RIKSDAGENS PROTOKOLL
1878, Andra Kammaren. N:o 37.
Onsdagen den 10 April.
Kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades de i Kammarens sammanträden den 2 och 3 inne¬
varande månad förda protokoll.
§ 2.
Herr Statsrådet m. m. H. L. Forssell aflemnade en Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen, i fråga om dispositionen af de
hittills under Kungsgården Tullgarn brukade hemmanen Tullbotorp
Kris 1 och 2 samt lägenheten Eriksö ängar.
Herr Talmannen mottog denna nådiga proposition under för¬
klaring, att Kammaren skulle egna densamma grundlagsenlig be¬
handling.
3.
Herr A. Th. Strömberg anmäldes vara af illamående förhindrad
att denna dag deltaga i Kammarens förhandlingar.
Vidare upplästes följande af Herrar H. Sehultz och J. L. O.
Toll till Kammaren insända sjukbetyg:
Att ledamoten i Riksdagens Andra Kammare, Herr Konsul H.
Sehultz sedan sistlidne Lördags e. in. till följe af sjukdom varit och
tills vidare är förhindrad att lemna sin bostad, intygar
Stockholm den 10 April 1878.
A. Werner,
Med. Lie.
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 87.
1
N:o 37. 2
Onsdagen den 10 April, f. m.
Att Öfverste O. Toll, som insjuknat i ledgångsreumatism, an¬
tagligen är under de närmaste dagarne oförmögen att infinna sig i
Kammaren, intygar
Stockholm den 9 April 1878.
P. ,/. Wisingj
Med. D:r.
§ 4.
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts .uti
Kammarens sammanträde den 6 i denna månad bordlagda nådiga
O o
proposition till Riksdagen, angående anvisande af anslag åt Armé¬
förvaltningen för år 1879.
Efter derpå skedd föredragning af Kongl. Maj:ts på bordet Infi¬
lande proposition, med förslag till förordning angående upphäfvande
af Ridderskapets och Adelns rätt att göra utpantning hos sina frälse¬
bönder, blef denna nådiga proposition hänvisad till Lag-Utskottet.
§ 5-
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:
Stats-Utskottets utlåtanden N:is 45 och 46; samt
Lag-Utskottets utlåtande N:o 31.
§ 6.
Ang.förändrad Förekom till behandling sammansatta Stats- och Lag-Utskottets
reglering af utlåtande X:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
sicjutsvasendet. Riksdagen, angående förändrad reglering af skjutsväsendet.
Med förmälan, att vid den granskning, som Kongl. Maj:ts med
berörda nådiga proposition (N:o 11) till Riksdagens pröfning och an¬
tagande öfverlemnade förslag till stadga angående skjutsväsendet
inom Utskottet undergått, såväl förslagets hufvudgrunder som ock
dess detaljbestämmelser befunnits vara sådana, att de, enligt Ut¬
skottets åsigt, kunde af Riksdagen godkännas, endast med iaktta¬
gande af vissa få ändringar, dem Utskottet funnit sig böra föreslå,
hade Utskottet hemstält:
att Riksdagen måtte antaga Kongl. Maj:ts i fråga varande förslag
med de ändringar och tillägg, som funnes intagna uti det af Ut-
Onsdagen deu 10 April, f. m.
Jf:o 37.
Q
ö
skottet i föreliggande utlåtande framlagda förslag till »Stadga an- Ang.förändrad
gående skiutsväsendet». reglering af
skjutsväsendet.
Enligt anteckning å utlåtandet voro reservationer mot Ut- (Forts-)
skottets hemställan inom Utskottet anmälda dels af Grefve J. O.
Mörner, dels af Grefve A. E. K. Mörner och dels af Herr Asplund.
Rörande sättet för föredragningen af detta ärende anförde
Herr Dickson: I afseende å sättet för föredragningen af detta
nu föreliggande betänkande tillåter jag mig att nu för Kammaren
framlägga Henne förslag: det ena att diskussionen må, ehuru
heslut fattas paragrafvis, likväl få omfatta betänkandet i dess
helhet; det andra att vid föredragningen 22 §:n som innehåller, om
jag så får säga, sjelfva kärnpunkten af hela betänkandet, måtte
föredragas först; och slutligen för det tredje att Kammaren i af¬
seende å detta ärende måtte fatta samma beslut som föregående
Riksdag vid behandlingen af förslaget till ny utsökningslag, nemligen
att Sammansatta Utskottet, för den händelse förslaget eller några
af dess delar skulle komma att af den ena eller den andra Kam¬
maren återförvisas, må lemnas rätt att, vid ärendets förnyade be¬
handling, i afseende på de paragrafer, hvilka må hafva blifvit med
eller utan ändring godkända, föreslå sådana jemkning ar, som af
ifrågasatta förändringar i återförvisade delar kunna föranledas.
Herr Key: Jag har endast begärt ordet för att instämma med
den föregående värde talaren i hans tvenne första framställningar i
afseende å sättet för föredragningen af nu föreliggande betänkande.
— Hvad åter hans tredje förslag i detta hänseende beträffar, får
jag bekänna, att jag icke hörde detsamma så tydligt, att jag redan
nu är beredd att derom yttra mig.
Herr Stråle: I afseende å Herr Dicksons 3:dje förslag om
sättet för föredragningen af nu föreliggande betänkande ber jag att
få säga, att denna fråga, enligt mitt förmenande, sedermera lämp¬
ligast kan afgöras. I öfrigt anhåller jag att få instämma med Herr
Dickson.
Herr vice Talmannen Wijk: Till de framställningar i afseende
å föredragningssättet, som af Herr Dickson blifvit gjorda, anhåller
jag att ytterligare få foga den, att ingressen och rubriken måtte
föredragas sist.
Sedan öfverläggningen angående föredragningsordningen härmed
förklarats slutad, biföll Kammaren de yrkanden, som derunder blifvit
framstälda af Herr Dickson; hvarjemte Kammaren beslöt att, enligt
Herr vice Talmannens förslag, inledningen till Utskottets hemställan
skulle sist till afgörande företagas.
N:o 37. 4
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad I följd af de sålunda fattade besluten skedde först föredragning
reglering af af <e 22 i Utskottets förslag till stadga angående skjutsväsendet;
sJcjutsväsendet. j •• i i? j? x*~v J i d i ^
(F ts) varanc*e nämnde paragrat åt lodande tydeise:
»De bidrag, hvilka jemlikt Landstings af Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande godkända beslut böra skjutsentreprenörerne tillgodo-
komma, skola efter sådan grund utgöras, att bidrag intill belopp,
som motsvarar hälften af den för länet eller, der län är i särskilda
landstingsområden fördeladt, hvarje sådant område senast faststälda
bevillning enligt andra artikeln Bevillningsstadgan, skola gäldas med
lika andel af staten och länet eller landstingsområdet, hvaremot
den del af erforderligt bidrag, som öfverskjuter nämnda hälft, skall
gäldas med två tredjedelar af staten och en tredjedel af länet eller
landstingsområdet; börande härvid iakttagas, att, der inom lands¬
tingsområde finnes stad, som icke hör till landstinget, den på sådan
stad belöpande bevillning icke må i berörda afseenden tagas i be¬
räkning.
Entreprenadbidrag, som efter den sålunda stadgade fördelnings-
grunden böra inom län eller landstingsområde erläggas, skola utgöras
medelst en särskild afgift, hvilken skall utgå i förhållande till den
allmänna bevillning enligt andra artikeln Bevillningsstadgan för fast
egendom eller för inkomst af kapital eller arbete, som af en hvar
skattskyldig till statsverket erlägges, dock att, så länge bevillningeii
för jordbruksfastighet utgår med lägre procent än bevillningen för
annan fastighet, omförmälda afgift skall utgöras med dubbelt större
belopp för- bevillning af jordbruksfastighet, än för bevillning af annan
fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål; äfven¬
som att i de fall, hvilka i § 18 af ses, ej mindre stad för den be¬
villning, som derifrån utgår, än äfven vederbörande skjutslag för
den å hemmanen i skjutslaget belöpande bevillning, skall ega att
för den tid, staden eller skjutslaget i följd af hvad derom i nämnda
§ är stadgadt måste ensamt för sig utgöra skjutsning, tillgodonjuta
befrielse från deltagande i de bidrag till skjutsentreprenader, som
för samma tid böra utgå från det län eller särskilda landstings¬
område, till hvilket staden eller skjutslaget hör.»
Efter uppläsning häraf yttrade:
Chefen för Kongl. Civildepartementet,Herr Statsrådet Thyselius:
Om man leinnar ur räkningen frågan om grundskatterna, hvilken för
närvarande är föremål för särskild behandling, är det utan tvifvel bland
alla de onera, som hvila på jorden, tvenne, nemligen vägunderhållet
och skjutsskyldigheten, hvilka utöfva vida större tyngd än alla de öfriga.
I båda dessa frågor har Riksdagen till Kongl. Maj:t aflåtit skrif-
velser, med begäran, att Kongl. Maj:t måtte taga de i dessa frågor
nu gällande lagbestämmelser i öfvervägande och sedermera till Riks¬
dagen inkomma med förslag till de ändringar i dessa stadganden,
Onsdagen den 10 April, f. m.
5 N:o 37.
som kunna finnas vara af omständigheterna påkallade. Kongl. Ang.förändrad
Maj:t har också, med bifall till dessa framställningar, för i fråga re9lerin9 af
varande ändamål nedsatt tvenne komitéer, den ena för vidtagande skiu*svasen^et-
af ändringar i stadgandena om vägunderhållet, den andra för skjuts- ^ or 8'^
skyldighetens omreglerande. Den komité, som har den förra frågan
om hand, är ännu af sitt arbete upptagen, då deremot den andra
komiténs förslag, sedan det blifvit af Kongl. Maj:t till sina buf-
vudsakligaste delar bifallet, i dag föreligger till Kammarens afgö¬
rande.
Dessa båda frågor hafva den gemenskap och det samband sins
emellan, att de båda afse att befrämja samfärdseln inom landet, men
sträcker man jemförelsen ännu vidare, skall man emellan dem finna
många och störa skiljaktigheter äfvensom att det sätt, som kan
vara lämpligast för lösandet af den ena frågan, icke kan obetingadt
antagas också vara det tjenligaste för afgörandet af den andra.
Hvad nu först och främst angår underhållet af vägar, är det
kändt, att behofvet af vägar först uppstod för dem, som egde jord,
och länge ålåg omsorgen och kostnaderna för anläggandet och un¬
derhållet af vägen ensamt innehafvaren af egendomen, der den fram¬
gick.
Med en ökad samfärdsel hafva äfven lagstadgandena härom
undergått förändringar, och på samma gång det ännu åligger den
enskilde jordegaren att anlägga och underhålla de vägar, af hvilka
han särskildt har nytta, har underhållet af de vägar, hvilka äro till
mera allmänt gagn, blifvit distriktsvis ordnadt och indeladt.
Från skyldigheten att deltaga i kostnaderna för vägunderhållet
är intet hemman, af hvad natur det än vara må, fritaget, med un¬
dantag af säterierna i vissa delar af södra Sverige, hvilka åtnjuta
den särskilda rättigheten att icke behöfva deltaga i vägunderhållet.
För dem, som färdas å vägarne, är också deras begagnande
medgifvet utan alla afgifter, så framt icke med hänseende till någon
betydande bro eller något särskildt behof af en väg, som för sitt
anläggande fordrar större kostnader eller är af någon viss särskild
beskaffenhet eller också helt och hållet blifvit på enskild bekostnad
anlagd, någon afgift af den resande i särskildt fall kan påfordras.
I afseende å vägarne gäller, att de äro till största gagnet för
dem, som vistas i det distrikt, der de blifvit anlagda, äfvensom att
underhållet af dem icke kan med jemförelsevis så ringa kostnad verk¬
ställas af andra än af dem, som bo i trakten, och detta är också
orsaken, hvarföre vägunderhållningsskyldigheten blifvit ordnad di¬
striktsvis. Detta förutsätter likväl alldeles icke, att alla afgifter
för detta ändamål uteslutande borde drabba jordegarne inom distrik¬
tet eller att andra beskattningsföremål också dertill icke skulle vara
skyldiga i rättvis mån bidraga.
Vånda vi oss nu från denna fråga till den, som rörer de re¬
sandes befordran, finna vi, att i de äldsta tider, då man antingen
färdades till fots eller med egna hästar, funnos i lagarne inga andra
N:o 37. 6
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad föreskrifter i sådant hänseende, än att Konungens tjenare, då de
reglering af regte j Konungens ärenden, skulle af allmogen utan afgift få till-
ikjutsvasendet. g0C[0nju^a foder för sina hästar och herberge. För andra fun-
' or s'^ nos inga föreskrifter gifna, men den svenska gästfriheten förnekade
sig icke i afseende å dem. Man mottog med välvilja äfven den,
som kom i egna ärenden; och detta fortgick, så länge åtnjutandet
af denna fördel mottogs, såsom den borde mottagas, eller såsom eu
gärd af välvilja, men icke någon rättighet. Men snart kom en
annan tid, då man framkom med stora anspråk och våldgästning
egde rum. Deröfver klagades länge till dess den konung, som vi
hafva att tacka för införande af ordning i många förhållanden och
för beredande af skydd för medborgares person och egendom, konung
Magnus Ladulås å herredagen i Alsnö år 1285 förordnade, att Ko¬
nungens tjensteman fortfarande skulle ega att under sina resor åtnjuta
fri kost och fritt herberge, men för öfrige resande skulle det vara
förbjudet att tvinga sig till sådant och detta vid äfventyr af för
den tiden ganska höga böter. För att emellertid afhjelpa behofvet
äfven för dessa senare inrättades så kallade taverner, der den re¬
sande skulle kunna mot ersättning erhålla kost och husrum för sig
och foder för sin häst; och på så sätt fortgick det en ganska lång
tid framåt. Under 14:de och 15:de århundradena utkom nemligen
icke någon förordning, som innehöll några bestämmelser uti i fråga
varande afseende, utan var det först Gustaf Yasa, som förordnade,
att den, som reser i rikets ärenden och derpå har Konungens hand¬
bref eller Konungens Befallningshafvandes bud, skulle ega rätt att på¬
fordra skjuts, och derjemte förordnades år 1651 ytterligare, att läns¬
männen, som egde att hafva tillsyn öfver samfärdseln, skulle an¬
skaffa hyrhästar för allmänhens betjenande mot afgift. Emellertid
råkade de inrättade tavernerna snart i förfall, så att nya bestäm¬
melser befunnos erforderliga. Det första stadgande, som derefter
utkom ångande enskilde resandes befordrande medelst skjuts, är, åt¬
minstone så vidt jag har mig bekant, Johan III:s förordning af år
1584, hvarigenom stadgades, att enskilde resande, ehvad de voro
köpmän, köpmäns eller andres tjenare, hvem de ock tillkomma
kunde, egde att öfverenskomma med gästgifvarne, efter som de om
hästlegan bäst åsämjas kunde; och tillädes: »hvar ock icke, så må
den gå till fot, som sjelf häst icke häfver.» Likartade stadganden
utfärdades sedermera genom Norrköpings mandat 1604, 1614 års
plakat och 1615 års förordning. Någon tid derefter eller år 1633
utkom dock en förordning, som föreskref, att hållskjuts skulle in¬
rättas, och faststälde eu bestämd taxa å de afgifter, som för begag¬
nande af denna hållskjuts borde af enskilde resande erläggas. Af
hvad nu blifvit nämndt visar det sig dels att skyldigheten att till¬
handahålla resande skjuts icke af ålder hvila! på jorden, dels ock
att ersättning skulle för skjutsen erläggas först efter öfverenskom¬
melse, men att, i samma mån samfärdseln utvecklades, det mötte
allt större svårigheter att åvägabringa dylika överenskommelser och
7 N:o 37.
Onsdagen den 10 April, f. m.
att derföre det befans nödvändigt att fastställa bestämda taxor. Men Ang.förändrad
dessa taxor uppgjordes då så, att den ersättning den skjutsande skulle re9ler™9 «f
erhålla borde fullt motsvara det verkliga värdet af den utgjorda sl:jutsvas,:’"l,,L
tjenstbarheten. Derför undergingo också dessa taxor tid efter annan (Fortä-)
förändringar i mån af förändrade förhållanden. Visserligen torde i
början, så länge jordbruket låg i linda och de resandes antal var
ringa samt penningar här i landet i allmänhet sällsynta, det må¬
hända ansetts som en förmån för jordbrukaren att få upplåta sina
hästar till begagnande af andra emot ersättning, men denna förmån
blef med tiden allt mindre och förvandlades rent af till en börda i
den mån ett mera utveckladt jordbruk tog dragarne i anspråk för
egarens eget behof. Derför ser man äfven, hurusom redan så tidigt
som vid införandet af vårt nya statsskick man var betänkt på in¬
rättande af entreprenad för skjutsens utgörande, för att derigenom
befria den skjutsskyldige allmogen icke blott från de uppoffringar,
hvarmed upplåtandet af deras dragare till andras begagnande var
förenadt, utan äfven •—• medgifvom det —• från de många obehöriga till¬
tag, hvartill de, som begagnade sig af deras hästar, gjorde sig skyldige.
Till en början lät det sig emellertid icke göra att införa dylika entre¬
prenader och eu tid förgick, innan sådant kunde ske. Så småningom
kom dock staten till insigt om och erkännande af sin förbindelse att
underlätta entreprenadens tillvägabringande och för sådant ändamål
lemna de skjutsande understöd, ett understöd som för närvarande, efter
hvad vi veta, utgår i form af ett reservationsanslag å 175,000 kronor.
Om nu i afseende å vägunderhållet grunden för jordegarnes ombe¬
sörjande deraf är att söka uti den omständighet, att desse i främsta
rummet hafva fördel af vägarne, så eger icke ett liknande förhål¬
lande rum med afseende å skjutsskyldigheten. Huru mången af vår
allmoge är det väl, som företager några längre resor och som, då
han någon gång blir nödsakad dertill, dervid icke begagnar sina
egna hästar? Skjutsinrättningen är således minst till gagn för dem
som hittills burit dess tunga, och Riksens Ständer hafva också vid
derå tillfällen framhållit angelägenheten utaf, att skjutsbördan lyftades
från jordbruket. Förhållandena hafva derför hittills lagt hinder och
i sin fullhet kan väl ännu icke principen genomföras. Statens rät¬
tighet att, när dess intresse så fordrar, taga i anspråk den enskildes
hästar och åkdon kan icke bestridas, men denna rättighet är en
nödfallsutväg och kan icke, utan att en orättvisa eger rum, anlitas
längre än nöden kräfver. Under de senaste Riksdagarne har fråga
också blifvit väckt om upphäfvande af den jorden åliggande skyl¬
digheten att ansvara för resandes befordran, och representanten för
Hernösand med flere städer, som redan då var och ännu är styres¬
man för ett af våra nordligaste län, var just den, som vid 1875
års Riksdag, sedan en af honom nästföregående år uti denna fråga
väckt motion icke vunnit Riksdagens bifall, förnyade motionen. I
densamma föreslog han, att skjutskostnaden, beräknad efter en häst
och för en mil, skulle bestämmas vid den årliga markegångssättnin-
N:o 37. 8
Onsdagen den 10 April, f. in.
Ang.förändrad gen för hvarje län eller särskilda distrikt; att vid entreprenadauktion
reglering af gjjuijg utrönas, huru resande kunde på billigaste vilkor befordras;
shjutsvasendet.. (je 1-,^.^ som utöfver skjutslegan kunde komma att erfordras,
(Forts.) skune af landstingen utbetalas, och att uttaxeringen af den skatt,
som uti i fråga varande hänseende blifvit af landstinget beslutad,
skulle ske af länets befolkning i förhållande till den allmänna be-
villningen enligt andra artikeln, men att staten sedermera skulle
lemna ersättning för ena hälften. Vi känna alla, att denna motion till
hufvudsaklig del vann Stats-Utskottets understöd. Frågan förekom först
till behandling i Första Kammaren. Meningarna voro der delade och
frågan föll, men likväl på det sätt, att 36 röster afgåfvos emot och
29 för förslaget, således med endast 7 rösters öfvervigt. I Andra.
Kammaren åter antogs förslaget, sedan det först blifvit återremit-
teradt, och vid derefter anstäld gemensam votering, som kunde ega.
rum, derigenom att med förslaget blifvit förknippad frågan om ett
anslags' beviljande, segrade Utskottets förslag med 193 röster emot
118. Det bör likväl nämnas, att vid denna votering omröstningen
uti Första Kammaren utföll vida mer mot förslaget än då frågan
den första gången förevar till behandling.
Sedan den skrifvelse, som Riksdagen genom förslagets antagande
sålunda beslutit, inkommit till Kongl. Maj:t, infordrades samtlige
Konungens Befallningshafvandes utlåtande i saken. De fleste af dem
funno de principer som lågo till grund för förslaget rigtiga, och
det är med glädje, som jag får omnämna, att de Herrar lands-
höfdingar, som äro medlemmar af denna Kammare, och yttrade sig
öfver förslaget, till en del godkände detsamma och till eu annan del
dervid föreslogo modifikationer, dem jag likväl hoppas hafva af den ko¬
mité, som för frågans behandling sedermera tillsattes, blifvit i väsentliga,
delar beaktade. Den komité, som för den grannlaga frågans närmare
utredning tillsattes, bestod af sex ledamöter, deraf tre voro stadsbor
och de öfrige tre bosatte på landet. Alla desse voro med frågan
förut väl bekante, om de än i flera hänseenden hade skiljaktiga
åsigter. Af de tre förstnämnde var en landshöfding, den andre
landssekreterare och den tredje chefen för vårt postverk. De öfrige,
af hvilka den ene var bosatt i södra, den andre i mellersta och den
tredje i norra delen af riket, voro samtlige jordegare, i thy att en var
egare af vidsträckta säterier i flere af rikets provinser och de begge
andre innehafvare af åtskillig oprivilegierad jord. Jag hoppas, att
Kammaren häraf skall finna, att i denna komité tillfälle var lem-
nadt de särskilda meningarna att drabba tillsammans, så att man
slutligen skulle kunna komma till ett resultat, som icke i några
hänseenden kunde anses ensidigt. Och en sådan förhoppning torde
vara dess mera berättigad, som Kongl. Maj:t, då han nedsatte komi-
tén, icke gjorde sådana inskränkningar i dess program, som dem, hvar¬
till Riksdagens skrifvelse kunde gifva anledning. Detta program upptog,
att den resande borde, såvidt ske kunde, betala värdet af legan för den
häst, han begagnade; att entreprenad skulle ega rum; samt att om det
Onsdagen den 10 April, f. in.
9 N:o 37.
befunnes, att man icke utan särskild^ bidrag kunde få entreprenör anta- Ang. forändrad:
gen, att för bestämd lega skjutsen verkställa, detta bidrag skulle bekostas reglering af
till en del af staten och till den återstående delen icke allenast af dem, sJcj"tsvasen «*-
som enligt hittills gällande lagstiftning äro skjutsningsskyldige, utan t,ors-l
äfven af andra samhällsklasser. Som sagdt, komiténs ledamöter
representerade skilda åsigter och tänkesätt. Men huru motsatta
dessa meningar voro, lifvades dock komiterade af ett gemensamt
nit, att denna vigtiga fråga måtte, såväl i enlighet med det allmän¬
nas önskan som i synnerhet med hänsyn till det rättvisa kraf den
afsåg att afhjelpa, få en snar och lyckosam lösning. Och följden
häraf blef den, att alla sex ledamöterne i komitén kunnat under¬
skrifva det afgifna betänkandet utan att anteckna reservation mot
någon enda punkt. De af Riksdagen angifna grunder hafva likväl,
såsom vi veta, icke blifvit helt och hållet af komiterade antagna.
De hafva visserligen godkänt, att skjutsens verkliga värde skulle
bestämmas, men på samma gång ansett, att detta bestämmande icke
borde öfverlemnas uteslutande åt landstingen, utan att sedan lands¬
tingen och Konungens Befallningshafvande afgifvit yttrande i ämnet,
skulle Kongl. Maj:t deröfver i sista hand fatta beslut. Med hänsyn
till olika förhållanden inom olika delar af landet hafva komiterade
vidare ansett, att statsbidragen icke borde lika begränsas inom alla
län. De hafva uppstält den otvifvelaktigt rigtiga satsen, att, när
inom något län bidragen för entreprenaden ställa sig högre än i
andra län, skulle, så snart entreprenadbidragen uppgått till en viss
del af bevillningen, staten öfvertaga eu större del deraf i förhållande
till landstinget. Komiterade hafva äfven, på det att den nya inrätt¬
ningen icke måtte leda till kommunikationernas afbrytande, föresla¬
git, att när entreprenad icke kan på billiga vilkor åstadkommas,
skall skyldigheten qvarstå för dem, som förut haft slyjutsningsbesty-
ret sig pålagdt, att fortfarande ombesörja detsamma. I detta för¬
slag, som i hufvudsakliga delar är af Kongl. Maj:t till Riksdagens
antagande förordadt, har nu äfven Sammansatta Stats- och Lag¬
utskottet i det väsentligaste instämt. Uti en fråga af sådan om¬
fattning som denna är det omöjligt, att den ena enskilda meningen
skall lämna stämma fullkomligt öfverens med den andra. Tankarne
kunna i fråga om de smärre detaljerna vara olika hos en och hvar. Men
ett stort mål ligger före; och för att vinna detta måste man se bort
från de små skiljaktigheterna. Så har Kongl. Maj:ts regering tänkt,
då den nästan oförändradt framlagt för Riksdagen det af komiterade
utarbetade förslaget. Och på samma sätt har utan tvifvel äfven
Utskottet uppfattat saken.
Då jag nu är den förste, som i denna Kammare yttrar mig i
frågan, har jag naturligtvis icke några härstädes framkastade invänd¬
ningar mot förslaget att till besvarande upptaga. Men i de utaf
ledamöter från Första Kammaren afgifna reservationerna finnas emel¬
lertid uttalade några satser, hvilka torde finna genljud äfven i denna
Kammare och hvilka jag, som icke, oaktadt jag mycket önskade det,
N:o 37. 10
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad är i tillfälle att vidare öfvervara denna Kammares förhandlingar,
reglering af anhålla att redan nu få bemöta.
■* Det ^ar blifvit anfördt emot förslaget, bland annat, att den
^ or Sl' närvarande tidpunkten icke skulle vara lämplig för denna frågas
afgörande, och såsom skäl för ett dylikt påstående har framhållits
att grunderna för fördelningen af landstingens skyldighet att del¬
taga i samfärdselns befrämjande skulle sökas i den nu gällande
bevillningsstadgans föreskrifter, men att dessa skulle i många hän¬
seenden vara origtiga och olämpliga samt att genom dessa grunders
tillämpande i det nya förslaget en orättvisa, större än den som hit¬
tills varit mot de skjutsskyldige rådande, skulle tillfogas dem, som
förut varit från skjutsskyldighet befriade. Jag ber att med anled¬
ning häraf få nämna, att äfven jag visserligen anser den gällande
bevillningsförordningen hafva sina fel och till och med temligen
stora, och detta är äfven i mitt yttrande till statsrådsprotokollet
villigt erkändt. Men i afseende å bevillningstaxeringen för fast
egendom ber jag likväl få fästa uppmärksamheten derpå, att gäl¬
lande Bevillningsförordning stadgar, att fast egendom skall uppskat¬
tas till sitt verkliga värde med ledning af köpeafhandlingar, arrende-
afgifter, värden för belåningar och öfriga uppgifter eller inhemtade
upplysningar, samt att för tillsynen deröfver, att dessa föreskrifter
må blifva behörigen verkstälda, det är lagdt i Konungens Befall-
ningshafvandes hand att utse ordförande i bevillningsberedningen;
att desse ordförande hafva till skyldighet att, derest de i något hän¬
seende anse den föreslagna uppskattningen och deraf följande bevill¬
ning icke vara rigtig, till protokollet sådant låta anteckna; att
vidare .i taxeringskomité!! landshöfdingen sjelf, der han så finner för
godt, kan vara ordförande, samt att honom åligger att bestämma
tiden för dess sammanträden, så att kronofogden och häradsskrif¬
vare!! kunna vara tillstädes; att kronofogden åligger att dervid föra
det allmännas talan; att vidare i pröfningskomitén landshöfdingen
är ordförande med rättighet att deltaga i öfverläggningarna och att
han utser ledamöter i pröfningskomitén bland de personer, som
taxeringskomitén föreslagit, samt slutligen att landskamreraren skall
vara tillstädes för att der iakttaga kronans rätt. Det må vara en
sanning — och jag erkänner det villigt — att dessa komitéer till
större delen besättas med personer, för hvilka det synes företrädes¬
vis önskligt, att jorden icke blifver allt för högt taxerad; men det
finnes likväl, såsom jag haft äran nämna, tillräcklig motvigt mot
missgrepp i dessa hänseenden, och i händelse man skulle anse resul¬
tatet af dessa komitéers verksamhet icke vara rättvist, finnes det
ju högre auktoriteter att vädja till, nemligen Kammar-rätten och
Kongl. Maj:t. Då dessa stadganden i afseende på grunderna för
taxeringsvärdenas bestämmande, efter mitt och, som jag tror, de
flestes uppfattning, äro de bästa vi för närvarande kunna hafva, och
då det är sörjdt för tillämpningen af dessa stadganden, har jag svårt
att föreställa mig, att någon så skriande orättvisa borde kunna upp-
11 N:o 37.
Onsdagen den 10 April, f. m.
stå vid taxeringsvärdenas bestämmande. Det är likväl utan tvifvel, Ang.förändrad
att på några ställen dessa värden kunna vara satta väl lågt, men reglering af
måhända inverka derpå äfven omständigheter, hvilkas betydelse mans e'
icke kan helt och hållet underkänna. Enligt sammandraget öfver or ä';
sistlidet års bevillning, utgör bevillningen för jordbruksfastighet i
hela landet 569,146 kronor 90 öre. Detta belopp förefaller icke
särdeles högt, men om vi jemföra det med den tabell, som före¬
kommer här i komiténs betänkande, finna vi, att entreprenadbidra¬
get uppgår till ett belopp af 858,850 kronor för landet ensamt.
Om derifrån äfven skulle dragas hela beloppet af den ersättning,
Riksdagen beviljat till skjutstungans lättande för både land och stad,
eller 175,000 kronor, återstår ändock ett belopp af mer än 683,000
kronor, som jorden har att bära till följd af stadgandena rörande
skjutsen. Jag har förut tagit mig friheten nämna, att jag icke
anser denna skjutsbörda rättvist hvila på jorden. När dertill komma
alla de uppoffringar, som måste bestridas af dem, hvilka utan att
hafva ingått på entreprenad verkställa skjutsning, så tror jag, att,
då från hela bevillningsbeloppet afdrages den del, som livilar på
säterier, boställen och annan jord, som till följd af sin belägenhet
icke besväras af skjuts, det skall lemnas obestridt, att de till skjuts
indelade hemmanen utom sin bevillning hafva att på grund af skjut¬
sen draga en börda, dubbelt så tung som bevillningen. Det bär
blifvit sagdt — och jag tror det — att just denna, en stor del
fastigheter betungande, särskilda skyldighet vållar, att jordbruks¬
fastigheten icke uppskattas till sitt rätta värde; detta åter föran¬
leder dertill, att den norm, efter hvilken man för detsamma del¬
tager i kommunalutskylderna, blifver lägre än hvad den borde vara.
Jag tror således, att en jordbruksfastigheterna bevisad rättvisa
i nu i fråga varande hänseende kommer att ur andra synpunkter
lända de öfriga beskattningsföremålen till gagn.
Man har sagt, att ändring i Bevillningsförordningen först borde
ske och sedermera kunde man tänka på skjutsen; men mig synes
förhållandet böra vara ett motsatt. Jag håller nemligen före, att
man bör redan nu befria jorden från en skyldighet, som icke bör
åligga den, och sedermera, så snart ske kan, se till om och i hvad
hänseende Bevillningsförordningen bör ändras, samt nu och fram¬
gent lägga sig vinn om densammas samvetsgranna tillämpning.
Den anmärkningen har blifvit mot förslaget framstäld, att
landstingen icke skulle vara den rätta auktoriteten att befatta sig
med frågor af denna beskaffenhet. Riksdagen har dock i dess skrif¬
velse uttalat den åsigt, som är i förslaget uttalad, samt blifvit
deruti understödd af de fleste Konungens Befallningshafvande, och
jag ber derjemte att få fästa uppmärksamhet derå, att enligt före¬
liggande förslag skulle landstingens inflytande blifva vida mindre än
Riksdagen i sin skrifvelse afsåg. Om förslaget antages, så ha Ko¬
nungen och Riksdagen gemensamt bestämt grunderna för skjuts¬
väsendets ordnande. Landstingen tillkomma sedermera icke att be-
N:o 37. 12
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad stämma legans belopp, utan endast att afgifva förslag dertill, an-
reglenng af gående hvilket förslag, sedan Konungens Befallningshafvande der-
6 JM(FortO 6 ö^ver y^rat sig, Kongl. Maj:t utfärdar bestämmelser. Och i afseende
å entreprenadbidragens antagande eller icke är landstinget icke den
auktoritet, som i sista hand beslutar, utan Konungens Befallnings¬
hafvande har äfven att derom yttra sig, och i vissa fall skiljer Ko¬
nungen dem emellan.
Det erkännes temligen allmänt, att skjutsen icke vidare bör
hvila på jorden. Men i afseende på fördelningen af de utgifter, som
af en sådan förändring skulle blifva en följd, hafva särskilda me¬
ningar af reservanterne blifvit uttryckta. Att staten icke ensam
kan öfvertaga dessa bestyr och utgifter, är ådagaladt genom den
erfarenhet, som man vunnit i afseende å postskjutsens reglerande,
och är äfven af reservanterne medgifvet. Det har i en af reserva¬
tionerna blifvit hemstäldt, huruvida det icke vore lämpligast att af
dessa utgifter staten vidkändes fyra femtedelar och skjutslaget en
femtedel. Häremot ber jag att få erinra, att detta icke vore ett
steg framåt på den bana Riksdagen i detta afseende utstakat. Frågan
om sättet för samfärdselns ombesörjande har varit föremål för den
lagstiftande maktens förordnanden under en lång tid. Målet är att
denna omsorg må blifva en det allmännas uteslutande angelägenhet;
men så långt hafva hvarken Riksdagen, komiterade eller Kongl.
Maj:t ännu ansett oss kunna komma. Vi skola dock söka att genom
de beslut, som här fattas, närma oss dertill. Och i detta syfte är
i förslaget kretsen för deltagandet uti de afgifter, som för ända¬
målet äro erforderliga, vidgad från skjutslaget till landstingsdistriktet.
Såsom skäl mot att länet eller landstingsdistriktet borde gemen¬
samt betala en del af entreprenadbidraget har man framhållit de
ojemnheter i dessa afgifter, som skulle träffa de särskilda länen.
Häremot ber jag att få framställa den frågan, huruvida, om ojemn¬
heter i förenämnda afseende måste förefinnas, det icke är bättre, att
de ega rum de särskilda länen emellan, än att de existera emellan
skjutslag belägna bredvid hvarandra. Och då hvarje hemman, som
är skjutsskyldigt, komrne att till visst skjutslag indelas, skulle Ko¬
nungens Befallningshafvande mången gång komma i stor tvekan
hvart han skulle förlägga de särskilda hemman, Invirka icke voro
lämpligt belägna med hänsyn särskildt till det ena eller andra
skjutslaget. Genom besluten i detta hänseende komme ock sanno¬
likt att föranledas betydande olikheter i de särskilda skjutslagens
utgifter, hvilka olikheter, svåra eller omöjliga att på ett nöjaktigt
sätt utjemna, skulle framkalla en mängd klagomål och mycket miss¬
nöje. Skulle nu inom det sålunda rekonstruerade skjutslaget entre¬
prenad icke kunna åstadkommas och således alla de skjutsskyldige
hemmansegarne, äfven de, som voro längst bort boende, nödgas in¬
ställa sig vid gästgifvaregården, för att i sin tur emottaga resande
till befordran, blefve följden den, att vi nödgades komma tillbaka
till eu inrättning (hållskjutsen), som länge sedan blifvit af det all-
Onsdagen den 10 April, f. in.
13 N:o 87.
manna omdömet utdömd, men i detta fall skulle uppstå i en vida Ang.förändrad
svårare gestalt än förut. Jas tror således, att detta förslag icke r?9lerin9«/
i i o r o sJc']UtSVäS67lcl6t.
bor halva någon framgång. J
I afseende på den gjorda anmärkningen, att tungan af skjuts- ' '
väsendet skulle blifva olika för olika län, är såsom ett slående
exempel framhållet Jemtlands län, hvilket uti eu afgifven reserva¬
tion blifvit anmärkt såsom särdeles vanlottad!. Det är ock så, när
man ser, att beloppet åt de entreprenadbidrag, som inom länet ut¬
göras, skall uppgå till 108,100 kronor. Onekligen förtjenar ett
sådant förhållande stort afseende; men om Riksdagens förslag blefve
antaget och staten åtoge sig att betala hälften af nämnda belopp,
så skulle för länet i fråga dess andel nedgå till 54,500 kronor; och
då enligt komiterades af Kong!. Maj:t förordade förslag den del af
erforderligt bidrag, som öfverskjuter hälften af länets bevillning,
skulle gäldas med två tredjedelar af staten och af länet med eu
tredjedel, så nedginge länets bidrag ytterligare till 38,200 kronor;
men komiterade hafva tillika anmärkt, att, när nu utgående entre¬
prenadbidrag bestämdes, var skjutslegan i Jernband i allmänhet icke
högre än en krona och tjugu öre per mil, fastän den redan då
kunde höjas till eu krona och sextio öre. Af denna anledning och
liera andra, såsom de lättnader för entreprenaders åstadkommande,
som blifvit föreslagna, ökedagsverke^ höga pris då nu gällande
entreprenadaftal ingingos, hafva komiterade uppgjort den beräkning,
att Jemtlands läns bidrag till entreprenaderna skulle komma att in¬
skränkas till 21,561 kronor och således, om förslaget antages, min¬
skas med mera än 86,000 kronor.
Det bör dock anmärkas, att man, för att göra räkningen rigtig,
bör derifrån afdraga det belopp, som länet uppbär af de medel, ut¬
görande för hela riket, såsom förut nämndt är, 175,000 kronor,
Riksdagen anslagit till entreprenadskjutsningens underlättande. Men
ännu har jag att omförmäla en sak, som kommer att högst vä¬
sentligt minska länets utgifter. På statens bekostnad bygges för
närvarande en jernväg, hvilken skall genomgå provinsen, och hvilken
jernväg faller nära tillsammans med den allmänna farleden och invid
den samma belägna skjutsstationer, derifrån antalet årligen utgående
hästar räknas till tusental och vid hvilka entreprenadbidragen utgå
i tiotusental kronor. Det lärer väl icke vara tvifvel underkastadt,
att icke, likasom på andra ställen längre ned i landet, invid den
jernväg, af hvilken den i fråga varande skall utgöra en del, dessa
entreprenadbidrag skola komma att väsentligen nedgå. Då nemligen
för de resandes framskaffning och för forsling af tunga produkter,
som nu af hästar framföras, jernvägen kan begagnas, blir utan
tvifvel tillgången på hästar för fortskaffning af resande så mycket
större, att äfven entreprenadbidragen böra kunna nedsättas. Sär-
skildt hvad Jemtland _angår är i den afgifna reservationen anmärkt,
att den lilla staden Östersund har sig åsatt en bevillning, större än
hela länets. Detta är en uppgift, som utan tvifvel slår hvar och
N:o 37. 14
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad en med förvåning; men då Bevillningsstadgan föreskrifver, att fast
reglering af egendom skall uppskattas till sitt verkliga värde, och då på länets
(v \ myndigheter ansvaret ligger att tillse, att denna förrättning noga
°r s.) efterlefves, så hade jag icke förestält mig annat, än att det inbördes
förhållande, som är emellan nämnda stad och län i fråga om be-
villningstaxeringen rådande, är ett uttryck af hvad rätt och tillbör¬
ligt är. Den vid utlåtandet fogade reservation antyder likväl, att
rättvisa i dessa hänseenden icke eger rum, och jag tillåter mig icke
nu något vidare yttrande härom.
Det har vidare blifvit sagdt uti reservationen, att den orättvisa
som tillskyndas egarne till privilegierad jord, derigenom att de skulle
uti entreprenadbidragen deltaga, kunde utjemnas derigenom, att de
skjutsskyldige finge vidkännas en större anpart deri, och att detta
vore en åtgärd, lika befogad som lätt funnen. Den utvägen kan
visserligen vara lätt funnen, men huruvida den är lika befogad, vill
jag lemna derhän, då anledningen hvarför jordbruksfastighet skulle
i större mån än andra beskattningsföremål deltaga i entreprenaderna,
är att söka i den omständighet, att jorden anses i allmänhet taxerad
efter billigare grunder än öfriga beskattningsföremål, och detta skäl
gäller jordbruksfastigheter i allmänhet.
Slutligen har mot förslaget blifvit anförd en omständighet,
hvars läglighet jag icke kan till fullo bestrida, den nemligen att
genom de framlagda stadgandena samfärdseln skulle i någon mån
försvåras och fördyras. Men äfven för bemötande af detta inkast
tror jag mig hafva skäl tillhands. Så länge nemligen legan icke
sättes högre, än att den motsvarar skjutsens verkliga värde, och så
länge hvad i öfrigt erfordras för skjutsskyldighetens upprätthållande
till beredande af de resandes fortkomst bestrides af staten och länet,
tror jag icke, att de resande hafva något skäl till klagan.
Det har blifvit sagdt, att förhållandet mellan land och stad
icke vore i förslaget rätt iakttaget, utan att städerna skulle oskäligt
betungas. Komiterade hafva dock i sitt förslag icke gjort någon
skilnad mellan land och stad, så vidt de tillhöra ett och samma
distrikt. Till bemötande af anmärkningen vill jag lägga ännu ett
skäl, nemligen att den bevillning, som är städerna påförd, åtmin¬
stone icke uteslutande utgår af städernas invånare. Vi känna
nemligen, hurusom en mängd bankinrättningar och större bolag
hafva sina fora i våra städer, ehuru flere af dess delegare kunna
vara å landet bosatte, och den bevillning, som utgår af så beskaffad
egendom, fastän den beräknas inom staden, träffar således icke ute¬
slutande staden utan ock landet. Detta är en omständighet, hvarpå
jag ber att särskildt få fästa uppmärksamhet.
Jag har kan hända länge nog uppehållit Kammarens tid, men
jag har ansett mig i en fråga af sådan vigt som denna, och hvilken
synes mig komma att inom Riksdagen möta ett icke obetydligt
motstånd, icke böra underlåta att inför representationen framlägga
de grunder, hvilka föranledt Kongl. Maj:t att afgifva det förslag,
Onsdagen den 10 April, f. m.
15 N:o 37.
som nu underställes Riksdagens pröfning och hvarå jag, med känsla Ang. för andrad-
af det rätta i förslagets syftning, också vågar motse Kammarens re9Ie™g «f
bifall shjutsväsendet».
(Forts.)
Herr Dickson: Det vill synas mig, som om lagstiftningen,
när den företager sig det svåra uppdraget att afskaffa sedan länge
bestående orättvisor — och jag vill ganska gerna medgifva, att
skjutsskyldigheten under nuvarande förhållanden trycker jorden på
ett orättvist sätt, hvarföre jag ock gerna för min del vill bidraga
till dess upphäfvande eller åtminstone lindrande så mycket som möj¬
ligt — som, säger jag, när lagstiftningen företager sig något sådant,
den dervid bör noga akta sig för att icke i stället för den gamla
orättvisan skapa en ny kanske lika svår och tryckande och i lika
behof att afskaffas som den föregående varit. Jag fruktar högeligen,
att antagande af nu föreliggande förslag just skulle bidraga till
detta, eller att man derigenom — för att begagna ett gammalt
ordspråk — skulle komma att bota ett ondt med ett värre. För¬
nämsta skälet till denna min farhåga är det, att enligt det nya
förslaget en i hög grad olika beskattning skulle träffa olika delar
af landet. Enligt nämnda förslag skulle nemligen en stor del af
vårt land, ja, man kan i allmänhet säga hela landet norr om Dal-
elfven komma att för i fråga varande ändamål vidkännas en ganska
dryg beskattning. Isynnerhet skulle denna beskattning drabba Norr¬
land, hvilket, som vi alla veta, redan af naturen är ganska styf¬
moderligt behandladt och som dessutom åtminstone allt hittills icke
fått draga fördel af dessa jernvägar, som å det öfriga landets fram¬
åtskridande haft ett så välsignelserikt inflytande. Härtill skulle nu
detta Norrland på sådant sätt, som här föreslagits, komma att draga
eu så stor förökad börda.
Jag behöfver icke anföra alla de bevis för rigtigheten af detta
faktum, som jag skulle vilja, ty detta blefve endast ett upprepande
af hvad som innehålles i den sakrika och upplysande reservation,
som Herr Asplund bifogat Utskottets betänkande, men jag kan dock
icke underlåta att särskildt påpeka, huru förhållandet komme att
blifva med Jemtland. Enligt komiterades förslag skulle den till
utgörande af länets andel i entreprenadbidragen erforderliga afgift
belöpa sig till 67 öre på hvarje krona af den enligt andra artikeln
utgående bevillning. Detta efter komiterades förslag, men om 1875
års entreprenad bidrag läggas till grund för beräkningen, skulle af-
giften blifva ännu betydligare, nemligen 118 öre på bevillnings-
kronan; och denna senare beräkning är säkerligen mera tillförlitlig,
ty den förutsättning, hvarifrån komiterade utgått, eller att skjuts-
legans föreslagna förhöjning skulle i samma mån minska entrepre¬
nadbidragen, har kanske icke fullt skäl för sig, utan tvärt om har
erfarenheten hittills tillräckligt visat, att ökad skjutslega just bi¬
drager till ökad entreprenadsumma. Men hvad skulle följden blifva ?
Jo, följden skulle blifva den, — hvilket tyckes mig vara klart och
N:o 37. 16
Ang. för ändrad
reglering af
„shjutsväsendet.
(Forts.)
Onsdagen den 10 April, f. m.
tydligen orättvist, — att en dagakarl i Jernband, som skattar föl¬
en inkomst af 800 kronor — och huru många vid de stora såg¬
verken uppe i Norrland finnas icke, som det göra, — han skulle bi¬
draga till skjutsen i Jemtland mera än en besuten hemraansegare,
som eger ett hemman, taxeradt till 8,000 kronor. Detta finner jag
i högsta måtto obilligt, och jag tror icke, att någon skall derut¬
innan motsäga mig. För ett hemman, taxeradt till 8,000 kronor,
betalar egaren naturligtvis i bevillning efter andra artikeln 2 kro¬
nor 40 öre, och efter "förslaget skulle han betala i afgift till entre¬
prenadbidragets utgörande efter bevillningens dubbla belopp, eller
4 kronor 80 öre, hvaremot den efter 800 kronors inkomst taxe¬
rade dagakarlen skulle betala i bevillning 5 kronor, och således
skulle denne dagakarl betala till skjutsen 3 kronor 33 öre, då eu
besuten hemmansegare med ett hemman, värdt 8,000 kronor, blott
skulle betala 2 kronor 33 öre, således mindre än dagakarl^
Jag önskar af allt mitt hjerta, att denna fråga skull kunna
lösas på något billigt sätt, och jag tror, att reservanterne :| de re¬
servationer, som åtfölja detta betänkande, antydt sådana ”rundel-,
hvarigenom detta skulle kunna ske. Jag tror, att mycket ligger
deri, att det ifrågasatta tillskottet skulle bestridas af statens medel,
ty derigenom skulle den ojemnhet, som bestar emellan de olika
provinserna, försvinna och hela landet draga sin del af bördan.
Vidare, för att förekomma allt för höga entreprenad belopp, anser jag,
att, på sätt reservanterne Grefve J. O. Mörner och Herr Asplund
föreslagit, det vore ganska lämpligt, att en viss qvot af beloppet
skulle falla på skjutslaget, och att det öfriga skulle förskjutas af
staten. Huru stor denna qvot skulle vara, vågar jag icke yttra mig
om. Herr Asplund har föreslagit, att skjutslaget skulle betala eu
femtedel och staten fyra femtedelar, och, om detta vinner bifall,
måste man medgifva, att jordbrukarne derigenom skulle få en stor
lindring i sitt betryck. Jag tror vidare, att det skulle vara synner¬
ligen lämpligt, att, i likhet med hvad samme reservant yttrat, lands¬
tingen skildes från all befattning i detta hänseende. Ty jag tror
icke, att de personer, som i dem sitta, äro lämpliga att bestämma,
om entreprenadbeloppet bör antagas eller nedsättas. Min önskan är
således, att, om denna fråga skulle lösas pa ett sätt, som vore för¬
delaktigt för jordbrukarne och icke obilligt, såsom de nuvarande för¬
hållandena äro, det skulle blifva i det syfte Grefve Mörner i sin
reservation antydt och Herr Asplund vidare utvecklat, eller såsom
Grefve Mörner uttryckt det i dessa hufvudpunkter:
»att entreprenader i möjligaste mån inrättas;
att entreprenadbidragens belopp pröfvas af Konungens Befall¬
ningshafvande, med klagorätt i vanlig ordning för vederbörande;
samt att af entreprenadbidragen någon mindre del far af skjuts¬
laget gäldas, men skjutslaget i öfrigt åtnjuta den lindring, att at-
giften till Överskjutande belopp blifver med statsmedel gulden.»
Jag tror, att frågan på detta sätt lämpligen skulle lösas.
Onsdagen den 10 April, f. m.
17 N:o 37.
Jag vill icke vid detta tillfälle ingå i någon närmare kritik af Ang.förändrad
■förslaget, men iag anser mig böra göra eu liten anmärkning. Jag r?9lennff af
D i , , . , ° ..? ... i ° slcmtsväsendet.
•■anser nemligen förslaget icke vara öfverensstämmande med tidsandan. •fö
Vid skjutsbördans aflyftande bör man väl tillse, utom det att man or 8''
gifver en lindring åt jordbrukare, att man i någon män äfven be¬
fordrar samfärdseln. Men jag tror, att detta förslag innebär en
återgång mot hvad vi i detta afseende nu ega, ty den, som efter
detta förslag skall resa med förbudssedlar, kommer icke fort fram.
— Jag vill dock icke göra något yrkande om afslag, utan hemställer
om en återremiss af 22 §, i syfte att Sammansatta Utskottet för¬
ändrar densamma, så att grunderna för fördelningen af afgiften för
■skjutsväsendet uppställas i enlighet med det af reservanterne antydda
förslag.
Derefter upplästes ett af Herr Bäckström aflemnadt skriftligt
.anförande, så lydande:
I denna fråga ser man så väl af reservanterne i Utskottet, som
behandlat den, som af de större tidningarne, att det medgifves att
skjutsningstungan, sådan den nu utgöres, icke är fullt rättvist för¬
delad, men anser dock, att den åtgärd som nu är föreslagen kommer
;att leda till ändå större orättvisor. För dem, som fattat saken så,
synes det föga betyda att det finnes hemmansegare som, för att
tillhandahålla skjutshästar åt dem som icke betala ett enda öre
utom den stadgade skjutslega^ få betala B å 400 kronor per hem¬
man, hvilket ibland kan gå till öfver 20 kronor för hvarje utgången
■skjutshäst, som skall stå i beredskap för dessa resande herrar.
Med ett par exempel vill jag visa att så kan förhålla sig.
Före år 1875 anordnades fyra nya gästgifverier efter den ny¬
anlagda vägen inom Piteå socken i Norrbottens län från Raknäs by
till Arvidsjaur och å hvilka gästgifverier entreprenadbidragen upp-
gingo till 4,950 kronor per år, derå erhölls i statsbidrag 392 kronor
80 öre, då återstoden, som af hemmansegarne skulle betalas, var
4,557 kronor 20 öre. Antalet hästar som utgått på hela året på
alla fyra gästgifverierna var 200 stycken (se Skjutskomité-betänkandet
-sidan 77, tabellerna), hvadan hemmansegarnes utgift var 22 kronor
78 öre för hvarje skjutshäst som under året utgått. Denna entre¬
prenadutgift var lagd på de gamla skjutslagen i Piteå socken, men
hvarifrån de befriades, efter anförd klagan hos Kongl. Maj:t, och
Konungens Befallningshafvande förständigades att derstädes ordna
.skjutsen i enlighet med Kongl. Kungörelsen den 14 December 1866.
Denna anordning har dock icke å denna vägsträcka, som är
omkring 7 1/t mil lång, ännu kommit till stånd, emedan ingen ve¬
lat åtaga sig hålla ett bestämdt antal hästar tillhanda endast mot
skjutslega, deu må sättas hur hög som helst. Följden är att å
denna vägsträcka finnes nu ej någon skjutsstation eller i sådant af¬
seende —• någon skjutsskyldig. Men deraf har ock uppstått ett
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 37. 2
K:o 37. 18 Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad annat ganska betänkligt förhållande, som kan leda till svåra följder
reglering af £qj, dem som bo utmed denna väg, i fall följande relaterade sak.
skjutsvåsendet. komme att i Högsta instansen afgöras till de skjutsandes nackdel.
(Forts.) gaken är den, att förliden vinter anklagade trenne embetsman fem
nybvggare, som bo vid vägen, derföre att de ej genast hade hästar
till hands för deras resa och hvilka stackare fingo sig tvenne kansli¬
förhör i Luleå 12 å 13 mil från hemmet, hvarvid utslaget blef, att de
fingo plikta och betala omkostnader med tillhopa omkr. 270 kronor,
detta ändock de för tillfället icke hade hemma några till skjuts
dugliga hästar, utan hade dem dels i skogskörslor och dels derförut
utlemnade till andra resande. Målet ligger nu hos Kongl. Hofrätten.
Med anledning af berörda nya väg blef ock inom Arvidsjaur
socken inrättade nya gästgifverier, hvaraf ett vid Arvidsjaur kyrko-
plats, hvilket tillädes ett skattetal af 4,7 8 hemman, som skulle be¬
tala en entreprenadsumma af 2,000 kronor, utgörande 418 kronor
41 öre pr hemman, men hvartill de dock erhöllo statsbidrag 615,5 2
kronor, hvadan deras verkliga utgift var 1,384 kronor 48 öre eller
289 kronor 60 öre per hemman, om 8 kronor 5 öre för hvar ut¬
gången häst.
Kan det verkligen vara rättvisare att sådana hemmansbrukare'
med många andra skola ensamma tryckas under detta tunga ok,,
och att de, som i mån af sitt hemmantal utgöra skjutsbidrag till
andra skjutslag, såsom förhållandet är med de fem ofvannämnde
jiybyggarne, men råka bo vid en väg, der skjutsanstalt ej kan
åvägabringas efter derför gällande författning, likväl möjligen kunna
tvingas att på tillsägelse tillhandahålla hästar för resande tjensteman,
ja till och med äfven, om de för tillfället ej hafva sådana hemma,
än att de samhällsklasser, som nästan uteslutande begagna detta
samfårdsmedel, bidraga något till dess upprätthållande?
Ty hemmansbrukare i allmänhet, åtminstone i min ort, be¬
gagna skjutshästar endast undantagsvis, så att, om andra samhälls¬
klasser ej behöfde mera anlita gästgifvareskjuts än hemmansegarne,
man kunde i det närmaste utan skada borttaga hela denna dyra
apparat, och då knappast någon lärer med fullt fog kunna påstå,
att skjutsskyldigheten är något hemmanen åtföljande realonus, som
utan full ersättning skall utgöras och då denna fulla ersättning
icke kan på många ställen med den stadgade skjutslegan erhållas,
hvithet bevisas af de större och mindre entreprenadsummorna, sa
kan jag ej finna någon orättvisa i att alla samhällsklasser bidraga,
till upprätthållande af detta samfärdsmedel, för så vidt det icke kan
åstadkommas med den föreskrifna skjutslegan. . o
Detta har lyckligtvis sent omsider ändtligen en föregående
Riksdag insett och Kongl. Maj:t i följd af denna Riksdags skrifvelse
förordnat en komité, som äfven insett detsamma, samt Kongl.
Maj:t ock till denna Riksdag aflåtit nådigt förslag, hvilket ock det
sammansatta Utskottet tillstyrkt, hvadan jag Jir böjd för att tro
^et ingen nu på fullt allvar vill rifva sönder fragan och far för den.
1 anhålla om bifall till Utskottets förslag i dess helhet.
Onsdagen den 10 April, f. m.
19 N:o 37.
Vidare anförde: Ang.förändrad
v QylQvijig af
Herr Hedin: Herr Talman! Jag skall genast säga min mening skjutsväsendet.
om det föreliggande förslaget. Herr Statsrådet och Chefen för Kong!. (Forts.)
Civil-departementet har varmt uttalat sig om rättvisan i fordringarna
på en reglering af skjutsväsendet. Jag antager, att ingen kan finnas
vare sig så blind eller så obillig, att han icke medgifver denna rätt¬
visa. Men för min del säger jag: hundra, ja, tusen gånger hellre
skjutsningsbesvärets öfverflyttande i dess helhet på statsverket, än
antagande af en sådan lag som den nu föreslagna.
Innan jag, Herr Talman, öfvergå!- till Utskottets utlåtande, skall
jag bedja att få säga några ord med anledning af ett förklarande i
den Kongl. propositionen, om hvilket det Sammansatta Stats- och
Lag-Utskottet väl icke ansett sig tillkomma att yttra någonting.
På sidan 2 i den Kongl. propositionen erfar man, att Kongl. Maj:t
af, bland andra, det skäl, att »lindring uti ett med innehafvande af
vissa jordbruksfastigheter nu förenadt åliggande» bör ske, funnit sig
föranlåten att till Riksdagens pröfning och antagande hänskjuta för¬
slaget till reglering af skjutsväsendet. Skälen äro flera, men det
nyss nämnda är ett af dem, som föranledt Kongl. Maj:t att för för¬
slagets genomförande begära Riksdagens konstitutionela medverkan.
Längre ned i den Kongl. propositionen finner man deremot, att
Kongl. Maj:t velat gifva Riksdagen tillkänna, »att samtidigt med
det att en ny stadga angående skjutsväsendet, byggd på de grunder,
som af Kongl. Maj:t blifvit godkända, kan blifva utfärdad, Kongl,
Maj:t vill förklara — ■—• ■— att, vidkommande den hittills medgifna
rättigheten att för transporter af landsbobsräkenskaper, stämpelpap¬
per, statsverkets bergseffekter samt kronans ek- och annat skeppsvirke,
i vissa fäll använda kronoskjuts, begagnandet af sådan skjuts för
i fråga varande transporter äfven bör upphöras. I fråga om krono-
skjutsskyldigheten i vissa fall bär således Kongl. Maj:t blott gifvit
Riksdagen tillkänna, att Kongl. Maj:t vill förklara, att denna äfven¬
ledes med vissa jordbruksfastigheter förenade skyldighet skall upp¬
höra. Dertill skulle således icke Riksdagens medverkan behöfvas.
För min del och så vidt jag kunnat fatta den lagstiftning, genom
hvilken kronoskjutsskyldigheten uppkommit, ser jag icke, att Kongl.
Maj:t har rätt att, Riksdagen oåtspord, härom lagstifta, eller att
Kongl. Maj:ts rätt i denna del af frågan är någon annan än i den
del, som Kongl. Maj:t nu understält Riksdagens pröfning.
Kongl. Maj:t har sagt •— och detta är en annan erinran med
anledning af Kongl. Maj:ts proposition — att Kongl. Maj:t framlagt
detta förslag till Riksdagens »pröfning och antagande», således för¬
slaget i dess helhet och utan något slags inskränkning. Så vidt
jag kan förstå, är detta rigtigare och bättre än hvad som skedde
för ett antal år sedan, då Kongl. Maj:t vid framläggande af ett
förslag om fattigvårdens ordnande förklarade, att af det förslaget
framlades till Riksdagens pröfning blott de delar, uti hvilka Riks¬
dagens bifall och samtycke erfordrades, utan att Kongl. Maj:t der-
N:o 37. 20
Onsdagen den 10 April, f. in.
Ang.förändrad vid nämnde, hvilka delar af förslaget, som hörde till allmänna lagen,
reglering af till den administrativa lagstiftningen. Det är utan tvif-
S 6 ve^ klart, kela den nu föreslagna lagen härmed lägges under
or s' Riksdagens kompetens. Men mig förefaller det tvetydigt, huruvida
det kan vara lämpligt för Riksdagen — så mycket jag än önskar,
att af den nu varande s. k. administrativa lagstiftningen en god de!
måtte blifva förlagd under Kongl. Maj:ts och Riksdagens samfälda
lagstiftningsmakt — att inlåta sig i sådana detaljer som t. ex. i
frågor om kolumner i dagböckerna vid gästgifvaregårdarne. Emel¬
lertid förefaller det mig oklart, huruvida Kongl. Maj:t, sedan denna
förordning blifvit af Riksdagen pröfvad och, om så ske skall, an¬
tagen, kan ändra ett jota i densamma.
Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet har erinrat
om Riksdagens skrifvelse af år 1875 såsom utgångspunkten för det
skede, hvari frågan nu befinner sig. Riksdagens skrifvelse af år
1875 bär datum af den 21 Maj; ungefär två månader senare eller
den 22 Juli samma år förordnades den förberedande skattejemknings-
komitén, som afgaf sitt betänkande den 20 Oktober i876. Jag
finner det förklarligt, att Riksdagen skref i Maj 1875 på det sätt,
Riksdagen skref, ty då kände man icke hvad den förberedande skatte-
jemkningskomiténs utredning och förslag sedan upplyst oss om. Jag
finner det äfven icke alldeles oförklarligt, att skjutskoinitén, som
förordnades den 3 Mars 1876 och afgaf sitt utlåtande den 6 Mars
1877, således knappt ett hälft år sedan skattejemkningskomiténs
förslag publicerades, att, säger jag, icke heller skjutskoinitén, hvil-
kens arbeten väl redan voro långt framskridna, när skattejemknings¬
komiténs arbeten afslötos, varit i tillfälle att taga hänsyn till hvad
sistnämnde komité hade uppenbarat. Men jag finner det icke för¬
klarligt, att Kongl. Maj:t, som haft god tid att betänka sig, afgif-
vit en proposition af den beskaffenhet, som den föreliggande, daterad
den 16 Januari 1878. Såsom vanligt kunde jag af Herr Statsrådets
lågmälda föredrag uppfatta endast spridda fragment. Jag är så¬
ledes icke säker på, om jag hörde rätt, då jag trodde mig finna,
att han åt den nu gällande Bevillningsförordningen egnade en del
af anförandet, hvilket syntes mig nog starkt närma sig ett loftal.
Om så var, säger jag, att den förberedande skattejemkningskomiténs
utredning med ovederläggliga faktiska uppgifter äro der för att
svara på loftalet. Men då jag utom denna sida af saken, hvilken
jag förmodar icke kommer att undgå följande talares uppmärksam¬
het, har ett annat skäl för afslag å betänkandet, hvilket skäl i mina
ögon väger allt, så skall jag icke uppehålla mig vid förslagets i
ögonen fallande orättvisor.
Innan jag öfvergår till det hufvudsakliga skälet för mitt yr¬
kande på afslag, skall jag dock tillåta mig att framställa några
erinringar med afseende å föreliggande lagförslags formella beskaf¬
fenhet. Jag finner, att det Sammansatta Stats- och Lag-Utskottet
ansett sig böra i paragraf 11 ändra det i propositionen begagnade
Onsdagen den 10 April, f. m. 21 N:o S7.
ordet »genom» till »af». Jag finner häraf vidare, att i det Samman- Ang. för ändrad.
satta Utskottet följaktligen ej saknats ett finkänsligt språk- och re9lerin,J«/
formsinne, och jag hade vid sådant förhållande önskat, att Utskottet shiutsväsendlit-
äfven rigtat _ sin logiska kritik mot brister i det föreliggande lag- (Forts')
förslaget, hvilka synas mig mera betänkliga än användandet af
ordet »genom» i stället för »af». Jag skulle hafva önskat, att det
Sammansatta Utskottet tagit dispositionen af lagens innehåll i litet
närmare öfvervägande än som skett. Då jag redan hört yrkande om
återremiss framställas, torde det ej vara alldeles onyttigt att från
denna synpunkt göra några påminnelser vid det föreliggande förslaget.
Lagförslaget börjar med att i § 1 etablera en grundsats —
entreprenadprincipen som bör följas vid ordnandet af skjutsväsen¬
det, men öfvergå* genast i §§ 2—8 till framställningen af något,
som, enligt mitt förmenande, onekligen bör utgöra inledningen till
lagen, nemligen allmänna bestämmelser om skjutsanstalterna i riket.
Derefter återkommer lagen i §§ 9'—26 till det ämne, som entame-
rades i § 1, eller till framställningen huru entreprenad skjuts skall
astadkommas. Men naturligtvis har det ej gått an att lemna denna
framställning oafbruten, ty då hade det blifvit för mycket logiskt
sammanhang, utan har man i §§ 19—21 åter afbrutit framställnin¬
gen- Särskildt begär jag att såsom en märkvärdighet, till hvilken
det torde vara svart att framvisa ett motstycke inom lagstiftningens
område, fa fästa uppmärksamheten pa § 21, der omedelbart framför
de vigtiga delar af lagen, som handla om entreprenadbidragen, af-
handlats fragan, huru — hästar skola beräkuas, när den resande
förut gjort beställning af skjuts! Likaledes har jag uti § 25 funnit
inskjutna bestämmelser, hvilka, i betraktande af hvad som föregår
och efterföljer, jag ej hade väntat på den platsen. Ytterligare skulle
kunna göras anmärkningar mot placeringen af de bestämmelser,
hvilka fatt plats i 30 §, och slutligen skall jag be att få fästa upp¬
märksamheten pa, huruledes bland do stora konstruktiva bestäm¬
melserna likt agnar för vinden inkastats eu del reglementariska be¬
stämmelser af underordnad beskaffenhet, hvilka, förmodligen för
osammanhangets skull, naturligtvis placerats på så långt afstånd
från hvarandra som möjligt. Bland sadane bestämmelser nämner
jag exempelvis föreskrifterna om namntafla, om uppspikande af taxa
och entreprenadkontrakt samt om dagböckerna. Då, såsom här redan
framhållits, det ofta lär bli en lång väntan på skjuts för de resande
på gästgifvaregårdarne, derest föreliggande lagförslag af Riksdagen
godkännes, skulle detta sätt att uppställa lagens olika bestämmelser
möjligen lända de väntande till tröst, emedan de då hade tillfälle
att genom studier i lagen, som ju skall finnas i sin helhet tillgäng¬
lig vid hvarje gästgifvaregård i riket, fördrifva tiden, så mycket
mera som det för den oinvigde torde fordras god tid att sätta sig
in i sammanhanget mellan de särskilda bestämmelserna.
Sedan jag i förbigående anstält dessa betraktelser, kommer jag
till det hufvudsakliga skälet, hvarföre jag icke kan bifalla förlig-
N:o 37. 22
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad gande lagförslag, äfven om det i öfrigt vore antagligt. Skälet är
reglering af kortligen det, att jag för min del icke vill vara med om att på
skjutsvasendet. omvagar ändra rikets grundlagar. Jag anser, att genom förelig-
(Forts.) gan(je lag s]iUne, så långt den förmår, faktiskt upphäfvas och öfver-
ändakastas en af hufvudprinciperna i vår konstitutionella rätt, nem¬
ligen den, som finnes nerlagd i 57 § regeringsformen, der det säges,
att svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Riks¬
dagen allena. Berörda grundlagsparagraf har, som kändt är, i senare
tider fått ett tillägg, genom hvilket inom grundlagsenligt uppdragna
gränser Riksdagen åt andra myndigheter, nemligen de kommunala,
afstått eu del af sin uteslutande beskattningsmakt. Men inom detta
område faller icke den lag, hvarom nu är fråga. Den afser ej
ändring i de kommunala författningarne, man har icke föreslagit
sådan ändring i landstingsförordningen, hvarigenom skjutsmngen
skulle förvandlas till en landstingsområdets angelägenhet. Här före¬
slås således icke att i behörig ordning besluta en utvidgning af den
kommunala beskattningsmakt, som nu med grundlagens medgifvande
finnes; utan här föreslås, utan ändring af grundlagen, en ny in¬
skränkning i den genom grundlagen åt Riksdagen förbehållna be-
skattningsmakten. Härtill komma andra omständigheter, till hvilka
jag under föredragets fortsättning återkommer.
Det föreliggande lagförslaget inskränker Riksdagens grundlags-
enliga beskattningsmakt, icke på det sättet att det undandrager
Riksdagens årliga budgetspröfning en till beloppet fixerad summa,
utan på det sättet att det lägger i ett stort antal myndigheters
händer att,! Riksdagen oåtspord, besluta öfver statsutgifter till obe-
gränsadt belopp. Riksdagen skulle ej blott afsåga sig den årliga
pröfningen af en statsutgift; den skulle ej blott åtaga sig en till
beloppet obestämd utgift; denna utgift skulle ock fastspikas genom
lagbestämmelser, hvilkas ändring förutsätter båda Kamrarnes och
K. Maj:ts gemensamma bifall. Och till allt detta, som visserligen
delvis kan förekomma i andra fall, skulle fogas det nya och oer¬
hörda, att den ifrågavarande statsutgiften aldrig någonsin hade blifvit
åtagen af Riksdagen, utan pålades af andra myndigheter. Den, som
kan förena detta med den förutnämnda grundsats, som finnes ned¬
lagd i vår regeringsform, den lyckönskar jag. Jag föreställer mig,
att, om en enskild motionär framstälde ett sådant yrkande, han
skulle från vederbörligt håll få en välvillig uppmaning att återtaga
detsamma.
I hvad förhållande står en sådan afträdelse af en del utaf Riks¬
dagens beskattningsmakt till den pröfningsrätt, vi eljest äro ange¬
lägna om att upprätthålla? Vi hafva vid ett föregående tillfälle här
i Kammaren — och jag står qvar vid den ståndpunkt, jag då intog,
och kommer alltid att göra det — diskuterat frågan om Riksdagens
rättighet att indraga lönen för presidentembetet i Kommers-kolle¬
gium. Då gällde det, såsom jag nyligen fått en förebrående erinran
om, en »bestående statsinstitution», och Riksdagen ansåg sig likväl
Onsdagen den 10 April, f. m.
23 Nio 37.
böra häfda sill årliga pröfningsrätt af budgeten. Här skulle Riks- Ang.förändrad
4as:en lassa i en mänsd myndigheters händer, icke för en, utan för reglering “/
tre, ja för fem budgetsperioder, rätt att pålägga statsutgifter, om
hvilkas belopp Riksdagen icke kunde göra sig en föreställning, och or s‘
detta genom en lag, från hvilken Riksdagen icke vore i stånd att
frigöra sig. Låtom oss vidare jemföra detta med hvad som är före¬
slaget i ett intressant dokument, som snart skall föreläggas till
Kammarens afgörande. I den för korthetens skull benämnda s. k.
garantilagen, som vid innevarande riksdag blifvit föreslagen af en
ärad ledamot af denna Kammare, stadgas att, för upprätthållande
af arméns stamtrupp, Riksdagen årligen skall ställa erforderliga
medel till Kongl. Maj:ts disposition. »Erforderliga medel», d. v. s. det
belopp, som Riksdagen pröfvar erforderligt. Här är således ej fråga
om någon inskränkning i Riksdagens rätt att bestämma summan.
Icke heller rubbas dess rätt att årligen pröfva behofvet. Ännu min¬
dre bindes Riksdagen genom en af Kongl. Maj:t och båda Kamrarne
beroende lag, som bemyndigar Kongl. Maj:t att utanordna hvad han
finner nödigt, utan anslaget bestämmes, när så behöfs, helt enkelt
genom en gemensam votering. Men beträffande statsutgifterna för
skjutsen skulle pröfningen läggas i landstingens händer med sanktion
af Konungens Befallningshafvande, på det sätt, att Riksdagen afsade
sig sin makt genom eu lag,._ som binder densamma med hänsyn
till såväl belopp som tid. Är det nu rigtigt, att i det fall, som
garantilagen afhandla!-, icke göra något intrång å Riksdagens be¬
skattningsmak t, och äro de anförda bestämmelserna insatta i garanti¬
lagen såsom påkallade af behörig omsorg derom, att Riksdagens be-
skattningsmakt, som ej kan inskränkas utan genom en grundlags¬
ändring, icke trädes för nära, huru kan man med en slik uppfatt¬
ning i det fallet vilja gå in på en sådan afträdelse af Riksdagen,
som den, föreliggande förslag innebär?
Till stöd för ett sådant förslag kan icke anföras den omstän¬
digheten, att Riksdagen förut befunnits villig att i vissa fall rätta
beloppet af sina utgifter efter de utgifter kommunerna beslutat; jag
menar utgifterna för folkskoleväsendet. Ty der har icke Riksdagen
sagt: jag öfverlemna!- åt kommunerna att pålägga mig en statsut¬
gift till det belopp, som de bestämma, utan Riksdagen har endast
förklarat, att den inom ett visst utgiftsbelopp vill åtaga sig så och
så stor andel af utgiften. Och detta står icke skrifvet i någon lag,
utan Riksdagen kan ett följande år ändra nämnda bestämmelse och
detta genom gemensam votering.
Nu kan frågas, om ett första steg till införande af en grund¬
sats, som kastar öfver ända eu hufvudprincip för vår konstitutionela
rätt, må vara så farligt. För min del erkänner jag, att jag i af¬
seende å beloppet af den statsutgift, som föreslås skola undandragas
Riksdagen, icke har klart för mig hvart ett dylikt tillvägagår-
ende kan leda. Men jag är rädd för grundsatsen. Vän af decen-
tralisation och sjelfstyrelse för deras räkning, som vilja och förstå
K:o 37. 24
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad att styra sig sjelfva, således vän af kommunalfriheten och af lands-
reglering af tingsinrättningen, kan jag dock icke vara med om något förslag i
Sjöväsendet. fe(jeraijstisk; rigtning, hvarigenom statssambandet skulle upplösas,.
(Forts.) kommunerna i större eller mindre mån ställas öfver staten och dess-
makt och enhet brytas.
Betraktar man landstingens utgiftsstater kan man lätteligen
komma på den tanken, att, sedan en sådan omstörtande princip en
gång blifvit införd, det skulle komma att befinnas smakligt och
beqvämt att utvidga densamma till andra områden. Man säge icke,
beträffande landstingsutgifterna, att då af dessa en är tryckande i
ett län, en annan i ett annat, en tredje i ett tredje, sjelfva det sam-
fälda intresse saknas, som skulle locka till försök att hvälfva lands-
tingsutgifter på staten. Ty har det kunnat ga sa, att ehuru,
indelningsverket trycker litet eller intet i somliga trakter af landet
och mycket i andra, medan tyngden af grundskatterna är fördelad
på motsatt sätt — dessa tvänne frågor dock kunnat sammanbindas-
till ett, så ser jag för min del icke något skäl att antaga, att icke
landstingsintressena skulle kunna på samma sätt förena sig för att
till hvarandras hjelp beskatta staten, som da skulle komma att slut¬
ligen stå vanmägtig mot en hel rad af sådana lagar, som den nu
föreslagna. Detta är en invändning, för hvilken i mina ögon för¬
slaget skulle falla, äfven om det i öfrigt hade mer än menskligt
förtjenster. Att det icke har ens mycket måttliga förtjenster i af¬
seende å hvad rättvisan klöfver, är klart, då man velat bota eu
orättvisa med en vida större, och att det icke heller har sadana i
och genom de formella egendomligheter, som jag papekat och om
hvilka jag tillåter mig säga, att de icke kunna betecknas såsom
företräden, synes mig äfven tydligt.
På dessa förenade grunder anhåller jag om afslag.
Herr Treffenberg: Jag har mot min vana begärt ordet i bör¬
jan af denna diskussion, derför att jag uppträder med ett beklämd^
sinne och velat bereda lättnad deråt, Derförutom har Herr Civil¬
ministern i sitt anförande stält till mig en slags interpellation an¬
gående min nuvarande ställning till denna fråga. Bland alla de
talare, som hittills uppträdt i frågan, och antagligen äfven bland
alla dem, som efter mig skola hafva ordet, finnes troligen ingen,
som befinner sig i en så föga afundsvärd belägenhet som jag, icke
blott derför att jag nödgas uttala en från regeringen afvikande me¬
ning i frågan — en sak som alltid för en person i min em betsställ¬
ning är mindre angenäm — men framför allt derför att jag nödgas
underkasta mig den förödmjukelsen att offentligen erkänna, att jag,
under bemödande att i min mån bidraga till en tillfredsställande
lösning af denna vigtiga fråga, misstagit mig om rätta sättet,
hvarpå lösningen bör försiggå. Såsom Herrarne behagade erinra
sig, var det- jag och en annan ärad ledamot af denna Kammare, pa.
hvilkas initiativ Riksdagen beslöt sin underdåniga skrifvelse om skjuts-
Onsdagen den 10 April, f. m.
25 5f:o 37.
väsendets ordnande hufvudsakligen i öfverensstämmelse med de gran - Ang.förändracU
der, hvilka vunnit sin tillämpning i komiterades förslag och sedan ™9lenn9 af
i Kongl. Maj:ts proposition. Det tyckes då, som om jag borde vara siju*s”asen^et-
nöjd med det nu till Riksdagens antagande framlagda förslaget. Men ^ or
till mitt skydd åberopar jag samma omständighet, som den föregå¬
ende talaren velat häfda såsom skydd för Riksdagen, då den beslöt
aflåtandet af sin underdåniga skrifvelse. Jag menar den omständig¬
heten att jag, likasom troligen de fleste såväl inom som utom denna
Kammare, icke vid den tid, då motionen af mig väcktes, hade den
ringaste aning om de orättvisor, hvilka först sedermera genom
skattejemkningskomitén blifvit uppdagade, eller de orättvisor, vår
nuvarande bevillningslagstiftning medför till förmån för jordegarne
och till förfång för öfriga samhällsklasser. Endast bristande känne¬
dom härom kan förklara huru jag kunnat framställa ett förslag till
skjutsbördans aflyftande från jorden på ett sätt, hvarigenom dessa
orättvisor skulle komma att förökas. Men om jag, med numera
vunnen bättre insigt i dessa förhållanden, skulle af fåfänga eller
andra lika förkastliga bevekelsegrund er vidhålla min förra ståndpunkt
i frågan, så föreställer jag mig, att jag derigenom skulle förlora den
aktning, som jag hoppas att åtminstone hos alla dem, som vilja och
kunna förstå mig, fortfarande få bibehålla genom den öppna för¬
klaring jag nu afgifvit om det misstag jag gjort. Lyckligtvis är
det dock icke första gången jag afgifvit eu förklaring i sådant syfte
ty i mitt officiella utlåtande i ämnet till Kongl. Maj:t har jag be¬
stämdt framhållit den åsigt, att komiterades förslag vore oantagligt,,
med mindre det underginge väsentliga modifikationer, bland annat i
fråga om beskattningsgrunderna.
Jag skall nu öfvergå till eu kort kritik så väl öfver dessa be-
skattningsgrunder som äfven rörande förslaget i öfrigt i vissa delar,
hvarförinnan likväl, och då Herr Hedin redan framhållit de konsti-
tutionela betänkligheterna mot förslagets antagande, jag med anled¬
ning deraf blott vill anmärka, att den medelbara makt, som enligt
förslaget skulle komma att tillerkännas landstinget öfver riksbud-
geten, icke utgör en ovilkorlig följd af tillämpningen utaf de grun¬
der, hvilka jag i min motion framhållit såsom önskvärda för skjuts¬
väsendets ordnande. Jag skall, såsom jag nyss antydde, nu tillåta,
mig en granskning af förslaget, först ur den högsta synpunkt, som
kan uppställas, nemligen rättvisans och billighetens, för att sedan
tillse huru förslaget ställer sig från en annan vigtig synpunkt —
jag menar synpunkten af det stora civilisatoriska intresse, som kalla»
samfärdselns befordrande; hvarefter jag äntligen skall sluta med att
kasta en blick på förslaget sådant det företer sig ur den politiska
klokhetens synpunkt.
I det första hänseendet ber jag den ärade Kammaren att fästa
ögonen på den tabell, som förekommer på sidan 158 i komiterades
betänkande och särsldldt den lilla kolumn deraf med rubriken: »På
hvarje bevillningskrona belöpande afgift till länsbidragen.» Här möter
N:o 37. 26
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad oss i sanning ett häpnadsväckande sifferspråk, som redan af några
reglering af talare framhållits och som låter oss förstå att till lika bevillning
skjutsvasendet. ^ Kronan uppskattade personer kunna å en ort få bidraga till
^ or s'' skjutsen 67 gånger mera än personer bosatta å annan ort. Men,
mine Herrar, läser man mellan raderna i den föregående texten,
skall man snart finna, att klyftan mellan de minst och mest bi¬
dragande vidgar sig ändå betydligare. Komiterades hela kalkyl är
nemligen, såsom Herrarne finna, uppgjord på den bräckliga förut¬
sättningen, att skjutsentreprenadsbidragen skulle i de norra länen
nedgå till hälften. Detta antagande stöda komiterade på den om¬
ständigheten, att. komiterade föreslagit en förhöjd skjutslega, upp¬
gående i dessa orter ända till 2 kronor 50 öre. Men antagandet
förefaller högst besynnerligt, för dem åtminstone, som i början af
betänkandet sett, huruledes komiterade der sjelfva vitsordat att, enligt
sammanstämmande uppgifter från flera länsstyrelser, det visat sig,
att förhöjd skjutslega ingalunda bidragit till framkallande af entre¬
prenader, hvilket är detsamma som att säga, att den icke bidragit
till nedsättande af entreprenörernes anspråk. I hvad mån en för¬
höjd skjutslega skulle bidraga till nedsättande af entreprenadbidragen
visar sig äfven af förhållandet inom det län jag tillhör. Ty fastän
den höga skjutslegan af 1 krona 60 öre nu mera der blifvit tilläm¬
pad vid flera entreprenader, så hafva dock icke entreprenadbidragen i
någon nämnvärd mån nedgått, och om de nedgått på några ställen,
antager jag, att detta varit en följd icke af den förhöjda skjutsle¬
gan, utan af helt andra omständigheter, hvilka förut höjt skjuts¬
värdet, men hvilka omständigheter nu mera upphört. Det är nem¬
ligen kändt, att under de sista åren skogshandteringen varit mera
tryckt än förut, och detta har väl i sin mån bidragit till det om¬
nämnda resultatet. Det visar sig således häraf, att, om icke ko¬
miterades beräkningar i detta fall skulle hålla streck, utan entre¬
prenadbidragen fortfarande bibehålla sig vid samma höga belopp,
som hittills egt rum, så får i sjelfva verket Jemtländingen betala
. icke blott 67 gånger, utan 134 gånger mer än Bohusläningen i
skjutsafgift.
Det har blifvit af Herr Civilministern anmärkt, att faran för
denna afgifts stegring inom Jemtland icke skulle vara så stor, eme¬
dan, sedan tvärbanan genom provinsen blifvit färdig, skulle taxe¬
ringsvärdet å fastigheterna komma att stiga. Jag skall likväl här¬
emot tillåta mig en erinran. Har det då verkligen hittills visat
sig, att i de öfriga delar af riket, som blifvit välsignade med jern-
vägar, taxeringsvärdena stigit så betydligt, sedan dessa landsorter
erhållit jernvägshommunikationer? För mig är detta icke bekant.
Om det sålunda visar sig att beskattningssystemet verkar högst
ojemnt, då man jem-för olika delar af riket med hvarandra, så åter¬
står att visa, huru detta system verkar på olika samhällsklasser inom
samma län. I detta fall har jag i det officiella betänkande, som
jag förut omnämnt, upplyst Konungen derom, att i »Norrland» —
Onsdagen den 10 April, f. m.
27 N:o 37.
jag medger, att detta är ett oegentligt uttryck, emedan jag icke Ang.förändrad
kan hafva så noga reda på förhållandena inom något annat län än re9l»rmg af
Vesternorrlands, hvarför jag nu får justera detta uttryck sålundaskjutsvasen^et-
— kommer detta system att verka så, »att flertalet af hemmans- (Forts.)
egare och alla välbergade torpare komma att till samfärdselns be¬
främjande bidraga mindre än hvarje dagsverkskarl, hvars samman¬
räknade, men på öret tärda dagspenning i allmänhet bestiger sig
till 4- å 500 kronor»; och jag har tillika fäst uppmärksamheten
derpå, att det orimliga förhållande skulle kunna inträffa att till och
med bondens tjenstedräng, hvilkens lön och kost väl kunna upp¬
skattas till 400 kronor, kommer att för detta ändamål betala mer
än hans husbonde. Kalkylen är mycket lätt att uppställa. Jag
skall icke misstaga mig mycket, om jag säger, att bevillningstaxe-
ringsvärdet på ett helt mantal inom Vesternorrlands län kan anta¬
gas i medeltal utgöra omkring 20,000 kronor. En ärad ledamot
från ett grannlän, eller Jemtlands län, upplyste mig här om dagen att
derstädes detta medeltal kunde upptagas till 18,000 kronor och jag
har deraf anledning att tro, att, hvad Yesternorrlands län angår, an¬
tagandet att medeltalet utgör 20,000 kronor är temligen rigtigt. Men
för att underlätta kalkylen skall jag höja detta medelvärde otill 24,000
kronor, och detta gör jag derför att ett helt hemman i Ångerman¬
land är indeladt i 24 seland. Det är då gifvet, att hvarje seland
får i taxeringsvärde 1,000 kronor. Det lärer nu kunna antagas att
inom Yesternorrlands län, likasom inom Vesterbottens län, efter hvad
för någon tid sedan en ledamot från samma län för mig uppgaf,
egandet af ett seland i allmänhet anses medföra besutenhet, i syn¬
nerhet med tillhjelp af den skog, som kan tillgodogöras. Innehaf-
varen af en sådan besuten hemmansdel blifver då skyldig att för
densamma i bevillning erlägga 30 öre, efter ett taxeringsvärde af
1,000 kronor, och då, enligt komiténs tabeller, den, som uti Vester¬
norrlands län skattar en krona i bevillning till staten, skulle komma
att uti skjutsafgift erlägga 25 öre, så är gifvet, att den, som skattar
i bevillning 30 öre, måste komma att i skjutsafgift erlägga omkring
7 öre, eller, då jordbruksfastigheten skall betala dubbelt mot andra
beskattningsföremål, omkring 15 öre och således mindre än dagakar¬
len, hvilkens årsinkomst blifvit uppskattad till 400 kronor. Denne
erlägger nemligen i bevillning en krona och får i följd deraf draga
en skjutsafgift af icke mindre än 25 öre.
Huru obilligt i öfrigt förslaget ställer sig, visar sig vid en jem¬
förelse mellan komiterades tabell på sidan 158 och en föregående
tabell på sidan 142. Deraf framgår nemligen, mine Herrar, att
de entreprenadbidrag, som utgått under år 1875 från Yesternorrlands
län, utgjort i rundt tal 147,000 kronor, hvilken siffra bör minskas
med länets andel i reservationsanslaget för skjutsningstungans un¬
derlättande. Länets andel för nämnda år uppgick, såsom jag tror,
till omkring 40,000 kronor, men, efter hvad jag med säkerhet vet,
har denna andel under det senaste året uppgått till omkring 47,000
U:o 37. 28
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad kronor. Om alltså detta sistnämnda belopp fråndrages, så återstår
reglering af en summa af omkring 100,000 kronor, utgörande den tunga länets
« jutiwasen et. jorcjegare för skjutsväsendet måste bära. Detta belopp skulle likväl,
^ or ‘ om komiterades förslag vunne tillämpning, nedsättas till blott 7,200
kronor, under det att de öfriga samhällsklasserna, Indika nu äro
från sådan kostnad fria, skulle få betala icke mindre än 18,000
kronor! Meningen var dock icke den med reformen, mine Herrar,
att jordbruket skulle helt och hållet befrias från skjutsbördan; hvil-
ket dock i det närmaste skulle blifva händelsen, i fall komiténs för¬
slag skulle vinna framgång. Meningen var, att denna tunga skulle
billigt och rättvist utjemnas på alla beskattningsföremål.
Då man nu ser, att jordbruket i allmänhet sättes i eu så gyn-
sam ställning genom detta förslag och deremot andra samhälls¬
klasser betungas, såsom jag nyss för Yesternorrlands län visat, då
frågar jag, om det kan vara skäl att bestämma én sådan fördel-
ningsgrund för skjutsbördan i ett län, der redan hvarje anslag, som
landstinget beviljar, betalas blott till ‘/8 af jordbruksfastigheten,
under det andra beskattningsföremål dertill få bidraga med öfriga
Va ? Detta visar sig af den redogörelse, som förekommer i sista fem¬
årsberättelsen.
Jag har nu antydt, huru förslaget ställer sig ur billighetens och
rättvisans synpunkt och jag skall nu inlåta mig på en kort gransk¬
ning, huru detsamma företer sig ur samfärdselns synpunkt.
Det är Herrarne troligen, bekant, att komitén föreslagit, att
legan i flera af de norra länen skall bestämmas till 2 kr. 50 öre¬
per mil. Således skulle, utom den höga skjutsafgiften, som möter
oss på debetsedeln, komma att drabba oss äfven en ny beskattning i
form af den höga legan. Det är dock synnerligen märkvärdigt, att
komitén kunnat ifrågasätta en så hög lega för dessa nordliga pro¬
vinser. I detta hänseende står förslaget stick i stäf mot den me¬
ning, som blifvit uttalad på ett föregående ställe i betänkandet, der
det säges, att i de orter, der skjutsvärdet vore högt, såsom förhål¬
landet är i de norra orterna, borde skjutslegan sättas under detta
värde. Men både landstinget och Konungens Befallningshafvande
hafva sammanstämmande förklarat, oatt skjutsvärdet i Norra Ånger¬
manland och nedre delen af Södra Ångermanland kan antagas uppgå
till 2 kr. 50 öre per mil. Detta har likväl icke hindrat komitén
att sjelf föreslå skjutslegan för hela länet till samma belopp eller
2 kr. 50 öre. Nu finnes väl, såsom vi veta, icke i förslaget till
stadga någon bestämmelse om legans belopp, enär Kong!. Maj:t
rättvisligen förbehållit sig rättigheten att pröfva legans belopp, men
af Departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet förefaller
det mig, som om han delade komiténs åsigt om nödvändigheten att.
höja skjutslegan i de norra provinserna. Man kan tänka sig, huru
en sådan förhöjning skall verka i dessa provinser icke blott på.
tjenstemännen, som äro skyldige att företaga resor i tjensteärenden
utan rätt att derför uppbära ersättning af allmänna medel, utan äf-
Onsdagen den 10 April, f. m.
29 N:o 37.
ven på samfärdseln i allmänhet. Förslaget är så mycket märkvär- Ang. förändrad
digare, som man kunde tycka, att det skulle ligga en viss billighet re9lerin9 af
deri, att den resande i de norra orterna Unge betala en billigare sh9utsvasendet-
skjutslega, då staten genom sina jernvägar i de mellersta och södra (Forts-)
delarne af landet ombesörjer persontrafiken mellan en mängd orter
till ett pris, som för andra klassens biljett icke uppgår ens till fjer-
dedelen af det belopp, som en resande i Norrland efter detta förslag
kommer att få betala. År det skäl, mine Herrar, att på detta sätt
hämma samfärdseln i orter, hvilkas utveckling är så beroende af,
att samfärdseln på allt sätt lättas. Tagen, mine Herrar! i handen
en af herr Odelberg i Första Kammaren väckt motion angående re¬
vision af tullstadgan, och Herrarne skola af densamma få se, att,
under det år 1875 — eller samma år som ligger till grund för
komiténs beräkningar — vår export af jordbruksalster icke varit
tillräcklig för att betäcka importen af dylika alster, och under det
vår bergverksnäring under samma år icke lemnat större behållning
än 7 millioner kronor till att betäcka skilnaden mellan importen
och exporten, så har den näring, som hufvudsakligen bedrifves i
Norrland, nemligen förädling af trävaror, medgifvit en export till
värde af icke mindre än 94 millioner, eller ungefär 45 procent af
hela exportvärdet för året. Och hvarifrån komma våra trävaror?
Jo, från de provinser icke blott i det nordliga Sverige, utan äfven i
öfriga delar af riket, som komma att mest betungas af Kongl. Maj:ts
förslag. Ty, märken väl, mine Herrar, utom i Dalarne och Yerm-
land äfven i Örebro län, der vi hafva ett hörn af bergslag med
skogsbruk, och i Yesterås län, der förhållandet är enahanda, nemli¬
gen Norbergs bergslag, komma de bidrag, som skulle utgå till skjut¬
sens upprätthållande, att blifva betydligt större än i det öfriga mel¬
lersta Sverige, att icke tala om det södra.
Jag har nu framhållit, huru förslaget ställer sig ur rättvisans,
billighetens och samfärdselns synpunkt, och det återstår för mig att
äfven yttra något om hvad efter mitt förmenande, den politiska
klokheten för närvarande bjuder att göra. Äfven i detta afseende
är det med glädje, som jag kan hänvisa till det officiella betänkande,
jag i frågan afgifvit, och der jag uttalat följande af det föregående
motiverade åsigt: »Länsstyrelsen för sin del är mycket tveksam,
huruvida öfver hufvud taget någon som helst rubbning eller jemk¬
ning uti de nuvarande beskattningsförhållandena kan vara tillrådlig,
innan Bevillningsförordningen undergått en genomgripande revision
i den rigtning, reservanten inom skattejemkningskomitén, Professoren
Rydin, angifvit.» Den tvekan, som jag der uttalade, har numera
fullkomligt upphört. Den upphörde i samma stund, som majoriteten
i denna Kammare afgaf sitt bekanta ultimatum uti de till denna
Riksdag aflemnade sju motionerna i dagens stora frågor. Genom
detta ultimatum, som innefattar en peremtorisk fordran att grund¬
skatterna och indelningsverket skola aflyftas från jorden, utan annan
gengäld än dennas likställighet i bevillningsväg med öfriga fastig-
N:o 37. 30
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad heter — genom detta ultimatum, säger jag, liar den nya nu politiskt
reglering af makthafvande jordaristokratien utfärdat en krigsförklaring emot alla
slcjutsvasendet. gfrjga gamlaällsklasser, hvilkas talan här representeras af minoriteten.
(. or s.) Striden har redan börjat. Förpostfäktningen n:o 1 har stått och
aflupit med seger. Yi känna alla i luften, att förpostfäktningen
n:o 2 försiggår i dag — med hvad utsigt till framgång kan väl
icke beräknas mera än i denna Kammare. Ty att förslaget här
skall vinna bifall, tager jag för gifvet, hvaremot dess öde i Första.
Kammaren torde vara ovisst. Vid sådant förhållande och då huf-
vuddrabbningen ännu icke stått, är det måhända något för tidigt
att tala om fredspreliminärerna. Men det är mitt innerliga hopp
att minoriteten i denna Kammare skall såsom en man förena sig
om att icke underhandla på annan basis än uti possidetis, det vill
säga, i denna fråga, skattinnehafvet, intill dess rättvisa grunder blif-
vit funna, hvarpå en varaktig fred kan slutas.
Huru jag kommer att rösta i denna fråga är tydligt af hvad
jag nu sagt, men jag anser mig, åtminstone för närvarande, icke
böra framställa något yrkande.
Herr Adlercreutz: Det är obestridligt och lär icke af någon
vilja förnekas, att skjutsskyldigheten är ett af de på jorden hvilande
onera, som, i följd deraf att det trycker hårdt och ojemnt de före¬
mål, på hvilka det hvilar, mera än de flesta andra besvär förtjenar
att det allmänna träder emellan för att deri åstadkomma lindring.
Ett erkännande häraf ligger också uti det i dag flere gånger om¬
nämnda, på statsbudgeten för detta ändamål uppförda anslag, som
för närvarande belöper sig till 175,000 kronor. Att nu ytterligare
bidraga till lindring af denna börda, dertill gifvas tvenne utvägar.
Den ena består uti att öka det omförmälda anslaget, den andra uti
att genom en förändrad reglering af skjuts väsendet lyfta bördan från
jorden. Den senare utvägen är särdeles svår och ett bevis derpå
ha vi i det arbete, som blifvit utfördt af den komité, hvilken varit
nedsatt för frågans behandling, och hvilket arbete till hufvudsaklig
del ligger till grund för det nu föreliggande förslaget.
Denna komité var sammansatt af män med stor insigt och
erfarenhet och hvilka visserligen icke saknade allvarlig önskan att
lyfta den i fråga varande bördan från jordbruket. Icke dess mindre
kunde ett sådant syfte ej utföras, såsom ju det föreliggande för¬
slaget utvisar; och jag kan för min del icke neka, att hela detta
förslag synes mig egnadt snarare att inveckla än att lösa frågan,
d. v. s. för framtiden försvåra och försena snarare än i någon mån
befordra frågans lösning. I den paragraf, som nu särskildt är före¬
mål för öfverläggning, meddelas bestämmelser derom, att de bidrag,
som kunna finnas behöfliga i och för åvägabringande af skjutsentre¬
prenader, skola utgå till eu del af de skattdragande inom vissa om¬
råden, gemensamt för land och stad, och till en del från statsverket.
Här hafva statens och de större kommunernas, landstingens utgifts-
Onsdagen den 10 April, f. m.
31 N:o 37.
och beskattningsväsen hopförts och sammanblandats på ett sätt, som Ang.förändrat
synes mig leda bort från den enkelhet och reda, som man eljest och re9lenn9 af
sarskildt just i denna tid i dylika atseenden anser vara etterstral- J
vansvärda. Den utskyld, som enligt förslaget är afsedd att utgå ^ or ''
från de skattskyldige inom vissa landstingsområden och nu skulle
sammankopplas med de bidrag staten för skjutsväsendet lemnar, är
nemligen, enligt min uppfattning, eu landstingsskatt. Den är till
sitt belopp beroende af landstingets beslut, den debiteras och upp-
bäres från de skattskyldige inom hvarje, landstingsområde i visst för¬
hållande till deras bevillning, men utan något beroende af det be¬
lopp hvarmed samma utskyld utgår inom andra landstingsområden,
och slutligen skola räkenskaperna öfver denna utskyld revideras af
landstinget. Dessa egenskaper synas mig innebära, att utskylden
verkligen är en landstingsskatt, under det att den enda olikheten
mellan denna och öfriga landstingsskatter skulle bestå deri, att lands¬
tinget icke direkt eger att besluta och förordna om dess uttaxering.
Denna af mig nu uttalade åsigt, att utskylden egentligen är en
landstingsskatt, synes emellertid icke, att döma af statsrådsproto¬
kollet, delas af' regeringen. Den skulle då vara en statsskatt, men
i sådant fall möter här en än svårare betänklighet än den som af
en talare på Stockholmsbänken redan påpekats, då han yttrade att,.
om detta förslag antoges, landstingen skulle tilläggas rätt att genom
sina beslut utöfva inverkan på statsbudgeten, här möter, säger jag,
den än större betänkligheten, att landstingen skulle komma att
genom sina beslut ovilkorligen föranleda en direkt beskattning på
hvarje skattskyldig medborgare inom dess område, utan att dock
denna beskattning inginge i statsbudgeten. Och dertill kommer
ytterligare den särskilda omständigheten, att räkenskaperna rörande
denna statsskatt skola revideras af landstingen, en oformlighet så
stor, att jag icke ser, huru den skall låta försvara sig. För den
händelse att någon annan af Kammarens ledamöter skulle finna sig
föranlåten att upptaga denna af mig nu gjorda erinran, tror jag det
skulle vara för frågans utredning särdeles önskvärd!, att man finge
emotse en bestämd förklaring, huruvida den ifrågasatta utskylden är
ämnad att vara en statsskatt eller en landstingsskatt och derjemte,
om den skall vara en statsskatt, huru det då låter med grundlagens
bestämmelser i 57 § Kegeringsformen förena sig, att denna stats¬
skatt till sitt belopp utan all begränsning bestämmes af landstingen
och räkenskaperna deröfver revideras icke i Kongl. Kammarrätten
utan af landstingen. Om deremot denna afgift skall vara eu lands¬
tingsskatt, så erfordras åter en förklaring på hvad grund man ej,
med skyldigt afseende å senare momentet af 57 § Regeringsformen,
låter denna skatt af landstinget formligen beslutas i den ordning
landstingslagen föreskrifver. I hvilket fall som helst synes mig ett
nytt moment till 57 § Regeringsformen erfordras, ty af de två mo¬
ment, hvari denna § nu sönderfaller, talar det första om svenska
folkets urgamla rätt att sig sjelf beskatta och det andra om det.
N:o 37. 32
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad, sätt hvarpå särskilda menigheter må för egna behof sig beskatta,
reglering af raen deremot finnes i denna § icke något moment, som talar om
Sjöväsendet. statsskatt, som med Konungs och Riksdags begifvande göres till
^ 01s'^ sitt belopp helt och hållet beroende af landstingets beslut och hvar¬
öfver räkenskaperna revideras icke i Kammarrätten, utan af veder¬
börande landsting.
Man har nu sökt lösa skjutsfrågan på det sätt, att landstingen
skulle erhålla rätt att bestämma entreprenadbidragens belopp. För
min del vill jag icke neka att tanken på landstingens medverkan
för skjutsentreprenaders åstadkommande till en början hos mig vann
ganska stor anklang, men ju mera jag sökt tänka mig in i och
pröfva saken, sådan den i förslaget ordnats, dessinera har jag kom¬
mit till insigt om de stora svårigheter och olägenheter, hvilka der¬
vid möta. En af dessa svårigheter har jag nyss antydt. På en
annan vill jag nu fästa uppmärksamheten. Man har genom att åt
landstinget gifva nämnda uppdrag gjort denna institution, som är
afsedd att administrera länets eller landstingsområdets gemensamma
angelägenheter, till domare öfver enskildes rätt, på samma gång
som landstinget med denna sin nya uppgift kommer att utöfva ett
ofantligt inflytande på statens skatteväsen. Landstinget kommer att
-döma öfver enskildes rätt derigenom att det har oinskränkt befo¬
genhet att afslå de entreprenadbidrag, som anmälas. Nu veta vi
litet hvar att, äfven om man icke har den ringaste anledning att
betvifla landstingens opartiskhet, dylika störa rådplägande försam¬
lingar minst af allt äro egnade att såsom kollegier besluta öfver
enskildes rätt. Och särskild? må i afseende på landstingen tagas i
betraktande, hvad som erfarenheten på alla håll lärer, eller att
landstinget sammanträder under en mycket kort tid och afgör till
dess pröfning hörande ärenden utan att hafva tid att egna dem lång
rådplägning. Häraf måste följa att en opinionsvind, som lätt upp¬
står vid frågor af sådan beskaffenhet som den förevarande, ofta kan
föranleda till förhastade beslut, mot livilka sedermera icke funnes
någon appell. Men landstinget har icke blott rättighet att afslå
entreprenadbidrag, genom hvilket beslut enskildes rätt kan blifva för¬
närmad, utan det eger äfven å andra sidan att bevilja dessa bidrag
till mycket höga belopp, hvarmed då äfven såsom ovilkorlig följd
statsutgifter äro förenade. Man säger visserligen att denna beslu¬
tanderätt icke i sista hand tillkommer landstinget, utan att dess
beslut äro underkastade Konungens Befallningshafvandes pröfning
och godkännande. Men jag hemställer, i likhet med eu föregående
talare, huruvida det ens kan vara lämpligt att lägga denna beslu¬
tanderätt i landstingens och Konungens Befallningshafvandes händer.
Det vanliga är väl att dylika frågor pröfvas af den högsta stats¬
myndigheten. Anmärkningar i detta hänseende framstäldes äfven
af en del utaf de myndigheter, från hvilka utlåtande infordrats, men
härpå svarar Herr Civilministern i sitt anförande till statsrådspro¬
tokollet, att om denna stora mängd af frågor skulle afgöras af
Onsdagen den 10 April, f. m.
33 N:o 37.
aKongl. Maj:t, föranleddes derigenom så lång tidsutdrägt, att man Ang.förändrad
icke hunne få entreprenadkontrakten färdiga inom behörig tid. Det re9lerin9 af
är sålunda blott brist på tid, som från regeringens sida anförts sh9utsvasen*et-
■såsom skäl emot den principen, att ärenden af i fråga varande beskaf- O'orts-)
lenhet böra hänskjutas till Kongl. Maj:ts pröfning. Ett sådant skäl
synes mig ådagalägga att frågan icke blifvit stäld på den punkt,
från hvilken den kan erhålla en rigtig lösning. Men jag fruktar
däfven att länsstyrelsernas makt att pröfva landstingens beslut kom¬
mer föga till användning, då deri icke blifvit inrymd behörighet för
länsstyrelserna att nedsätta belopp, som landstingen godkänt, utan
.allenast att antingen oförändradt fastställa eller förkasta landstin¬
gens beslut. Om sålunda länsstyrelsen skulle vilja sätta ett lägre
belopp än som landstinget bestämt, står det icke i dess makt, utan
den måste då rent af afslå hela bidraget och dermed låta skjuts¬
skyldigheten med hela sin tyngd hvila på skjutslaget, hvilket sålunda
icke allenast går miste om skjutsbidraget utan äfven får underkasta
-sig att fullgöra skjutsen mot ringare lega än eljest.
Man har vidare velat söka en lösning af denna fråga med af¬
seende på den orättvisa som ligger i det närvarande skattesystemet.
Jag vill icke neka till att en stor orättvisa härutinnan eger rum,
men den synes mig dock mera gällande i principen än i de sär¬
skilda fallen, så till vida som i allmänhet, i södra och mellersta
Sverige åtminstone, denna skjutsningsskyldighet varit känd af den
som köpt eller annorledes förvärfvat sin fästa egendom. Mot honom
är orättvisan icke så stor som den skulle blifva emot dem, hvilka,
utan att hafva varit i tillfälle bereda sig någon ersättning, nu efter
en orättvis grund finge sig pålagdt att öfvertaga en del af denna
skjutsningstunga. En orättvisa i dubbelt hänseende skulle uppkomma
dels inom hvarje landstingsområde till följd af gällande felaktiga
principer i bevillnings- och kommunal-beskattningen, dels äfven mellan
•de särskilda länen inbördes, så mycket mer som några bestämda
grunder för entreprenadbidragens utgörande icke finnas uppstälda,
och man således lätt kan tänka sig möjligheten af att olika prin¬
ciper i detta afseende följas af de särskilda landstingen och länssty¬
relserna sins emellan. Man har velat — och jag har sett att Herr
Civilministern, då komitén tillsattes, uttalade samma åsigt — att
nemligen lösningen af frågan borde ske i hufvudsakligt syfte jem¬
väl af samfärdselns förbättrande. Jag tror att man svårligen skall
kunna påstå att frågan genom detta förslag blifvit löst i sådan ret¬
ning. Snarare har den härmed blifvit förd tillbaka.
En annan lösning, som visserligen varit önsklig, är att närmare än
-som hittills varit förhållandet gränserna blifvit bestämda för Kongl.
Maj:ts enskilda samt Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma lagstift¬
ningsrätt i denna fråga. Någon antydan härom finnes icke heller i det fö¬
religgande förslaget. Tvärtom äro der införda och nu för Riksdagen fram¬
lagda stadganden af så rent administrativ natur, att jag icke förstår,
huru de kunnat inrymmas i ett förslag, hvaröfver Riksdagen skall be-
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 37. 3
K:o 37. 34
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad sluta, t. ex. stadgandet att Konungens Befallningshafvande har att af
reglering af omhänderhafvande medel utanordna betalning till entreprenörerne med
sicjutsvasendet. rättighet att begära ersättning härför från Statskontoret.
(Forts.) Jag s^u}]e jjUUna anföra åtskilligt med afseende på det inbördes
sammanhanget mellan förslagets särskilda bestämmelser, huru öfver-
gångs- och andra stadganden blifvit blandade om hvarandra, men
sådant skulle måhända kunna uppfattas allenast såsom klanderlust.
Långt ifrån att känna någon sådan får jag säga, att det tvärtom
är med stort vemod, som jag i denna fråga uppträdt emot en så
djupt och innerligt vördad chef som Herr Civilministern.
Jag uttalar för min del icke heller det ringaste klander öfver
att detta förslag blifvit för Riksdagen framlagdt; ty endast genom
att frågair diskuteras och debatteras är det möjligt att komma
framåt, och jag hoppas att en gång i tiden antingen förhållandena
måtte så gestalta sig att frågans lösning derigenom underlättas, eller
ock att en rättare uppslagsända för frågans lösning måtte träffas
än den vi hittills lyckats att finna. Att förslaget blifvit framlagdt
anser jag således vara ganska godt; men för mitt uppträdande har jag
velat söka en tröst deri, att det icke skulle vara af Herr Departe¬
mentschefen så allvarligt menadt att få detta förslag nu antaget.
Utom hvad jag i detta afseende förestält mig, till följd af förslagets
redan angifna beskaffenhet, har jag till en dylik uppfattning kunnat
hafva två särskilda anledningar, hvilka jag anhåller att få nämna.
I detta förslag har en bestämmelse funnits, som innehöll, att, om,,
till följd deraf att icke någon entreprenör ville öfvertaga skjutshåll¬
ningen vid en skjutsanstalt eller om en entreprenör, sedan han
börjat fullgöra sitt kontrakt, icke kunde dermed fortfara, skulle
skjutsen in natura utgöras af skjutslaget, men icke desto mindre
skulle detta skjutslag, som då finge vidkännas att skjutsa och att
skjutsa för lägre skjutslega, deltaga i utgifterna för entreprenads
åstadkommande vid öfriga skjutsanstalter inom landstingsområdet
och således få att bära en dubbel tunga. Mot den orättvisa, som.
häri låg, gjorde flera af de myndigheter, som i ämnet hördes, an¬
märkningar. Någon förändring i förslaget skedde emellertid icke
hos Kongl. Maj:t, hvaremot hos det sammansatta Stats- och Lag¬
utskottet ändringen vidtogs utan någon skiljaktighet ens af de leda¬
möter, som deltagit i skjutskomitén. Jag föreställer mig, att ju större
vigt fästs vid just detta förslagets genomförande, desto mindre kunde
hafva underlåtits att i billighetens intresse på förhand vidtaga denna
ändring. Men äfven en annan omständighet har gifvit stöd åt mitt
förut nämnda antagande. Från Kongl. Maj:ts regering har nemligen
till denna Riksdag blifvit framlagdt ett förslag om öfverflyttandet
från jorden af jemväl ett annat onus, nemligen klockareaflöningen.
Om någon utgift är egnad att delas ut på eu bred basis, må det
väl vara den till klockarens aflöning; icke desto mindre föreslås i
den Kongl. propositionen, att denna utskyld skulle utgå med ena.
kälften af jorden och endast den andra hälften fördelas på samtliga.
Onsdagen den 10 April, f. in.
35 N:o 37.
beskattningsföremål. Huru kommer det sig att icke samma grund Ang.förändrad
blifvit tillämpad i förevarande fråga? Erkännes rättvisan af skattens r?9lenn9 af
fördelning på detta sätt i fråga om klockarnes aflöning, skulle den
naturligen med ännu mycket större skäl gjort sig gällande i fråga ' or s’'
om skjutsningstungan. Men då detta oaktadt förslaget i dess ur¬
sprungliga, af komitén uppgjorda skick framkommit, torde deruti
ligga ett stöd för den uppfattning jag vågat uttala. Skulle under
andra förhållanden så olika grunder föreslås i två frågor af så lik¬
artad beskaffenhet och hvilka så samtidigt behandlats, vore väl deri
att se ett det första, men också ganska eklatanta beviset derpå, att
den nyinrättade statsministersinstitutionen åtminstone icke i och för
sig är egnad att åstadkomma den sammanhållning och konseqvens
inom konseljen, som man dermed trott sig kunna förvänta.
En antydan gjordes af Herr Civilministern om att en och annan
härvarande landshöfding i det utlåtande i frågan, som blifvit från
myndigheterna infordradt, skulle hafva uttalat sig såsom om någon
egentlig anmärkning mot principen icke skulle finnas. Jag tror, för
min del, att man vid infordrandet af utlåtanden från länsstyrelserna
egentligen icke har att vänta sig i främsta rummet en konstitutionel
utredning af frågorna, utan mera en utredning rörande huru för¬
hållandena skulle, om den ifrågasatta lagstiftningen komme att
antagas, gestalta sig särskildt med afseende på de lokala förhållan¬
dena inom den landsdel, der länsstyrelsen har sitt säte. I det första
yttrande jag var i tillfälle att i frågan afgifva, framhöll jag — och
dervid tror jag mig kunna stå fast — att särskildt för Malmöhus
län icke skulle möta några till följd af lokala förhållanden anmärk¬
ningsvärda olägenheter af antagandet af de grunder Riksdagen före¬
slagit. Men i det senare yttrandet jag afgifvit, och hvilket afsåg
det af komitén uppgjorda förslaget, framstälde jag ganska allvar¬
samma anmärkningar deremot. Jag tror således att jag kan häfda
min ståndpunkt till frågan.
Efter att sålunda hafva uttalat mig öfver förslaget i dess helhet
•—■ hvaraf följer att jag kommer att yrka afslag på den nu före¬
dragna punkten — har jag likväl ansett mig böra fästa uppmärk¬
samheten på en liten omständighet särskildt i denna 22 §, hvilken
torde böra leda dertill, att, om mot min önskan §:n skulle i öfrigt
vinna majoritet för sig, en återremiss dock kunde vara nödig. Jag
ber då att få påpeka de orden, som förekomma å fjerde raden från
slutet: »ensamt för sig». När dessa ord skrefvos, tror jag icke att
man tänkte på det förhållande som eger rum, då skjutslag från
landet finnes tilldeladt en stad. Ett sådant skjutslag från landet
kan nemligen icke ensamt för sig utgöra skjutsen, utan skall utgöra
den gemensamt med staden.
Jag yrkar afslag å nu föredragna punkten.
Herr Axel Bergström: Herr Talman! Ehuru förevarande
fråga är af djupt ingripande art och dess lösning, i öfverensstäm-
N:o 37. 36
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad melse med hvad i föreliggande betänkande hemstälts, kan komma
reglering af a^ gfva mäktigt inflytande på åtskilliga samhällsklassers väl,
sijMtoasenrfei. ka(je jag likväl önskat att kunna i denna fråga iakttaga tystnad, af
^ 0 ' anledningar, hvilka för mig ega giltighet och, om de än icke af
mig uppgifvas, må hända torde af Kammaren anas.
Det har dock blifvit mig omöjligt att vara denna min afsigt
trogen. Med afseende på hvad Herr Statsrådet och Chefen för Civil¬
departementet yttrade om den ställning, hvilken de ledamöter af
denna Kammare, som tillika äro landshöfdingar, i denna egenskap
intagit under ärendets förberedande behandling, har jag funnit mig
vara skyldig mig sjelf att bryta tystnaden, och att öppet förklara,
att de officiella utlåtanden, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Öre¬
bro län afgifvit, ingalunda kunna anses innebära något understöd
åt vare sig Riksdagens skrifvelse eller komiterades förslag och så¬
ledes icke heller åt Kongl. Maj:ts proposition eller sammansatta
Stats- och Lag-Utskottets betänkande.
För mig är det af vigt att något af hvad dessa officiella yt¬
tranden innehålla må, till bekräftelse af min nyss afgifna öppna
förklaring, inflyta i dagens protokoll. I det officiella utlåtande, som
Konungens Befallningshafvande i Örebro län afgaf i anledning af
Riksdagens skrifvelse år 1875, uttalas först tvifvel om rättvisan och
billigheten af det ifrågasatta förfarandet att på en gång öfver¬
flytta den hufvudsakliga tungan af skjutsen från de nu skjutsskyl¬
dige till helt andra samhällsmedlemmar. Der uttalas vidare att
»landstinget icke vore den myndighet, som borde i sista hand be¬
stämma högsta skjutslegan för länet, eller delar deraf», helst, såsom
det vidare säges, »erfarenheten visat, att förhöjning i skjutslegan,
dertill landstinget icke torde vara obenäget, icke förekomma för¬
höjning i entreprenadsumman, utan tvärtom». Ytterligare uttalas
farhåga, att »genom öfverflyttande på staten och landstinget af an¬
svaret och kostnaden för skjutsens uppehållande skulle dessutom gå
förloradt allt intresse hos ortens innebyggare vid skjutsentreprena¬
derna och entreprenadafgifternas hållande inom rimliga gränser,
hvaremot man hade att befara sammansättningar af de gästgifve-
rierna närmast boende till entreprenadernas uppdrifvande, så att nå¬
gon sannolik beräkning icke kunde göras, hvar de skulle stanna».
Härefter föreslår Konungens Befallningshafvande ett annat sätt,
hvarpå skjutsskyldigheten lämpligast borde regleras, och finner slut¬
ligen de skjutsskyldiges inom skjutslagen direkta deltagande, om ock
endast till någon del, i ansvaret och kostnaden för skjutsens uppe¬
hållande så mycket nödvändigare, som entreprenader på de flesta
ställen eljest icke torde kunna till rimligt pris erhållas.
I det andra utlåtandet, som afgafs med anledning af homiténs
förslag, framstäldes å nyo nyss omförmälda förslag till ordnande af
skjutsskyldigheten, och efter uttalande af sina betänkligheter mot
komiténs förslag i fråga om sättet för uttaxering af entreprenad¬
bidragen yttrar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande följande: »De
Onsdagen den 10 April, f. m.
37 N:o 37.
upplysningar rörande beskaffenheten af den jordbruksfastigheter i Ang.förändrad
riket öfvergångna taxering, hvilka finnas meddelade uti det af för- re9lerins af
beredande skattejemkningskomitén den 20 Oktober 1876 afgifna skjutsvasendet-
underdåniga betänkande och dervid fogade reservationer och andra (Forts0
bilagor, äro visserligen af beskaffenhet att till fullo rättfärdiga de
betänkligheter, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hyser mot tillämp¬
ningen uti i fråga varande fall af den utaf komiterade föreslagna
taxeringsgrund.»
På sätt, jag redan har nämnt, torde icke hvad som förekommer
i nämnda utlåtanden kunna anses såsom understöd af komiterades
förslag.
Såsom medlem utaf svenska Riksdagens Andra Kammare kan
jag icke afvika från hvad jag såsom embetsman tänkt och yttrat;
jag kan ju icke vara mig sjelf otrogen. Häraf följer således, att,
ehuru jag icke gör något yrkande, jag dock, i fäll man skrider till
votering, kommer att rösta emot föreliggande förslag.
Herr Carl Ifvarsson: Det kan icke falla mig in att till be¬
mötande upptaga alla de anmärkningar, som blifvit emot dels komi¬
terades förslag och dels Kongl. Maj:ts proposition framstälda, allra
minst som jag anser ait dessa anmärkningar samtliga blifvit på
förhand vederlagda dels af de motiv, som blifvit till stöd för
berörda förslag af komiterade anförda, och dels af de skäl, som till
grund för den Kongl. propositionen blifvit af Herr Statsrådet och
Chefen för Civildepartementet ej blott till statsrådsprotokollet, utan
äfven i hans sakrika anförande under dagens plenum angifna. Jag
kan dock icke underlåta att erinra derom, att så mångfaldiga för¬
slag till frågans lösning redan hafva under en lång följd af år blifvit
fruktlöst framlagda, att hvar och en i sin stad måste längta efter
att ändtligen komma till en lösning af frågan, samt således med
nöje finna att ett förslag blifvit bragt å bane, som, äfven om det
icke må anses till alla delar tillfredsställande, åtminstone är af be¬
skaffenhet att i högre grad än andra hittills väckta förslag kunna
föra oss till det så länge eftersträfvade målet. Det lider intet tvifvel
derom, att ju icke hvilket förslag, som än framlägges, kan vara
sadant, att det knappast skall finnas två personer, som derom äro
fullt ense, eller åtminstone sådant, som båda skulle vilja hafva det.
Så har också förhållandet varit inom den komité, som varit tillsatt
med afseende å denna frågas förberedande behandling. Man har
inom denna komité försökt att åstadkomma en sammanjemkning af
de olika meningar, som velat göra sig gällande icke allenast bland
dess egna ledamöter, utan äfven bland Konungens Befallningshaf¬
vande och landstingen inom de särskilda länen. Att Kongl. Maj:t
hufvudsakligen byggt förslaget på de grunder Riksdagen uttalat och
komiterade tillstyrkt, ma icke väcka förundran. Sedan Riksdagen
och Kongl. Maj:t bestämt de hufvudgrunder, hvarefter komiterade
skulle hafva att rätta sig, hafva komiterade sökt vidhålla dessa
N:o 37. 38
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad, grunder, samt icke frångått desamma i andra afseenden, än der,
reglering af hvarest med hänsyn till deras praktiska genomförande, afvikelse!'
slcjutsvasendet. m°g|. ega rum^ jlvj|pa afvikelse!' hufvudsakligen varit föranledda af
(Forts.) anmärkningar från emhetsmyndigheterna inom länen. Från dessa
myndigheter torde komiterade således icke böra med fog få uppbära
det klander, att icke den princip, som legat till grund för deras
arbete, står ren.
Det principiella i frågan torde alla känna från Riksdagens år
1875 i ämnet aflåtna skrifvelse. Hufvudregeln deruti var, att den
resande skulle betala hvad skjutsen kostade, och denna regel har
icke blifvit motsagd af någon som yttrat sig i denna fråga. Hade
man kunnat tillämpa den helt och hållet, så hade tvisten om bidrag
varit afgjord, ty då hade något sådant icke kunnat ifrågakomma,
emedan hela kostnaden skulle drabbat den resande. Men för upp¬
rätthållande af samfärdseln i allmänhet utan eu allt för hög skjuts¬
lega ansåg man nödigt att i viss mån afvika från denna princip, då
man icke kunde inskränka skjutsanstalterna till de vägar, der tra¬
fiken är liflig, enär det vore nödigt att statens embetsman skulle
kunna komma fram på sina förrättningsresor och det äfven vore
behöfligt att de enskilde, som hade något angeläget att bestyra utom
hemmet, skulle kunna komma till ort och ställe. Deraf blef den
naturliga följden, att bidrag måste lenmas för skjutsningsväsendets
upprätthållande. Att staten i så fall skulle tillsläppa en del lär
vara en naturlig följd häraf. Genom bidraget från de särskilda
orterna har man afsett att åstadkomma en motvigt emot att hela
entreprenadbidraget uppbringades allt för högt. Denna motvigt tror
jag visserligen kan vinnas härigenom. Men detta stadgande tillkom
dock icke endast för motvigtens skull, utan äfven derföre att det
ansågs billigt att de orter, inom hvilka den resande finge åka för
lägre betalning än det verkliga skjutsvärdet, borde i män af den
större skilnaden i detta värde och denna betalning lemna större
bidrag än andra orter, der skilnaden kunde blifva mindre. Både
staten, för resor i dess ärenden, och enskilde, för resor i privata
angelägenheter, få förmånen af den lägre betalningen i skjutslega,
och i senare fallet är det de särskilda orternas inbyggare som få
denna förmån. Således är det både praktiskt och lämpligt att staten
lemnar eu del och de särskilda orterna lemna en annan del af de
bidrag, som man icke kan affordra den resande. Nu är frågan, efter
hvilken grund dessa bidrag skola utdebiteras. Komiterade och Kongl.
Maj:t hafva föreslagit, att den allmänna bevillningen skulle utgöra
denna grund, dock med det tillägg, att så länge jordbruksfastighet
i bevillning icke betalar lika mycket som annan fastighet, dessa
bidrag skola utgå med dubbelt större belopp för bevillning af jord¬
bruksfastighet än för bevillning af andra beskattningsföremål. Så¬
ledes efter samma grund som kommunalutskylderna utgöras. Natur¬
ligtvis hade ofvan berörda tillägg icke kunnat göras, om man ansett
att jordbruksfastigheten i allmänhet blifvit fullt så högt upptaxerad
39 N:o 37.
Onsdagen den 10 April, f. m.
-söm andra beskattningsföremål, men derför att man funnit att be- Ang. för ändrad
villningsstadgan i detta afseende icke öfver allt tillämpats fullt så rylenn9 af
.....P ° • , i i • n •• i • skiutsväsendet.
rattvist som man vantat, liar man gjort detta tillägg, hvarigenom J
oegentligheten blifvit undanröjd. Jag vill visst icke bestrida att en ^ or 9,;
revision af bevillningsstadgan är behöflig, och intill dess en sådan
revision skett derhän, att bevillningsprocenten blifver lika för jord¬
bruks- och annan fastighet, anser jag att detta tillägg bör qvarstå.
.Men sedan genom revisionen dessa olikheter blifvit undanröjda, bör
tillägget vara betydelselöst. Jag föreställer mig derför, att man
under nuvarande förhållanden svårligen kan bygga på en bättre
grund.
En talare har föreslagit att skjutslagen skulle utgöra en mindre
del och staten det öfriga af entreprenadbidragen, och i denna syft¬
ning yrkade talaren återremiss. Men skulle man bygga på denna
basis, så fruktar jag att den beräknade motvigten, som i de förras
bidrag skulle finnas emot ett allt för högt uppdrifvande af entre¬
prenadbidraget, blefve vida mindre. Ty skulle de respektiva skjuts¬
lagen blott erlägga en femtedel, så kunde det mångenstädes leda
derhän att staten finge betala allt, enär man i sådant fall kan be¬
fara att kostnaderna blefve så högt uppdrifna, att skjutslagen på en
omväg finge sin andel i behåll, något som ej vore lätt att kon¬
trollera. Men ett dylikt missbruk kali icke gerna inträffa, om,
.såsom här är föreslaget, landstingen utöfva kontroll öfver bidragens
utdebitering. Det skulle också komma att stå staten dyrt, om han
skulle tillsläppa ända till fyra femtedelar af dessa bidrag — jag
tror att talaren hade denna beräkning, men om jag ej hörde rätt
■ angående siffrorna, så hörde jag bestämdt att åtminstone staten
.skulle betala större delen deraf. Och att detta skulle gå till betyd¬
ligt belopp torde vara klart, helst när motvigten icke blef särdeles
stor, om ens någon. Genom denna bestämmelse, i hvad den afser
-att skjutslaget skulle släppa till en del af bidragen, skulle vi dess¬
utom fä qvar en del af den gamla grunden, och detta vore i princip
origtigt. Skjutslaget kan ej rättvisligen sägas hafva större skyl¬
dighet än andra medborgare att betala för den resande. Skjutsskyl¬
digheten skulle dock enligt nämnda förslag i viss mån fortfarande
stå qvar såsom en skyldighet för en del af jordbruket. Detta med
..afseende på hvad denne talare yttrade.
En annan talare har framkommit med en anmärkning, som åt¬
minstone vid första påseende kan synas förtjena något mera afse¬
ende, men som dock vid närmare eftertanke icke torde vara af den
-svåra beskaffenhet, han befarade. Han ansåg nemligen, att anta¬
gande af detta förslag skulle innebära ingenting mindre än att på
en omväg ändra grundlagen. Till en början ber jag härvid få er¬
inra, att någon ändring af grundlagen väl icke genom antagande
■ af detta förslag kunde ernås, utan att, som jag förmodar, hans me¬
ning var, att man genom detsamma ville kringgå grundlagen. Vid
»ett flyktigt påseende synes verkligen denna åsigt hafva något skäl
K:o 87. 40
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad för sig, då nemligen liär är i fråga att på en gång bestämma gran—
reglering af ,jen fgr utgörande af statsbidrag under en längre tid, vid hvilket
S ^Tforts) ^'förhållande man kunde säga att Riksdagen för längre tid vore bun-
01 s'} den af ett beslut af ifrågavarande art. Om man likväl besinnar,
att dessa bidrag icke kunna komma till stånd utan Riksdagens med¬
gifvande, efter framställning af Kongl. Maj:t, och oberoende af hu^
ruvida detta bidrag är faststäldt genom någon författning eller icke,
torde vigten af denna anmärkning förfalla och således farhågan, att-
Riksdagens beskattningsrätt skulle trädas för nära, vara undanröjd,.
Dessutom hafva dylika förhållanden redan förut icke sällan inträffat
såsom t. ex. i fråga om statsbidrag till folkskolelärares aflöning, hvit¬
het bidrag är beroende af det tillskott de särskilda kommunerna
vilja lemna, för att icke omnämna många andra dylika exempel af
temligen analog art. Således anser jag, att förslaget kan antagas-,,
utan att grundlagen trädes för nära.
En annan talare förklarade, att det vore för honom förödmju¬
kande att här behöfva förklara, det han misstagit sig i sin föregå¬
ende uppfattning af denna fråga, särskildt som han sjelf som motio¬
när kunde anses hafva framkallat frågans behandling i den rigtning
som ledt till framläggande af detta förslag. Jag medgifver att defe
måste vara ledsamt att befinna sig i en sådan ställning. Det är
dock godt att få höra ett erkännande af ett begånget misstag; jag
förmodar att talaren då äfven vill erkänna, att han misstagit sig i
en annan stor fråga, hvars lösning han ock i sista stunden mot¬
satte sig. Yi torde emellertid af detta kunna lära oss, att vi icke
böra sätta allt för mycket förtroende till hvad äfven män sådane som
han yttra, då de så i sista stund kunna ändra åsigt. Jag klandrar
ingalunda, att denne talare ändrat åsigt, ty han kan ju under tiden
hafva kommit till en bättre öfvertygelse, men jag tror icke, att
man numera kan till honom sätta det förtroende, man kunnat sätta-,
derest man fått erfara, att han på förhand så satt sig in i eu fråga;
att han deri bildat sig en fast öfvertygelse. A personer, hvilka.
man betraktar såsom de kunnigaste och främste statsmännen i riket,
har man hittills ansett sig kunna hafva detta anspråk. Åtminstone-
skulle det vara ledsamt, derest personer, som förr suttit i Konungens-
råd, skulle motsätta sig förslag, som de förut ansett ganska antag¬
liga; dock, om icke mitt minne sviker mig, har detta varit förhål¬
landet. Säkert är, att ingen, hvarken den nuvarande regeringen
eller de förra ledamöterne deraf kunna vara ofelbara, och det torde-
således icke vara skäl att rigta allt för skarpa anmärkningar mot
det nu framlagda förslaget.
Samme talare, som förklarade sig hafva begått nämnda misstag,,
yttrade ock, att enligt nuvarande förslag jorden i dess helhet skulle-
blifva befriad från deltagande i skjutsbördan. Något sådant förslag
har jag för min del icke hört vara framlagdt eller ens ifrågasatt,,
och jag vet icke hvarifrån han fått denna föreställning. Antingen.
41 N:o 37.
Onsdagen den 10 April, f. m.
var det ett förhastadt yttrande eller ock måste lian hafva läst mel- Ang.förändrad
lan raderna något, som icke finnes i betänkandet. skiutsväsLd{t
Vidare nämnde samme talare, att enligt komiterades förslag,
skjutslegan i de norrländska länen skulle blifva allt för hög. Jag
ber härvid endast få erinra, att komiterade icke bestämt någon viss
lega, utan att denna blifvit beräknad efter de pris, som enligt goda
grunder ansetts kunna beräknas, och att legan dessutom allt efter
omständigheterna kan af Kongl. Maj:t höjas eller sänkas. Utan tvif¬
vel blefve förhållandet sämre, om, såsom reservanterne föreslagit,
entreprenadbidragen skulle gäldas till största delen af staten och till
en mindre bråkdel af skjutslaget. Jag befarar nemligen att vid så¬
dant förhållande legan skulle i följd af förslag eller missledande ut¬
låtanden från vissa orter, sättas allt för låg, hvilket heller icke vore
att undra på, då naturligtvis de i orten boende hafva intresse af att
åka så billigt som möjligt och då de desto mera kunna genomföra denna
afsigt, då de så godt som sluppe att lemna något bidrag till skjut¬
sens upprätthållande. Deremot tror jag att just det förhållande, att
de sjelfva få lemna bidrag härtill, skall vara dem en sporre att
föreslå legan skälig och sådan den bör vara, och att till följd häraf
de i förslaget bestämda grunder för bidragens utgörande skola visa
sig vara icke alldeles så obilliga, som man velat påstå.
Samme talare beräknade, att eu daglönare med 400 kronors
årlig inkomst skulle få betala mera i entreprenadbidrag än egare af
en till 1,000 kronor taxerad hemmansdel. Det torde dock kunna
ifrågasättas, huruvida icke den förre verkligen innehar en bättre
ställning än den senare. Jag vet icke hurudana förhållandena jiro i
de norrländska länen, men nog kan man tänka sig detta, då han
yttrade, att trävaruexporten är den förnämsta i dessa län och att
jordbruket icke lemnar så mycket. Detta antyder, att jordbruket
ligger under andra näringar, efter dessa egentligen äro de hufvud-
sakligaste, och det är väl då icke att klandra, att dessa öfriga nä¬
ringar få betala mera än jordbruket.
Han nämnde slutligen, att en krigsförklaring vore utfärdad af
majoriteten i Andra Kammaren. Härom vet jag dock intet, men
är en krigsförklaring utfärdad, så torde den hafva kommit från den
andra sidan, ty från majoritetens sida har jag icke hört annat ytt¬
rande, än att man borde basera allt pa en sa rättvis grund som
möjligt och söka befordra rättvisan och att, der någon orättvisa
fans, taga bort den. Kan detta kallas en krigsförklaring, att man
vill hafva bort en orättvisa, då vet jag icke hvad jag skall säga
om en sådan uppfattning. Han kan hafva rätt, om andra sidan
ställer sig på den foten, att den förklarar krig mot fordringarna på
rättvisa, men det tror jag icke är vackert att tala om.
Eu annan talare påstod, att förslaget skulle inveckla frågan och
sammanblanda statens och länets beskattning. Jag har redan an¬
tyda att detta icke synes vara att befara, då det är noga bestämdt,
i hvilket hänseende landstinget skulle besluta och i hvilket Riks-
N:o 37. 42
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändra^ dagen. Att landstinget icke helt och hållet har afgörandet i sin
haud. s?nes af förslaget, ty det är Konungens Befallningshafvande,
(Forts) som ^ visst hänseende beslutar, och Riksdagen har icke heller efter-
slappt sin rätt att fatta beslut. Men det ligger äfven i Riksdagens
rätt att besluta om hvilka frågor den vill, och således tror jag
hvarken att någon grundlagsändring eller några konstitutionella
svårigheter ligga i förslaget.
Samme talare befarade eller antog, att regeringen icke menade
allvar med förslaget. Derom kan jag naturligtvis icke yttra mig,
ty det kan endast regeringen sjelf, men mig förefaller det som om
det varit allvarligt, menadt, isynnerhet efter det yttrande jag hört
i dag af Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet. Jag
har hittills alltid antagit, att, när regeringen framlägger ett förslag,
är detta allvarligt menadt, och har det icke alltid varit detta, är
sadant att beklaga. Jag tror emellertid icke, att man behöfver
betala att sa är förhållandet nu. Jag säger att jag vill icke antaga
att sa nu inträffat eller ens att det någonsin inträffat, men det är
illa, att eu man, som suttit ijkonungens råd, kan antyda något
sadant. Han har visserligen velat anföra några skäl för sin mening,
men dessa synas^ hafva varit något egendomliga. Jag skulle icke
vilja förutsätta något slikt, äfven om jag vore missbelåten med det
förslag regeringen framlagt, men i sådant fall kan jag ju bekämpa
detsamma huru mycket som helst, men att det är allvarligt menadt,
bör man antaga.
Jag vill icke längre taga Kammarens tid i anspråk för detta
ämne, ty jag är förvissad, att den, som vill genomläsa handlingarna
i ämnet och hört det yttrande, här i dag först afgafs, har, under
förutsättning att han verkligen vill frågan, hört tillräckligt med
skäl för fragans lösning pa det föreslagna sättet. Jag vill gerna
erkänna, ätt en förbättring kunde göras, men intet förslag är så
beskaffad^ att det samlat sa manga ikring sig som det i dag fram¬
lagda. Det är ^derför jag tror, att detta är det bästa, man under
närvarande förhallanden kali fa, emedan så många samlats omkring
detsamma. Att det är ett sa genomgripande förslag, att man icke
tänka sig en förändring i detsamma längre fram, vill jag ej
pasta, ty förändringar kunna ju tänkas icke minst i författningar
sadana som denna, men jag tror, att denna är ett steg framåt och
i den råtta, rigtningen. Det är derför jag hemställer, att Kamma¬
ren ville bifalla föreliggande paragraf äfvensom hela förslaget.
Häruti instämde Herrar Johan Jönsson, J. JU. Johansson, Jöns
Persson, Sven Nilsson, Ang. Peterson, Ola Månsson, Nils Nilsson,
Marten Trulsson, Johannes Andersson i Ryssby och Fredricson.
Herr Rydin: Efter de bifallsrop, hvarmed den siste ärade ta¬
laren helsades^ och efter de bifallsrop, hvarmed Herr Statsrådet och
Chefens för Civildepartementet lagmälda yttrande helsades synes det
Onsdagen den 10 April, f. in.
43 N:o 37.
på det hela taget vara föga lönande att uppträda i frågan. - Men.
trots den öfvertygande kraft, som blifvit dessa anföranden tillag , ah-utsväsendeU
trots den gjorda hänvisningen till de i ärendet framlagda handlin- (portg_)
o-arna* och trots påståendet, att det framlagda förslaget skulle vara
så väl motiveradt, har jag icke, oaktadt jag gjort mig stort besvär
med att genomgå dessa handlingar, i dem ens fatt någon förklaring
på, hvarför ett förslag, behäftadt med sådant grundfel som detta,
blifvit framlagdt, än mindre funnit någon motivering derför, km
anledning till förslagets framläggande finnes visserligen, men den ar
icke någon i sakens beskaffenhet inneboende. orsak.
Man har under debatten i dag framhållit, och detta har äfven i
pressen blifvit framstäldt, att detta förslag innebär ett tillbakagaende
i ordnandet af samfärdselförhållandena, och. man har äfven fram-
hållit, att den fördelning,' som finnes uppgjord i afseende pa den
skatt, som af förslagets antagande skulle blifva en följd, är orätt¬
vis, till följd af det sätt, hvarpå den skulle träffa olika medborgare.
Jacr vill blott upprepa, hvad jag förut vid flera tillfällen nämnt och
hvilket jao- sedermera hört upprepas: det faktum kan icke bort-
disputeras, °att det är eu orättvisa att lägga nya bördor efter eu
o-rund, som leder till sådant resultat, att de personer, som hafva
1,800 kronors inkomst och derunder, skola få betala mer i bevill¬
ning än hela Sveriges jord. Man kan icke annat än baxna för de
följder hvartill ett förslag, sådant som detta, skulle leda.
Men förslaget innebär jemväl eu annan orättvisa än den,. som
lio-o-er i förenämnda fördelning af skatten mellan de. olika länen.
Man frågar sig ovilkorligen, hvarför, då landet och Riksdagen för¬
klarat, att staten bör öfvertaga skjutsningen — och för mm del
är jag af den åsigten att omsorgen om skjutsväsendets ordnande bor
hvila på staten, på regeringen — man icke vill låta staten genom
anslag befrämja skjutsväsendets utveckling, genom, anslag ersätta de
orättvisor, som nu kunna drabba skjutslagen i följd af. andra till¬
komna kommunikationer o. s. v. Hvarför, skall man icke.pa den
väo-en gå till målet och hvarför vill man inslå eu ..sådan, väg, som
i det framlagda förslaget innehålles? Jo, skälet härtill är, att en
representant i denna Kammare väckt förslag i. ämnet ett förslag,
för hviiket han sjelf nu mera gjort afbön inför Kammaren —- att
detta förslå^, som afslogs af Första kammaren, erhöll understöd af
och bifölls i denna Kammare, att förslaget sedermera genom en viss
klok manöver gjordes till föremål för gemensam votering och kom
att säras vara Riksdagens beslut, utan att de grunder, som i Riks¬
dagens0 skrifvelse innehållas, blifvit i laga ordning af Riksdagen an-
tågna att det sedermera åberopats, att Riksdagen begärt, ett sådan b
förslag. För Riksdagen hafva vidare komiterade böjt sig, Riksda-
gens skrifvelse har ytterligare Kammarkollegium ansett lägga band
på dess yttrande och efter Riksdagen har slutligen Kongl. Maj.t
fogat sig. Anledningen till detta förslags framläggande är således
den, att eu representant derom framkastat ett förslag, utan att detta
N:o 37. 44
Onsdagen den 10 April, f. m.
ssr-:c “• in"“«“■ —
(Forts.) „ “u återgå till den orättvisa fördelningen af bidraget
till skjutsvasendet. Orättvisan härutinnan består icke endast deruti,
att en del medborgare, i följd af bevillningsförordningens föreskrifter
skulle komma att känna denna börda hårdare än andra, utan af
orslaget skulle ytterligare följa den orättvisan, att genom det sätt,
hvarpå som kandt är, taxeringarna inom de olika kommunerna
verkställas, den kommun, hvars taxeringskomité handlat ärligt och
samvetsgrant, skulle komma att för ändamålet betala mera än den
kommun, inom hvilken taxeringen blifvit slarfvigt och hastigt af¬
gjord År det billigt, mine Herrar, att då af två kommuner, som
ligga, bredvid hvarandra, den ena kanske har fått sina fastigheter
uppskattade till endast hälften så högt värde i proportion till e^en-
domarnes värde, som den andra kommunen, är det då rimligt, säger
jag, att en sa beskaffad grund, som den här föreslagna, skall läggas
för skattebidrags utgörande. Vidare ligger i denna bestämmelse, att
densamme, sådan den nu är föreslagen, ovilkorligen skall utgöra
grunden för skattens utgörande. Det ligger en orättvisa deri, att
man pa förhand förklarar, att efter denna — jag kan tillägga —
orättvisa skatt skall denna börda utgöras. Men Riksdagen skall
icke ^ hafva rättighet att, då omständigheterna dertill föranleda, då
tulgangarna sadant medgifva, bestämma ett visst anslag och således
es amma den lämpligaste skatt, som i allmänhet för statsutgifter
or utgöras, utan man skall på förhand vara bunden af denna skatt,.
äfven om förhallandena äro sådana, att den icke behöfs. Häruti
ligger en ytterligare orättvisa. Det vore i sådant fall bättre, om
hela skjutsnmgen öfvertoges af staten, ty då kunde visserligen äfven
under jissa förhållanden den allmänna bevillningen anlitas men en-
dast _ såsom supplementarskatt; den komme icke att anlitas, i andra
all an da behofvet sadant kräfde, icke, såsom nu är föreslaget, att i
hvad fall som helst utgå efter fyrk.
Vidare har blifvit framstäldt, och till och med medgifvet, att
den föreslagna anordningen är ett tillbakasteg i befordran genom
ss a peisoner; resandes ställning blir i detta hänseende sämre,
dyrare och medför större olägenhet än hittills. Nu frågas: huru
har man bestämt att denna anordning skall ske? Jo, heter det
man skall genom medverkan af landstingen åstadkomma så vackra
resultat i denna fråga. Låtom oss taga i betraktande landstingens
stallning till denna fråga. Landstinget är ett sjelfstyrande kommu¬
nalorgan och har såsom sådant rättighet att upptaga till pröfning,
behandling och afgörande ärenden, som röra bland annat samfärd¬
seln Huru ar nu förhållandet med detta förslag? Hafva verkligen
landstingen bär en sådan rätt? Nej! Landstingen få icke rådslå
om basta sattet att ordna skjutsväsendet i länen efter sig företeende
olika lokala förhållanden. Detta är dem förbjudet. Likaså är lands¬
tinget inskränkt i sill beskattningsrätt. Om nu ett landsting finner
Onsdagen den 10 April, f. m.
45 N:o 37.
att skjutsen skulle kunna ordnas på ett sätt son? vore för landstings- Ang.förändrad,
området lämpligast men sedermera, såsom ibland inträffar, inser att re9lerm9 af
. . , . ° ! .. .-i . i ii -in, skiutsväsendet.
vissa jemkningar hora vidtagas i den landstingsskatt, som skall nt- ^
göras af vissa medborgare och. vissa beskattningsföremål, samt att or 9'
vissa orter i större eller mindre mån böra drabbas af denna skatt,
så är det genom detta förslag landstinget förbjudet att i denna be¬
skattning göra någon ändring. Denna vigtiga rättighet, som eljest
efter 47 § i förordningen om landsting tillkommer landstinget, är ge¬
nom det Kongl. förslaget öfverkorsad. Jag frågar då: hvilken be¬
hörighet har landstinget enligt Kongl. Maj:ts’ och Utskottets för¬
slag? Hvad skall det göra? Jo, landstinget skall säga att den eller
den skjutslegan är den rigtiga, att det eller det entreprenadbidraget
är det rigtiga. Nu frågas: har landstinget till sitt förfogande så¬
dana upplysningar som i detta fall äro af nöden? Jag svarar nej.
Jag har någon erfarenhet från det landsting jag tillhör. När der
en gång det var fråga om att bestämma skjutslegans belopp för
landstingsområdet, så framlades och faststäldes en officiel siffra, ehuru
flere ledamöter af landstinget enskildt förklarade, att förhållandena
inom de olika orterna voro så olika, att den bestämda siffran kunde
anses vara tilltagen alldeles på höft. Och i fråga om bestämman¬
det af entreprenadbidragens belopp, hur och hvarför skall! lands¬
tinget befatta sig dermed? Landstinget har dervid enligt förslagets
bestämmelser ingen ledning af skjutslegans belopp i de särskilda
kommunerna och orterna i länet. I fråga om auktion å entrepre¬
naden få icke vederbörande afgifva yttranden om de ingifna an¬
budens beskaffenhet, enär blott auktionsprotokollet skall insändas.
Landstinget har sålunda ingen ledning för sin pröfning af det ena
eller andra anbudet, men landstinget skall dock afgöra saken. Kan
nu ett så beskaffadt förslag vara rimligt? Hvar och en landstings¬
man måste känna sig obehagligt berörd, när en så beskaffad fråga
förekommer; han vet icke om entreprenadbeloppet eller skjutslegan
är rigtig. Jag minnes huru här om aftonen en mängd talare med
en viss indignation förklarade, att det då förevarande förslaget om
ändring i sättet för klockares aflöning skulle, om det bifölles, leda
till godtycke, emedan man icke trodde att Konungens Befallnings¬
hafvande och Kongl. Maj:t skulle vara i stånd att bestämma den
lön som vore skälig för klockarens besvär. Men nu vill man att
landstingen utan föregående upplysningar och utredning skola kunna
pröfva och fritt från godtycke afgöra entreprenadbidragens belopp.
Är detta möjligt? Landstingen blifva således i denna fråga förvand¬
lade från sjelfstyrande kommunala organ till simpla maskiner, som
skola verkställa de åtgärder som i detta lagförslag bestämmas.
Låtom oss nu tillse hvilken effekt denna lag, om den bifalles,
kan hafva med sig. Den kommer otvifvelaktigt att hafva en sof¬
vande inverkan; ty när vi väl hafva fått denna lag till stånd, så
kunna, när landstinget sagt sitt ord i frågan, alla andra sofva; ty
här är bestämdt att auktion för skjutsningens öfvertagande skall
N:o 37. 46
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad ske så val i städerna som å landet, och någon annan anordning finnes
sVutsväsendet icke föreskrifven i detta fall. Sedan Riksdagen i sin skrifvelse i
(Forts") 6' ämne uttalat sin önskan, att skjutsväsendets anordnande måtte
ors' borttagas från skjutslagen, har den icke tagit steget fullt ut och
anhållit att detta bestyr måtte öfverflyttas till regeringen, utan detta
skall nu uppdragas åt landstingen. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
säga: der och der skall eu gästgifvaregård ligga; men att bestämma
huru många hästar som skola hållas, det behöfver nämnda myndig¬
het icke besvära sig med, ty i det afseendet är det redan i lag be¬
stämdt, att högst två hästar inom en halftimme och ytterligare
högst fyra hästar inom en och en half timme skola tillhandahållas. I
en så stor stad som Norrköping till exempel, hvarifrån till skjuts¬
ning utgå omkring 5,000 hästar, och som således borde hålla 12 hästar
dagligen för skjutsen, skulle således för ändamålet icke vara att
tillgå mera än nyssnämnda ringa hästantal. Behöfves derutöfver,
får den resande vänta i tre timmar.
Vidare ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att i andra
länder, till exempel i vårt grannrike Norge, man tillsett att man
fått en plan för skjutsens ordnande uppgjord, så att vid vissa vägar
skjuts i vidsträcktare mening skall tillhandahållas, under det andra
skjutsstationer endast äro skyldiga att hålla hästar antingen vissa
dagar och vissa timmar i veckan eller ock vid vissa tingsresor. Der tager
man vid uppgörandet af skjutslegan hänsyn till lokala förhållanden
här behöfves detta icke, här anställer man endast auktion.
I sammanhang med denna ovilkorliga föreskrift om auktioner
ter sig den i principielt hänseende märkliga bestämmelsen, att gäst-
gifvarne i ro och huru länge som helst få behålla sina rättigheter
och förmåner, blott de lemna entreprenören utrymme för hans hä¬
star! Jag vet till exempel i Upsala ett skjutslag, som köpt ett
hemman för att en person der skall bestrida skjutsen. Gästgifvaren
är klok nog att icke inropa skjutsen på entreprenadauktion; han
sitter lugnt vid sitt hemman och låter en annan skjutsa, och upp¬
låter blott stallrum åt hästarne. I Upsala stad bestrides skjutsen af
ett hotellbolag. Detta har stadsjord för ändamålet. Men blir nu
den här föreslagna författningen antagen och tillämpad, så skall
entreprenadauktion försiggå och med detsamma stryker bolagets-
skyldighet att skjutsa, blott det ger utrymme åt hästarne. På detta
sätt får staten och länet betala hvad som förut erhållits gratis och
hvad som ingen i Upsala någonsin begärt att få förändring i. Ett
annat exempel: det finnes i Skåne en gästgifvaregård som heter
Dalby. Den har fått sig ängar anslagna, som äro upptaxerade till
18,000 kronor, men antagligen i sjelfva verket äro värda något mer.
Der sitter gästgifvaren lugnt vid sina rättigheter och förmåner, han
begagnar i god ro sina ängar och låter en annan inropa skjutsen
på entreprenadauktion, endast upplåtande erforderligt stallrum.
De förmåner och rättigheter, som gästgifvare åtnjuta, de få
icke röras. År det deremot fråga om andra friheter, så heter det
47 K:o 37.
Onsdagen den 10 April, f. m.
(Forts.)
alltid, att de icke äro öfverensstämmande med tidens fordringar ock Ang.förändraä
att de således måste bort. Men gäller det, såsom sagd! att bort-
taga en förmån för gästgifvaren — en förman, som dertill ar gitven
för ett visst ändamål och icke för att innehafvare!! deraf skall sitta
i en lukrativ rättighet, utan att uppfylla sin skyldighet — så vill
man på inga vilkor gå in derpå.
Man har sagt, att landstingen nödvändigt måste taga saken om
hand, på det att det måtte finnas någon kontroll derå, att entre¬
prenadbidragen icke springa upp till för höga belopp. Jag undrar
likväl om icke den sålunda erforderliga kontrollen säkrast kommer
från den ort, der skjutsen eger rum. Ser jag på motiven till
komiterades förslag, så heter det der, eget nog, att länet skall be¬
traktas såsom ett stort skjutslag. Sedan man sålunda kört ut skjuts¬
laget genom dörren, så kryper det strax in genom fönstret.
Vidare är att märka, att om detta förslag blir lag och med
detsamma äfven landstingen införas i skjutsningens ordnande, så in¬
träder det förhållande, att regeringen i detta afseende blir alldeles
paralyserad. Regeringen blir beroende af denna lag; hon har icke
deri, såsom till exempel förhållandet är i den nyligen antagna fin¬
ska skjutslagen, förbehållit sig rättighet att vidtaga administrativa
åtgärder. Hon får till exempel icke föreskrifva huru skjutstaflan
skall se ut eller huru kolumnerna i dagboken skola vara beskaffade,
hon har ingenting att säga vid anordnandet af medlens utbetalande
med mera. Men icke nog med att regeringen är förbjuden att ut¬
färda administrativa föreskrifter, utan, hvad vigtigare är, hon är
också förbjuden att taga hänsyn till lokala förhållanden i de särskilda
orterna. Regeringen eger icke att vidtaga någon annan åtgärd, än
den enda saliggörande, och det är att låta anställa auktion.
Vidare fäster jag uppmärksamheten på en sida af den utveck¬
ling, som i utlandet kommit skjutsningsväsendet till del och för
hvilken vi här i Sverige icke få förblifva blinde, nemligen att skjuts-
ningsbestyret måste sättas i förbindelse med postföringen. Jag vet
mycket väl att vårt nuvarande postverk för ingen del vill taga be¬
fattning med skjutsväsendet, emedan utgifterna och besväret der¬
igenom skulle ökas, men — mine Herrar — kan det vara rimligt
att postverket gör upp kontrakt pa sitt sätt för postskjutsning
och oberoende deraf auktioner ske för att åstadkomma skjuts för
resande enligt föreliggande lagförslag. Skall man icke, såsom i an¬
dra länder, låta posten öfvertaga skjutsväsendet?
Då således detta lagförslag med afseende å bördans fördelning
icke kan anses öfverensstämma med billighet, och sättet för anord¬
nandet af skjutsväsendet skulle förhindra utvecklingen af denna vig¬
tiga fråga, samt denna lag tillika nära nog skulle göra till en pligt
för vederbörande myndigheter att, sedan de fått saken ordnad genom
lagstiftning, icke vidare befatta sig med denna vigtiga angelägenhets
utveckling, så måste naturligtvis hela anordningen enligt förslaget
anses förfelad. Men när man emellertid äfven måste anse att skjuts-
N:o 37. 48
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad ningstungan bör lindras, och jag för min del är af denna mening,
skjuts®åsendet. ™edaiV ,såso“ Herr Civilministern närmare utvecklat, detta besvär
(Forts.) *r^n början, i olikhet med åtskilliga andra på jorden hvilande onera,
var afsedt att vid utgörandet ersättas i förhållande till det verkliga
värdet, sa återstår att se till huru saken bör ordnas. I min tanke
bör det ske sålunda, att staten öfvertager skjutsväsendet genom Ko¬
nungens. Befallningshafvande och postverket, hvilka myndigheter
skulle vidtaga de nödiga anordningarna och träffa överenskommelser
i. de särskilda orterna. För min del tror jag också att det är af
vigt, att de nuvarande skjutslagen något få vidkännas utgifterna för
det nya^ ordnandet af skjutsväsendet, för att man derigenom skall
kunna fa en korrigering med afseende å de falska entreprenadkon¬
trakt, hvilka enligt uppgift från flera bland Konungens Befallnings¬
hafvande på flera ställen lära förekommit. I likhet med en af
reservanterne anser jag att eu mindre del af kostnaderna bör läggas
på skjutslaget och största delen på statsverket. Till ett sådant°yr-
kande har jag sa mycket mera skäl som i vårt grannland Norge
V6 af skjutsbidraget utgår af skjutsdistriktet, V6 från amtet, dervid
dock bör uppmärksammas att blott den matrikelskyldiga jorden på¬
föres denna utgift, och resten eller 2/3 af staten. Der har man
ordnat skjutsväsendet pa sadant sätt, och jag vill visserligen ej på¬
stå att det är det bästa sättet, som kan ernås, men det är dock så
beskaffad!, att hvar och en, som reser i Norge, icke nog kan prisa
skjutsningen derstädes, i jemförelse med förhållandet i Sverige, hvil-
ket skulle med en lag sådan som denna ytterligare försämras.
På grund af hvad jag anfört instämmer jag med Herr Dickson
och yrkar återremiss.
Herr C. I. Bengtsson: För min del yrkar jag bifall till Ut¬
skottets förslag. Min mening är den, att om förslaget, till följd af
de skarpa anmärkningar, som mot detsamma blifvit rigtade, skulle
falla, det skulle dröja långt in i eu obestämd framtid innan vi finge
ett sådant förslag igen. Hade Kongl. Maj:t grundat sitt förslag
derpå att staten uteslutande skulle öfvertaga skjutsningsväsendet och
kostnaderna derför, är det min fulla öfvertygelse att lika skarpa
anmärkningar mot ett sådant sätt att lösa frågan skulle fram¬
kommit. För min del kan jag ej inse det berättigade uti det mot
förslaget^ uttalade klander, utan tror att regeringen handlat och
menat både upprigtigt och ärligt, då den framlade sitt förslag, hvar¬
för jag yrkar bifall till detsamma.
Herr Nils Larson: Jag anhåller att få meddela Kammaren
en upplysning om ett faktum, som ej framgår hvarken af utskotts-
betänkandet eller någon af de vid detsamma fogade reservationer,
men som jag anser ändå vara af icke så oväsentlig vigt för be¬
dömandet af fragan i dess helhet. Yi hafva sett i ett af reservan-
ternes anföranden och sedermera i ett par tidningsartiklar samt äfven
49 N:o 37.
Onsdagen den 10 April, f. m.
här hört af åtskillige talare i dag framhållas såsom ett väsentligt Ang.förändrad
skäl för yrkandet på afslag, att genom antagandet af föreliggande re'Jlerin!J«/
förslag kostnaden för skjutsningsväsendets upprätthållande skulle skJutsvasendet-
blifva så betydligt olika i de olika orterna. Man har såsom exempel <-Fort9''
anfört förhållandet i Jemtland, der kostnaden för entreprenadskjuts-
ningens upprätthållande år 1875 uppgifvits till 108,000 kronor i
rundt tal.
Man har funnit att, om också genom eu förhöjd skjutslega
detta kostnadsbelopp skulle, på sätt komiterade beräknat, kunna
i väsentlig mån nedbringas, de särskilda bidragen, som de skatt¬
skyldige skulle utgöra, ändå skulle komma att blifva så stora i
Jemtland, att dessa bidrag der komme att belöpa sig till icke mindre
än 67 öre på hvarje krona bevillning efter 2:a artikeln i Bevill-
ningsförordningen. Nu skall jag be att få upplysa derom, att entre¬
prenadbidragen i Jemtland till största delen utgå i hö in natura, och
att kostnadsberäkningen lör det löpande året grundar sig på det näst
föregående årets markegångspris för denna hufvudartikel: hö, som
levereras till skjutsentreprenörerne. Nu råkar det så till, att rnarke-
gångspriset på hö år 1874 stod ovanligt högt, och det är detta som
gör, att siffrorna för 1875 visat sig så höga, som man ser af ta¬
bellerna i komiterades betänkande och som i en Utskottets utlå¬
tande vidfogad reservation vidare omtalas. Men detta är, såsom jag-
nyss antydde, icke att räkna till hvad som man får kalla normalt,
utan är ett helt och hållet exceptionelt förhållande, som derför icke
bör läggas till grund för beräkningarna. Vill man se till huru kost¬
naden stälde sig det näst följande året, så skall man finna, att den
då, eller år 1876, nedgick nära nog till halfva beloppet, eller till
ungefär 58,000 kronor i stället för 108,000 kronor.
^ För öfrigt veta vi alla, skulle jag tro, att under åren 1873 och
1874. också arbetsprisen i allmänhet och särskild! prisen på mans-
°ch ökedagsverke!! i Norrland stodo ovanligt höga, högre än de
stått någonsin, vare sig före eller efter denna tid. Det var just
under denna tid, eller aren 1873—1874, som de jemtländska entre¬
prenaderna upprättades, och de höga arbetsprisen bidrogo naturligt¬
vis äfven i sin mån till att entreprenaderna fördyrades. Nu bör
man väl kunna antaga, att entreprenaden under en annan tid, då
prisen i allmänhet icke stå så högt, skall kunna fås för ett jem¬
förelsevis billigare belopp och att, då skjutslega!! får höjas öfver
hvad den hittills varit, äfven detta skall i väsentlig mån bidraga
att nedbringa kostnaden. Jag har visserligen i dag hört påstås, att
förhöjning i skjutslegan icke skall kunna verka till nedsättning i
entreprenadbidragen; men, .utom det, att det måste vara eu alldeles
naturlig sak, att den som atager sig att skjutsa fäster afseende på om
han derför får uppbära mycket eller litet, och att en måttligt förhöjd
skjutslega skall verka till minskning i de bidrag, hvarpå entreprenören
utöfver legal! har anspråk, tror jag mig till och med kunna anföra
ett faktiskt bevis pa att skjutslegans belopp verkar icke så oväsent-
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 32. 4
N:o 37. 50
Onsdagen den 10 April, f- in.
Ang.förändrad ligt i detta afseende. Det var är 1873 som den förut gällande skjuts-
reglering af regleringen i Jernband gick till ända, och det var då som de nya skjuts-
shjutsvusendet. entreprenaderna skulle inrättas. Men då skjutslegan år 1873, en-
(Forts.) Ugj. gällancle författningar, icke gick upp å landet till högre be¬
lopp för hvarje mil än 1 krona 20 öre per häst, sa lyckades det icice
att vid alla skjutsstationer erhålla entreprenader på antagliga vilkor.
Det var nemligen icke mindre än tio skjutsstationer vid de större
vägarne, i afseende å hvilka man icke lyckades åvägabringa entre¬
prenader. Men under år 1874, sedan vi tätt eu författning, hvar¬
igenom medgafs skjutslega^ förhöjning med 40 öre per mil eller till
1 krona 60 öre, lyckades man åstadkomma entreprenader äfven vid
dessa tio skjutsstationer, hvilket förhållande måste vara ett tydligt
bevis på att skjutslega^ höjning verkar underlättande i afseende å
möjligheten att erhålla entreprenörer. Nu tillkommer vidare, hvad
Jernband beträffar, den omständigheten, hvarå man förut här också
fäst uppmärksamheten, att staten bygger en stambana, som kom¬
mer att löpa jems med den mest trafikerade stora stråkvägen, som
leder från Sundsvall genom Medelpad och Jernband till norska grän¬
sen i rigtningen mot Levanger och Trondhjem. Denna bana år
ännu icke färdig, och jag kan naturligtvis derför icke framlägga
faktiska bevis för den inverkan, den kan hafva på skjuts väsendet i
orten, men uppenbart är, att denna inverkan kommer att blifva icke
obetydlig, utan högst väsentlig. Säkert är i allt fall, att de tre,
hvad kostnaden beträffar, drygaste skjutsstationerna i Jernband skola
efter banans färdigbyggande kunna helt och hållet indragas, emedan,
sedan jernvägen blifvit färdig, det icke kan komma i fråga att halla
dessa för att°på allmän bekostnad med skjuts betjena eu eller annan
person, som önskar resa från en gård till eu annan. Dessutom före¬
ställer jag mig, att de långs vid jernvägen till norska gränsen be¬
lägna skjutsstationer, som måste fortfara, kunna uppehållas med
lägre kostnad än förut, enär vid dessa stationer icke torde komma
att behöfvas det antal hästar, som nu är erforderligt. Härom skall
jag dock icke tillåta mig att vidare tvista. Det är något, som fram¬
deles skall visa sig.
Hvad jag deremot särskildt ber att Kammaren i främsta rum¬
met måtte beakta, det är, att de beräkningar och afskräckande före¬
speglingar, som fått sitt uttryck i den antydda reservationen, äro
byggda på ett förhållande, som, enligt hvad jag nyss haft äran
nämna, var exceptionelt och icke normalt, hvilken upplysning, enligt
min åsigt, bör kunna verka till åtminstone någon förändring i det
omdöme om förslagets resultat, som hittills hos flere af Kammarens
ledamöter tyckes hafva gjort sig gällande.
Jag skall vidare be att få nämna några ord i anledning af
hvad i omförmälda reservation blifvit yttradt rörande Jemtland.
Der talas om huru orimligt det skulle vara att staden Östersund
finge till länets skjutsväsen bidraga med ett belopp af omkring
5,000 kronor. Jag ber i detta hänseende att först och främst få
51 N:o 37.
Onsdagen den 10 April, f. in.
fasta uppmärksamheten derpå, att beräkningen är, såsom jag förut Ang.förändrad
antjdt, byggd på det undantagsförhållande, som i afseende å entre- re3lerin'j af
prenadkostnaden vant gällande' år 1875. Men jag skall frånse denna skiutsväsendet-
omständighet och för en stund fasthålla vid att Östersund kommer (Forts,)
att få vidkännas dessa 5,000 kronor. Kan man då säga, att Öster¬
sund, som visserligen är en af de mindre, men icke af de minsta
städerna i Sverige, och som kommer att blifva medelpunkten på eu
40 mil lång jernväg mellan Östersjön och Nordsjön, dock är en så
obetydligt stad, att ett bidrag från densamma af 5,000 kronor till
länets. skjuts väsen är en utgift, som kan kallas vara afskräckande?
Jag föreställer mig, att de fördelar, en sådan stad midt inne i en
vidsträckt landsbygd måste anses hafva af ett ordnadt skjutsväsen,
väl böra t kunna uppskattas till 5,000 kronor, eller till lika belopp
med utgiften, om denna nemligen kommer att uppgå till nämnda
summa, hvilket jag dock på de grunder, som jag förut antyda icke
kan tro. Vidare ber jag få fästa uppmärksamheten på en annan
omständighet, som gör att denna utgift icke kan komma att kännas
så förfärligt tryckande för denna stad, nemligen att densamma, så¬
som föihallandet torde vara med alla andra städer i Sverige, har en
ganska betydlig vinst af sitt bränviusmonopol. Denna vinst bestiger
sig, enligt min tanke, till betydligt större belopp än det nu före¬
slagna skjutsbidraget och bevillningen från staden tillsammans. Läg¬
ger man ihop staden Östersunds bevillning för så väl fast egendom
som andra beskattningsföremål med det belopp, som staden enligt
den gjorda beräkningen skulle komma att till skjutsväsendet utgifva,
så. finner man att dessa utgifter tillsammans skulle uppgå till om¬
kring D>,000 kronor; men å andra sidan har staden af bränvins-
monopolet icke allenast hvad till denna summas betäckande behöfves,
utan äfven något derutöfver. Detta är ett exempel på, hurusom
den inkomst, städerna på detta sätt hafva, betiicker fullt upp alla
skatter till staten och utgifter för skjutsväsendet samt dessutom
en ganska stor del af andra utgifter. Således kan jag icke säga
att saken ställer sig så vådlig för städerna i allmänhet eller för
Östersund i synnerhet, som den ärade reservanten sökt att fram¬
ställa den.
För öfrigt vill jag icke inlåta mig i någon tvist om det fram-
stälda förslagets detaljer. Jag skall blott förklara att jag i allo
instämmer i hvad Herr Carl Ifvarsson i sådant hänseende nyligen
anfört, men anhåller att få tillägga några ord utöfver hvad han
yttrade i fråga om hvad här har blifvit af somlige talare anmärkt
derom att vissa bestämmelser i det framlagda förslaget skulle leda
derhän att Riksdagens beskattningsrätt träddes för nära. Dermed
afses den bestämmelsen i förslaget, att entreprenadanbuden skola
pröfvas af landstingen och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och att
pa dessa myndigheters beslut kommer att bero, huru mycket staten
skall vara tvungen att betala, utan rättighet för Riksdagen att der-
öfvei närmare bestämma. Hvad denna anmärkning egentligen åsyf-
N:o 37. 52 Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad tar, eller livad som skulle sättas i stället för den klandiade bestäm-
reglering af inelsen, vet jag icke så noga, då icke något ändringsförslag blifvit
skjutsväsendet. framst,äldt. Jag vet icke om meningen möjligen skulle vara att
(Forts.) entreprenadanbuden borde för Riksdagen framläggas och af densamma
pröfvas, men jag tror dock icke att detta kan vara meningen med
denna anmärkning. Men om icke meningen är den, så förstår jag
icke hvilken annan utväg man har att lämpligen anvisa för denna
pröfning, än att låta landstingen och Konungens Befallningshafvande
verkställa densamma. Rtt sadant stadgande innefattar för öliigt
icke någonting nytt; sådana förhållanden hafva vi redan för när¬
varande ”och hafva haft dem mycket länge, utan att Riksdagens rätt
dermed ansetts förnärmad. Det antyddes redan af Herr Carl Ifvarsson
att statens bidrag till folkskolelärarnes aflöning äro stälda i beroende
af hvad församlingarna sjelfva vilja göra för detta ändamål. Många
andra statsutgifter äro beroende af vexlande pris på förnödenheter,
hvilka för statens räkning genom entreprenadauktioner upphandlas,
och med allt sådant, hvartill förslagsanslag anvisas, är förhållandet
detsamma, som det nu skulle blifva i fråga om statsverkets utgifter för
skjutsväsendet, i det att Riksdagen, som icke kali till siffian nog¬
grant bestämma hvad som i verkligheten behöfver utgå ur statens
kassa, ställer de för ändamålet erforderliga medlen till Kongl. Maj:ts
förfogande.
Till dylika statsutgifter hör en stor del af de för armens behof
nödvändiga anslagen, hvilka icke kunna pa förhand annorlunda än
förslagsvis beräknas, da, såsom vi alla veta, a entreprenadauktion
anbud infordras å de erforderliga förnödenheterna, hvilka anbud
pröfvas af Arméförvaltningen, som har full makt och myndighet att
afgöra huruvida de äro antagliga eller böra förkastas och nya in¬
fordras. Har Arméförvaltningen godkänt gjorda anbud, står det
sedermera icke vidare i Riksdagens makt att ändra detta, utan stats¬
kassan har sedan endast att utbetala erforderliga medel.
För så vidt jag kan förstå, är det ingenting annat, som kan
inträffa efter genomförandet af det förslag vi nu hafva före oss till
afgörande. Skilnaden är endast, att i nyssnämnda fall är det Armé-
förvaltningen som pröfvar, hvaremot det i nu i fråga varande äi
landsting och öfver dessa Konungens Befallningshafvande som få sig
anförtrodt att bevaka kronans och det allmännas intresse, hvilket
så mycket mindre kan sägas innebära något intrång pa Riksdagens
rättigheter, då Riksdagen sjelf lemnar detta uppdrag. •
Jag tror således icke att i detta förhållande kan finnas någon
giltig anledning till ogillande af förslaget, och haller också före att
en stor del af de öfriga invändningarne, som blifvit framställa mot
detsamma, äro lika haltlösa som den anmärkning jag nu i korthet
sökt bemöta.
För öfrigt skall jag bedja få förklara, att jag för min del yrkar
bifall till betänkandet, oaktadt jag sjelf befinner mig i en sådan
ställning att jag, sedan förslaget blifvit af Riksdagen antaget, fai
Onsdagen den 10 April, f. m. 53 j!0 37.
skyldighet att bidraga till skjutsväsendet, en skyldighet, från hvilken -ing.fn rändrad
jag för närvarande är befriad. reglering af
skjutsväsendet.
Herr Abr. Rundbäck: Som jag för närvarande har fysisk (Forts-)
svårighet att yttra mig, afstar jag för denna gäng från ordet och
instämmer med herr Dickson.
llerr O. B. Olson: Sedan Herrar Carl Ifvarsson och Nils Lars¬
son i Tullus yttrat sig, har jag icke synnerligen mycket att tillägga,
emedan jag till väsentlig del hlifvit förekommen af dem. Det
är en omständighet, hvarpå jag ytterligare anser mig böra fästa
Herrarnes uppmärksamhet, synnerligast som här gjorts anspelningar
på att städerna till följd af detta förslag, om det bifölles, skulle
komma att drabbas synnerligt hårdt genom den större bevillning
städernas invånare skulle fa vidkännas i jemförelse med innehafvarne
af jordbruksfastighet.
Det torde bär också böra erinras derom, att det icke är stä¬
derna ensamt som i allmänhet erlägga all bevillning efter andra ar¬
tikeln, ehuru de utgöra största delen deraf. Det är väsentligast
bankinrättningar och industriella bolag, i hvilka äfvenledes eu stor
del af landtbefolkningen äro delegare, som således indirekt få er¬
lägga denna bevillning, ehuru städerna anses stå för densamma.
Man har här i dag äfven fört klagan deröfver att de kostnader
för skjutsväsendet, som genom det framlagda förslaget skulle komma
att drabba de norrländska länen, vore så orimligt höga och dryga,
och hoppades man af sådan anledning att förslaget icke skulle vinna
framgång. I afseende å detta får jag dock bedja Herrarne taga i
betraktande de kostnader, som enligt nu gällande skjutsförordningar
drabba dessa norrländska län. Om vi se efter huru med städer¬
nas bidrag till skjutsväsendet förhåller sig, finna vi att städernas
bidrag enligt komiterades beräkning för år 1875 utgjorde 111,722
kronor, hvaremot enligt komiterades approximativt uppgjorda för¬
slag städernas bidrag efter antagandet af detta förslag beräknades
skola utgå med endast 82,720 kronor årligen och således ett betyd¬
ligt lägre belopp än det de i närvarande stund erlägga. Att kost¬
naderna för skjutsen nu orimligt tungt drabba vissa hemman och
vissa orter torde väl ingen här vilja bestrida. Af komiterades för¬
slag och de af dem upprättade tabeller finner man att på vissa orter,
synnerligast i Vermland, finnas reservlag, som på helt hemman be¬
tala ända till 3,200 kronor om året, äfvensom åtskilliga reservlag,
som betala ända till mellan 2- och 3,000 kronor per mantal, och att
detta är obilligt och orimligt lärer väl ingen bestrida, åtminstone
kan icke jag komma till någon annan åsigt i detta hänseende.
Man har äfven gjort anspelningar på att taxeringsvärdet för
jordbruksfastighet skulle under sista åren fallit. Att så likväl icke
är med verkliga förhållandet öfverenstäinmande, kan man finna af
denna tabell, hvilken utvisar att jordbruksfastigheterna från och med
N:o 37. 54
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad 1872 till och med 1876 eller under 5 år stigit med icke mindre
reglering af gn 222,772,387 kronor. Kan man med sådana siffror för ögonen
J med skal saga att taxeringsvärdet a jordbruksfastighet visat benagen-
' or het att sjunka, då det tvärtom på 5 år stigit så betydligt som med
222,000,000?
Jag skall nu icke längre upptaga Kammarens tid, utan slutar
med att yrka bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Herr Berg: Att, på sätt den siste värde talaren antydde, skjuts¬
besväret är icke allenast ojemnt fördeladt, utan äfven i andra hänse¬
enden på vissa ställen af landet särdeles tryckande, lärer väl icke
någon och allra minst jag vilja bestrida. De anspråk, som från de
skjutsskyldiges sida tid efter annan framstälts om befrielse från eller
åtminstone lindring i detta besvär, äro derför också synnerligen
beaktansvärda. Utan att bestrida dessa anspråks berättigande, har
man emellertid velat påstå, att ett onus sådant som detta, hvilket
hvital" på jorden, icke skulle kunna eller böra aflyftas förr än genom
eu förändring i nu gällande bevillningsförordning jordbruksnäringen
blifvit i beskattningshänseende likstäld med öfriga beskattningsföre-
mål. Denna åsigt, hvilken jag, för min del, i fråga om realonera i
allmänhet äfven delar, och i ett och annat fall jemväl sökt göra
gällande, tror jag dock icke hafva fullt samma giltighet, då det är
fråga om åstadkommande af lättnad i eller aflyftande af ett sådant
ovisst besvär som det hvarom nu är fråga, eller skjutsningsbesväret,
hvars tunga på senare tiden i följd af uppkomna nya förhållanden
väsentligen förändrats och förökats, samt derigenom blifvit allt
mera tryckande. Att skjutsningsskyldighet ålagts vissa hemman har
naturligtvis från början haft sin grund i nödvändigheten att under¬
lätta samfärdseln, hvilken på vissa orter skulle blifvit i det när¬
maste omöjlig, om icke de der bosatte jordegarne med sina dragare
gått de resande till banda. Denna ur synpunkten af statens, det
allmännas, intresse jordbruket pålagda skyldighet har dock städse
varit förenad med rättigheten att af den resande uppbära ersättning
för skjutsen. Och så länge denna ersättning fullt motsvarade skjut¬
sens verkliga värde och någon gång till och med lemnade öfverskott,
så länge kunde skjutsningsbestyret icke anses utgöra någon särdeles
tryckande börda, utan uppfattades tvärtom på vissa orter rent af
såsom en förmån. Annorlunda gestaltar sig emellertid förhållandet
nu, då man, för att icke allt för mycket försvåra samfärdseln, nöd¬
gats nedsätta legan till ett belopp, understigande värdet af den pre¬
station, som derför utgöres. Skjutsningsbestyret har derigenom an¬
tagit en förändrad karakter och förvandlats till en uppoffring, som
den enskilde måste underkasta sig för det allmännas intresse. Men
då uppstår äfven för det allmänna, för staten, en skyldighet att träda
emellan, och så länge något annat icke ifrågasättes, så länge det
endast gäller statens pligt att genom sin mellankomst bereda de af
skjutsskyldigheten betungade vare sig lindring i den dem tryckande
Onsdagen den 10 April, f. in.
55 N:o 37.
bördan eller godtgörelse för de deraf härflytande uppoffringar, synes Ang.förändrad
någon anledning för staten att undandraga sig-uppfyllande af denna re9lerin9 «/
pligt icke kunna hemtas ifrån bristfälligheterna i bevillningsstadgans5^™0*6”^'
föreskrifter. Om jag detta oaktadt finner mig icke kunna afgifva (Forts-)
min röst för bifall till det nu föreliggande förslaget, så härleder sig
detta således visserligen icke deraf, att icke äfven jag önskar en ut¬
jemning i skjutsbördan, och icke heller företrädesvis deraf, att jag
anser en förändring i bevillningsförordningen nödvändig, utan deraf
att den ifrågasatta lindringen, om det nu framlagda förslaget vunne
godkännande, komme att genomföras på ett sätt som, enligt min
tanke, vore långt ifrån tillfredsställande. I stället för att, såsom
väl lämpligast hade varit, åvägabringandet af den nödig befinna
lindring i skjutsbördan bort blifva en uteslutande statsangelägenhet,
vill man nu lägga en väsentlig del af denna börda på länet, på
samma sätt som den förut drabbat de skjutsskyldige, och dessutom
vill man låta landsting och Konungens Befallningshafvande utöfva
beskattningsrätt ej blott beträffande länens andel i entreprenadbi¬
dragen, utan äfven i fråga om de belopp, som äro ämnade att utgå
af statsmedel. Man har visserligen sagt, att detta icke innebure
någon nyhet, utan endast vore att fortsätta på en väg som man
redan förut beträda och till stöd för ett sådant påstående har man
åberopat det förhållande, att staten åtagit sig att med viss andel
bidraga till den aflöning kommunerna bevilja sina folkskolelärare.
Häremot tillåter jag mig dock göra den erinran, att dessa senare
bidrag äro begränsade till ett på förhand bestämdt maximibelopp,
under det att åter de bidrag, som nu ifrågasättas, skulle kunna af
landstingen bestämmas till snart sagdt huru högt belopp som helst,
utan att ens Riksdagen egde någon rättighet att deruti företaga
nedsättning, då bidraget vore garanteradt genom eu af Konung och
Riksdag gemensamt stiftad lag, och de af landstingen till beloppet
bestämda bidragen sålunda måste utgå intill dess Kong], Maj:t och
Riksdagens båda Kamrar kunna ena sig om en förändring i lagen.
Det andra exemplet, som framdragits från vissa upphandlingsauk-
tioner, torde icke ens tarfva något bemötande, ty förvaltande myn¬
digheters rätt att, mot redovisning inom gränsen af för ändamålet
anvisade anslag och enligt för dessas användande stadgade grunder,
genom entreprenadauktioner upphandla en del erforderliga förnöden¬
heter, lär väl icke på något sätt kunna jemföras med den i detta
förslag ifrågasatta rättigheten för landstingen att utan all begräns¬
ning fastställa beloppen för en statsutgift.
Härförutom torde äfven böra uppmärksammas, hurusom, genom
att, pa sätt nu föreslås, lägga skyldigheten att ansvara för skjut¬
sens utgörande pa länen, icke allenast bördan deraf komme att blifva
ojemnt fördelad emellan olika beskattningsföremål, utan äfven obe¬
stridligen de särskilda länen inbördes komma att ställas i olika för¬
hållande^ till hvarandra, och inom de län, som företrädesvis äro van¬
lottade i afseende å kommunikationerna och just till följd deraf, eu-
N:o 37. 56
Onsdagen den 10 April, f. m.
skjuts väs end et,
(Ports.)
Ang.förändrad ligt hvad man i dag hört från statsrådsbänken, hittills varit mest
reglering af betungade af skjutsningsbördan, skulle de derifrån nu befriade komma
att påläggas ojemförligt större afgifter än i de andra länen. Visser¬
ligen har en representant från ett af dessa hårdast betungade län
sökt framhålla, att man här vid lag åberopat sig på beräkningar som
icke skulle varit fullt rigtiga. Han har nemligen erinrat, att 1875
års pris, på hvilka enligt hans förmenande skjutskomitén skulle grun¬
dat sina beräkningar, varit inom Jernband ovanligt höga. Härvid
ber jag dock få fästa uppmärksamheten derpå, att just med anled¬
ning af detta af den värde talaren åberopade förhållande komitén
beräknat entreprenadbidragen för Jemtland till allenast 58,200 kr.
i stället för 108,000 kr., hvartill de år 1875 uppgått. Komitén har
emellertid funnit, att entreprenadbidraget, oaktadt denna nedsättning,
likväl skulle uppgå till 07 öre pr bevillningskrona, under det att i
de södra länen detta belöper sig till allenast 1 öre på hvarje krona
bevillning; och som 67 öre är 67 gånger så mycket som ett öre,
kan det således icke förnekas, att de invånare i Jemtland, hvilka
förut icke behöft vidkännas några uppoffringar för skjutsinrättnin¬
gens upprätthållande, skulle genom förslagets antagande, utom det
att de vid sina resor finge betala en orimligt hög skjutslega, der¬
jemte till skjutsväsendets befrämjande i dess helhet nödgas lemna ett
67 gånger så stort bidrag, som invånare i de sydligare länen; och
att en så ojemn fördelning af den nya skatt, man nu vill införa, ej
kan låta sig med billighet och rättvisa förena, torde vara uppen¬
bart. Visserligen är det sant, att ganska många inom denna Kam¬
mare och jag sjelf företrädesvis icke skulle hafva den ringaste olä¬
genhet af förslagets antagande, ja, att till och med pluraliteten inom
Kammaren skulle vinna en fördel deraf. Men för min del måste
jag härvid se icke blott på egna eller enskildes intressen, utan äf¬
ven på andras, och ej minst deras hvilka här icke hafva någon röst,
men hvilka, efter min öfvertygelse, skulle komma att på det obilli¬
gaste drabbas utaf införande af en sådan förändring, som nu blifvit
föreslagen. Och om än derigenom klagomålen från dem, hvilka
skjutsskyldigheten hittills ålegat, skulle tystna, skulle dock andra
fullt lika berättigade klagomål snart nog från andra håll låta höra
sig, och det med sådan styrka, att man svårligen kunde undgå att
beakta dem.
På sätt jag förut antydt, är jag af den åsigt, att skjutsväsen¬
dets upprätthållande är en statens skyldighet, och att, derest staten
sjelf icke lämpligen kan öfvertaga sjelfva skjutsbestyret, han åtmin¬
stone bör vidkännas de uppoffringar, som derför blifva nödvändiga.
Om det således i samfärdselns intresse befinnes behöfligt, att skjuts-
legan nedsättes under det belopp, hvartill skjutsens verkliga värde
uppgår, synes det mig vara statens och ej kommunens pligt att er¬
lägga mellangiften. I detta syfte har man också hittills förfarit,
i det man till Kongl. Maj:ts disposition stält ett anslag att der¬
med understödja de mest betungade skjutsskyldige. Detta anslag
Onsdagen den 10 April, f. m. 57 ^;o 3^
anser jag emellertid vara allt för lågt och för min del tror jag att Ang.förändrad
det rättaste vore att, detta anslag så förhöjdes att, efter beräkning reglering af
af skjutsens värde, å ena sidan, och skjutslegan å den andra, samt sl:iutsväsendet-
med hänsyn tillika fästad vid det antal hästar, som vid hvarje sär- (Forta')
skild skjutsstation i medeltal utginge, och den våglängd de vid skjut¬
sens utgörande hade att tillryggalägga, hvarje skjutslag finge åtnjuta
bidrag till det belopp, som utgjorde skilnaden emellan det värde, hvar¬
till skjutsen blefve uppskattad, och den lega, som för densamma
komme att inflyta, och till äfventyrs på vissa ställen med någon för¬
höjning derutöfver. Efter en beräkning af kostnaden härför,”hvilken
jag i hast uppgjort och derföre icke vågar påstå vara fullt tillför-
htlig, skulle det förutnämnda anslaget icke för ändamålet behöfva
höjas till mera än 500,000 kronor. Och äfven om en ännu större
förhöjning skulle befinnas behöflig, skulle jag ej heller deremot hafva
något att invända, blott det blefve staten ensam, som finge vidkän¬
nas utgifterna för skjutsväsendets upprätthållande. Nu har man vis¬
serligen sagt, att, om staten ensam öfvertoge denna skyldighet, så
skulle, då vid entreprenadauktionerna ofta ingå andra komme’att
uppträda såsom spekulanter, än just de skjutsskyldige, dessa kunna
uppdrifva entreprenadbeloppen så högt, att statens utgifter derigenom
blefve alltför stora, och just derföre har komitén ansett att bestäm¬
mandet af entreprenadbidragens belopp borde läggas i landstingens
händer, hvarigenom en motvigt mot öfverdrifven ersättning skulle
erhållas. Denna motvigt anser jag dock, af skäl som förut blifvit
anförda, vara temligen oväsentlig, framför allt med afseende å det
ringa inflytande de länsinvånare, som af de höga entreprenadbi¬
dragen mest betungas, vanligen ega på de beslut, som af landstingen
fattas. Nu är det väl sant, att Konungens Befallningshafvande jem¬
väl skulle ega att i dylika frågor afgifva sitt veto emot lands¬
tingens beslut, men detta veto torde i flesta fäll komma att visa
sig särdeles vanmäktigt, då man tager i betraktande att Konun¬
gens Befallningshafvandes rätt dervid vore inskränkt till att an¬
tingen godkänna det beslutade entreprenadsbidragets belopp eller
också helt och hållet afsla allt bidrag, i hvilket senare fall
de skjutsskyldige blefve nödsakade att, utan all ersättning och till
och med utan rätt till den högre legan, sjelfve effektivt utgöra
skjutsen, och för min del tror jag, att, om Konungens Befallnings¬
hafvande försättes i valet emellan att antingen fastställa ett möj¬
ligen allt för högt entreprenadbidrag eller ock att, med utslag å det¬
samma, ålägga de skjutsskyldige att upprätthålla skjutsen, han i de
flesta fall skulle anse sig böra välja det förra alternativet. Uti det
förslag, som eu af reservanterne framstält, nemligen att skjutslao-et
skulle vidkännas en del af entreprenadbidraget och staten den åter¬
stående delen, ser jag visserligen en förbättring, synnerligast som
jag tror att skjutslagen i detta fall skulle kunna lättare än lands¬
tingen öfvervakas af Konungens Befallningshafvande och ej heller
hafva anledning att allt för högt drifva upp sina anspråk, enär de i
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 37.
b
N:o 37. 58
Onsdagen den 10 April, f. m.
Ang.förändrad sådant fall äfventyrade att få skjutsa utan någon ersättning. Men
reglering af äfven emot detta förslag synes mig kunna göras samma anmärkning
skjutsväsendet. gom emot Kongi. Maj:t' och Utskottets förslag, nemligen att statens
(Forts.) bidrag skulle göras beroende af andra än den lagliga beskattnings-
myndigheten, hvarför, och då det åsyftade målet derigenom i allt
fall endast till en del skulle vinnas, jag ej till detsamma kan lemna mitt
samtycke. Såsom jag nämnt, tror jag nemligen under närvarande förhål¬
landen den enda rätta utvägen vara att det anslag till skjutsväsendets
befrämjande, som nu linnes, blifver ökadt till sa stort belopp att
dermed kan godtgöras skilnad en mellan värdet af den skjuts, som
utgöres, och den lega, som dervid erlägges, med någon förhöjning i
detta skilnadsbelopp, der sådant kunde anses erforderligt. Genom
erhållandet af ett sådant bidrag skulle de särskilda skjutslagen lätt
kunna sjelfva reglera förhållandet, antingen de funne med sin fördel
bättre förenligt att mot högre lega och åtnjutande af det medgifna
bidraget sjelfve fullgöra skjutsningen eller de hellre öfverläte detta
bestyr på entreprenad, hvilken i sådant fall icke skulle vara synner¬
ligen svår att åstadkomma. Jag skulle derföre helst önskat att fra-
gan i sådan syftning återremitterades till Utskottet. Men då jag
bär all anledning antaga att denna Kammare godkänner förslaget
sådant det är, vill jag icke för närvarande framställa något yrkande.
Herr Ehrenborg: För vinnande af det önskningsmålet, att Kam¬
maren måtte komma till ett snart slut i denna under många decen¬
nier diskuterade fråga, och då jag är förvissad om att hvar och en
af Kammarens ledamöter redan bildat sin mening deri, har jag pa
fleres uppmaning beslutat mig för att hufvudsakligen afstå från det
anförande, hvartill jag eljest något beredt mig. Jag inskränker mig
derföre till att såsom gammal motionär i skjutsfrågan tillkännagifva
att jag ansluter mig till det föreliggande förslaget, såsom ett öfver-
gångsförslag till ett mera följdrigtigt genomförande af den grundsats,
hvilken för länge sedan blifvit erkänd såsom den enda rätta, nem¬
ligen att det allmännas uppoffring för skjutsväsendet bör inskränkas
till skjutsens ordnande och att skjutsens värde eller skjutslega!! der¬
emot bör till sitt fulla belopp drabba den som reser. Jag är också
förvissad, att hvar och eu skjutsskyldig, da han ändtligen blifvit
befriad från detta — jag hade sa när sagt befängda onus, skall
vara lika villig som han är skyldig att skjutsa sig sjelf och sina
tjenstemän eller hvilka som resa i hans ärenden till det fulla värdet.
Jag skulle hellre hafva önskat, att detta förslag, hvilket jag erkän¬
ner har sina brister, men dock är ett med all omsorg uppgjordt och
efter våra förhållanden lämpadt förslag — att detta förslag hade pa
så sätt mera gått i rigtning af den nu nämnda, erkända grundsat¬
sen, att det hade genomfört denna grundsats ren och klar beträf¬
fande de flesta af rikets provinser, der nemligen den nu föreliggande
utredningen visar, att någon så beskaffad inrättning, som nu före¬
slås, icke hade varit af nöden, men att, då ingen regel saknar un-
Onsdagen den 10 April, f. m. 59 Wto SO.
dantag, detta både uppstälts för de norra provinserna, och att staten Ang.förändmd
genom ett till Konungens disposition stäldt reservationsanslag hade re9leri»g af
beträffande dessa provinser något uppoffrat för legans hållande inom shjutsväsendet-
måttligt belopp. Jag skulle hafva önskat detta, men det nu före- (Forts-)
liggande förslaget pekar dock ditåt, då det tagit det ena af de två
steg, som höra till skjutsfragans lösning. Det ena af dessa två steg
är lyftandet af skjutsbördan från den enda samhällsklass, på hvilken
den orättmätigt nu hvilar, och det andra är flyttandet af denna
börda pa dem, den rättvisligen åligger, nemligen de resande. Det
ena steget är nu taget och jag väntar på att det andra skall tagas,
och jag ^ förlikar mig derföre med att detta andra steg tages en
annan gång i det syfte jag nyss antydt.
Jag yrkar således bifall till föreliggande förslag.
Herr Westerdahl förenade sig med Herr Ehrenborg.
Som tiden långt framskridit och dä ytterligare många ledamö¬
ter anmält sig vilja tala angående det förevarande ämnet, uppsköts
den vidare öfverläggningen till kl. 7 e. in., då detta sammanträde,
enligt utfärdadt anslag, komme att fortsättas, och åtskildes Kam¬
marens ledamöter kl. s/4 3 e. m.
In fidem
Gustaf Westdahl.