RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1878. Andra Kammaren. N:o 5T.
Lördagen den 11 Maj.
Kl. 7 e. m.
§ 1-
Föredrogs och bifölls Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 12,
i anledning af väckt motion om ändring i § 75 Riksdagsordningen.
§ 2.
Till afgörande förekom Lag-Utskottets utlåtande N:o 36, i anled¬
ning af fraralagdt förslag till förordning angående jernvägs- och kanal¬
aktiebolag.
Om förord¬
ning an¬
gående jern-
vägs- och ka~
Berörda förslag var framstäldt af Herr A. O. Wallenberg i Qwnaiaktiebolag.
inom Första Kammaren afgifven motion (N:o 24); och hade Utskottet,
med anledning af samma förslag hemstält:
»att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kong!.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lag i förevarande ämne.»
Efter uppläsning häraf anförde
Herr Stråle: Som herrarne se af anteckningen i slutet af detta
betänkande, har jag icke deltagit i handläggningen af detta ärende;
icke derföre att jag skulle anse det vara af mindre vigt, utan der¬
före att jag föreställer mig, att man under riksdagen fått tillräcklig
erfarenhet om de svårigheter, som möta Lag-Utskottet att så noga
som vederbör granska några betydligare lagförslag. Emellertid har
Utskottet nu hemstält, att Riksdagen vill hos Kongl. Maj:t anhålla om
ett förslag i frågan. För min del har jag deremot ingenting att in¬
vända. Men då Första Kammaren gjort det tillägg i nämnda hemställan,
som jag finner ganska välbetänkt, nemligen att deri näst efter ordet »för»
inskjutits orden: nästa lagtima riksdag., så tillåter jag mig föreslå Kam¬
maren att biträda detta beslut, som i sin helhet har följande lydelse:
»att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
Andra Kaminarens Prof. 1878, N:o <57. 1
N:o 57.
2
Lördagen den 11 Maj, e. m.
öm förord- täcktes till nästa lagtima riksdag låta utarbeta och för Riksdagen
•ting angå- framlägga förslag till lag i förevarande ämne.»
ende jern-
rags- och ko.- jjerr Anders Persson: Jag kan icke inse nödvändigheten af
** ag' den förändring, den siste talaren föreslagit. Icke är det val mera
angeläget att få fram detta förslag än åtskilliga andra lagstiftnings¬
frågor, som äro föremål för regeringens uppmärksamhet. Snarare
anser jag någon skyndsamhet här icke böra ega rum, dåde af hvad
som inträffat i afseende på denna fråga, synes som om Kong]. Maj:t
möjligen vore i behof af god tid för att förbereda densamma. Jag
tror nemligen, att det nu är fjerde gången frågan är före i Riksda¬
gen än i den ena, än i den andra formen. Och då, såsom jag nyss
sagt, regeringen redan har fullt ut lika vigtiga frågor som denna till
behandling, anser jag icke skäl vara att nu trumfa fram den, om jag
så får uttrycka mig.
Jag yrkar derföre bifall till Utskottets förslag oförändradt.
Herr Stråle: Jag ber få erinra den siste talaren derom, att
åtskilliga förslag rörande detta ämne redan förut blifvit utarbetade,
nvadan Kongl. Maj:t icke har behof af nya materialier för att för
sin del äfven framlägga ett sådant förslag. Min framställning har
dessutom den praktiska betydelse, att, om vi besluta i enlighet der¬
med, frågan verkligen en gång kommer fram till Kongl. Maj:t. Fatta
vi deremot olika beslut med Första Kammaren, så måste Lag-Utskot¬
tet försöka att sammanjemka besluten med hvarandra; och då kan
ju lätt, med afseende å den korta tid af Riksdagen som återstår, re¬
sultatet blifva, att hela frågan förfaller.
Herr Sven Nilsson: I olikhet med den siste talaren tror jag,
att, om äfven Andra Kammaren fattar ett olika beslut med Första
Kammaren, Riksdagen likväl i sin helhet kan komma till något re¬
sultat i frågan, enär i dylikt fall, Lag-Utskottet ju kan gorå en hem¬
ställan till Första Kammaren att frånträda det tillägg i sitt beslut,
som Kammaren gaf till Utskottets förslag. Icke heller anser jag
frågan vara af den vigt, att man särskild! skall uppmana Kongl.
Maj:t att iakttaga skyndsamhet rörande densamma. Första Kamma¬
rens beslut i detta fäll anser jag vara något högst ovanligt. Ett så¬
dant beslut af Riksdagen i sin helhet skulle enligt min tanke få ut¬
seende af en »prickning» åt regeringen, hvilket Första Kammaren och
särskildt Herr Wallenberg kunna roa sig med. Som jag åtminstone
icke vill att denna Kammare skall vara med härom, yrkar jag bifall
till Utskottets förslag oförändradt.
Herr Berg: Jag är i hufvudsak: ,örekommen af nästföregående
talare och kan icke inse nödvändigheten af att i eu fråga som denna
rätta sitt beslut efter Första Kammarens. Skulle Andra Kammaren
bifalla Utskottets förslag oförändradt, så anser jag det icke vara
större svårighet för Utskottet att sammanjemka de olika besluten,
än det varit att sammanjemka Kamrarnes olika beslut i skjutsfrågan.
Jag yrkar derföre bifall till punkten oförändrad.
Lördagen den 11 Maj, e. m, 3 J(:o 57.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad och propositioner gifvits Om förord-
enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan i ning angå-
oförändrad t skick. ende jern¬
väg*- och ha¬
ts 3. nalahtiebolag.
Efter föredragning dernäst af Första Kammarens protokollsutdrag *' ^
N:o 153, innefattande Kammarens beslut i anledning af väckt motion
om aflåtande af skrifvelse till Kong! Maj:t med anhållan om utred¬
ning rörande behöfligheten af förändrad lagstiftning angående äkten¬
skapsskilnad, biet ärendet hänvisadt till Andra Kammarens Första
Tillfälliga Utskott.
§ 4.
Föredrogs och bifölls Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 13,
i anledning af väckt motion om ändring i § 65 Riksdagsordningen.
§ 5.
Föredrogs och bifölls sammansatta Stats- och Lag-Utskottets ut¬
låtande N:o 3, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut vid be¬
handling af Utskottets utlåtande N:is 1 och 2, angående förändrad
reglering af skjutsväsendet.
§ 6.
Efter föredragning af Lag-Utskottets utlåtande N:o 37, i anled¬
ning af väckt motion om upphörande af vatten- och brödstraffet, bi¬
föll Kammaren hvad Utskottet i nämnda utlåtande hemstält.
§ 7.
Till behandling förekom Andra Kammarens Första Tillfälliga Ut- Om förvärf -
skotts betänkande N:o 10 (i samlingen N:o 31), om en underdånig vande åt
skrifvelse angående förvärfvande till statsdomän af egendomen Ham- fendomen
mai by. Hammarhy.
I sin motion N:o 65 hade Herr F. Asker föreslagit:
»att Riksdagen behagade besluta en underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t att frågan om möjligheten af förvärfvande till statsdo¬
män utaf egendomen Hammarby, belägen i Danmarks socken och
Waksala härad af^Upsala län och fordom tillhörig archiatern m. m.
Carl von Linné, samt öfriga dermed sammanhängande omständig¬
heter måtte utredas, och nådigt förslag om vilkoren för afsilande
af köpet, hvaruti den nu på stället befintliga Linnéanska lösegen¬
domen skulle ingå, måtte näst sammanträdande Riksdag föreläggas.»
I anledning af nämnda förslag hade Utskottet, på anförda skäl,
gjort följande hemställan:
»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller det Kongl.
Maj t täcktes låta utreda:
K so 57.
4
Lördagen den 11 Maj, e. m.
Om förvärf¬
vande åt
staten af
egendamen
[lammarby.
(Korts.)
dels om och på hvad vilkor den del af egendomen Hammarby,
belägen i Danmarks socken och Waksala härad af Upsala Län och
fordom tillhörig Archiatern Carl v. Linné, som upptages af Linné-
anska boningshuset och museibyggnaden jemte den dem omgörande
parken, till så stort område lokala och öfriga omständigheter betinga,
tillika med de nämnda byggnaderna samt, i förening dermed, den å
stället befintliga, fordom Linné tillhöriga lösegendomen må kunna åt
staten förvärfvas,
dels oek, för den händelse att svårigheter eller hinder skulle
möta för jordlägenhetens och byggnadernas afsändande från egen¬
domen, om och på hvad vilkor den Linnéanska lösegendomen å Ham¬
marby ensamt för sig kan af staten få inköpas samt att i beggedera
fallen låta förslag härom eu kommande Riksdag föreläggas.»
Enligt anteckning å Utlåtandet, voro reservationer mot nu om-
förmälda hemställan inom Utskottet afgifna
af Herrar J. Erickzon och J. Jönsson, hvilka för sin del yrkat:
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och på hvad vilkor den vid Ham¬
marby befintliga, Linné förut tillhöriga lösegendomen kunde för sta¬
tens räkning förvärfvas, för att derefter i något staten tillhörigt mu¬
seum förvaras, samt förslag härom en kommande Riksdag förelägga;
samt af Herr J A. Sjö, som yrkat afslag å den af Herr Asker
gjorda framställningen.
Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
Herr Ljö, som yttrade: Som Herrarne af betänkandet finna, har
jag reserverat mig mot Utskottets förslag, utan att dock för min från
Utskottet afvikande mening anföra några skäl. Det torde derföre
vara både min rättighet och min skyldighet att nu angifva skälen för
min åsigt. Utskottet har visserligen ej ifrågasatt någonting annat än
en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl.
Magt täcktes låta utreda om och på hvad vilkor staten må kunna
förvärfva dels eganderätten till en del af Hammarby med der befint¬
lig, Linné fordom tillhörig lösegendom, dels ock eganderätten till en¬
dast lösegendomen. Klart är således, att, huru enkel denna skrifvelse
än må låta, en kommande Riksdag, i händelse Riksdagen nu skulle
besluta i eldighet med Utskottets förslag, måste anse sig moraliskt
skyldig att med anledning af från Kongl. Maj:t aflåten nådig propo¬
sition i ämnet fatta beslut i samma rigtning som skrifvelseförslaget.
Och hvad skulle väl blifva följden af ett bifall till denna skrifvelse?
Jo, enligt mitt förmenande, mångdubbelt större kostnader än egen¬
domen är värd; man finge då vid den lilla egendomen anställa inten¬
dent, trädgårdsmästare, särskild person för tillsynen och vården af
lösegendomen o. s. v., hvithet allt utan tvifvel i framtiden skulle för¬
orsaka staten betydliga utgifter. Under så tryckta penningtider, som
de nuvarande, då den största sparsamhet är nödvändig, på det sta¬
tens utgifter och inkomster må gå ihop, tror jag icke staten lämp¬
ligen kan och bör underkasta sig dylika icke nödvändiga utgifter,
5
N:o 57.
Lördagen den 11 Maj, e. in.
om iin förslaget om egendomens inlösning skulle tillkommit i den Om förvärf -
goda afsigten, att egendomens nuvarande innehafvare skulle kunna vand* åt
göra sig af med densamma på för honom förmånliga vilkor. Äfven
en annan omständighet utgör för mig ett skäl till afslag å Utskottets Hammarby.
hemställan. Omorganisationen af vårt försvarsväsende krafvel- så (F0rts.)
stora summor, att allt hvad som möjligen kan pa annat hall inbe-
sparas äfven bör inbesparas, således älven den af den nu ifrågasatta
skrifvelsen följande utgift. Linnés namn står för öfrigt i verldshisto-
vien skrifvet med sä outplånliga bokstäfver, att minnet åt honom ej
behöfver hos oss inpräglas än fastare genom det nu ifrågasatta inkö¬
pet af vare sig hans fasta eller lösa egendom. Och om, som jag re¬
dan nämnt, förslaget möjligen tillkommit mera för att bereda egen¬
domens nuvarande egare en möjlighet att fördelaktigt afyttra egen¬
domen än för att derigenom hedra Linnés minne, har jag ej kunnat
biträda detsamma. Inom Utskottet lenmade upplysningar gifva åtmin¬
stone starkt stöd för att nuvarande egaren vill hafva en hög köpe¬
summa för Hammarby, ifall han skall afstå den till staten, äfvensom
att han gerna vill sälja egendomen.
På grund af det nu anförda yrkar jag för min del afslag å be¬
tänkandet.
Herr A sk er: Herr Talman! Mine Herrar! Med öfvertygelse bär
jag till Riksdagen framburit det förslag, som nu är föremål för Kam¬
marens bedömande; med tillfredsställelse har jag tagit kännedom af
Utskottets betänkande. Till de utskottsledamöter, som dertill bidra¬
git, begagnar jag detta tillfälle att framföra en ringa gärd af erkänsla
för’ den välvilja, hvarmed motionen blifvit behandlad och för det in¬
tresse, som gifvit sig tillkänna derigenom att några af Utskottets
ledamöter personligen besökt Hammarby.
Mot Utskottets förslag äro dock att bemärka två reservationer.
Den ena, hvarom två af Utskottets ledamöter sig förenat, ådagalägger
deras åskådningssätt och öppna blick för värdet af den ännu i behåll
varande lösegendom, som tillhört Linné och som de anse förtjena att
åt efterverlden bevaras. Den tredje reservanten har deremot^ yrkat
afslag, och han har nu sökt angifva skälen dertill. Det fins två land¬
skap, af hvilkas representanter i denna Kammare jag hade minst
väntat något motstånd i denna fråga. Dessa landskap äro Småland
och Dalarne. Småland gaf Linné åt verlden och Dalarne återgå! den
store naturforskaren åt Sverige, ty det var i detta historiskt ryktbara
landskap som Linné sökte och fann sitt hjertas brud och det var
denna kärleks manande stämma, som från främmande jord kallade
honom tillbaka till hans fosterland.
Innan jag till besvarande upptager något af den småländske
protestantens nyss afgifna yttrande, tillåter jag mig anföra några
faktiska uppgifter. Den egendom, som är föreslagen att af staten
inköpas, eges af Linnés dotterdotterson, och är följaktligen ännu att
betrakta såsom bibehållen i Linnés slägt. Egaren har icke utbjudit
egendomen till staten, men på tillfrågan förklarat sig villig att sälja
fastigheten jemte der från Linnés tid förvarad lösegendom för en
köpesumma af 80,000 kronor. Naturligtvis bör man då fråga sig,
N:o 57.
6
Lördsigen den 11 Maj, e. m.
Om förvärf- hvilken valuta staten får för denna egendom. Enligt taxeringsläng-
åt den är i fråga varande fastighet, som består af Hammarby 2§ mantal
egendomen Jemte tillhörande Angsby | mantal, således tillsammans 3| mantal,
Hammarby, taxerad till ett belopp åt 45,500 kronor. Enligt ett betyg, som blif-
(FiTts.) v‘t mig meddeladt, har dock af en sakkunnig person egendomens
skog, utgörande omkring 126 tunnland, uppskattats till en virkesmassa
åt minst 360,000 kubikfot fast mått, hvarjemte det intyg är medde¬
ladt, att skogen under en lång följd af år blifvit särdeles väl vårdad,
äfvensom att den uppgiga virkesmassan, till en icke obetydlig del,
består af såg- och hustimmer. Vidare har en landtmätare å embetets
vägnar beräknat, att egendomens hustomter, trädgård och park, åker,
skogsmark och gärdesbackar med allmänningslotter utgöra tillsam¬
mans 1,682,8 qvadratref eller 300| tunnland. Häraf visar sig att sta¬
ten finge full valuta för den begärda köpeskillingen, särdeles om lös¬
egendomen tages med i räkningen. Jag underskattar likväl icke den
af. Utskottet föreslagna afsöndringsplanen. Tvärtom. Om egaren, till
främjande af sakens framgång skulle medgifva afsöndring af skogs¬
parken och byggnaderna tillika med den trädgård, der Linné plan¬
terade sina växter och vårdade sina blommor, vore detta visserligen
allt hvad som kunde önskas med hänsyn till fastighetens förvärfvande
åt staten. Och efter min förmening skulle eu sådan afsöndringsplan
äfven kunna genomföras sålunda, att staten förvärfvade sig hela egen¬
domen och bibehölle den del deraf, som man önskade bevara såsom
en värderik hågkomst af Linné, men samtidigt försålde det öfriga af
fastigheten, hvartill det väl icke kunde vara omöjligt att finna köpare.
Jag- har följaktligen för min del icke något att invända mot det för¬
slag, Utskottet atgifvit, desto mindre som afsöndringsplanen tyckes
vara af det naturliga läget förestafvad. Det är en förunderlig egen¬
het med denna egendom. Försynen har delat den i två hälfter, deraf
den ena består af åker, ängsmark, gärdesbackar och allmänningslot¬
ter, hvaremot den andra hälften utgöres af byggnaderna, kronoparken,
som skyddar dem, den Linnéanska trädgården och en lätt flyttbar
lada, som är för staten obehöflig. Man ser i denna naturliga indel¬
ning en fingervisning till genomförande på ett eller annat sätt af den
åsigt, Utskottet här framstält, för att såmedelst bereda framgång åt
det med motionen afsedda förslag.
Den värde representanten från Småland, som yrkat afslag, åbe¬
ropade såsom skäl dertill de mindre goda konjunkturerna och ville
anse motionens bifallande såsom ett hinder för en ny härordning.
Det vore dock kanske klokast att afhandla hvar sak för sig. Här-
ordningsfrågan borde väl få anses alldeles främmande för behandlin-
gen af denna sakfråga. Skulle det vara så olyckligt, att staten genom
att förvärfva en del af den egendom, hvarom nu är fråga, förmin¬
skade för sig möjligheten och förmågan att förstärka sina försvars-
krafter och dermed äfventyrade att förlora sin sjelfständighet, så skulle
jag för ingen, del vilja gifva min röst för Utskottets förslag. Man
behöfver dock icke hysa någon den ringaste farhåga, att den ifrågasatta,
jemförelsevis obetydliga uppoffringen skall medföra något hinder för
den stora . frågans, framtida lösning. Den föreslagna skrifvelsen till
Kongl. Maj:t kan icke heller, enligt mitt förstånd, utöfva något infly-
Lördagen den 11 Maj, e. m.
7
N:o 57.
tande på konjunkturförhållandena, hvarken i Småland eller annor¬
städes. Riksdagen har i alla händelser alltid sin pröfningsrätt öppen
och kan, om och när en framställning göres från Kong!. Maj:t, efter
omständigheterna i saken besluta. Hvad i öfrigt är anfördt, tyckes
antyda att jag äfven bör nämna något om värdet af Linnés verk¬
samhet, ehuru densamma otvifvelaktigt är för Kammarens allra fleste
ledamöter väl bekant. Hans namn är icke utmärkt för några lysande
bragder eller vunna segrar på slagfälten, men hans eröfringar öfver¬
lefva dem och skola helt säkert för alltid ega bestånd i vetenskapens
rike. Genom kraften af sitt snille utvecklade Linné sin vetenskapliga
verksamhet så tidigt, att han ännu ej uppnått 23 år, då han skref
det natursystem, som ännu i dag utgör ett mönster och ett föremål
för vetenskapsmännens beundran. Vid 30 års ålder utgaf Linné, under
sitt vistande i Holland, flera af sina vigtigaste och mest ryktbara ar¬
beten: Genera plantarum, Bibliotheca och Fundamenta Botanica, Flora
Lapponica, Hortus Clifforteanus, Critica Botanica och Classes planta,-
rum — »arbeten — säger Agardh — Indika hvar för sig skulle gifvit
dess författare ett aktadt och frejdadt namn».
Sedan Linné utgifvit dessa arbeten, var hans rykte stadgadt.
Han fick emottaga anbud att blifva professor i Oxford, Göttingen och
Utrecht; Vetenskapsakademien i Paris erbjöd honom att qvarblifva
med årligt arfvode i egenskap af ledamot och Konungen af Spanien
sökte under smickrande vilkor förmå honom att blifva sin naturfor¬
skare. Men Linné glömde aldrig, att han var svensk; han längtade
tillbaka till det enda land, som icke kände honom, det enda land,
som nekade honom en sorgfri lefnad — hans eget fosterland.
Agardh talar vidare om Linnés sysselsättning på den egendom
Hammarby, om hvars förvärfvande till statsdomän nu är fråga. Så¬
som Professor i Naturhistorien gjorde Linné sig mest känd genom
sina akademiska föreläsningar. Jemte utländingar och ståndspersoner
följdes Linné på sina utvandringar i trakten af Upsala af ett par
hundra ynglingar.
Agardh tillägger: »Linné hade liksom de gamle vise äfven sin
esoteriska undervisning För några få förtroliga öppnade lian det
innersta af sin helgedom, uppenbarade det djupaste af sin lära.
Under ferierna drog han sig tillbaka på sitt ensliga Hammarby,^ bo¬
tanikens Tusculum. Der stördes hans ensliga studier blott åt lång¬
väga främlingar, b vilka kommo att öfverbringa honom den allmänna
gärden af Europas beundran.»
En annan namnkunnig vetenskapsman, hvars domsrätt såsom
läkare icke kan jäfvas, Professor Malmsten, har i ett ta! i vetenskaps¬
akademien öfver Linnés minne den 10 januari innevarande år ådaga¬
lagt Linnés anseende jemväl såsom läkare. Linnéi föreläsningar öfver
dietetiken eller hvad i våra dagar skulle kallas den enskilda helso-
vårdsläran voro — säger Malmsten — utmärkta och långt före sin tid.
Sedan Linné fått kännedom om vissa sjukdomars behandling med
elektricitet, anstäldes i Upsala åtskilliga försök öfver elektricitetens
kurativa förmåga. Det är dock nu först på de senare 30 åren —
tillägger Malmsten — som elektricitetens stora roll vid sjukdomars
botande gjort sig gällande. Linné egnade jemväl sin uppmärksamhet
Om förvärf¬
vande åt
staten af
egendomen
Ilammarhy.
(Forts.)
N:o 57.
8
Lördagen den 11 Maj, e. m.
Om förvärf¬
vande åt
staten af
egendomen
Hammarby.
(Forts.)
åt hvad som rörde veterinärkonsten. Det var på hans uppmaning
och förslag veterinärvetenskapen fick tillfälle att i Sverige häfda sin
plats såsom en vigtig länk uti den allmänna och enskilda hushåll¬
ningen. »Högst märkvärdigt är», säger Malmsten vidare, »huru Linné
på sin tid förordade kliniska studier». Och icke mindre märkvärdigt
torde få anses, att detta förord först i våra dagar bringades till verk¬
ställighet af de begge mästarne Huss och Malmsten. Flera andra
exempel anföras af den sistnämnde i sitt ofvannämnda tal. hvilket
han blygsamt kallar »minnesord öfver Linné», för att ådagalägga,
huru stor Linné var äfven såsom läkare.
I de första raderna af sitt äreminne öfver Linné säger Agardh:
»Linné först förde Sverige in bland jordens vetenskapligt bildade
nationer och lärde det att der bibehålla sin plats. Linnés fädernes¬
land blef från denna dag ett namn, som betecknade icke mer det
gamla vikingalandet, men forskningarnes, upptäckternas, snillets land.
Och Linnés landsman blef en titel som öfverallt gälde högre än bör¬
den och rikedomen.» Och minnestecknaren slutar med följande upp¬
maning: »Har naturen nu mera för forskaren en form, som han kan
öfverse, en röst som han kan förnimma, så låtom oss ej glömma ho¬
nom, som upptäckte och ur djupet framlockade dem alla. Låtom oss
ej glömma honom, helst i Norden, hvars son han var, hvars äras
blomkrona han skall blifva.»
Det återstår att förnimma, huruvida Riksdagens Andra Kammare
skulle vilja medverka att fläta denna blomkrona med de växter Linné
sjelf planterat och med de blommor, som återvakna till nytt lif med
hvarje kommande vår, med hvarje grönskande sommar.
Det återstår att förnimma, huruvida Kammaren derigenom skulle
vilja åt sig sjelf på samma gång infläta ett blad i tidens minnesbok.
Uppoffringen är, åtminstone för närvarande, icke särdeles stor. Om
Kamrarne skulle förena sig att besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
kostade skrilvelsen föga mer än papperet, hvarpå Riksdagen skifver
och bläcket, som dervid förspilles. Jag vågar derföre hoppas att
Kammaren icke skall vägra sitt bifall till Utskottets förslag.
Herr Danielsson: Jag hoppas att Herrarne icke skola miss¬
tycka, att jag uppträder i denna fråga. Jag tror icke, att man i
allmänhet kan beskylla mig för att vilja slösa med statens medel,
men i detta fäll måste jag dock anhålla att få instämma med de
talare, som yrkat bifall till Utskottets hemställan.
Jag tror, att det är svenska nationen fullt värdigt att taga vara
på de tå qvarlefvor, som för närvarande återstå efter den hädan-
gångne store mannen Linné. Jag tror, att, ehuru vi äflas om att
bespara ett eller annat anslag, och på samma gång beklaga oss öfver,
att det har gått åt det hållet, att vi äro nödsakade att spara i alla
möjliga rigtningar, man dock kan hafva en skårf' att offra för ett
sådant ändamål. Det förefaller mig, som om vi icke borde förgäta
den störa röst som talade i Sveriges Konung, år 1784, då en stor
del af Linnés samlingar fördes öfver Nordsjöns vaggande vågor till
England. Vi veta, att Konung Gustaf III blef så ifrig att återfå
dessa skatter, att han utsände en örlogsfregatt för att uppfånga det
Lördagen den 11 Maj, e. m.
9
N:o 57.
fartyg, som öfverförde Linnés minnen. Jag hoppas, att landet icke
skall komma derhän, att Linnés sista minnen skola på samma sätt
öfvergå till utlandet och att vi skola önska att vi bevarat desamma
innan det blir för sent. Låtom oss sträfva efter att kunna behålla
det, som finnes qvar; det är i sanning icke mycket, men det talar
dock för det svenska hjertat om den store man, som fört det svenska
namnet långt utom Sveriges gränser.
Jag har varit i tillfälle att se Linnés förra hem. För mig var
inträdet deri en gripande högtidsstund. Jag tyckte niig stå inför
den store mannens minne mera omedelbart, än jag någonsin tänkt
mig förut.
Jag har här i Kammaren väckt motion om bevarande af ett
fosterländskt minne i den ort jag tillhör. Jag vann icke bifall till
det förslag jag väckt, men jag önskar dock hvarje annan ort inom
landet, som har stora fosterländska minnen att bevara, att hafva
bättre lycka än hvad jag sjelf hade för den fråga, som jag förfäktade.
Här kan möjligtvis invändas, att jag för ett par år sedan för¬
fäktade en motsatt åsigt, då fråga var om restauration af tornet på
Linköpings domkyrka, men det är likväl en stor skilnad på denna
fråga ocli den nu förevarande. Jag förfäktade dock i fråga om
nämnda torn, att man skulle behålla qvar det, som var bygdt för
århundraden sedan, då deremot de, som voro af motsatt åsigt, önskade,
att man skulle rifva ned det gamla tornet och bygga upp ett nytt.
Här deremot är fråga om att lemna ett understöd för att åt nationen
bevara något, som är en qvarlefva från en förgången tid och på
samma gång utgör minnet efter en stor man. Detta gör, att jag nu
kan med fullt skäl yrka bifall till Utskottets förslag, så mycket mera
som icke några väsentliga kostnader häraf lära komma att följa.
Såsom Herrarne se af betänkandet, har Upsala akademi ett hemman
gränsande till Hammarby och deraf kan man draga den slutsatsen,
att utbyte af mark mellan detta hemman och Hammarby möjligen
kan ske. Derjemte ser man i betänkandet en vink om, att Upsala
akademi skall med sina fonder och medel vara villig bereda möjlighet
för vården af de samlingar, som finnas eller komma att förvaras på
Hammarby. Jag tror derföre, att kostnaderna komma att blifva
obetydliga, men att man derigenom kan bereda Linné en vacker
minnesvård, som skall blifva en ära för svenska folket.
Herrar Thomasson, O. Toll, Ekman och Mcechel instämde med
Herr Danielsson.
Herr Lyth: .lag har icke många ord att tillägga till hvad de
siste ärade talarne yttrat och vill blott tillkännagifva, att jag hufvud¬
sakligen begärt ordet för att besvara ett yttrande, som fäldesafden
ärade reservant, som först hade ordet, då han yttrade, att han af
hvad som inom Utskottet förekommit ansett sig hafva anledning
förmoda, att den nuvarande egaren af Hammarby skulle hafva någon
afsigt att genom försäljning af denna egendom till staten erhålla ett
högt pris för densamma och på samma gång förskaffa sig sjelf en
indrägtig plats i statens tjenst för sin framtid. Jag tror dock, att
Om förvärf¬
vande åt
staten nf
egendomen
Hammarby.
(Forts.)
N:0 57. 10 Lördagen den 11 Maj, e. m.
Om förvärf- den ärade reservanten misstagit sig i detta afseende. Tvärtom har
vande åt denne man med de medel, som stått honom till buds, försökt att med
enendomen (lcn första oegennytta bevara så många saker som möjligt efter
Hammarby. Linne, och med den kännedom jag eger om saken kan jag försäkra,
(Forts) att ban med den största pietet vårdat sig om sin store stamfaders
minne. Vi böra i sanning tacka den nuvarande egaren till Hammarby
för, att de qvarlefvor, som ännu finnas, icke blifvit helt och hållet
förskingrade åt alla håll, ty jag kan försäkra Kammaren, att stora sum¬
mor hafva bjudits honom för erhållande af desamma för utländsk räkning.
Från England, Tyskland ja ända från Ungarn hafva anbud blifvit
gjorda och detta till mycket höga belopp.
Medan jag har ordet, vill jag nämna hvilka föremål, som nu
finnas qvar; det kan möjligen intressera Kammaren att veta detta.
Jag har gjort upp en liten förteckning, som jag skall bedja att få
uppläsa för Herrarne.
Först vill jag likväl nämna, att det af Linné bebodda huset på
Hammarby är i ganska godt stånd, hvad beträffar väggar och tak.
Hvad härefter angår lösegendomen, så innehålla rummen i nedra
våningen inga möbler, som tillhört Linné, men i otta våningen finnas
4 rum, af hvilka 2 äro möblerade alldeles på samma sätt, som under
Linnés lifstid. 1 det yttre af dessa rum finnas åtskilliga möbler,
stolar och bord samt åtskilliga porträtt, såsom af Linné såsom brudgum
med sin brud, Linné såsom äldre man, Linnés barn o. s. v, I det
inre rummet finnes en säng samt ett litet bord, på hvilket senare
finnas upplagda åtskilliga småsaker, som tillhört Linné och af honom
begagnats, och deribland en ytterst dyrbar servis af ostindiskt porslin,
hvarå finnes afbildad Linnsea borealis. Detta är det hufvudsakligaste
af den lösegendom, som ännu finnes qvar vid Hammarby. Föröfrigt
ber jag att få instämma med den näst föregående talaren. Äfven
af mig kändes, då jag besökte Hammarby, en helig vördnad vid
åtanken af den store man, som der lefvat och verkat och om hvilken
allt hvad jag såg så lifligt erinrade mig. Jag ber att på det var¬
maste få förorda bifall till Utskottets hemställan.
Herr Johan Jönsson: Det torde icke behöfva spillas många
ord i en sådan fråga som denna. Men jag kan icke hjelpa, att jag icke
blifvit öfvertygad om lämpligheten af, att staten inköper detta gamla
trähus, som nu stått i 116 år, sedan Linné bebodde detsamma, och
som kanske hade stått lika länge, innan han blef egare deraf. Det
skulle således medföra icke obetydliga kostnader att reparera och
underhålla detsamma; och att staten skulle åtaga sig detta, kan jag
icke finna vara skäl, fastän jag icke heller vill underskatta, minnet af
den ädle mannen. Om något finnes qvar af hans lösegendom, som
kan vara värdt att taga vara på, så kan ju staten inköpa detta och
derföre anser jag vara bäst att åt Kongl. Maj:t öfverlemna frågan
på sätt jag i min reservation föreslagit.
Herr Lasse Jönsson: Det är visserligen ganska vågadt att
uppträda med yrkande om afslag, då ett sådant yrkande, efter hvad
det ser ut här, kanske kommer att tolkas såsom ett bevis på, att
Lördagen den 11 Maj, e. m
11
N:o 57.
icke äfven jag skulle vilja ära minne! af den store Linné. För min
del kan jag dock icke finna annat, än att just Utskottets eget reson-
nement innebär det bästa skälet för ett afslag. Hvarken i motionen
eller i Utskottets betänkande finnes något bevis anfördt för att den
ifrågavarande lösegendomen verkligen tillhört Linné och icke heller
hvilka kostnader inköpet af denna egendom skulle komma att med¬
föra. Dessutom resonnerar, som jag nyss nämnde, Utskottet sjelft,
enligt min tanke, fullkomligt rigtigt, då det säger, att sett återupp¬
rättande å Hammarby af ett museum Linnéanum, sådant detta under
Linnés lifstid betans, skulle otvifvelaktigt, vara förenadt med vida
större svårigheter, än motionären tyckes förutsätta och torde äfven
med de största ansträngningar endast på ett högst otillfredsställande
sätt kunna åvägabringas, såvida icke de Linnéanska samlingarna till
någon större del kunde från England få återköpas, något som lärer
vara föga sannolikt och ej heller blifvit af motionären ifrågasatt.» — ■—
((Mindre välbetänkt torde det äfven få anses vara att på landsbygden,
fullkomligt afskildt från andra vetenskapliga samlingar, förlägga ett
museum, för hvars upprättande och framtida vård flere olika och stora
förmågor skulle tagas i anspråk.» Klart är ju att Linnés minne i
allt fäll icke kan do ut bland svenska folket. En minnesvård finnes
ju redan vid Råshult, hans födelseort, och nu är det äfven meningen
att här i hufvudstaden resa hans stod, och dertill har medel insam¬
lats från alla landsändar. Hvarje tänkande menniska vet väl, hvad
Linné varit för vårt land, utan att man derför behöfver resa till en
aflägsen landsort, der han någon tid haft sin bostad. Jag kommer
således af alla skäl att motsätta mig, att egendomen förvärfves af
staten, helst icke ens motionären vågat påstå, att de träd och växter,
som nu kunna finnas på Hammarby verkligen blifvit planterade af
Linné. Jag yrkar afslag åt betänkandet.
Herr Casparsson: Jemte det jag till alla delar instämmer med
den ärade motionären i afseende å önskvärdheten af att svenska
staten måtte förvärfva återstoden af den store naturforskarens
qvarlåtenskap, ber jag, att, då den förmodan bär blifvit framkastad,
att den nuvarande innehafvaren af denna qvarlåtenskap möjligen
skulle i sin önskan att åt staten öfverlåta densamma ledas af eko¬
nomiska beräkningar, mot en dylik förmodan få nedlägga en allvarlig-
gensaga. Jag känner mannen tillräckligt för att kunna försäkra, att
en sådan beräkning som den antydda är för honom fullkomligt främ¬
mande. Hade han dylika beräkningar, vore ju för honom ingenting
lättare än att med förbigående af svenska staten afyttra lösegendo¬
men till utlandet, ty der — särdeles i England — noteras de Linné¬
anska samlingarna till mycket hög kurs. Jag är fullt förvissad, att
han på detta sätt skulle kunna inhösta en vinst vida större, än om
denna qvarlåtenskap nu af svenska staten förvärfvas till det pris,
som af motionären föreslagits. Sjelf har jag också frågat honom,
huruvida han önskade, att staten skulle inköpa egendomen, och han
förklarade då, att han visserligen icke hade någonting deremot, sär-
skildt med hänsyn dertill att han sjelf är kommen till framskriden
ålder och det eljest kunde hända, att den efter hans död komme att
Om förvärf¬
vande åt
staten af
egendomen
Hammarby.
(Forts.)
Nm> 57.
12
Lördagen den 11 Maj. e. m.
Om förvärf¬
vande åt
staten af
egendomen
Hammarby.
(Forts.)
förskingras; men någon brinnande önskan att få aflåta egendomen
tror jag alls icke hos honom förefinnes. Jag bar ansett mig skyldig
att lemna dessa upplysningar och ber i öfrigt att få instämma med
Herr Danielsson.
Herr Wieselgren: Då jag nyss hörde en talare yttra, att det
icke skulle ligga vigt uppå, om staten egde det ställe, der Linné
lefvat, eller att det icke betydde något, i hurudant skick detta ställe
befunne sig, ity att Linnés minne likaväl icke utdoge, upprann för
mig minnet af en tilldragelse, som blifvit mig berättad af en person,
hvars trovärdighet för mig är höjd öfver allt tvifvel. Det hände för
något mer än 50 år sedan, att en bekant engelsman, öfverste Hcn-
neker, besökte Sverige för att se de ställen, der Linné tillbringat sina
dagar. Tillsammans med ej mindre den person, som för mig omtalat
ifrågavarande händelse, än äfven några andra personer begaf sig vår en¬
gelsman en dag från Upsala till Hammarby. Då de beträdt vägen, som
leder upp till byggnaden, der Linné haft sin bostad, blottade Henne-
ker sitt hufvud;* och då de andra, utan att förstå anledningen hvarför
han så gjorde, förvånade sågo på honom, vände han sig till dem lika
förvånad och frågade: Motten I icke edra huf vriden, när Ileträden den
mark, hvilken Linnés fot en gång har trampat ?n> Då en utländing, en
främling, kunde hysa en sådan vördnad för den mark, som trampats af
Linné, synes det mig, som om det icke skulle vara så ur vägen som
talaren å Blekingebänken nyss tycktes vilja antaga, att vi svenskar,
Linnés landsmän, också hysa någon vördnad för denna mark, och
bereda någon helgd åt densamma. Det var med synnerligt stor glädje
jag hörde »en man af folket» — jag lägger särskildt vigt på detta
ord, ty jag vet, att Herr Danielsson, på hvilken jag syftar, älskar att
anses såsom sådan —tala på det sätt han gjorde för bifall till Utskot¬
tets förslag, och jag skall be att i allo tå instämma med honom.
Herr Liss Olof Larsson: Det torde kanske vara något vå-
gadt att uppträda i denna fråga, då man icke kan bifalla Utskottets
betänkande, der det förordas en skrifvelse i syfte att få utredt, huru¬
vida och på hvad vilkor Linnés fordna bostad med derå befintliga
från den stora vetenskapsmannens tid qvarvarande lösegendom må
kunna åt staten forvärfvas. För min de! kan jag endast biträda den
del af betänkandet, som öfverensstämmer med reservanternas förslag,
eller att skrifvelsen må afse endast lösegendomen, ty jag anser, att
då svenska folket, som vi alla veta, hyser stor vördnad för de saker,
som kunna finnas qvar efter den store mannen, det väl torde vara lämp¬
ligast, att dessa saker vårdas, der de både kunna vara bäst förva¬
rade och lättast tillgängliga för den stora allmänheten att beses, så¬
som uti nationalmuseum här i Stockholm. Jag föreställer mig nem¬
ligen, att det torde bli ganska få, som komma i tillfälle att begifva
sie: till Hammarby och der beskåda dessa saker. Jag tror, att man
på det sätt, som jag nämnt, lika väl skall kunna bevara minnet af
Linné, särdeles som, ifall Utskottets förslag ledde till något resultat,
sannolikt endast få komma i åtnjutande af glädjen att fä se dessa
minnesvärda saker. Det torde dessutom böra tagas i betraktande,
13
N:o 57.
Lörditgen den 11 Maj, e. m.
att, om sjelfva egendomen inköpes, detta likasom sedermera under- Om förvärf-
hållet af densamma komme att medföra betydliga kostnader, som vande åt
naturligtvis än ytterligare blefve ökad genom aflöningen åt den per-
son, som finge åt sig uppdraget att hafva tillsyn å( egendomen. På Sammariy,
grund af hvad jag sålunda anfört får jag yrka afslag å Utskottets
betänkande och bifall till reservanternas förslag.
Häruti förenade sig Herr ./. Enckzon.
Herr Key: Man tyckes under diskussionen helt och hållet hafva
förbisett hvad Utskottet egentligen tillstyrkt. Detta innebär ingen¬
ting annat än en skrifvelse; att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kong! Maj:t anhålla, det Kongl. Magt täcktes låta utreda, »dels om
och på hvad vilkor den del af egendomen Hammarby, belägen i
Danmarks socken och Waksala härad af Upsala län och fordom till¬
hörig Archiatern Carl von Linné, som upptages af Linnéanska bo¬
ningshuset och museibyggnaden jemte den dem omgifvande parken,
till så stort område lokala och öfriga omständigheter betinga, tillika
med de nämnda byggnaderna samt, i förening dermed, den å stället
befintliga fordom Linné tillhöriga lösegendomen må kunna åt staten
förvärfvas, dels ock, för den händelse att svårigheter eller hinder skulle
möta för jordlägenhetens och byggnadernas afsöndrande från egen¬
domen, om och på hvad vilkor den Linnéanska lösegendomen ä
Hammarby ensamt för sig kan af staten fä inköpas samt att i begge¬
dera fallen låta förslag härom en kommande Riksdag föreläggas.»
Innebär nu detta, rnine Herrar, verkligen så mycken anledning till
fruktan att vi skulle ådraga oss allt för stora kostnader? Jag tror
dessutom, att, om vi för en stund vända oss bort från dagens stri¬
der och egna en hågkomstens och erkänslans gärd åt ett åt våra
största minnen, det skall bekomma oss alla godt. Vi kunna med allt
skäl lyssna till den förste talarens vältaliga ord och besluta den
skrifvelse, som Utskottet föreslagit — vi som eljest till Kongl. Maj:t
frikostigt aflåta skrifvelser om likt och olikt, än om det ena och än
om det andra.
Mine Herrar, just i år hafva Linnéfester firats i alla land, sä
långt civilisation och bildning sträcka sig. Månne det då icke kunde
vara skäl att äfven Sveriges riksdag lemnade sin tribut åt firandet
af detta minne? Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Rydin: Jemte det jag i allo instämmer med Herr Key,
ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att i det stadium frå¬
gan nu befinner sig, då man icke begär annat än en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, det väl skulle se något besynnerligt ut, om Andra Kam¬
maren vägrade sitt bifall dertill, att en undersökning anställes, på
hvilka vilkor den store mannens qvarlåtenskap skulle kunna för-
värfvas åt staten Dessutom ber jag med anledning af Herr Diss
Olof Larssons yttrande att fä erinra, att det alls icke är detsamma
att uppställa qvarlåtenskapen i ett museum, eller bibehålla den på
den plats der Linné bott och verkat. Ty endast der kan den fullt
N:o 57.
14
Lördagen den 11 Maj, e. in.
Om förvärf- ingifva den vördnad som mannen Linné tillkommer, vid detta Ham-
vande åt marby, dit lärjungar från hela verlden samlats för att åhöra Linnés
egendomen resningar, och dit ännu främlingar vallfärda från alla länder.
Hammarby.
(Forts.) Herr B rutin: En talare på skånebänken Herr Lasse Jönsson
tycktes finna en viss motsägelse emellan Utskottets i detta betän¬
kande anförda motivering och det slut, hvartill Utskottet kommit;
men jag vågar tro att detta beror derpå, att han icke med tillräck¬
lig uppmärksamhet genomläst betänkandet, ty i sä fall tror jag näppe¬
ligen han skulle kommit till en sådan åsigt. De rader i Utskottets
betänkande, som han uppläste och åberopade, hafva nemligen afseende
på förslaget om upprättande på Hammarby af ett museum Linnseaum,
sådant som det fäns under Linnés lifstid. Något sådant anser Ut¬
skottet numera icke vara möjligt och det är denna sin åsigt som
Utskottet motiverar vid de af Herr Lasse Jönsson citerade orden.
Han gick till och med så långt, att han frågade, om man verkligen
kunde bevisa, att de ifrågavarande byggnaderna verkligen egts och
bebotts af Linné. Att framlägga några bevis i sådant afseende har
man verkligen ansett öfverflödigt, dä Utskottet ansett saken vara
satt utom allt tvifvel. Samme talare påstod äfven, att många träd
och växter icke vid Hammarby skulle finnas qvar sedan Linnés tid.
Derom uttalar sig dock Utskottet i ganska bestämda ordalag, som
jag sedan skall be att få uppläsa. Innan jag det gör, vill jag dock
med ett par ord söka bemöta Herr Liss Olof Larsson. Han sade sig
nemligen vilja bifalla endast sista momentet af Utskottets hemställan
eller att undersökningen skulle afse om och på hvad vilkor den
Linnéanska lösegendomen å Hammarby ensamt för sig kunde få af
staten inköpas för att med något statens museum införlifvas. Der¬
igenom skulle, enligt talarens åsigt, de blifva mera tillgängliga för
svenske män. Det kan väl hända att så blefve fallet, men, som
Herr Wieselgren redan nämnt, Hammarby besökes icke blott af sven¬
skar, utan jemväl ocii kanske mera af utländingar, som veta att
till dess fulla värde uppskatta hvad Linné uträttat. Herr Wieselgren
talade om ett exempel, en engelsman, men detta exempel är allde¬
les icke enstaka, utan till Hammarby vallfärda en mängd utländin¬
gar. _ Jag ber nu att få återgå till Herr Lasse Jönssons anmärkning
och i sådant afseende uppläsa några rader af Utskottets betänkande.
Utskottet säger nemligen: »Någon lämpligare plats härför än just
Hammarby, som med sina ännu i oförändradt skick sedan Linnés
tid kvarstående byggnader och med i dess park ännu fortlefvande,
af Linné med egna händer planterade växter utgör det största och
värdefullaste bland alla oss återstående minnen af den store mannen,
lärer väl knappt kunna tänkas.» Der har Utskottet i få ord uttalat
hvad Hammarby är och kan blifva, nemligen den lämpligaste för¬
varingsorten för allt hvad ännu återstår af den store mannens qvar¬
låtenskap; och jag bär icke något vidare att tillägga, utan anhåller
om bifall till Utskottets hemställan.
Friherre Leijonhulvud: Jag vill endast med ett par ord be¬
möta Herr Liss Olof Larssons anmärkning, att man borde för statens
15
N:o 57.
Lördagen den 11 Maj, e. m.
rakning inköpa lösörena, men icke sjelfva platsen. Det är ju en
högst väsentlig skilnad om dessa lösören förvaras på den nuvarande
platsen, hvarest de på ett vida mera fullständigt sätt bevara minnet
af Linné, än om de flyttas till ett arkeologiskt museum och der upp¬
ställas bland eu massa märkvärdiga saker, af Indika en stor del äro
mera lysande och mera i ögonen fallande. Den stora allmänheten
skulle då helt säkert skänka vida större uppmärksamhet åt dessa
senare. Det är platsen och de derstädes qvarlemnade lösörena efter
Linné, som i förening utgöra något märkvärdigt och sevärdt, emedan
de gifva eu klar och lefvande föreställning om den store mannens
lefnadssätt och vanor. Och derföre vore det i högsta grad olämpligt
att flytta lösörena från sin nuvarande plats. Jag yrkar bifall till
Utskottets förslag.
Herr C. A. Larsson: Då ingen föregående talare nämnt det
hufvudsakliga skälet, hvarföre man borde bifalla en motion, sådan
som denna, vill jag fästa uppmärksamheten på, att, om vi nu bifalla
allenast de två reservanternas förslag, så skulle vi begå ett lika lum-
pet fel, som våra förfäder på den tid Linné lefde. Det är hårresande
att läsa i motionen, huru en sådan man som Linné kunde handteras
af Sveriges dåvarande regering och folk. Han tick visserligen löfte
om en nationalbelöning, men det löftet uppfylldes icke bättre, än
att han, som hade kämpat eu del af sitt lif i fattigdom och elände,
gick miste om den nationalbelöning, hvaraf han gjort sig förtjent.
För att gifva detta våra förfäders beteende cn örfil, borde vi derföre
visa, att svenska folket i våra dagar står på en högre grad af civili¬
sation än då. Jag har flere gånger påmint Herrarne om, huru omöj¬
ligt det är i våra dagar, då man söker plugga in i en och samma
skalle allt möjligt vetande, att påträffa en enda sådan personlighet
som en Tegnér, en Linné med flera. Derföre böra vi sätta så myc¬
ket större värde på desse män, som verkat godt för fosterlandet;
och detta böra vi visa genom att hedra de store männens minne.
Af detta skäl lägger jag min röst för bifall till Utskottets förslag.
Herr Åke Andersson: Då man uppför ett hus för att deri
bevara dyrbarbeter, bör man tillse, att huset blifver sådant, att det
kan motsvara detta ändamål Jag skulle icke hafva något emot Ut¬
skottets förslag, om den ifrågavarande byggnaden vore af tegel och
lera i stället för trä och derigenom varit mera brandfri. Men då
det är ett gammalt trähus; kan jag icke gå in på förslaget. Jag-
tycker, att det vore bättre för så vidt lösöreboet eller någon del deraf
anses vara åt något särdeles antiqvariskt värde köpa in detta och
förvara det på ett sådant ställe, der det kan vara i behåll. Vill sta¬
ten derjemte köpa in huset, så må det blifva en affär för sig, men
lösöreboet anser jag böra i hvilketdera fallet som helst flyttas till
ett säkrare förvaringsrum. Jag kan derföre icke komma längre än
till bifall af Herrar Erickzons och J. Jönssons reservation.
Om förvärf¬
vande åt
staten af
egendomen
Hammarby.
(Forts.)
Herr Granlund: Icke kunde man gerna ana, att i denna Kam¬
mare skulle komma att höjas någon röst emot den föreliggande mo-
Nso 57.
16
Om förvärf¬
vande åt
staten af
egendomen
Hammarby.
(Forts.)
Lördagen den 11 Maj, e. m.
tionen. Det är icke alla folk förunnadt att ega sådana stora och för-
tjenstfolk! män som den, om hvilken nu är fråga, och hvars minne
man vill ära. Det har af den nästföregående talaren blifvit sagd!,
att byggningen vid Hammarby bort vara af sten, lera eller hvad
han menade för att kunna tjena till förvaringsställe för Linnés lös¬
ören och att det såsom trähus ej förtjenar att göra uppoffringar på
eller underhålla detsamma. Jag vill då hemställa till honom och
dem af Kammarens ledamöter, Indika besökt Tegnérs hus i Lund, om
de icke vid inträdet i detta lilla anspråkslösa trähus känt sig hög¬
tidligt stämda vid tanken på, att den store mannen der lefvat och
verkat. Det blifver icke samma förhållande, om man flyttar den
qvarvarande lösegendomen till en plats, som sjelf icke liar några
minnen om personen med sig förenade. Sådane män som Linné fö¬
das icke en på seklet; och det vore icke Andra Kammaren värdigt
att utslå motionärens framställning om att för framtiden bevara den
store mannens tillhörigheter och bostad. Jag yrkar bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr P. N. Bergström: Jag begärde ordet hufvudsakligen med
anledning af Herr Ake Anderssons yttrande, att han icke skulle hafva
något emot att inköpa den bostad der den gamle Archiatern Linné
lefvat, derest huset varit af sten i stället för trä, såsom nu är för¬
hållandet. Det är en sanning, hvad Herr C. A. Larsson nyss yttrade,
att nemligen våra förfäder icke behandlade mannen på ett sådant
sätt, att han egde penningar, hvarmed han kunde vid sitt kära Ham¬
marby förskaffa sig en byggnad af sten. För dem, som i dag be¬
söka det ställe, der denne man existerat, lefvat och vistats, der han
med sin lärdom samlade omkring sig discipel- icke allenast från
fäderneslandet utan äfven från flere främmande länder, är det nu en
glädje att kunna säga: »Vi hafva sett stället sådant det såg ut på
Linnés egen tid.» Då nu Sverges invånare bidragit till att åt
denne store man uppresa eu bildstod inom hufvudstadens område
och då^ Stockholms stad åtagit sig att ensam betala sockeln till denna
stod, så frågar jag: kan icke svenska folket bekosta det lilla hvarom
här är fråga. Jag kan försäkra eder, mine Herrar, att den nuva¬
rande egaren af Hammarby icke utbjudit till salu vare sig egen¬
domen eller Linnés efterlemnade lösören. I egenskap af slägtinge
till den bortgångne Archiatern har han af pietet bibehållit allt på
samma sätt, som det var på Linnés tid. Men då jag sist talade med
egaren till Hammarby, yttrade han: »Min ålder är långt framskriden;
jag skall kanske snart gä bort; hvem skall då bevara dessa kära
minnen för vårt älskade fosterland?» Här är ju icke fråga om, att
staten skall inköpa hela egendomen Hammarby, utan blott de loka¬
ler, de hus, inom hvilka Linné egentligen verkat och der han af sin
lärdom kringspridt vishet åt alla dem, som besökte honom. Och jag
kan derföre icke föreställa mig annat, än att denna Kammares leda¬
möter — man må nu vara af olika åsigter i många fäll ■— då här
är fråga om att vörda ett fosterländskt minne, som gjort heder åt
svenska namnet i en förfluten tid och som ännu klingar kring hela
den civiliserade jorden, skola gifva sina röster åt detta förslag.
17
N:o 57.
Lördagen den 11 Maj, e. m.
Herv Åke Andersson: Jag vill blott hemställa till den siste
talaren, om han icke vill medgifva, att trähus äro mer utsatta för
eldfara än stenhus.
Herr IIhr: Jag vet icke hvad vi diskutera, hvad vi språka om.
Yi vilja ju alla detsamma, ty jag för min del kan icke finna någon
skilnad mellan Utskottets och reservanternes förslag. Och eftersom
Herr Åke Andersson är sä rädd för, att huset skall brinna upp, så
låtom oss sätta ett stenhus omkring det gamla trähuset; det vill jag.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de meningar, som derunder
förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner dels på bifall till Ut¬
skottets hemställan, dels på afslag derå, dels ock på yrkandet att,
med afslag å Utskottets hemställan, det förslag måtte antagas, som
Herrar J. Erickzon och J. Jönsson i sin vid utlåtandet fogade reser¬
vation framstält; och faun Herr Talmannen den förstnämnda proposi¬
tionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef emellertid
begärd. I anledning häraf och för bestämmande af kontrapropositio ¬
nen upptog Herr Talmannen ånyo de öfriga yrkandena, af hvilka
det på afslag nu förklarades hafva flertalets röster för sig. Men äf¬
ven angående kontrapropositionen äskades votering, hvadan eu så ly¬
dande omröstningsproposition först uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen antager yr¬
kandet om afslag å Utskottets hemställan, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren till kontraproposition i nämnda vo¬
tering antagit yrkandet om bifall till Herrar J. Erickzons och Johan
Jönssons reservation.»
Den omröstning, som företogs enligt denna proposition, visade
107 ja mot 50 nej; och erhöll alltså propositionen för hufvudvoterin¬
gen följande lydelse:
Den, som bifaller hvad Första Tillfälliga Utskottet hemstält i
utlåtandet N:o 10 (i samlingen N:o 31), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o <57.
Om förvärf¬
vande åt
staten af
egendomen
Hammarby.
(Forts.)
2
N:o 57.
18
Lördagen den 11 Maj, e. m.
Om förvärf- I den senare voteringen röstade 109 ledamöter ja mot 47, som
vande åt röstade nej; i följd hvaraf Kammaren bifallit Utskottets hemställan;
en endom en och sk“lle> jemlikt 63 § Riksdagsordningen, detta beslut genom ut-
Hammarby. drag af protokollet Medkammaren delgifvas.
Om förän- Företogs till afgörande Lag-Utskottets utlåtande N:o 38, i anled-
drade bestäm- ning af återremiss af Utskottets utlåtande, Ko 27, öfver Kong! Maj:ts
Tnäelltokar- llådi8'a proposition angående förändrade bestämmelser rörande kloc-
nes aflöning, karnes aflöning.
Första Kammaren, som godkänt 2:dra, 3:dje, 4:de, 8;de, 9:de och
10:de punkterna af utlåtandet Ko 27, hade till Utskottet återförvisat
öfriga delar af samma utlåtande; och hade utlåtandet i sin helhet
blifvit af Andra Kammaren återförvisadt; vid hvilket förhållande
Utskottet föreslagit ärendet till förnyad behandling samt på anförda
skäl, och med särskild anmodan till Andra Kammaren att i fråga
om de här ofvan nämnda, af Första Kammaren godkända punkterna
tätta beslut i öfverensstämmelse med Utskottets förra förslag, hemstält:
»att Riksdagen, med förklaring, att Kongl. Maj:ts nådiga propo¬
sition i ämnet icke kan i oförändradt skick bifallas, måtte för sin
del godkänna följande bestämmelser angående klockarnes aflöning:
att hvarje församling skall, inom tre år från det författning i
ämnet varder utfärdad, å kyrkostämma verkställa reglering af kloc¬
karens löneförmåner med iakttagande af bär nedan meddelade före¬
skrifter;
att, der klockare tjenst är med organistbefättning förenad, regle¬
ring af båda lönerna skall samtidigt ske;
att lönen bör bestämmas i skäligt förhållande till omfattningen
af klockarens tjenstegöromål samt beräknas så, att alla offer och af-
gifter för särskilda förrättningar upphöra;
att klockaren bibehålies vid rätt till boställe eller annan jord,
som blifvit honom på lön anslagen, dock att afkastningen af bo-
ställsjorden må i lönen inberäknas, så vidt hinder ej möter af sär¬
skild! meddelade föreskrifter;
att hvad utöfver nämnda afkastning erfordras till klockarens af¬
lönande skall af församlingen utgöras i penningar;
att klockarelön skall utgöras efter den för rösträtt å kyrko¬
stämma stadgade grund, med rättighet för församlingen att låta nå¬
gon mindre del af lönen utgå med viss afgift, ej öfverstigande tjugu
öre för man och tio öre för qvinna, af hvarje person, som erlägger
mantalspenningar;
att klockaren eller kyrkoherden eller den, som under ledighet
bestrider klockaretjensteu eller förvaltar kyrkoherdeembetet i för¬
samlingen, må, derest församlingen bestämt klockarelönen till lägre
belopp, än det, hvartill den dittills lagligen uppgått, öfver beslutet
anföra besvär i den ordning, som för klagan öfver kyrkostämmas
beslut i allmänhet är föreskrifven;
att löneregleringens tillämpning inträder vid det ombyte åt kloc¬
kare, som eger rum näst ettet det beslutet om löneregleringen vun-
19
N:o 57.
Lördagen den 11 Maj, e. m.
nit laga kraft eller deröfver anförda besvär blifvit slutligen af gjorda, Om förän-
derest ej den, som vid nämnda tid innehar klockare^ ensten, med- träde bestam-
gifver, att regleringen må vinna tillämpning redan under hans TndTliockar-
tjenstetid; ( , nes aflöning.
att i afseende på uppbörd och utbetalande till löntagaren af för- (Forts.)
samlingens afgifter till klockaren skall gälla hvad i nämnda hänseen¬
den är stadgadt angående presterskapets löneinkomster; samt
att i församling, der lönereglering i öfverensstämmelse med dessa
grunder blifvit verkstäld och begynt tillämpas, hittills gällande före¬
skrifter angående klockarelönens utgörande skola upphöra att lända
till efterrättelse, samt församlingen ega att, derest enligt nämnda
föreskrifter klockaren uppburit helgonskyld, använda denna till kyrko-
tjenstens uppehållande och folkundervisningens behof.»
Med förbigående tills vidare af inledningen till Utskottets hem¬
ställan, skedde först föredragning af
lista bestämmelsen,
som godkändes.
2:dra—5:te bestämmelserna:
Blefvo äfven godkända.
Ode bestämmelsen:
Efter föredragning häraf yttrade
Herr Adlercreutz: Herr Grefve och Talman! Jag anhåller, att
Första Kammarens beslut i denna punkt måtte varda uppläst, och
att iag sedermera återfår ordet.
Enligt Herr Adlercreutz’ begäran, upplästes Första Kammarens
ifrågavarande beslut, hvilket var så lydande:
»att klockarelön på landet skall till utgörande fördelas med halfva
beloppet på fäst egendom efter dess fyrktal och med återstoden på
församlingens samtlige medlemmar efter den för rösträtt å kyrko¬
stämma stadgade grund.»
Derefter lemnades ordet ånyo till
Herr Adlercreutz, som anförde: Herr Grefve och Talman!
Mine Herrar! Då det af Första Kammaren fattade beslut öfverens-
stämmer med mina åsigter om det råtta, hvarjemte det nära ansluter
sig till Kongl. Maj:ts proposition i frågan, hemställer jag, att Kam¬
maren måtte med' afslag på Utskottets betänkande i denna punkt
godkänna det af Första Kammaren fattade, nyss upplästa beslut.
Friherre Nordenfalk: Herr Grefve och Talman! Mine Her¬
rar! Som Kammaren nyss hörde, har Första Kammaren i denna
N:o 57.
20
Lördagen den 11 Maj, e. in.
Om förän- sjette punkten bland annat gjort den ändringen, att den för sin del
bestärnine].sen om den personliga afgiftens utgörande. Då
ende Uochar- '7° aterremissen förra gången, när frågan här behandlades, flere af
nes aflöning. Kammarens. ledamöter sa väl som undertecknad yttrade sig i detta
(Korta.) sylte, har jag vidblifvit den reservation, jag emot betänkandet i
denna punkt togpmig friheten afgifva, och jag får på de grunder, jag
da angaf, hemställa, att Kammaren behagade bifalla sjette punktens
fdista del med uteslutande af det som rörer den personliga afgiften
och lydande sålunda: satt klockarelönen skall utgöras efter den för
rösträtt å kyrkostämma stadgade grund.»
Herr Nils Pettersson Frågan om reglering af klockare¬
lönerna må få hvilken utgång som helst, så anser jag dock att
Kammaren bör bifalla det förslag Utskottet här framlagt. Man
må säga hvad man vill angående den oftavförekommande tvistefrågan,
huruvida vissa afgifter böra utgå efter fyrk eller andra beskattnings-
gruoder, näppeligen något fall är så lämpligt att helt och hållet
tillämpa grundsatsen om bidragens utgörande efter fyrk som detta.
Jag åberopa!- i detta hänsende de skäl Utskottet anfört.
Jag vill icke upptaga Kammarens tid med att ingå på någon
vidare granskning af denna fråga, ty det torde vara klart, att det af
Utskottet i denna punkt framlagda förslag är det mest som sam-
manjemkningsförslag lämpliga. Skulle icke Utskottets förslag oför-
ändradt vinna bifall, må hela frågan hellre falla. Jag yrkar bifall
till hvad Utskottet i denna punkt föreslagit.
Härmed var öfverläggningen slutad. Etter att hafva gifvit pro¬
positioner, i enlighet med de meningar som förekommit, dels då bi¬
fall till Utskottets förslag i oförändradt skick och dels på de olika yr¬
kanden, Herr Adlercreutz och Friherre Nordenfalk framstält, förklarade
Herr Talmannen sig anse den förstnämnda propositionen vara med öf¬
vervägande ja besvarad. . Votering begärdes, i anledning hvaraf, och
sedan till kontraproposition antagits yrkandet på bifall till Första
Kammarens i ämnet fattade beslut, en omröstningsproposition af föl¬
jande lydelse uppsattes, justerades och anslogs:
Den. som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i 6:te bestämmel¬
sen af utlåtandet N:o 38,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren med afslag å Utskottets hemställan
beslutat, att klockarelön på landet skall till utgörande fördelas med
halfva beloppet på fast egendom efter dess fyratal och med återsto¬
den på församlingens samtliga medlemmar efter den för rösträtt å
kyrkostämma stadgade grund.
Lördagen den 11 Maj, e. m.
21
N:o 57.
ne,) i
Voteringen, i vanlig ordning verkstäld, utföll med 86 ja mot 47
varande alltså Utskottets hemställan bifallen.
Beträffande 7:de bestämmelsen anförde:
Om förän¬
drade bestäm-
melser angå¬
ende klockar-
nes aflöning.
Herr Hseggström: Beträffande deri nu föredragna 7:de punk¬
ten, kan jag för min del icke finna att den står i öfverensstämmelse
med den nyss antagna tredje punkten. I sistnämnda punkt heter
det nemligen, att lönen bör bestämmas i skäligt förhållande till om¬
fattningen afklockarens tjenstegöromål, men i sjunde punkten, såsom
Utskottet formulerat den, heter det att klagan får föras, derest för¬
samlingen bestämt klockarelönen till lägre belopp än det, hvartill den
dittills lagligen uppgått; och således skulle i sådana församlingar,
der t. ex. klockarens göromål äro ungefär lika med noll, men lönen
uppgår till tusentals kronor, såsom förhållandet är i vissa kustför¬
samlingar i Westerbottens och Norrbottens län, i Indika klockaren
har mellan 2,000 och 3,000 kronor i lön, församlingarne icke vara
berättigade att vid en blifvande lönereglering, ehuru klockarens gö¬
romål äro obetydliga, nedsätta lönen till rimligt belopp, oaktadt just
i tredje punkten säges, att lönerna böra bestämmas i skäligt för¬
hållande till göromålen. Det kan icke vara rim och reson i detta.
Naturligtvis kan det icke vara fråga om att nedsätta lönerna för de
nuvarande tjenstinnehafvarne. De få väl behålla de nuvarande lö¬
nerna; men det må väl vara församlingarne obetaget att, då tjen-
sterna blifva lediga, tillämpa den nya regleringen så, att lönerna blifva
satta i ett rimligt förhållande till göromålen. I Utskottets utlåtande
N:o 27 var föreslaget följande, och det tycker jag låter rimligt: »att
klockaren eller kyrkoherden eller den, som under ledighet bestrider
klockare^ensten eller förvaltar kyrkoherdeembetet i församlingen, må,
derest han finner församlingens beslut angående klockarelönens belopp
icke öfverensstämma med här ofvan omförmälda grunder, öfver beslutet
anföra besvär i den ordning, som för klagan öfver kyrkostämmas
beslut i allmänhet är föreskrifven.-» I samma utlåtande har Utskot¬
tet föreslagit tredjepunkten alldeles lika lydande med den vi nyss anta¬
git; men sjunde punkten i utlåtandet N:o 27 stod i öfverensstämmelse
med tredje punkten, medan, såsom sjunde punkten nu är föreslagen,
det vid inträffande ledighet blir omöjligt att nedsätta lönerna, äfven
om lönerna äro aldrig så stora och göromålen aldrig så små.
På dessa i korthet anförda skäl yrkar jag för min del afslag å
den nu föredragna sjunde punkten och bifall till samma punkt, sådan
den lydde i utlåtandet N:o 27.
Herr Talman, då jag hör flere omkring mig önska, att jag skall
ändra mitt yrkande och icke är ledsen för det heller, så yrkar jag i
stället rent afslag.
Herr Lasse Jönsson instämde med Herr Hseggström.
Herr Bäckström: Jemte det jag instämmer i Herr Hseggströms
yrkande om rent afslag af det föredragna momentet, får jag nämna
att jag för min del icke kunnat finna annat, än att man vid affat-
N:o 57.
22
Lördagen den 11 Mai, e. m.
Om föran- tandet af detta 7 mom. icke alls synes kafva afsett att göra någon
dradt bestäm- reglering af klockarnes löner, enär enligt detsamma ingen klockare
MdTidoTkar- skulle kunna få mindre aflöning än förut, äfven om hans inkomster
nes aflöning, hittills uppgått till 2 å 3000 kronor. Mig synes det vara orimligt
(Forts.) om icke löneförmånerna finge lämpas efter göromålens mängd ock
beskaffenhet, och om således icke nedsättning i lönen finge ske på
sådana ställen, der kloekarne hafva endast obetydligt att göra. Om jag
blifvit rigtigt underrättad, har Första Kammaren redan afslagit detta
moment. Skulle jag emellertid häruti hafva misstagit mig, kunde
jag möjligen förena mig med dem, som yrkat bifall till motsvarande
moment 7 i Utskottets betänkande N:o 27, hvilket synes mig vara
lättare att tillämpa än det nu föreslagna. Man kan nemligen tänka
sig, att det finnes en mängd små församlingar, der klockarnes löner
stå i någorlunda jemnt förhållande till deras göromål, och för hvilka
således icke någon nedsättning bör ega rum. Men å andra sidan fin¬
nas äfven många större församlingar, hvarest för närvarande klockar¬
nas löneförmåner, utom sportler af hvarjehanda slag, uppgå till 2
å 3000 kronor, under det att deras göromål äro ganska obetydliga.
Så uppgå till exempel i Pite landsförsamling dessa extra inkomster
till 100 tunnor spanmål, och i Skellefte landsförsamling äro de ännu
större. Efter nu föreslagna grund skulle icke någon reducering till
skäligt belopp i förhållande till klockarnes arbete kunna ega rum.
Detta anser jag orimligt.
Af dessa skäl yrkar jag afslag å detta moment.
Herr Hjelm: Om Utskottets' förslag, sådant det nu föreligger,
blir Riksdagens beslut och vinner Kongl. Maj:ts sanktion, så vore
dermed hela det ändamål, som med denna fråga från början varit
afsedt, förfeladt. Frågan utgick först från de kommuner, inom hvilka
klockarnes lön är orimligt stor. Jag tillhör en af dessa kommuner.
Att församlingarne icke skulle ega rättighet att minska en klockares
lön äfven der den motsvarar inemot lönen för pastor af ett tredje
klassens pastorat, förefaller mig såsom en orimlighet. Jag vill emel¬
lertid icke uppehålla Kammarens tid, utan endast tillkännagifva, att,
då jag med svårighet kan instämma med Herr 1!»eggström, jag med
afslag å Utskottets förslag yrkar bifall til! hvad Utskottet i sitt be¬
tänkande N:o 27 under motsvarande moment föreslagit.
Herr Tliomasson: Jag kan icke annat än gifva Herr Hseggström
rätt deri, att bestämmelsen i 7 punkten står i strid med hvad Kam¬
maren nyss besluta i punkten 3, och att deremellan ligger en uppenbar
inkonseqvens. Följden af dessa båda bestämmelser, om denna punkt
nu antages, skulle nemligen blifva, att, der klockarelönen för när¬
varande är mindre än som svarar emot tjensteåliggandena, den
icke skulle blifva höjd, men att der ett motsatt förhållande eget' rum,
svårighet skulle möta att få den nedsatt. Jag har också reserverat
mig mot Utskottets beslut i denna punkt, ehuru min reservation af
förbiseende ej blilvit. i betänkandet antecknad; och jag begagnar nu
tillfället att iniör Kammaren redogöra för den åsigt, jag inom Ut¬
skottet förfäktat. Jag anser, att, om klockaren fortfarande skall vara
Lördagen den 11 Maj, e. m.
23
N:o 57.
icke blott en kommunens tjensteman, utan äfven en kyrkans tjenare,
så måste man bereda honom garantier, på det att hans ställning och
lön ej må blifva afförsamlingens godtycke beroende. Ett sådant upp¬
fattningssätt står i full öfverensstämmelse med den skrifvelse af 1872
års Riksdag, som föranledt Kong! Maj:ts föreliggande proposition i
ämnet. Deri heter det nemligen: »Bestämmandet af klockares lön
torde lämpligen kunna öfverlemnas åt församlingarne, dock så, att
lagen här, i likhet med hvad angående folkskolelärares aflöning redan
är bestämdt, utstakar vissa gränser på det att församlingarnes skyl¬
digheter härutinnan ej må blifva beroende af det egna godtycket».
Skall man nu stå qvar på denna ståndpunkt, sä synes mig den garanti,
Kongl. Maj:t föreslagit i propositionen (7 punkten) icke vara större
än som erfordras. I likhet med Herr Haeggström anser jag derföre,
att denna punkt i den Kongl. propositionen bör oförändrad bifallas,
i händelse klockare fortfarande skola vara ej blott kommunens, utan
äfven kyrkans tjensteman. Men jag inser ej, att detta förhållande
fortfarande behöfver existera. Jag tror, att klockarebefattningen
mycket väl kan vara en uteslutande kommunal tjenst, och denna
åsigt torde vara allmän både här och i Första Kammaren. I så
fall böra församlingarne efter eget godtfinnande få besluta om klockare¬
lönen, och Riksdagen bör ej då taga någon befattning med denna
löns reglering, utan inskränka sitt åtgörande till att i hvad på honom
ankommer sörja för, att 1081 års förordning varder upphäfd. I
detta afseende ansluter jag mig till den uppfattning Herr Sjöberg
uttalade vid frågans första behandling. Jag tror, att vi närma oss
detta mål, om denna punkt afslås, hvarigenom hela förslaget fäller.
Jag har emellertid ej något yrkande att framställa.
Herr Nils Pettersson: Då Andra Kammaren vid ärendets före¬
dragning förra gången afslog den del af Kongl. Maj:ts proposition,
som afsäg att bereda besvärsrätt åt kyrkoherde och klockare i fråga
om reglering af klockarelön, och det förnyade förslag, Lag-Utskottet
nu framlagt, upptager enahanda stadgande, ehuru i modifierad form,
var det naturligt, att en del af Kammarens ledamöter icke skulle
visa benägenhet att bifalla hvad Utskottet sålunda föreslagit. Men
Herrarne böra erinra sig, att det här är fråga om ett samman-
jemkningsförslag, föranledt genom återremisser från båda Kamrarne;
och ehuru detta förslag ej synes fullt tillfredsställande, tror jag dock,
att de föregående talarne varit för stränga i dess bedömande. De
hafva tolkat det föreslagna stadgandet något annorlunda än hvartill
innehållet gifver anledning. Man har nemligen påstått, att, om det
förslag, Utskottet här framlagt, godkändes och vunne tillämpning,
eu församling skulle vara förhindrad att göra nedsättning i klockare¬
lönen. Visst icke. I fall omständigheterna eljest medgifva en ned¬
sättning, så bör ej ett sådant stadgande utgöra hinder. Vid eu jem¬
förelse af den i det förra förslaget använda ordalydelsen och den nu
begagnade finner man, att Utskottet nu föreslagit en inskränkning
af berörda besvärsrätt till de fall, då församlingen bestämt lönen till
lägre belopp än det, hvartill den dittills lagligen uppgått, men att
dä föreslogs, att besvärsrätten skulle vara oinskränkt och oberoende
Om förän¬
drade bestäm¬
melser angå¬
ende klochar-
nes aflöning.
(Forts.)
N:o 57.
n
Lördagen den 11 Maj, e. in.
Om förän¬
drade bestäm¬
melser angå¬
ende kloeitar-
nes aflöning.
i Forts.)
af, om lönen vid regleringen sattes högt eller lågt. Då vidare uti
föregående punkt, nemligen den 3:dje, föreskrifves, att lönen skall be¬
stämmas i skäligt förhållande till omfattningen af klockarens göromål,
så tror jag, att den, som skall pröfva besvären, först och främst
kommer att taga i betraktande, huruvida den aflöning, klockaren vid
regleringen erhållit, verkligen utgör skälig ersättning för göromålen
och, om så visar sig vara förhållandet, lemnar besvären utan af¬
seende, oaktadt nedsättning af klockarelönen egt rum. Således utgör
icke det föreliggande förändrade förslaget, lika litet som det ur¬
sprungliga, något hinder för, att nedsättning i den gamla klockare-
lönen kan ega rum, i fall densamma utgjorde oskäligt hög ersättning
för klockaregöromålen.
Jag yrkar bifall till förslaget sådant det nu föreligger.
Herr Hjelm: Jag skall återtaga mitt förra yrkande och instämma
med Herr Ilaeggström i det af honom framstälda yrkandet.
Herr Hseggström: På otydliga lagstadganden är ingen brist i
landet. Nu säger visserligen utskottsledamoten Nils Pettersson, att
med afseende å den föredragna punkten någon missuppfattning ej
bör ifrågakomma, emedan densamma naturligtvis kommer att tolkas
efter innehållet i 3 punkten, men för min del sätter jag mera för¬
troende till en annan, lagfaren, ledamot i Lag-Utskottet, som gifvit
mig rätt, derutinnan att 7 punkten icke står i rimligt sammanhang
med 3 punkten.
Jag yrkar fortfarande utslag.
Herr Uhr: Som det varit mig omöjligt att höra hvad de före¬
gående talarne yttrat, så får jag i mitt anförande inskränka mig till
blott och bart antaganden. Hafva de andra talarne yrkat afslag å
punkten, så har jag intet annat att göra än instämma med dem.
Hafva de deremot yrkat bifall dertill, så vill jag anföra mina skäl
för en motsatt åsigt, eller hvarföre jag anser den af Utskottet före¬
slagna bestämmelsen onödig. Är det meningen att säga, att endast
den och den egen rätt att besvära sig öfver församlingens beslut?
Skola icke alla församlingens medlemmar hafva denna rättighet?
Om man kom på den sunda idén, som jag har hört en talare fram¬
ställa, att, draga in allt hvad klockare heter, hvem skall man då
gifva klockarelönerna till? Icke vet jag. Jag anser, såsom sagdt,
den föreslagna bestämmelsen obefogad. När lagen föreskrifver, huru
besvär skola anföras öfver kommunal- och kyrkostämmobeslut, så
måste väl den lagen gälla för prester och klockare lika väl som för
öfriga församlingsmedlemmar.
Jag yrkar derföre afslag å punkten.
Grefve Sparre: Det ärja uppenbart, att ett sådant stadgande
som det här föreslagna icke hindrar hvilken medlem som helst af
församlingen att klaga öfver ett kyrkostämmobeslut. Men meningen
med stadgandet är, att åt den kyrkoherde eller klockare, som under
ledighet bestrider dessa tjenster, gifva en rättighet som han hittills icke
25 N:o 57.
Lördagen den 11 Maj, e. m.
alltid haft emedan det icke sällan inträffar, att kyrkoherde eller Om förän-
klockare icke är medlem af den församling, hvars klockarelön ärade bestäm-
i-pp-leras mel ser ang å-
legteras. ende Uocltar.
o o t nes aflöning.
flen- Anders Persson: Det här framstälda påståendet, att (Forts)
7:de punkten i detta utlåtande icke står i öfverstämruelse med 3:dje
punkten deri, är alldeles origtigt. I 7:de punkten säges, att klocka¬
ren eller kyrkoherden eller deu, som under ledighet bestrider kloc-
karetjensten eller förvaltar kyrkoherdeembetet i församlingen, må,
derest församlingen bestämt klockarelönen till lägre belopp, än det,
hvartill den dittills lagligen uppgått, öfver beslutet anföra besvär i
den ordning, som för klagan öfver kyrkostämmas beslut i allmänhet
är föreskrifven. Men då Kammaren redan, i enlighet med 3:dje
punkten, beslutat, att klockarens lön skall bestämmas i förhållande
till hans göromål. Så förefinnes ju ett tydligt sammanhang mellan
dessa begge bestämmelser. Jag vet nemligen ingenstädes, der det
står föreskrifvet, att kommunen icke eger rätt att nedsätta lönen för
denne sin tjensteman, der den befinnes vara oskäligen hög.
Efter hvad jag hört, lärer Första Kammaren afslagit punkten.
För min del håller jag visserligen icke så mycket på, om den äfven
bär afslås. Men dock tror jag Kammaren gör klokast i att bifalla
den på sätt Utskottet föreslagit densamma.
Herr Sven Nilsson: För min del anser jag det deremot icke
vara klokt att bifalla punkten. Derest Kammaren förkastar den, så
torde det icke vara omöjligt för Lag-Utskottet att kunna lyckas
åstadkomma ett sammanjemkningsförslag mellan Kamrarnes olika
beslut i detta betänkande, hvilket jag tror kan ske i öfverensstäm¬
melse med det af Friherre Nordenfalk förut i ämnet framstälda yr¬
kande om bifall till hans reservation. Om nemligen Första Kamma¬
ren frånträder sitt beslut om den beslutade särskilda afgiften af
jordbruksfastighet på landet, och Andra Kammaren låter sitt beslut
om de personella afgifterna förfalla, och om Andra Kammaren bi¬
träder Första Kammarens beslut i den nu föredragna punkten, torde
således ej större meningsskiljaktigheter förefinnas, än att de med god
vilja kunna sammanjemkas. Af dessa skäl, och då min allvarliga
åstundan är att en gång få frågan afgjord, yrkar jag afslag å den
föredragna punkten, för att derjemte redan nu visa Första Kamma¬
ren ett tillmötesgående i frågan.
Häruti förenade sig Herrar Åke Andersson och O. B. Olsson.
Herr C. A. Larsson: Jag vore nästan böjd att instämma med
Herr Uhr. Men om jag å ena sidan icke kommer att gå så långt
som han, så kan jag å andra sidan icke inse behofvet af den här
ifrågasatta bestämmelsen, då ju, enligt gällande lag, samtliga försam¬
lingens medlemmar och således äfven kyrkoherdar och klockare ha
rätt att klaga, öfver beslut, som fattats af församlingen och med hvil¬
ket de äro missnöjda. Här är således fråga om att göra ett undan-
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 57. 3
Nso 57.
26
Lördagen den 11 Maj, e. va.
Om förän¬
drade bestäm¬
melser angå¬
ende Ttlockar-
nes aflöning.
(Forte.:
tåg; men som jag icke vill vara med om sådant, så yrkar jag af¬
steg å punkten.
Herr Anders Persson: Jag ber att få fästa Herrar Uhrs och C.
A. Larssons uppmärksamhet derpå, att det finnes inånga församlin¬
gar, som icke hafva sin särskilda klockare, emedan, såsom till exem¬
pel förhållandet oftast är i Skåne, ett pastorat kan innefatta två
eller flera församlingar, under det i pastoratet likväl icke är anstäld
mera än en klockare. Följden häraf är naturligtvis den, att, der så
inträffar, både kyrkoherde och klockare kunna sakna rösträtt vid
kyrkostämman inom den församling, der lönen, hvaröfver klockaren
vill klaga, blifvit bestämd. Det är på den grund och för att åt
vederbörande bevara en besvärsrätt, som de nu icke hafva, som nu
omhandlade undantagsbestämmelse är föreslagen.
Jag yrkar fortfarande bifall till punkten.
Grefve Sparre: Jag instämmer med Herr Anders Persson.
Det är alldeles som han säger, och Herr C. A. Larsson måste hafva
missförstått mig. Inom Elfsborgs län finnas pastorat bestående af
liera, ända till 4 socknar. Kyrkoherden är medlem i eu af dessa,
kommuner, men ej i de andra, och han kan således ej hafva rösträtt
eller besvärsrätt uti dessa andra kommuner. På samma sätt är det
med den, som tillfälligtvis är förordnad att bestrida klockarebefatt¬
ningen under ledighet. Denne sistnämnde, som vanligen är bosatt
på helt annat håll, kan således ej vara medlem i den kommun, der¬
hän på förordnande uppehåller klockaretjensten. Meningen är såle¬
des alldeles icke att betaga kommunens medlemmar rättigheten att
klaga öfver församlingens beslut, utan att gifva rättighet att klaga
äfven åt dem, Indika, såsom icke medlemmar af kommunen, icke
hafva en sådan rätt. Detta är förhållandet just med kyrkoherdarne,
då de tillhöra annan församling, än den som fattat beslutet, hvarom
fråga är. Billigheten fordrar äfven, att den, som sköter klockare¬
tjensten och möjligen har utsigt att få densamma, berättigas att klaga
öfver kommunens beslut, i händelse kommunen går för nidskt till
väga mot honom.
Åt' nu anförda skäl vidhåller jag yrkandet om bifall till punkten.
Öfverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de yr¬
kanden, som blifvit gjorda, framstälde Herr Talmannen propositioner
så väl på bifall som på afsteg; och fann Herr Talmannen svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för den senare meningen. Votering
blef begärd samt företogs enligt eu nu uppsatt och af Kammaren
godkänd, så lydande voteringsproposition:
Den, som alster hvad Lag-Utskottet hemstält i 7:de bestämmel¬
sen af utlåtandet N:o 38, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
27
X:o 57.
Lördagen den 11 Maj, e. m.
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets hemställan.
Omröstningen visade 92 ja mot 31 nej; i följd hvaraf Utskottets
hemställan afslagits.
8:de—10:de bestämmelserna godkändes; hvarefter Kammaren slut¬
ligen biföll inledningen till Utskottets hemställan i förevarande utlå¬
tande så vidt densamma afsåg de åt Kammaren godkända bestäm¬
melserna.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes Stats-Utskottets utlåtande N:o 61, i
anledning af Kongl. Maj:ts förslag om anvisande på Riksgäldskon-
toret af ett anslag för betäckande af den ökning i statens jernvägars
materialförråd och kassaförlag, som under åren 1878 och 1879 kan
förekomma.
På hemställan af Herr vice Talmannen Wijk, beslöts, att nämnda
utlåtande skulle uppföras främst på föredragningslistan för nästa
sammanträde.
§ 10.
Justerades protokollsutdrag.
§ 11-
Herr Hedin begärde ordet och yttrade: Herr Talman! Då jag
af en tillfällighet blifvit hindrad att öfvervara föredragningen af För¬
sta Kammarens protokollsutdrag N:o 135, å hvilket jag åt formella
skäl hade ämnat yrka omedelbart afslag, vill jag nu till protokollet
reservera mig mot Kammarens beslut att öfverlemna ärendet till be¬
handling af Tillfälligt Utskott.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. */2 10 e. m.
Om förän¬
drade bestäm¬
melser angå¬
ende Tilockar-
nes aflöning.
(Forts.)
In fidem
Gustaf Westdahl.