°erZä Urania-unt*er Granda ar kan uppkomma. Jag tager för alldeles afgjordt,
Je’terial/örråd att met^ materialförråd icke kan menas rullande materiel, ty dertill
och kassa- hafva vi för nämnda tid redan beviljat en och en half million kro-
foriag. nor årligen. Dermed måste då afses någon annan slags materiel,
(Forts.) men hvilken denna är, dermed har jag icke kunnat komma under fund
hvarken i Kongl. Maj:ts proposition eller i Utskottets betänkande.
Om jag deremot tager kännedom om den utgiftsstat för år 1879. som
Trafikstyrelsen aflemnat och hvilken såväl Kongl. Maj:t som Riks¬
dagen godkänt, finner jag, att derstädes bland poster, som kunna
jemföras med posten: »materialförråd» upptagits dels utgifter för
materiel, som erfordras för trafikens obehindrade gång eller för stam¬
banornas underhåll till belopp af 2,477,000 kronor, dels under posten:
»maskinafdelningen» utgifter för stenkol och cokes m. in. dylikt
1.300.000 kronor, dels under posten: »vagntjensten» 98,000 kronor
dels under posten: »transportmedlens underhåll» utgifter för loko¬
motiv och tendrar, jernvägsvagnar m. m. till belopp af omkring
1.400.000 kronor, dels ock slutligen under posten: »trafikafdelningen»
för inventariers underhåll och förbrukning 71.200 kronor. Här fin¬
nes sålunda ett sammanlagdt belopp af 5,577,000 kronor, som är
upptaget för år 1879 för sådana ändamål, som jag för min del skulle
vilja hänföra under ett gemensamt namn af utgifter i och för mate¬
rialförråd. I alla händelser vill det synas mig temligen tydligt, att,
då man uppgör en så stor och noggrann stat, som den ifrågavarande,
borde man på förhand kunna veta hvad som för materielen behöf-
ves. Och det förefaller mig, som om man bort, på samma gång
som man upptagit dessa poster, som jag nyss uppräknade, kunnat
upptaga alla andra, hvilka dermed egde sammanhang.
Hvad beträffar frågan om kassaförlag, synes mig den posten
vara ännu mera oförklarlig. Det finnes väl knappast någon hand¬
tering, eller någon industriel anläggning, som så noga kan beräkna
sina inkomster, som just Trafikstyrelsen. Icke ens Stats- och Riks-
gäldskontoren kunna säkrare beräkna sin stat. Man antager, att
jernvägstrafiken inbringar för hvarje månad i medeltal lJ/4 million
kronor. Och dessa medel inflyta temligen jemnt under såväl hvar¬
dag som söndag. Vid sådant förhållande förefaller det mig högst
besynnerligt, att Trafikstyrelsen skall behöfva särskilt kassaförlag.
Härtill kommer, att Trafikstyrelsen icke är förbunden att till Stats¬
kontoret leverera sina medel omedelbart, i den mån de inflyta, och
det finnes således ingen industriel anläggning inom landet, som kan
så lätt förlägga sig sjelf som Trafikstyrelsen.
Ser jag vidare på sjelfva förslaget, så måste jag erkänna, att
jag har mycket svårt att inse den fördel, som dermed egentligen
åsyftas.
Herr Finansministern säger på sidan 43 bilagen N:o 6 d) till
statsverkspropositionen: »Såsom jag vid frågan om jernvägstrafikens
nettobehållning för år 1879 redan haft tillfälle att närmare utveckla,
7 N:o 60.
Onsdagen den 15 Mai, e- m-
torde den tillökning af förlagsbapital, som för statsjernvägarne kan Om anslag för
hädanefter i fråga komma, böra betäckas genom lånta medel. Om^^ägar^ma-
detta, såsom lämpligast synes, skall ske i form af ett till visst be- teriaiförr&d
lopp begränsadt förslagsanslag, hvaraf medel få lyftas, sedan genom och hassa-
bokslutet för året visats med huru stort belopp materialförrådet och förlag.
kassaförlaget vuxit, skulle en dylik ersättning för ökningen under (Forts.)
år 1879 ej behöfva af Riksgäldskontoret utbetalas före år 1880 och
således ej höra upptagas bland dess utgifter under 1879. Men då
behofvet af en sådan till reda ledande reglering synes mig lika stort
äfven för nästkommande år», hemställer Herr Finansministern, att
Ilongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen att för i fråga varande ändamål
bevilja 1,000,000 kronor under kvartdera af åren 1878 och 1879.
Det vill synas mig, som det är ett nästan långt sträckt anspråk
att begära, att Riksdagen skall votera detta anslag, då jernvägs-
trafikstyrelsens stat för år 1878 uppgjordes redan i fjor och dess
stat för år 1879 redan blifvit bestämd under 6:te hufvudtiteln.
Trafikstyrelsen borde, enligt mitt förmenande, i tid hafva kunnat
beräkna, hvilka förråd styrelsen behöfde för år 1879, och sedan för
Riksdagen framlägga dessa siffror, i hvithet fall Riksdagen icke, så¬
som nu är fallet, behöft sväfva i fullkomlig okunnighet om hvartill
dessa penningar skola användas.
När man jernför detta Utskottets förslag med den noggrannhet,
hvarmed hvarje post under de särskilda hufvudtitlarne brukar af
Riksdagen pröfvas, så faller man uti eu verklig förvåning. Och
denna förvåning ökas dels då Utskottet såsom ett slags skrämskott,
om jag så må säga, framhåller den omständigheten, att, derest för¬
slaget om upplåningen icke bifölles, behofvet måste fyllas genom en
motsvarande ökad beskattning, hvars behöflighet jag dock icke kan
inse, helst densamma icke kan förekomma förr än år 1879, och dels
då Utskottet slutligen säger, att det icke kan »godkänna det före¬
slagna förfaringssättet såsom regel». Det är vid sådant förhållande
väl beskedligt af Utskottet att lindock tillstyrka Riksdagen att an¬
slå 2,000,000 kronor att utgå med 1,000,000 kronor under hvar¬
dera af åren 1878 och 1879. Det kan visserligen lata säga sig, att
man ibland »bör låta nåd gå för rätt», men jag tror dock icke, att
Stats-Utskottet har det uppdraget af representationen att, oaktadt det
säger, att förfaringssättet icke är rigtigt, likväl tillstyrka Riksdagen
att godkänna samma förfaringssätt.
Jag får verkligen bekänna, att dessa omständigheter gjort mig
mycket tveksam, huruvida jag med min röst skall kunna godkänna
detta Utskottets förslag. Blir jag ensam om min åsigt, låter jag
densamma falla, men eljest kommer jag att yrka afslag.
Herr Liss Olof Larsson: Jag har reserverat mig mot Utskot¬
tets i föreliggande betänkande gjorda hemställan, emedan jag icke
kunnat biträda det sätt att fylla statsbristen, som Utskottet före¬
slagit. Yi stå nu, efter min tanke, framför ett ganska vådligt pre-
N:o 60. 8
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
förlag.
(Forts.)
Om anslag för judikat, derest man skulle etablera den af Kong]. Makt uttalade ock
°jeZ7ägarsmZal Utskottet tillstyrkta åsigt. Vi hafva före sistlidne riksdag inom
tericdfurråd vart land^ mycket noga och strängt hållit på den grundsatsen, att
och kassa- upptaga lan endast för våra jernvägsbyggnader. Nu har man emel¬
lertid börjat frångå denna princip, sa att man på Riksgäldskontoret
anvisar medel att utgå jemväl för andra ändamål, än som afse jern¬
vägsbyggnader. Särskilt föreligger nu ett alldeles nytt sätt, nem¬
ligen att bereda sig ett förlagskapital för betäckande af den ökning
i statens jern vägars målerialförrad och kassaförlag, som under inne¬
varande och nästföljande ar kan förekomma. Om någon industri,
som staten bedrifver, borde kunna skötas utan anslag till särskildt
kassaförlag, sa vore det väl jernvägstrafiken, hvars inkomster uppgå
till mer än en million kronor i månaden. Men, säger man, om vi
icke anvisa i fråga varande belopp på Riksgäldskontoret, eller, med
andra ord, om man icke lånar dessa penningar, så är det icke möj¬
ligt att fa statens inkomster att räcka till för de utgifter vi bevil¬
jat, och da far man öka bevillningen. Det är i sanning ganska
ledsamt, att man först nu tänker på svårigheten att anskaffa erfor¬
derliga tillgångar, och _ att nu, vid slutet af riksdagen och sedan
man varit sa frikostig i fråga om beviljande af anslag, skall nödgas
handlägga ett ärende af beskaffenhet, som detta; det hade varit väl
om man förr tänkt pa hvarifrån man skulle taga medlen. Nu, när
följderna af vår frikostighet visa sig i all sin nakenhet, då harman
icke ens mod att möta behofven på rätta vägar, utan söker att på
ett maskeradt sätt ty jag kan icke gifva annan benämning deråt,
da man söker att dölja en statsbrist, som ovilkorligen förefinnes •—
fylla detta behof. Jag befarar också för min enskilda del, att vår
kredit i utlandet, om hvars bibehållande vi väl böra vara högst an¬
gelägna, skulle pa ett betänkligt sätt skadas, om Riksdagen beträder
den banan att för betäckande af statens löpande utgifter — ty jag
kan icke kalla dessa annorlunda, da det är fråga om endast trafik på
statens jernvägar — göra anvisningar på Riksgäldskontoret, som åter
skall upplåna dessa penningar från utlandet. I våra låuekontrakt
med utlandet har det hittills hetat, att vi låna endast för statens
jernvägsbyggnader; men jag tror, att vi snart nog skulle fä en
ganska brokig tafla, om man ville vara upprigtig emot långifvaren,
och för bibehållande af eu orubbad kredit är det i min tanke
ett oeftergiflig! vilkor, att man är upprigtig, och icke söker föra
långifvaren bakom ljuset.
Vi hafva nyligen anvisat på Riksgäldskontoret, att utgå af dess
för jernvägsbyggnader upplånade medel, lån att användas för hamn¬
byggnader och reglering af nedbrunna städer; och af Kongl. Maj:ts
proposition till innevarande Riksdag framgår, att det är meningen
att öka listan jemväl med beviljade anslag till vatten-aftappningar,
och nu kommer man med eu alldeles ny rubrik, som, om
man ville vara upprigtig, skulle heta anslag för drift och underhåll
af materialförradet för vara färdigbyggda jernvägar. Om man ville
Onsdagen den 15 Maj, e. in.
9 N:o 60.
Tara upprigtig emot våra långifvare, skulle det hädanefter i våra Om anslag för-
lånekontrakt med dem heta: Lån i och för jernvägsbyggnader, för °.^™9ä
kompletteringsarbeten å våra äldre jernvägar, för hamnbyggnader, Je[e™ålförråd
för reglering af nedbrunna städer, för sjösänkningar, för betalande och hassa-
af äldre lån, för trafikerande af statens jernvägar, och måhända förlag.
snart nog för inköp af mer och mindre värdelösa enskilda jernvägs- (Forts.)
obligationer o. s. v. Jag tror, mine Herrar, att det är en rätt
vacker lista?
Nu frågar jag: kan det väl vara skäl uti att, sedan vi lemnat
åt våra efterkommande omsorgen om att betala alla de jernvägs¬
byggnader, vi utfört, jemväl upplåna medel för dessa jernvägars tra¬
fikerande och således äfven låta dem åtminstone till en del betala
trafikkostnaderna? Mig synes det som om vi gå alldeles för långt,
då vi på dem kasta omsorgen för löpande statsutgifter, som vi be¬
vilja, och som nu skola användas.
Nu säger man visserligen, att i fråga varande medel endast
afse att tillgodose våra jernvägars behof af kol, olja och annat dy¬
likt. Ja, skola vi låna medel för sådant ändamål och går man in
på den principen, då tror jag, att man med samma skäl kan göra
på samma sätt i många andra fall. Så t. ex. skulle man i fråga
om gevärstillverkningen på samma skäl kunna säga, att utöfver det
för gevärstillverkningen beviljade anslaget behöfvas ytterligare medel
till kassaförlag för uppköp af materialier, såsom t. ex. jern och kol,
ty der behöfver man båda delarne, och för sådant bör man då låna.
Jag tror emellertid, att man bör hålla strängt på den åsigten,
att man icke bör i andra fall och för andra ändamål, ,än som hit¬
tills egt rum — nemligen för jernvägsbyggnader •— upptaga lån;
ty om man behöfver penningar för andra ändamål, så kan man gå
till väga på annat sätt och anskaffa dessa antingen genom att öka
bevillningen eller den indirekta beskattningen, på det att inkomster
och utgifter skola gå ihop. Vill man vara allt för frikostig, så får
man också bära följderna deraf. Och jag skall för min del icke
tveka att, derest nu föreliggande punkt afslås, likväl vara med om
att för det ändamål, hvarom nu är fråga, och derest detsamma
anses nödvändigt, åtaga mig antingen en ökad bevillning eller ock
ökad indirekt beskattning.
Jag yrkar derföre afslag å Utskottets hemställan.
Herr Ola Andersson: Statskontoret har beräknat jernvägs-
trafikens nettobehållning för 1879 till 4,000,000 kronor, under det
att Kongl. Maj:t beräknat samma behållning till 4,750,000 kronor,
och detta af skäl som nu föreligger, nemligen att, enligt Kongl.
Maj:t förslag, Riksgäldskontor skulle anvisa medel för betäckande
af den ökning i statens jernvägars materialförråd och kassaförlag,
som under åren 1878 och 1879 kunde ifrågakomma, hvaremot Stats¬
kontoret föreslagit, att denna utgift skulle af trafikmedlen bestridas.
Riksdagen har redan på sätt och vis godkänt denna beräkning,
N:o 60.
10
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
jernvagars ma¬
terialförråd
och kassa~
förlag.
(Forts.)
■Om anslag för fastän reservationsvis, då nemligen båda Kamrarne godkänt Stats-Ut-
öhning i statens grottets betänkande N:o 15 angående beräkningen af statsverkets
inkomster för år 1879.
Ilerr Stråle bar förklarat, att han icke kunde inse, hvarför ett
ogillande af Utskottets här gjorda hemställan skulle nödvändiggöra
eu ökad beskattning. Det är dock gifvet, att, om Utskottets förslag
ej godkännes, nettobehållningen af statens järnvägstrafik och följ¬
aktligen äfven statsverkets inkomster skola komma att minskas med
det belopp, som förlagsbeliofvet krafvel-, och derför måste antingen
förhöjd beskattning ske eller penningarne annorledes anskaffas.
Jag skall nu i största korthet göra ett öfverslag öfver ställ¬
ningen med hänsyn till de anslag, som denna Riksdag hittills an¬
visat, för att visa, att en brist verkligen förefinnes. Se vi då först
på utgifterna, så finna vi, att de ordinarie anslagen under alla nio
hufvudtitlarne uppgå till 56,490,858 kronor 47 öre och de extra an¬
slagen till 7,017,141 kronor 53 öre, eller tillsammans 63,508,000
kronor. Denna beräkning är uppgjord efter de gemensamma voterin¬
gar, som i dag egt rum. Vidare kommer Utskottet antagligen att
föreslå, att de 300,000 kronor, som Kongl. Maj:t föreslagit skola
för Iljelmare-sänkningsbolagets räkning upplånas, i stället skola af
statsmedel anvisas, i öfverensstämmelse med Riksdagens åsigt sistli¬
det år. Lägger man härtill, att riksdags- och revisionskostnader m.
m. uppgå till 623,000 kronor samt annuiteter på statslånen till
9.427.000 kronor, så blir statsutgifternas slutsumma 73,858,000 kro¬
nor. Se vi härefter på inkomsterna, så gestalta de sig som följer:
Behållningen från år 1878, af Kongl. Maj:t beräknad till 6,400,000
kronor, bör ej upptagas till mera än 5,800,000 kronor; denna skil¬
nad härleder sig deraf, att Kongl. Maj:t föreslagit, att de 600,000
kronor, som enligt sistl. riksdagsbeslut skulle för innevarande år
såsom lån utgå åt Hjelmare-sänkningsbolaget, skola upplånas, under
det denna beräkning stöder sig derpå, att Riksdagen, i enlighet med
sagda beslut, antagligen kommer att bestämma, att dessa penningar
skola af statsmedel utgå. Och drager man dessa 600,000 från de
af Kongl. Maj:t beräknade 6,400,000 kronor, så återstår en behåll¬
ning från år 1878 af 5,800,000 kronor. De ordinarie inkomsterna
äro beräknade till 18,900,000 kronor, bevillningarna till 47,800,000
kronor, bankovinsten, enligt Riksdagens redan fattade beslut, till
1.350.000 kronor; — summa inkomster 73,850,000 kronor. Och
då utgifterna, såsom ofvan synes, beräknats till 73,858,000 kronor,
uppstår således en brist af 8,000 kronor; hvartill ytterligare kan
komma ett belopp af 16,800 kronor, derest nemligen Första Kam¬
marens beslut om förhöjd pensionering åt kommissionslandtmätarne
blir Riksdagens. Det är nemligen 24 af desse landtmätare som äro
födde före 1818, och tillökningen på hvarje pension, 700 kronor, gör
nämnda summa.
Om nu äfven denna million till verklig tillökning uti material¬
förrådet vid statens jernvägar skall tagas af statsmedel, så se vi, att
11 N:o 60.
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Klar föreligger en verklig brist, som måste fyllas, oeli att man så- Om anslag för
ledes antingen måste öka bevillning^ eller upplåna medel. ‘jeZvägarsmT-
Hvad sjelfva saken beträffar, vill jag icke i allo godkänna den' teriaiförrs,d
af Kongl. Maj:t föreslagna principen, utan jag skulle helst önska, och kassa-
att denna utgift toges af jernvägsmedlen. Men det är dock uppen- förlag.
bart, att när man ökar jernvägens förråd, ökar man jernvägens — (Forts.)
statens — kapital, och detta är nog ett skäl, som i viss mån kan
försvara saken, fastän det icke hittills tillgått pa detta sättet. Jag öf-
verlemnar åt Kammaren att besluta och har endast velat meddela
detta, tilläggande, att jag för min del har, der jag röstat för an¬
slag, röstat för de mindre, och fritager mig således från att hafva varit
någon orsak till en ökad beskattning. Om det blifver fråga om en
upplåning, anser jag det vara bättre att upplåna till ett specielt än¬
damål, som detta, än till fyllande af en allmän brist i budgeten,
sedan det visat sig att den icke går ihop.
Jag anhåller för närvarande om bifall till Stats-Utskottets förslag.
Chefen för Kongl. Finansdepartementet Herr Statsrådet Forssell:
Den ärade talaren på stockholmsbänken yttrade sin förvåning der¬
öfver, att Riksdagen, som vid beviljande af anslag i allmänhet är
så noggrann, deremot, när det är fråga om jernvägarnes drift, later
»millionerna rulla». Ja väl, deröfver må man förvåna sig, men det
är i sjelfva verket oundvikligt, att hvarhelst staten i någon större
mån sysselsätter sig med industriella företag, der försvagas och min¬
skas det inflytande den skattebeviljande makten, Riksdagen, har öfver
budgeten. Det går lätt nog att nedtrycka anspråk från embetsman
och institutioner, att minska utgifter för hären och flottan, men
jernvägarnes och postens behof låta icke sa lätt mäkla med sig,
såvidt nemligen post- och jernvägstrafiken skola hafva sin gång,
hvilket icke någon representation lärer vilja bestrida. Man måste
taga de medel som derför erfordras, hvar de än finnas. Så förfar
man med jernvägarne och posten i hvarje land, och sa förfar man
äfven här i Sverige. Den ärade talaren ma således icke föreställa
sig, att ett afslag på förevarande punkt skulle medföra den följd,
att den ifrågasatta ökningen i materialförrådet icke skulle ega rum.
Jag vågar åtminstone icke antaga något sådant, ty jag är öfver-
tygad, att ökningen är, när den i fråga kommer, alldeles nödvändig.
Den har hittills vid budgetens uppgörande alltid yppat sig såsom
ett afdrag frän statsjernvägarnes påräknade nettobehållning, som
obehaglig nyårsräkning, framlagd för Chefen för Finansdepartemetet,
vid uppgörandet af statsregleringen. Vid hvarje statsreglering hit¬
tills har jag, vid öfverslaget öfver de beräknade inkomsternas resultat,
funnit att de 41/., å 5 millioner, som jernvägstrafiken skulle lemna
till statsverket, icke i sin helhet kunnat för statsbehof användas,
utan att behållningen utgjort endast 3 å 31/., millioner. Jag har
då sport om anledningen till denna brist och erhållit till svar: den
uppstår i följd af behofvet af materialförråd. Jag har begärt, att
N:o 60. 12
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Om anslag för beräkningarna måtte annorledes uppgöras, så att en sådan brist i
jernvägarslna- Oräknad inkomst icke behöfde uppkomma, och med anledning deraf
terialförrud har jern vägsstyrelsen i sitt senaste statsförslag visat, att behåll¬
et kassa- ningen för 1879 väl kunde uppgå till 4,750,000 kronor, såvida man
Prla9- icke toge hänsyn till eventuel ökning af materialförrådet, men att,
(Forts.) om man toge sådan ökning i beräkning, kunde behållningen ej upp¬
tagas öfver 4,000,000. Underrättad härom hade jag att antingen
beräkna behållningen af jernvägarne till endast 4 millioner eller
ock, då statsregleringen icke kunde med blott 4 millioners inkomst
från jernvägarne gå ihop, på annat sätt sörja för dessa 750,000
kronor. Jag vågade. då föreslå Kongl. Maj:t att begära, det detta
behof af ökadt materialförrad matte fyllas genom lån, och jag gjorde
detta, derför att en sådan laneoperation icke syntes mig stå i strid
med karakteren af de utgifter, som voro i fråga att besörjas, utan
närmast att jemföra med de förlagslån som i den enskilda industrien
ofta förekomma.
Emellertid får jag, likasom den ärade ledamoten af Stats¬
utskottet, fästa uppmärksamheten derpå, att ett beslut om afslag å
nu i fråga varande framställning medför sina konseqvenser. Om man
nemligen^ nu beslutar, att dessa 750,000 kronor icke skola betäckas
genom lan, blir följden deraf helt naturligt den, att jernvägstra-
iikens behållning icke får i statsregleringen upptagas till 4,750,000
kronor, utan endast till 4,000,000. Derigenom förminskas beloppet
af de beräkneliga statsinkomsterna med 750,000 kronor. Riksdagen
har visserligen ej litet jemkat de i budgeten upptagna statsutgif¬
terna; men icke förty inträffar det, att om nu inkomsterna minskas
med nämnda belopp åt /50,000 kronor, varder jag så mycket mer
förvissad derom, att Riksdagen skall bifalla Kongl. Maj:ts fram¬
ställning, att saväl de 600,000 kronor, som i år utbetalts såsom lån
till Hjelmarens sänkning, som ock de 300,000 kronor, som år 1879
skola för samma ändamål utgå, måtte få af Riksgäldskontor! ut¬
betalas. Ty om så icke sker, då går statsregleringen icke ihop och
da blir följden, att Riksdagen blir nödsakad att antingen åtaga sig
ökad beskattning, för* att kunna utlåna medel till Hjelmarens sänk¬
ning, eller ock att lemna statsregleringen oafslutad.
Herr Stråle: Jag tillät mig att begära ordet egentligen med
anledning af representantens på skånebänken yttrande, och jag kan
icke neka till, att jag för min del fann detta ganska anmärknings¬
värd!. Han började med att såsom ett slags ursäkt förklara, att
Riksdagen godkänt Stats-Utskottets betänkande N:o 15, angående
beräkning en af statsverkets inkomster. Det är mycket sant; detta
gjorde Riksdagen, men Riksdagen var då fullkomligt okunnig om
hvad som nu skulle hända. Om Stats-Utskottets ledamöter då hade
upplyst oss om den efterräkning af en million, kronor för detta och
en million för nästkommande år, eller summa två millioner, som
skulle följa, så tror jag, att denna Kammare skulle hafva med större
13 N:o 60.
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
noggrannhet skärskådat de siffror, som framlades. Jag var en af de få, Om anslag för
som då ville tillåta sig att göra en anmärkning, men då ingen annan oknin31 statens>
gjorde det, trodde jag, att jag hade orätt, och jag teg. Emellertid^urialförråd
har det nu visat sig, att förhållandet icke var sådant, som man och kassa-
trodde. Jag vill icke säga, att vi icke fått veta sanningen, men vi förlag.
hafva åtminstone icke fått veta hela sanningen. Vi fingo icke veta, (Forts.)
att, då man beräknade dessa i fråga varande inkomster till 4,750,000
kronor, vi med detsamma skulle nödgas upplåna en million för detta
och eu million för ett annat år. Men nu hafva vi först af den värde
statsutskottsledamoten och strax derefter af chefen för Finansdeparte¬
mentet fått veta — och man må säga hvad man vill, så är Utskot¬
tets betänkande i detta hänseende något oegentligt — den verkliga
betydelsen af Kongl. Maj:ts i sin proposition gjorda framställning
om två millioner, med en million årligen, »för betäckande åt den ök¬
ning i statens jernvägars materialförråd och kassaförlag, som under
åren 1878 och 1879 kunde förekomma». Representanten och leda¬
moten af Stats-Utskottet sade, att här föreligger en verklig brist,
och finansministern förklarade öppet, att här är eu brist till följd
af ökade behof. Det är icke fråga om betäckande af ett belopp,
som först i en framtid skall utgifvas, utan det är en brist för ett
förflutet år, som skall betäckas. Detta förhållande gifver åt frågan
eu väsentligt olika ställning. Då säger man: »ja, det är en brist,
som skall betäckas» — detta erkänna både Stats-Utskottet och
Kongl. Maj ds regering — »men om Herrarne icke låna upp pen¬
ningar för att betacka denna brist, fån I öka bevillningen». Det
är dock icke mera än två år sedan statsinkomsterna visade ett öf¬
verskott af det ena året åtta millioner och det andra åtet 5,800,000
kronor, och nu vill man redan låna för att få staten att gå ihop
och på sådant sätt öka tillgångarne med en million, på det att bri¬
sten icke skall blifva mer än 8,000 kronor. Det är icke något klander
mot Kongl. Maj:ts regering, som jag härigenom vill uttala, ty jag
inser nog, att de årliga öfverskotten äro angenäma för den, som
skall uppgöra en budget med årligen ökade utgifter, men skulle jag
tillåta mig ett klander, så vore det emot Stats-Utskottet, som kan
säga, att det icke kan få budgeten att gå ihop utan att låna. Det
är väl möjligt, att penningar behöfva anskaffas för att betacka den
befintliga bristen, ty det kali väl icke gå med denna brist, som med
postverkets, hvilken balanseras år ifrån år, men jag vill på det hög¬
sta bestrida, att man skall låna för att betäcka densamma. Her¬
rarne hafva af statsverkspropositionen för i år och föregående år sett,
att tullinkomsterna intet år nedgått till ett så lågt belopp som det,
hvartill de varit upptagna i budgeten. Herr Finansministern klan¬
drar jag icke, för att de upptagits så lågt, ty det är gifvet — jag
upprepar det — att det är angenämt att hafva dessa öfverskott att
röra sig med, men jag klandrar de Herrar, som säga, att vi skola
öka bevillningen för att betacka dessa utgifter, ty med så litet som
en million hafva aldrig tullinkomsterna gått öfver hvad Kongl. Maj:t
N:o 60. 14
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Om anslag för och Bevillnings-Utskottet beräknat dem till. Det är således icke
jeZlägarsTa-^^^' behöfva lägga dessa millioner på bevillningen, men
terialförråd om yi verkligen skulle behöfva att göra det, då instämmer jag med
och kassa- Herr Diss Olof Larsson: deruti, att vi i sådant fall, hellre än att
förlag. upptaga lån för ett dylikt ändamål, må lägga dem på bevillningen,
(Forts.) så att vi hädanefter veta hvad vi skatta till.
Slutligen ber jag att få nämna, att hvad som företrädesvis i
denna fråga väckt min uppmärksamhet, har varit den obegränsade
tillit Kongl. Maj:ts regering och Riksdagen satt till Trafikstyrelsen.
Denna har milliontals utgifter om året, och jag tviflan på, att Stats¬
utskottets ledamöter gjort sig den mödan att granska, huruvida dessa
i allo behöfts eller icke, men jag vågar påstå, att det strider mot
alla konstitutionella former, och våra i synnerhet, att Riksdagen be¬
viljar million pa million utan att undersöka, i hvad mån de må
vara af behof vet påkallade; och då Trafikstyrelsen sjelf förklarat, att
den för den närmaste framtiden icke kan hafva förhoppning om nå¬
gon tillökning i trafiken, är det åtminstone för mig ganska klart,
att man da icke heller behöfver underkasta sig några utgifter för
att öka statsjernvägarnes materiel. Men då jag nu erhållit under¬
rättelse om, att det icke är fråga om en ökad materiel för fram¬
tiden, utan en Irist, som skulle fyllas, så kan jag ej annat än säga
att Stats-Utskottet hade bort gifva frågan sitt verkliga namn.
Herr Statsrådet Forssell:
Herr Abr. Rundbäck: Äfven för mig har detta Ståts-Utskot¬
tets betänkande förefallit särdeles egendomligt och besynnerligt.
Först och främst har det gjort detta intryck på mig derföre, att
man begärt ej blott att ett lån på 1 million kronor, utan äfven att
ett ytterligare lån på 600,000 kronor för Hjelmarens och Qvismarens
sänkning, skall för innevarande år upptagas, samt att det förra lå¬
net skulle upptagas för ändamål, som hittills alltid blifvit fylda
genom statens öfriga inkomster, och det andra lånet skulle upp¬
tagas derigenom att Riksdagen frånträdde sitt i fjor fattade beslut,
— af hvilket allt framgår, att här är fråga om särdeles utomordent¬
liga åtgärder, hvilka, trots hvad Herr Finansministern nyss yttrade,
häntyda derpå, att vi hafva en statsbrist för det nu löpande året,
oaktadt vi i fjor uppgjorde staten så, att debet och kredit skulle gå
ihop. Men då här vid årets början fans ett öfverskott af öfver 6
millioner kronor från föregående år, synes det mig, som om Chefen
för Finansdepartementet hade bort taga först af detta öfverskott för
att dermed, innan han uppgjorde staten, betacka hvad som erfor¬
drades för fyllande af den befintliga bristen, och sedermera söka
rätta de utgifter, som skulle för Riksdagen föreslås, efter de till¬
gängliga inkomsterna. Så har nu emellertid icke skett; tvärt om
har Regeringen icke blott tagit och användt i fråga varande 6 mil¬
lioner, utan äfven dels föreslagit upplånande af 1 million till ända-
15 N:o 60.
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
mål, för hvilkas fyllande lånevägen hittills icke begagnats, dels sökt Om anslag för
få genom upplåning anskaffade 900,000 kronor för Hjelmarens och ^ZZsTa--
Qvismarens sänkning, dels ock försökt erhålla mera åt bankovinsten teriaiförr^
än som af Riksdagen under den senare tiden förut beviljats. och icassa-
Yidare finner jag här någonting annat, som förefaller mig eget. förlag.
Då nemligen Trafikstyrelsen beräknat, att denna tillökning i ma- (Forts.)
terielen skulle kosta 777,250 kronor årligen, så begär Kongl. Maj:t
en upplåning af 1 million för hvarje ar, d. v. s. ’/4 mera än be-
hofvet kraf ver. Men hvad jag finner allra märkligast, är, att vi,
såsom Herr Låss Olof Larsson redan sagt, här frestas att beträda
en äfventyrlig vigilansbana, på hvilken man icke, såsom hittills,
lånar blott och bart för jernvägsbyggande, utan äfven för löpande
behof, och sålunda underkastar våra barn att betala hvad som redan
under den närmaste framtiden förbrukas. Ett sådant fortskyndande
på vigilansens bana finner jag synnerligen betänkligt. Hittills har
också Riksdagen med eu viss försigtighet fortgått på denna bana.
Ända till slutet af 1860-talet var det med tveksamhet man gick
steg för steg och lånade i små poster, uppenbarligen derför att man
icke ville låna för fort eller för mycket; men på 1870-talet, då
man började att se allt i stort och göra i stort, då började man
också låna i stort. Men ändå har man hittills följt en bestämd
plan för upplåningen; men huru vill man gorå nu? Jo, Regeringen
föreslår först nu i fråga varande 2 millioner och ytterligare till
sådana tillfälliga utgifter som sjösänkningar ungefär en million.
Vidare har Regeringen varit med om, att Riksdagen brutit sin plan
af 1874 och beslutit låna ännu 1 million utöfver det vanliga be¬
loppet för det norrländska jernvägsbyggandet, samt slutligen före¬
slagit ett lån af 6 millioner för en enskild banas understödjande.
Detta, mine Herrar, gör tillsammans 17 millioner, som vi nu med
ens skulle låna. Detta är sannerligen att rusa fram på skuldsätt¬
ningens stråt och kasta alla betänkligheter a sido. Vi hafva redan
en utländsk statsskuld på omkring 180 millioner kronor; skulle vi
nu ytterligare låna 17 å 18 millioner om året, så skulle om tio år
denna skuld vara fördubblad. Och skola vi lana för tillfälliga be¬
hof, så vet jag icke hvarthän det slutligen skall taga vägen.
Här talas varnande om nödvändigheten att påtaga oss en ökad
bevillning, derest nu begärda anslag icke beviljas. Men månne be¬
skattningen undvikes genom upplåning? Nej, visst icke. Den blott
undanskjutes, för att sedan återkomma i förökad skala. Sålunda
kommer nästa års budget att ökas med ränta och amortering af de
lån vi i år upptaga. På samma sätt går det sedan med det lån,
som nästa år för samma ändamål måste upptagas, och sa vidare ar
efter år, med den påföljd, att om 15 å 20 ar härefter ränta och
amortering på dessa smålån uppgå till 1,000,000 kronor, hvilken
summa då, trots en fortsatt upplåning, nödgar till ökad beskattning,
om andra tillgångar icke finnas. På det sättet gar det till att
skuldsätta och slutligen ruinera sig.
jVio 60. 16
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
•örn anslag för Vi hafva sett huru under åtskilliga år, medan vi haft stora
ganska, betydliga besparingar hvarje år kunnat göras;
terialförråd redan nu, när vinden börjat blåsa litet emot, stå vi inför en
och kassa- statsbrist, som måste fyllas. Och huru gestaltar sig ställningen för
Jörtag. nästa år? Jo, då komma vi utan tvifvel att befinna oss inför eu
(lorta.) ännu större statsbrist, ty både jernvägstrafik-, bränvins- och tull¬
medlen hafva nedgått, och postverket laborerar med en betydlig
skuld. Komma härtill ytterligare ökade utgifter för skjutsväsendets
omreglering samt ränta och annuiteter ej blott på äldre utan ock
pa nya statslån, så tror jag, att det kan blifva ganska svårt att få
budgeten för nästa statsreglering att gå i hop. Af dessa skäl anser
jag det vara bäst, att vi sjelfve taga pa oss följderna af hvad vi
gjort; och för min del vill jag tusen gånger hellre, att vi skola
åtaga oss en ökad bevillning än att ytterligare låna för att betäcka
den statsbrist, hvarom nu är fråga.
Jag yrkar rent afslag å detta betänkande.
Herr E. G. Boström: Da Utskottet i sin motivering säger,
att en ökad beskattning för ett ändamål, sådant som det i fråga
varande, hvars uppfyllande medför gagn äfven för framtiden, ansetts
obehöflig, så kan jag icke annat än finna det besynnerligt, att Ut¬
skottet, det oaktadt, kommit till det resultat att tillstyrka bifall
till^den Kongl. propositionen. Kali då, må man med skäl fråga sig,
betäckandet af denna ökning i statens jernvägars materialförråd vara
ett kapital tillägg och böra kastas på framtiden? Om statens jern-
vagar nu behöfva ett ökadt förråd af cokes, stenkol och smörja m. m.,
sa undrar jag, hvilken nytta vi hafva deraf för framtiden. För min
del kan jag icke finna annat, än att detta gagn icke sträcker sig
till eu lång framtid, utan blott för det löpande året. Samma för¬
hållande eger rum i afseende a behof vet af ökadt kassaförlag för
suatens jernvägar. Äfven detta hör till löpande utgifter, och jag hav
hittills aldrig funnit, att staten plägat upptaga lån för bestridande
af dylika utgifter. Utskottet har också delvis erkänt rigtigheten af
denna åsigt, då Utskottet förklarat sig icke vilja godkänna det före¬
slagna förfaringssättet »såsom r&geb>, men likväl, inkonseqvent nog,
låtit beveka sig att godkänna det blott för denna enda gång. Herr
Ola Andersson, bär öppenhjertigt upplyst oss om, att, derest vi icke
skulle vilja ga in pa nu i fråga varande förfaringssätt, vi skulle
hafva att motse en statsbrist, samt att, derest vi skola låna, det
vore bättre att gorå detta för det ändamål, som nu är i fråga, för¬
modligen emedan man lätt kunde maskera operationen och inbilla
ver klen, att här vore fråga om ett kapitalutlägg och icke en lö¬
pande utgift.
Herr Finansministern gillade allt hvad herr Ola Andersson yttrat,
och framhöll detsutom som skäl för sin åsigt hvad han i statsråds¬
protokollet i denna del anfört, nemligen att det icke är ovanligt
att för ett industriel! etablissement låna ett förlagskapital. Jag
17 N:o 60.
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
vågar bestrida, att så är förhållandet; ty om man skulle tänka sig Om anslag för
■ett" industriel etablissement eller bolag, som på samma sätt som °}nm?1 statens^
•statens jernvägar vant nog lyckligt att erhålla ett amorteringslån^™^™.
till hela sin anläggningskostnad, så vågar jag påstå, att bolaget, om och kassa-
<let icke sjelft egde ens erforderligt förlagskapital, inom ganska kort förlag.
tid skulle förlora all kredit. Nu säger visserligen Kongl. Maj:t, att (Forts.)
Sveriges kredit är god, och detta är nog sant; men om vi börja
på den bana, som vi nu blifvit inbjudna att beträda, så fruktar jag,
.att det icke dröjer länge förr än det blir slut på vår goda kredit:
och för min del vill jag icke vara med om att fatta ett beslut, som
i sina följder skall bidraga till att förstöra vår kredit. Långt hellre
vill jag då medgifva, att bevillningen höjes med en fjerdedel eller
bill och med hälften, om så behöfves.
Slutligen ber jag att få fästa Kammarens uppmärksamhet på
sista raderna af Herr Nordenfelts reservation, som lyda sålunda:
»det synes högst anmärkningsvärdt, att, oaktadt hälften af det
begärda förlaget måste utgå eller innehållas under loppet af år 1879,
deremot svarande inkomst icke blifvit påräknad att betäckas förr
än år 1880, hvilket tillvägagående, om det af Riksdagen godkännes,
måste medföra svårigheter utan någon motsvarande fördel.»
Häruti anser jag reservanten hafva fullkomligt rätt, och den
åtgärd, som af herr Finansministern här föreslagits, synes mig stå
i den fullkomligaste strid med hans sträfvande!! att bringa ordning
och reda i statens räkenskaper.
För min del yrkar jag afslag å Utskottets förslag.
Herr Gustaf Jonsson: Det har icke varit Utskottet obekant,
att statsregleringen för år 1879 icke skulle gå väl ihop, och Utskottet
har också sökt att så mycket som möjligt pruta på de anslag, som
blifvit begärda. Detta oaktadt stå vi nu bär framför en statsbrist,
som på ett eller annat sätt måste fyllas, och jag hemställer till de
Herrar, som så många gånger klandrat Utskottet för att det icke
varit nog ömhjertadt att tillstyrka allt, som begärts, huruvida det
är rätt att nu klandra Utskottet för att det icke funnit en utväg,
på hvilken frågan lämpligen kan lösas. Beträffande de två utvägar,
som blifvit ifrågasatta af Kongl. Maj:t, för att fylla balansen i stats¬
regleringen, har jag för min del icke kunnat, då jag blef försatt i
nödvändigheten att välja mellan dem båda, vara med om att
upprifva beslutet angående lånet till sjön Hjelmarens sänkning, som
af föregående Riksdag fattats, utan i stället har jag inom Utskottet
biträdt den senare vägen att låna till jernvägsmaterialförrådet.
Det torde för öfrigt vara klart och obestridligt, att i samma mån
som statens jernvägsnät utsträckes, den äfven får större egendom och
följaktligen behöfver större förlagskapital. För min del får jag säga,
att det förslag öfver statens inkomster och utgifter, som herr Ola
Andersson framlagt, är med verkliga förhållandet öfverensstämmande,
hvilket synes mig vara det mest lämpliga, och vill man icke accep-
Andra Kammarens Prot. 1878. N:o 60. 2
N:o 60. 18
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Om anslag för tern detta, lär ingen annan utväg finnas att anskaffa den begärda,
okmng t statens summan än beskattningens väg. Jag yrkar bifall till Utskottets-
terialförråd förslag.
och kassa-
förlag. Herr C. A. Larsson: Ehuru jag i sjelfva saken kommer till
(Forts.) samma resultat som en föregående talare från Wexiö, kan jag dock
icke underlåta att uttala, det lian alls icke är rätte mannen att
gifva vare sig Finansministern eller Stats-Utskottet någon upptuktelse
i fråga om sparsamhet. Ty i fråga om att kunna orsaka staten ut¬
gifter och höja statsbudgeten har den värde talaren sannerligen al¬
drig legat på latsidan. Skulle någon vara förtjent af klander, så
vore det statsutskottsledamöterne från Första Kammaren, ty de ha
alltid satt sig emot hvarje försök, som af utskottsledamöterne från
Andra Kammaren gjorts att i någon mån nedpruta de begärda an¬
slagen. Det är de, som i de gemensamma voteringarna röstat för
alla möjliga anslag, hvilka äro skuld till den brist, som nu uppstått.
För min del skulle jag derför gerna se, att desse Herrar på sina
debetsedlar finge åtminstone någon liten känning af de stora utgif¬
ter, som de nu varit med och tillskyndat statsverket. Det skulle
då kanske kunna hända, att de hädanefter blefve lika sparsamma,
som det förkättrade landtmannapartiet; ty eljest lär väl icke vara
att hoppas på någon återvändo i det stora slöseriet med folkets me¬
del. Om man går något tillbaka i tiden och ser efter, huru bud¬
geten riksdag efter riksdag oupphörligt växt och åter växt, så bör
väl litet hvar kunna inse, att det icke går an att låta det fortfara
på det sättet. Man skulle då hafva eu guldgrufva att taga ur. Och
Herrarne böra äfven besinna, att när vi en gång sluta med att så¬
som hittills upptaga det ena lånet efter det andra, så har guldvär¬
det kommit i sin rätta kurs, och då bli våra pengar värda dubbelt
så mycket som nu, och på samma sätt är det med de utgifter, som,
kallas ordinarie och aldrig, se’n de eu gång kommit in i budgeten,,
kunna tagas derifrån. På dessa grunder är det som jag yrkar, att,
om detta betänkande ogillas och brist uppstår i statsregleringen,
medlen måtte anskaffas till fyllnad deraf, icke på låneväg utan ge¬
nom ökad bevillning, på det folket, när det får sina debetsedlar
måtte lära känna hvilka de äro, som bidragit att höja skatterna.
I detta yttrande förenade sig Herr And. Aug. Andersson och
Sven Andersson.
Herr Ola Andersson: Ingen skulle hellre än jag se, om en
tillökning i statens jernvägars materialförråd, om en sådan behöfves
— och det är ju naturligt, att materialförrådet måste ökas i samma
mån stambanenätet utsträckes — ingen skulle, säger jag, hellre än
jag se, att en dylik ökning i materialförrådet kunde ske utan lån;,
men att, såsom bär skett, rent af kalla den härför nödiga utgiften
en löpande utgift, kan jag ingalunda anse rigtigt. Detta material-
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
19 N:o 60.
förråd består, såsom bekant, af stenkol, skenor och hvarjehanda Om anslag för
andra dylika förnödenheter, hvaraf upplag måste finnas på olika °}nin9 * statens
ställen för att vara att tillgå och att taga när som helst; och detta^lerialförrhd'
förråd har från år 1871 till år 1876 ökats i värde med icke min- och kassa-
dre än 4 millioner kronor, eller från 2 millioner till 6 millioner förlag.
kronor, och detta är väl dock eu förökning i kapitalvärde och kan (Forts.)
icke anses såsom tillhörande de löpande utgifterna. Det tages oupp¬
hörligt af detta förråd, men det måste åter ökas på, ej blott efter
som det tages, utan än ytterligare efter som nya jernvägar öppnas.
En ärad talare på stockholmsbänken yttrade, att det hade varit
Stats-Utskottets skyldighet, att, då Utskottet framlade sitt betän¬
kande N:o 15 för Riksdagen, tillkännagifva att en slik brist skulle
komma att uppstå. Jag torde emellertid knappast behöfva fästa
Kammarens uppmärksamhet derpå, att detta varit Utskottet alldeles
omöjligt, då ju Utskottet vid den tiden icke kunde veta till hvilka
belopp Riksdagen behagade bevilja anslag. Icke heller kan jag neka,
att det, åtminstone för mig, låter något egendomligt att höra Herrar
Stråle och Abr. Rundbäck förebrå statsutskottsledamöterne från
denna Kammare, att de icke vetat att hushålla med statens medel.
Hvad särskild! Herr Stråle beträffar, kan det sägas, att han kom¬
mer antingen för tidigt eller ock för sent med sitt tal om sparsam¬
het. Så vid Riksdagens början talade han vid remissen af stats¬
verkspropositionen, den lian underkastade en ganska skarp och genom¬
gående kritik, med mycket eftertryck om nödvändigheten af att
iakttaga den största sparsamhet, och nu, då Riksdagen redan nalkas
sitt' slut, kommer han åter med samma tal om sparsamhet. Natur¬
ligtvis kan jag ju icke veta huru han röstat i de voteringar, som
afsett beviljande af anslag, men såvidt jag kan påminna mig, har
Herr Stråle aldrig någon enda gång medan det ännu var tid under¬
stöd! statsutskottsledamöterne från denna Kammare, då de försökt
minska statsverkets utgifter.
Hvad beträffar det här framstälda förslaget att betäcka den
uppkomna bristen medelst förhöjning i tullen på en eller annan ar¬
tikel, så anser jag en sådan utväg mycket olämplig, och icke heller
tror jag, att flertalet af denna Kammares ledamöter skulle vilja vara
med om något sådant, och att utan förhöjning i tullen beräkna
tullinkomsterna högre än Stats-Utskottet gjort, torde vara att be¬
draga sig sjelf. Vill deremot Kammaren påtaga sig eu ökad direkt
bevillning, så har jag ingenting deremot. Men jag anser mig dock
böra erinra, att för närvarande och, som jag förmodar, allt intill
dess den stora skattefrågan vunnit sin lösning, drager jordbruket en
lägre bevillning än andra näringar och förmögenhetsslag, och att
således jordbruket kommer att hafva en jemförelsevis ringa känning
af en tillökning i bevillningen, och att det i stället blifver andra, och
Herrarne med, som vanligen bevilja de högre anslagen, som få känna
på hvad det vill säga att helt plötsligt få sina skatter förhöjda.
I öfrigt tillåter jag mig ännu en gång erinra om hvad jag re-
N:o 60. 20
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
jernvagars mw
terialförråd
och kassa- .
förlag.
(Forts.)
Om anslag för dan nämnde förra gången jag hade ordet, eller att statsutgifterna
ökning i statens vj(} denna riksdag blifvit åtminstone något nedprutade. Så liar
Riksdagen för statsverkets behof af bankovinsten anslagit 350,000
_ kronor mindre än Kongl. Maj:t begärt, och inom kort torde vara
att vänta ett förslag från Utskottet, att den andel af lånet till
Hjelmarens och Qvismarens sänkning, som skall utgå under år 1879,
jemte den andel af samma lån, som enligt sistlidne Riksdags beslut
bolaget eger i år lyfta, eller tillsammans 900,000 kronor, måtte an¬
visas å Statskontorets stat och icke å Riksgäldskontorets, såsom
Kongl. Maj:t hemstält. Om då detta förslag vinner Kammarens bifall
— och det lian ske utan upplåning — så har sålunda en minskning
åstadkommits af 1,250,000 kronor, och detta kan väl ändock icke
sägas vara någon så alldeles obetydlig summa. Visserligen är en
del af de utgifter, som nu icke beviljats, endast undanskjuten, och
kommer således ett annat år att utgå, men jag tror dock i allt fall,
att denna Kammares ledamöter inom Stats-Utskottet icke gjort sig
förtjente af någon förebråelse för slöseri med statens medel.
Jag tillstyrker fortfarande bifall till Stats-Utskottets hemställan.
Herr Statsrådet Forssell:
Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Oaktadt staten för
sina jernvägsanläggningar alltjemt måst upplåna penningar, har det
dock hittills lyckats Riksdagen att slippa ifrån upplåning för dylika
ändamål, som nu äro i fråga, nemligen jernvägarnes material- och
kassaförråd. Åf nu föreliggande betänkande synes emellertid, att
så icke längre skulle blifva förhållandet: man skulle nu på en sido¬
väg upptaga lån för bestridande af sådana jernvägstrafikens utgifter,
för hvilka hittills särskilda anslag beviljats af jernvägsinkomsternas
nettobelopp. Här har under diskussionen yttrats, att om icke Stats-
Utskottets förslag bifölles, så skulle de erforderliga medlen möjligen
komma att tagas åt det till sjön Hjelmarens sänkning af Riksdagen
beviljade anslaget. Min åsigt är dock, att om Riksdagen nu fri¬
kostigt beviljar dessa två millioner, man då också bör upptaga dem
på debetsedlarne, så att folket må veta hvartill de blifvit beviljade.
Kan icke Trafikstyrelsen ordentligt sköta jernvägstrafiken, utan lån
måste upptagas icke allenast, såsom hittills, för sjelfva jernvägsbygg-
naderna, utan äfven för anskaffande och underhåll af materialier,
så äro vi, fruktar jag, inne på ett stadium i låneväg, som kan leda
våra efterkommande så långt, att de slutligen icke veta hvar de
skola stanna. För min del vill jag åtminstone icke vara med om
dylika låneoperationer. Vid sådant förhållande kan jag derför icke
annat än yrka afslag på Stats-Utskottets förslag, och tillägger en¬
dast, att allmänna bevillningen hellre må vidkännas detta utgifts-
belopp, än att summan anskaffas genom upplåning.
Herr Haeggström: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
21 N:o 60.
fråga, men begärde ordet med anledning af det myckna talet om Om anslag för
Stats-TJtskottet. En talare har förebrått Utskottet att icke hafva uknm'J1 statens
hållit nog emot i fråga om statens utgifter, och åtskilliga af Ut- ^terlllförråd
skottets ledamöter hafva förebrått Kammaren, att den icke velat och hassa-
hjelpa Utskottet i dess bemödanden att hushålla. Stats-Utskottet är förlag.
visserligen mycket mäktigt, det medgifver jag, men icke är det alls- (Forts.)
mäktigt, tv det är ju Kammarens ensak att bifalla eller afslå Ut¬
skottets förslag. Har Kammaren beviljat allt hvad Stats-Utskottet
tillstyrkt i utgiftsväg, är detta således äfven vår skuld, som icke
hållit igen.
Hvad sjelfva saken angår, delar jag föregående talarens betänk¬
ligheter mot att upplåna penningar för löpande utgifter. Och att
de utgifter, om hvilka nu är fråga, äro löpande, torde ej kunna
bestridas. Vidare hemställer jag till hvar och en af eder, mine
Herrar, om den lämpliga tidpunkten att börja låna för dylika ända¬
mål just nu är inne. Ett sådant sätt att sköta vår kredit under
en i politiskt och finansielt hänseende så äfventyrlig tid som den
nuvarande kali omöjligen vara rigtigt ■—• ty ingen lärer väl förneka,
att tidsförhållandena i båda dessa hänseenden verkligen äro kritiska.
Jag hörde visserligen, att chefen för finansdepartementet gaf oss det
hugnesamma löftet, att någon upplåning för samma ändamål som
det nu i fråga varande ej vidare skulle i fråga sättas, samt upp¬
lyste, det meningen ingalunda vore att på detta sätt skapa en ny
årligen återkommande statsutgift. Men om så är, hvarför har han
då icke långt före detta af de stora öfverskotten å statsregleringen,
i fjor 8,000,000 och i år cirka 6,000,000 kronor, sökt fylla nu i
fråga satta behof. De 8,000,000 i fjor ströko åt till sista skillingen
för hvarjehanda andra ändamål, och af de 6,400,000, som i Kongl.
propositionen N:o 1 uppgifvas såsom öfverskott vid riksdagens början
i år, torde icke heller ett enda öre nu finnas qvar. Lämpligare
hade då väl varit att af detta öfverskott taga hvad som fordrades
för nu i fråga varande utgift och i stället till kommande tider upp¬
skjuta de utgifter, som för tillfället icke voro oundgängligen nöd¬
vändiga. Så har emellertid icke skett, och för framtiden torde det
ännu mindre vara möjligt. Statens inkomster äro nemligen nu i
nedgående; bränvinsmedlen och jernvägstrafik-inkomsterna hafva
redan under de månader af året, som nu förflutit, minskats i den
grad, att någon behållning i statskassan till nästa år torde blifva
svår att, äfven med ganska goda glasögon, upptäcka. Under sådana
förhållanden är det, efter min åsigt, då fråga är om en utgift, som
icke kan undvikas, bättre att på debetsedlarne upptaga en skatte¬
förhöjning än att betäcka bristen genom upplåning. Jag åtminstone
vill, som sagdt, icke med min röst bidraga till lån för löpande ut¬
gifter, emedan jag anser att statens kredit häraf skulle lida allt för
stor skada. Riksdagen har till extra utgifter under de senare åren
beviljat millioner, det ena året 14 å 15, det andra 8 å 9, det tredje
året 7 o. s. v., med ett ord: millionerna hafva rullat undan, den
N:o 60. 22
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Om anslag för ena efter den andra, och rullat undan kanske något för häftigt.
jernvägars^ma-^en sä må Riksdagen då också vidkännas konseqvenserna
terialförråd deraf; och dessa äro skatteförhöjning. Tv det är väl icke rättfär-
och kassa- digt att nu söka maskera bristen och lemna skatteförhöjningen åt
förlag. en kommande Riksdag. Nej, hellre då en skatteförhöjning nu genast,
(Ports.) hvaraf följden torde blifva, att vi lära oss hushålla bättre än vi
gjort hittills.
Jag yrkar afslag.
Herr E. G. Boström: Jag har blifvit uppkallad af ett yttrande
af Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet. Hatt sade
först, att det skulle vara en missuppfattning, att det i fråga varande
anslaget skulle afse fyllande af jernvägstrafikens materialförråd af
olja, stenkol o. s. v., enär det icke vore löpande materialier, som
med lånet afsåges. Men hvithet slags materialier, som dermed då
skulle afses, upplyste han icke. Strax derefter yttrade dock Herr
Finansministern, att i mån af jernvägarnes stigande längd erfordra¬
des ett ökadt förlag af nämnda materialier och att, då jernvägarnes
konjunkturförhållanden vore dåliga, tillökningen borde betalas med
upptagna lån. Jag ber att få erinra, att förlaget af dessa materia¬
lier naturligtvis blifvit större i proportion till jernvägarnes ökade
längd, men då vi förut ej hafva lånat härtill, finnes naturligen ej
större anledning dertill nu, utan är orsaken i sjelfva verket den stats¬
brist, hvarmed vi laborera.
Vidare uppgaf Herr Finansministern, att till följd af tryckta
konjunkturer man icke kunnat till något antagligt pris realisera de
kasserade skenorna och att, då man gått i mistning af denna på¬
räknade inkomst, äfven af denna anledning låns upptagande erfor¬
drades. Men meningen är val, att dessa skenor skola försäljas så
snart sådant med minsta förlust kan ega rum. Skall då göras eu
kapitalafbetalning, motsvarande det för skenorna influtna beloppet,
eller är möjligen meningen att kunna få briljera med en stor in¬
komst från jern vägstrafiken? Det veta vi icke, men huru som helst,
synes dock saken vara mystisk.
Slutligen hoppades Herr Finansministern, att det ifrågasatta för¬
farandet i eu framtid skulle kunna undvikas. Just i denna förhopp¬
ning ligger val det bästa beviset för att det föreslagna förfarings¬
sättet icke kan vara normalt, och derför bör det ock, enligt min
åsigt, helt och hållet undvikas, ty både för den enskilde och för
staten gäller den satsen, att öppenhet och ärlighet varar längst.
Jag yrkar fortfarande afslag.
Herr Diss Olof Larsson: Jag begärde ordet egentligen till
följd af ett yttrande af en talare på stockholmsbänken, till hvilket
jag skall be att få sedermera återkomma. Det är emellertid gläd¬
jande för mig att höra att från flera håll, der annars, då det är
fråga om statsutgifter, ofta uttalas olika tankar med mig, man hyser
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
23 Jf:o 60.
den åsigten, att vi i detta fall böra bära konseqvenserna af våra Om anslag för
åtgöranden och är beredd att derför öka bevillningen. Jag kan icke ö}nln91 statens
annat än hålla desse herrar räkning för ett sådant tillvägagående.
Jag vill icke klandra hvarken Regeringen eller Stats-fJtskottet och kassa-
med afseende å den föreliggande frågan. Af Utskottets betänkande förlag.
synes, att Utskottet i princip delat den åsigt, jag uttalat, men att (Forts.)
Utskottet för denna gång frångått denna åsigt. Men anser man,
att man skall bära följderna af hvad man åtgjort, så bör man väl
taga dem nu genast. Jag tror, att i fråga om jernvägstrafiken,
som visar stor bruttoinkomst, men en liten nettoinkomst, det allt
kan vara skäl för Riksdagen att ifrågasätta, huruvida alla de me¬
del, som åtgå till trafiken, rigtigt väl användas. En ledamot af
Stats-Utskottet, dess vice ordförande, har i många år kämpat för
en bättre hushållning och inskränkning i utgifterna på detta om¬
råde, men det understöd, han dervid rönte, var så ringa, att han
slutligen tröttnade på att vidare förorda sparsamhet, och ändock
skulle, om någon sparsamhet blifvit iakttagen, man kunnat inbe-
spara icke tusentals, utan hundratusentals kronor. Tager man i be¬
traktande, huru jernvägstrafikstyrelsen äfvensom byggnadsstyrelsen
använda statens medel, finner man genast, att någon sparsamhet
icke kommer i fråga. Den, som bor i närheten af en statens jern¬
väg, har nog sett, huru man använder statens medel, ja man be-
höfver blott resa på en. statens jernväg, så finner man, att det icke
iakttages samma sparsamma sätt vid utförande af byggnader som
den enskilde måste iakttaga. Man kan icke vid en statens jernbana
uppföra den minsta koja utan att den skall hvila på en grund af
huggen sten. Detta är blott ett enstaka exempel, men man kan
deraf finna huru i andra fall tillvägagås. Jag tror, att statens
jernvägstrafik skulle lemna en mycket större nettobehållning, om ett
klokare och mera sparsamt hushållningssätt iakttoges. Men någon
sparsamhet kan verkligen icke åstadkommas, så länge Riksdagen
blott säger ja till Trafikstyrelsens alla framställningar, utan att vi¬
dare pröfva dem. På andra områden än jernvägar och dess bygg¬
nader är Riksdagen icke så släpphändt. När det begäres anslag
för andra byggnader, så granskas både ritningar och kostnadsförslag
af Riksdagen, huru obetydliga dessa byggnader än äro, men i fråga
om byggnader vid jernvägarne, hvilka kostnader uppgå till millio¬
ner, der beviljar man handlöst ocli utan ringaste granskning allt
hvad som begäres. Man har alltid af trafikmedlen betalt komplet-
teringsarbeten å redan färdigbyggda jernvägar, men under senare åren
och till och med under tider, då statsregleringarna lemnat högst
betydliga öfverskott, har man, i stället för att använda trafikmedel,
börjat låna till utförande af dylika mindre arbeten. Att nu ytter¬
ligare icke allenast fortsätta på denna väg, utan gå ännu längre,
kan, enligt min åsigt, icke vara rigtigt. Det är verkligen ganska led¬
samt, att man icke kan få statsregleringen att gå ihop isynnerhet efter
sådana lyckliga och i finansielt hänseende briljanta år, som vi senast
N:o 60. 24
Onsdagen den 15 Maj, e. in.
Om anslag för upplefva!;. Man säger visserligen, att här är fråga om förlagskapi-
okmngi statens fai hvarje enskild går till väga på samma sätt för anskaf-
3"terialförråd bände af förlagskapital till bedrifvande af en affär. Jag tror det
och kassa- icke, ty så vidt jag vet, har ingen enskild jernväg upplånat erfor-
förlag. derliga kapital för inköp af kol, olja, sleepers m. m. till färdig-
(Forts.) byggda banor, utan användt trafikmedel dertill. Jag tror dessutom,
att det icke är vanligt, att man lånar upp medel för att bereda eu
större utdelning, och det är just hvad staten här skulle göra; och
icke heller har jag någonsin hört, att enskilde industriidkare eller
jernvägsbolag låna penningar för sådant ändamål, som nu ifråga¬
sattes, eller med den amorteringstid, som bestämmes för statens lån.
Det händer visserligen understundom, att industriidkare, t. ex.
eu sågverksegare, lånar upp penningar på vintern, för att dermed
drifva sin rörelse, men då återbetalar han dem på sommaren, då han
säljer sin tillverkning, och aldrig såsom här är i fråga med åter-
betalningsskyldighet på 30, 40 eller 50 år.
Jag medgifver fullkomligt att, såsom Herr Statsrådet och Chefen
för Kongl. Finans-departementet yttrade, om staten på låneväg an¬
skaffade medel till Hjelmaresänkningen, skulle något lån till nu i
fråga varande ändamål icke erfordras, och jag får derjemte bekänna,
att, om jag nu måste i afseende å tillämpning af upplåningsmetoden
välja emellan det ändamål, som Utskottet här åsyftar, och det som af-
ser Hjelmarens sänkning, skulle jag utan betänkande rösta för det
senare, men då denna fråga redan är genom Riksdagens beslut afgjord,
anser jag icke att det nu kan komma i fråga att upprifva ett beslut
som Riksdagen en gång fattat. Då jag i fjor yrkade, att de till
denna sjösänkning erforderliga medel icke skulle upplånas, utan an¬
visas att utgå från Statskontoret, var det derföre, att enligt min
åsigt, staten icke bör lemna sådant understöd, utan då man har
öfverskott, och att man icke bör låna för sådana ändamål. Nu
förefinnes, som vi veta, intet öfverskott, men hellre än att upprifva
ett fattadt beslut och låna medel, tror jag, att Riksdagen på samma
sätt som, om jag mins rätt, år 1868 bör åtaga sig eu ökad bevill¬
ning, om sådant nu verkligen skall vara af behofvet påkalladt.
Herr Stråle yttrade, att han icke klandrade Regeringen, derför
att den väckt ett sådant förslag, utan endast Stats-Utskottet, som
tillstyrkt detsamma. Man har äfven härpå förut gifvit svar, men
då jag också har den äran att vara ledamot af detta Utskott, ber jag
att få tillägga, att enligt min åsigt bör klandret för en sådan åtgärd
träffa hvarken Regeringen eller Stats-Utskottet utan Kamrarne sjelfva.
Det är nemligen icke sällan Kamrarne genom gemensam votering
genomdrifva mycket större anslag, än det, som denna Kammares
ledamöter i Utskottet tillstyrkt, och sist var detta fallet i dag, då
ett belopp på omkring 60,000 kronor på några fä rösters majoritet
bifölls åt kronofogdarne. Det hade då varit bättre om man något
tänkt på svårigheten att få budgeten att gå ihop, ty hade man då
tänkt derpå, så kanske man icke så lätt beviljat detta anslag. Denna
25 N:o 60.
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
förebråelse träffar dock icke ledamöterna af Stats-Utskottet från Om anslag för
denna Kammare, ty de både samtlige reserverat sig och lika som
vid många andra anslagsfrågor röstat för en mindre summa. Jag vill terialförråd
med mitt uppträdande på intet sätt klandra Regeringen, men jag vill och kassa-
för min del påstå, att man icke gör Regeringen någon tjenst genom förlag.
att bifalla allt som från Regeringens sida begäres. Det var eu leda- (Forts.)
mot från denna Kammare, som för några dagar sedan talade om
kattungar med klor, men, på samma gång jag ber om ursäkt för
liknelsen, får jag förklara att enligt min åsigt är det just de anslags-
sökande, som oupphörligt göra framställningar om nya anslag, som
äro sådana kattungar, och för att gifva Regeringen styrka att emot¬
stå sådana, tror jag rätta vägen är att Riksdagen icke beviljar allt
som begäres. Det är väl alldeles tydligt, att, om Riksdagen beviljar
allt som begäres, har Regeringen svårt att vägra de framställningar
som göras, och om Regeringen afvisar sådana ansökningar någon
gång, förefaller det mig som om Regeringen får uppbära hela oviljan
derför, emedan man säger, att det berott på Regeringen, enär den
ju får allt som den begär.
Säger Riksdagen deremot någon gång nej, har Regeringen der¬
igenom en gång för alla fatt styrka att motstå dessa kattungar
med klor.
I likhet med herr Carl Anders Larsson tror jag icke, att det
vore så farligt, om man ökade bevillningen, och detta anser jag vara
det enda rätta sättet att stäfja de ständigt ökade statsutgifterna,
emedan man sålunda fick lära sig känna följderna af ett sadant sätt
att gå till väga, hvilket åter kunde göra, att man en annan gång
loge sig bättre i akt och icke beviljade alla anslag, som begärdes
af Regeringen. Dermed tror jag också, att Regeringen skulle vara
bäst betjent och på denna grund fortfar jag i mitt yrkande om
afslag å hvad Stats-Utskottet här föreslagit.
Herr Axel Bergström: Herr Talman! Både i Kongl. Maj:ts
proposition, och i Utskottets förslag är fråga om anskaffning af medel
att ersätta ökningen af Trafikstyrelsens materialförråd och kassa¬
förlag såväl under 1878, eller innevarande år, som under 1879, eller
nästkommande år. Trafik styrelsen har beräknat det belopp, som er¬
fordras för att under 1879 öka materialförrådet — något behof att
öka kassaförlaget har Trafikstyrelsen icke anmält — till 777,250 kro¬
nor, såsom man finner på sidan 62 i bilagan N:o 5 a) till Kongl.
Maj:ts nådiga proposition till innevarande Riksdag om statsverkets
tillstånd och behof. Herr Statsrådet och Chefen för Finans¬
departementet har ansett att man bör beräkna ökningen af mate¬
rialförråd och kassaförlag till en million kronor; och derom vill jag
icke tvista med honom, ehuru jag för min del tror att, om, hvad
Trafikstyrelsen dock icke förutsatt, kassaförlaget under 1879 behöfde
ökas, sådant mycket lätt kunde åstadkommas derigenom att styrelsen
något senare än vanligt aflemnade de behållningar, som denna sty-
N:o 60. 26
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
■Om anslag för relse bör leverera till Statskontoret. Men det är likväl så, att om
jeZvä 1 ars ma-deuna. milli°u erfordras för att betacka kostnaderna for ökande af
3 terialförråd materialförråd och kassaförlag under år 1879, så kan beloppet icke
och kassa- behöfva från Riksgäldskontoret utbetalas förr än 1880, och Riks-
färing. gäldskontorets utgifter för 1880 behöfva ju icke regleras förrän vid
(Forts.) nästa års riksdag. Det synes mig derför vara tids nog att vid
1879 ars riksdag tillgodose behofvet att bereda ersättning för den
behöflig^ ökningen af materialförrådet och kassaförlaget under sist¬
nämnda år, eller 1879.
Hvad åter angår ökningen af materialförrådet och kassaförlaget
under år 1878, eller innevarande år, så har jag icke, trots allt letande
i ^statsverkspropositionen, kunnat finna att Trafikstyrelsen beräknat
någon sådan ökning eller anmält behof af ersättning derför; — och
något sådant behof förefinnes icke heller enligt min tanke.
Sidan 52 i bilagan N:o 5 a) till Kongl. Maj:ts proposition
upptager en förklaring af Trafikstyrelsen att den af uppgifna grun¬
der icke för 1878 och föregående år, utan först för nästkommande
år, eller 1879. ansett sig behöfva beräkna särskild utgift till betäc¬
kande af ökningen i materialförrådet. Trafikstyrelsen yttrar sig orda¬
grant sålunda:
»I de förslag till inkomster och utgifter, hvilka Styrelsen hittills
i slutet af hvarje år upprättat, och hvilka sedermera lagts till grund
för beräkningar i statsregleringen för det andra derpå följande året,
hafva icke bland utgifter upptagits de belopp, hvarmed materialför¬
rådets värde till följd af nya banors tillkomst och trafikens tillväxt
a de äldre banorna skulle komma att ökas för det år beräkningarna
omfattat, enär o. s. v.» Härefter uppgifver Styrelsen de skäl och
förutsättningar, hvilka föranledt Styrelsen att för 1878 och före¬
gående år icke beräkna särskilda utgifter för i fråga varande ändamål.
Då man nu icke uppgifvit, än mindre sökt visa att nämnda
förutsättningar, under hvilka Trafikstyrelsen hittills underlåtit att
gorå en sådan beräkning, under innevarande år brustit eller komma
att brista, så förefaller det mig som om Kammaren icke hade an¬
ledning att sörja för ett behof som Trafikstyrelsen icke anmält före¬
finnas. Styrelsen har åtminstone icke uppgjort den minsta beräk¬
ning, hvaraf synes att ett sådant behof skall uppstå under loppet af
innevarande år, för hvilket statsregleringen redan är uppgjord.
Tvärt om, såvidt jag kan fatta Trafikstyrelsens mening, framgå af
Styrelsens resonnement å sidan 62 af förut åberopade bilaga sådana
omständigheter, att man af dem kan sluta till att tillökning af ma¬
terialförrådet under 1878 icke i någon afsevärd mån kommer att
ega rum. Om man skulle anvisa medel att ersätta ökningen under
1878, så borde man väl till ledning för ett sådant beslut ega till¬
gång på någon beräkning, uppgjord af Trafikstyrelsen; men såvidt
. jag kan finna har icke någon sådan beräkning eller ens någon fram¬
ställning från Trafikstyrelsen blifvit åberopad. Ett antagande att
för 1879 en million kronor skulle behöfvas för att betäcka material-
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
27 N:o 60.
förrådets och kassaförlagets ökning under 1878 synes mig derföre Om anslag för
hvila på en löslig grund. åkning i statens
Såsom Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet
rigtigt upplyste, utgöres materialförrådet till en stor del af förslitna och kassa-
skenor äfvensom af reservdelar för nya maskiner och dylikt. ISfu förlag.
har jag mig af en ren tillfällighet särskildt bekant, att just i år (Forts.)
har Trafikstyrelsen lyckats till ett jernverk i England försälja högst
betydliga belopp af dessa förslitna gamla skenor till ganska förmån¬
ligt pris, mot skyldighet för styrelsen att från samma jernverk in¬
köpa nya skenor till ett naturligtvis högre pris; och i beräkningen
öfver inkomster och utgifter för 1878 finner man styrelsen hafva
bland dessa senare uppfört för utbyte af skenor det betydliga be¬
loppet af 830,000 kronor; hvarå genom gamla skenors bortbytande
mot nya en motsvarande besparing måste uppkomma.
Om nämnda affär har jag fått kännedom derför, att Trafik¬
styrelsen mycket välvilligt erbjöd styrelsen för Köping—Hults jern¬
väg, hvaraf jag är ledamot, och som äfven hade en mängd gamla
skenor, hvilka icke kunde afyttras, att tillsammans med Trafiksty¬
relsen lemna gamla skenor till England under vilkor naturligtvis
att från samma land inköpa nya skenor.
Såvida jag icke erhåller upplysning, att den synpunkt, hvar¬
ifrån jag nu betraktat saken, är felaktig, så förefaller det mig,
såsom om man icke borde bifalla Utskottets hemställan. I Herr
Statsrådets och Chefens för Finansdepartementet underdåniga före¬
drag förekommer nemligen följande yttrande: »Såsom jag vid frågan
om jernvägstrafikens nettobehållning för år 1879 redan haft tillfälle
att närmare utveckla, torde den tillökning af förlagskapital, som för
statsjernvägarne kan hädanefter ifrågakomma, böra betäckas genom
fänta medel. Om detta, såsom lämpligast synes, skall ske i form
af ett till visst belopp begränsadt förslagsanslag, hvaraf medel få
lyftas, sedan genom bokslut för året visats med huru stort belopp
materialförrådet och kassaförlaget vuxit, skulle eu dylik ersättning
under år 1879 ej behöfva af Riksgäldskontor et utbetalas före år
1880 och således ej böra upptagas bland dess utgifter under 1879.»
Med afseende derå tror jag det vara tids nog att vid 1879 års riks¬
dag sörja för Riksgäldskontorets behof under 1880; och hvad angår
behofvet att under år 1879 bereda ersättning för ökning under 1878
af materialförråd och kassaförlag, har man icke någon beräkning på
hvad detta behof kommer att blifva.
Det kan dock sägas, att man på induktionsväg kan komma till
det resultat att någon ökning af materialförrådet under år 1878
kommer att ega rum, enär tillförene nästan alltid vid hvarje års
slut befunnits, att sådan ökning förekommit och förorsakat brist
i den påräknade nettobehållning, som Trafikstyrelsen skolat till
Statskontoref aflemna. Jag anser derför, att det kunde vara skäl
att söka få någon utredning härutinnan, och hemställer om vid
sådant förhållande Kammaren icke skulle anse lämpligast att nu
återremittera ärendet till Utskottet.
N:o 60. 28
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Om andag för Herr Statsrådet Forssell: Den ärade talare, som nyss uppträdde,.
åkning t statens jiar me(j anförande alldeles icke lyckats öfvertyga mig om obe-
je™rialförr&d höfligheten af att nu sörja för ett behof, som kan göra sig gällande
och kassa- först nästkommande år. Det är visserligen sant, att, efter som de
förlag. för ifrågavarande ändamål erforderliga utgifter icke behöfva af Riks-
(Forts.) gäldskontoret bestridas förr än år 1880, man kunde till nästföljande
riksdag uppskjuta att fatta beslut i frågan. Men det är gifvet, att,
om så sker, måste jernvägstrafikens nettobehållning för år 1879 be¬
räknas, såsom Trafikstyrelsen föreslagit, till 4,000,000 kronor och
icke till 4,750,000 kronor. Ty, då 1879 års budget uppgöres vid
denna riksdag, kan icke gerna en ökning af de för nämnda år be¬
räknade inkomsterna göras beroende af ett beslut, som möjligen fat¬
tas vid 1879 års riksdag, men möjligen också icke då kommer att
fattas. För att sålunda kunna beräkna inkomsten af jernvägstrafiken
till 4,750,000 kronor, måste beslut om någon ersättning för den be¬
räknade ökningen i jernvägarnes materialförråd fattas redan nu, ehuru
denna ersättning icke kommer att utgå förr än under år 1880.
Hvad åter beträffar, att jag tillstyrkt Kongl. Maj:t att begära-
ett dylikt anslag äfven för år 1878, så är väl sant, att Jernvägs-
trafikstyrelsen icke nu begärt något sådant, och detta af det skäl att
Styrelsen numera icke hade någon anledning att yttra sig om 1878
års behof; derom uttalade sig Styrelsen i det utlåtande, som afgafs
i slutet af år 1876 och låg till grund för Kongl. Maj:ts framställ¬
ning i detta ämne till förra Riksdagen. Deremot ansåg jag, som
visste, att behof af en dylik ersättning yppat sig under hvartdera
af åren 1875, 1876 och 1877, och äfven skulle uppstå för år 1879,
mig vara fullt befogad att antaga, att samma behof äfven skulle
göra sig gällande för år 1878. Jag tror sålunda, att jag härvid
stått på ganska god grund, och öfverlenmar nu, sedan jag redogjort
för min ställning till frågan, med fullt förtroende dess afgörande åt
Kammaren.
Ofverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som derunder
blifvit framstälda, gaf Herr Talmannen propositioner såväl på bifall
till Utskottets hemställan som ock på afslag å samma hemställan;
och förklarade Herr Talmannen sig anse den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes, i anledning hvar¬
af en omröstningsproposition af följande lydelse uppsattes, justerades
och anslogs:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i utlåtandet
N:o 61, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Vinner nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.
29 N:o 60.
Omröstningen försiggick i vanlig ordning, och befans vid röst-
sedlarnes sammanräkning, att 46 ledamöter röstat ja mot 120, som
röstat nej; varande alltså beslut fattadt i öfverensstämmelse med nej¬
propositionen.
§ 3.
Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:
Stats-Utskottes memorial och utlåtanden N:is 62, 63, 64 och 65;
Bevillnings-Utskottets utlåtande N:o 11; samt
Särskilda Utskottets memorial N:o 3.
§ 4.
Föredrogs Herr J. Lyttkens’ på bordet hyllande hemställan, »att Ang. Herr Lytt-
vid alla de vid denna riksdag återstående gemensamma voteringarne Uns’
må i protokollet antecknas hvilka af Kammarens ledamöter som äro Kammarens
vid uppropet förfallolöst frånvarande.» protokoll.
Sedan uppläsning skett af denna hemställan, anförde
Herr Rydin: Då jag förra gången yttrade mig i denna fråga,
nämnde jag, att detta förslag skulle inbegripa en ändring af 26 §
uti Andra Kammarens arbetsordning. Jag vill tillika fästa upp¬
märksamheten uppå, att i 27 § af Kammarens arbetsordning stad¬
gas, »att denna arbetsordning skall tjena till efterlefnad, intill dess
Kammaren uppå derom i vederbörlig ordning gjord framställning, be¬
slutar ändring i eller tillägg till densamma», och att sådant beslut
skall »genast lända till efterrättelse». Nu har Herr Lyttkens icke
föreslagit någon ändring i arbetsordningen, och följaktligen måste
hans förslag anses innebära en tillämpning af denna stadga. Men
i arbetsordningen finnes icke en enda föreskrift om, huru det skall
förfaras i så beskaffad! fall, som nu är i fråga, icke heller om den
plikt, som kan i fråga komma för den, hvilken uteblifver vid Kam¬
marens sammanträden. Och derför anser jag, att förslaget, sådant
det nu föreligger, icke lagligen kan föranleda till någon Kammarens
åtgärd.
Vidare har jag, efter tagen närmare kännedom om arbetsord¬
ningens innehåll, funnit, huruledes i dess 22:dra § meddelats föreskrifter
i afseende på sättet för omröstningars företagande. Herr Lyttkens
har icke föreslagit någon ändring uti dessa föreskrifter och således
N:o 60. 30
Onsdagen den 15 Maj, e. in.
Ång. Herr Lytt- qvarstår denna paragraf i sin fulla giltighet och kan icke drabbas-
^rotande9 af det beslut’ som Kammaren i fråga om det föreliggande förslaget
Kammarens ^an komma att. fatta. De Herrar, som vilja biträda detta förslag
■protokoll, och livilka dervid, i likhet med förslagsställaren, utgått från den
(Forts.) åsigten, att man när som helst skulle kunna verkställa upprop af
Kammarens ledamöter, hafva ansett att ett så beskaffadt upprop
borde komma till användning lika väl hos oss som i andra länder.
Men jag ber att fa erinra om, att förhållandena der och inom vårt
land äro vidt skilda, emedan för de länders representationer, der
dylika upprop ega rum, tillika är föreskrifvet, att ett visst antal
ledamöter skola vid besluts fattande vara närvarande, för att Kam¬
maren skall vara beslutmessig. Till följd af denna föreskrift måste
naturligtvis vid beslutens fattande upprop ega rum, på det att tvif¬
vel om beslutens lagliga tillkomst sedermera icke må kunna uppstå.
Inom vår representation åter kan en enda ledamot besluta i Kam¬
marens namn, i händelse dess öfrige ledamöter icke infinna sig vid
ett sammanträde. Och derför behöfves icke hos oss något upprop,
da beslut skola fattas. Detta är också anledningen, hvarför i Kam¬
marens arbetsordning finnes särskild t omnämndt det enda fall, då
Kammarens samtlige ledamöter skola uppropas.
Hvad beträffar sjelfva saken, så synes här vara fråga om att
stifta en lag allenast för tillfället, en lex in casu, i syfte att vid
de sista sammanträdena under denna riksdag företaga räkning och
anteckning af de ledamöter, som icke äro närvarande vid eller del¬
taga i ett besluts fattande. Och jag ber då att få fästa uppmärk¬
samheten pa de orimligheter, till hvilka förslaget, derest detsamma
vunne Kammarens bifall, skulle komma att leda. Derigenom skulle
Kammarens ledamöters frihet kunna när som helst lsederas. Man
kan icke begära, att Kammarens ledamöter skola oafbrutet från bör¬
jan till slutet af ett plenum uppehålla sig här i samlingssalen. Och
det inträffar ju ofta, att ledamöter, vare sig för att intaga spisning
eller af annan anledning, aflägsna sig under pågående förhandlingar.
Ett, tu, tre inträffar då en votering; de hinna icke fram till vote-
ringsurnan, då deras namn uppropas, och bums blifva de pliktfälde.
Jag tycker hvilken trefnad det skall blifva inom Kammaren, då
den ene ledamoten efter den andre vid minsta aflägsnande ur sam¬
lingsrummet sålunda kan anmälas frånvarande och pliktfällas. Här¬
jemte torde förtjena att omnämnas, att man hittills inom alla län¬
ders representationer öfverlemnat åt den enskilde riksdagsmannens^
fria skön att fullgöra sina skyldigheter i afseende på att närvara
vid Kammarens öfverläggningar och deltaga i dess beslut. Sveriges-
grundlag bestämmer äfven vissa fall, der en ledamot af Kammaren
är rent af jäfvig att deltaga i ett beslut. Andra fall kunna finnas,,
då han af grannlagenhetsskäl kan vilja afhålla sig derifrån. Skall
han, enligt Herr Lyttkens förslag, äfven i dessa fall annoteras så¬
som frånvarande och pliktfällas? Det finnes icke heller något land
inom Europa, der representanterne betagits frihet att afhålla sig
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
31 N:o 60.
från deltagande i omröstningar. Och man kan tänka sig tillfällen, Ang.nerv Lytt-
då det för en representant är rent af omöjligt att vid besluts fat- Jiens> forsJa9
tande afgifva sin röst, såvidt som han dervid skall följa sin öfver- Kammarens
tygelse. En kontraproposition kan t. ex. uppställas på det sätt, att protokoll.
han hvarken kan rösta ja eller nej i hufvudvoteringen, sedan den (Forts.)
mening, som han omfattat, blifvit genom votering om kontrapro¬
position undanröjd. Genom ett förslag, sådant som det föreliggande,
skulle man således lägga ett band på Kammarens ledamöter, som
vore ganska betänkligt.
På grund åt alla dessa skäl yrkar jag afslag å Herr Lyttkens
förslag.
Herr Abr. Rundbäck: Sedan jag fått höra att förslaget
endast går ut på att vid gemensamma voteringar uppteckna från¬
varande ledamöters namn samt att det icke afser att pliktfälla dem,
som dervid uteblifvit utan giltigt förfall, finner jag förslaget vara
af temligen oskyldig beskaffenhet och till och med i många hän¬
seenden behjertansvärdt. Men jag hemställer, om det är skäl, att
vi nu stifta en sådan lex in casu, och om det icke vore lämpligare
att under den korta tid, som återstår af denna riksdagsperiod, låta
allt förblifva på gamla viset samt öfverlemna åt dem, som komma
efter oss, att stifta de lagar uti i fråga varande hänseende som
skola gälla både för nästa och påföljande riksdagar. På denna
grund vill jag för min del icke bifalla förslaget.
Herr Lyttkens: Den förste talaren uppfattade mitt förslag
såsom innefattande vida mer än det verkligen gör. Detsamma afser
alldeles icke att pliktfälla dem, som icke deltaga i de gemensamma
voteringarne, utan endast att Kammarens protokoll må blifva så
fullständiga som de böra vara. Och jag kan icke inse, hvarför icke
till protokollets fullständighet hörer anteckning af det innehåll mitt
förslag åsyftar, lika väl som mycket annat som intages i protokollet,
utan att sådant är i arbetsordningen direkt föreskrifvet. Så t. ex.
innehåller arbetsordningen ingen föreskrift om att i protokollet skall
antecknas, när Talmannen sjelf leder Kammarens förhandlingar och
när sådant är uppdraget åt vice Talmannen; men det oaktadt an¬
tecknas detta noggrant i protokollet. Och jag tror, att likaledes i
protokollet antecknas mycket annat, som sker i Kammaren, utan
att sådan anteckning är i arbetsordningen påbjuden. Mitt yrkande
afser nu blott, att protokollet må hädanefter blifva i så måtto full¬
ständigare, att vid gemensamma voteringar deri antecknas, hvilka
som närvara eller icke närvara vid uppropen. Upprop måste vid
dessa tillfällen alltid ske, ty eljest kan man icke komma fram
och få lemna sin sedel i urnan. Jag yrkar derför bifall till mitt
förslag.
Herr Wieselgren: Efter det yttrande, som Herr Lyttkens nu
-N:o 60. 32
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Ang. Herr Lytt-
k ens’ förslag
rörande
Kammarens
protokoll.
(Forts.)
afgifvit, förfalla åtskilliga af de anmärkningar, som den förste
ärade talaren rigtat emot förslaget och som äfven jag ämnat fram¬
ställa. Jag måste dock begära att få ännu en upplysning. Det före¬
liggande förslaget, hvilket Herr Lyttkens icke tyckes kafva betraktat
såsom motion, i hvilken händelse detsamma grundlagsenligt bort
skriftligen framställas, utan endast såsom en »hemställan», för hvil¬
ken sådan form icke vore erforderlig, synes, enligt anteckningen
derom å föredragningslistan, afse att man skulle anteckna de Kam¬
marens ledamöter, som vid upprop till gemensam votering vore för¬
fallolöst frånvarande. Hvad menas då med uttrycket »vara från¬
varande». Skall man såsom frånvarande antecknas, äfven om man
är tillstädes i Kammarens samlingssal, om man likväl icke i det
ögonblick man uppropas befinner sig vid talmansbordet och i urnan
nedlägger sin röstsedel? Eller afser i fråga varande uttryck det fall,
att man vid uppropet befinnes icke närvarande ens i salen? Det
händer rätt ofta, hvad som till följd af vår trånga lokal också är
lätt förklarligt, att nemligen, när man under en votering skall gå
fram till talmansbordet, stora gången i salen är så spärrad, att man
icke, utan att med våld bana sig väg, kan hinna fram i det ögon¬
blick, då namnet uppropas. Bör man i sådant fall enligt Herr Lytt¬
kens förslag antecknas såsom frånvarande och kanske pliktfällas?
En sådan åtgärd vore väl icke tänkbar, om här, i likhet med hvad
Herr Carl Anders Larsson beskref angående förfarandet i gamla
Bondeståndet, vore tillåtet för den, som icke hunne fram till bor¬
det, då hans namn uppropades, att efter uppropets slut och innan
sedlarnes uppräknande börjats afgifva sin röst. Men då emellertid
sedvänjan i Bondeståndet icke gjort sig gällande härstädes, torde
också kunna inträffa, att en i Kammaren tillstädesvarande person,
utan eget förvållande, skulle kunna blifva i protokollet såsom från¬
varande antecknad. Om åter motionärens mening skulle vara, att
man icke bör antecknas såsom frånvarande, då man är inne i Kam¬
marens samlingsrum, så framställer sig åter den frågan, om icke
ändå den, som vid uppropet underlåter att afgifva sin röstsedel, i
sjelfva verket måste anses frånvarande, oafsedt om han är inne i
samlingssalen eller icke. En upplysning om, huru förslaget i dessa
fall bör förstås, torde alltså vara välbehöflig.
Men huru härmed än må förhålla sig, så är dock fullt klart,
att förslaget afser att få vederbörande icke-röstande brännmärkte.
Jag tror väl, att förslagsställaren egentligen afsett att härmed träffa
endast enskilde riksdagsmän. Men jag tror äfven, att han genom
förslagets framställande åstadkommit mer än han åsyftat och bränn¬
märkt hela Kammaren. Eller innebär det icke snart sagdt en föro¬
lämpning mot Kammaren? Hafva vi då gjort oss förtjente häraf?
Icke, så vidt jag kan bedöma saken; ty nog hafva, i allmänhet åt¬
minstone, Kammarens ledamöter varit ofantligt mangrant samlade
vid de tillfällen, då gemensamma voteringar egt rum. Men då nu
detta förslag helt oväntadt framkastas, kan man väl icke tyda det
38 N:o 60.
Onsdagen deu 15 Maj, e. m.
på annat sätt, än såsom ett bevis på vederbörandes förmodan att Ang. Herr Lytt-
vi nu vid Riksdagens slut erna svika vår pligt. Det är härigenom hen*J°^l“9
sjelfva Kammaren brännmärkes, ty deruti ligger ju en antydan, att, Kammarens
derest man icke vidtager ett dylikt försigtighetsmått, Kammarens protokoll.
herrar ledamöter skulle kunna antagas uraktlåta inställelse vid blif- (Forts.)
vande gemensamma voteringar.
Härjemte ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att, då för¬
slaget åsyftar tillägg till 22 § arbetsordningen, det jemväl torde
vara oformligt att såsom dylikt tillägg införa en bestämmelse, hvil¬
ken endast gäller omröstningar, företagna efter ett visst datum
under innevarande Maj månad. Eu sådan bestämmelse är nemligen
antiqverad med nästkommande Juni månads ingång, och ett nytt
beslut skulle erfordras för att få densamma undanröjd.
Jag förenar mig med dem, som yrkat afslag å det föreliggande
förslaget.
Herr C. A. Larsson: Jag törs icke inlåta mig i tvist om
sjelfva hufvudsaken, utan vill blott fästa uppmärksamheten på kon-
seqvensen af de läror, som predikas i Kammaren af tre dess skarp¬
sinnigaste jurister. Då förslaget bordlädes, framdrogos ur grundla-
garne och arbetsordningen åtskilliga stadganden, som innehöllo, att
den, som uteblef vid upprop vid riksdagens början och den, som icke
vid tilländalupen permissionstid anmälde sig åter närvarande, skulle
plikta det ofta omtalade dagarfvodet, tio kronor. Men någon annan
plikt, sade Herrar jurister, funnes icke stadgad i arbetsordningen
eller grundlagen. Hvad blifver konseqvensen, om desse Herrar hafva
rätt i denna lära? Jo, att, om blott jag är tillstädes vid uppropet
första dagen, kan jag sedan under hela Riksdagen vara hemma på
bondpermission, utan att behöfva förlora ett enda öre. Det förefal¬
ler mig besynnerligt, att sådant icke skulle vara förbjudet i grund¬
lagen eller i arbetsordningen.
Vinner den läran häfd inom Kammaren, så skulle hvem som
helst kunna betjena sig deraf, på det sätt, att de icke behöfde vara
närvarande vid Riksdagen mer än en enda dag och ändå uppbära
arfvodet för hela Riksdagen. De skulle då, efter att hafva öfver-
varit första uppropet, kunna taga sig bondpermission för hela den
återstående tiden. Sådan är, mine Herrar, konseqvensen af de läror,
som Herrar jurister inom denna Kammare predika.
Herr Hasggström: Jag begärde ordet dels med anledning af
Herr Wieselgrens anförande och dels derför att jag understödt
motionärens förslag. Herr Wieselgren yttrade beträffande omröst¬
ningarna att, med den otympliga lokal, som utgör Kammarens för-
handlingsrum, och der man får tränga sig fram, det mången gång-
kunde hända, att eu ledamot icke hinner aflemna sin röstsedel förr¬
än någon stund sedan hans namn ropats. Jag tillåter mig dock
fästa Herr Wieselgrens uppmärksamhet derå, att han förbisett att
Andra Kammarens Prof. 1S78. N:o 60. 3
tf: o 60. 34
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
Ang. Herr Lytt- förslaget icke afser vanliga omröstningar, utan gemensamma vote-
kens[ f°rfa3 ringar, vid livilka senare det i allmänhet icke går så legert till,
Kammarens som eljest, utan mera ordning och reda göra sig gällande. Såsom
protokoll, jag redan påpekat, afser förslaget allenast de vid denna riksdag ännu
(Forts.) återstående gemensamma voteringar, hvarför det kan blifva möjligt
att få utan allt för stora svårigheter aflemna sin voteringssedel. Så¬
ledes är den farhågan att icke slippa fram till rösturnan åtminstone
för denna riksdag icke att synnerligen fästa sig vid. För öfrigt vet
jag ingenting, som hindrar den ledamot, som icke vill deltaga i en
votering, att, sedan denna skett, till protokollet anmäla, att han
deruti icke deltagit, hvarigenom han ändock visat sig hafva varit i
Kammaren tillstädes.
Hvad vidare beträffar Herr Wieselgrens påstående, att den före¬
slagna åtgärden innebär eu förnärmelse mot Kammaren, så kan jag,
för min del, icke härutinnan instämma. Jag ser nemligen icke nå¬
got ondt uti denna anteckning; ty om en ledamot icke är närva¬
rande vid voteringarne och icke heller kan förete giltiga skäl för
sin bortovaro, så är ju beskyllningen befogad. Med anledning af
Herr Wieselgrens nyss antydda påstående, och efter som jag biträdt
förslagsställaren, skall jag be att få fästa uppmärksamhet på huru
förhållandena gestaltat sig under de senaste riksdagarne. Under
1877 års riksdag, hvilken afslöts den 25 Maj, anstäldes den 10 i
samma månad, d. v. s. dagen efter den lagbestämda tiden för Riks¬
dagens afslutande, gemensamma voteringar, dervid af Andra Kam¬
marens 198 ledamöter deltogo endast 178. Vid påföljande dag an-
stälda gemensamma voteringar voro här endast 170 ledamöter när¬
varande, således hade inom 24 timmar åtta af dem spårlöst för¬
svunnit. År 1876 egde en gemensam votering rum den 18 Maj,
dervid 191 af Kammarens ledamöter voro närvarande, hvaremot in¬
genting är att anmärka, då ju alltid några kunna vara sjuka eller
eljest hafva laga förfall. Från 1875, 1874 och 1873 årens riksda¬
gar har jag enahanda resultat att uppvisa. Som man vet, afslöts
1875 års riksdag den 26 Maj. Då hade icke någon dylik votering
egt rum efter den 15 Maj, utan försiggingo de sista den 13, då 188
ledamöter voro närvarande vid andra omröstningen. Vid 1874 års
riksdag, som slutade den 22 Maj, anstäldes gemensamma voteringar
dels den 16 Maj, då 158 ledamöter voro tillstädes, och dels den 19,
eller tre dagar derefter, då antalet minskats till 148 — således hade
under endast dessa Henne dagar tio ledamöter »blåst bort». Samma
förhållande egde rum vid 1873 års riksdag, då de röstandes antal
vid gemensamma voteringarna den 21 Maj utgjorde 174.
Häraf har det visat sig, att efter den 15 Maj alltid ett flertal
ledamöter försvunnit. Med dessa siffror för ögonen och med hänsyn
till de vigtiga frågor, som ännu föreligga till afgörande, torde man
med skäl kunna ifrågasätta, om icke den önskan kan få anses
berättigad, att till protokollet måtte antecknas de ledamöter, som
möjligen icke komma att deltaga i de vigtiga voteringar, som inom
kort stunda.
35 N:o 60.
Onsdagen den 15 Majy e. m.
Herr Berg: Jag bär begärt ordet med anledning af herr Carl Ang.Herr Lytt-
Anders Larssons uppgift, att jag vid förra tillfället, då frågan om k6™^’fea3
bordläggning af föreliggande framställning förevar, skulle hafva af- Kammarens
gifvit bestämdt yttrande i frågan huruvida det vore med ansvar be protokoll.
lagdt att vid något tillfälle uteblifva från förhandlingarna inom Kam- (Forts.)
maren. Jag ber emellertid få erinra derom, att det tvärt om var
just den ärade talaren sjelf, som uppträdde såsom lagtolkare och på¬
stod, att ett sådant uteblifvande var med ansvar belagdt. Under
det jag lyckönskade honom att ega den kännedom om gällande för¬
fattningar, att han kunde utan något rådrum tillämpa desamma i
hvarje förekommande fall, beklagade jag deremot att jag saknade eu
sådan kännedom och begärde att man skulle vänta åtminstone en
dag, innan frågan företogs till afgörande, på det att man kunde
blifva i tillfälle att leta reda på det af talaren afsedda lagrum,
hvaruti eu dylik påföljd vore stadgad. Jag bär sedan dess fullstän¬
digt genomläst Riksdagsordningen och den för Kammaren utfärdade
arbetsordning, men har beklagligtvis icke der funnit något så beskaffad!
stadgande. Riksdagsordningens 23 § 2 mom. bestämmer endast att
»den ledamot af Kammaren, som icke i rätt tid vid Riksdagen sig
inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig tio kro¬
nor af arfvodet»; och vidare linnes der i § 30 ett stadgande af föl¬
jande innehåll: »Hvardera Kammaren eger att bestämma påföljd af
böter för den Kammarens ledamot, som sig vid Riksdagen ej i rätt
tid inställer och derför ej visar laga förfall, eller som eljest, utan till¬
stånd af Kammaren, från riksdagsöfverläggningama förfallolöst sig
afhållen. Der finnes således ett berättigande för Kammaren att
stadga en sådan påföljd. Men ser man nu efter i Kammarens ar¬
betsordning, så stadgar visserligen 26 § att »ledamot, som und¬
fått ledighet från riksdagsgöro målen, men utan laga förfall uteblif¬
ver utöfver den för ledigheten bestämda tid, skall bota 10 kronor
för hvarje dag han sålunda uteblifver». Deremot förekommer icke
i arbetsordningen någon dylik påföljd för den ledamot af Kamma¬
ren, som från dess öfverläggningar någon gång sig afhåller. Om nu
så skulle vara, som herr Carl Anders Larsson befarar, att större de¬
len af Riksdagens ledamöter skulle, om de icke hade att frukta att
för frånvaro blifva fälde till böter, finna med sin fördel förenligt
att före riksdagens slut begifva sig hem samt undandraga sig att
deltaga i förhandlingarna, så vore det dock, enligt min uppfattning,
till förekommande deraf, lämpligast att i vederbörlig ordning väcka
motion derom, att bötesansvar blefve bestämdt för den af Kammarens
ledamöter, som sålunda vore borta. Men icke bör man väl kunna före¬
ställa sig, att, innan så skett, Kammaren skulle kunna tillämpa en
bötespåföljd, som väl enligt herr Carl Anders Larssons åsigt borde
finnas, men som ännu icke är stadgad. Då således det motiv han
åberopat för sitt yrkande om de frånvarande ledamöternes anteck¬
ning i protokollet, eller att dessa må kunna i förevarande fall böt-
fällas, saknar stöd af lag eller något i laga ordning tillkommet be-
N:o GO.
Ang. Herr Lytt
kens’ förslag
rörande
Kammarens
protoholl.
(Forts.)
36 Onsdagen den 15 Maj, e. in.
-slut, så torde dermed också den anledning han deraf velat hemta
att bifalla den begärda anteckningen hafva förfallit. För min del
anser jag visserligen en dylik anteckning icke vara mot grundlagen
stridande, och således, utan öfverträdelse af något lagbud, kunna
göras antingen på befallning af talmannen eller utan sådan befall¬
ning; men då det nu är fråga om att Kammaren skall fatta ett be¬
slut om sådana anteckningars verkställande, så ser jag ingen anled¬
ning, hvarför det just skall inskränkas till något särskildt slag af vote¬
ringar. De gemensamma voteringarna äro onekligen af ganska stor
vigt; men lika angeläget som vid dem torde det vara att ej finna
Kammarens ledamöter »bortblåste» — såsom herr Iheggström nyss
uttryckte sig ■—• när det är fråga om att inom Kammaren afgöra
sådana ärenden, hvilka icke sedan blifva föremål för gemensam vo¬
tering. Skall derför Kammaren fatta något beslut uti i fråga varande
syftning, så bör detta gälla för alla voteringar och icke endast för
de under denna riksdag återstående gemensamma voteringarna, ty
annars skulle beslutet få utseendet af att man misstänkte någon af
Kammarens ledamöter att vilja hålla sig undan just vid dessa. Jag
för min del vill icke på något sätt antyda att någon ibland oss skulle,
såvida han endast visste att hans frånvaro icke komme att blifva
annoterad i protokollet, vilja afhålla sig från att fullgöra en vigtig
medborgerlig pligt; och allra minst ser jag någon anledning att för
de nu återstående voteringarna fatta ett beslut om de frånvarandes
antecknande, som icke komme att tillämpas vid voteringar äfven an¬
gående andra frågor af tilläfventyrs fullt lika stor vigt. Hade Herr
Hseggström gått igenom riksdagsstatistiken äfven för andra vote¬
ringar än de gemensamma, så skulle han tvifvelsutan hafva funnit
att ej blott vid de senare antalet voterande mången gång icke fullt
motsvarat antalet af Kammarens ledamöter. För min del anser jag
således de af honom anförda siffror icke innefatta anledning att bi¬
träda den hemställan, som nu blifvit gjord. För öfrigt kan jag icke
neka, att Herr Wieselgrens yttrande hos mig framkallat eu viss
tvekan, huru denua hemställan skall fattas. Skall hvarje votering
föregås af ett namnupprop för att utröna hvilka som äro närvarande,
eller skall under sjelfva voteringen antecknas huruvida någon ledamot
är borta, och frågan om hans förfall pröfvas? — Jag vet det icke.
Herr Lasse Jönsson: Det var med anledning af den utaf
Herr Carl Anders Larsson emot Kammarens ledamöter nyss fram¬
kastade svåra beskyllning att icke utan plikter fullgöra sina pligter,
som jag begärde ordet. Jag vill protestera emot denna beskyllning,
ty jag tror icke att någon af oss är så pligtförgäten att han, der¬
före att utevaron icke är förenad med någon påföljd, afhåller sig
ifrån Kammarens förhandlingar. Det är verkligen hårdt att blifva
beskyld för något sådant af en så gammal och erfaren riksdagsman
som Herr Carl Anders Larsson är. Vid de gemensamma voterin¬
garna hafva vi, så vidt jag vet, varit så mangrant tillstädes, att
det knappt varit exempel på att någon utan giltig orsak svikit.
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
37 N:o 60.
Herr Hseggström säde, att under eu riksdag hade vid en gemen- Ang. norr Lytt-
sara votering närvarit så och så många af Kammarens ledamöter, hem’ förslag
men några dagar derefter, då man äfven hade gemensamma voterin- K^2arens
gar, voro så och så många »spårlöst försvunne». Ja, det kan nog protokoll.
vara möjligt, men anledningen härtill kan vara att söka uti helt (Forts.)
andra orsaker än afsigtlig utevaro. Vid de gemensamma voterin¬
gar vi i dag haft sago vi ju att, under det 189 ledamöter af denna
Kammare deltogo i den 4:de voteringen, så afgåfvos i den 6:te en¬
dast 183 röstsedlar inom denna Kammare. Anledningen härtill kan
ju vara att söka deruti, att några ledamöter i något ärende uppe-
höllo sig på kansliet eller på något annat ställe inom Riksdagens loka¬
ler och icke hunno upp i Kammaren i rätt tid för att få afgifva sina
voteringssedlar. Jag såg också i dag några ledamöter komma in i
Kammaren med full fart för att votera, men de kommo för sent,
och enligt förslagsställarnes mening skulle härvid om deras uteblif¬
vande öfverlagts och diskuterats, om det ansågs som laga förfall
eller icke, hvilket diskuterande skulle kunna upptaga ganska mycken
tid. Vi hafva erfarenhet deraf från landstingen, hvarest frågor
om ledamöters pliktfällande ibland kunna föranleda timslånga diskus¬
sioner. Jag tror derför att följden af Herr Lyttkens’ hemställan
skulle blifva den, att vår för andra ändamål så dyrbara tid skulle
komma att i hög grad upptagas af öfverläggningar, huruvida den
eller den ledamoten, som afhållit sig från en omröstning, dervid
haft laga förfall eller ej.
På grund af hvad jag nu yttrat yrkar jag afslag å Herr Lytt¬
kens hemställan.
Herr Anders August Andersson: Med den erfarenhet jag
har om de hittills försiggångna gemensamma voteringarna, tror jag
att Herr Carl Anders Larsson icke bör hafva skäl att beklaga sig
öfver att Kammarens ledamöter uraktlåtit att dervid närvara. Ty
om någon eller några varit frånvarande, så hafva de i allmänhet
haft laga förfall för sin utevaro. Jag tror således att man med
fullt fog kan afvisa denna beskyllning.
Dessutom är det en annan sak att härvid taga i betraktande,
och det är, att endast några dagar återstå af denna treårsperiod.
Nya val till denna Kammare äro ju snart förestående, och utgången
af dessa kan blifva sådan, att den nya Kammaren kan blifva sam¬
mansatt af helt andra ledamöter än dem som sitta i den närvarande.
Vid sådant förhållande tror jag, att det kan vara skäl att öfver¬
lemna åt den nya Kammaren att, om den så finner skäligt, vidtaga
i fråga varande bestämmelse för de tre riksdagar den har att vara
samlad.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra yrkar jag afslag å
Herr Lyttkens hemställan.
Herr Linder: Herr Talman, mine Herrar! Jag skulle gerna
N:o 60. 38
A ng. Herr Lytt-
kens’ förslag
rörande
Kammarens
protokoll.
(Forts.)
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
afstå från ordet på grund deraf, att jag från Kammaren hört åt¬
skilliga ljud, som jag uppfattat såsom en begäran om »proposition».
Men jag anhåller, att Kammaren ville hafva den godheten att nu
visa lika så mycken tolerans, som Kammaren gjort under hela den
föregående delen af riksdagen, och ett par minuter höra på hvad
jag har att säga.
Här har framstälts ett förslag, om hvilket jag icke vet, huru¬
vida det är att anse som motion eller endast afser en jemkning i
arbetsordningens föreskrifter; i alla händelser borde det väl hafva
blifvit väckt af anledning, som grundlagen förutsätter, d. v. s. hafva
sin anledning i hvad som under riksdagen sig tilldragit. Herr
H Bergström, som sökte motivera befogenheten af förslaget, liar om¬
talat händelser, som timat under 1874 och jag tror äfven 1875 års
riksdag, men jag har icke hört honom åberopa händelser från någon
senare riksdag än den sist nämnda. Under alla förhållanden kan
man påstå, att det förslag, som framkommit, icke har sin anledning
i något, som tilldragit sig under innevarande riksdag.
I öfrigt ber jag att få framställa en liten obetydlig invändning,
till den kraft och verkan den kan hafva, mot hvad som förekommer
i förslaget, nemligen det, att man skall i protokollet anteckna dem
som »'förfallolöst» ute blifvit från voteringarna. Det skulle väl då
tillgå så, att man genomginge förteckningen på Kammarens leda¬
möter, och, när vid uppropet en ledamot icke infunne sig vid vote-
ringsurnan, han antecknades såsom den der icke aflemnat någon
voteringssedel. Men huru skall man då veta, om han förfallolöst
uteblifvit eller ej? Och hvad får här anses gälla som förfall? Detta
skulle val blifva för hvarje fall föremål för en undersökning af Kam¬
maren, som sedermera hade att afgöra, om uteblifvandet vant för¬
fallolöst eller icke. Detta är ett proeedere, som tarfva» mycket
mera detaljerade bestämmelser, än som nu förekomma uti förslags¬
ställarens i allmänna ordalag hållna hemställan. För öfrigt vet jag
icke, om han haft anledning till något påstående, att under den
föregående delen af Riksdagen för få ledamöter af Kammaren varit
närvarande vare sig under öfverläggningarna eller vid voteringarna,
så att man just nu skulle behöfva sätta en hämsko på Kammarens
ledamöters förmodade benägenhet att undandraga sig sina skyldig¬
heter. Jag tror, att hvar och en utan extra tvångsmedel uppfyller
sin pligt, på det sätt; han sjelf uppfattat densammas förbindelser,
och att man skall vinna ganska litet genom ett bifall till det fram-
stälda förslaget, så mycket mera som utförandet af förslaget sanno¬
likt kommer att medföra vida större svårigheter och olägenheter än
dem man vill genom förslaget förekomma. Jag anser, att man
tryggt kan öfverlemna detta förslag åt det öde, som tillkommer alla
hastigt och lustigt påkomna ingifvelse!-, vare sig af välmening eller
af en uppretad eller uppskrämd fantasi, som i allmänhet flyr till
sådana skrämskott. Det är sannolikt, att de vådor, förslagsställaren
39 N:o 60.
Onsdagen åen 15 Maj, e. in.
eller hans försvarare framstält, lika litet nu skola besanna sig som Ang.m,-v Lytt-
man spårat sådana i föregående förhandlingar vid riksdagen. kens’förslag
Jag hemställer om afslag å Herr Lyttkens’ förslag. rörande
protokoll.
Herr C. A. Larsson: Jag har begärt ordet endast för att pro- (Forts.)
testera mot Herr Lasse Jönssons uppfattning af mitt förra yttrande,
att jag nemligen skulle hafva sagt, att om det icke vore af fruktan
för plikt, skulle kanske större delen af Kammarens ledamöter vara
frånvarande från riksdagen och endast infinna sig vid första upp¬
ropet. Detta har jag icke påstått, utan jag har endast sagt att så¬
dant kunde blifva konseqvensen åt den åsigt som här uttalats af tre
jurister, hvilka jag nanmgaf, nemligen att det ej vore stadgad plikt
för utevaro i andra fall, än då någon efter utgången af erhållen
permission icke i rätt tid instälde sig. Vore detta händelsen, då,
sade jag, stode det fritt för huru många ledamöter som helst att
afhålla sig från deltagande i riksdagsgöromålen.
Herr Axell: För att visa det Herr Lasse Jönsson icke varit
ensam om sin uppfattning af Herr Carl Anders Larssons omnämnda
yttrande, ber jag att få intyga, att jag uppfattat ifrågavarande ytt¬
rande lika med Herr Lasse Jönsson.
Jag ber derjemte att få till förslagsställaren och de, som sekon¬
derat honom, framställa den frågan: hvilken rättighet har jag, så¬
som enskild riksdagsman, att tvinga den, hvars röst jag anser skola
utfalla lika med min egen, att i en gifven fråga rösta? Ingen har
en sådan rättighet, utan det är hvarje riksdagsman obetaget att af¬
hålla sig från att rösta eller aflägsna sig från riksdagen, utan att
derför stå i ansvar till det parti, han tillhör, eller ens till sin egen
valkrets. Valkretsen kan visserligen gifva honom ett misstroende¬
votum genom att icke omvälja honom, men att vi här i Kammaren
skulle gifva hvarandra misstroendevota genom att till protokollet
anteckna, om någon icke finner för godt att rösta, det anser jag
vara oss och Kammaren mindre värdigt.
Jag ber att få yrka afslag på förslaget.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad och propo¬
sitioner gifvits å de framstälda yrkandena, afslog Kammaren Herr
Lyttkens1 ifrågavarande hemställan.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden, nemligen:
Stats-Utskottets utlåtanden:
N:o 66, med anledning af väckta motioner angående beviljande
af dels anslag för undersökning af lämpligaste sträckningen för en
N:o 60. 40
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
jernväg mellan Bottniska viken förbi Gellivare malmfält till norska
gränsen ock dels anslag för byggande af en jernväg mellan Hudiks¬
vall—Forssa jernvägs vestra slutpunkt Näsviken vid sjön södra Dellen
ocli Svegs kyrka i Herjeådalen; ocli
N:o 67, i anledning af väckta motioner om försäljning af vissa
Kronan tillhöriga hemman och lägenheter; samt
Lag-Utskottets utlåtanden:
N:o 41, i anledning af väckt motion om antagande af en för¬
fattning angående utredning af gäldbunden köpmans bo medelst så
kallad administration; och
N:o 42, i anledning af väckt motion om underdånig skrifvelse
rörande förändrade grunder för kommunalbeskattningen.
På förslag af Herr vice Talmannen Wijk beslöts, att dessa ären¬
den skulle uppföras främst å föredragningslistan för nästa samman¬
träde.
§ b.
Föredrogos och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens underdåniga skrivelser:
N:o 41, angående utfärdande af bestämmelser rörande sättet och
ordningen för anmärkningsmåls utförande mot enskild person i fråga
om för högt uppburen liqvid;
N:o 42, angående ändring af Kongl. resereglemente! den 10
November 1865, i fråga om nämndemän; och
N:o 43, angående kontroll deröfver att utländske handelsresande
erlägga till stat och kommun deras rörelse fullt motsvarande ut¬
gifter;
samt dels till nedannämnda delar af riksdagsbeslutet:
N:o 1, ingressen;
N:o 2, slutmeningen;
N:o 3, angående förändrad lydelse af sjette punkten i nittonde
§ af förordningen om nya strafflagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall, den 16 Februari 1864;
N:o 4, angående ändring i 17 kap. 12 § Handelsbalken;
Onsdagen den 15 Maj, e. m.
41 K:o 60.
N:o 5, angående verkstäldt val af Justitieombudsman och hans
suppleant;
N:o 6, angående decharge för fullmäktige i Riksgäldskontoret;
N:o 7, angående förändrad lydelse af 25 kap. 9 § Rättegångs¬
balken ;
N:o 8, angående decharge för fullmäktige i Riksbanken; och
N:o 9, angående val af fullmäktige i Riksbanken och Riks¬
gäldskontoret.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 10 e. m.
In fidem
Gustaf Westdahl.
Andra Kammarens Prof. 1878,
N:o 60.
b