RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1878. Andra Kammaren. N:o 43.
Torsdagen den 25 April.
Kl. 7 e. m.
Under början af detta sammanträde ledde Herr vice Talmannen
Kammarens förhandlingar.
§ I-
Fortsattes den i förmiddagens sammanträde började föredragnin¬
gen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 12, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel; hvarvid i ordningen
förekom
Punkten 6 mom. b),
som bifölls.
Punkten 7.
Utskottet hade hemstält:
att, i enlighet med derom af Kongl. Maj:t framstäldt förslag, den
Öfversten Gregorius Aminoffs nu mera aflidna enka beviljade pension
å allmänna indragningsstaten, 750 kronor, måtte på hans efterlem-
nade ogifta döttrar Augusta Ulrika Lovisa, Hildegard Ebba Carolina
och Sigrid Wilhelmina Sofia få öfverflyttas och utgå från 1878 års
början, så länge någon af dem lefver ogift.
Mot denna hemställan var reservation inom Utskottet afgifven af
Herrar Piss Olof Larsson, P. O. Hörnfeldt, Ola Bosson Olsson, Jan
Andersson, Jonas Andersson, J. E. Johansson och Johannes Jons¬
son i Fröstorp.
Om pension åt
nflidne
Öfversten G.
Aminoffs tre
döttrar.
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 43.
1
N:o 43.
2
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension åt
ajiidne öfver¬
sten G. Ami¬
noffs tre dött¬
rar.
(Forts )
Efter uppläsning af Utskottets förslag yttrade
Herr 0. B. Olsson: Jag har aldrig kunnat dela den åsigten,
att staten skall pensionera enkor och barn efter afiidne tjenstemän,
men jag anser deremot fullkomligt riktigt, att staten pensionerar sina
tjenstemän. Men att gå längre kan icke vara någon statens skyldig¬
het. Den nu ifrågakomna pensionen har redan år 1848 varit beviljad
åt fröknarne Aminoffs moder. Likvisst är att märka, att, då före-
funnos flera ömmande omständigheter än nu, emedan enkan Aminoff
då hade fem barn, som alla voro oförsörjda och i ekonomiskt be¬
tryck, men nu äro icke flera än tre af dem qvar. Jag hemställer
derföre, om det finnes skäl för att öfverflytta Öfverstinnan Aminoffs
pension på dessa hennes tre döttrar. För min del tror jag det icke.
Staten bör, såsom jag nyss nämnde, gifva pensioner åt sina tjenste¬
män, men icke åt dessas enkor och barn. Familjefadern måste ega
skyldighet att, så vidt möjligt är, och synnerligast då han har större
löne- eller andra inkomster, så sörja för sin familj, att dess med¬
lemmar efter hans död icke lida brist eller komma det allmänna till
last. Stateu får, enligt min tanke, icke vara någon fattigförsörjnings¬
anstalt, som staten alltid måste blifva, om han skall pensionera enkor
och barn efter aflidna tjenstemän. Till följd af denna princip vågar
jag yrka utslag å den nu ifrågavarande punkten.
Herr Fredenberg: Då Öfverste Aminoffs enka och otörsörjda
barn år 1848 erhöllo en årlig pension af 500 riksdaler banko, yttrade
Rikets Ständer i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t, att densamma bevil¬
jades dem -såsom en gärd af nationens aktning;; för den aflidne kri¬
garens minne.» Tretio år hafva sedan dess förflutit; och upptagna
som vi äro af detta lifvets mångahanda omsorger torde de flesta bland
oss, under vår långvariga fred, hafva förgätit detta vackra krigar-
minne från »våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid», som
den store finske skalden benämner det ödesdigra krigsår, då svensk
och finsk mandom sista gången tillsammans kämpade sina hårda stri¬
der mot den ryska öfvermakten. Jag har derföre förskaffat mig ett
litet utdrag af öfverste Aminoffs meritförteckning, hvilken varit mig
lätt att erhålla temligen fullständig och tillförlitlig, enär han efter
Finlands förlust, så kär fosterbygden än var för honom, likväl öfver-
flyttade till Sverige, emedan han icke kunde förlika sig med tanken
att blifva rysk undersåte, och han ingick då i svensk krigstjenst samt
placerades på Westmanlands regemente, som jag äfven haft äran till¬
höra.
Aminoff föddes 1788 i Finland och blef efter genomgåendet af
militärskolan i Hapaniemi 1806 fänrik vid Savolax lätta infanteri¬
regemente. Med detsamma bevistade han finska kriget 1808—1809
och deltog derunder i följande träffningar 1808: den 11 Mars
vid Läppevirta, den 15 i samma månad vid Jynkä. den 27 April
vid Revolax, der han tillhörde högra flygelns anfallskolonn, som ge¬
nombröt och sprängde general Garnaults division, den 27 Augusti vid
Alavo, der han var med i en af de två anfällskolonner, som tillbaka-
Torsdagen den 25 April, e. m. 3
kastade ryska högra flygeln och under fiendens mördande kartesch-
och handgevärseld med bajonetten genombröt densamma. Strax der¬
efter kämpade han i de tre dagars striderna den 31 Augusti vid
Kuortane, den 1 September vid Buona och den 2 September vid Sal-
mis, den 10 September vid Ylistaxo by, der han med sin pluton i
arriéregardet från gård till gård uppehöll den påträngande fienden,
och slutligen vid Orawais den 14 September, den blodigaste striden
under hela finska kriget, der han svårt sårades och måste föras till
sjukhuset i Brahestad. Omnämnd med beröm i de officiella rappor¬
terna, erhöll han efter slaget vid Orawais guldmedaljen för tapperhet
i fält. Tillfrisknad efter sin blessyr, deltog han 1809 med spillrorna
af finska armén i Westerbotten i striderna vid Degernus och Hörne-
fors. Med Westmanlands regemente, som han tillhörde sedan 1810,
deltog han i 1813—1814 årens krig och bevistade derunder striderna
vid JDessau, stormningen af Leipzig med arméns jägare, dagen efter
det stora slaget mot Napoleon, och vid Maestricht 1813 samt 1814
vid Tistedalselfven i Norge, der han å nyo hårdt sårades, och erhöll
lian då för sin tapperhet och utmärkta välförhållande Svärdsorden.
Under Sveriges sista krig deltog således Öfverste Aminoff i 15 större
och mindre träffningar, och detta torde vara vittnesbörd nog om, att den
tappre krigarens minne förtjenar att af svenska folket med aktning
och välvilja ihågkommas. Aminoff var en man af gammaldags tro
och heder, omtyckt af sina soldater och högt värderad af alla, som
med honom kommo i beröring, samt derjemte en insigtsfull och kun¬
nig militär, hvarpå han lemnat ett vackert bevis i den af honom för¬
fattade värdefulla historia om Savolaxbrigadens deltagande i finska
kriget 1808—1809. En rikt begåfvad, ännu lefvande svensk skald
uttryckte nationens aktning och saknad vid Aminoffs graf 1847 i eu
anslående och vacker dödsruna, deraf jag ber att få anföra blott
en vers:
-lian sofvel- nu. — O fosterland! ditt guld
diet kunde han i lifvet lätt umbära,
Men dig det tillhör dock ..... tillhör din ära
Att vara, blifva som en moder huld
Mot henne, som vid hjeltens sida vakat;
Som lidit har med honom och försakat,
Och först när hennes sorg och nöd Du har hugsvalat
En hedersskuld bland många Du betalat.»
1848 års Riksdag inlöste högsinnadt denna skuld till Aminoffs
efterlemnade fattiga enka och fem oförsörjda barn; och vågar jag
derför hoppas och tro, att 1878 års Riksdag, äfven nu »såsom en gärd
af nationens aktning för den aflidne krigarens minne» icke skall låta
hans Henne qvarlefvande fattiga och sjukliga döttrar lida nöd och
brist på gamla dagar, utan bevilja den af Kong], Maj:t åt dem be¬
gärda pensionen af 75Ö kronor.
Chefen för Kong! Landtförsvars-departementet Herr Statsrådet
Rosensvärd: Efter det anförande, som vi nyss hört, har jag föga
N:o 43.
Om pension åt
ajlidne Öfver¬
sten G. Ami¬
noffs tre dött¬
rar.
(Forts.)
N:o 43.
4
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension å>
aflidne Öfver¬
sten G. Ami¬
noffs tre dött¬
rar.
(Forts.)
att tillägga. Jag tror, att deri mer än tillräckligt motiverats den
proposition, som blifvit af Kongl. Maj:t bos Riksdagen framstäld der¬
om, att Öfverste Aminoffs tre efterlefvande fattiga döttrar måtte få
åtnjuta den lilla pension, som Öfverste Aminoffs enka i lifstiden inne¬
haft. Jag ber blott att såsom ett tillägg och fullständigande af hvad
den siste talaren yttrat, få uppläsa Rikets Ständers skrifvelse vid
1848 års riksdag, hvarigenom pensionen öfverlemnades till Öfverstin-
nan Aminoff. Denna skrifvelse lyder sålunda:
»Med förmälan, att Öfversten och Riddaren Gregorius Adolfsson
Aminoff, hvilken i Oktober månad nästlidne år såsom öfverbefälhafvare
på Carlstens fästning nära 60 år gammal slutat sin lefnad, under sin
verksamma krigarebana med utmärkelse deltagit så väl i sista finska
kriget som fälttågen i Norge ocli Tyskland samt derunder blifvit flera
gånger blesserad, har hos Rikets Ständer framställning blifvit gjord
om en årlig pension åt hans efterlefvande enka och fem omyndiga
barn, hvaraf fyra döttrar, hvilka icke egde någon annan tillgång för
att tryggas mot nöd och lefnadsbekymmer; och hafva Rikets Ständer
såsom en gärd af nationens aktning för Öfverste Aminoffs minne samt
med afseende å det ekonomiska betryck, hvaruti hans enka och omyn¬
diga barn sig befinna, å allmänna indragningsstaten uppfört en pen¬
sion af 500 R:dr, att af bemälda enka under hennes lifstid åtnjutas.»
Jag hyser samma förhoppning som den näst föregående talaren, att
1878 års Riksdag, icke mindre högsinnad än 184S års Ständer, bevil¬
jar den lilla pension nu blifvit begärd för Öfverste Aminoffs ännu
qvarlefvande trenne döttrar.
Herr O. B Olsson: Jag vill visst icke förneka, att icke aflidne
Öfverste Aminoff gjort fäderneslandet stora tjenster, men jag tror
också, att fosterlandet lönat honom derföre, då det först och främst
befordrat honom till öfverste, med hvilken befattning icke obetydliga
inkomster äro förenade samt 1848 års Riksdag sedermera åt hans
efterlemnade enka beviljat en pension af 750 kronor, eller som det
då hette, af 500 riksdaler banko årligen.
Nu har denna enka aflidit efter att af staten hafva i pension
uppburit närmare 22,000 kronor, och då kan man med skäl fråga,
om statens tacksamhet i detta fall skall sträcka sig längre än som
redan skett.
Om Öfverste Aminoffs döttrar gift sig och fått barn, hade man
må hända äfven väckt fråga om att Riksdagen jemväl skulle gifva
understöd åt dessa. Då nu Öfverste Aminoffs enka, åt hvilken pen¬
sionen beviljats, aflidit, tror jag statens skyldighet i detta fall också
kan anses hafva upphört. Oaktadt alla de vackra förtjenst^' om
fäderneslandet, som Öfverste Aminoff inlagt, anser jag dock, att Riks¬
dagen och fäderneslandet redan gäldat detta, och derföre kan jag
icke af detta skäl ändra min åsigt, att Stats-Utskottets hemställan i
denna punkt bör afslås, synnerligast som jag anser det vara origtigt
att, så att säga, göra staten till ett slags fattigförsörjningsanstalt,
hvilket den ju blir, om Riksdagen går in på att gifva pensioner åt
aflidne tjenstemäns, först enkor. och sedan barn. Detta tillhör, enligt
Torsdagen den 25 April, e. m.
5
N:o 43.
min tanke, i första hand kommunen, men alldeles icke staten. Det
är visserligen statens skyldighet att gifva pension åt de tjensteman,
som deraf gjort sig förtjente, men dermed anser jag också att statens
skyldighet bör upphöra. Jag fortfar i mitt yrkande om afslag å
punkten.
Herr Liss Olof Larsson: För min del instämmer jag i Ola
Bosson Olssons yrkande. Det låter visserligen vackert, då man kan
lägga sina ord så väl som min ärade granne till venster nyss gjorde,
men mig synes som om öfverste Aminoff endast fullgjort sin pligt
såsom krigare, och det är nog vackert; här talas dock så, som om
det vore någonting utomordentligt då så skedt. Eller är det måhända
icke hvarje krigares skyldighet att offra allt för att värna sitt foster¬
land? Jag medgifver att det kan vara något skäl till att en krigare
får pension, då han uppnått den ålder att han icke vidare kan sköta
sin tjenst, men äfven om jag vill gå in på att det någon gång kan
vara på sin plats att hans enka erhåller något understöd, så följer
deraf icke att äfven barnen skola understödjas af staten. Herr Stats¬
rådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet yttrade nyss att han
hoppades att 1878 års Riksdag skulle visa sig lika högsinnad som
1848 års Ständer varit, men jag ber deremot få erinra, att det icke
allenast är fråga om att vara lika högsinnad, utan frågan är att detta
års Riksdag skall visa sig ännu mera högsinnad och frikostig än 1848
Ständer voro. Om vi nemligen jemföra förhållandena nu med för¬
hållandena år 1848, skola vi finna att vid det tillfälle, då Riksdagen
så högsinnadt beviljade öfverste Aminoffs enka pension af statsmedel,
satt denna enka med fem omyndiga barn, hvaremot nu såväl enkan
som tvänne af barnen redan aflidit. Detta oaktadt har man ansett
nödigt att för de tre öfverlefvande begära samma belopp som man
förut ansett vara tillräckligt för öfverste Aminoffs enka med 5 barn.
Då numera icke flera än 3 återstå af de 6 personer som lefde
då pensionen faststäldes till 750 kronor, har jag för min del ansett
att man borde kunna sätta ned pensionsbeloppet, allra helst som jag
tycker att det skulle vara ett ganska egendomligt sätt att belöna
bevisade tjenster mot fosterlandet, om man gifver samma pension åt
enkan och 5 oförsörjda barn som sedermera åt barnen ensamt då
deras antal minskats till tre. Detta vore i sanning ett sätt att belöna,
som icke vore värdigt en sådan mans minne, som Öfverste Aminoffs,
hvarföre jag också, då man förut ansett 500 riksdaler banko årligen
i pension till hans enka och barn vara ett värdigt sätt att belöna
hans förtjenster, nu, då hans efterlefvandes antal minskats, föreslår
att vi sätta ned pensionen till det belopp Herr Ola Boson Olsson
föreslagit.
Herr Wieselgren: Jag måste medgifva att det är ganska svårt
att bemöta ett skål, sådant som det af den siste talaren anförda.
Han säger att den man, hvarom nu är fråga, icke gjort annat än sin
pligt och icke kan detta behöfva belönas? Han har icke gjort annat
än sin pligt, det är sant, men det oaktadt tror jag, att staten stun-
Om pension åt
aflidne öfver-
sten G. Ami¬
noffs tre dött¬
rar.
(Forts.)
N:o 43.
(5
Torsdagen den 25 April, e. in.
Om pension dt dom kan känna sig skyldig att belöna den, som icke gjort mera.
°Ami- 0rdet enei' nemligen, derom vill jag erinra den siste talaren, en
loff» tre dött- ganska uttänjbar betydelse; jag tror, att, om den ifrågavarande döde
rar. krigaren gjort långt mindre än hvad han gjort, så skulle man likväl
(Forts.) haft svårt att säga, att han icke gjort sin pligt. Då man emellertid
nu måste erkänna, att han gjort hvad hans pligt fordrat, på ett ut¬
märkt sätt, samt att vårt land haft heder af att ega bland sina söner
en man som såsom han vetat fylla sin pligt, tror jag skäl icke saknas
oss att gifva ett ytterligare erkännande deraf, om än ett sådant skulle
hafva gifvits honom derigenom att han i likhet med många andra
avancerat i tjensten.
Samme talare har också erinrat om hvad staten redan gjort för
hans enka. Jag skall då bedja att få tala om hvad som blifvit gjordt
för denna enka af dem, som varit vida fattigare än staten, nemligen
af hennes döttrar. Det hade sannerligen icke varit lätt för den öfver-
gifna enkan att reda sig med det lilla understöd staten gifvit henne,
om hon icke haft dessa döttrar, som oförtrutet uppoffrat sig för henne..
Ty, märken väl, mine Herrar! dessa döttrar hafva icke sutit i mak¬
lighet och ro och hjelpt till att tära det understöd staten lemna!
modren, utan de hafva arbetat och trälat för att göra modrens lif så
sorgfritt som stått i deras förmåga. Detta anser jag också vara
vackert och förtjena ett erkännande. Jag vill också påminna derom
att på den tid, då ifrågavarande döttrar voro unga och kraftiga och
egde förmåga att egna sig åt något arbete, som kunnat sätta dem i
bättre ställning, än den de nu innehafva, så var sådant snart sagd!
omöjligt. Vi måste komma i håg att vår tid har visat sig vida mera
ömsint mot de ogifta qvinnorna än den, då öfverste Aminoffs döttrar
voro unga. För dem stodo icke till buds de utvägar till försörjning,
som nyare tider öppnat för den ogifta oförsörjda qvinnan. De hafva
icke haft annan utväg att försörja sig, än att använda sina krafter
för andras Renande — jag tror mig icke träda granlagenheten för nära,
då jag, efter trovärdiga personers uppgifter vågar nämna, att dessa
qvinnor, snart sagdt, i tjenarinnors ställning släpat fram sitt lif. Jag
behöfver ju icke ingå i vidare detaljer för att ådagalägga rigtigheten
af detta yttrande. Men jag har dock ansett mig böra säga detta för
att skingra en föreställning, som måhända gjort sig gällande hos en
eller annan af Kammarens ledamöter, den, att man genom att bevilja
denna pension skulle bispringa personer som icke vårdat sig om att
på nyttigt sätt använda sin arbetskraft, medan de voro i besittning
af densamma.
Nu har visserligen en utväg för dem blifvit anvisad af en talare,
som gått rakt på saken, då han hänvisat dem att begagna sig af den
kommunala fattigvården. Men jag frågar, om det kan vara svenska
folket värdigt att till allmänna fattigvården hänvisa värdiga döttrar
till en fader, som på mången valplats klädt blodig skjorta för fädernes¬
landet och förvärfva! sig ett sådant namn i fäderneslandets krigs¬
historia, som öfverste Aminoffs?
Slutligen har man sagt att det icke vore lämpligt att kräfva
samma anslag för dessa hans tre nu lefvande döttrar som man förut
Torsdagen den 25 April, e. m.
7
N:o 43.
beviljat för deras moder och ytterligare två syskon. Jag ber blott
att dervid få göra den erinran att penningevärdets fall under årens
lopp redan utjemnat den anmärkta ojemnheten.
På dessa skäl ber jag att få instämma i yrkandet om bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Fred enberg: Eu talare på skånebänken yttrade nyss, att
man icke borde göra staten till någon slags fattigförsörjningsanstalt,
utan tillkommer det kommunerna att lemna beböfligt understöd. Utom
det för fosterlandet ovärdiga uti att hänvisa en så förtjent och ädel
mans behöfvande och sjukliga döttrar till fattigvården, ber jag att få
erinra den värde talaren om, att vi icke längre behöfva oroa oss öfver
att våra vackra krigiska minnen skola förorsaka staten några kän-
bara utgifter, ty med öfverste Aminoff försvann en bland de få ännu
lefvande krigarne från den buska ofredens sorgliga men ärofulla
dagar.
En annan talare på dalabänken yttrade att 1878 års Riksdag
skulle göra mera än 1848 års Ständer, om man nu, på sätt Utskottet
föreslagit, öfverfiyttade den till öfverste Aminoffs enka beviljade pen¬
sion af 750 kronor på hans nu qvarlefvande döttrar, men häremot
ber jag att få anföra att med tilltagande ålder och sjuklighet blir
behofvet af hjelp och understöd större än förut, emedan det då icke
faller sig så lätt som i yngre dagar, att genom biförtjenster bidraga
till sitt uppehälle. Af en brorson till aflidne öfverste Aminoff,
med hvilken jag häromdagen samtalade i denna fråga, hörde jag upp-
gifvas, att öfverste Aminoffs enka och döttrar hufvudsakligen uppe¬
hållit sig genom att emottaga skolgossar till inackordering och, såsom
jag nyss nämnde, ju äldre och sjukligare fröknarne Aminoff blifva,
desto svårare måste det för dem också vara att hemta sitt understöd
från denna inkomstkälla, hvarför det för dem kan vara väl behöflig!
och godt att hafva denna lilla hjelp af 750 kronor årligen såsom ett
kärt minne af den saknade fadern, den tappre önske krigaren. Under
sådana omständigheter och på de af mig förut anförda skäl anhåller
jag fortfarande om bifall till hvad Stats-Utskottet i denna punkt
föreslagit.
Herr Biesert: Ehuru jag icke vill försöka att lägga ett enda
ord till hvad den föregående talaren i sitt första yttrande i frågan så
varmt, högsinnad! och fosterländskt anfört, har det dock för mig varit
omöjligt att icke begära ordet, för att med honom instämma och
yrka bifall till hvad Utskottet i denna punkt föreslagit,
Öfver läggningen förklarades slutad. Efter det propositioner gifvits
enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan.
Om pension åt
ajlidne Öfver¬
sten G. Ami¬
noffs tre dött¬
rar.
(Forts.)
I punkten 8, som dernäst föredrogs, hade Utskottet tillstyrkt:
att den af Kong!. Maj:t för framlidne Öfverstelöjtnanten Gustaf
N o 43.
8
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension föl
ö/verstelöjt-
nanten G.
Törnebladhs
enka.
Törnebladhs enka, Brita Johanna Hedenblad, äskade årliga pension af
400 kronor måtte af Riksdagen beviljas.
Rörande denna hemställan, mot hvilken Herr Johannes Jonsson
inom Utskottet reserverat sig, anförde
Herr Sven Nilsson: Jag har vid detta betänkande icke fogat
någon reservation, och detta af det skäl att jag då skulle nödgats
reservera mig snart sagdt mot hvarje punkt af betänkandet. Detta
anmälde jag också i Utskottet och ansåg sedan öfverflödigt att aflemna
särskilda reservationer, helst mina åsigter härutinnan redan förut
torde vara för Kammaren tillräckligt kända. Jag anser nemligen, att
det skulle vara till stor fördel för såväl tjenstemännen sjelfva som för
Kongl. Maj:t och Riksdagen, om man här kunde slippa ifrån så grann¬
laga ämnen, som innehållas i nionde hufvudtiteln, helst sådan den nu
ser ut. För tjenstemännen i allmänhet skulle det otvifvelaktigt vara
bäst, om deras enkor och barn icke behöfde på detta sätt komma på tal
inom riksdagen, och för deras enkor och barn ändå angenämare slippa
obehagliga diskussioner om den afiidne maken eller fadern.
Endast vid denna riksdag hafva nya pensioner äskats till belopp
af icke mindre än omkring 70,000 kronor. Icke kan det heller vara
skäl att fortgå på det sättet, då man snart skall förvandla staten till
eu stor fattigvårdsanstalt, särskildt då omständigheterna äro sådana som
i det föreliggande fallet. Enligt min tanke kan det nemligen icke
anses vara i sin ordning att barn, som sjelfva sitta i mycket goda
ekonomiska omständigheter, låta sina föräldrar komma fram och under
åberopande af nöd och fattigdom klappa på statens dörr med begäran
om understöd. Den person, hvarom här är fråga, har tre söner, hvilka
alla äro väl försörjda genom höga aflöningar som de af staten upp¬
bära, Detta oaktadt hafva nu dessa söner kunnat tillåta sin moder
under åberopande af dessa skäl att vända sig till Kongl. Maj:t med
ansökan om en pension af 400 kronor. Så torde nog förhållandet
vara äfven i åtskilliga andra fäll, der pension begärts, som man ej
så noga känner, men detta af mig nu anförda exempel torde för till¬
fället vara tillräckligt bevisande, huru anhållan om pension missbrukas,
särdeles som åtminstone eu af de tre ifrågavarande sönerne torde
vara för de fleste af Kammarens ledamöter välbekant.
Nu säger man att meningen med dessa pensioner är att man
dervid skall uttrycka ett slags nationalbelöning emot den sökande
eller någon dess närmaste anförvandt för visade stora tjenster åt
fäderneslandet. Men då inträffar vanligen i första rummet, att, om den
sökande biflnner sig i den belägenhet, att han anser sig hafva gjort
sig förtjent af en sådan belöning, han har nog höga tankar om sig
sjelf eller, i annat fall, om den på hvilken han stöder ett sådant,
omdöme för sin ansökan, och derjemte inträffar, att de som inom
Kamrarne hafva inflytelserika förespråkare, som kunna hålla vackra
tal, få pension, under det andra, som kunna gjort sig deraf mera för-
tjenta och vara i lika stort behof, men icke hafva några dylika före¬
språkare, bli utan. Det vore derföre rättast, om man ville lemna de
Torsdagen den 25 April, e. m.
9
N:o 43.
vackra talen å sido och endast hålla fast vid en en gång faststäld
såsom vigtig ansedd princip; ty, mine Herrar, hvar skall det sluta, om
man endast af sensationsskäl beviljar pensioner åt den ene efter den
andre.
Man åberopar alltid som skäl, att desse män hafva gjort foster¬
landet stora fenster i en eller annan rigtning, men derom kunna ju
meningarne vara delade. Ett parti inom Riksdagen kan anse att en
person gjort fosterlandet stora tjenster och derföre bör hafva pension;
ett annat parti anser kanske tvärtom, och att en annan kan hafva gjort
fosterlandet lika stora eller större tjenster, och på det sättet skall
man nu i en offentlig diskussion slita tvisten, huruvida dessa hafva
gjort sig förtjenta deraf eller ej. Hvarhän skall detta leda? eller kan
detta vara lämpligt i en riksförsamling? Jag anser det derföre för
närvarande vara allt annat än väl bestäldt med hithörande förhål¬
landen, och tillåter mig derföre uttala den önskan att Regeringen
måtte med allvar taga saken om hand, för att söka åstadkomma eu
förändring till det bättre härutinnan, och är öfvertygad att det äfven
för Regeringen skulle vara välkommet att komma ifrån de obehagliga
diskussioner inom representationen, hvarmed det alltid måste vara
förenadt för att bland den mängd ansökningar om understöd, som till
Regeringen och Riksdagen inkomma, utvälja dem som kunna anses
vara mest förtjenta af behjertande.
Eu talare yttrade vid behandlingen af den föregående punkten
att det icke skulle vara Riksdagen värdigt att låta enka och barn
efter dem som klädt blodig skjorta för fäderneslandet fälla den kom¬
munala fattigvården till last. Men jag vill då fråga huru många af
gemene man som “klädt blodig skjorta för fäderneslandet1* hafva icke
i armod efterlemnat enka och barn, som kommunerna fått försörja.
Dessa hafva kommunerna hjelpt i sådana fall, då barnen icke varit i
sådana omständigheter att de kunnat försörja sina föräldrar. Hade de
dertill varit i tillfälle skulle de nog också fått sådan skyldighet sig
ålagd, men just här föreligger ett sådant fall då både Riksdagen och
kommunen kan hänvisa till fattigvård slagen.
Jag skall, af skäl som jag redan nämnt, icke inlåta mig på frågan
huru vida sökandens man gjort sig förtjent af någon nationalbelöning
eller ej, och jag vill icke heller vid det förhållandet att Kammaren
förmodligen i alla fäll nu, såsom många gånger förut, af ömhets- och
sensationsskäl bifaller Utskottets förslag, framställa något yrkande, men
jag har velat protestera emot det sätt, som nu i allmänhet vedertagits
vid beviljandet af pensioner.
Om pension
för Öfverste-
löjtnanten
G. Tömebladks
enka.
(Forts.)
Herr Granlund: Af betänkandet synes, att öfverstelöjtnant Törn¬
blad vid sin död uppnått en ålder af 94 år och att hans enka nu
ar 76 år gammal. Man kan deraf lätt förstå, med hvilka svårig¬
heter det måste hafva varit för henne förenadt att, sjelf kommen till
hög ålder, under eu lång följd af år och mindre goda ekonomiska för¬
hållanden vårda sin åldrige make, denne man som, efter hvad vi
veta, deltagit i alla Sveriges, senaste krig. Denna enka är nu, som
sagdt, 76 år gammal, hon är i små omständigheter, och den begärda
N:o 43,
10
Torsdagen den 25 April, e. in.
Om pension pensionen utgör icke mera än 400 kronor. Man sade vid behandlin-
jör öfverste- gen af <jen föregående punkten i betänkandet att det icke skulle vara
G Törnebladhs Riksdagen värdigt att utslå det der begärda beloppet åt 750 kronor;
enka. men ännu mindre värdigt Sveriges Riksdag vore det väl att afstå det
(Forts.) obetydliga belopp hvarom bär är fråga åt en så förtjent mans enka.
Här har äfven talats om att fru Törnebladh bar tre söner, bvilka väl
kunde försörja henne. Ja, mine Herrar, låtom oss komma i båg att
dessa tre söner äro aktningsvärda män, att fosterlandet, i hvars tjenst
de äro, bar beder af dem; och hvem har väl uppfostrat dem dertill,
om icke denna moder, för hvilken nu begäres en obetydlig pension.
Äfven detta anser jag innebära ett skäl för bifall och icke såsom
här framhållits för afslag till Utskottets hemställan. Jag anhåller om
bifall till den föredragna punkten.
Herr Lyttkens: Den näst föregående talaren yttrade ett ord
som i denna fråga är väl värdi att beakta. Han erinrade nemligen
att denna moder uppfostrat tre söner till duglige män i statens tjenst.
Då nu emellertid dessa tre söner, såsom det vill synas, icke kunna
underhålla sin moder, så anser jag vid detta förhållande det vara
statens pligt att träda emellan, på det icke modern till dessa tre söner
må lida nöd. Jag yrkar således bifall till Utskottets förslag, och detta
af det skäl att staten bör gifva denna moder hvad hennes tre söner
icke kunna gifva henne.
Herr Liss Olof Larsson: Jag kan icke rätt förstå, efter hvil¬
ken grund man egentligen anser att dessa nationalbelöningar, som
kallas pensioner, skola utgå. I föregående punkten föreslogs en pen¬
sion af 750 kronor åt döttrarne af en man, som varit med i våra
sista krig, men här föreslås endast 400 kronor åt enkan efter en annan
man, som likväl synes ha varit litet längre med än den förre, efter¬
som han vid sin död uppnått eu ålder af icke mindre än 94 år. Det
är sålunda litet svårt att komma underfund med den beräkningsgrund
man följt. Emellertid vill jag icke nu framställa något yrkande om
afslag, utan ber att få instämma med Herr Lyttkens. Den enka,
hvarom här är fråga, har tre söner, så vidt jag kurmat finna af adels¬
kalendern. Af dessa tre söner uppbär den ene af staten en lön af
4,200 kronor och dessutom 400 kronor i renskrifningspenningar. Den
andre är taxerad för en inkomst af 7,816 kronor och den tredje inne¬
har eu befattning, hvarmed är förenad en lön af 4,000 kronor jemte
fria husrum. Man skulle således kunna förutsätta att dessa söner,
som äfven jag medger äro dugtiga karlar, borde vara i stånd att för¬
sörja sin moder, då hon nu är 76 år gammal, men då sönerna oge-
neradt kunna låta sin moder begära understöd af staten, skall det icke
heller genera mig att låta henne få ett sådant understöd.
Herr Hedin: Jemte det jag härmed anhåller om bifall till Kongl.
Maj:ts af Stats-Utskottet tillstyrkta proposition, kan jag icke under¬
låta att till protokollet uttala en gensaga mot det obefogade klander,
som här af ett par ledamöter rigtats mot sönerne till den enka, för
Torsdagen den 25 April, e. m.
11
N:o 43.
hvilken pension här blifvit begärd. Det synes mig icke tillkomma
oss att sätta oss till domare öfver det sätt, hvarpå söner uppfylla sina
pligter mot sin moder.
Häruti instämde Herrar Östling och Lyth.
Om pension
för öfverste-
löjtnanten
G. Törnebladhs
enka.
(Forts.)
Herr Torp adi e: Jag är helt och hållet förekommen af den ärade
talaren på stockholmsbänken och vill nu endast instämma med ho¬
nom samt anhålla om bifall till Utskottets förslag.
Herr Fre den berg: Äfven jag är visserligen till stor del före¬
kommen af den ärade talaren på stockholmsbänken, men då jag nu
har ordet, ber jag dock, med anledning af Herr Lyttkens obefogade
yttrande, hvaremot jag inlägger min bestämda protest, få erinra att
aflidne öfverstelöjtnanten Törnebladhs tre söner alla äro aktningsvärda
män, hvilka helt visst icke vilja undandraga sig uppfyllandet af de
pligter, de hafva mot sin åldriga moder. Men denna moder är, såsom
Herrarnes af Utskottets betänkande finna, numera beröfvad sin syn¬
förmåga, och utan tvifvel skulle det för den gamla blinda vara en
ljusglimt i hennes långa, sorgliga mörker, om Riksdagen af aktning
för hennes mans, den gamle veteranens från finska kriget, minne ville
bevilja henne den nu föreslagna pensionen å 400 kronor. Visserligen
är detta lilla belopp icke på långt när tillräckligt att bereda henne
vård och underhåll, men som en gärd af erkännande åt en förtjent
mans minne vågar jag dock hoppas attfKammaren gerna skall be¬
vilja detsamma.
Herr C. F. Toll förenade sig med Herr Fredenberg.
Herr Lyttkens: Jag vet icke om jag rätt fattade den ärade ta¬
laren på stockholmsbänken, eller om icke i hans yttrande låg eu viss
grad af ironi. Jag inlät mig alldeles icke i mitt förra yttrande på
någon kritik af det sätt hvarpå sönerna till den moder, hvarom här är
fråga, uppfylla sin pligt mot henne. Jag yrkade bifall till Utskottets
förslag, just af det skäl att denna moder uppfostrat tre söner till dug¬
lige tjensteman och nu syntes vara i behof af understöd. Något annat
har jag icke yttrat.
Herr Hedin: Ingen inom denna Kammare diar rättighet att miss¬
tänka mig för att yttra mig med ironi i en sak, sådan som deri,
hvarom här är fråga.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll Kammaren
Utskottets hemställan.
Punkten 9.
Blef jemväl bifallen.
N:o 43.
12
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pensisn
för Fröken
Hilda von
Hohenhausen.
Punkten 10.
Sedan 1866 års Riksdag tilldelat afiidne f. d. Statsrådet General¬
majoren m. m. C. L. von Hohenhausens trenne döttrar Hilda, dåra
Hedvig Sofia och Constance Carolina Charlotta von Hohenhausen årlig
pension å allmänna indragsstaten till belopp af 300 kronor till hvar¬
dera, så hade fröken Hilda von Hohenhausen, under anförande att,
enär hennes båda systrar aflidit, Clara Hedvig Sofia för några år se¬
dan och Constance Carolina Charlotta den 28 sistlidne Oktober, det
henne beviljade understöd, hvithet förut, tillsammans med systrarnes
användt i gemensamt hushåll, någorlunda betryggade hennes uppehälle,
numera ej på långt när vore tillräckligt för de nödvändigaste lefnads-
behofvens fyllande, i underdånighet anhållit om nådig proposition till
Riksdagen om förhöjning med 300 kronor årligen å den henne förut
beviljade pension till enahanda belopp; och hade i anledning häraf
Kong!. Maj:t nu föreslagit Riksdagen, att den pension, till belopp af
300 kronor å allmänna indragningsstaten, som utgått till bemälda
Constance Carolina Charlotta von Hohenhausen, måtte öfverflyttas på
sökanden, att från och med november månad sistlidna år under hen¬
nes återstående lifstid åtnjutas.
Utskottet, som i förevarande punkt utlåtit sig öfver Kongl. Maj:ts
berörda nådiga framställning, hade hemstält:
att samma framställning måtte vinna Riksdagens bifall.
Efter det nämnda hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet på
begäran till
Herr O. B. Olsson, hvilken jemte Herrar Piss Olof Larsson, P.
O. Hörnfeldt, Jan Andersson, Jonas Andersson, J. E. Johansson och
Johannes Jonsson inom Utskottet anmält reservation mot samma hem¬
ställan, och som nu anförde:
Icke heller i fråga om denna punkt har jag kunnat biträda Ut¬
skottets tillstyrkande hemställan, och får här åberopa samma skäl,
som jag anförde vid behandlingen af 7:de punkten af detta betänkande,
att nemligen det icke är rätt att staten lemnar understöd åt tjenste-
männens efterlemnade barn. Särskilt beträffande den nu föredragna
punkten synes mig synnerliga skäl tala för afslag, då ju fadern till
den ifrågavarande dottern beklädt höga embeten i statens tjenst. Han
var nemligen dels generalbefälhafvare och dels chef för landtförsvars¬
departementet, och med de stora löner han derför uppbar borde han
enligt hvarje familjefaders pligt hafva kunnat af sina rundliga års¬
inkomster hopsparat så mycket att hans familj icke behöft anlita
vare sig staten eller kommunen om understöd. Men då nu så icke
är förhållandet, utan här i stället är fråga om pension åt den 3:dje
efterlefvande dottern till dubbelt belopp mot den från början henne
tilldelade, yrkar jag afslag å den föredragna punkten.
Torsdagen den 25 April, e. in.
13
N:o 43,
Chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet, Herr Statsrådet
Rosensvärd: Det torde vara mer än vanligt förlåtligt, om jag upp¬
träder till försvar för Kongl. Maj:ts förevarande proposition, då fadern
till den pensionstagare, hvarom här är fråga, beklädt det embete, som
jag för närvarande innehar. Jag medgifver att det möjligen skulle
kunna synas som om jag härvid talade i egen sak, men jag hoppas
till Gud att det aldrig skall blifva min efterträdares pligt att här
uppträda och tala för pension åt mina döttrar.
Riksdagen har redan år 1866 erkänt att fröknarna von Hohen-
hausen vore i behof af understöd och att de ärft ett sådant minne
efter sin fader, som borde berättiga dem till erhållande af pension.
De voro då tre i lifvet och dem beviljades en pension af 300 kronor
hvardera. En af dem afled för några år sedan och de båda öfriga
uppburo derefter 600 kronor. Nu är äfven fröken Hilda von Hohen-
hausens andra syster död och till följd deraf skulle af det ursprung¬
liga pensionsbeloppet ytterligare 300 kronor indragas. Men det är
lätt insedt att för en gammal och sjuklig qvinna äro 300 kronor ett
mycket mer otillräckligt belopp än 600 kronor, fördelade på henne
och eu hennes syster, alldenstund kostnaderna för bostad, vedbrand,
ljus och mera dylikt äro ungefär lika stora för henne ensam som för
dem båda tillsammans. Och då hon hunnit en långt framskriden
ålder och af tilltagande sjuklighet är urståndsatt att sjelf försörja sig,
synes mig billigheten fordra att hon hädanefter får komma i åtnjutande
af jemväl de 300 kronor, som hennes senast aflidna syster i lifstiden
uppburit. Kammaren har förut beviljat pension åt de få -— jag säger
få — enkor och oförsörjda döttrar efter afiidne förtjente män, för
hvilka Kongl. Maj:t begärt understöd; och jag hoppas derför att Kam¬
maren icke heller nu skall förvägra framlidne generalmajoren von Hohen-
hausens enda efterlefvande dotter att behålla den lilla pension oaf¬
kortad, som hon och hennes aflidna syster förut tillsammans innehaft.
Jag har icke något vidare att tillägga.
Öfverläggningen var slutad. Herr vice Talmannen gaf först pro¬
position på bifall till Utskottets förslag samt derefter på Herr O. B.
Olsons yrkande om utslag; och som den förra propositionen besvarades
med öfvervägande ja, hade alltså Utskottets hemställan blifvit bifallen.
Uti punkten 11 hade Utskottet tillstyrkt:
att Kongl. Maj:ts framställning om anvisande af pension å 1,800
kronor åt Intendenten f. d. Öfverstlöjtnanten m. m. Johan Fredrik
Flack måtte af Riksdagen bifallas.
Efter föredragning af denna punkt, vid hvilken Herrar Liss Olof
Larsson, O. B. Olsson och Johannes Jonsson inom Utskottet anfört
reservation under yrkande, att den ifrågavarande pensionen måtte ned¬
sättas till 1,000 kronor, yttrade
Herr O. B. Olsson: Äfven mot Utskottets utlåtande i denna
punkt har jag ansett mig böra afgifva reservation och vill nu för
Om j)elision
för Fröken
Hilda von
Hohenhausen.
(Forts.)
Om pension
för Intendenten
J. F. Flack.
N:o 43.
14
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension
för Intendenten
J. F. Flack.
(Forts.)
Kammaren i korthet angifva skälen dertill. Denne ifrågavarande
förrådsintendeut har, så vidt jag af Kongl. Maj:ts proposition kunnat
inhemta, aldrig innehaft denna sin tjenst på konstitutorial, utan endast
på förordnande. Dessutom vill jag upplysa Kammaren om att per¬
sonen i fråga af arméns pensionskassa åtnjuter en pension af 750
kronor, vid hvilket förhållande jag för min del anser det fullkomligt
rigtigt att från den nu begärda pensionen göres afdrag af det belopp,
som han sålunda från arméns pensionskassa innehar. Jag skall der¬
före framställa mitt yrkande så, att af den nu ifrågasatta pensionen
måtte beviljas allenast 1,050 kronor, då han ändock i sjelfva verket
kommer i åtnjutande af den pension, som nu är begärd, eller 1,800
kronor.
Chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet, Herr Statsrådet
Rosensvärd: Vi äro nu inne på ett helt annat uppslag af pensions¬
frågor; här är nemligen fråga om en tjenst, som skall indragas. Ge¬
nom Riksdagens beslut om inrättande af ett centralförråd på Karls¬
borg, har utredningsförrådet i Göteborg blifvit öfverflödigt och inten-
dentsbefattningen vid dervarande förråd skall således indragas. I sam¬
manhang dermed har Kongl. Arméförvaltningen föreslagit ,att Förråds-
intendenten Flach måtte blifva satt på indragningsstat med eu pen¬
sion, motsvarande den aflöning han nu såsom intendent åtnjuter, eller
1,800 kronor. Då han tillika, såsom född 1805, redan uppnått den
ålder, då han såsom civil tjensteman — i fall han hade haft denna
aflöning under samma vilkor som nuvarande civile tjensteman — skulle
fått behålla sin lön såsom pension, synes anspråket icke vara alltför
stort. Vidkommande den af en talare framhållna omständigheten att
han från sin föregående militärtjenst, som han dock lemnade redan
år 1858, således för 20 år sedan, uppbär en liten pension af 750 kro¬
nor, ber jag blott få anmärka, att om han qvarstått i tjensten såsom
militär, skulle han nu i pension hafva uppburit 2,240 kronor i stället
för 750. Hans inkomster, då han öfverflyttas på indragningsstat, blifva
således i allt fall icke öfverdrifna i förhållande till hans långa tjenste¬
tid. Alla dessa skäl synas mig tala för bifall till ifrågavarande punkt.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr vice Talmannen gaf pro¬
positioner så väl på bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick
som ock på det yrkande, Herr O. B. Olsson under öfverläggningen
framstält; och förklarade Herr vice Talmannen sig anse den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef be¬
gärd och företogs enligt en nu uppsatt, så lydande omröstningspropo-
sition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i ll:te punkten
af utlåtandet K:o 12 röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Torsdagen den 25 April, e. ro.
15
N:o 43.
Vinner Nej, har Kammaren beviljat ifrågavarande pensionen till
nedsatt belopp 1,050 kronor.
Voteringen utföll med 54 ja mot 103 nej; hvadan Kammaren be¬
sluta i enlighet med nej-propositionen.
Punkten 12.
Bifölls.
Punkten 13.
Mom. a), b) och c).
Biföllos.
Mom. d).
Utskottet hade föreslagit:
att Riksdagen måtte bevilja af Kongl. Maj:t äskad årlig pension
för Regementskommissarien, Majoren C. J. Schildt till belopp af 1,400
kronor.
Herr O. B. Olsson yttrade: Jag har visserligen icke reserverat
mig emot denna punkt, ehuru jag vid dess behandling inom Utskottet
motsatte mig pluralitetens mening. Men då Kammaren accepterat
mitt yrkande i fråga om ll:te punkten, så anser jag mig hafva skäl
att framställa enahanda yrkande här.
I afseende å Regementskommissarien Schildt, så har han redan
af arméns pensionskassa ett årligt understöd af 600 kronor. Nu har
Kongl. Maj:t begärt en pension af 1,400 kronor, och jag vill visst
icke bestrida Schildt denna pension. Men jag yrkar att från detta
belopp skall afräknas den summa, 600 kronor, som han uppbär ifrån
pensionskassan, och att Riksdagen således måtte anslå endast 800
kronor, hvilket belopp tillsammans med ofvanberörda 600 kronor så¬
ledes kommer att bilda en pension af 1,400 kronor.
Friherre Leijonhufvud: Jag ber att få fästa den föregående
talarens uppmärksamhet derpå att den pension af 600 kronor, som
Regementskommissarien Schildt redan är i åtnjutande af, utgår från
arméns pensionskassa och således alldeles icke af statsmedel, enär
denna kassa åstadkommits genom delegarnes egna tillskott. Och då
vi dessutom i dag på förmiddagen fäststält den princip, att frågor,
likartade med den förevarande, skola behandlas på helt annat sätt,
än nu af talaren ifrågasatts, så tycker jag att det vore inkonseqvent,
om vi nu afveke från den faststälda regeln, hvarföre jag anser, att den
ärade talarens yttrande icke bör föranleda någon förändring i hvad
Om pension
för Intendenten
J. F. Flack.
(Forts.)
Om pension
för Regements¬
kommissarien
(?. J. Schildt.
N:o 43.
16
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension
för Regements-
kommisarien
C. J. Schildt.
(Ports.)
Kongl. Maj:t föreslagit, och anhåller således om bifall till den Kongl.
propositionen.
Herr O. B. Olsson: Det förundrar mig, att den föregående ta¬
laren kunde påstå, att i fråga varande 600 kronor, dem Majoren
Schildt åtnjuter i pension från arméns pensionskassa, icke vore stats¬
medel. Så vidt jag kan förstå äro de medel, som erhållas från ar¬
méns pensionskassa att anse såsom statsmedel; och då Kammaren
nyss beviljat de af Kongl. Maj:t äskade belopp med 1,600 kronor till
i föregående punkter upptagna två regementskommissarier samt 1,400
kronor till den tredje, så kan jag icke inse hvarföre i fråga varande
regementskommissarie skulle erhålla mera än sina vederlikar. Åtmin¬
stone kan jag för min del icke gilla detta, utan yrkar fortfarande bi¬
fall till den yrkade nedsättningen med 600 kronor.
Friherre Leijonhufvud: Jag ber få upplysa den siste talaren
derom, att de medel, som utgå från arméns pensionskassa icke äro
statsmedel, äfven om nämnda kassa, för att kunna upprätthålla pen¬
sioneringen, fått understöd af staten; ty kassan är bildad af arméns
egna medel. Hvad särskild! Herr Schildt beträffar, så var han, som
är gammal i tjensten, sannolikt i åtnjutande af sin pension från kassan
redan innan staten började bidraga till fyllande af uppkomna brister
i berörda kassa. Således i hvad fall som helst är den pension han
åtnjuter från pensionskassan icke att betrakta som statsmedel.
Herr Grape instämde med friherre Leijonhufvud.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr vice Talmannen
propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan oförändrad och
dels på antagande af det förslag, som Herr O. B. Olsson framstält.
Den förra af dessa propositioner förklarade Herr vice Talmannen sig
anse vara med öfvervägande ja besvarad; men som votering begärdes,
skedde uppsättning, justering och anslag af en så lydande voterings¬
proposition :
“Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 13:de punkten
mom. d) af utlåtandet N:o 12, röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren beviljat ifrågavarande pension till
nedsatt belopp 800 kronor.“
Omröstningen försiggick och visade 71 ja mot 78 nej; i följd
hvaraf Kammaren fattat beslut enligt nej-propositionen.
Torsdagen den 25 April, e. in.
17 N:o 43.
Punkten 14:
Om pension
för Regements¬
läkaren
J. M. Lemchent
enka.
Utskottet hade tillstyrkt:
att den årliga pension å 400 kronor, som Kongl. Maj:t äskat för
regementsläkaren J. M. Lemchens enka Johanna Lovisa Lemchen, född
Söderström, måtte varda beviljad.
Enligt anteckning å utlåtandet, var reservation vid förevarande
punkt inom Utskottet anmäld af Herrar Piss Olof Larsson, P. O.
Hörnfeldt, Ola Bosson Olsson, Jan Andersson, Jonas Andersson, J. E.
Johansson, Johannes Jonsson och Ifvar Månsson.
Sedan föredragning skett af Utskottets hemställan, yttrade
Herr O. B. Olsson: Jag har för min del icke kunnat biträda
Utskottets tillstyrkande i nu föredragna punkt, då, enligt hvad i be¬
tänkandet upplyses, regementsläkaren Lemchens enka redan är be¬
rättigad till pension från arméns pensionskassa med 150 kronor och
från allmänna enke- och pupillkassan med 986 kronor eller tillsam¬
mans 1,136 kronor och således enligt min tanke icke är i behof af
den nu begärda pensionen. Då dessutom hennes man icke, såsom en
talare förut i dag yttrat, klädt blodig skjorta för fäderneslandet, finnes
icke heller häri något skäl för pensionens beviljande, om man i öfrigt
vill anse denna omständighet såsom särdeles betydande, hvilket jag
icke kan göra, då enkor och barn till de flesta, som klädt blodig
skjorta för fäderneslandet, icke i denna sin egenskap fått ett enda
öre af staten. Då emellertid, i hvad fall som helst, denna omstän¬
dighet här icke kan komma hvarken den afiidne eller enkan till godo,
och då enkan efter mitt förmenande är i ganska goda ekonomiska
omständigheter, nödgas jag för min del yrka afslag å Utskottets hem¬
ställan i denna punkt.
Herr Stråle: Jag får upprigtigt erkänna, att jag ogerna blandar
mig uti öfverläggningarne angående denna nionde hufvudtitel och i
det hänseende gerna instämmer med talaren på skånebänken, som
yttrade, att det egentligen var föga tillfredsställande för Kammaren
att inlåta sig på sådana detaljer som de föreliggande. I detta sär¬
skilda fall och särdeles med hänsyn till hvad den siste talaren yttrade,
ber jag dock få erinra om hvad Kongl. Maj:ts proposition innehåller
och äfven af Stats-Utskottet blifvit upprepadt, att numera afiidne
regementsläkaren Lemchen “med en sällspord uppoffring egnat tid och
krafter i mensklighetens tjenst och oupphörligt med råd och hjelp
beredvilligt bistått de arbetande och fattigare klasserna, som i honom
hade ej blott en välvillig läkare utan äfven en faderlig vän, färdig att
lindra plågorna, nöden och eländet, hvarhelst de träffades, dervid icke
sparande uppoffringar, stundom ej obetydliga, af egna medel. “ Det
kan ju hända, mine Herrar, att om han varit mindre välvillig och
mindre hjelpsam, han kunnat spara så mycket penningar, att enkan
Andra Kammarens Prot. 1878. N:o 43. 2
N:« 43.
18
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension nU icke varit i behof af det begärda understödet. I allt fall är det
f9r ett faktum, att flertalet menniskor äro klokare än att de “med säll-
J. ULmchens spord uppoffring egna tid och krafter i mensklighetens tjenst1', och
enka. vid sådant förhållande vill det synas åtminstone mig såsom snart sagdt
Forts.) ett underkännande af denna välvilja, som ty värr är så “sällspord",
att icke bifalla den af Kongl. Maj:t föreslagna pensionen. Visser¬
ligen är det sant, att den aflidne icke klädt blodig skjorta för fäder¬
neslandet, men det linnes, lyckligtvis, andra sätt att gagna fädernes¬
landet än detta. Huru svårt det än är att bedöma subjektiva saker
som denna, tror jag alltså, att det vore ett underkännande af dessa
vackra egenskaper att icke bifalla förslaget, och då jag för min del
gerna vill åt dem lemna ett erkännande, tillåter jag mig att begära
bifall till Kongl. Maj:ts af Utskottet tillstyrkta förslag.
Häruti instämde Herr Magerman.
Herr P. N. Bergström: Med anledning af den kännedom jag
haft om den bortgångne och hans familj anhåller jag vördsamt få in¬
stämma i Herr Stråles yttrande.
Grefve Sparre: Äfven jag tror, att Stats-Utskottet haft goda
skäl för att tillstyrka Kongl. Maj:ts proposition i detta fall. För hvar
och en, som vistats någon längre tid i Stockholm, har säkerligen rege¬
mentsläkaren Lemchens ädla och nitiska verksamhet varit känd, och
jag påminner mig, att för icke länge sedan, kort före hans död, det
regemente, han tillhörde, gaf ett offentligt erkännande af denna verk¬
samhet. Han var i ordets egentliga mening en menniskovän, han var
aldrig njugg på mödor eller sen att räcka den behöfvande en hjelp¬
sam hand, och jag tror, att Kammaren skulle gifva ett erkännande åt
dessa egenskaper genom att bifalla Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Ivar Månsson: Oaktadt de verkligen talande skäl som af
föregående talare anförts, tror jag dock icke att man i detta fall kan
bifalla hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Vi veta nemligen, att denna
enka har i pension från allmänna enke- och pupillkassan 986 kronor
och från arméns pensionskassa 150 kronor. I konseqvens med det
beslut Kammaren förut fattat, då den nedsatte det föreslagna be¬
loppet i förra voteringen med 600 kronor, tror jag icke, att man kan
bifalla hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Den ifrågavarande enkan har
nemligen redan förut ett årligt underhåll af 1,136 kronor, och då
detta belopp öfverstiger hvad många andra enkor i hennes ställning
hafva att lefva af, tror jag, om vi icke skola blifva öfverhopade af
många sådana ansökningar, att det är skäl att i detta fall afslå den
Kongl. propositionen. Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan i före¬
varande fall.
Grefve Sparre: Om denna ansökning inkommit genom enskild
motionär skulle jag instämt med den siste talaren, men när Kongl.
Maj:t funnit saken så behjertansvärd, att han inkommit med proposi-
19
Torsdagen den 25 April, e. m.
N:o 43.
tion derom, brukar Kammaren vanligen fästa något afseende vid en Om pension
sådan begäran. Det bör icke förbises, att om ifrågavarande enka J°r Regemen,s*
bär någon pension förut, så är hon också 72 år gammal, och den läkTen /• M-
som aldrig så litet känner till omkostnaderna för en persons i hennes “Tuba™
ställning lifsuppehälle vid 72 år med det biträde som dervid behöfves, (Forts.)
han skall äfven finna, att den föreslagna summan icke är för stor,
likasom den icke kan komma att i många år tynga på statskassan.
Herr Hörnfeldt: Herr Talman! Mine Herrar! Äfven jag har
inom Utskottet icke kunnat biträda Utskottets förslag i afseende på
pension till aflidne regementsläkaren Lemchens enka och detta huf¬
vudsakligen på de skäl, som här redan blifvit antydda af åtskillige
talare.
Då man skall tilldela pension åt förtjente mäns enkor, bör det
ske i sådana fall, och under sådana förhållanden, då den efterlemnade
enkan befinner sig i verklig nöd. Här åter kan man icke säga, att
enkan är i verklig nöd, ty, såsom redan blifvit upplyst, har hon 1,136
kronor pension dels från arméns pensionskassa och dels från all¬
männa enke- och pupillkassan. Under sådana förhållanden föreställer
jag mig, att det skulle vara rätt besynnerligt, om staten skulle träda
emellan med ytterligare pension, då vi se, att det lins andra enkor,
som af Kongl. Maj:t föreslagits till erhållande af pensioner, men dessa
pensioners belopp blifvit tilltagna i väsentligen mindre mån än denna
och utan fäst afseende derpå, huruvida de haft andra pensioner från
allmänna eller enskilda kassor. Utan att vilja underkänna regements¬
läkaren Lemchens förtjenster i lifstiden tror jag dessutom, att, om
någon borde tillse, att hans enka skulle komma i åtnjutande af större
pension än hon för närvarande har, det i främsta rummet borde vara
det samhälle, inom hvilket den aflidne i lifstiden verkat; och jag är
öfvertygad om, att, om enkan vändt sig till Stockholms stadsfullmäk¬
tige med en dylik begäran, hon skulle kommit i åtnjutande af eu
ännu större pension än den Kongl. Maj:t nu för henne begärt af
Riksdagen.
Efter mitt förmenande äro således goda skäl för handen för att
icke bifalla hvad Kongl. Maj:t här begärt och Utskottet tillstyrkt,
hvarföre jag tillåter mig yrka utslag å Utskottets hemställan i före¬
varande punkt.
Herr Johannes Jonsson instämde i Herr Hörnfeldts yttrande.
Herr Liss Olof Larsson: Jag skall för min del yrka afslag å
Utskottets betänkande.
Såsom redan af föregående talare är påpekadt, är här fråga om
att af statsmedel pensionera en enka, som redan nu uppbär tillsam-
manlagdt 1,136 kronor i pension från tvenne olika håll. Jag måste
derföre ännu en gång uttala min obekantskap om, efter hvilka grun¬
der man här tilldelar pensioner åt enkor och barn. I denna punkt
är, som sagdt, fråga om att gifva en pension af 400 kronor åt en
72-årig enka, som redan förut har en pension af 1,136 kronor; i 7
N:o 43.
20
Torsdagen den 25 April. e. m.
Om pension
för Regements¬
läkaren J. M.
Lemchens
enka.
(Forts.)
punkten af samma betänkande var det fråga om att med 750 kronor
pensionera tre ogifta fruntimmer och i 10 punkten föreslår Utskottet
en pension af 600 kronor likaledes åt en ogift qvinsperson. För min
del skulle jag tro att man på goda grunder skulle kunna afslå Kongl.
Maj:ts proposition i denna punkt, och att den ifrågavarande enkan
skulle ganska väl kunna reda sig med det pensionsbelopp hon redan
uppbär; men jag anser att det föga lönar mödan att numera yrka på
nedsättning af begärda pensionsbelopp, vare sig åt enkor eller flickor,
ty det ser nästan ut som om Andra Kammaren i en hast blifvit lika
svag för ogifta fruntimmer nu som Första Kammaren varit det förut;
nu synes det som om äfven denna Kammare, hvilken förr vanligtvis
afslagit fruntimmerspensioner, skulle vilja understödja alla ogifta, blott
de anmäla sig till pensions erhållande, men gifta de sig, då är det
slut med välviljan och pensionen.
Jag yrkar, såsom jag redan nämnt, afslag å denna punkt.
Herr Stråle: Jag måste bedja Kammaren om öfverseende för
det jag ännu en gång tager till ordet i denna fråga, i synnerhet som
frågan är af den beskaffenhet, att den måste bero på det subjektiva
tycket. Men jag måste besvara de tre föregående talare, som åbero¬
pat, såsom skäl för afslag på denna punkt, hvad ifrågavarande enka
i pension redan nu uppbär dels från arméns pensionskassa och dels
från allmänna enke- och pupillkassan. De belopp, hon från dessa
båda inrättningar uppbär, tror jag icke vi få inblanda i denna fråga,
ty dessa belopp är o sådana, som den aflidne i lifstiden sjelf skattat
till, och de hafva således icke att skaffa med frågan om beviljande af
pension från allmänna indragningsstaten.
En talare från Norrland ansåg, att den kommun, inom hvilken
regementsläkaren Lemchen i lifstiden verkat, skulle vilja bidraga med
pension åt hans efterlemnade enka. Jag ber att häremot få åberopa
Kongl. Maj:ts proposition, som säger, att Lemchen ådagalagt en för
det allmänna gagnande verksamhet och att han oförtrutet arbetat i
den frivilliga militära sjukvårdens tjenst; men der finnes icke med
ett enda ord vidrördt, att han särskildt för Stockholms kommun ut-
öfvat någon verksamhet; och då jag antager, att den ärade utskotts-
ledamoten genomläst Kongl. Maj:ts proposition, förefaller det mig,
som om han icke bort framkomma med ett dylikt påstående.
För öfrigt vill jag endast tillägga det, att de herrar, som så
ifrigt motsätta sig beviljandet af denna pension, må lägga handen på
hjertat och svara på, huruvida deras enkor en gång skola kunna åbe¬
ropa den förtjensten, att deras män, i likhet med regementsläkaren
Lemchen, med sällspord uppoffring egnat tid och krafter i mensk-
lighetens tjenst och oupphörligt med råd och hjelp beredvilligt bistått
de arbetande och fattigare klasserna. För min del kan jag det icke
och vid sådant förhållande tillåter jag mig att vördsamt hemställa,
om icke Kammaren vill finna skäligt att bevilja den ifrågavarande
pensionen.
Jag yrkar fortfarande bifall till den Kongl. propositionen.
Torsdagen den 25 April, e. m.
21
N:o 43.
Chef eu för Kongl. Landtförsvarsdepartementet, Herr Statsrådet 0m pension
Rosensvärd: Afiidne regementsläkaren Lemchens förtjenster hafva
varit temiigen allmänt kända inom det samhälle och de kretsar der Lemchens
han verkat, och på den ansökan om pension, som hans efterlemnade enka.
enka gjort, har Kongl. Maj:t ansett sig icke kunna svara på annat (Forts.)
sätt än genom att, med erkännande af Lemchens sällspordt uppoff¬
rande verksamhet, framlägga hennes begäran inför Riksdagen.
Man har nämnt att en viss inkonseqvens förefunnes i de Kongl.
propositioner, som förekomma under den hufvudtitel hvilken nu före¬
ligger till behandling. Hvad beträffar de af dessa propositioner, som
härleda sig från riksstatens fjerde hufvudtitel, så förekommer här be¬
gäran om pensioner åt två enkor till ett belopp af 400 kronor åt
hvardera. Härutinnan tror jag icke förefinnas någon inkonseqvens,
åtminstone icke af sådan beskaffenhet, att den bör hindra Kammaren
att bevilja hvad Kongl. Maj:t i detta afseende begärt.
Jag ber äfven få upptaga eu anann anmärkning, som blifvit fram-
stäld mot den begärda pensionen, nemligen att ifrågavarande enka
genom andra pensioner, som hennes numera afiidne man i lifstiden
beredt henne, icke skulle vara i så nödstäld belägenhet, att hon
egentligen behöfde den pension hvarom nu är fråga. I detta hän¬
seende ber jag få erinra om, hvad redan blifvit åberopadt, att denna
enka redan uppnått en ålder af öfver 72 år, hvartill kommer, såsom
äfven den Kongl. propositionen upplyser, den ömmande omständig¬
heten, att hon lider af obotlig ögonsjukdom af den art, att hennes
synförmåga snart kan alldeles förloras. En 72 års gammal enka, som
är nästan blind, behöfver naturligtvis omvårdnad, och om hon, såsom
ett erkännande af hennes mans framstående förtjenster i den rigtning
honom ålåg att verka, af Riksdagen skulle hugnas med en årlig pen¬
sion af 400 kronor, så tror jag att detta hör till sådana undantags¬
fall, som icke i allmänhet lemna något stort prejudikat efter sig.
Jag hemställer alltså om bifall till Kongl. Maj:ts proposition i
denna del.
Öfverläggningen var slutad. Herr vice Talmannen framstälde
propositioner, enligt de yrkanden som förekommit, så väl på bifall
som afslag, och förklarade sig anse röstöfvervigt föreffnnas för den
förra meningen. Yotering begärdes, i anledning hvaraf en omröst-
ningsproposition af följande lydelse blef uppsatt, justerad och anslagen:
“Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 14:de punkten
af Utlåtandet N:o 12, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.
N:o 43.
22
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension
för Kammar-
drängen W.
Lundqvist.
Voteringen, i vanlig ordning verkstäld, utföll med 61 ja mot 93
nej; varande således Utskottets hemställan afslagen.
Punkterna 15 och 16.
Bif öllos.
I punkten 17 hade Utskottet hemstält:
att Riksdagen måtte bevilja den af Kongl. Maj:t för Kammar¬
drängen hos Förvaltningen af sjöärendena Wilhelm Lundqvist äskade
årliga pension af 450 kronor.
Beträffande denna hemställan anförde
Herr O. B. Olsson, hvilken inom Utskottet reserverat sig mot
samma hemställan: Den här i fråga varande kammardrängen är endast
femtio år gammal och har blott i sexton år innehaft förordnande så¬
som kammardräng. Han har således långt ifrån, hvarken i afseende
på tjenstetid eller ålder, uppfylt de vilkor som fordras för att komma
i åtnjutande af pension. Jag vill icke tala om drängar som lång tid
tjenat jordbrukare; ty detta har naturligtvis ingen anklang; men jag
skall i stället be att få erinra att arbetare i industriens tjenst, som
under en lång följd af år arbetat under samma husbonde och vid
samma fabrik eller inrättning och sålunda i sin mån tjenat både den
enskilda och det[!fallmänna, men detta oaktadt, när arbetskrafterna
svika, icke erhålla något understöd hvarken från staten eller kom¬
munen, utan af denna senare endast i form af fattigunderstöd, om
behof deraf förefinnes.
Jag kan derför icke föreställa mig, att en person i den sam¬
hällsställning som den ifrågavarande kammardrängen och som endast
en relativt mindre tid har varit i statens tjenst, kan hafva befogadt
anspråk på en så stor pension, som för honom blifvit begärd, utan
bör nöja sig med något mindre.
Jag vill således icke yrka rent afslag å det äskade pensionsbe¬
loppet, men yrkar deremot dess nedsättande till 300 kronor.
Chefen för Kongl. Sjöförsvarsdepartementet, Herr Statsrådet Fri¬
herre von Otter: Jag ber att få fästa den föregående talarens upp¬
märksamhet derpå, att dessa 450 kronor måste utgå till den ifråga¬
varande kammardrängen antingen i form af pension eller ock i form
af lön. Han har förordnande på en tjenst, men kan i följd af sjuk¬
dom icke upprätthålla densamma. Enligt hittills gällande bestämmel¬
ser eger han rätt att under sjukdom uppbära 3/4 af sin lön. Denna
utgör 600 kronor, och han eger sålunda att uppbära 450 kronor.
Här är det således icke fråga derom, huruvida denne person skall
eller icke skall hafva vissa inkomster, utan frågan gäller, huruvida
den sjuke skall bibehållas vid innehafvande tjenst och Marinförvalt¬
ningens expensanslag bestrida den ökade utgift, som erfordras för att
Torsdagen den 25 April, e. m.
23
N:o 43.
hålla vikarie eller den sjuke skall kunna afskedas med pension, och
tjensten besättas med annan person.
Vidare anfördes icke. Sedan propositioner gifvits ej mindre på
bifall till Utskottets hemställan än jemväl på Herr O. B. Olssons
yrkande, biföll Kammaren Utskottets hemställan.
Om pension
för Kammar¬
dräng an W.
Lundqvist.
(Forts.)
Punkten 18.
Bifölls.
Punkten 19.
Lades till handlingarne.
Punkten 20. 0m p*™'™
för Professo-
■ ren J
Med anledning af Landtbruksakademiens framställning om bere- Arrhenius.
dande af rätt till pension på allmänna indragnigsstaten för dess sekre¬
terare, Professoren m. m. Johan Peter Arrhenius, hade Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen, att Professoren Arrhenius måtte från och med
månaden näst efter den, då han från sekreterarebefattningen hos aka¬
demien afginge, å allmänna indragningsstaten ^uppbära årlig pension
till belopp af 4,800 kronor.
I sammanhang med pröfning af denna fråga hade Utskottet till
handläggning förehaft dels en af Herr Carl Bibbing inom Första
Kammaren väckt motion (N:o 82) och dels en af Herr Jöns Rundbäck
inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 75), uti hvilka hemstälts,
att den af Kongl. Maj:t för Arrhenius föreslagna pension måtte höjas
till 6,000 kronor.
Och hade Utskottet, i anledning af nämnda framställningar, hem¬
stält :
“att Landtbruksakademiens Sekreterare, Professoren Johan Peter
Arrhenius må från och med månaden näst efter den, då han från
sekreterarebefattningen hos akademien afgår, å allmänna indragnings-
staten uppbära årlig pension till belopp af 4,800 kronor.
Efter uppläsning häraf lemnades ordet på begäran till
Herr Jöns Rundbäck, som anförde: Jag måste beklaga, att
Stats-Utskottet icke ansett sig kunna gå min vänliga och vördsamma
önskan till mötes samt tillstyrka den af mig ifrågasatta förhöjningen
i pensionen för Landtbruksakademiens sekreterare, Professor Arrhenius,
till ett belopp motsvarande hans lön. Någon annan anledning härtill
kan jag icke se, än att Utskottet stödt sig på grundsatsen att afseende
icke bör fästas på framställningar af dylik art, som icke pröfvats af
Kongl. Maj:t, utan endast äro gjorda af enskilda motionärer. Jag
vill härvid endast i förbigående påpeka, att Utskottets stödjepunkt i
N:o 43.
24
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension
för Professo-
rtn J. P,
Arrhenius.
(Forts.)
detta fall icke är fullt hållbar, emedan fråga om Professoren Arrhenii
pensionering verkligen af Kongl. Maj:t blifvit framlagd till Riksdagen.
Stats-Utskottet har emellertid icke ingått i någon slags pröfning
af saken. Måhända kan jag sjelf till någon del vara orsaken härtill,
då jag affattat min motion synnerligt kort, anseende det till fyllest
att hänvisa till hvad i ämnet förekommer i den Kongl. propositionen
samt hysande den tron, att Stats-Utskottet har sig väl bekant Professor
Arrhenii utmärkta förtjenster om Sveriges landtmannanäringar. Då
emellertid, såsom sagdt, den korthet hvari jag affattat motionen kan
vara en af anledningarne hvarför den blifvit afslagen, må Kammaren
tillåta mig att nu något närmare få motivera densamma, hvarvid jag
tror mig kunna visa, att de förtjenster på grund af hvilka jag begärt
pensionsförhöjningen, verkligen äro till finnandes, på samma gång jag
hoppas att Kammaren då efter noggrann och upplyst pröfning skall
rinna denna min begäran berättigad.
Jag ber då, innan jag inlåter mig på ämnet om Professor Arrhenii
förtjenster, att få hålla mig till några data, som förekomma så
väl i Kongl. Maj:ts proposition som Stats-Utskottets utlåtande. Deraf
inhemtas, att Professor Arrhenius är född år 1811 — han har således
inträdt eller inträder snart i sitt 67:de år — samt att han i 38 år
varit anstäld i statens tjenst. Enligt gällande, i det uti utlåtandet
åberopade Kongl. brefvet af den 20 November 1823 angifna grunder
är hvarje civil tjensteman efter uppnådda 65 lefnads- och 40 tjensteär
berättigad att afgå med hela lönen såsom pension. Nu utgör lönen
för landtbruksakademiens sekreterare 6,000 kronor, och jag kan ej
rätt fatta hvarföre i fråga om pension för honom skall göras undan¬
tag från hvad som medgifves alla andra civile tjenstemän. Det är
väl sant, att Professor Arrhenius icke har delaktighetsrätt i civilsta¬
tens pensionskassa. Men detta utgör icke något skäl — i fall han
eljest gjort sig förtjent af pension — att beröfva honom en förmån, som
tillkommer öfriga civile tjenstemän. En professor vid en akademi,
t. ex., som tager afsked vid uppnådda 65 år, eger att uppbära hela
sin lön i pension.
Men om man också icke vill beräkna Professor Arrhenii pension
efter de hittills gällande grunderna för pensionering, utan framhåller
att numera, etter den nya löneregleringen, andra grunder gälla för
tjenstemännen i detta afseende, så går detta mycket väl för sig. Äf¬
ven med tillämpningen af dessa nya grunder skall jag visa, att Pro¬
fessor Arrhenius, om han ock erhölle hela sin lön i pension, icke finge
mera än honom rättvisligen borde tillkomma. Utom dessa 6,000 kro¬
nor i årlig lön, njuter lian nemligeu förmånen af boställsvåning och
vedbrand. För den förra är han uppskattad till en inkomst af 1,500
kronor. Hans löneinkomster såsom innehafvare af en statens tjenst
uppgå alltså till 7,500 kronor. Enligt mitt förslag skulle han således,
äfven med tillämpning af de nya pensioneringsgrunderna, icke få mera
än 80 procent af innehafvande inkomst i pension. Jag hemställer då
huruvida icke, äfven om saken endast betraktas ur denna synpunkt,
rättvisa, för att icke säga billighet, talar till förmån för min fram¬
ställning.
Torsdagen den 25 April, e. m.
25
N:o 43.
Härtill komma ytterligare de utmärkta tjenster, som Professor
Arrhenius gjort sitt land, synnerligen genom sin skriftställareverksam¬
het, om hvilken jag ber att särskildt få nämna några ord.
Jag vill förbigå alla de afhandlingar och arbeten, som Professor
Arrhenius utgifvit af rent vetenskapligt innehåll, jag vill endast påvisa
några af de skrifter han utgifvit, hvilka röra landtbruket och som
utan tvifvel hafva i sin mån högst väsentligt bidragit till svenska
landtbrukets lyftning och höjande på senare tid.
Först och främst ber jag då få omtala, att han under en lång
tid från 1840 till inpå 1850-talet redigerade “Tidskrift för landthus¬
hållning och nationalekonomi'4, som var i sitt slag utmärkt och som
efterföljdes af “Landtbruksakademiens tidskrift". Vidare har han
utgifvit icke mindre än fem berättelser om laudtbruksmöten här i
landet. Han har utgifvit ett arbete om vexelbrukets grunder som var
så beskaffad^ att hushållningsällskapen ansågo detta arbete icke
blifva tillräckligt spridt genom den af honom utgifna boken, utan
blef det intaget äfven i de flesta hushållningssällskaps tidskrifter,
hvilket naturligtvis gjorde att sjelfva boken ej fick den afgång den
annars skulle hafva haft. — Professor Arrhenius har vidare utgifvit en så
kallad landtbrukspraktika, som blifvit använd såsom lärobok vid landets
landtbruksskolor och jemväl öfversatts ej mindre till finska än äfven
till större delen till ryska språket. — Vidare har Professor Arrhenius
utgifvit “Handbok i svenska jordbruket", för hvilket arbete han erhöll
Landtbruksakademiens stora guldmedalj. Det är utan tvifvel ett arbete
af den beskaffenhet, att knappast något land kali uppvisa ett arbete
af denna art, så gediget och utmärkt. Han har vidare utgifvit flera
årgångar landtbrukskalendrar, delvis äfven öfversätta på norska, samt
om nordens nyttiga svampar, likaledes öfverförd till så väl norska
som danska språken.
Detta eu del af hans större arbeten. Af smärre skrifter har han
utgifvit icke mindre än 18, bland hvilka jag tillåter mig särskildt på¬
peka afhandlingen om husdjurens utfodring under missväxtår. Denna
utkom under nöd- och missväxtåret 1868, och jag tror mig känna
samt har äfven hört det från många håll vitsordas, att genom detta
lilla arbete måhända räddades flera hundra tusentals riksdaler, i det
derigenom lemnades anvisning å åtskilliga för kreaturen lämpliga
näringsämnen, hvarigenom mången fick behålla kreatur som han annars
måst nedslagta. En sådan småsak kan, i rätta stunden, göra oberäk¬
nelig nytta, och det har varit en af Herr Professor Arrhenius’ stora
förtjenster, att han påaktat jordbrukets kraf och alltid varit färdig
att afhjelpa ett ondt i den stund det visat sig och botemedel varit
af behofvet påkalladt. Vidare har Professor Arrhenius utgifvit en hel
mängd andra skrifter och afhandlingar i landtbruket, som jag nu icke
vill uppräkna; endast det ber jag få tillägga, att hans arbeten blifvit
öfversätta på icke mindre än 7 olika språk, och öfverallt hafva de
vunnit det amplaste erkännande.
Utom denna Professor Arrhenius’ skriftställareverksamhet och hans
ovanliga förmåga att kunna popularisera sina skrifter, att göra dem
njutbara och åtkomliga för den mindre kunnige, en förmåga som han
Om pension
för Professo
ren J. P.
Arrhenius.
(Forts.)
N:o 43.
26
Toradagen den 25 April, e. m.
Om pension
för Professo¬
ren J. P.
Arrhenius.
(Forts.)
besuttit mer än de flesta andra författare — utom denna hans verk¬
samhet och i sanning förvånande populariseringsförmåga, hvilken jag
tror att alla landtbrukare skola kunna vitsorda, synnerligast vid jem¬
förelse med andra måhända mera lärda in- eller utländska arbeten
med dess ofta för den mindre lärde ofattliga termer och uttryck, har
genom hans medverkan många till landtbrukets upphjelpande högeli¬
gen nyttiga åtgöranden kommit till stånd, som måhända annars ute-
blifvit. Han har sålunda kraftigt bidragit till boskapsskötselns och
mejerihandteringens höjande, och det har kommit så långt — hvad
man för tio år sedan icke ansåg möjligt — att svenska mejeriproduk¬
ter intagit första rummet i den engelska marknaden. Ja, dessa våra
produkter hafva numera vunnit en sådan uppmärksamhet, att ett så¬
dant land som Holland i år lärer hitsända en deputation för att taga
reda på huru denna handtering bär bedrifves. Detta är i sanning vackert
och rekommenderande. Vårt land, som för tio år sedan ej förmådde
frambringa en enda i utlandet säljbar mejerivara, har nu redan kom¬
mit så långt, att dessa varor äro högst begärliga på den utländska
marknaden.
Tänker man vidare på våra landtbruksmöten, huru de svält ut
och antagit proportioner, hvarom vi förr ej hade någon föreställning,
så måste man ock hufvudsakligen tillägga Professor Arrhenius förtjen-
sten häraf, ty han har verkligen äfven på detta område varit out¬
tröttlig.
Man kan således mycket väl säga om Professor Arrhenius hvad
som står yttradt i Kongl. Maj:ts proposition, nemligen att “han genom
sin mångåriga, nitiska och fruktbringande verksamhet i det allmännas
tjenst till väsentlig del bidragit till den lyftning af svenska jordbruket
och boskapsskötseln, som dessa under de senaste decennierna vunnit,
och derigenom gjort sig förtjent af samtidens erkänsla och tacksamhet. “
Mine Herrar! detta är eu sanning, som jag tror att Sveriges landt¬
brukare icke kunna jäfva, och jag hoppas, att, då Professor Arrhenius
vunnit erkänsla och tacksamhet äfven utom vårt land, han äfven skall
vinna det inom oss. Vidare säges det i den Kongl. propositionen, att
Professor Arrhenius “verkat på ett särdeles förtjenstfullt sätt, hvarom
omdömet vore enhälligt ej mindre i Sverige, än äfven i dess grann-
länder“, och jag ber att i detta afseende få uppläsa ett intyg, som
jag genom en vän efter mycket bemödande lyckats att förskaffa mig.
Det är eu skrifvelse från jordbruksexpeditionen i kejserliga senaten
för Finland till Professor Arrhenius, daterad Helsingfors den 19
Februari 1878 och lyder sålunda:
“Den finska talande delen af Finlands jordbrukande befolkning
har länge saknat en lämplig handbok i landtbruket. Denna brist är
numera afhjelpt genom en med understöd af allmänna medel verkstäld
öfversättning till finskan af Herr Professorns så förtjenstfulla lärobok
i landtbruket. Jemte det jag tager mig friheten till Herr Professorn
öfverlemna ett exemplar af den finska öfversättningen såsom ett minne
från ett land, der Herr Professorns namn redan är så aktadt och
äradt, har jag äran teckna etc.“ Det är den finska senaten, som om¬
talar, att ett af Professor Arrhenius utgifvet arbete blifvit med under-
Torsdagen den 25 April, e. m.
27
N:o 43.
stöd af statsmedel öfversatt på finska språket, och då vi veta, att det 0m pension
finnes så få svenska arbeten som äro öfversätta på finska språket f°r P™fe*s°-
och vi för kort tid sedan anslagit medel för beredande af undervisning Arrhenius.
åt den finska talande befolkningen i Haparanda, kan det icke vara (Forts.)
annat än ganska.godt att hafva en sådan förtjenstfull bok på finska
språket för att af denna befolkning läsas. Med ett ord, af allt hvad som
om denna person kan sägas måste man väl erkänna, att lian kanske
me r än någon annan i vår tid ådagalagt i sin ställning en särdeles
fruktbärande verksamhet, så att det nu ifrågasatta lilla beloppet af
1,200 kronor till förböjning af hans pension utgör en försvinnande
bråkdel mot allt det mångfaldiga gagn som han utöfvat. Det är visst
sant, att Professor Arrhenius på sina arbeten förtjenat penningar.
Eu del böcker har visserligen gått åt, men jag vet också att Professor
Arrhenius utdelat bland de högre folkskolorna icke obetydliga massor
af sina böcker, och han har gjort det icke derföre att han ej erhållit
köpare till dem, utan emedan han ville befrämja upplysning i landt-
bruksskötseln.
För öfrigt ber jag få tillägga, att jag tror mig kunna säga, att
så länge Professor Arrhenius får hafva sina krafter och helsa i be¬
håll, han ingenting hellre önskar än att tjena qvar på sin plats, men
då ty värr han haft anfall af slag, kan hans helsa troligen icke så
länge stå honom bi. Jag får derför, med vädjande till Herrarnes
upplysta bepröfvande, uttala den förhoppning, att den aktning och
det anseende, som Professor Arrhenius förvärfvat, och de förtjenster
han gjort fosterlandet och särskilt svenska landtbruket, måtte äfven
inom Kammaren vinna det erkännande, att Kammaren bifaller att
den för Professor Arrhenius föreslagna pension höjes till 6,000 kronor.
Herr Talmannen ankom nu och öfvertog ledningen af förhaud-
lingarne; hvarefter
Herr Hedin erhöll ordet och yttrade: Jag skall icke lägga många
ord till det utförliga anförande, som vi nyss hört, men jag anhåller
att få fästa uppmärksamheten å ett verksamhetsområde, som icke,
så vidt jag förnam, nämndes af den föregående ärade talaren, och der
Professor Arrhenius utöfvat en verksamhet, som varit af en icke ringa
betydelse. Han har nemligen en plats i historien om vår läroverks-
reform. Många torde numera hafva glömt — fastän det icke ligger
långt tillbaka i tiden — huru det såg ut, då våra skolor, jag menar
våra elementarläroverk, voro citadeller för latinsk afgudadyrkan. Pro¬
fessor Arrhenius har varit en af dem, som verksamt brutit den nya
väg, på hvilken våra läroverk gått framåt till moderna läroverk. Han
har medverkat till att naturvetenskapen blifvit införd såsom läroämne
vid läroverken. Det är nu åtskilliga decennier sedan — jag tror att
Professor Arrhenius då endast var student — han i tidskriften Skandia
skref en på sin tid välbekant uppsats “om naturalhistoriens studium
vid Sveriges gymnasier41.
Det är dessutom väl bekant, att han i samma rigtning verkat
genom sin i högsta grad förtjenstfulla lärobok i botanik, utur hvilken
N:o 43.
28
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension
för Professo■
ren J. P.
Arrhenius.
(Forts.)
en lång följd af skolgenerationer hemtat en god del af sin naturveten¬
skapliga bildning.
En föregående talare har redan nämnt om Professor Arrhenii
vidtomfattande litterära verksamhet samt om det erkännande denna
rönt genom de öfversättningar af hans arbeten som verkstälts på norska,
danska, tyska, engelska, franska, finska, ryska och måhända ännu
flera språk. I afseende på denna hans författareverksamhet ber jag
endast få erinra derom, att, ehuru den visserligen ländt vårt land och
vår litteratur till heder, har han dock icke sjelf dragit någon ekono¬
misk fördel deraf, och dertill är felet att söka hos vår egen lagstift¬
ning: vi ha ju velat hafva det så, att man saklöst skall kunna plundra
utländska författare, och derför har man icke kunnat skaffa skydd åt
våra egna. — Jag anhåller att få instämma med den föregående tala¬
ren i hans yrkande, att pensionsbeloppet måtte höjas till 6,000 kronor.
Herr Lyth: Här är icke fråga om att bereda Professoren Arrhe-.
nius något slags nationalbelöning, i hvilket fäll jag äfven skulle varit
benägen att biträda motionärens framställning, utan afsigten härmed
är endast att gifva honom en liten uppmuntran, ett slags erkännande
från Riksdagens sida för de stora förtjenster Professor Arrhenius in¬
lagt såväl i vetenskapligt hänseende som ock mot fosterlandet i öfrigt
genom den gagnande verksamhet han egnat åt utvecklingen af vår
modernäring åkerbruket. Jag kan under sådana förhållanden omöjligt
vara med om att detta erkännande nekas en man af så utmärkta för¬
tjenster och som så ofantligt gagnat hela landet som Professor Arrhe¬
nius. Då jag dessutom anser, att det i synnerhet skulle anstå denna
Kammare, hvilken hufvudsakligast kan sägas representera åkerbruket,
eller just den näring för hvilken Arrhenius uppoffrat en stor del af
sina krafter utan att sky någon möda, att bevilja den lilla förhöjning
i den af Kongl. Maj:t och Stats-Utskottet föreslagna årliga pensionen,
som motionären föreslagit, ber jag att på det varmaste få instämma
med motionären.
Herr Aug. Petersson: De stora förtjenster om det svenska
jordbruket, Professor Arrhenius nedlagt, hafva blifvit erkända icke
endast af Kammarens ledamöter utan äfven inom Stats-Utskottet på
den afdelning, der frågan först handlades, men jag hemställer det
oaktadt, huruvida det kan vara skäl att bifalla den föreslagna förhöj¬
ningen, då den ju tillkommit på enskild motionärs framställning och
frågan dessutom varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, utan att
Kongl. Maj:t funnit skäl föreslå pensionen till så högt belopp. —- Jag
tror icke ett sådant sätt att gå till väga skulle vara det rätta, ty
börjar man endast en gång att bevilja pensioner på framställning af
enskilda motionärer, är jag fullt förvissad om att Riksdagen skall blifva
så öfverhopad med sådana, att det i betydlig mån skall förlänga riks¬
dagsår betet.
Riksdagen har hittills sedan år 1875 alltid tagit för princip att
icke bevilja pensioner, hvarom enskild motionär gjort framställning
Torsdagen den 25 April, e. m. 29 NlO 43.
och på grund deraf yrkar jag för min del bifall till Stats-Utskottets Om pension
hemställan i denna punkt. ren j P
Arrhenius.
Herr Sven Nilsson: I likhet med den siste ärade talaren vill (Forts.)
jag äfvenledes fästa uppmärksamheten på att Stats-Utskottet visst icke
lemnat å sido det erkännande från Riksdagens sida, hvaraf den kär
ifrågavarande personen gjort sig så väl förtjent, utan tvärtom har Ut¬
skottet i motiveringen för sin hemställan lemnat ett sådant erkännande;
men på de skäl Utskottet i samma motivering anfört, hvilka, efter
hvad jag tror, äro ganska goda, har Utskottet ansett att Riksdagen
icke borde gå längre än Kongl. Maj:t föreslagit.
Eu talare på gotlandsbänken sade nyss, att det här icke var fråga
om att gifva Professoren Arrhenius någon nationalbelöning utan endast
ett erkännande af hans för svenska jordbruket så välsignelserika verk¬
samhet.
Jag hemställer likväl till den värde talaren, hvaruti den skilnaden
består, om man beviljar pension till Professor Arrhenius under erkän¬
nande af hans fosterlänska verksamhet, eller under uttrycket, att pen¬
sionen lemnas som nationalbelöning? För min del tror jag att staten
vid erkännandet af en sådan mans förtjenster som den ifrågavarande,
just bör gå till väga på det sätt att man gifver honom en pension, som
är tillräcklig för hans existens under hans återstående lif och verksam¬
het, och det är just detta Kongl. Maj:t föreslagit och som Utskottet
tillstyrkt. Jag kan derföre icke annat än yrka bifall till hvad Stats-
Utskottet i denna punkt föreslagit, på samma gång jag erkänner att
personen i fråga gjort sig väl förtjent åt fäderneslandets tacksamhet.
Jag tror att Riksdagen till fullo erkänner detta, genom att bevilja den
pension, Stats-Utskottet föreslagit, och föreställer mig att Första Kam¬
maren, hvilken, efter hvad jag hört, redan lärer fattat sitt beslut i
öfverensstämmelse med Utskottets hemställan, resonnerat på samma sätt.
Friherre Nordenfalk: Då en talare här gent emot mig yttrat,
att man icke borde bifalla pensioner, hvarom framställning gjorts
af enskild motionär, anser jag visserligen att han deruti i allmänhet
må hafva rätt, men ber dock på samma gång få erinra om att Kam¬
maren flere gånger och sist under förlidet års riksdag gjort undantag
från denna regel. Här är nu icke fråga om att bifalla eu pension på
grund af enskild motion utan endast att gifva en förhöjning i en pen¬
sion som Kongl. Maj:t funnit skäl att föreslå och Utskottet jemväl
tillstyrkt.
Jag tror icke att det finnes någon nu lefvande man i vårt land
som direkt eller indirekt gjort svenska jordbruket och Sveriges jord¬
brukare så stor nytta som just Professoren Arrhenius gjort såväl
genom att hindra misstag uti och sprida kunskap uti landets moder¬
näring som ock genom att tillgodogöra oss andra länders erfarenhet
medelst underrättelser om de framsteg som åkerbruket der gjort.
Hvad som synnerligt tilltalat mig och som torde böra framhållas
utöfver alla de skäl, som af åtskilliga talare blifvit anförda till stöd
för motionärernes förslag, är den ifrågavarande mannens sätt att utan
N:o 43.
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension
för Professo-
Ten J. P,
Arrhenius.
(Forts.)
no
någon ersättning så att säga ställa sin rika erfarenhet till snart sagd!
hvar mans tjenst. Herrarne känna litet hvar till att i Svensk Landt-
brukstiduing, i hvars redaktion Professoren Arrhenius lärer deltaga,
tinnes af honom i snart sagdt hvarje nummer svar på de frågor, som
från olika delar af riket insändas till redaktionen af nämnda tidning:
och den utredning han i sådana frågor lemnar bör ej förglömmasvid
uppräknandet af exemplen på den litterära verksamhet i jordbrukets
tjenst han så länge och så berömvärdt utvecklat.
Man må nu anse den föreslagna förhöjningen i pensionsbeloppet
för en nationalbelöning eller icke, derom vill jag icke tvista, men för
min del anser jag att Riksdagen kan och bör lemna bifall till den
framställning om förhöjd pension, hvarom här är fråga, äfven fast
detta är gjordt af enskilda motionärer.
Chefen för Kong!. Civildepartementet Herr Statsrådet T hys el ius:
Uti sin till Riksdagen afiåtna nådiga proposition har Kongl. Maj:t
framhållit och vitsordat Professor Arrhenii stora förtjenster och hvad
han har uträttat till fäderneslandets gagn icke blott i den befattning,
för hvilken han, då han lemnar densamma, skulle erhålla pension, utan
också genom sina många förträffliga skrifter.
Landtbruksakademien gjorde hos Kongl. Maj:t framställning om
aflåtande af nådig proposition till Riksdagen om beredande af pension
för honom, och uti denna framställning föreslog akademien det belopp,
som Kongl Maj:t och sedermera Stats-Utskottet har förordat Uti
Landtbruksakademiens framställning ligger således grunden till Konun¬
gens proposition, men skulle Kammaren, såsom ett ytterligare erkännande
af landets förbindelse till Professor Arrhenius, vilja höja den pension,
som blifvit af Kongl. Maj:t ifrågasatt, så skulle ett sådant beslut visst
icke för Kongl. Maj:t vara annat än en stor anledning till tillfreds¬
ställelse.
Herr Abr. Rundbäck: Jag begärde ordet med anledning af
hvad Herr August Pettersson i Hasselstad nyss yttrade. Man kan
icke på minsta sätt klandra Stats-U tskottet derföre att det icke fästat
afseende vid de i detta afseende afgifna motioner. Då man nemligen
har en viss grund att gå efter vid bestämmande af pensioner och denna
grund blifvit af Landtbruks-akademien och Kongl. Maj:t iakttagen,
så kan det icke vara annat än i sin ordning att Utskottet gjort hvad
det har gjort. Men vi känna alla, att fall kunna förekomma, då Ut¬
skottet är tvunget att säga ett, men skulle möjligen vilja säga något
annat, och då Utskottet åtminstone icke ogerna skulle se, att Kam-
rarne med deras större makt ville skipa litet mera rättvisa än Ut¬
skottet kunnat göra, och ett sådant fall förekommer enligt mitt för¬
menande just här.
I sjelfva verket är det för öfrigt blott en olika beräkningsgrund,
som följes, då man vill bestämma den ifrågavarande pensionen till
4,800 kronor eller 6,000 kronor. I förra fallet beräknar man 80
procent af den kontanta lönen, i senare fallet beräknar man 80 pro¬
cent af hela lönen, det vill säga den kontanta lönen jemte fri bostad
Torsdagen den 25 April, e. m.
31
N:o 43.
m. m. Skilnaden är således icke stor. Detta vill jag säga till svar Om pension
på hvad den ärade talaren yttrade.
I Kongl. Maj:ts proposition säges, att Arrhenius alltsedan år Arrhenius.
1848, det vill säga nu i trettio år, egnat sig åt landtbrukets tjenst. (Forts.)
Mine herrar! Hvilken tidrymd äro icke dessa trettio år för vårt lands
utveckling i olika rigtningar! Hvilken välsignelsebringande och gläd¬
jande utveckling hafva vi icke under denna tid bevittnat på alla om¬
råden och icke minst på jordbrukets! Betänken, mine Herrar! hvil¬
ken ståndpunkt jordbruket för 30 år sedan innehade och hvilken det
nu har erhållit och betänken huru olika jordbrukarne äro nu emot då,
huru mycket de nu gått framåt i afseende å insigter, företagsamhet,
och intresse för sitt yrke. För detta resultats åstadkommande hafva
många ädla och upplysta personer af stor och framstående förmåga
varit i verksamhet, och bland dessa har utan all fråga den man,
hvarom nu är fråga varit den som verkat mest, dels såsom förestån¬
dare för landtbruksskola dels ock såsom sekreterare i Landtbruks-
akademien, äfvensom genom sin mångsidiga och populära författare¬
verksamhet, för att icke nämna de mångahanda väckelser han gifvit
genom det lefvande ordets kraft och bevisning.
Jag tror dock knappast att d et kan vara behöfligt att framhålla detta
för de jordbrukande klassernas representanter, ty det torde icke vara
obekant för dem, och jag är säker på att Edra kommittenter, mine
Herrar, icke skola klandra Eder om I gifven denna lilla uppmuntran
för det utsäde af goda lärdomar, som han till fromma för svenska
jordbruket gjort, ett utsäde, som redan renderat millioner och i den
närmaste framtiden otvifvelaktigt kommer att rendera ännu mera.
Det är sant att vi vid denna riksdag hafva svårt att få bud¬
geten att gå ihop och att vi fördenskull måste vara betänkta på den
största sparsamhet, men jag tror likväl icke att detta bekymmer
kommer att ökas om vi bevilja dessa 1,200 kronor högre pension,
hvarom nu är fråga. Jag vill på dessa skäl på det varmaste förena
mig med dem, som yrkat bifall till motionärernes förslag.
Herr Granlund förenade sig med Herr Abr. Rundbäck.
Herr Ola Månsson: För min del är jag af den åsigten att, då
såväl Landtbruks-akademien i sin framställning till Kongl. Maj:t som
Kongl. Maj:t i sin till Riksdagen remitterade proposition om beredande
af pension åt Professoren Arrhenius föreslagit just samma belopp, som
Stats-Etskottet här tillstyrkt, och jag dessutom tror att den af Stats¬
utskottet i fråga om pensioner hittills följda principen, att de borde
utgå med 80 procent af lönen samt att Riksdagen icke bör fästa af¬
seende vid framställningar om pensioner, som af enskilde motionärer
väckas, är fullkomligt rigtig, så anser jag att vi mycket lugnt kunna
bifalla Utskottets förslag i denna punkt. Jag anser också att detta
äfven från statskassans synpunkt vore det bästa, ty jag är fullkomligt
af den mening, att vi i år torde få svårt nog ändå att få budgeten
att gå ihop och att vi derföre ovilkorligen i statens utgifter böra göra
N:o 43.
32
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension
för Professo-
ren J. P.
Arrhenius.
(Forts.)
alla de besparingar, som kunna göras. På dessa skäl anhåller jag
om bifall till Utskottets hemställan i den nu föredragna punkten.
Herr Lyttkens: Jag har begärt ordet, på det att åtminstone
en af de män, som inom denna Kammare representera åkerbruksnä-
ringen skulle höja sin röst för att uttala ett tacksamt erkännande till
den man, hvilken måhända varit en af de förste, som ifrat för infö¬
randet af ett rationel jordbruk i vårt land. Det är endast en gärd
af rättvisa som vi skulle lemna honom genom pensionens förhöjning
till 6,000 kronor. Frågan vänder sig här egentligen endast om huru
man bör beräkna pensionen. Då Kongl. Maj:t och Landtbruksaka-
demien föreslagit pensionsbeloppet till 80 procent af hans förut innehaf¬
vande kontanta lön, eller till 4,800 kronor om året, har man deri, på
sätt herr Jöns Rundbäck påpekat, icke inberäknat en del naturapresta-
tioner som han i egenskap af Landtbruks-akademiens sekreterare eger
åtnjuta och som han äfven i sådan egenskap uppburit, såsom fri vå¬
ning och, efter hvad jag tror mig veta, äfven ved och lyse, hvilka för¬
nödenheter här i Stockholm äro ganska dyrbara. För min del tror
jag att vi vid bestämmandet af hans pension böra göra honom full
rättvisa och således i likhet med alla andre civile embetsman, beräkna
pensionen till 80 procent af hans hela lön. Då vi senast i förmid¬
dags vid bestämmandet af häradshöfdingarnes pensioner hafva inta¬
git i beräkningen i och för pensionen till dem deras sportler, då är det
så mycket mer skäl att nu beräkna de naturaprestationer Landtbruks-
akademiens sekreterare haft vid bestämmandet af hans pension. Det
skulle se underligt ut, om alla andra tjenstemän som arbeta för det
allmänna skulle få åtnjuta denna förmån, men denna Kammare, ehuru
den hufvudsakligast består af jordbrukare, skulle visa sig så otack¬
sam mot denne man, som verkligen brutit vägen för ett rationelt
jordbruk i vårt land, att den gåfve honom lägre pension än andra.
Då jag för min del anser den högre pensionen å 6,000 kronor
endast som en enkel gärd af rättvisa, ämnar jag i denna punkt gifva
min röst i enlighet med motionärernes förslag. Man har häremot vis¬
serligen anmärkt, att Riksdagen icke borde fästa något afseende vid
pensioner, hvarom framställning gjordes af enskilda motionärer; men
häremot vill jag erinra, att Riksdagen flere gånger förut gått från
denna princip. iSärskildt vill jag påminna mig att så skedde, då
kompositören Otto Lindblads enka erhöll pension; ty den beviljades
endast på enskild motionärs framställning. Jag underkänner visst icke
denna enkas aflidne mans förtjenster, då jag påstår att Professoren
Arrhenius inlagt vida större sådana och gjort sig ännu mera förtjent
af fosterlandet. Till grund för nu ifrågavarande pension föreligger
deremot äfven en Kongl. proposition, hvilken, efter hvad en ledamot
af Statsrådet nyss upplyst, stödjer sig på Landtbruks-akademiens hem¬
ställan. Om nu också Landtbruks-akademien varit modest i sina
anspråk för sin sekreterare, tycker jag dock att icke endast de herrar,
som säga sig representera intelligensen här i Kammaren, utan äfven
någon af dem som representera jordbruket hade bort yttra sig för
Torsdagen den 25 April, e. m.
33
N:o 43.
eu förhöjning i pensionen i öfverensstämmelse med motionärernes för¬
slag. Detta är orsaken hvarföre jag nu begärt ordet.
Jag yrkar bifall till motionärernes förslag om pensionens förhöj¬
ning från 4,800 till 6,000 kronor.
Herr O. B. Olsson: Att Professor Arrhenius inlagt stora för-
tjenster i fråga om Sveriges jordbruk, vill jag för ingen del bestrida;
och jag har ej heller hört att någon annan förnekat detta. Men att
dessa hans förtjenster skulle vara så stora, som man här velat låta
påskina, är väl ändock tvifvel underkastadt; ty att jordbruksnäringen
utvecklats får väl icke uteslutande tillskrifvas Professoren Arrhenius,
utan derför hafva vi, enligt min tanke, i första hand att tacka de
mindre landtbruksskolorna i de olika länen. Då härtill kommer att
Professor Arrhenius såsom Landtbruksakademiens sekreterare länge
haft en ganska stor lön, tror jag att han äfven härigenom kan anse
sig fullkomligt ersatt för sina mödor i och för tjensten. Hvad man
här sagt om hans många vetenskapliga skrifter tror jag icke heller
bör tagas allt för mycket i betraktande vid bestämmande af pensio¬
nen för honom, ty på dessa arbeten lärer han utan tvifvel hafva skör¬
dat ganska stora penningeinkomster.
För min del kan jag således icke finna något enda giltigt skäl
för att öka Herr Arrheni pension utöfver det belopp Kong!. Maj:t före¬
slagit och Stats-Utskottet tillstyrkt, hvarför jag yrkar bifall till Ut¬
skottets hemställan om pensionens bestämmande till 4,800 kronor.
I detta anförande instämde Herr Johan Jönsson.
Herr Farup: Jag har endast begärt ordet för att förklara, att
jag för min del instämmer med de herrar som yrkat att pensionen
för Professoren J. P. Arrhenius måtte höjas till 6,000 kronor årligen.
Herr Åke Andersson: I motsats mot den siste värde talaren in¬
skränker jag mig helt enkelt till att yrka bifall till Stats-Utskottets
hemställan i förevarande punkt.
Herr Sven Andersson instämde med den siste talaren.
Herr Sven Nilsson: Jag har nödgats än eu gång begära ordet
för att nedlägga en protest mot ett yttrande som Herr Abraham Rund¬
bäck nyss tillät sig, i det han nemligen påstod att Utskottet icke
menat hvad det i sitt betänkande föreslagit. Han yttrade ordagrant,
att Utskottet menat något annat än det i betänkandet sagt; och det
är emot detta påstående jag nu ber att få nedlägga min protest, på
det att detsamma icke skall i Kammarens protokoll stå obesvaradt
från Stats-Utskottets sida. Om den ärade talaren verkligen tror på
hvad han sade, är det enfaldigt, och om han fält yttrandet för att
dermed tro sig vinna kunna vilseleda Kammaren, är det något annat som
får stå för hans räkning. Jag tror emellertid att den ärade talaren på
förhand bort vara öfvertygad om att han icke har ens det ringaste
Andra Kammarens Prot. 1878, N:o 43. S
Om pension
för Professo—
ren J. P.
Arrhenius.
(Forts.)
N:o 43.
34
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension
för Professo
ren J. P-
Arrhenius.
(Forts.)
skal för sin beskyllning, helst sedan Utskottets förslag redan vunnit
Första Kammarens bifall; ty jag är fullt öfvertygad om, att derest
Första Kammaren kunnat finna en sådan mening i Stats-Utskottets
ord, skulle förslaget hafva blifvit af Första Kammaren antaget. —
Jag får derför nu öppet förklara, att Stats-Utskottet icke brukar sitt
erhållna förtroende på det sätt som Herr Abraham Rundbäck tycks
vilja tyda det, och att således det förslag, som här i denna punkt
föreligger, är fullt allvarsamt menadt från Stats-Utskottets sida, äfven¬
som att Utskottet med den af detsamma föreslagna pensionen ansett
att full rättvisa skulle vederfaras den nu ifrågavarande personen.
Jag yrkar fortfarande bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Herr J. E. Johansson instämde med Herr Sven Nilsson.
Herr Abr. Rundbäck: Jag skulle önska att den näst föregående
talaren ville vara god och höra upp litet bättre, innan han ingår i
något bemötande af en annan talares yttrande. Jag har hvarken
ordagrant yttrat eller med mitt yttrande åsyftat något sådant som
han velat påbörda mig, och derom vågar jag åberopa vittnesbörd af
alla dem som åhörde mitt förra yttrande. Jag sade att jag icke i
ringaste mån ville klandra Utskottet för dess åtgörande i denna fråga,
men att det finnes fall, då Utskottet, fastän det ansett sig icke kunna
tillstyrka det högre anslaget, dock icke ogerna skulle se om Kamrarne
med sin större maktfullkomlighet ville bifalla detsamma.
Då jag nu blifvit uppkallad af Herr Sven Nilsson vill jag begagna
tillfället att äfven yttra några ord med anledning af samme talares
förra anförande i denna fråga. Han förklarade nemligen då, att om
man ansåg en person hafva gjort sig förtjent af en nationalbelöning,
så borde en sådan belöning utgå under någon annan form, än såsom
pension. För min del är jag derutinnan af en annan åsigt. Väl kan
det vara möjligt, att när en gång Arrhenius funnit hvila i den jord,
för hvars kultur han med så mycken framgång verkat, man kommer
på den tanken att fira hans minne med någon sorgefest, eller på annat
'dylikt sätt, men säkert är att Arrhenius och hans familj deraf icke
hafva någon särdeles nytta.
Jag yrkar fortfarande pensionens bestämmande till 6,000 kronor.
Herr Ehrenborg: Det har förefallit mig icke så litet besynnerligt
att, under det man vid många tillfällen förut med eller utan skäl
klandrat majoriteten inom denna Kammare för att den vill väl myc¬
ket tillgodose en särskild samhällsklass, nemligen jordbrukarnes in¬
tressen, så vill man nu att samma majoritet i denna fråga skall ute¬
slutande betrakta sig såsom representanter för jordbrukare och handla
derefter. För min del anser jag denna Kammares ledamöter vara
svenska folkets representanter; och såsom sådan vill jag äfven afgifva
min röst. Jag är då af den åsigt, att man har allt skäl att vara
nöjd med det pensionsbelopp, som af Kongl. Maj:t äskats och af Ut¬
skottet tillstyrkts, och jag betviflar icke heller, att den högt aktade
pensionären dermed finner sig fullt belåten.
Torsdagen den 25 April, e. m
35
N:o 43.
Häruti förenade sig Herrar Johannes Andersson i Knarrevik,
Lasse Jönsson, Per Nilsson i Kulhult, Hceggström och Lind.
Herr Liss Olof Larsson: Jag begärde ordet med anledning af
Herr Abr. Rundbäcks första yttrande, och ber att få upplysa honom
om att äfven jag, såsom ledamot af Utskottet, alltid ämnat stå för
hvad Utskottet föreslagit och således icke heller önskar någon för¬
höjning i det ifrågavarande pensionsbeloppet. I denna liksom i andra
frågor som varit föremål för Stats-Utskottets behandling har jag icke
stuckit under stol med min åsigt utan tydligt uttalat den och så gör
jag äfven i Kammaren. Då jag nu begärt ordet, var det min mening
att äfven yttra några ord i enahanda syftning, som af Herr Ehrenborg
antyddes. Det är besynnerligt att ena gången förebrår man oss bär
i Kammaren att vi anse oss vara företrädesvis representanter.för jord¬
bruket och alltför mycket ifra för våra egna intressen, men nu dere¬
mot så säger man, I som aren jordbrukare, visen nu edert intresse för
denna modernäring genom att bevilja den högre pensionen. Ena dagen
blir man på det sättet, om jag så må säga, misshandlad för att man
icke lyssnar till dem som vanligen utgöra minoriteten, och en annan
gång får man uppbära förebråelser af alldeles motsatt anledning. Jag
vill visst icke yttra något förklenande om Professor Arrhenius; jag är
tvärtom den förste att erkänna hans stora och många förtjenster och
sjelf har jag haft stor nytta af hans skrifter i fråga om jordbruket.
Men jag vågar dock föreställa mig, att dessa hans förtjenster icke
heller varit okända för Landtbruksakademien; tvärtom torde väl denna
myndighet förstå att uppskatta dem likaväl som vi och kanske till
och med något bättre. Men nu är det just denna Landtbruksakademi
som föreslagit det af Kongl. Maj:t äskade beloppet af 4,800 kronor;
och såväl Statskontoret, som väl kanske icke så mycket förstår sig
på landtbruk, som äfven Kongl. Maj:t och Stats-Utskottet hafva ansett
detta belopp tillräckligt.
Jag tror derföre att man utan att på något sätt underkänna
Arrhenii förtjenster kan på de skäl som i den Kongl. propositionen
och i Utskottets betänkande finnas åberopade bevilja pensionen till
belopp som af Kongl. Maj:t föreslagits och Utskottet tillstyrkt.
Öfverläggningen var härmed slutad. I öfverensstämmelse med
de meningar, som derunder blifvit framstälda, gaf Herr Talmannen
propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan och dels på
yrkandet, att den ifrågavarande pensionens belopp måtte bestämmas
till 6,000 kronor; och fann Herr Talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes,
blef eu så lydande omröstningsproposition uppsatt, justerad och an¬
slagen:
“Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 20:de punkten
af utlåtandet N:o 12, röstar
Ja;
Om pension
för Professo¬
ren J. P.
Arrhenius.
(Forts.^
N'.C 43. 36 Torsdagen den 55 April, e. m.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren beviljat den ifrågavarande pensionen
till förhöjdt belopp 6,000 kronor. “
Omröstningen företogs; och befans vid röstsedlarnes samman¬
räkning, att 128 ledamöter röstat ja mot 38 som röstat nej. Hvadan
Kammaren bifallit Utskottets hemställan.
Punkterna 21—26.
Biföllos.
Punkten 27.
Om pension Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Öfveringeniören vid rikets Ge-
för öfver- nerai]andtmäterikontor Erik Gustaf Liunggren måtte blifva å allmänna
mgenioren jn(jragningsstaten Överflyttad med rätt att derå från början af år
Liunggren. 1879 uppbära sin nu varande lön med dyrtidstillägg 3,600 kronor
årligen; dock att, derest han blefve befordrad till annan tjenst å
rikets stat, han skulle vara pligtig att i allo frånträda aflöningen på
indragningsstat, om denna understege eller vore lika med den nya
lönen, samt att å den förra vidkännas afdrag, i den mån den öfver-
stege berörda nya lön.
Utskottet hade, i anledning af detta Kongl. Maj:ts förslag, på
anförda skäl hemstält;
“att Kongl. Maj:ts förevarande nådiga framställning må på det
sätt bifallas, att Öfveringeniören Liunggren må blifva å allmänna
indragningsstaten Överflyttad med rätt att derå från början af år
1879 uppbära sin nuvarande lön 3,000 kronor årligen; dock att,
derest han varder befordrad till annan tjenst å rikets stat, han skall
vara pligtig att i allo frånträda lönen på indragningsstat, om denna
understiger eller är lika med den nya lönen, samt att å den förra
vidkännas motsvarande afdrag, i den mån den öfverstiger berörda
nya lön.11
Ordet begärdes af
Chefen för Kongl. Civildepartementet, Herr Statsrådet Thyselius:
Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att handläggningen af justerings-
ärenden skulle vid den nya regleringen af Generallandtmäterikontoret
frånskiljas detta embetsverk, och en följd häraf har nu, sedan Kongl.
Maj:ts förslag vunnit Riksdagens bifall, blifvit den att öfveringeniörs-
befattningen vid Generallandtmäterikontoret kommer att med detta
års utgång indragas. Nu är det en allmänt vedertagen sed att, när
en på stat uppförd tjenst indrages, den person som innehar tjensten
Torsdagen den 25 April, e. m.
N:o 43
•TT
och sålunda blifver utan befattning, får för sin återstående lifstid
åtnjuta alla de löneförmåner, som med tjensten varit förenade. Dessa
förmåner utgöras vid den nu ifrågavarande tjensten af dels en kontant
lön å 3,000 kronor och dels dyrtidstiliägg till belopp af 600 kronor,
hvartill komma sportler, uppgående till 2,110 kronor, eller tillhopa
5,710 kronor. Det kan sättas i fråga huruvida vid en så beskaffad
indragning, som den ifrågavarande, en löneförmån, hvilken under
form af dyrtidstiliägg bestämmes af Riksdagen för hvarje särskildt år,
äfven bör ingå i pensionen. Men hvad som deremot icke lärer kunna
bestridas, är att jemte den kontanta lönen skulle rätteligen jemväl
ersättning för förlust af sportler tagas i beräkning vid pensionsbeloppets
bestämmande. Om så skett, skulle Kongl. Maj:t hafva begärt en
pension för Öfveringeniören Liunggren till belopp af 5,110 kronor.
Nu har Kongl. Maj:t emellertid begärt blott 3,600 kronor, eller följ¬
aktligen, såsom det vill synas, 1,510 kronor mindre än man kunde
haft skäl att hoppas erhålla. Denna nedsättning är en följd af Öfver¬
ingeniören Liunggrens egen anspråkslöshet. Utskottet har detta oak¬
tadt icke tillstyrkt hvad Kongl. Maj:t äskat, eller 3,600 kronor, utan
ytterligare afdragit 600 kronor. Följaktligen skulle, om Utskottets
tillstyrkan godkännes, Öfveringeniören Liunggren genom tjenstens in¬
dragning komma att förlora icke mindre än 2,710 kronor. Jag hoppas
emellertid att, sedan jag nu haft tillfälle att redogöra för frågans
ställning, Kammaren också skall i likhet med Första Kammaren på
grund af de meddelade upplysningarne bifalla Kong!. Maj:ts proposition,
så att det belopp, som på indragningsstaten för Öfveringeniören Liung¬
gren uppföres, varder bestämdt till 3,600 kronor.
Herr Helander: Till behöfligheten af den pension, som nu är
i fråga, har åtminstone icke jag medverkat utan, tvärtom, har jag sökt
förekomma att man onödigtvis skulle ådraga staten denna utgift. Jag
har nemligen sökt visa, att det vore en klen hushållning att pensionera
eu tjensteman långt innan rätta pensionsåldern blifvit uppnådd och
under en tidpunkt då han företrädesvis behöfdes och kunde göra skäl
för lönen. Som emellertid Kongl. Maj:t föreslagit öfveringeniörstjenstens
indragning, och Riksdagen skyndat sig att bifalla denna framställning,
så är alltså gifvet, att den ifrågavarande tjenstemannen måste undfå
pension, hvarföre man nu endast har att bestämma beloppet af pen¬
sionen. Hvad detta beträffar må jag tillstå, att jag funnit det något
anmärkningsvärd t, att Kongl. Maj:t ansett det gorå till fyllest, att
pensionen bestämmes till endast 600 kronor utöfver den nuvarande
lönen, då det är en känd sak, att de extra inkomster, hvilka åtföljt
tjensten, understundom stigit till vida öfver 2,000 kronor, om ock medel¬
talet för flera år skulle något understiga detta sistnämnda belopp. 1
hvarje händelse är dock säkert, att de extra inkomsterna i medeltal
årligen uppgått till betydligt mera än dubbelt de föreslagna 600 kro¬
norna, och att tjenstens ordinarie och extra inkomster tillsammans be¬
stigit sig till emellan 5,000 och 6,000 kronor årligen. Då nu den ifråga¬
varande tjenstemannen icke i ringaste mån sjelf varit vållande till tjen¬
stens indragning, deremot han, tvärtom, i reservation protesterat, kan
Om pension
för Öfver¬
ingeniören
E. G.
Liunggrm.
(Forts.)
N:o 43.
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension
för Öfver -
ingeniör en E
G. Liunggren.
(Forts.)
38
jag derföre ej annat än finna det vara i hög grad obilligt att beröfva
honom en stor de! af hans inkomster, helst, om tjensten icke blifvit
indragen, han, med inberäknande af ålderstilläggen, och äfven under
antagande att lönen icke för honom, såsom för andra, skulle förhöjas,
blefve berättigad till en pension af 4,000 kronor. Då Kongl. Maja
nu för honom endast föreslagit 3,600 kronor, föreställer jgg mig att
detta endast kunnat ske med denne tjenstemans goda minne och be¬
gifvande, hvarföre - jag endast under sådan förutsättning kan finna
någon villighet vid att beloppet stannar vid det af Kongl. Maj:t före¬
slagna; och är det alltså klart att jag än mindre finner någon billig¬
het uti Utskottets förslag. Att Utskottet funnit det icke vara rigtigt
att vid pensionens bestämmande taga hänsyn till dyrtidstillägget, det
vill jag icke klandra; men det är icke heller detta dyrtidstillägg som
jag beräknar, då jag vill bestämma mig för det belopp, som kan vara
billigt, utan tager jag till rättelse sjelfva lönen jemte densamma åt¬
följande extra inkomster, med beräkning af hvilka allra minst, enligt
min åsigt, 4,500 kronor borde i pension denne tjensteman beviljas. Af
skäl som jag nyss uppgifva skall jag emellertid hålla mig till hvad
Kongl. Maj:t ansett lämpligt, och får derföre yrka att, med afslag å
Utskottets förslag, Kongl. Maj:ts må varda godkändt.
Herr Liss Olof Larsson: För min del tar jag mig friheten yrka
bifall till Utskottets betänkande; ty jag kan icke finna annat, än att
Utskottet anfört mycket goda skäl för nedsättning i det af Kongl.
Maj:t föreslagna pensionsbeloppet. Det är nemligen tydligt, att i
frågavarande tjensteman icke har fullmakt på annat, än den för tjensten
anslagna lön, och att lika väl som det ligger inom Riksdagens be¬
fogenhet att bevilja dyrtidstillägg, lika väl kan Riksdagen också
indraga dyrtidstillägget. Sålunda anser jag det vara fullkomligt väl
betänkt, att icke bevilja mera än sjelfva lönen 3,000 kronor. Det
vill också synas, som om, då staten befriar i fråga varande person
från alla de göromål som tillhörde hans tjenst, men deremot låter
honom bibehålla sin lön, staten derigenom till fullo dragit försorg om
hans beqvämlighet samt uppfylt allan rättfärdighet i detta afseende.
Skulle deremot dyrtidstillägget jemväl honom tilldelas sedan han blifvit
fri från all tjenstgöring så skulle staten derigenom bereda honom
alltför stora fördelar i förhållande till dem han under tjenstgöringstiden
åtnjutit.
Då man inom Utskottet fäst uppmärksamheten å detta förhållande,
var det icke heller någon, som uppträdde till försvar för den Kongl.
propositionen, hvilket också visar sig deraf, att vid Utskottets hem¬
ställan i förevarande punkt icke är fogad någon enda reservation.
Jag inskränker mitt anförande till hvad jag nu haft äran yttra,
samt yrkar bifall till Utskottets förslag oförändradt.
Efter det öfverläggningen förklarats slutad och Herr Talmannen
framstäf propositioner, enligt de yrkanden som förekommit, biföll
Kammaren Utskottets hemställan.
Torsdagen den 25 April, e. m.
39
N:o 43.
Punkten 28.
I mom. a) af denna punkt hade Utskottet utlåtit sig öfver Kongl.
Maj:ts förslag, att för chefen för landtrriäteriet, Generaldirektören Lud¬
vig Berckhan Falkman måtte på allmänna indragningsstaten från och
med år 1879 uppföras 2,300 kronor, motsvarande skilnaden emellan
hans nuvarande löneförmåner och dem, som för chefen för landtmä-
teriet å ny stat blifvit föreslagna.
Och hade Utskottet, vid det förhållande att Riksdagen vid fast¬
ställande af ny stat för Landtmäteristyrelsen bestämt landtmäteri-
direktörens lön till endast 7,000 kronor, eller 500 kronor lägre än
Kongl. Ma.j:t föreslagit, funnit sig böra hemställa:
att på allmänna indragningsstaten måtte från och med år 1879
uppföras för chefen för landtmäteriet, Generaldirektören Ludvig Berck¬
han Falkman 2,800 kronor, motsvarande skilnaden emellan hans nu¬
varande löneförmåner och dem, som för chefen för landtmäteriet å ny
stat blifvit bestämda.
Sedan uppläsning skett af denna hemställan, yttrade
Herr Per Larsson: I)å ingen annan begärt ordet anser jag mig
pligtig att göra eu anmärkning emot den föredragna punkten. Jag
kan nemligen icke förstå, huru Utskottet kommit till det slut, som
här är fallet. Kammarens ledamöter torde hafva sig bekant att Kongl.
Maj:t till denna Riksdag inkommit med förslag om att lönen för che¬
fen för Landmäteristyrelsen måtte bestämmas till 7,500 kronor. Riks¬
dagen nedsatte dock detta belopp till 7,000 kronor. I sammanhang med
Kongl. Maj:ts ofvanberörda framställning föreslogs äfven att den nu¬
varande chefen för Landtmäteristyrelsen, Generaldirektör Falkman, skulle
från allmänna indragningsstaten uppbära skilnaden emellan hans nu¬
varande löneförmåner och dem som för chefen för landtmäteriet å'
ny stat blifvit föreslagna. Denna skilnad uppgick enligt Kongl. Maj:ts
förslag till 2,300 kronor. Men Stats-Utskottet har det oaktadt hem¬
stält att Generaldirektör Falkman skulle tillerkännas 2,800 kronor.
Och detta förefaller mig besynnerligt.
Jag skall emellertid icke påyrka någon förändring i beloppet.
Herr Liss Olof Larsson: Den af föregående talaren emot
Utskottets förfarande rigtade anmärkningen är tydligen beroende af
en missuppfattning. Det är nemligen uppenbart, att då Kongl. Maj:t,
under förutsättning att, på sätt Kongl. Maj.-t föreslagit, lönen för chefen
för landmäteriet på den nya staten bestämdes till 7,500 kronor be¬
räknat skilnaden emellan chefens nuvarande löneförmåner och dem
som honom enligt den nya staten skulle tillkomma till 2,300 kronor,
så måste också häraf följa att, sedan Riksdagen nedsatt den nya lönen
med 500 kronor eller till 7,000 kronor, skilnaden ökas med 500 kronor
eller från 2,300 till 2,800 kronor. Det är ju naturligt att skilnaden
/ingående
lönefyllnad
åt nuvarande
chef eu för
landtmäteriet.
N:o 43.
40
Torsdagen den 25 April, e. m.
Angående
lonefyllnad
åt nuvarande
chefen för
landtmäteriet.
(Forts.)
Angående
ifrågasatt
pension för
Adjunkten
J. E. Erdtman
emellan 9,800 kronor, eller den inkomst som blifvit Generaldirektör
Falkman genom fullmakt tillförsäkrad, och 7,500 kronor är mindre
än emellan 9,800 kronor och 7,000 kronor.
Således har Utskottet i detta afseende förfarit alldeles rigtigt.
Friherre Leijonhufvud: Jag har ingenting att tillägga till den
af Herr Liss Olof Larsson nu leinnade upplysningen.
Herr Pehr Larsson: Af hvad som blifvit upplyst finner jag att
jag misstagit mig och återkallar derföre den emot Utskottets förfarande
gjorda anmärkningen.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Mom b), c) och d).
Blefvo äfven bifallna.
Punkterna 29—33.
Biföllos.
Punkten 34.
På grund af underdånig ansökning utaf Adjunkten vid högre
elementarläroverket i Linköping, filosofie doktorn Johan Henrik Erdt¬
man, hade Kongl. Maj:t till Riksdagen gjort framställning om bevil¬
jande för bemälde Erdtman af eu årlig pension å 2,250 kronor; men
då Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet i skrif¬
velse till Utskottet af den 30 nästlidne Mars tillkännagifvit, att Erdt¬
man numera återkallat förr berörda underdåniga ansökning, samt att
Kongl. Maj:t vid sådant förhållande funnit frågan om pension för
Erdtman lör närvarande böra förfalla, hade Utskottet i förevarande
punkt härom gjort anmälan.
Efter punktens föredragning anförde
Herr Hedin: Jag är temligen tvifvelaktig angående den formella
rigtigheten af detta ärendes behandling. Vi finna af den föredragna
punkten att en af Kongl. Maj:t till Riksdagens Kamrar aflåten proposi¬
tion blifvit återkallad genom en skrifvelse från eu af Statsrådets leda¬
möter till Stats-Utskottet. För mig är det icke möjligt förena denna be¬
handlingsform med föreskriften i 38 § Regeringsformen. Jag kan icke
se att Kongl. Maj:t kan återkalla en proposition, som på grund af
inträflade omständigheter skall hafva förfallit, på annat sätt och i'
annan form, än den som användes, när den till Riksdagen afläts d. v. s.
genom en skrifvelse från Kongl. Maj:t till Riksdagens Kamrar, hvilken
skrifvelse sedermera af dessa remitteras till vederbörande Utskott,
att af detta i grundlagsenlig ordning behandlas. Men jag känner
Torsdagen den 25 April, e. m.
•il
N:o 43.
ingen grundlagsenlig form, under hvilken en ledamot af statsrådet
kan aflåta eu embetsskrifvelse till Kamrarne eller någon Riksdagens
delegation. Jag finner väl att ifrågavarande skrifvelse blifvit afbiten
af Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet på befallning
af Kongl. Maj:t. Men, så vidt jag vet, är det en form, som i öfverens¬
stämmelse med grundlagens stadgande!! icke rätteligen kan användas
vid andra Kongl. Maj:ts beslut än dem, som i kommandomål meddelas.
Jag bar naturligtvis icke något yrkande att gorå med anledning
af denna anmälan; men det bruk, som här är följdt, skulle möjligen,
i fall det utvecklade sig, kunna varda ett missbruk.
Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet, Herr Statsrådet
Carlson: Jag bör endast nämna att, såvidt jag känner, är det bruk,
som här följts, länge och vid mångfaldiga tillfällen iakttaget. Det är
ock grundadt på för handen varande förhållanden. Kongl. Maj:t har
i statsrådet beslutat att den faktiska upplysning skulle Riksdagen
meddelas att den till pensionering föreslagna läraren tillfrisknat och
sjelf återkallat sin ansökning och att Kongl. Maja i följd deraf ansåg
propositionen hafva förfallit. Denna underrättelse skulle, såsom ofta
skett, meddelas Stats-Utskottet, hvilket just hade pensionsstaten under
behandling. Så har äfven tillgått: en skrifvelse, daterad Stockholms
slott och på nådigste befallning undertecknad af departementschefen,
har till Stats-Utskottet afgått. Visserligen hade i stället en skrifvelse
från Kongl. Maj:t kunnat till Riksdagen aflåtas; men Kongl. Maja
ansåg i detta fall, likasom i föregående af liknande beskaffenhet, ären¬
det icke vara af den vigt och betydenhet, att denna högtidligare form
behöfde begagnas, enär det endast var fråga om ett enkelt tillkänna¬
gifvande att ifrågavarande lärare återkallat sin pensionsansökan.
Herr Hedin: Herr Talman! Jag sätter icke i fråga, att icke
den använda formen är lättvindig och möjligtvis äfven lämplig; men
hvad jag tillåtit mig påvisa är, att det finnes grundade skäl att be¬
tvifla det strängt grundlagsenliga i detta förfarande.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, lades Utskottets ifråga¬
varande anmälan till handlingarne.
Punkterna 35 och 36.
Biföl los.
Punkten 37.
Kongl. Maja hade föreslagit Riksdagen, att provincialläkare
måtte berättigas att vid fylda 60 år och efter BO års tjenstgöring i
statens tjenst afgå derifrån med pension å allmänna indragningssta-
ten till samma belopp som lönen.
Angående
ifrågasatt
pension för
Adjunkten
J. H. Erdtman.
(Forts.)
Angående
provincial-
läkares pensla
nering.
N:o 43
42
Torsdagen den 25 April, e. m.
Angående
provincial-
läkare«
pensionering.
(Forts.)
I sammanhang med denna nådiga framställning hade Utskottet
till behandling förehaft en inom Andra Kammaren af Herr E. Clairfelt
m. fl. väckt motion (N:o 38), deruti föreslagits, bland annat, att pen-
sionsrätten måtte för provincialläkare inträda vid 55 ålders- och 25
tjensteår.
Och hade Utskottet hemstält:
att Riksdagen, med afslag å det af förr bemälde motionärer fram-
stälda yrkande, måtte bifalla hvad Kongl. Maj:t i förevarande hän¬
seende behagat föreslå.
Herr Clairfelt anförde: Då frågan om löneförhöjning för provin-
cialläkarne förekom, tog jag mig friheten att påpeka, hurusom med sta¬
tistiska uppgifter är utredt och styrkt, att den vanliga tiden för pro-
vincialläkarnes inträde i tjenst är vid deras 35:te eller 36:te lefnadsår, och
att deras medeltjenstetid uppgår till 19 eller 20 år. Då Kongl. Maj:t
på Medicinalstyrelsens framställning nu föreslagit att provincialläkarne
skulle pensioneras vid 60 års ålder och efter 30 års tjenst, synes det
mig som i en sådan framställning skulle ligga ett hån mot dessa läkare,
hvilka sällan uppnå en så hög lefnadsålder, som erfordras för åtnju¬
tande af en dylik pension. Jag vill härmed icke uttala något klander
mot hvarken Kongl. Maj:ts regering eller Stats-Utskottet, hvilket icke
gerna kunnat göra annat än tillstyrka hvad Kongl. Maj:t och Medicinal¬
styrelsen derförut föreslagit. Men det klander, jag vid förra tillfället
rigtade mot Medicinal styrelsen, anser jag fullt befogad! äfven nu; och
denna gång för brist på konseqvens. Redan år 1862, då fråga var
om ordnande af allmänna pensionsväsendet, aflat då varande Sundhets¬
kollegium till den komité, som blifvit tillsatt för utarbetande af nya
pensionerinsgrunder, en skrifvelse, hvari kollegium på det varmaste för¬
ordade att provincialläkarne skulle blifva pensionerade vid 55:te lef-
nadsåret och efter 25 tjensteår, hvilka sistnämnda kollegium dock an¬
såg kunna i nödfall utsträckas till 30 år.
De skäl, Sundhetskollegium då anförde för pensionsålderns tidigare
inträdande, synas mig så bindande, att de än i dag äro fullt tillämp¬
liga. Detta utlåtande återfinnes i en broschyr, som blifvit utdelad inom
Kammaren, med titel “Svenska Provincial-Läkare Institutionen“. Der
säges bland annat, att provincialläkarnes verksamhet är så ansträn¬
gande och ofta har en så menlig inverkan på deras helsa, att inga
tjenstemän böra vara så tidigt som de berättigade till pension.
Läkarnes och särskildt provincialläkarnes lefnadstid är, säges det,
derföre ock kortare än andra tjensteman; och provincialläkarne, hvilka
sällan uppnå en lefnadsålder af 60 och tjensteålder af 30 år, äro re¬
dan vid 55 års ålder mindre lämpliga att upprätthålla tjensten. På
dessa skäl tillstyrkte då Sundhetskollegium hvad jag och några med
mig liktänkande vågat föreslå i en vid denna riksdag väckt motion.
Jag tycker, att dessa skäl fortfarande äro tillräckligt talande eller åt¬
minstone borde vara det för den myndighet, som afgifvit yttrande i
frågan. Detta erkänner äfven Sundhetskollegium i sitt till Kongl.
Maj:t afgifna utlåtande, der det heter:
Torsdagen den 25 April, e. m.
43
N:o 43.
“att provicialläkaren, på grand af sin ansträngande tjenstgöring
samt det men hans helsa och krafter derunder måste lida, är framför
flertalet af tjensteman i behof af pension vid tidigare lefnadsålder.
Men, säger kollegium, då militärläkarnes pensionsålder redan blif-
vit bestämd till 60 lefnads- och 30 tjensteår, böra provincialläkare
sättas med dem i samma ställning. Dock är det en väsentlig skilnad
mellan dessa båda slag af läkare. Militärläkarnes tjenstgöring i freds¬
tid är nemligen betydligt mindre ansträngande än provincialläkarnes.
Då fråga var om bestämmande af provincialläkarnes löner, sökte jag
visa, att ehuru de stå i samma kategori och hafva samma rang med
regementsläkarne, dessa senare dock hafva betydligt mindre ansträn¬
gande göromål än provincialläkarne men deremot högre lön än dessa.
Nu vill man i fråga om pensionsåldern ställa provincialläkarne i parité
med regementsläkarne, fäst än de förres tjenstgöring är betydligt mera
ansträngande och, såsom äfven Sundhetskollegium medgifver, så men¬
lig för deras helsa, att de kortare tid än andra tjensteman kunna
sköta sina befattningar.
Då jag hört att Första Kammaren bifallit Utskottets förslag oför-
ändradt, vågar jag icke gå så långt som att yrka bifall till motionen
i dess helhet, eller att pensionsrätten måtte inträda vid 55 lefnads-
och 25 tjensteår, utan endast att den må inträda vid 25 tjensteår.
Då provincialläkarne i medeltal tillträda sin tjenst vid 35 år, skulle de
således blifva pensionsberättigade vid uppnådda 60 år eller vid den
ålder Kongl. Maj:t föreslagit och Utskottet tillstyrkt. Jag får således
anhålla om proposition på den förändring i Utskottets förslag, att tjenste-
åldern, vid hvilken pensionsrätten må inträda, bestämmes till 25 i stäl¬
let för 30 år. Jag tror att, särdeles hvad de norrländska länen an¬
går, landtbefolkningen skulle vinna på, att provincialläkarne blefve ti¬
digare pensionsberättigade, ty det måste vara särdeles ofördelaktigt,
isynnerhet i dessa trakter, att utlefvade gubbar sköta dylika fenster,
hvilket emellertid blir följden, om man sätter tjensteåldern så hög som
30 år.
Jag anhåller om proposition på min gjorda framställning.
I detta anförande instämde Herrar Torpadie och Lyth.
Herr Diss Olof Larsson: Jag skall inskränka mig till att yrka
bifall till Utskottets betänkande på de af Kongl. Maj:t i dess ifråga¬
varande proposition anförda skäl.
• Herr G. F. T o 11: Jag skall endast bedja att få instämma i Herr
Clairfelts yttrande.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de meningar, som blifvit
framstälda, gaf Herr Talmannen propositioner såväl på bifall till Utskot¬
tets hemställan som ock på det af Herr Clairfelt gjorda yrkande; och
fann Herr Talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den
förra menningen. Votering blef emellertid begärd och företogs enligt
Angående
provincial-
l åkares -
pensionering.
(Forts.)
44 Torsdagen den 25 April, e. m.
en nu uppsatt och af Kammaren godkänd omröstningsproposition, ly¬
dande sålunda:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 37:de punk¬
ten af utlåtandet N:o 12, röstar
Ja ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets hemställan med
den förändring, att pensionsrätten må inträda vid 25 tjensteår.“
Omröstningen visade 93 ja mot 40 nej; hvadan Kammaren bi¬
fallit Utskottets hemställan oförändrad.
Punkten 38.
Bifölls.
Punkten 39.
I anledning af Herr C. Linders inom Andra Kammaren af-
gifna motion, N:o 1, deruti förslagits, att Riksdagen måtte för sin del
besluta, att lärare vid elementarläroverket eller pedagogierna, som vid
uppnådd 60 års ålder varit i läroverkets tjenst under 30 års tid verk¬
sam, skulle ega att i vederbörlig ordning erhålla afsked med pension,
hade Utskottet utlåtit sig på följande sätt:
"Oaktadt Utskottet ingalunda underskattar vigten af motionärens
förslag, hvars genomförande otvifvelaktigt skulle lända till stort gagn
för undervisningen, har Utskotett dock icke ansett sig kunna motionen
till bifall förorda, enär frågor af förevarande beskaffenhet icke lämp¬
ligen böra, innan de varit föremål för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning,
hänskjutas till Riksdagens afgörande; och Utskottet hemställer alltså,
att Herr C. V. Linders ifrågavarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda. “
Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
Herr Linder, som yttrade: Den hemställan jag i den nu före¬
varande motionen tagit mig friheten att till Riksdagen göra har i så
måtto blifvit af Utskottet behjertad, att Utskottet ingått på de skäl jag
för min motion andragit. Utskottet vill nemligen icke på något vis
“underskatta vigten af motionärens förslag, hvars genomförande otvif¬
velaktigt skulle lända till stort gagn för undervisningen. “ Hvad jag
således kan taga för gifvet är att Utskottet efter anstäld pröfning af
motionen behagat finna, att den normala tiden för en lärares inträde
Angående
elementar-
lånares
pensionering.
H:q 43.
Angående
provincial-
läkares
pensionering.
(Forts.)
Torsdagen den 25 April, e, in.
45
M:o 43.
i elementarläroverkets tjenst är 30 års ålder, samt att läraren efter
30 års tjenstgöring, på grund af det ansträngande arbete han vid
elementarläroverket får vidkännas, i regeln måste anses så pass ut¬
tröttad och så pass i behof af hvila från detta arbete att man med
fullt skäl kan erkänna honom då vara berättigad till afsked med
pension. Detta vågar jag antaga att Utskottet ansett fullt rigtigt,
på grund af dess eget medgifvande. Det är således klart att om, på
samma gång man medgifver det principielt rigtiga i sådana premis¬
ser, man icke vill taga steget fullt ut och praktiskt fullfölja det
samt vidtaga de åtgärder som sådana premisser gifva vid handen,
man tillskyndar elementarläroverkens undervisning‘en skada, som re¬
dan för närvarande måste i sin mån vara betänklig och följaktligen
för framtiden blifva det i ännu högre grad. Jag vill till belysning
af frågan meddela blott några få statitiska data. I närvarande stund upp¬
går antalet af de elementarlärare, hvilkas lefnadsålder är 60 år eller
derutöfver, till 79. Detta antal är jemförelsevis mindre än hvad
man under andra förhållanden kunde hafva väntat, och detta af det
skäl att de åldersklasser, så att säga, till hvilka dessa elementar¬
lärare höra, äro att hänföra till den kategori af lärare, som redan
för länge sedan till stor del från elementarläroverkets stat öfvergått
till kyrkans tjenst. Desse åldrige lärare höra nemligen till antalet
af de ecklesiastike tjenstemän, som fordom hade till slutmål för sin
lefnad att från skolan ingå såsom församlingslärare i kyrkan. Om
vi deremot med våra beräkningar vända oss till de elementarlärare,
som med ett decennium understiga sextioåringarne, så befinna vi oss
på ett annat område, der läraren, till följd af skolans numera för¬
ändrade ställning till kyrkan, icke längre anser som sitt slutmål för
lifvet att ingå i kyrkans tjenst utan qvarstanna!- vid skolan. Om vi
afräkna de lärare af denna klass, som antagligen under tiden aflida,
så skall, med bibehållande af de vilkor för erhållande af pension
som nu gälla, efter 10 års förlopp V3 af hela antalet af Sveriges
elementarlärare befinnas vara i en ålder af 60 år och deröfver. Då
man erkänner det ansträngande i deras arbete, vill jag hemställa,
om man väl sörjt för elementarundervisningen, då man stält så till, att
i/3 af antalet af de lärare, hvilka vid elementarläroverken tjenstgöra
och sysselsätta sig med ungdomens handledning, inom kort skall befin¬
nas vara vid den ålder, då de borde vara till sin och undervisningens
fromma från lärarekallets utöfvande befriade och i stället hugnade
med pension. Det är tydligt, att på detta sätt utsigterna för ele¬
mentarundervisningens befrämjande och elementarbildningens höjande
skola blifva i temligen hög grad nedsatta, och att följaktligen de
förhoppningar, som man för närvarande kan anse sig berättigad att
hysa på utvecklingen af det uppväxande slägtets bildning vid elemen¬
tarläroverken, skola blifva efter dessa års förlopp skäligen ringa.
Det synes således vara på tiden att vidtaga några åtgärder för
att mot de härvid uppstående olägenheterna råda hot, på sätt jag i
min motion tagit mig friheten att föreslå. Jag har nemligen, något
som Utskottet äfven tyckes medgifva, icke med mitt förslag haft an¬
nat syfte än undervisningens och elementarläroverkens bästa. För-
Angående
elementar-
lär ares
‘pensionering.
(Forts )
N:o 43.
Angående,
elementar-
lärares
pensionering.
(Forts.)
46 Torsdagen den 25 April, e. m.
slaget torde följaktligen icke befinnas vara värdt annat beaktande
och afseende än det som Utskottet behagat skänka deråt, eller att
endast teoretiskt eller i princip instämma i hvad jag tagit mig frihe¬
ten föreslå. Utskottet har nemligen — efter att skäligen fullstän¬
digt instämt i hvad jag i min motion yttrat — kommit till det re¬
sultat, att det icke ansett sig kunna motionen till bifall förorda, enär
frågan ännu icke varit Kong!. Maj:ts nådiga pröfning underkastad. I
fall nu detta skall vara eu maxim, som Utskottet konseqvent vill vidhålla
och följa, så skall den ju leda derhän, att den rätt, på grund hvaraf
enskild motionär har att framställa förslag till Riksdagens pröfning,
skall blifva neutraliserad, fastän denna rätt är grundlagsenlig. En
enskild motionärs framställning är dock i viss mån lika berättigad
till Stats-Utskottets pröfning som Kongl. Maj:ts förslag. Följaktligen
tror jag icke, att den grund, Utskottet här anfört, att denna fråga
ännu icke har kommit från Kong!. Maj:t, utgör ett tillräckligt skäl
för ett afvisande af motionen, så mycket mindre som Utskottet an¬
sett motionen vara så maktpåliggande, att Utskottet sjelf vitsordat
behofvet och lämpligheten af det förslag, som deri blifvit framstäldt.
På grund af hvad jag sålunda framstält, och då jag med detta
Utskottets erkännande för ögonen icke anser mig behöfva ingå i nå¬
gon detaljerad bevisning af de fakta jag i motionen framlagt och
de omständigheter jag der anfört till stöd för min hemställan, vågar
jag taga mig friheten att till denna Kammare vördsamt hemställa att
Utskottets förslag måtte afslås och min motion bifallas.
Herr Sven Nilsson: Då motionären icke är nöjd med det er¬
kännande, Utskottet i sin motivering skänkt hans förslag, hvadan
man måste antaga att han ogillar densamma, och då jag för min
del icke heller i detta afseende kunnat gilla den motivering, Utskot¬
tet för sin hemställan användt, så tager jag mig friheten yrka att
Kammaren bifaller Utskottets förslag med ogillande af motiveringen.
Herr Liss Olof Larsson: Jag begärde ordet för att göra samma
yrkande, som Herr Sven Nilsson redan framstält. Jag kan således
inskränka mig till att instämma med honom och vill endast tillägga
ett par ord.
Då nionde hufvudtiteln behandlades i Utskottet, förekom vid flere
punkter ungefär samma förhållande som i den nu förevarande: Afdel-
uingen hade nemligen såsom här motiverat bifall, men i klämmen
tillstyrkt afslag, Utskottet rättade motiveringen så att den stämde
med hvad som tillstyrktes. I denna punkt har ej eu sådan rät¬
telse skett; och för min del får jag bekänna att det skett af
förbiseende. Då jag för min del icke vill godkänna en dylik moti¬
vering, yrkar jag i likhet med Herr Sven Nilsson att, på det Kam¬
maren icke genom godkännande af motiveringen liksom må gifva på
hand att den i princip gillar motionärens förslag, Kammaren med
ogillande af motiveringen ville bifalla Utskottets hemställan, ty innan
man kan godkänna motionärens förslag, torde allt en större utred¬
ning erfordras än den som i motionen förefinnes.
Torsdagen den 25 April, e. m.
47
N:o 43.
Herr Dahl: Herr Grefve och Talman! Mine Herrar! Efter det
uttalande, motionären sjelf haft, kunde det visserligen synas öfver¬
flödigt, att jag å min sida tager ordet, helst då jag anser förslaget
af beskaffenhet att tala för sig sjelf. Man behöfver verkligen icke
vara skolman för att ega tillräcklig erfarenhet om att den nu bestämda
åldersgränsen för elementarlärarnes tjensteduglighet icke kan auses
vigtig! lyckligt funnen. Jag vågar likväl med anledning af frågans
stora vigt för en kort stund taga Kammarens uppmärksamhet i
anspråk.
Det är visserligen eu sanning, att umgänget med ungdomen bi¬
drager till att vidmakthålla lärarens sinnesspänstighet, men tyvärr kän¬
ner elementarläraren ofta sin helsa och sina krafter svika under den
ansträngande tjenstgöringen långt förr än de 65 åren äro uppnådda.
Ju mera en sådan lärare varit nitisk och troget häugifvit sig åt sitt
kall, ju tidigare känner han sin helsa bruten och då inträder för ho¬
nom ett martyrskap — så att säga — i statens tjenst, om hvilket
ganska få af de tillstädesvarande kunna göra sig eu vigtig föreställ¬
ning. I de allra flesta fäll kan en elementarlärare, i synnerhet
om han är familjefar, icke göra besparingar för att trygga sig och
sin familj mot nöd och bekymmer när' krafterna börja aftaga. Der¬
före bjuda honom rent ekonomiska skäl att icke förr än heder och
samvete dertill tvinga honom träda tillbaka från sin verksamhet i skolan
och åtnöja sig med en knappare bergning. Dessutom kan man vara för¬
vissad att äfven kärleken till lärarekallet, under hvars utöfning han
grånats, skall i det allra längsta hålla honom qvar vid läroverket.
Men för undervisningens och läroverkets bästa måste det vara högst
angeläget att en lärare kan, när han sjelf ej längre finner sig vara tjenst-
duglig, få träda tillbaka och lemna rum åt yngre och friskare krafter.
Motionären har, både i sin motion och sitt anförande nyss, mycket
rigtigt framhållit, att detta är så mycket nödvändigare nu än förr,
som bland elementarläroverkens lärare allt färre och färre öfvergå till
kyrkans tjenst. Från lärarnes sida har också redan till regeringen
inlemnats en framställning i syfte att vinna tidigare pensionsålder.
För min del hade jag derföre gerna önskat att Utskottet med anled¬
ning af motionen funnit skäl att mana Riksdagen att från sin sida
vidtaga någon åtgärd för vinnande af en lycklig lösning af denna fråga,
som måste anses af den högsta betydelse med hänsyn till elementar¬
läroverkens framtid. Ty det är ju alldeles klart att elementarläro¬
verk utan fullt tjenstdugliga lärare äro mycket kostsamma men föga
gagnande. Säkert är att ett initiativ från Riksdagens sida i denna fråga
skulle af landets upplysta opinion helsas med samma bifall som det,
hvarmed för några år sedan Riksdagens initiativ om nedsättning i
pensionsåldern för foikskolelärarne mottogs. Jag kan derföre icke
annat än förena mig med motionären i hans yrkande, ehuru jag allt¬
för väl inser att härmed för tillfället ej mycket står att vinna, och
jag gör detta icke i eget intresse, utan för det allmännas och för läro¬
verkens skull.
.4 utfående
element ar¬
lärares
pensionering*
(Forts.)
Herr Rundgren: Då tvenne talare hemstält om bifall till den
N:o 43.
48
Torsdagen den 25 April, e. m.
Angående
elementar-
lärares
pensionering.
(Forts.)
föredragna punkten men med ogillande af motiveringen, tillåter jag
mig fasta Kammarens uppmärksamhet på hvad Stats-TJtskottet yttrat
i denna motivering, på det icke genom missförstånd måtte fattas ett
beslut för hvilket man icke rätt gjort sig reda. Utskottet säger först,
att det »ingalunda underskattar vigten af motionärens förslag». Jag
hemställer huruvida det finnes någon inom denna Kammare som under¬
skattar vigten af ett förslag, som afser att åt elementarläroverken och
deras ungdom bereda starka lärarekrafter och derigenom befordra
undervisningen! Vidare säger Utskottet, att förslagets »genomförande
otvifvelaktigt skulle lända till stort gagn för undervisningen». Jag
tror icke att någon här vill förneka, att det skulle lända undervis¬
ningen till gagn, om läroverken oupphörligt rekryterades med friska
krafter, derigenom att de gamle lärarne finge i tid afgå. Slutligen
förklarar Utskottet, att det »icke ansett sig kunna motionen till bifall
förorda, enär frågor af förevarande beskaffenhet icke lämpligen böra,
innan de varit föremål för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, hänskjutas
till Riksdagens afgörande». Jag hemställer om Kammaren kan vara
benägen att ogilla denna del af motiveringen. Till dessa trenne af
mig nu anförda satser inskränker sig Utskottets motivering. Månne,
vid sådant förhållande, skäl kan finnas att ogilla den? Eller är det
icke fast hellre så, att hvad beslut vi än må fatta, vi åtminstone icke
böra ogilla motiveringen?
Men det är eu omständighet, som föranleder mig att icke till
fullo godkänna motionärens framställning. Jag anser nemligen att då
en förändring kommer att ega rum i bestämmelserna angående ålder
och tjenstetid för lärarne vid elementarläroverken, tillika bör före-
skrifvas ett vilkor, likartad t det som bestämdes i fråga om härads-
höfdingarnes pensionering, det nemligen att lärarne vid en viss ålder
skola vara förpligtade från tjensten afgå. Det kan nemligen finnas
lärare, hvilka icke sjelfva känna eller vilja för sig sjelfva erkänna,
att deras krafter blifvit brutna samt derföre anse sig kunna fortsätta
med sin verksamhet. De böra då genom en lag påminnas derom
Enligt min tanke hänga dessa begge omständigheter nära till¬
sammans — å ena sidan eu lägre åldersgräns för elementarlärarnes
berättigande till pension och å andra sidan förpligtelse för dem att
vid en viss ålder ur tjensten afgå. Om hvad Utskottet nu föreslagit
icke allenast i afseende å beslutet utan äfven beträffande motiveringen
af Riksdagen godkännes, så ligger deri för Kongl. Maj:t en anledning
att taga denna fråga i betraktande och för nästa Riksdag framlägga
ett förslag i ämnet. Jag föreställer mig nemligen, att orsaken hvar¬
före ett sådant förslag icke ännu framkommit från regeringen är att
söka deri, att rikets elementarlärare hos Kongl. Maj:t nyligen gjort
framställning om förhöjning af deras löner och att i fäll Kongl. Maj:t
fäster något afseende vid denna framställning, Kongl. Maj:t möjligen
anser lämpligt att till Riksdagen framlägga eu proposition om dessa
begge frågor i sammanhang med hvarandra.
Jag ber derföre få förklara, det jag, ehuruväl fullt erkännande
det berättigade i motionen, likväl icke anser mig för närvarande böra
gorå något yrkande.
Torsdagen den 25 April, e. m. 49
Herr Strömberg instämde med Herr Rundgren.
Herr Linder: Jag ber att med anledning af den siste talarens
yttrande få hemställa huruvida, då man i hufvuddrag gillar ett för¬
slag, men i vissa delar icke kan godkänna detsamma, eller rättare,
man vill göra några tillägg deri, det då icke är bättre att göra ett
amendement än att förkasta förslaget i dess helhet. Jag vill emeller¬
tid icke uppehålla mig härvid, eftersom talaren ej velat framställa
något bestämdt yrkande.
Med anledning af hvad Herr Sv. Nilsson och den med honom in¬
stämmande ledamoten af Stats-Utskottet anmärkt, ber jag få fästa upp¬
märksamheten derpå, att ingendera af dessa ledamöter har reserverat
sig mot Stats-Utskottets förevarande förslag. Man måste således taga
för gifvet, att de ansett sig kunna ikläda sig ansvaret för detta förslag
och att detta ansvar måtte innehålla äfven det, att hvad de yttrat är
afgifvet icke med lättsinne eller i hastigt mod samt att man följakt¬
ligen må kunna pretendera, att de icke endast derföre att man dri¬
star sig att draga ut konseqvenserna af hvad Utskottet yttrat, helt
enkelt utan ett ord till motivering stryka bort hvad de sjelfva i öf¬
verensstämmelse med Utskottets förslag bidragit att till Riksdagen
framlemna. Det är gifvet att, så vidt Utskotten vilja påräkna aktning
af Riksdagen för sina yttranden och sina motiveringar, dessa yttran¬
den och motiveringar icke böra för Utskottets ledamöter sjelfva vara
så värdelösa, att de endast genom ett yttrande af någon ledamot i
Kammaren och utan ett ord till motbevisning kastas bort. Till äfven¬
tyra är meningen den, att man skulle kännas skyldig hysa det förtro¬
ende till desse herrars pedagogiska erfarenhet och kapacitet, att nå¬
gon motivering icke kunde synas af dem erforderlig, men om jag icke
har ett sådant förtroende, så beror detta på min okunnighet om denna
deras erfarenhet och kapacitet.
N:o 43.
Angående
elementar-
lärares
pensionering.
(Forts.)
Herr Östling: Då jag icke hyser någon förhoppning om bifall
till motionärens förslag, inskränker jag mig till att begära, det Kam¬
maren måtte godkänna Utskottets betänkande oförändradt, således äfven
motiveringen. Jag hoppas detta så mycket mera, som jag är öfver-
tygad, att Kammaren vid närmare eftersinnande finner detta vara det
rigtigaste uttrycket af dess egen åsigt i frågan.
Öfverläggningen var slutad. Under densamma hade yrkats dels
bifall till Utskottets hemställan, dels bifall till samma hemställan med
ogillande af motiveringen derför, dels ock att det förslag, Herr Linder i
sin ifrågavarande motion framlagt, måtte varda bifallet. Efter upptagande
af dessa yrkanden, gaf Herr Talmannen, enligt dem, propositioner och
fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förstnämnda
meningen. Votering blef begärd. I anledning häraf och för bestäm¬
mande af kontrapropositionen upptog Herr Talmannen ånyo de öfriga
yrkandena, af hvilka det som afsåg bifall till Utskottets förslag med
ogillande af den derför anförda motivering nu förklarades hafva fier-
Andra Kammarens Urat. 1878. JS!:u -Vi, 4
N:o 43,
60
Angående
elementar-
lärares
pensionering.
'Forts.)
Torsdagen, den 25 April, e. m,
*
talets röster för sig. Men jemväl angående kontrapropositionen äska¬
des votering; i följd hvaraf en så lydande omröstniugsproposition
först uppsattes, justerades och anslogs :
»Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen antager yrkan¬
det om bifall till Utskottets hemställan med ogillande af motiveringen,
röstar Ja;
Den, det ej vill
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren till kontraproposition i nämnda vote¬
ring antagit yrkandet om utslag å Utskottets hemställan och bifall
till Herr Linders ifrågavarande motion.»
Den votering, som företogs enligt denna proposition, utföll med
73 ja mot 51 nej; och erhöll alltså propositionen för hufvudvoteringen
följande lydelse:
»Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 39:de punkten
af utlåtandet N:o 12,
röstar Ja;
Den det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets hemställan med
ogillande af motiveringen.»
I den senare voteringen röstade 56 ledamöter ja mot 69, som
röstade nej; varande alltså Kammarens beslut fattadt i enlighet med
nej-propositionens innehåll.
Sedan utgången af voteringen för Kammaren tillkännagifvits,
yttrade
Herr Lindmark: Jag ber att få anmäla min reservation mot
det beslut, som nu blifvit af Kammaren fattadt. Beslutet saknar
nemligen all motivering. Det lyder helt kort, »att Herr C. W. Linders
ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda»;
men någon motivering härför finnes icke i betänkandet. Detta är
anledningen hvarföre jag velat anmäla min reservation.
Äfven Herr Linder anmälde sin reservation mot det nu fattade
beslutet.
Torsdagen deri 25 April, e. m.
51
M:o 43.
Punkten 40,
Hos Kongl. Maj:t hade om beredande af pension åt de efter¬
lemnade enkorna och barnen efter Lektorn vid elementarläroverket i
Örebro Johan Ivar Brodén och Adjunkten vid Wexiö läroverk Carl
Lundgren äfvensom åt enhan efter Lektorn vid förstnämnda läroverk
Ernst lolla,n Frithiof Granell gjorts särskilda underdåniga ansöknin¬
gar, deri sökandena anhållit, att, då den pensionsinrättning för enkor
och barn efter elementarlärare m. fl., hvartill Riksdagen beviljat an¬
slag, till följd af särskilda förhållanden ännu icke, vid tiden för nämnda
familjefäders frånfälle, kunnat komma till stånd, Kongl. Maj:t täcktes
genom nådig proposition till Riksdagen utverka, antingen att rätt till
pension det oaktadt kunde dem beredas från pensionskassan, sedan
denna börjat sin verksamhet, eller ock att pensioner till motsvarande
belopp måtte dem beviljas från allmänna indragningsstaten; allt un¬
der vilkor att de afträdde sin rätt till nådår vid de aflidnes lärare-
tjenster.
I anledning af nämnda ansökningar hade Kongl. Maj:t hos Riks¬
dagen gjort framställning om pensioners beviljande åt ifrågavarande
personer och, hvad särskildt beträffar Lektor Brodéns efterlemnade
familj, föreslagit:
att Lektorn vid högre elementarläroverket i Örebro Johan Ivar
Brodéns enka, Katarina Brodén, född Tegnér, samt hans barn Johan
Robert Fabian Brodén och Anna Mathilda Karolina Brodén, måtte,
mot det att den Brodéns efterlefvande tillkommande rätt till privilegii-
nådår efter honom afträddes, från den 1 Maj innevarande år upp¬
föras på allmänna indragningsstaten till åtnjutande af årlig pension,
enkan till belopp af 600 kronor, så länge hon förblefve enka, samt
barnen till belopp af 200 kronor hvardera.
Utskottet, som i mom. a) af förevarande punkt yttrat sig öfver
Kongl. Maj:ts nu omförmälda förslag, hade i anledning af samma för¬
slag gjort följande hemställan:
»att Lektorn Brodéns enka Katarina Brodén, född Tegnér, samt
hans barn Johan Robert Fabian och Anna Matilda Karolina må, mot
det att den Brodéns efterlefvande tillkommande rätt till privilegii-
nådår efter honom afträdes, från den 1 Maj innevarande år uppföras
å allmänna indragningsstaten till åtnjutande af årlig pension, enkan
till belopp af 600 kronor, så länge hon förblifver enka, samt barnen
till belopp af 200 kronor hvardera, så länge med vederbörliga intyg
årligen styrkes, att de fortfarande äro oförmögna att sjelfva bidraga
till sitt uppehälle.»
Om pension
för Lektorn
J. J. Brodéns
efterlemnade
familj.
Efter föredragning af denna hemställan, lemnades ordet på be¬
gäran till
Herr Carl Anders Larsson, som yttrade: Då det är en splitter
ny metod i afseende å pensionering man här synes vilja införa, tager
jag mig friheten yrka afslag å hela punkten. Af ingressen till punkten
framgår att pensionerna till dessa enkor och barn skulle svara emot
N:o 43.
52*
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension
för Lektorn
J. I. Brodéns
efterlemnade
familj.
(Forts.)
de så kallade nådåren, hvilka som vi veta ännu existera vid de prester-
liga befattningarne, samt att Riksdagen skulle byta till sig den rätt
till nådår dessa enkor och barn hafva genom att i stället gifva dem
eu årlig pension. Skälet, sort för ett sådant byte angifvits, är att,
då staten beviljat medel till en pensionsinrättning för enkor och barn
efter elementarlärare, men denna pensionsinrättning ännu icke är så
stark att den kan gifva några pensioner, staten skall pensionera dem
mot vilkor att de afträda sin rätt till nådår efter de aliidne lärarne.
Då denna nya metod likväl skulle föranleda ännu större tillväxt i
utgifterna på nionde hufvudtiteln, hemställer jag vördsamt att Kam¬
maren måtte afslå densamma redan från dess första början. Detta
anser jag vara så mycket mera nödvändigt, som förhållandena för
närvarande gestalta sig så, att löner och pensioner till embets- och
tjenstemän sluka hela aflcastningen af den svenska jorden. Allt hvad
svenska jorden lemnar i afkastning, säger jag, går åt till löner och
pensioner åt statens och enskildes tjenstemän, och detta påstående
skall jag äfven söka bevisa.
Hela den svenska jordens taxeringsvärde uppgår sammanlagdt till
1,800,000,000 kronor. Man antager vanligen att densamma afkasta!’
5 procent af taxeringsvärdet, hvilket gör 90 millioner årligen. Lö¬
ner och pensioner för statens tjenstemän uppgå årligen till 48 millio¬
ner samt för enskildes tjenstemän till 39 millioner och några hundra
tusen. Ergo stiga lönerna för dessa tjenstemän jemte pensioner till
sammanlagdt omkring 88 millioner i rundt tal. För andra behofs
afhjelpande återstår således icke mera än skilnaden mellan 90 och
88 millioner. Skulle man det oaktadt slå in på en ny pensionerings-
bana, så fruktar jag man skulle komma att gå för långt, hvaraf följden
skulle blifva att en reaktion skulle inträffa förr eller senare, som må¬
hända kunde verka mindre fördelaktigt för tjenstemännen sjelfva.
Jag yrkar afslag å hela punkten.
Häruti instämde Herr Fredricson.
Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet, Herr Statsrådet
Carlson: Vid ifrågavarande punkt har jag icke funnit någon reserva¬
tion af någon bland Stats-Utskottets ledamöter. Beslutet inom Stats¬
utskottet måste således, efter hvad jag kan sluta, hafva blifvit en¬
hälligt fattadt. Jag kan ej heller tro, att Kammaren skulle vilja an¬
taga det förslag som väckts af den ledamot i Kammaren, hvilken nyss
hade ordet. Det förefaller mig nemligen, som skulle denne ledamot
icke hafva tagit kännedom om det förevarande ärendet i dess helhet.
Den pensionsinrättning för lärares vid elementarläroverken enkor
och barn, om hvilken nu är fråga, har blifvit af Riksdagen beslutad
och erforderligt belopp beviljadt — sistlidna år — för dess trädande
i verksamhet.
Den ärade talaren på östgötabänken ansåg, att ifrågavarande för¬
slag innebure ett sätt att »byta bort» de så kallade privilegii-nådåren,
hvilket nu skulle införas. Men detta byte, eller rättare, detta för¬
behåll om frånträdande af privilegii-nådåret är länge sedan stadgadt
Torsdagen den 25 April, e. m. 53
genom allmän föreskrift, och det är Riksdagen som först gjort detta
förbehåll.
Föremålet för nu förevarande Kongl. proposition är icke annat
än en gärd af billighet åt olyckan. Det anslag, Riksdagen vid sist
hållna riksmöte för pensioneringen beviljade, skulle redan nu kunnat
utgå, derest icke kyrkomötets bifall till priviligii-nådårens borttagande
erfordrats. Säkerligen skulle äfven enkorna och barnen efter desse för¬
tjänte lärare, hvilka aliidit sedan Riksdagens beslut i pensionsfrågan
fattades, hafva kommit i åtnjutande af pensioner, om nämnda hinder
ej förefunnits.
Det är en olycklig tillfällighet för dessa i nöd stälda enkor och
barn, att deras män och fäder aflidit i ett ögonblick, då samtlige
vederbörandes bifall till den nya pensionsinrättningen ännu icke er¬
hållits. Vid sådant undantagsförhållande har Kongl. Maj:t föreslagit
att för dem tillämpa de grunder för pensioneringen, hvilka af Riks¬
dagen sjelf stadgats, ehuru med någon nedsättning af pensionsbeloppen,
jemförda med dem som blifvit för lärares enkor och barn i allmänhet
bestämda. Jag vågar derföre vara förvissad om att Kammaren, vid
öfvervägande af de utaf Kongl. Maj:t för hvarje särskild person an¬
förda grunder, skall gifva sitt bifall till de äskade billiga beloppen.
Jag tror att, likasom Riksdagens beslut i fjol om medel till pensions-
inrättningens understöd hvilade på goda grunder, Kammaren jemväl
skall finna Stats-Utskottets nu förevarande .hemställan byggd på rätt¬
visa och billighet.
Herr Wistelius: Jag trodde knappast att någon här skulle be¬
höfva uppträda och tala för bifall till detta förslag; ty jag kunde
icke föreställa mig att någon skulle vilja motsätta sig detsamma. Af
Kongl. Maj:ts proposition och Stats-Utkottets motivering synes, att
icke blott från rättvisans utan äfven från den kristliga barmhertig-
hetens synpunkt så många skäl tala för förslaget, att jag för min del
icke tvekar att yrka bifall till detsamma.
Herr Carl Anders Larsson: Hade desssa enkor och barn i
ringaste mån genom Riksdagens åtgörande lidit något intrång i sina
rättigheter såsom arfvingar efter dessa lärare, så hade hvad Herr
Statsrådet och Chefen för Ecklesiastik-departementet nyss yttrade
varit fullkomligt på sin plats. Men då de bibehålla samma rätt som
deras vederlikar haft och hafva, ända till dess den nya pensionsinrätt¬
ningen blir i tillfälle att bestrida pensioneringen, kan jag för min del
icke finna annat än att här kan tillämpas det gamla ordspråket, att,
får man väl in ett finger, kommer snart hela handen efter. Derföre
att Riksdagen nu visat en barmhertighetsåtgärd mot elementarlärarnes
enkor och barn och gifvit dem ett stort anslag för att bilda en fond,
derifrån dem i framtiden skulle beviljas pension, passar man nu på
och letar rätt på alla som gått miste om dessa fördelar och begär
statspension för dem. Här är visserligen endast fråga om tre afiidne
elementarlärares familjer, men Herrarne kunnen vara öfvertygade om
N:o 43.
Om pension
för Lektorn
J. 1. Brödens
efter lem n adc.
familj.
(Forts.)
N:o 43.
54
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension
för Lektorn
J. L Br odens,
cfterlemnade.
familj.
(Forts.)
att det finnes inånga derå sådana, som befinna sig i alldeles enahanda
ställning.
Då en sådan princip, som den man nu sökt införa, icke så länge
jag haft äran deltaga i Riksdagens .förhandlingar hittills gjort sig
gällande, yrkar jag för min del att Kammaren måtte redan från början
söka “mota Olle i grind“ och således afstå icke blott nu föredragna
moment i denna punkt, utan äfven de tvenne följande.
Herr Jons Persson förenade sig i detta yttrande.
Herr Granlund: Jag ber att få upplysa att Adjunkten Lund¬
grens enka och barn verkligen äro i särdeles stort behof af det före¬
slagna understödet. Herrarne kunna knapt föreställa sig, huru svårt
denna familj har att draga sig fram. Redan under mannens lifstid
var det för familjen bekymmersamt att berga sig; och naturligtvis
har det blifvit än sämre efter hans död. Såsom af betänkandet synes,
lemnade han efter sig skulder till belopp af närmare 7,000 kronor.
Han tjenade ända under sin första tjenstetid ända till 1858 för en lön af
först 360 och sedermera 600 kronor och har icke heller sedan varit i
tillfälle att göra några besparingar, utan efterlemnade enka och barn
i mycket torftiga omständigheter.
Då representanten för Vexiö, der Lundgrenska familjen är boende,
icke är tillstädes, har jag ansett mig skyldig meddela dessa upplys¬
ningar.
Ofverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen gaf propo¬
sitioner å såväl bifall som afslag och fann svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för den förra meningen. Som votering likväl begär¬
des, skedde uppsättning, justering och anslag af eu omröstningspropo-
sition, lydande sålunda:
“Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 40:de punkten
mom. a) af utlåtandet N:o 12,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej,
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.“
Omröstningen försiggick och visade 64 ja mot 62 nej; i följd
hvaraf Kammaren bifallit Utskottets hemställan.
Mom. b) och c).
Blefvo äfven bifallna.
Punkten 41
Bifölls.
Torsdagen den 25 April, e, m,
55
H:o 43,
Punkten 42.
Utskottet hade hemstält:
att Grefve C. M. Lewenhaupts inom Första Kammaren afgifna
motion, N:o 4, innehållande förslag derom, att Riksdagen måtte åt
extra Provincialläkaren i Broby distrikt af Kristianstads län Anders
Fredrik Lindfors’ enka Lovisa Carolina Lindfors, född Sandelin, och
hennes oförsörjda dotter Maria Lovisa bevilja en årlig pension af 400
kronor — icke måtte af Riksdagen bifallas.
Om pension
för Provin¬
cialläkaren
A. F. Lind¬
forsenka och
dotter.
Herr Clairfelt yttrade: Villigt bugar jag mig för den af Ut¬
skottet i den nyss föredragna punkten uttalade princip, att »frågor
af förevarande beskaffenhet icke böra till Riksdagens pröfning före¬
komma, innan de erhållit den fullständiga utredning, som endast hos
Kong!. Maj:t kan åstadkommas.» Men då det i allt fall icke är utan
exempel, att Riksdagen äfven på enskild motionärs framställning beviljat
pension åt tjenstemäns enkor, så vågar jag nu yttra några ord till förmån
för den af Grefve Lewenhaupt inom Första Kammaren väckta motion
om pension till förmån för aflidne Doktor Lindfors’ enka och oförsörjda
dotter. Lindfors dog den 18 Mars 1866 i tyfusfeber, som han ådragit
sig under tjensteutöfning i sitt distrikt, der en tyfusepedemi då häi’-
jade. Han var anstäld såsom extra provincialläkare i Broby distrikt
af Kristianstads län i 10 eller närmare 11 år. Om han fått lefva i
7 månader längre, så hade hans distrikt, som dittills varit så
kalladt extra, blifvit uppfiyttadt till ordinarie, och hans enka hade
då varit berättigad till en pension af 500 kronor eller mera än
hvad som nu begärts. Men Lindfors hade icke denna lycka; han fick
icke lefva så länge. Äfven under sin lifstid hade Lindfors otur.
Kort före sin död sökte han nemligen provincialläkaretjensten i Hessle-
holms distrikt och erhöll första rummet på förslaget, men det lycka¬
des en medsökande, som icke hade lika stora tjenstemeriter, att er¬
hålla Sundhetskollegii förord och, då denne medsökande på grund af
detta förord erhöll tjensen, gick Lindfors’ enka äfven då miste om
en pension, till beloppet högre än den som nu blifvit ifrågasatt. Vid
sin död efterlemnade Lindfors i följd af dessa vidriga omständigheter
ett utarmadt bo och enka och oförsörjd dotter i ytterst torftiga om¬
ständigheter. Enkan sökte visserligen att, så länge hon dertill egde
krafter, med sina händers arbete försörja sig och sin dotter. Numera
lider hon dock, sedan två år tillbaka, af ett obotligt ryggmärgs-
lidande. Hennes äfven sjukliga dotter söker nu att bidraga till för¬
sörjning af sin moder och sig sjelf genom undervisande af smärre
barn, men hvad hon derigenom kan förtjena är naturligtvis otillräck¬
ligt äfven till den tarfligaste bergning. Emellertid skulle jag äfven
med dessa särdeles ömmande omständigheter för ögonen icke, just
med hänsyn till den af Utskottet uttalade princip, dristat framkomma
N:o 43.
56
Torsdagen den 25 April, e. m.
Om pension med något yrkande om bifall till motionen, men då Första Kammaren
för Provm- recian utan votering bifallit motionen, och detta efter det äfven åt-
A™F Lind- skillige af Stats-Utskottets ledamöter förordat motionärens förslag,
fors’ enka och så vågar jag vördsamt anhålla, att äfven denna Kammare måtte be-
dotter. hjerta den ifrågavarande familjens nödstälda belägenhet och bifalla
(Forts.) motionen.
Herr Per Nilsson i Kulhult: Jemte det jag till alla delarin-
stämmer med Herr Clairfelt, ber jag äfven att få upplysa, att Doktor
Lindfors vid sin död efterlemnade endast skulder och inga tillgångar.
Under sin tjenstgöring lyckades Lindfors att tillvinna sig allmän hög¬
aktning och förtroende genom sitt utmärkta nit och sin beredvillighet
att bispringa den fattige med hjelp och läkarevård. Det var endast
en jemförelsevis kort tid han var anstälcl inom Broby distrikt såsom
extra provincialläkare, och blott några få år fick han lefva förenad
med sin maka. Hon är nu sjuklig och lefver i mycket bekymmer¬
samma omständigheter, så att här kan verkligen sägas nöd vara för
handen som förtjenar att afhjelpas. Man har förut i dag talat om
att öfva barmhertighetsverk, och i detta fall om någonsin kan sådant
vara på sin plats. Jag plär i allmänhet icke vara den som talar för
beviljande af pensioner. Men här känner jag specielt till saken; och
jag yrkar derföre bifall till Grefve Lewenhaupts motion.
Herr Diss Olof Larsson: Jag yrkar bifall till Utskottets be¬
tänkande i denna punkt. Äfven jag hyser medlidande med fattiga
och sjuke. Men om Riksdagen skall påtaga sig att underhålla alla
sådana, så skulle allt underhållstagarne blifva bra många. Man kan
icke heller anföra några synnerligen talande skäl, hvarför staten skulle
i detta speciella fall träda emellan. Här finnes icke någon lång
tjenstetid att åberopa såsom skäl för beviljande af pension. Dess¬
utom har jag fått upplysning om att framställning om pension åt
Doktor Lindfors’ enka gjorts hos Kongl. Maj:t, och då Kongl. Maj:t
nu icke framlagt något förslag derom för Riksdagen, så har man all
anledning förmoda att Kongl. Maj:t ansett omständigheterna icke vara
nog talande för pensionens beviljande. Då sålunda Kongl. Maj:t, som
mot enkor och barn tyckes hafva lika godt hjerta som Riksdagen,
icke framlagt någon proposition i ämnet, vet jag icke hvarföre Riks¬
dagen skulle bevilja denna pension. Den omständigheten att Första
Kammaren bifallit motionen kan väl icke i och för sig utgöra till¬
räcklig anledning för Andra Kammaren att fatta annat beslut än Ut¬
skottet tillstyrkt, helst som Första Kammarens beslut icke heller till¬
kommit utan protest. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Jonas Andersson: Jag skall inskränka mig till att yrka
bifall till Utskottets förslag. De skäl, som äro af Utskottet anförda,
tror jag skola vara fullt tillräckliga till försvar för förslaget. Inom
Utskottet anfördes icke något enda verkligt skäl för den ifrågasatta
pensionens beviljande; och icke heller har under denna diskussion nå¬
got sådant blifvit framlagdt.
Torsdagen den 25 April, e. m.
N:o 43.
57
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och propositio¬
ner gifvits enligt de meningar, som förekommit, biföll Kammaren Ut¬
skottets hemställan.
Punkterna 43 och 44.
Biföllos.
Punkten 45.
Utskottet hade i denna punkt föreslagit:
att Riksdagen måtte, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
derom gjorda nådiga framställning, »såväl å extra stat för år 1879
anvisa ett kreditiv af 900,000 kronor, att användas dels till upprätt¬
hållande af arméns pensionskassas egen pensionering med nu fast-
stälda pensionsbelopp — mot skyldighet för pensionskassan att afstå
det för året densamma tillkommande förhöjda vederlag för de till
statsverket indragna rusthållsafgifterna; — dels till fyllnadspensioner
i enlighet med bestämmelserna i nådiga cirkuläret af den 22 Juni
1877; som ock medgifva, att hvad af det till pensioneringen under
innevarande år anvisade kreditiv kan blifva oanvändt, må för det kom¬
mande årets pensionering användas.»
Angående kre¬
ditiv för armé-
befälets pen¬
sionering.
Herr Key anförde: Såsom Herrarne torde påminna sig beviljade
Riksdagen sistlidet år ett kreditiv på 900,000 kronor, att användas
dels till upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering
med då faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet för pensionskassan
att afstå det för året densamma tillkommande förhöjda vederlag för
de till statsverket indragna rusthållsafgifterna, dels till fyllnadspen¬
sioner i enlighet med vissa af Riksdagen angifna grunder. I anled¬
ning af detta beslut och i öfverensstämmelse dermed utfärdades se¬
dermera Kongl. Maj:ts nådiga cirkulär den 22 Juni 1877. Och det
är detta cirkulär, som nu af Stats-Utskottet åberopats i den före¬
dragna punkten, hvilken sålunda blifvit affattad i enlighet med den
vid riksdagens början öfverlemnade statsverkspropositionen. Emeller¬
tid har Kongl. Maj:t sedermera för Riksdagen framlagt förslag om
förändrade grunder för pensionering af arméns befäl och underbefäl
samt deras vederlikar, hvilka grunder blifvit denna dag af Kammaren
pröfvade och godkända. Om nu den föredragna punkten oförändrad
antages, skulle sålunda det oegentliga komma att inträffa att pensio¬
neringen komme att ske enligt Kongl. cirkuläret den 22 Juni 1877,
hvilket naturligtvis icke kan innehålla, hvad Kongl. Maj:t sedermera
har föreslagit och Riksdagen godkänt. På grund häraf har i dag på
förmiddagen en rättelse föreslagits inom Första Kammaren och af
densamma godkänts, hvarigenom denna oegentlighet på ett mycket
enkelt sätt undvikes, nemligen att i stället för orden »dels till fyll¬
nadspensioner i enlighet med bestämmelserna i nådiga cirkuläret af
den 22 Juni 1877» insättes »dels till fyllnadspensioner i enlighet med
Andra Kammarens Prot. 1878. N:o 43. 5
N:o 43.
58
Torsdagen den 25 April, e. m.
Avgående kre¬
ditiv för armé-
befälets pen¬
sionering.
(Forts.)
af Riksdagen godkända grunder för sådana pensioners åtnjutande»,
men för öfrigt skulle klämmen lyda som förut. Såsom jag nämnde
har Första Kammaren godkänt denna rättelse. Jag tager mig der¬
för friheten hemställa att Andra Kammaren måtte biträda Medkam-
marens beslut.
Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Utskottets hemställan
med den förändring, som Herr Key nu föreslagit.
§ 2.
Herr Jan Magnusson hade anhållit om 14 dagars ledighet från
riksdagsgöromålen, räknadt från och med den 11 instundande Maj.
Denna anhållan, som nu af Herr Talmannen anmäldes, blef på
begäran bordlagd.
§ 3.
På framställning af Herr vice Talmannen Wijk, beslöts, att de å
föredragningslistan för denna dag uppförda ärenden, som ännu blifvit
blott en gång bordlagda, skulle sättas främst å den föredragnings¬
lista, hvilken för nästa sammanträde komme att upprättas.
4.
Justerades
skildes klockan
protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter åt-
12 på natten.
In lidem
Gustaf Westdahl.
Stockholm, Isaac Månsus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1878.