RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1878. Andra Kammaren. N:o 45.
Lördagen den 27 April 1878.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Fortsattes föredragningen af Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 9, angående stämpelpappersafgiften; hvarvid i ordningen förekom:
Punkten 6.
Som bifölls.
Punkten 7.
Blef jemväl bifallen.
§ 2.
Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets memorial N:o 13, i fråga
om understöd vid afskeds meddelande åt Pappersmästaren vid Riks¬
bankens pappersbruk J. R. Klander.
§ 3.
Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 32, i anledning af Kongl. Om upphof-
Maj:ts nådiga proposition med förslag till förordning angående upp- vande af
häfvande af Ridderskapet och Adelns rätt att göra utpantning hos Rldier0s^a'
sina frälsebönder. Adelns Vätt
Berörda förordningsförslag, hvartill Kongl. Magt genom fram- att gorå ut-
ställning till innevarande års Adelsmöte inkemtat Ridderskapet och pantning hos
Adelns bifall, var afföljande lydelse: sina frälse-
»Med upphäfvande af sista momentet i 13 § af förordningen om
nya utsökningslagens införande och hvad i afseende derå iakttagas
skall den 10 Augusti 1877 förordnas, att hvad i 18 punkten i Rid¬
derskapet och Adelns privilegier den IG Oktober 1723 samt i Kongl.
Andra Kammarens Prat. 1878. N:a 45. 1
N:o 45.
2
Lördagen den 27 April. e. m.
Om upphäf¬
vande af
Rodderska-
pet och
Adelns rätt
att gorå ut¬
pantning hos
sina frälse¬
bönder.
(Forts.)
kungörelsen den 6 April 1810 finnes stadgadt, angående Ridderska-
pet och Adelns rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder, upp¬
hört att gälla.
Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1879».
Utskottet, som icke funnit något att anmärka vid förslaget, hade
hemstält: «
att Kongl. Majds ifrågavarande nådiga, proposition mätte af Riks¬
dagen bifallas.
Efter uppläsning af denna hemställan, lemnades ordet, på be¬
gäran, till
llerr Hedin, som yttrade: Herr Talman! Mot realiteten af din
Kongl. propositition, som i föreliggande utlåtande från Lag-Utskottet
blifvit tillstyrkt, är intet att invända, då den ju vill omintetgöra eu
qvarlefva af eu olämplig lagstiftning, som, enligt hvad jag åt trovär¬
diga personer hört, ännu inom mannaminne ansetts legitimera svåra
missbruk. Men så mycket mera mot ärendets behandling, innan det
kom inför Riksdagen. Kongl. Maj:t har nemligen begärt adelsmötets
samtycke till den föreslagna förändringen. Här skulle således vara
fråga om ett adligt privilegium. Förhåller det sig verkligen så?
Hvar och eu vet, att genom de å 1809—1810 årens riksdag af
samtliga fyra stånden beslutade, af Kongl. Maj:t stadfästa och ge¬
nom kungörelsen af den 6 April 1810 utfärdade -— såsom det i kun¬
görelsens titel heter —- »förändringar och jemnkningar uti riksstån¬
dens innehafvande och stadfästade privilegier, förmåner, rättigheter
och friheter» — till Indika förändringar bland annat hörde, att rid-
derskapet och adeln afsade sig rätten att med andras uteslutande
besitta säterier — hvarje svensk man, till hvad klass han räknas
må, blef berättigad att förvärfva och besitta fäst egendom af hvad
natur som helst och, som det heter i kungörelsen, »åtnjuta densamma
tillhörande förmåner». Med andra ord, härmed upphörde rättigheten
att besitta frälsejord fullständigt att vara ett adeligt privilegium.
Med det forna privilegiet hade följt den rätt, som det nu bi¬
fråga om att upphäfva, rätten att göra utpantning hos frälsebönderna
för räntor och utskylder. Till det förra, till sjelfva det egentliga
privilegiet, var den senare rättigheten ett bihang, ett accessorium,
som ju ej kan tänkas såsom ett för sig bestående privilegium —- ty
uppenbarligen har utpantningsrätten ingen tänkbar betydelse för nå¬
gon annan, än den som eger frälsejord, som har frälsebönder att
gorå utpantning hos. När nu det principala, eller rätten att besitta
ypperligt frälse, 1810 upphörde att vara ett ståndsprivilegiUm och
tillföll hvarje svensk man, som kan förvärfva sig sådan jord, måste
väl bihanget, utpantningsrätten, gå samma väg, derest man ej antin¬
gen alldeles upphäfde denna rätt eller ock uttryckligen förklarade,
att den blott skulle tillhöra adlige frälsejordsegare — men ingendera
delen gjorde man 1809.
Det är skada, att tvenne Kongl. Majits propositioner, den nu
förevarande och den till 1877 års Riksdag aflåtna proposition N:r 2
8
N:o 45.
Lördagen den 27 April, e, m.
— den senare i förslaget til! förordning om nya utsökningslagens
införande — citerat kungörelsen af 6 April 1810 på ett mot dess
ordalydelse stridande sätt. I denna kungörelse stadgas nemligen
icke, på sätt de Kong! propositionerna angifva, om »ridderskapets
och adelns» utpan tingsrätt: derom säger kungörelsen icke ett ord.
Tvärtom heter det uttryckligen att, »dåfrälse-jordegare nödgas under-
,!.a,T.a?t,es eoenh°oi med seqvester belägga, panten ej mer må kunna
försäljas annorlunda, än efter gäldenärens hörande genom åtgärd af
vederbörande exekutor er» o. s. v. Det med sakens natur öfverens¬
stämmande ^ förhållandet är således alldeles rigtigt uttryckt i kun¬
görelsen af 1810, medan de Kongl. propositionerna i år och i fjor
på ett oriktigt citat byggt den mot sakens natur stridande uppfattnin¬
gen af frälsejordegarnes utpantningsrätt såsom ett adligt privilegium,
underkastadt adelsmötets beslutande rätt.
Derest ej detta försök till en direkt bevisföring skulle vara till¬
räckligt klart, torde saken ställa sig enklare, om man tager i be¬
traktande, till Indika konseqvenser den motsatta uppfattningen leder.
Om adelsmötets bifall fordras, hur vidsträckt skall då dess beslu¬
tanderätt fattas? Två hypoteser äro möjliga.
Antingen betyder den, att adelsmötet för adelns del, det vill säga
med afseende å den frälsejord som är i adelsmans händer, eger be¬
sluta om utpantningsrätten, men ej om den frälsejord, som är i
ofrälse händer. Om då adelsmötet afslår förändringen, men den af
Riksdagen och Kongl. Maj:t beslutes för frälsejord i ofrälse hand,
då uppstår en ny, för närvarande okänd art af frälsejordsnatur,
beroende af egarens börd. Behöfves något mera sägas om denna
hypotes ?
Eller också betyder adelsmötets beslutanderätt, att adelsmötet
eger^att besluta om utpantningsrätten såsom varande eu frälsejords-
förmån, ehuru rättigheten att besitta frälse ej längre är ett adligt
privilegium; den skulle dä ej ens delvis, för den jord som är i
ofrälse hand, kunna upphäfvas utan adelsmötets bifall. Men förhål¬
ler det sig så med denna frälsejordsförmån, så är förhållandet patur-
ligtvis enahanda med de andra frälsejordstormånerna, det vill säga
dessa i allmänhet och såsom sådana äro ännu i dag ett adelsprivi¬
legium, ehuru rätten att besitta frälsejord ej är det. Då frågas blott:
hvarför begäres ej adelsmötets bifall, när man vill fråntaga frälse¬
jorden någon annan förmån, till exempel säterierna deras frihet från
delaktighet i skjutsningsbesväret, hvarför ifrågasättes ej adelsmötets
bifall, när man vill till sistnämnda frälsejord utsträcka tingshusbyggnads¬
skyldigheten?
Så vidt jag ser, leder hvardera förklaringssättet till orimliga
konseqvenser, och från sådana kluter man ju till principens orim¬
lighet. Men ettdera förklaringssättet — ett tredje gifves ej — måste
den acceptera, som vill försvara giltigheten af Kongl. Maj:ts åtgärd
att begära adelsmötets bifall till nu ifrågavarande lagförändring.
Eu påminnelse återstår. Kongl. Maj:t har funnit för godt att
på egen hand afgöra, att en frälsejordsförmån skall såsom adligt
privilegium anses, att något som i förra tider var ännu är ett stånds-
privilegium. Säge man ej, att skadan är ingen, eftersom ju adels-
Om upphäf¬
vande af
Ridderska-
pet och
Adelns rätt
att gorå ut¬
pantning hos
sina frälse¬
bönder.
(Forts.)
N:o 45.
Om upphäf¬
vande af
Riddersha-
pet och
Adelns rätt
att gorå ut¬
pantning hos
sina frälse¬
bönder.
(Forts.)
4 Lördagen den 27 April, e. in.
mötet bifallit. Ty både det rätt att säga ja, så kunde det oek säga
nej; under sistnämnda förutsättning både den nuvarande regeringen
varit bunden, på samma gång bon bundit landet vid ett af benne
åtminstone indirekt skapadt privilegium. Har Kongl. Majrt i detta
fall kunnat, genom att vända sig till adels mötet,, statuera ett privile¬
gium, då kan äfven i andra fall en privilegii-valnad träda fram ur
mörkret, och då kunna nödiga reformer hindras genom ett förfä¬
rande, som enligt min åsigt står i strid med Riksdagens rättigheter
och Regeringsformens 114 §. .
Det rigtiga 'svaret å den föreliggande propositionen vore, i mm
tanke, utslag, för att bereda Kongl. Maj:t tillfälle att ofördröjligen
förnya den utan någon hänvisning till adelsmötets bifall, hvilket
blefve att betrakta som nid et non avenu. Men då jag antager, att
Kammaren fäster allt för stort afseende vid sak-frågan, för att lyssna
till ett sådant yrkande/skall jag taga mig friheten att hemställa, att
Kammaren, under förklarande, att upphäfvandet af frälsejordegares
i kungörelsen den G April 1810 stadgade rätt att göra utpantning
hos sina frälsebönder ej rubbar något ridderskapet och adelns pri¬
vilegium och följaktligen icke förutsätter adelsmötets bifall, godkån-
ner Kongl. MajitsIafILag-Utskottet tillstyrkta proposition i ämnet.
Herr Tho masson: Jag skall till en början ärligt erkänna, att
Lag-Utskottet icke förehaft till diskussion den fråga, som Herr He¬
din nu uppkastat. Detta må dock vara från Lag-Utskottets sida
temligen ursäktligt, då både Kongl. Maj:t och Nya Lagberedningen
såsom afgjordt antagit att den rättighet, hvarom här är fråga, är ett
adligt privilegium. Och äfven om Lag-Utskottet och Regeringen ta¬
git miste härutinnan, så lär detta dock icke hafva utgjort något hin¬
der för Lag-Utskottet att tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposi¬
tion, då Kongl. Maj:t utan tvifvel haft rätt, äfven om det icke varit
af grundlagen föreskrifvet, att öfver förslaget höra adelsmötet. Kongl.
Maj:t har nemligen rätt att höra hvem som helst öfver hvad som
helst.1 Lika litet som detta kan betraktas såsom något fel i den
Kongl. propositionen, lika litet kan det anses hafva varit något skäl
för Lag-Utskottet att afstyrka bifall till densamma eller blifva något
hinder för Riksdagen att antaga den.
Jag skall dock medgifva att representanten pa stockholmsbän¬
ken har rätt deruti, att den ifrågavarande rättigheten är ett real-
privilegium, så till vida som den gäller allenast frälsejord, men jag
vågar äfven påstå att den å andra sidan är ett standsprivilegium,
så till vida som den endast kan utöfvas af ridderskapet och adeln.
18 § i adeliga privilegierna af .den 16 Oktober 1723 stadgar, att
frälseman har rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder, utan
att behöfva anlita exekutor biträde. Kongl. kungörelsen den 6 April
1810, angående förändringar och jemkningar i riksståndens privile-
gier, gör i denna § ingen annan ändring än den, att rättigheten att
ega frälsejord utsträckes till andra än blott medlemmar af ridder¬
skapet och adeln. Men jag trotsar Herr Hedin eller någon annan
af denna Kammares ledamöter att kunna styrka, att med den ut¬
sträckta rättigheten att ega frälsejord jemväl följde rättigheten att
5
N:o 45.
Lördagen den 27 April, e. m.
gorå utpantning. Denna rättighet är fortfarande allenast ridderska- Om upphof-
pet och adeln förbehållen. af
Om så är, så är frågan utan tvifvel en privilegiifråga, och vid
sådant förhållande anser jag mig hafva fullt skäl att bestrida det af Ajelns rätt
Herr Hedin framlagda förslaget, men deremot yrka bifall till Ut- att göra ut-
skottets utlåtande. pantning hos
sina frälse-
Herr Lytt k ens: Adeln hade enligt sina privilegier ovilkorlig
rätt att på sina säterier göra utpantning hos sina underhafvande,
men lagen förbjöd dem uttryckligen att på andra egendomar, som
de kunde ega eller innehafva, utöfva en sådan rättighet. Ifråga¬
varande rättighet var således redan före 1810 ett realprivilegium,
som följde med viss jord, hvilken adeln på denna tid ensam egde
rätt att innehafva, och icke en rättighet, som åtföljde egarens stånd
och kunde tillämpas vid alla egendomar. När nu denna adelns rätt
att ensam besitta säterier förvandlades till en rättighet för hvarje
svensk man, så undantogs derifrån icke något jorden åtföljande pri¬
vilegium, utan alla de rättigheter, som medföljde egandet af säterier,
och således äfven den nu ifrågavarande, öfvergingo till den nye ega-
ren, oberoende deraf om han var adelsman eller ofrälse. Rättigheten
var således ett realonus. Då adeln afstod från sin rätt att uteslu¬
tande ega säterier och då sådan jord tick egas af hvilken svensk
man som helst, följde också alla säteriernas rättigheter med till den
nye egaren. Jag kan derföre icke instämma i den åsigt, soni ut¬
talats af Herr Thomasson, utan tår förena mig med Herr Hedin.
Jag anser nemligen att de privilegier, som tillhöra säterierna, följa
med desammas egande och sålunda öfvergå till deras egare. Jag-
ber alltså att få förena mig i Herr Hedins yrkande.
Herr Rydin: Jag instämmer i allo med den förste ärade tala¬
ren och med Herr Lyttkens i hvad de yttrat i denna fråga. Jag
har redan vid ett föregående tillfälle i skrift afhandlat samma fråga
och kommit till alldeles samma resultat, som dessa båda Herrar
nu gjort.
Med anledning af Herr Thomassons anmärkning, att det står i
18 § i de för ridderskapet och adeln år 1723 utfärdade privile¬
gierna: »att ridderskapet och adeln måge sjelfve få utpanta räntor
och utskylder, som hos deras frälsebönder kunna innestå», ber jag
att få fästa den värde talarens uppmärksamhet på, att det äfvenså
står i 9 § åt samma privilegier: »så skola och adelns landtbönder
och utsockne frälsehemman fria vara för alla kronodagsverken, kör-
slor, skiuts, resor och gästning som de förr varit betungade med».
Häraf följer att, om man på ena stället skall tolka dessa privilegier
så att de skola anses såsom en personalrättighet, bör man äfven
gorå det på andra ställen. Alla de bestämmelser, som röra frälse¬
hemman, böra då också anses såsom adelns personliga privilegier,
och i så fall erfordras också ridderskapet och adelns bifall i alla
de fall, då det kan blifva fråga om vidtagande af någon ändring i
dessa resor, skjutser och gästningar, hvarifrån adelns landtbönder
och utsockne frälsehemman enligt nyss åberopade 9 § äro fria.
N:o 45. 6 Lördagen den 27 April. e. m.
Om »ppkäj- Dessutom är äfven i privilegierna stadgadt i afseende å säteri-
vundr. af egarnes rättighet att göra utpantning hos sina frälsebönder, att denna
R''!nt 'och' rättighet icke kunde utöfvas i annat fall, än då han är egare af träl-
Adelns"rätt se,)01'd och emot den som denna hans jord innehar. Detta var natur-
att gorå ut- ligtvis ett privilegium för ridderskapet och adeln, men då nu ridder-
pantning hos skåpet och adeln genom Kongl. förordningen den 6 April 1810 medgaf
Si>bonderSC' att henna frälsejord skulle kunna fä komma i hvarje svensk mans
besittning, som ville förvärfva densamma med alla dermed förenade
, I&'^ realrättigheter, så och då denna utpantningsrätt är en realrättighet,
lärer väl icke kunna disputeras att densamma skulle följa medjord-
eganderätten.
Till följd häraf anser jag, på det att icke några svårigheter
måtte ställas för kommande reformer, att Kammaren måtte fatta
beslut i den rigtning Herr Hedin föreslagit, med hvilken jag till alla
delar förenar mig.
Herr Hedin: Herr Talman! Jag får bekänna att jag icke är
litet förundrad öfver att den ärade ledamot af Lag-Utskottet, som nyss
hade ordet, trodde sig kunna försvara Utskottets åtgörande i denna
sak med en ordlek i stället för att framdraga några verkliga argu¬
ment. Han yttrade nemligen, att Kongl. Maj:t har rätt att »höra»
adelsmötet i denna fråga lika så väl som Kongl. Maj:t har rätt att
»höra» hvilken annan som helst. — Jag ber häremot få erinra den
ärade talaren derom, att Kongl. Maj:t har icke i denna sak »hört»
adelsmötet i den mening, att han ville inhemta dess råd och till¬
styrkan, utan i afsigt att erhålla ridderskapet och adelns bifall till
något som etter Kongl. Maj:ts uppfattning vår en privilegiifråga, som
icke utan ridderskapet och adelns bifall kunde afgöras.
Dessutom får jag säga att jag högeligen betviflar rigtigheten af
talarens åsigt, att Kongl Maja. skulle kunna låta höra adelsmötet,
i detsamma ej vidkommande frågor, höra det i den mening hvari
talaren tog ordet. höra. Det skulle väl åtminstone icke anses konsti¬
tutionel! handladt af Kongl. Maja, om han till exempel remitterade
till adelsmötet, på samma sätt som han nu infordrar konsistoriernas
yttranden derom, frågor som stå i samband med religionen eller frå¬
gor som angå slöjdundervisningen och så vidare, i Indika andra sak¬
kunniga myndigheter pläga höras etc. För min del åtminstone är
det omöjligt att sentera en sådan tankegång.
Vidare förklarade samme ärade utskottsledamot, att han trotsade
så väl mig som hvilken annan ledamot af Kammaren som helst att
kunna ådagalägga att 1810 års Kongl. förordning innehölle något
annat än 1723 års adliga privilegier i denna del och att ridder¬
skapet och adeln således fortfarande skulle ega utpantningsrätt hos
sina frälsebönder. I det hänseendet ber jag endast tå hänvisa honom
till att sjelf läsa 1810 års förordning, hvilken jag nyss citerade och
af hvilken framgår, att liksom hvarje svensk man egen rätt att besitta
jord af hvad natur det än vara må, dermed också följer rättigheten
att »åtnjuta densamma tillhörande förmåner» således äfven den nu
ifrågavarande.
Lördagen den 27 April, e. m. 7 JfSO 45.
Herr Berg: Den fråga som nn blifvit bragt å bane är icke ny; om upphof-
den har länge utgjort föremål för tvist emellan våra rätts lärde, och rande af
en icke obetydlig litteratur tinnes derom. pet^och*
Om Riksdagen skulle ansett lämpligt att lösa denna tvist genom Adelns rätt
något sitt beslut, tror jag rätta tillfället härtill hade varit, da den att gorå ut-
nya utsökningslagen vid förra riksdagen förevar till pröfning. I det pantning hos
dä förelagda förslaget till förordning om nya utsökningslagens in- ***“£T'
förande var nemligen ibland de utsökningsväsendet rörande äldre /Forts\
stadganden, hvilka ej anses upphäfda genom den nya lagen, uttryck¬
ligen upptaget »hvad i 18:de punkten åt Ridderskapet och Adelns
privilegier den 16 Oktober 1728 samt i Kongl. kungörelsen angående
förändringar och jcmkningar i Riksståndens privilegier clen 6 April
1810 tinnes stadgadt angående Ridderskapet och Adelns rätt att gorå
utpantning hos sina frälsebönder», men sedan nyssnämnda förordning
blifvit af Konung och Riksdag antagen och utpantningsrätten deri¬
genom förklarats vara en ridderskapet och adeln pa grund åt dess
privilegier tillkommande förmån, lärer väl deråt vara en naturlig
följd, att upphäfvandet af denna rätt icke åt Kongl. Maj:t kunnat
ifrågasättas i annan ordning än som, för ändring i de adliga privile¬
gierna tinnes stadgad. För min del vill jag lemna derhän, huiuvida
icke Kongl. Maj:t redan vid förra riksdagen kunnat utan adelsmötets
hörande föreslå upphäfvande af ifrågavarande utpantingsrätt; men
dä så icke skedde, och då Riksdagen godkände Kongl. Maj:ts förslag-
om denna rätts bibehållande såsom ett adligt privilegium, kan jag
icke finna annat än att Kongl. Maj:ts nu hos Riksdagen gjorda fram-
ställning om upphätvande al nämnda stadgande skett i vederböilig
ordning, hvarföre jag för min del anhåller om bifall till Utskottets
förslag.
Herr Th o masson: Jag vet redan förut, att Herr Hedin stöder
sin åsigt derpå att i 1810 års kungörelse det skall heta »da frälse-
jordsegare» etc. Men jag ber att tå lästa Herr H^djns uppmärksam¬
het på, att i tre olika lagcodices, som jag haft tillfälle taga känne¬
dom om, heter det icke frälsejordsegare utan frälsejordegare, det vill
säga adlige jordegare, och dermed torde äfven detta hans argument
fä anses hafva förfallit.
Herr Hell in: Nej, argumentet har icke förfallit! Jag får tillstå,
att det var mig ganska oväntadt och — jag vågar tilläga oförtjent
— att den ärade ledamoten af Lag-Utskottet kan anse sig hafva
under de år, vi båda haft äran deltaga i Andra Kammarens förhand¬
lingar, gjort en sådan erfarenhet om mig, att den skulle berättiga
honom till det antagande, att jag på en vårdslös innanläsning af ett
tryckt dokument grundat en anmärkning om icke grundlagsenlig be¬
handling mot en Kongl. proposition. Jag känner icke alla de sä
kallade lagcodices, den lagkunnige ledamoten af Lag-Utskottet läst,
men jag ber att få underrätta honom och Kammarens öfriga leda¬
möter om, att, i fall han täcktes taga kännedom om den Riksdagens
skrifvelse angående ändring och jemkning i standsprivilegierna, som
sedermera ledde till utfärdande af kungörelsen den 6 April 1810, han
Jf;o 45. 8 Lördagen den 27 April, e. m.
Om vpphäf- deråt skall finna, att der står '»frälse-jor degaret men icke ofrälse
vande af jor degar ep. Skrifvelsen återfinnes i ridderskapet och adelns proto-
lpetCr<ich' k°N deu Mars 1810. Jag harjemfört3 exemplar af årstrycket
Adelns rätt 1810, sonr alla vant härutinnan öfverensstämmande, hvilket torde
att (fora ut- betyda något mera än den ärade lagutskottsledamotens lageodices.
pantning lios Talaren näst före honom yttrade, att Riksdagen i fjor genom
nntönder.e* antagande af den nya utsökningslagen bundit sig vid den åsigt, som
(Forts) IeSattill grund för Kong!. Maj:ts proposition till adelsmötet. Jag-
kan för min del icke finna, att Riksdagen då gjort annat än undan¬
skjuta denna del af frågan. Talaren yttrade vidare, att han ansåg
det icke lämpligt, att Riksdagen nu löste denna tvistefråga. Jag an¬
ser frågan, ty värr, icke vara löst derigenom, att Andra Kammaren
nu derom uttalar sin mening; men då Kongl. Maj:t på egen hand
ansett sig kunna med bindande kraft statuera ett adligt privilegium,
är det min och, som jag hoppas, äfven majoritetens inom denna
Kammare åsigt, att detta icke är rigtigt; och det är endast denna
åsigt jag anser önskligt att Kammaren ville uttala.
Herr Rydin: Till en början ber jag att få upplysa, att i 1810
års kungörelse det verkligen står *frälsejordegare och icke frälse
jordegare. Föröfrigt tillåter jag mig med anledning af hvad som
yttrats af Herr Berg erinra, att en sak är att bifalla ett förslag, men
en annan sak är att bifalla det just i den form, hvari det vid ett
särskild! tillfälle föreligger. Som jag redan förut sagt, förenar jag
mig med Herr Hedin i det af honom framstälda yrkande.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som under
densamma blifvit framstälda, gaf Herr Talmannen propositioner såväl
på bifall till Utskottets hemställan som ock på antagande af det för¬
slag, Herr Hedin tramstält; och fann Herr Talmannen svaren hafva
uttallit med öfvervägande ja för den förra meningen. Votering blef
emellertid begärd, i anledning hvaraf en omröstningsproposition af
följande lydelse uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i Utlåtandet N:o 32,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren — under förklarande, att upphäfvande!
af frälsejordegares i kungörelsen den 6 April 1810 stadgade rätt att
gorå utpantning hos sina frälsebönder ej rubbar något ridderskapet
och adelns privilegium och följaktligen icke förutsätter adelsnrötets
bifall godkänt Kongl. Maj:ts åt Lag-Utskottet tillstyrkta proposition
i ämnet. '
Lördagen den 27 April, e. m.
9
N:o 45.
Omröstningen företogs; och befans vid röstsedlarnes samman- Om upphäf-
räkning, att 118 ledamöter röstat ja mot 39, som röstat nej; hvadan vande af
Kammaren bifallit Utskottets hemställan oförändrad. Ridderska-
pet och
Adelns rätt
till- att göra ut¬
pantning hos
sina frälse-
Efter det resultatet
kännagifvet, yttrade
af
omröstningen
blifvit för Kammaren
Ilen
Abr. Hund bäck:
denna fråga, vill jag-
röstat med minoriteten.
genom
Då jag icke deltagit i diskussionen af
eu reservation tillkännagifva, att jag
bönder.
(Forts.;
§ 4.
Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts
Utlåtande N:o 6 (i samlingen N:o 27), efter förnyad behandling af
väckt förslag om ändringar i gällande författningar rörande sättet
för markegångsprisens sättande och deras öfverklagande.
§ 5.
Företogs till afgörande Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 10, Om ändring
i anledning af väckt motion om ändring i § 87 Regeringsformen och 87
§ 42 Riksdagsordningen. rLgsf^eä
Berörda motion, afgifven inom Andra Kammaren åt Herr Carl samt § 42
Ifuarsson (motionen N:o 153), afsåg att gifva Riksdagen makt att JUhsdagsord-
gemensamt med Konungen stifta krigslag; och hade Utskottet, som ningen.
i hufvudsak gillat motionen, i anledning åt densamma hemstält, att
Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behand¬
ling af Utskottet framlagda förslag till ändring af §§ 53, 87 och 88
Regeringsformen samt § 42 Riksdagsordningen.
Utskottets förslag till förändrad lydelse af § 53 Regeringsformen,
blef af Kammaren antaget att hvila till vidare grundlagsenlig be¬
handling.
§ 87 Regeringsformen skulle, enligt Utskottets förslag, komma
att lyda sålunda:
»Do. Riksdagen eger gemensamt med Konungen magt att stifta
allmän civil- och kriminallag samt krigslag och att sådan förut stiftad
lag förändra och upphäfva. Ej må Konungen utan Riksdagens sam¬
tycke, och icke Riksdagen utan Konungens, någon ny lag göra eller
gammal afskaffa. Frågor härom må i Riksdagens Kamrar kunna
väckas och skola, sedan Lag-Utskottet deröfver blifvit hördt, af Riks¬
dagen afgöras. Beslutar Riksdagen för sin del någon ny lag eller
gammal lags upphäfvande eller förändring, afiemnas förslag derom till
Konungen, som inhemte Statsrådets och Högsta Domstolens tankar
deröfver, och, sedan Han Sitt beslut fattat, meddele Riksdagen antin¬
gen Sitt samtycke till dess åstundan eller Sina skäl att det vägra.
Kan Konungen icke förr, än Riksdagen åtskiljes, fatta och meddela
Sitt beslut, vare han oförhindrad att före nästföljande Riksdags öpp¬
nande förslaget ordagrant bifalla och allmän kungörelse derom ut¬
färda. Sker det ej, anses förslaget hafva förfallit, och Konungen
N:o 45.
10
Lördagen den 27 April, e. m.
Om ändring
i §§ Sä, 87
ork 8.V Rege¬
ringsformen
samt § 42
Riksdagsord¬
ningen.
(Forts.)
underrätte då Riksdagen vid dess nästa sammankomst om de skäl,
som hindrat förslagets antagande. Finner Konungen godt någon lag¬
fråga för Riksdagen framställa, äske Han Statsrådets och Högsta
Domstolens yttrande deröfver, samt meddele Sin proposition tillika
med berörda yttranden åt Riksdagen, som med frågan vidare förfar,
såsom i Riksdagsordningen sägs.
2:o. Riksdagen ege ock gemensamt» etc.
Sedan uppläsning skett af detta förslag, anförde
flen- Rydin: Som vi veta, har denna fråga till följd af Första
Kammarens beslut för denna riksdag förfallit. Jag vill emellertid
för min del förklara, att jag står på samma ståndpunkt i frågan som
eu reservant, Herr Bergius, intagit. Jag skulle icke hafva något
emot att vidtaga en grundlagsändring uti ifrågavarande hänseende,
ty jag anser ganska berättigade deras anspråk, som vilja genomdrifva
att strafflagen och rättegångsordningen för krigsmakten i deras vigti-
gaste delar stiftas af Konung och Riksdag gemensamt; men jag vill
tillika fästa deras uppmärksamhet, som möjligen anse att genom detta
afslag någon slags bréche blifvit skjuten i försvarsfrågan, derpå att
någon grundlagsändring efter mitt förmenande icke är behöflig för
att ernå det resultat som motionärerne önska. Det står nemligen i
grundlagen icke ett ord om att krigslag skall stiftas af konungen
ensam, utan det heter i 42 § Riksdagsordningen, endast att krigslag
som rör medborgare utom armén skall behandlas af Lag-Utskottet.
Den krigslag, som der omtalas, har sannolikt afseende på 80 §
Regeringsformen, angående roteringsväsendet och krigsmaktens orga¬
nisation. Betraktar man ordet »krigslags» betydelse, så kan denna
vara olika; hvad som är säkert är, att strafflagen och rättegångsord¬
ningen för krigsmakten kallats för krigsartiklar och icke för krigslag.
Anledningen till vår föreställning derom att krigslag skall stiftas af
Konungen ensam ligger deruti, att den har sitt ursprung i de ganda
gårdsrätterna och hofartiklarne, enligt Indika Konungen i egenskap
af högste befälhafvare öfver armén egde vidtaga alla åtgärder och
utfärda alla förordningar, som angingo krigstukten. Skulle emellertid
konungen i egenskap af befälhafvare öfver armén ega att ensam
stifta krigslag, så har denna form åtminstone icke vid stiftandet åt
våra nu gällande krigslagar blifvit iakttagen, ty då skulle de vara
stiftade i kommandoväg, emedan Konungen i kommandoväg upp¬
träder såsom-högste befälhafvare öfver armén och krigstuktens upp¬
rätthållare. Men han har icke i egenskap af befälhafvare öfver
armén ansetts behöfva stifta dessa bestämmelser, utan det är såsom
Konung i Statsrådet som han infört dessa lagar. En annan sak är
att praxis varit, att han dertill icke begärt .Riksdagens samtycke.
Hvilka äro då de lagar, som Konungen eget- att ensam stifta? Jo,
endast sådana som röra allmänna hushållningen och allmänna inrätt¬
ningar. Man kan aldrig tolka dessa ord så vidsträckt, att derunder
skulle kunna nödvändigtvis inbegripas något sådant som krigslagarne.
Man kan visserligen säga, att armén är en allmän inrättning; men
dessa krigslagar hafva den betydelse, att de icke allenast afse arméns
organisation, utan äfven bestämma hvar och en medborgares rättig-
11
Ji:o 45.
Lördagen den 27 April, e. in.
heter och skyldigheter inom armén. Till följd deraf finnes icke något Om ändring
som hindrar, att Riksdagen i samband med en ny värnpligtslag och i §§ 5,?, 78
en ny arméorganisation, dä fråga är om att utsträcka 'dessa lagar"®*
till alla medborgare för fullgörandet af eu viss medborgerlig pligt, 'SJJ § 42
förklarar att den anser af största vigt cell älven kan göra såsom mhsdågsvrd-
vilkor, att krigslagar stiftas af Konung och Riksdag gemensamt. ningen.
Det finnes ingenting, som hindrar vare sig Riksdagen att hos t1’01'18-)
Kongl. Maj:t anhålla det dessa lagar må stiftas af Konung och Riks¬
dag gemensamt, eller Kongl. Magt att till Riksdagens pröfning och
antagande framlägga, förslag, hvarigenom bestämmelser rörande med¬
borgerliga rättigheter och skyldigheter inom armén blifva af natur
att tillhöra de båda statsmakternas gemensamma lagstiftningsrätt.
Man kan sålunda vara temligen indifferent i afseende på det sätt
kvarpå den föreliggande grundlagsfrågan blifvit afgjord, sjelfva saken
han ändå ganska väl genomföras.
Herr Sjöberg: Den kommentar, som af den ärade represen¬
tanten för Upsala nu meddelats Kammaren i fråga om krigslagarnes
natur, finner jag, så vidt jag förmådde uppfatta den, temligen ovän¬
tad, jag vågar säga, till och med föga. grundlagsenlig. Det lärer
väl nemligen vara alldeles otvifvelaktigt, att dessa lagar alltid an¬
setts ligga inom det lagstiftuingsområde, som närmare angifves i §
89 af Regeringsformen. Skulle nu ett motsatt förhållande ega rum,
så är det oförklarligt, att under hela den långa tid, som förflutit ef¬
ter införandet af 1809 års statsskick, icke funnits någon annan kom¬
mentator, som kommit till samma åsigt, som Herr Rydin. Det är
visserligen sant, att grundlagen icke innehåller någon bestämd före¬
skrift, att Konungen ensam eger stifta krigslagar, men detta följer
tydligen af eu jemförelse mellan 87 och 89 §§ Regeringsformen
samt 1 mom. uti § 42 Riksdagsordningen, och så har saken
äfven alltjemt betraktats, hvilket jemväl framgår af den förklaring, som af
1809 års Konstitutions-Utskott afgafs i anledning af eu då hos rid-
derskapet och adeln framstäld anmärkning i syfte att krigslag borde
till allmän lag hänföras, och hvilken förklaring äfven finnes omnämnd
i nu föreliggande betänkande. Men om man också icke fäster sig
vid denna förklaring, så är det i alla fall — jag upprepar det —
besynnerligt, att under hela den långa tidrymden efter år 1809 icke
någon annan kommit på den idén, att konungen vore oberättigad
att ensam stifta krigslagar, helst som tid efter annan ändringar i
desamma blifvit af konungen vidtagna. Och ännu mer besynnerligt
förefaller mig detta, då jag erinrar mig, huruledes vid 1869 års riks¬
dag, då Herr Rydin och jag samtidigt voro ledamöter i Konstitu-
tions-Utskottet, just denna fråga var på tal inom Utskottet i anled¬
ning af eu motion, som berörde Regeringsformens 89 §. Det an¬
märktes nemligen då under diskussionen, att man hade föga anled¬
ning befara att, sedan Riksdagen dåmera årligen sammanträdde,
Kongl. Maj:t icke skulle finna det så att säga liggande i sakens na¬
tur, att han borde meddela representationen sina åsigter och inhemta
dess samtycke äfven i sådana större frågor, som folie inom det i
89 § Regeringsformen angifva område. Deremot blef af eu annan
N.o 45.
12
Lördagen den 27 April, e. m.
Om ändring ledamot inom Utskottet invända att man hade ett tydligt bevis för,
i §§ 53, 87 att regeringen icke hyste en sådan benägenhet just i den året förut
"vinnsfurmen ^ Kong! Maj:t utan Riksdagens hörande utfärdade strafflag för krigs-
samt § 42 makten med dertill hörande författningar. Det förefaller mig besyn-
Mksdagsord- nerligt, säger jag, att Herr Iiydin icke redan vid detta tillfälle an-
ningen. märkte, att Kongl. Maj:t saknat behörighet att utan Riksdagens sam-
(Foits.) tycke utfärda hela denna omfattande krigslagstiftning, hvilken ännu
i denna stund är gällande.
Upptäckten kan ju emellertid vara rätt lycklig, ehuruväl jag
tviflar på, att den kan komma att leda till något resultat, och jag
föreställer mig, att deri ärade talaren icke skall finna många, som
dela hans uppfattning. Det är just på den grund, att krigslagarne
obestridt ansetts och anses tillhöra det Konungen ensam förbehållna
ekonomiska lagstiftningsområdet, Utskottet nu föreslagit, att det
borde genom ändring af grundlagen i hit hörande delar stadgas, att
krigslagar skola stiftas af Konung och Riksdag gemensamt. Jag har
dervid att erinra, att § 42 i Riksdagsordningen ingalunda innehåller,
att Lag-Utskottet skall meddela utlåtande öfver de från Kamrarne
dit hänvisade förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäf¬
vande af krigslag, utan att der talas allenast om “de delar af krigs¬
lagar och författningar rörande krigsväsendet, som eg a tillämpning
till medborgare utom krigsstaten“.
Det vill derföre synas, som om Utskottet haft fullgiltiga skäl
både för att söka visa, att krigslagsstiftningen i dess närvarande
skick otvifvelaktigt tillhör Konungens lagstiftningsområde, äfvensom
att detta område bör af Konungen delas med Riksdagen.
På grund häraf, och då den af Utskottet föreslagna lydelsen af
§ 53 i Regeringsformen redan blifvit af Kammaren godkänd, hem¬
ställer jag, att öfriga delar af Utskottets i samband härmed stående
förslag äfven måtte vinna Kammarens bifall.
Herr Rydin: Jag vill blott emot Herr Sjöbergs yttrande an¬
märka, att här icke varit fråga om att Konungen förfarit lagstridigt,
då lian fortfarit att, på sätt, som förut skett, stifta krigslagar; men
derföre att han stiftat dessa lagar på detta sätt, så lärer, då nya
förhållanden inträffa med afseende på den nya armé-organisationen,
deri icke ligga något hinder för Konungen och Riksdagen att gemensamt
komma öfverens om de krigslagar, som erfordras, utan att för så¬
dant ändamål skall behöfva vidtagas någon särskild grundlagsförän¬
dring. Hvad beträffar Konstitutions-Utskottets motivering år 1869,
hvilken talaren citerade, så låg till grund derför den tanke och den
förhoppning, att sä småningom bringa under 87 § Regeringsfor¬
men lista momentet vigtigare ekonomiska lagar i öfverensstäm¬
melse med 89 § sista momentet Regeringsformen, der det heter:
“vill Konungen åt Riksdagen öfverlemna att gemensamt med
Honom något afgöra, som Rikets allmänna »Styrelse rörer, då förfa-
res dermed på det sätt, som angående lagfrågor är i 87 § 1 mom.
stadgadt". Konungen kan således hos Riksdagen föreslå, det Riks¬
dagen skall med honom afgöra hvad som rörer krigslagarne i de
delar deraf, som Han anser lämpligt.
Lördagen den 27 April, e. m.
13
N:o 45.
Herr Carl Ifvarsson: Ehuru det må hända torde vara utan Om ändring
ändamål att uppehålla Kammarens tid med vidare yttranden i eu i §§ S3, sr
fråga, hvilken, efter hvad jag hört, redan fallit i Första Kammaren,
så likväl och då jag är öfvertygad om att, ehuru den fallit, den samt § 42
dock icke fallit så, att den icke åter kan komma upp igen, temligen muuagsord
snart, torde det icke vara ur vägen att yttra några ord, som må- «*«*«*•
hända i sinom tid skola vinna erkännande. Hvad som framgår åt (Forts.)
de tvenne föregående talarnes yttranden i denna fråga är, att det
icke är fullkomligt klart, huruvida Konungen liar rätt att ensamt
stifta krigslagar eller icke. För min del vill jag icke bestrida och
har aldrig hestridt, att icke Konungen kan och kunnat anses hafva
denna rätt till följd af de särskilda beslut, som blilvit fattade. Men
jag har påstått i min motion och påstår fortfarande, att grundlagen
ingenting bestämmer om huru krigslagar skola stiftas; der är ingen¬
ting sagdt hvarken om att denna lagstiftning är Konungens ensak
eller Riksdagens ensak, eller om den skall tillhöra Konung och
Riksdag gemensamt. Att Konungen hittills ensam tagit denna lag¬
stiftningsfråga om hand, torde framgå af hvad Utskottet visat, att
åtskilliga Riksdagens beslut dertill gifvit anledning. Man måste vi¬
dare antaga, att 1809 års män gått ut från den åsigt, att, då inom
vårt land enväldet förut varit herrskande, så hade Riksdagen icke
kunnat besluta om hvad som ansetts tillhöra konungamakten ensamt.
Man bör icke klandra hvad som redan skett; det har icke heller —
hvilket jag ock i min motion tydligt uttalat — varit afsedt; tvärtom
har jag der sagt motsatsen. Deremot påstår jag att, det är nyttigt
— och jag vill till och med gå något längre samt pasta att det är
nödvändigt — att söka erhålla en grundlagsbestämmelse i fråga om
krigslagsstiftningen, hvilken för närvarande redan är eu maktpålig¬
gande fråga och måste blifva det i ännu högre grad, allt eftersom
klufven på en tidsenlig lagstiftning komma att med den allmänna
värnpligtens utveckling mer och mer göra sig gällande. Här är
således fråga icke egentligen om hvad som skett, utan om hvad som
bör ske, på hvad sätt man skall kunna erhålla grundlagsstadgade
bestämmelser om båda statsmakternas skyldighet och rättighet att
deltaga i krigslagstiftningen. 1 detta hänseende har Utskottet löst
frågan på ett sätt, som man icke bör klandra.
Jag skall, som sagdt, icke upptaga Kammarens tid vidare för
denna sak, enär detta skulle vara utan egentligt ändamål. Jag in¬
skränker mig till den förklaring, att jag såsom motionär är fullkom¬
ligt belåten med Utskottets förslag till grundlagsförändring i ämnet;
och jag vill hoppas att förslaget snart skall komma till genomförande,
om än icke för tillfället, och att någon annan med större krafter än
mina må i sinom tid och med bättre utsigter om framgång' bringa
frågan till lif och drifva den igenom. Jag säger ännu en gång, att
jag hoppas att det icke skall dröja länge, innan frågan kommer igen,
detta till följd deraf att Regeringen skulle känna sig temligen
isolerad, om den icke kunde anlita Riksdagens deltagande i krigs¬
lagstiftningen — ett deltagande, som jag tror skulle vara godt för
Regeringen att kunna anlita. — Den nuvarande Regeringen gör det
antagligen, ehuru Regeringsformen eller Riksdagsordningen derom
N:o 45.
14
Lördagen den 27 April, e. m.
Om ändring icke innehålla några föreskrifter; men det kan komma tider, då vi
* h®»r!%87 Cl*l:l^a en ^e8'er*nö» som icke bryr sig om att taga hänsyn till den
HHaf/ormm allmänna meningen inom landet; och då låter det tänka sig att, äf-
samt $ 42 veon 011f en tillfredsställande revision af krigslagarne kommer till
Riksdags- stånd, så kan — derest icke sådana grundlagsbestämmelser, som de
ordningen. nu ifrågasätta, erhållas — Regeringen året derefter våga försöket att
(Fnris. i omarbeta krigslagarne i eu helt annan rigtning, och då hade man
icke vunnit mycket på den revision, som sålunda åstadkommits.
För att förebygga detta och för att skaffa stöd åt en Regering, som
verkligen vill stödja sig på den allmänna meningen inom landet,
tror jag denna grundlagsförändring vara af sådan vigt, att den bör
med det första genomföras.
På grund af hvad jag- sålunda haft äran anföra anhåller jag,
att Kammaren måtte, med bifall till min motion, antaga Utskottets
förslag att hvila till ytterligare grundlagsenlig behandling.
Herr Sjöberg: Jag anhåller endast att till hvad jag nyss yttrade
fa tillägga, att, såsom Utskottet äfven i motiven till sitt förslag fram¬
hållit, Kongl. Maj:t sjelf i fråga om de värnpligtiges ställande under
krigslag visat sig hafva den åsigt, att dertill fordrades representa¬
tionens medverkan. Genom Kongl. kungörelsen den 13 November
18(10, angående den allmänna beväringen, är stadgadt, att bevärings¬
skyldig skall, sedan han blifvit till tjenst uppbådad och till dess han
af vederbörande befäl hemforlofvas, stå under krigslagen; och denna
förordning i sin helhet har tillkommit under dåvarande Riksens
Ständers medverkan. 1 fyra särskilda, af Kongl. Magt sedermera
afgifna förslag till värupligtslag återfinnes en alldeles motsvarande
bestämmelse. Det är således klart, att i afseende på den delen af
krigsmakten, som utgöres af beväringsskyldige eller som kan antagas
att i framtiden komma att utgöras af sä kallade värnpligtige, Kongl
Maj:t sjelf ansett Riksdagens samtycke erfordras, för att krigslagen
skulle kunna på dem tillämpas.
Jag vill begagna detta tillfälle till att upptaga en liten anmärk¬
ning af den förste talaren med anledning af Herr Bergii reservation,
i hvilken yrkats, att omfånget af den lagstiftande myndighet, som
Konungen, enligt förslaget, skulle komma att dela med Riksdagen,
skulle nogare bestämmas. Detta möter, enligt min uppfattning, den
svårigheten, att det icke är nog med att, på sätt i berörda reservation
föreslås, stadga, det Konung och Riksdag gemensamt skola stifta
strafflagen och rättegångsordningen för krigsmakten, emedan, efter
hvad det vill synas mig, vissa delar, om ock få, af strafflagen, lika¬
som åtskilliga delar af disciplinstadgan böra tillhöra Konungens ute¬
slutande lagstiftningsrätt, under det andra delar af disciplinstadgarf
likasom större delen af strafflagen otvifvelaktigt ligga inom den all¬
männa lagstiftningens område. Vid sådant förhållande har Utskottet
icke tilltrott sig kunna göra något försök att bestämma hvad med
krigslag bör förstås, och Utskottet har dervid ansett sig kunna för¬
utsätta, att, när eu grundlagsändring i den rigtning, hvarom fråga
är, kommit till stånd, någon synnerlig svårighet ej -kulle möta föl¬
en utredning eller ett åtskiljande af de delar af nu ifrågavarande
15
N:o 45.
Lördagen den 27 April, e. m.
lagstiftning, hvilka fortfarande, enligt § 89 Regeringsformen, borde Om ändring
uteslutande tillkomma Konungen i egenskap af högste befälhafvare »■§§ 53, 87
för armén, och dem, som vore af natur att, enligt § 87 samma'1''
grundlag, stiftas af Konung och Riksdag gemensamt. Det både vis- saJJt g 42
serligen varit önskvärdt att Utskottet, för att förekomma möjligen Riksdag»
uppstående stridiga uppfattningar i detta hänseende statsmakterna ordning™.',
emellan, kunnat ingå i närmare bestämningar härutinnan; men ett (Forts.)
försök i den rigtningen skulle svårligen hafva lyckats; och, såsom
Utskottet erinrar, något försök i sådan syftning har ej heller blifvit
gjordt i fråga om allmän lag och kyrkolag.
Herr Hedin: För mig är alldeles klart, att Kong!. Maj:t icke
på något sätt öfverträdt sin grundlagsenliga befogenhet, då han hittills
allena stiftat krigslag. En annan sak är att denna hans uteslutande
befogenhet lätteligen måste anses stå i strid med konstitutionella
principer. Icke heller har jag uppfattat upsalarepresentantens yttrande
på det sätt, som skulle han hafva velat säga att Kong!. Maj:t, då
han ensam stiftat krigslagen, öfverskridit sin befogenhet, men upsala-
representanten har sagt — och deri instämmer jag med honom — att
ifrågavarande lagstiftning kan utan grundlagsförändring öfverflyttas
till Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt, efter som grundlagen
ingenstädes stadgar, att den skall ligga uteslutande i Kongl. Maj:ts
hand. En ärad granne har enskildt för mig anmärkt, att om Riks¬
dagen till Kongl. Maj:t uttalar sin önskan, att Kongl. Maj:t skall
framlägga ett förslag till krigslag, det kan hända att Kongl. Maj:t
icke går in derpå. Men detta är ju ingenting värre, än om Riksdagen
hos Kongl. Maj: t anmäler en af Riksdagen beslutad grundlagsförändring,
hvarigenom Riksdagen för sin del stadgat att den skall deltaga i
krigslagstiftningen, och Kongl. Maj:t nekar sanktion å detta beslut.
Den ena vägen är således lika god eller lika dålig som den andra.
Om jag således emellertid af detta skäl finner temligen indif¬
ferent — i likhet med representanten för Upsala — att den af Konsti¬
tutionsutskottet föreslagna grundlagsförändringen genom Första Kam¬
marens beslut fallit, vill jag dock för min del tillstyrka bifall till
Utskottets förslag, derföre att jag önskar att det varder klart att
Andra Kammaren icke låtit saken fälla på de grunder, hvilka, om
jag är rigtigt underrättad, bestämt utgången i Första Kammaren.
Men på samma gång vill jag gifva till känna att, då jag anhåller
om bifall till Utskottets förslag, jag gör det. på andra motiv, än dem
Utskottet anfört, tv dessa, eller åtminstone deras väsentligaste delar,
kan jag icke godkänna.
ÖfVerläggningen förklarades slutad; hvarefter Kammaren biföll
Utskottets hemställan jemväl i afseende å nu ifrågavarande paragraf.
De förslag till ändring af § 88 Regeringsformen och § 42 Riks¬
dagsordningen, som af Utskottet framställa, blefvo derefter, hvart för
sig, antagna att hvila till vidare grundlagsenlig behandling.
N:o 45.
16 Lördagen den 27 April, e. m.
Om ändring § 6.
i § 9
Riksdags- Föredrogs Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 11, i anledning
ordmvgen. af vack(; motion om ändring i 9 § Riksdagsordningen.
I sin inom Andra Kammaren väckta motion N:o 155 hade Herr
Åke Andersson föreslagit en sådan ändring af ofvanberörda grundlags-
paragraf, att valbarhet till Första Kammaren måtte äfven tillerkännas
den, som vore och under tre år näst före valet varit beskattad för så
stor inkomst af kapital eller arbete, att denna sammanlagd med en
efter fem för hundra beräknad ränta å fastighets taxeringsvärde upp-
ginge till fyra tusen kronor.
Utskottet hade hemstält:
att nämnda motion icke måtte af Riksdagen bifallas.
Mot denna hemställan var inom Utskottet reservation anmäld al'
Herrar Hceggström, Samuel Johnson, S. F. Norén och J. Rundbäck.
Angående förevarande ärende uppstod nu öfverläggning, hvar¬
under anfördes af
Herr Ake Andersson: Jag tillåter mig att i Kammarens minne
återkalla 1872 års Riksdag, då Herr Ehrenborg bland annat i grund¬
lagen föreslog samma ändring, som jag nu tagit mig friheten föreslå.
Detta förslag blef då tillstyrkt af Konstitutions-Utskottet och utan
diskussion antagat af denna Kammare. Jag tyckte för min del, att
denna fråga, ehuru den då blef utslagen af Första Kammaren, vore
för vigtig att lemnas helt och hållet åt glömskan, och då ingen annan
väckt donna fråga på tal, har jag tagit mig friheten att upptaga
densamma.
Det har väl egentligen varit lagstiftarens mening, att den, som
skall representera i Första Kammaren, bör vara i en så oberoende
ekonomisk ställning, att han der kan representera utan arfvode,
Emellertid hoppas jag, att denna Kammare skall handla i likhet med
sitt år 1872 fattade beslut och bifalla det förslag jag tagit mig friheten
framlägga.
Jag anhåller om bifall till det af mig framstälda förslaget och
älskog å Konstitutions-Utskottets hemställan.
Häruti förenade sig Herr Sven Andersson.
Herr Lyttkens: Oaktadt jag till alla delar gillar motionärens
åsigter, kan jag dock icke instämma med honom och yrka bifall till
motionen. Denna af honom föreslagna ändringen i grundlagen synes
mig vara af den vigt, att densamma icke bör på rak arm antagas,
utan yrkar jag återremiss af punkten. Jag vet, att till följd af Första
Kammarens beslut ett sådant yrkande icke skall leda till någon åtgärd;
men en återremiss .skulle vara ett uttryck deraf, att Kammaren gillar
motionens syfte. Vid många tillfällen kunde det vara af vigt att
få ett så stort urval som möjligt af sådana personer, som vilja åtaga
sig riksdägsmannabefattningen i Första Kammaren, och detta är
också en anledning hvarför jag vill, att ett sådant uttalande sker.
Jag yrkar derför återremiss.
Lördagen den 27 April, e. m.
17 N:o 45.
Herr Ehrenborg: Då jag blifvit likasom interpellerad af den Om ändring
ärade motionären, må det tillåtas mig att i frågan yttra några ord. j § 9
Motionärens förevarande förslag om sammanslående af de två Riksdags-
olika förmögenketskategorierna för valbarhet till Första Kammaren
bar denna gång rönt mera otur än ett liknande förslag för sex år
sedan, som gick igenom i Konstitutious-Utskottet med eu rösts plu¬
ralitet. Jag lernnar nu derhän, om den nu inträdda förändringen i
Utskottets åsigter får tydas som något inom Utskottet vunnet klarare
omdöme i frågan, än Utskottet då egde. Jag betviflar, att så är.
För min del uppfattar jag saken så, att grundlagsstiftarens innersta
mening måste anses hafva varit i öfverensstämmelse med livad motio¬
nären bär yrkat; och jag tror, att om vår Riksdagsordnings författare
hade blifvit uppmärksamgjord å konseqvenserna af denna 9 §, sådan
den blef skrifven, han skulle villigt hafva ändrat den ungefär till
likhet med det nu föreliggande förslaget. Denna uppfattning hyser
jag, tills den högt ärade ännu lefvande man, som tillstyrkte Konungen
att för Rikets Ständer framlägga det förslag till Riksdagsordning, som
sedermera antogs och nu är gällande, upplyser mig om motsatsen.
Till eu motsatt uppfattning söker jag nemligen förgäfves stöd i Hans
Excellens Justitiestatsministerns anförande till statsrådsprotokollet 1863
angående framläggande af förslag till ny Riksdagsordning. Der talas
endast om oberoende såsom den erforderliga qvalifikationen. Sedan
Hans Excellens yttrat sig om den mera vidgade synkrets, som måste
förutsättas hos landstingen samt om den förmögenhetens konservatism,
som bör komma Första Kammaren till godo, och derefter uppräknat
de olika förmögenhetskategorierna, heter det »och alla, som eljest
efter vårt lands förhållanden befinna sig i en någorlunda betryggad
ekonomisk ställning». Detta synes således hafva afsetts såsom det
hufvudsakliga vilkoret för valbarhet till Första Kammaren. Nu har
man emellertid framkommit med den satsen — och detta säger äfven
Utskottet — att det är icke endast oberoende ekonomisk ställning
utan derjemte en mera omfattande verksamhet af ena eller andra
slaget, det vill säga en mera vidgad erfarenhet inom ena eller andra
området, som bör vara vilkor för denna valbarhet. Olyckan är dock
att detta icke håller streck med afseende å hvad man dermed velat
bevisa, utan att denna mera omfattande verksamhet och erfarenhet
kommer icke Första Kammarens kandidater mera eller ens sä mycket
till godo enligt paragrafens nuvarande lydelse, som den skulle göra
enligt det framstälda förslaget. Ty det är klart, att en person som
eger fastighet, taxerad till 75,000 kronor, och i förening härmed
drifver en industriel rörelse, som lernnar honom 3,500 kronors in¬
komst, har icke blott ett större ekonomiskt oberoende, utan jemväl
en mera omfattande verksamhet och i följd deraf mera vidgad er¬
farenhet än den som blott har en till 80,000 kronor taxerad fastighet,
som dertill kan vara intecknad till sitt fulla värde, eller har en in¬
komst af kapital å 4,000 kronor och blott har att på räntan skrifva
qvitten. Också ansågs detta förslag, åtminstone för sex år sedan,
icke gå i rigtning att nedsätta census för valbarhet till Första Kam¬
maren och derigenom utjemna den mellan de båda Kamrarne nödiga
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 45. 2
N:o 45.
18
Lördagen den 27 April, e. m.
Om ändring karaktersskilnaden, utan just i motsatt retning, nemligen att utsträcka
i § 9 valbarheten till personer, som innehafva en mera oberoende ställning
Riksdags- ocq mera. vidgad erfarenhet, men som nu äro uteslutna till förmån
or c mngen. fgr (jern gom ]jafva mindre af ena eller andra slaget. Förändringen
åsyftar således icke egentligen att rubba ett konstitutivt sakförhållande
i en ung grundlag, utan att undanrödja en oegentlighet och bringa
den nuvarande bokstafslydelsen till öfverensstämmelse med hvad man
kan antaga hafva varit lagstiftarens innersta mening, eller att genom
undanrödjande af nuvarande bokstafshinder få grundlagen att i detta
stycke fungera i enlighet med lagstiftarens grundåskådning. Det är
ur denna synpunkt jag icke tvekar att hänföra ifrågavarande ändrings¬
förslag till sådana, som äro nödiga och nyttiga; och det är också ur
denna synpunkt jag anser att förslaget äfven nu borde vunnit god¬
kännande, om ock med någon ringare redaktionsförändring.
Ilerr B er gill s: Herr Talman! Jag skall be att något fullständi¬
gare få återgifva de af förre talaren åberopade motiven till den nya
Riksdagsordningen. Det heter der, beträffande Första Kammaren:
»Förmögenhetens konservatism kommer äfven denna Kammare
till godo dels derigenom att vid val af landstingsmännen rösterne
beräknas efter skatt, hvartill kommer att landstingsmännen ej för sitt
uppdrag njuta ersättning, dels ock genom de förmögenhetsqvalifika-
tioner, som äro stadgade för valbarhet till riksdagsman i Första
Kammaren. Med de härvid valda siffror af 80,000 riksdalers fastig¬
hetsvärde eller 4,000 riksdalers årlig inkomst, har afsigten varit att
inskränka valbarheten till dem, som kunna anses ega större fast
egendom, idka någon betydligare rörelse, innehafva högre tjenst, eller
eljest, efter vårt lands förhållanden, befinna sig i en någorlunda be¬
tryggad ekonomisk ställning, inom dessa kategorier torde ock i all¬
mänhet den högre bildningen och den mera omfattande erfarenheten
vara att söka.»
Jag tror, att man med skäl kan påstå, såsom Utskottet gjort,
att detta yttrande kan tolkas så, att hos en ledamot i Första Kam¬
maren borde förutsättas icke blott eu viss grad af ekonomiskt obe¬
roende utan ock en mera omfattande verksamhet. Det synes mig
också antagligt, att bestämmelserna i Riksdagsordningen angående
valbarhet till Första Kammaren varit framkallade deraf, att man velat
inom denna Kammare samla de större jordegarne, de större industri-
idkarne och de högre embetsmännen med en mera omfattande er¬
farenhet i allmänna värf. De fordringar, som i detta afseende upp-
stäldes, dels med hänsyn till fastighetsvärde, dels i fråga om inkomst
åt' kapital eller arbete, voro icke öfverdrifvet stora; det kan väl ingen
påstå. De hafva dessutom minskats genom penningevärdets fällande.
Att nu ytterligare minska dem genom att sammanslå inkomst af fa¬
stighet med inkomst af kapital eller arbete, såsom af motionären före¬
slagits, torde icke vara lämpligt. Vill man göra eu förändring i det
af motionären angifna syfte, synes det mig som en sådan borde ske
endast i sammanhang med ett höjande af census. För öfrigt får jag
för Utskottets hemställan åberopa hvad Utskottet anfört, dels derom
att den, hvars egendom till det väsentligaste består af aktier, fort-
Lördagen den 27 April, e. m.
19
N:o 45.
farande icke blir valbar till Första Kammaren, äfven om motionen om ändring
bifalles, och dels derom att det icke kan vara skäl att i grundlagens af § 9 Rilii-
stadganden angående valbarhet och valrätt vidtaga så obetydliga dagsordnin-
föränd ringar, som här äro i fråga. ven-
Jag ber att tå yrka bifall till Utskottets hemställan. (Forts.)
Herr Jöns Rundbäck: Jag vill anhålla, att Kammaren åtmin¬
stone icke återremitterar frågan till Utskottet; ty då Utskottets hem¬
ställan redan blifvit af Första Kammaren bifallen, så är ju gifvet,
att Utskottet i följd af en återremiss icke kan vidtaga annan åtgärd
än att förklara, att frågan för denna riksdag förfallit. Och det be-
höfver man väl icke gå till Konstitutions-Utskottet och fråga efter.
Det veta vi ju redan nu.
Deremot hoppas och tror jag, att Kammaren nu skulle-vidblifva
den uppfattning af frågan, den hade vid 1872 års riksdag; ty det
förslag, som Kammaren då gillade, var alldeles ordagrant lika med
det förslag, motionären nu framlagt, så att man i det hänseendet icke
behöfver befara att begå något misstag; hvarom, såsom jag tror, Her-
rarne väl öfvertygat sig.
Beträffande hvad den ärade talaren från Jönköping yttrade derom,
att genom ett bifall till detta förslag förmögennetskonservatismen
skulle rubbas, tror jag icke, att det blefve händelsen, ty den enklaste
eftertanke på förslagets innehåll bör, efter mitt förmenande, tydligen
gifva vid handen, att så icke skulle blifva förhållandet. Enhvar vet
nemligen, att valbarhet till Första Kammaren ytterst hvital- på bevill¬
ning till staten. Den, som eger fastighet taxerad till 80,000 kronor,
erlägger derför i bevillning till staten 24 kronor. Denne är valbar.
Den, som har 4,000 kronors inkomst af kapital eller arbete, skattar
40 kronor till staten. Äfven denne är valbar. Men eu tredje person,
som eger en fastighet till exempel i stad till värde af 50,000 kronor
för hvilken han följaktligen betalar 25 kronor i bevillning, samt der¬
jemte 2,000 kronor i årlig inkomst af kapital eller arbete, för hvilken
inkomst han betalar 20 kronor till staten, och sålunda erlägger
större bevillning än hvar och en af de båda förstnämnde, är det oak¬
tadt icke valbar till Första Kammaren, ty dertill fordras enligt grund¬
lagen att han skall hafva 4,000 kronor i årlig inkomst under en och
samma kategori, antingen af fastighet eller ock af kapital och arbete.
Att ett sådant stadgande icke är egnadt att bevara förmögenhetens
konservatism, har Herr Ehrenborg redan tydligt visat, och jag be¬
höfver således ej vidare derom orda.
Jag yrkar bifall till motionärens förslag.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner,
i enlighet med de yrkanden som blifvit framstälda, dels på bifall till
Utskottets hemställan, dels på återremiss, dels ock på antagande af
det förslag, som innefattades i Herr \ ko Anderssons ifrågavarande
motion, att hvila till vidare grundlagsenlig behandling; och förklarade
Herr Talmannen sig anse den förstnämnda propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering blef begärd och företogs, sedan
till kontraproposition antagits det yrkande, som afsåg att motionärens
N:o 45.
20
Lördagen den 27 April, e. m.
Om ändring förslag måtte förklaras hyllande till ytterligare behandling, enligt en
af § 9 Riks- nu uppsatt och af Kammaren godkänd omröstningsproposition, ly-
dagsordnm- dande sålunda:
$en,
(Forts.)
Den, som bifaller hvad Konstitutions-Utskottet hemstält i Utlå¬
tandet N:o 11,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren antagit att hvila till grundlagsenlig
behandling det förslag, som innefattas i Herr Åke Anderssons motion
N:o 155.
Omröstningen utföll med 54 ja mot 92 nej; och var alltså beslut
fatfadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
§ 7.
Om vpphäf- Till afgörande förekom Lag-Utskottets utlåtande N:o 33, i an-
VQade ‘hinder af väckt motion om upphäfvande åt det i kommunallagarne
för visse em- *’ör v^ssa emketg- och tjensteman stadgade hinder att bekläda vissa
hets- och igen- kommunala förtroendebefattningar.
»temän att Uti berörda motion, hvilken afgifvits inom Andra Kammaren af
Ommåla f7r' ^err P- A. Héllgrén (motionen N:o 125), var föreslaget:
troende- mtt första punkten i 41 § af Kong!, förordningen om kommunal-
befattningar, styrelse på landet upphäfves, och att andra punkten deraf erhåller
följande lydelse: »Embets- och tjensteman kan ej mot sin vilja för¬
pligta» att vara ledamot i kommunalnämnd»; att 29 § i Kong!, för¬
ordningen om kommunalstyrelse i stad upphäfves; att 24 § i Kongl.
förordningen om kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd erhåller följande
förändrade lydelse: »Ledamot i kyrkoråd eller skolråd kan ej den
vara, som är oberättigad att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar
och beslut; ej den, som icke uppnått 25 års ålder; ej den, som icke
råder öfver sig och sitt gods; ej den, som all sin egendom till bor¬
genärer afträdt och icke, på sätt lag förmår, visa gitter, att han från
deras kraf fri är; ej den, som är för nesligt brott tilltalad eller under
framtiden stöld; samt ej heller den, som genom domstols beslut för¬
klarats medborgerligt förtroende förlustig eller ovärdig att inför rätta
föra annans talan»; och att 8 § i Kongl. förordningen om landsting
af den 21 Mars 1862 upphäfves.»
Utskottet hade tillstyrkt:
att förevarande motion icke måtte af Riksdagen bifallas.
Och var, enligt anteckning å utlåtandet, reservation mot det¬
samma inom Utskottet anmäld af Herr Holmberg.
Lördagen den 27 April, c. in.
21
N:o 45.
Ordet lemnades till motionären, om upphäf-
Herr Ilellgrén, hvilken yttrade: Då jag väckte ifrågavarande***$$$%
motion, var det icke för att derigenom bereda någon fördel åt de em- för visso om-
hets- och tjensteman samt betjente, som finnas omtalade i Kongl. förord- bett- och tjen-
ningarne om kommunalstyrelse i stad och på landet, utan det var egcntli- ste1'!^n
gen för att desse embetsman och betjente skulle blifva likstälde med
andre medborgare inom samhället. Jag både derföre trott att Utskottet vid troende-
behandlingen af denna motion skulle hafva kommit till ett annat slut befattningar.
än nu varit händelsen. Utskottets motivering lyder sålunda: (Forts.)
»Utskottet instämmer med motionären deruti, att, så vidt ifråga¬
varande undantagsstadganden varit föranledda af fruktan, att det öfver¬
vägande inflytande, bemälde embets- och tjensteman under tiden före
kommunallagarnes tillkomst i allmänhet inom kommunerna utöfvade,
skulle fortfarande af dem bibehållas och menligt inverka på den
kommunala andans fria utveckling, en sådan fruktan ej nu mer kan
utgöra hinder för upphäfvande af samma stadganden. Men då det
icke i allmänhet synes lämpligt, att embets- och tjensteman, hvilka
hafva att i sådan egenskap underställningsvis eller i besvärsväg pröfva
de kommunala myndigheternas åtgärder och beslut eller de samma
till verkställighet befordra, sjelfve i egenskap af kommunens förtro¬
endemän utöfva det särskilda inflytande på berörda åtgärder och be¬
slut, som i sist nämnda egenskap skulle dem tillkomma, samt kom¬
munens egne aflönade tjenstemän och betjente i allmänhet icke synas
hafva den sjelfständigt ställning till kommunen, som för utöfning af
dylika förtroendeuppdrag erfordras, hemställer Utskottet, att Herr
Hellgréns föreliggande motion icke måtte af Riksdagen bifallas.»
Jag skulle hafva önskat, att Lag-Utskottet något närmare an-
gifvit de skäl, hvarföre det anser att de här i fråga varande embets-
och tjenstemännen såsom medlemmar af kommunalrepresentationen
skulle vara mindre sjelfständigt än öfrige kommunens tjensteman
och betjente. Sådant kan man ju på förhand omöjligt veta, då dessa
personer aldrig varit i tillfälle att utöfva det förtroendeuppdrag, hvarom
bär är fråga. Eftersom emellertid Första Kammaren, efter hvad jag
hört, redan fattat sitt beslut i öfverensstämmelse med Utskottets af¬
styrkande hemställan, anser jag det icke vara skäl att framställa
något yrkande.
Herr Jöns Rundbäck: Jag ber att få förena mig med motio¬
nären, hvilkens förslag jag anser fullt befogadt. Att Lag-Utskottet
kunnat afstyrka en framställning sådan som denna, förefaller mig
högst besynnerligt. Jag behöfver icke vara vidlyftig, utan vill blott
påpeka, hvilken stor motsägelse det ligger deri, att samma personer
— såsom ofta på landsbygden till exempel är fallet med kronofogdar,
folkskolelärare, länsmän med flere — sitta som ordförande i kommu¬
nalstämma eller som ledamöter och ordförande hos kommunalfull-
mägtige, samt deltaga i kommunalstämmas beslut, under det dessa
icke är medgifvet att vara ledamöter i kommunalnämnden.
För min del vågar jag påstå, att, såsom det i detta afseende för
närvarande praktiseras i landsorten, det vore både nödigt och nyttigt,
om motionärens här ifrågavarande förslag blefve lag.
Jf:o 45.
22
Lördagen den 27 April. e. m,
Om upphof- Då emellertid motionären sjelf icke gjort något yrkande, anser
vande af stad- jag mig heller icke böra framställa något sådant.
gade hinder
bets-ochtjen- Herr Torpadie: Herr Talman! Såsom sjelf tillhörande den
stemän att tjenstemannaklass, hvarom bland andra här är fråga, är det svårt
bekläda korn- och grannlaga att uttala sig i ämnet; men jag utbeder mig dock
^”troetuiebe' att ™ säga naora °rd. Någon fara derför, att, derest den af den
fattningar, ärade motionären föreslagna lagförändring skulle antagas, embets-
(FortJ.) och tjenstemännen skulle få något öfvergrepp inom kommunalstyrel¬
serna, anser jag ingalunda förefinnas; dertill är det kommunala lifvet
numera allt för starkt utveckladt. Men ett tillstyrkande af motionen
skulle möjligen af allmänna meningen betraktas som ett byråkratiskt
försök — en beskyllning, hvarför åtminstone jag ej vill utsätta mig.
Dessutom synes mig den af Utskottet för dess afstyrkande begagnade
motivering rigtig- nog. Klokast torde derföre vara att låta med den
ifrågasatta förändringen anstå tills man finner att densamma verkli¬
gen önskas af den allmänna meningen — något som jag för min
del icke anser vara bevisadt genom den motion, hvarom bär är fråga.
Jag yrkar alltså bifall till Utskottets afstyrkande hemställan.
Herr Hjelm: Som frågan redan fallit genom Första Kammarens be¬
slut, så inskränker jag mig till att instämma med Herr Jöns Rundbäck.
Herr Sjöberg: Allt för väl inseende, att Kammaren kan vara
trött på allt slags diskussion, må det dock förlåtas mig, att jag tager
mig djerfbeten att yttra några ord i nu förevarande ämne.
Man kan, beträffande frågor sådana som denna, icke annat än
beklaga, att då nu grundlagen föreskrifver, att de böra samtidigt be¬
handlas af begge Kamrarne, detta grundlagens bud i följd afmellan-
kommande omständigheter ofta icke kan efterlefvas. När det nu —
såsom fallet varit med denna och flera föregående, redan behandlade
frågor, likasom det väl blir med några efterföljande — när det nu,
säger jag, inträffar, att en fråga, då den här i Kammaren förekom¬
mer till behandling, redan är genom Första Kammarens beslut afgjord,
är det mindre att förundra sig öfver, att en viss dufvenhet lägrar
sig öfver diskussionen, och att man icke anser det löna mödan att
anföra skäl, vare sig för eller emot, utan att man föredrager att tiga.
Dock kan jag icke neka, att det ämne, hvarom nu är fråga, förefaller
mig så vigtigt .ra mera än en synpunkt, att det åtminstone hade
fordrats en bättre vederläggning af motionärens för förslaget anförda
skäl, än den Utskottet gittat förebringa, för att man skulle kunna
känna sig tillfredsstäld med det resultat, hvartill UUkottet kommit.
Det torde vara ternligen gifvet, och Utskottet sjelf! erkänner det, att
det numera icke finnes någon grundad anledning till farhåga, i fäll
åt de nu i fråga varande disqvalificerade tjenstemännen inrymdes rät¬
tigheten att deltaga i representationen för de små samhällen, som
kallas kommuner. Tvärtom kan man väl antaga, att det någon gång
skulle tillföra de respektive kommunerna en verklig vinst, om desse
från kommunalrepresentationen uteslutne samhällsmedlemmar blefve
berättigade att der föra talan. I det afseende! tillåter jag mig att
Lördagen den 27 April e. m.
23
N:o 45.
yttra något på grund af egen erfarenhet. Sedan många år tillbaka Om upphäf¬
vande af stad¬
gade hinder
för visse em-
aldrig förmått hos mig upptäcka den ringaste tillstymmelse till så^fmä» att
kallade byråkratiska tendenser eller någon benägenhet att lyssna till bekläda Afle¬
den så kallade kommunala byråkratiens anspråk och fordringar. Jag munala för¬
vågar också säga, att jag i den nyss berörda egenskapen intagit tro^ebe-
en mycket sträng sparsamhetsståndpunkt och äfven fått uppbära en
och annan anmärkning i det afseendet. Samma förtjenst eller samma °‘
fel, hur man nu vill benämna det, bär jag iakttagit äfven hos andra
personer i samma samhällskategori. Jag har således ej kunnat finna
att den i fråga varande kommunala representationen i någon mån
lidit af, alt en hel mängd tjensteman tillhört och tillhöra densamma.
Snarare än att uppställa hinder mot rättigheten för visse embets- och
tjensteman att deltaga i de kommunala bestyren, skulle man kunna
hafva skäl för att förbjuda dem att tillhöra den stora representationen
eller Riksdagen. Det kan nemligen inträffa att i synnerhet ett visst
slag af embetsman — eller de, hvilka hafva så kallade förtroende¬
sysslor — mången gång komma i eu ställning gent emot regeringens
förslag, som kan vara synnerligen obehaglig, då en sådan embetsman
sålunda har att välja mellan att tiga eller att i egenskap af repre¬
sentant yttra sig och derigenom utsätta sig för de obehag, en mot
regeringens stridande mening möjligen kan anses medföra. Men å
andra sidan måste erkännas, att regeringen hittills i det hänseendet
icke visat sig illiberal, och hafva vi till och med helt nyligen haft
exempel på att en ganska stark opposition i en viss stor fråga kun¬
nat framträda hos personer, hvilka mången väntat skola i det ämnet iakt¬
taga _ en pligtskyldig tystnad. Embetsmännen hafva också i allmän¬
het icke, i följd åt sin egenskap af förtroendemän, afstått från att
vid riksdagen uttala sina åsigter, äfven om dessa varit stridande mot
regeringens; och hittills har, som sagdt, detta icke medfört något
obehag för dem. Man har blott ett enda exempel på motsatsen. Det
träffade en förtroendeembetsman, som ännu tillhör denna Kammare. Men
för öfrigt känner jag icke något fäll, då regeringens misshag drabbat
en sådan embetsman — icke ens då, så som förhållandet var för
några riksdagar sedan, en högre embetsman på ett temligen fritt sätt
behandlade ^ett af Kongl. Maj:t framlagt lagförslag. I betraktande
likväl af sådana, understundom oundvikliga konflikter, skulle man
snarare kunna finna skäl för den åsigten, att utesluta åtminstone
vissa embets- och tjensteman från Riksdagen än att beröfva dem rät¬
tigheten att deltaga i den mindre samhälls- eller kommunalrepresen¬
tationen. Det faller af sig sjelft, att det, vid frågans utgång i Med-
kammaren, är utan ändamål att framställa något yrkande; men då
detta mahända är sista tillfället för mig att i detta ämne uttrycka
min mening, har jag tagit mig friheten att besvära Kammaren med
dessa få ord.
Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll Utskottets
hemställan.
Ji:o 45.
24
Angående
tillägg till
gällande före¬
skrifter om
aktiebolag ■
Lördagen den 27 April, e. ra.
§ 8.
Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 34 i anledning af åter-
remiss af Utskottets utlåtande N:o 20, med förslag om tillägg till gäl¬
lande föreskrifter om aktiebolag.
Utskottet hade, med hänsyn till de anmärkningar, som inom
Riksdagens båda Kamrar blifvit gjorda mot Utskottets i utlåtandet
N:o 20 framlagda förslag, uti nu föreliggande utlåtande gjort en så
lydande hemställan:
att Riksdagen ville för sin del besluta följande:
»Förordning angående tillägg till gällande föreskrifter om ak¬
tiebolag.
Styrelse för aktiebolag, hvilket enligt Kongl. förordningen den 0
Oktober 1848 vunnit Konungens stadfäselse å sin bolagsordning-, ålig¬
ger att, då val till styrelse eller styrelseledamot skett, inom trettio
dagar derefter hos rätten eller domhafvande!! i den ort, der styrelsen
har sitt säte, göra skriftlig anmälan om valets utgång. Har åt sär¬
skild person uppdrag lemnats att i allmänhet för bolaget tala och
svara, skall ock derom inom lika tid, sedan sådant uppdrag lemna-
des, enahanda anmälan ske. Försummas något af hvad sålunda är
föreskrifvet, böte en hvar af styrelsens ledamöter, hvilken till en så¬
dan försummelse gjort sig skyldig, frän och med tio till och med
femtio kronor. Rådhusrätten och domhafvande!! hålle sedan dessa
anmälanden för allmänheten tillgängliga.»
Efter uppläsning af denna hemställan, mot hvilken Friherre
Åkerhiebn och Herr Stråle inom Utskottet reserverat sig, yttrade
Herr Adlercreutz: Herr vice Talman! Mine Herrar! Mot det
föreliggande, till sitt syfte onekligen ganska goda förslaget förete
sig några erinringar, för hvilka jag ber att i korthet få redogöra.
Ändamålet med den föreslagna författningen är, att allmänheten
vid hvarje tillfälle skall hafva tillgång till kännedom om de perso¬
ner, hvilka i egenskap af styrelseledamöter representera ett anonymt
bolag. Men genom den sammanställning, som i första punkten egt
rum, mellan det att aktiebolaget vunnit Kongl. Maj:ts stadfästelse å
sin bolagsordning samt det att val af styrelse egt ram, skall den, som
ej känner motiven för författningen, lätteligen komma till den upp
fattning, att anmälan rörande val af styrelseledamöter skall göras
endast första gången val sker efter det bolaget konstituerat sig. Eli
sådan missuppfattning synes mig utan svårighet kunnat förebyggas
derigenom att ordet »då» i fråga om val af styrelse utbyttes mot or¬
den »så ofta».
Vidare är att erinra, att då i första punkten nämnas de myn¬
digheter, hos hvilka anmälan om val af styrelseledamöter skall ske,
och i sista punkten angifves skyldigheten för dessa myndigheter att
hålla de gjorda anmälandena för allmänheten tillgängliga, så heter
det första gången myndigheterna nämnas: »rätten eller domhafvan-
den» men vid senare tillfället: »rådhusrätten» och domhafvanden.
Lördagen den 27 April, e. m.
25
JJ:o 45.
Det både väl varit rättast att i första punkten upptaga rättens full- Angående
ständiga benämning och i den senare deremot nyttja endast ordet tillägg till
»rätten», hvarmed hänvisning gjordes till den i första punkten om- (lutandeföre-
nämnda domstolen. . . aktiebolag.
Ytterligare är att anmärka att i sista punkten förekommer ett (Forts.)'
ord »sedan», som för meningen synes alldeles öfverflödigt; och skulle
det hafva någon betydelse, så är den endast vilseledande, i det detta
ord sätter sista punkten i förbindelse med den näst föregående, som
omtalar att de som försumma att göra föreskrifven anmälan derför
blifva pliktlalde.
Men den egentliga anmärkningen gäller andra punkten, som ly¬
der sålunda: »Har åt särskild person uppdrag lemnats att i allmänhet
för bolaget tala och svara, skall ock derom inom lika tid, sedan så¬
dant uppdrag lemnades, enahanda anmälan ske».
Genom denna bestämmelse kan lätteligen en person, som har af¬
färsförbindelse med bolaget och vill göra anspråk mot detsamma
gällande, förledas till den föreställningen, att denna »särskilda person»
äfven skall vara behörig t. ex. att mottaga en stämning i rättegångs¬
mål, och det kan derigenom inträffa att vid målets handläggning det
befinnes, att han vändt sig till.orätt person och att han under tiden
försutit sin rätt mot bolaget. Äfven i annat afseende har denna punkt
sina betänkligheter. Det kan hända, att ett gifvet uppdrag åt i fråga
varande beskaffenhet upphör utan att gifvas åt någon annan i stället.
Men då det icke finnes någon föreskrift derom, att anmälan om upp
dragets upphörande skall göras, kan det hända, att den som vill föra
talan mot bolaget uppsöker denne person; och då han fått rätt på
honom, har uppdraget måhända redan upphört.
Första Kammaren har emellertid godkänt förslaget; och med
återremiss kan ingenting vinnas. Jag vill då icke heller yrka afslag
å förslaget, utan föreställer mig att, om genom Andra Kammarens
godkännande förslaget vinner Riksdagens bifall, men detsamma se¬
dermera varder af Högsta Domstolen på grund af anmärkta brister
afstyrka och Kongl. Magt vägrar att godkänna detsamma, den nu
gjorda framställningen likväl skall föranleda en Kongl. proposition i
ämnet och ändamålet sålunda vinnas. Jag hemställer sålunda om
bifall till Utskottets förslag.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
§ 9.
Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande Ko 35, i anledning af väckta Angående
motioner om ändring i den kommunala rösträtten och dermed i sam- förslag om
manhang stående frågor.
Punkten 1:
ändring i den
kommunala
rösträtten.
Bifölls.
Andra Kammarens Prot. 1878. N:o 45.
3
N:o 45.
2 C
Lördagen den 27 April, e. m.
Angående I punkten 2 hade Utskottet utlåtit sig öfver ledamoten af Andra
förslag om Kammaren Herr R. Ehrenborgs motion N:o 30, afseende att beglänsa
ändring i den fen kommunala rösträtten på landet, icke medelst röstvärdets in-
röstråtten. »kränkning, utan genom att söka göra fullmäktiginstitutionen mera
(Forts) använd — då till följd af det antal personer, hvaraf fullmäktige måste
bestå, de maktägande i de flesta fall nödgades bland fullmäktige in¬
sätta äfven ringare skattskyldige — äfvensom genom att utsträcka
fullmäktiges befogenhet, för hvilket ändamål motionären föreslagit
åtskilliga ändringar i §§ 11, 21, 27, 28, 33 och 40 af Kongl. förord¬
ningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862; och hade
Utskottet på anförda skäl funnit sig föranlåtet
afstyrka bifall till den ifrågavarande motionen.
Efter punktens föredragning yttrade
Herr Ehrenborg: Den öfliga akten skall, såvidt på mig an¬
kommer, blifva särdeles kort. Syftemålet med min motion, om att
lätta öfvergången till fullmäktig-inrättningen på landet, har varit
dels att tillmötesgå klagomålet öfver obegränsad rösträtt, i hvad detta
klagomål är berättigad!, d. v. s. utan att alls beröra den politiska
representationen, och dels att finna en utväg att bereda ärendena eu
jemnare behandling genom ett alltid lika antal personer. Anlednin¬
gen åter att motionen kom fram var den att, då jag vid sista riks¬
dagen afgaf ett yttrande i den kommunala rösträttsfrågan och fram¬
kastade denna utväg till frågans lösning, fick jag af en och annan
ledamot af denna Kammare, om jag ock icke nu kommer att röna
något understöd af dem, den uppmaningen att söka fullfölja denna
tanke. Lag-Utskottet har emellertid icke funnit sig kunna tillstyrka
motionen, utan afstyrkt densamma. Vore det nu för något ändamål
nödigt eller nyttigt, så skulle jag icke sky att ånyo utförligt ingå i
ämnet. Jag skulle derifrån icke afskräckas hvarken genom tyngden
af de skäl. Utskottet förebragt, eller ens genom den eljest icke så lätt
glömda lexa, som, då jag förra gången vågade uttala mig, och detta
något utförligt, mot ett Lag-Utskottets utlåtande nemligen om fängelse¬
straffen, kom mig till del från Utskottets mycket ärade, men stun¬
dom något stränge vice ordförande. Men då nu ingenting kan vin¬
nas och tiden är dyrbar och ärendenas mängd stor, afstår jag från
att ingå i ämnet och inskränker mig till att med afseende å det skäl,
Utskottet ansett förtjent att sättas främst för dess afstyrkande, nem¬
ligen det att så fä landskommuner hittills begagnat sig af rättighe¬
ten att använda fullmäktige, blott erinra, att detta naturligtvis beror
derpå att just inom de samhällen, der fullmäktige behöfvas, hindras
man att öfvergå dertill genom de maktegandes obegränsade rösträtt,
ett hinder som motionen just afsett att undanrödja. För öfrigt lem-
nar jag ämnet. Skulle möjligtvis i min motion och dess motivering
finnas någonting, som kan vara af något slags värde för framtiden,
så har det redan ingått i den stora politiska allmänning, der eu hvar
eger plocka hvad han anser dugligt och lemna det öfriga. År åter
alltsammans odugligt, så kan jag dock försäkra, att motionen varit
ett från alla biafsigter fritt, ärligt menad! förslag att komma till rätta
Lördagen deri 27 April, e. m.
27
Ji:o 45.
i denna fråga, som sannerligen icke löses på den hittills beträdda Angående
vägen, kvilket visat sig nu under tolf års tid och senast genom Första förslag om
Kammarens beslut i afseende å 4:de punkten af detta betänkande. ändrin9 * <*«»
Något yrkande bär jag icke att framställa. Rösträtten
(Forts.)
Sedan öfverläggningen förklarats slutad,
skottets hemställan.
biföll Kammaren Ut-
Punklen -J:
Herr C. J. Svenska hade i sin inom Andra Kammaren väckta
motion, N:o 151, föreslagit, »att Riksdagen ville för sin del besluta
sådana ändringar i kommunallagarne, att för röstegande inom kom¬
munen röstvärdet må beräknas efter den siffra, som, multiplicerad
med sig sjelf, angifver på lamhet det honom åsätta fyrktal ocli i stad
i kronor, med ören såsom bråk, den honom enligt 2:dra artikeln be-
villningsförordningen senast åsätta bevillning, med iakttagande deraf,
att sagda siffra, om den innehåller bråk, höjes till närmast hela tal.»
I anledning af nämnda motion både Utskottet i förevarande punkt
hemstält:
att samma motion, i hvad den afsåge ändring i den kommunala
rösträtten å landet, icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Mot denna hemställan var reservation inom Utskottet afgifven
af Herr Torpadie.
Motionären, Herr Svensén, anförde: Efter den utgång denna
fråga fått i Första Kammaren, lärer det icke vara mycket värdt att
här tala om vare sig denna punkt eller den följande. Men jag kan
dock icke underlåta att erinra derom, att Utskottet uppfattat mitt för¬
slag något ensidigt, då Utskottet sagt, att fastställandet af en röst¬
skala efter mitt förslag skulle föranleda till en minskning. Med an¬
ledning deraf ber jag få fästa uppmärksamheten å hvad en reservant
inom Utskottet anfört. lian säger nemligen, att mitt förslag »hvilar
på en bestämd, aritmetisk grundval och genom detsammas antagande
skulle personlighet och förmögenhet så lika som möjligt motväga
hvarandra, fastställande af ett röstmaximum kunna undvikas samt
enhet uti i fråga varande lagstiftning för stad och land införas.»
Detta är också hufvudsyftemålet med förslaget. Derföre har jag
nu för andra gången framlagt detsamma, och jag hoppas att det i
en framtid icke skall röna alldeles samma öde, som nu vid två riks¬
dagar å råd kommit det till del. Emellertid, såsom sag-dt, med den
utgång frågan fått i Första Kammaren, har jag icke något yrkande
att göra.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll Utskottets förslag.
Punkterna 4 och 5:
Blefvo jemväl bifallna.
N:o 45.
28
Lördagen den 27 April, e. m.
§ 10.
Herr Talmannen anmälde, att Herr Jan Magnusson återkallat sin
i Kammarens senaste sammanträde bordlagda ansökan om ledighet
från riksdagsgöromålen.
§ Il-
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden, nemligen:
Särskilda Utskottets utlåtande N:o 1, i anledning af de inom
Riksdagens båda Kamrar väckta motioner, rörande landtförsvarets
ordnande;
Särskilda Utskottets utlåtande N:o 2, i anledning af väckta för¬
slag angående dels grundskatternas samt rustnings- och roterings-
besvärens afskrifning, dels reglering af nämnda skatter, dels införande
af en fastighetsskatt, för den händelse minskning af statsinkomst
skulle uppstå genom grundskatternas förändring, dels förändrade be¬
stämmelser i fråga om allmänna bevillningens utgörande, dels ock
förändrade grunder för den kommunala beskattningen; och
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o T
(i samlingen N:o 30), angående underdånig skrifvelse rörande anteck¬
ningar i kyrkoböckerna om insättningar i lifränte- och kapitalförsäk-
ringsanstalter.
På förslag af Herr vice Talmannen Wijk, beslöts, att dessa ären¬
den skulle uppföras främst å föredragningslistan för nästa samman¬
träde.
§ 12.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. */« 10 e. m.
In tidens
Gustaf Westdahl.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1878.