RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1878. Andra Kammaren. N;o 46.
Måndagen den 29 April.
KL 7 e. m.
§ I-
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
Särskilda Utskottets utlåtanden N:is 1 och 2; samt
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 7
(i samlingen N:o 30).
1 sammanhang med bordläggningen af dessa ärenden yttrade:
Herr vice Talmannen Wijk: Med stöd af den i dagens tal¬
manskonferens träffade öfverenskommelse, tager jag mig friheten
hemställa det Kammaren ville besluta, att Särskilda Utskottets
nu för andra gången bordlagda betänkanden N:is 1 och 2 måtte
företagas till behandling Måndagen den 6 nästkommande Maj
samt uppföras å föredragningslistan främst bland de ärenden,
som då möjligen förekomma å densamma såsom tvenne gånger
bordlagda.
Hvad Herr vice Talmannen sålunda föreslagit blef af Kam¬
maren bifallet.
§ 2.
Till behandling förekom Stats-Utskottets utlåtande N:o 55, i
anledning af Kongl. Maj:ts förslag i fråga om lönereglering för
landsstaten m. m.
Punkten 1.
Mom. a.
Kongl. Maj-.t hade föreslagit följande grunder och vilkor för Ang. grunder
ifrågavarande lönereglering: "lönereglering
att aflöningsbeloppen bestämmas lika för hvarje tjenst af Ståten*'
samma grad, men, af anförda skäl, undantag härifrån göras för
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 46. 1
N:o 46.
2
Måndagen den 29 April.
Ang. grunder landssekreterare och landskamrerare, äfvensom för länsnotarie! och
och vilkor för länsbokhållare;
lönereglering •
för land»-' att löneförmånerna fördelas i lön och tjenstgöringspenningar,
staten. ]jViika sistnämnda, med undantag blott för det fall att semester
(Forts.) åtnjutes, tillfalla den, som tjensten förrättar;
att vid denna fördelning afseende fästes ej mindre derå, att
tjenstgöringspenningarne, så vidt sig gorå. låter, må blifva till¬
räckliga för bestridande af vikariatsersättning under tjenstledig¬
het, utan ock hufvudsakligen derå, att lönen kommer att utgå med
sådant belopp, som, efter tjenstens beskaffenhet, skäligen må
kunna, efter uppnående åf den i sådant hänseende stadgade lef-
nads- och tjensteålder, vid afskedstagandet såsom pension å all¬
männa indragningsstaten bestås;
att ålderstillägg skall efter viss tids väl vitsordad tjenstgö¬
ring utgå och tilläggas lönen för samtlige landsstatstjenstemännen,
under vilkor att löntagare under mera än fyra femtedelar af denna
tid sjelf bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan
statens tjenst; dock att härvid icke må föras honom till last den
tid, han åtnjutit semester, samt att i öfrigt iakttages, att löntagare
tillgodoräknas den tid, som före den nya statens utfärdande för¬
flutit från det han till tjensten utnämndes eller enligt Kongl.
cirkuläret den 7 Mars 1873 förordnades att densamma förestå,
men att den högre aflöningen ej får tillträdas förr, än vid början
af kalenderåret näst efter det år, då den stadgade tjensteåldern
blifvit uppnådd;
att, i följd af sportelinkomsternas indragning, de kostnader
för resor, arbetsbiträde, skrifmaterialier och andra expenser, som
af tjensternas skötande föranledas, enligt regeln böra af stats¬
medel bestridas;
att semester må åtnjutas af landssekreterare och landskamre¬
rare under högst en och en half månad och af öfrige tjensteman
vid länsstyrelserna under högst en månad årligen; men att deremot
denna förmån icke för fögderitjenstemännen, hvilkas verksamhet
genom resor och vistelse i fria luften är mera helsobringande,
eger rum; samt
att med tjenst vid landsstaten icke må förenas annan tjenst
på rikets eller Riksdagens stat, ej heller annan tjenstebefattning
med mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande af
tjenstgöringen vid landsstaten; men att dock tjensteman, som vid
den nya löneregleringens inträdande redan innehar tjenst utom
landsstaten, må densamma bibehålla, så länge den icke är för
tjenstgöringen vid landsstaten hinderlig.
Och hade Utskottet i förevarande moment hemstält,
“att nu föreslagna grunder och närmare bestämmelser för
lönereglering för visse tjensteman och betjente vid landsstaten
må vinna Riksdagens godkännande; dock med tillägg dels att den
Måndagen flen 29 April.
3
N:o 46.
tjensteman vid länsstyrelserna medgifva semester endast får åt¬
njutas när sådant utan hinder för göromålens behöriga gång kan
ske, dels att den, som af sjukdom hindras att sin tjenst förrätta,
eger uppbära hela lönen, men att den, som eljest undfår ledighet
för svag helsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda
uppdrag, kan förpligtas att under ledigheten utöfver sina tjenst-
göringspenningar afstå så mycket af lönen, som för tjenstens för¬
rättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt; dels att innehaf-
vare af befattning vid landsstaten skall vara underkastad så väl
den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet och jemkning i åliggan¬
den som ock den reglering af tjenstgöringsområde, som kan varda
föreskrifven; och dels att landssekreterare och landskamrerare
icke må tillika emottaga befattning å kommuns stat".
Sedan nämnda hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
Herr Liss Olof Larsson, hvilken jemte Herr Sven Nilsson
inom Utskottet reserverat sig mot samma hemställan, och som nu
anförde: Jag skulle börja med att återkalla i minnet de ord, med
hvilka jag inledde mitt anförande härom dagen uti frågan om
häradshöfdingarnes pensionering, till hvilka jag refererar, Och vill
härefter öfvergå att med några ord gifva till känna min åsigt i
nu föredragna fråga. Ehuru jag väl vet att, sedan frågan om
skjutsväsendets ordnande gått igenom i begge Kamrarne, det icke
lönar mödan att uppträda emot Utskottets föreliggande förslag,
kan jag dock icke underlåta att uttala mina betänkligheter emot
detsamma. Såsom af betänkandet synes, har jag reserverat mig
emot Utskottets förslag. Jag försökte visserligen inom Utskottet,
då jag väl visste att ett afslag icke var möjligt att åstadkomma,
att genomdrifva några ändringar i förslaget, men då jag deri un¬
derstöddes af endast ett par röster, fann jag lämpligt att reser¬
vera mig mot Utskottets beslut i dess helhet. Denna fråga har
väl, innan den kom under regeringens pröfning, varit föremål för
en grundlig utredning, men mig synes det dock som om dess slut¬
liga afgörande hade bort föregås af en lösning af åtskilliga andra
frågor. I den till grund för detta betänkande liggande Kongl.
propositionen talas om indragning af räntmästare- och häradsskrif-
varebefattningarne, om reglering i afseende å kronofogde- och
länsmansdistrikten m. m. För min del anser jag att frågorna
härom bort afgöras förr än man skridit till fastställande af den
lönereglering, hvarom här är fråga. Ty det torde kunna tagas
för temligen gifvet att, om denna lönereglering nu genomföres,
de andra frågornas lösning kommer att låta länge vänta på sig.
För detta mitt antagande lemnar erfarenheten tillräckligt stöd.
För att visa huru nödvändigt det, åtminstone efter min uppfatt¬
ning, är, att åstadkomma en omreglering af de nuvarande krono¬
fogde- och länsmansdistrikten, innan ifrågavarande lönestat an-
tages, vill jag, ehuru det egentligen icke hör till den nu före¬
dragna punkten, men likväl sammanhänger med frågan i sin hel¬
het, påpeka åtskilliga förhållanden rörande det sätt, hvarpå indel-
Ang. grunder
och vilkor för
lönereglering
för lands¬
staten.
(Forts.)
N:o 46.
•t
Måndagen deri 29 April.
Ang. grunder
och vilkor för
lönereglering
för lands¬
staten.
(Forts.)
ningen af omförmälda fögderier och distrikt nu är ordnad. Jag
skulle härvid taga till ledning 1874 års officiella uppgifter i af¬
seende å folkmängden, emedan jag icke har till hands några åt
senare datum. Ser jag då först på förhållandena inom Upsala
län, finner jag att detta med en befolkning af 88,860 invånare
är indeladt uti icke mindre än 5 fögderier och 19 länsmansdistrikt.
Deraf framgår således, att hvarje kronofogdedistrikt har i medel¬
tal 17,772 och hvarje länsmansdistrikt 4,677 invånare. I Blekinge
län deremot, som har mer 106,000 invånare och följaktligen är i afse¬
ende å befolkningens antal betydligt större än Upsala län, finnas
tvenne kronofogdar med något öfver 53,000 personer i hvardera
distriktet och nio länsmansdistrikt med ll,862 personer inom hvart
distrikt.
Går jag så till Westmanlands län, så finner jag der, med en
befolkning af cirka 105,000 invånare, 5 kronofogdar och 23 läns¬
män, d. v. s. på hvarje fögderi 21,000 och på hvarje länsmans¬
distrikt 4,575 invånare. För mig är det svårt att fatta huru en
sådan reglering af de olika distrikten kan vara den rigtiga, och
tror att en reglering i detta afseende bort föregå regleringen af
lönerna, ty, såsom jag redan påpekat, har man en gång faststält
lönerna, nog får man behålla den gamla distriktindelningen. Ännu
ett exempel på olämpligheten af den nuvarande fögderiindelningen
tillåter jag mig anföra. Gotlands län, med en folkmängd af cirka
48,000 personer, har två kronofogdar och 10 länsmän, d. v. s. lika
många kronofogdar och en länsman mer än i Blekinge län med
en befolkning som är mer än dubbelt så stor som Gotlands. Detta
allt synes mig innebära o egentligheter, som jag velat påpeka för
att visa angelägenheten af att en reglering af den nuvarande
fögderiindelningen bort föregå regleringen af landsstatstjenste-
männens löner.
Dessutom förekommer härvid en annan omständighet, hvarpå
jag äfven ber att få fästa Kammarens uppmärksamhet, och det
är att i alla rikets län, utan afseende på deras olika storlek, an¬
talet tjensteman i länsstyrelsen är alldeles detsamma, ty med
undantag af fem län, der det finnes två länsnotarie^ utgör antalet
tjensteman i hvarje länsstyrelse åtta. om jag inberäkna!’ landshöf-
dingen. För min del kan jag icke annat än finna det förvånande,
att t. ex. Gotlands län med sina nu till ett antal af 54,000 upp¬
gående invånare skall behöfva en lika manstark länsstyrelse som
Malmöhus län, der folkmängden uppgår till 330,000. Jag vet väl.
att man härtill skall svara mig, att i hvarje län behöfves utom
landshöfdingen eu landssekreterare, en landskamrerare, en ränt¬
mästare, en länsnotarie, en länsbokhållare, en landskanslist och
en landskontorist, d. v. s. i hvarje länsstyrelse minst åtta tjenste¬
man, men mig förefaller det alldeles tydligt, att om i Gotlands
län med 54,000 invånare 8 tjensteman hafva full sysselsättning,
väl förståendes af sina egentliga tjensteåligganden, så måste i
Malmöhus län en stor del af göromålen bestridas af extra ordi¬
narie biträden, som måste utföra arbete som rätteligen tillhör-
ordinarie tjensteman. Om deremot i Malmöhus län åtta tjensteman
Måndagen flen 29 April.
N:o 46.
räcka till för de ordinarie göromålen, så är det lika tydligt, att Ann- grunder
det är alldeles öfverflödigt att i Gotlands län hafva lika stor
personal ty dessa måste endera sakna arbete eller ock sysselsätta °fir7and™9
sig med göromål som icke borde utföras af ordinarie tjensteman, staten.
Detta synes mig innebära en lika stor oegentlighet som om man (Forts.)
vid regleringen af de centrala embetsverken skulle vilja bestämma
antalet tjensteman lika i alla verk, utan afseende på göromålens
olika mängd och beskaffenhet. Följden af ett sådant tillväga -
gående skulle naturligtvis blifva den, att i de vidlyftigare embets¬
verken en stor del af de ordinarie göromålen måste komma att
utföras af extra ordinarie tjensteman, under det att åter i de
mindre verken de ordinarie tjenstemännen skulle få sysselsätta
sig med en stor del göromål, af beskaffenhet att lämpligast böra
utföras af extra biträden. För min del tror jag derför, att det
skulle vara både nödigt och nyttigt att i de mindre länen in¬
skränka antalet af länsstyrelsens tjensteman och möjligen öka
antalet i de större; jag kan icke föreställa mig, att det kan vara
lämpligt att i samtliga länen hafva lika många tjensteman utan
afseende på länens storlek eller göromålens större eller mindre
mängd.
För min del skulle jag sålunda önska rent afslag å Kong!.
Maj:ts proposition, under anhållan, att man måtte få ett mera
utarbetadt förslag i den föreliggande frågan, så att såväl läns¬
styrelserna som kronofogde- och länsmansdistrikten blefve jem-
nare reglerade, än som, enligt hvad de af mig anförda siffrorna
utvisa, skulle blifva förhållandet, derest Kongl. Maj:ts proposition
antoges. Jag tror äfven att den ställning, hvari landet för när¬
varande i finansielt hänseende befinner sig, icke gör det ound¬
gängligen nödvändigt att redan nu reglera dessa ifrågavarande
löner. Man talar om att penningebristen i landet är stor. Under
sådana förhållanden lärer det väl icke vara lämpligt att öka
statsbudgeten med ett så stort belopp som nu är föreslaget. Af
den Kongl. propositionen visar sig, att det erforderliga tillskottet
i budgeten i och för regleringens genomförande skulle komma att
uppgå till 453,043 kr. Man har visserligen föreslagit att betäcka
denna ökade statsutgift genom att höja stämpelpappersafgiften,
men äfven denna afgift kommer att, om ock indirekt, drabba landets
skattdragande befolkning. Och härtill kommer att för år 1879
skall i form af ålderstillägg åt landsstatens tjensteman utgå om¬
kring 155,000 kr. Kostnaden för den nya regleringen uppgår då
till 608,043 kr.; och hela denna summa skall uppföras på ordinarie
stat. Och läggas härtill de dyrtidstillägg för landsstaten som finnas
uppförda å extra stat, eller 235,324 kr., blifver hela kostnaden
för regleringen 843,367 kr., hvaraf 608,043 kr. äro ett helt och
hållet nytt anslag, och återstoden skulle öfverflyttas från extra
till ordinarie stat. Jag hade förestält mig att under närvarande
förhållanden, då man har svårt att få statsbudgeten att gå i hop,
det icke skulle vara oundgängligt nödigt att bevilja detta stora
anslag.
N:o 46.
6
Måndagen den 29 April.
Ang. grunder Ett ytterligare skal för mig att rösta för afslag å Kong!.
och vilkor för Makts proposition är ock, att, enligt min uppfattning, lönerna för
^/Vrfands-31änsstyrelsernas tjensteman blifvit allt för högt beräknade i
7 staten. förhållande till dem, som Riksdagen bestått andra tjensteman.
(Ports.) Dessutom tror jag att man gjort orätt, då man icke skilt emellan
landssekreterares och landskamrerares löner, utan bestämt dem
till lika belopp. Det förefaller mig som skulle de senare böra
adönas något lägre än de förre. 1 hvilket fall som helst ligger
det dock alltid något orimligt uti att desse tjenstemäns löner
kunna i vissa län uppgå till 7,500 kronor, och sålunda med 500
kr. öfverstiga hvad Riksdagen anslagit åt en del chefer för de
centrala embetsverken och byråcheferne inom departementen.
An ytterligare ber jag att få påpeka, att, oaktadt här är fråga om
landsstatens lönereglering, så förekommer icke ett ord om regle¬
ring af landshöfdingarnes löneförhållanden, och likväl synes det
mig, som om Riksdagen äfven i fråga om deras löneförmåner
borde ha ett ord med i laget.
Jag kan sålunda icke godkänna Kongl. Maj:ts förslag, utan
nödgas yrka afslag å detsamma. Som jag redant nämnt, har jag
ingen förhoppning om att detta mitt yrkande skall bifallas. Men
jag har icke kunnat underlåta att till protokollet uttala mina
betänkligheter emot detta förslag, oaktadt jag på förhand tror
mig veta, att det skall vinna Kammarens bifall-
Herr Ivar Månsson: Ehuru jag vet att det icke leder till
något resultat att uppträda emot det föreliggande förslaget, kan
jag dock icke underlåta att så godt i min förmåga står uttala
mina betänkligheter och anmärkningar emot detsamma. Jag hade
trott att då en reglering, sådan som denna, komme att föreslås
af regeringen, detta förslag skulle omfatta alla landsstatens tjen¬
steman. Så har emellertid icke skett uti föreliggande förslag,
hvarest landshöfdingarne, landträntmästarne och häradsskrifvarne
blifvit helt och hållet förbigångna. Jag har vidare alltid hyllat
den åsigten, att man bör inrätta så få tjenster som möjligt och
gifva dess innehafvare fullt upp att göra, men också å andra
sidan anslå åt dem fullt tillräckliga löner. Denna princip är icke
heller iakttagen i det föreliggande förslaget. Hvad särskildt angår
de tjensteman, hvilkas göromål jag känner något närmare till,
nemligen kronofogdar och häradsskrifvare, så är förhållandet
sådant, att de knappast behöfva använda mer än halfva sin tid
för skötandet af sina tjensteåligganden.
Jag tror det icke finnes någon, som skall kunna bestrida, att
icke åtminstone kronofogdarne sysselsätta sig betydligt mycket
mera med enskilda angelägenheter och förrättningar än med
göromål i statens tjenst. Enahanda är på många ställen förhål¬
landet med häradsskrifvarne. Jag hade emellertid trott, att dessa
båda tjenster utan olägenhet kunnat sammanslås till en. Vidare
trodde jag, att då man, som här föreslagits, vill uppoffra så betyd¬
liga penningesummor för denna lönereglering, man äfven borde
haft skäl att förvänta, att polismakten på landet blifvit något
Måndagen deri 29 April.
i\:o 46.
bättre tillgodosedd än hvad nu är förhållandet. Som af den före¬
gående talaren blifvit påpekadt, kommer här en statsutgift att ega
rum på något öfver 600,000 kronor, hvartill kommer att man,
enligt min tanke, något högt beräknat de inkomster som skulle
tillfalla statsverket genom inbesparade sportler och lösens utbj'-
tande mot stämpelpapper. Jag hade som sagdt trott, att då man
utbetalar en så stor utgift, man äfven bort kunna pretendera, att
polisväsendet å landet blifvit bättre ordnadt. I en annan punkt
ar samma betänkande förekommer en utgift af 40,000 kronor särskilt
för polismakten å landet, och då vi veta, att många landsting
beviljat rätt betydliga anslag särskild! för detta ändamål, tror
jag man icke skall kunna neka, att något i detta afseende måste
göras. Efter mitt förmenande hade det varit lämpligast om man
i samband med en ifrågasatt löneförhöjning för landsstatens
tjensteman hade fått se något i berörda afseende åtgjordt; nu
finner man ingen förändring i afseende å tjenstepersonalen, men
en ökad utgift på 600,000 kronor. Hvad särskild! kronofogdarne
angår, kan jag icke fatta huru man, då man förut ansett dem
tillräckligt aflönade med 2,800 kronor jemte 20 procent deraf i
dyrtidstillägg, eller tillsammans 3,360 kronor, skall kunna påstå,
att det är nödvändigt för dessa tjensteman att erhålla ytterligare
1,000 kronors tillökning i lönen, hvartill Utskottet nedprutat Kong!
Maj:ts förslag. Jag kan icke förstå huru denna lönetillökning
kan framhållas såsom nödvändig, då tjenstemännen i fråga icke
få det ringaste mera att göra än förut. Jag tror icke att desse
tjensteman hafva något skäl att klaga öfver den aflöning de hit¬
tills haft för sin sysselsättning i statens tjenst.
På grund af dessa anmärkningar och i öfrig! instämmande i
Herr Lass Olof Larssons uttalanden, anhåller jag för min del om
afslag å föreliggande betänkande.
Grefve Sparre: Hvad först angår frågan, huruvida regle¬
ringen af landsstatens löner nu skulle vara nödvändig, eller om
dermed kunde tills vidare anstå, ber jag endast att få erinra de
Herrar, som någon längre tid varit med vid riksdagarne, derom
att denna fråga redan under mer än 20 år stått på dagordningen;
och det torde väl vara en hvar bekant, att förhållandet på senare
tider i landsstaten varit sådant, att man haft ganska svårt att
upprätthålla ordningen, derför att, hvad särkildt angår länsmännen,
fä hafva funnits benägna att inträda på en bana, der man icke
vetat om man hade någon utsigt till befordran. Inom det län,
jag tillhör, och der länsmännens antal är ganska stort, har, i stället
för att det förr var mycket lätt att få sökande till dessa tjenster,
man på senare tider måst söka efter dem, då man nemligen önskat
att erhålla dugliga, pålitliga och kompetenta personer. Hvad
kronofogdar och häradsskrifvare angår, har äfven de sökandes
antal till dessa tjenster högst betydligt nedgått, just till följd af det
provisoriska tillstånd i landsstaten, hvari vi hittills befunnit oss.
De svara nemligen, och med allt skäl: vi veta icke, om det lönar
mödan att fortfara på en bana, der utsigterna äro så föga lockande.
Ang. grunder
och vilkor för
lönereglering
för land*-
staten.
fForts.)
N:o 46.
Måndagen den '29 April.
s
Ang. grunder Tillståndet i landet må vara huru som helst i fråga om god
Yöner^lerini Peimingetdlgång eller icke, men det lärer väl Riksdagen vara
för land™11 skyldig tillse, att embetsman finnas för ordningens upprätthållande,
staten, och att dessa embetsman blifva så aflönade, att man kan preten-
(Forts.) derå att till dessa tjenster erhålla dugliga och påtlitliga menniskor.
Detta således i fråga om ytterligare uppskof med ärendet. Jag
har emellertid icke funnit, att någon inom Stats-Utskottet vidare
än den ärade representanten från Dalarne har tänkt på ett sådant
uppskof, och jag måste tillstå, att jag icke heller inom Kammaren,
under de samtal jag i ämnet haft med åtskilliga personer, försport
någon tanke på att ytterligare undanskjuta denna fråga.
Herr Diss Olof Larsson har sökt två skäl för uppskof, det
ena, att frågan om räntmästarne och häradsskrifvarne ännu icke
vore afgjord; men huru man än må ställa uppbörden, om det skall
finnas en räntmästare eller icke, och ehvad debiteringen kommer
att ske genom häradsskrifvare eller länsbokhållare med biträden,
kan denna omständighet icke så väsentligt inverka på landssta¬
tens reglering i öfrigt, att den samma behöfver blifva beroende
deraf.
Att häradsskrifvaretjensterna icke förr än i en temligen långt
aflägsen framtid kunna indragas torde framgå deraf, att då det är
fråga om att grundskatterna, hvilkas debiterande såsom vi veta
utgöra en stor del af häradsskrifvarnes arbete, skola småningom af-
skrifvas, så blir, om en sådan afskrifning beslutes, nödvändigt att
tidt och ofta omarbeta jordeböckerna, efter hvilka debiteringen af
dessa skatter göres; och vid sådant förhållande, samt så länge den
redan nu pågående omarbetningen ej blifvit tilländabragt, tror jag
icke att indragning af häradsskrifvaretjensterna lämpligen kan ske.
Men i allt fall kan jag icke finna, att frågan om häradsskrifvare-
tjensternas bibehållande eller icke kan hafva någon inverkan på
landsstatens lönereglering i öfrigt.
Detta är äfven förhållandet i fråga om räntmästarne, ty den
fråga, som blifvit väckt derom, att man i stället för räntmästare-
befattningen skulle hafva en bokhållare och låta honom insätta
beloppen i någon bank, på upp- och afskrifningsräkning, denna
fråga, säger jag, kan icke hafva någon väsentlig inverkan på frå¬
gan om öfriga landsstatstjenstemäns lönevilkor. Det måste nem¬
ligen alltid finnas en person, som har kassan om hand, vare sig
nu denna person har egenskap af bokhållare, som lemnar anvis¬
ning på banken, eller af räntmästare, som sjelf förvaltar kassan.
Representanten från Dalarne framhöll vidare, att den nuva¬
rande indelningen af kronofogde- och länsmansdistrikten vore olämp¬
lig och en reglering deraf nödvändig, derför att fögderiernas och
länsmansdistriktens storlek med hänsyn till derinom boende be¬
folkning vore så olika inom de särskilda länen, och han gjorde i
detta afseende en jemförelse emellan Blekinge, Upsala och Vest-
manlands län. Häremot vill jag dock erinra, att det till en bör¬
jan icke går an att inrätta fögderier och länsmansdistrikt uteslu¬
tande med afseende å folkmängden. Man kan nemligen icke slå
tillsammans bygder, som icke hafva med hvarandra att göra, och
Måndagen den 29 April.
9
N:o 4».
som äro afskeda från hvarandra genom bergstäckningar, öfver inj.grunder
hvilfea några kommunikationsleder icke finnas. Det är äfven klart,
att, då kronofogdarne och länsmännen hafva att utöfva polisupp- j-Sr fan(is.
sigten inom deras respektive områden, man i ett glest befolkadt staten.
län icke får inrätta för stora distrikt, så att t. ex. tjensteman- (Forts.)
nen måste resa hela dagar för att komma från den ena ändan till
den andra, utan bör distriktet vara så affattadt, att det blir möj¬
ligt för honom att utöfva den honom åliggande polisuppsigten.
Talaren hemtade exempel från Blekinge län och framhöll det för¬
hållandet, att länsmansdistrikten der, i jemförelse med den stora
folkmängden, voro högst få. Ja, detta låter sig lätteligen förklaras,
då vi veta att denna talrika befolkning är boende på en jemfö¬
relsevis liten areal. Olika är deremot förhållandet exempelvis
inom Upsala län. Dess nordliga del har en mycket stor utsträck¬
ning, och när härtill kommer att länets sydliga del är omgifven
af och sönderdelad genom Mälarens långt i landet inskjutande
vikar, så är det gifvet att, om man inom detta län skulle lägga
folkmängden till grund för fögderiernas och länsmansdistriktens
antal, desamma blefve för stora och en del af distrikten, till
följd af ofvannämnda naturförhållande, för besvärliga för att veder¬
börande skulle kunna med kraft utöfva stadgad polisuppsigt.
Den ärade talaren har vidare anmärkt, att det vore besyn¬
nerligt, att man inom de större länen icke ökat antalet tjenste¬
man uti länsstyrelsen i samma mån befolkningen är större än
inom andra län. Jag ber dervid få förklara, att saken hittills
hjelpts på det sättet, att landskamrerare och landssekreterare, som
haft sportler, ålegat att sjelfve aflöna biträden, och så har det
tillgått i de större länen. Såsom vi finna af den kong!, proposi¬
tionen, har Kongl. Maj:t nu föreslagit, att, för att bereda ökad ar¬
betsprodukt inom de större länens länsstyrelser, ett reservations¬
anslag till aflöning af erforderliga biträden skulle ställas till Kongl.
Maj:ts disposition. Vi kunna val i allt fall icke tänka oss, att lä¬
nens administration kan uppehållas med ett mindre antal tjenste¬
man än å kanslisidan: en sekreterare och chef för kansliet, en no¬
tarie och en kanslist, hvilken sistnämnde tillika är registrator och
har att expediera posten och sköta den öfriga expeditionen, samt
å den kamerala sidan: en kamrerare och chef för kontoret, en bok¬
hållare och en kontorist, den sistnämnde med enahanda göromål
som kanslisten. Häraf torde Herrarne finna, att det icke är möj¬
ligt att hafva mindre personal än den ofvannämnda, icke ens inom
de mindre länen. Och då Kongl. Maj:t, såsom jag redan påpekat,
begärt ett särskildt anslag för tillfällig förökning, i fall af behof,
af arbetskrafterna vid länsstyrelserna inom de större länen, så
torde det af representanten från Dalarne i detta afseende utta¬
lade bekymmer icke vara befogadt. Det låter sig icke göra att
nu bestämma antalet af dessa extra biträden, ty man vet icke,
dels till följd af den nya utsökningslagens tillämpning, dels till
följd af andra omständigheter, i hvad mån arbetet kan komma att
minskas eller ökas. Och det är således först sedan erfarenhet i
detta afseende vunnits, som landshöfdingarne kunna göra fram-
N:o 46.
lo
Måndagen den 29 April.
Ang. grunder ställning om det erforderliga antalet biträden. Men i allt fäll bör
och vilkor för pergonalen dock icke blifva mindre än den nu föreslagits. Hvar-
förlandl-9 till skall det då tjena att af berörda anledning uppskjuta denna
staten. regleringsfråga, när Herrarne finna att det föreslagna antalet tjen-
(Forts.) stemän inom länsstyrelserna är så litet, att det icke är möjligt att
tänka sig det mindre.
Den siste talaren sade, att han ville att tjenstemännen skulle
vara tillräckligt aflönade, men tillika hafva mycket att göra. Jag
kan dock svara för att så väl på landskanslien som landskontoren
finnes tillräckligt att göra för 3 personer, och för större antal har
Kongl. Maj:t icke äskat användande af medel på ordinarie stat.
Den ärade talaren påstod att kronofogdarne och häradsskrifvarne
i allmänhet hade litet att göra. Jag tillåter mig dock att häremot
göra samma invändning som en person gjorde, då han såg en vind¬
flöjel, och på fråga om ändamålet med densamma fick till svar,
att den visade vindens rigtning .Han frågade nemligen då: hur
vet han det? Och jag frågar Herr Ivar Månsson, hur vet han,
att kronofogdarne och häradsskrifvarne hafva litet att göra. Inom
det län, som blifvit mig anförtrodt, är åtminstone förhållandet att
de hafva mycket att göra. Detta län är visserligen i afseende på
storleken det andra i ordningen, och fögderierna äro der mycket
stora. Men å andra sidan är att komma i håg, att det finnes icke
en enda af dessa tjensteman som kan reda sig utan biträde, och
somliga hafva 2 sådana. Med den erfarenhet jag har, en erfaren¬
het, som i detta afseende kanske är större än Herr Ivar Månssons,
vågar jag således bestrida Herr Ivar Månssons uppgift.
Hvad vidare angår påståendet, att skilnad bör finnas emellan
landssekreterarens och landskamrerarens löner, så tror jag att det
vore betänkligt att etablera någon skilnad i deras lönevilkor. Det
är visserligen sant att sekreteraren har flera ärenden att hand¬
lägga än kamreraren, men den senares göromål äro deremot af
en tyngre beskaffenhet och fordra till en del mycket arbete. Her¬
rarne torde dessutom påminna sig, att vi för någon tid sedan ta¬
lade om det ansvar, som hvilade på land skamrer ar en, derest han
skulle tolka en författning på annat sätt än Kammarrätten eller
Kongl. Maj:t tolkar den, och af sådan anledning misstager sig vid
utanordnande af medel, hvilka lian sedermera måste återbära, med
rättighet att hålla sig till den, som fått anordningen, dervid det
ju lätt kan inträffa att landskamreraren sjelf får vidkännas för¬
lusten, ty man kan tänka sig att personen i fråga kan hafva af¬
lida, saknar tillgång eller icke står till att träffa. Således hviiar
i detta fall ett stort ansvar på landskamreraren, och jag vill exem¬
pelvis nämna, att inom Elfsborgs län har landskamreraren omkring
4,000 anordningar att ombesörja. Det är derföre icke mer än bil¬
ligt att man, vid bestämmande af landskamrerarelönen, äfven tager
hänsyn till den risk, han i ekonomiskt afseende är underkastad.
Hvad sjelfva kostnaden för regleringens genomförande angår,
så bör man taga i betraktande, att den betydliga tillökningen i
anslaget någorlunda kommer att utjemnas derigenom att den ex¬
peditionslösen, som landskamrerarne och landssekreterarne förut
Måndagen den 29 April.
il
N:o 46.
haft och hvilken enligt den Kongl. propositionen beräknats till Ang. grunder
277,000 kronor, kommer att tillfalla statsverket genom den mot .och vilkor för
svarande förhöjningen i stämpelafgiften. Och här har man såle- feland*3
des tillgång till betäckande af utgifterna för de högre lönerna, staten.
så mycket mer som Riksdagen i händelse af behof kan ytterligare (Forts.)
öka denna stämpelpappersafgift.
Jag tror mig nu hafva besvarat de af Herrar Liss Olof Lars¬
son och Ivar Månsson emot den Kongl. propositionen gjorda an¬
märkningar, och jag har icke vidare att säga, än att jag yrkar
bifall till propositionen.
Herr Hörnfeldt: Jag har blifvit uppkallad af ett yttrande,
som den ärade representanten på dala-bänken ansåg sig berättigad
att fälla, nemligen att för den händelse skjutsfrågan fått en annan
utgång inom riksdagen, äfven, efter hans öfvertygelse, ifråga¬
varande betänkande angående lönereglering för landsstaten skulle
afffattats i helt annat syfte och fått helt annan form än nu är
fallet. Jag kan icke föreställa mig, att någon annan utskotts-
ledamot delat denna hans uppfattning, åtminstone har jag det icke,
och jag tror mig icke gå grannlagenheten för när, om jag påstår
att alla kamrater inom Utskottet, med undantag af Herr Liss Olof
Larsson, tryggt kunna säga att de, oberoende af den utgång skjuts¬
frågan fått inom riksförsamlingen, haft den sjelfständigteten och
den urskilning, att veta bedöma nu föreliggande fråga alldeles
för sig sjelf. Jag her således att i det af honom anmärkta fallet
få fritaga mig sjelf och öfrige ledamöter inom Utskottet, och ehuru
jag icke tror, att någon skall i berörda afseende instämma med
Herr Liss Olof Larsson, har jag likväl ansett mig böra nedlägga
denna protest i protokollet, för att icke nuvarande riksförsamling
eller en kommande skall få den uppfattning, att ledamöterne inom
ett Utskott i den ena eller andra frågan tagit hänsyn till afgö-
randet på det ena eller andra sättet af en annan fråga och der¬
efter rättat sitt beslut.
Vidare ansåg den ärade talaren, att Kongl. Maj:ts proposition
i det afseende var högst besynnerlig, att den, utan afseende på
länens olika storlek, i alla län bestämde samma antal tjensteman.
I fråga om besvarande af denna anmärkning är jag förekommen
af Herr Grefve Sparre, som fäste uppmärksamheten på, hvilket
väl icke borde hafva undgått den ärade talaren såsom ledamot af
Stats-Utskottet — att Kongl. Maj:t föreslagit, att 95,000 kronor
skola ställas till hans disposition för att användas i de län, der
arbetskrafterna äro otillräckliga att sköta göromålen. Jag anser
den anmärkningen således icke hålla streck. Jag ber att på grund
af motiven i Utskottets förslag få yrka bifall till detsamma.
Herr Hellgrén instämde med Herr Hörnfeldt.
Herr Sven Niisson: Såsom synes af det föreliggande be¬
tänkandet, har jag afgifvit min reservation mot detsamma, och då
reservationen gäller betänkandet i sin helhet, skall jag be att, i
N:o 46.
i 2
Måndagen den 29 April.
Ang. grunder
och vilkor föii
lönereglering
för lands¬
staten.
(Forts.)
likhet med de talare som redan yttrat sig i frågan, vid denna
första punkt få uttala mig öfver hela betänkandet.
Jag ber då först och främst att få tillkännagifva det jag i
likhet med förste talaren önskat, att löneregleringsfrågan kommit
fram fullständig för hela landsstaten och icke såsom nu skett blott
i vissa delar. Som man finner af den Kongl. propositionen, talas
det icke ett ord om regleringen af landshöfdingarnes löner, och
man finner der visserligen taladt om en lönereglering för härads-
skrifvarne och landträntmästarne, men att en sådan icke är vid¬
tagen, finnes äfven i betänkandet anfördt. Jag hade för min del
trott, att om lönereglering för desse tjensteman blifvit vidtagen
och genomförd på samma gång som den nu ifrågavarande, skulle
det icke varit omöjligt att indraga en eller annan af de högre
aflönade tjenstemännen, eller åtminstone jemkat deras löner så,
att aflöningsstaten kunnat uppgöras med nu befintliga tillgångar
utan vidare tillskott från statens sida. Detta kan naturligtvis
icke komma till stånd, om man framlägger löneregleringen bitvis.
Ty det ar åtminstone att antaga, att, om man godkänner den
lönereglering, som innehålles i det förslag, som nu föreligger, så
kommer man sedermera med ett förslag om lönereglering för de
andra tjenstemännen utan indragningar, och då får man bifalla
jemväl detta.
Med afseende på kronofogdarne tror jag, att man med fog
kan göra den anmärkning, som här också förut blifvit gjord, att
om löneregleringen blifvit genomförd samtidigt för alla landsstats-
tjenstemän, skulle kronofogdarne kunnat indragas, och jag är
fullt förvissad, att detta kunde gå för sig, och att, om man öfver¬
flyttande deras göromål på länsmännen, det skulle vara fördelak¬
tigt icke allenast för staten, utan särskildt för landsbygdens in¬
vånare, derför att allmänheten då finge närmare till kontoret, der
de ärenden, som skola handhafvas af kronobetjeningen, expedieras.
Såsom det nu tillgår, är kronofogdekontoret nästan endast en expedi-
tionsbyrå, der kronofogden vanligen skrifver på handlingar från Ko¬
nungens Befallningshafvande en remiss till länsmannen för ärendets
laga verkställande. Sedan verkställighets-åtgärden blifvit vidtagen
af länsmannen, öfversändas handlingarne till kronofogdekontoret,
der man oftast — efter en lång resa — får,emottaga slutredovisning.
Jag vet väl, att kronofogden dessutom har uppbörd om hand, men
jag vet också, att denna uppbörd mången gång har kunnat verk¬
ställas af länsmännen utan skada eller olägenhet och utan någon
särskild utgift för statsverket. Om man nu tagit kronofogdarnes
löner och användt dem för länsmännen, och man derigenom fått
större pretentioner på desse, tror jag att man — möjligen med något
ytterligare biträde på landskansli — skulle kunnat göra krono¬
fogdarne öfverflödiga och beredt länsmännen större fördelar, då
man satte dem i kronofogdarnes ställe, och hvad man härigenom
i främsta rummet skulle vunnit, vore en stor fördel för lands¬
ortens invånare, att få närmare till kronofogde-kontoret. Detta
ar efter min uppfattning en ganska vigtig anmärkning mot den
Kong], propositionen. Jag har redan nämnt, att jag tror, att om
Måndagen den 2;> April
Ji:o 46.
in
man reglerat landshöfdingarnes, häradsskrifvarnes och landträut- Ann.grunder
mästarnes löner i ett sammanhang med regleringen af den ifrån lands- "ff nlk°rfor
staten, skulle en sådan sammandragning af tjänster, som jag om-
talat, mycket v^l kunnat vidtagas, hvilket nu .deremot ickelämp- staten.
ligen kan ske, om man icke skulle i detalj omarbeta hela det (Forts.)
Kongl. förslaget.
Min hufvudsakliga anmärkning gäller likväl, att landshöfdin¬
garnes lönereglering icke blifvit för Riksdagen framlagd, och icke
ens omtalas i den Kongl. propositionen. Såsom Kammaren har
sig bekant, inkom Kongl. Maj:t till 1828 — 1830 årens Riksdag med
ett förslag om en fullständig lönereglering för landsstaten, ehuru
Kongl. Maj:t icke då ansåg det vara af behofvet påkalladt fram¬
ställa något förslag angående en omreglering utaf landshöfdingar¬
nes löner, utan endast meddelade Riksdagen att jemväl för dessa
ett missförhållande egde rum i afseende på deras löner, men om
man vidtoge en reglering sålunda, att man toge något af den enes
lön och lade till den andres, skulle dessa löner kunna regleras utan
något bidrag från statsverkets sida. Stats-Utskottet svarade på
detta Kongl. Maj:ts meddelande i sitt utlåtande N:o 28 med hem¬
ställan “att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t i underdånighet an¬
hålla, att, med begagnande af de för landshöfdingelönerna på stat
nu befintliga anslag, utan vidare utgift för statsverket för dessa
embetsman en lämplig lönereglering vidtages11. Med anledning häraf
aflat Riksdagen en skrifvelse, N:o 292 b, af samma innehåll eller
“att, som något förslag till den uti Kongl. Maj:ts nådiga propo¬
sition omtormälda jemkning och reglering af landshöfdingelönerna
icke blifvit rikets ständer meddelad, rikets ständer ansett sig
böra inskränka sitt yttrande i detta ämne till endast den under¬
dåniga anhållan, att, med begagnande af de för landshöfdinga.rne
på stat nu befintliga anslag, utan vidare utgift för statsverket,
en för dessä embetsman lämplig lönereglering vidtages*1. Af åt¬
skilliga härefter utfärdade Kong], bref finner man, att Kong!.
Maj:t reglerat ifrågavarande löner utan att derom till Riksdagen
aflåta proposition för att erhålla dess samtycke till regleringen.
Jag är för min del icke tveksam utan tvärtom till och med för¬
vissad om, att nyss omförmälda riksdagsbeslut icke kan till¬
läggas den mening, att Riksdagen till Kongl. Maj:t öfverlemnat
någon rätt att reglera landshöfdingarnes löner utan Riksdagens
medverkan, ty jag vill fästa uppmärksamheten på, att Riksdagen
visserligen anhållit att en lönereglering måtte vidtagas med be¬
fintliga anslag, men Riksdagen har icke derigenom i sitt beslut
afhändt sig pröfningsrätten deraf, och jag finner det alltså desto
mer betänkligt, att, då uti den nu framlagda propositionen icke
nämnes något om dessa löner, man deraf måste draga den slut¬
satsen, att Kongl. Maj:t anser sig hafva rätt att utan Riksdagens
hörande reglera desamma.
År 1837 vidtogs först en sådan reglering utan någon Riks¬
dagens kännedom. Jag minnes icke siffran, hvartill landshöfdinge¬
lönerna då bestämdes, men tror attodet var 4,500 riksdaler banko
eller motsvarande 6,750 kronor. År 1853 utfärdades ett Kongl.
2*:o 46. 14 Måndagen den 29 April.
Ang. grunder bref, enligt hvilket landshöfdingarnes boställen bibehöllos, men
och 'vilkor för uppskattades till bestämdt värde, och samma år verkstäldes en
"förlands- omreglei'ing af lönerna utan Riksdagens vetskap. Grenom ett
staten. Kongl. bref den 6 Maj 1864 stadgades, att landshöfdingarne skulle
(Forts.) vara underkastade den lönereglering, som i en framtid kunde
ifrågakomma, och hvilket man tolkat så, att Kongl. Maj:t då an¬
såg, att landshöfdingarne icke voro berättigade till boställenas
bibehållande, hvarom dock Riksdagen icke beslutat. Vidare ut¬
komst Kongl. bref den 28 November 1871, enligt hvilket lands-
höfdingelönerna höjdes, för landshöfdingen i Gröteborgs och Bohus¬
län till 15,000 kronor, för landshöfdingen i Malmöhus län till
14,000 kronor, och för öfriga landshöfdingar till 12,000 kronor
hvardera. _ Derjemte bestämdes, att boställena skulle utarren¬
deras på tjugu år och arrendeafgifterna jemte öfriga såväl anslag
som andra inkomster skulle ingå till löneregleringsfonden. Icke
heller för denna åtgärd ansåg man sig böra höra Riksdagen.
Om nu än någon skulle kunna draga i tvifvelsmål, huruvida
Kongl. Maj:t haft rätt att reglera landshöfdingarnes löner med
de 1828—1880 på stat uppförda anslag i spanmål och penningar
m. in., synes man dock icke kunna vara villrådig om, att Kongl.
Maj:t icke haft rätt att bestämma angående boställena, ty dertill
gifver omförmälda 1828—1830 års riksdagsbeslut ingen anledning,
men detta har likväl skett utan Riksdagens medverkan dertill.
Grenom ett Kongl. bref 1875 omreglerades landshöfdingelönerna
ytterligare till nu varande belopp så, att landshöfdingen i Gröte¬
borgs län erhöll 18,000 kronor, i Malmöhus län 15,000 kronor och
i öfriga län 12,500 kronor, Riksdagen ovetande. Man ser så¬
ledes, hurusom på ganska kort tid landshöfdingarnes löner för¬
dubblats, utan att Riksdagen derom haft kännedom eller dertill
gifvit sitt medgifvande, och jag tror icke, att Riksdagen bör låta
ett sådant förhållande obeaktad! passera utan att åtminstone der¬
emot nedlägga en allvarlig protest, på det att icke i framtiden
må på samma sätt fortgå. I landshöfdingelöneregleringsfonden
uppgingo inkomsterna under 1876 till 270,791 kronor 59 öre och
utgifterna till 256,693 kronor 91 öre. Fondens behållning vid
årets början utgjorde 55,571 kronor 72 öre och vid dess slut
69,669 kronor 40 öre och hade således under året ökats med ett den
angifna skilnaden mellan inkomster och utgifter motsvarande be¬
lopp af 14,097 kronor 68 öre. Man ser således, att denna fond
årligen ökas ganska betydligt, och om Kongl. Maj:t fortfarande
anser sig hafva rätt att öka landshöfdingarnes löner utan att
fråga Riksdagen, har han alltså ett ganska fritt fält för sig, så
att till slut lönerna kunna blifva ganska rundliga utöfver hvad
de redan äro, hvaremot jag tror att Riksdagen måste komma att
vidtaga åtgärder, så vida ej Kongl. Maj:t sjelf derom drager för¬
sorg genom att för Riksdagen framlägga förslag till en omregle¬
ring af lönerna.
Nu vet jag väl, att då icke någon proposition om landshöf¬
dingelönerna föreligger och ingen motion i ämnet är väckt, jag
icke i grundlagsenlig form kan framställa något yrkande, åtmin-
Måndagen deri 29 April.
15
N:o 46.
stone är jag tveksam derom — men om frågan varit öppen, skulle Ang.grunder
jag, då jag icke vill att för landshöfdingarnes skull den öfriga"6^' viU,orf°r
löneregleringen, i synnerhet tor lansmannen, som jag medger vara för fan(j/S.
af behofvet högt påkallad, skall förhindras, fästa en reglering af staten.
landshöfdingelönerna såsom vilkor för den öfriga löneregleringens (Forts.)
genomförande. Men med det förtroende, jag hyser till den nu¬
varande regeringen, hoppas jag, att äfven landshöfdingelönernas
reglering icke skall länge undanskjutas Riksdagens pröfning. Jag
skall således icke yrka afslag på Utskottets förslag och icke
heller framställa yrkande på det vilkor jag tänkt att uppställa
för förslagets antagande, men hoppas emellertid, sedan Regeringen
och Riksdagen blifvit uppmärksamgjorda på förhållandet, att Rege¬
ringen icke skall vidtaga några som helst ytterligare mått och
steg för höjande af landshöfdingarnes löner, förr än Riksdagen
lemnats tillfälle pröfva den vidtagna förhöjningen i aflöningsbe-
loppet, emedan jag tror, att deras löner i jemförelse med andra
liknande tjenstemäns löner redan nu äro allt för höga. så att
någon ytterligare förhöjning deraf icke rimligtvis bör komma i
fråga. Derjemte hyser jag den förväntan, att en lönereglering för
landshöfdingar snart förelägges till Riksdagens pröfning, så att
denna lönereglering, i likhet med andra, blir grundlagsenligt be¬
handlad.
Jag skall, som jag redan sagt, icke framställa något yrkande.
Jag har endast velat uttala dessa betänkligheter mot Kong!.
Maj:ts proposition, med förhoppning om snar rättelse, hvilka jag
anser vara af beskaffenhet att böra i Kammarens protokoll
förvaras.
Häruti förenade sig Herrar O. B. Olsson, Sven Andersson och
Johan Jönsson.
Chefen för Kong!. Civildepartementet, Herr Statsrådet Thy-
selius: Åtskilliga anmärkningar hafva under öfverläggningen
blifvit framstälda mot lämpligheten att nu till afgörande företaga
frågan om lönereglering för landsstaten; men dessa anmärkningar
äro i de flesta delar redan uti det statsrådsprotokoll, som åtföljt
Kongl. Maj:ts proposition i frågan, på förhand besvarade, så att
i anledning deraf det icke torde vara för mig af nöden eller ens
lämpligt att vidare yttra några ord. Endast en punkt af berörda
anmärkningar har icke blifvit i statsrådsprotokollet berörd, och i
afseende på den vill jag derför bedja att få yttra mig. Man har
nemligen anmärkt, att i sammanhang med löneregleringen för
landsstatens öfrige embets- och tjensteman äfven ett förslag bort
hafva blifvit framlagdt till reglering af landshöfdingarnes löner.
Svaret på denna anmärkning synes mig vara gifvet af anmärkarne
sjelfva, då de omförmält innehållet af Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse den 4 Januari 1880, deri Rikets Ständer i denna fråga
till Kongl. Maj:t framstält anhållan, att Kongl. Maj:t, med be¬
gagnande af de för landshöfdingelönerna på stat befintliga anslag,
utan vidare utgifter för statsverket måtte vidtaga en för desse
N:o 46.
16
Måndagen den 29 April.
Ang. grunder
och vilkor för
lönereglering
för lands¬
staten.
(Forts.)
embetsman lämplig lönereglering. Kongl. Maj:t har också tid
efter annan meddelat föreskrifter i detta hänseende, och den för
landshöfdingarne senast faststälda lönereglering är af år 1875.
Mot Kongl. Maj:ts befogenhet att vidtaga sådana åtgärder bär,
så vidt jag erfarit, någon anmärkning icke blifvit i laga ordning
framstäld; och jag förmodar att icke heller mot Kongl. Maj:ts
rätt att i detta hänseende ensam besluta någon anmärkning nu
kan vara att med fog framställa.
Hvad åter angår de belopp, som för närvarande blifvit lands¬
höfdingarne i lön tilldelade, så öfverstiga dessa belopp ingalunda
hvad desse embetsman i jemförelse med andra i landsorten bo¬
satta chefer bör tillkomma, och man finner t. ex. att de lönein¬
komster, hvaraf biskoparne äro i åtnjutande, rätteligen beräknade,
på flera ställen icke obetydligt öfverstiga hvad som i sådant
afseende är landshöfdingarne tilldeladt.
Man har också anmärkt, att landshöfdinge-lönereglerings-
fondens årliga inkomster öfverstiga utgifterna. Dessa öfverskott
hafva emellertid erfordrats för hvarjehanda ändamål. Sålunda
hafva fårdagsersättningar måst lemnas åtskilliga landshöfdingar,
och för närvarande är vid förvaltningen af denna fond främsta
omsorgen att så ordna, att fondens årliga öfverskott må komma
att uppgå till ett belopp, som motsvarar skilnaden mellan det
10-åriga medelmarkegångspriset på de räntor och den tionde, som
ingå i landshöfdingarnes löner, och det år 1869 bestämda lösnings-
pris, hvilken skilnad, jemte forsellönsersättning, som nu till åt¬
skilliga landshöfdingar utgår af statsmedel för till statsverket
indragna rånte- och tiondeanslag, öfverstiger fondens af en talare
uppgillra årliga öfverskott. Så snart detta öfverskott uppgått till
ett denna skilnad och forsellönsersättningen motsvarande belopp,
är jag förvissad att Kongl. Maj:t kommer att meddela beslut der¬
om, att statsverket skall från den årliga utgiften till landshöfdinge-
löneregleringsfonden befrias.
Herr Ivar Månsson: Jag vill naturligtvis icke förneka, att
Grefve Sparre besitter större erfarenhet i denna fråga än jag;
någonting sådant kan jag icke ifrågasätta; men det torde dock
tillåtas mig att, oaktadt hans påstående att vid landskontoren
vore så ofantligt mycket att göra, uttala den förmodan, att så
icke öfverallt är förhållandet. Det är dock gifvet, att, om, på
samma sätt som åtskilliga landshöfdingar, flere af ett landskontors
tjensteman lemna sina befattningar under fyra månader af året,
de, som äro qvar, skola få ofantligt mycket att göra.
Om kronofogdarne, liksom om häradsskrifvarne, tror jag mig
dock rörande myckenheten af deras arbeten hafva någon liten
erfarenhet; och jag yttrade, då jag förra gången hade ordet, att
förhållandet härutinnan vore olika på olika orter inom landet.
På somliga orter hafva kronofogdarne mycket att gorå och på
andra åter häradsskrifvarne; men jag tager icke tillbaka mitt
påstående, att i synnerhet kronofogdarne sysselsätta sig med mycket
annat, än som hörer till deras tjenst. Att de, såsom Grefve
Måndagen den 29 April.
IT
N: o 46.
Sparre yttrade, hafva biträden, kan väl vara sanning; och äfven Ang. grunder
kronofogdarne i min ort hafva, såsom jag tror, ett eller två hi.och vilkor för
träden hvardera, men äfven dessa biträden sysselsätta sig med fs^ianå»-
andra än till principalernas tjenst hörande göromål. J staten'
Medan jag har ordet, ber jag att få påpeka en annan om- (Forts.)
ständighet, den nemligen, att man synes vilja betäcka den stora
kostnad, som statsverket skulle få vidkännas i och för denna
lönereglerings genomförande, genom att pålägga högre i stämpel¬
papper utgående afgifter å vissa expeditioner. Det är en utväg,
som jag icke kan anse vara rigtig. Herr Statsrådet och Chefen
för Civildepartementet säger nemligen i sitt anförande till stats¬
rådsprotokollet, att, “för att bereda ersättning för de af löne¬
regleringen föranledda förökade kostnader, det kunde ifrågasättas,
huruvida icke stämpeipapperssatserna, åtminstone hvad länssty¬
relsernas protokoll och utslag beträffar, lämpligen må, utöfver
det nuvarande beloppet med tillägg af nu utgående lösen, höjas
med något ytterligare belopp"; och i den i protokollet intagna
tablå visas, huruledes lösen för första arket skulle höjas från 2
till B kronor och för andra arket från 1 till 2 kronor o. s. v.
Denna förhöjning är likväl, enligt min tanke, allt för betydlig och
skulle lända allmänheten till stor skada.
Hvad vidare beträffar den af en talare på norrlandsbänken
mot utskotts-ledamoten på dalabänken framstälda anmärkningen,
tror jag, att han missuppfattat utskotts-ledamotens yttrande, ty,
så vidt jag hörde, talade den senare icke om, att man i afse¬
ende på förevarande fråga skulle kommit till annat resultat i
Utskottet, om skjutsfrågan fått en annan utgång, utan han sade
endast, att utgången af denna fråga torde vara gifven, sedan
skjutsfrågan gått igenom.
Jag vidhåller mitt yrkande om afslag.
Herr Liss OlofJjarsson: Jag vill endast säga ett par ord
i anledning af Grefve Sparres yttrande. I förbigående vill jag
dock nämna, att jag i mitt förra yttrande icke på ringaste sätt
påstod, att denna fråga skulle fått en annan utgång i Utskottet,
om icke skjutsfrågan gått igenom, och jag har icke alls klandrat
mina utskotts-kamrater; jag sade endast, att, sedan skjutsfrågan
gått igenom i båda Kamrarne, det icke vore någon utsigt att fä
ett annat beslut än det, hvartill Utskottet kommit. Detta till
svar på Herr Hörnfeldts yttrande.
Herr Grefve Sparre yttrade, att tjenstemännen vid länssty¬
relsen i Elfsborgs län hade fullt upp att göra. Derpå tviflar jag
icke, ty om man ser efter folkmängden i de olika länen och
finner att Elfsborgs län utom städerna räknar 271,255 invånare,
måste man finna det naturligt, att länsstyrelsen der, med ett icke
större antal tjensteman än vid länsstyrelsen i t. ex. Gotlands
län med en folkmängd, som icke uppgår till en femtedel af Elfs¬
borgs läns, måste hafva fullt upp att göra. Men jag tror icke,
att han med detta exempel bevisat, att länsstyrelserna äfven på
andra ställen hafva fullt upp att göra.
Andra Kammarens Prof. N:o 46. 1878.
2
N:o 4«.
18
Ang. grunder
och vilkor för
lönereglering
för lands¬
staten.
(Forts.)
Måndagen den 29 April.
Herr (trefven yttrade vidare, i anledning af mitt påstående
att fögderi-indelningen borde bero på folkmängds-förhållandena i
länen, att det vore arealen man borde fästa sig vid i fråga om
denna indelning, och att det vore arealen, som betingade skilj¬
aktigheten i arbetet, och att man derföre behöfde ett större antal
fögderier i de till arealen större länen. Men det är nu icke bättre
än, att, — jag har här en officiel uppgift på arealen inom de
olika länen, som visar detta — om jag antager denna grund för
fögderi-indelningen, jag kommer till ännu orimligare förhållanden
än jag gjorde efter folkmängden.
Om jag nu ser efter huru förhållandet är till exempel i We-
sterbottens län, så finner jag, att der endast tre kronofogdar be¬
löpa sig på en areal af icke mindre än 10,911,355 tunnland, under
det att i Upsala län med en ytvidd af endast 1,037,941 tunnland
finnas fem kronofogdar. Westerbottens län har således ett mindre
antal kronofogdar än Upsala län, oaktadt arealen af det förra är
mer än tio gånger större än det senare. Icke stort bättre ställer
sig en jemförelse mellan förstnämnda och Elfsborgs län, hvars
areal är 2,413,085 tunnland, och som har 6 kronofogdar. Häraf
följer att jemförelsen mellan de olika länen i detta afseende icke
ställer sig bättre, om man jemför de olika länens areal i stället
för deras folkmängd.
Men, säger vidare Grefve Sparre, det är bergsträckningar
som skilja på ett naturligt sätt de olika distrikten och att man
derföre måste ha flera distrikt i län med mindre folkmängd än i
län med större sådan. Då frågar jag, om det väl kan finnas mera
berg t. ex. på Gotland, i Upland och Westmanland, än i t. ex.
Westerbottens och Gefleborgs län, (det sistnämnda har en folk¬
mängd af 133,855 personer, på en areal som uppgår till 3,606,435
tunnland, och hvarest kronofogde-distrikten bestiga sig till fyra)
så att detta kan vara orsaken till att i de tre förra finnas flera
distrikt än i hvartdera af de sistnämnda länen, i proportion både
till folkmängd och areal. Jag tror derföre att man bör noga be¬
tänka sig innan man uttalar sådana slutsatser, som den ärade
talaren gjort, ty de hålla icke streck vid den minsta granskning.
Samme talare yttrade äfven att man måste i ett större län
hafva jemförelsevis ett större antal länsmän för att upprätthålla
allmänna ordningen. Om jag skulle medgifva sanningen häraf,
så måste dock deraf följa, att folket i somliga mindre län torde
få anses fasligt ostyrigt, eftersom der finnas flere länsmän än i
andra större län. Häremot strider dock den erfarenhet, att i
vissa stora län ingen synnerlig oordning försports deraf, att lands-
höfdingarne äro frånvarande från sina län under en stor del. af
året. Jag har icke heller förnummit att det ena länets befolkning
är så bångstyrigt, att derstädes måste för ordningens upprätt¬
hållande anställas en länsman på hvar 4 ä 5,000:de invånare, un¬
der det att i ett annat län det icke tarfvas mer än en länsman
på hvarje 12,000:de invånare.
Jag vidhåller mitt förra yrkande.
Måndagen den 29 April. 19 N:0 46.
Grefve Sparre: Det tjenar icke mycket till att byta ord Ang. grunder
med den siste talaren, ty han tager nog i allt fall ut sin rätt att ”^reglering
hafva sista ordet. för lands-'
En anmärkning vill jag dock göra med afseende å hans upp- t„t «.
gifter angående arealen. Vill den värde talaren verkligen, att (Forts.)
man skall sätta till särskilda kronofogdar och länsmän i de norr¬
ländska ödemarkerna. Jag trodde att han visste, att Wester- och
Norrbottens befolkning hufvudsakligen är bosatt utefter strän¬
derna, men att det inre landet är särdeles glest befolkadt. Att
vid sådana beräkningar, som här är fråga om, hålla sig uteslu¬
tande till folkmängden är lika falskt, som att uteslutande grunda
dem på jordarealen. Det borde icke vara behöfligt att nödgas
upptaga Kammarens tid med att förklara dylika saker.
Herr Liss Olof Larsson: Herr Grefve Sparre menade att
jag alltid vill hafva sista ordet. Jag skall verkligen nu anhålla
att få tillägga några ord med anledning af hans senaste yttrande.
Med en synnerligen morsk ton ville han göra mig löjlig derför
att jag, då han förut förklarat det arealen måste i väsentlig grad
läggas till grund för distrikt-indelningen, åberopat Westerbotten
och jemfört detta läns areal med Uplands. Han påstod att det
bara är ödemarker der uppe i Norr- och Westerbotten och att
man icke behöfver kronofogdar och länsmän för ödemarker, utan
för menniskor. Ser jag då på invånareantalet uti de två län, min
jemförelse gälde, så visar sig att Upsala län har 88,860 och
Westerbottens län 93,391 invånare. Så förhåller det sig med
dessa ödemarker. Jag vädjar till Kammaren om det kan vara
skäl för mig att återtaga mina påståenden, efter en sådan veder¬
läggning som den, hvilken Grefve Sparre låtit komma mig till del?
Herr Asker: Det var oväntadt att redan vid första punkten af
detta Utskottets utlåtande få höra talas så i allmänhet om hela betän¬
kandet. Jag hade ej väntat att diskussionen skulle blifva så omfat¬
tande redan vid den föredragna punkten, men när en talare på dala¬
bänken har velat göra till en trosartikel, att folkmängden ovilkorligen
bör utgöra grunden för beräkningen af landsstatstjenstemännens
göromål, så tillåter jag mig att, då jag för min del är af helt
annan mening och äfven i ett embetsutlåtande till Kong!. Maj:t
angående komiterades förslag till tjenste- och lönereglering för
landsstaten, i ämnet uttalat min åsigt, så anhåller jag att få för
Kammaren' uppläsa en del af detta utlåtande. “Folkmängden
utgör icke ovilkorligen en mätare af göromålens mångfald och be¬
skaffenhet. I de folkrika länen, der odlingens arbete längst fram¬
skridit, är redan undangjordt det hufvudsakligaste af sådana orga¬
nisationsfrågor, som återstå att genomföra i rikets folkfattigare,
med civilisationsarbetet i de fortgående utvecklingsstadierna allt¬
jemt sysselsatta landsdelar. Men sådana organisationsfrågor, äm¬
nade att för framtiden betrygga allmänna och enskilda rättsför¬
hållanden, skattefrågor eller andra, för landets industriella utveck¬
ling nödiga åtgärder och förfoganden, äro just de, som företrädes-
N:0 46. 20 Måndagen den 29 April.
Ang. grund er vig taga i anspråk..landsstatstjenstemännens tid, sakkunskap ock
lönereglering omdömesförmåga. Ärendenas antal må vittna om mekaniskt arbete,
för lands- som i rätt mänga fall låter sig, efter gällande former, lätt nog
staten, genomföras. Ärendenas beskaffenhet visar deremot omfånget af
(Forts.) det arbete, som blifvit nedlagdt i bemödandet att stadga det rätta
och gagneliga för kommande tider.
Komiterade medela “såsom särdeles upplysande" ett exempel
derom, att de ärenden, som i eu arbetsredogörelse för Wester-
bottens län blifvit upptagna till endast fyra, påfordrat 864 arkiv¬
undersökningar, 864 expeditioner och 2,592 jordeboksanteckningar.
Medelst ett annat exempel från samma län är ådagalagdt, att fem
andra mål, angående ekonomiska besigtningar å kronolägenheter,
beröra 190 ärenden och påkallat lika många arkivundersökningar.
Alltså: ett folkfattigt län kan vara väl begåfvadt med handlägg¬
ningen af vidlyftiga ärenden, då det folkrika länet blott undan¬
tagsvis har att erbjuda likartade, långt för detta undangjorda
frågor."
Detta till svar på Herr Diss Olof Larssons invändning.
Herr Per Nilsson i Espö: Man må beklaga att den värde
talaren på dala-bänken icke låtit de anmärkningar mot Utskottets
förslag, han under den pågående diskussionen framstält, i form af
reservation åtfölja Utskottets utlåtande, så att vi kunnat få till¬
fälle att bedöma dem i jemförelse med Utskottets motivering och
beslut. Nu har_ åtminstone icke jag för min del kunnat följa med
och göra _ d.en jemförelse, som är af behofvet påkallad. Jag är
derföre ej i stånd att bedöma huruvida anmärkningarne äro mer
eller mindre grundade och anser mig vid sådant förhållande böra
förena mig med dem, som yrkat bifall till Utskottets förslag i mo¬
mentet a) af den föredragna första punkten.
_ Öfverläggningen var slutad. Efter det propositioner gifvits,
enligt de gjorda yrkandena, å såväl bifall som afslag, biföll Kam¬
maren Utskottets hemställan.
Mom. b.
Blef äfven bifallet.
Mom. c.
Om beredan- , Utskottet — som i detta moment yttrat sig öfver Kongl. Maj:ts
de af bostads- förslag, det Riksdagen måtte besluta “att i afseende på de bostads-
afflänsmän ° lägenheter, hvilka, der lämpligen ske kan, böra, mot afdrag å
lönerna, åt länsmännen upplåtas, till Kongl. Maj:ts pröfning i
hvarje särskildt fall öfverlemna så väl huruvida de nu varande
boställena må bibehållas, som ock huruvida, i den mån gällande
arrendekontrakt eller andra i afseende på kronoegendoms använ¬
dande meddelade bestämmelser medgifva, sådan egendom må till
nytt boställe användas" — hade på anförda skäl hemstält:
Måndagen den 29 April.
21
N:o 46.
“att Riksdagen, jemte förklarande att Kongl. Maj ds nu gjorda Om beredan-
ofvan omförmälda framställning om beredande af bosfadslägenhe- p
ter åt länsmännen icke vunnit Riksdagens bifall, må i underdånig
skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, derest efter behörig (Forts.)’
utredning det skulle i vissa undantagsfall och på grund af sär¬
skilda förhållanden finnas oundgängligen nödigt, att en del läns¬
män blefve bibehållne vid sina nuvarande boställen eller genom
statens försorg med andra bostadslägenheter försedde, till Riks¬
dagens pröfning framlägga förslag i ämnet. “
Mot hvad sålunda blifvit hemstäldt voro reservationer inom
Utskottet anmälda
dels af Herrar L. Nordenfelt, Grefve A. Mörner, Grefve S.
Lagerberg och Grefve L. eif Ugglas, hvilka för sin del tillstyrkt
bifall till Kongl. Maj:ts framställning angående beredande af bo¬
stadslägenheter åt länsmän; och
dels af Herr (Jarl Ifvarsson, hvilken yrkat, att orden “eller genom
statens försorg med andra bostadslägenheter försedde" måtte utgå.
Efter föredragning af Utskottets hemställan, anförde
Chefen för Kongl. Civildepartementet, Herr Statsrådet Thy-
selius: Kongl. Maj:t har i denna punkt föreslagit, att i afseende
på de bostadslägenheter, hvilka, der lämpligen ske kan, höra, mot
afdrag af lönerna, åt länsmännen upplåtas, till Kongl. Maj:ts pröf¬
ning i hvarje särskild! fäll må öfverlemnas så väl huruvida de
nu varande boställena må bibehållas, som ock huruvida, i den
mån gällande arrendekontrakt eller andra i afseende på kronoegen-
doms användande meddelade bestämmelser medgifva, sådan egen¬
dom må till nytt boställe användas. Men Stats-Utskottet har,
såsom vi af den föredragna punkten inhemta, hemstält, att denna
Kongl. proposition icke måtte vinna Riksdagens bifall. Mig
förekommer det, som om Utskottet grundat detta sitt afstyrkande
egentligen på två omständigheter, hvilken synes mig vittna derom,
att det till statsrådsprotokollet afgifna yttrandet antingen icke
skulle hafva blifvit framlagdt med den tydlighet, som varit önsklig,
eller ock icke blifvit af Utskottet rätt uppfattaat. Utskottet fram¬
håller den farhågan, att, i fall den Kongl. propositionen bifalles,
Kongl. Maj:t skall kunna gå i författning om inköp af hemman
till boställen åt länsmän, äfvensom att Kongl. Maj:t kan anse att
på statens bekostnad byggnader skola uppföras på de lägenheter,
som blifvit upplåtna åt länsmän, och att såmedelst staten under¬
kastas nya utgifter. Kongl. Maj:t har emellertid med sitt förslag
åsyftat hvarken det ena eller det andra. Under senare tider
hafva de till statens tjensteman upplåtna boställen blifvit till
stort antal indragna, och samma åtgärd är nu föreslagen i af¬
seende på de återstående landssekreterare- och landskamrerare-
boställena. Under en följd af år har sådan indragning egt rum
jemväl af kronofogde- och häradsskrifvareboställena, så att vid
Nr:o 46.
22
Måndagen den 29 April.
Om beredan- hvarje inträffande ledighet inom nämnda tvenne befattningar, de
låqlLlluTåtdermed förenade boställen indragits till statsverket. Härigenom
länsmän, beredes ock utan tvifvel staten större inkomster, enär de belopp,
(Forts.) hvarmed boställena äro i löner beräknade, vid många boställen
icke obetydligt understiga fördelen af boställets innehafvande.
Af flera länsstyrelser har framhållits, att bibehållandet af krono¬
fogdeboställen skulle vara af stort gagn och ibland alldeles nöd¬
vändigt. Det oaktadt har Kongl. Maj:t förordnat om indragning
af sagda boställen, emedan de distrikt, som äro kronofogdarne
anvisade, hafva det omfång, att det icke ansetts böra vara med
allt för stor svårighet förenadt för kronofogden att inom sitt tjenst-
göringsområde bereda sig bostad.
Men annorlunda är förhållandet med de på landet stationerade
tjensteman, som hafva tjenstgöringsdistrikt af ringa omfång sig
anvisade. _I detta afseende ber jag få erinra derom, att det
för församlingarna anstälda presterskapet är med boställen försedt.
Staten har till stort antal lenmat sådana åt kyrkoherdarne, och
det stora flertalet komministrar hafva fått sig kronohemman till
boställen upplåtna. Det är till och med en vanlig föreskrift, att,
då ett nytt pastorat bildas, bostad skall beredas kyrkoherden,
och jag har aldrig hört ifrågasättas att dessa boställen skola
indragas.
Utom hvad presterskapet beträffar, är det väl inga tjenste¬
man som hafva så inskränkta tjenstgöringsdistrikt, som länsmän¬
nen, och för dem möter derföre ofta, då de icke hafva sig boställen
anvisade, svårighet att finna lämplig bostad inom distriktet. De
få icke sällan underkasta sig att bo i ytterkanten af sitt distrikt,
och nödgas ofta nog att flytta från det ena stället till det andra.
Det ligger dock mycken vigt på, att desse tjensteman hafva
sina bostäder i centern af distriktet. De stå tidt och ofta i be¬
röring med distriktets invånare och om någon oordning före¬
faller eller i annat afseende något skall ställas till rätta, ligger
det _ stor vigt uppå, att länsmannen är nära till hands för att
stäfja den uppkomna oordningen.
De tjensteman, som hafva till åliggande att på landet upp¬
rätthålla den allmänna ordningen, äro ringa till antalet med hän¬
syn till befolkningen och landets utsträckning. Detta åliggande
hvilar egentligen på länsmännen. Det är en lycka, som icke kan
skattas nog högt, att befolkningen i vårt land älskar ordning och
är sedesam, så att med detta inskränkta antal tjensteman några
svårare oordningar icke lemnas obeifrade. Men det får icke på¬
räknas, att så alltid förblifver. De inom landet pågående stora
arbetena, der personer från olika trakter dragas tillsammans, hafva
under senare tider icke så sällan framkallat behof af polisens
ingripande, och Riksdagen har också för sådant ändamål ställt
till Kongl. Maj:ts disposition ett extra anslag, nu uppgående till
40,000 kronor, hvilket anslag tages fullt i anspråk. Här är icke
fråga om att någon uppoffring för staten skulle ske till följd af
det framstälda förslaget. Det begäres blott, att, då lämpligt be¬
lägna lägenheter af passande storlek, som eljest skulle utarren-
Måndagen den 29 April.
23
N:o it;.
deras, blefve till utarrendering lediga, det måtte vara Kong]•
tillåtet att, när behofvet kräfver, anvisa dem, tilll bostallen åt lans- /ägenheter åt
männen men detta skulle icke ske på hittills bestämda vilkor, utan länsman.
afeer en uppskattning af alldeles enahanda beskaffenhet som nu (Förta.)
eser rum, när ett hemman skall utarrenderas, och det belopp,
som dervid anses utgöra det lämpliga arrendet, skulle afdragas
på den lön, som länsmannen har att uppbära. Följaktligen skulle
det icke blifva någon uppoffring för staten, men ser man ti ör-
delarne, så äro de flera. Utom hvad redan blifvit anfordt derom,
att distriktets befolkning icke skulle få göra så särdeles lång resa
för att kunna träffa länsmannen, bör jag angifva nagra bland
dessa fördelar. Hvad jag i detta hänseende sätter_främst ar att,
då det åligger länsmannen att vidmakthålla ordningen inom di¬
striktet och han för sådant ändamål behöfver tidt och ofta före¬
taga resor, han, om han innehar en jordbrukslägenhet, der han
kan föda en eller ett par hästar, alltid har sådana att påräkna
för sina resor och icke för dem behöfver vidkännas någon sär¬
skild utgift. I annat fall blifva kostnaderna, synnerligast som vi
nu hafva att motse, i sammanhang med skjutsskyldighetens lyf¬
tande från jorden, en icke obetydligt förhöjd skjutslega, sa störa
för länsmannen, att det vore att befara antingen det nan, för att
undvika denna utgift, håller sig stilla i sitt hem och icke sa myc¬
ket som önskligt vore vakar öfver ordningen inom distriktet,
eller ock att ett oundvikligt behof uppstår att förse länsmannen
med sådana förmåner, att de ökade kostnaderna derigenom blifva
betäckta. Jag vill också omförmäla, huruledes det är ganska
godt i afseende å regleringen af åtskilliga allmänna inrättningar,
såsom postväsendet och dylikt, att länsmannen har sitt bestamda
boställe, så att icke, hvarje gång han flyttar, förändringar behöfva
vidtagas. Det är äfven ganska nyttigt, att länsmannen blir bo¬
fast man, och på så sätt får intressen, som aro likartade med sin
omgifnings. Han kommer befolkningen närmare, likasom den äf¬
ven kommer honom närmare, och derigenom vinnes den fördelen,
att han erhåller större erfarenhet i en mängd göromål, som åligga
honorm t ^ blifvit mot förslaget anmärkt, att i de flesta fall
det skulle vara ganska betungande för länsmännen att blifva för¬
sedda med boställen, enär de i sådant fall nödsakades att vid
boställets tillträdande anskaffa de inventarier, som lör hemmans¬
bruk et vore nödiga, men då boställslägenheterna äro afsedda att
vara af ringa omfång, så kommer icke någon synnerligt stor kost-
nåd i detta hänseende att dem tillskyndas.
Utskottet bar deremot trott, att fördelar, som med Kongl.
Makts förslag äro afsedda, skulle komma att i större grad vinnas
derigenom, att länsmännen inköpte åt sig sjelfva jordlägenheter.
Det kan nog gå för sig, och har äfven egt rum. Men hvad bill
föliden häraf? Länsmannen skulle i allmänhet nödgas för köpe¬
skillingens liqviderande skuldsätta sig till icke. obetydligt oelopp.
Inventarierna till en sådan jordegendom, som i vanliga fall blefve
större än det boställe, som kunde komma att åt staten bestas,
X:0 46. 24 Måndagen den 20 April.
Om bereda,,.-■loge i anspråk en icke obetydande summa, och länsmännen kunde
att På det*a sätt my^et lättare blottställa sin ekonomiska
länsman. ställning. Men blir den bekymmersam och vacklande, minskas lu-
(Forts.) sten att fullgöra tjenstegöromålen, och den mesta tiden egnas åt
den egna ekonomien.
Vi hafva sett varnande exempel derpå, att landsstatstjenste-
män till följd af iråkad finansiel förlägenhet i förtid upptröttats,
och måst, ehuru ännu icke komna till pensionsåldern, försättas på
indragningsstat, Skulle åter det först vid en mera framskriden
ålder lyckas länsmannen att, sedan han förvärfvat någon förmö¬
genhet,_ blifva egare af en fastighet, så dröjer det i allmänhet icke
länge innan, äfven då, hans intresse blir hufvudsakligen fäst vid
egendomen; och när han icke långt derefter vid uppnådd pensions¬
ålder begär sitt afsked, får en efterträdare samma bana att ge¬
nomgå.
i , åsigter, jag här uttalat, äro för Kongl. Maj:t med mycken
kraft framhallna af dö fleste af rikets landsköfdingar, och då jag
nu begär Kammarens bifall till Kongl. Maj:ts proposition, bör jag
vidare tillägga, att det alldeles icke har varit Kongl. Maj:ts af¬
sigt, att hvarje länsman skulle förses med boställe. Hvad angår
de två nordligaste länen, Norrbottens och Westerbottens, så kan
en sådan åtgärd, icke ifrågakomma, dels derföre att kronan icke
der har några egendomar lämpliga för ändamålet och dels der¬
före, att dervarande länsstyrelser förklarat sådant icke vara för
lanen lämpligt. Länsmannen der blir bäst i tillfälle att sköta sin
tjenst, om han bosätter sig i någon kyrkoby, der en stor folk¬
mängd är församlad och hvarest icke för honom saknas tillfälle
att kunna hyra sig bostadslägenhet. Det finnes äfven inånga an-
dra trakter af vårt land, der det icke kan vara lämpligt och icke
kan komma ifråga att länsmannen skall hafva boställe. Kongl.
Maj.t har sa litet ansett lämpligt, att sådant öfver allt bör ske,,
att Konungen, samtidigt med den Kongl. propositionens aflåtande,
indragit ett länsmansboställe i "Wermlands län, då det icke var
lämpligt beläget och då för länsmannen fans tillfälle att i en
inom distriktet belägen köping taga sin bostad.
.Så vidt jag kan finna, är, såsom jag redan nämnt, ingen upp¬
offring från statens sida, utan tvärtom endast fördelar med för-
.jnf-hs antagande att emotse, och efter den förklaring jag här af-
gifvit, att fråga icke kan vara om att inköpa något hemman eller
lägenhet eller bebygga ett hemman eller en lägenhet för en läns¬
mans skull, vågar jag ock hoppas att Kammaren bifaller Kongl.
Maj:ts i denna del framstälda proposition.
Herr Key: Jag må bekänna, att den ärade Herr Civilmini¬
stern framstam frågan om dessa boställen på ett sätt, som skulle
ol™,naTT7^cka sti0r tv.ekan om lämpligheten af det slut, hvartill
stats-Utskottet kommit. Han omnämnde, att Stats-Utskottet skulle
hafva i viss män missuppfattat meningen i bilagan till Kongl.
Mapts proposition. Det vore nemligen icke Kongl. Majtts afsigt
att verkställa några nybyggnader å de boställen, der lämpliga så-
Måndagen deri 29 April.
N:o 46.
dana icke funnes; och att endast sådana lägenheter skulle till bo-öm beredan-
ställen upplåtas, som vore så centralt belägna på kronans jord, f?afbostads-
att de motsvarade det afsedda ändamålet. Det må nu så vara,
att Stats-Utskottet misstagit sig i sin uppfattning; men denna de- (Forts.)
lades likväl af Utskottets flesta ledamöter. Äfven de utskotts-
medleminar, som reserverat sig mot Utskottets hemställan i den
syftning, att bostäder skulle åt länsmännen beredas, hade uppfat¬
tat Kongl. Maj:ts förslag på samma sätt som de, hvilka icke vilie
lemna dem boställen.
I bilagan till Kong], Maj:ts proposition, sidan 5 står:--
“i sammanhang med löneregleringen komma under öfvervägande,
huruvida icke omförmälda svårigheter, der de förefinnas, kunna
och böra genom statens mellankomst afkjelpas på det sätt, att åt
länsmannen anvisas någon lämpligt belägen jordlägenhet, försedd
med nödiga åbyggnader och omfattande så stor j ordrymd, att derå
kunna födas en eller två hästar14. Man drog häraf den slutsats
att, der dessa “nödiga åbyggnader" icke funnos, skulle jordlägen¬
heten dermed förses. Af Herr Statsrådets anförande finner jag,
att detta varit ett misstag.
Men hvad deremot sjelfva frågan om tilldelande af boställen
eller icke beträffar, så tillstår jag, att jag ej blifvit öfvertygad af
det anförande jag nyss åhörde. Länsmännens antal är nemligen 520.
Af dessa äro för närvarande 201 försedde med boställen, 319
deremot sakna sådana. Skulle man nu hafva erfarit så stora olä¬
genheter deraf, att öfver hälften af länsmännen äro i saknad af
boställen, så skulle man verkligen på landet icke hafva förbisett
detta. Talet om dessa olägenheter skulle hafva varit i hvar
mans mun.
Men jag får säga — ja, jag vet, att Konungens Befallnings¬
hafvande hafva tillstyrkt detta förslag och äro mycket angelägna
om dess antagande — att i allmänhet har man icke på det sättet
uppfattat saken inom orterna, att man ansett behofvet af dessa
boställen vara oundgängligen trängande. De norriändingar, med
hvilka jag resonnerat, hafva sagt mig att boställen inom Norr¬
land icke äro behöfliga för länsmännen, emedan desse bo i eller i
närmaste granskapet af de stora kyrkobyarne. Om länsmännen
icke behöfva boställen i Norrland, der de hafva stora distrikt
inom glest bebyggda trakter, så behöfvas väl boställen för dem
ännu mindre, när man kommer söderut till mera bebyggda orter,
och jag vet många trakter i mellersta Sverige, der länsmännen
icke hafva boställen, och från hvilka trakter man ändock icke
hört, att det mött någon svårighet för dem att få bostäder, eller
att någon olägenhet i öfrigt uppstått i följd af brist på boställen.
Det går nemligen ganska lätt för dem att få bostäder, ty ofta
händer det, att här och der större eller mindre corps-de-logis stå
obebodda och kunna af länsmännen få förhyras.
Nu har det visserligen nämnts, att det skulle vara ganska
nyttigt för länsmännens “uppfostran", om de genom att hafva bo¬
ställen kunde taga befattning med landthushållning och dylikt,
emedan detta skulle vara en lärospån, som skulle komma dem
N:o 46.
Måndagen den 29 April.
Om beredan¬
de af bostads¬
lägenheter åt
länsmän.
(Forts.)
20
till gagn vid förrättande af syner och andra förrättningar, som
de skulle hålla. I allmänhet kommer väl äfven derförutan eu
länsman så mycket i beröring med folket och dess ekonomiska
förhållanden i orten, så att erfarenhet i berörda afseende ganska
snart torde af honom inhemtas, och lika lätt spm om han sjelf
vore jordägare eller innehafvare af ett boställe. Dessutom har
Utskottet omförmält, att det stundom kan vara ganska svårt för
en ung länsman, att vid tillträdet sätta upp de inventarier, som
för boställets skötsel äro nödvändiga, äfvensom att han icke med
någon säkerhet kan sägas komma i mera oberoende ställning om
han innehar ett boställe, än om han hyr sig en bostad och skaf¬
far sig foder till ett par hästar, hvilket senare vanligen lätt kan
anskaffas på landet. Enligt den erfarenhet man har från lands¬
bygden äro de olägenheter, som Konungens Befallningshafvande
förestält sig skola uppkomma deraf, att länsmännen icke hafva
boställen, sålunda icke särdeles betydande. Utskottet har mera
fästat sig vid hvad man från orterna försport om detta behof, och
representanter från skilda håll hafva bestrida att ett så stort be¬
hof i detta hänseende förefinnes, som Konungens Befallningshaf¬
vande så mycket framhållit. Det är detta, äfvensom att man an¬
sett det olämpligt att skapa på en gång 319 nya boställen eller
kanske ännu flera — ty det är ju alltför möjligt, att länsmans-
befattningarnes antal kommer alltjemt att ökas — som gjort att
man inom Utskottet hesiterat att kasta sig in på en bana, som
icke står i öfverensstämmelse med Biksdagens förut uttalade åsigt;
och då man derjemte icke kunnat uppvisa några verkliga, större
olägenheter af de nuvarande förhållandena, har Utskottet icke
heller velat tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition i detta
afseende.
Det skulle visserligen vara mycket angenämt att, när en hel
hop boställen blifva lediga, få disponera öfver dem, och jag un¬
drar icke på, att Konungens Befallningshafvande gerna velat be¬
gagna tillfället att förse länsmännen, så godt sig göra låter, och
fördenskull gjort en hemställan härom eller rättare en påtryck¬
ning på Kongl. Maj:ts regering, men behofvet af dessa boställen,
jag upprepar det ännu en gång, har i orterna icke visat sig stort,
och då man vet, att 319 länsmän, det vill säga vida mera än
hälften af länsmännens antal hittills, icke haft boställen, utan nu
först skulle förses med sådana, så torde jag blott behöfva tillägga,
att, af de 201 länsmän, som nu innehafva boställen, ganska många
finnas, som af en eller annan orsak icke bebo dem.
Jag tror således att, med all skyldig aktning för den åsigt,
som nyss gifvit sig till känna i Herr Statsrådet och chefens för
Civil-departementet anförande, Stats-Utskottet likväl i motive¬
ringen anfört fullgoda skäl för det beslut, hvartill det kommit,
och hvartill jag anhåller om Kammarens bifall.
Herr Carl Ifvarsson: Må hända att Stats-Utskottet har miss¬
tagit sig om meningen af Kongl. Maj:ts proposition i förevarande
hänseende, men ännu har jag icke fått klart för mig att så har
Måndagen den 29 April.
27
N:o 46.
skett. Då jag dessutom hörde Herr Statsrådet och chefen för0®8 ieredan-
Civil-departementet yttra att det skulle vara af stor vigt att läns- af^ostads'
mannen komme att bo centralt inom sina distrikt, sa har jag länsman.
deraf slutit till den åsigt att Utskottet hade temligen rätt i sin (Forts.)
uppfattning, ty det lärer i allmänhet icke kunna gå för sig att
skaffa länsmännen boställen, som äro centralt belägna i distrikten,
om man icke tänker sig möjligheten af att staten finge inköpa och
bebygga egendomar för att skaffa länsmännen dessa boställen.
Det kan icke i allmänhet vara möjligt att kronans lägenheter
städse äro så väl belägna, att de kunna utan vidare tillgodogöras
för detta ändamål. Jag föreställer mig således, att, om det är
nödvändigt att anskaffa länsmännen boställen, så kan det icke ske
på annat sätt än Utskottet tänkt sig detsamma.
Ett uppgifvet ändamål, som skulle vinnas genom att anskaffa
åt länsmännen centralt belägna boställen, men som likväl, enligt
min tanke, icke är af synnerligt stor vigt, vore att länsmännen
derigenom skulle bättre kunna hålla polisuppsigt inom sitt distrikt.
Länsmansdistrikten äro j’u så stora, att länsmännen icke ensamme
ansetts kunna bestrida dessa angelägenheter inom distrikt, der
oordningar förekommit, och i så fäll kan det väl icke betyda
mycket om länsmannen bor centralt eller ej. Det blifver väl en
sorts kommunalpolis, som får anlitas i vissa fall.
Man vet ju att det anslag, Riksdagen för detta ändamål be¬
viljat, icke är afsedt att utgå till länsmännen utan för att inom
de kommuner, der sådant kan vara behöfligt, anskaffa en särskild
polisstyrka.
Blir det, såsom jag redan antydt, på något ställe nödvändigt
att skaffa sådan särskild polis, betyder det ju bra litet, hvarest
länsmannen är boende, då det ju i sådant fall icke är han, utan
helt andra personer, som utöfvar polisuppsigten.
En annan omständighet, som man äfven framdragit såsom
skäl för att länsmännen borde hafva bestämda boställen, var den,
att postgången derigenom lättare skulle kunna blifva ordnad, så
att den blefve beqväm för desse tjensteman.
Jag vet likväl icke om man bör tillmäta detta skäl synnerligt
stor vigt, ty postgången är nu i allmänhet inrättad så, att hvarje
kommun eller hvarje pastorat får posten till sig, och vid sådant
förhållande lärer väl länsmannen, hvarhelst inom distriktet han
slår sig ned, få sina bref sig tillsända på temligen kort afstånd
från sitt hem. I det hänseendet betyder det således icke synner¬
ligen mycket hvar länsmannen bor.
En annan omständighet skulle deremot måhända kunnat till¬
mätas något större vigt, nemligen frågan om lättheten eller svårig¬
heten för länsmännen att skaffa sig skjuts vid sina tjensteresor.
Man har i det hänseendet sagt, att det vore nödvändigt för läns¬
männen att hafva boställen, på det de der må kunna föda hästar
och således sjelfva i hvarje fäll kunna skaffa sig skjuts.
Jag tror dock icke för min del att det af denna orsak kan
vara nödvändigt att gå ifrån en så sund princip, som den, hvilken
äfven i andra fall blifvit tillämpad, nemligen att indraga alla
N:o 46.
28
Måndagen den 29 April.
Om beredan-boställen till statsverket och i stället gifva tjenstemännen endast
U “enheter^åt ^0I1^an^ lön.
<lglänsmän" I händelse en länsman icke sjelf har hästar, lärer det väl icke
(Ports.) kunna vara förenadt med någon så synnerligt stor svårighet för
honom att kunna göra upp ackord med någon person, som skjut¬
sar honom på hans embetsresor. Jag vet att det på vissa ställen,
der länsmannen endast haft bostad för sig och sin familj, tillgått
så att han ackorderat med den fjerdingsman, som skulle biträda
honom vid förrättningen, att denne skulle skjutsa honom.
. Då de sålunda hafva gemensam skjuts, blir resekostnaden
billigare såväl för länsmannen, som slipper hålla hästar sjelf, som
för fjerdingsmannen, som i annat fäll ändock måst begagna
sin häst.
JDå nu det hittills gått för sig för flertalet af länsmän att
skaffa sig skjuts, oaktadt de icke haft boställen, bör det äfven
kunna gå för sig för det mindre antalet.
Den omständigheten, som man äfvenledes bär framdragit, att
det skulle vara vida fördelaktigare om länsmännen hade jordbruk,
än om de sysselsatte sig med något annat, kan jag deremot icke
tillmäta någon vigt alls, ty ehuru jag å ena sidan medgifver möj¬
ligheten af att en och annan länsman har fallenhet för jordbruk
och vill sysselsätta sig dermed på lediga stunder, då hans tid
icke upptages af tjensteförrättningar, så må det väl å andra sidan
medgifvas, att andra länsmän hellre vilja sysselsätta sig med andra
göromål, och då anser jag att valet deremellan bör stå honom
fritt, beroende på om länsmannen har lust för den ena eller andra
sysselsättningen. Han blir icke heller mera förtrogen med ortens
befolkning och dess göromål, om han har jordbruk, än i annat
fall, och icke heller lärer han sysselsätta sig med annat än han
har lust för, äfven om han har jordbruk till sitt förfogande.
Jag föreställer mig således att icke detta skäl bör i ringaste
mån inverka på saken. Jag anser alla de för boställs väsendet
anförda skäl tillsammans ej berättiga till afvikande från den väg
man en gång beträdt och länge fortsatt på, samt slå in på en
annan bana i afseende å tjenstemäns löner.
Den jemförelse man här äfven gjort mellan prest- och läns-
mansboställen, skulle jag helst sett man helt och hållet lemnat å
sido, ty det är en väsentlig skilnad emellan presten, som ständigt
står i beröring med sina församlingsbor, och länsmannen till hvil¬
ken invånarne i distriktet mera sällan behöfva vända sig. Van¬
ligen måste folket vända sig till kronofogden, om det vill hafva
något uträttadt, emedan det är kronofogden som beordrar läns¬
mannen till hvad han skall göra. Det skulle således vara af vida
större vigt att kronofogden hade boställe, som vore centralt be¬
läget inom distriktet, än att länsmannen hade det. Något sådant
har man likväl icke satt i fråga, och detta som jag tror på goda
skäl, enär boställen numera ansetts olämpliga och derföre också
redan blifvit utdömda.
Det skulle hafva varit kärt för mig om Kongi. Maj:t nu med
ens föreslagit, att alla länsmansboställen skulle indragas, på samma
Måndagen den 29 April.
29
K:o 46.
sätt som lian nu gjort med en del andra boställen, och jag får Om beredan-
bekänna att jag förlidet år med verklig ledsnad läste i tiåmn-faa^\ostads'
garne att Kongl. Maj it i ett utfärdadt cirkulär till Konungens ,a3™n£^at
Befallningshafvande i de olika länen anbefalt dem att afgifva ytt- (Forts.)'
rande om, på hvilka ställen det vore möjligt att anskaffa bostäl¬
len för länsmännen. Då ett sådant cirkulär en gång utgått, kan
man väl icke gerna undra om Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
föreslagit, att länsmännen skulle få boställen och, då de en gång
afgifvit förslag i sådant syfte, är det väl icke att undra på om
de vidhålla detsamma.
Att regeringen på senare tid kastat om i afseende å den
ifrågavarande principen, som så länge tillämpats, nemligen att
boställena skulle indragas, är mycket ledsamt.
Man hade också anledning befara, att den nu föreliggande
framställningen skulle fått en vidsträcktare omfattning än den
verkligen erhållit. Jag medgifver att den blifvit framstäld på
temligen moderat sätt äfvensom att den, efter den förklaring den nu
i afton fått, synes ännu moderatare än man förut antagit, men
det oaktadt anser jag icke att Biksdagen bör gå in på det fram¬
lagda förslaget från Kongl. Maj:t. Hvad Utskottets förslag be¬
träffar, anser jag att det är så affattadt, att man kan gå in der¬
på, om man vill, ehuru jag för min del helst skulle sett om Ut¬
skottet gått något längre, än det gjort, i afseende å länsmännens
boställen.
Utskottet afslår nemligen Kong], Maj:ts proposition härom,
men hemställer tillika att Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse
anhålla att, om, efter behörig utredning, det i vissa undantagsfall
funnes oundgängligen nödigt att bibehålla en del länsmän vid
sina boställen eller genom statens försorg förse dem med andra
bostadslägenheter, Kongl. Maj:t måtte derom till Riksdagens pröf¬
ning framlägga förslag. Jag hade helst sett, att Utskottet be¬
stämdt uttalat, att länsmännen under alla förhållanden kunde och
borde undvara sina gamla boställen. Detta hade, i min tanke,
varit att konseqvent fullfölja den princip, som man en gång, an¬
tagit. Emellertid., skall jag, sedan jag från statsrådsbänken blif¬
vit upplyst om att det icke varit regeringens mening att uti ifråga¬
varande hänseende gå så omfattande till väga, som det inom Ut¬
skottet antagits, icke hålla på hvad jag i min reservation hem¬
stält, utan i stället yrka bifall till Utskottets förslag. Jag hoppas
också, att regeringen kommer att taga i noggrant öfvervägande,
huruvida ett länsmansboställe är behöfligt eller icke, innan den
gör någon framställning till Riksdagen om anskaffande af sådant.
Bäst vore om man vore qvitt allt hvad boställen heter, ty endast
derigenom kunde likställighet i aflöningsförhållandena ernås. Jag
befarar dessutom, att om man nu börjar att anskaffa boställen,
det icke dröjer länge, innan vi återkomma till det gamla och det
således blir fråga om att förse alla tjensteman med boställen.
Denna tanke ligger nära till hands, i synnerhet då man vet att
en mängd militieboställen äro disponibla, dem man efterhand möj¬
ligen vill använda till landsstatsboställen. Jag tror att man bör
N:o 46.
30
Måndagen den 29 April.
Om beredm- akta sig att slå in på en sådan väg, och det är hufvudsakligen af
de af bostads- ^essa principiella skäl, som jag anser att Kongl. Maj:ts proposi-
a'SmI».attion ej bör bifallas. Emellertid skall jag af den anledning, som
(Forts.) jag förut angifvit, icke hålla på min reservation, utan inskränka
mig till att yrka bifall till Utskottets förslag.
Häruti instämde Herr Hiibinette.
Grefve Sparre: Då den siste ärade talaren slutade sitt an¬
förande med en förklaring, att det var af principiella skäl, som
han ansåg att Kongl. Maj:ts proposition i denna fråga icke borde
bifallas samt att han befarade att, om länsmännen bibehölles vid
sina boställen, detta skulle leda derhän, att de tjensteman, hvilkas
boställen på senare tiden blifvit indragna, i en framtid komme
att återfå dem, så får jag verkligen säga, att han, om jag så får
uttrycka mig, ser spöken på ljusa dagen. I Kongl. Maj:ts propo¬
sition föreslås ju, att alla öfriga till landsstaten anslagna boställen
skola indragas, samt att sådana fortfarande skola upplåtas endast
åt en del af länsmännen, men att hysa den farhågan att detta
skulle kunna gifva anledning till att man i en framtid skulle vilja
gifva de tjensteman boställen, hvilka man enligt samma Kongl.
proposition beröfvat sådana, det är i sanning att drifva försigtig-
heten för långt. Jag vill visserligen också vara försigtig, men
detta är för mycken försigtighet. Vi måste alla medgifva att de
förhållanden, hvarom här är fråga, äro af en alldeles särskild
art. Då den ärade talaren sade, att det är ett väsentligen olika
förhållande med presterna och med länsmännen, kan jag icke
gifva honom rätt deri. Presterna äro hänvisade att bo inom
ganska inskränkta territorier, der de hafva sin verksamhet. Ena-
handanda är förhållandet med länsmännen. Hvad deras göromål
beträffar, behöfver jag lika ofta vända mig till den, hvilken har
den verldsliga ordningens upprätthållande om hand, som till den,
hvilken det åligger att vidmakthålla den andliga ordningen inom
församlingen. Ofta inträffar det äfven att ett länsmansdistrikt
icke är större än en enda socken, och exempel finnas på socknar,
der det behöfves tvenne länsmän. Erågan gestaltar sig således,
huruvida de utlåtanden i denna fråga, som afgifvits af rikets 24
landshöfdingar, hafva skäl för sig, eller om man bör högre skatta
deras omdöme, hvilka inom Utskottet uttalat sig i en motsatt
rigtning. För min del tvekar jag icke att i denna sak sätta de
förres erfarenhet framför de senares, huru mycket jag än i öfrigt
värderar deras omdömen, hvilka hafva plats i Utskottet. Jag tror
nemligen icke att de lika väl som landshöfdingarna hafva' känne¬
dom om de större eller mindre svårigheter, som i vissa orter möta
för länsmännen att förskaffa sig lämpliga bostäder. Emellertid skall
jag be att få till sakens belysande anföra åtskilliga uppgifter ur
Kammarkollegii och Statskontorets utlåtande rörande det ifråga¬
varande ämnet.
Så är till exempel i Elfsborgs län antalet länsmän 28, och af
dem äro för närvarande 23 försedde med boställen. Af de åter-
Måndagen den 29 April.
31
N:o 46.
stående 5 bor en vid Trollhättan, och för honom har Konungens Om beredan-
Befallningshafvande aldrig tänkt på att begära boställe. En annan af bostad,*-
bor vid Herrljunga och bör der vara stationerad, i anseende till smän at
den lifliga trafiken derstädes; han behöfver således icke heller (Forts.)
boställe. Men för de öfrige två länsmännen ha deremot mött
alldeles otroliga svårigheter att få bostad inom distriktet, och jag
vågar i detta hänseende åberopa vittnesbörd af samtlige mina
länskamrater inom Kammaren. För en af desse t. ex. visade sig
svårigheterna så stora, att han till slut nödgades vidtala dom-
hafvanden i orten att få bebo de åt honom anslagna rummen i
häradets tingshus, men så snart häradshöfdingen kommer för att
hålla ting, kan den stackars länsmannen verkligen sägas bo på
gatan. En annan länsman, för hvilken icke heller något boställe
fans anslaget, men som måste till hvad pris som helst skaffa sig
bostad inom distriktet, hade ingen annan utväg än att sjelf köpa
sig en liten lägenhet. Detta kunde han emellertid icke göra utan
att sätta sig i skuld; och då han icke sedan kunde betala sin
skuld, så stupade han och måste lemna tjensten. Ungefär på
samma sätt gick det med en tredje. När derföre Utskottet talar
om det betungande för länsmännen uti att skaffa sig de inventarier,
som kunna erfordras för de små lägenheter, som kunna ifråga¬
komma att upplåtas till länsmansboställen — ty, mine Herrar, det
är väl att märka, att meningen är alldeles icke att anvisa större
boställslägenheter än som kunna vara tillräckliga att derpå föda
en eller två hästar — när, säger jag, Stats-Utskottet för att befria
länsmännen från de svårigheter, hvarmed anskaffandet af inventa¬
rier enligt Utskottets åsigt skulle vara förenadt, hänvisar dessa
länsmän att i stället sjeifva köpa sig bostadslägenheter, så befarar
jag verkligen att det råd, Utskottet sålunda lemnar, icke är särdeles
att tacka för, ty för den, som icke kan skaffa sig nödiga inven¬
tarier till eu sådan mindre lägenhet, som här är i fråga, för honom
lär det väl blifva ännu svårare att köpa sig eget hemman. Dessutom
är det icke endast i afseende å prester, som skola hafva sin
bostad inom det dem anvisade mindre tjenstgöringsområdet, som
man anskaffar boställe; enahanda förhållande råder äfven i fråga
om exempelvis provincialläkarne. Som Herrarne veta, är nemligen,
då fråga uppstår att organisera ett nytt provincialläkaredistrikt,
första vilkoret, att distriktets invånare förbinda sig tillhandahålla
läkaren bostad. På samma sätt är det äfven för dem, som skola
hafva tillsyn öfver statens skogar af stor vigt att de hafva sin
bostad inom revieret. Här är emellertid alls icke af Kongl. Maj:t
ifrågasatt, att samtlige länsmän skola förses med boställen, utan,
såsom Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet redan
påpekat, endast i de fall, der sådant efter föregången utredning
anses oundgängligen nödigt, och jag tillåter mig i afseende derå
ännu en gång upprepa de förut anförda exemplen från Elfsborgs
län, hvarest finnas distrikt, der det för länsmannen är snart sagdt
omöjligt att få hyra sig bostad. Derutinnan vågar jag dock verk¬
ligen bestrida rigtigheten af den ärade representantens från södra
Tjust påståenden, att några svårigheter derutinnan i allmänhet
N:o 46.
32 Måndagen den 29 April.
Om beredan icke skulle mota. Och dessa svårigheter komma helt säkert att
de af bostads- hädanefter blifva ännu större i följd af indragningen af militie-
l&nsmänat boställena. Alla dessa kaptener, fanjunkare och sergeanter, som
(Forts.) förut vant försedde med boställen, måste nu se sig om efter
annan bostad på landet och komma helt säkert att upptaga många
lägenheter, soin eljest möjligen kunnat stå länsmännen till buds.
Dessutom är det icke alla, som gerna hyra ut rum åt eu länsman.
En sådan tjensteman för i allmänhet ett lif, som är allt annat än
lugnt; han får taga emot en myckenhet besökande, han kommer
merendels sent hem från sina förrättningar; ofta blir lian.i tjeuste-
ärenden väckt midt i natten, och allt detta gör, att han icke är så
alldeles angenäm att ha till hyresgäst. Äfven detta gör det för
honom mången gång svårt att kunna skaffa sig bostad, och man
kan väl dock icke begära, att han såsom fågeln skall nöja sig
med att hafva bo i hvar buske. Dessutom, tro Eferrarne icke att
hans anseende, hans sjelfständighet vinna genom att han tillförsäkras
fast bostad och genom medvetandet att. om lian, i och för. sin
tjenst, kommer i delo med någon invånare i distriktet, han icke
behöfver befara att vara beroende för att erhålla bostad. Det
ligger derföre, enligt min tanke, en synnerlig vigt uppå, att de icke
. finna sig försatta i nödvändigheten att gå omkring och söka sig
boställe bär och der. Det är vidare alldeles icke likgiltigt om läns¬
mannen bor någorlunda centralt i distriktet. Skulle han hyra in
sig inom någon aflägsen del af distriktet, så får flertalet af dess
invånare resa långa vägar för att söka honom. Och om dertill
kommer att han blir uppsagd och bortkörd från den ena bostaden
efter den andra, så kan det må bända ofta nog blifva rätt svårt
för distriktets invånare att få reda på sin länsman. Jag tror
sålunda att frågan om boställen för länsmän är synnerligen vigtig;
och jag skall långt hellre afstå från hela.landsstatsregleringen,
än vara med om ett förslag, hvarigenom mina 23 länsmän blifva
utan tak öfver kufvudet. Jag vill sannerligen icke hafva med
länet att göra, om man ställer så till att länsmännen icke få
boställen.
Jag kommer nu till en annan fråga, som af Herr Statsrådet
och chefen för Civil-departementet jemväl berördes, nemligen om
nödvändigheten för länsmannen att hafva egen häst till sin dis¬
position. Tro Herrarne verkligen, att en länsman kan på. ett till¬
fyllestgörande sätt verka i sin tjenst utan att ständigt och jemt ega
tillgång till häst? Han kan vånda sig till fjerdingsmannen och låna
häst, invänder någon. Ja väl, men om fjerdingsmannen icke har
någon häst, huru skall länsmannen då bära sig åt. Och om i bästa fäll
fjerdingsmannen bar egen häst, så kan det ju allt för val falla
honom in att svara länsmannen, då denne kommer och vill låna
hästen: “Nej, jag behöfver köra min åker och kan.derför icke
låna ut hästen"! Och då står länsmannen der. Yi hafva vid
denna riksdag besluta en förhöjning i skjutslega^ så att den¬
samma kan på vissa orter uppgå ända till 2 kronor 40 öre för
milen. Och härtill kommer att länsmannen icke alltid kan lega
häst vid gästgifvaregården, emedan han icke kan på förhand så
Måndagen den 29 April.
So
N:o 46.
noga beräkna bura länge han behöfver hästen. Han kan blifva Om beredan-
uppehållen många timmar vid en förrättning; och då blifverf?af^ostadu-
skjutsen för honom mycket dyr. Yägsyner t. ex. kunna i mitt
län upptaga en hel veckas tid under oupphörliga resor. Tro (Forts.)
Herrarne att, om länsmannen skall lega häst vid gästgifverierna
för dessa resor, han får mycket i behåll af sina 1,600 kronor.
Jag kan icke, såsom landshöfding, billigtvis påyrka af länsmannen
den rörlighet och raskhet, hvarförutan hans tjenst lika gerna kan
undvaras, derest det icke är möjligt för honom att när helst
sådant påfordras hafva häst i beredskap för sina tjensteresor.
Att ställa så till att länsmannen icke har häst till sitt fria för¬
fogande, är att omöjliggöra för honom tjenstens skötande. Mankan
icke pretendera att länsmannen med en lön af allenast 1,600 kronor
skall kunna hålla sig häst, derest han icke derjemte får eu
boställslägenbet, från hvilken hästen kan erhålla födan.
Den ärade representanten från Tjust påstod, att i vårt land
funnes en mängd lägenheter obebodda. Det måtte vara inom
Tjust, som ett sådant förhållande egen rum. Inom mitt län stå
icke många egendomar eller lägenheter öde. Det vågar jag all¬
deles bestämdt försäkra. Der är folkmängden stadd i temligen
rask tillväxt och i följd deraf lemnas icke heller många hemmans-
delar obebodda.
Herr Civilministern har redan fäst uppmärksamheten på, att
det alldeles icke är meningen att ovilkorligen åt hvarje länsman
anskaffa boställe. Lika litet kan det falla mig in att påyrka att åt
länsmän skulle beredas boställslägenheter i orter, der köpingar eller
större jernvägsstationer äro belägna eller der bostäder eljest kunna
lätt beredas åt dem, t. ex. i Norrland, der större delen af befolk¬
ningen är boende i de stora kyrkbyarne, och hvarest det följakt¬
ligen är lätt för länsmännen att få bostäder. Låtom oss således
icke tala om den afskräckande siffran 319 nya boställen, ty Kong!
Maj:t har uttryckligen förklarat att det allenast är fråga om att
inrätta dessa boställen der det behöfves, och småningom i den
män tillgång på lediga kronolägenheter kan uppstå. Jag frågar
om ett litet pipareboställe eller boställen åt trumslagare och fan¬
junkare kunna användas mera ändamålsenligt? De skola ju på
förhand uppskattas och i förhållande till deras uppskattade värde
skall afdrag å länsmännens kontanta löner ega rum. Staten
kommer ju sålunda icke att lida någon egentlig förlust. Yi måste,
mine Herrar, besinna att denna administration af domänförvalt¬
ningen, om hvars uppdragande åt Konungens Befallningshafvande
jag var nog lycklig att kunna hysa samma uppfattning som en
ärad representant från Dalarne, jemväl medför ökade göromål för
länsmännen. Dem kommer hädanefter att ombetros den närmaste
tillsyn öfver domänerna som hittills ålegat en mängd till största
delen militära tjensteman. Och med afseende på dessa nya tjenste-
åligganden blifver det för länsmännen ännu mer af nöden att
ådagalägga rörlighet och snabbhet i tjenstens skötande; och ett
vilkor härför är att de lätt och obehindradt kunna när som helst
färdas inom sina distrikt.
Andra Kammarens Prof,. 1878. N:o 46-
3
N:o 46.
34
Måndagen den 29 April.
Om beredan¬
de af bostads¬
lägenheter å;
länsmän.
(Forts.)
Jag har visserligen hört, att de skäl, som blifvit anförda för
att länsmännen på vissa orter skola kunna bereda sig bostäder, icke
skulle kunna tillmätas något vitsord; men hvad som är säkert är
att de skäl, som i Utskottets betänkande finnas anförda mot
denna sak, äro af beskaffenhet att, så vidt jag kan begripa, böra
tillmätas om möjligt ännu mindre vitsord, ty Utskottet har icke
tagit i betraktande just det som Kongl. Maj:t anfört såsom hufvud-
skälet, nemligen nödvändigheten för länsmännen att hafva häst,
hvarförutan en länsman omöjligen kan sköta sin tjenst.
Jag har alltför länge tröttat Herrarne i afton och vill icke
längre upptaga tiden. Jag anhåller således om bifall till den
Kong!, propositionen. Utskottet har till och med icke kunnat af¬
styrka den helt och hållet, men tillstyrker, för att afhjelpa den nu
rådande olägenheten för länsmännen att skaffa sig boställen, att
Kongl. Maj:t, derest efter behörig utredning det skulle i vissa
undantagsfall och på grund af särskilda förhållanden finnas ound¬
gängligen nödigt, att en del länsmän blefve bibehållne vid sina
nuvarande boställen eller genom statens försorg med andra bostads¬
lägenheter försedde, måtte till Riksdagens pröfning framlägga
förslag i ämnet. Detta är så precis detsamma som Kongl. Maj:t
gjort, en utredning har redan skett och Kongl. Maj:t har ju genom
sin rådgifvare tillkännagifvit, att meningen icke är att skaffa
boställen öfverallt, utan endast der sådant behöfves. Det är
visserligen föreslaget att särskild pröfning skall egnas hvart fall,
men denna nya utredning kan icke innehålla något annat än hvad
Kongl. Maj:t redan sagt, eller att der och der behöfvas boställen.
Hvilken utredning på annat sätt skulle kunna ske, kan jag icke
begripa, det vore endast att åstadkomma ett dröjsmål med afgö-
randet af en fråga, som Kongl. Maj:t just är sinnad att afgöra
på samma sätt som Stats-Utskottet önskar, eller att icke bibehålla
boställen på andra orter än der det är för länsmännen nödvändigt.
Jag yrkar, som sagdt, bifall till Kongl. Maj:ts proposition i
ämnet.
Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Sedan Kongl.
Maj:t och Riksdagen beträdt den banan att afskaffa alla oegent¬
liga lönesätt med egendomar, dyrtidstillägg, tionde och mera dylikt
samt aflöna sina tjensteman endast med penningar, synes detta
hafva fortgått ända tills nu, då fråga är om länsmännens löne¬
förmåner. Skulle nu en del länsmän erhålla boställen och en
annan del icke, komme ju derutinnan att ligga en olikhet i löne-
sättet. Jag kan således icke på minsta sätt vara med om att
man skulle bibehålla boställen åt länsmän. Då Kongl. Maj:t
skickade ut sitt cirkulär till landshöfdingeembetena, för att in¬
hemta deras yttrande i frågan, kan jag förmoda, att det tillgick
såsom vanligt är, då Regeringen begär upplysningar från sinalands-
höfdingeembeten, eller så, att dessa skickade cirkuläret till fog-
darne, hvilka i sin ordning öfverlemnade detsamma till länsmännen.
Om det tillgått på detta sätt inom länen, kan jag icke undra på
att länsmännen visat sig ganska angelägne om att få boställen,
Måndagen den 29 April.
35 N:o 46.
och icke skulle väl fogdarne heller vilja neka dem sitt tillstyr- Om leredan-
kande; i sista instansen är det sålunda klart att landshöfdingarne f? af bostad*
förordat dessa boställens bibehållande.
iderr Crretve sparre säger, att i Elisborgs län 26 länsmän (Forts.)
hafva boställen; men han nämnde ingenting om huravida alla
bebo sina boställen, och det skulle vara intressant att af Herr
Landshöfdingen höra en upplysning härutinnan. Jag vet emel¬
lertid icke huru det förhåller sig inom Elfsborgs län, men inom
det härad jag bor, eller Wemmenhögs härad, finnes det två läns¬
män, som hafva boställen. Jag är icke säker på om något är
indraget, men jag tror att båda ännu finnas qvar. Det ena ligger
i det nordvestra hörnet af länet och långt utom distriktet och
kan sålunda icke af länsmannen bebos; det andra bebos icke
heller af boställshafvaren derföre att bostället är beläget i ett
annat hörn af distriktet. Länsmännen hafva derföre alltid ut¬
arrenderat sina boställen och skaffat sig bostad på annat håll.
Huru det skulle kunna vara i länsmännens intresse att hafva ett
mindre jordbruk, kan jag icke förstå. På en mindre lägenhet
kan en vanlig jordbrukare någorlunda föda sig, men icke så en
tjensteman, hvilken, såsom länsmannen, måste hålla sig dräng,
som sköter jordbruket. Jag fruktar att detta skulle kosta honom
mera, än att det kunde repareras af inkomsterna af bostället, så
vidt icke detta tilltoges i så stor skala, att länsmannen ansåge
sig hafva råd att hålla sig särskild förvaltare. Det har dessutom
visat sig, att, då en länsmanstjenst varit förenad med boställe,
har detta merendels varit för länsmannen Underligt i stället för
att medföra den önskade beqvämligheten.
Jag tror således, att det icke skulle lända till stor fördeiför
länsmännen att i regeln bevilja dem boställen. Då Utskottet
derjemte föreslagit, att för ett och annat särskildt undantagsfall
och der sådant vore högst nödvändigt, bibehålla boställena, så
vill jag för min del alldeles icke bestrida rigtigheten af en sådan
åsigt, för så vidt som Kiksdagen får hafva ett ord med i laget
och icke beslutanderätten ensamt skall ligga hos Kongl. Maj:t.
Jag kommer således att yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Axel Bergström: Herr Talman! Vice ordföranden
i Stats-Utskottet förmenade, att Kongl. Maj:ts förevarande nådiga
framställning vore en följd af landshöfdingarnes påtryckning.
Han har genom detta förmenande gjort landshöfdingarne en oför¬
tjent ära och på samma gång visat, att han icke i grund stude¬
rat den Kongl. propositionen i ämnet. Hade han gjort det, så
skulle han hafva funnit att förtjensten, den verkliga förtjensten af
detta initiativ tillhörer icke landshöfdingarne utan Herr Statsrådet
och Chefen för Civildepartementet. På sidan 5 af den vid Kongl.
statsverkspropositionen fogade bilaga återfinnes följande yttrande
af departementschefen:
“Sedan Eders Kongl. Maj:t emellertid ogillat den ifrågasatta
organisativa förändring af landsstaten, som skulle hafva läns-
manstjensternas indragning till följd, har jag med afseende på
N:o 46.
36
Måndagen den 29 April.
Om beredan¬
de. af bostads¬
lägenheter åi
länsmän.
(F orts.)
den flerestädes öfverklagade svårigheten för länsmannen att inom
; sitt tjenstgöringsdistrikt förskaffa sig tjenlig bostad, äfvensom
att, utan allt för betungande kostnader, bereda sig tillgång till de
för tjensteresor erforderlige hästar, ansett böra i sammanhang
med löneregleringen komma under öfvervägande, huruvida icke
omförmälda svårigheter, der de förefinnas, kunna och böra genom
statens mellankomst afhjelpas på det sätt, att åt länsmannen
anvisas någon lämpligt belägen jordlägenhet, försedd med nödiga
åbyggnader och omfattande så stor jordrymd att derå kunna fö¬
das en eller två hästar.11
Med anledning af denna åsigt infordrades landshöfdingarnes
embetsutlåtanden, och i dessa hafva de fleste om icke alla lands-
höfdingarne biträdt Herr Statsrådets och Chefen för Civildeparte¬
mentet uppfattning, samt ansett det vara ganska nyttigt och
lämpligt, att länsmännen tilldelades sådana små bostadslägenheter,
der de kunde föda en eller två hästar. Det är också, enligt min
åsigt, lämpligt, att länsmannen har en så pass stor boställslägen-
het, att han kan hålla sig egen häst; ty hans tjenstepligt kan
ofta fordra en så ögonblicklig färd med häst, att han icke kan
från närmaste gästgifvaregård eller från en välvillig granne för¬
skaffa sig eu sådan, och hans lönetillgångar äro — äfven sådana
som de gestalta sig efter Kongl. Maj:ts förslag — icke så stora,
att de tillåta honom att utan boställe och utan foder till en häst
hålla sig egen sådan. Som man vidare af departementschefens
underdåniga föredrag finner, är meningen den, att han nu, som
förut, skall företaga de vanliga tjensteresorna på egen bekostnad
och att han endast i undantagsfall är berättigad till reseersätt¬
ning, hvilken ersättning han enligt nu gällande författningar af
åren 1851 och 1863 eget- att i vissa undantagsfall åtnjuta.
Emellan Kongl. Maj:ts och Utskottets åsigt förefinnes den
skiljaktighet, att Kong]. Maj:t ansett att det i allmänhet vore
lämpligt att länsmännen skulle hafva bostadslägenhet, hvaremot
Utskottet vill tilldela dem nämnda fördel endast för särskilda
undantagsfall och då den af omständigheterna oundgängligen på¬
kallas.
I öfrigt sönderfaller frågan i två delar, hvilka afse, den ena,
huruvida nuvarande boställen böra bibehållas, eller ock indragas;
och den andra, huruvida i de länsmansdistrikt, der för närvarande
icke finnas boställen, bostadslägenheter böra åt länsmännen bere¬
das, ingalunda — och detta bör väl bemärkas — på det sätt, att
särskilda lägenheter åt dem inköpas, utan endast sålunda, att,
der kronan tillhöriga passande lägenheter finnas att tillgå, dessa
anvisas för nämnda ändamål. Kongl. Maj:t har således begärt
att Riksdagen skulle åt Kongl. Maj:t öfverlemna rättigheten att
i hvarje särskildt fall afgöra så det ena, som det andra.
Jag föreställer mig, att ingen tvekan bör kunna förefinnas
derom, att ju Riksdagen bör bevilja åtminstone hvad Kongl.
Maj:t i förra delen af frågan har föreslagit. Detta förslag afser
dock icke bibehållande i allo af den redan bestående ordningen i
afseende på de befintliga länsmansboställena, hvilkas afkastning
Måndagen den 29 April.
37
K:o 46.
för afdrag å lönerna är beräknad efter en gammal uppskattning. Om beredan-
Enligt nya ordningen skulle deremot denna afkastning uppskattas a/n\°efe^.<i^t
enligt den för maximi- och minimi-arrendens bestämmande stad-
gade metod, och derefter skulle domänförvaltningen slutligen fast- (Forts.)
ställa fastighetens arrendevärde. Efter den nya ordningen kan
således icke ifrågakomma hvad som för närvarande ofta händer,
eller att, oaktadt den uppskattade afkastningen af en boställs-
iägenhet å stat är upptagen till ganska obetydligt belopp, den
dock i sjelfva verket uppgår till två eller tre gånger detta belopp.
Grundlagen har i Regeringsformens 80 § försäkrat be¬
ståndet af det militära indelningsverket, men Regeringsformen
nämner deremot ingenting om det civila. Jag fruktar likväl icke
att röna någon motsägelse, då jag uttalar den åsigt, att äfven
det bestående civila indelningsverket icke kan blifva till sina
hufvudgrunder af Riksdagen ensidigt rubbad utan Kongl. Maj:ts
samtycke. Nu har Kongl. Maj:t icke föreslagit Riksdagen att
befintliga länsmansboställen skola indragas; tvärtom har Kongl.
Maj:t föreslagit, att dessa boställen skola i regel bibehållas, Jag
tror således icke att Riksdagen, i fall Riksdagen verkligen vill att
de civila boställena för länsmännen skola indragas, skulle kunna
på annat sätt vinna detta mål, än derigenom att Riksdagen för
klarade sig icke vilja gå in på den begärda löneförhöjningen åt
länsmännen, med mindre än Kongl. Maj:t medgåfve boställenas
indragning; men om detta, eller någonting dylikt, har Utskottet
alls icke gjort hemställan. På grund deraf bör, såsom jag redan
nämnt, man icke tveka, att åt Kongl. Maja öfverlemna, att i
hvarje sig företeende fall pröfva, huruvida nuvarande boställen
böra bibehållas eller indragas. En sådan pröfning kan i allmän¬
het icke annat än leda till minskning af de redan befintliga bo¬
ställenas antal; ty Kong!. Maj:t har förklarat, att sådana bostäl¬
len, som icke hafva ett med afseende på läusmanstjenstens skö¬
tande beqvämt och centralt läge, böra till statsverket indragas,
och af Kongl. Maj:ts motivering framgår än vidare, att, derest
ett sådant boställe skulle finnas så stort, att det kunde komma
att för mycket upptaga länsmannens tid och sålunda leda honom
in på eu binäring, så bör bostället också indragas.
Jag kan således icke förstå annat, än att en verklig vinst
skulle uppstå genom bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Om en
motsatt åsigt i fråga om länsmansboställens lämplighet gjorde sig
gällande, skulle 201 sådana boställen komma att indragas till
statsverket och öfverlemnas åt domänförvaltningen. De flesta af
dessa boställen lemna verkligen en så ringa afkastning, att de,
efter mitt begrepp, icke böra såsom statsdomäner bibehållas. Jag
är nemligen af den åsigt, att de domäner, som gifva lägre af¬
kastning än 500 kronor om året icke böra bibehållas. Om Riks¬
dagen är af annan åsigt, så skulle genom denna ytterligare in¬
dragning af boställen domänernas ökade antal medföra en i för¬
hållande till deras afkastning allt för stor förvaltningskostnad,
och man skulle snart finna, att deras bibehållande såsom stats¬
domäner icke vore för staten fördelaktigt. Det skulle således
N:o 46.
38
Måndagen clen 29 April.
Om beredan-lända till betydligt stor fördel för sä väl staten, som ifrågava-
de af bostads- ran(je tjensteman, derest Kongl. Maj:ts förslag bifölles.
a9länsmän.a Hvad angår frågans andra del, eller huruvida det må stå
(Forts.) Kongl. Maj:t fritt att, i fall någon kronans lägenhet finnes ledig,
förklara att densamma skall till länsmansboställe upplåtas, så
hyser jag för min del icke någon betänklighet dervid. Redan vid
utfärdandet af 1808 års kungörelse, angående besittningen af'
kronohemman, förklarades — hvad också ännu är gällande lag —
att, när ett kronohemman blefve åboledigt, skulle det stå Kong!.
Maj:t fritt att deröfver disponera. Kongl. Maj:t har också vid
flera, tillfällen begagnat denna rätt. Sålunda har Kongl. Maj:t
användt flera sådana kronans lägenheter på Öland till boställen
åt flere olika slags tjensteman. Nu vore det således endast fråga
om att utsträcka denna rätt äfven till indragna militie- och andra
boställen af ringa afkastning, som eljest skulle blifva domäner.
Äfven deraf skulle för det allmänna uppstå samma vinst, som
den, hvilken jag påpekat i fråga om bibehållande af nu varande
länsmansboställen. Öm dessa smärre till statsverket indragna hem-
mansdelar blefve använda till boställslägenheter åt länsmännen
mot löneafdrag, svarande emot lägenhetens uppskattade arrende¬
värde, så skulle man vinna den fördelen, att domänförvaltningen
blefve befriad från bestyret med att förvalta dessa små lägenhe¬
ter. Af dessa skulle kanske en stor del, enligt redan gifna be¬
stämmelser, komma att säljas; ty Riksdagen har ju beslutat, att
lägenheter, som icke lemna högre afkastning, än 200 kronor år¬
ligen, skola försäljas. De, som nu särdeles mycket hålla på be¬
varandet af statsdomäner, borde åtminstone vara angelägna om
att under denna form af domäner bibehålla dessa små lägenheter
åt statsverket.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra kan jag icke inse,
att Kammaren bör hysa några betänkligheter emot att i allo bi¬
falla Kongl. Mai:ts proposition. Jag anhåller att Herr Talmannen
ville framställa proposition på sådant bifall.
Herr Sjöberg: Sedan två Herrar landshöfdingar yttrat sig
i frågan och det i ganska uttömmande föredrag, är det måhända
djerft af mig att tillägga några ord i frågan, men tilläfventyrs
torde detta kunna ursäktas mig ur den synpunkten, att jag är
en gammal före detta landssekreterare och således har all möjlig an¬
ledning att ömma för länsmännen, men icke allenast för länsmännen
utan äfven deras göromål med hänsyn till det allmännas rätt
dervidlag, och det är ur den synpunkten, jag tror mig kunna
antaga, att alla skäl tala för bifall till Kong!. Maj:ts förslag.
Af en föregående talare har blifvit anmärkt —■ och jag vill
icke mera än han fästa mig dervid — det mindre sammanhängande
sätt, hvarpå Stats-TJtskottet i denna punkt motiverat sin afstyrkande
hemställan i anledning af den Kongl. propositionen, då Utskottet
t. ex. på ena stället säger, att det för unge obemedlade män skulle
vara förenadt med verkliga uppoffringar och svårigheter att an¬
skaffa nödiga medel för inköp af inventarier till ett boställe, men
Måndagen den 29 April.
39 Ji:0 46.
straxt förut på ett annat ställe förklarar, att det för eu driftig 0m beredan
ung man icke bör vara svårt att sjelf anskaffa sig en jordlägenhet, paf bostads
fullt motsvarande den, som, enligt Kongl. Maj:ts förslag, skulle 9wnsmäna
honom af staten bestås. Jag kan icke förklara tillkomsten af dessa (Forts.)
stridiga yttranden på annat sätt, än att de haft olika författare
och att Ståts-Utskottet vid justeringen af sitt utlåtande i denna
del icke kommit att fästa sig vid denna omständighet. Men otvif¬
velaktigt finnas många andra skäl, särskildt de som blifvit af
grefve Sparre framhållna, hvilka böra verka på Kammaren, sär¬
deles vid det förhållande, att jag vid många föregående tillfällen,
och senast denna afton funnit, att pluraliteten inom denna Kam¬
mare i allmänhet synes hafva större sympatier för länsmännen än
för kronofogdarne — flere af den sidans talare hafva nemligen
framhållit, att de hellre vilja undvara kronofogdarne än länsmän¬
nen. Jag frågar: är det rimligt eller rättvist att försätta länsmän¬
nen i en sådan ställning, att de måste uppoffra hela eller större
delen af den lön, som för dem nu föreslagits, då man icke vill
bereda dem möjlighet att hålla sig en häst, något som dock till
och med för ett litet måttligt landthushåll i allmänhet anses nöd¬
vändigt? Det är alldeles tydligt, att vid många tillfällen, då sär¬
skilda förhållanden det påkalla, och synnerligen då länsmannens
egenskap af polisman tages i anspråk, det framför allt är af vigt,
att länsmannen kan utan tidsutdrägt fortskaffa sig. Icke kan det
väl i sådana fall vara rimligt, att han skall vara tvungen att vän¬
ta flera timmar för att få en häst, när, såsom så ofta är fallet,
hans hjelp eller tjenstebiträde ögonblickligen behof ve.5 för att
upptäcka en brottsling, afstyra ett ofog o. s. v. Bör man då icke
göra det möjligt för honom att hålla sig häst och derigenom kunna
skyndsamt förflytta sig från det ena stället till det andra inom
tj enstgöringsdistriktet.
Äfven eu annan omständighet, hvilken jag dock icke skulle
hafva tillåtit mig vidröra, om icke Herr Statsrådet och Chefen för
Civil-departementet redan fäst uppmärksamhet derpå, emedan det
af vissa orsaker kanske kunde hafva ansetts mindre passande för
mig, talar för bifall till Kongl. Maj:ts proposition, nemligen de
förändrade förhållanden, som komma att inträda genom den nya
skjutsstadgan. Jag vill nemligen icke antaga och vågar icke an¬
taga, att majoriteten i denna Kammare skall gå så iångt i sina
fordringar på länsmännen, att det förhållande skulle inträffa, som
omförmäldes af Herr Civilministern vid skjutsfrågans behandling
i denna Kammare, då han påminte om en förordning, som 1584
utfärdades af Konung Johan III, hvari stadgades, att resande
egde att öfverenskomma med gästgifvarne efter som de om häst-
legan bäst åsämjas kunde, men att, om de icke kunde derom blifva
ense, den resande finge gå till fot, som sjelf häst icke hade. Det
vore väl, minst sagdt, orimligt, om det skulle komma derhän med
desse tjensteman, som visserligen icke stå högt på tjenstemanna-
hierarkiens skala, men dock innehafva i så många afseenden vig¬
tiga och grannlaga befattningar, att man fordrade, att de i tjenste-
förrättningar skulle gå. Jag vill icke heller antaga, att Andra
N:o 4«.
40
Måndagen den 29 April.
Om beredan- Kammarens majoritet skall göra sig skyldig till en sådan hårdhet,
de af bostads- ocfo ^n mindre vill jag föreställa mig, att man betraktar med lik-
(l%nsmän.a giltighet, om länsmannen i valet emellan att fortskaffa sig på nyss
(Forts.) nämnda sätt eller att hålla sig stilla i sin bostad, föredrager det
senare.
På grund af det nu i korthet anförda förenar jag mig med de
flere föregående talare, som yrkat bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Nils Petterson: Denna fråga kan, såsom så många
andra, betraktas från två sidor. På den ena sidan stå de, som
tala för Kongl. Maj:ts proposition, hvilka betrakta frågan från
teoretisk synpunkt och komma till det resultat att, då länsmannen
till följd af sin tjenst måste resa mycket, han äfven bör hafva
häst och jordbruk. Premissen är nog sann, men slutsatsen är det
icke. De som resonnera så, de hafva i detta, som så många andra
hänseenden, en origtig uppfattning af jordbruket. Deras tal att
man skall tillgodose länsmännen med mindre jordbruk, på det de
skola kunna hålla sig en häst, bevisar blott, att de icke hafva
reda på huru ett jordbruk i verkligheten skötes. Ty skall läns¬
mannen hafva ett jordbruk, som skall kunna föda en häst, behöfver
han hästen för att sköta jordbruket, och kan derföre svårligen i
regeln använda den vid sina tjensteresor. Den erfarenhet jag har,
är dessutom att jordbruk icke passar för länsmännen, utan i stället
verkar skadligt för dem. Länsmännen kunna nemligen icke sköta
sitt jordbruk sjelfve, utan de behöfva tjenare dertill; och när desse
äro hos herskap, hafva de högre lönepretentioner, och då bär
det sig icke. Man må säga, hvad man vill, min öfvertygelse är
att man gör länsmännen en tjenst genom att indraga.deras jord¬
bruk och i stället gifva dem högre kontant lön. År någon af
länsmännen i den ställningen, att han har råd dertill, så kan han
ju för öfrigt sjelf skaifa sig jordbruk. Det har också ofta visat
sig, att, der boställen finnas för länsmännen, begagna de dem icke,
dels emedan de äro för aflägset belägna, dels derför att de icke
finna det förenligt med sin fördel att hafva jordbruk. I länsmän¬
nens eget intresse tror jag derför, att man bör bifalla Utskottets
förslag. Att ställa så till att länsmännen mera allmänt få bostäl¬
len, tror jag deremot skulle lända till länsmännens eget förderf.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Helander: Jag är i det väsentligaste förekommen af
Landshöfdingen Bergström, och har derföre nu ganska litet att
tillägga.
Indragningen af bostadsboställen för tjensteman kommer otvif¬
velaktigt att vid många tillfällen vålla ganska stora svårigheter,
emedan, der det är utaf vigt, eller rent af föreskrifvet, att tjenste-
mannen skall bo inom ett visst distrikt, många omständigheter
kunna göra att detta vilkor icke kan uppfyllas. Han kan nemligen
sakna medel att köpa sig egen lägenhet. Det kan också lätt hända
att tillfälle till köp saknas, eller uppkommer hinder deraf att ingen
är i tillfälle till, eller eljest vill, till honom utarrendera plats.
Måndagen den 29 April.
41
Ä:o 46.
Huru skall han då bete sig? Framför allt torde det vara nöd¬
vändigt tillse, att länsmännen blifva boende inom sina vederbörliga
distrikt, emedan för allmän ordning och säkerhet inom distriktet,
man icke kan vara belåten med att de bo annorstädes. Då Kongl.
Maj:ts förslag icke går ut på att åt samtlige länsmännen gifva
boställen, enär det visat sig att i många orter de kunna bereda
sig bostad sjelfva, utan endast att tillförsäkra de länsmän boställen,
för hvilka sådant visar sig nödigt, så finner jag mig böra till
Kongl. Maj:ts förslag i detta hänseende påyrka bifall.
Herr Key: Skulle man taga efter bokstafven våra ärade
landshöfdingars yttranden här i Kammaren, så skulle snart sagdt
all säkerhet och ordning på landsbygden bero uppå om läns¬
männen hade boställen eller icke; ja den ärade landsköfdingen
från Elfsborgs län hotade till och med med att göra “strike“,
om han icke finge boställen åt alla sina 29 länsmän. Det vore
mycket ledsamt, om en så verksam landshöfding som han skulle
kasta yxan i sjön och draga sig tillbaka, men Elfsborgarne finge
väl lof att försöka trösta sig deröfver.,.
Den ärade landshöfdingen från Örebro omnämnde, att efter
den nya löneregleringen länsmännens löner icke ens skulle blifva
så stora, att de kunde hålla sig med häst, så vida de icke hade
boställen att föda dem på. Men om länsmännens löner äro så
ringa, som Herr landshöfdingen förmenar, huru kunna de då få
råd att ens köpa sig den omnämnde hästen?
Vidare yttrade Herr vice Ordföranden i Konstitutions-Utskot-
tet, att han fruktade att detta osammanhängande betänkande icke
hade blifvit nöjaktigt justeradt och att det syntes hafva varit två
olika författare till detsamma. Om en så skarpsinnig man som
han, derest de allbekanta trägna göromålen i Konstitutions-Utskot-
tet tillåtit honom det, hade tagit någon närmare notis om detta
utskottsbetänkande, skulle han otvifvelaktigt genast hafva funnit,
att i detsamma icke alls någon motsägelse eger rum. Ty man
kan mycket väl säga, att länsmännen ofta icke torde hafva råd
att anskaffa de för skötande af ett boställe nödiga inventarier,
men att de dock i en framtid kunna sjelfva förvärfva sig jord¬
lägenhet. Stats-Utskottet har nemligen sagt att vid tillträdet af
befattningen, då den tillträdande oftast är ung och obemedlad, han
icke genast kan hafva råd att sätta upp inventarier till ett bo¬
ställe, men att en duglig och driftig länsman i de flesta fall kan
framdeles sjelf förvärfva sig en jordlägenhet, motsvarande den,
som nu vore afsedd att af staten bestås. Jag tillstår, att jag
icke kan fatta den motsägelse, som skulle ligga i detta.
Samme ärade talare yttrade, att man icke skulle behöfva in¬
köpa några nya boställen för länsmännens räkning, utan blott
anskaffa sådana genom upplåtande af lämpliga, staten tillhöriga
jordlägenheter. Men om. det är så angeläget, att länsmännen alle¬
städes hafva boställen, kan det ju hända, att, just der det är allra
angelägnast att boställen anskaffas, der finnes icke någon sådan
passande lägenhet, och då blir väl konseqvensen, att man i så
Om beredan¬
de af bostads¬
lägenheter åt
länsmän.
(Forts.)
Ji:o 46.
42
Måndagen den 29 April.
Om beredan¬
de af bostads¬
lägenheter åt
länsmän.
(Forts.)
fall måste inköpa lämpliga bostadslägenheter, för att dessa läns¬
män skola kunna reda sig. En stor del af länsmännen har dock
förut fått nöja sig utan boställen; och detta har gått ganska bra
för sig hittills, men hädanefter lärer det, om man får tro våra
landshöfdingar, vara alldeles omöjligt. Jag tror det fortfarande
icke och hänvisar till Utskottets betänkande.
Herr Bäckström: Jag hörde nyss från statsrådsbänken, att
i Norrbotten och Westerbotten länsmännen icke skulle behöfva bo¬
ställen, men att det i andra län vore mycket angeläget. Jag tror
för min del tvärtom, att, om någonstädes boställen för länsmännen
äro angelägna, det är i dessa båda län, synnerligast i Lappmarken,
der utstånden äro stora och inga skjutsanstalter finnas att tillgå
för länsmännen vid deras tjensteresor. Då jag alltså anser att
vid närmare undersökning man skall finna, det boställen för läns¬
män äro i Norrbotten och Westerbotten väl behöfliga, vill jag på
sådan grund yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Pehr Nilsson i Vittjerf förenade sig med Herr Bäckström.
Herr Adlercreutz: Till hvad redan är yttradt för nyttan
och behofvet att förse länsmännen med boställen, ber jag få lägga
det faktum att äfven inom det tätt befolkade och bebyggda län,
der jag har min verksamhet mig anvisad, det har inträffat att en
länsman under längre tid varit nödsakad att ofta byta om bostad
och dervid stundom söka sig ett hem i någon torpstuga.
I sjelfva saken skall jag icke vidare yttra mig, men ber endast
att få fästa uppmärksamhet på en formel sida af saken, som icke
synes mig hafva blifvit tillräckligt framhållen. Kongl. Maj:t har
icke framstält förslag om indragning af de åt länsmän redan an¬
visade boställen. Stats-Utskottet, som ansett att dessa boställen
i regeln borde indragas, har föreslagit en skrifvelse i ämnet till
Kongl. Maj:t, men i denna skrifvelse talas icke heller om indrag¬
ning af länsmansboställena; tvärtom begäres der, “det täcktes
Kongl. Maj:t, derest efter behörig utredning det skulle i vissa
undantagsfall och på grund af särskilda förhållanden finnas ound¬
gängligen nödigt, att en del länsmän blefve bibehållne vid sina
nuvarande boställen eller genom statens försorg med andra bostads¬
lägenheter försedde, till Riksdagens pröfning framlägga förslag i
ämnet. Ett förslag om bibehållande af länsmännens boställen är ju
alldeles opåkalladt och onödigt, hvaremot, om man vill vinna det
mål, som synes hafva föresväfvat Utskottet i motiveringen, man
borde hafva begärt förslag rörande omförmälda boställens indrag¬
ning till statsverket i stället för deras bibehållande åt länsmännen.
Till följd häraf anser jag det vara omöjligt för någon att
bifalla Utskottets förslag och yrkar för egen del bifall till Kongl.
Maj:ts proposition i denna del.
Herr Sven Nilsson: Stats-Utskottet har föreställt sig att
det möjligen finnes sådana fall, der nödvändigheten fordrar att
Måndagen den 29 April.
49
Jf:o 46.
länsmännen få boställe. Detta har Utskottet icke velat neka.0m beredan-
Men Utskottet har dock ansett att länsmännen i regeln icke be-af b ost ad ät¬
häfva boställe, och derföre har Utskottet föreslagit en skrifvelse "^nsmän **
till^Kongl. Maj:t af beskaffenhet som synes af föreliggande punkt. (Forts.)
Om nu den- Kongl. propositionen i denna del bifalles, kan jag
icke förstå, huru Kongl. Maj:t skall kunna bedöma i indika distrikt
länsmansboställen böra finnas och i hvilka sådana icke behöfvas.
Ett sådant bedömande kan naturligtvis endast ske efter föregången
utredning af Kong]. Maj:ts Befallningshafvande; och jag föreställer
mig att denna utredning åstadkommes på vanligt sätt, eller att
ärendet utställes från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till krono¬
fogdarnas och länsmännens utlåtande, hvarefter, sedan ärendet in¬
kommit till Kongl. Maj:t. det derstädes undergår närmare pröfning.
Jag frågar nu, om de utredningar som efter en sådan procedur
inkomma till Kongl. Maj:t kunna vara fullt opartiska? För min
del tror jag det icke, och jag tror icke heller det vara möjligt
för Kong!. Maj:t att på detta sätt bestämma i hvilka fall det är
nödigt att länsmännen böra förses med boställen eller icke. Båtlast
vore, att, om man anser att somlige länsmän skola hafva boställen,
så böra alla åtnjuta samma förmån, i motsatt fall ingen, ty om
icke så sker, inträffar samma förhållande, som nu, att lönerna blifva
olika. Men, såsom Utskottet fattat saken, finnas vissa fall, sanno¬
likt mycket få, der boställslägenheter möjligen böra af eu eller
annan anledning lemnas länsmännen, för hufvudsakliga delen der¬
emot, der sådant icke torde böra förekomma, nemligen bestämman¬
det häraf, är det som Utskottet ansett att Riksdagen bör vara i till¬
fälle besluta. I strid med Grefve Sparres yttrande tror jag, i lik¬
het med en annan talare, att Stats-Utskottet och denna Kammare
hafva fullt ut lika stor erfarenhet som han, om hvilka svårigheter
som kunna möta för att skaffa lämpliga boställen åt sådana läns¬
män, som icke få boställen af staten till sig upplåtna. Jag tror
att vi, som bo på landsbygden, böra kunna hafva bättre reda på
den saken än både han och andra landshöfdingar, oaktadt de ge¬
nom deras embetsställning möjligen hafva mera att göra med läns¬
männen än vi, och vill således, äfven i motsats till hvad Herr
Adlercreutz derom anfört, bestämdt påstå, att det icke är svårt att
i Skåne anskaffa sådana lägenheter, som äro tjenliga till bostad
åt länsmännen. Nu säger man, att dessa boställen skola vara af
den beskaffenhet, att länsmännen på desamma icke skola kunna
föda mer än en eller två hästar, och efter det uttalandet vi för
en kort stund sedan hörde, skulle dessa boställen vara mycket
små, och man får således efter förklaringen från statsrådsbänken
icke tyda Kongl. Maj ds mening vara den, att länsmännen der
skulle kunna föda minst en eller två hästar, och man har vidare
sagt att anskaffandet af sådana boställen icke skulle bereda stats¬
verket stora uppoffringar. Men dylika boställen äro i allmänhet,
åtminstone i Skåne, och sannolikt äfven i andra delar af landet,
så beskaffade, att man på dem kan föda mer än en och två hästar.
Om nu det Kongl. förslaget bifalles och det vid uppskattning af
ett sådant boställes värde befinnes, att man på detsamma kan
Ji:o 46.
44
Måndagen den 29 April.
Om ieredan- föda icke blott en eller två utan till exempel tre eller flera hästar,
r Enheter åt ^uru skall man i sådant fall gå till väga? Jag föreställer mig
^länsmän.11 man i sådan händelse finge taga bort ett så pass stort stycke
(Forts.) af jordens areal å bostället, att den återstående delen vore till¬
räcklig att derpå föda endast en eller två hästar. Men då in¬
träffar att på den återstående delen lins ingen åbyggnad, och då
blir man tvungen att bygga antingen till länsmannen eller arren-
datorn. Detta är en af de svårigheter, som äro förknippade med
den Kongl. propositionen, och hvilka svårigheter äro, såsom jag
tror, i de flesta fall omöjliga att lösa utan stora kostnader. Stats¬
utskottet har således haft goda skäl för sitt förslag att anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes i hvarje fall pröfva och derefter för
Riksdagen framlägga förslag om huruvida det, på grund af sär¬
skilda förhållanden, kunde finnas nödigt att åtskilliga bland läns¬
männen erhölle boställen. Jag tror att ett sådant förslag icke
är så helt och hållet opraktiskt som man velat framställa, och
detta så mycket mindre som man just på landsbygden, såsom
redan blifvit nämndt, har fullständig kännedom om hvilka läns¬
män som lämpligen och framför andra böra förses med denna
förmån.
Sedan Kammaren bifallit Utskottets förslag i öfrigt, anhåller
jag om bifall till den föredragna punkten.
Herr Åke Andersson: Jag vill blott hafva till protokollet
antecknadt att jag anser, dels att lönerna äro för små tilltagna
för länsmännen i förhållande till högre tjenstemäns löner, dels
ock att, om folket skall hafva någon verklig nytta af sina läns¬
män i deras egenskap af polismän, så måste dessa bo så centralt
som möjligt i distrikten samt i öfrigt hafva der så stäldt, att de
kunde hålla sig häst såsom fortskaffningsmedel till ort och ställe,
der af en eller annan orsak deras inställelse är af behofvet på¬
kallad, hvilket mången gång fordrar skyndsamhet. Jag gör intet
yrkande, jag har blott, som sagdt, velat uttala min tanke i detta
hänseende.
Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de me¬
ningar, som förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner dels
på bifall till Utskottets hemställan och dels på yrkandet att, med
afslag å nämnda hemställan, Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag
måtte antagas; och fann Herr Talmannen svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den förra meningen. Votering blef emel¬
lertid begärd, i anledning hvaraf en omröstningsproposition af
följande lydelse uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i l:a punkten
mom. c) af utlåtandet N:o 55, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Måndagen den 29 April.
45
N:o 46.
Vinner nej, liar Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit Kongl. Maj:ts framställning angående beredande af boställs-
lägenheter åt länsmän,
Omröstningen, i vanlig ordning verkstäld, visade 87 ja mot
75 nej; hvadan Utskottets hemställan blifvit af Kammaren bifallen.
Mom. d).
Bifölls.
Punkten 2.
Mom. a).
1 första stycket af förevarande moment hade Utskottet hemstält:
att Riksdagen måtte under i föregående punkt omförmälda
förbehåll och med föreslagna vilkor i öfrigt godkänna följande
aflöningsstat
för landssekreterare och landskamrerare: i Malmöhus, Elfsborgs,
Östergötlands, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus, Kalmar, Kristianstads
och Wermlands län:
Lön. Tjenstgörings- Summa,
penningar.
vid tillträdet........... 4,400: — 2,500: — 6,900: —
med ålderstillägg efter fem år 5,000: — 2,500: — 7,500: —
Och skilde sig detta förslag från hvad Kongl. Maj:t rörande
aflöningen för bemälte landssekreterare och landskamrerare före¬
slagit allenast i fråga om tjenstgöringspenningarne, hvilka Kongl.
Maj:t ansett böra utgå med 3,000 kronor, hvadan afiöningens
summa, enligt den Kongl. propositionen, skulle göra vid tillträdet
7,400 kronor och med ålderstillägg efter fem år 8,000 kronor.
Sedan Utskottets nu omförmälda hemställan blifvit uppläst,
yttrade:
Herr Treffenberg: Jag har hittills icke haft anledning att
deltaga i diskussionen, emedan detta är den första punkt i utlå¬
tandet, der jag icke är tillfredsstäld med hvad Kongl. Maj:t och
än mindre med hvad Utskottet föreslagit. Jag lofvar dock att
icke vara mångordig; ty jag vet väl, att läget är sådant att nå¬
got annat eller mer än Kongl. Maj:t begärt icke lärer kunna ut¬
verkas. Men jag vill i protokollet hafva förvarad min åsigt i
frågan.
Mina betänkligheter afse den tillämpning af grundsatsen om
landssekreterares och landskamrerares likställighet, som här gjort
sig gällande. En följd af denna grundsats tillämpning är den, att
aflöningsförmånerna för landssekreterare och landskamrerare hafva
Om landsse¬
kreterares
och lands¬
kamrerares
aflöning.
N:o 46.
46
Måndagen den 29 April.
Om landsse-
kreterares
och lands-
kamrerares
aflöning.
(Forts.)
blifvit sätta lika inom de tre särskilda aflöningsklasserna. Denna
grundsats står dock. synes det mig, i en skärande motsats till en
annan grundsats, som Riksdagen, enligt min tanke välbetänkt,
följt vid regleringen af åtskilliga andra tjenstemäns löner, nem¬
ligen att dessa löner skulle till sina belopp afpassas efter arbets¬
kvantiteten.
Nu är förhållandet det, att jag tjenstgjort vid landsstaten i
fyra särskilda län. Jag.. har nemligen förrättat landssekreterare-
tjenst i Södermanlands, Östergötlands och Westmanlands län, och är
nu på 5:te året landshöfding i Vesternorrlands län. Under fem år har
jag dessutom vistats i residensstaden i Wermland, och är sålundagan-
ska förtrogen med omfattningen af göromålen vid landskansliet och
landskontoret äfven i detta län. Min erfarenhet från alla dessa län,
om jag möjligen undantager Södermanlands, der göromålen för
ifrågavarande tvenne tjensteman — det är dock för 20 år sedan
— voro ungefär lika, är att landssekreterarnes befattning är ojem¬
förligt mycket mödosammare än landskamrerarnes. Detta förhål¬
lande tror jag i allmänhet skall kunna vitsordas af öfrige lands-
höfdingar, ehuru jag icke bör förtiga, att jag genom samtal med
ett par kamrater vid riksdagen erfarit, att i ett och annat län ar¬
betet mellan de tvenne omnämnda tjenstemännen skall vara tem-
ligen jemnt fördeladt. Af hvad sålunda erkännes såsom regel, sy¬
nes mig äfven böra följa, att vid bestämmandet af deras löner,
landssekreteraren bort hugnas med något högre sådan än lands-
kamreraren; och detta icke endast ur synpunkten af billighet mot
den enskilde tjenstemännen, utan — och häruppå ligger, enligt
min tanke, den största vigten — äfven och förnämligast ur syn-
punkten af det allmännas fördel.
Förhållandet är nemligen det, att för bestridandet af en lands-
kamreraretjenst fordras öfver hufvud taget icke andra egenskaper,
än som äro nödvändiga för att sköta hvilken annan tjenst som
helst, d. v. s. redbarhet, nit och ordningssinne.
Juridiska insigter tagas i allmänhet icke synnerligen i anspråk
för skötandet af landskamreraretjensten, och bästa beviset är, att,
om jag ej misstager mig, först år 1865 afläggande! af juridisk exa¬
men stadgades såsom kompetensvilkor för erhållande af dylik
tjenst. Deremot veta vi litet hvar, att landssekreteraren, om han
skall väl fylla sin plats, måste ega juridiska insigter och äfven
praktisk rutin såsom jurist, hvilka egenskaper vid mångfaldiga
tillfällen tagas i anspråk och i synnerhet äro nödvändiga vid de
farliga liqviderna af köpeskillingar för exekutivt försålda fastig¬
heter; ty om man ej lärt sig att se upp vid dylika tillfällen, så
får man betala dyra lärpenningar. Derjemte erfordras för en lands¬
sekreterare att besitta hvarjehanda andra egenskaper, hvilka vis¬
serligen äro goda att innehafva äfven för landskamreraren, men
af honom dock lättare kunna undvaras, än af landssekreteraren,
i synnerhet der, hvarest landshöfdingarne någon längre tid af året
vistas utom sina län. Dessa egenskaper äro rådighet, beslutsam¬
het, snabb uppfattning och en praktiskt ordnande blick, som för-
Måndagen den 29 April.
47
N:o 46.
mår att ingripa i en mängd administrativa ärenden, hvilka fordra Om landssed
skyndsamt afgörande och vid hvilkas handläggning man således Mhhmdi-
ofta kan begå misstag. Af tidningarne, der länsstyrelsernas åt- %amrerares
gärder ofta utgöra föremål för klander, skola Herrarne kunna fin- aflöning.
na, att i 9 fall bland 10 det är verkställighetsåtgärder eller under- (Forts.)
låtenhetssynder på landskanslisidan och högst sällan landskontorets
åtgöranden, hvilka klandras. Allt detta tyder på att det erfor¬
dras långt vigtigare egenskaper hos landssekreteraren, om denne
skall väl fylla sin plats, än hos landskamreraren, hos hvilken, så¬
som jag nyss nämnde, de vanliga allmänna egenskaperna hos tjen¬
steman i regeln kunna vara tillfyllestgörande för tjensternas
skötande.
Nu är det gifvet att, om det ligger sanning i hvad jag här
påstått, skall följden af likställighet i löner mellan dessa båda
tjensteman blifva, att de bästa krafterna, hvilka företrädesvis be-
höfvas på_ kanslisidan, skola uppsöka kontorssidan, der tjenstgö-
ringen är jemförelsevis beqvämligare och der åtgärderna äro min¬
dre utsatta för klander. Det är dock af stor vigt att försöka
fästa de största förmågorna vid kansliet, hvadan ur synpunk¬
ten af det allmännas fördel, det skulle vara gagneligt, om löne¬
förmånerna blifvit satta högre för landssekreteraren, än för lands¬
kamreraren, och sålunda afpassade efter omfånget af deras göromål.
Jag tror också, att detta ändamål skulle mycket lätt kunnat
vinnas, om Riksdagen beslutade sig för att ställa en rund summa
till Kongl. Maj:ts disposition för att, efter närmare utredning än
den, som komiterade kunnat åstadkomma, bestämma och fördela
tjenstgöringspenningarnes belopp mellan landssekreterarne och
landskamrerarne inom de olika länen.
Hittills hafva mina anmärkningar gält den grundsatsen att
aflöningen för landssekreterarne och landskamrerarne blifvit be¬
stämd lika inom de tre särskilda aflöningsklasserna. Men äfven
i fråga om den indelning i klasser, som här gjorts, vill jag, dock
endast för att hafva min åsigt förvarad i protokollet, utan att
med anledning deraf göra något yrkande, förklara, att den förän¬
dring borde ega rum, att Westernorrlands län, der arbetet på
landskansliet är fullt ut lika omfattande som i Östergötlands län,
uppflyttats i öfverstå klassen och att deremot Södermanlands län,
som upptagits i 2:dra klassen, nedflyttats i tredje klassen. Här
i denna klass träffar man, bland andra, Westmanlands län. Vid
jemförelse mellan iandssekreterare-göromålen i de två sist nämda
länen, skall det dock visa sig, att göromålen inom Westmanlands
län äro vida besvärligare än inom Södermanlands län. Jag tror,
att den nuvarande landssekreteraren i Westmanlands län, som i
flera år varit länsnotarie inom Södermanlands län, kan vitsorda
detta förhållande. Ty Södermanlands län är ett bland de mest
lättskötta länen.
Jag har, såsom sagdt, endast velat framställa dessa anmärk¬
ningar för att till protokollet uttrycka min mening, men vill icke
göra något yrkande.
N:o 46.
48
Måndagen den 29 April.
Om lands se-',
kreterares
och lands-
kamrerares
ailöninq.
(Forts.)
Chefen för Kongl. Civil-departementet, Herr Statsrådet Thy-
selius: Uti den af Kongl. Maj:t aflåtna nådiga propositionen
rörande regleringen af de till landsstaten hörande embets- och
tjenstemäns löner, har Kongl. Haj it föreslagit lönerna för lands¬
sekreterare och landskamrerare till 4,400 kronor med ålderstillägg
till belopp af 600 kronor, äfvensom tjenstgöringspenningar, uppgående
i de 8 största länen till 3,000 kronor, i 8 andra län till 2,500 kronor
och i de 8 minsta länen till 2,000 kronor. Detta Kongl. Maj:ts
förslag är af Stats-Utskottet tillstyrkt utom i det hänseendet, att
tjenstgöringspenningarne blifvit för eu hvar af landssekreterarne
och landskamrerarne nedsatta med 500 kronor. Utskottet har med-
gifvit rigtigheten deraf att landssekreterare och landskamrerare
böra sättas i full paritet med ledamöter i kollegierna och byrå¬
chefer. Men för dessa äro, jemte det lönen blifvit bestämd till
enahanda belopp som nu blifvit för landssekreterare och lands¬
kamrerare tillstyrkt, tjenstgöringspenningarne bestämda till 2,000
kronor. Således skulle, enligt det föreliggande förslaget, lands¬
sekreterare och landskamrerare i 8 län få 500 kronor mindre i
tjenstgöringspenningar än byråchefer och kollegiiledamöter, och
detta verkar i flera hänseenden menligt. Tjenstgöringspenningarne
äro egentligen ämnade att åtnjutas af den, som under ledighet
eller tjenstledighet förrättar befattningen. Men det är min öfver-
öfvertygelse, att tjenstgöringspenningar, som icke äro bestämda
högre än till 1,500 kronor, icke äro, hvad angår landssekreterare
och landskamrerares embeten, för ändamålet tillräckliga; och tjenst¬
göringspenningarne äfven för assessorer i hofrätterna äro ju upp¬
satta till 2,000 kronor.
Jag ber att, då här är i fråga att anställa en jemförelse mellan
hvad som skäligen bör tilldelas landssekreterare och landskamre¬
rare å ena sidan, och kollegiiledamöter å den andra, få i Kam¬
marens minne återkalla hvad i detta hänseende blifvit i ett af-
gifvet yttrande anfördt af en man, som i mera än trettio år med
synnerlig utmärkelse varit ledamot i det af våra embetsverk, hvil¬
ket kanhända är af göromål mest upptaget, och hvilken till följd
af sina ovanliga förtjenster blifvit utnämnd till chef för samma
embetsverk. Han yttrar sig anse, att dessa tjenstgöringspennin¬
gars belopp för landssekreterare och landskamrerare bör bestämmas
så, att de inom den högsta klassen skulle uppgå till 3,000 kronor
hvarigenom högsta lönerna inom de åtta folkrikaste länen, obe-
räknadt vissa bibehållna sportelinkomster, komme att för dessa
tjensteman urgöra 8,000 kronor. “Det är nemligen11, yttrar han
vidare, “efter min öfvertygelse af stor vigt, att för dessa ansvars¬
fulla och maktpåliggande befattningar fastställas så stora lönein¬
komster, att deras innehafvare försättas i en fullt oberoende ställ¬
ning och att tjensterna således komma att eftersträfvas och bibe-
behållas af personer med större skicklighet. Jemförelsen mellan
dem och ledamöter i de centrala embetsverken är icke heller fullt
noggrann, ty i synnerhet en landssekreterare måste ega en mycket
större mångsidighet och kännedom af författningar än som i all¬
mänhet behöfves för en kollegiiledamot, hvilken kan och måste
Måndagen (ten 29 April. 49
egna sig åt en särskild detalj af administrationen, hvarjemte för
den förre erfordras en större praktisk förmåga än för den senare,
i följd af den närmare beröring, hvari han står till personer och
förhållanden inom länet. Då han således bör och måste vara lands-
höfdingens ansvarige och tillförlitlige rådgifvare i nästan alla för¬
valtningsfrågor, på hvilkens författnings- och lokalkännedom denne
må kunna lita, och då han icke, såsom koilegiiledamöterne, har
andra vid sin sida, hvilka med honom dela råd och ansvar, utan
ytterst är hänvisad att lita på sig sjelf, är en löneinkomst af 6,500
till 8,000 kronor, oberäknad! sportler, alldeles icke för mycket för
en sådan tjensteman, helst som 500 kronor deraf först skulle få
åtnjutas efter fem års tjenstgöring. Hvad åter angår landskam-
r er are, så är väl hans verksamhetsområde icke så omfattande som
landssekreterarens, men då han alltid varit likstäld med denne,
och hans emb ^befattning, såsom ansvarig kontrollant å all Kro¬
nans uppbörd inom länet och kontrasignant å alla landshöfdingens
anordningar af statsmedel, fordrar synnerlig vaksamhet och sjelf¬
ständighet, böra landskamrerarens löneinkomster icke sättas ringare
än landssekreterarens. Enär dessutom de fleste landssekreterare
och några landskamrerare hittills haft betydligt större inkomster
af sina tjenster, vore det för dessas behöriga skötande icke för¬
delaktigt, om löneförmånerna på en gång allt för mycket förknap-
pades“. ^ Detta yttrande, åt hvars befogenhet vi litet hvar torde
lemna vårt bifall, är afgifvet åt en person, hvilken visserligen icke
vid dess afgifvande kunnat ledas af någon partisk åsigt; tvärtom,
han har här erkänt, att i det embetsverk han tillhör, äro fordrin-
garne på en ledamot icke så stora som på byråcheferne hos lands-
höfdingeembetena; och ändå äro fordringarne på ledamöterne i
detta kollegium större, än i något annat.
.Jag anhåller vidare att få anställa en jemförelse med ten
annan klass af tjensteman, bosatte i landsorten, nemligen härads-
höfdingarne. Efter de regleringar, som i afseende på deras löne¬
inkomster under senaste tiden egt rum, dervid dessa inkomster
blifvit ganska väsentligt förhöjda, befinnes det, att i de största
domsagorna häradshöfdingarne nu äro i åtnjutande af inkomster,
hvilka icke allenast äro jemförliga med dem, som för landssekre¬
terare af Kongl. Maj:t blifvit föreslagna, utan också flerestädes
med 50 procent och deröfver öfverstiga dessa. Om nu landssekre-
terarnes löner icke sättas högre än Utskottet föreslagit, så är att
befara, att desse tjensteman skola, när tillfälle bäfver, söka trans¬
port från sina befattningar till domareplatser på landet. Det
torde vara mest lämpligt att till landtdomare utnämnas personer,
som dittills egnat sig åt dylika göromål; och det torde äfven ligga
ganska stor vigt derpå att vid landssekreterare- och vid lands-
kamrerareplatser, på sätt i det af mig nyss upplästa yttrande blif¬
vit omförmäldt, bibehålla personer längre tid, enär de. sedan de
hunnit göra sig bekanta med länets förhållanden blifva till vida
större gagn för dess administration, än för dessa förhållanden mer
eller mindre främmande nya tjensteman.
Det torde icke vara behöflig! att anföra ytterligare skäl för
Andra Kammarem Prot. 1878. N:o 46'. 4
N:o 46*
Om landssed „
liv ett rares
och lands-
ko ture rares
aflöning.
(Forts.)
N:o 4fi.
Om landssed
kreterares
och lands-
kamrerares
aflöning.
(Forts.)
BO MAndagen deri 29 April.
■ den anhållan jas; nu framställer, att Kongl. Maj-.ts proposition
måtte bifallas,' äfven i hvad den afser tjenstgöringspenningarne
för landssekreterarne och landskamrerarne i rikets alla tjugu-
fyra län.
Herr C. A. Larsson: Man kan verkligen förvånas, då man
hör hvilka ofantliga anspråk på förhöjda löner åt embete- och
tjensteman som oupphörligen framställas. Den ena millionen
efter den andra begäres till löneförhöjningar; men ändå är man
icke nöjd. Det är nu fråga om en löneförhöjning på icke mindre
än en hel million. Ingen enda reglering af tjenstemännens löner
har ännu skett, som icke haft i släptåg en ganska artig förhöj¬
ning af deras löner. Men detta kan icke i längden fortfara; förr
eller senare måste anspråken nedsättas, ty statens tillgångar
medgifva icke dylika evinnerliga löneförhöjningar. Staten behöf-
ver snart nog se till att den äfven i andra afseende^ kan gorå
rätt för sig. Tjenstemännens löner uppgå nu, såsom jag härom
dagen hade tillfälle att visa, till bortåt 50,000,000 kronor om året
eller nära nog hälften af inkomsten af landets jordbruk; men
ändå vill man öka på den med den ena millionen efter den andra.
Hvad särskildt angår nu ifrågavarande tjensteman, anser jag
i likhet med Herr Treffenberg och på af honom anförda skäl, att
landskamrerarnes löner ej böra bestämmas till samma belopp som
landssekreterarnes; utan yrkar jag i likhet med honom att de ned¬
sättas med 1,000 kronor för hvardera.
Herr Dickson: Jag skall blott anhålla om proposition på
afsteg å Utskottets försteg och bifall till Kongl. Maj:ts propo¬
sition.
Grefve Sparre: Jag begärde ordet med anledning af repre¬
sentantens från Östergötland yttrande, att här beständigt är fråga
om ökning af tjenstemännens löner. Jag vill då säga honom, att
nu är tvärtom fråga om eu betydlig^ nedsättning, tv otvifvelaktigt
äro landssekreterarnes inkomster, åtminstone i de större länen,
och det är väl om dem, som det egentligen nu är fråga, betyd¬
ligt nedsatta genom detta försteg. Genom sportler och expedi¬
tionslösen hafva dessa inkomster uppgått till mera än dubbla be¬
loppet af hvad som Kongl. Maj:t nu föreslagit. Men, mine herrar,
om man hittills haft skäl att vara nöjd med landtregeringen, är
det väl då skäl att göra en ytterligare nedsättning i de nu före¬
slagna löner, som ändock ej skulle komma att utgöra mera än
hälften af hvad desse tjensteman förut uppburit?
Man måste besinna att en landssekreterare, särdeles i de större
länen, och det är ju om dem det nu i synnerhet är fråga, icke
blott har ofantligt mycket arbete, utan äfven att dessa tjensters
innehafvare i regeln ej avancera. Landssekreteraren har icke
någon utsigt till befordran, och han är tillika^icke i den sjelf-
ständiga ställning, som t. ex. eu domhafvande på landet innehar.
Landssekreteraren är nemligen alltid i någon mån beroende åt
Måndagen den 29 April.
51
N:o 46.
sin chef; och denna omständighet gör att, om icke lönen, åtmin¬
stone inom de större länen, ställes högre för landssekreterarne
än för landtdomarne skall helt säkert det icke blott mycket trägna,
utan äfven oupphörligt pågående arbetet föranleda dem att söka
sig från dessa tjenster och till domsagor, der de hafva en mera
sjelfständig verksamhet, tidtals afbruten af tillfällen till hvila.
Landssekreterarne hafva deremot icke en enda dags hvila och
blifva derföre så utmattade af sitt stränga och uttröttande arbete,
att de slutligen digna under bördan. Vill man behålla dem på
dessa platser, vill man att de der skola stanna qvar så länge att
de hinna förvärfva sig nödig kännedom om länets förhållanden
och göra det gagn, man af dem kan fördra, så måste man derföre,
såsom också Herr Statsrådet och chefen för Civil-departementet
anförde, löna dem med tillräckliga belopp, så att de bibehålla sina
befattningar och icke genom en knapp aflöning på sätt och vis
liksom gifva dem en uppmaning att söka sig till andra platser.
Chefen för Civil-departementet har visat, att i de större dom¬
sagorna hafva, häradshöfdingarne i lön, tjenstgöringspenningar och
sportler af expeditionslösen m. m. inkomster, som icke sällan uppgå
sammanlagdt till 10,000 kronor. Nu vill man beröfva landssekre¬
terarne all expeditionslösen, som dock landtdomarne hafva qvar,
man fordrar af dem ett strängare arbete än af domaren och man
har till och med förbjudit dem att skaffa sig någon sysselsättning på
kommunens stat; ty detta har Utskottet, utöfver hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, tillstyrkt, på samma gång, som Utskottet nedsatt det före¬
slagna aflöningsbeloppet. J ag tror att det vore mycket farligt att be¬
sluta denna nedsättning. Den lön, som. föreslagits af Kongl. Maj:t
för landssekreterarne i de åtta folkrikaste länen, utgöres af icke
mera än 7,400 kronor, således mindre än för expeditionscheferne i
statsdepartementen, som hafva 7,500 kronor ilön. Först efter flera
års tjenstgöring skulle landssekreterarne få 8,000 kronor i första
klassens lön; och dock vill man förbjuda dem att innehafva an¬
nan tjenst.
Jag bör icke underlåta, då jag sjelf är landshöfding i ett af
de största länen, att uttala den erfarenhet jag har. Min öfver¬
tygelse är att, om icke landssekreterarnes löner bestämmas enligt
Kongl. Maj:ts förslag, så att deras lönevilkor åtminstone blifva
jemförliga med landtdomarnes, de ovilkorligen skola söka sig bort
till domsagor och att man derigenom skall beröfva dessa embets¬
man, hvilkas skicklighet och förmåga ställas på så svåra prof,
den lön, hvartill de äro fullt berättigade, och på samma gång
länen såväl förmånen att till ifrågavarande platser erhålla de
skickligaste och dugligaste som förmånen att fortfarande få behålla
dem, sedan de blifvit bekanta med länets angelägenheter. Äfven
de löner Kongl. Maj:t för dem föreslagit äro i de mindre länen,
d. v. s. dem af andra och tredje klassen, betydligt lägre än de,
som tillkomma motsvarande tjenster i andra verk, och i de
större länen blifva de först efter flora års tjenstgöring högre än
7,500 kronor, hvilket är den aflöning expeditionscheferne i departe¬
menten genast erhålla.
Om landsse¬
kreteraren
och lands-
kamrerares
aflöning.
(Ports.)
U:o 46.
52
Måndagen den 29 April.
Om landsse-
kreterares
ock landa-
k furir er area
aflöning.
(Forts.)
Jag anhåller på nu anförda skäl om afslag å. Stats-Utskottets
förslag och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Treffenberg: Jag har begärt ordet endast för att
upplysa Herr Carl Anders Larsson att han misstog sig, om det
för öfrigt verkligen var hans allvar, då han yttrade, att jag
skulle hafva yrkat att landskamrerarnes löner skulle nedsättas
under de af Utskottet föreslagna belopp. Det förefaller mig så
mycket besynnerligare att han kunnat så missuppfatta min me¬
ning, som jag icke en utan två gånger, då jag förra gången ytt¬
rade mig, förklarade uttryckligen att jag icke ville framställa
något yrkande.
Jag får derföre åtminstone för denna gång betacka mig för
det erbjudna kompaniskapet.
Herr Axel Bergström: Herr Talman! Det är vanskligt,
ja, måhända omöjligt att i fråga om bestämmandet af det löne¬
belopp, som må vara lämpligt för en viss tjenstemannaklass, före¬
bringa rent objektiva giltiga skäl, ty de skäl, som kunna anföras,
blifva alltid af mer eller mindre subjektiv art. En person, som
nödgas lefva på 1,000 kronor om året, anser säkerligen en inkomst
af 2,000 kronor öfversvinneligt stor, och på samma sätt tycker
den, som för sina årliga lefnadskostnader kan afse blott 2,000
kronor, att en årsinkomst af 3- 4,000 kronor är något särdeles
storartadt.
Jag har velat förutskicka denna bemärkning, icke såsom en
ursäkt derföre, att jag nu vågar uppträda emot Utskottets förslag,
utan såsom en förklaring deraf, att jag, säkerligen i motsats till
många af Kammarens ledamöter, icke kan anse de af Stats-Utskottet
föreslagna nu ifrågavarande lönerna tillräckliga, under det nämnda
ledamöter torde anse dem långt mera än tillräckliga och, efter
hvad jag nyss kunde förmärka af Herr Carl Anders Larssons
anförande, till och med öfverdrifvet stora.
Denne talare, som alltid älskar måla hjerta färger, förmenade
nämligen, att den nu för landsstatens tjensteman föreslagna löne¬
förbättringen vore så ofantligt stor, att han icke nog kunde ut¬
trycka sin motvilja emot ett sådant sätt att gå till våga.
För min del anser jag, att man vid bedömandet af en sådan
fråga bör fästa uppmärksamheten vid hvad man å en gifven tid
kan köpa för de penningebelopp, hvilka som löner anvisas; och
gör man i det hänseendet en jemförelse mellan nutiden och före¬
gående tid, är jag fullt förvissad om, att man nu för de af Kongl.
Maj:t föreslagna lönebelopp icke kan köpa mera än tillförene för
de löner, som bestämdes för tjenstemännen vid 1856—1858 årens
riksdag. Stats-Utskottet har hämtat en analogi från hvad Kongl.
Maj:t i sin proposition till 1874 års riksdag föreslog eller, rättare
sagdt, hvad Riksdagen då beslöt i afseende å tillfälliga löneför¬
bättringar åt landsstatens embets- och tjenstemän och förmenar
att, då landssekreterare och landskamrerare i 3:dje klassen enligt
Utskottets förslag nu genast vid tillträdet af sina respektive tjen-
Måndagen deri 29 April.
N:o 46.
o 3
stel' skulle erhålla 5,900 kronor årligen, är detta belopp helt obe- Om landssed
tydligt mindre än den medelinkomst af 6,000 kronor, hvilken 1874
togs till utgångspunkt. Det är visserligen en sanning, att man lamrerarés
icke då vågade göra framställning om tillfällig löneförbättring åt aflöning.
landssekreterare, med en medelinkomst af 6,000 kronor och der- (Forts.)
utöfver, emedan dessa tjensteman under några föregående för dem
särdeles gynsamma år haft mycket höga inkomster, men att vid
bestämmandet af deras löner under nuvarande förhållanden vilja
hemta någon ledning af detta belopp, 6,000 kronor, är väl ändock
särdeles olämpligt. Jag ber också i sammanhang dermed få erinra,
att Kongl. Maja, vid ofvan anförda riksdag i allmänhet föreslog
en tillfällig löneförbättring af 30 procent af den förut innehaf¬
vande lönen, hvaremot Riksdagen, såsom I Herr Talman, för visso
erinren eder, nedsatte denna löneförbättring till allenast 20 pro¬
cent.
För att komma till ett rigtigt resultat i frågan, huru höga
de no omhandlade lönerna böra vara, hafva dels Kongl. Maj-.t
och dels Stats-Utskottet gjort några jemförelser. Kongl. Maj:t
bär utgått från en jemförelse mellan landssekreterare och lands-
kamrerarne å ena sidan och byråeheferne i de förvaltande verken
å den andra.
Äfven om denna jemförelse i många fall kan vara lämplig,
är det dock en omständighet som borde betinga långt större löne¬
förmåner'; .'för landssekreterarne och landskamrerarne, än för byrå-
eheferne i de förvaltande verken. Under det de senare i allmän¬
het icke handla på egen hand, utan endast äro ansvarige för sin
departementschef, hvarjemte dessa platser, efter införande af det
nya byråsystemet i de olika departementen, endast torde böra
ansesjjsåsom öfvergångsstadier till högre embeten, måste landsse¬
kreterarne och landskamrerarne vid vissa tillfällen fullkomligt sjelf¬
ständigt utöfva länsstyrelsen och ofta i mycket granlaga fall
handla uteslutande på eget ansvar. Detta är enligt min tanke
en mycket vigtig omständighet, som borde betinga högre löner för
landssekreterarne och landskamrerarne än för byråeheferne i de
förvaltande verken.
Vidare är att märka, att i vanliga fall äro nu ifrågavarande
tjenster.j att anse såsom det slutliga målet för innehafvarnes sträf¬
vande på tjenstemannabanan, ty åtminstone i vanliga fall kan den,
som erhållit en landssekreterare- eller landskamrerarebeställning,
icke hoppas på vidare befordran.
Nu har Stats-Utskottet funnit det vara i högsta grad oegent¬
ligt, att landssekreterare och landskamrerare i första klassens län
efter 5 års tjenstgöring skulle erhålla 8,000 kronor i lön eller
500 kronor mera än som bestämts för expeditionschefer i stats-
departementen.
För min del kan jag emellertid icke finna detta mera oegent¬
ligt,, än att de ifrågavarande tjenstemännen, enligt Utskottets för¬
slag, skulle erhålla lika stor lön som expeditionscheferne i stats-
departementen eller 500 kronor mera än chefen för landtmäteri-
väsendet och Kongl. bibliotekarien. Det ser sannerligen ut som
N:o 46.
54
Måndagen den 29 April.
Om landsse■
kreterares
och lands-
kamrerares
aflöning.
(Forts.)
■ Utskottet ville lägga rangen till grund för bestämmandet af löne¬
beloppen, men detta är väl en grund som svårligen kan anses
vara den i allo rätta. Dessutom förekommer den omständigheten,
att under det samtlige de anförde tjenstemännen, som äro boende
i hufvudstaden, der kunna lefva så indraget de sjelfva behaga,
så intaga deremot i en residensstad landssekreteraren och lands-
kamreraren i socialt hänseende en sådan ställning, att de icke
kunna lefva så, som de kanske mången gång sjelfve helst skulle
önska. Så t. ex. får landssekreteraren ofta, i landshöfdingens
ställe, göra tjensteresor i länet och bemötes derunder af länets
innebyggare med artighet och gästfrihet; och då är det naturligt
att han, när tillfälle dertill erbjudes, skall derför vilja visa sin
erkänsla.
Icke heller kan jag- underlåta att påpeka, huru som de all¬
männa grunder för denna lönereglering, som af Utskottet föresla¬
gits och redan vunnit Kammarens godkännande, i min tanke ute¬
sluta hvarje berättigande för Kammaren att nu företaga någon
ytterligare nedsättning i de af Kongl. Maj:t föreslagna lönerna.
I dessa allmänna grunder heter det nemligen, bland annat, i afse¬
ende på fördelningen af löneförmånerna, att dervid bör afseende
fästas ej mindre derå, att tjenstgöringspenningar, så vidt sig göra
låter, må blifva tillräckliga för bestridande af vikariatsersättning,
under tjenstledighet, utan ock hufvudsakligen derå, att lönen kommer
att utgå med sådant belopp, som efter tjenstens beskaffenhet skäligen
må en kunna såsom pension å allmänna indragningsstaten bestås.
Nu har lönen för landssekreterare och landskamrerare föreslagits
till 5,000 kronor, ålderstillägget inberäknadt, och det lär väl icke
af någon kunna ifrågasättas, att desse tjensteman böra åtnjuta
pension till lägre belopp än 5,000 kronor. Hvad deremot angår
tjenstgöringspenningarne, lära de, om de skulle utgå, icke med de
af Kongl. Maj:t, utan af Utskottet föreslagna belopp, icke förslå
till aflönande af vikarie under uppkommen vakans. Jag har san¬
nerligen svårt att förstå, huru någon kan föreställa sig att man
skall få någon, som vill bestrida landssekreterare^ enst för 1,500
kronor, om tjensten tillhör 3:dje klassen, eller 2,000 kronor om
den tillhör andra klassen. Endast i det fall att vikarien tillför¬
säkras att ersätta den lediga tjensten, kan jag tänka mig möjlig¬
heten af att någon skulle vilja nöja sig med så liten ersättning
för så mycket arbete; men eljest aldrig. När nu emellertid det
är meningen att tjenstgöringspenningarne, och endast dessa, skola
utgöra ersättning åt vikarien, men det måste blifva omöjligt att
mot denna ersättning få någon vikarie, så blifver följden den, att,
när ledighet uppstår, måste Konungens Befallningshafvande till
Kongl. Maj:t ingå med anmälan, att någon vikarie icke stått att
på dessa vilkor erhålla och Kongl. Maj:t måste då för hvarje gång
anvisa särskild ersättning åt vikarien. Att göra sådant nödvän¬
digt, anser jag icke lämpligt, utan bör saken ordnas så, att några
dylika nödfallsutvägar icke behöfva blifva regel.
Mycket skulle väl ännu kunna vara att i denna fråga tillägga,
men åtminstone för närvarande inskränker jag mig till det redan
N:o 46.
Måndagen den 29 April. 55
sagda; på grund hvaraf jag yrkar bifall till Kongl. Majtts pro¬
position i ämnet.
Herr Sjöberg: Hen långt framskridna tiden förbjuder mig
att taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk med ett längre
anförande. Hvad jag i denna sak kommer att andraga, torde der¬
före få betraktas — åtminstone vill jag sjelf så anse det — som
en reservation emot det beslut, Kammaren sannolikt kommer att
fatta i frågan. Till hufvudsaklig del förekommen af Herrar Treffen-
berg och Bergström, får jag således instämma i deras yttranden.
Särskildt kan jag icke underlåta att, i likhet med Herr Treffen-
berg, framhålla, det billigheten fordrar, att någon skilnad göres
mellan landssekreterarnes och landskamrerarnes löneförmåner.
Med någon erfarenhet i detta hänseende lär man svårligen kunna
påstå, att desse embetsmäns befattningar äro sådana, att någon
olikhet i fråga om tjenstgöringspenningarnes belopp icke bör före¬
finnas. Jag vill dock icke vidare uppehålla mig dervid, utan kan
inskränka mig till att åberopa hvad Herr Treffenberg härutinnan
anfört. Herr Treffenberg påpekade dessutom rörande den före¬
slagna indelningen af löneklasser det egna deri, att Vesternorr-
lands län blifvit hänfördt till andra klassen, eller den klass, hvar¬
till Södermanlands län räknats, under det att Westmanlands län
hänförts till den tredje. Jag tillåter mig att fullständiga detta
med den anmärkning, att, så vidt jag af egen erfarenhet kunnat
finna, det torde vara svårt att inse, hvarföre Södermanlands län
blifvit uppfördt i andra och Upsala län i tredje klassen. Derige¬
nom att jag, hvad Jandssekreterarebefattningarne angår, under eu
följd af år varit i tillfälle att i afseende å i fråga varande tjen-
sters besvärlighet anställa jemförelse emellan Upsala län, å ena,
och åtskilliga andra län, å andra sidan, har jag kommit till det
resultat, att, ehuru Upsala län, hvad folkmängden beträffar, är
temligen obetydligt i förhållande till några andra län, nämnda
län dock är mera betungande, hvad den administrativa förvalt¬
ningen angår. Af de officiela förteckningarne öfver till lands-
höfdingeembetena hänskjutna mål visar sig också, att under ett
tiotal af år räknadt Södermanlands län hört till dem, der det
minsta antalet af anhängiggjorda ärenden förekommit. Häraf
föranledes jag att anmärka, att det icke torde vara så alldeles
riktigt att lägga folkmängdsförhållandena uteslutande till grund
för bestämmande af en lönereglering, sådan som den ifrågava¬
rande. Som jag emellertid ganska väl inser, att, hvilka anmärk¬
ningar mot förslaget man i detta hänseende än må anföra, de
dock icke skola medföra någon verkan, vill jag icke göra mig
skyldig till att framställa något särskildt yrkande.
Herr Anders August Andersson: Jag kan icke neka till
att det på mig gjort ett vemodigt intryck att höra, hurusom man,
kort efter det en mängd andra tjenstemäns löner blifvit så fri¬
kostigt reglerade, att man från många håll fått höra, det Riksdagen
gifvit dem alldeles för mycket, från åtskilliga håll nu vill söka
Om landsse¬
kreterare s
och lands-
kamrerares
aflöning.
(Forts.)
N:o 46.
Måndagen den 29 April.
Om landsse-
kreterares
och lands-
kamrerares
aflöning.
(Forts.)
56
visa att de ifrågavarande lönebeloppen, sådana de blifvit af Ut¬
skottet föreslagna, äro för ringa. Jag anser det också derföre
vara min skyldighet såsom en medlem af representationen och ett
folkets ombud att tillse, det statskassan icke blifver alltför mycket
betungad. En ärad talare på norrlandsbänkeu framhöll den
stora skilnad, som skulle förefinnas i fråga om besvärligheten af
landssekreterarnes och landskamrerarnes tjenster och förmenade
att de förra voro mera tyngande än de senare. Han framställde
visserligen intet yrkande, men han framhöll denna skilnad så
bjert, att jag för min del finner alla skäl tala för en nedsättning
i det lönebelopp, som blifvit för landskamrerarne föreslaget.
Hvad landssekreterarne beträffar, hafva dessa på många ställen
blifvit vänide vid så stora löner, att det icke torde vara skäl att
missunna dem den lön, som Utskottet vill gifva dem.
Jag anhåller således hos Herr Talmannen om proposition
derpå, att det för landskamrerarne enligt Utskottets förslag be¬
stämda lönebeloppet måtte nedsättas med 1,000 kronor.
Vidare yttrade
Herr Liss Olof Larsson, hvilken jemte Herr Sven Nilsson
reserverat sig vid förevarande punkt: Jag börjar på att icke
rigtigt förstå denna diskussion. De aldra fleste talare hafva yr¬
kat bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Men så vidt jag förstår,
har ingen yrkat bifall till Stats-Utskottets betänkande. Ej heller
lärer Kammaren vilja bifalla Herr Carl Anders Larssons yrkande
om nedsättning af landskamrerarnes löner med 1,000 kronor, då
han icke angifvit om denna nedsättning skulle träffa lönen eller
tjenstgöringspenningarne. För min del tänker jag ej heller yrka
bifall till Stats-Utskottets förslag, utan vill gå litet längre nedåt
än Utskottet gjort. Mitt förslag är, att landssekreterarnes aflö¬
ning bestämmes till 6,400 kronor, hvaraf lön 4,400 och tjenst-
göringspenningar 2,000, med ett ålderstillägg å 600 kronor efter
fem års tjenstgöring, hvarigenom deras aflöning efter fem år skulle
komma att uppgå till 7,000 kronor, samt landskamrerarnes till
5,500 kronor eller 4,000 kronor i lön och 1,500 kronor i tjenst-
göringspenningar, jemte ett ålderstillägg efter fem års tjenst¬
göring af 500 kronor, hvarigenom deras löneinkomster efter fem
år skulle komma att sammanlagdt utgöra 6,000 kronor.
Jag yrkar afslag å Stats-Utskottets betänkande och bifall
till mitt förslag.
Herr Adlercreutz: Jag anhåller endast att få uttala den
på min erfarenhet grundade öfvertygelsen och uppfattningen, att
landssekreteraren och landskamreraren inom samma län böra af-
lönas lika. Och då det af Kongl. Maj:t föreslagna lönebeloppet
icke synes mig för högt för ifrågavarande befattningar, hvilka
äro ytterst ansvarsfulla och så trägna, att de knappast lemna
sina innehafvare någon enda dag eller någon enda stund på da-
67
N:o 46.
Måndagen den 29 April.
gen ledig, så instämmer jag med dem, som yrkat bifall till Konel
Maj:ts förslag. &
Herr Anders Aug. Andersson: Jag skall be att få åter¬
taga mitt nyss gjorda yrkande ock förena mig i det, som Herr
Liss Olof Larsson nu framställt.
Om landsse■
kreterares
och lands-
kamrerares
(Forts.)
Herr Asker: De många sakrika och talande skäl, som redan
anförts för bifall till Kongl. Maj:ts förslag, förhindra mig att nu
säga något som skulle kunna öka vigten af dem. Jag vill der¬
före blott nämna att jag, som snart i fyratioåtta år varit i sta¬
tens tjenst och derunder beklädt hvarjehanda befattningar, åtmin¬
stone icke känner någon som är mera betungande och makt¬
påliggande än landssekreterarnes. _En kollegieledamot har åt¬
minstone en söckendag i veckan ledig, men landssekreteraren har
ingen. Då landssekreteraren på Lördagen går från sitt embets¬
rum, medför han vanligtvis i sin portfölj hvarjehanda ärenden,
hvilkas afgörande icke kunnat under veckans lopp medhinnas.
Han får således i dylika fall tillbringa äfven en del af söndagen
med arbete, för att kunna medhinna sina embetsbestyr. Mång¬
sidigheten af hans egenskaper måste ock vara stor. Ty då en
expeditionschef i ett departement endast har att sysselsätta sig
med de ärenden som tillhöra departementet, har landssekreteraren
deremot att sysselsätta sig med ärenden, tillhörande alla stats-
departementen. Detta torde något bevisa’ med hänsyn till hvad
som fordras af skicklighet och omdömesförmåga för att kunna
rätt sköta . en så vigtig befattning. Efter mitt omdöme utgör
Kongl. Maj:ts förslag hvad efter billiga beräkningsgrunder skäli¬
gen borde kunna såsom aflöningsförmåner påräknas för de lands-
statstjenstemän, som nu äro i fråga. Jag tillåter mig äfven på¬
peka det förhållande, att det finnes kanske ingen embetsman i
statens tjenst, som står folket närmare än just landsstatens embets¬
ed] tjensteman. Jag vet icke hvarföre i detta ögonblick tränger
sig på mig den öfvertygelsen, att det måhända icke under det
nya riksdagsskicket^ funnits någon Kongl. proposition, som hellre
bort af denna Kammare bifallas, än just denna. För min del
vågar jag äfven hoppas, att Kammaren skall till den Kong!, pro¬
positionen lemna sitt bifall.
Herr Danielsson: Jag kan icke underlåta att protestera
mot det ständiga talet om förhöjningar af tjenstemännens löner.
Hvad Herr Bergström beträffar, känna vi alla, att han sökt att
nedlägga kanske sin största talang i statsmannavishet just på det
området att alltid förfäkta löneförhöjningar. Må detta vara hans
storhet; men om det i alla tider skall komma att bedömas så,
lemnar jag derhän. Jag kan icke begripa huru det är möjligt att
icke de män, som ständigt föra detta tal på sina läppar, någon
gång kunna lära sig inse, att man måste något hushålla med sta¬
tens medel. Jag skall visst icke ingå i bedömande af huruvida
landssekreterarne eller landskamrerarne hafva mer att göra; det
Andra Kammarens Prat. 1878. N:o 46. 5
Jf:o 46.
58
Måndagen den 29 April.
Om landsse-
hreterares
och lands-
kamrerares
aftöninq.
(Forts.)
kan ju vara olika på olika orter, men för min del vill jag yrka
bifall till hvad Utskottet här hemstält. Yi må besinna, att detta
icke är så litet för desse tjensteman, för hvilka ännu skulle komma
att qvarstå åtskilliga sportler, såsom för utmätning af fastigheter
och dylikt. Det kan inträffa många fall, der landssekreteraren
har en ganska vacker inkomst af dessa auktioner, och att döma
af den ekonomiska ställningen för närvarande i vårt land, torde
dessa auktioner åtminstone icke blifva färre än förut.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Ola Andersson: Jag begärde ordet, emedan ingen
föregående talare då ännu yrkat bifall till Utskottets förslag, men
väl åtskilliga talare yrkat bifall till Kongl. Maj:ts proposition
och andra åter påyrkat lägre summor, än Kongl. Maj:t föreslagit.
Nu har emellertid den siste talaren yrkat bifall till Utskottets
förslag; och jag skall göra detsamma i den tro att detta förslag
kan väl försvaras. Här är taladt om att landssekreterarne hafva
många och vigtiga tjensteåligganden; och det kan icke falla mig
in att bestrida detta. Långt derifrån! Men det kan ju hända
att deras arbete kunde i någon mån lättas, om landshöfdingarne
toge mera del deri. Under förutsättning att så komme att ske,
tror jag att Utskottets förslag så i ena som andra hänseendet
skall vara fullt tillfredsställande. Och jag yrkar derföre bifall
till detsamma.
Herr Asker: Den uppmaning till sparsamhet, som af en
talare på ölandsbänken riktats mot en annan talare än mig, träffade
äfven mig, emedan jag i likhet med honom äfven yrkat bifall till
Kongl. Maj:ts proposition. Jag skulle icke hafva tillåtit mig att
göra detta, om den förhöjning i anslaget till landsstaten, som nu
är i fråga, verkligen vore så stor som den synes vara. Det finnes
nämligen bakom denna förhöjning siffror, som betydligt nedsätta
beloppet. Och detta kommer sig deraf, att staten tager igen med
ena handen, hvad den gifver med den andra. Den utgiftsmillion,
som vid regleringen af lönerna för landsstaten ifrågasättes, är
blott skenbar, ty derigenom att de sportler, som landssekreterare
och landskamrerare förut uppburit, hädanefter ingå till statsver¬
ket, får staten tillbaka största delen af det belopp, som för löne¬
regleringen erfordras. Och derföre är just denna reglering i af¬
seende på beloppet mindre känbar för staten, än de aldra fleste
så beskattade anordningar som af statsmakterna vidtagits. Jag
fortfar i mitt yrkande om bifall till Kongl Maj:ts proposition.
Herr C. A. Larsson: På grund af de upplysningar, som
den siste talaren lemnade, skall jag afstå från mitt yrkande.
Dessa upplysningar finnas visserligen icke att tillgå i betänkan¬
det, men jag har anledning att tro hvad herr landshöfdingen
sagt.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad och Herr Talmannen
59
>:o 46.
Måndagen den 29 April.
framstält propositioner, enligt de yrkanden, som blifvit gjorda,
biföll Kammaren hvad Utskottet i den under föredragning varande
delen af föreliggande moment hemstält.
Som tiden långt framskridit, uppsköts den vidare föredrag¬
ningen af Stats-Utskottets förevarande utlåtande till nästa sam¬
manträde; och åtskildes Kammarens ledamöter kl. Va 12 på natten.
In fidem
Gustaf Westdahl.