RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1878. Andra Kammaren. N:o 29.
Torsdagen den 28 Mars.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Fortsattes den i förmiddagens sammanträde började öfver-
läggningen rörande punkten 16 i Stats-Utskottets utlåtande N:o 11,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens Åttonde huf-
vudtitel; och lemnades dervid ordet, enligt förut skedd anteck¬
ning, till
Herr West er dal, som yttrade: Flere af Kammarens ledamöter
torde måhända erinra sig, att jag för några ar sedan vid riks¬
dagen väckte förslag derom, att Åmåls 3-klassiga läroverk skulle
uppflyttas till 5-klassigt. De skäl jag då androg för detta steg
voro hufvudsakligen af enahanda beskaffenhet som de, hvilka
blifvit anförda i nu föreliggande fråga, ehuru förhållandena, med
afseende på skolområdets storlek och Haparandas afstånd från
närmast liggande fullständigare elementarläroverk tala med ännu
kraftigare skäl än dem, jag med afseende på Amål kunde framlägga.
Jag har derföre, naturligtvis, så mycket större anledning att
nu instämma med dem, som yrkat bifall till Herr Ribbings mo¬
tion- och då jag anser öfverflödigt att ånyo upprepa hvad redan
förut blifvit sagdt, förenar jag mig således med de talare, som
på förmiddagen önskade, att motionen i fråga måtte vinna riksda¬
gens bifall.
Herr Danielsson: Jag förundrar mig icke alls öfver, att
Stats-Utskottet kommit till det beslut, som här föreligger,_ ty det
är helt naturligt med den princip Stats-Utskottet uttalat i andra
fall, men jag får å andra sidan säga, att efter det anförande, som
Herr Treffenberg hade på förmiddagen, förefaller det mig, att,
om man icke skulle bifalla motionen, så skulle det icke vara
lönt för enskilda motionärer att tala för sina förslag. Hans an¬
förande föreföll mig så öfvertygande och öfverbevisande, att jag
för min del går in på hvad motionären föreslagit och får tillägga,
att jag gör det så mycket hellre, som jag har erfarenhet om hvad
det villiga för en representant, som vill göra intressen gällande,
hvilka, likasom nu i fråga om Haparanda, gälla orter, som hafva
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 29. 1
Om anslag
för en ny
kollega vid
Hapa randa
elem.-lärov.
?i:o 29.
2
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Om anslag mera afskildt läge. Förhållandena derstädes äro ganska litet
lolleTa vid kanda af Regeringens ledamöter och man kan icke gerna vänta,
Haparanda att Regeringen, då fråga är om orter, som dess medlemmar aldrig
el em.-lär or. sett och hvilkas förhållanden den icke känner, skall hafva samma
(Forts.) intresse, som för andra, hvilka icke äro så aflägsna. Jag tillhör
i det fallet en ort, som är temligen vanlottad och jag vill der¬
före, då det nu är fråga om en likadan ort, med min röst bidraga
till lösningen af en sådan fråga som denna, hvilken fort]enar all
uppmuntran då den gäller orter, hvilka, om jag så må såga, äro
aflägsna från det stora fosterlandet.
Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, utan får med
afseende på de skäl, som för bifall till motionärens framställning
anförts, yrka afslag å Utskottets hemställan och bifall till denna
motion.
Herr Linder: Jag vill för min del instämma i de yrkan¬
den, som hafva afgifvits för afslag å Utskottets betänkande och
bifall till Herr Ribbings, i hans inom Första Kammaren afgifna
motion, framstälda yrkande om beviljande af anslag till aflöning
åt ännu en lärare vid läroverket i Haparanda. Stats-Utskottet
har anfört såsom skäl för sitt afslag, att Kongl. Maj:t, oaktadt
från vederbörande inkommen underdånig ansökning, icke funnit
skäl att till Riksdagen göra framställning i saken. Detta af
Stats-Utskottet anförda skäl skulle för mig, likasom för många
andra, hafva mycken vigt, såvida icke i den näst föregående punk¬
ten inträffat, att Stats-Utskottet, oaktadt af Kongl. Maj':t afgifven
proposition funnit sig föranlåtet att, tvärt emot denna proposition,
tillstyrka afslag å hvad proponeradt blifvit rörande tillökning i
lärarekrafter vid Filipstads läroverk. Om man skulle supponera,
att Stats-Utskottet för att tillstyrka bifall till ett förslag fordrar
såsom nödvändigt vilkor, att Kongl. Maj:t skall hafva framstält
detsamma, så är derom ingenting att säga, men Stats-Utskottet
känner mycket väl, att Riksdagen vid många tillfällen, oaktadt
Kongl. Maj:t icke framstält proposition rörande något anslag,
likväl beviljat sådant anslag, och detta råkar just vara förhållan¬
det med det läroverk, hvarom här är fråga. Det upplystes under
förmiddagen, att Riksdagen år 1873 emot Kongl. Maj:ts förslag
beviljat anslag till en tredje lärare vid detta läroverk.' Detta om
det skäl, som af Stats-Utskottet för afstyrkande af den ifråga¬
varande motionen blifvit anfördt.
Beträffande vidare hvad Stats-Utskottet anfört derom, att,
äfven om anslag till ännu en lärare vid ifrågavarande läroverk
beviljas, läroverket ändock icke erhåller mera än 4 lärare och
blir således ett läroverk, hvilket enligt den analogi, som finnes
med de öfriga svenska läroverken, skulle blifva fyraklassigt och
således icke passa in i det svenska läroverkssystemet, utan med
sina fyra klasser bilda en kategori, som eljest'icke är tillfinnan¬
des i vårt land. Men det är deremot tillräckligt upplyst, att
detta läroverk, i följd af sina lärares nitiska bemödanden och
varma intresse för sin uppgift, står med sina 3 lärare i afseende
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
3
N:o 29.
på undervisningen på samma ståndpunkt, som ett läroverk med
fyra klasser och. till och med i vissa fall som ett läroverk med
fem klasser. Följaktligen torde dessa pligttrogna och nitiska be¬
mödanden från lärarnes sida vara värda all uppmärksamhet och
uppmuntran och detta synes mig, tvärtemot hvad Stats-TJtskottet
föreslagit, innebära ganska talande motiv för att bevilja hvad
här blifvit föreslaget.
Detta läroverk befinner sig i en ort, som i afseende på kom¬
munikationer med andra ..orter, der högre läroverk finnas, är i
högsta grad vanlottad. Äfven derom hafva upplysningar blifvit
meddelade under den föregående diskussionen. Det har också
till uppgift —- detta läroverk — att meddela allmän undervisning
till en befolkning, som icke talar svenska, utan har det finska
språket till modersmål. Äfven detta, men framför allt de akt¬
ningsvärda bemödanden, som läroverket gjort, för att på ett be-
römvärdt sätt fylla sitt ändamål, tala till förmån för hvad som
för detta läroverk blifvit föreslaget.
Följaktligen får jag, under instämmande med hvad af Herrar
Treffenberg och Hedin blifvit anfördt, hemställa hos Kammaren
om afslag å Utskottets förslag och bifall till Herr Ribbings motion.
Herr O. B. Olsson: Då ansökning från Haparanda inkom¬
mit till Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t måtte för Riksdagen fram¬
lägga förslag i detta ämne, men Kongl. Maj:t det oaktadt under¬
låtit detta, har jag för min del ansett, att orsaken härtill vore
att söka deruti, att behofvet af en fjerde kollega vid läroverket
i Haparanda icke synts Kongl. Maj:t så trängande, och detta har
åtminstone för mig varit skälet, hvarföre jag inom Utskottet varit
med om det beslut, .hvartill Utskottet kommit. Jag tror för min
del icke heller; att det är just så välbetänkt i allmänhet att gå
in på hvad enskilde motionärer i sådana fall föreslå. — Under
diskussionen här har man sagt, att denne fjerde kollega, om hvil¬
ken nu är fråga, skulle hufvudsakligen undervisa den finska be¬
folkningen i Norrbotten i finska språket, och huruvida detta kan
vara rigtigt, då de, som skola emottaga undervisningen, äro svenske
undersåter, vill jag lemna derhän. — För min del åtminstone
hyser jag en annan åsigt. På den tiden Skåne, Halland och Ble¬
kinge togos från Danmark talade befolkningen derstädes danska
språket, men, om jag förutsätter, att en dylik framställning till
Riksdagen då gjorts, att der skulle anställas särskilda lärare, för
att undervisa denna befolkning i danska språket, hemställer jag,
huruvida det kunnat vara nyttigt, om en sådan begäran då blif¬
vit bifallen. För min del tror jag, att det för dessa provinsers
innebyggare är bäst, att de lärt sig tala svenska; ty om vi fort¬
farande talat danska, tror jag icke det skulle hafva varit särdeles
lämpligt. Jag yrkar derföre bifall till hvad Utskottet föreslagit
i denna punkt mot den anmärkning, som här blifvit gjord, nemli¬
gen att de, som skola besöka detta läroverk, ofta hafva ganska
lång väg till Haparanda, efter hvad man uppgifvit, understundom
uppgående till 40 mil och deröfver —en uppgift, som jag för ingen
Om anslag
för eu ny
kollega vid
Haparanda,
/lem.-läror.
(Ports.)
Ä:o 29.
4
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Om anslag
för en ny
kollega vid
Haparanda
elem.-lärår.
(Forts.)
del vill bestrida — vill jag invända, att deras antal, som af
undervisningen derstädes skola draga fördel, väl ej kan vara
synnerligt stort, då befolkningen på denna stora areal ju är ganska
gles. Äfven derutinnan ligger för mig ett skal att vidhålla mitt
yrkande om bifall till hvad Utskottet i förevarande punkt före¬
slagit.
Herr Adlersparre: Den förste ärade talaren och andra efter
honom hafva framhållit så ömmande skäl för bifall till Herr
Ribbings motion om anslag till aflönande af en fjerde kollega vid
elementarläroverket i Haparanda, att jag för min del icke kan
annat än yrka bifall till nämnda motion och afslag å Utskottets
betänkande. Billigheten talar först och främst för beviljandet af
denna kollegalön, på grund af det långa afstånd, som skiljer
innebyggarne i landet norr om Haparanda från sydligare läroverk
och äfven nödvändigheten af en sådan åtgärd, emedan detta vore
det enda sätt, hvarigenom denna vår nordligaste provins kunde
erhålla tjensteman, som förstode det språk, som talas utaf största
delen af dess innebyggare. — Nu lärer förhållandet vara, att
derstädes icke finnes en enda kronofogde eller häradsskrifvare,
som kan tala samma språk som befolkningen.
Af motionen har jag för min del icke kunnat få samma upp¬
fattning som den siste ärade talaren, nemligen att meningen med
denne fjerde kollega skulle vara, att man derigenom skulle kunna
erhålla en lärare, som skulle sprida kunskapen i det finska
språket, ty något sådant uttalande har jag icke kunnat finna.
Utom alla förut här anförda skäl, som tala för bifall till
motionen, finnes ännu ett, som enligt mitt förmenande bör bäfva
hvarje tvekan derom, att elementarläroverket i Haparanda hädan¬
efter bör blifva föremål för större omsorg och bättre vård än man
hittills egnat detsamma. Vi få nemligen icke glömma, att Hapa¬
randa ligger på gränsen mellan vårt land och grannriket och att
en stor del af' befolkningen irti och norr om Haparanda talar ett
språk, som är modersmålet i Storfurstendömet Finland. Gent
emot dessa förhållanden hafva vi, under de senare åren hört den
läran predikas, att annektioner och eröfringar äro fullt berättigade,
när de stödja sig på språkförhållanden och nationalitetsprincipen,
och att ingen annan gräns är giltig, än den etnografiska. Ett ord här
kan vara°så godt som två och jag torde härom icke behöfva
tillägga något vidare, utan inskränker mig till det förklarande, att
ett fullständigt läroverk i Haparanda, ett läroverk som spridde
svenskt språk, svensk odling och svensk frihetskänsla, vore den
bästa gränsfästning vi åt detta håll kunde anlägga. Jag tillåter
mig att i Herrarnes minne återkalla, hurusom en af de första åt¬
gärder, som af Karl X Gustaf vidtogs efter afslutandet af freden
i Roeskilde, var anläggandet af en svensk högskola i Lund. Jag
vill äfven anföra ett exempel ur de senare årens historia. För
några år sedan uppstodo längst upp i Norge, på gränsen mot
Ryssland, hvarjehanda våldsamma uppträden mellan norska och
ryska undersåter. De senare visade sig icke vilja respektera
Torsdagen den 28 Mars, e, m.
N:o 29.
5
gränsskilnaden. Med anledning deraf begärde stiftsamtmannen
hos sin regering, att militär måtte sändas dit för ordningens upp¬
rätthållande. En sakkunnig person rådfrågades, hvilken på det
allvarligaste afstyrkte användande af militärmakt, men i stället
gaf ett annat råd, som följdes och visade sig verksamt. Han
tillrådde nemligen, att man på Norges yttersta gräns skulle upp¬
bygga fcrsamlingarnes kyrkor. En sådan makt hafva de andliga
vapnen, om man vet att rätt använda dem. Motionärens före¬
liggande förslag innebär visserligen icke något så stort steg, men
dock ett steg i den rätta rigtningen. Och om förhållandet är
sådant, som motionären uppgifver, att Kongl. Maj:t förklarat sig
icke vilja vid denna riksdag i detta ämne till Riksdagen aflåta
proposition, så synes mig att på Riksdagen öfverflyttats pligten
att i frågan taga initiativet. Om ingen annan ger mig rätt i
denna min åsigt, så hoppas jag dock häruti skola instämma de
ledamöter af denna Kammare, som framlagt en, enligt min åsigt,
i många hänseenden värdefull motion om organisationen af vårt
iands försvar. Om nemligen ryktet berättat sant, så framkom
denna motion just derföre, att man trodde sig veta, att Kongl.
Maj:t icke vid denna riksdag ämnade framlägga något förslag.
Sak samma är med herr Ribbings motion, till hvilken jag nu
yrkar bifall.
I detta yttrande instämde Herr Hagerman.
Friherre Cederström: Då jag för några år sedan varit i till¬
fäll att på ort och ställe få någon kännedom om detta läroverk
i Haparanda, så anser jag mig böra i frågan yttra några ord.
Jag kan då förklara, att det var den allmänna åsigten i Hapa¬
randa, att de vid läroverket derstädes anstälde lärare bedrefvo
undervisningen med verkligen beundransvärd energi. Det har
äfven redan blifvit af en talare upplyst, hurusom lärjungar, som ut¬
gått från detta treklassiga läroverk, vunnit inträde i 5:te och till och
med i 6:te klassen af annat högre läroverk, och det inses ju lätt,
att något sådant icke varit möjligt, om icke lärarne, utöfver de
ordinarie undervisningstimmarne, äfven uppoffrat hvad för dem
eljest skulle varit fritimmar, till lärjungarnes förkofran. Då så är
förhållandet, anser jag dem vara väl förtjente af den belöning för
deras uppoffringar, som skulle ligga i ett ökadt anslag för läro¬
verket; och jag får derföre yrka afslag å Utskottets hemställan
och bifall till Herr Ribbings motion.
Herr Hieggström: Det hade kanske varit obehöfligt för mig
att begära ordet i denna fråga, då tvifvelsutan hvar och en vet,
hvilket votum jag, såsom norrländing, kommer att afgifva i den¬
samma. Jag anser mig dock manad att lemna några upplysningar,
med anledning af ett yttrande, som fälts af en aktad utskotts-
ledamot och möjligen skulle kunna missleda en del af Kammarens
ledamöter. Han yttrade nemligen, att det begärda anslaget vore
afsedt till aflöning af en lärare i finska språket vid Haparanda
Om anslag
för en. ny
kollega vid
Haparanda
elsm.-lärov.
(Forts.)
K:o 29.
Torädagen den 28 Mars, e. m.
Ovi andag läroverk. Jag får med anledning deraf' upplysa, att det alldeles
loVeqa vid i°ke är fråga om tillsättande af' en lärare, som skulle undervisa
Haparanda i nämnda språk, utan meningen är helt enkelt den, att få eu lä-
eiem.-iärov. rare, som är så hemmastadd i finska språket, att han kan under-
(Forts.) visa finsk-talande barn i de vanliga skolämnena, på det att äfven
de måtte bli i tillfälle att förskaffa sig en högre bildning och.
genom att i dessa till stor del af finsk-talande befolkning bebodda
trakter bekläda åtskilliga tjänster, vare sig inom den kyrkliga
eller administrativa förvaltningen, fylla ett derstädes länge känd!
behof af tjensteman, som icke äro främmande för befolkningens
tungomål.
Det är icke så litet egendomligt att se, huru den ene följes
af tur och den andre af otur. Rörande utvidgandet af Eilipstads
lägre elementarläroverk, hvarom den nästföregående punkten hand¬
lade, hade Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåtit nådig proposition.
I fråga åter om anskaffande af lön till en lärare vid läroverket i
Haparanda, som genom sitt nordliga läge är betydligt mera van-
lottadt än Sveriges öfriga städer, har Kongl. Maj:t deremot icke
ansett sig böra aflåta någon proposition, och detta oaktadt saken
varit ifrågasatt af stadens kommunalstyrelse samt understödd af
Konungens Befallningshafvande, med hvilken såväl biskopen som
domkapitlet i Hernösand instämt. Det är ett gammalt ordspråk
som säger, den som tiger, han samtycker, och ehuru Herr Stats¬
rådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet icke yttrat sig i
saken, anser jag dock hans stillatigande såsom ett bifall till den¬
samma. Ännu kärare skulle det dock vara, om han, såsom bild¬
ningens högste målsman i vårt land, förklarade sig icke vara
alldeles likgiltig för denna fråga, som för den ort, den närmast
angår, är af stor betydelse, oaktadt den icke komme att kräfva
större uppoffring från statens sida än 1,500 kronor. Mine herrar!
Här ha vi diskuterat om den ena större summan efter den andra.
Men jag frågar: huru ofta hafva vi funnit, att mede! blifvit så
väl använda, som vi under diskussionen i denna fråga funnit vara
händelsen med det jemförelsevis obetydliga belopp, som hittills
varit anslaget till läroverket i Haparanda med sina tre klasser
och fyra lärare? Vi hafva hört, med hvilken samvetsgrannhet
och med hvilket nit dessa lärare skött sina åligganden och huru
detta medfört de bästa frukter, hvilket framgår ej mindre deraf,
att åtskilliga lärjungar vid detta läroverk kunnat direkt öfvergå
till 6:te klassen vid högre läroverk, än äfven deraf att en af dessa
lärjungar uti mogenhetsexamen erhållit det högsta betyget i
skrifning.
Jag kan naturligtvis icke annat, än gifva Utskottet rätt uti
att det vidhåller en så sund och rigtig princip, som den, att afslå
alla framställningar uti ifrågavarande hänseende, som icke utgått
från Kongl. Maj:t. Vi veta nemligen, hvilket ofog härmed bedrefs
under de gamla ståndsriksdagarne, och huru då, på enskilda motio¬
närers framställning, det ena läroverket efter det andra utvidgades,
utan att hänsyn togs dertill, huruvida behofvet kräfde det eller
andra läroverk voro mera berättigade. Ofoget fortsattes under
Torsdagen den 28 Mars, e. in.
7
\:o
nya statsskicket men gaf redan, om jag minnes året rätt, 1868 års
Riksdag anledning tillsätta ett tillfälligt Utskott att taga_ samt¬
liga frågor i den vägen om hand, hvilket åter hade till följd, att
Utskottet uttalade sig för nyssnämnda princip, som alltsedan
följts af Riksdagen. Men uti ifrågavarande fall förefinnas så många
särskilda omständigheter, att ett undantag från regeln ej bör
kunna möta någon fara. Det heter ju också: “ingen regel utan
undantag11, och derför att man en gång afviker från regeln, be-
höfver man väl ej frukta för, att det skall blifva någon vana.
Jag yrkar afslag å Utskottets betänkande och bifall till Herr
Ribbings motion.
Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet Herr Statsrådet
Carlson: Då af en talare yttrats önskan att höra min tanke om
det föreliggande ärendet, anser jag mig böra derom yttra några ord.
Vid ett ärendes pröfning inför Kongl. Maj:t måste hänsyn
tagas till en mångfald af omständigheter, hvilka vid en diskussion
inom Kammaren till större eller mindre del kunna lemnas ur sigte.
Så har man vid en dylik pröfning att beakta, huruvida andra
läroverk finnas, som kunna hafva större eller lika störa anspråk
på understöd. Vidare förekommer här frågan om sj elfva sättet
för en förändrings vidtagande. I detta afseende förekom i det
nu föreliggande särskilda fallet, — utom den hvarje föredragande
åliggande omsorgen att i fråga om anslagsfordringarne för denna
riksdag, så vidt möjligt, iakttaga den största återhållsamhet —
den omständigheten, att, äfven om det begärda anslaget beviljades,
detta anslag dock icke vore tillräckligt att göra det ifrågavarande
läroverket till hvad man med ett tekniskt uttryck kallar ett fem-
klassigt läroverk.
Nu mera har deremot frågan kommit i ett annat läge. Intet
annat, med detta jemförligt, läroverk har framstält anspråk på
anslag, — jag beklagar den utgång frågan om utvidgning af läro¬
verket i Filipstad erhöll — och vid denna riksdag kan icke vi¬
dare någon motion i likartad! syfte hädanefter grundlagsenlig!
väckas.
För öfrigt kan jag för min del icke förneka och har heller
aldrig förbisett, att det finnes ett förhållande, som låter läroverket
i Haparanda intaga en alldeles egendomlig ställning, och det är
språkförhållandena i orten, hvilka äfven på folkundervisningens
område redan föranledt vidtagandet af särskilda åtgärder. Detta
har äfven varit anledningen, hvarför Haparanda läroverk redan
förut fått sig anslagen en lärare mera än öfriga läroverk af samma
kategori; och om man nu vill tilldela detta läroverk eu fjerde
kollega, så vore dermed i sj elfva verket endast ett ytterligare
steg taget i en redan förut beträdd, rigtning, om således, i den
ställning frågan nu mera har, denna Kammare, hos hvilken mo¬
tionen synes hafva vunnit rätt mycken anklang, skulle vara be¬
nägen att bevilja det begärda anslaget, så har jag ingenting att
deremot invända, och är öfvertygad, att medlen, om de erhållas,
kunna på ett nyttigt sätt användas.
Om anslag
för en ny
kollega vid
Haparanda
el em.-lär or.
(Forts.)
Ji:o 29.
8
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Om anslag
för en ny
kollega vid
Haparanda
el em.-Vårov.
(Forts.)
Herr Jöns Hundbäck: Här har uppträdt flere talare, som
påstått, att det vore fråga om att vid Haparanda läroverk få en
lärare i finska språket. Detta är dock stridande mot de upplys¬
ningar motionären derom lemnat. Det heter nemligen i hans mo¬
tion: “Haparanda läroverk, inrättadt företrädesvis till tjenst för
de norrbottniska finsktalande församlingarnes barn, har från två-
klassigt småningom genom behofvets kraf utvidgats till sitt nu¬
varande omfång af fyrklassigt." Och vidare: “Under sträfvande!,
att i anseende till förutnämnda trängande behof med det närva¬
rande lärareantalet söka meddela undervisning vid läroverket till
samma omfång, som vid de femklassiga, har det visat sig, att,
ehuru det ej med närvarande lärarekrafter låter sig fullt verk¬
ställa, bristen dock ej är större, än att det genom anställande
vid detsamma af endast en ytterligare lärare kan nödtorftligen
ske, och derutöfver lära dessutom ej heller förhoppningar med
fog kunna tills vidare ställas." Häraf framgår, efter mitt förme¬
nande alldeles otvetydigt, att eu undervisning i finska språket
vid Haparanda elementarläroverk redan nu eger rum, hvadan nyss¬
nämnda uppgifter icke rätt väl hålla streck. Deremot anser jag
den omständigheten, att läroverket har en omkrets motsvarande
ett helt stift inom mellersta och södra Sverige, tala för bifall
till motionärens framställning. Men behofvet af undervisning i
finska språket torde vid detta läroverk icke vara större, än be¬
hofvet af undervisning i det svenska, hvilket säkert för en del
barn af finsktalande föräldrar torde vara okändt. Men ingalunda
torde undervisningen i finska språket vara af behofvet påkaliadt
med hänsyn till den i dessa nordliga trakter anstälda embets-
inannapersonal, ty en stor del åt dessa embetsmän kan alltför väl
förutsättas hafva erhållit sin skolbildning vid sydligare belägna
läroverk. Om till exempel en person, som genomgått Hernösands
läroverk tillträder en länsmansbefattning i trakten af Haparanda,
lärer väl icke meningen vara, att han skall kunna tillgodogöra
sig den undervisning i finska språket, som vid läroverket i sist¬
nämnda stad meddelas. Jag utgår således från en helt annan
synpunkt vid denna frågas bedömande. Och då jag, som sagdt,
anser nyttigt att undervisning i finska och svenska språken an-
ordnas vid detta läroverk, vill jag icke motsätta mig anslagets
beviljande. Jag önskar blott att rigtiga skäl för ett bifall till
motionen måtte angifvas.
Herr Grape: Herr Grefve och Talman! Då föreliggande fråga
är af stor vigt för vår finska befolkning, så vore det önskligt, om
den vunne framgång.
Detta folk skattar sig lyckligt att under en frisinnad regering
vara förepadt med en upplyst nation. Det bör dock ej förefalla
besynnerligt, om en viss obelåtenhet råder deröfver, att den ej
kan meddela sig med domare, läkare, kronofogde med flera och
•att folkskolelärare måste antagas till prester eller sådane inkallas
från Storfurstendömet Finland. Dessa olägenheter äro så mycket
mera i ögonen fallande, som endast Torneå-elf skiljer de svenske
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
9
N:o 20.
finnarne ifrån stamförvandter, som i detta hänseende äro bättre Om anslag
lottade. Svenska folket skulle sannerligen ej vara belåtet om (^leena *fd
deras domstolsförhandlingar fördes på ett för detsamma främ- Haparanda
mande språk och om vi ej utan tolk kunde meddela oss med våra el em.-lär ov.
tjensteman. _ (Forts.')
Motionens syfte är att söka ändra denna i längden ohållbara
ställning. Det här begärda lilla anslaget skulle utan tvifvel locka
en och annan i finska språket kunnig yngling att vidare fortsätta
sina studier, för att sedermera som tjensteman verka i sin hembygd.
För öfrigt tror jag, att, så länge detta folk är med oss för¬
enad^ böra vi ock tillse, att det kommer i åtnjutande af samma
medborgerliga rättigheter och fördelar.
Jag anhåller om bifall till motionen.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen framstälde pro¬
positioner, i öfverensstämmelse med de gjorda yrkandena, så väl
på bifall till Utskottets hemställan som jemväl på afslag derå
och bifall i stället till det förslag, som den ifrågavarande motionen
innehölle; och förklarade Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt
förefinnas för den förstnämnda meningen. Votering blef emeller¬
tid begärd och företogs enligt en nu uppsatt så lydande voterings¬
proposition :
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 16 punkten
af Utlåtandet N:o 11 röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren med afslag å Utskottets hemstäl¬
lan bifallit Herr S. Ribbings ifrågavarande motion.
Röstsedlarne sammanräknades och visade 62 ja mot 81 nej;
hvadan Kammaren fattat beslut i enlighet med nej-propositionen.
Punkten 17:
Utskottet hade hemstält:
att det förslag, Herr S. Löwenhielm i sin inom Andra Kam- Om ntvidg-
maren afgifna motion N:o 103 framstält om anvisande af erfor- //fa¬
derlig a medel för den enklassiga pedagogiens i Lindesberg utvidg- desberg.
ning till tvåklassigt läroverk, icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
1 anledning af denna hemställan anförde motionären
Herr Löwenhielm: Med kännedom om det ärade Stats¬
utskottets sätt att resonnera i vissa fall, har det icke kunnat för¬
undra mig, att den af mig väckta motionen icke vunnit Utskottets
>:o 21).
10
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Om utvidg- bifall. Jag kan likväl icke finna mig belåten med det sätt, hvarpå
ningog(eni ^enna min motion blifvit af Utskottet affärdad, ty detta sätt inne-
Lindesherg. tär ett betänkligt undertryckande af den hvarje ledamot afRiks-
(Forts.) dagen förbehållna motionsrätten. Mig synes, att Stats-Utskottet
likasom hvarje annat Utskott borde låta sig angeläget vara, att
i afgifna betänkanden angifva de skäl, på hvilka en motionär
stöder sitt framstälda förslag, och endast på grund af den gransk¬
ning, som Utskottet underkastat dessa skäl, antingen bifalla eller
afslå motionen.
Så har likväl icke förfarits i detta fall, utan Utskottet har
endast förklarat, att motionen afser ett ärende, som icke bör af
enskild motionär för Riksdagen framläggas. Det skulle likväl kunna
hända, att en enskild motionär skulle kunna åt frågan gifva all
den utredning, som den kan anses kräfva, och vid sådant förhål¬
lande borde det hafva ålegat Utskottet, att taga de i motionen
angifna skäl i öfvervägande. Då emellertid detta icke skett, anser
jag mig icke nu böra yttra mig i sjelfva saken, utan inskränker
mig till en anhållan, att Herr Talmannen ville framställa propo¬
sition om återremiss af frågan, på den grund att Stats-Utskottet
icke åt densamma egnat nödig utredning.
Herr Per Erik Andersson: Ehuru jag gerna instämmer
med Herr Löwenhielm derutinnan, att motionen blifvit af Stats-
Utskottet misshandlad, kan jag dock icke komma till samma slut
som lian. Mig förefaller det nemligen, att det bort vara alldeles
klart för Utskottet, huru Kongl. Makt tänkt sig saken i étt sådant
fall som detta, och detta genom den Kongl. propositionen angående
utvidgning af läroverket i Filipstad från fyra- till femklassigt. Ty
då i sistnämnda fall en sådan utvidgning kunnat af Kongl. Maj:t
påyrkas, oaktadt lärjungeantalet icke utgjorde mer än 49, så torde
väl äfven förevarande motion haft något som talade för sig, då
Lindesbergs skola, som blott är en pedagogi, ändock har 45
lärjungar, och man icke begär mer än att få den utvidgad till
ett tvåklassigt läroverk. Dessutom är här att märka, dels att
Lindesbergs stad och dithörande landsförsamling under sista tiden
på egen bekostnad låtit vid skolan anställa en extra lärare och
således på sätt vis gjort läroverket till tvåklassigt, och dels att
man i brist af lärarekrafter måst afvisa flere lärjungar, som sökt
inträde vid skolan.
På grund af hvad jag nu anfört och af hvad motionären i
sin motion framhållit, anser jag mig med fullt fog kunna yrka
afslag å Utskottets hemställan och bifall till motionen, på hvilket
yrkande jag anhåller att Herr Talmannen ville framställa propo¬
sition.
Herr Axel Bergström: Herr Talman! Jag skall endast
anhålla att få lemna en faktisk upplysning.
Stats-Utskottet har visserligen icke uttryckligen sagt, att
framställningen om utvidgning af ifrågavarande pedagogi till
tvåklassigt läroverk icke blifvit i första hand underställa Kongl.
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
U
Ji:o 29.
Maj:t. Jag säger Utskottet har icke uttryckligen sagt detta; men
af Utskottets resonnement synes kunna antagas, att Utskottet menat
så. Utskottet säger nemligen så här: “Då emellertid Utskottet
vidhåller den ofta uttalade åsigten att ärenden af förevarande
beskaffenhet lämpligen böra i första hand underställas Kongl.
Maj:t, som är bäst i tillfälle att pröfva de särskilda orternas
behof, har Utskottet etc.“
Den faktiska upplysning, jag vill lemna är den, att saken
verkligen blifvit understå] d Kongl. Maj:t... Frågan har nemligen
passerat Konungens Befallningshafvande i Örebro län och af honom
blifvit, med förord, insänd till Kongl. Maj:t. Hvilka motiv, som
föranledt Kongl. Maj:ts regering att icke fästa afseende vid den
gjorda framställningen, skall jag dock icke tillåta mig att afgöra.
Och det är väl att antaga, att om man förnyar framställningen,
så lyckas man väl vinna bifall dertill.
Herr Sven Nilsson: Efter den utgång den senast afgjorda
frågan fick, så är det väl föga förhoppning om annat, än att
i denna fråga skall blifva samma resultat. Men då jag i båda
dessa frågor med min röst medverkat till Stats-Utskottets af¬
styrkande hemställan, samt jag gillar de skäl Utskottet derför
anfört, så anhåller jag äfven i denna punkt om bifall till Utskot¬
tets förslag.
Herr Jonas Andersson: Jag skall bedja, att utom det skäl
för afslag, som Utskottet anfört både i nästföregående och i denna
punkt, få fästa uppmärksamheten på hvad gagn man i allmänhet
kan hafva af undervisningen vid pedagogier samt en-, två- och
till och med treklassiga läroverk. Jag har verkligen något satt
mig in uti dessa frågor, och derföre äfven haft tillfälle att se
resultatet af den undervisning, som meddelas inom dessa skolor.
När man också tager i betraktande beskaffenheten af de ämnen,
som åligga dessa läroverk att undervisa uti, så finner man derutaf,
att våra folkskolor, om hvilka man icke kan säga annat, än att
de äro väl ordnade, mer än väl kunna ersätta pedagogierna samt
de en-, två- och treklassiga läroverken. Jag är nemligen af den
åsigten, att Staten icke bör fortsätta med att understödja sådana
elementarläroverk, hvilkas undervisnings-schema är af den låga
beskaffenheten, att de mer än väl kunna ersättas af våra folk¬
skolor. Och om man sätter en elev, som genomgått folkskolan,
bredvid en annan, som genomgått ett af dessa läroverk, och jemför
deras kunskaper i praktiska ämnen, så finner man ofta nog, att
folkskolans lärjunge är den andre öfverlägsen.
De här så kallade små elementarläroverken äro endast afsedda
att utgöra början för en kurs, som sedermera måste fortsättas
vid de högre elementarläroverken, så vida det skall blifva något
helt af undervisningen. Och jag tror, att vi måste upphöra att
experimentera med läroverk, som icke hafva större praktisk under-
visningssky 1 dighet än de läroverk, hvilkas olämplighet jag nn
sökt framhålla.
Om utvidg-
ling afleda
gogien i
Lindesberg,
(Forts.)
N:o 2».
12
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Om utvidg¬
ning af peda-
gogien i
Lindesberg.
(Forts.)
Jag anhåller derföre, att Kammaren måtte bifalla hvad Ut¬
skottet i denna punkt på ganska goda grunder föreslagit.
Herr Granlund: Den föregående talaren har utkastat ganska
hårda ord mot föreliggande fråga, hvilka kunna betraktas såsom
eu förkastelsedom öfver de lägre läroverken. Han hänvisade till
några anstälda jemförelser med förhållandet inom nämda läroverk
och det inom våra folkskolor; men månne icke folkskolan redan
förut är öfverbefolkad? Jag känner till folkskolor, der elevernas
antal uppgått till sjuttio å 80, för hvilka varit anstäld en enda
lärare. Hur kan man då påstå, eller ens begära att den under¬
visning, som der bibringas, är bättre än undervisningen vid våra
lägre läroverk? Här är fråga om en liten stad med enklassig
skola och endast en lärare. Denna skola har, på sätt motionen
närmare innehåller, 42 lärjungar. 0m man nu anställer en kalkyl
öfver lärjungeantalet vid våra två- ä tre-klassiga, ja till och med
fem-klassiga läroverk, skall man understundom, finna lärjunge¬
antalet vid en del af dessa läroverk lägre. År icke detta ett-
tillräckligt talande skäl för förstärkande af lärareantalet vid nu
ifrågavarande skola? Särskildt med hänsyn till de beslut, Eiks-
dagen många gånger förut fattat, att i förhållande till tillväxten
af lärjungarnes antal, utvidga läroverken och klassernas antal —
såsom t. ex. skedde under föregående år med läroverken i Söder¬
hamn, Sköfde och Wadstena, och vid förliden riksdag Falköping
— så tyckes ett tillmötesgående af den hemställan, som i före¬
varande fall blifvit gjord, äfven vara med rättvisa och billighet
förenligt. Medan jag ännu har ordet, vill jag nämna, att genom
uppflyttningen af Wadstena läroverk till femklassigt följden blef
den, att lärjungeantalet inom kort ökades från 42 till 100 lärjun¬
gar. Det är också klart, att i den mån som lärarnes antal ökas,
den sålunda förbättrade undervisningen skall till läroverket
locka ett ökadt antal lärjungar. Motionären har anstalt en jem¬
förelse emellan förhållandena inom de olika länen och kommit till
det resultat, att Örebro län i förevarande afseende är det mest
styfmoderligt behandlade bland alla län i riket; bland annat erfar
man, att i Örebro län finnas af rikets 18 pedagogier 2, nemligen
en tvåklassig i Nora och en enklassig i Lindesberg. Man må
fördöma dessa pedagogier äfvensom de treklassiga läroverken,
men hvad man i främsta rummet bör fördöma, äro just dessa
enklassiga läroverk; ty det är gifvet, att, då det kan inträffa att
inom ett sådant icke mindre än 42 lärjungar skola handledas af
en enda lärare, undervisningen icke kan blifva tillfredsställande,
utan måste blifva ensidig, likasom ock läraren sjelf icke kan und¬
gå att blifva ensidig — något hvarpå läroverket icke kan vinna.
Jag förenar mig således med motionären i det af honom fram-
stälda yrkande.
Herr Per Erik Andersson: Jag vill endast inlägga en
gensaga emot Herr Jonas Anderssons i Häckenäs yttrande, deri
han uttalade en förkastelsedom öfver pedagogierna och de lägre
Torsdagen den 28 Mars, e. m. 13 S:0 29.
läroverken, samt påstod, att den undervisning, som vid dessa Om utvidg-
meddelades, icke vore tillfredsställande. Såsom bevis på motsat-™”^^®.
sen vill jag nämna, hurusom från det lilla läroverket i Lindesberg Lindesberq.
det ganska ofta inträffat, att lärjungar utgått till tredje och fjerde, (Forts.)
ja till och med femte klassen af Örebro högre elementarläroverk. Jag
kan vidare med en officiel handling, som jag har i min hand, visa, att
lärjungeantalet under de sista fem läseåren varit i ständig tillväxt
nemligen i följande proportion:
år 1872 .............................................................................. 25
„ 1873 .............................................................................. 31
„ 1874 .............................................................................. 30 ä 32
1875 .............................................................................. 31 å 34
., 1876 .............................................................................. 33
„ 1877 .............................................................................. 44
„ 1878 .............................................................................. 45.
Att emellertid en lärare icke skall kunna med full framgång
meddela undervisning åt så många, ligger i sakens natur och be-
kofvet af ännu en lärare ligger för öppen dag. Denna lärjunge-
antalets hastiga tillväxt förklaras genom lättheten för längre bort
boende föräldrar att kunna förmedelst jernvägen när som helst
lemna sina barn tillsyn och äfven lifsförnödenheter under det de
vistas i staden för skolgångens skull. Jag är tillika förvissad om
att antalet kommer att tillväxa för hvarje år. Vid sådant förhål¬
lande och enär staden Lindesberg uppfört ett dyrbart skolhus,
samt detsamma är så rymligt tilltaget, att tillräckliga lokaler för
skolan äfven såsom tvåklassigt läroverk finnas att tillgå, samt
stadens invånare förbundit sig, att, derest en andre lärare blefve
vid skolan anstäld, tillhandahålla den för den sålunda utvidgade läro¬
anstalten nödiga lokal, kan jag. för min del icke annat än yrka
bifall till motionärens framställning.
Herr Jonas Andersson: Jag skall endast bedja att få med
några ord bemöta Herr Granlunds yttrande.
Han tog för sin åsigt exempel från Wadstena läroverk, i det
han anförde, hurusom detta läroverk, medan det var treklassigt,
hade endast 42 lärjungar, men sedan det uppflyttats till femklas-
sigt, avancerade till ett antal af hundra. Detta synes mig vara
ett slående bevis på, att, så länge ett läroverk står på den låga
ståndpunkt, att det lemnar undervisning endast i sådana ämnen,
som tillhöra två- och treklassiga läroverk, kan det i allmänhet
icke tillvinna sig något stort antal lärjungar. Först då det hun¬
nit den punkt, att det kan lemna sådan undervisning till sina lär¬
jungar, att desse, då de utgå i det praktiska lifvet, hafva någon
fördel af de vid läroverket inhemtade kunskaperna, först då är
läroverket på sin rätta plats. Det är gifvet, att äfven Wadstena
läroverk likasom alla andra, som uppflyttats till treklassiga, till
en början varit enklassigt, men det är likafullt förhållandet, att
enstaka lägre elementarläroverk uppfylla icke numera de behof,
praktiska lifvet ställer på dem, som dit utgå, och att många utgå
från dessa läroverk med så ofullständiga kunskaper, att de deraf
N:o 29. 14 Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Om ntvid',- hafva mindre nytta än de, som utgått från folkskolan, hafva af
Mngogieni s*na der “hemtade kunskaper. Det är derföre jag för min del
Lindesbevq. (inser, att numera dessa tva- och treklassiga läroverk eller peda-
(Forts.)' gogier icke äro ändamålsenliga, utan att först då en yngling in-
hemtat det kunskapsmått, som ett femklassigt läroverk lemnar,
han kan deraf hemta verklig nytta vare sig han utgår i praktiska
lifvet eller ingår i fackskola. Den, som utgår från ett två- eller
treklassigt läroverk, har deremot föga gagn af det kunskapsmått,
han der uppnått.
Jag fortsätter mitt yrkande om bifall till Stats-Utskottets
förslag.
Herr Key: Det är verkligen förundransvärdt, huru snart allt
i glömmes. Vårt nya statsklok är icke gammalt och dock harman
redan hunnit förgäta hvad som tilldrog sig vid dess början. Un¬
der ståndsriksdagstiden var det en plägsed, isynnerhet inom bor¬
gareståndet, att personer, som ville utan mycket hufvudbry helsas
såsom fosterlandets välgörare, motionerade om utvidgning af läro¬
verken i de städer de tillhörde, antingen detta behöfdes eller icke, och
den ene motionären vann understöd af den andre genom löftet:
Igel per du mig i dag, så hjelper jag dig i morgon. Detta resul¬
terade derhän, att äfven vid första riksdagen af det nya stats¬
skicket år 1867 väcktes enligt gamla ovanan 20 eller 30 — jag-
kan icke bestämdt uppgifva siffran — dylika motioner om utvidg¬
ning af elementarläroverk, och det stod en ganska allvarsam strid,
innan Riksdagen kom sig för att — om jag så får säga— “stuka"
alla. dessa anspråk. Året derpå hade genast antalet af sådana
motioner minskats, året derpå var det ännu mindre och sålunda
bär det successivt minskats, tills vi slutligen hunnit derhän, att
på senaste tiden blott en och annan eremit i sådan motionsväg
framkommit. I år hafva dock två dylika motioner blifvit väckta.
Kammaren har nyss bifallit en af dessa, och jag medgifver, att i
detta fall vissa särskilda skäl kunde tala för densamma. Men
skulle nu Riksdagen bevilja ännu ett anslag af denna art och,
utan. att några undantagsförhållanden finnas, blott på grund af
enskild motionärs framställning — ja, då mine Herrar, må vi be¬
reda oss på att nästa riksdag, få fyra, året derpå 8, året derpå
1.6 dylika motioner och vidare i samma progression, tills vi slut¬
ligen måste återigen gripa oss an med att taga lifvet af dem alla
på en gång.
Jag tror för min del, att det är den rätta vägen, på hvilken
Stats-Utskottet inslagit och konseqvent fullföljt och som jemväl
Andra Kammaren hittills godkänt, den nemligen, att Kongl. Maj:t
skall först pröfva de särskilda orternas anspråk, innan medel af
Kammaren eller Riksdagen beviljas. Jag anhåller alltså om bifall
till Stats-Utskottets förslag.
Herr Glranlund: Den föregående talaren meddelade den
underrättelsen från ståndsriksdagarnes tid, att mången motion
angående lägre elementarläroverks ökande med en klass tillkom-
Torsdagen flen 28 Mars, e. m.
15
>:o 'i«J„
mit endast för vissa städers nytta, men jag skall då be att få
fästa uppmärksamheten derpå, att det icke är endast städerna,
som hafva nytta af dessa skolor, utan att många flera landets
barn genomgå desamma, ja ofta flera från landet än från staden.
Städerna hafva sig förbehållet att hålla läroverkshusen, och vid
de två- och treklassiga läroverken rektor med bostad. Således är
det för städerna såsom kommuner icke en pekuniär fördel att sko¬
lan upphöjes, utan snarare en uppoffring.
Bland de städer, som under ståndsriksdagarnes tid, enligt den
ärade talarens yttrande, lyckades att utvidga sina skolor, har
Lindesberg dock icke kunnat komma med. Då fordrar väl kon-
seqvensen, att de, som under ståndsriksdagarnes tid varit med
om att uppflytta andra läroverk, måhända med relativt mindre
lärjungeantal, icke nu böra vara emot förökandet af lärareantalet
der ett verkligt behof gör sig gällande.
Den värde talaren synes vidhålla sin åsigt, att dessa skolor
äro icke nyttiga. Han sade icke precis, att de voro skadliga, men
han ansåg folkskolorna bättre. Jag tror dock icke, att förhållan¬
det är sådant, och jag beklagar att så svårt omdöme kan uttalas
emot de lägre läroverken — hvilket återfaller på lärarne; men
jag tror att erfarenheten jäfvar detta, om jag så får säga, väl
hastiga omdöme. Jag tror, att om en yngling grundligt genom¬
går ett treklassigt läroverk, har han der någorlunda inhemtat de
kunskaper, han behöfver för sin medborgerliga och industriella
bildning i det praktiska lifvets olika stadier, der han såsom handt¬
verkare eller annan yrkesidkare kan komma att ingå, då hans
medellösa föräldrar icke hafva tillfälle att bekosta hans vidare
skolbildning; och jag anser, att det skulle vara lyckligt, om vi
kunde uppflytta alla dessa mindre läroverk till treklassiga, ty folk¬
skolan ersätter dem icke, och den är dessutom öfverbefolkad med
femtio till sextio å 80 lärjungar på hvarje lärare, och ty värr le¬
der detta icke till något godt resultat, och hvarje mindre läro¬
verks uppflyttning minskar betydligt lärjungeantalet vid de när¬
gränsande högre läroverken, hvarest nu måste anställas en mängd
extra lärare, hvilka icke erfordras då lärjungeantalet betydligt
nedgår. — Staten gör således ingen förlust vid de lägre lärover¬
kens uppflyttning. — Jag yrkar fortfarande bifall till motionen.
Herr Aug. Peterson: Jag betviflar icke, då så många
framstående talare yttrat sig i frågan, att en utvidgning af denna
skola är af stor vigt för Lindesberg. Om den har lika goda skäl
för sig, som beträffande den skola, hvarom fråga var i föregående
punkt, lemnar jag dock derhän, ty jag känner det icke. Jag vill
endast nämna, att, då jag röstade för Stats-Utskottets förslag i
förra frågan, kommer jag att göra det äfven i denna. Jag anser
nemligen icke saken vara så angelägen, att den icke bör få den utred¬
ning som erfordras, och som det varit en princip inom Riksdagen,
att regeringen skall utreda frågor af dylik beskaffenhet som den
nu föreliggande, och om det är behöflig!, då komma med proposi¬
tion derom till Riksdagen, som då icke brukat afslå sådana frå-
Om utvidg¬
ning af peda-
gogien i
Lindesberg.
(Forts.)
N:o 29.
16
Torsdagen1 den 28 Mara, e. m.
Om utvidg¬
ning afpeda-
gogien i
Lindesberg.
(Forts.)
gor, kommer jag att af princip rösta för bifall till Stats-Utskottets
hemställan.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad _ och propositioner
blifvit gifna enligt de yrkanden, som förekommit, biföll Kammaren
Utskottets hemställan.
Punkterna 18 och 19:
Biföllos.
Punkten 20:
Utskottet hade i denna punkt gjort eu så lydande, med Kongl.
Maj:ts i ämnet framstälda förslag öfverensstämmande hemställan:
“att Riksdagen må medgifva att af de docenter, som vid näst¬
kommande års början äro eller derefter blifva anstälde vid_ uni¬
versitetens teologiska och filosofiska fakulteter, men icke inne¬
hafva docentstipendium, ett antal af intill tjugu i Upsala och in¬
till tio i Lund må, i händelse de öfvergå i elementarläroverkets
tjenst, för bestämmande af lönegrad räkna sig till godo högst fem
år af den tid, de efter början af år 1879 deltagit i undervisningen
vid universitetet, under de vilkor och närmare bestämmelser, som
af Kongl. Maj:t för undfående och bibehållande af dylik förmån
för docent varda bestämda41.
Herr Carl Ericson anförde: Herr Talman!_ Mine Herrar!
■Jag har förgäfves sökt att i Kongl. Maj:ts nådiga proposition
finna några skäl anförda, som kunde synas för mig talande, hvar¬
för denna rätt till lönetursberäkning icke kunnat tillerkännas sårni¬
ng docenterne vid universiteten, ty dels synes mig billigheten
fordra att så blefve förhållandet, dels synes det mig ligga i uni¬
versitetens intresse, att sådana rättigheter tillerkändes dem. Det
måste efter min öfvertygelse ligga i universitetens intresse, derför
att, såsom nu är förhållandet, det ofta händer, att för en ung
man, hvilken fullbordat sina studier, det vill säga afslutat sina
examina och hunnit så långt, att han kan blifva docent och såle¬
des idka sjelfständiga studier, framställer sig den frågan, huru¬
vida han skall lemna universitetet och ingå vid elementarlärover¬
ken och från första början räkna tjensteår, eller han skall fort¬
sätta vid universitetet och vidare odla sitt vetande. Denna fråga
rycker mången man från universitetet. Om han kunde stanna
några år, skulle han kanske kunna utveckla sitt vetenskapliga
vetande, och det kunde måhända varit sådant gry i honom, att
han skulle blifvit en nyttig och verksam arbetare i vetenskapens
tjenst.
Ett dylikt medgifvande skulle äfven vara till fördel för ele¬
mentarläroverken., ty det är otvifvelaktigt, att, om en sådan lärare
kommer i elementarläroverkets tjenst, han skall med mera för-
Torsdagen den 28 Mars, e. in.
IT
3f:o 29.
måga meddela undervisning åt sina lärjungar, då han förut under
en längre tid haft tillfälle att vid universitetet egna sig åt veten¬
skapliga studier.
Det synes mig således ur båda dessa synpunkter vara ömk¬
ligt, att samtlige docenterne tillerkändes lönetursberäkning i stället
för det mindre antal, som nu skulle komma att åtnjuta denna
förmån, eller tjugu i Upsala och tio i Lund. Jag hyser dock någon
tvekan om, huruvida det kan ligga inom min befogenhet att yrka
något sådant, då det icke öfverensstämmer med Kongl. Maj:ts
proposition och icke af Utskottet ifrågasatts samt ej heller motion
derom blifvit väckt. Vid sådant förhållande och under antagande
att jag icke är befogad att nu framställa ett förslag i dylik syft¬
ning, inskränker jag mig att uttala mitt beklagande deröfver att
Kongl. Maj:t icke ansett sig böra begära för samtlige docenter
den rätt till löneturs beräkning, som här blifvit för visse bland
dem föreslagen, och gör intet särskildt yrkande.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 21—27.
Blefvo äfvenledes bifallna.
Punkten 28.
*
Mom. a).
Bifölls.
Uti mom. b) hade Utskottet, i anledning af Herr Jonas Jonas- Om ifråga-
sons i Grullaboås motion, N:o 52, — innehållande förslag derom, att satt /®r%'
Riksdagen måtte besluta, att statsbidrag enligt nu gällande be- “u^raget till
stämmelser skulle tillerkännas skoldistrikt jemväl till aflöning kt folk- och små-
lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor för den tid, de un- sieolelärares
dervisade utöfver åtta månader om året, samt för detta ändamål aflöning.
ställa nödiga medel till Kongl. Maj:ts förfogande genom förhöjning
med 20,000 kronor i förslagsanslaget till lärares och lärarinnors
aflöning vid folk- och småskolor — på anförda skäl hemstält:
att berörda motion icke måtte af Riksdagen bifallas.
Sedan föredragning skett af denna hemställan, lemnades ordet
på begäran till
Herr Jonas Jonasson i Grullaboås, som yttrade: Stats-Ut-
skottet har fästat mycket litet afseende vid denna motion, oaktadt
den är mera vigtig än man vid första påseendet anser den vara.
Såsom vi alla veta, beslutades af sistlidet års Riksdag en
skrifvelse till Kongl. Maj:t derom, att lärare och lärarinnor vid
folkskola och småskola skulle erhålla ersättning för öfverläsnings-
månad i förhållande till den kontanta lön, de åtnjöto för den
Andra Kammarens Prof 1878. N:o 29. 2
Nf:o 29.
18
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Om ifråga¬
satt förhöj¬
ning af stats-
Hdraget till
folk- ock små-
skol elär ceres
aflöning.
(Fort».)
vanliga undervisningstiden 8 månader om året. Man utgick, då
från den synpunkten, att lärarnes och lärarinnornas lön derigenom
skulle i någon mån förbättras; men det visade sig snart, att denna
■ förändring verkade alldeles motsatsen, ty så snart skolstyrelserna
fingo reda j)å den i följd af Riksdagens skrifvelse i September
månad nästlidet år utfärdade Kungl. Kungörelsen, enligt hvilken
församlingarna icke för detta ändamål erhöllo något statsbidrag,
i följd hvaraf kostnaden för öfverläsningsmånaderna i folkskolan
skulle blifva 75 kronor i stället för de förut kostat 2 tunnor span-
mål, blefvo öfverläsningsmånaderna indragna. Således uppkom
genom detta beslut icke någon fördel, utan tvärtom förlust för
såväl lärarne som församlingarne, emedan öfverläsningsmånaderna
äro särdeles behöfliga.
Ehuru jag har föga hopp om att kunna utverka beviljandet
af denna lilla, men särdeles behöfliga summa, kan jag dock icke
underlåta att yrka afslag å Utskottets hemställan och bifall till
min motion; och jag gör det, för att derigenom skulle beredas
tillfälle att afhjelpa den stora olägenhet, som blifvit en följd af
Riksdagens förlidet år fattade beslut. Det händer visserligen
sällan, att, i sådana frågor som den förevarande, Utskottets hem¬
ställan, om derigenom ett anslags beviljande på grund af enskild
motion blifvit afstyrka af Kammaren afslås och motionen bifalles,
men då just i dag ett sådant fall inträffat i afseende på en fråga
af mycket mindre betydenhet än denna, vågar jag anhålla om
proposition på afslag å Utskottets hemställan och bifall till min
motion.
Herr Aug. Peterson: Utskottet har som skäl för sitt af¬
styrkande af motionärens förslag anfört, att det icke vore lämpligt
att undervisningen i folk- och småskolan fortginge längre än 8 må¬
nader om året. Detta är visserligen sant; men jag får fästa upp¬
märksamheten derå, att det för vissa församlingar är nästan omöj¬
ligt att underhålla så många lärare som behöfves, ty denna kost¬
nad är ganska stor. Många församlingar trodde äfven att, då Riks¬
dagen beslöt, att lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor skulle
erhålla proportionsvis lika stor aflöning för den tid de undervisade
utöfver de lagstadgade 8 månaderna om året, staten äfven till denna
extra tjenstgöring skulle i statsbidrag lemna proportionsvis lika stor
dividend, som för den ordinarie lästiden af 8 månader. Då så icke
varit förhållandet, har motionären med sitt förslag afsett att här¬
utinnan söka ändring. För min del anser jag, att han har rätt i
sitt yrkande och jag tror, att ett bifall till motionen skulle bereda
stor lättnad för många församlingar, som icke hafva råd att skaffa
sig så många lärare som behöfvas, utan derföre äro tvungne att
låta lärarne läsa ända till 9 å 10 månader om året.
Jag yrkar derföre afslag å Utskottets förslag och bifall till
motionen.
Herr Lind: Jag får bekänna, att jag är både Riksdag och
Regering tacksam för det understöd, folkskolan hittills haft att
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
19
JJ:o 29.
glädja sig åt från statens sida. Men jag kan dock icke underlåta Om ifråga-
att som min åsigt tillkännagifva, att detta understöd ännu är för satt förhöj-
litet. För min del skulle jag helst hafva önskat bifall till HerrXXaCfr//
Lundkvists motion, som nyss blifvit afslagen. Vid närmare efter- folkbock små-
sinnande fann jag dock snart, att sådant vore att taga ett alltför sltolelärares
stort steg på en gång eller att begära alltför mycket. Den nu aflöning.
föreliggande frågan åter synes mig vara så enkel och påtaglig, (Forts-)
att den verkligen borde af Riksdagen beaktas. Utskottet börjar
sin motivering sålunda: “Vidkommande derefter förslaget om stats¬
bidrag till aflöning åt lärare och lärarinnor vid folk- och småsko¬
lor för undervisning under längre tid än den stadgade, har detta
förslag icke kunnat undgå att synas Utskottets ärdeles olämpligt."
Jag tycker tvärtom, att det skulle vara särdeles lämpligt att
lemna ett dylikt understöd. Utskottet fortsätter vidare: “till stöd
för hvilken åsigt torde få anföras, att längre undervisningstid synes
dels icke nödvändig, då numera fortsättningsskolor finnas, och
dels jemväl otjenlig, enär derigenom läraren eller lärarinnan skulle
komma att gå i mistning af väl behöflig hvilotid." Jag ber här¬
vid få fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att, hvad de om-
talta fortsättningsskolorna beträffar, i min ort åtminstone, det till¬
går på det sätt, att under två månader sker denna extra läsetid,
som ofta förekommer utom den lagstadgade läsetiden af åtta må¬
nader om året. Vidare ber jag få påpeka, att, om icke staten
lemnar bidrag till nu med motionen åsyftade ändamål, så kommer
den fattigare befolkningens barn att gå miste om en del af den
undervisning, som eljest skulle hafva stått dem till buds. Det är
verkligen den fattigare delen af befolkningen som lättast kan
hålla sina barn i skolan under dessa öfverläsningsmånader, Febru¬
ari och November, och då tycker jag verkligen att man icke,
genom att nu afslå motionen, bör beröfva dessa barn det tillfälle
att förskaffa sig det ytterligare lilla mått af kunskaper, som på
detta sätt skulle kunna dem beredas.
Jag får för min del på det varmaste anhålla, att Kammaren,
med afslag å Utskottets förslag, behagade lemna sitt bifall till mo¬
tionärens framställning.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen gaf först
proposition på bifall till Utskottets hemställan och derefter på
yrkandet, att nämnda hemställan måtte afslås och i stället den
ifrågavarande motionen vinna bifall; och fann Herr Talmannen den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Då vo¬
tering likväl begärdes, blef en omröstningsproposition af följande
lydelse uppsatt, justerad och anslagen:
Den, som bifaller hvad Ståts-Utskottet hemstält i 28:de
punkten mom. b) af utlåtandet N:o 11, röstar
J a j
Nej;
Den, det ej vill, röstar
N:o 29.
20
Ang. fram¬
ställning om
utarbetande
af ny folk-
sbolelag.
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Vinner Nej, har Kammaren med afslag å Utskottets hem¬
ställan bifallit Herr Jonassons motion.
Voteringen försiggick och utföll med 111 ja mot 18 nej; i
följd hvaraf Kammaren bifallit Utskottets hemställan.
Mom. c)
Utskottet hade i detta moment yttrat sig öfver Herr C. E.
Hjelms motion N:o 113, hvaruti var föreslaget, att Riksdagen måtte
i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes genom sak¬
kunnige, praktiske män låta utarbeta och till en kommande Riks¬
dags pröfning förelägga förslag till ny folkskolelag med skärpta
minimifordringar för den allmänna medborgerliga bildningen i
stället för nuvarande folkskolestadga, samt att Riksdagen måtte
ställa ett belopp af 3,000 kronor till Kong!. Maj:ts förfogande,
att användas i och för iitarbetande af en dylik folkskolelag.
Och hade Utskottet tillstyrkt:
att Herr Hjelms omförmälda motion måtte af Riksdagen lem-
nas utan afseende.
Herr Hjelm anförde: Jag har vid åtskilliga föregående till¬
fällen, såsom den 21 April 1875 och den 28 April 1876, sökt från
detta rum ådagalägga nödvändigheten af såväl utarbetandet af en
ny folkskolestadga som förhöjning i minimifordringarna för folk¬
skolan; och jag anser mig således icke behöfva upptaga Kamma¬
rens tid med framläggande å nyo af de många och talande skäl,
som finnas för ett sådant förslag, som afser att få. en folkskole¬
lag, som mera öfverensstämmer med tidens fordringar och. för¬
hållanden, än nu gällande stadga gör, samt att kunna komma ifrån
den verkligt babyloniska förbistring, hvari vi befinna oss. i fråga
om lagbestämmelserna för folkskoleundervisningen. Vi hafva,
mine Herrar! icke mindre än cirka ett hälft hundra olika lagbe¬
stämmelser rörande folkskolan och det är en ren omöjlighet för
befolkningen i orterna att hålla reda på hvad som är jag och icke
lag i detta fall samt hvilka rättigheter och skyldigheter föräldrar
hafva i afseende å deras förhållande till folkskolan och undervis¬
ningen derstädes.
Men jag vill, som sagt, icke upptaga Kammarens tid med att
upprepa alla de skäl, som tala för en förändring i detta afseende.
Dock kan jag icke undgå att fästa mig vid det sätt, hvarpå Stats¬
utskottet behandlar motioner i allmänhet, och så äfven denna.
Jag anser, att det värda Utskottet borde egna något mer upp¬
märksamhet åt de skäl, som framhållas af motionärerna och, om
det så förmår, vederlägga dem samt på grund deraf afstyrka en
väckt motion; men icke, som vid den nu ifrågavarande punkten,
helt enkelt säga, att motionären icke gifvit skäl för sitt förslag.
Det är visserligen sant, att jag i min nu ifrågavarande motion
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
21
N:o 29.
icke afskrifvit en föregående, af mig i samma ämne väckt; men Ang. fram-
iag har i den förstnämda hänvisat till de många goda skäl, som**“™^' S?
i den äldre motionen framhållas för mitt förslag. af ny fou -
Jag har sagt, att det förefinnes en förbistring i våra folk- skolelag.
skoleförhållanden. Så till exempel gå barnen en termin på många (Forts.)
ställen först i folk- och så i småskolan. De sysselsättas på båda
ställena med hvad småskolan mycket väl skulle kunna meddela
dem och detta är ren misshushållning med både penningar och
arbetskraft, ty den undervisning småskolan kan lemna bör den
dyrare folkskolan frikallas ifrån.
Vidare torde böra tillses, att den författning, som utfärdades
1864, nu så många år efteråt kunde vinna tillämpning icke alle¬
nast i vissa orter, utan öfver hela riket; att stadgandet om betyg
öfver afsiutad kurs vid folkskolan ordentligt tillämpades o; s. v.
Tiden synes vara inne att höja minimifordringarne i folk¬
skolan och derigenom bibringa barnen mera för det praktiska
lifvet användbara kunskaper än det nuvarande programmet upp¬
tager. Förhållandena hafva gestaltat sig annorlunda nu mot hvad
de voro 1842, då detta minimum föreskrefs, och den gällande
folkskolestadgan, den tarfvar i sanning omarbetning, hvilket är
allmänt erkändt. Då nu erfarenheten visat, att en ganska lång
tid brukar gå förbi, innan Riksdagen får svar på sina framställ¬
ningar i skrifvelser, att 4 eller 5 år torde behöfvas för att sätta
beslutet om ny folkskolestadga i verkställighet, om det nu fatta¬
des så tror jag tiden vara inne att fatta ett sådant beslut.
Jag finner emellertid icke anledning att för närvarande fram¬
ställa något bestämdt yrkande, alldenstund Medkammaren redan
fattat sitt beslut i enlighet med Utskottets omotiverade af¬
styrkande.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, bifölls
Utskottets hemställan.
Punkterna 29 och 30.
Biföllos.
Punkten 31.
Kongl. Makt hade föreslagit Riksdagen, att provincialläkare- Ang.ändrade
lönerna måtte från och med år 1879 utgå med 2,000 kronor, och
derutöfver med ett ålderstillägg af 500 kronor efter femton års viamhare.
tjenstgöring, samt att, för beredande af tillgång till normallöner¬
nas utbetalande, anslaget till provincialläkares aflönande måtte
ökas med 55,000 kronor; hvaremot det på innevarande års extra
stat uppförda anslag till dyrtidstillägg åt provincialläkare, 44,400
kronor, icke skulle vidare utgå.
I sammanhang med berörda nådiga framställning, hade Ut¬
skottet till behandling förehaft följande inom Riksdagen i ämnet
väckta motioner, nemligen:
N:o 29.
22
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Ang.ändrade af Herr 0. Ljung<pist (motion N:o 11 inom Första Kammaren),
l°n/0r^oviZ tvilken föreslagit, att Riksdagen ville på det sätt bifalla Kongl.
ciallahare. Maj:ts omförmälda nådiga framställning, att provincialläkarnes
(Forts.) löner bestämdes att från och med år 1879 utgå med 2,000 kronor
och att derutöfver två ålderstillägg skulle, hvardera å 500 kronor,
utgå det första efter tio och det andra efter femton års tjenst¬
göring;
af Herrar E. Clairfelt, L. Torpadie, O. Bergius, W. Pamp, L.
J. Fahlander, P. A. Hellgrén, C. E. Hjelm och J. E. Billström (mo¬
tion N:o 38 inom Andra Kammaren), hvilka bland annat, hvarom
nu ej är fråga, afgifvit ett med Herr O. Ljungqvists nyss omför¬
mälda framställning öfverensstämmande förslag;
af Herr Jöns Persson i Grysshult (motion N:o 99 inom Andra
Kammaren), som dels föreslagit, “att Riksdagen måtte för sin del
besluta upphäfvandet för kommunerna att hädanefter bygga och
underhålla läkarebostäder samt ställa till Kongl. Maj:ts förfo¬
gande ett reservationsanslag tillräckligt för att tilldela provincial-
läkare, som hädanefter tillsättas, en årlig hyresersättning, för¬
slagsvis beräknad till 500 kronor" och dels, för den händelse före¬
stående allmänna förslag icke skulle vinna Riksdagens bifall, hem¬
stält, “att Riksdagen måtte ställa till Kongl. Maj:ts förfogande
lön för en provincialläkares anställande inom södra delen afSun-
nerbo härad jemte årlig hyresersättning till densamma, förslagsvis
beräknad till 500 kronor"; samt
af Herr C. Johansson (motion N:o 112 inom Andra Kammaren),
hvilken hemstält, att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts för¬
slag om löneförhöjning för provincialläkare, måtte besluta, att alla
provincialläkaredistrikt, som fortfarande ville åtnjuta förmånen af
provincialläkare med lön å stat, skulle vara skyfdiga att anskaffa
och underhålla bostad åt läkaren, men att, derest detta förslag
ej vunne Riksdagens bifall, Riksdagen måtte besluta, att den
skyldighet, som nu åligger en del provincialläkaredistrikt i fråga
om anskaffande och underhåll af bostad åt läkaren, måtte upp-
häfvas.
Och hade Utskottet, i anledning af alla dessa förslag, uti
förevarande punkt tillstyrkt:
“a) att Riksdagen må besluta, att provineialläkarelönerna skola
från och med år 1879 utgå med 2,000 kronor, och derutöfver med
ett ålderstillägg af 500 kronor efter femton års tjenstgöring, samt
att för beredande af tillgång till normallönernas utbetalande an¬
slaget till provincialläkares aflönande må ökas med 55,000 kronor;
b) att ofvan berörda af Herrar O. Ljungqvist och E. Clairfelt
m. fl. väckta förslag icke må vinna Riksdagens bifall;
c) att Herr Jöns Perssons omförmälda motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda; och
d) att jemväl Herr C. Johanssons ofvan berörda motion må
af Riksdagen lemnas utan afseende."
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
23
N:o 29.
Efter uppläsning af Utskottets hemställan i mom. a), yttrade Äng.ändrade
löneförmåner
Herr Clairfelt: Jag anhåller först att i afseende å föredrag- ^cLuäkare.
ningssättet få framställa det yrkande, att samtliga punkterna måtte (Forts.)
blifva föredragna och i ett sammanhang få diskuteras. Sedan
Kammaren yttrat sig öfver denna min vördsamma hemställan, ber
jag att åter få ordet.
Med bifall till Herr Clairfelts framställning, beslöt Kammaren,
att öfverläggningen finge omfatta den förevarande punkten i dess
helhet; i följd hvaraf föredragning nu skedde jemväl af mom. b),
c) och d); och lemnades derefter ordet ånyo till
Herr Clairfelt, som anförde: Det må ingen förtänka mig
och de med mig inom Kammaren liktänkande i denna sak, att vi
väckt en motion i frågan, ty när man läst Sundhetskollegiets eller,
som det nu kallas Medicinalstyrelsens yttrande i ämnet, kommer
man ovilkorligen till den åsigt, att premisserna i utlåtandet icke
stå i öfverensstämmelse med konklusionen. Sedan Sundhetskolle¬
giet först framhållit, huru provincialläkaretjensterna äro för deras
innehafvare betungande, huru desse genom träget och ansträngande
arbete offra lif och helsa och huru tillfälle till biförtjenst för
dem på senare tiden minskats genom provincialläkaredistriktens
styckning och genom inrättandet af allt flera enskilda distrikts-
läkarebefattningar på landsbygden samt allt flera stadsläkare-
och stadsdistriksläkaretjenster i städerna, yttrar Sundhetskolle¬
giet vidare: att under en sådan fortgående inskränkning i pro-
vincialläkarnes utvägar till bergning lefnadskostnaderna alltjemt
stigit, hvilket föranledt Riksdagen att bereda löneförbättring åt
statens flesta öfriga embets- och tjensteman, bland andra åt
militärläkarne, af hvilka de med provincialläkarne närmast lik-
stälde, nemligen regementsläkarne, numera finge uppbära 2,800
kronor i lön och dessutom särskild dagaflöning under den tid de
befunne sig i verklig tjenstgöring: — att militärläkarne alltså
vore försedde med högre lönevilkor än provincialläkarne, ehuru
de förre jemväl hade den förmånen att under sin i fredstid mindre
ansträngande tjenstgöring ega bättre tillfälle att förskaffa sig
ökade inkomster medelst enskild praktik eller genom att med sin
tjenst förena stadsläkare-, distriktsläkare- eller lasarettsläkare-
beställningar m. fl.
Efter ett sådant föregående uttalande har man bort kunna
vänta, att Sundhetskollegiet kommit till det slutet, att kollegiet
förordat bifall till hvad provincialläkarne i en till Kongl. Maj:t
ingifven petition anhållit, eller att deras lön måtte bestämmas till
2,000 kronor med rätt till 2 ålderstillägg. Det är visserligen
sant, att Regeringen accepterat Sundhetskollegii yttrande, men
det har skett under uttryck, som kunna öfversättas med: härtill
är jag nödd och tvungen, ty Regeringen säger, att tillräcklig
anledning saknades, åtminstone för det närvarande, att tillstyrka
annat än hvad Sundhetskollegiet föreslagit. Man skulle deraf
N:o 29.
2i
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Ang.ändrade kunna draga den slutsatsen, att Regeringen till följd af den
löneförmåner tryckta ställningen inom landet för närvarande icke vågat taga
riailäkare. steget fullt ut, och vi trodde oss läsa mellan raderna såväl i
(Forts.) Sundketskollegii yttrande som i Kongl. Maj:ts proposition till
Riksdagen, att det icke skulle illa upptagas om från enskildt håll
till Riksdagen gjordes framställning i det syfte, vår motion inne¬
håller. Nu har Stats-Utskottet funnit betänkligt att gå längre än
Sundhetskollegiet och Kongl. Maj:t gjort. Jag klandrar, i* ingen
mån dessa betänkligheter; tvärtom finner jag det ganska för¬
klarligt, att ett Utskott anser sig icke kunna gå längre än Rege¬
ringen och den sakkunniga myndighet som sig i frågan yttrat;
och då Stats-Utskottet i sina åsigter varit enhälligt, ty jag vågar
icke smickra mig med, att den af Herr Liss Olof Larsson afgifna
reservation, hvars innehåll icke är antydd, går i samma rigtning
som vår motion, skall jag icke drista mig att göra något yrkande
om bifall till denna motion, ett yrkande som antagligen icke
heller skulle röna något understöd i denna Kammare. Men ett
yrkande, som jag deremot vill framställa och hvilket jag hoppas
att Kammaren mera välvilligt måtte upptaga, är det, att Kam¬
maren behagade förena sig i det beslut, som Första Kammaren
enhälligt och utan votering fattat, nemligen att förkorta tiden för
rättigheten att åtnjuta ålderstillägg från 15 år till 10 år. Till ett
sådant yrkande har jag grundad anledning, till följd deraf att,
såvidt jag känner, icke vid någon lönereglering, som af Riksdagen
blifvit gjord, bestämts en tid af 15 års tjenstgöring för rätt att
åtnjuta ålderstillägg. Vid regleringen af' lönerna inom de cen¬
trala embetsverken bestämdes 5 års tjenstgöring för första ålders-
tillägget och ytterligare 5 års tjenstgöring för det andra. Enligt
det beslut, som Kammaren redan fattat i afseende, å regleringen
af lönerna för förste landtmätarne, stadgades 10 års tjenstgöring
för rätten att åtnjuta ålderstillägg. Det skulle således ligga kon¬
seqvens deri, att för provincialläkarne bestämdes enahanda tid.
Vidare, har jag grund för min hemställan i mortalitetstabellerna,
deraf jag finner, att dödlighets-procenten icke inom någon klass
är så stor, som inom denna. Provincialläkarens medelålder är
omkring 56 år, och 36 år är medelåldern då han tillträder tjen-
sten. Skulle han nu först efter 15 års tjenstgöring erhålla ålders¬
tillägg, finge han en ganska kort tid komma i åtnjutande af
denna förmån, som skall utgöra en ersättning för de kunskaper
han förvärfvat, den möda, de uppoffringar han nedlagt i tjenstenr
och han skulle således sannolikt aldrig komma i tillfälle att af¬
börda sig de skulder han åsamkat sig för sina studier och ofta
sedermera för sina lefnadskostnader under tjenstetiden.
Jag vågar således hoppas, att Kammaren icke ovilligt upp¬
tager detta mitt yrkande. Stats-Utskottets Herr vice Ordförande
har under diskussionen på förmiddagen, i en annan fråga, icke
såsom, skäl utan såsom en bevekande omständighet anfört, att
man icke borde fatta olika beslut med Första Kammaren. Jag
vågar nu åberopa samma bevekande omständighet. Ty om här
fattas ett motsatt beslut mot Första Kammarens, kommer detta
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
25
N:o 29.
endast att föranleda en gemensam votering. Jag vågar derföre Ang.ändrade
anhålla, att Kammaren ville bifalla Utskottets förslag på det sätt,
att Kammaren må besluta, att provincialläkarelönerna. skola från rlaUäkare.
och med år 1879 utgå med 2,000 kronor, och derutöfver med ett (Forts.)"
ålderstillägg af 500 kronor efter 10 års tjenstgöring o. s. v. såsom
Utskottets förslag innehåller; och jag tager mig friheten hos Hr
vice Talmannen anhålla om proposition på denna framställning.
Häruti instämde Herrar Bilistrom och Pehr Nilsson i Vittjerf.
Herr Jöns Persson: Att Utskottet afslagit min motion,
vill jag icke klandra, ty vi behöfva iakttaga all sparsamhet med
statens medel, men jag trodde likväl, att Kammaren skulle vilja
behjerta denna vigtiga fråga. I denna del af Sunnerbo härad,
som har en befolkning af 40 tusen invånare, ligga byarne så
aflägsna från hvarandra, att det ofta är sex mils väg emellan
dem, och det inträffar ofta vid sjukbud, att läkaren, som för till¬
fället kan vara flera mil från hemmet, kommer så sent, att en för
tidig död redan bortryckt den sjuke. Nu hafva vi ofta haft före
på kommunalstämman frågan om att bilda ett särskildt provincial-
läkaredistrikt af södra Sunnerbo härad, men det har alltid stött
på motstånd från en eller annan kommun, och man kan icke
tvinga dem. Det finnes sålunda ingen möjlighet att få en till¬
räcklig och tillfredsställande läkarevård annorlunda än genom
erhållande af detta lilla anslag, som väl icke synes vara ett så
synnerligen stort angrepp på statens medel, då det gäller ett så
behjertansvärdt ändamål, som det i fråga varande. För icke länge¬
sedan beviljade Kammaren ett anslag af 5,000 kronor för befräm¬
jande af gödboskapsafveln. Jag frågar: är icke detta lilla anslag
på 500 kronor, som afser vården af helsa och arbetsförmåga för
en stor befolkning, minst lika behjertansvärdt?
Då jag emellertid har mig bekant, att Första Kammaren af¬
slagit motionen, vill jag icke begära proposition på bifall. Jag
vågar dock tro, att, om frågan kommit före i denna Kammare
först, den skulle rönt ett bättre öde.
Herr Abr. Kundbäck: Jag skall icke rigta ett enda ord
af klander vare sig mot Kongl. Maj:ts Regering eller mot Stats¬
utskottet för den behandling, som kommit provincialläkarne till
del. Ty begge dessa myndigheter hafva föreslagit Riksdagen att
antaga hvad Medicinalstyrelsen såsom denna corps’ närmaste måls¬
man funnit lämpligt att föreslå. Men hvad jag måste högeligen
förundra mig öfver, det är, att Medicinalstyrelsen kunnat så upp¬
träda i denna fråga som den gjort. Medicinalstyrelsen säger, att
provincialläkarnes inkomster i förhållande till deras studier, i
förhållande till deras tjenstgöring och lefnadskostnader äro otill¬
räckliga, och sedan den motiverat detta på ett för mig öfver¬
tygande sätt, kommer den till det resultat, att de provincial-
läkare, som hafva varit i tjenst femton år, böra få etthundra, säger
etthundra kronor i lönetillägg och de, som hafva under kortare
N:o 29.
26
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Ang. ändrade tid tjenstgjort, tvåhundra, säger tvåhundra kronor, i lönetillägg.
l°jvf°pZvin-v ^et sa> att Medicinalstyrelsen har rätt i påståendet, att löne-
cialläkare. heloppen behöfva höjas för provincialläkarne, så låter det nästan
(Forts.) som ett lian emot hela corpsen, att föreslå i lönetillägg 100 kronor
för de äldre och 200 kronor för de yngre. Sedan jag yttrat detta
med afseende på Medicinalstyrelsen, ber jag att få gå något in på
de anspråk provincialläkarne sjelfve framstält till vederbörande.
Vi känna litet hvar, att det finnes ingen i hela riket som för
sin tjenstebefattning behöfver genomgå en så lång studiekurs som
läkaren; ingen har en så dryg och så dyr kurs som denne. De
allra fleste läkare hafva, innan de lemnat sina stora och på¬
kostande studier, öfverskridit hälften af den medelålder, provincial¬
läkarne uppnå; och när de väl genomgått denna studiekurs med
sina mångåriga arbeten och stora kostnader, hvilket lif.gå de då
till möte? År det ett lif af beqvämlighet och lugn? Är det ett
sådant, der arbete och hvila aflösa hvarandra i regelbunden vex¬
ling? Tvärtom. Det finnes ingen i hela riket, som har ett lif så
fullt af ansträngningar, försakelser och mödor, som provincial¬
läkarne. Deras kall utgör en ständig kamp mot alla slags lidan¬
den, plågor och sjukdomar, Indika, så länge de icke lemna oss
menniskor, icke heller lemna provincialläkarne i fred. När en
sådan läkare blir kallad till denna kamp — och det blir han alla
tider på dygnet — så måste han lemna all beqvämlighet och
hvila, för att skynda till sin lidande nästas hjelp. Ja, han måste
offra för de sjukas skull allt afseende på egen helsa. Det är icke
nog för honom att såsom en lasarettsläkare, en hospitalsläkare,
en stadsläkare, eller garnisonsläkare sköta sina sjuka genom att
göra dem besök i deras bostäder, belägna på helt nära håll, utan
det gäller för honom att utan afseende på tid, väglag, fortskaff-
ningsmedel eller väderlek gifva sig ut på långa resor, ofta flera
mil från sitt hemvist. När han då kommer till sitt mål, så finner
han der blott jemmer, oro och bekymmer och, i denna inquietanta
ställning skall han, huru medtagen han sjelf är, samla ali den
lugna besinning, som är möjlig, för att med den mest spända
uppmärksamhet taga reda på sjukdomens art och fatta beslut om
det behandlingssätt, som skall begagnas. Sålunda får han resa
härs och tvärs i sitt distrikt och göra bekantskap med den ena
sjukdomen efter den andra till dess han genomlupit hela raden
af sjukdomar från början till slut. Hvarken Herrarne eller jag
kunna göra sig en föreställning om hvilken ansträngning detta är
för kropp och själ. Huru skall det föröfrigt icke anstränga pro-
vincialläkarens helsa att jemnt och ständigt vistas i denna sjuk-
domarnes atmosfer, och hans sinne att jemnt och ständigt höra
jemmer och se lidanden och plågor, och till på köpet stå midt i
detta elände ofta vapenlös emot förgängelsens förstörande och
upplösande makt.
Något annat, som gör provincialläkarens ställning särdeles
obehaglig, är den omständigheten, att han icke har någon em¬
betsbroder vid sin sida, hvilkens erfarenhet han kan rådfråga, då
han sjelf är villrådig, huru han skall anse och behandla en sjukdom.
Torsdagen flen 28 Mars, erm.
27
N:o 29.
En annan omständighet, som jemväl gör provincialläkarens Ang.ändrade
ställning obehaglig, är, att han mera än någon annan tjensteman l°fö'for”^n[r
är bunden på sin plats. Han kan nemligen blott med svårighet clalllliare.
få tjenstledighet, emedan man vanligen icke har någon annan (Forts.)
läkare att sätta i hans ställe. Jag frågar således Eder då, mine
Herrar, om I ansen dessa läkareplatser vara afundsvärda och om
någon af Eder skulle vilja byta med dem?
Jag vill vidare fråga, om provincialläkarens ekonomiska ställ¬
ning är sådan, att han kan anses derigenom hafva ersättning för
dessa obehag? Ja, möjligen om han får sin bostad i städer eller
rika bygder, der han kan få ersättning för sitt besvär, men om
han blir anstäld inom fattigare bygder, så betalar man honom
efter en mycket låg taxa, ja, hans anlitande beror mycket derpå,
att han taxerar sina tjenster lägre, än de verkligen äro varda.
Också känner jag att många af dessa provincial!åkare på landet
i fattiga bygder icke kunna bringa upp sina inkomster af prak¬
tiken till så stor summa för året, som deras årliga lön utgör. Jag
anser derföre att de anspråk, som provincialläkarne sjelfve fram-
stält, visst icke äro öfverdrifna, särdeles om man jemför dem
med de aflöningar, som tillkomma läkare på andra platser och i
öfrigt tjensteman, som hafva vida mindre omfattande och dyrbara
studier. Jag vill särskilt nämna regementsläkarne, hvilka förut
omtalats såsom fullt jemförliga med provincialläkarne. Desse
regementsläkare hafva 2,800 kronor i lön. De med regements¬
läkarne i paritet stående kompanicheferne hafva jemväl 2,800
kronor i lön och dessutom några hundra kronor i tjenstgörings-
penningar. Nu är det visserligen sant, att provincialläkarne
kunna förskaffa sig inkomster genom enskild praktik, men utvägar
till erhållande af särskilda inkomster finnas äfven för officerarne
den tid då de äro lediga; och om de sistnämnde skola offra lif
och blod för fäderneslandet och derföre hafva anspråk på att få
en lön, sådan jag nyss nämnde, så gäller väl äfven detsamma
för provincialläkarne. De få nemligen oaflåtlig! draga i fejd mot
vårt slägtes hufvudfiende döden, med hela dess här af otaliga
slags lidanden och plågor, och i denna kamp stupar också det ena
ledet efter det andra af våra ädla provincialläkare. — Det har
visat sig, att ungefärligen s/-t af de provincialläkare, som dött de
sista åren, icke uppnått 60 års ålder, d. v. s. att de dött i men-
niskans medelålder. Och detta bevisar tillräckligt, att de utöfva
ett lifsfarligt kall, äfvensom att staten icke behöfver uppoffra
mycket för dessa tjenstemäns pensionerande.
Och om pensioner i allmänhet äro att betrakta såsom en in-
tjent lön, som staten innehåller åt tjenstemännen för deras ålder¬
dom, komma provincialläkarne således sällan i åtnjutande af denna
intjenta lön, emedan de merendels do, innan de uppnått pen¬
sionsåldern.
På dessa skäl skulle jag vilja yrka bifall till den löneregle¬
ring provincialläkarne sjelfve begärt och som äfven öfverens-
stämmer med hvad en motionär föreslagit, men sedan nu Första
Kammaren fattat ett särskild! beslut, och nyssnämnde motionär
NJO 29. 28 Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Ang.ändrade äfven förenat sig derom, inskränker jag mig äfvenledes till samma
löneförmåner yr]jan(je_ Derigenom är åtminstone något vunnet för de yngre
cialfäkarl' provincialläkarne, äfven om man tills vidare får uppoffra de äldres
(Forts.) intresse, hvilkas år och krafter icke mera tillåta dem att såsom
de yngre sköta enskild praktik.
Jag hoppas dock, att vid en kommande riksdag äfven deras
tur skall komma, och i denna förhoppning förenar jag mig med
Herr Clairfelt.
Herr Key: Jag skall endast bedja att i korthet få förena
mig med Herr Clairfelt i hans yrkande på bifall till punkten, sådan
den lyder, med den förändring Första Kammaren beslutit, d. v. s.
en förkortning af tjenstgöringstiden för lönetilläggs erhållande
från 15 till 10 år, emedan jag tror, att många och goda skäl tala
för denna förkortning.
Orsaken, hvarföre icke Utskottet genast tillstyrkte detta be¬
slut var, att endast och allenast, då Kongl. Maj:t föreslagit 15 år,
man icke ansåg sig redan i Utskottet böra gå ifrån denna be¬
stämmelse.
Herr LissOlof Lar sson: hvilken, enligt anteckning å utlåtan¬
det, inom Utskottet anmält reservation vid förevarande punkt,
yttrade: Jag har endast begärt ordet för att gifva till känna,
hvad min afsigt varit dermed, att jag låtit anteckna mig såsom
reservant i denna punkt.
Jag är nu i det hänseendet i tillfälle att upplysa Herr Clair¬
felt derom, att meningen med min reservation ingalunda varit att
föreslå någon nedsättning i de förmåner, som af Kongl. Maj:t
blifvit begärda för provincialläkarne, utan har jag endast, under
förutsättning, att man — såsom här är i fråga —, skulle vilja
gå utöfver det anslagsbelopp, Kongl. Maj:t begärt, velat framhålla
ett sätt att bereda provincialläkarne löneförhöjning utan att stats¬
kassan derigenom betungas. Detta resultat skulle nemligen vin¬
nas, om man ville begagna den utväg, som finnes angifven i Herr
C. Johanssons motion, hvilken afser, att alla provincialläkaredi-
strikt, som ville åtnjuta förmånen af provincialläkare å stat, skulle
vara skyldige att hålla honom med bostad. Som Herrarne torde
hafva sig bekant, hafva en stor del provincialläkaredistrikt redan
nu denna skyldighet, och då jag för min del icke kan inse, hvar¬
för staten skall hafva större skyldigheter mot ett distrikt än mot
ett annat, har jag ansett, att man kunde bereda provincialläkarne
en fördel, derigenom att alla distrikt skulle åläggas att hålla sina
läkare med bostad. Det är endast detta jag afsett med min re¬
servation, och har jag nu icke annat yrkande att framställa, än på
bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Herr Jöns Kundbäck: Då den siste ärade talaren begärde
ordet, trodde jag nästan, att han hade något nytt yrkande att
göra, men då han icke gjort detta och jag väl kan förstå, att
hvarken Kongl. Maj:t eller Stats-Utskottet kunnat komma till nå-
Torsdagen den 28 Mars, e. ro.
29
N:o 29.
got annat resultat, än det som i Utskottets förslag föreligger, an- Ang ändrade
ser jag för min del, att det bästa vore, om Andra Kammaren nu lo2e/°™“™
ville förena sig om det beslut, Första Kammaren nyss fattat. _ eialläkare.
De skäl, som tala för bifall till den nu föreslagna förhöjnin- (Forts.)
gen i provincialläkarnes löner äro så talande, att jag icke tror,
att det finnes en enda ledamot i hela Kammaren, som icke med
fullt skäl kan vitsorda, att de äro fullt afsevärda.
En och hvar, som något så nära känner till den tid, som er¬
fordras för att utbilda sig till läkare, vet, att deras kurs är gan¬
ska långvarig, och i allmänhet kan man beräkna, att de fleste,
som utbilda sig till provincialläkare, i medeltal redan uppnått 32
år, innan de erhållit en sådan befattning. Om nu deras tjenste¬
tid reducerar sig till 18 år, skulle det, enligt min tanke, se ut
nästan som ett hån, om man för alla de mödor och strapatser de
under sin tjenstgöring fått underkasta sig, endast under de tre
sista åren af tjenstetiden skulle tillerkänna dem ett lönetillägg af
500 kronor.
För att visa, huru sträng och svår dessa provincialläkares
tjenstgöring ofta är, skall jag bedja att nu för Kammaren få an¬
föra ett exempel från det provincialläkaredistrikt, inom hvilket
jag bor.
Der fans för några år tillbaka en gammal, utmärkt skicklig
och allmänt omtyckt provincialläkare, som ofta satte till på sina
tjensteresor lika mycket som han förtjenade, enär han, då hans
patienter oftast voro fattigt folk, sjelf måste bekosta de läkeme¬
del han ordinerade.
Han blef slutligen af sina resor så sjuk, att han numera icke
kan gå, utan skjutes lam omkring på gatorna af en tjenare.
Den, som efter hans afskedstagande sökte och erhöll platsen,
hade på samma gång också en bisyssla såsom läkare vid en fabrik,
men då han icke tilläts att bo, der fabriken var belägen, afsade
han sig genast provincialläkarebefattningen. Sedan fingo vi en
tredje; han kom ända från Sfi Barthelemy, men som han var all¬
deles obekant på orten, fick han ingen praktik, och huru han med
sin familj skall kunna lefva på sin lilla lön, har jag svårt att för¬
stå. Detta är dock ett ganska folkrikt distrikt; men han har att
täfla med alla de många läkarne i Göteborg, och äfven på lands¬
bygden finnas fem andra läkare. När emellertid det kan vara så
svårt för en läkare i ett sådant distrikt, huru skall det då icke
vara i andra, der läkaren får göra resor på 20 ä BO mil och der
han kan få vara ute i 4—5 dagar för att förtjena några kronor.
Det är väl då icke mera än billigt, att hans lön icke sättes allt¬
för knapp.
Visserligen skulle jag velat i mitt yrkande gå något längre
än den förste talaren, men för att båda Kamrarne må stanna i
samma beslut, skall jag förena mig med Herr Clairfelt i hans yr¬
kande.
Herr Torpadie: Jag skulle, Herr vice Talman, gorå mig
skyldig till ett oförlåtligt missbruk af Kammarens tid, om jag i
N:0 29. 30 Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Ang.ändrade mjn egenskap af motionär lät förleda mig att nu framkomma med
°för provin-nå.g°t längre anförande, efter de vackra och välvilliga ord, som
ciailakare. blifvit yttrade åt den, som först hade ordet i denna fråga. Jag
(Forts.) inskränker mig derföre till att i största korthet förklara, det jag
till alla delar med honom instämmer, och tillåter mig derutöfver
endast påpeka en omständighet, hvilken, så vidt jag hört, icke af
någon af de föregående talarne framhållits, men som, efter min
uppfattning, bör få ingå såsom en betydande faktor vid denna
frågas bedömmande. Jag menar härmed det förhållande, att pro-
vincialläkaren i allmänhet icke har någon utsigt till befordran;
när en läkare erhållit en sådan plats stannar han vanligen der,
till dess han afgår med döden eller efter afsked. Då så är och då
dertill kommer, att läkarne äro de bland alla statens tjensteman,
hvilkas utbildning kräfver den längsta tid och de i allt fall icke
kunna erhålla högre lön än 2,500 kr., synes mig billigheten fordra,
att de åtminstone få komma i åtnjutande af denna ringa lön efter
10 års tjenstgöring. Jag upprepar min anhållan om bifall till
Herr Clairfelts yrkande.
Med Herr Torpadie instämde Herr Granlund.
Herr Danielsson: Jag begärde ordet egentligen med
anledning af Herr Abraham Rundbäcks yttrande. Denne talare
uttalade nemligen ett skarpt klander mot medicinal-styrelsen, der¬
före att den icke föreslagit så höga löner åt provincialläkarne,
som Herr Rundbäck ville hafva; han rigtigt bannade upp denna
styrelse. Mig föx-efaller det åter. som medicinalstyrelsen icke gjort
sig förtjent af ett dylikt klander, utan har den, efter mitt sätt
att se saken, gått ganska förståndigt till väga. Det får väl nem¬
ligen numera anses vara en erkänd sak, att regleringen af tjenste-
männens löner hittills i allmänhet bedrifvits så, att dessa löner
satts allt för höga. Nu föreligger ett förslag till reglering, enligt
hvilket lönerna skulle blifva måttliga, och då far man ut på det
sättet som Herr Rundbäck. Det ser nästan ut, som han blygdes
öfver, att han sjelf har så stor lön och så litet att göra; åtmin¬
stone _ kan jag icke förstå hans yttrande på annat sätt. Jag kan
för min del icke instämma i något klander mot, utan vill hellre
uttala min tack till medicinalstyrelsen. Dessutom är det en an¬
nan sak, som man icke får glömma, och det är, att provinciallä¬
karne, utom sin lön, äfven hafva särskild ersättning för sitt be¬
svär. Visserligen har man här velat påstå, att denna ersättning
icke vore mycket att räkna, men jag känner orter, der fattiga
sjuklingar icke kunnat komma i åtnjutande af läkarevård, derföre
att de icke haft råd att betala den der “lilla“ ersättningen. Jag
tror derföre, att de, som föra sådant tal, icke hafva fullt reda på
saken. Skulle deremot Kongl. Maj:t och Riksdagen vilja fastställa
en taxa för provincialläkarne, då skall äfven jag vara med om
att höja deras löner; men såsom det nu är, yrkar jag bifall till
Utskottets hemställan. Dock går jag gerna in på den af Herr
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
31
N:o 29.
Clairfelt föreslagna förändring, att de må komma i åtnjutande af Ang. ändrade*
ålderstillägg efter 10 års tjenstgöring. ^föf^rovin’'
GXClL~L Cil&CLT* ö
Herr Leijer: Jag instämmer helt och hållet med den (Forts.)’
förste talaren. Efter hans vackra föredrag kan det icke vara myc¬
ket skäl att vidare yttra sig, men på grund af den kännedom om
dessa läkares förhållanden, som jag kan antagas hafva och har,
ehuru jag sjelf endast en och annan gång på tillförordnande skött
provincialläkarebefattning, skulle min tystnad möjligen kunna
misstydas, och derföre har jag velat säga detta. Mot mig kan
visserligen den invändning rigtas, att den åsigt medicinalstyrelsen,
som också kan antagas känna deras behof i detta fall, uttalat, väl
bör vara mera bestämmande än den enskildes. Jag tillåter mig
icke bedöma dess åtgöranden och åsigter, men ber att, med an¬
ledning af hvad här förut derom yttrats, få nämna, att jag före¬
ställer mig, att medicinalstyrelsen uttalat sig på grund af sin
vissa af erfarenheten stadgade öfvertygelse, att det icke är aflönin-
gen, som bestämmer provincialläkarnes nit, och förlitat sig på, att
deras pligttrohet ej skall svika, och beklagar jag endast härvid,
att styrelsen icke visat det förtroende till Riksdagen, att ställa
sina anspråk högre, emedan jag är säker på, att Riksdagen då,
med frikostig hand skulle hafva gått dessa så berättigade anspråk
till mötes. Andra Kammaren vill, derom är jag förvissad, icke
beskyllas för en handling, som rent af skulle kallas ett hån, nemligen
att sätta provincialläkarne i den undantagställning gent emot andra
statens tjensteman att först efter 15 års tjenstgöring få ett ålders¬
tillägg, som tilldelas andra vid fem och tio års, helst man vet, att
bland alla tjensteman, provincialläkarne äro de, som tidigast blifva
utslitna oeh hvilkas medel-lifslängd är kort, och således ett stort
flertal bland dem, efter förloppet af nämnda tidrymd, icke skulle
komma i åtnjutande af dylikt ålderstillägg.
Ofverläggningen var slutad. Herr Talmannen upptog de yr¬
kanden, som blifvit gjorda, beträffande mom. a, samt gaf, enligt
dem, propositioner såväl på bifall till Utskottets hemställan i
oförändradt skick, som ock på antagande af det ändringsförslag,
Herr Clairfelt under ofverläggningen framstält; och enär den se¬
nare propositionen besvarades med öfvervägande ja, hade Kam¬
maren alltså bifallit Utskottets hemställan, med den förändring,
att det tillstyrkta ålderstillägget å provincialläkarnes löner bevil¬
jades, att utgå efter tio års tjenstgöring.
Mow.. b, c och d, i afseende å hvilka inga yrkanden förekom¬
mit, blefvo derpå, hvar för sig, bifallna.
Punkterna 32—36.
Biföllos.
N:o 29.
32
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Om anslag
till Zoologiska
stationen vid
Kristineberg.
Punkten 36.
I anledning af Kongl. Maj:ts nådiga framställning derom, att
för underhåll af den zoologiska stationen vid Kristineberg i Göte¬
borgs och Bohus län samt för främjande af arbetena vid densamma
måtte anvisas ett reservationsanslag af 2,000 kronor, hade Utskot¬
tet hemstält:
att för ofvan omförmälda ändamål måtte på extra stat för år
1879 anvisas ett belopp af 2,000 kronor.
Ordet begärdes af
Herr Liss Olof Larsson, som anförde: Jag ber endast få
tillkännagifva, att jag för min del icke kommer att bifalla Kong!.
Maj:ts af Stats-Utskottet i den föredragna punkten förordade fram¬
ställning. Jag har nemligen icke lyckats få klart för mig, hvad
Kongl. Maj:t egentligen menar med det nu ifrågavarande anslaget,
då jag ser, att i en efterföljande, den 69:de punkten i utlåtandet,
jemväl är fråga om ett af Begeringen i ungefär enahanda syfte
begärdt, samt äfven af Utskottet tillstyrkt anslag, nemligen för
“zoologiska och fysikaliska undersökningar af de Sverige omgifvande
haf“. Således tvenne särskilda anslag för zoologiska ändamål.
Det blir hvad man kallar tårta på tårta.
Såsom skäl för den gjorda framställningen är af Kongl. Maj:t
icke anfördt annat, än att för det ifrågavarande vetenskapliga
ändamålet är en donation af några tusen kronor lemnad samt att
staten måste lemna något bidrag för att kunna draga någon fördel
af denna donation. Detta påminner om den ryktbara donationen i
Skara, der man år efter år får gifva ut tusentals kronor för att
få veta, hvart de andra, som blifvit donerade, tagit vägen, eller,
med andra ord, för att få någon nytta af dem. Jag har velat
uttala detta nu, ty framdeles torde nog Biksdagarna få erfara
följderna af det frö som här nedlägges i form af 2,000 kronor.
Jag yrkar afslag.
Herr Carl Anders Larsson: Jag vill icke vara med om
att införa en sådan princip som den att, derföre att en donation
gjorts för en viss institution, staten skall vara tvungen att upp¬
offra de medel, som fordras för att göra denna institution till en
verklighet.
Jag instämmer derföre med Herr Liss Olof Larsson och yr¬
kar afslag å punkten.
Herr Billström: Jag vill endast på de skäl Stats-Utskottet
anfört i sin motivering till den föredragna punkten vördsammast
anhålla om bifall till densamma.
Efter det öfverläggningen förklarats slutad och Herr Talman¬
nen framstält propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll Kammaren Utskottets hemställan.
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
33
\:o 2».
Punkterna 37 och 38:
Biföllos.
Uti punkten 39 hade Utskottet hemstält:
att de under åttonde hufvudtiteln uppförda ordinarie anslag,
uti hvilka förändring icke blifvit af Utskottet ifrågasatt, måtte
uppföras till enahanda belopp, som i gällande riksstat vore upp¬
tagna, dock att uti anslaget till skrifmaterialier och expenser, ved
m. m. måtte få vidtagas den jemkning, som för jemnande af huf-
vudtitelns slutsumma kunde finnas erforderlig.
Med anledning af hvad sålunda blifvit hemstäldt, yttrade
Herr C. A. Larsson: Om man bifaller denna punkt, har
man ock derigenom godkänt alla öfriga i den till betänkandet
hörande tabellen Litt. C upptagna summor. Bland dem finnes ett
belopp på 81,000 kronor till institutet för döfstumma och blinda
vid Manilla, hvilket belopp följaktligen skulle komma att qvarstå,
oaktadt jag i en motion vid denna riksdag visat, att de vid in¬
stitutet anstälde tjenstemännen icke få de löner, som af Riksdagen
blifvit åt dem bestämda. Jag finner att Utskottet tillstyrkt den
vid Manilla befintliga blindafdelningens afskiljande från döfstumme-
institutet och hemstält att det för sådant ändamål äskade ansla¬
get, 15,000 kronor, måtte af Riksdagen beviljas. Men dervid har
Utskottet helt och hållet försummat att å det hittills beviljade
anslaget, hvilket omfattar båda afdelningarne af institutet, göra
motsvarande indragningar. De summor, som äro beräknade för
denna blindafdelning, finnas upptagna i en Kongl. proposition vid
1866 års riksdag och äro beräknade till underhåll och vård af 60
blinda elever ä 250 kronor eller tillhopa 15,000 kronor, hvartill
komma under Lit. B. i den uti Kongl. Maj:ts proposition intagna
tabellen uppförda lönebelopp å 2,000, 1,500, 1,000 kronor o. s. v.,
tillhopa 6,500 kronor. Då man nu med den nya anordningen
ämnar anslå särskilda medel till lärarnes aflöning, så hemställer
jag, om det kan vara meningen, att direktionen för Manilla får be¬
hålla alla dessa hittills beviljade anslag och göra med dem på
samma sätt som med anslagen till döfstummeinstitutet, eller gifva
de största klumparne åt ett par lärare och låta dem som uträtta
mesta arbetet eller arbetsbien få sitta emellan. Jag skulle der¬
före vilja framställa det yrkande, att Kammaren, med godkän¬
nande af de i denna punkt afsedda öfriga anslagen, ville låta be¬
slutandet angående ifrågavarande 81,000 kronor anstå, tills man
får se om man är i tillfälle att göra några indragningar, dels till
följd af min motion och dels till följd af framdeles möjligen be¬
viljade extra anslag för blindafdelningen vid Manilla, hvilka före¬
slagits utan motsvarande nedsättning i anslaget för institutet i
sin helhet.
Andra Kammarens Prof. '1878. N:o 29-
B
N;o 29.
34
Om byggnads-
anslag för
anatomiska
institutionen
i Upsala.
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Herr Berg: När den föregående talaren började sitt ytt¬
rande, begärde jag ordet, enär jag antog att han skulle komma
att vidröra det ämne som ban i en motion framhållit och hvarom
en senare punkt af detta betänkande handlar. Men då så icke
skatt, har jag för min del i afseende på det yrkande, som han
nu framstält, icke något genmäle att göra.
Vidare anfördes ej. Med bifall till Utskottets hemställan i
öfrigt, beslöt Kammaren, enligt Herr Carl Anders Larssons derom
gjorda yrkande, att med beslut i fråga om det ordinarie anslaget
till allmänna institutet för döfstumma och blinda skulle anstå, till
dess Kammaren behandlat 59 punkten af förevarande utlåtande.
Punkterna 40—42:
Biföllos.
Punkten 43:
Utskottet hade hemstält:
att Kong!. Maj:ts framställning om beviljande af ett extra
anslag å 140,000 kronor, deraf 50,000 kronor skulle anvisas att
utgå under år 1879, för tillbyggnad och förändring af den anato¬
miska institutionens vid universitetet i Upsala nuvarande byggnad
icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Beträffande denna hemställan, mot hvilken Grefve A. Mörner
samt Herrar C. F. af Geijerstam och R. von Kramer inom Utskottet
reserverat sig, anförde
Herr Rydin: Jag ber att med några ord få belysa den fråga,
som under den nu föredragna punkten varit föremål för Utskot¬
tets behandling. Jag är Utskottet tack skyldig för att detsamma
ansett behofvet af den föreslagna tillbyggnaden styrkt. Då Ut¬
skottet emellertid icke för närvarande ansett sig kunna tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag, vill jag fästa, uppmärksamheten
på de svårigheter, som medicine studerande vid Upsala akademi
för närvarande hafva att utstå vid genomgående af den vigtigaste
delen af sin kurs, eller anatomien. Den anatomiska^ byggnad, som
derstädes för närvarande finnes, har blifvit uppförd för universi¬
tetets egna medel, hvarvid densamma beräknats för endast hälften
så stort antal medicine studerande, som det.nu befintliga. Till
följd häraf hafva dess lokaler småningom blifvit alltmer för trånga.
Och detta har inträffat, oaktadt den nuvarande projektera, för
att bereda ökadt utrymme åt de studerande, upplåtit eu del af
sina egna boställsrum. Han har gjort detta utan någon den rin¬
gaste ersättning, af rent intresse för saken. För närvarande för¬
håller det sig i öfrigt så med dessa lokaler, att der under vinter¬
tid är på morgonen alldeles fryskall^ men kl. 4 på eftermiddagen
35
N:o 29.
Torsdagen den 28 Mars e. m.
deremot 24 grader varmt. I eu till denna grad ombytlig tempe¬
ratur skola nu de studerande idka sina anatomiska studier från
tidigt på morgonen till kl. 9 på qvällen. Hvilket skadligt infly¬
tande detta skall hafva på deras helsa, är lätt insedt. Och då
man nyss till förmån för provincialläkarne gjort en afvikelse från
►stats-Utskottets förslag, så hoppas jag att man äfven i detta af¬
seende skall taga hänsyn till det behof, som för den medicinska
fakultetens studerande nu visar sig vara i den högsta grad känbart
I afseende å det medicinska studiet och läkarekonsten är att
märka, att dess kikare i allmänhet hafva kortare medellifslängd
än de som idka andra yrken. Det torde vid sådant förhållande
vara skal att, så vidt möjligt är, se de studerandes behof af lokaler
tor studiernas bedrifvande till godo, så att de lokaler, som för
sadant __ ändamål finnas, icke få vara af den beskaffenhet att i
den män som en lärare är skicklig och samlar åhörare omkring
sig, dessa skola strida med svårigheter i afseende på studierna
— studier som i och för sig äro så obehagliga och som dessutom
oednrvas i sådan luft, att det är omöjligt för dem, som vistas i
dessa lokaler, att få lukten ur kläderna, förrän efter längre tidrymd.
JSämnda lokaler äro så upptagna, att man der börjar studera
klockan 6 på morgonen och fortsätter till klockan 9 på qvällen
da en ny afdelning, nemligen de som repetera, infinner sig och
ar sysselsatt till klockan 11 ä 12 på natten. Att under sådana
förhållanden här förefinnes ett behof, som bör afhjelpas, nemligen
att man ^ får dels en anatomibyggnad, der studier någorlunda
drägligt kunna idkas, och dels föreläsningssalar der demonstratio¬
ner, som äro af så stor vigt, kunna af föreläsaren ske på sådant
sätt att de studerande, som besöka föreläsningarne, kunna gorå
sig dem till godo, detta är alldeles gifvet och bär äfven af lä-
rarne behjertad. Det är till följd af dessa förhållanden, som den
nuvarande nitiske prefekten gjort sig besvär att resa ut till den
nyaste anatomisalen, nemligen den i Leipzig, för att der inhemta
nära dessa förhållanden böra på bästa sätt ordnas. Han har
gjort denna resa med ^egna medel och sedermera ansträngt sig
på afla sätt, för att så fort och så sparsamt som möjligt fä de
mest trängande behofven afhjelpta. Han har derföre äfven fram-
kommit med ett förslag, hvars kostnader icke äro beräknade till
mera än 140,000 kronor, under det att för Karolinska institutet
till ungefär samma ändamål äskats ett anslag af 855,000 kronor.
Anatomibyggnaden i Leipzig kostar 1 million kronor, en motsvarande
byggnad i Bonne, hvilket universitet lämpligen kan jemföras med Up-
sala, 800,000 kronor, och en anatomibyggnad, som man är sysselsatt
med att uppföra i Strassburg, lär vara beräknad att kosta en
million ^ kronor. Då man nu ansträngt sig på allt sätt för att
i }lo?™aS.taCikomm,a denna bySSnad fö1' en så måttlig summa som
140,000 kronor, deraf för nästa år begäres blott 50,000 kronor
for att. så fort som möjligt få det svåraste behofvet, eu lämplio-
anatomisal, tillfredsstäldt, torde detta byggnadsbehof vara af den
beskaffenhet, att det bör afhjelpas. Men, har Stats-Utskottet an-
mar&t, Upsala universitet har redan fått sig beviljadt ett bygg-
Om byggnads-
anslag för
anatomiska
institutionell
i Upsala.
(Forts.)
Ji:ö 29.
36
Om byggnads¬
aln slag för
anatomiska
institutionen
i Upsala
(Forts.)
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
nadsanslag till så stort belopp, att något särskildt anslag till
ifrågavarande byggnad nu icke borde för närvarande beviljas.
Jag ber härvid få fästa uppmärksamheten på att detta byggnads-
anslag, som Upsala universitet erhållit och som är afsedt för så
många institutioner, icke är mer än hälften af hvad National¬
museum kostar. Om vi jemföra de belopp, som sålunda kommit
Upsala till del, med anslagen till Vetenskapsakademien och Bi¬
blioteket, skola vi finna att dessa sistnämnda på senaste tiden
uppgå till 15 ä 16 hundra tusen kronor, och dessa institut om¬
fatta endast ett par grenar af de vetenskapliga institut, som Up¬
sala behöfver. Upsala universitet har, med undantag af det vid
senast församlade riksdag beviljade anslaget, på de senaste 20
ä 30 åren icke erhållit mera än 150,000 kronor i statsanslag till
byggnader. Under sådana förhållanden torde det väl icke kunna
anses vara förmätet, att till en för undervisningen så väl behöflig
institution som denna begära ett jemförelsevis så ringa anslag,
hvilket, enligt min åsigt, jemväl i sparsamhetens intresse bör be¬
viljas; ty, mine Herrar, för hvarje år ökas kostnaderna och be-
hofvets afhjelpande blir mera dyrköpt.
Frågar man nu, hvarföre icke begäran om anslag i sådant
afseende förekommit förrän just nu, så vill jag fästa uppmärk¬
samheten derå, att det var först under förra året, som den nu¬
varande prefekten tillträdde sin befattning. Förut innehades be¬
fattningen af en person, som nu är professor emeritus. Det var
således svårt för en yngre tjensteman som ej var prefekt, att
framför den äldre taga initiativet i denna fråga, utan han nöd¬
gades afvakta tiden för den senares afgång. På sätt jag redan
nämnt har den nu varande prefekten, sedan han tillträdt befatt¬
ningen, vidtagit alla på honom beroende åtgärder och sökt att
åstadkomma ett kostnadsförslag, hvilket, på samma gång det vore
någorlunda billigt, tillika kunde tillfredsställa de behof, som än¬
damålet kräfde.
När man genomgår åttonde hufvudtiteln och ser med hvilket
tillmötesgående Stats-Utskottet sökt att fylla de särskilda behof,
som blifvit der framstälda, så tillåter jag mig hemställa, huru¬
vida icke Andra Kammaren äfven i denna fråga skulle vilja, visa
samma frikostighet, och med bifall till Kongl. Maj:ts proposition,
bevilja ett extra anslag af 140,000 kronor, och deraf anvisa ett
belopp af 50,000 kronor att under nästa år utgå.
Herr Hörrifeldt: Det är icke allenast det skäl, som Utskot¬
tet i sin motivering anfört för sin afstyrkande hemställan till
Kongl. Maj:ts förevarande framställning, som i detta afseende gjort
sig gällande, utan äfven åtskilligt annat.
Inom Utskottet resonnerade man nemligen .så, att man af bi¬
lagan till den Kongl. propositionen trodde sig finna, att, äfven
om man beviljade det äskaue anslaget, så skulle i alla fall det
dermed afsedda ändamålet icke kunna uppnås, pa. sätt önskligt
vore. Jag föreställer mig ock, att, innan man beviljar anslag till
en byggnad sådan som denna, så bör man först tillse, att bygg-
Torsdagen den 28 Mars, e. in.
N:o 2‘J.
37
nåden blir så ändamålsenlig, att man icke finner sig föranlåten Ombyggna,ås¬
att efter ett tiotal af år eller så omkring begära nytt anslag för anslas f°r
att få det gamla lappverket ånyo repareradt. Och att en sådan institutionen
framställning framdeles kan komma att göras, framgår nästan af i l/psala.
den Kongl. propositionen. Ty sedan man der uppräknat alla de (Forts.)
olägenheter, som äro förenade med användandet af den nuvarande
anatomisalen, så säger man så här: “Visserligen skulle samtliga
dessa behof vida bättre kunnat uppfyllas genom uppförandet af en
helt och hållet ny byggnad, men då den nu varande befunne sig
i för godt skick att nedrifvas, och svårligen torde kunna med fördel
användas för något annat ändamål, hade fakulteten hellre velat
föreslå den mindre dyrbara, om också icke fullt så ändamålsenliga
utvägen att företaga en tillbyggnad11.
Jag tror således, att det är bäst för universitetet att vänta
någon tid med denna frågas ordnande, helst det för närvarande
är ondt om penningar. Under denna väntan kan universitetet
emellertid hinna att få färdig sin stora universitetsbyggnad, till
hvilken Riksdagen sistlidne år beviljade anslag; och då penningar
icke vidare erfordras för sagda ändamål, torde Riksdagen blifva
bättre i tillfälle att gå universitetets önskan i denna del till mötes.
Jag yrkar således bifall till Utskottets afstyrkande hemstäl¬
lan, och detta äfven af det skäl att, om vi i denna punkt bifölle
den Kong], propositionen, så kunde vi icke heller underlåta att
bevilja flera andra af Utskottet jemväl afstyrka lika berättigade
anslag.
Ofverläggningen förklarades slutad. Efter det propositioner
blifvit gifna enligt de meningar, som förekommit, bifölls Utskottets
hemställan.
Punkterna 44 och 45:
Blefvo likaledes bifallna.
Punkten 46.
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen, att till uppförande af Om byggnads-
ny byggnad för den fysiska institutionen vid universitetet i Lund anslag för
bevilja ett anslag af 105,000 kronor, samt deraf anvisa 40,000fysiska msti-
kronor att utgå under år 1879. tvt]Zl '
Rörande detta nådiga förslag hade Utskottet hemstält:
att samma förslag icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Herr Linder yttrade: Som Kammaren behagade erinra sig,
väckte jag vid sistlidne riksdag motion om beviljande af anslag-
för uppförande af en byggnad för den fysiska institutionen vid
universitettet i Lund. Stats-Utskottet afstyrkte motionen och båda
Kamrarne biföllo Utskottets hemställan af det skäl, att Kongl.
N:o 29.
38
Torsdagen den 28 Mars, é. m.
tntionen i
Lund.
(Forts.)
Ombyggnads-Maj:t icke framkommit med proposition i ämnet. Nu har emeller-
f»tiska insti- ^ en -K°n§^ proposition härom blifvit framlagd, men likväl har
det begärda anslaget blifvit af Utskottet afstyrka
Jag vill dock icke nu göra hemställan derom, att med afslag
å. Utskottets förslag Kammaren måtte bifalla den Kongl. propo¬
sitionen, och detta på grund af ett af de skäl, Utskottet anfört,
nemligen att tidsförhållandena för närvarande äro sådana, att alla
möjliga besparingar, som möjligen kunna göras, också böra göras.
Men bland de skäl, hvilka Utskottet vidare anfört, ber jag att få
fästa uppmärksamhet å ett, som enligt mitt förmenande alldeles
icke håller profvet. Det heter nemligen i motiveringen: “Utskottet
föreställer sig att i sådant hänseende förefintligt behof skulle
kunna, sedan den nya universitetsbyggnaden blifvit fullbordad,
med jemförelsevis ringa kostnader tillgodoses genom omflyttningar
inom universitetets nu varande byggnader1'. Det är emellertid icke
allenast fackmäns utan äfven, så vidt jag kan påminna mig, aka¬
demiska konsistoriets mening att en sådan aptering af någon af
de nu varande universitetsbyggnaderna, för det ändamål Utskottet
antydt, icke vore möjlig. Det hus, som i sådant afseende skulle
komma i fråga, är det, hvari föreläsningssalarne finnas och inom
hvithet konsistoriet har sitt sessionsrum. Denna byggnad är af
den beskaffenhet att den omöjligt, äfven med stor kostnad, kan
apteras för den fysiska institutionens behof. Byggnaden är nem¬
ligen mycket gammal och äfven i andra hänseenden olämplig för
detta ändamål.
Följaktligen tror jag och hoppas att genom Kongl. Maj:ts
benägna försorg frågan skall till Riksdagen återkomma för att få
sin behöriga lösning under mera gynsamma förhållanden än de
nu varande. Under det universitetet väntar på en sådan byggnad
som den af Kongl. Maj:t nu afsedda, lider det fysiska studiet stort
afbräck. En stor del af de unge män, som nu trängas kring den
fysiska professurens kateder och å den fysiska institutionens öf-
ningsrum, måste nemligen i brist på utrymme afvisa» från fysi¬
ska kabinettet, och att detta menligt inverkar på sjelfva studiet
af fysiken, bör för hvar och eu vara påtagligt.
Jag tillåter mig icke framställa något yrkande, utan har endast
velat uttala denna min åsigt till protokollet.
Öfverläggningen förklarades slutad, hvarefter Utskott eks hem¬
ställan bifölls.
Punkterna 41 och 48:
Biföllos.
Punkten 49.
Ombyggnads- I anledning af Herrar A. Lytlis, P. Larsson»■ och E. Leijers
amentariäro- ^nom Andra Kammaren afgifna motion, N:o 84, liva- ruti blifvit
verbet i föreslaget, att Riksdagen måtte till uppförande af' tve nne flygel-
Wlsby.
N:o 2».
Torsdagen den 28 Mars. e. m. 39
byggnader vid högre elementarskolans i Wisby lärohus bevilja Ombyggnads
ett anslag af 33.345 kronor, hade Utskottet, på anförda skäl
hemstält: verket i
Wi/hy.
att nämda motion icke måtte vinna Riksdagens bifall. (Forte.)
Efter upppläsning af Utskottets hemställan anförde
Herr Lyth: Jag vill för min del icke beklaga mig öfver det
stränga sätt, hvarpå Utskottet behandlat representanternes från
(rofland motion. Jag kan nemligen icke annat än gilla den af
Utskottet uttalade grundsats, att staten endast undantagsvis bör
betungas med kostnader för uppförande af läroverkshus — jag
ville till och med påstå, att staten aldrig borde betungas med
sådant, men att, om detta sker, så borde, enligt min åsigt, lär-
jungarne betala något högre afgift för den undervisning, som de
erhålla, för att i någon mån göra dessa kostnader mindre betun¬
gande. Då emellertid Utskottet säger, att statens mellankomst
endast undantagsvis bör ega rum, så vill jag påstå att, om så¬
dana undantag någon gång böra ske, så vore här ett sådant fall
för handen; ty ställningen vid Wisby läroverk är i sanning sådan,
att hjelp är högeligen af nöden. Jag har uti min motion sagt, att
byggnadskassan redan är skyldig 23,985 kronor 32 öre, för upp¬
förandet af ett gymnastikhus samt att från läroverkets särskilda
byggnadsfond, till följd af de drvga omkostnaderna för det stora
läroverkshuset, något understöd icke är att förvänta. Detta senare
hus byggdes på en tid, då man beräknade lärjunge-antalet till
200 — "ett antal, som sedermera ökats betydligt, så att man måst
inrätta så kallade parallel-klasser, för hvilka, äfvensom för inrät¬
tande af nya realklasser, rum måst beredas dels inom skolhuset,
hvarest biblioteksrummet måst utrymmas till lärorum, dels utom
det samma i sjelfva staden, der tre lärorum måst anskaffas för
lärjungarnas undervisning. Detta förhållande är mycket att be¬
klaga, emedan det försvårar möjligheten för lärarne att bibehålla
modig ordning vid undervisningen.
Emellertid vill jag för min del nu medgifva, att det kanske
var för mycket begärdt, att Riksdagen skulle lemna hela det er¬
forderliga “beloppet af 33,345 kronor till uppförande af de nödiga
ansedda flygelbyggnaderna vid elementarskolans lärohus; och vill
jag derföre nu nämna, att det vore godt, om man kunde hoppas
att erhålla åtminstone någon del af denna summa, dels såsom
anslag och dels såsom lån. Måhända torde mera skäl förefinnas
för eu sådan åtgärd. Jag har mig bekant, hurusom ganska många
■städer i vårt land för enahanda ändamål och på dessa vilkor er¬
hållit understöd af staten. Så till exempel har Jönköping erhållit
100.000, Falköping 40,000, Luleå 25,000, Sala 12,000, Kalmar
40,000 och Upsala 140,000 kronor etc., detta dels anslag dels lån.
Det vore godt om ett sådant understöd kunde komma jemväl Wisby
läroverkshus till del, desto mera som läroverkets egna kassor
tagit slut. Visserligen eget’ läroverket ännu en liten enskild till-
N:o 29.
40
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Om byggnads-
anslag för ele¬
mentarläro¬
verket i
Wisby.
(Forts.)
Om anslag
till uppfö¬
rande af se¬
mla ar åbygg¬
nad i Falun.
gång å 7.000 kronor, men denna är oundgängligen erforderlig för
värmeledningsapparaters anbringande i läroverkshuset, emedan
man icke kan uppdrifva värmegraden derstädes högre än till 10
högst 12 grader. Då dertill kommer, att, enligt hvad i min motion
är omförmäldt, Wisby stad enligt ett Kongl. bref den 23 Sep¬
tember 1830 är befriad från deltagande i läroverkshusets under¬
håll och nybyggnad, finner man deraf, att svårigheterna i detta
fall äro särdeles stora och behjertansvärda.
Kammaren har förut i dag behjertat ställningen vid andra
läroverk — särskild! det i Haparanda — och borde väl derföre
nu äfven något tänka på Wisby. Då staten öfvertagit omsorgen
om läroverkets ordnande och vård, bör väl äfven staten tillse att
icke skolans styrelse blir tvungen att visa från sig den bildnings-
sökande ungdomen, hvilket jag fruktar blir händelsen i Wisby,
derest icke inom kort tillbyggnad af flyglar å läroverkshuset
kommer att ega rum.
Emellertid vill jag, i förhoppning om välvilligt understöd inom
Kammaren, föreslå bifall till motionen i något inskränkt och för¬
ändrad form, eller “att motionen måtte på det sätt bifallas, att
Riksdagen till uppförande af två flygelbyggnader vid högre ele¬
mentarläroverket i Wisby ville bevilja ett anslag å 10,000 kronor
och lån å lika belopp mot 4 procent ränta och 1 procent årlig
kapitalafbetalning eller tillsammans en annuitet af 5 procent, som
skall börja 3 år efter det lånet lyftats, allt mot vilkor att Got¬
lands landsting eller Wisby stad senast inom nästa års utgång
förbinder sig årligen amortera lånet intill dess det blifvit inbe-
taldt och dessutom tillskjuta minst 10,000 kronor af hvad som i
öfrigt till byggnaden erfordras"!
Skulle jag icke med afseende på detta förslag vinna något
understöd i Kammaren, må förslaget hvila till nästkommande år,,
då jag hoppas, att Kammaren och Riksdagen skola hafva kommit
till andra åsigter och vara litet vänligare sinnade mot läroverkets
i Wisby behof. Jag hoppas äfven, att Regeringen vid den tiden
äfven skall understödja förslaget, som jag haft äran framlägga,
och hvilket väl till den tiden växt till sig.
Häruti instämde Herr Pehr Larsson.
Vidare yttrades ej. Herr Talmannen gaf först proposition på
bifall till Utskottets hemställan och derefter på det yrkande, Herr
Lyth i sitt anförande framstält; och som den förra propositionen
besvarades med öfvervägande ja, hade således Utskottets hem¬
ställan bifallits.
I punkten 50 hade Utskottet utlåtit sig öfver Kongl. Maj:ts
framställning derom, att till uppförande af seminariibyggnad, i Falun
af trä jemte uthusbyggnad och trädgårdsanläggning samt tomtens
dränering måtte beviljas ett anslag af 72,000 kronor samt deraf
anvisas 25,000 kronor att utgå under 1879; och hade Utskottet
tillstyrkt:
41
N:o 29.
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
att berörda nådiga framställning icke måtte af Riksdagen
bifallas.
Enligt anteckning å utlåtandet, voro reservationer vid före¬
varande punkt inom Utskottet anmälda
dels af Herr L. M. Nordenfelt, som för sin del föreslagit, att
Riksdagen till uppförande af en seminariibyggnad i Falun jemte
uthusbyggnad och tomtens dränering måtte bevilja ett anslag af
50,000 kronor, hvaraf 25,000 kronor att utgå under år 1879;
och dels af Herr Lisa Olof Larsson.
Beträffande detta ärende yttrade
Herr C. F. Toll: Jag måste beklaga att Stats-Utskottet
ansett sig förhindradt att förorda bifall till hvad Kongl Maj:t i
här förevarande fråga framstält, och detta desto mera som jag
befarar, att förhållandena verkligen äro sådana, hvad detta läro¬
verk beträffar, att undervisningen kan komma att lida största
men af ställningen sådan den nu är. Jag anser mig böra här
anföra några ytterligare skäl för beviljande af ifrågavarande an¬
slag till de skäl som förut i Kongl. propositionen äro upptagna,
och ber derföre att få, om än. föga dermed skulle vinnas, dock
till protokollet uttala de anledningar jag haft att yrka på bevil¬
jande af medel för ordnande af ifrågavarande läroverk.
Jag skall sålunda till en början anhålla att få i korthet
redogöra för beskaffenheten af de nu för ändamålet förhyrda loka¬
lerna, hvilka äro tvenne. I den ena af dessa disponeras fyra
rum, förutom en tambur och kök jemte kammare, hvilken sist¬
nämnda är upplåten till den, som har städningen af lokalen om
hand. Dessa fyra rum skola nu användas till iärorum för semi¬
nariets tre klasser, samlingsrum för lärarne och förvaring af under¬
visningsmaterialen. I det rum, som är upplåtet åt första klassen,
undervisas för närvarande 18 elever, eller jemt så många, som der
kunna få utrymme. I andra klassen undervisas 14 elever och är
möjligen plats för ytterligare 2. I tredje klassen undervisas 12
elever och är rum för ytterligare 4. Således inrymmas nu i denna
lägenhet 44 elever och finnes plats för ytterligare högst 6. Flere
än 50 elever kunna således icke antagas vid seminariet. Jag
har nämnt detta särskildt med afseende på ett yttrande i Utskottets
utlåtande, af hvilket synes framgå, att Utskottet såsom skäl för
afslag antagit det förhållande, att läroverket skulle hafva för få
elever; jag tror mig nu hafva visat, att flera icke kunna för när¬
varande antagas, just till följd af den nuvarande lokalens beskaf-
lenhet. Dervid bör äfven läggas märke vid det förhållande, att
andra och tredje klassernas Iärorum icke kunna mottaga så många
elever, som den lägsta klassens, hvilket naturligtvis är en olägen¬
het. En annan olägenhet är den, att rummen ligga innanför
Om anslag
till uppfö¬
rande af se¬
minariibygg¬
nad i Falun.
(Ports.)
\:o 29.
42
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Om anslag hvarandra, så att eleverna, som läsa i det innersta rummet, måste
till upp fö- igenom fie båda yttre och störa således dem, som der undervisas.
minariibygq- Jag nämnde, att undervisningen sker i två lokaler. Den sist
nåd i Faiun.tillkomna lokalen ligger temligen nära den förstnämnda och har
(Forts.; tre rum jemte en alldeles otillräcklig tambur, hvilket gör att en
del ytterplagg måste intagas i lärorummen. Här inhyses. nu
avdelningen för småskolelärarinnor, med tjugu elever eller jemt
så många som kunna intagas i rummet. Vidare folkskoleafdel-
ningen af öfningsskolan, som inrymmes i en större sal, hvilken
derjemte begagnas för undervisning i sång och i gymnastik och
slutligen småskolan, hvars lokal är trång och olämplig. _I detta
hus finnes dock ingen lokal för lärarne att uppehålla sig i under
fristunderna och icke heller något rum att förvara undervisnings¬
materiel uti. Ifrågavarande lokal motsvarar således nätt och jemnt
det nuvarande behofvet af utrymme, så till vida att hvarje klass
får ett rum för sig, men större utrymme kan icke beredas, ej
heller någon utvidgning af läroverket ske, och om, såsom det är
att förmoda, antalet inträdessökande skulle komma att ökas till
hösten, måste de afvisas. Härtill kommer, att något rum för
gemensam morgonbön icke finnes, att gymnastikundervisningen
måste försiggå i ett af läsrummen, hvars möbler då måste samman-
hopas i ett hörn af detta rum, och när gymnastiköfningen afslu-
tats, måste läsningen företagas i det damuppfylda rummet, hvilket
åter måste verka menligt på elevernas helsa. Jag kan vidare
nämna, att någon annan plats för läroverkets piano icke finnes
än i tamburen, och der måste också lektionerna i pianospelning
försiggå. Jag hemställer, om sådana af nöden framtvungna anord¬
ningar anstå ett statens läroverk? lugger man nu härtill, att
begge lokalerna ligga vid stadens mest trafikerade gata, hvarigenom
undervisningen mycket störes; att belysningsförhållandena äro
särdeles ogynsamma; att ventilationen är högst otillfredsställande,
samt att ingen trädgård finnes, i anledning hvaraf den i seminarii-
reglementet föreskrifna undervisningen i trädgårdsskötsel blir
fullkomligt illusorisk, behöfver man knappt säga mer för att visa
det stora behofvet af egna och ändamålsenliga lokaler för semi¬
nariet i Falun.
Som bekant är, har Fall! stad och Kopparbergs läns landsting
gemensamt upplåtit plats för en ny byggnad, och jag ber få
nämna, att det är omöjligt att få hyra någon annan lokal för
seminariet, tv i hela staden finnes icke någon för ändamålet mera
passande lokal, och skulle, något som jag anser ganska troligt,
egarne till de nu förhyrda lokalerna förr eller senare ledsna vid
att upplåta lägenheterna åt skolan, kan man befara, att detta
läroverk får stå på gatan eller nöja sig med att hyra ram här
och der på tre eller fyra olika ställen i staden, och detta kunde
väl icke vara Riksdagens mening, när den anslog medel till detta
läroverk. Dessutom ber jag att få ytterligare nämna, att hyres¬
kontraktet med den ena gårdsegaren utgår den 1 nästkommande
Oktober, och ehuru han har förklarat sig villig att förlänga det¬
samma, har detta endast skett med förbehåll att hyran ökas med
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
43
N;o 29.
600 kronor. Således blifver den summa höjd, som Utskottet Om andag
lagt till grund för sitt afslag, då Utskottet ansåg, att hyressum- tin n>Pfi}-
man skulle vara lägre än räntan å kostnaden för en nybyggnad.rande.?/ s'"_
Kontraktet angående den andra lokalen går till ända den 1 Ok- na^Tpalm.
tober 1880. Det synes mig derför vara nödvändigt, att redan nu (Forts.)
någonting göres för att läroverket icke skall stå utan lokal.
Efter den utgång jag hört att frågan fått i Första Kammaren,
hyser jag ganska liten förhoppning om, att den här skall gå igenom,
ehuru jag ogerna tror Andra Kammaren, som alltid ådagalagt ett
varmt intresse för undervisningens och den allmänna bildningens sak
och särskild! då det gäller folkundervisningens behof, lemnar de
■förhållanden, jag här sökt framhålla, utan behjertande. Jag smick¬
rar mig icke med hoppet att kunna rubba det beslut Kammaren
troligen redan efter ingifvelse af det högtärade Stats-Utskottet
fattat, men. vill likväl hänvisa till hvad en sakkunnig man och reser¬
vant i Utskottet yttrat, nemligen att, “enär erfarenheten från förut
utförda byggnader af samma slag, som nu är i fråga, visat att
sådana byggnader kunnat utföras för en kostnad af omkring 50,000
kronor och icke något skäl lärer förefinnas, hvarföre en likadan
byggnad uppförd i Falun, synnerligen under de lägre pris på arbete
och materialier, som nu gälla, skulle blifva dyrare, än på andra
orter samt det går lika väl att utföra en byggnad inom en bestämd
kostnadssumma, som att låta summan bestämmas af ritning och
kostnadsförslag, och behofvet af byggnaden synes mig vara ådaga-
lagdt, föranledes jag att föreslå, att Riksdagen till uppförande
af' en seminariibyggnad i Falun jemte uthusbyggnad och tomtens
dränering må bevilja ett anslag af 50,000 kronor, hvaraf 25,000
kronor att utgå under år 1879“; ett uttalande, till hvilket jag,
då Kong!. Maj:ts förslag i denna del icke lärer hafva utsigt att
vinna antagande, vågar anhålla om Kammarens bifall, på det icke
ifrågavarande seminarium måtte blifva sämre lottadt, än något
af de öfriga inom landet.
Herr Linder: Såsom medlem af den stiftsstyrelse, hvarifrån
underdånig hemställan om ifrågavarande sak inlemnats till Kongl.
Maj:t, ber jag att få nämna några ord.
Både i Utskottets utlåtande och den dervid fogade reserva¬
tionen yttras, att det för ifrågavarande byggnads uppförande upp¬
gjorda kostnadsförslag skulle vara för högt. Jag vill i anledning
deraf nämna, att då samma förslag första gången inkom till kon¬
sistorium i Westerås, detsamma återförvisades till vederbörande
för undergående af revision i afsigt att få kostnaden nedsatt till
så låg siffra som möjligt, på det att icke högre belopp skulle be¬
gäras, än som vore för ändamålet alldeles nödvändigt. I följd
häraf blef också summan något nedsatt i det förslag, som seder¬
mera inkom till konsistorium och derifrån till Kongl. Maj:t öfver-
lemnats; men till lägre siffra, än den Kongl. propositionen nu upp¬
tager, kan den icke nedbringas, och det torde sålunda knappast
vara värdi att tänka på att få byggnaden uppförd för bättre pris.
N:0 29.
44
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Om anslaij Beträffande den beskrifning, som den föregående talaren lem-
ralde^af°'sö-Pa ^e lokaler, der seminarium för närvarande är inrymdt, tror
'minariibyaf/- jag mig efter besök i dessa lokaler och efter att hafva tagit dem
nåd i Falun, i skärskådande kunna vitsorda, att den är fotografiskt noggrann,
(Forts.) och man torde följaktligen utan fara att misstaga sig kunna påstå,
att icke något seminarium i vårt land är så illa inhyst som detta.
Behofvet af ifrågavarande byggnad torde sålunda vara skäligen
konstateradt, och jag är viss om, att den Utskottets ledamot, som
är ifrån Dalarne, om den nuvarande lokalen skall lemna samma
vitsord. En ytterligare omständighet gör, att det icke går an att
dröja längre med anskaffandet af en ny byggnad, och det är att
hyresvärden, som nu upplåtit lokal för seminarium, icke är hågad
att låta detsamma för längre tid förblifva der. Skulle då hända,
att seminarium blir uppsagdt, kommer man naturligtvis ur askan
i elden, det vill här säga från den förhyrda lokalen direkt på
gatan, så vida man ej mot all förmodan kan lyckas anskaffa ett
annat hus i hast, hvilket icke har sig så lätt.
På dessa skäl yrkar jag afslag på Utskottets hemställan och
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Liss Olof Larsson: Jag har begärt ordet endast för
att tillkännagifva, att min reservation icke afser bifall till Kongh
Maj:ts proposition. Vore jag nödsakad att rösta mellan bifall till
Kong!. Maj:ts proposition oförändrad och rent afslag å alltsam¬
mans, skulle jag rösta för rent afslag, oaktadt jag bor i den ort,
som i första rummet har nytta af anslaget, just emedan jag anser
att de beräknade kostnaderna äro högre, än jag anser vara för
ändamålet nödvändigt. Men då en byggnadskunnig person i Ut¬
skottet förklarat, att 50,000 kronor äro för ändamålet tillräckliga,
hvilket jag för min de! jemväl tror, då väl Kongl. Maj:ts förslag
är för storartadt tilltaget, så förenade jag mig i det yrkande som
Herr Nordenfelt gjorde i Utskottet, och som återfinnes uti hans
reservation, till hvilken jag yrkar bifall. I sjelfva saken anser
jag mig icke behöfva tillägga något vidare till hvad föregående
talare deri yttrat.
Hen’ Ekman instämde med Herr Liss Olof Larsson.
Herr Dofsén: Jag instämmer med Herr Liss Olof Larsson,
och detta så mycket mer, som jag under hitresan bodde i samma
hus, hvarest det ifrågavarande seminariet för närvarande är in¬
hyst eller har sin lokal, och kan intyga att denna gård är mycket
obeqväm och trång, och att det derföre är högst önskligt och nö¬
digt att till seminarii behof uppföres en sådan lokal som nu be-,
gäres, ty det är ingalunda säkert huru länge denna läroanstalt
får behålla sin nu hyrda lägenhet.
Jag yrkar derföre bifall till herr Nordenfelts reservation.
Herr Hörnfeldt: Då Kammaren redan lemnat sitt bifall till
Utskottets afstyrkande förslag angående anslag för tillbyggnad
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
45
N':o 29.
af anatomiska institutionens hus i TJpsala, så förefaller det mig Om andag
som om man nu icke gerna skulle kunna vänta, att Kammaren till uppfö-
skulle vilja skänka sitt bifall till hvad Kongl. Maj:t i förevarande ranfer^f„
punkt begärt, och detta så mycket mindre som'jag nyss hörde TiaTTvalun.
af Herr Toll, att han numera nedsatt sina pretentioner från den
af Kongl. Maj:t äskade summan 72,000 kronor till det af reser¬
vanten Herr Nordenfelt föreslagna beloppet 50,000 kronor samt
tyckes vara förvissad om att seminarii-byggningen kan göras för
det priset. Vid sådant förhållande synes det mig vara klart att,
innan man lemnar något anslag för denna sak, det är nödigt att
ett kostnadsförslag uppgöres som står i närmaste öfverensstäm¬
melse med den summa, man vill gifva för ändamålet. Dessutom
ber jag få nämna att, ehuru detta seminarium är temligen trångt,
så har man dock nu medgifvit, att utrymmet der är sådant, att
det ännu kan begagnas. Derföre tror jag att det går väl an att,
ännu ett år eller par vänta med beviljande af detta anslag. Det
är visserligen sant att nästkommande höst en fjerde klass skall
öppnas vid seminariet. Men äfven om det begärda anslaget nu
lemnas, kan man icke gerna begära, att den nya byggnaden till
den tiden skall hinna blifva så färdig, att denna klass der kan
inrymmas.
För närvarande tror jag således ej att man bör göra annat
än bifalla Utskottets förslag, hvilket jag ock yrkar.
Herr Lind: Jag anhåller endast att få framställa yrkande
om bifall till Utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad. Efter det Herr Talmannen gif-
vit propositioner enligt de särskilda yrkanden, som blifvit gjorda,
biföll Kammaren Utskottets hemställan.
Punkten 51:
I enlighet med hvad af flera föregående Riksdagar blifvit be- Anff- under-
viljadt, hade Kongl. Maj:t föreslagit, att ett belopp af 20,000 kro- j^/di^a^för
nor måtte äfven för år 1879 på extra stat anvisas till understöd aflöning af
åt sådana församlingar, som ej förmå till erforderligt belopp aflöna, deras folk-
sina folkskolelärare. »kol elär are.
Utskottet hade, i anledning af nämnda nådiga förslag, på an¬
förda skäl hemstält,
att till understöd åt sådana församlingar, som ej förmå till
erforderligt belopp aflöna sina folkskolelärare, måtte för år 1879
anvisas ett extra anslag af 10,000 kronor.
Angående denna hemställan uppstod öfverläggning, hvarunder
anfördes af
N:o 29.
46
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
Ang. under- Herr Abr. R u n d b ä c k: Jag för min del beklagar mycket,
gamlingar för a*t förevarande anslag blifvit af Utskottet föreslaget till nedsätt-
afliining af uino från 20,000 kronor, sotn det varit så långt jag minnes till¬
ära-* folk- baka, till 10,000 kronor. Må vara, att statens behof att spara nu är
shMärare. större än förut, men så är också kommunernas behof att få litet
C orts.) hjelp af det allmänna under samma förhållande större. Jag kan aldrig
tro att det verkligen är Riksdagens mening att, i enlighet med
Utskottets förslag, nedsätta detta anslag till hälften. Det är åtmin¬
stone för oss folkskoleinspektörer, som skola i första hand yttra oss
öfver dessa ansökningar, ytterst svårt att, sedan de församlingar,
som erhålla understöd från detta anslag, reducerats till sitt minimum,
utesluta eu del af dem, oaktadt de mycket väl behöfva understödet för
sina dryga skolutgifter. Om nu hjelpen borttages, så är jag öf-
vertygad att man dermed upphäfver flera småskolor och andra
anstalter till skolväsendets fromma. Vill åter Kammaren nödvän¬
digt göra besparingar äfven i detta fall, må då Kammaren inbe-
spara hela anslaget och icke bevilja ett enda öre till understöd
åt ifrågavarande församlingar.
För min del yrkar jag, att det gamla anslaget 20,000 kronor
fortfarande måtte beviljas för nu afsedda ändamål; deremot vill
jag icke att vi skola rösta om beloppets bestämmande till antin¬
gen 10,000. eller 20,000 kronor, utan hoppas, att Kammaren be¬
stämmer sig för att antingen bevilja hela beloppet 20,000 kronor
eller ock afslå alltsammans.
Herr Enander: Om det anslag, som nu är i fråga att delvis
fö dragas, endast hade medfört det gagn att i någon mån minska
åtskilliga församlingars kommunalskatter, så skulle jag icke hafva
haft något att anmärka mot Utskottets förslag. Men ifrågavarande
anslag har medfört eu annan och, enligt mitt förmenande, vida
större fördel. Det torde vara kändt, att, enligt hittills gällande
föreskrifter, ansökningar, som till Kongl. Maj:t inlemnats om
sådant, understöd, hvarom nu är fråga, skolat vara åtföljda af
vissa i ett Kongl. cirkulärbref bestämda uppgifter. Dessa upp¬
gifter hafva varit af den beskaffenhet, att de förnämligast visat
den understödssökande församlingens större eller mindre bered¬
villighet att göra uppoffringar för folkskolans bästa. Det är också
kändt att vederbörande folkskoleinspektörer hafva haft att afgifva
yttranden om dessa ansökningar; och jag tager för alldeles gifvet
att dessa folkskoleinspektörernas utlåtanden innehållit upplysnin¬
gar förnämligast derom, huruvida i dessa församlingar folkskole¬
väsendet befunnits vara mer eller mindre väl och ändamålsenligt
ordnadt.
Jag antager också, att dessa skolrådens uppgifter äfvensom
dessa af vederbörande folkskoleinspektörer afgifna yttranden hafva
haft ett afgörande, inflytande på fördelningen af anslaget. Efter
hvad jag kunnat förnimma, är detta åtminstone allmänna menin¬
gen. Men deraf har åter blifvit en följd, att detta anslag förnäm¬
ligast kommit sådana församlingar till del, Indika oaktadt ringa
resurser visat mycken offervillighet för befrämjande af folkskolans
47
N:o ‘2«J.
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
sak och tillika sett till, att de för sådant ändamål uttaxerade med- under-
len blifvit på ett klokt och lämpligt sätt använda. Derföre kar slmlingarför
detta anslag blifvit mer och mer betraktadt såsom ett slags pre- aflöning afl
mium till sådana fattiga församlingar, som deraf gjort sig för- deras folk-
tjenta, och just såsom ett sådant uppmuntrande premium har det skolelårare.
verkat mycket godt, _ . ^ (FoIts')
Den erfarenhet jag, i egenskap af pastor uti tvenne mindre
landsförsamlingar, haft tillfälle att göra, har jag ansett mig börs
vid detta tillfälle uttala och just derför, att jag från den af mig
nu antydda synpunkten betraktar det ifrågavarande anslaget, anser
jag mig böra vördsamt yrka, att Kammaren, med utslag å Stats¬
utskottets hemställan i denna punkt, ville godkänna Kongl. Maj:ts
proposition.
Herr Hörnfeldt: Stats-Utskottet har ansett att de belopp,
som af detta anslag tillfallit åtskilliga församlingar, äro så obe¬
tydliga, att det icke kan vara lämpligt besvära vederbörande med
utdelningen deraf, på samma gång som församlingarne icke torde
kunna anses på mera verksamt sätt hjelpta genom dessa små bi¬
drag, hvilka gerna kunde af församlingarne undvaras. Titeln på
anslaget innefattar ock, att detsamma är afsedt till understöd åt
församlingar, som sjelfva ej förmå bekosta sina folkskolelärares
aflöning, men om jag ser på förteckningen på dem, som erhållit *
sådana understöd, finner jag der församlingar, hvilka ingalunda
kunna anses oförmögna att sjelfva aflöna sina folkskolelärare.
Inom Stora Kopparbergs län t. ex., har Kols församling, som
lärer vara i ganska goda omständigheter, erhållit understöd. Likaså
Orsa och Mora. Ingen torde kunna påstå, att dessa kommuner ej
förmå sjelfva bekosta sina skolor, utan att staten träder emellan.
Dessa understöd uppgå ofta icke till högre belopp än .30 ä 35
kronor, och jag hemställer, om det för en sådan obetydlighet är
lämpligt att besvära ecklesiastikdepartementet och folkskolein¬
spektörerna. En hel mängd ansökningar måste pröfvas och bland
dem blifva en stor del afslagna, emedan tillförlitliga upplysningar
saknas om de respektive församlingarnes ställning. En talare på
vexiöbänken klandrade Stats-Utskottet för den nedprutning i an¬
slaget , som Utskottet vidtagit. Han ansåg det bättre att afstå
hela summan, än att nedsätta den till hälften. Ja, jag erkänner,
att under ifrågavarande åtgärd ligger tanken att framdeles kunna
taga bort hela anslaget. Men att göra det nu genast vore att gå
väl brådstörtadt till väga. Det torde vara klokast att successivt
nedsätta summan och slutligen indraga anslaget helt och hållet.
Utskottet har derföre denna gång föreslagit 10,000 kronor på det
att de mest behöfvande församlingarne, hvilka möjligen på för¬
hand gjort sig räkning på bidrag från detta anslag, må kunna
eidiålla understöd.
Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets föreliggande förslag.
Herr Nils Pettersson: Likasom den förste talaren, tror
jag, att Stats-Utskottet icke handlat välbetänkt, då det nedprutat
N:o 29.
48
Tovsdagnu den 28 Mars, e. m.
Ant), under- ifrågavarande anslag. Det må vara, att beloppet är obetydligt
samlin oc^ högst ^ församlingar komma i åtnjutande af bidrag från
aflöning af detta anslag, men det finnes dock flera församlingar, hvilka byggt
deras folk- skolhus och anstalt lärarepersonal i förhoppning att få under-
skolelämre. stöd från ifrågavarande anslag. Med all aktning för Utskottets
(Forts.) sparsamhetssträfvanden under den rådande knappa penningetill-
gången, tror jag likväl att det är lättare för staten att bära denna
utgift, än för en fattig församling att undvara ett påräknadt un¬
derstöd, om detta också till beloppet är ringa. Den siste talaren
anförde att åtskilliga församlingar i Dalarne, hvilka ingalunda
kunna anses oförmögna att sjelfva aflöna sina folkskolelärare,
erhållit bidrag af detta anslag. Deraf följer dock icke, att man
bör förvägra sämre lottade församlingar den lilla hjelp i detta
afseende, som de så väl behöfva.
Jag yrkar derföre att anslaget bibehålies vid det belopp,
Kong!. Maj:t föreslagit, eller 20,000 kronor.
Herr Jöns Rundbäck: Att Stats-Utskottet kunnat komma
på den tanken att försöka göra besparingar på ett anslag, som
är afsedt för ett så godt ändamål, förvånar mig högligen. Jag
uppträder emellertid icke direkte såsom målsman för de fattiga
församlingarne, tv inom min valkrets finnes ej mera än en kom¬
mun, som har nytta af detta anslag. Men jag anse]- att nedprut¬
ning eller indragning af detta anslag skulle innebära den största
orättvisa mot dem, som verkligen behöfva detta understöd. Jag
skall anföra ett exempel i frågan. Skärgården vid Hisingen be¬
står af en mängd öar och holmar, och bland dem äro en del bebodda,
en del icke. Dessa öar och holmar, som bilda en församling, äro
ofta belägna Vs> mil och derutöfver från hvarandra. Jorden är
visserligen indelad efter hemmantal, men Herrarne skulle blifva
förskräckta vid närmare bekantskap med dessa hemman, som äro
så beskaffade, att något egentligt jordbruk knappast kan sägas
ega ram derstädes. Befolkningen å dessa öar, som närer sig ge¬
nom fiske, bestiger sig till omkring 2,000 personer och om man
väl får erkänna, att deras förtjenster på senare tiden varit större
än förut, så äro dock deras ekonomiska omständigheter långt ifrån
lysande. Men dessa fiskare hafva ju i alla fall samma behof,
som andra menniskor, att få sina barn undervisade i skolor. Men
för att få detta behof fyldt, är det nödvändigt att hafva en skola
på nästan hvarje ö; ty barnen kunna icke gerna dagligen för¬
flyttas från den ena ön till den andra. Man har visserligen för¬
sökt med ambulatoriska skolor, men upphört dermed. Lärarne
tröttnade nemligen snart på dessa ständiga resor och barnen fingo
en högst knapphändig undervisning. Här föreligger således ett
undantagsfall; och om staten här komme med en hjelp af 100
kronor, så vore det väl ej för mycket begärdt.
Då således, hvad beträffar denna församling och, som jag
tror, äfven rörande åtskilliga andra, hjelp är af nöden samt Kongl.
Maj:t pröfvat och — hvithet vi med visshet kunna antaga — noga
pröfvat bebofvet häraf, så hemställer jag, huruvida icke Kamma-
Torsdagen den 28 Mars. e. m. 49
ren skulle vilja bevilja det af Regeringen för ändamålet begärda
beloppet. 20,000 kronor, samt med full trygghet öfverlemna åt
henne att fördela detsamma. För min del yrkar jag derföre, att
anslaget måtte blifva oförändradt till samma belopp, som det i
många herrans år utgått till fromma för folket och dessa barn.
Herr L. J. Larsson instämde med Herr Jöns Rundbäck.
Herr Sven Nilsson: Den förste talaren har beklagat sig
öfver, att Stats-Utskottet nedsatt det af Kongl. Maj:t för ifråga¬
varande ändamål begärda anslag. Men att sluta af de skäl,
hvarmed han motiverade detta yttrande, skulle jag vara frestad
till att tro, att han mera beklagade att Stats-Utskottet icke tagit
steget fullt ut och afstyrkt hela anslaget. För min del ger jag-
honom rätt deri, att det varit bäst om Stats-Utskottet gått denna
väg, i synnerhet efter de upplysningar, som vi fått af Herr
Hörnfeldt och hvilka icke voro tillgängliga för mig inom Stats-
Utskottet. Af de upplysningar, som förefinnas å förteckningen öfver
de församlingar, hvilka erhållit del af ifrågavarande understöd,
har jag funnit åtskilliga församlingar i det län jag tillhör, som
icke gerna kunna ställas i deras kategori, hvilka äro i behof af
detta understöd. Sjelfva anslagets titel, nemligen “understöd åt
församlingar som ej förmå bekosta sina folkskolelärares aflöning11,
finner jag högst besynnerlig; ty jag betviflari hög grad, om någon
sådan församling finnes i vårt land, och kan således ej annat än
i högsta grad förundra mig öfver, huru dessa församlingar kunna
styrka att de ej förmå bekosta sina skollärares aflöning, hvilket
jag föreställer mig böra ske, innan bidrag beviljas. Då detta
anslag första gången beviljades, fingo församlingarne hufvudsak¬
ligen sjelfva aflöna sine lärare. Nu deremot åtnjuta de, genom
Riksdagens beslut, statsbidrag till 2/:s af hvad som erfordras till
folkskolelärarnes aflöning. Jag hemställer, huruvida icke just denna
Riksdagens frikostighet och derigenom ådagalagda tillmötesgående
mot landets önskningar, kunde innebära ett skäl, att redan nu helt
och hållet stryka dessa 20,000 kronor. Någon orättvisa kan icke
sägas ligga i en sådan framställning och ej heller ett beslut i
öfverensstämmelse dermed blifva till någon nackdel för församlin¬
garna, då som bekant det bidrag, hvar och en kan få, icke belöper
sig till mer än ett eller annat tiotal kronor.
Jag yrkar således afslag å såväl Utskottets utlåtande som
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.
Häruti förenade sig Herr Per Nilsson i Kulhult.
Herr Sahlström: Jag instämmer med dem, som yrkat afslag
å Utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Såsom representant för några af de fattigare kommunerna i Werm-
lands finnskogar, kan jag icke annat än vitsorda behofvet för
dessa församlingar af det ifrågavarande understödet för upprätt-
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 29. 4
5f:o 29.
Ang. under¬
stöd åt för¬
samlingar för
aflöning af
deras folk-
sltolelärare.
(Forts.)
N:o 29.
BO
Torsdagen deri 28 Mars, e. m.
Ang. under¬
stöd åt för¬
samlingar för
aflöning af
deras folk¬
skolelärare.
(Forts.)
hållande af deras folkskolor. Dessa församlingars läge är verk¬
ligen sådant, att de enligt min öfvertygelse mer än de flesta andra
församlingar behöfva hjelp af staten, för att på ett någorlunda
tillfyllestgörande sätt kunna uppfylla det ändamål, som med folk¬
skolan åsyftas.
Jag yrkar derför, såsom sagdt, bifall till den Kongl. proposi¬
tionen.
Herr Abr. Rundbäck: Orsaken hvarföre jag framstält tvenne
alternativ, antingen att bibehålla 'det gamla anslaget i sin helhet
eller ock helt och hållet stryka detsamma, är den erfarenhet jag
gjort såsom folkskoleinspektör om svårigheten att rätt fördela det
på hvarje folkskoledistrikt belöpande belopp. Folkskoleinspek-
törerne hafva nemligen anmodats, att inskränka deras tillstyr¬
kande till erhållande af det ifrågavarande understödet till de mest
behöfvande församlingar. Följden häraf har varit, att man från
erhållande af detta understöd måst utesluta en hel del af de för¬
samlingar, som förut åtnjutit sådant. Detta väckte mycket skri uti
orterna. Skulle nu det ringa belopp, som hittills kommit försam¬
lingarna till godo, ytterligare nedsättas till hälften, så blefve
naturligtvis svårigheterna ännu större. Vi skulle då nödgas in¬
skränka dessa få, som nu komma i åtnjutande af detta understöd,
till halfva antalet. Det blir ganska svårt och kommer att med¬
föra så mycket mera klagomål som vi, hvilka i första hand hafva
att göra med folkskoleväsendet, måste ofta muta församiingarne
med dessa små anslag, ty de utgå icke allenast till folkskole-
lärarnes aflöning. Jag vet församlingar, som äro ganska medel¬
lösa, men hvilka ända få gorå de största ansträngningar för sitt
folkskoleväsende, och för dem är det af vigt att de få behålla
sitt lilla bidrag. Det har inträffat, att sådana församlingar till
mig framstält begäran derom, och jag har svarat att, såvidt det
på mig ankommer, det skall blifva kärt för mig att låta dem be¬
hålla anslaget. Jag skulle derföre hellre önska icke något anslag
alls, än ett så otillräckligt, som nu ifrågasattes. Det är säkert,
att dessa bidrag icke äro så betydelselösa. Beloppet, 30 eller
40 kronor, som anslås åt hvarje församling, som kommer i åtnju¬
tande af understödet, är visserligen icke stort. Men der försam¬
lingen består af några få spridda hemman äro dessa kronor till¬
räckliga till att betala hälften af småskolelärarens aflöning. Den
gamla titeln, under hvilken, detta anslag beviljas eller för folk-
skolelärarnes aflöning, härleder sig från den tid', då det ännu icke
fans småskolor. Men anslaget kan äfven begagnas till understöd
af folkskoleväsendet. Jag tror, att det icke skulle vara till vårt
folkskoleväsendes nytta, om anslaget nedsättes på det sätt, som
nu är i fråga. Men, såsom jag sagt, vilja Herrarne nedsätta och
slutligen helt och hållet afskaffa detta anslag, så borttagen det
hellre med ens.
Herr Aug. Peterson: Efter det yttrande, som en ledamot af
Ståts-Utskottet, Herr Hörnfeldt, afgifvit, nemligen att meningen
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
51
N:o 29.
vore, att nästa riksdag draga in hela anslaget, synes det mig så Ang. under-
godt vara att göra det nu på en gång. Af en förteckning som stöd f°r'
han hade i sin hand och uppläste, hörde jag att några försam-
lingar i Blekinge fått 50 kronors bidrag. Såvidt jag känner för- deras folk-
hållandena behöfva åtminstone ett par af dessa församlingar icke skollärare.
detta bidrag, emedan de befinna sig i mycket goda omständig- (Forts.)
heter. Efter Utskottets förslag skulle de nu icke få mera än 25
kronor och detta kunna de ännu bättre undvara. Jag yrkar
afslag å Utskottets betänkande i denna punkt.
Herr Johan Erik Johansson: På utgiftsafdelningen var
jag i tillfälle att se det Kongl. bref, som fördelar detta anslag
kommunerna emellan. Jag har visserligen icke reda på förhål¬
landena å andra orter, men i den ort, jag tillhör, äro åtminstone
halfva antalet af kommunerna icke i behof af det i fråga varande
anslaget, och jag tror nästan att förhållandet är detsamma på
andra orter. Det synes mig derföre, att Utskottet anfört goda
skäl för sitt förslag, så mycket hellre som af statsverksproposi¬
tionen synes, att antalet af de församlingar, som behöfva bidrag,
allt mer och mer nedgått. Jag hoppas, att den dag icke är långt
borta då hela anslaget kan indragas, men för närvarande synes
det icke vara skäl att taga bort mera än hälften. Jag yrkar
bifall till Stats-Utskottets förslag.
Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
de meningar som förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner
dels på bifall till Utskottets hemställan, dels på yrkandet att, med
afslag å nämnda hemställan, Kongl. Maj:ts proposition i ämnet
måtte bifallas, dels ock slutligen på afslag å såväl Kongl. Maj:ts
som Utskottets förslag; och fann Herr Talmannen den förstnämnda
Sositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering be-
es. I anledning häraf och för bestämmande af kontrapropo¬
sitionen upptog Herr Talmannen ånyo de öfriga yrkandena, af hvilka
det som afsåg bifall till Kongl. Maj:ts förslag nu förklarades
hafva flertalets röster för sig. Men jemväl angående kontrapropo¬
sitionen äskades votering; och skedde alltså först uppsättning,
justering och anslag af en så lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen antager
yrkandet om bifall till Kongl. Maj ds proposition i ämnet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej har Kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om afslag å såväl Utskottets hem¬
ställan som Kongl. Maj:ts proposition.
N:o 29.
52
Ang. under¬
stöd åt för¬
samlingar föi
aflöning af
deras folk¬
skolelärare.
(Forts.)
Torsdagen den 28 Mars, e. m
Den omröstning, som företogs enligt denna proposition, utföll
med 52 ja mot 53 nej; hvadan propositionen för hufvudvoteringen
erhöll följande lydelse:
Den, som hifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 51 punkten
af utlåtandet N:o 11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner ’"nej, har Kammaren afslagit såväl Utskottets hem¬
ställan som Kongl. Maj:ts proposition.
I den senare voteringen afgåfvos 71 ja mot 39 nej; i följd
hvaraf Kammaren bifallit Utskottets hemställan.
I anseende dertill att tiden långt framskridit, uppsköts den
vidare föredragningen af Stats-Utskottets föreliggande utlåtande
till nästa sammanträde.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes:
Stats-Utskottets utlåtande N:o 8, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens Femte hufvudtitel;
Samma Utskotts utlåtande N:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition, angående anslag till betäckande af åtskilliga
utgifter för den i Stockholm under år 1878 sammanträdande inter-
nationela fångvårdskongress; och
Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 5
(i samlingen N:o 23) i fråga om underdånig skrifvelse angående
kontroll deröfver, att utländske handelsresande erlägga till stat
och kommun deras rörelse fullt motsvarande afgifter.
§ 3.
Justerades protokollsutdrag.
§ 4.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr Magnus Jonsson under 12 dagar från och med den 1 April,
“ J. V. Lundqvist “ 14 “ “ 3 “
“ And. Ohlson “ 14 “ “ 6 “
“ A. Börjesson “ 14 “ “ fi «
Torsdagen den 28 Mars, e. m.
53
N:o 29.
Herr P. G. Sandberg under 14 dagar från och med den 8 April,
“ A. Svensson i Edum “ 14 “ “ 9 “
« A. P. Lind “ 14 “ “ 9 “
“ J. Andersson i
Knarrevik “ 14 “ “ 9 “
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 11 e. m.
In fidem
Gustaf Westdahl.
Andra Kammarens Prat 1878. N:o 29.
5