RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1878. Andra Kammaren. N:o 53.
Tisdagen den 7 Maj 1878.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes öfverläggningen angående Särskilda Utskottets utlå¬
tande N:o 1, i anledning af de inom Riksdagens båda Kamrar väckta
motioner rörande landtförsvarets ordnande.
Ordet lemnades åt
Herr Carl Ifvarsson, som yttrade: De fleste talare, som hit¬
tills uppträdt i denna fråga, hafva börjat sina anföranden med för¬
klarande, att de icke väntat att kunna med sina röster och uttalan¬
den omvända någon, emedan de trott, att man litet hvar på förhand
fattat sitt beslut i frågan. Jag vill göra på samma sätt. Jag säger
likasom de, att, då jag nu uppträder här, det icke är med beräkning
att taga någon enda med mig, som icke redan förut har bestämt sig
för att gå åt den sidan, jag tillhör, ty om det å ena sidan kan sä¬
gas, att vi icke vilja släppa ett förslag, hvarom vi enats, har det
klarligen märkts, att det å andra sidan icke är meningen att ingå
på ett förslag, som blifvit framlagdt af den sida, hvartill jag bör. °
Jag har derför begärt ordet egentligen för att i någon mån un¬
derstödja den talare, som i går först uppträdde till försvar för Ut¬
skottets och motionärernes förslag, och jag gör detta, emedan jag
anser, att hans yttrande blifvit dels missförstå^ och dels öfver höf-
van klandradt. Jag tror deremot, att han hade rätt i allt hvad han
sade; hans yttrande var rigtigt från historisk synpunkt och äfven i
hvad han talade om denna fråga; och då jag i allo delar hans åsig-
ter, vill jag ingalunda dölja det.
Man har påstått, att hvad han yttrade i afseende på landtmanna-
partiet och dess verksamhet sades för att förherrliga partiet. Jag kan
icke uppfatta hans yttrande från den synpunkten; och jag är viss
på, att han icke säde det i den meningen. Han afsåg endast der¬
med att försvara hvad partiet gjort, och yttrandet bör icke uppfattas
annorlunda.
Man har vidare anmärkt mot hans yttrande, att lian skulle hafva
sagt, det landtmannapartiet befrämjat universitetens bästa och att
Andra Kammarens Prot. 1878. N:o 53. 1
Angående
landtförsva¬
rets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 53.
2
Angående
landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Fn ris.)
Tisdagen den 7 Maj. e. m.
detta hans påstående skulle vara origtigt. Landtmannapartiet har
visserligen icke i allmänhet varit med om att bevilja anslag för ny¬
byggnader; men han yttrade icke heller, att det var fråga om bygg¬
nader vid universiteten utan om lärarnes ställning; och beträffande
deras aflöning och pensionering vågar jag påstå, att det är landt¬
mannapartiet lika val som Kammarens öfriga ledamöter, som dertill
bidragit. Jag vill derföre icke saga, att icke öfrige ledamöter i Kam¬
maren uti vissa frågor verkat lika väl till allmänt gagn som vårt
parti och kanske mycket mera. Jag vill tro, att man å ömse sidor
utgått från den synpunkten, att hvad man ansett vara rigtigt och
nyttigt, har man velat befrämja; men jag tror icke, att klandret mot
landtmannapartiet har varit berättigad!, så mycket mindre som det-
sammas medlemmar lika som en hvar annan handlat efter, sitt bästa
förstånd och som, efter hvad jag tror, det nog skall visa sig, att par¬
tiets verksamhet icke varit till skada för samhället.
Man har visserligen sagt, att vissa anslag icke skulle hafva be¬
viljats, derest landtmannapartiet alltid fått sin vilja fram. Ja, detta
är rigtigt så vidt fråga varit om anslag, som detta parti stundom an¬
sett hafva beviljats till alltför höga belopp, och i allmänhet tror jag
för min del, att det ofta varit till större gagn om mera sparsamhet
iakttagits vid flera tillfällen. Jag vågar ock påstå att, om icke denna
sparsamhetsanda funnits hos landtmannapartiet, statens utgifter .vant
större än de nu äro samt att det i många afseenden icke varit till
gagn att öka statsutgifterna utöfver deras nuvarande belopp. Såle¬
des, om det ena partiet i denna Kammare vill tillmäta sig beröm
framför landtmannapartiet, så tror jag dock att detta senare med tog
kan ställas i jemnbredd med det förra i afseende på att hafva hand¬
lat omtänksamt och klokt till fosterlandets sanna båtnad. Något an¬
nat menade, enligt min uppfattning, icke Herr Key med hvad han här
i går yttrade, och den ståndpunkt tror jag att hvar och eu, som hy¬
ser samma åsigter som han i denna fråga, lätt kan försvara.
Hvad nu beträffar denna kompromiss och den klagan öfver den¬
samma, som ofta under diskussionen förekommit, så tår jag bekänna,
att jag icke kunnat finna denna kompromiss så klandervärd, som
man velat påstå. Jag har icke tillhört denna kompromiss, och det är
kanske derföre som jag icke har reda på allt hvad kompromissari-
erne öfverenskommit om; men afses dermed intet annat än samman¬
bindandet af nu omhandlade frågor till en, så får jag säga att man här¬
uti handlat klokt och rätt, ty dessa frågor hänga så tillsammans, att
den ena af dem icke kan lösas utan i sammanhang med den andra.
Man skulle komma in på afvägar och orättvisor, om man söndrade
dessa frågor från hvarandra och icke sökte lösa dem i ett samman¬
hang. Jag tror mig något så när kunna bevisa detta. Då man i
första rummet ställer frågan om förbättring af landets försvar, upp¬
står den frågan: huru .skall detta ske'? Svaret derpå tror jag att vi
äro temligen ense om. Sådant kan nemligen icke ske med mindre
beväringsinstitutionen eller, som vi numera kalla det, den allmänna
värnpligten anlitas i högre grad än hittills egt rum. Då uppstår
den frågan: skola väl rust- och rotehållare vara skyldige att under¬
kasta sig en sådan tillökning i sina bördor utan att få motsvarande
3
N:o 63.
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
minskning i utgifter i och för rust- och rotehållet? Derpå måste
man svara nej, de kunna icke skäligen göra det, och detta så mycket
mindre som man påstår, att den nya stammen, som måste finnas, kom¬
mer att öfvas incr och följaktligen blifva kostsammare än den gamla.
Då gäller frågan: på hvad sätt skola dessa ökade bördor och kostna¬
der fördelas? Skola de fördelas lika på alla samhällsklasser, äfven
rust- och rotehållare, eller skall indelningsverket helt och hållet af¬
skaffa»?
Dervid mötes man, i fråga om den nya bördans fördelande äfven
på rotehållare, af de s. k. knektekontrakten, hvilka säga att allmogen
skall vara befriad från vidare utskrifning, då den fullgör sina för¬
pligtelse!' såsom rust- och rotehållare. Busthållarne skyddas äfven
genom särskilda Kongl. bref, hvarpå de stödja sina rättigheter. Så¬
ledes om man vill införa allmän värnpligt och på samma gång icke
vill träda rust- och rotehällarnes rätt för nära, så måste man göra
sig den frågan: månne det ej blir nödvändigt att afskaffa indelnings¬
verket? Den frågan måste jag besvara med ja. Men, invänder man,
grundskattefrågan har ej att göra med försvarsfrågan. På visst sätt
kan man ega rätt att säga så, emedan dessa frågor icke stå i sådant
omedelbart sammanhang, att icke den ena skulle kunna lösas utan
den _ andra, men skall denna lösning blifva rättvis, så fordras ovil¬
korligen att, om rust- och rotehållarne varda befriade från indelnings¬
verkets tunga, de som tyngas af höga grundskatter på samma gång
blifva befriade från denna skatt. Indelningsverket och grundskat¬
terna stå i det sammanhanget med hvarandra, att de båda måste be¬
traktas som skattebördor och att i orter, der den ena bördan är jem¬
förelsevis lätt, den andra trycker sä mycket hårdare. Följaktligen
skulle befrielse från den ena endast innebära en ojemnt verkande skatte-
lindring. Skall det ligga full rättvisa i reformen, så måste samma
förmån beredas såväl i ena som andra afseendet.
När man kommit dit, uppstår frågan om sättet att ersätta stats¬
verket den inkomst dessa skatter lemnat. Jo, svaras det, man får
göra det genom att höja bevillningen. Man får söka att befrämja
likställighet mellan alla och derföre äfven i någon mån höja bevill¬
ningen på jordbruksfastighet, så att den blir lika med bevillningen
för annan fastighet. Dernäst kommer frågan om kommunalförfätt-
ningarne. Då kommunalutskylderna beräknas efter bevillningens be¬
lopp, följer deraf att, om en allmän förhöjning af jordbruksfastighe¬
ternas bevillning och taxeringsvärde eger rum, jordbrukarens kom-
munalutskylder skulle betydligt ökas, så vida ej grunden för debite¬
ringen deraf ändras. Frågorna om beviliningsförordningen och kom-
munalförfattningarne hänga således så tillsammans att, om man vill
befrämja likställighet mellan alla, dessa förordningar på samma gång-
måste ändras och frågorna i ett sammanhang lösas. Nu kan detta
ske på två sätt: antingen genom att, såsom förlidet år föreslogs af
Kongl. Maj:t, afskrifva en del och småningom införa Ökad försvars-
kraft samt sålunda fortsätta till dess målet är vunnet eller också, på
sätt Utskottet nu föreslagit, besluta om hela saken på eu gång och
i alla fall småningom genomföra reformen såsom nu blifvit ifråga¬
satt. Hvad mig beträffar, föredrager jag det senare sättet derföre
Angående
landtför sva¬
rets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 53.
4
Angående
landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Foris.)
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
att saken då skulle blifva klar på eu gång och man kunde se fram¬
för sig huru den gestaltade sig. Man har klagat öfver attlandtman-
naintresset nu skulle vilja på ett bräde blifva af med både indel¬
ningsverk och grundskatter, men så är icke förhållandet. Det ifrå¬
gasattes väl att på en gång besluta derom, men icke att på en gång
verkställa reformen. Motionärerne hafva i det fallet till och med
gått längre än 1873 års riksdagsskrivelse afsåg. Det var då fråga
om en afskrifning af 3 procent om året, eller med andra ord att af-
skrifningen skulle vara fullbordad efter 33 ‘/3 år. Nu deremot for¬
dras enligt föreliggande förslag 37‘/, år, således en längre tid. Vid
sådant förhållande kan ej med fog sägas, att motionärerne ryggat
tillbaka för konseqvenserna af 1873 års skrifvelse, utan tvärtom må¬
ste det erkännas att de varit liberalare.
Hvad beträffar införandet af ny härordning ligger det i sakens
natur att något sådant icke kan ega rum i hast, allraminst i fråga
om den utsträckta värnpligten. Under diskussionen har framhållits,
och det med rätta, att man måste gå varsamt tillväga då det är
fråga om värnpligt. Eu talare sade sig veta, att man i landet är
böjd för att bibehålla indelningsverket. Ja, under förutsättning att
indelningsverket kunde oförändradt bibehållas och anses vara nog
för landets försvar utan att den allmänna värnpligten mera än för
närvarande skulle anlitas, men endast under den förutsättningen kan
det sägas att rustnings- och roteringsskyldige fördraga indelnings¬
verket. Men sätter man i fråga värnpligtens utsträckning, då får
man snart höra att indelningsverket måste bort. Hvad vårt skatte¬
väsende beträffar, är det till den grad intrassladt att ändring är af
nöden.
Beträffande värnpligten kan det måhända ifrågasättas, och det
har äfven blifvit under öfverläggningen ifrågasatt, om vi icke gått
för långt. Jag vill med anledning deraf nämna, att vi hafva kunnat
gå så långt endast genom att tänka oss den utsträckta öfningen för
de värnpligtige så småningom införd och under förhoppning att,
om det då visar sig att, som så många här framhållit, denna öfning
blir till gagn i det allmänna lifvet samt att beväringen behandlas
bättre än förr varit fallet, oviljan deremot efter hand skall upphöra.
Det är denna omständighet, som gjort att både motionärerne och
Utskottet hyllat den satsen, att man bör gå långsamt till väga, hvil-
ket jag ock anser vara nödvändigt.
Hvad nu beträffar stammen, så torde måhända med fog kunna
anmärkas, att, på den ståndpunkt frågan kommit genom Utskottets
förslag, svårigheterna blifva större att rekrytera på det sätt man
tänkt sig, nemligen på frivillighetens väg, än om motionärernes för¬
slag antages. Det är också denna omständighet jemte kostnaden
som är orsaken, hvarföre vi ledamöter af Utskottet från denna Kam¬
mare reserverat oss mot den långa utsträckningen af tiden för stam¬
mens öfningar. Hittills har det dock icke mött några hinder för re¬
kryteringen på frivillighetens väg. Vi hafva ju för närvarande intet
annat medel att rekrytera vår indelta armé. Och ingen lärer väl
kunna påstå, att mellan rotehållare, som icke lyckas att lega en karl,
lottning skall ega rum om hvilken af dem skall träda i ledet. Det
5
N:o 53.
Tisdagen den 7 Maj, e. in.
är endast friheten som anlitas, och rust- och rotehållare få betala Angående
hvad som erfordras för att skaffa karl. Samma är förhållandet med lanätfönva-
den värfvade stammen, sådant på det hela taget både med befäl och ™
trupp. Då nu den nya stammen blefve i det närmaste hänförlig till ^Forts^
underofficerare, eftersom den är afsedd att leda de värnpligtige, så
bör man väl hafva berättigad förhoppning att hädanefter lika val
som tillförene erhålla erforderligt manskap. Men lyckas icke detta,
så kan det icke vara derför, att man bygt förslaget på framtida pla¬
ner, som man icke känner, utan derföre, att man i det fallet bygt
på den gamla grunden.
Den enligt min tanke hufvudsakligaste anmärkning, som tram¬
stälts mot förslaget och som verkligen kan ha något skäl för sig, är
den huruvida icke försvaret blir för dyrt. Jag har under föregående
år haft stora betänkligheter att gå så långt som här är föreslaget,
emedan jag befarat att det skulle blifva alltför betungande för sam¬
hället i dess helhet. Men jag har från andra sidan hört, att man
bör göra vida större uppoffringar för landets försvar, att man i det
hänseendet icke kan göra för mycket. Jag har af dessa och dylika
uttalanden dragit den slutsatsen, att, om sa är, sa måste också inom
vissa kretsar förmågan vara större än jag törestält mig, hvaraf föl¬
jer, att de som hafva så mycket också maste betala i man af sina
tillgångar. Jag har slutligen fogat mig i detta, efter som man äi så
angelägen och efter som ingen synes frukta att icke samhället skall
mäkta bära den ökade börda, som maste blifva eu följd åt ett ut-
vidgadt försvar. Detta bär också gjort, att jag kunnat sluta mig
till ett förslag till försvar, som fordrar så stora uppoffringar som
detta. Nu har jag likväl förnummit, att de, som förut icke lyggat
tillbaka för kostnaderna, nu i detta afseende hysa betänkligheter mot
förslaget, sådant det här föreligger. Illa vore om dessa personer
vilseledt oss med sina uppgifter och att vi verkligen gatt för långt,
eller att samhället icke kan bära kostnaderna.
Åtskillige talare påstå, att det nya försvaret blir för dyrt endast
derföre, att medlen skulle utgå från statskassan. Detta resonne-
ment kan jag dock icke rätt fatta. Icke kap väl försvaret blifva
dyrare derföre att ersättningen skall utgå från statskassan. Nog
måste samhället i sin helhet kunna stå ut med^ lika mycket och litet
mera till som hittills endast ett mindre antal fatt bära. länkei man
sig saken så, att den börda som nu hvilar pa rust- och lotehallare
trycker på samhället lika väl som den börda, hvilken genom skatt
ingår till staten, så uppstår i ena som andra fallet samma förhållande
för samhället såsom helt betraktadt! Tänker man åter, att man skall
tvinga de värnpligtige in i ledet, da maste förhållandet blifva det,
att i samma mån de värnpligtige bära en del af denna börda, i
samma mån gör statskassan en besparing, men en, som i stället lag¬
ges på den värnpligtige personligen. Uppoffringen för samhallet blir
ungefärligen enahanda. Frågan är endast om hvem som skall bära
bördan. . ,
Vid sådant förhållande och då landets försvar väl ligger oss alla
lika mycket om hjerta!, så fä vi icke rygga tillbaka för att betala
detsamma, hvar och en etter sina tillgångar. Deu personliga, tvungna
N:o 53.
6
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
Angående
landtförsva
rets ord¬
nande.
(Forte.)
tjenstgöringen som bör vara lika för alla värnpligtige, den måste
deremot vara personlig, derföre att den icke kan blifva annorlunda.
Men dervid måste vi äfven tänka på att vi icke visa oss njugga
mot dem som tvingas att underkasta sig de förberedande öfningarne
för landets försvar.
Mot.. Utskottets förslag kan visserligen sägas, att Utskottet föga
tänkt på de värnpligtige, då Utskottet blott föreslagit för dem 20
öre om dagen utöfver underhåll, beklädnad med mera. Men jag har
äfven hört yttras, att detta skulle vara för mycket, och en'talare,
som företrädesvis vill föra den arbetande klassens talan, har sagt,
att man icke bör gifva de värnpligtige dessa 20 öre derföre att detta
icke skulle betyda så mycket för dem, då det deremot betydde myc¬
ket för statsverket. Jag kan icke förstå konseqvensen häri. Jag
skulle snarare önska, att Utskottet kunnat gå längre för att öfva
rättvisa. Kan man fordra, att de värnpligtige skola underkasta sig
en lagfången skyldighet, kunna de ock fordra, att den allmänhet,
som ställer en sådan fordran på dem, icke bör visa sig för njugg
mot dem. Det är således snarare ett fel hos Utskottet, att det'icke
varit nog mycket frikostigt mot de värnpligtige, men icke tror jag,
att Utskottet bör klandras för att det visat för stor frikostighet i
detta hänseende.
En talare yttrade, att det var nästan obehörigt, att en fråga så¬
dan som denna väcktes från Riksdagens sida. Han ansåg, att ini¬
tiativet i denna fråga ovilkorligen borde tillhöra Kongl. Maj:t. Det
må nu vara, att det varit bäst, att ett förslag i en sådan fråga kom¬
mit från Kongl. Maj:t, ett förslag, som kunnat antagas. Men då un¬
der föregående år flera dylika förslag blifvit framlagda utan att
kunna antagas, då de Utskott, som haft dessa förslag till behand¬
ling, uppgjort åtskilliga ändringsförslag, men icke heller de kunnat
antagas, då nästan hvarje ledamot reserverat sig mot Utskottens för¬
slag och man sett så många olika meningar i denna fråga försöka
gorå sig. gällande, och då härtill kommer, att denna Kammares ma¬
joritet vid förlidne riksdag fick uppbära förebråelse för försvars-
vägran, så bör man icke undra på, att man vill söka lösa frågan
eller åtminstone . föra den något framåt. Således tror jag icke, att
de, som gjort sig besväret att resa hit förliden höst för att vidtaga
förberedande åtgärder i detta hänseende, äro förtjente af något klan¬
der. Jag föreställer mig, att man från den andra sidan knappast
ville gorå sig en sådan uppoffring och ett sådant besvär. Således är
det allt skäl att, i stället för att klandra, vara tacksam för detta be¬
svär och gifva sitt understöd i den mån, man anser det nyttigt och
lämpligt. Det må vara, att hvarken rriotionärerne eller Utskottet
lyckats i en så väsendtlig grad föra frågan framåt som man kanske
väntat. Men bättre något än intet, och jag tror, att frågan kommer
att vinna på. den^behandling, den fått. Att icke Utskottets förslag
skulle leda till någon synnerlig åtgärd för tillfället, att det icke
skulle .lyckas tillvinna sig Riksdagens bifall, bar jag ali anledning
att befara, och jag har för min ringa del aldrig hyst så stor för¬
hoppning.. om Utskottets arbeten,' att jag antagit att man skulle
komma så långt, att frågan derigenom kunde fullkomligt lösas. Må-
7 N:o 53.
Tissagen den 7 Maj, e. m.
hända har någon af dem, som deltagit i föregående Utskotts arbe- Angående
ten, trott sig kunna åstadkomma något sådant. Jag har icke tänkt landtförsva-
mig detta, men jag har förestält mig, att man skulle kunna åstad- „imde,
komma någon förberedande åtgärd, som åtminstone kunde blilva till (Forts.)
något gagn, och derföre tror jag, att i de väsentligaste delarne Ut¬
skottets förslag bör kunna antagas.
Jag har hört mycket talas om att Utskottets förslag vore an¬
tagligt, om dertill fogades en föreskrift om lottning. Jag hörde äfven
en talare nämna i går, att han visserligea ansåge, att man behöfde
anlita lottningsutvägen, fastän lian icke kunde gilla den, och han
förklarade mycket högtidligt, att han icke ville att hans sou skulle
komma under utlottning till soldat. Om hvar och en åt oss skulle
säga på samma sätt, att vi icke hade något mot lottningen, blott
våra egna söner icke underkastades den, så tror jag, att sadant
skulle leda till stora orättvisor. År lottning nödvändig,.böra väl alla
underkasta sig den; annars bör man afstå derifrån. År man rädd
om sina egna söner, så bör man ock vara rädd om andras, och man
bör äfven öfva rättvisa mot andra. Följaktligen, om man icke vagar
gå så långt, att man vill underkasta sina egna söner lottningen,
skall man icke heller göra det i afseende å andras. Det skulle vara
olycksbringande för landet, om man lör närvarande ställer denna
fråga på sin spets i detta hänseende.
Eu annan talare yttrade, att han satte sa stort värde pa de
gamla, indelte soldaterne, enär de tjente så länge att de grånande i
tiensten. Denna teori har jag förut hört militärer förkasta. De duga
icke längre till soldater, då de blifvit gamla gråhåriga gubbar. Stammen
måste bestå af personer, som äro unga. Man har äiven hört det
samma yttras om officerscorpsen, och vi hafva derföre också beviljat
pensionsrätt åt officerare vid vida yngre år än för andra tjensteman.
Jag vill derföre icke klandra våra gamla soldater; jag tror att
de mvcket väl duga att fullgöra hvad dem i fredstid kan varda
ålagdt, men i krig tror jag icke de skulle mycket duga om de grana
i tjensten. Följaktligen bör väl en stam sammansatt ai yngre tolk
blifva vida bättre.
Man har också talat om köpslagan, och jag borde någon, som
gick så långt att han hänförde till köpslagan hvad Herr Key yttrade.
Herr Key sade, att om man bjöde oss de 10 millionerna för lott¬
ningen, så ville vi ändå icke taga den. Detta yttrande ansei jag
vara ett af Herr Keys bättre, och det måtte val bevisa att vi vilja
afslå all köpslagan om försvaret, och såsom sådant hoppas jag att
Herrarne skola upptaga det. Hans afsigt var uppenbarligen att visa
att äfven mot en så stor summa som 10 millioner skulle det icke
lyckas att mot allmänna meningen genomdrifva en sådan åtgärd
som lottningen. , , ; _.. . ,r
En talare på förmiddagen klandrade mycket Forsta Kammarens
ledamöter, klandrade deras hållning i allmänhet. Jag vet icke hvad
jag skall säga härom. Jag anser det dock icke lämpligt att i ena
Kammaren klandra den andras åtgöranden. Man kan beklaga ut¬
gången af en fråga, men att säga att den ena eller andra handlat
så eller så derföre att den icke vågat annat, anser jag icke vara
N:o 53.
8
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
rets ord¬
nande.
(Forts.)
Angående rätt. Man säger måhända så äfven om en och annan i denna
reubord-' K?mmare> men >g anser att detta icke är riktigt. Må vara att en
eller annan »följer med», men man får väl då antaga, att lian gör
det derföre att han anser sig hafva skäl dertill, eller att han anser
att den, hvilken åsigt han följer, har rätt. Ty rättar man sig icke
ettei skål, utan ställer sig uteslutande på sin egen ståndpunkt, så
kan man lätteligen sluta med att icke få ett ord med i laget. Jag
vill emellertid protestera mot denne talares sätt att gå till väga. då
han klandrade andra, som icke voro i tillfälle att försvara sig. Han
uttalade en varning till landtmannapartiet. Jag tror att denna var-
ning var öfverflödig, men jag nekar icke till att hans ord voro väl
sagda, da han yttrade att det vore farligare att gå för långt än att
säga rent nej. Jag kan instämma med honom i detta hänseende
ty-jag har n°ga märkt under min långa riksdagsmannatid att för¬
hållandet varit sa, att de som sagt nej och de som velat gå mycket
långt velat det samma, men för min del tycker jag bättre om ett
Öppet nej än^ ett förstucket ja. Man får akta sig att icke lita allt
tor mycket på andra, i synnerhet när de vilja gä för fort. Nu kan
man mahända säga, att landtmannapartiet icke gjort det i afseende
a den föreliggande frågan, och derföre klandrar man partiet. Jag tror
att vi gjort hvad vi ansett rätt, men om vi icke i alla afseenden
träffat det rätta, så bör man icke derföre klandra oss. Jag föreställer
mig att man är benägen att beskylla oss för egennytta, men det är icke
sa, utan det är kärleken till det rätta som dikterat våra beslut, och
vi hafva önskat åstadkomma att man slutligen skulle kunna komma
pa likställighetens ståndpunkt; och om också icke detta mål genom
det framlagda förslaget till fullo vinnes, så har man åtminstone
narmat sig detsamma. Skulle likställigheten icke i framtiden visa
sig lyckosam, så skulle det säkert blifva än mindre lyckligt att vid¬
taga åtgärder som ledde bakut.
Jag sägei: bakut, och dit skulle det väl leda, om man byggde
försvaret pa indelningsverkets grundval och sökte utvidga det ännu
mei i sådan rigtning. Då skulle åter dyka upp frågan om boställen
syner tvister och trassel mellan soldater och boställsinnehafvare.
Uet skulle snart blifva fråga om boställen äfven för officerare — och
sedan blefve det att rensa bort dem, såsom man gjort i senare tider.
Jag föreställer mig att det är nyttigare för samhället att hellre
taga små steg framåt, än att ena gången rycka fram ett stycke och
den andra gången lika mycket tillbaka. Bättre är det då att stå
stilla till dess man kan taga ett säkert steg framåt. Jag anser det
allra farligaste att, sedan man tagit ett oförsigtigt steg framåt, taga
eu steg tillbaka i strid mot den allmänna opinionen eller mot den
vind, som för tillfället blåser inom den allmänna meningen och som
utan tvifvel blåser starkare framåt än i motsatt rigtning. I fall man
gar tillbaka i en rigtning, motsatt den strömning, som inom det all-
manna lifvet visar sig, då befarar jag att man en annan gång kommer
att foras ett stort stycke framåt, kanske längre än man i sielfva
verket önskar. När nationen en gång kommit in på den banan, då
blir det kanske icke så lätt att hålla emot.
Det gäller derföre i denna fråga, likasom i alla andra af mera
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
9
N:o 63.
genomgripande beskaffenhet, alt på förhand tillse hvad man kan och
bör gorå. Kan man ingenting göra, då bör man stå stilla hellre, än
att, i följd af förhastade steg framåt, sedermera nödgas gå tillbaka.
Kan man åter göra något, så är det utan tvifvel det klokaste och
bästa att gå framåt, men med fasta och varsamma steg, och det är
hvad Utskottet gjort i denna fråga, ty Utskottet har velat medla
emellan deras sträfvande, som vilja göra för mycket i skatteväg, och
deras som vilja göra för litet i försvarsväg. Begge dessa saker äro
nu stälda i samband med hvarandra, men på det sättet att, under
det man beräknar 15 år för genomförande af försvarets ordnande, så
bär man tänkt sig att grundskatternas afskrifvande borde ske på
icke mindre än tretiosju år. Således har man gjort större afseende
på försvarsfrågan än på grundskattefrågan, och det bör väl icke mot¬
sidan kunna klandra.
Jag nämnde nyss något om en talare, hvilken hade ordet under
förmiddagens lopp, och som talade mycket om friheten och de s
betydelse för ett folk. Jag vill också yttra något i detta ämne.
Utan tvifvel är det bäst för oss, om vi nu och framdeles kunna ega
och behålla friheten, men på det vilkor, som jag tyckte mig finna
skulle ligga i hans begrepp om frihet, oaktadt detsamma icke blef
af honom fullt klart framstäldt, tror jag icke att vår frihet skall
kunna ega bestånd, ty jag tror att han mera förordade ett despotiskt
styrelsesätt. Han tycktes nemligen vilja anse att det borde heta:
»detta rätter och packer eder efter»; så uppfattade åtminstone jag
tankegången i hans tal.
Nej! mine Herrar! vilja vi friheten'och vilja vi vinna densamma,
så måste vi vara betänkte på medlen för denna frihets ernående.
Friheten, en gång vunnen, kan visserligen bero på det sätt hvarpå
vi ordna vårt försvar, det är sant, men dess tillvaro beror i ännu
högre grad på om vi hafva enhällighet inom nationen, och denna
enhällighet beror på på om billighet och rättvisa befrämjas vid alla
tillfällen efter bästa förmåga. Jag hör icke till dem, som finna det
nyttigt, vare sig i det ena eller andra afseende!, att nationen delar
sig i partier, men jag finner det nödvändigt att, när olika meningar
uppkomma och den ena sidan förenar sig i ett parti, så måste den
andra sidan, för att icke stå underlägsen i striden, också bilda sig
till ett parti. När man ser att, i stora frågor, man icke röner något
tillmötesgående från motsidan, så måste de liktänkande sluta sig till¬
sammans för att fä sin önskan genomförd. Jag vill icke säga, att
denna brist på tillmötesgående hos den ene mot den andre gäller
alla frågor, ty det finnes många frågor, i hvilka icke rönes något
motstånd och der någon partibildning således icke förekommer, men
de stora frågor, der stridiga åsigter yppat sig, äro flera än jag anser
önskligt, och der kan man söka anledningen till att partierna bilda
sig. Jag vill för min del så vidt sådant låter sig göra gerna mot¬
arbeta detta förhållande, och anser det vara nyttigt att sä göra, ty
efter min uppfattning är det icke för framtiden efterföljansvärdt att
bilda partier, utan böra vi i dess ställe söka med gemensamma
krafter befästa vårt samhälles inre kraft och att göra detta efter
bästa förstånd. Göra vi detta, så kunna vi också hoppas att föra
Angående
lan di för sva¬
rets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 53.
10
Tisdagen den 7 Mai, e. m-
Angående
landtförsva-
rets ord¬
nande.
(F-rts.)
vårt samhälle framåt, och då skola vi val kunna hoppas att friheten
skall varda befästad och befrämjad inom ett älskadt fosterland, icke
blott för vår tid, utan äfven för en lång framtid.
Hvad jag nu yttrat har varit med hänseende till saken i allmänhet.
Jag vill nu yttra blott några få ord om den föredragna punkten, eller
inledningen till den första punkten af detta utlåtande. Såsom den
enligt detta utlåtande är stiliserad, synes den mig icke kunna bi¬
fallas framför de öfriga delarne af förslaget. Det är väl derför man
har klandrat det antagna föredragningssättet, men om Herr Nils
Larsons förslag antages, kan man besluta om denna punkt, utan att
binda sig i de öfriga. Herr Nils Larsons förslag går nemligen ut
på att man, genom beslut i denna punkt, icke skall binda sig i de
öfriga punkterna, utan vara fri i sitt beslut om förslagets öfriga delar.
Det är af denna anledning jag tager mig friheten hemställa, att Kam¬
maren måtte i nu föredragna del af första punkten bifalla Herr Nils
Larsons förslag.
Häruti förenade sig Herrar Uhr, Christen Assar sson, Jan Anders¬
son i Jönvik, Jonas Jonasson i Gullaboås, Gustaf Jonsson, Magni,
Aug. Börjesson, Berglind, Lars Månsson, Sven Magnusson, Håkans¬
son, Per Persson, Norén, Anders Ohlson, Hubinette, Mejenqvist och
J. G. Jansson i Hemmarö.
Herr Magnus Andersson: Som jag är en af dem, som under¬
tecknat den här mycket omtalade motionen, hvilken töranledt fram¬
läggandet af nu föreliggande betänkande och då så många olika
rykten lupit kring huru med detta undertecknande tillgått, anser jag
mig böra gifva till känna, hvilken ståndpunkt i frågan jag intager och
får jag i sådant hänseende förklara, att den är alldeles densamma
som då jag skref under motionen. Om jag då endast sett på min
egen fördel och på hvad som rörde mig sjelf, hade jag, såsom egare
af jord af säterinatur, väl gjort på samma sätt som Herr Dickson
i går, då han började sitt anförande, och endast skakat på kufvudet
och ryckt på axlarne samt låtit bli att underteckna en motion, som
så direkt pålägger mig en skattebörda, hvarifrån jag nu är fri, men
då jag kommit in i denna Kammare, för att föra folkets talan och
icke min egen, har jag ansett mig böra först och främst uttala fol¬
kets önskningar och folkets behof samt låta hvarje tanke på egen
fördel fara, och derföre är det också för folkets väl och i folkets namn
jag nu ber att få uttala mig till förmån för Särskilda Utskottets för¬
slag med den modifikation deruti, som af reservanterne från denna
Kammare blifvit gjord i punkten g.
Då en stor del af diskussionen i denna Kammare såväl i går
som i dag upptogs af intelligenspartiet, som förfäktade sina åsigter
gent emot landtmannapartiets så kallade chef och hans regemente,
som man uttryckte sig, tycker jag att landtmannapartiet äfven å sin
sida kan hafva rättighet att anställa en liten jemförelse med mot¬
satta sidans chef och hans armé och är fullt öfvertygadom att denna
jemförelse i afseende på lydnad för chefen helt och hållet kommer
att utfalla till minoritetens fördel. Äfven detta parti har en chef
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
11
N;o 53.
som tidt och ofta håller föredrag här i Kammaren, och det är Herr Angående
Dickson, hvilken alltid, då stora och vigtiga frågor föreligga till af- landtförsva-
görande i Kammaren, på förhand utreder dem och gifver tillkänna reU ord•
hvilket mottagande de af hans parti skola få, och för min del får jag nandc-
bekänna att jag alltid med största uppmärksamhet plägar följa med (1'orls')
hans yttranden, emedan jag derigenom alltid får klart för mig hvart
vinden i hvarje särskildt fall blåser.
Då jag här talar om en chef för minoriteten och hans regemente,
må Herrarne, som tillhöra motsidan, icke upptaga detta illa, och detta
så mycket mera som jag ju endast begagnar deras egna uttryck.
Denne chef, som för deras talan, och lancltmannapartiets chef
kunna sättas temlig-en i jembredd med hvarandra, men deras rege¬
menten deremot äro väsentligen olika, ty under det chefen för intel¬
ligensen endast behöfver gifva en liten vink, för att hans regemente
sedermera skall taga vid och detta ofta med sådan ifver, att chefen
understundom sedan nödgas säga stopp, blir chefen för landtmanna-
partiet ofta stående alldeles ensam och får fäkta både för sig sjelf
och sina kamrater. Jag kan icke förstå detta på annat sätt, än att
på minoriteten och dess chef kan användas samma uttryck som Herr
Casparsson i går omtalade om en framstående statsman i Tyskland,
hvilken, då han fick uppbära förebråelser för att han ändrade åsigter,
svarade; »jag disciplinerar mig sjelf»; ty hvad landtmannapartiet be¬
träffar och dess förmåga att disciplinera sig, så vet många af dess
ledamöter knappt hvad ordet disciplin betyder.
Skulle så illa vara att någon af chefens för inteliigenspartiet re¬
gemente atfölle i någon fråga, såsom det för icke längesedan inträffade
med Herr Treffenberg, då han i en olycklig stund öfvergaf sitt parti
och underskref den olyckliga frågan angående omregleringen af
skjutsväsendet, går denne affälling väl till väga på samma sätt som
Herr Treffenberg, hvilken derföre, då han kom tillbaka, for mycket
illa och lofvade bot och bättring på ett sådant sätt, att Herrarne väl
aldrig fått bevittna något dylikt. Han började sitt föredrag med de
orden, att lian uppträdde med beklämdt hjerta och tungt samvete
och lofvade bot och bättring, om också det icke var inför både Gud
och samvetet så åtminstone inför sitt parti.
Jag säger icke detta, för att på något sätt klandra honom, utan
håller honom tvärtom räkning för att han var så upprigtig i sin synda¬
bekännelse, hvilket för mången annan torde hafva fallit sig svårt.
På samma sätt som Herr Treffenberg tänkte också en annan lands¬
höfding, att en annan kan vara så god som en annan, och sade också
i sin ordning: Äfven jag har en gång hört till det förskräckliga
landtmannapartiet, men i dag svär jag heligt att jag aldrig mera
skall sluta mig till detta parti eller till någon kompromiss, hvilket är
ungefär detsamma som landtmannapartiet. Då jag, såsom jag förut
nämnde, alltid med uppmärksamhet plägar åhöra Herr Dickson, eme¬
dan jag af hans yttrande kan sluta till åt hvad håll vinden
blåser, har jag äfven i dag gjort det och dervid särskildt tecknat
upp eu jemförelse han gjorde, hvilken jag ej kan anse vara fullt
rigtig, och derföre vill i korthet bemöta.
N:o 53.
12
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
Angående
landtförsva-
reds ord¬
nande.
(Forts.)
Hvad han talade om den förskräckliga orättvisa, som läge deri
■ att en person, som egde fast egendom pa landet, taxeringsvärderad
till 10,000 kronor och en arbetare i en stad, som årligen genom sitt
arbete förskaffade sig en inkomst af S00 kronor, kunde få betala lika
mycket till försvarsorganisationen, lemnar jag nu å sido, ty derpå har
Herr Ola Bosson Olsson redan svarat, men han sade också, att det
läge en stor orättvisa deri, att en tjensteman eller arbetare med en
årlig inkomst af 800 kronor det ena året kunde få bidraga till byg¬
gande af kyrka och skolhus i en församling, derifrån han redan det
följande året kunde flytta, och häremot vill jag endast invända att
alldeles detsamma kan också inträffa med en jordbrukare, ty de kunna
icke, då de flytta taga med sig en kyrka eller ett skolhus, till hvars
uppbyggande de bidragit, utan få dela alldeles samma öde.
En annan talare, Herr Lindmark, uppläste för oss ett stycke lu¬
den finska värnpligtslagen, och sade, att den borde vi antaga, ty den
var bra och förträfflig. Men jag undrar, hvilka som antagit och under-
skrifvit denna värnpligtslag, antingen de värnpligtige sjelfve eller de,
som skola betjena sig af den. Jag misstänker, att det är de senare.
Jag ber att härefter få vända mig mot en annan talare här midt
öfver, nemligen Herr Peter Niklas Bergström. Han sade, att han
icke ville fordra mera af landtmannapartiet, än att de 102, som under¬
tecknat motionen, ginge i proprieborgen för infriande af det löfte de
afgifvit. Om Herr Bergström vore lika bevandrad i allmänna lagen,
som i att åka i Sibirien eller bereda dyrbara pelsverk, skulle han
veta, att, då vårt riksdagsmannauppdrag går till ända den siste De¬
cember 1878 och - förfallotiden dermed är inne, vi, i likhet med hvad
om borgensförbindelser i allmänhet är stadgadt, tolf månader derefter
äro fria från vår förbindelse. På så sätt komma vi lätt från hela
saken. Innan den tiden skulle för öfrigt den föreslagna förändringen
icke komma till utförande.
Jag her emellertid om ursäkt för, att jag afvikit något från äm¬
net, men så har man gjort hela dagen. Jag kunde ännu länge upp¬
taga tiden med anförande i denna fråga, men skall icke göra det.
Endast det vill jag tillägga, att, då jag underskrifvit de ifrågavarande
motionerna, har jag ingalunda gjort det i mitt eget intresse, ty jag
har varit hemmansegare i öfver trettio år, utan att hafva behof! ut¬
gifva ett öre för försvaret, hvaremot jag nu komme att få deri del¬
taga, men då jag här uppträder som folkrepresentant, måste jag
naturligtvis tala för folkets och landets bästa, och det är derföre jag-
yrkar bifall till det föredragna betänkandet.
Herr Biesert: Då jag ej är fackman, vill jag ickejalls tala om
förslagets militära delar, utan endast i andra hänseenden skärskåda
en del deraf.
Af flera föregående talare har blifvit anfördt, att enligt Utskot¬
tets förslag stammen skulle blifva dels alldeles för dyr dels omöjlig
att upprätthålla. I afseende å kostnaderna erkänner jag villigt, att
dessa blifva ganska stora, men från de siffror, åtskilligt- talare an¬
fört, synes det mig att man bör afdraga de kostnader, hvilka äro
gemensamma, vare sig man besluter sig för en härordning å den
13
N:o 53.
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
rena värnpligtens grund eller eu härordning enligt detta förslag.
Sådana allmänna kostnader äro ju löner till en fulltalig; officerscorps,
dagtraktamenten, mundering, ammunition, intendentur m. m. Visser¬
ligen skulle kostnaderna för stamsoldaternes anskaffande uppgå år¬
ligen till omkring 4‘/2 millioner kronor eller något högre, men ser
man saken i stort, är det väl likgiltigt, om denna kostnad utgöres i
form af skatt eller af landets vapenföra befolkning i form åt värn-
pligt, ty staten består ju af svenska folket, och svenska folket är det
ju som i ena eller andra formen får betala denna utgift; enda skil-
naden ligger i sättet, på hvilket den blir uttaxerad.
För min del tror jag ock att anskaffandet af dessa stamsoldater
icke böra möta så stora svårigheter, som man uppgifVit. Jag tror
nemligen, att det sätt, hvarpå Utskottet föreslagit anskaffande af
stamsoldater är i detta hänseende lämpligt. Den ärliga lönen utgör
nemligen 150 kronor, och lägger man dertill fördelen för stamsoldaten
att få en god medborgerlig undervisning och större öfning i vapnens
bruk, hvarigenom han får vida större utsigt än andra värnpligtige att
efter genomgången tjenstetid reda sig i ett möjligen blifvande krig,
tror jag, att dessa fördelar skola befinnas tillräckligt lockande för
att anskaffa fulltalig stamtrupp. Vidare må man betänka att, om
stamsoldaten, som för dessa 6 års tjenstetid får uppbära niohundra
kronor, anmäler sig före den tid, då han skall fullgöra sin vårnpligt,
så undslipper han denna tid af 3 månader, under hvilken han skulle
fullgjort värnpligten, och frändrages denna tid, blir tiden, under hvil¬
ken han kommer att tjenstgöra såsom stamsoldat, endast ungefär ett
år längre än de öfrige värnpligtiges tjenstgöring. För detta uppbär
han således 900 kronor plus de ytterligare fördelar, jag omnämnde,
och Indika jag sätter ganska högt. Det förelaller mig som om så
stora fördelar äro förenade med inrättandet af en stam, sådan som
den föreslagna, att denna är att föredraga framför ett fullständigt
genomfördt värnpligtssystem, och jag tror icke att man behöfver be¬
fara att stammen skall komma att utgöras af endast den sämre, de¬
len af folket. Min tro är att många af jordegarnes söner skola finna
det med sin fördel förenligt att söka inträde i stammen, och då jag
förliden höst, likasom under Mars månad detta år, besökte min hem¬
ort, uttalades enhälligt den åsigt, att några svårigheter icke skulle
möta för stammens rekrytering.
Jag anser det för en stor fördel att föreliggande förslag uttalar
sig emot lottningen, och jag tror att hvilket förslag som helst, som
förordar lottningssystemets införande, skall röna stor ovilja från fol¬
kets sida, Ty lottningen är någonting för detsamma sä förhatligt
i följd af de obehagliga minnen, som äro fastade vid densamma, att
jag är öfvertygad om att folket endast i sista stund underkastar sig
en sådan utväg. Såsom skäl för denna min åsigt skall jag be att
la anföra några ord ur Herr Mannerskantz' emot Utskottets förslag
afgifna reservation. Det heter deri: »Af hvad jag nu derom yttrat
bör framgå, att jag anser lottningstvångets användande utgöra både
ett principielt origtigt och för den stam, som nu är i fråga, obehöf¬
lig! härbildningssätt, och det är derföre lätt förklarligt att jag måst
sluta mig till den åsigt inom Utskottet, som förkastat lottningen och
Angående
landt/Örsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 53.
14
Tisdagen den 7 Maj, e. in.
Angående
landtfursva-
rets ord¬
nande,
i Forts.)
grundat stamtruppens anskaffning endast på frivilligt åtagande emot
erforderlig aflöning; och jag har gjort detta så mycket hellre, som
jag tror att den mening, hvarpå Utskottets beslut i detta hänseende
grundar sig, är så allmän och djupt rotfästad ute i landet bland
folkets flertal, att det skulle vara alldeles fåfängt att, för närvarande
åtminstone, kunna genomföra en härorganisation, hvaruti en rättig¬
het för lottningens vare sig omedelbara eller medelbara användning
hade blifvit medgifven och stadgad.» Häruti instämmer jag full¬
komligt.
1 fråga om öfvergångstiden kan jag icke helt och hållet dela
Utskottets åsigt. Jag anser nemligen, att, om man erkänner att be-
väringen behöfver större utbildning, det icke gerna kan vara kon¬
seqvent att dröja med densammas ernående en tid af 15 år. Denna
tid anser jag vara alltför lång. Det har visserligen sagts att samma
tid var upptagen äfven i Regeringens förslag. Men ehuru icke fack¬
man, synes det mig soin om en inskränkning häruti väl kunnat göras.
Emellertid kommer jag att rösta för Utskottets förslag med undan¬
tag af den del deraf, som finnes upptagen i första punkten (litt. g.)
Hvad afskrifniugen af grundskatterna beträffar, har jag alltid an¬
sett en sådan böra ske. Dessa skatter äro nemligen så orättvisa och
ojemnt fördelade, att de i längden icke kunna fördragas, och dess¬
utom anser jag deras upphäfvande vara önskvärdt äfven derföre att
det skulle medföra en utjemning af skatteförhållandena de enskilda
medborgarne emellan äfvensom af de olika intressen, som, efter hvad
man ofta hört åberopas, förefinnas mellan land och stad. Jag kan
dock icke annat än beklaga, att 1869 års Riksdag icke antog den
af Herr Carl Anders Larsson då i frågan väckta motionen. Deri
föreslogs grundräntornas kapitalisering samt att genom Allmänna
Hypoteksbankens bemedling skulle bildas eu fond, som för framtiden
skulle bereda statsverket en inkomst, motsvarande ungefär grund¬
räntornas nuvarande belopp. Men denna tid är förbi, och ingenting
i fråga om en sådan lösning af frågan är numera att hoppas. Be¬
träffande Utskottets förslag rörande ändring i bevillningsförordningen
vill jag öppet och tydligt uttala min åsigt. Jag finner icke Utskot¬
tets förslag i denna del vara tillfredsställande, enär Utskottet ej
ifrågasatt någon annan förändring än att bevillningen för jordbruks¬
fastighet skulle höjas från 3 till 5 öre för hvarje 100-tal kronor af
taxeringsvärdet. Detta anser jag icke vara rigtigt. Ty hvad man
dervid gifver staten med ena handen, återtager man med den andra
i och genom sättet för de kommunala utskyldernas utgörande, och
dessutom anser jag att jordbruksfastighet och inkomst af kapital äro
af så solid och säker tillvaro, att beskattningen för dem bort be¬
stämmas högre än för inkomst af industriel rörelse och i synnerhet
af lön och arbete.
.lag skulle anse, att dessa skattegrunder borde fördelas i tre
kategorier, en för fastighet och kapital, den andra, något lägre, för
inkomst af rörelse och handel, samt den tredje för inkomst af per¬
sonel arbete och lön. Då Utskottets betänkande N:o 2 förekommer,
torde jag måhända fä anledning att närmare härom yttra mig.
Jag är en lika ifrig och varm vän som någon af att denna vig-
15
N:o 58.
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
tiga fråga snart måtte ernå en lycklig lösning, och jag tror, att, äf- Angående
ven om Utskottets förslag nu faller, har det stora arbete, som derpå landtföma-
blifvit nedlagdt, likväl icke varit förgäfves. Jag är vidare öfvertygad re*san°J?~
derom, att Regeringen af detta förslag skall hemta en god ledning (Fo '
för det förslag, .som troligen kommer att inom kort för Riksdagen
framläggas. Skulle, som sagdt, förslaget nu falla, skall jag icke sörja
mycket deröfver, emedan jag tror, att det icke skall dröja länge in¬
nan Regeringen framlägger ett förslag af sådant innehåll, att de olika
partierna derom kunna förena sig.
Herr Clairfelt: Eu värd talare på förmiddagen, Herr Anders
August Andersson från Vestanå, hvilken, likasom jag, sällan tar Kam¬
marens uppmärksamhet i anspråk, klagade öfver att härordnings-
frågan var en så krånglig fråga. Jag gifver honom rätt deri, men
på samma gång tror jag mig icke begå någon orättvisa, då jag sä¬
ger, att det af Herr Key så högt prisade och enligt hans förmenande
af universitetens lärare och ungdom så orättvist förkättrade landt-
mannapartiet icke har så obetydligt på sitt samvete att hafva gjort
frågan så krånglig som den nu är. Redan år 1871 framlades af Re¬
geringen ett förslag till häi ordning, bygdt, likasom detta, på prin¬
cipen af stam och beväring, med den stora skilnaden likväl, att stam¬
men dä skulle vara vår indelta stam. Detta förslag rönte icke bi¬
fall. Landtmannapartiet fann stammen otjenlig såsom ledare för de
värupligtiges öfningar; den var icke nog intelligent, för stelbent etc.,
utan försvaret skulle byggas på den rena värnpligtens grund. Den
sedermera af många beprisade, af andra förkättrade och — såsom
man nu väl snart kan säga — högtsaliga kompromissen kom år
1873 emellan och förband grundskatternas afskrifning med härord-
ningsfrågan, bygd på det rena värnpligtsystemet. Regeringen, som i
dessa frågor villigt gått representationens önskningar till mötes, fram¬
lade år 1875 ett sådant förslag; men nu mötte detta samma motstånd
som det förra. Tusen invändningar gjordes; det innehöll för mycket
militarism, man ville icke lägga sina söner i kasernerna in. m. För¬
slaget föll som vi alla veta. Regeringen återkom vid förra riksda¬
gen med ett, förslag om utsträckte öfningar för beväringen — likväl
icke så lång utsträckning som här är föreslaget — och eu stam, bygd
på indelningsverket med åtskilliga modifikationer för rust- och rote-
hållarne. Det då tillsatta särskilda Utskottet gjorde ännu större ut¬
sträckningar i dessa modifikationer, men icke heller detta förslag an¬
togs. Nu kommer slutligen landtmannapartiet med sitt sista ord,
med detta förslag, som enligt min åsigt är det sämsta af de förslag,
som under 1870-talet, framlagts för representationen Låt vara att
detta förslag har många fördelar i militäriskt afseende — jag har
hört fackmän säga det och jag underordnar min åsigt deras — men
det är dock egnadt att framkalla stora betänkligheter. Det afser
först en köpslagan, der priset icke står i något rimligt förhållande
till varan, der man skulle få ett försvar, icke värdt de stora uppoff¬
ringar man för detsamma skulle åtaga sig. Det hänvisar oss till en
värfvad stam i stället för att hvar och en annan nation, jag vågar
tro både Frankrike och Preussen, om de vore nog lyckliga att ega
JJ:o 53.
16
Tisdagen den 7 Maj. e. m.
Angående
landtförsva-
reds ord¬
nande.
(Forts.)
ett försvar sådant som vårt indelningsverk och ville bygga sitt för¬
svar på stam och beväring, icke skulle draga i betänkande att bygga
på indelningsverket såsom stam. Men ett land så rikt som Sverige,
som, efter hvad Ilerr Fosser påstår, tål att bära alla skatter, kan ju
försöka att kasta öfver bord hvad vi redan ega och taga en värfvad
stam i stället. Jag tror, att ingen skall prisa oss för detta. Jag
erkänner villigt, att, om vi skola hafva eu härordning, bygd på värn-
pligten, indelningsverket bör afskrifvas och att, om vi vilja bygga
på stam och beväring, indelningsverket bör bibehållas med betydliga
modifikationer till rust- och rotehållarne, men logiken i Herr Carl
Ifvarssons påstående att för det indelningsverket skall afskrifvas,
grundskatterna äfven skola afskrifvas kan jag icke fatta. Jag kan
omöjligen inse i hvad sammanhang grundskatterna stå med indel¬
ningsverket.
Vidare har detta förslag det stora felet att vara allt för dyrt
för oss. Hvarken motionärerne eller Utskottet har angifvit hvarifrån
de penningar skola tagas, som erfordras för ordnandet af vårt försvar
på detta sätt. Visserligen säger Utskottet i sitt betänkande Nio 2,
att jordbruksfastighetsskatten skall höjas från 3 till 5 öre för hvarje
100 kronor af taxeringsvärdet, och visar oss, att denna förhöjning
kommer att inbringa omkring 300,000 kronor. Dertill är Utskottet
nog naivt att tro, att genom ändring af några ord i Bevillningsför-
ordningen fastighetstaxeringen skall, likasom genom en trollformel,
högst betydligt höjas. Jag kan icke tro, att Utskottet på fullt all¬
var hyser dessa sanguiniska förhoppningar och Herr Ola Bosson
Olsson har också på förmiddagen lutat ditåt, då han säger: mankan
ju taga städernas jordar, tolagsersättningar och bränvinsmedel. Jag
vill icke spilla många ord på denna Cajsa Vargs politik, att man
tager der det finnes och lägger till der det saknas. Jag skall nu
icke försöka att göra för Herr Ola Bosson Olsson fattligt på hvad
grund städerna hafva dessa inkomster; tillfället dertill är nu icke
lämpligt.
Såsom förslaget här föreligger, kan jag således icke biträda det¬
samma, men jag hoppas, lika med Herr Biesert, att det nu framlagda
förslaget, som jag erkänner är i inånga hänseenden ganska förtjenst-
fullt, i framtiden skall komma oss till godo, samt att, då Regeringen,
som väl rätteligen bör taga initiativet i dylika frågor, en gång före¬
lägger Riksdagen ett väl genomtänkt och utarbetadt förslag, Rege¬
ringen skall göra sig till godo det goda i detta förslag.
Jag vill slutligen nämna några ord till Herr Magnus Andersson.
Han gjorde en rask, humoristisk skildring af partierna inom Kam¬
maren. Jag får dock säga, att jag anser honom vara bra ung och
oerfaren som riksdagsman för att rigtigt kunna karakterisera dessa
partier. 1 afseende å hvad lian yttrade derom, att minoriteten lydde
minsta vink af sin chef, får jag förklara att mig veterligen eger icke
minoriteten någon chef. För öfrigt tror jag, att landtmannapartiets
stora förtjenst ligger deri, att det senare är utmärkt väl discipline-
radt, hvilket icke — hvad jag anser vara ett fel hos oss — är för¬
hållandet med minoriteten.
Jag yrkar afslag å det ifrågavarande förslaget.
Tisdagen den 7 Maj, e. m. 17
Herr Peyron instämde med Herr Clairfelt.
Herr Fredricson: Jag vill tillkännagifva att jag kommer att
med min röst biträda Utskottets förslag med undantag af moment 9
i första punkten. Jag har begärt ordet för att få denna min åsigt
förvarad i protokollet. Och jag ber att få hemställa till de herrar,
som äro motståndare emot betänkandet, om de tro att de derigenom
skola vinna något för den stora fosterländska frågans lösning. Jag
tror det icke, utan efter mitt förmenande hafva de med detta sitt mot¬
stånd undanskjuta denna fråga för en längre tid. Vi få i år nya
val till denna Kammare. Och jag är fullt förvissad om att de ny¬
valde ledamöterne icke komma att gå så liberalt till väga, som den
nuvarande majoriteten gjort. Jag vill ännu eu gång uppmana de
herrar, som ställa sig emot förslaget, att öfvergifva detta motstånd.
Och jag lägger dem detta med så mycket större skäl på hjertat, som
vi skola få se, att, när de en gång skulle vilja ingå på de vilkor, som
nu föreligga, så är det för sent. Att döma af hvad desse herrar hit¬
tills yttrat i denna Kammare, ser det dock nästan ut, som om de icke
ville hafva något försvar alls.
Herr Ola Andersson: Jag hade föresatt mig att icke deltaga
i diskussionen på annat sätt än att vid hvarje särskild punkt upp¬
taga till besvarande de anmärkningar, som blefve framstälda och
hvilka jag kunde anse vara förtjenta af att bemötas. Men då dis¬
kussionen tagit en så allmän omfattning, som nu skett, bär jag trott
att, då jag har någon del såväl i förslagets utarbetande som äfven i
dess behandling inom Utskottet, det kunde tillhöra mig att med några
ord försvara förslaget. Jag har härtill så mycket större anledning,
som en talare på förmiddagen, nemligen Herr Rydin, ansåg att man
icke borde rätta sig så mycket efter det röstetal, som utgången komme
att utvisa, utan mera efter de uppträdande talarne. Härmed vill jag-
dock ingalunda gifva anledning till den uppfattningen, att jag tiller¬
känner mina ord någon betydelse. Men möjligen kan jag upptaga
ett eller annat skäl till vederläggning.
Jag hade väntat att i en fråga sådan som denna man skulle få
höra en högstämd och högsinnad diskussion. Det bär visserligen
också i allmänhet skett; men det har äfven inträffat åtskilliga afvi-
kelser derifrån, och stundom har förekommit skämt, som jag med hän¬
syn till frågans vigt ansett opassande. Och anföranden hafva hållits,
hvilka nästan endast gått ut på att uppleta och uppläsa motståndares
yttranden i dessa och liknande frågor vid förra riksdagar. Huruvida
sådant varit upplysande i frågan lemnar jag derhän.
Om det nu kan sägas vara ett fel att stundom gå för fort på
reformernas väg, så tror jag också att det å andra sidan kan sägas
vara ett kanske icke mindre fel att vid en eller annan fråga hålla
alltför mycket igen. Ett fel af senare slaget har man efter min upp¬
fattning begått i afseende på skatteväsendet i Sverige. Jag tror att
de då maktegande stånden hafva på sin tid förskaffat sig obehöriga
friheter och fördelar och vidare hafva de i senare tider icke velat
Andra Kammarens Prot. 1878. N:o 53. 2
N:o;r>is.
Autgående
landtförsva
rets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 53.
Angående
lätt iltför sva¬
rets ord¬
nande.
(Foits.)
18 Tisdagen den 7 Maj, e. m.
lyssna till berättigade anspråk på rättelse derutinnan. Det är dessa
synder, för Indika jag tror att vi nu tå plikta och åt hvilka vi ännu
i dag lida.
När nu, jemte det att de till dessa stånd hörande blifvit befriade
tillkommit andra klasser och förmögenhetsslag, som jemväl kommit i
åtnjutande af sådan befrielse på de klassers bekostnad, på hvilkas
skuldror dessa bördor företrädesvis blifvit lagda, så har en gifven
följd deraf varit den, att missförhållandena ökats och svårigheterna
för frågans lösning stält sig större, ju längre denna lösning undan-
skjutits. Huruvida det var sträfvande! efter en sådan frihet från att
bidraga till befordrandet af samhällets angelägenheter eller bibehål¬
lande af eu sådan frihet som Herr Axell ansåg böra helsas med hur¬
rarop från landets studerande ungdom, vill jag lemna derhän. Med
afseende på försvarsfrågan, så har den också haft åtskilliga svårig¬
heter att bekämpa, hvilka jag tror att man på ett klokt sätt kunnat
på förhand afhjelpa genom vidtagande af lämpliga förberedande åt¬
gärder för frågans lösning. Först och främst har man under århun-
dranden haft eu legd stam att lita sig till, och under tiden har hos
folket blifvit inskärpt den föreställningen, att denna stam skulle för¬
svara oss i farans stund. Detta förhållande har varit egnadt att i
betydlig grad förslöa den känsla, som borde finnas inom hvarje med¬
borgares bröst, nemligen känslan af pligten att bidraga till fosterlan¬
dets försvar. Andtligen tog man i början af detta århundradet sig
före att åt denna stam anskaffa en reserv uti den allmänna bevärin-
gen. Jag säger reserv, ty till annat var den egentligen icke afsedd,
och sådan, som denna beväring till en början var och ännu är be¬
skaffad, kali den icke annorlunda anses, ty den kan icke i sitt nu¬
varande skick inrangeras i våra regementen. Dessutom har den oklara
föreställningen om hvad den allmänna värnpligten, sådan den förut
hos oss ordnats, haft att betyda, gjort att från befälets sida denna
beväring och dess öfvande under en lång tid ansetts såsom ett obe¬
hörigt påhäng, hvarföre den ock hvarken i regeringens eller repre¬
sentationens eller folkets eller befälets sida varit så omhuldad, som
vederbort. Jag tror äfven att denna beväring varit mindre väl vår¬
dad i många andra hänseenden; ty så länge man låter denna bevä¬
ring ligga på halmkärfvar på marken, så länge som man gifver dem
en kost tillagad af personer, hvilka aldrig förut tagit någon befattning
med kokkonsten, och denna kost skall tillagas i kokkärl stående på
öppna fältet utan skydd emot väder och vind, och så länge man lå¬
ter beväringsynglingarne under hela den tid öfningen varar hafva det så
att de icke kunna kläda af sig, samt dertill kommer att man försum¬
mat tänka på omarbetande af krigslagarnes bestämmelser med hän¬
syn till denna beväring, så tror jag icke att man förberedt saken
sä, som man bort göra. När dertill kommer, att de fleste af nu va¬
rande generation sjelfve af egen erfarenhet veta, huru med allt detta
tillgått, sä må man icke fördöma den stora mängden af befolkningen
— denna må nu tillhöra landsbygden eller städerna — om den icke
med ens kunnat fatta den välsignelse, som skulle ligga i en utsträckt
värnpligt. Jag gör visserligen icke denna uppfattning till min egen.
För min del bär jag t rott att beväringsinstitutionen, väl skött, skulle
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
19
3V:o 53.
kunna lemna oss eu behållning icke blott i krigsbildning utan äfven
i medborgerlig bildning och uppfostran till ordning och lydnad.
Man har mycket klandrat den kompromiss, som år 1873 kom
till stånd och som sammanband försvarsfrågan med skattefrågan; jag-
tror icke att detta klander varit berättigad!. Jag tror att de män,
under hvilkas auspicier denna sammanbindning såg dagen, såg-o lika
långt in i framtiden, som de Indika nu framstält detta klander, och
att till grund för denna sammanbindning låg en god tanke — den
nemligen, att, om landet skulle kunna förse sig med ett tidsenligt och
i förhållande till dess krafter, så vidt möjligt, voro starkt försvar, så
förutsattes derför ett enigt folk, och ett nödvändigt vilkor för att lå
ett enigt folk vore det, att landets skatteväsende byggdes på rättvisa
grunder. När man dertill, såsom Herr Carl Ifvarsson påpekat, lägger
den omständigheten att en lösning af härordningsfrågan i samman¬
hang med beslut om indelningsverkets afskaffande således innefattar
reglering af en del utgifter, men också en reglering, af hvilken en
ort i skatteväg har gagn mera än andra, och till och med åstadkom¬
mer en kanske ännu större olikhet mellan olika delar af landet, än
den som redan finnes, samt då dessutom grundskatter och indelnings¬
verk i många fäll äro så hopblandade, att de icke utan svårighet
kunna skiljas, så skulle härigenom flera krafter komma att samverka
till dessa stora frågors samtidiga lösning och vi derigenom på en
gång kunna reglera vårt försvar och erhålla ett skatteväsen, som gör
Sveriges folk till ett folk, så att vi icke längre behöfva, såsom en
talare på östgötabänken anmärkte, stå och strida med hvarandra,
huruvida den eller den skall deltaga i bördorna, likasom ett annat
folk gjorde till dess det var ute med friheten.
Herr Dickson använde som skäl emot afskrifningen en som mig
synes utsliten fras, nemligen att skattebönderna köpt sina hemman
med ifrågavarande onera och att de således skulle erhålla en betyd¬
lig vinst genom grundskatternas och indelningsverkets afskrifning.
Denna fras håller icke stånd, så vida man erkänner, att hvarje stat
har både rättighet och pligt att reglera sina skatter, vare sig nu dessa
hvila på jorden eller på andra beskattningsföremål. Och då de på
jorden hyllande skatterna tillkommit på samma sätt som andra skat¬
ter samt härtill kommer att den omständigheten, att dessa skatter
legat på jorden längre eller kortare tid, icke kan hafva någon inver¬
kan på sj elfva rättsfrågan, torde väl ingen kunna ifrågasätta statens
rättighet att ändra dessa skatter eller taga bort dem och pålägga
andra skatter på alla beskattningsföremål, helst ingen väl mig veter¬
ligen begärt att jordegaren skall blifva helt och hållet skattefri, utan
att han i rättvist förhållande till andra samhällsklasser skall deltaga
i hvad som erfordras till fyllande af statens behof. Om så är för¬
hållandet, kan skatten icke förändra natur derföre att ett orättvist och
obilligt motstånd låtit den ligga oförändrad så länge som nu varit
fallet. Skatten är till sin natur densamma. Och om, efter det skatten
legat oförändrad under en längre tid, en ny egare af hemmanet kom¬
mer att göra en vinst på att skatten afskrifves, och han får på annat
sätt deltaga i statens utgifter, så är väl ingen mer berättigad att er¬
hålla denna vinst än den, som är hemmanets egare. Ty icke kan
Angående
landtför sva¬
rets ord-
ilande.
(Forts.)
N:o 58.
20
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
Angående
lattdtförsva¬
rets ord¬
nande.
(Forts.)
val staten eller det allmänna anses vara berättigad till denna vinst
derföre att jordegaren fått en rättvis reglering åt' sina skattefrirhål-
landen Och bär någon köpare eller säljare vid ett köps ingående
beräknat att skatten för all framtid skall ligga oförändrad på jorden
och derefter rättat priset, så bar han begått ett fel, som han ensam
får plikta för. Och såsom jag sistlidna år påpekade, tror jag icke att
man i allmänhet tager hänsyn härtill. Så är åtminstone icke förhål¬
landet inom min ort, hvarest jag varit med om uppgörandet af en
mängd egendomsköp, och dervid bär jag aldrig hört att man vid upp¬
skattandet af egendomens värde frånräknat ett emot dess grundskat¬
ter samt rustnings- och roteringsbesvär varande kapital, och detta
emedan den föreställningen finnes hos folket, att eu skadereglering
skall ske.
Jag vill nu vända mig från skattefrågan. Möjligtvis får jag an¬
ledning återkomma dertill, när den närmare blir föremål för Kamma¬
rens behandling. Jag vill nu endast upptaga ett yttrande af Herr
Treffenberg, som tyckte att det föreföll honom som om landtmanna-
partief. allra säkrast skulle störtas genom att man skämde bort det
och gick det till mötes, i synnerhet i skattefrågor. Mig tyckes som
Herr Treffenberg en gång var på väg att gå landtmannapartiet till
mötes och då af renaste uppsåt. Men detta har han såsom vi veta
i år gått ifrån.
Jag har redan nämnt, att jag anser, att man icke förberedt för¬
svarsfrågan så som man bort. Jag tror dock att man äfven begått
andra fel. Då man ändtligen vaknade till besinning af att försvars-
väsendet behöfde utvecklas och förbättras, så, i stället att först söka
förbereda den allmänna meningen inom landet, framlade man med
ens ett detaljerad! förslag, som man ansåg färdigt att genast böra
tagas emot. Man ansåg sig icke skyldig att fästa ringaste afseende
vid protesterna från rust- och rotehållarne, oaktadt man velat på¬
lägga dem skyldighet till utskrifning lika med andra samhällsmed¬
lemmar, fastän de förre äro både friköpuingsskyldige och friköpnings-
berättigade genom det indelningsverk, som de upprätthålla. Jag
hade icke trott att jag behöft återkomma till denna rättsfråga i dag.
Men äfven detta förhållande har kommit under behandling under
denna debatt. Jag skall då be att ur eu reservation, afgifven af eu
ledamot uti Försvars-Utskottet vid 18G9 års riksdag, ledamoten af
denna Kammare lierr Adlerspärre, få citera följande.
Efter att förut hafva talat om att, om äfven hvarje mans skyl¬
dighet att emot en inträngande fiende försvara hustru och barn, som
ock fädernejord, icke finnes upptagen i någon i vanlig mening skrif¬
veri lag, densamma dock vore af sunda förnuftet och våra heligaste
intressen oförtydbart föreskrifven, yttrar Herr Adlerspärre vidare:
»Men å andra sidan, om 1812 års beväringsstadga, som nu står
utanför dagens frågor, enär den är gällande lag, skulle så ändras,
att ej blott beväringens tjenste- och öfningstid fördubblades, utan ock
att den ökade tjeustetiden medförde en utsträckt skyldighet att med
»Konungens regementen» gå i härnad till främmande land — eller
med andra ord, om utan särskild öfverenskommelse eller lindring i
roteringsbesväret rotehållare^ hans son eller granne, såsom bevärings-
Tisdagen den 1 Maj, e. m.
21
N:o 53.
karl, i likhet med den indelte soldaten — hvilkens krigstjenst är fri¬
villig samt godtgjord medelst värfningspenningar och årslön — genom
allmän lag tvingades att följa Konungen på »ledung», hvilken skyl¬
dighet, enligt den historiska bevisningen, tillhörde de »utskrifne», och
nu, enligt knektekontrakten, tillhör den indelta armén, men hvar¬
ifrån provinsernas öfriga inbyggare, på grund af nyssnämnda kon¬
trakt, skulle vara befriade — om, som sagdt är, beväringen skulle
fatta vapen, ej blott för att »afvärja inträngande fiendes anfall», utan
ock marchera utom landets gränser, för att t. ex. deltaga i aggres¬
siva initiativer — om värnpligten, utan lindringar i rust- och rote-
ringsbesväret, utsträcktes i denna rigtning, då må man väl fråga hvad
som återstode af den frihet och de förmåner roteliållarne uti knekte¬
kontrakten tillförsäkrades. Månne förmånerna funnes annorstädes än
på papperet? Kunde de gifna löftena anses obrutna, och vore den
historiska grunden fortfarande ett stöd? För min del måste jag här¬
till svara nekande och följaktligen såsom min åsigt uttala, att, om
den ökade värnpligten skulle innebära en utsträckt skyldighet att
deltaga i krigstjenst uti främmande land, så äro rust- och rotehållarne
icke blott ur billighetens utan ock ur juridisk synpunkt berättigade
till lindring i rustnings- och roteringsbesväret.»
Detta är, så vidt jag vet, det första erkännande som eu stads-
representant haft mod att lemna; men denna hans motivering leder
alldeles bestämdt till afskrifning icke till blott lindringar. Han säger
äfven sjelf, att afskrifning är ett ord han icke vågar uttala, en eld¬
brand som han icke vill utkasta.
Det anfördes i denna fråga af Hans Excellens Herr Statsministern
sistlidne gårdag bland annat, att »kommer ej tvångsutskrifning i fråga,
så förfölle äfven grunden för rust- och rotebördans afskrifning, nem¬
ligen rust- och rotehållarnes privilegium att vara fria från dylik tvångs¬
utskrifning.» Således: grunden för afskrifningen är tvångsutskrifnin-
gens inträdande. Hvad nu särskildt tvångsutskrifningen angår, har
jag redan nämnt, att den beväring, vi för närvarande hafva, egentligen
är en reserv, ty den är icke ordnad att ingå i hären. Här är nu ifråga¬
satt att en utskrifning skall ske af hvarje svensk man som är dug¬
lig att inträda i hären. Det kan här blifva fråga om två slag af
tvångsutskrifning, nemligen dels, derest lottningen skulle komma till
stånd, en tvångsutskrifning till en längre öfningstid, och dels en
utskrifning till den allmänt bestämda tjenstetiden och den för alla
lika öfningen, men båda dessa slagen af utskrifne skola gemensamt
bilda härens blifvande regementen, skola ställas sida vid sida uti
dessa regementen, för att inom eller utom landets gränser försvara
detta. Båda slagen är tvångsutskrifning till fullständig krigstjenst,
och båda lösa således från förpligtelsen att hålla legd karl. Men
denna tvångsutskrifning berättigar, efter min öfvertygelse, till afskrif¬
ning af indelningsverket, icke efter 377a år, såsom motionärerne före¬
slagit, sedan desse sökt inhemta vederbörandes medgifvande, utan en
afskrifning strax, så snart tvångsutskrifningen verkligen ifrågasattes,
ty indelningsverket är endast en friköpning från personella skyldig¬
heter. Jag behöfver icke erinra om den historiska uppkomsten och
utvecklingen af detta indelningsverk. Vi veta, att, när de högre klas-
Angående
lan dt för sva¬
ret* ord¬
nande.
(Forts.)
Nso 58.
22
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
Angående
lan dt för sva¬
rets ord¬
nande.
(Forts.)
gerna efter att allt mer och mer hafva genom erhållna friheter undan¬
dragit sig och sitt folk de årligen återkommande utskrifningarne och,
åtminstone har jag läst så, kronofogdarne icke blott blifvit erbjudna
utan äfven tagit mutor af andra för att desse skulle gå fria, och följ¬
aktligen utskrifningarna för den återstående delen af allmogen blifvit
odrägliga, gick man till Kong]. Maj;t och erbjöd sig att lemna ett
visst antal knektar och på detta sätt slippa undan från utskrifningen.
Detta började dalkarlarne med, och sedan fullföljdes det i andra
landsändar. Vidare skall jag, med anledning af hvad Herr Lindmark
i dag på förmiddagen uppläste rörande lösningen af försvarsfrågan i
Finland, be att, få fullständiga detta med att uppläsa hvad det Ut¬
skott, som i Finland behandlade denna fråga, föreslagit angående der¬
varande indelningsverk. Utskottet hemställer: »att ständerna, med
föranledande åt hvad i den nådiga propositionen derom är framstäldt,
funnit sig böra samtycka dertill, att de från rusthållen samt roterade
hemman och båtsmanshåll för närvarande utgående vakans- och pas¬
sevolans avgifter må, såsom bidrag till bestridande af militiefondens
utgifter, till oförändradt belopp utgöras till och med år 1882, hvarefter
dessa af gift er böra upphöra, såvidt nästsammanträdande ständer före
nämnda ti 'punkt till sagde ändamål anvisat annan skatt, sådan som
här nedan omförmäles.-» Nu frågar man sig, huru skall denna andra
skatt vara, som skall komma i stället? Då heter det, att denna skatt
skal! vara uppgjord »enligt den grundsats, att de olika slagen af för¬
mögenhet i lika. förhållande deltaga uti denna skatt.')') Detta förslag
har gått igenom och blifvit antaget af Bondeståndet den 15 och 16
Januari detta år, af Borgareståndet den 15 Januari och af Preste-
ståndet samt Ridderskapet och Adeln samma dag. Det är den finska
riksdagens beslut, och vi veta alla att tillkomsten af indelningsverket
i Finland är densamma som hos oss. Nu har man här erbjudit eu
afskrifningstid af 37‘/2 är, och jag anser att det klander mot den här
föreslagna afskrifningen, som här förekommit, är mycket oberättigadt.
Jag skulle äfven kunna anföra något annat om denna rättsfråga,
eftersom man tvingat mig att tala om densamma äfven i dag. Jag-
skall göra det på ett så grannlaga sätt, att jag icke skall göra någon
orätt. Första gången som, för några år sedan, en motionär i denna
Kammare framstälde och utvecklade anspråken om indelningsverkets
upphörande i sammanhang med en ny härordning, hade han dessför¬
innan för en annan dåvarande ledamot af Kammaren, nu representant
för Stockholm, visat sin motion i koncept. Jag skall icke omtala
hvad nämnde representant för Stockholm då yttrade, men hans hand¬
stil finnes med blyerts på konceptet, hvilket numera är och kommer
att blifva en historisk handling, emedan det tillhör en nyligen afli¬
den, icke sä alldeles obemärkt politisk persons efterlemnade papper.
^Jag skall nu be att få öfvergå till det föreliggande förslaget och
i några allmänna drag angifva de grundsatser, hvarpå det hvilar.
Med anledning af de flera mindre anmärkningar, som blifvit gjorda, —-
och Utskottet har aldrig sjelf satt i fråga annat än att förslaget har
brister, och att flera mer eller mindre berättigade anmärkningar kunna
göras mot detsamma —- ber jag att få säga, att de flesta af de mindre
anmärkningarna äro af den beskaffenhet, att de kunna besvaras med
23
N:o 53.
Tisdagen den 7 Maj, e m,
det svar Utskottet sjelf gifvit, då det säger sig väl inse, att detsamma Angående
icke kunde vara i stånd att utarbeta ett fullständigt och fullt färdigt landtfs™»
härordningsförslag utan derför äfven i punkten 2 hemstält, »att derest renln°^e
Kongl. Maj:t godkänner de grunder för en ny härordning, Riksdagen (FoiH)
för sin dei antagit, Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta förslag
om allt hvad för härordningens genomförande i öiriyt kan erfordras
och som kan påkalla Riksdagens beslut.»
Således gäller detta svar äfven i fråga om den anmärkning, som
af representanten från Helsingborg och en annan representant fram-
stälts derom, att något förslag till lag om sättet för anskaffande af
hästar vid krigsutbrott icke blifvit nu _ framlagdt, ehuru Utskottet
antydt, att, vid härens försättande på krigsfot, den skulle erhålla sitt
erforderliga behof af hästar genom komimernas försorg och emot full
betalning på sätt i särskild Ing skulle stadgas. I afseende a åtskilliga
sådana anmärkningar, såvidt de röra något som felar i förslagets
fullständighet, hänvisar jag således till denna nyss omförmälda 2:dra
punkt.
I öfrigt, hvilka anmärkningar man än må hafva mot förslaget,
tror jag dock icke, att någon kunnat med skäl vänta, att alla skulle
få sina önskningar tillfredsstälda, så att förslaget skulle innefatta allt
hvad hvar och en ansåge bäst, och detta så mycket mindre som
meningarne, om hvilket är det bästa, äro i denna fråga mycket delade.
Deremot har man ansett det vara af mycken vigt att få ett förslag
till härordning, som kunde mottagas med det erkännande af allmän¬
heten att vara godt och rättvist. Godt så till vida, att enligt det¬
samma icke allenast försvaret blefve väsentligt förstärkt utan ock
till såväl de värnpligtige som stamsoldaterna komme att lernnas en
god vård jemte lämplig undervisning, och att tiden således ej kunde
sägas vara för det medborgerliga lifvet utan nytta förspild; rättvist
derutinnan att förslaget är bygdt på jemlikhet, likhet inför lagen och för
alla samt rättvisa, så långt sådant kan åstadkommas. Bygges icke
ett förslag på sådana grunder, då bygges det på lösa grunder, äfven
om dessa genom lag fastställas, ty äfven lagens grund är svag, då
denna ej är rättvisa. »De stora medlen äro endast rättvisans», säger
vår store tänkare Oeijer. Löses deremot försvarsfrågan på, så vidt
möjligt är, rättvisa grunder, tror jag att, om också vissa ofullkomlig-
heter i militärisk hänseende kunna visas, saken ändå i grunden är
starkare, än om sådant afhjelpes med en orättvisa, hvaröfver berätti-
gadt missnöje uppstår, och jag tror att, om förändringen äfven till en
början kommer att af befolkningen mottagas med bekymmer, de deraf
uppkomna bördorna dock komma att bäras med tålamod och fram¬
deles med lust och belåtenhet; jag hoppas åtminstone, detta. Det.
nu framlagda förslaget ålägger alla lika. skyldigheter. Det tvång
staten anser sig kunna pålägga alla värnpligtige ynglingar blir lika
för alla, men för livad derutöfver erfordras erbjudes godtgörelse, och
detta utan afseende på, om den som åtager sig ökad tjenstgöring
är officer, underofficer, läkare, prest, spel eller simpel soldat. Allt
hvad staten behöfver utöfver det tvång, den anser sig kunna pålägga
alla, vill staten betala, och svårligen lärer man kunna förneka, att
detta är en rättvis grund.
N:o 58.
24
Angående
landtförsva¬
rets ord¬
nande.
(Forts.)
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
Frågan om sj elfva härordningssystemet, om man skall hafva
• stam och beväring eller mer eller mindre öfvade värnpligtige eller
rent värnepligtssystem, denna fråga är alldeles oberoende af dessa
grundsatser. Denna senare fråga är blott beroende af huruvida man
kan pålägga hela befolkningen så stort mått af öfning, att den kan
någorlunda fylla behofvet för vårt försvar eller icke, eller med andra
ord, om studierna, jordbruket, industrien och handeln kunna und¬
vara de 12V2 millioner dagsverken om året, som enligt beräkningen
i 1875 års, förslag skulle för militäröfningar uppoffras, eller om man
icke kan få ett ganska godt försvar med en mera dräglig öfningstid
för de värnpligtige genom att bland dem åstadkomma en stam med
hastigare omsättning och derigenom sprida en mängd öfvadt folk i
landet.
Det torde för åtminstone en del af Kammarens ledamöter icke
vara obekant, att jag för min enskilda del icke är någon beundrare
af stamprincipen, och jag hade också trott, att vid infanteriet åtmin¬
stone den rena värnpligtsgrundsatsen skulle kunnat tillämpas, men
jag har dock icke tilltrott mig att ålägga folket en så lång öfning,
som militärerne anse nödvändig. Jag har derföre kunnat förena mig
med öfrige motionärerne och Utskottet om det. nu framlagda systemet,
men af hvad jag yttrat torde dock framgå, att jag icke kunnat vara
den utskottsledamot, som enligt Professor Rydins påstående gifvit
honom till svar, att detta system skulle leda till den rena värnpligten
eller fullständig och lika öfning för alla. Tvärtom tror jag att det
iöreslagna systemet, om det väl kandhafves, kan föra vårt försvar
ganska långt, men att deremot folket icke kan stå ut med all den
tidsuppoffring, som blefve en följd af fullständig öfning för alla.
Man har anmärkt mot detta förslag, dels att stamsoldalerne skulle
blifva alltför dyra, dels att förslaget i allmänhet medför för stora kost¬
nader. I sistnämnda hänseende har Herr Casparsson framkommit
med åtskilliga jemförelse!- mellan detta och 1871 års förslag. Jag-
tror dock icke, att dessa jemförelser voro så alldeles rigtiga. Det
torde nemligen icke vara den ärade talaren obekant, att till de af honom
uppgift] a kostnaderna för genomförande af 1871 års förslag, böra
läggas åtskilliga summor, som icke äro i samma förslag upptagna.
Vid en jemförelse mellan dessa båda förslag, måste man ställa upp
dem mot hvarandra och jemföra dem icke endast i ekonomiskt utan
ock i militäriskt hänseende., Dervid förekommer då, att enligt nämnde
talares påstående det nu framlagda förslaget gifver en allt för stor
befälsstyrka i förhållande till 1871 års förslag.
Anser man befälsstyrkan vara för stor och för dyr, nåväl, sä ned¬
satt den då till antalet. Detta är visst icke omöjligt, ehuru jag väl
inser att befälsantalet skall vara beräknadt icke blott för skolorna i
fredstid, utan ock för kriget. Jag tror icke heller att man kan, såsom
Herr Casparsson tycktes antyda, ersätta en stor del af officerarne
med korpraler. Må hända har jag misstagit mig, men jag tyckte att
det framgick ^af hans yttrande att så skulle kunna ske. Denne
talare gjorde, för att bevisa att ett tillräckligt antal stamsoldater icke
skulle kunna fås för _ en måttlig lön, en öfverblick öfver åtskilliga
länders förhållanden i detta afseende och stannade slutligen vid
Tisdagen den 7 Maj, e, m.
25
N:o 53.
Frankrike samt visade huru svårt det varit för detta land att få ett
tillräckligt antal rekryter, och att det uppnådda antalet, i förhållande
till landets folkmängd, var mindre än hvad här nu ifrågasattes hos
oss. Han glömde härvid tillägga, att dessa rekryter dock måste
ligga i garnison och tjenstgöra i flera år, hvilket deremot icke kornme
att fordras af våra blifvande stamsoldater. Jag tror att rättvisan
fordrat att han omtalat, äfven detta, då han gjorde eu jemförelse
mellan de båda länderna i detta fäll.
Man har äfven sagt att årliga rekrytbehofvet eller årskontingen-
ten skulle hittills hafva uppgått till 2,000 man. Den högsta siffra
jag i detta hänseende hört under diskussionen uppgifvas är 2,300.
Jag har begärt uppgift från säkert håll och kan svara för att års-
kontingenten som gick in år 1877 uppgick till 3,238 man, men i denna
är dock icke inberäknad rekryteringen af officerare och underoffice¬
rare. Det är således icke sfi afskräckande stor skilnad mellan det
årliga antal rekryter som för närvarande behöfves och det som, efter
kunnige militärers beräkning, kornme att kräfvas för nu ifrågasatta
härordning. Då man dessutom gjort en jemförelse mellan vårt lands
årskontingent och folkmängd, så vill jag erinra, att den stam vi för
närvarande hafva var lika stor då folkmängden var endast hälften
så stor som den nu är eller ännu mindre, och ändå hölls den full¬
talig. Detta bör något väga i vågskålen då man talar om möj¬
ligheten eller omöjligheten att för närvarande rekrytera den före¬
slagna stammen.
Af andre talare är vidrördt, att, då rust- och rotehållare hittills
kunnat rekrytera stammen, så bör äfven staten hädanefter kunna
göra det. Det är visserligen sant att rekrytantalet, enligt förelig¬
gande förslag, blir större än förut, till följd af i allmänhet kortare
tjenstetid, men å andra sidan bör äfven väga något, att den allmänna
öfniugsskyldigheten, enligt samma förslag, skulle blifva större än nu
för alla, och detta bör sporra en och annan att ingå i stammen för
att derigenom få aflöning under en längre tid hellre än att göra en
kortare tids öfning utan aflöning. Åtminstone har detta användts
som bevis eller skäl för att rust- och rotehållarnes tunga icke skulle
förvärras genom allmänna värnpligtig och samma skäl användes
sistlidna år af bland andra Herr Fredenberg.
Såsom bekant har Utskottet dessutom föreslagit att i den nya
stammen skola jemväl befälsämnen ingå, samt att ingen kan blifva
befäl utan att dessförinnan minst ett år hafva tillhört stammen.
Derigenom hafva vi inom Utskottet trott oss tillförsäkra den nya
stammen ett tillskott från de mera bildade klasserna inom samhället.
Vi hafva trott att denna bestämmelse skulle förmå ännu flere än
hittills af dessa klasser, om de eljest sätta värde på rättighet ersatt
förvärfva en högre grad af öfning för att i händelse af behof kunna
försvara fäderneslandet, att ingå i stammen. Kommer nu härtill att
de, som tillhöra den rent arbetande klassen, utom de militära öf-
ningarne, erbjudas en god och kostnadsfri undervisning samt att de
äfven i medborgerligt hänseende kunna hafva nytta af rekryttiden
och derjemte, såsom både Utskottet och motionärerne föreslagit, fri
kost och fri beklädnad och en lön af 150 kronor, så undrar jag om
A utfående
landtforsva-
reds ord-
naii de.
(Forts.)
Jfso 53.
26
Tisdagen den 7 Maj, e. in.
Angående icke allt detta är beaktansvärda förmåner. Jag tror detta vara så
landtförsva- göda vilkor, att verkligt tänkande ynglingar skola från de arbetande
rnan°ded' klasserna ingå i stammen emedan, då de slutat sin högst sex-åriga
(Forts) tjenstetid, de hafva förvärfvat en sparpenning, som skall icke blott
för dem utan äfven för samhället blifva till stor nytta, och ingalunda
kunna anses som en förspild eller illa använd penning.
Jag skall icke vidare uppehålla mig vid möjligheten eller icke
möjligheten af att rekrytera den nya stammen, utan vill endast
erinra om att vi hafva äfven en annan stam i landet som är icke
mindre vigtig, nemligen våra folkskole- och småskolelärare som uppgå
till ett ganska betydligt antal. De törre isynnerhet nödgas använda
en ganska lång och för dem dyrbar tid för att, oftast med skuld¬
sättning och försakelser, skaffa sig erforderligt mått af kunskaper.
De träda derpå in i en verksamhet som gifver dem en årlig lön af
600 ä 700 kronor och fri bostad, men kläder och föda tå de sjelfva
bestå sig. Småskolelärarnes lön åter uppgår till endast omkring 300
kronor. Jag undrar, om man tager hänsyn till desse tjenstemäns
trägna arbete och ringa aflöning och dermed jemför stamrekrytens
förmåner af fri undervisning, fria kläder och föda, huruvida det icke
för mången yngling skall vara rätt lockande att åtaga sig denna
tjenstgöring, helst om han jemväl för de följande åren erhåller en
lön för blott en obetydlig tidsuppoffring. Nu har man sagt, att
dessa 4.1 millioner skulle blifva eu alldeles för stor summa, och att
det kanske icke skulle stanna ens dervid. Men hvem vill man
pålägga denna summa, om man icke vill gifva den värnpligtiga
stammen hvad deras arbete är värdt, om man vill gifva dem kanske
ingen eller eu högst otillfredsställande aflöning? Det skulle ju under
sådana förhållanden vara på dem, hvilka skola ingå i stammen, man
ville lägga denna skatt; och då vi veta, att de obemedlade eller
mindre bemedlade klasserna utgöra mängden af folket, så lägger man
också en betydlig skatt på dem. Jag tror, att. detta skall mötas
med mycken motvilja; och jag tror, att det skall lända försvaret
till mycken nytta, om man icke inslår på den vägen.
Nu ber jag att få fråga eder, mine Herrar: Hafven I förtroende
till dessa rekrytskolor? Tron I, att officerarue skola blifva goda
lärare? Tron 1, att tukt, sedlighet och ordning skola upprätthållas i
skolorna, och tron I, att ynglingen skall gå derifrån ut i lifvet för¬
bättrad och undervisad och i allmänhet med en liten behållning, af
hvilken han kan hafva nytta? Tror man detta, och tror man der¬
jemte, att svenska folket är ett klokt folk, som i allmänhet förstår
sig på sina fördelar, då bör man också tro, att stammen kun rekry¬
teras utan tillgripande af den i folkets ögon så förhatliga utvägen,
lottning. Denna utväg kan icke heller vara läglig, ty oriktigt måste
det vara att befordra en god sak med dåliga medel, hvilket jag-
an ser lottning och spel vara.
Men, säger man, allt detta är godt och väl; men det är icke
visshet, och vi måste hafva visshet. Till bemötande häraf vill jag
påminna, att många af vårt lands likasom andra länders reforma¬
torer utfört stora ting utan att någonsin hafva haft annan visshet än
den, deras förstånd och en mogen pröfning ingifvit dem; men de
Tisdagen den 7 Maj. e. m.
27
N:o 53.
hafva gått segrande nr striden på grund af denna öfvertygelse. Många Angående
tusen reformer hafva, genomförts både i vårt land och i andra länder, landtfönva-
utan att man bär haft absolut visshet om deras lyckliga verkan; reU nrd-
men man har pröfvat med sitt förstånd, så godt man kunnat, och nanäe-
ingen skulle val velat hafva dessa reformer ogjorda derför att man
ej på förhand kunnat hafva absolut visshet om det blifvande resul¬
tatet, och jag tror, att man i allmänhet får lemna åt framtiden att
visa, huruvida man lyckas eller icke. Vi se vidare mången, som
utfört storartade uppfinningar Vår tid är företrädesvis nppfinnin-
g-arnes tid. Mången af dem, som egnat åratal, och flera år, deråt,
har icke egt absolut visshet; han bär lefvat i sin öfvertygelse och
sitt hopp; och han har segrat öfver de stora hindren, i,atom oss
på samma sätt försöka öfvervinna våra betänkligheter i detta fäll;
och vår härordningsfråga skall då en gång lösas på ett, som jag-
tror, lyckligt sätt.
Jag skulle vidare til! besvarande kunna upptaga eu mängd af
hvad som blifvit yttradt af särskilde talare; men jag skall inskränka
mig till endast en mycket liten del deraf.
Herr Axell antog, att, om en Hans Jansson eller Nils Månsson i
Skumparp, Indika förstått att skilja mellan annan frihet och skatte¬
frihet, uppstått igen, skulle nog universitetens ungdom hurrat för dem
äfven nu. Jag tror att desse män, om de ännu i dag lefvat, i dessa
frågor skulle hafva stått på vår sida; och jag frågar Herr Axell, om
lian tror, att någon af dem skulle hafva röstat för lotlningen. Jag
åtminstone tror det icke.
Under det att Herr Treffenberg replikerade Herr Key, liknade
lian landtmannapartiet vid en yngling och sade, att framtiden nog
hörde partiet eller denna yngling till, om nemligen han artade sig
väl. Så vidt den ärade talaren med »arta sig väl» menade, att han
endast skulle vara beskedlig, så får jag säga att, efter mitt förmenande,
framtiden hör lika väl den yngling till, som visar kraft och mod
samt godt uppsåt, i hvad han tager sig till.
Man har vidare klandrat oss, derför att vi »ryckt till oss» initia¬
tivet i dessa stora frågor; och Herr Rubenson yttrade i sammanhang
dermed, att vi sistlidet år skulle haft en urtima riksdag härstädes.
Men sedermera fingo vi höra af Herr Oasparson, att äfven denna
Kammares motsatta parti år 1878 haft en komité samlad för be¬
handling af dessa frågor; och vid sådant förhållande tycker jag det
kan väga lika mot lika å ömse sidor; i följd hvaraf ock det klander,
som landtmannapartiet fått uppbära af Herr Linder, måste anses vara
oberättigadt. Jag tror, att vi blott begagnat oss af vår grundlags-
enliga rätt att motionera; men jag tror icke, att vi begagnat denna
rätt längre, än att vi hafva stannat inom måttans gränser. Jag hyser
derjemte den öfvertygelsen, att vi med vårt uppträdande gagnat
fosterlandet och främjat dessa stora frågor; och skulle vi misslyckas,
återstår oss den trösten, att värt uppsåt varit godt.
Herr Axel Bergström, som började sitt anförande i eu tendigen hög¬
stämd ton, men snart föll ned bland mötespassevolans- och beklädnads¬
persedlar, åberopade Solons bud, att ingen medborgare i en fråga,
som gälde fosterlandets väl, fick vara neutral. Det synes mig likväl
N:o 53.
28
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
Angående
landtförsva-
reta ord¬
nande.
(Forts.)
som detta visa bud ej behöft göra det nödvändigt för honom att till
■ en gammal politisk motståndare, hvars ställning i Kammaren betager
honom möjligheten att försvara sig, framkasta erinringar om striden
om det så kallade »öfningsanslaget». Detta var andra gången sådant
skedde och jag tror ej att Solon skulle hafva gillat det.
Representanten från Helsingborg, hvars anförande, som utgjorde
en granskning i sak, var ett bland de mera humana, framstälde eu
fråga, om man verkligen var så rädd för kasernen och kasernlif.
För min del har jag ansett talet om kasernlifvet för öfverdrifvet,
men jag behöfver ej uppehålla Kammaren med att närmare beröra
detta ämne, utan hänvisar honom t. ex. till Herr Abr. Rundbäck,
som här i Kammaren förut mycket talat om kasernlifvet.
Slutligen anhåller jag att få yttra några ord om den föreslagna
garantilagen. Detta förslag har för mig varit det största offret af
min öfvertygelse i denna fråga. Det kan visserligen sägas att rege¬
ringen uti den aflöningstillgång, som för närvarande ligger i in¬
delningsverket, har garanti för att stamtruppstyrkan blir aflönad,
ehuru beloppen ej gä genom statens räkenskaper, och att förhållandet
blir detsamma, då vid indelningsverkets upphörande fullt tillräckliga
medel ställas till Kong!. Maj:ts förfogande för att aflöna denna stam.
Förhållandet mellan statsmakterna i detta fall blir således icke ändradt.
Man har klandrat att motionärerne eller Utskottet ej framstält något
förslag om flottan. I det hänseendet ber jag fä upplysa att den stam.
af 30,000, för hvilken Utskottet velat garantera medel, ungefär svarar
mot hela den stamtruppstyrka, som underhålles af rust- och rote¬
hållare så väl vid armen som flottan. Dermed är icke sagdt att
motionärerne skulle vilja undandraga sig att, när Kong]. Maj:t derom
framlägger förslag, bevilja medel jemväl för manskap vid flottan.
Men deraf följer ingalunda att. man skulle vilja garantera derom i
lag. Det har varit vår afsigt att afväga förhållandena så att vi
lemna garanti för hvad som ungefär kan svara mot den nuvarande
garantien. Efter denna grund är t. ex. garantien för hästar åt ryt¬
teriet beräknad. För närvarande består rytteriet af både värfvade
och indelta regementen, och för anskaffande af hästar till de förra
är ju nu ingen särskild tillgång garanterad. Men efter som det finnes
en del afsutna rusthållsnummer, hvilka kunna åläggas uppsättandet
af hästar, så har äfven detta tagits i betraktande. Vi hafva räknat
det ena med det andra och äfven de statsunderstöd, som utgå så
väl till rustningen som roteringen och alla ledamöterne i Utskottet
hafva kommit öfverens om att, för så vidt den nya garantien endast
skall motsvara den nuvarande, den af Utskottet föreslagna är tillräcklig.
Hvad åter beträffar garanti för öfningsanslag, sä behöfver jag ej
erinra herrarne att någon sådan aldrig hittills egt rum och att vi
anse det innebära en förolämpning mot kommande Riksdagar, om
man skulle anse behöfligt att lägga in garanti i lagen mot ett be-
faradt sträfvande att icke vilja anslå medel till öfning för dem, som
skola försvara fosterlandet.
Men jag nämnde att den föreslagna garantilagen kostat mig en
ej så liten uppoffring af min öfvertygelse. Det är derföre att jag
står på den ståndpunkten i frågan att, när man åstadkommer en
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
29
N:o 5S{.
tvungen utskrifning till hären, och rust- och rotehållarnes skyldighet
att, emot befrielse från sådan utskrifning, hålla legd karl, upphör,
då har man i samma stund ingen aflöning åt stamtrupp att af rust-
och rotehållare fordra, och då är man enligt mitt förmenande ej be¬
rättigad att begära garantier för aflöning af en ny stam, af den or¬
sak, att den gamla borttages. Emellertid har jag undertryckt min
åsigt och böjt mig för andras, ty jag vill frågans lösning. Skulle
nu förslaget såsom odugligt blifva förkastadt, då vill jag åtminstone
i denna sak behålla min fulla handlingsfrihet, i fall jag någonsin
mera kommer i tillfälle att deltaga i Riksdagens förhandlingar och
beslut.
Jag skall icke vidare inlåta mig i några detaljer af frågan. Jag
vill endast uttala den önskan, att så väl det nu omhandlade försla¬
get, som det efterföljande om grundskatternas afskrifning, måtte åt¬
minstone i någon mån föra dessa frågor framåt, samt att mig slutli¬
gen, efter att hafva varit vittne till och deltagit uti dessa stundom
hårda strider och hvarunder vi ganska otta fält för hårda ord mot
hvarandra, måtte förunnas att upplefva den dag, då de fått sin lyck¬
liga lösning. Jag skall dä med gladt och försonligt sinne utropa:
är slutet godt, så är allting godt.
I detta anförande instämde Herrar Johan Jönsson, Sven Anders¬
son, Nils Nilsson, A. Fr. Pettersson, J. M. Svensson och Mårten
Trulsson.
Herr Stråle: Sedan jag begärde ordet, hafva sä många talare
yttrat sig om både den ena och andra sidan af saken, att jag har
föga eller intet att tillägga. Jag vill derföre till diskussionens för¬
kortande samt af grannlagenhet mot de 30 talare, som efter mig hafva
anmält sig till ordets erhållande, inskränka mig till den förklaring,
att jag icke med min röst kommer att bidraga till framgång af det
föreliggande förslaget i det skick, hvari det nu befinner sig, härvid
hufvudsakligen stödjande mig på Hrr Hedins och Adlersparres i ämnet
afgifna yttranden och i viss män äfven på Herr Rubensons.
Friherre Cederström: Jag ber att i största korthet få säga
min tanke. Lika med flere föregående talare anser jag för min del,
att den stam, Utskottet bjuder oss på, icke kominer att blifva af den
moraliska beskaffenhet att kunna utgöra ett stöd för beväringen.
Dessutom tror jag, att det blir eu ren omöjlighet att rekrytera denna
stam, då ju dertill fordras en årskontingeut af närmare 7,000 per¬
soner. Eu representant från Första Kammaren har för undanröd¬
jande af denna svårighet föreslagit suppiementarlottning, hvilken
dock Utskottet på ett vältaligt sätt sökt visa vara förhatlig för sven¬
ska folket. Det är också min mening. Sådant förslaget här föreligger,
ser jag dock ingen annan utväg till dess genomförande än lottning.
Men skulle denna åtgärd blifva följden, så betviflar jag att svenska
folket skulle tacka sina ombud för det att de skaffat landet ett på
sådan grund fotadt försvar mot det att rust- och rotehållare och
grundskattegifvare skulle blifva af med sina skatter. Härom kan åt
Angående
l an-Utför sva¬
rets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 53.
30
Angående
landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Foits.)
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
minstone icke jag vara med ock yrkar derföre afslag å förslaget i
dess helhet.
Herr Lundegård: Det hade visst icke varit min mening att
vid detta tillfälle öka antalet af talare, då öfverläggningen om före-
liggande ärende redan pågått tvenne dagar. Men eu fråga kan vara
utåt eu sådan beskaffenhet, att man icke får sitta som en tyst åhö¬
rare, utan måste begära ordet för att uttrycka sin mening. Jag ma¬
nas härtill synnerligast åt ett yttrande, som vid början af denna
långvariga diskussion sistliden gårdag uttalades af eu högtärad ta¬
lare inom denna Kammare. Orden kan jag ej för tillfället ordagrant
återgifva, men de antydde: att, då inom ett land någon stor och vig¬
tig fråga förelåge till behandling och, om hvars slutliga lösning me-
ningarne vore delade, så finge ingen ställa sig på neutral mark.
Då nu detta yttrande föranledt mig att begära ordet, så är det
icke derföre att jag skulle hafva något upplysande och lärorikt att
andraga med afseende på det föreliggande förslagets brister eller för-
tjenster, beträffande hvilka förut är tillräckligt yttradt af många
aktade talare, hvilka hafva långt djupare insigter och större sak¬
kännedom i detta ämne än jag besitter. Men desto hellre har jag
begärt ordet för att öppet få tillkännagifva på hvilken sida jag kom¬
mer att ställa mig, då frågan om föreliggande förslag till ny härord¬
ning slutligen kommer att inom denna Kammare antingen antagas
eller förkastas. Varm och upprigtig vän af’, ett tidsenligt försvar
skulle det hafva, varit mig eu glädje, om jag i min ringa mån fått
bidraga till lösning åt denna vigtiga fråga. Men jag får öppet till¬
stå — utan att derföre behöfva misstänkas för bristande fosterlands¬
kärlek — att jag icke förmår inse föreliggande förslag vara af så¬
dan beskaffenhet att jag- med bästa vilja kan gilla det. Ty dels
fruktår jag, att landet för framtiden icke skulle kunna bära de dryga
omkostnader, som förslagets fullständiga genomförande skulle med¬
föra, och dels är jag tveksam huruvida detta förslag verkligen inne¬
bär garanti för ett fullt betryggande försvar. Och denna min tvekan
har ingalunda häfta genom denna sakrika diskussion, som jag med
uppmärksamhet åhört, utan har jag tvärtom derigenom styrkts i den
åsigt, att förslaget i dess nuvarande skick icke är antagligt. Då
jag derföre tillkännagifver, att jag vid frågans slutliga afgörande här
i Kammaren kommer att rösta för afslag icke allenast å den före¬
dragna punkten, utan äfven å hela förslaget, så vill jag deremot
nämna att det är med tungt hjerta, jag det gör, då jag i medve¬
tande af vårt fosterlands stora behof af ett tidsenligt och ordnadt
försvarsväsende helst skulle velat bidraga till vinnande af detta för
oss alla vigtiga mål. Jag vill gerna erkänna både det arbete och det
intresse, rnotionärerne visat genom framläggandet af detta förslag,
likasom jag är fullt öfvertygad om att hvar och en i denna Kam¬
mare, på hvilken sida han än må stå, kommer att vid frågans af¬
görande handla efter moget öfvervägande och bästa öfvertygelse;
derföre önskar jag af allt mitt hjerta att, huru denna vigtiga fråga
än kommer att nu utfälla, Han, som leder menniskans öden, slutli-
31
N:o 53.
Tisdagen den 7 Maj, e. in.
gen måtte styra och leda allt för vårt dyra fosterland till eu lycklig
utgång.
Friherre Nordenfalk: Det är icke förhållandet med mig såsom
med en talare i går, hvilken begärde ordet för att få åt historien
förvarad sin mening; men jag tror det vara en pligt mot dem, hvilka
jag här har äran representera, att angifva mitt votum i denna fråga,
'— så mycket hellre, som jag, då fråga varit om öppen eller sluten
votering i allmänhet, drif vit den satsen, att inom representationen
den slutna voteringen i vanliga fäll är den lämpligaste, enär
utväg finnes att i stora frågor göra voteringen öppen, så vidt man
dertill finner sig befogad.
Det är eu märklig företeelse nog det föreliggande betänkandet,
lin mängd af denna Kammares ledamöter har, med uppoffring af tid
och möda, förberedt och framlagt förslag till försvarsväsendets ord¬
nande, så beskaffad^ att mer än en fackman erkänt det vara i visst
fäll godt och i öfriga delar, med de af Utskottet gjorda ändringar,
fullt antagligt. Ehvad dess öde nu må blifva, tror jag det är skal
glädja sig åt att det samma framkommit, såväl derföre att det med
visshet fört försvarsfrågan framåt, som ock derföre, att jag vet, att
efter sistlidne riksdag, då den meningen utspriddes i landet, att ma¬
joriteten i denna Kammare var likgiltig för landets försvar, denna
åsigt allmänt gjorde ett djupt nedslående intryck, och denna skefva
föreställning är nu totalt borta. Här föreligger ett förslag, som i
afseende å kostnaden för försvaret är nästan det dyraste af (Tern, som
blifvit för oss framlagda, och i afseende å försvarets styrka sådant,
att jag tror, att man icke för närvarande kan komma mycket längre.
Den gamla satsen, att det bästa är en fiende till det goda, tror
jag de borde betänka, som obetingadt förkasta detsamma.
Med dessa ord har jag velat angifva, hvarför jag ansett mig böra
i dess väsentligaste delar med min röst bidraga till förslagets fram¬
gång; dock förbehållande mig rätt att i afseende å eu eller annan
punkt af dess detaljer vidhålla eu särskild mening. Jag kan nem¬
ligen icke, i fråga om ett förslag, som ej få bland våra fackmän er¬
känna vara antagligt, deltaga i ansvaret för dess förkastande, derföre
att det ej är det bästa tänkbara. Helst i eu så allvarsam tid som
denna, tror jag, att under angifna förhållanden ansvaret för ett upp¬
skof vore för stort
Här har gjorts en mängd anmärkningar mot Utskottets förslag,
till en del sådana att de, enligt min åsigt, äro dels obefogade, dels
för små. Man har talat om att det icke skulle förefinnas tillräckliga
garantier i afseende å kostnaderna. Men, mine Herrar! är det verk¬
ligen rimligt antaga, att, då pluraliteten inom denna Kammare —
och det är ju mot den garantierna begäras —sjelf framlagt förslaget,
densamma skulle kunna komma på en så föraktlig tanke som att
vägra medel till fullgörande af hvad den .sjelf bjudit? jag kan icke
tänka det utan är förvissad, att den icke kommer att vägra bevilja
de medel, som erfordras såväl för att hålla stammen fulltalig som
ock för att upprätthålla öiingarne. — Man har vidare talat om bri¬
sten i förslaget att der icke förefunnes någon bestämmelse rörande
Angående
landtj"or sva¬
rets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 53.
32
Angående
landtförsva
rots ord¬
nande.
(Forts.)
Tisdagen den 7 Maj, e. ro.
flottans manskap. Jag ber, att få fästa uppmärksamheten å formen
för betänkandet. Det hela är en motiverad skrifvelse till Kong].
Magt, som slutar med en begäran om framläggande af ett förslag i
flen angifua rigtningeu med fyllande af hvad som brister i skrifvelse-
förslaget; och icke är det val tänkbart, att Kong! Magt skulle fram¬
lägga ett förslag utan att på samma gång se till att, bland annat,
betryggande omständigheter rörande flottan deri ingå. Då denna
Kammare med ett tålamod, som stundom förefallit mig beundrans¬
värdt, godkänt den ena staten för flottan efter den andra och nu
senast ordnat aflönings- och pensionsförkållandena för flottans office¬
rare och underbefäl, skulle man då kunna tänka sig, att meningen
nu vore att »svälta ut» flottan? Jag tror, att vi kunna vara fullt öfver-
tygafle derom, att så icke är någons mening.
Vidare har man i afseende på den ingress, som ju utgör den
föredragna punkten, talat om de vilkor, som deri äro satta. 1 af¬
seende derå ber jag få såga, att jag i fråga om ändringarne i bevill-
uingstörordningen i det närmaste sluter mig till den uppfattning, som
Herr Biesert utfalat; jag tror eu ändring i sådan rigtning önskvärd.
Beträffande det mycket klandrade sammanförandet af försvars-
och grundskattefrågorna, så kan jag för min del icke neka, att jag-
anser denna åtgärd hafva varit icke allenast klok, utan äfven naturlig.
Allt från 1873 hafva så många gånger framhållits skälen, hvarföre
dessa frågor icke längre kunna skiljas åt, att det kan vara öfver¬
flödigt för mig att repetera desamma. I afseende å grundskatterna
ber jag endast få säga, att när denna fråga en dag blir löst, känslan
af full likställighet skall i nödens stund skänka oss eu styrka, långt
mera värd än en hel armékår, och som svårligen kan uppskattas
nog högt.
I afseende på frågan om anskaffande af stam-manskapet, kan
jag för min del icke hysa de säkra förhoppningar, som här uttalats.
Jag tror det dessutom vara eu berättigad fordran att hafva något
mera än förhoppningar att bygga på i denna sak. Finnes det något
annat sätt än lottning att såsom sista utväg tillgå för att hålla stam¬
mens numerär uppe, låtom oss då antaga en sådan bestämmelse.
Jagy tror för min del icke att annan utväg finnes, utan att såsom
»ultima ratin» lottning måste tillgripas, äfven om den icke nu uttalas
i lagen; och jag vore för min del tillfredsstäld med llerr Keys för¬
klarande i fjor: att, när man icke längre kan betala, så måste lott-
i) i ngen inträda. Men då det finnes ledamöter af Kammaren, som mot
stora eftergifter af deras mening i andra hänseenden begära ett be¬
stämdt lagbud härom, så bör man ej sky kläda samma nödvändighet
g ord. . Låtom oss se denna sak i ögonen! och jag tror att man skall
finna i lottningen visserligen ett ondt, men ett nödvändigt och inga¬
lunda så farligt, som man velat göra den. Lottningen kan dessutom
icke komma att tillämpas förr än Riksdagen det vill; ty det är först
då Riksdagen säger att afgiften till de frivillige ställer sig så hög,
att den ej längre kan beviljas, som lottning skulle komma att in¬
träda. Jag ber att i det afseeudet få omnämna ett förhållande, som
jag- hörde under diskussion i Första kammaren i går, hvilket före¬
föll mig synnerligen anmärkningsvärdt: i England, det land, der man
33
N:o 53.
Tisdagen den 7 Maj, e. va.
kanske minst af alla kunde antaga att här ifrågavarande lottning
skulle vara lagstadgad, finnes icke desto mindre sådan. År 1752, då
milisen der ordnades, bestämdes att rekryteringen skulle ske genom
utlottning, och detta fortgick till år 1832, då det bestämdes, att re¬
kryteringen skall i första rummet ske genom anskaffning mot betal¬
ning; men loitningen togs icke bort, utan finnes ännu qvar såsom den
sista utvägen.
Jag har hört från begge sidor här uttalas så mycken ovilja mot
lottningssystemet, att jag torde säga något för mången mycket obe¬
hagligt, då jag Öppet erkänner, att jag för min del icke kan finna
något så förskräckligt motbjudande att antaga denna tvångsbestäm¬
melse, och likväl har också jag en son, som jag hoppas eu gång
skall fä deltaga i öfningarne för fosterlandets försvar. Vi må ej
glömma, att, då en dag alla landets unge män må blifva kallade att
möta en fiende, äro just deras utsigter att väl bestå kampen, som
hafva den större öfningen, bättre, än de öfriges! Med den förhopp¬
ning, vi äro berättigade hysa, att med den militära utbildning, som
här är afsedd, skall förenas omsorg för de värnepligtiges moraliska
och intellektuela utveckling, så torde detta — jag medgifver det —
nödtvång icke blifva så hemskt, som man föreställer sig, och många
gånger utmålat detsamma. Om de utlottades öfningsår verkligen
vore någonting så förfärligt, vore det då ens rätt af staten att genom
allt mer ökade summor locka in ynglingar i stammen mot betalning?
— Kan man finna någon annan yttersta utväg att garantera stam¬
mens fulltalighet, så gerna för mig; jag tror icke, att någon sådan finnes.
Mot innehållet af den föredragna punkten, — hvars formulering
jag icke tror vara fullt egentlig, — har jag ingenting att invända,
då dess förutsättningar icke gälla om Utskottets förslag i de följande
punkterna, utan om de beslut, hvarom Kamrar ne kunna angående de¬
samma blifva ense.
Då det af Herr Nils Larson framlagda förslaget är bättre for-
muleradt och i öfrigt blott innehåller den skiljaktighet från Utskottets,
att der såsom vilkor blifvit tillagdt krigslagarnes omarbetning, sabel-
jag att, med begäran om afslag å Utskottet:; hemställan i punkten
l:o), få yrka bifall till Herr Nils Larssons förslag.
Herr Thomasson: Jag anhåller endast att få till Kammarens
protokoll antecknadt, det jag icke kommer att rösta för nu förelig¬
gande förslag.
Jag var redan från början ogynsamt stämd mot sjelfva grunden för
stamtruppens bildande, emedan orden värfning och legoknektar, hvarmed
väl rätteligen och adequat här i fråga varande sak betecknas, alltid
varit missljudande i mina öron och emedan, om jag icke alltför myc¬
ket misstager mig, en stamtrupp, så sammansatt som i förslaget ifrå-
gasättes, komme att bestå icke af landets bästa, utan i väsentlig mån
af dess sämsta söner. Men sedan jag, så godt jag förmått, gjort mig
förtrogen med förslaget, och då jag af verkligt framstående fackmän
så utom som inom representationen hört att förslaget i militäriskt afse¬
ende har ett afgjort företräde framför vårt nuvarande försvarsväsen skulle
Andra Kammarens Prat. 1818. N:o 1)3. 3
Angående
landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 58.
34
Angående
landtfursva¬
rets ord¬
nande.
(Forts.)
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
jag, under förutsättning att de mest i ögonen springande bristerna
blefve afhjelpta, såsom att garantier gåfves för stamtruppens uppe¬
hållande vid det bestämda antalet, att öfvergångstiden förkortades,
och att den för beväringsöfningarne toreskrifna längsta tiden något
tidigare toge sin början in. in., kunnat vara böjd för att biträda för¬
slaget, så vida frågan varit helt och hållet fristående och kunnat af-
göras i och för sig sjelf. Jag hade så mycket hellre i så fall kunnat
ingå på förslaget, som jag fullkomligt delar den af en talare på Stock¬
holmsbänken förut uttalade åsigten att den föreslagna arméorganisa¬
tionen i följd af inre nödvändighet leder till allmän värnplikt, den
enda grundval, hvarpå ett fullt betryggande och tidsenligt försvar
efter min mening kan byggas och hvarutaf icke endast jag utan äf¬
ven många andra, livilkas omdöme står vida öfver mitt, vänta natio¬
nens pånyttfödelse i moraliskt och medborgerligt hänseende. Men
frågan är nu icke fristående; den kan icke afgöras utan i samman¬
hang med grundskattefrågan. Den nya arméorganisationen måste kö¬
pas icke endast med betydligt större kostnader än det nuvarande
försvaret krafvel-, utan dessutom med en årlig eftergift i statsinkom¬
ster af ett tiotal millioner kronor. Förr än man kunnat åstadkomma
en fullständig utredning om sättet för anskaffandet af medel till be¬
täckande icke endast af de ökade kostnaderna för det nya försvaret,
utan äfven för de minskade statsinkomster, som genom grundskatter¬
nas afskrifvande skulle uppstå, förr kan icke jag bifalla denna af¬
skrifning; och då en dylik utredning icke nu föreligger, kan jag följ¬
aktligen icke heller gifva min röst för det nu föredragna, i samman¬
hang med afskrifning af grundskatterna satta arméorganisationsför-
slaget.
I detta anförande instämde Herrar Löwenhielm, Stoff, Snäf, Ru¬
lett sköld och Lundqvist förenade sig med Herr Thomasson.
Herr Per Nilsson i Espö: Jag har begärt ordet för att gifva
tillkänna, att jag kommer att rösta för Utskottets förslag, med högst
obetydligt undantag; och jag gör detta så mycket hellre, som det nu
föreliggande förslaget har högst betydligt företräde, hvad försvaret
vidkommer, framför det försvarsväsende vi för närvarande ega. Jag-
kan derföre icke annat än yrka bifall till Utskottets förslag, detta
så mycket hellre, som jag icke anser det för något annat än ett öf
vergångsförslag till något bättre. Hafva vi väl en gång fått ett för¬
svar i öfverensstämmelse med detta förslag, tror jag att, med den vi¬
dare utveckling förslaget skulle få, befolkningens fruktan sedermera
icke vidare måhända blir så stor hvarken för lottning eller något an¬
nat nödvändigt vilkor för ett sådant förslags genomförande, så vida
förslaget nemligen sedermera tillämpas så som sig bör.
Hvad den nu föreliggande frågans behandling vidkommer, får jag
för min del bekänna att jag under dessa två dagars diskussion, hört
så mycket talas om den så kallade kompromissen än i ett syfte än
i ett annat, att det nu mera nästan är eu vämjelse att än ytterligare
höra detta ord nämnas.
Här har äfven under diskussionens lopp uttalats eu åsigt som man
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
35
N:o 5B.
aldrig förut hört inom representationen, i det att en person trädt upp
och kallat nu föreliggande förslag för en köpeafhandling. Talaren
yttrade nemligen, att man skulle kunna anse förslaget för en han¬
delsvara, som vore till salu samt att man, såsom orden folio, först
borde lära känna varans beskaffenhet och värde, innan man upprät¬
tade någon skriftlig köpeafhandling. Man har väl aldrig tillförene
hört ett sådant yttrande, som att det ena partiet skulle köpslå med
det andra; och för min del hoppas jag också slippa vidare höra nå¬
got dylikt. Ty, vore förhållandet sådant, skulle det slutligen leda der¬
hän att den ena individen skulle beskyllas för att köpslå med den
andra. Allt sådant har hittills varit främmande för vår svenska re¬
presentation; och jag är fullt öfvertygad om att eu och hvar bland
svenska folkets representanter fritt och otvunget uttalar sin åsigt i
hvarje fråga, utan att låta binda sig af något som helst köpeaftal.
Jag kan just undra huru det skulle betraktas i utlandet om detta ord
öfversattes och hvilken tanke utländingen då skulle få om vår svenska
representation och särskildt om denna Kammare, om han finge den
uppfattningen att dess ledamöter slagit in på den förhatliga banan
att köpslå med sina röster.
För min del tillåter jag mig uttala den förhoppningen, att nämnda
uttryck icke i framtiden måtte komma att tillämpas på andra frågor,
hvarigenom det såväl som så mycket annat förut skulle blifva en
visa så inom som utom landet.
Herr Fleusburg: Då jag i dag för första gången anhållit om
ordet i denna ärade Kammare, har jag varit otrogen min föresats att
icke i onödan upptaga Kammarens tid och skall derföre, då jag nu
fått ordet, denna grundsats trogen, icke länge behålla detsamma.
Det förefaller mig, som om det emellan Kammarens ledamöter
skulle vara en tyst öfverenskommelse, att öfver detta ärende företaga
en öppen votering. Jag har derföre trott att äfven jag borde angifva
min ställning till frågan med några få ord.
Om denna vigtiga fråga kunde såväl ur militärisk som kameral
synpunkt vara oändligt mycket att säga. Men oändligt mycket kar
redan blifvit sagdt; och jag vill derföre inskränka mig till att helt
enkelt tillkännagifva, att på grund af de skäl, som af flere talare
blifvit anförda, och hufvudsakligen af hänsyn till den billighet och
rättvisa, som jag saknar hos förslaget, och hvars frånvaro jag anser
vara dess största brist, jag icke kan med min röst biträda detsamma.
Jag ber derjemte att få tillkännagifva att jag, likasom nio tiondedelar
af den svenska nationen, är en afgjord motståndare till den supple-
mentarlottning, som af reservanterne inom Utskottet blifvit påyrkad.
Herr Åke Andersson: Det var, såsom kanske några af Her-
rarne märkte, med anledning af den ärade talaren på Hallandsbän-
ken yttrande, som jag begärde ordet. Han yttrade bland annat, att
om nu föreliggande förslag skulle antagas, så skulle den blifvande
stamtruppen komma att bestå hufvudsakligen af sådana personer, som
på ett eller annat sätt hade gjort skeppsbrott på civilisationens om¬
råde. Eu annan talare förut i dag nar gått ännu längre och sagt
Angående
landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 58,
36
Angående
lan dt för sva¬
rets ord¬
nande.
(Forts.)
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
att stamtruppen skulle blifva en lösdrifVarestam. Om den sist¬
nämnde talaren, som yttrade dessa skarpa ord, icke hade reda på
huru det går till att rekrytera på landet, må detta ursäktas honom.
Men jag antager att talaren på Hallandsbänken, om han haft känne¬
dom om förhållandena i sin hemort, icke skulle hafva sagt hvad han
sade, såvida icke i hans hemort vore mycket olika förhållanden mot
dem i Skåne, der man i allmänhet, så långt jag minnes tillbaka,
hvarken vid kavalleriet eller infanteriet haft någon brist på sökande,
utan flera alltid frågat om de kunde få platsen. Isynnerhet har detta
varit förhållandet vid de tillfällen, då rekryter skulle approberas eller
antagas, tv då hafva rust- och rotehållare haft många att välja på.
De hafva vanligen antagit den, som de mest tyckt om, och derefter
gått med honom till befälet för att få honom antagen till rekryt. Folk
har aldrig felats. Jag kan derföre icke förstå, hvarföre det skulle
blifva så svårt att få soldater till den nya stamtruppen. Men derom
behöfver jag icke yttra mig; ty mina åsigt er i det afseende! uttala¬
des så tydligt åt Herr Ola indersson, att de icke kunna vederläggas;
och ber jag att i detta hänseende få instämma med honom.
Det har äfven blifvit sagdt att den nva stammen skulle blifva
för dyr. Skada blott att icke de Herrar, som hyst denna åsigt,
nämnt något derom förut; detta visste man icke så länge det val¬
fråga om att förskaffa någon lättnad åt dem, som nu uppehålla stam¬
men inom hären. När 1875 års förslag kom från regeringen, då
fråga var om att lägga hela beväringsmanskapet i kaserner från 10
till 17 månader och att byggnader m. in. för nödiga öfningar för ett
belopp af 30 millioner skulle uppföras, då hördes ingen klagan öfver
dyrhet från det hållet! Detta är en konseqvens, som jag åtminstone
icke kan förlika mig med.
Det har också yttrats, att detta så mycket klandrade landtman-
naparti icke har velat gå sina motståndare till mötes. Men jag tror,
att vi, som bilda landtmannapartiet, samt de med oss liktänkande
hafva gått våra motståndare till mötes så mycket, som i vår förmåga
står. Vi hafva icke satt oss emot billiga löner för embets- och tjen¬
steman; vi hafva icke heller gjort motstånd, när fråga varit om dyr-
tidstillägg eller lönetillägg åt dem. Vi hafva icke motsatt oss bevil¬
jandet och höjandet af pensionerna för en stor del af landets tjenste¬
man, då vi ansett det vara öfverensstämmande med billighet. Hvad
vi ba satt oss emot bär endast varit sådana pretentioner som vi an¬
sett vara för höga, men dessa hafva ofta likväl vunnits i de gemen¬
samma voteringarne, så hvad dessa i sin helhet vidkommer, befarar
jag det nionde liufvudtiteln snart kommer att växa oss öfver hufvudet.
Vi hafva icke heller stridt emot, då fråga varit om beviljande af
anslag till nödiga byggnader för statens embetsverk och inrättningar.
Jag har t. ex. sjelf talat för anslag till två byggnader här i Stock¬
holm, den ena det nya bibliotekshuset och den andra en lämpligare
bostad för artilleriets manskap.
Härmed må nu vara huru som helst; säkert är att man kan hafva
skäl att tänka och uttala, att hvad som detta förslag har mest emot
sig från motståndarnes sida är räddhågan för en skattejemkning.
Det har också yttrats af den ärade talaren, som sist på förmiddagen
37
Nso 53.
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
hade ordet, och så vida jag fattade hans ord rätt, gaf han en antydan Angående
till att man kunde befara att massan af svenska folket skulle sätta landtförsra-
sig upp emot landtmannapartiet och göra gemensam sak med dess ien’n°Je
motståndare. För min del hyser jag icke någon sådan farhåga. \i (Forts )
landtman äro uppfödde bland folket, vi känna dess tillstånd och be¬
hof. Jag är derföre fullt förvissad om att denna Herr Treffenbergs
spådom aldrig skall gå i fullbordan.
Jag skall sluta med att yrka bifall till Utskottets förslag med
den ändring i littera g), hvilken reservanterne inom Utskottet från
denna Kammare föreslagit.
Herr Anders Svensson i Lösen: Då denna fråga förlidet år
förevar till behandling och Herr Key framlade det förslag, som se¬
dermera blef Kammarens beslut, hyste jag störa betänkligheter mot
detsamma, hvilka jag* äfven uttalade. Detta förslag har emellertid
gifvit anledning till den motion, som nu föreligger och som flertalet
af Kammarens ledamöter undertecknat. Jag har icke vant med
derom; och jag har, efter att hafva underkastat Utskottets på denna
motion grundade förslag, hvilket nu föreligger till behandling, en
granskning, så sorgfällig, jag kunnat åstadkomma, funnit mig
icke kunna biträda detsammma. Mina skäl härför skall jag be att
få i korthet angifva, och vill i sådant hänseende för närvarande en¬
dast yttra mig om förslaget, i hvad det afser införandet åt eu ny
arméorganisation. . . , TTi , ^ ,
Jag får till en början tillkännagifva, att jag delar Utskottets och
majoritetens åsigt att vårt försvar bör ordnas på grundvalen åt stam
och beväring, likasom att tiden för beväringens öfningar bör utsträc¬
kas till högst 90 dagar. Jag skulle till och med uti sistnämnda hän¬
seende velat gå ännu något längre, så att denna tid blifvit ytterli¬
gare inskränkt. Härom vill jag dock icke framställa något yrkande.
I fråga åter om stammens ordnande kan jag icke ingå på majorite¬
tens uppfattning. Jag tror icke att någon regering, den må nu vara
huru välvillig och tillmötesgående som helst, skall kunna godkänna
ett förslag, hvilket icke mera än detta lemnar garantier för att
stammen alltid skall befinnas fulltalig; och de skal, hvarföre jag hy-
ser en sådan åsigt, skall jag i det följande söka visa.
Då Herr Key förliden riksdag framlagt sitt förslag, framstäldes
till honom af Herr Casparsson den frågan, huruvida han ansåge att
på de i motionen uppstälda grunder kunde byggas ett försvar, utan
att lottning behöfde ifrågakomma. Härpå svarade Herr Key: »Derom
skall icke jag, utan svenska folket döma; så länge svenska folket vill
betala, blir det ingen lottning utaf, vill det åter icke betala, då blir
lottning nödvändig». Dessa ord har jag mycket funderat pa, men
jag har slutligen fått den uppfattning att betydelsen af dem var, att
lottning kunde blifva nödvändig. Nu har jag emellertid hört Herr
Key förklara att han, i likhet med de öfrige Utskottsledamöterna
från denna Kammare, icke ville veta af någon lottning och jag skulle
då möjligen kunna vara lugn derför. Men nu är att märka, att nä¬
stan alla ledamöterne inom Utskottet från Första Kammaren bifallit
förslaget endast under förutsättning, att lottning blefve införd. Häraf
N:o 58.
38
Tisdagen den 7 Haj, e. ro.
Angående följer att, om förslaget komme under regeringens pröfning regeringen
UrTlT skul|e sända det tillbaka till Riksdagen, men med lottning
nande. ®?,m. , vilkordt för dess antagande. Då jag emellertid icke kan
(Forts) biträda ett förslag, som inför lottning i vårt försvarssystem, och jag
dessutom är öfvertygad om att ett sådant förslag alltid skall afslås
af denna Kammare, finner jag deri tillräckliga skäl att icke lemna
mm röst för föreliggande förslag.
i bar fleril 8'änSer upprepats, att, då rust- och rotehållarne
hittilJs kunnat rekrytera och underhålla vår armé, några svårigheter
derför ej heller skalla möta för staten. Ja val, jag tror också att
staten kan göra detsamma, men förslagsställarne hafva efter min upp¬
fattning omöjliggjort det, genom bestämmelsen om den korta tjenste-
. eS: , ,(j. so.m f>ör m^8' härvid är ett mera talande skäl är den
jemförelse härutinnan, som man kan göra mellan förhållandena hos
oss och i andra länder. När man betänker, att den årliga rekryte¬
ringen hos oss skulle fordra ej mindre än 6,600 man och att man i
andi a länder icke kunnat hålla rekryteringen vid motsvarande pro-
centtal, ser jag deri ett bevis mot möjligheten att på frivillig väg an¬
skaffa stamtruppen, som icke bör vara utan sin stora betydelse.
De, som äro öfvertygade om att vi på frivillighetens väg
skola kunna anskaffa den föreslagna stamtruppen, de kunna ju utan
fara ga in på lottningen, men jag som icke tror att det blir lämpligt
att anskaffa eu sä stor stam kan heller icke medgifva lottning. Detta
är för mig ett alldeles afgörande skäl att rösta mot förslaget.
'j(J. 1876 års riksdag förelåg visserligen icke försvarsfrågan till
behandling åt Kamrarne, men den var dock föremål för mycket sam¬
språk man och man emellan. Man tillsatte äfven enskilt en ko¬
mité för att uppgöra, förslag till de grunder för försvarets ordnande,
hvarpå man ansåg sig kunna, ingå. Denna komité, som var sam¬
mansatt af ledamöter från skilda lägen inom riksdagspartierna, ena¬
des också om ett förslag, som trycktes och utdelades i många exem¬
plar.. Jag vill nu icke trötta Kammaren med att närmare redogöra
för innehållet af detta förslag, men vid denna riksdag har inom
borsta Kammaren af Friherre.Klinckowström väckts en motion som
gai i hufvudsakligen samma rigtning, och om herrarne vilja gå i den
rigtningen då tror jag vi kunna slippa tillgripa lottningen. Detta
torslag hvital- pa två hufvudgrunder, nemligen lång tjenstetid för sol¬
daten och att han skall vara bofast.
Mycket skulle väl ännu kunna vara att tillägga, men för att icke
vidare upptaga Kammarens tid, slutar jag nu med att tillkännagifva
att jag, pa de skäl jag i korthet antydt, icke kan lemna min röst åt
Utskottets förslag.
.... .^err. J- Bengtsson: Af de många invändningar som bär
bhmt. gjorda mot Utskottets förslag förskrifva sig en del från dem
som vilja hafva qvar indelningsverket och andra åter från anhängarne
åt ett. i yttersta grad. utsträckt värnepligtssystem. Mellan dessa båda
ytterligheter anser jag det föreliggande förslaget hafva funnit en
lycklig medelväg; och, jemte det jag i öfrigt ber att få instämma
med Herr Carl Ifvarsson, anhåller jag om bifall till Utskottets förslag
39
N:o 53.
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
Herr Herslow: Jag skall icke upptaga Kammarens tid med att Angående
upprepa alla brister och förtjenster hos det föreliggande förslaget, Unätfoma-
Likväl får jag förklara att de förra, Indika redan blifvit skarpt och,
jag erkänner det, med rätta nagelfarna, icke hafva hindrat mig att /ports-\
se, likasom de icke heller skola hindra mig att erkänna de stora
förtjenster, som verkligen finnas hos förslaget. Fälthärens Ökade
numerär och utsträckta öfningar; väl tillgodosedda specialvapen; sär¬
deles rundligt tilltagna kadrer, som med största lätthet kunna i sig
upptaga det talrika manskap, hvartill värnpligtens genomförande
lemnar tillgång, och derigenom möjliggöra eu fast organisation, något
hvartill för närvarande, enligt min uppfattning, saknas hvarje utsigt;
vidare en utsträckt tillämpning af den enda grundsats, som kan skänka
oss trygghet inom egna landamäre!!, jag menar värnpligten allt
detta är verkligen tankar som ega anspråk på. ganska stort erkän¬
nande och uppmärksamhet. De anmärkningar, jag har att gorå mot
förslaget, kunna, strikte taget, koncentreras i en enda, nemligen den
att hela förslaget stannat vid tankar, åt hvilka det, så vidt jag kärn
se, aldrig skall blifva möjligt att gifva lefvande .verklighet. För mig
kan nemligen 1,000 kronor, som jag tänker mig, icke blifva det samma
som 1,000 kronor som jag har; jag kan icke sätta mig upp och rida
på en tänkt häst, och jag kan icke heller försvara ett land med
tänkte soldater. Visserligen ser jag i detta förslag hela 30,000 man
marchera ståtligt fram i idéernas verld, men jag ser ingen möjlighet
att få dessa 30,000 att marchera ned hit till jorden. Man kan känna
sig starkt tilltalad af en tanke, men jag åtminstone är icke sa plato¬
niskt konstruerad, att jag låter mig nöja med blotta tanken. Och da
det föreliggande förslaget icke lemnar några garantier för, att alla
dess tankefoster någonsin skola få lif och blifva till verklighet, så ka.n
det icke heller accepteras såsom någon härordningsplan. ° För min
del ser jag ingen möjlighet att köpa, eller värfva eller på frivillig¬
hetens väg anskaffa — huru man nu vill behaga nämna, det . den
stam, som här är fråga om. Jag är nemligen fullkomligt förvissad
om att vi aldrig skola kunna köpa hvar fjerde af landets alla tjugu-
års-ynglingar, äfven om vi för ändamålet ville offra hvar fjerde pen¬
ning ur statens kassakista — utan att nu räkna alla de öiriga kost¬
nader som skulle fordras för att på det sätt Utskottet föreslagit skaffa
oss ett effektivt försvar.
Det är just denna omständighet, kostnaden, som gjort, att man
i alla europeiska länder gått öfver till värnpligten; legohärarnes tid
är förbi. Numera är det icke vapenöfvade arméer, utan vapenöfvade
nationer, som mötas; och man köper icke vapenöfvade nationer. Det
finnes i Europa icke mer än ett enda land,, nemligen England, som
har qvar dessa legda trupper; och hvarföre? Derföre att det är så
rikt, säger man. Alldeles icke. Derföre att det har kolonier? Ja,
till en del. Men hufvudsakligaste anledningen hvarföre England kan
stå qvar på denna basis är den, att det icke kan anfallas till. lands,
så länge det har rikedom nog att hålla sig en sådan, styrka till sjös.
Engelska nationen kan, ensam bland alla nationer i Europa, aldrig
komma att kallas ut till försvar för landets gränser, och derföre be-
höfver det icke väpna hela nationen för att möta en fiende inom eget
N:o 53.
40
Angående
landtförsva•
reta ord¬
nande.
(ItVrls.)
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
område. Och för att föra krig på främmande mark må man gerna
• för mig begagna köpta härar.
Min tro är emellertid, att hvad vi vunnit med detta förslag, äfven
om det fäller, ändock icke är obetydligt. Jag kan derföre känna mig
erkänsam mot förslaget såsom för en framtidsvinst, en underpant på
att vi äro inne på den väg, på hvilken det skall lyckas oss, att, lika¬
som vi egt. en ärofull forntid, också betrygga åt oss en ärofull framtid.
Framtid!' Detta ord erinrar mig att en föregående talare sagt,
att Sveriges framtid är landtmannapartiet; han har till och med lik¬
nat detta vid våren. Jag vill icke möta honom med den invändnin¬
gen, att våren nog här uppe ibland kan kännas en smula kuslig; jag
vill det icke derföre att jag icke har lust att affärda en tanke med
en witz, särskildt da jag i viss mån accepterar tanken. Ja, jag tror, att
i många hänseenden landtmannapartiet är Sveriges framtid; och jag
hyser icke misstro till framtiden för det. Men vi skola icke af denna
framtid vinna allt hvad vi kunna vinna, om vi icke lyckas göra öfver-
gangen sa fridsam, sa. hofsam, så utan alla slitningar, så fri från alla
bittra minnen såsom framtidens arf, som den kan göras. Ur denna syn¬
punkt vill jag såsom ett vårtecken antaga den diskussion, som förts
under dessa två dagar; ty jag vågar påstå—och jag har sett åtskil-
hga åt Europas diskuterande församlingar — att sällan får man under
tva sa kallade bataljdagar, då ett lands hufvudfrågor diskuteras, höra
diskussionen föras så,.. som fallet nu varit hos oss. Ja, jag tror på
vår framtid; äfven på en majdag så kall som denna vågar jag tro
pa varen. Det. finnes tillräckligt många som förklena den, och jag
hörde, helt nyligen ett uttryck, att höjden af politisk visdom vore:
»tro ingenting., hoppas ingenting!» Jag får säga, att jag icke ser,
hvari denna visdoms klokskap skulle ligga. Det är mycket sant, att
tror man för mycket, hoppas man för mycket, kan man derigenom
blifva politiskt inkompetent; men tror man ingenting, hoppas man
ingenting, så kan. man blifva politiskt impotent. Här, likasom på
hvarje område i lifvet, gäller det, att om man skall kunna verka och
skapa något,, måste man hoppas och tro. Hvad helst derföre den
eger, denna visdom,.som ingenting tror och ingenting hoppas — fram¬
tiden eger den. åtminstone icke. Jag måste acceptera talarens påstå¬
ende och vindicera dess berättigande mot den, som angrep det, der-
iöre att jag. tror,, att, då en gång öfvergångstiden är lyckligen hunnen,
da ^vi hunnit, blifva till en nation och få bort de små stridigheter, den
rest åt partifördom och klassmotvilja, som ännu kan finnas qvar, vi
skola hafva en framtid, bättre konsoliderad än något annat land i
Europa, och lyckas att grunda vår samhällsbyggnad på bredare under¬
lag än något annat land i verlden. Ensamme i Europa skola vi hafva
vart konservativa element såsom en bred bas och icke såsom en spet¬
al? topp, som oupphörligen af de underliggande lagren, som äro i
Jäsning, hotas att kastas omkull.
Mine Herrar! Jag har förklarat hvarföre jag icke kan acceptera
detta förslag, sådant det nu föreligger. Jag har sagt att skälet här¬
till är att jag saknar den borgen för förslagets förverkligande, som
jag anser erforderlig. Den borgensförbindelse jag för dess antagande
måste fordra, har redan under gårdagen blifvit formulerad af Herr
41
N:o 53.
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
Hedin. Jag tror icke att vi kunna få den föreslagna stammen utan Angående
genom lottning och jag kan icke medgifva befogenheten af alla dessa landtfönva-
angrepp, som blifvit gjorda emot lottningen. Man talar om den så- re*sa7^e.~
som en blodslottning, likasom om här vore i fråga att lotta om med- (g'
borgarnes blod, likasom om icke alla Sveriges söner skulle i farans
stund offra lif och blod för fosterlandet, oafsedt om de dragit ett högre
eller lägre nummer. En talare sade i går, att han icke ville att
Sveriges ungdom skulle »raffla om sin lefnadsbana». Ett sådant^ ut¬
tryck är mera eu fras, egnad att väcka skräck och ovilja, än något
egentligt argument. Här är icke alls fråga om »lefnadsbanan», här
är endast fråga om lottning för ett eller två år; och ett eller två år
afgöra icke valet af lefnadsbana, hos oss lika litet som annorstädes.
Vilja vi hafva ett försvar — och jag tror att vi alla vilja det — så
ser jag ingen möjlighet att vinna vårt mål förr än vi få. bort det
öfverdrifvet afskräckande i denna fras. Lottningen innebär visserligen
en uppoffring; men denna uppoffring är icke större än många andra
uppoffringar, som försvaret kräfver. Och — jag upprepar hvad jag
nyss yttrade — jag tror icke att någon här inom denna Kammare
finnes som icke vill hafva ett fullt betryggande försvar. Och skulle
det finnas någon, som icke ville det, skulle en och annan slumra in
under de lugna tiderna, så är jag dock förvissad om att i samma
ögonblick, som det börjar mullra i våra knutar, skall sömnen gå ho¬
nom ur ögonen och han skall blifva lika vaken som någon af oss.
Jag har icke rättighet att, då tiden är så långt framskriden, vi¬
dare uppehålla Herrarne en enda minut. Jag begärde ordet blott för
att tillkännagifva att, då jag icke accepterar det föreliggande förslaget,
sker detta af det skäl, att jag icke kan inse huru detta förslag,, trots
dess obestridliga förtjenster, någonsin skall kunna blifva verklighet.
Och jag accepterar ingenting annat än hvad som är verklighet eller
åtminstone mer än problematisk sannolikhet, när det gäller någonting
sådant som fosterlandets framtid.
Herr C. A. Larsson: Såsom Herrarne torde påminna sig, var
det Herr Rundgren som nödgade mig att begära ordet. Men af grann¬
lagenhet: mot de många talare, som efter mig låtit anteckna sig, vill
jag för närvarande afstå från ordet, dock under öppet förklarande,
att »gömdt är icke glömdt»!
Herr Sven Nilsson: Jag hade af alldeles samma skäl som en
annan talare icke tänkt att vid denna punkt yttra mig i frågan un¬
der förmodan att diskussionen icke skulle tagit den omfattning som
den gjort, utan hufvudsakligen rört sig om hvarje föredragen punkt
för sig, och icke såsom nu skett, allmänneligen sträcka sig öfver det
hela. Detta är anledningen hvarföre jag icke förr än nu kommit att
iå ordet Jag har dock med anledning af den diskussion som egt rum
ansett mig skyldig, att, då jag är en af dem som från början .— till
och med vid den så mycket klandrade extra riksdagen — bidragit
till förslagets tillkomst, jemväl nu uttala mina åsigter i ämnet. Jag
hade icke behöft göra det, om icke Utskottet hade afvikit från den
motion i frågan, hvilken jag undertecknat, Men då så skett, bär jag
S:o 53.
42
Tisdagen den T Maj, e. ra.
Angående, ansett nödigt förklara att jag godkänner de förändringar som Utskot-
landtfSrsva■ tet föreslagit med undantag allenast af den punkt, mot hvilken reser-
5'hånle.' vat‘oner. afgifvits. utaf denna Kammares ledamöter inom Utskottet
(Forts.) oaktadt jag för min del icke förbiser de förbättringar i försvaret som
jemväl denna föreslagna förändring afser. Och jag godkänner så
mycket hellre dessa öfriga förändringar, emedan jag anser dem icke
vara försämringar af försvaret, utan tvärtom sådana förbättringar som
i främsta rummet böra vidtagas
Eftersom jag erhållit ordet anhåller, jag att få tillägga blott
några få ord.
Man har alltid såväl i denna Kammare som i pressen beskyllt
landtmannapartiet för att icke vilja göra något i försvarsfrågan för
åstadkommande af ett bättre försvar. Och man hörde till och med
från statsrådsbänken förlidet år af Hans Excellens Herr Statsministern
uttalas den hårda dom öfver landtmannapartiet, att det skulle hafva
inskrifvit ordet »fors vars vägran» på sin fäna. Det var då icke under¬
ligt att detta parti, som ansåg sig aldrig hafva gjort sig förtjent af
ett sådant omdöme, kände sig af fosterlandskärleken manadt att icke
låta denna orättvisa dom öfver sig gå i fullbordan eller att låta en
mans ord, som inför svenska folket har en mycket stor betydelse, i
detta afseende göras till sanning. Jag tror säkert, att landtmannapar¬
tiet varit både berättigadt och pligtig^ icke allenast mot sig sjelf, utan
destomera för fosterlandet, att framlägga detta förslag. Och jag hade
icke väntat mig att man skulle klandra oss för att vi tagit detta steg.
Det är emellertid icke allenast från åtskilliga af Kammarens ledamö¬
ter och en del af pressen som detta klander öfver landtmannapartiet
och dess tillgörande nu försports; jag tror att man jemväl kan upp¬
fatta yttrandet i går från statsrådsbänken såsom något sådant, ehuru
i en mycket mildare form än från andra håll. Herr Statsministern,
hvilken förlidet år beskylde landtmannapartiet för försvarsvägran,
förklarade i går i temligen tydliga ordalag, att förslaget innehöll så¬
dana bestämmelser att det i många afseenden vore otillfredsställande
och att ingen utsigt vore för handen att afskaffa indelningsverket, om
de uppstäda vilkoren vidhållas. Jag tror visserligen icke att rege¬
ringen härmed inskrifvit ordet försvarsvägran på sin fäna, men hon
har dock genom detta yttrande aflägsnat frågan från den snara lös¬
ning som vi alla önska, ty regeringens ord, och särskildt Herr Statsmi-
sterns väga mycket i denna såväl som andra frågor, och jag befarar
att hans uttalande verkar till uppskof med försvarsfrågans afgörande
vid donna riksdag, ty regeringen har denna fråga nu uteslutande i
sina händer. Men om den nu fäller, har regeringen icke allenast fri¬
tagit landtmannapartiet från det ansvar som förlidet år kastades på
oss, utan det återstår, att visa om hon har kraft att genomföra ett
bättre försvar än det föreliggande förslaget innehåller. Jag har, som
Herrarne se,^ i min hand en lång lista på anmärkningar, som blifvit
gjorda mot åtskilliga i denna Kammare fälda yttranden. Men ehuru
dessa yttranden äro af beskaffenhet att kunna och böra besvaras,
skall jag icke vid denna sena timma upptaga dem alla till bemötande.
Men ett par äro af den beskaffenhet att jag skall i korthet bemöta dem.
Man har mot förslaget hufvudsakligen framhållit, att för upprätthållandet
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
43
N:o 53.
af den stam, som Utskottet föreslagit, ingen garanti förefunnes, samt att Angående
för antagande af Utskottets förslag gåfves ingen annan utväg än landtfSrgva-
lottning. Jag för min del bestrider alldeles bestämdt, att sfi är för- re**nnjf'
hållandet. Jag tror tvärtom, att garantien ligger tillräckligt uti den 'e'
föreslagna garantilagen och att, om lottningen införes, så skall man 01 s'
derigenom göra denna lag mer eller mindre vanmäktig, derigenom
att det då måste blifva svårt att hålla stammen fulltalig, ty detta
åter skall i högsta grad underlättas just derigenom, att man kastar
bort lottningen, och jag skall genast angifva mina skäl härför. Om
man nemligen förkastar lottningen, lägger man derigenom ett tryck
på befälet att behandla truppen väl, hvilket i högsta grad torde komma
att underlätta rekryteringen, men detta tryck finnes icke, så länge
lottningen står qvar, hvarigenom militärismens målsmän kunna lika
som nu behandla manskapet nästan huru de behaga och befälet kan
då tilltvinga armén soldater, om ej med penningar, på lotteriet. Jag
tror ej att vi på detta sätt skola skapa vår nya armé.
Om man dessutom behandlar dessa ynglingar, som skola danas
till stamsoldater, väl i rekrytskolorna och om man vid öfningarne i
dessa skolor söker bibringa dem jemväl medborgerlig bildning —
hvilken i betydlig mån kommer att tillintetgöras om tvångslottning
kommer att införas — och således icke uteslutande bildar dem för
krigareyrket; så tror jag att man icke skall behöfva befara brist på
rekryter. I min ort, och jag tror äfven öfver allt i öfriga delar af
landet, vid våra folkhögskolor och landtbruksskolor, samt öfriga un¬
dervisningsanstalter, täfla hundratals ynglingar, för att vinna inträde,
detta fastän undervisningen icke är kostnadsfri, utan medför högst
betydliga omkostnader, dessutom för hyra och föda m. nr, kostnader,
som uppgå till flera hundrade, om ej tusentals kronor årligen. Och
huru många kunna nu verkligen begagna sig af dessa skolor? Jo
högst få, och endast de förmögnare klasserna. Vi äro således i total
saknad — åtminstone på landet -— af sådane skolor, der den mindre
bemedlade kan erhålla en eftersträfvad högre bildning än folkskolan
kan lemna. Bereder man nu dessa ynglingar tillfälle till kostnadsfri
undervisning samt kläder, husrum och föda, samt på köpet penninge-
ersättning, hvarigenom dessa, utom en fullkomlig fri undervisning,
kunna göra en besparing samt dessutom behandlas af sina förmän
efter tidens fordringar väl, så tviflar jag icke ett ögonblick på att
de sökandes antal skall blifva så stort, att någon brist i detta af¬
seende ingalunda är att befara.
En ärad talare, Herr Lindmark, alluderade på den af en annan
talare anstälda jemförelsen emellan de olika partierna inom representa¬
tionen, å ena sidan, samt våren och hösten å den andra, men han
vände om liknelsen och sade, att våren vore att likna vid intelligens¬
partiet och hösten vid landtmannapartiet. Han ville dermed draga
den slutsatsen, att landtmannapartiet genom det föreliggande förslaget
gjort försök att obehörigt skörda på statens mark, hvari embetsmännen
och städernas invånare nedlagt utsädet. Jag hade verkligen ej väntat
ett sådant uttalande från detta håll, och jag tror att han dertill
saknade fog; ty om man ser efter hvilka som skördat mest på denna
mark, så skall man finna att desse äro embets- och tjenstemännen,
N:o 53.
41
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
Angående
landtförna-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
samt städerna. Jag vill dock, trogen mitt till Kammaren nyss atgifna
löfte, icke nu ingå i någon bevisning häraf; och detta torde också
för den opartiske vara temligen öfverflödigt. Hvad städerna beträffar,
vill jag, i likhet med livad min granne till höger sagt, blott erinra
derom, att städernas årliga inkomst af bränvinsförsäljningsafgiften och
tolagen uppgår till ett belopp, vida öfverstigande den summa, hvilken det
här vore fråga om att under loppet af 37 år afskrifva för egarne af jord¬
bruksfastighet på landet, och jag vill i afseende på embetsmännens
ställning till denna fråga, påminna om en uppgift som meddelats
Kammaren af en representant från Östergötland, hvaraf framgick att
embets- och tjenstemännen i landet af statsmedel årligen uppbära
nära femtio millioner kronor. Om man skulle börja att tala om de
uppoffringar som från detta håll lemnas till fäderneslandets försvar,
tror jag att de kunna allting annat än berömma sig af några upp¬
offringar härför. Jag har vid ett föregående tillfälle yttrat mig i
frågan om städernas inkomster och tror nu likasom då, att rätts¬
anspråken till dessa inkomster hänga på ett hår och att således
städernas invånare genom att ständigt i denna och dylika frågor
uppträda mot landsbygdens rättvisa "och billiga anspråk icke skola
härpå vinna något i framtiden, och jag tror att embetsmännen icke
skäligen böra kunna föra några klagomål öfver landtmäunens beteende
emot dem.
Jag hör icke till deras antal, som icke skulle beklaga, i fall
frågan vid denna riksdag lemnades utan lösning. Icke derföre att
förslaget utgått från landtmannapartiet, men jag tror att, om det före¬
liggande förslaget nu fäller, visserligen då på grund af regeringens håll¬
ning, sä kan dock tiden för denna lösning må hända blifva fram¬
skjuten till en lång framtid. Man har visserligen sagt, och det är
sant, att förslaget föranleder till stora omkostnader för landet. Men
hvilket förslag som helst, som vill åstadkommandet af ett tidsenligt
och betryggande försvar för fosterlandet, krafvel- sådana uppoffringar.
Men uppoffringarne äro stora å ömse sidor, och de som nu ilråga-
sättas äro dock icke större, än att de med förenade krafter kunna
bäras, och icke för stora för att derigenom vinna ett enigt och starkt
folk. Jag yrkar bifall.
Herr Lasse Jönsson: Sedan flere af mine Utskottskamrater,
såväl tagit Utskottet i försvar och äfven andra mina Kammarkamrater
genmält de anmärkringar, som blifvit rigtade mot Utskottet, såanser
jag det vara onödigt att länge upptaga Kammarens tid, så mycket
mindre, som jag icke ämnat taga till ordet i denna fråga.
Inom Utskottet voro vi alltid af den åsigt, att det skarpaste mot¬
stånd emot föreliggande förslag skulle komma att gälla den militära
delen af frågan; men, vi hafva i dag erfarit bevis på motsatsen, enär
det visat sig att denna del af förslaget icke skulle hafva rönt något
synnerligt motstånd, om icke kostnadernas förflyttning och skatte¬
frågan i öfrig! varit dermed sammanknippad. De anmärkningar, som
blifvit framstälda emot förslaget i militäriskt afseende, hafva varit
dels skenbara och dels af ganska lindrig^eskaffenhet. Men af de Her¬
rar, som gjort dessa anmärkningar, har den ene på ett märkeligt
45
N:o 58.
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
sätt motsagt den andre. Så till exempel förklarade den talare på Angående
Stockholmsbänken, hvilken i början af diskussionen hade ordet, att landtfönm-
enligt Utskottets förslag befälet skulle blifva alltför fåtaligt, samt på- re^n°d[
stod, att vid en mobilisering detta befäl måste ökas med icke mindre (F '
än 201 personer och ifrågasatte hvarifrån desse då skulle tagas,
om de möjligen skulle ersättas med soldater, som under några år
varit borta från tjenstgöring och glömt hvad de hade lärt. En annan
af förslagets motståndare påstod, att vi skulle få alltför mycket befäl,
ja, så mycket, att man skulle på dem kunna tillämpa Ehreusvärds
ord: »kolonner, hvad gören I här?» dervid de skulle svara: »vi hafva
ingenting att göra; vi veta knappt hvad vi skola taga oss före.» En
tredje talare påstod, att tjenstetiden vore för kort, så att stamsoldaten
knappt hunne blifva varm i kläderna, innan tjenstgöringstiden vore
slut. Men strax derefter uppträdde en annan talare, som ansåg för¬
slaget misslyckadt, derigenom att det tillstadde rekapitulation. Dylika
motsägelser från förslagets motståndare skulle jag kunna uppräkna i
oändlighet, så framt jag icke befarade att trötta Kammaren. Men,
mine Herrar, hufvudmotståndet gäller den del af frågan, som afser
beskattningen; ty man vill att försvarsväsendet fortfarande skall hvila
på två tredjedelar af svenska jorden, under det Sveriges städer
fortfarande skola betala endast 60,000 kronor i båtsmansvakansafgift —
derom gäller striden. En talare på Malmöbänken yttrade nyss, att man
skall hoppas och tro, så vinner man målet. Det hördes, som om han
önskade framgång åt försvarsfrågan; men han måste rösta emot den,
han önskar således att man motsätter sig detsamma, han har vidare
sagt att de 30,000 man soldaterne vi tänkt oss och Utskottet till¬
styrkt, skulle komma att finnas i idéernas verld, men icke på jorden.
Jag anser att hans tal om frågan är ett märkvärdigt idéfoster.
Jag röstar för Utskottets förslag i den nu föredragna punkten.
Herr Au g. Pettersson: Som man, på sätt Herr Häggström i
går förespådde, synes komma att skrida till öppen votering i frågan,
på det hvar och en må klart och tydligt angifva sin ställning till den¬
samma, så har äfven jag ansett mig böra för sådant ändamål begära
ordet. Jag skall dervid likväl icke upptaga Kammarens tid med ett
långt föredrag. Jag har endast velat nämna, att, då jag vid riks¬
dagens början genomläste den motion, som legat till grund lör detta
betänkande och hvilken motion fanns undertecknad af ett flertal leda¬
möter af denna Kammare i den fosterländska afsigt att söka åväga¬
bringa ett försvar, ordnadt så, som tidsförhållandena det kräfde, och
då jag väl erinrade mig det tal, som från motsidan fördes vid 1875
och 1877 årens riksdagar i anledning åt då framlagda arméförslag,
då man sade, att ordnandet af försvaret icke kunde utan till skada
för fosterlandet tåla vid ett uppskof, så må det icke anses underligt,
att äfven jag undertecknade detta förslag, hvilket jag säg redan vara
omfattadt af så många.
Hvad beträffar de här framstälda anmärkningarne rörande de
kostnader, som förslaget skulle komma att medföra, så hafva dessa
anmärkningar redan blifvit besvarade af Herr Kiss Ulof Larsson och
Herr Key.
N:o 53.
46
Angående
landtförsva
rets ord¬
nande.
(Forts.)
Tisdagen den 1 Maj, e. m.
Vidkommande derefter lottningen såsom garanti för stamtruppens
fulltalighet, så vill jag endast nämna att, i fall denna lottning komme
till stånd, det skulle kunna inträffa, att densamma måste tillgripas
inom en provins, men deremot icke inom en angränsande provins,
hvarest man lyckats på frivillig väg erhålla fulla antalet; men huru
i så fall skulle förfaras, derom har ingen yttrat sig. En talare bred¬
vid mig’ och en annan talare på stockholmsbänken anmärkte, att för¬
slaget icke innehölle några bestämmelser i afseende på vårt sjöför¬
svar. Men samma anmärkning gäller äfven om 1875 års förslag; och
vi skola likaväl nu som då hoppas och tro, att jemväl denna del af
försvaret skall blifva i sinom tid ordnadt på bästa sätt.
Jag yrkar bifall till förslaget i alla dess punkter, sådant det¬
samma föreligger, men med den af ledamöter af denna Kammare af-
gifna reservation under mom. g).
Herr Lyth: Då Kammaren börjar visa sig otålig, att snart få
afsluta denna diskussion, skall jag, för att icke öka Kammarens oro
i detta fall, icke länge upptaga tiden, utan endast gifva till känna,
att jag icke kommer att lemna min röst för nu föreliggande förslag;
men vill jag på samma gång nämna, att detta sker med mig för¬
behållen rätt att vid de följande punkterna hafva min yttranderätt
oförkränkt, i fäll jag då skulle vilja i korthet angifva skälen för
min åsigt.
Herr Mse,c hel: Jag skall endast anhålla att få för Kammaren
tillkännagifva min ståndpunkt i denna fråga. Ehuru jag erkänner
förslagets störa förtjenster, innehåller förslaget dock ett par punkter,
till hvilka jag icke kan lemna mitt bifall, hufvudsakligast den långt
utsträckta öfvergångstiden och sättet för stamtruppens bildande. Då
jag icke heller vill gå in på någon lottning, som dock för förslagets
genomförande synes vara nödvändig, kan jag på dessa skal icke
bifalla förslaget.
Herr Ola Månsson i Jemnhög: Då jag nu närmare midnatts¬
timman _ fått ordet som i dag på morgonen betingats, och ropen på
proposition redan blifvit högljudda, skall jag icke yttra många ord, —
ehuru åtskilliga anteckningar af denna diskussion dertill kunde föran¬
leda — utan inskränka mig till att yrka bifall till den föredragna
punkten, samt derjemte kan jag ej underlåta uttala min förvåning
öfver huru olika det är i år mot alla föregående; då frågan om landtför-
svarets ordnande torehafts till afgörande, då har man alltid så väl från
statsrådsbänken, som från dem som sjelfva benämna sig för intelligensen
fått höra, huru nästan timmarna voro dyrbara, och olycksbringande med
uppskof^ att ordna denna vigtiga angelägenhet, och jag mins mycket
väl ännu året 1871, då slutet nalkades och votering i likartad fråga
smil denna skulle företagas, hurusom då eu högt stående man vädjade
till förståndet om val af voteringssedel! Nu deremot sedan så inånga
år derifrån förflutit synes faran vara ingen, och från det håll ropet
högljudt om försvarets ordnande framhölls, påyrkas nu uppskof. Nå
väl, jag finner häraf bekräftelse på hvad jag sjelf tänkte; men månne
Tisdagen den 7 Maj, e. m. 47
icke det nu kan vara lika angeläget som då ordna det länge om¬
tvistade försvaret? Man bör väl inte mista smaken derföre, att vi nu
i våra motioner framhållit en rättvis fördelning af bördorna, som på
samma gång försvaret förbättras också i samma mån fördyras, att
icke en enda folkklass förmå bära desamma. Skulle nu så vara, att
icke hela folket förmår bära bördorna, hvar skulle det då burit hän
med oss smärre hemmansegare, om något af de många förslag som
från regeringen framstälts hade blifvit antagna?
Jag skall icke upptaga Kammarens tid längre, ty jag vet att
redan allt är sagdt, som i frågan behöfver sägas, men jag bär velat
uttala det jag som motionär och som svensk man med fosterländskt
hjerta önskar försvarsfrågans snara lösning, men på sådana grunder
att hela folket efter förmåga deltager i kostnaden.
Om bifall till föredragna punkten anhålles.
Herr Hjelm: Jag begärde ordet för att få i protokollet an tecknad t
min ställning till frågan och hvarföre jag varit med bland de 102
motionärerne; äfvenså för att framlägga orsakerna, hvarföre jag icke
kan rösta för Utskottets förslag, sådant det nu föreligger, emedan
det är väsentligt olika mot den motion, som ligger till grund för det¬
samma och äfven utgör eu underbyggnad till den afskyvärda lott-
ningen, men då nu Första Kammaren fattat sitt beslut, afslagit frågan,
och Herrarne här redan eu god stund ropat på proposition afstår jag
från ordet. Derffirut vill jag dock säga: de tal här hållits hafva icke
varit några gratial öfver kompromissen. Den lefver och den kommer
att lefva.
Herr Sjö: Vid behandlingen af denna för vårt land så vigtiga
fråga om vårt försvarsväsendes ordnande och underhåll har man bär
i Kammaren hört, att man icke vill biträda hvad Utskottet härom
föreslagit, just derför att grundskatterna och indelningsverket i sam¬
manhang dermed skola afskrifvas. Jag beklagar, att denna åsigt
ännu skall göra sig gällande. Man får säga hvad man säga vill, så
är dock sant att, så orättvist det varit och är, att jordbruket, lan¬
dets modernäring, nästan ensam eller åtminstone till största delen fått
vidkännas de stora uppoffringar, som årligen hittills gjorts för vårt
försvar, lika rättvist anser jag det vara att var och en svensk med¬
borgare efter rättvisa grunder, nu då det fordras ett starkare försvar
deltager härutinnan, ty, mine Herrar, hvar och eu af oss och, jag tror
mig ej säga för mycket, hvar och eu af svenska folket vill hafva ett
försvar, på det man må kunna skydda sig för eu fiendes förskräck¬
liga härjningar inom våra landamären, och när vi, som jag tror, här¬
uti äro enige, hvarför då icke vilja ingå på rättvisa och billiga grun¬
der för vårt försvars ordnande och underhållande, men beklagligt nog
blifva de personer, som åberopa rättvisa och billighet, i så fäll afen
viss samhällsklass hånade och beskylda för krass egennytta, ja till
och med för landsförräderi; men hvad man än må beskylla rust- och
rotehållare för, så är dock sant att dessa hafva ett privilegium, det
nemligen att, när de enligt knektekontrakten utgöra sina skyldigheter,
icke allenast de sjelfva utan deras söner och tjenare, som på går-
N:o 53.
Angående
landtfSrsoa-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
N:o 58.
■18
Angående
landtförsva-
rets ord¬
nande.
(Forts.)
Tisdagen den 7 Maj, e. nl.
darne bo, äro frie från all sorts utskrifning; likväl bär under stånds-
riksdagarne adel, presterskap och borgare, utan att taga afseende
till de emellan Konung och allmoge upprättade kontrakt påtvingat
rust- och rotehållare ett onus, som de, som förut nämnts, varit befriade
ifrån, nemligen beväringsskyldigheten, och att så är, vet hvar och eu
af oss; dock skulle jag helst önskat att ej behöfva åberopa hvarken
detta eller annat, utan blott rättvisa i beskattning till såväl vårt för¬
svar som i öfrig!, samt gamla orättvisa beskattningssätt rättade. För
om man sålunda blifver likstäld, så tror jag äfven att svenska folket
skall vara villig till att åtaga sig ett starkare försvar, och att det
detta är, derom tror jag de motioner, som från majoriteten i denna
Kammare till detta års Riksdag ingifvits, böra vittna, då man uti
dem lofvat så mycket, så att jag- för min del verkligen tvekat på
huru landets befolkning och tillgångar skola kunna fullgöra hvad
man sålunda lofvat; men blott för att få gamla tvister afgjorda har
man gått till det yttersta, detta åtminstone hvad mig beträffar. Jag-
skulle derför nu helst sett, att man broderligt räckte hvarandra vän¬
skapens hand, nu dä vi se att tiden är inne att med allvar gripa
verket an och rusta oss till ett med våra tillgångar förenligt, på rätt¬
visa grunder bygdt försvar; och om vi så göra så skall icke när fa¬
ran står för dörren någon enskild individ eller särskild samhällsklass
kunna missnöjd framträda och säga, att försvarsorganisationen hvilar
tungt på en enda samhällsklass, utan hvar och eu vara eniga och
villiga till stora och med vårt lands tillgångar förenliga uppoffringar.
Eu ärad talare på Göteborgsbänken yttrade, att de 102 genom
framläggandet af sitt arméförslag velat tillgodose jordbruket allt för
mycket, i det de vilja hafva såväl indelningsverk som grundskatter
afskrifna. Ja man kan väl så tycka, men då ej rust- och rotehållare
förneka att fortfarande utgöra dessa ouera, så framt de få efter
knektekontrakten bibehålla sina deri försäkrade rättigheter, så synes
mig denna beskyllning vara oberättigad. Hvad angår grundskatterna,
sä utgöra dessa sammanfattningar af en mängd särskilda skatter,
som efter hand blifvit lagda på jorden, samt företrädesvis på krono-
och skattejorden; eu mindre del deraf hvilar med halfva beloppet
äfven på allmänna lrälset. Dessa skatter hafva till största delen
varit bevillningar, som vid möten eller riksdagar för olika ändamål
särskild! för hvarje gång blifvit åtagna, men slutligen öfvergått till
fasta utgifter, hvilka pålades allmogen under medlet af 1600-talet.
Detta skedde dock sällan godvilligt utan sålunda att böuderue vid
riksdagarue öfverrösta des af de andre då öfvermäktiga stånden, eller
också utgjordes skatternas betalande i vissa penningebelopp för till¬
fallet eu lättnad, i förhållande till det oregelbundna och godtyckliga
upptagandet in natura af härda eller oärliga uppbördsman. Då man
undersöker om räntans eller grundskatternas rätta ursprung, äro de
ej annat än tillfälliga skatter, såsom Landtågsgärden, som påbjöds
första gången af Erik XIV för danska kriget. Så beviljades Bygg-
nadshjelpen, Salpeterhjelpen, Boskapspenningen och Åkerskatten,
Skjutsfärdspenningarne, Dagsverkspenningar, med mera hvilket allt för
tillfälliga behof utgått, och sedermera när allmogen begärde att be¬
frias för dessa skatter, synnerligast landtågsgärden, äfvensom de till
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
49
N:o 53.
krigshjelp beviljade extraordinarie räntorne, så resolverades helt en- Angående
helt derå den 26 November 1660, att alldenstund bemälte skatt uti Undtfönva-
Kronones böcker vore och uti sa manga ar både varit uppfödd och re^saJJ'e
antecknad, funne Kongl. Maj:t intet skäl att allmogen derifrån be- (Fortg)
frias skulle. Allt nog, derför att dessa skatter voro uti kronans^boc¬
ker antecknade, blef sådant som motiv för att de skulle bibehållas,
om änskönt detta, uti såväl juridiskt som moraliskt hänseende var
orätt. Utaf ifrågavarande skatter hade så val adeln som städernas
befolkning sin del, fast dessa sedermera befriats för att dem utgöra.
Jag frågar eder, mine Herrar, huru eder tyckes om en sådan beskatt¬
ning varit rättvis eller icke, då man, som jag redan nämnt, befriat
dem som i första hand skolat bära sin del deraf samt sedermera
lågt både den och mera på den jordbrukande belolkmngen, hvilken
nu nästan dignar af de mänga bördor som dem pålagts; detta om
detta. Nästan samtlige, som yttrat sig emot nu .föreliggande, förslag,
hafva ock haft som skäl för afslag, att man enligt samma ej kan ta
på frivillighetens väg så stort antal stamsoldater som föreslagits, äf¬
vensom att ej garanti finnes för att få medel för att aflöna denna
stam- mig synes som om detta må vara till väsentlig del besvaradt
uti föreslagen lag om upprätthållande af härens stamtrupp, der det
i § 2 heter: Stamsoldat skall anskaffas genom frivilligt åtagande och
mot den aflöning, som kan blifva erforderlig; och då man är tillför¬
säkrad om medel för att aflöna stamtruppen, matte det väl gå lika
bra för staten att anskaffa soldater som det. varit för rote- och rust¬
hållare, så framt man ej, som det tyckes, vill fastlåsa indelmngsvei-
ket vid jorden ännu hårdare än hvad nu är fallet, och da ej rust-
och rotehållare vid svåra tillfällen kunna rekrytera, de då med höga
viten sådant skola åläggas; detta tror jag ej vore politiskt klokt; för
kan ej staten rekrytera, da Riksdagen till aflöning och öfning bevil¬
jar medel, kan man väl ej heller med skäl fordra, att enskilde per¬
soner, som i öfrigt tryckas af stora skatter, skola kunna gorå det.
Jag märker, att Herrarne vid denna sena timma på aftonen äro ota¬
liga och så fort som möjligt vilja halva slut på saken, jag vill der¬
för ock lofva att icke blifva långvarig, utan sluta med att yrka bifall
till den föredragna punkten med den af Herr Nils Larson framlagda
redaktionsförändring, och får derjemte gifva tillkänna att jag kom¬
mer till att rösta för förslaget med undantag åt mom. g, deri jag
i stället sluter mig till den af Herrar Key med flere utskottsledamöter
från denna Kammare afgifna reservation; och jag gör detta af de
skäl, att jag anser, det vårt försvar blifver starkt, grundskatternas
och indelningsverkets afskrifning berättigad samt äfven af den ensak
att man, efter 11 års strider, nu bör enas om ett förslag. Skulle cj
Kammarens ledamöter nu vilja enas om detta förslag, så att det-
samma vinner Riksdagens bifall; ja, då är väl åtminstone de 104, som
förliden riksdag voterade för det i denna Kammare da godkända
skrifvelseförslag, och de 102, som i ar underskrifvit de motionei, utaf
hvilka detta förslag kommit, fria från sina förbindelser, och man matte
val ej längre understå sig till att utkasta sådana beskyllningar, som
att man är nihilist och att man på sin låna skritvit försvarsvägran.
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 53. 4
Jf:o 58.
50
Tisdagen den 7 Maj, e, m.
'Angående ° Jag för ruin del anser man bör antaga föreliggande förslag, och
lareu°ord-~ skulden för llvacl komma kan hvila öfver dem, som afslå detsamma.
nande- it t>
i.-.....Jag. anhåller att få tillkännagifva, att jag funnit
förslaget, i det skick det nu befinnes, sådant, att jag icke kan gifva
detsamma min röst. Jag skulle väl kunnat rösta för förslaget med
den af Herr Hedin antydda ändring, förutsatt dock att rättvisa be-
beskattningsgrunder kunde i sammanhang dermed genomföras, men
då jag åt diskussionen tyckt mig finna, att detta icke låter sig göra,
nödgas jag yrka afslag å förslaget i dess helhet.
Herr Danielsson: Jag afstår från ordet och instämmer hufvud¬
sakligen uti det yttrande, som Herr Carl Ifvarsson afgifvit.
Herr Samuel Jonsson: Jag skall inskränka mig till att endast
yrka bifall till Utskottets förslag. Med anledning af ett yttrande åt
eu bland motsidans talare på förmiddagen, hade jag tänkt nu inlägga
min protest, men afstår derifrån för närvarande för att — såsom Herr
Carl Anders Larsson — en annan gång genmäla honom.
Herr Torpa di e: De starka ropen på proposition nödga mig att
för närvarande afstå från ordet. Jag inskränker mig alltså till att
instämma med Herrar Hseggström och Anders Svensson i Lösen i deras
yttranden.
Hen Anders Persson: Oaktadt det är fjerde gången under
min korta riksdagsmannatid, som försvarsfrågan förelegat till be¬
handling, utan att närmare än medelst tillkännagifvande huru mitt
votum komme att utfalla jag deri yttrat mig, vill jag dock nu vid
denna sena. timma icke upptaga tiden, ehuru jag tänkt yttra mig
något utförligare i fragan, utan afstår från ordet och förenar mig med
Herr Ola Andersson i hans yttrande.
Herr Per Larsson: Jag hade visserligen tänkt yttra mig i
frågan, men till följd af de starka ropen på proposition afstår lag
denfian och ber endast fä yrka bifall till Utskottets förslag med
undantag af mom. g, dervid jag förenar mig med reservanterne från
denna Kammare.
Herr B ek mer: Jag skall endast bedja att få till protokollet an-
tecknadt, att jag i frågan intager samma ståndpunkt som de, hvilka
ännu halla på vår indelte soldat. Då nu föreliggande förslag, som
med sina väsentliga brister är oantagligt, med nödvändighet förr eller
senare leder till 1875 års förslag, och jag aldrig vill med min röst,
medelbart eller omedelbart, bidraga till antagande af det system, som
deii innefattas, är det naturligt att vid en blifvande votering mitt »nej)»
faller i urnan.
^en khrönborg; Efter en tvekan, må hända större än vid något
föregående tillfälle under min icke sa korta riksdagsmannatid, får jag
51
N:o 58.
Tisdagen den 7 Mai, e. m.
förklara att. stäld i nödvändigheten att med min röst afgöra, huruvida Angående
nu föreliggande bidrag till de förenade frågornas lösning skall såsom l™W°™a'
ett Riksdagens beslut framläggas inför Konungen eller icke, jag skulle
finna ett betänkligare ansvar vara förenadt med förslagets förkastande (Port0
än med bifall till detsamma, för hvilket sistnämnda jag för ram del
ändtligen besluta, mig.
Herr Östling: Det har redan blifvit så mycket yttradt i denna
fråga att jag för närvarande inskränker mig till det uttalande, att
jag icke kan biträda detta förslag, hufvudsakligen af det skäl, att
grundskatternas afskrifning fordrats såsom vilkor för försvarets ord¬
nande, samt emedan jag icke anser den grund, som här bjudes för
den erforderliga stammens bildande och fortvara, vara betryggande.
Jag är icke någon vän af lottningssystemet, i synnerhet icke af den
supplementarlottning, som jag anser blifva en följd af förslagets an¬
tagande. Dessutom hyser jag för min del den uppfattning, att an¬
tagandet af en värfvud stam skulle inom landet mötas af ett allmänt
ogillande.
Herr Königsfeldt: Jag har begärt ordet, icke för att förlänga
den redan förut vidlyftiga diskussionen, utan blott för att tillkänna¬
gifva att jag, på de skäl som redan blifvit af flere föregående talare
anförda, icke kan lemna min röst åt det föreliggande förslaget.
Herr Lundberg: På grund af hvad i hufvudsakliga delar an¬
märkts mot förevarande förslag och med särskilt afseende derå, att
vid antagandet af härordningsförslaget fastats såsom vilkor grund¬
skatternas afskrifning, utan att ens föreslagits någon annan skade¬
reglering eller något sätt för åstadkommande åt de stola summoi,
som skulle erfordras till följd af antagandet af ifrågavarande förslag,
finner jag mig icke kunna till detsamma lemna mitt bifall.
Herr P. E. Andersson i Siggeboda: Jag yrkar helt enkelt
afslag på frågan, hufvudsakligen af samma skäl, som anfördes af
Herr Hseggström i gårdagens förmiddagsplenum.
Herr Sven Andersson i Plöninge. Jag vill endast tillkänna¬
gifva, att jag, i olikhet med den siste talaren, kommer att rösta för
bifall’ till förslaget, med den af reservanterne från Andra Kammarens
ledamöter föreslagna förändring. Då jag detta gör, må ingen före¬
ställa sig, det jag önskar hvarken uppsättande eller tillvaron af stora
arméer, enär jag i dem ser folkens största så väl moraliska som
ekonomiska plåga på jorden, utan derför att jag vet, att, om förslaget
bifalles, en orättvist pålagd börda aflyftes från dem, som redan allt
för länge tvingats bära densamma, samt rättvisa grunder för beskatt¬
ning och jemlikhet. uppstå.
Jag yrkar bifall till det föreliggande förslaget.
Herr Grefve von Rosen: Jag hade begärt ordet endast för att
N:o 53.
Angående
laniltfärsva-
rett ord¬
nande.
(Foi-ts.)
52 Tisdagen den 7 Maj, e. m.
gifva tillkänna, det jag på förut anförda skäl kommer att rösta mot
lörslaget.
Iierr Ekman: På de af Herr Hseggström anförda skäl yrkar jag
afslag på förslaget.
Öfverläggningen förklarades slutad. Derunder hade, beträffande
den under föredragning varande inledningen till Utskottets hemställan
i punkten 1, blifvit yrkadt dels bifall, dels afslag, dels oek att det
förslag måste antagas, som Herr Nils Larson framstält. Herr Tal¬
mannen gaf propositionen i enlighet med dessa yrkanden samt fann
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till Herr Nils
Larsons förslag. Votering blef begärd, i anledning hvaraf, och sedan
till kontraproposition antagits yrkandet på afslag, eu omröstnings-
proposition af följande lydelse uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som, med anledning af Särskilda Utskottets hemställan i
nu föredragna del af första punkten i Utlåtandet N:o 1, vill,
att Kammaren vid sina beslut angående härordningen och den
allmänna värnpligten fäster såsom vilkor, dels att Kamrarne fatta
sammanstämmande beslut om grundskatternas samt rustnings- och
roteringsbördans afskrifning och om ändring i de delar af allmänna
bevillningen samt kommunalförfattningen, som Utskottet haft att be¬
handla, dels ock att dessa beslut varda tillämpade samtidigt med in¬
förande åt en ny härordning och att krigslagarne varda ändrade i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de åsigter, Kammaren genom
sitt beslut om underdånig skrifvelse i ämnet uttalat,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
\ inner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets ifrågavarande
hemställan.
Omröstningen företogs och utföll med 104 ja mot 82 nej; varande
alltså beslut fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
Herr A linea begärde ordet och yttrade: Herr Talman! Mine
Herrar! Vid denna, den första och måhända enda riksdag, som jag
torde komma att bevista, hade jag icke ämnat besvära Kammaren
ined något yttrande, men jag anhåller nu, med anledning af omröst¬
ningens utgång, att få anmäla min reservation emot det fattade be¬
slutet, och tillåter mig beledsaga denna min reservation med ett citat
ur en gammal romersk skald: »O mentes hominum insanas; O pectora
emea.»
63 N:o 53.
Tisdagen den 7 Maj, e. m.
Herr Brodén: På skäl, som under diskussionen blifvit af flera Angående
talare angifna, har jag icke kunnat godkänna det förslag till här- lamdtförsva-
ordning, det Särskilda Utskottet framlagt, och får nu vid den utgång, re*saJ^f'
voteringen fått, vördsamt anmäla min reservation. “““ ^
Äfvenledes anmäldes reservation mot det fattade beslutet af Her¬
rar Friherre A. H. Fock, E. G. Boström, Friherre C. E. Fock, Fyl¬
lander, Hellgrén och Gröpe.
Herr Hörnfeldt anförde: Då jag under diskussionen hört uttalas,
att Utskottets förslag skulle innefatta så stora afvikelse!- från motionä-
rernes, att man förmodat det möjligen en och annan bland motio-
närerue sjelfva ej skulle vara benägne att godkänna Utskottets hem¬
ställan, så får jag härmed tillkännagifva, att jag för min del röstat
för bifall till Utskottets förslag.
I anseende till den långt framskridna tiden, uppsköts den vidare
föredragningen af Särskilda Utskottets förevarande utlutande till nästa
sammanträde; och åtskildes Kammarens ledamöter klockan */4 12 på
natten.
In fidem
Gustaf Westdahl.
Andra Kammarens Prat. 1878
N:o 7)3.
b