RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1878. Andra Kammaren. N:o 26.
Lördagen den 23 Mars.
Kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades de i Kammarens sammanträden den 16 i denna
månad förda protokoll.
§ 2.
Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 33, i fråga om be¬
viljande af anslag till fortsättande af statens jernvägsbyggnader.
Punkten 1.
Utskottet hade i denna punkt afgifvit yttrande öfver af Kongl. Om anslag
Maj:t gjord framställning beträffande anslag till fortsättande af tiU forUät'
arbetena å såväl norra stambanan genom Norrland som tvär-XeUnainor
banan mellan Torpshammar och riksgränsen samt i sammanhangraltambmln
dermed äfven öfver Herr G. Hwggströms inom Andra Kammaren ■>»,. m.
väckta motion N:o 146, i hvilken Herr P. Engman instämt, och
deruti föreslagits, att Riksdagen, till fortsättande af arbetena å
den norrländska stambanan och tvärbanan mellan Torpshammar
och norska gränsen, måtte för hvartdera af åren 1878 och 1879
anvisa en eller två millioner kronor utöfver hvad för det förra
året redan vore anslaget och Kongl. Maj:t för det senare året
äskat.
Och hade Utskottet hemstält:
a) att med bifall till Kongl. Maj:ts förslag, Riksdagen måtte
dels till fortsättande af arbetena ej mindre å norra stambanan
genom Norrland, än ock å tvärbanan mellan Torpshammar och
Riksgränsen, för år 1879 anvisa ett belopp af 6,000,000 kronor,
dels ock medgifva, att af detta belopp finge användas högst 200,000
kronor till uppförande af bostäder, utöfver de i kostnadsförslaget
för anläggningen beräknade, åt tjenstepersonalen vid de delar af
nämnda statsbanor, som härefter komme att för allmän trafik
upplåtas; samt
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 26.
1
N:o 26.
2
Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anslag b) att med anledning af Herr Heeggströms motion, Riksdagen
till forttät- m;|tte till fortsättande af arbetena ej mindre å norra stambanan
hetena å nor- genom Norrland än ock å tvärbanan mellan Torpshammar och
ra stambanan Riksgränsen för år 1878, utöfver redan beviljade 6,0C0,000 kronorr
m. ra. anvisa och ställa till Kongl. Maj:ts disposition ytterligare en
(Forts.) million kronor.
Mot Utskottets hemställan i mom. b voro reservationer inom
Utskottet anmälda
dels af Herr Lisa Olof Larsson;
och dels af Herrar Carl Ifvarsson, O. B. Olsson, Jan Andersson,
J. E. Johansson, Gustaf Jonsson, Johannes Jonsson och Ivar Månsson.
Efter uppläsning af Utskottets förslag i mom. a, blef samma
förslag af Kammaren bifallet.
Sedan derpå mom. b föredragits, anförde
Herr Kiss Olof Larsson: Jag tager mig friheten yrka
afslag å det nu föredragna momentet b af första punkten. När
denna punkt behandlades på afdelningen inom Utskottet, beslu¬
tades enhälligt att afstyrka herr Hseggströms motion och afdel¬
ningen gjorde det på grund af den motivering, som jag sedermera
användt i min reservation. Herr Hasggströms motion ansågs ej
behöfva någon vidare vederläggning. Vid punktens föredragning
i Utskottet upptogs åter frågan, och motionären lyckades erhålla
majoritet för en million.
När man betraktar ifrågavarande motion, så visar sig, att
motionären i “klämmen" begär anvisandet af “en eller två mil¬
lioner kronor" utöfver hvad Kongl. Maj:t äskat. Detta påminner
väl mycket om Cajsa Vargs metod: man tager. Motionären begär
på en slump en eller ett par millioner till. Denna motionärens
begäran är hufvudsakligen grundad på den rådande arbetsbristen
i Norrland och behofvet att bereda tillfälle till arbetsförtjenst
derstädes. Stats-Utskottet talar visserligen om “arbetsbehöfvande
i landet", men motionären talar endast om Norrland, och att en
eller två millioner skulle nedläggas på jernvägsarbeten i Norr¬
land. I motionen talas endast om felslagna skördar i Norrland
och behofvet af arbetsförtjenst derstädes.
I afseende å anskaffandet af arbetsförtjenst åt befolkningen i
Norrland, så torde sådant allra minst vara behöfligt för denna
landsort, eftersom Riksdagen, sedan båda Kamrarne bifallit det förra
momentet af den nu föredragna punkten, redan beviljat 6 millioner
kronor för jernvägsbvggnader i Norrland, hvaremot något anslag för
jern vägsbyggnader icke är anslaget för andra landsdelar, der dock
befolkningen är lika mycket i behof af arbetsförtjenst som i Norrland.
Således är Norrland i detta afseende redan gynnadt gent emot det
öfriga landet. Härtill kommer, att man i Norrland mindre än i andra
Lördagen den 23 Mars, f. m. 3 JJtO 26.
delar af landet är beroende af dåliga konjunkturer. Ty som vi 0m anslag
alla veta, utgör trävaruhandeln den förnämsta industrien i Norr-^d{or^fat'r
land, och som den icke, såsom fallet är med annan industri, ligger betena Anor-
nere, så är det naturligtvis lättare att få arbetsförtjenst i Norr- ra stambanan
land än annorstädes. Vidare har Utskottet stödt sig på en prome- m. m.
moria, som afgifvits af chefen för statens jernvägsbyggnader. Jag (Forts-)
har flera gånger och senast i dag sökt att få reda på denna
promemoria på riksgäldsafdelningen, som i första hand behandlat
frågan, men icke funnit den, och jag kan således nu icke lemna
så exakta uppgifter angående densamma, som jag skulle önska,
enär jag, ehuru tillhörande Riksgäldsafdelningen, icke sett prome¬
morian, eller eger kännedom om att en sådan blifvit af chefen
för statens jernvägsbyggnader Utskottet meddelad. Men det
förefaller mig mer än besynnerligt, att, då Kongl. Maj:t afgifvit
sin proposition om de öfriga 6 millionerna och jag är öfvertygad
att Kongl. Maj:t hört byggnadsstyrelsen innan denna proposition
afläts — hvilket för öfrigt inhemtas af den Kongl. propositionen
— det i densamma icke talas ett ord om behofvet af större
anslag än 6 millioner. Först några dagar efter det denna propo¬
sition till Utskottet öfverlemnats, skrifver chefen för byggnads¬
styrelsen en promemoria, hvaruti han motiverar behofvet af ytter¬
ligare en million. Det vill häraf nästan synas som om chefen
för byggnadsstyrelsen velat dölja för Kongl. Maj:t åtskilligt, som
han ansåg lämpligt att sedermera låta komma till Stats-Utskottets
kännedom. För min enskilda del tror jag att denna promemoria
tillkommit på beställning, och lämpligheten af att en chef effek¬
tuerar en sådan enskild beställning, utan Kongl. Maj:t eger känne¬
dom derom, torde kunna betviflas.
Såsom det synes af betänkandet har Utskottet bland annat
också åberopat, att genom förändring af den ursprungliga planen för
anläggningen, densamma blifvit 1,134,000 kronor dyrare, än hvad
som från början beräknats, och deraf har Utskottet tagit sig skäl
att föreslå ytterligare en million för år 1878. Jag vågar icke
döma om huruvida jern vägen genom denna förändring behöfver
blifva dyrare eller ej; åtminstone lemnar hvarken den Kongl.
propositionen eller andra tillgängliga handlingar någon klar inblick
i detta förhållande.
1 byggnadsstyrelsens skrifvelse heter det emellertid, att vid
en resa, som företogs efter den ifrågavarande linien, man upptäckt
att det icke finnes byggnader för en del af jernvägsbetjeningen
och att det derföre blir nödigt att uppföra sådana. Deraf vill det
synas, som om, när plan och kostnadsförslag för jernvägen upp¬
gjordes, man icke sett linien, ty hade man det gjort, borde man
äfven upptäckt att sådana bostäder saknats. Detta har man upp¬
täckt senare och man vet icke hvad upptäckter framdeles kunna
göras på sådana upptäcktresor, och under sådant förhållande kan
man icke veta, hur dyr norrlandsbanan slutligen blifver. I Kongl.
Majffs proposition pag. 120 säges det: “då således bör befaras,
att denna uppgift icke kan bestridas utan öfverskridande af
kostnadsförslagets slutsumma, skulle ett särskildt anslag blifva
N:o 26.
4
Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anslag för ändamålet erforderligt11. Såvidt jag rätt förstår dessa ord
tande^af^ar synes det, aU man till och med byst förhoppningar att kunna
betena Anor-fö detta arbete utfördt, utan att nödgas öfverskrida kostnads-
ra stambanan summan, men att man dock befarat att den måste öfverskridas
m, m. genom dessa nytillkomna byggnader. Och än vidare tyda dessa
(Forts.) or(f aft det ursprungliga kostnadsförslaget icke skall komma
att öfverskridas, och hvartill Kongl. Maj:t haft goda skäl,
ty i den af Utskottet åberopade promemorian, som ock i motionen,
talas om det mycket låga priset å materiel och å arbete. Att
under dessa förhållanden påstå att anläggningen skall blifva dy¬
rare, än man beräknat under tider, då allt var dyrare, är icke
fullkomligt logiskt. Och dessutom, hvem garanterar oss för att
prisen just nu nått sitt minimum? År icke hela detta tal om
att man skall skynda medan prisen äro låga, en spekulation?
Och bör staten på det sättet spekulera? Jag får säga, att jag
för min de! hyser ett visst misstroende till jernvägsbyggnads-
styrelsens spekulationer. Yi hafva en så sorglig erfarenhet af
denna styrelses spekulationer, då den spekulerade på jern vägs¬
skenor, att vi icke ånyo böra inleda styrelsen i frestelse. För
min del åtminstone har jag ej lust att förnya experimentet. Jag
tror, såsom jag redan sagt, att jernvägsbyggnadsstyrelsen lika litet
som Stats-Utskottet skall kunna säga, att arbetsprisen komma att
stiga under de närmast följande åren; det är på gissningarnes
område man i detta fall gifvit sig in för att få ytterligare en
million. Men det är väl icke heller dessa synliga skäl, som äro
de egentliga för bifall till millionen; saken är väl, att man vill
bevilja så stort anslag som möjligt, för att derigenom få en före¬
vändning att låna en million mera, då man icke vill låna för
annat än jernvägsbyggnader. Jag tror att det är der man bör
söka förnämsta skälet, ehuru för mig icke tillfyllestgörande.
Jag skall sålunda, på de skäl jag i min reservation och nu
ytterligare anfört, yrka afslag å denna punkt.
Chefen för Kongl. Civil-departementet Herr Statsrådet Thy-
selius: Då det i derå hänseenden måste vara ändamålsenligt
att, när staten beslutat ett stort arbetsföretag, hvartill erfordras
betydliga penningsummor och en lång tidrymd, en plan för arbetets
utförande och verkställande blir antagen, äfvensom att denna plan
så uppställes att utgifterna, som under de särskilda åren tagas i
anspråk, blifva ungefär lika, så att icke förändringar i afseende
å befälspersonalens sammansättning tidt och ofta måste ega rum
eller afskedande af arbetare, som visat sig skicklige för sitt upp¬
drag, behöfver ske, så var det naturligt att Riksdagen år 1874,
och med hänsigt till då rådande förhållanden, bestämde en viss
summa att under de kommande åren årligen användas för jernvägs¬
byggnader i Norrland. Kongl. Maj:t har ock ansett sig förbunden
att å Riksdagens i detta hänseende uttalade tanke fästa det afse¬
ende, att Kongl. Maj:t icke under de derefter förflutna åren gjort
någon framställning om ökande af det utaf Riksdagen såsom
lämpligt ansedda årliga byggnadsbeloppet. Men omständigheter
Lördagen den 23 Mars, f. m.
5
N:o 26.
kunna utan tvifvel inträffa, hvilka göra det önskligt att i en så Om anslag
beskaffad plan förändringar, föranledda af särskilda omständig-
heter, någon gång kunna vidtagas. Att sådana omständigheterutenalnor-
nu äro för handen, ådagalägger den promemoria, som Chefen för ra stambanan
Jernvägsbyggnadsstyrelsen till Stats-Utskottet inlemnat, och hvilka »• m-
omständigheter Utskottet i sitt betänkande utförligt omförmält, (Forts.)
så att de måste vara för Riksdagens ledamöter fullkomligt be¬
kanta. Yi veta ock, att under den vinter, som nu går till ända,
kölden icke varit så sträng att den lagt hinder för jernvägs-
arbetenas fortsättande äfven under en tid, som på förhand icke kunnat
beräknas. En följd deraf har blifvit, att en större del af det för
året anvisade byggnadsanslaget redan tagits i anspråk. Derest
nu Riksdagen icke finner lämpligt att deruti medgifva någon till¬
ökning, blifver följden den, att under den för arbetena lämpli¬
gaste årstiden en del arbetare måste afskedas och således jern-
vägens byggande fördröjas längre än nödvändigt är. Att sådant
icke kan vara till gagn i något hänseende tror jag mig kunna
försäkra. Äfven vid den jernvägsanläggning, som här är i fråga,
ligger stor vigt derpå, att med dess öppnande för trafik icke för-
dröjes. De orter, hvilka jernvägen skall genomgå, äro i stort behof
af lättade eller öppnade kommunikationer och för staten är det
af icke mindre vigt att så tidigt som ske kan draga inkomst af denna
anläggning, som icke gerna kan gifva någon afsevärd inkomst förr
än den till någon större del är fullbordad. Härtill kommer, att
prisen på åtskilliga materialier äro nu så låga att, efter hvad
chefen för byggnadsstyrelsen mig meddelat, man med begagnande
af detta förhållande skulle göra en betydande vinst.
Om här vore fråga att en förökning i det för året beräknade
anslaget skulle medföra någon svårighet i afseende å statsregle-
ringen, skulle jag icke hafva vågat upptaga saken, men, då de
medel, som uti ifrågavarande hänseende skola användas, böra
genom lån anskaffas, kan någon menlig inverkan på statsbudgeten
derigenom icke uppstå. Utgifterna på det hela blifva naturligtvis
icke större, fastän de komma något tidigare, och man vet i öfrigt icke,
huruvida icke under den tid, som återstår för arbetenas fullbor¬
dande, sådana omständigheter kunna uppstå som mer än beräknadt
är försena arbetenas utförande.
Det har blifvit af den förste ärade talaren anfördt, att det
vill synas som skulle chefen för Jernvägsbyggnadsstyrelsen, då han
icke till Kongl. Maj:t utan till Stats-Utskottet yttrat sig^om för¬
delen deraf, att jernvägsbyggnadsanslaget blefve under året till-
ökadt med en million, önskat hålla något fördoldt för Kongl.
Maj:t; men han har lika litet som Kongl. Maj:t med hänseende
till Riksdagens beslut 1874 ansett sig sjelf kunna sätta i fråga
någon förhöjning i det beslutade anslaget, fastän han, dertill^upp¬
manad, sedermera meddelat Stats-Utskottet sin åsigt i frågan;
och af Riksdagens nyss omförmälda beslut lärer icke heller följa,
att, när inom Riksdagen väckes fråga om en sådan förhöjning
och det vinner bifall inom den beredning, söm har att handlägga
ärendet, man från Regeringens sida är förhindrad att i Kammaren
N:o 31.
6
Lördagen den 23 Mars, f. in.
Om anslag omförmäla de fördelar, som skulle följa af ett bifall till Stats-
tui fortsät- Utskottets förslag,
Mena fnör- Det liar afven anmärkts, att den tillökning i den förut beräk-
ra stambanan ns.de anläggningskostnaden för den norrländska jernvägen, som
m. m. i den Kongl. propositionen blifvit omförmäld såsom varande af
(Forts.) bebofvet påkallad, skulle utvisa en mindre noggrann kostnadsbe¬
räkning. Men det framgår af den Kongl. propositionen, att den
ifrågavarande förhöjda anläggningskostnaden är en följd deraf att
för vinnande af de betydelsefulla förmånerna af dels förminskade
lutningar, så att banan utan större lutning än 1 på 100 kan framgå
ända upp till midten af Jemtland eller Ytterån, och dels förmin¬
skad längd af kurvor med mindre radie än 1,500 fot, hvarigenom
jernvägens trafikförmåga blifver med tretio procent förökad, våg¬
längden blifver förökad med något mer än en mil. Det har här
i dag äfven blifvit nämndt att medel blifvit begärda för uppföran¬
det af åtskilliga nya bostadsbyggnader vid de norrländska jern-
vägarna, kvilket skulle utvisa"mindre tillförlitlighet i förut upp¬
gjorda kostnadsberäkningar.
Jag ber i anledning deraf att få erinra, att såsom förut blifvit
Riksdagen meddeladt i dessa beräkningar, icke andra bostäder
afsetts än för stationsföreståndare och banvakter, äfvensom för
en stationskarl vid åtskilliga stationer, och detta i likhet med
hvad förhållandet varit vid jern vägsanläggningarna i öfriga delar
af riket. Då likväl i allmänhet bostäder äfven måste anskaffas
åt_ baningeniörer, banmästare, lokomotivförare med flere, har det
blifvit för trafiksstyrelsen sedan den öfvertagit jernvägarne, nöd¬
vändigt att afgifva framställningar om ökade anslag för byggande
af bostäder åt dessa jernvägstjenstemän. I fråga huruvida sådana
byggnader skulle genom byggnads- eller trafikstyrelsens försorg
uppföras, har meningsskiljaktighet emellan de bägge styrelserna
uppstått, då den förra velat utesluta dem från sina beräkningar,
för att icke behöfva för sjelfva väganläggningen begära äfven de
summor, som för ifrågavarande byggnader skulle åtgå, och den
senare åter icke velat se trafikinkomsterna minskade med samma
belopp.
Nu har det visat sig att i Norrland möta hinder attvidjern-
vägarnas öppnande för trafik kunna för personalen förhyra några
boningslägenheter och behofvet påkallar således att vid trafikens
begynnande erforderliga bostadslägenheter finnas uppförda, hvaraf
den naturliga följden är, att byggnadsstyrelsen bör sättas i till¬
fälle att disponera öfver de för dessa byggnader erforderliga me¬
del. Frågan om anvisande af dessa medel förekommer således nu
i en annan ordning än förut varit vanligt, men behofvet är af
samma beskaffenhet som vid alla andra jernvägsanläggningar gjort
sig gällande och måst af allmänna medel fyllas. Det skulle vis¬
serligen ännu vara åtskilligt att anföra med anledning af den före¬
gående talarens yttrande, men jag vill likväl nu undvika detta
och hemställer endast, huruvida icke Kammaren skulle vilja bi¬
falla hvad Stats-Utskottet föreslagit.
Då jag gör detta, har jag icke afsett att på detta sätt skulle be-
7 N:o 26.
Lördagen den 23 Mars, £. m.
redas någon ökad arbetsförtjenst åt dem, som i Norrland bygga Om andag
och bo, utan endast att staten skulle beredas en stor, af åtskilliga ^ndlafar-
såsom mig synes, ej nog paaktad fördel. betena å nor¬
ra stambanan
Herr Per Nilsson i Kulhult: Jag kan icke annat än vara
flertalet af Stats-Utskottets ledamöter tacksam för den reservation
de mot det nu begärda anslaget afgifvit.
Som vi alla veta, bestämdes vid 1874 års riksdag den summa,
som skulle användas till byggande af en stambana till Norrland,
under åren 1878, 1879 och 1880 att utgå med 6,000,000 kronor
årligen.
För så vidt jag bar mig bekant, har icke heller Kong]. Maj:t
nu framkommit med något förslag om förändring derutinnan, men
deremot har en enskild ledamot i denna Kammare i en af honom
till innevarande års riksdag afgifven motion föreslagit, att det af
Riksdagen vid förenämnda års Riksdag en gång faststälda belopp
måtte för år 1878 med en million kronor förhöjas.
Jag kan dock icke för min del finna något skäl, hvarför vi
nu till ifrågavarande ändamål skulle bevilja större anslag än vi
eu gång beslutat. Man har visserligen sagt att arbetets påskyn¬
dande skulle gifva staten större inkomster och det °kan visser¬
ligen vara en sanning, men samma skäl har man så många gånger
förut, utan att det besannats, föreburit för Riksdagen, att lag icke
kan tro att det fördenskull kan vara skäl att genom påskyndan¬
det af byggnaden fastläsa millioner, äfven om jernvägen derigenom
skulle blifva färdig ett eller annat år förut. För mm del har jag
den åsigten att vi bygga våra jernvägar alldeles för fort. De
som äro något hemma i penningeförhållanden, påstå, att vi bygga
öfver våra tillgångar, och säkert är, att det icke finnes något land
i Europa, som i förhållande till folkmängden och under så kort
tid byggt så många mil jernvägar som Sverige.
Man har äfven såsom ett talande skal för bifall till detta
anslag anfört att man, om det beviljades, skulle kunna slippa
afskeda en mängd jernvägsarbetare, hvilket annars blefve alldeles
Då man vid uppgörande af förslag för byggandet af ifråga¬
varande jernväg beslutat att endast 6,000,000 Kronor om aret skulle
få användas dertill, kan jag icke förstå, huru det skulle kunna
inverka hvarken på antalet arbetare eller andra kostnader för
jernvägsbyggnaden, om den förevarande motionen afsloges, ty den
en gång beslutade summan utgår ju under alla förhållanden.
Om man deremot nu beviljar en millions högre anslag än en
gång blifvit bestämdt, måste man ju året derefter minska anslaget
med motsvarande summa, för att fa totalsumman att ga ihop, och
m. m.
(Forts.)
då måste man afskeda en del arbetare.
Det är sådana ojemua ryckningar jag anser man bör söka
att undvika, och laga så, att det jemna arbetet och detjemna an¬
slaget gå hand i hand. , , „ ,
Då, så vidt jag vet, en bestämd plan för byggandet åt den
norrländska stambanan en gång blifvit uppgjord, böra vi söka att
N:o 26.
8
Lördagen den 23 Mars, f. m.
tiilforuit- d,en kan vissei']igen vara en möjlighet att summan icke
r- 7^r1^ tillräcklig, ^ utan att man, då de uppgjorda beräkningarne
tande af ar-. , . f»'.. --'-lcl uGj.a.j\iiiiigcu 11c
r.ieke visat sig halla streck, måst öfverskrida densamma; men detta
... 17 0 TI TTn I T n It A t v> xTrt-Ml-Tr. Ä - _.L - J . 1 t 1 t X - - .
betena anor- , , - -----------------™^U|1U6UUC„
ra stambanan kan väi icke inverka på arbetet, ty personalens storlek blir ju
(Fort”.; Miia^in^a’iT da”rl1 yrl'ar utslag å Herr Haeggströms motion
1 1 »11 !----TT O. TTCXX JJ.CT,ögBLIUUJB II1CJL,
och anhaller hos Herr Talmannen om bifall till reservationen.
r,.. He.rf Nils. Larson: Den förste ärade talaren yttrade, att
.Riksgäldsavdelningen inom Stats-Utskottet bestämt sig för att af¬
styrka bifall till Herr Haeggströms motion, att afdelningen skulle
hafva, motiverat denna sin mening med de skäl, som synas af
aen i reservationen upptagna knapphändiga motivering, och att
detta skett derföre, att afdelningen icke ansett de i Herr Hög¬
ströms motion anförda skäl förtjena annat eller bättre bemötande.
Ja! meningarne kunna naturligtvis vara olika om hvad det ena
eller andra skälet kan förtjena för ett bemötande, men om jag
skall säga mm mening om denna sak, så tror jag likväl, att den
knapphändiga motivering, som från afdelningen utgått och som
sedermera, upptagits i den afgifna reservationen, bär någon annan
°. denna.grund torde kanhända snarare hafva varit den,
att det icke vant så lätt att bemöta den i Herr Haeggströms
motion framlagda, motivering för det yrkande motionen innehåller.
Derom skall lag icke med den värde reservanten tvista; jag till-
later mig blott att i det anförda afseendet behålla min tro för
mig Jag tror mig derjemte kunna tillägga, att den hufvudsakligaste
omständigheten, hvarföre Riksgäldsafdelningen afstyrkt bifall till
“^10I!.eni fen att afdelningen trott det man borde fortfarande
5 ^en pl_an? som vid 1874 års riksdag blifvit faststäld
för fullbordande af de norrländska stambanorna och för de årliga
anslag, som för byggande af dem borde anvisas. Det är nemligen
en sanning, att vid 1874 års riksdag en sådan plan uppgjordes,
och det var helt naturligt att så skulle ske, ty vid hvane större
företag måste man på förhand uppgöra en beräkning för sig
eller en kalkyl, som skall på det hela taget icke blott upptaga
summan åt anslagen, utan äfven huru lång tid, som erfordras för
förslagets genomförande.. Det var en sådan plan Kongl. Maj:t
vid den riksdagen ansåg sig böra framlägga och som Stats-TJtskottet
i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag ansåg sig böra förorda. Men
derigenom var ingalunda sagdt, att meningen var eller skulle an¬
ses kunna vara att man skulle binda kommande Riksdagar för
alla möjliga fall. Det måste antagas vara gifvet att det riks¬
dagsbeslut, som faststälde planen, icke afsåg något annat än att
densamma skulle, i allmänhet gälla under normala förhållanden,
men att man derigenom icke skulle lägga hinder i vägen för kom-
mande Riksdagar att begagna sig af de särskilda eller exceptionella
rorhallanden, som under tiden kunna möjligen inträffa.
Ku har efter 1874 års riksdag inträffat, först och främst, att
man utstakat en ny sträckning af vissa bandelar för att undvika
större lutningar och kurvor, hvarigenom banan kommer att i någon
man förlängas och kostnaderna jemväl i någon mån ökas, på sätt
Lördagen den 23 Mars, f. m.
9
>T:o 26.
Herr Statsrådet och Chefen för Civil-departementet nyss yttrat. Om anslag
Denna ökade kostnad skulle, enligt uppgjorda beräkningar, uppgå till fortsät¬
ta 1,134,000 kronor. Redan derigenom är således gifvet att, om^etena'1 nor-
1874 års plan skulle till punkt och pricka följas, med afseende ra stambanan
på de årliga anslagsbeloppen, så måste man dock bryta mot samma »». m.
plan i fråga om den tid, inom hvilken stambanan skulle vara full- (Forts.)
bordad, ty lika visst, som det är att 1874 års Riksdag uttalade
den åsigten, att årligen skulle för jernvägsbyggnaden användas 6
millioner kronor, lika visst är det att samma Riksdag uppgjorde
den plan för fullbordandet af banan, att detta skulle ske inom
1880 års slut. Men för att så skulle ske, måste äfven för det
sista året behöfvas ett belopp af 6 millioner. När nu kostnaden
för det hela beköfver ökas med något öfver en million, så skulle
man för att erhålla denna million komma in på år 1881, och så¬
lunda öfverskrida den tid, som 1874 års Riksdag beräknade. Hvilket
må då vara bättre, antingen att öfverskrida den tid, som blifvit
bestämd för företagets fullbordande, eller att för något år öfver¬
skrida det beräknade anslagsbeloppet? För min del anser jag,
att under de förhållanden, som för närvarande ega rum, det senare
vore i alla afseenden fördelaktigare.
Jag öfvergår nu till en annan omständighet med afseende å
anslagets belopp. Kammaren har redan genom sitt bifall till första
punkten beslutat, att af de 6 millioner som till jernvägsbyggnadernas
fortsättande blifvit anvisade, 200,000 kronor skola användas till
ett annat ändamål, än som vid kostnadsförslagets uppgörande afsågs,
nemligen till anskaffande af nödiga bostäder för jernvägstrafikens
personal. Redan i följd deraf kommer icke hela det för detta år beräk¬
nade beloppet, 6 millioner kronor, att orubbadt användas till jern-
vägsarbetenas utförande. Men dessutom har det oförutsedda fall
inträffat, att, på sätt Herr Statsrådet och Chefen för Civil-departe¬
mentet redan omnämnt, innevarande års vinter varit så mild, att
jernvägsarbetena, emot vanligheten i de norra orterna, kunnat utan
afbrott fortgå. I följd häraf har en större del af det beviljade ansla¬
get, än som var beräknadt, tagits i anspråk, hvilket åter haft till
följd, att hvad som af anslaget återstår icke är tillräckligt aft för
återstående delen af året sysselsätta hela den personal, som för
arbetets utförande blifvit antagen. Ett afslag å Herr Haeggströms
motion skulle föranleda dertill, att innan sommarens slut en stor
del af denna personal måste afskedas till följd af brist på arbete.
Det är gifvet, att ett sådant förfarande skulle icke blott inverka
menligt på arbetets fortgång utan äfven kårdt drabba de arbetare,
som blefve nödsakade att lemna sitt arbete, utan att under nu¬
varande tryckta förhållanden hafva utsigt att kunna vinna någon
säker anställning på annat håll. Herr Diss Olof Larsson anmärkte
i fråga härom såsom någonting besynnerligt, att chefen för statens
jernvägsbyggnader, då han den 4 Januari detta år till Kong],
Maj:t afgaf sin framställning rörande jernvägsarbetenas fortsättande,
icke föreslog att ett större belopp, än det vanliga, skulle för inne¬
varande år för ändamålet anvisas, men några dagar efteråt, såsom
den värde talaren behagade uttrycka sig, till Stats-Utskottet
N:o 26.
10
Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anslag
till fortsät¬
tand e af ar-
ärtena å nor¬
ra stambanan
■m. m.
(Forts.)
inkom med en promemoria, deri lian uttalat sig på ett sätt, som
till större eller mindre del förordade Herr Hseggströms motion.
Jag vill med anledning häraf först fästa den värde talarens upp¬
märksamhet uppå, hvad som äfven Herr Statsrådet och Chefen för
Civil-departementet anmärkt, eller att hvarken chefen för statens
jern vägsbyggnader eller Kongl. Maj:t gerna kunde sätta i fråga
att för jern vägsbyggnadernas fortsättande under innevarande år
skulle anvisas ett större belopp, än som vid 1874 års riksdag
ansågs böra hvarje år för detta ändamål utgå. Vidare vill jag
emot den värde talarens uppgift, om att Chefenför jernvägsbygg-
naderna inlemnade till Stats-Utskottet sin promemoria endast
några tå dagar efter det han till Kongl. Maj:t inkommit med sin
framställning i ämnet, erinra, att det ingalunda var blott några
få dagar, som utgjorde denna mellantid. Framställningen till
Kongl. Maj:t aflemnades vid nyårstiden eller, såsom talaren sjelf
uppgaf, den 4 sistlidne Januari, men promemorian tillstäldes
Utskottet icke förr än fram emot midten af Mars månad, således
minst två månader senare. Under denna tid hade större delen
af den under vanliga förhållanden strängaste delen af vintern för¬
flutit och Chefen för jern vägsbyggnaderna varit i tillfälle att i fråga
om arbetets bedrifvande erfara åtskilligt, hvarom han vid årets
början icke kunde hafva någon kännedom. Det må vara rätt och
tillbörligt, att hvar och en motiverar sin mening så kraftigt, som
han kan, men jag vågar påstå, att det icke är tillbörligt att för
detta ändamål framställa en sak på ett förvrängdt sätt, såsom den
värde talaren gjorde, då han kallade en tid af öfver tvåmånader
för endast några få dagar.
För öfrigt äro de omständigheter, som tala för bifall till Ut¬
skottets hemställan, anförda i dess utlåtande, och deribland vill
jag påpeka, såsom den icke minst vigtiga, hurusom prisen på
hvad som hufvudsakligen erfordras för jernvägsbyggnaderna, för
närvarande ställa sig betydligt billigare än eljest. Dagsverkena
kosta mindre än vanligt; trävarorna äro, som bekant, billigare
än de varit, och jernet likaså. Med ett ord, allt, som för byggan¬
det af jernvägar är behöfligt, kan nu fås för billigare pris, och då
kan det väl icke rimligen bestridas, att ju icke det arbete som
under sådana förhållanden utföres, måste blifva billigare, än om
det utföres under en annan mindre gynsam tid. Icke heller får
man förbise den omständigheten att arbetarne i vårt land för när¬
varande, till följd af de dåliga konjunkturerna, icke hafva så sär¬
deles riklig arbetsförtjenst; och om man genom att nu utföra en
drygare del af ifrågavarande byggnadsarbete än från början varit
ämnadt, kan bereda dessa arbetare tillfälle till sysselsättning, så
är det en sida af saken, hvartill man, enligt min tanke, äfven bör
taga hänsyn. Härtill kommer ännu eu omständighet, som äfven
blifvit af den förste talaren påpekad såsom något orätt eller skad¬
ligt, men som för mig synes vara raka motsatsen, och det är att
ifrågavarande medel skulle anskaffas genom lån och sålunda en
större upplåning ske än förut varit ämnadt. Ja det är visst sant,
att meningen är att medlen skola upplånas, ty redan från början
Lördagen den 23 Mars, f. m.
11
>:o 26.
har man ju beslutat att alla våra stambanor skola byggas med Om anslag
lånta pengar. Men då nu penningeställningen i landet för när-
varande är mera tryckt än vanligt och det med anledning derafutenaånor-
redan är ifrågasatt, att, utöfver hvad som för utförande af statens ra stambanan
arbeten kan vara behöfligt, från utlandet upplåna penningar för m-
att dermed komma den tryckta ställningen till hjelp, så synes (Forts-)
det mig sannerligen vara stort skäl att bringa den allmänna rö¬
relsen hjelp på det sätt, att man upplånar ett något större belopp
för att dermed för statens räkning nu utföra arbeten, som i allt
fall förr eller senare skola utföras, hellre än att låna uteslutande
ur synpunkten att åstadkomma lättnad i den allmänna rörelsen.
I förra fallet hjelper man den allmänna rörelsen på flere sätt, i
det senare endast på ett.
Då jag nu slutar med att yrka bifall till Utskottets förslag,
anhåller jag att dervid icke blifva missförstådd. Måhända skulle
Herrarne kunna tro, att derför att jag är från den ort, inom hvil¬
ken den hufvudsakligaste delen af det ifrågavarande arbetet skulle
bomma att utföras, jag talat endast för att bereda denna ort en
fördel. Och visserligen vill jag icke förneka, att det vore en för¬
del för orten att få jernvägen färdig så tidigt som möjligt, men
på samma gång vågar jag dock försäkra, att den provins, jag till¬
hör, har att tacka staten för så mycket i fråga om lättade kom¬
munikationer, att den icke har några slags anspråk på staten om
ytterligare förmåner i detta afseende, och att hvarje inbyggare
inom den orten är så genomträngd af denna erkänsla, att ingen
af dem skulle vilja här uppträda med något yrkande, som ute¬
slutande eller företrädesvis afsåge ortens intresse. Men det yr¬
kande jag nu framstält skall, derom är jag fullt öfvertygad, visa
sig vara i statens eget välförstådda intresse.
Herr Danielsson: Det är visst första gången under denna
riksdag som man i höglofliga Stats-Utskottets betänkande möter
en sådan välvilja emot enskild motionär, som här kommit Herr
Hasggström till del. Detta är så mycket mer förunderligt, som
den förevarande motionen afser en högst väsentlig rubbning af
en både af Riksdag och Kongl. Maj-.t faststäld plan — en plan,
så stor och vigtig, att en afvikelse från dess konsekventa tillämp¬
ning kan komma att gälla icke en utan många millioner kronor.
Ty går man ifrån denna plan så lättvindigt, som nu är föresla¬
get, skall detta framdeles komma att åberopas såsom skäl för
flere dylika afvikelser. Yi veta alla med hvilken möda denna
Kammare kämpade för att kunna för en längre tid slippa ifrån
alla jernvägsintressen. Och om vi nu rifva upp detta beslut,
komma vi in på ett område, der det är svårt att förutsäga hvar
vi komma att stanna.
Utskottet säger att Herr Haeggströms motion är mycket be-
hjertansvärd. Jag har sökt efterforska hvari detta behjertans-
värda skulle bestå, men kan icke finna mer än ett enda egentligt
skäl derför, nemligen att man vill att den ifrågavarande jernvägs-
byggnaden skall påskyndas. Ingen, icke ens Herr Nils Larson
X:o 26.
12
Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anslag har bestridt att arbetslöner och prisen å jernvägsmateriel för när-
tande^af^ar- varande sjunkit betydligt. Och det är derföre tydligt och klart
om jern vägsstyr elsen vid denna banas byggande går förstån-
ra stambanan digt till våga, skall den kunna begagna sig af just dessa förän-
m. m. drade konjunkturer för byggnadsarbetenas påskyndande. Jag an-
(Forts.) tager nemligen, att, om arbetslönerna minskats med Vs af sitt förra
belopp, bör man numera för samma kostnader kunna åstadkomma
en tredjedel mera arbete. Nu har sagts att jernvägsstyrelsen
skulle passa på och inköpa materiel, medan den står lågt i pris.
Ja, vi hafva hittills fått ganska skrala vittnesbörd om denna
jernvägsstyrelsens lämplighet att inlåta sig i spekulationer. Här¬
om fingo vi för några riksdagar sedan en viss erfarenhet. Det
skulle vara roligt att se, om styrelsen nu, då materielen åter är
billig, kunde ådagalägga sin spekulationsförmåga på det sätt, att
den utan att öfverskrida det redan bestämda anslaget af sex
millioner, förmår forcera byggnadsarbetena och göra billiga upp¬
köp. Sådant skulle vara vackrare, än att, såsom nu skett, komma
och ropa på mera penningar.
Man har äfven såsom skäl för ändring af den faststälda pla¬
nen åberopat, att årstidens beskaffenhet fordrar det, Detta skäl
anfördes af Herr Nils Larson. Skulle man taga detsamma för
godt, finge man snart ändra hvarenda plan för arbeten af ifråga¬
varande beskaffenhet. Det skulle blott behöfva inträffa en blid
vinter för att man genast skall vara färdig med begäran om ökade
anslag för påskyndande af jernvägsbyggnader, hamnanläggningar
m. m. Det skulle leda till en sådan förryckning af faststälda
planer och föranleda så mycket virrvarr, att jag tror att Riks¬
dagen finge svårt att reda sig.
Här kunde vara mycket mer att säga, men jag skall icke
längre upptaga tiden. Jag har icke kunnat tillbakahålla min åsigt
i detta fall. Och jag tror icke att någon skall kunna beskylla
mig för egennyttiga motiv, ty jag talar icke i egen sak. Jag
unnar gerna alla orter de fördelar, som kunna stå dem till buds.
Men jag vill att det skall gå sundt tillväga och att faststälda
planer blifva respekterade. Tv eljest riskerar man mer än den
summa, hvarom nu är fråga. Det vore ledsamt, om denna fråga
skulle blifva förspelet till en annan stor fråga och om Kammaren
skulle dervid frångå sina principer. Jag yrkar afslag å Utskot¬
tets framställning i den föredragna punkten.
Herr Treffenberg: Då här föreligger en fråga, som har
icke blott stor betydelse för det allmänna, utan äfven ett specielt
intresse för Norrland, anser jag mig skyldig att nu för första
gången under denna riksdag göra en liten insats i diskussionen
i syfte att förorda bifall till Utskottets förslag. I sjelfva verket
har jag dock icke något synnerligen märkvärdigt att anföra, efter¬
som dels en del af mina argumenter redan blifvit upptagna af
min granne till höger och i öfrigt det mesta och bästa, som i
denna sak kan sägas, redan blifvit sagdt af motionären och Ut¬
skottet. Min argumentation kommer egentligen att rigtas mot
13 N:o 20.
Lördagen den 23 Mars, f. m.
dem, som i likhet med reservanten, Herr L. 0. Larsson, strängt Om' andag
hålla på att icke någon afvikelse bör ega rum från den vid 1874 t^ndeaTär-
års riksdag fastställa planen för utförandet af jernvägsanlägg- betena å nor-
ningarne i Norrland. Vid uppgörandet af denna plan och be-va stambanan
stämmandet af årsanslaget för jernvägarne hade man ju i sigte, ' ™-
att icke sätta detta anslag för högt, för att icke derigenom allt- c or s,)
för mycket lägga beslag på de disponibla arbetskrafterna i landet,
till förfång för jordbruket och andra näringar. Då emellertid nu,
efter hvad kändt är, jern vägsarbetena i landet på senare åren
blifvit betydligt inskränkta, och i öfrigt, till följd af nuvarande
tryckta förhållanden, mycken arbetskraft blifvit ledig, synes det
mig, att det skäl, som man kunde vilja hemta ur den nyss an¬
förda synpunkten för upprätthållandet af den en gång faststälda
planen, icke bör tillmätas synnerlig vigt. Herr Nils Larson har
nyss anmärkt, att i denna plan ingick icke blott en penningebe-
räkning, utan äfven en tidsberäkning, såtillvida nemligen som man,
efter hvad vi alla erinra oss, antog, att under förutsättning, att
årligen komme att beviljas 6 millioner kronor för jernvägsbygg-
naderna i Norrland, jernbanesystemet år 1880 skulle vara färdigt.
Herr Nils Larson har vidare fästat uppmärksamheten på
åtskilliga omständigheter, hvilka varit af beskaffenhet att dels
omedelbart och dels äfven medelbart genom arbetets fördyrande
försena arbetets utförande; men han har dervid likväl förbigått
två, för att icke säga tre högst beaktansvärda omständigheter, på
hvilka jag nu anhåller att få fästa Kammarens uppmärksamhet.
Det är nemligen kändt, att vid 1875 års riksdag — till följd af
det icke fullt tillfredsställande skick, i h vilket jern vägsfrågorna
förelädes Riksdagen till behandling och till följd af den menings¬
skiljaktighet rörande såväl stambanans som tvärbanans sträckning,
som då gjorde sig gällande — Riksdagen beslöt uppskof medbe¬
stämmandet af sträckningen utaf ej mindre sjelfva den uppåt¬
gående banan än äfven tvärbanan. Redan då anmärkte jernvägs-
byggnadsstyrelsen, att ett sådant uppskof skulle icke blott försena
arbetet, utan äfven fördyra detsamma. Utom detta förhållande
har man att observera en annan omständighet, som också i icke
oväsentlig mån fördyrar och till följd deraf äfven måste komma
att försena arbetets utförande. Det är nemligen allom bekant,
att i 1874 års plan ingick, att tvärbanan skulle byggas smalspå¬
rig; detta beslut ändrades likväl sedermera, såsom vi veta, derhän
att Riksdagen beslöt, det tvärbanan skulle byggas bredspårig,
något som naturligen måste medföra ökade kostnader. Dessa två
af mig nu vidrörda omständigheter torde vara af den beskaffen¬
heten, att de icke kunna motsägas. Härförutom ber jag att få
fästa uppmärksamheten på en tredje omständighet, som möjligen
äfven kan komma att betydligt fördyra tvärbanans anläggning.
Då frågan om denna bana förevar, kan jag icke erinra mig att
man tog i betraktande vanskligheten af att trafiken, i synnerhet
öfver den del af tvärbanan, som sträcker sig närmast riksgränsen,
kunde komma att till följd af naturhinder ofta försvåras och att
af denna anledning åtskilliga anordningar kunde blifva nödvändiga
>T:o 26. 14 Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anslag för att uppehålla trafikens behöriga gång. Det är dock icke utan
tande af är-att’ sedan beslutet om byggandet af tvärbanan fattades och arbe-
letena anor-tet nu börjat att fortgå och nalkas sin fullbordan, den öfverty-
ra stambanan gelsen alltmer gjort sig gällande att det torde blifva nödigt att
*"• der uppe på högsta delen af fjellkammen anbringa antingen en
( } öfverbyggnad eller också möjligen skydds-skärmar — i alla hän¬
delser anordningar af beskaffenhet att medföra kostnader. Amu
så förhållandet, mine Herrar, så är det gifvet, att den jemnvigt
i finansplanen, som blifvit rubbad af alla de förhållanden, på
kvilka Herr Nils Larson och jag fästat Kammarens uppmärk¬
samhet, icke kan återställas utan genom tillfälliga förhöjningar i
det beräknade årsanslaget. Vid denna fråga är äfven, synes mig,
— och såvidt jag vet har ännu ingen i Kammaren påpekat detta —
eu slags moralisk-internationel förpligtelse fästad gent emot
brödrariket, och honorerandet af denna internationella förbindelse
synes mig väl vara värd den relativt obetydliga förhöjning i års-
anslaget, som här är i fråga, helst denna förhöjning, som vi veta,
icke kommer att på något vis trycka statsregleringen utan “faller
utom budgeten11, för att begagna Stats-Utskottets yttrande rörande
den fråga, som härnäst förekommer till föredragning.
Jag skall på grund af hvad jag nu anfört, anhålla, att få yrka
bifall till Stats-Utskottets förslag. Jag vill endast mot den siste
talaren anmärka, att det är väl egentligen icke så farligt att här¬
vidlag visa välvilja mot motionären, ty tyngdpunkten ligger väl
icke härpå, utan egentligen derpå, att, på samma gång man kan
visa denna_ välvilja mot motionären, man tillika befordrar ett
stort och vigtigt statsintresse.
Häruti instämde Herr Engman.
Herr Kiss Olof Larsson: Jag ber om ursäkt att jag ånyo
begärt ordet för att till bemötande upptaga åtskilliga yttranden,
som här blifvit fälda. Jag anser nemligen nu föreliggande fråga
vara desto vigtigare, som på afgörandet af densamma torde bero
utgången ^ af nästa punkt i detta betänkande. Jag skall derföre
i hvad på mig ankommer söka sönderbryta den kompromiss, som
jag befarar förefinnas dessa frågor emellan. Särskildt kan jag
icke lemna oanmärkt den temligen omilda behandling, som jag
fått röna af min vän på jemtlandsbänken. Emellertid vill jag,
innan jag nämner något vidare härom, fästa mig vid det skäl, som
blifvit anfördt för beviljandet af en million kronor utöfver de
redan föreslagna sex millionerna, nemligen att, derest icke detta
belopp för innevarande år beviljades, så skulle jernvägsbyggnads-
styrelsen blifva nödsakad att redan på eftersommaren afskeda en
mängd arbetare, i saknad af medel för deras vidare aflöning. Det
vore dock bra märkvärdigt om ett sådant skäl skulle gillas, som
det, att, derföre att man användt så mycket folk under förra hälf¬
ten af året, att det anvisade beloppet icke räcker till att aflöna
arbetare under återstoden af året, så skall man bevilja ytterligare
anslag. Det beror ju på jernvägsbyggnadsstyrelsen att anordna
så att arbetet mera jemnt fördelas under året, om det är för sta-
Lördagen den 23 Mars, f. m.
15
>T:o 26.
ten fördelaktigt. Säkert är, att kan byggnadsstyrelsen använda Om anslag
hela anslaget sex millioner under första hälften eller de första jlU
nio månaderna, sa lärer val samma styrelse äfven kunna använda hetena g nor.
äfven sju millioner, och således komma i nödvändighet att afskeda ra stambanan
arbetare, ty styrelsen får ju icke öfverskrida det bestämda årsan- ™. ra¬
slaget. Jag skall fullkomligt instämma i förra delen af Herr Civil- (Forts-')
ministerns yttrande, derom att, enär det vore nödvändigt att vid¬
hålla en faststäld plan, så borde man icke nu anvisa högre belopp,
än det som blifvit i den Kong!, propositionen äskadt. Het var
också detta skäl, som inom riksgäldsafdelningen ansågs så af¬
görande, att man icke ansåg nödigt att ingå uti vidare vederlägg¬
ning af motionen.
Nu säger man att kostnaden för i fråga varande företag skulle
ökas med 1,134,000 kronor genom ändring i jernvägssträckningen.
Jag har i mitt förra yttrande sökt visa ohållbarheten af detta på¬
stående. Det förefaller nemligen ganska märkvärdigt, att kost-
nadsförslaget skall behöfva öfverskridas, då jernvägsbyggnads-
styrelsens chef bestämdt förklarat, att man nu kan få köpa bygg¬
nadsmaterial till hälften lägre pris än eljest, och att arbetsprisen
äro så låga. Om nemligen detta påstående^ vore rigtigt, så hade
man bort komma till helt annat resultat. Åtminstone borde icke
någon brist i anslagen uppstå. Dessutom förefaller det besynner¬
ligt, att man skall behöfva anskaffa penningar för att bereda ar¬
betsförtjenst åt en mängd personer, och dymedelst upphjelpa den
öfriga industrien, som också är tryckt. Det synes mig vara ett
eget sätt att resonnera, då man säger, att man skall köpa materiel
för hälften billigare pris än eljest. An egendomligare är det på¬
ståendet, att, på samma gång man vill upphjelpa den tryckta in¬
dustrien så måste man forcera statens jernvägsbyggnader för att
dymedelst uppehålla arbetsprisen. Mig förefaller det alldeles
gifvet, att, i samma mån staten ökar sina arbeten, i samma mån
höjas också arbetsprisen. Och i stället för att hjelpa, så för¬
svårar man ställningen för industrien; ty utan tvifvel har man att
i väsentlig grad söka den svenska industriens svårigheter deruti,
att den till följd af de höga arbetsprisen icke mäktar uthärda en
konkurrens med andra länder, der industrien arbetar under gynn¬
sammare förhållande. Och således blir förhållandet det, att man
hjelper med den ena handen men stjelper med den andra. Ur
denna synpunkt sedt kan således millionen icke vara till nytta.
Nu blott ett par ord angående den omtalade promemorian,
i afseende å hvilken jag skulle hafva gjort mig skyldig till en så
svår förseelse. Jag ber att få lägga märke dertill att, då jag
förra gången hade ordet, jag uttryckligen nämnde, att jag, oaktadt
allt bemödande ej lyckats att i utskottsafdelningen få rätt på den¬
samma, och att jag "reserverade mig ifall jag begick något misstag.
Jag har nu genom särskildt bud till vederbörande sekreterare
kommit i besittning af promemorian. Den, som så omildt behand¬
lade mig, yttrade att denna promemoria skulle hafva från bygg¬
nadsstyrelsen afgifvits närmare medlet af Mars. Med densamma i
hand kan jag nu visa, att den är daterad den 6 Mars, och således
afsändes närmare början af Mars. Jag skall vidare förklara,
N:o 26.
16
Lördagen den 23 Mars, f. in.
Om andag huru det förhåller sig med denna promemoria. Den är icke stäld
tande “\par- ^ Ståts-Utskottet,. och finnes icke heller intagen i Stats-Utskot-
betena å nor- tets diarium öfver inkomna handlingar, och lika litet har den blif¬
va stambanan vit af riksgäldsafdelningen infordrad. Promemorian är icke af
m. rn Stats-Utskottet begärd, den är icke stäld till Utskottet, och den
(. orts.; är icke af chefen för statens jernvägsbyggnader Utskottet med¬
delad. Det var vid frågans behandling i Utskottets plena som
en ledamot framdrog promemorian ur sin ficka, och om jag ej
visste hur länge den legat der, torde icke utgöra skäl till ett så¬
dant uppträdande som det jag här besvarat. Efter dessa upp¬
lysningar vågar jag tillitsfullt underkasta mig Kammarens dom.
Jag yrkar fortfarande afslag.
Herr Haiggström: Efter de sakrika yttranden, som i denna
fråga blifvit afgifna af Herr Statsrådet och Chefen för Civil¬
departementet samt Herrar Nils Larsson i Tullus och Treffenberg,
skulle jag nu haft föga att tillägga, derest icke den siste talaren
uppkallat mig. Första gången, han hade ordet, afslutade han sitt
anförande med en insinuation, nu började han det med en insinua¬
tion, och detta tyckes vara hans starkaste bevisföring. För öfrigt
har jag icke hört honom anföra några verkliga skäl, vare sig
emot motionärernes eller Stats-Utskottets motivering. Först och
främst underrättade Herr Liss Olof Larsson derom, att Stats-Ut¬
skottets ^ riksgäidsafdelning afspisat motionen, och detta hufvudsak¬
ligen på de skäl han uti sin vid betänkandet fogade reservation
anfört. Det kunde då kanske vara intressant att se efter, hvilket
detta skäl är. Vi finna då, att Herr Liss Olof Larsson helt enkelt
icke ansett lämpligt föreslå någon tillökning i det i sig sjelft betyd¬
liga belopp, hvilket, enligt "den, vid 1874 års riksdag framlagda
plan, blifvit bestämdt att årligen användas på utförandet af ifrå¬
gavarande jernvägsanläggningar i Norrland, och för den skull varit
skiljaktig från Utskottets under mom. b af lista punkten gjorda
hemställan. Således, derföre att Herr Liss Olof Larsson icke
ansåg lämpligt öka ofvanberörda belopp blef frågan af afdelnin-
gen afspisad. Stats-Utskottet in pleno godkände emellertid icke
detta skal, utan ansåg en sådan tillökning lämplig. Och af denna
anledning utgjuter Herr Liss Olof Larsson nu sin vredes skålar
öfver Stats-Utskottets pluralitet.
Jag vill inlägga en kraftig protest emot hvad Herr Liss Olof
Larsson sade i sitt första anförande derom, att det skulle ligga
en tanke bakom motionen, nemligen den, att framdeles under riks¬
dagens lopp få upplåna ett större belopp till inköp af enskilda
jernvägar och byggande af nya. Hur vet han det, och hvad be¬
rättigar ^ honom att påstå något sådant? Jag protesterar emot
detta påstående och äfvenså emot den af honom framkastade in¬
sinuationen om befintligheten af en kompromiss. Jag har nemli¬
gen icke talat ett ord hvarken om jernvägen till Wärtan och ännu
mindre om de äskade millionerna till inlösen för statens räkning
af enskilda jernvägar. När vi komma till dessa frågor, kan det
vara tid att tala om dem, men tills dess ber jag Herr Liss Olof
Lördagen den 23 Mars, f. m. 17 N:0 26*
Larsson hålla inne med sin insinuation, äfven om det skulle kosta 0nc analog
på hans talförhet. tande^aTar-
Herr Liss Olof' Larsson invände äfven, att den nuvarande }>etena nnr.
dåliga ekonomiska ställningen icke hade någon farlig inverkan på ra stambanan
Norrland till följd af dess stora sågverksrörelse. Jag trodde “• m-
emellertid att den ärade talaren sjelf var så stor skogsspekulant, (Forts'-)
att han visste, att det för närvarande är nästan omöjligt att sälja
skogseffekter: och att man i sommar vid besök i våra hamnar
skall finna huru lätt räknade de fartyg äro, som komma att frakta
trävaror ut ur landet.
För öfrigt, då ställningen är klen i landet, är det icke då på
sin plats att hjelpa de arbetslöse till arbete, då detta kan ske
utan ökad kostnad, helst genom en sådan åtgärd, enligt sakkun¬
niges utsago, staten skulle göra en ganska stor besparing. Det
är bär icke fråga om ett enda kopparöres högre anslag, utan frå¬
gan gäller huruvida den million kronor, som af Riksdagen redan
blifvit anvisad till fortsättande af arbetena på norra stambanan
och den så kallade tvärbanan, skall för sagda ändamål få använ¬
das redan i år, då man har god tillgång på folk för billigt pris,
eller om med dessa arbeten skall anstå till nästa år. Jag har
här i min hand en uppgift, af hvilken framgår, huru ovanligt raskt
arbetet på dessa banor bedrifvits under början af detta år, tack
vare den rika tillgången på duglige arbetare och den ovanligt
blida väderleken. Under Januari och Februari månader har nem¬
ligen på dessa bandelar schaktats icke mindre än 4,397,7 kubik¬
stänger jord, berg och barlast med eu arbetsstyrka af 4,264 man.
Då man nu äfven kan köpa materialier billigare än förut, är det
förståndigt att icke göra det?
Vi torde kanske äfven hafva några förpligtelser mot brödra-
landet Norge, att hafva tvärbanan färdig samtidigt med den
mötande norska banan å den en gång faststälda tiden, eller år
1880. Äfven detta torde vid frågans bedömande böra beaktas.
Jag skall emellertid icke längre upptaga Herrarnes tid, då
giltiga skäl redan slifvit framstälda för Utskottets förslag, till
h vilket jag yrkar bifall.
Herr Olof Jonsson: Då redan många, såsom mig synes,
skarpa skål blifvit anförda för Utskottets förslag, är det icke för
att anföra några nya sådana, jag begärt ordet, utan för att bemöta
åtskilliga yttranden, som af motsatta sidans talare blifvit framstälda.
Herr Liss Olof Larsson säger, att förslaget hufvudsakligen
afser att skaffa arbetare i Norrland arbetsförtjenst. Detta är
emellertid långt ifrån fallet; ty af de arbetare, som för närvarande
sysselsättas vid jernvägsbyggnaden, finnas kanske icke femtio af
Norrlands egen befolkning, medan deremot återstoden utgöres af
arbetare från det öfriga landet, hvilka således hafva mesta arbets-
förtjensten. Förra månaden hörde jag af en jernvägsingeniör,
anstäld vid ifrågavarande jern vägs byggnad, att flera hundra, arbe¬
tare måst afskedas i brist af tillgångar, ehuru de erbjudit sig att
qvarstanna mot en aflöning af 1 krona 20 öre om dagen.
Andra Kammarens Prat. 1878. N:o 26.
2
N:o 2<>.
18
Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om (inslag Vidare säde Herr Liss Olof Larsson, att det ej vore skäl att
till forum- påskynda arbetena, af den anledning, att arbetsprisen nu vore
TetejL "fnör- emedan detta förhållande kunde komma att en längre tid
ra stambanan fortfara. Jag frågar dock, om någon kan säga att det är troligt,
m. m. att dessa pris en längre tid kunna komma att stå så lågt, att
(Porto.) arbetarne utbjuda sitt arbete för 1 krona 20 öre om dagen.
En annan talare yttrade, att det icke vore skäl att påskynda
med jernvägsarbetet, emedan andra företag komme att lida af kon¬
kurrensen. Ja detta vore mycket rigtigt, om nemligen arbets¬
lönerna vore 5 ä 6 kronor om dagen, men som förhållandet nu är,
ställer sig saken annorlunda.
Samme talare, Herr Danielsson, yttrade, att det skulle vara
intressant att se några bevis på, att jernvägsbyggnadsstyrelsen
begagnade sig af de goda konjunkturerna att för billigare pris
åstadkomma arbetet. Jag tror emellertid, att Herr Danielsson
sjelf kan erinra sig, hvad vi alla veta, nemligen att enligt den
uppgjorda byggnadsplanen broarne med undantag af de större
skulle byggas af trä. Nu har emellertid jernvägsbyggnadsstyrel¬
sen till följd af gjorda besparingar kunnat föranstalta, att dessa
broar byggas af jern; och man måste väl erkänna att detta är
en icke ringa fördel, då nemligen broarne derigenom blifva af så
mycket större varaktighet.
Herr Liss Olof Larsson kunde icke förstå behofvet af ett
större anslag, då prisen nu äro så låga, att arbetet redan till
följd deraf kan fortskyndas i jemförelse med hvad eljest vore
fallet. Som jag redan nämnt hafva emellertid de besparingar,
som härigenom vunnits, blifvit af jernvägsbyggnadsstyrelsen an¬
vända icke till arbetets pådrifvande utan till att göra banan soli¬
dare, icke allenast i fråga om broarne, såsom jag nyss nämnde,
utan äfven genom anskaffande af mera hållbara skenor m. m.
Ser man på dessa förhållanden, måste man väl ock erkänna, att
de goda konjunkturerna hafva medfört fördelar för arbetets ut¬
förande.
På grund af hvad jag nu anfört framgår, att jag yrkar bifall
till Utskottets förslag; och jag gör detta icke så mycket i Norr¬
lands intresse som icke mera för att bereda det öfriga landets
arbetarebefolkning tillfälle att kunna förtjena sitt knappa underhåll.
Herr Gustaf Jonsson: Då äfven jag inom Utskottet varit
med om den så mycket klandrade reservationen, ber jag få upp¬
lysa, att vid frågans behandling inom Utskottets riksgäldsafdelning
voro vi alla öfverens derom att afslå motionärens förslag och enhäl¬
ligt bifalla Kongl. Maj:ts proposition, men vid frågans föredragning i
Utskottet fattades ett annat beslut, sådant det nu föreligger i
Utskottets betänkande, deremot jag med flere anfört reservation.
Herr Nils Larson har mycket klandrat reservationen för det den
icke var beledsagad med någon vidsträcktare motivering. Men det
är åtminstone icke i Stats-Utskottet vanligt, att då man vill afslå
en motion — och Herr Nils Larson sjelf har mången gång varit
med om det samma, hvarom han nu gjort anmärkning — vidlyf-
Lördagen den 23 Mars, f. m.
1!)
N:o 20.
tigt vederlägga de för motionen anförda skäl, utan vederlägg- Om anslag
ningen blir i allmänhet ganska kort. Det är naturligt att, då man
önskar en sak, man kan för densamma uppsöka alla möjliga‘skal, b^ena ånor-
äfven sådana som äro mindre hållbara, men då man är emot saken, rastambanan
man i korthet anför de skäl, som tala emot densamma. Detta m. m.
har också Utskottet gjort, då det säger, att “det är uppenbart, (Forts.)
att förändrade förhållanden lätteligen kunna, om ej nödvändig¬
göra, så åtminstone gifva giltig anledning till en och annan af¬
vikelse från arbetsplanen". Sådant kan visserligen enhvar säga,
som endast för sin egen fördel och nytta önskar arbetets fort¬
skyndande, för att befrämja sina ortintressen, men afdelningen
stål de sig på den ståndpunkt, att då en plan för arbetet redan
sedan 1874 är faststäld och Kongl. Maj:t i sin proposition icke
föreslagit någon afvikelse derifrån, man också borde hålla derpå.
Jag tror också icke, att man kan klandra reservanterna derföre
att de stält sig på den ståndpunkt, som Kongl. Maj:ts proposi¬
tion angifver, och icke gått utöfver denna. Man kan nemligen
hafva olika åsigter om följderna af att forcera jernvägsarbetet
allt för mycket. Antager man ett mycket stort antal arbetare,
hvilka sedan på en gång skola afskedas, så kunna brytningar upp¬
stå, hvilka icke kunna anses önskvärda. För min del tror jag,
att vi böra hålla på de normala förhållandena och icke på detta
sätt allt emellanåt lägga till en million eller kanske liera, endast
derföre att vissa personer anse nödigt att arbetet påskyndas.
Jag yrkar alltså, för min del, bifall till reservationen och af¬
ling å Utskottets förslag.
Herr Hans Andersson: Det synes mig, som om denna fråga
vore mycket enkel, och att det är alldeles öfverflödigt att söka
göra den vidlyftig. Frågan förefaller mig sålunda helt enkelt vara
den: är det klokt att Riksdagen, då arbetslönerna äro låga, forcerar
arbetet på jernvägen eller icke? Detta är hela historien, och då
jag för min del icke kan finna annat, än att Riksdagen, lika väl
som den enskilde, bör passa på att utföra ett arbete, då arbets¬
prisen äro billiga, yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr Asker: Herr Talman! Mine Herrar! Jag skall icke
vara mångordig. Den egentliga anledningen hvarför jag begärt
ordet, är den, att få underställa Kammarens pröfning fyra skäl
för bifall till Stats-Utskottets ifrågavarande utlåtande. Det första
skälet är, att jag för min del icke kan finna annat, än att det
måste med hänsyn till de mindre goda konjunkturerna i allmän¬
het vara fördelaktigt för staten i dess helhet att, så vidt möjligt
är, bereda tillfälle till arbetsförtjenst. Det andra skälet är, att
genom ökad arbetsförtjenst minskas anledningar till brott, och detta
måste i sin ordning föranleda till minskade utgifter för det all¬
männa.
Det tredje skälet består deri, att härigenom jemväl minskas
utgifterna till kommunerna i följd af minskade afgifter till fattig-
N:o 26.
20
Lördagen den 28 Kars, f. m.
Om anslag vården, och det fjerde skälet är, att genom ett sådant förfarande
till f°rUät- jn]j0mgterna för staten ökas i den mån jernvägsarbetena under
letena å nor- gynnsamma pnstorhallanden framskrida och nya bandelar öppnas
ra stambanan för trafiken. På dessa grunder med hvad i öfrigt förekommit yrkar
m■ m- jag bifall till Stats-Utskottets förslag.
Hem Piss Olof Larsson: Blott ett par ord! Jag glömde,
när j'ag sist hade ordet, att bemöta en uppgift, som af alla dem.
Indika uppträdt för Utskottets förslag blifvit upprepad såsom det
kraftigaste skälet för dess bifall. Man säger nemligen, att det är
alldeles nödvändigt att gifva en million till för år 1878 utöfver
de 6 millionerna, som redan äro beviljade, emedan man annars icke
kan använda alla de arbetare som förut användts, utan nödgas
afskeda en stor del af dem. Hur stämmer detta öfverens med det
andra kufvudskälet å mina motståndares sida, eller att man skall
bygga nu, då allting..är så oerhördt billigt? Icke kunna båda dessa
skål vara rigtiga. År det sant att arbetsprisen äro lägre än
förut, då måtte väl 6 millioner räcka till åt lika stor arbetsstyrka,
som den, hvilken kunnat aflönas med 6 millioner då dagspenningen
var betydligt högre, och man behöfver ingalunda afskeda arbetare
äfven om punkten afslås; är det åter icke sant att prisen fallit,
och att man icke under detta år med lika anslag kan betala lika
stort antal arbetare som i fjor, då bortfaller det förra skälet för
bifall, och då bör punkten afslås. Det var emellertid på dessa
båda skäl, som man stödt sin motivering för bifall. Att prisen
nu äro lägre än de varit under de senaste åren vill jag visst
icke bestrida, men jag har begärt få höra något sannolikt skäl
hvarföre de icke kunna komma att än ytterligare falla. Ingen har
sökt gifva ett sådant skäl. Deremot hafva alla, som uppträdt emot
mig, talat om dels att jag icke anfört några skäl, dels att dessa
varit klena. Det är en ganska vanlig taktik, när man icke kan
vederlägga de skäl som anförts, men säkert hade det vant mera
uppbyggligt om de åtminstone sökt att vederlägga de skäl jag
anfört. De stå derföre ovederlagda, och jag vidhåller mitt gjorda
yrkande.
Herr Hörnfeldt: Då jag inom Utskottet biträdt det förslag
Utskottet framlagt, skall jag be att få instämma i de skäl, som
af Herrar Treffenberg och Nils Larson redan blifvit framstälda
för bifall till Utskottets förslag.
Jag hade icke tänkt att begära ordet, emedan de norrländske
representanterne i denna fråga så särdeles träget fört sina tankar
till torgs, så att jag mycket väl kunnat afstå från att yttra mig.
men då det skulle blifvit enformigt, om Herr Liss Olof Larsson
skulle haft ordet både först och sist, ville jag försöka att komma
efter honom i protokollet. Då jag nu emellertid en gång fått
ordet, skall jag be att få bemöta något af hvad Herr Liss Olof
Larsson yttrat i sitt första, mellersta och sista anförande.
I sitt första anförande sade Herr Liss Olof Larsson, att man
icke behöfde öka anslaget till fortsättandet med byggande af
Lördagen den 23 Mars, f. m.
21
Jho 26.
statsbanorna i Norrland af det skäl, att penningeförhållandena Om anslag
vore tryckta, och att man kunde få arbetare för bättre pris, ocht^d{orJJa^r.
att, särskild! hvad Norrland beträffar, dessa förhållanden der betena å nor-
skulle hafva mindre inverkan på arbetsprisen, emedan arbetande ra stambanan
kunde vända sig till den så kallade trävaruindustrien och få vid
den bättre lön än på andra platser. Det var för mig verkligen (Forts-)
förvånande att få höra detta från honom med den ståndpunkt han
intager såsom fullmäktig i riksbanken, och der han väl funnit att
trävaruindustrien gjort en och annan påhelsning der, som visar,
att denna industri är tryckt och att den behöfver mer penningar
i år än förut; det vill säga, att för år 1878 åberopa trävaru¬
industrien såsom en hjelpkälla för arbetarne, det är att illa känna
till förhållandena. Ty jag tror att arbetarne för år 1878 hafva
litet att påräkna af denna industri och helst böra söka att få
andra förtjenst er på annat håll.
Det andra af Herr Liss Olof Larsson anförda skälet var, att
han skulle göra allt hvad i hans förmåga stod för att bryta den
kompromiss, som han vet vara ingången i denna fråga. Jag får
bekänna, att jag för min del vill på det bestämdaste protestera
mot eu sådan insinuation, ty jag vet mig icke hafva ingått något
aftal, som skulle kunna tydas som en kompromiss, hvarken med
den ene eller den andre; och det vore önskligt, om Herr Liss
Olof Larsson, som eljest har synnerligen lätt för att finna ord,
ville under öfverläggningen begagna andra uttryck än sådana,
hvarmed han i denna fråga framkommit. En insinuation om. att
man ingått en kompromiss och tagit på hand af andra låter icke
bra och isynnerhet icke från en persons mun, hos hvilken man
liar rätt att vänta andra ord, då han vill förfäkta sina åsigter.
Jag måste—jag upprepar det — protestera häremot, och om han
vill, att de med honom olika tänkande skola respektera hans
uttalanden, såsom från hjerta! gående, bör icke heller han lägga
oss till last, att vi försvara våra åsigter, samt påstå att derunder
skulle ligga något annat än hvad som säges.
Eu annan talare på smålandsbänken ordade mycket om den
plan, som vore uppgjord i fråga om jernvägsbyggnaderna i Norr¬
land, och att det skulle vara ett bevis på lättvindighet att frångå
densamma. I det fallet har han likväl blifvit grundligt vederlagd
af Herr Treffenberg; och han borde funnit af hvad Herr Nils
Larson yttrade, att det här vore fråga icke endast om det belopp,
som årligen skulle för jernvägsanläggningarne utbetalas utan äfven
om tiden, då desamma borde vara färdiga.
På dessa skäl och under åberopande af hvad af andre talare
yttrats till förmån för Utskottets förslag, yrkar jag bifall till
detsamma.
Herr Hydin: Jag vill endast tillkännagifva min ställning
till frågan, att jag med intresse genomläst Stats-Utskottets be¬
tänkande, och att jag funnit detsamma utmärkt väl motiveradt.
Denna motivering är af den beskaffenhet, att frågan bort blifva
af Regeringen uppmärksammad, och att Regeringen hade bort
N:o 26, 22 Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anslag taga initiativ deri, då frågan leder till hela landets bästa. Men
tandeaTlr-J'ag kan \cke und&å att uttala den bestämda betänkligheten, att,
betena å nor.när Regeringen i en så vigtig angelägenhet som en jernvägsanslags-
ra, stambanan fråga, som går till en million, icke tagit initiativ och med afseende
*■ å de särskilda förhållanden, som förefinnas, begärt anslaget, så
( ts') kan jag icke på grund af en enskild motion och Stats-Utskottets
tillstyrkande deraf föreslå, att denna million beviljas. Visserligen
kan beviljandet af den million, hvarom nu är fråga, hafva skäl
för sig; men efteråt kunna på enahanda sätt dylika anspråk fram¬
ställas, och då kunna millionerna komma att rulla på grund åt
enskilda motionärers förslag.
Jag hyser fördenskull betänkligheter mot att instämma i Ut¬
skottets förslag.
Herr Fredricson instämde med Herr Rydin.
Herr Axell: Jag har icke begärt ordet af samma orsak,
som min vän här till venster, eller för att få stå efter Herr Liss
Olof Larsson i protokollet, ty jag misstänker, att någon säkerhet
derför icke finnes äfven om man nu begagnar ordet i sådan lof-
värd afsigt. Jag har begärt det för att erinra honom derom, att,
om han vill på goda grunder dementera ett yttrande, som härom
dagen i Kammaren fäldes,. nemligen att det vore omöjligt för Herr
lass Olof Larsson att afvika från sin en gång fattade mening, han
i dag har ett mycket godt tillfälle dertill.
I anledning af den siste talarens yttrande, ber jag få anmärka
att det enda skäl, man skulle kunna anföra för utslag, verkligen
är det, som han begagnat eller,’ att Regeringen icke tagit initiativ
i frågan, men jag anhåller äfven att få hemställa, huruvida, då
nu mera en Regeringens ledamot från statsrådsbänken förordat
Utskottets förslag, det kan vara skäl att emot detta förordande
och de goda grunder, Utskottet anfört, afslå dess hemställan. Jag
tror det icke.
Herr Staaff: Jag vill endast tillkännagifva, att jag kommer
att rösta för bifall till Utskottets förslag.
Herr L. J. Larsson: Den regel i afseende å anslagen till
fortsättande af Statens jernvägsbygnader, som under flera Riks¬
dagar och intill närvarande stund varit gällande, synes man nu
vilja frångå, ty nu, då fråga är om anslaget till fortsättande af
Statens jernvägsbyggnader i Norrland, komma norrländingar i långa
banor som Egyptens gräshoppor och yrka förhöjning i detta an¬
slag. De hafva äfven lyckats få Departementschefen på sin sida,
hvilket mahända kan hafva sina skäl, ehuru det synes stå i strid
med hvad samme statsråd i denna fråga yttrat till statsråds¬
protokollet, der det bland annat heter: “jag anser mig emellertid
nu icke böra föreslå afvikelse från den vid 1874 års riksdag
antagna plan, i afseende å de belopp, som årligen till och med
1880 böra användas för anläggning af ifrågavarande statsbanor,
N:o 26.
Lördagen den 23 Mars, f. m.
23
in. in.
(Forts.)
enligt hvilken plan skulle under nästkommande år få utgå. högst Om
6,000,000 kronor". Vid sådant förhållande^ synes det mig be- ^ af ^
svnnerligt att Riksdagen nu, så att säga pa rak arm. och endast il(ltima „ ror.
nå grund af enskild motionärs framställning skulle for innevarande ra stambanan
år anvisa ytterligare en million för jernvägsarbetena i Norrland.
Jag har, såsom Herrarne torde erinra sig, vid denna riksdag
vackt motion om förhöjning i anslaget till ^anläggningar. Denna
min motion vann dock intet understöd af Stats-Utskottet, som da
ansåg, att icke Statens tillgångar medgåfve ett bifall till densamma.
Ja°* tror att man i detta fall kan på Utskottet tillämpa det gairnU
ordspråket om “att sila mygg och svälja kameler“.
För min del kan jag icke annat än pa det högsta yrka atslag
å Utskottets förslag.
Herr Statsrådet Thyselius: I anledning af den siste tala¬
rens yttrande beköfver jag kanske endast fästa Kammarens .upp¬
märksamhet derpå, att hvad han ur statsrådsprotokollet funnit tor
godt uppläsa, afser anslagen till jernvägsbyggnaderna under näst¬
kommande år, men icke under det innevarande, om förhöjning hvar¬
af icke någon framställning hos Kongl. Maj:t blifvit gjord, hvadan
icke heller någon anledning för Departements-chefen forefunmts att
derom afgifva yttrande. För öfrigt har jag redan i början af
diskussionen haft äran nämna att, då Riksdagen faststalt den
plan, att sex millioner, och icke mer, skulle årligen till och med
år 1880 användas till fortsättande af statens jernvägsbyggnader
i Norrland, Kongl. Maj:t icke ansett sig höra till innevarande
Riksdag göra framställning om förändring i denna arbetsplan,
men att förhållandet är helt annorlunda,. när, såsom nu, inom
Riksdagen sjelf en så beskaffad fråga blifvit väckt och vunnit
Stats-Utskottets tillstyrkande, samt att vid sadant förhållande
jag ansett mig af min pligt uppmanad att angifva de skal, som
synas mig tala till förmån för det nu föreliggande förslaget.
Herr Berg: Jag skall icke blifva mångordig. Det är blott
i anledning af en talares yttrande derom, att detta förslag endast
afsåge norrländingarnes intresse samt då till försvar för förslaget
hittills endast uppträdt personer, som bo norr om Dalelfven, som
jag ansett mig böra tillkännagifva, att äfven jag yrkar bifall, till
Utskottets förslag. Det är visserligen sant, att förslaget icke
blifvit framlagdt af regeringen, och jag är i likhet med en före¬
gående talare icke synnerligt, villig att i dylika fall pa enskild
motionärs framställning bevilja penningeanslag; men då, såsom
äfven samme talare ganska rigtigt erkände, de skal, som åt Ut¬
skottet nu äro framlagda, äro synnerligen talande och behjertans-
värda, samt utmärka att anslaget icke är begärdt för annat ända¬
mål än att befrämja statens väl, så kan jag för min del icke finna
att man bör endast derföre, att förslaget blifvit väckt af enskild
motionär, ovilkorligen afslå detsamma.
På grund således af de skäl, som från det allmännas
N:o 26.
■u
Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anslag synpunkt tala för motionen, yrkar äfven lag bifall till den-
Ml j vrtsat- sammai
laude af ar¬
betena å nor-
ra stambanan I detta yttrande förenade sig Herrar Stråle, Axel Bergström,
/“'it, Grefve Björnstjena, Friherre Leijonhufvud, Strömberg, P. N. Berg-
(. '»ris.) ström, Magerman och Ösning.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder blitvit gjorda, gaf Herr Talmannen propositioner,
så val på bifall som anslag; och fann Herr Talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef emellertid begärd och företogs, enligt en nu
uppsatt och af Kammaren godkänd omröstningsproposition, lydande
sålunda:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i lista punk¬
ten mom. b af utlåtandet N:o 33, röstar
J a 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.
Omröstningen utföll med 83 Ja mot 67 Nej; hvadan Utskottets
ifrågavarande hemställan bifallits.
0n «»%r Derefter föredrogs förra delen af Utskottets hemställan i punk-
m7ä/fAnn'tm 2’ inhållande följande förslag:
muvirtan. „ enligt af Kongl. Maj:t gjord framställning, “Riksdagen
ma besluta, det för statens räkning skall, i hufvudsaklig öfver¬
ensstämmelse med den af Styrelsen för statens järnvägstrafik upp¬
rättade och förordade plan, anläggas en jernväg af 4,83 fots spår¬
vidd tran norra stambanan vid Karlberg till Dilla Värtan med
station i närheten af nämnda sjö. hvilken anläggning beräknats
kosta kronor 1,250,000; samt,
enär för samma jernvägsanläggning erfordras staten tillhörig
under Kongl. Djurgården lydande mark, medgifva, att ersättning
lör intrång och förluster, som genom jernvägsanläggningen kunna
tillskyndas antingen enskilda personer under den tid, nu gällande
jordupplåtelser ega bestånd, eller innehafvare af der befintliga
boställslägenheter under en tid af högst femton år från och med
år 1879, må till. vederbörande, efter behörigen verkstäld och god¬
känd uppskattning, af statsmedel gäldas“.
Enligt anteckning å utlåtandet, voro reservationer vid före¬
varande punkt inom Utskottet afgifna,
Lördagen den 23 Mara, f. m.
25
N:o 26.
dels af Herr Carl Ifvarsson; och dels af Herrar Ciss Olof Lars- Om anlägg-
son, P. 0. Hörnfeldt, 0. B. Olsson, Sven Nilsson, Jan Andersson, J. aL
E. Johansson, Gustaf Jonsson, Johannes Jonsson, Hans Andersson och Kärft ergotin
Ivar Månsson. Lina Värtan.
(Forts.)
Ordet begärdes af
Herr O. B. Olsson, som yttrade: Ehuru jag icke kun¬
nat biträda det beslut, hvartill Stats-Utskottet kommit i denna
punkt, bestrider jag likväl icke, att eu sådan jernväg, som den
bär ifrågasatta, kan blifva af stor nytta för staten. Men att
bygga densamma under eu tidpunkt, då det är så ondt om pen¬
ningar som nu, anser jag icke vara välbetänkt. Jag har dess¬
utom rörande denna jernväg samma anmärkning att göra, som
flera gånger framstäldes vid diskussionen om den föregående
punkten i utlåtandet, nemligen, att man icke bör afvika från den
af Kongl. Maj:t föreslagna och af 1874 års Riksdag antagna pla¬
nen för statens jernvägsbyggnader.
Stats-Utskottet säger visserligen, att den ifrågavarande jern-
vägen kan byggas, utan att kostnaden derför behöfver tynga på
statsbudgeten, emedan man ju kan upptaga ett lån för ändamålet.
Detta är visserligen godt och väl. Men rikets skuldsättning kan
väl icke fortgå i oändlighet heller; äfven den måste väl hafva
sin gräns, och jag tror, att vi nu befinna oss temligen nära
denna gräns.
Trafikstyrelsen har i sitt i ämnet afgifna yttrande sagt, att
denna jernväg, i afseende på läget skulle kunna byggas särdeles
förmånligt. Denna uppgift kan jag icke tyda på annat sätt, än
att kostnaderna för företaget icke skulle blifva så stora. Men
besynnerligt nog och ehuru jernvägen icke skulle blifva stort mera
än Vs mil lång, så äro kostnaderna för dess byggande beräknade
till 1,250,000 kronor, hvartill kommer, att statsverket skulle dels
betala 100,000 kronor till Stockholms stad för hamnanläggningen
vid Lilla Värtan, dels förbinda sig att bekosta förflyttningen af
den så kallade Hjortparken, äfven som af Svea artilleriregemen¬
tets stall till andra lämpliga platser. Säkerligen skola alla
dessa utgifter tillsammans uppbringa kostnaden för denna jern¬
väg till närmare IV2 million kronor, som jag dock tycker vara väl
mycket för en så kort jernvägsbit.
En annan anmärkning, som jag har att göra mot förslaget —
och i hvilken anmärkning eu ledamot af Stats-Utskottet, som är
man af facket, instämt — är den, att staten icke förbehållit sig
större upplagsplatser för sina kolförråd m. m. än som skett, eller
af blott 92,800 qvadratfots eller 1 tunnland 21 kapplands vidd.
Äfven för den, som är mindre hemmastadd i dylika frågor, synes
denna upplagsplats vara för knappt tilltagen, för hvilket antagande
jag har ytterligare stöd i nyssnämnde fackmans yttrande.
Stockholms stad har erbjudit sig att för ändamålet gorå
stora uppoffringar, det erkänner jag gerna. Förslaget utvisar,
N:o 26.
26
Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anlägg- att dess utgifter för hamnanläggning m. m. äro beräknade till
ni.ng af jern- det betydliga beloppet af 2,350,000 kronor. Men det oaktadt,
Karibcrq^iii tror jagj att hufvud stadens fördel i denna sak blifvit väl mycket
mia Vårtan, tillgodosedd. Stockholm skulle nemligen af staten få en jord-
(Forts.) rymd af 130 tunnland eller, såsom det heter i förslaget, 730 qvadrat-
ref. Detta gör 7,300,000 qvadratfot. Så mycket jord vid hamn-
och jernväg i det omedelbara grannskapet af en stor stad skulle
naturligtvis snart få ett orimligt högt värde. Det är ej antag¬
ligt, att sjelfva upplagsplatserna och de nödiga byggnaderna
komma att upptaga hela utrymmet. Staden skall säkerligen snart
se sig i stånd att afyttra en stor del till byggnadstomter. Läget
passar särdeles bra för en förstad till Stockholm. Om man nu
antager, att tomterna kunde afyttras för ett pris af 1 krona per
qvadratfot, hvithet i förhållande till läget är det lägsta, man
gerna kan antaga, så skulle Stockholm på detta sätt ej blott taga
igen de summor, hvilka blifvit utgifna för anläggningen, utan dess¬
utom göra en ej obetydlig vinst.
En ytterligare omständighet, som bör beaktas, är den, att
om denna jernväg kommer till stånd, Svea artilleriregemente ej
längre kan begagna sitt nuvarande skjutfält.
På dessa skal yrkar jag afslag å så väl Kongl. Maj:ts pro¬
position, som Utskottets förslag.
Herr C. E. Toll: Herr vice Talman! Mine Herrar! Stats¬
utskottets motivering för bifall till förslaget synes mig särdeles
väl funnen, och för min del skulle jag anse det ganska litet väl¬
betänkt att nu afslå den begärda summan, hvarigenom ett företag
blefve omintetgjordt, som enligt min uppfattning skulle gagna
icke allenast rörelsen på statens egna banor, utan äfven verka
välgörande för en mängd enskilda jernvägar, hvilka tillkommit
på grund af statsbidrag och för hvilka staten naturligtvis indirekt
måste vara intresserad. Naturligtvis skulle jemväl sådana banor
få andel af den vinst genom ökad rörelse, som medelst den nu
ifrågavarande banan till Lilla Yärtan och hamnen derstädes kunde
uppkomma. Denna bana har blifvit en absolut nödvändighet, se¬
dan Stockholm med vestra stambanans färdigbyggande blef slut¬
punkten i mellersta Sveriges jernvägsnät, och af allmänna rörelsen
påkallad för hvarje dag allt mera.
Statsverkets kostnad för ifrågavarande företag skulle utgå
med 750,000 kronor under 1879, men från detta belopp bör dra¬
gas, dels den årliga kostnaden för pråmhyra, som Jernvägstrafik-
styrelsen i brist på nödigt utrymme nödgas ikläda sig, dels vär-
deringsbeloppet för den mark vid Clara sjö, som styrelsen nu
måste använda som upplagsplats, men som skulle kunna ekono¬
miskt fördelaktigare användas för andra ändamål.
Kapitaliserar man detta, så tror jag, att det kan göra ett
ganska vackert afdrag på den beräknade kostnadssumman. Att
nu undanskjuta frågan, tror jag farligt äfven i det hänseende, att
Stockholms stad gjort ett så vackert anbud, att statens bidrag
Lördagen den 23 Mars, f. m.
27
V.o 26.
knappt skulle komma att utgöra mera än tredjedelen af kostnaden Om anidgg-
för det hela, och det synes mig derföre vara skäl att antaga detta nint
anbud, som kanske icke återkommer i samma mån åtminstone, Karlberg'till
om det nu afslås. Dessutom är det icke fråga om, att åstad- uila Vårta*.
komma någon rubbning i statsregleringen, emedan de erforderliga (Forts.)
medlen skola anskaffas genom lån. Visserligen är det bekant
från en känd storhet, att “ju mera man lånar desto mera sätter
man sig i skuld" men allt beror ju på, huru man lånar och huru
de lånade medlen användas, och när det nu är fråga om, att detta
skall ske för ett produktivt ändamål, som af alla erkännes vara
vigtigt och beaktansvärdt och som för staten blott medför en
jemförelsevis ringa kostnad; så synes mig klokheten bjuda, att
nu icke undanskjuta frågan.
Såsom skäl mot bifall, har åberopats, att den nuvarande
ekonomiska ställningen skulle vara särdeles ofördelaktig. Jag
hemställer om icke den ekonomiska ställningen karakteriseras
äfven deraf, att arbetsfolk och materialier kunna fås för billigt
pris? Dessa skäl hafva för mig varit talande att bifalla Utskottets
förslag, och jag gör det utan att tillhöra någon som helst kom¬
promiss, som det lärer vara en föregående talares uppgift, att
sönderbryta, om jag rätt hörde hans yttrande, en insinuation,
som han gjort bättre att spara till något annat tillfälle, då den
bättre kunde slå hufvudet på spiken än nu är fallet.
Jag yrkar bifall till Utskottets betänkande.
Herr Danielsson: Efter den votering, som skedde vid första
punkten, tror jag icke, att det lönar mycket att sätta sig emot
detta förslag, men jag kan dock icke underlåta att uttala min
förvåning deröfver, att man ännu icke kommit till insigt om nöd¬
vändigheten af att hejda sig i ifvern att bygga jern vägar. Endast
låna! menar man, och vi skola blifva rika. — Ja, men när skall
skulden betalas — det är frågan? Förmodligen aldrig. Våra efter¬
kommande få bära tyngden häraf. Men här är det ett mäktigt
enskildt intresse som skall fram. Det mäktiga Stockholm vill
hafva ett spår till en uthamn och detta skall Staten betala. Det
förefaller mig märkvärdigt, om Staten skall kosta ändå mera på
detta mäktiga samhälle. Det förespeglas att staten skall förtjena
härpå, men jag tror det icke. Allt hvad som möjligen skulle
kunna förtjenas är, så vidt jag förstår, den der pråmhyran på 16,500
kronor, men detta och mera till förlorar Staten i ränta. Jag vill
derföre i korthet anhålla om afslag å Utskottets betänkande i
denna del. Att upprepa några ytterligare skäl torde icke löna
mödan.
Herr Per Nilsson i Kulhult: Jag vill icke neka, att den
ifrågavarande anläggningen kan vara nyttig och fördelaktig för
framtiden, men jag tror att under nu varande tryckta penningeför-
hållanden dermed ganska väl kan tills vidare anstå. Man talar
om, att den begärda summan icke inverkar på statsbudgeten, eme¬
dan den skall upplånas. Penningarne äro dock ganska dyra
N':o 26. -8 Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anlägg- dessa tider, ty räntan är hög och äfven kapitalrabatten ganska
ninfä /'frän'1 S^0r’ 0C^ tror a^tså man nu icke bör bygga denna jernväg.
Karlberg till Det säges, a.tt man bör bygga just nu, emedan prisen å arbete och
/Alla Värtan, materialier för det närvarande äro så billiga. Ja, men penningarne
(Forts.) äro väl också nu mera värda än i andra tider då, såsom jag nämnt,
såväl räntan som kapitalrabatten äro ganska höga. Emellertid
lärer det, såsom en talare redan anmärkt, väl icke mycket löna
att protestera mot detta anslag, då det ju talas om en kompromiss
i frågan. Man har visserligen velat försäkra, att någon sådan
icke är å bane, men, man må säga hvad man vill, jag tror ändå
att det ligger någonting härunder, ty annars hade icke den mil¬
lion beviljats, hvarom i förra punkten var fråga. Jag yrkar af-
slag å denna punkt.
Herr Stråle: Jag har icke tänkt, att för min del besvära
Kammaren med något yttrande i dag, och jag skulle icke heller
hafva begärt ordet, om icke en ärad talare från skånebänken i viss
män gifvit mig anledning dertill. Han har velat påskina, att
Stockholms stad företrädesvis blifvit väl mycket tillgodosedd
genom den ifrågasatta jernvägsanläggningen, och han har deraf
dragit den slutsatsen att Stockholms stad skulle vara mycket
angelägen om att få jernvägen byggd. Då jag såsom stadsfull¬
mäktig deltagit i handläggningen af denna fråga, vågar jag för min
del påstå, att entusiasmen för förslaget var inom stadsfullmäktige
ganska ringa. Såsom skäl derför torde jag få nämna, att staden
för närvarande är sysselsatt med utvidgning af hamnen i stads¬
gården, som aflöper icke utan en kostnad betydligt större än den
i fråga varande. Denna omständighet gör att den ifråga satta
hamnen för närvarande är från stadens synpunkt af föga intresse.
Huru förhållandet dermed kan gestalta "sig för framtiden är tids
nog att då afgöra. Jag vågar således påstå, att fördelarne af
jernvägsanläggningen för Stockholms stad icke stå i något nämn-
värdt förhållande till utgifterna, och, vid Kammarens bedömande
af frågan, vågar jag utbedja mig, att Kammaren helt och hållet
lemnar åsido Stockholms stads intresse i frågan. Kongl. Maj:t och
öfrig a vederbörande hafva äfven fattat frågan från en helt annan
synpunkt än ur synpunkten af ett stadsintresse. Trafikstyrelsen
ingick nemligen till Kongl. Maj:t med en framställning om jern-
vägens byggande, och Trafikstyrelsen har i sitt betänkande uti
ämnet framhållit, att fördelarne af jernvägen tillfalla hufvudsak¬
ligen och i främsta rummet Staten, i andra rummet några enskilda
jernvägar, men i sista rummet Stockholms stad. Det var också
endast efter mycken tvekan som Stockholms stad beslöt sig för
att deltaga i denna affär, som för staden skulle aflöpa med en
kostnad som o är nära dubbelt så stor som den Staten skulle få
vidkännas. A andra sidan kan man visserligen säga, att, då i
fråga varande förslag blifvit väckt, det skulle vara oklokt af staden
att afskära möjligheten af en hamnutvidgning, som i en framtid
kunde vara behöflig. Men att förslaget icke utgått från Stock¬
holms stad och, såsom jag redan nämnt, icke inom stadsfullmäktige
Lördagen den 23 Mars, f. m. 29 N:0 26.
blifvit omfattadt med någon synnerlig entusiasm, enär staden är Om aMgg-
för närvarande sysselsatt med" störa byggnadsföretag, som taga ninfä yV™'
mycket penningar i anspråk, vågar jag med säkerhet påstå. ^ Karlberg till
Beträffande i öfrigt de skäl, som blifvit anförda för afslag å utta vsrtan.
Utskottets hemställan, så anser jag, att de utgått från en origtig (Porto
föreställning. Just under en tid sådan som den nuvarande, då en
mäktig kapitalist, såsom Staten är, kan placera sina penningar och
arbetsprisen äro i nedgående, bör man begagna.sig af konjunk¬
turerna för att utföra arbetena, som derigenom blifva billigare än
under den goda tiden. Herrarne behöfva blott erinra sig, huru
priset på jern och arbete nu ställer sig billigare än. för några år
sedan, så kunna Herrarne mycket väl inse att det ligger i öppen
dag att besparingen i kostnaden för ett företag kommer att blifva
så stort, att ränteskilnaden i förhållande dertill blir en småsak.
Man har särskildt anmärkt att penningar för närvarande äro dy¬
rare till följd af större ränta och kapitalrabatt. Detta gäller dock
blott då den enskilde lånar penningar inom landet, men gäller icke
Statens upplåningar utom landet. Jag håller här i min hand en
uppgift å nu gällande räntesatser utomlands. Enligt denna uppgift
utgör räntesatsen i London 2 procent, i Antwerpen 2 tf procent, i
Amsterdam 3 procent och i Hamburg 2Va ä 4 procent. Det är
således alldeles gifvet, att den utländska penningemarknanden för
närvarande är, såsom man plägar säga, fl.au, och att kapitalisterna
med förtjusning utlåna sina penningar äfven mot en jemförelsevis
låg ränta. Denna anmärkning om penningebristen håller således
icke streck. Tvärtom har Staten i prisbilligheten på penningar och
arbete ett skål att företaga arbetena. Hufvudsakliga frågan blir
derföre den, huruvida Staten har fördel af att bygga jernvägen och
huruvida Staten har fördel af att bygga den nu. Mig synes Trafik¬
styrelsens skäl vara talande för att Staten har fördel af jern vägens
byggande och lika uppenbart förefaller det mig att, om den skall
byggas, detta skall ske nu.
Hvad angår den ärade talarens beräkningar af värdet å dessa
tomter, som Stockholms stad skulle komma att erhålla, så äro
dessa beräkningar helt och hållet subjektiva. Han kan lika litet,
som jag, säga hvad marken omkring Lilla Värtan kan blifva värd.
Till en början hålla hans beräkningar icke streck derföre att staten
skulle komma att taga i anspråk upplagsplatser till en vidd af
92,800 qvadratfot, hvilka under all framtid skulle af statens järn¬
vägstrafik afgiftsfritt disponeras. Dessutom, om också det kommer
att inträffa att Stockholms stad kan komma att uthyra eller för¬
sälja några tomter, blir staden nödsakad att dessförinnan lägga ut
omkring 3,000,000 kronor. Jag tror således, att man kan alldeles
lemna å sido att Stockholms stad skulle genom jernvägsanlägg-
ningen tillgodoses och endast betrakta frågan ur synpunkten af'
statens fördel och intresse.
Cefen för Kongl. Civildepartementet Herr Statsrådet Thy-
selius: Jag får börja mitt yttrande med det förklarande, att
Stats-Utskottets betänkande synes mig utreda denna fråga på ett
26. 30 Lördagen den 23 Mars, f. m.
,)m «»lägg- tillfredsställande sätt samt fullständigt och väl ådagalägga både
%.ta^från' n7ttan 0C^ .behofvet af den ifrågavarande anläggningen samt
Karlberg till vi£ten deraf, att den snart blir företagen. Icke heller har någon
Lilla. Vårta-,1. af reservanterne mot Utskottets betänkande velat inlägga en insaga
(K. rtP.) hvad nyttan och nödvändigheten af denna jernväg angår, utan de
hafva endast tillstyrkt ett uppskof med densammas beslutande.
Likasom i föregående fråga bör jag förklara att, om det erforder¬
liga anslaget egde någon inverkan på statsregleringen, deri kunde
ligga ett skäl till uppskof. Men det är icke af de för denna
reglering påräknade medel, som kostnaden för denna jernväg
skulle bestridas.
I förbigående ber jag att få hemställa hurudan Regeringens
ställning skulle blifva, om, sedan den framlagt ett förslag, hvars
nytta, ja till och med nödvändighet, af alla eller åtminstone de
flesta erkännes och utredning vunnits, att hinder icke möter för
anskaffandet af dertill erforderliga medel, Riksdagen icke desto
mindre afslår detsamma.
Den nödvändiga följden af ett sådant Riksdagens beslut måste,
så vida jag kan inse, böra blifva, att Regeringen finner sig för¬
hindrad^ att förr. än efter en längre mellantid åter upptaga den,
likväl såsom nyttig allmänt erkända frågan.
Det är nu ådagalagdt att, huru mycket Stockholms stad än
gjort för utvidgande af sitt hamnområde, är detta i alla händelser
långt ifrån tillräckligt att tillfredsställa behofvet. Lossning af på
jernvägen anlända varor får, på sätt Utskottet anmärkt, ännu till
stor del ske på pråmar, hvarifrån varorna sedermera öfver-
flyttas till de fartyg, som derefter skola utföra dem till främmande
iänder. Stockholms stad kan således icke för närvarande uppfylla
det behof på en rymligare hamn, som sjöfarten ställer på densamma,
åtminstone icke om skeppsfarten hädanefter som hittills årligen
tilltager. . Här yppar sig nu ett tillfälle för Staten att afhjelpa
behofvet i detta hänseende. — Det är en sanning att den mark,
som härför erfordras, på sätt man anmärkt, tillhör Staten;—men
denna .mark är från långliga tider upplåten till landets Konung,
och af densamma inflyter således icke till statskassan några
inkomster. Konungen har, högsinnad nu som alltid, till följd af
den .allmänna nytta som genom markens upplåtande kunde vinnas,
gifvit sitt bifall dertill och äfven begärt Riksdagens samtycke.
De fördelar, Stockholms stad genom den nya hamnanläggningen
skulle vinna, synas mig hvad penningebehållningen af sjelfva hamnen
angår vara ganska problematiska, ty för att tillgodogöra sig det
område, som till den blifvande hamnen skulle upplåtas, måste
staden ikläda sig kostnader som uppgå till mellan 2 och 3 millioner
och flera år måste förflyta, innan Stockholms stad kan hafva några
afsevärda inkomster att vänta af den nya hamnanläggningen.
Dessa inkomster skulle naturligtvis till största delen bestå i afgifter
af dem, som begagna hamnen, men det är icke Stockholms stad
som sjelf bestämmer dessa afgifter, utan de fastställas af Kong],
Maj:t, som dervid tager hänsyn till hvad för inrättningens ordnande
och uppehållande kan vara af nöden.
N:o 26.
Lördagen den *23 Mars, f. m.
För den allmänna rörelsen är det af stor vigt att erhålla en om aniägr
sådan hamn, som den nu vid Värtan föreslagna, ty derigenom
kunde allt tyngre gods, såsom trävaror, jerneffekter och stenkol, j{aru)erg nu
föras dit för att lossas och lastas, och för de närmare btockholm uila värtan.
belägna landsorterna stor besparing i fraktkostnader vinnas, och
det skulle i sanning vara högst märkvärdigt, om icke äfven Staten
derigenom skulle tillskyndas en betydande fördel, da hela den
kostnad, Staten för hamnanläggningen behöfver ikläda sig, icke
uppgår till mera än omkring l1 _< million.
Stats-Utskottet har i sitt betänkande påpekat och under diskus¬
sionen har äfven anmärkts, att Trafikstyrelsen genom den före¬
slagna hamnen vid Lilla Värtan skulle befrias från eu ganska
betydlig årlig utgift för begagnande af pråmar vid koltransporter,
äfvensom vid Clara sjö bekomma en för rörelsen nödvändig, nu
till kolupplag begagnad plats. När dessa förhållanden tagas i
öfvervägande och tillika betänkes att det är pa denna bana, som
alla de tunga varor, hvilka på tre olika jernvägslinier komma till
Stockholm, skola föras till utskeppning, så lärer det klart framgå,
att Statens inkomst af och genom den ifrågasatta jernvägen bör,
såsom iag uttryckte mig, blifva betydande.
Att det är nödvändigt att Staten sjelf bestyr om denna jern-
vägsanläggning, borde väl icke falla någon in att bestrida.
Ett enskildt bolag har visserligen redan för en tid sedan sökt
tillåtelse att anlägga denna bana, men till denna ansökning fann
Kongl. Maj:t icke för godt att lemna sitt bifall, dels derföre att
Staten bör företrädesvis draga fördelen af och kunna ordna trafi¬
ken på denna jernväg och dels derföre att det bolag, som anmälde
sig dertill, måhända icke skulle haft tillräckliga tillgångar att full¬
borda anläggningen. , . ., , , .
Hvad eu bolag begärt kunna ock andra kapitalstarkare
bolag äfvenledes begära och, om från .Riksdagens sida visas obe¬
nägenhet, för att Staten skall bygga jernvägen, torde kunna ifråga-
ställas. huruvida Kongl. Maj:t, för ett så_ vigtigt ändamåls brin¬
gande till stånd, längre kan vägra koncession.
Det har äfven blifvit nämndt, att denna bana skulle blifva
alltför dyr i förhållande till sin längd. Det kan visserligen så
synas, men man bör icke utelemna ur räkningen, att^ i granskapet
af en stor stad, såsom Stockholm, många vägar måste öfvergås
och att derigenom betydliga kostnader ^ förorsakas. Vidare är en
del af den terräng, som banan genomgår, af den beskaffenhet att
banans anläggande medför icke obetydliga kostnader, och slut¬
ligen bör icke förbises, att eu mängd jernvägsspår, vida större än
på något annat ställe af samma ytinnehåll, måste utläggas; men
i allt fall äro kostnaderna i jemförelse med den nytta, som banan
skulle medföra, icke öfverdrifna.
Man har sagt, att den upplagsplats, som är för Trafikstyrel¬
sens räkning afsedd, skulle vara för ändamålet alldeles otillräck¬
lig. Trafikstyrelsen, hvilken haft tillfälle att fullständigt granska
alla förslag i ämnet, har funnit detta område tillräckligt och mot
N:o 26.
32
Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anlägg- dess yttrande har jag icke anledning antaga att förhållandet skulle
m'väaffrån1' Vara motsatt-
Käril) ergotin , Det har vidare framhållits, att det skjutfält, som nu begagnas
Lilla Värtan, af Svea artilleri-regemente, skulle genom banans anläggning blifva
(Forts.) obrukbart. Om icke inom denna Kammare, har likväl inom den
Första Kammaren, under öfverläggningen om utgifterna under
Riksstatens fjerde hufvudtitel blifvit ådagalagdt, att den plats,
som nu till skjutfält begagnas, är alldeles icke lämplig för sådant
ändamål; och dess begagnande har derföre af de närboende på,
såsom mig synes, goda skäl blifvit mycket öfverklagadt.
Under åberopande, hufvudsakligen af Stats-Utskottets betän¬
kande och hvad jag nu haft tillfälle anföra, hemställer jag huru¬
vida icke Kammaren skulle finna det vara af nytta för Staten, att
det anslag, som nu är ifrågasatt, må af Riksdagen beviljas.
Grefve Sparre: Det är ingenting att undra på om man un¬
der nuvarande förhållanden vill iakttaga sparsamhet med statens
medel, men vi böra icke glömma, att det här icke är fråga om
medel, som inverka på statsregleringen, utan om sådana, som skola
upptagas genom lån.
Då nu. en talare, representanten från Småland, säger: skola
vi då aldrig sluta upp med att låna? skola vi aldrig tänka på
att betala hvad vi lånat? så svarar jag: vi skola icke sluta upp
med att låna, när det är fråga om att lägga slutstenen till ett
stort arbete, hvarförutan detta arbete icke kan medföra det gagn
för samhället eller de inkomster för statens jernvägar, som det
annars skulle medfört. Det är af flera års erfarenhet redan ut¬
rönt, att de upplagsplatser, som firmas vid Stockholm äro alldeles
otillräckliga att rymma de varor, som i följd af en ökad järnvägs¬
trafik komma hit. Hvar och en, som till exempel i Göteboi’g sett
de ofantliga hamnområden, som der äro inrättade, skall, om han
kastar en blick på hamnplatsen här i Stockholm vid Stadsgården
finna, huru omöjligt det är att rymma ens en tiondedel af den
trafik, som der kan ifrågakomma.
Det har ändock icke ännu kommit några större qvantiteter trä¬
varor till Stockholm, emedan det är först på senare tid, som jernvägar
härifrån öppnats till de delar af landet, der skogstrakter finnas.
Detta året har icke heller varit gynsamt för trävarors afsättning,
och dessutom är det uppenbart att det fordras någon tid för att
sådana varor skola komma att i större mängd föras på de nyan¬
lagda jernvägarne. Jag vet likväl bestämdt, att de som förfrågat
sig hos Trafikstyrelsen om de skulle få skicka hit trävaror i större
mängd, hafva fått det svar, att nog kunna vagnar anskaffas för
att föra hit dessa varor, men ingen möjlighet finnes att lägga upp
varorna, sedan de kommit hit. Skulle det vara förståndigt af
Staten att, sedan den lagt ned så mycket penningar på sina stam¬
banor, icke vid ändpunkten för desamma bereda så tillräcklig
upplagsplats för varor, att trafikanterna eller producenterna kunna
begagna sig af stambanorna? Om Herrarne behaga slå upp Ut¬
skottets utlåtande sidan 15, så skola Herrarne finna, att, enligt
Lördagen den 23 Mars, f. m.
33
N:o 26.
Utskottet meddelad uppgift, kafva under år 1877 mera än 9,000 Om anlägg-
vagnar lossats och lastats vid Stadsgården, men att derjemte, till”™?
följd af bristande utrymme vid Stadsgården, ett stort antal väg - Karlberg ”au
nar måst lossas i pråmar vid Klara sjö och Karlbergskanalen. 1 Lill a Värtan.
en tid, då vid försäljning af trävaror en så stor konkurrens eger (Forts.)
rum, i ett ögonblick då man icke allenast i stor skala bedrifver
trävaruexport från Amerika, utan äfven börjat att från Karpa-
terna i massa skicka ut trävaror, som föras på jernvägar genom
Europa till hamnar i Holland, hvarigenom en mängd varor af
detta slag komma att tynga på marknaden, tro icke Herrarne att
hvarje tiotal af öre, som på hvarje centner af dessa effekter kan
i fraktafgifter inbesparas, är af en stor vigt för möjligheten af
desammas afsättning med någon fördel, och att det i följd deraf
är af största betydelse om sådana varor kunna lossas direkt i
fartygen utan att först lossas i pråmar för att sedan föras ut på
fartygen? Man måste vara om sig i sådana affärer som dessa, i
synnerhet då tiderna äro svåra och konkurrensen liflig. Om vi
skola behålla vår plats på verldsmarknaden i fråga om trävaror,
så måste vi göra allt möjligt för att bibehålla den trävaruexport
vi nu hafva, hvilken, mine Herrar, är af den vigt, att den enligt
Tullstyrelsens berättelse utgör mera än hälften af hela exporten
från vårt land.
Den uppgår nemligen, om jag minnes rätt, till 126 millioner
•af de 216, hvartill hela exporten belöper sig, och detta just i
fråga om en vara, som mer än de flesta fordrar utrymme, och
för hvilken man derföre på exportorten nödvändigt måste hafva
rymliga upplagsplatser. Om vi sålunda afslå Utskottets hem¬
ställan, så göra vi det derigenom omöjligt för Trafikstyrelsen att
hit transportera alla för export afsedda varor, och på samma gång
förhindra vi trafikanterna att bereda stambanan en inkomst, som
eljest skulle kunna komma den till de!. Jag är i tillfälle att
känna till den här saken ganska väl, derföre att, under det Stock¬
holm—Westerås—Bergslagens jernväg var under anläggning, det
för densammas byggande bildade bolag ingick till Kongl. Maj:t
med underdånig ansökning om koncession å byggandet jemväl af
den nu ifrågasatta jernvägen Karlberg—Värtan, och detta gjorde
man derföre att man antog denna senare korta bana skola komma
att blifva så inkomstbringande, att den skulle kunna hjelpa upp
trafiken å öfriga delar af den stora banan, och det var endast
den svåra ställning, som nämnda bolag redan då iråkat, och den
brist på erforderligt kapital, hvarmed det hade att kämpa, som
gjorde att denna bana Karlberg—Värtan då icke på enskild väg
kom till stånd. Redan då anmärkte emellertid Trafikstyrelsen,
att det skulle lända staten till icke ringa förlust, om koncession
å byggandet af denna bana meddelades ett enskildt bolag; sty¬
relsen ansåg nemligen banan i ekonomiskt afseende böra blifva
särdeles fördelaktig, och staten borde derföre icke åt enskilde af¬
stå den vinst, som genom dess byggande och trafikerande vore
att göra. Till den grad nyttig och inkomstbringande anses denna
banbit blifva; och då vore det väl rent af en dårskap att, när
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 26. B
N:o 26.
31
Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anlägg- det är fråga om att komplettera ett helt järnvägsnät, att möjlig-
eu öka(1 exPort, det vore en dårskap, säger jag, att icke be-
Karlberg illvilja denna million, hvarigenom man ju kan bereda trafiken rnöj-
LiUa Värtan, ligheten att utveckla sig och på samma gång bereda stambanan
(Forts.) ökade inkomster genom en stegrad trafik.
Man har såsom skäl mot Utskottets förslag anmärkt, att rän¬
tan i närvarande tidpunkt vore ovanligt hög; det har redan af
föregående talare blifvit upplyst, att förhållandet i sjelfva verket
är alldeles motsatt, eller att man just nu i utlandet kan få pen¬
ningar för billigare pris,_ än förut under långa tider varit möjligt.
Vi iå i detta afseende icke låta oss förvillas af den omständig¬
heten, att penningarne här hemma hos oss nu äro mycket dyra;
på den stora utländska penningmarknaden är räntan sällsynt låg.
Dertill kommer, att under de tryckta penningeförhållanden, som
särskildt i vårt land för närvarande äro rådande, icke allenast
arbetslönerna utan äfven prisen å samtliga för jernvägsbyg-
gande erforderliga materialier ställa sig särdeles låga; och det
vore derföre en ren förlust för statsverket, om vi icke begagnade
det tillfälle, som nu erbjudes oss, att få banan bygd till vida bil¬
ligare pris, än som eljest vore möjligt. Vi hafva redan en gång
förut, mine Herrar, låtit ett sådant förbiseende komma oss till
last. Under den första perioden af vårt jern vägsbyggande, i med¬
let af 1860-talet, _ då pris och arbetslöner voro nedtryckta, in¬
skränkte vi nemligen så mycket som möjligt byggandet af jern-
vägar, men sedan allt stigit i pris, då repade vi mod, och följden
blef att de af våra jernvägar, som bygts under de senare åren,
blifvit alldeles onaturligt dyra.. För detta kunna vi nu få åtmin¬
stone någon ersättning om vi raskt gripa verket an och bygga
den nu föreslagna banan; men snart bör det ske, ty vi må icke
tro att . den stagnation, som i de flesta grenar af affärslifvet nu
någon tid varit rådande, skall fortfara så länge. Sannolikt skall
då^kunna åvägabringas en icke så liten nedsättning i den till
1,250,000 kr. beräknade kostnaden, som af eu talare ansetts vara
alltför högt tilltagen. Dervid tillåter jag mig dock fästa Herrar-
lies uppmärksamhet derpå, att man icke kan påräkna, att en bana
som bygges i hufvudstadens omedelbara närhet skall kunna fås
för samma pris som den, som bygges midt in i landet, utan måste
den förra, af lätt insedda skål, alltid ställa sig dyrare.
Vidare har jag hört uppgifvas ett skäl för afslag, som äfven
inom Utskottet lär fått göra sig i ganska betydlig mån gällande,
och det vore, att genom den nu ifrågasatta jernvägens anläggande
det skulle blifva omöjligt att fortfarande begagna Ladugårdsgär¬
det såsom skjutfält.
Hr Civilministern har redan upplyst att, såsom Herrarne äf¬
ven kunnat lapa i tidningarne, detta skjutfält icke vidare kan
begagnas, i följd af de klagomål, som af invånarne på Lidingön
och äfven på andra håll anförts deröfver, att skjutöfningarne med¬
förde risk för deras bostäder, ja till och med för deras lif. Detta
skjutfält måste således öfvergifvas, vare sig nu den här jernvägen
kommer till stånd eller icke, ty man kan väl icke gerna verkställa
Lördagen den 23 Mars, f. m.
35
N:o 26.
skjutöfningar, der menniskors både lif och egendom äfventyras. Om aniägg-
Då nu den så mycket omtalade nya skjutbanan är beräknad attnin'l af in¬
hösta, 270,000 kronor, så är jag nästan säker, att en lika storKaribtretal
summa skulle kunna på den beräknade kostnaden för jernvägen Lilla Vårtan.
inbesparas, om man nu genast ville gripa verket an, medan ännu (Forts.)
såväl sjelfva arbetskostnader som prisen på räls och öfriga
materialier äro så låga. Jag tror mig verkligen vara befogad att
i detta afseende fälla ett omdöme, enär jag på senare tider haft
åtskilligt att beställa med inköp af jernvägsmaterialier. Så har
jag till exempel lyckats för en jernbana, med hvilken jag har litet
att göra, lyckats inköpa räler till ett pris, som med omkring 33
procent understiger det, hvartill de i kostnadsförslaget varit be¬
räknade.
Så hafva prisen fallit. Att derföre, då det är fråga om ett
så vidtomfattande företag, som byggandet af en jernväg, icke
passa på rätta ögonblicket för materielens uppköpande till bästa
pris, dertill tror jag icke att denna Kammare skulle kunna göra
sig skyldig, isynnerhet då genom den ifrågasatta jern vägens an¬
läggande den fördel vunnes, att inkomsterna af statens banor
komme att i betydlig grad ökas. Vi måste akta oss för att ställa
så till, att den handel, som hittills gått genom Stockholm, dragés
i en annan rigtning, och såsom ett bevis på, att fara derför är
för handen, vill jag anföra, hurusom man ifrån Nerike börjat
skicka sina varor till Göteborg, emedan tillräckligt stor upplags¬
plats här i Stockholm saknas. Denna brist måste omsider för¬
rycka hufvudstadens handel och drifva den åt andra håll. Detta
torde komma att ännu mera blifva fallet, sedan Stockholm—¥e-
sterås—Bergslagsbanan, hvilken leder inåt stora skogstrakter, blif¬
va öppnad, och redan hitföres på norra stambanan så mycket
gods, att utrymme derför härstädes icke finnes.
Jag skall nu be att få säga ett par ord med anledning af det
yttrande, som här fälts om, att Stockholms stad bort erbjuda
större bidrag till ifrågavarande företag, än den gjort, samt att
man icke borde gynna detta redan förut i så hög grad mägtiga
samhälle. Jag beklagar att jag hört ett sådant yttrande fällas af
tvenne ledamöter inom denna Kammare. Någonting sämre finnes
väl icke än att af ett slags afundsamhet vilja undandraga sig att
hjelpa en kommun, som icke anser sig böra för ett företag upp¬
offra mera, än som är förenligt med dess eget intresse; ty att
staten kommer att af det nya företaget hafva den icke minsta
fördelen, tror jag mig hafva visat. Då nu Stockholms stad —
och den rår väl icke för att den bildar ändpunkten för statens
banor — åtagit sig att bidraga med omkring 2,400,000 kronor,
under det att statens uppoffring ej skulle belöpa sig till mera än
1,300,000 kronor, tyckes detta bidrag icke vara för ringa, särdeles
då med temligen stor visshet kan antagas, att utgifterna för hamn¬
anläggningen, i likhet med hvad som vanligen är förhållandet med
större företag, komma att blifva större än hvartill de här beräk¬
nats skola uppgå.
Vidare har man anmärkt, att Trafikstyrelsen skulle hafva till-
K:0 26. 36 Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anlägg- tagit för litet, då den föreslagit att endast tre och två tredjedels
ni"?ä a*4&n' inland skulle afsättas till upplagsplats för stenkol. Ja, mine
Käril ergotin Herrar, fylles denna areal med stenkol, torde der icke bli en
Lilla Värtan, liten mängd deraf, och. nog tror jag att det förlag af stenkol, som
(Forts.) för jern vägstrafikens behof på en gång behöfves vara att tillgå, skall
å den föreslagna platsen godt få rum. Uti detta afseende anser
jag att Trafikstyrelsen icke underlåtit att tillgodose statens in¬
tresse, och den gjorda anmärkningen synes mig således vara full¬
komligt obefogad. Hvad jag emellertid ännu en gång vill fram¬
hålla, det är, att vi icke må vägra vårt bifall till förslaget, på
grund af någon slags afundsamhet emot Stockholms kommun, som
— det han icke förnekas — med verklig liberalitet gått Trafiksty¬
relsens önskningar till mötes. Ett afslag å Utskottets förslag
skulle för åtminstone de delar af landet, som drifva sin handel på
Stockholm, medföra oberäkneliga följder, och, för min del. kan
jag således ej annat än yrka bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Herr Linder: Då jag nu anhåller om bifall till hvad Ut¬
skottet i denna punkt hemstält, skall jag be att få i korthet an¬
gifva mina skäl dertill. De statens jernvägar, som sammanträffa
här i Stockholm, och af hvilka två komma söder ifrån samt en
norr ifrån, utmynna icke vid någon hamn, som är tjenlig till upp¬
lagsplats för en stor del af det gods, hvilket å banorna hitföres.
Detta gäller isynnerhet den norra stambanan, hvilken, såsom vi
veta, berör Sveriges förnämsta bergslag. Samma förhållande är
det med den enskilda jernväg, som på norra sidan om Mälaren
inlöper till Stockholm. På dessa jernvägar kommer, så fort om¬
ständigheterna det medgifva, från de rika och betydliga bergs¬
lagerna en mängd gods, tungt och skrymmande, att hitföras.
Men Stockholm saknar både tjenlig hamn och tillräckligt rymlig
upplagsplats att mottaga detta gods. Om Eiksdagen icke begag¬
nar det tillfälle, som nu erbjuder sig, att låta ifrågavarande före¬
tag komma till stånd, blir följden den, att den trafik, som kommer
från bergslagerna, hämmas och jernvägen går förlustig en inkomst,
som eljest skulle komma honom till godo. Härtill kommer att
Stockholm först genom den nu föreslagna jernvägens anläggning
skulle få anledning att skaffa sig tillräcklig hamn; uteblir ”denna
väganläggning, uteblir följaktligen äfven hamnanläggningen, hvari¬
genom kommersiel och industriel företagsamhet här på platsen
skulle för lång tid tillbakahållas. När man besinnar hvilken för¬
lust härigenom skulle tillskyndas landet i dess helhet, och tillika
uppmärksammar den närvarande tidpunktens lämplighet för jern-
vägsanläggningen i följd af nu rådande låga pris å arbete och
materiel, synes det vara oklokt att nu afslå hvad Kongl. Maj:t
föreslagit och Stats-Utskottet tillstyrkt.
På dessa grunder ber jag för min del att få yrka bifall till
Stats-Utskottets förslag.
Herr Fredenberg instämde med Herr Linder.
Lördagen den 23 Mars, f. in. 37 N:o 26.
Herr Nils Pettersson: Lika med den föregående talaren Om anlägg-
anser jag att det icke mycket lönar mödan att uppträda i dennanmvadgaff^'
fråga, då man deri har motsatt åsigt mot Stats-Utskottet, helst xarVberg till
som man af den nästföregående frågans utgång kan taga för gifvet Lilla Vårtan.
att äfven denna punkt blifver bifallen. Min afsigt är sålunda (Forts.)
endast att få nedlägga en protest emot det sätt, hvarpå Stats-
Utskottet gått till väga i fråga om nu i frågavarande jernvägs-
anläggningar. Jag vill dervid med nagra ord återkalla i minnet
hvad som sades vid första punkten, att då Riksdagen en gång
bestämt anslaget för jernvägsbyggnaden under, nästa år till sex
millioner kronor, sa borde dermed äfven kulminationspunkten anses
vara uppnådd. Vi kunna i längden icke fortfara att årligen upp¬
offra ens så stort belopp som detta på jernvägsföretag, utan måste,
för att icke arbetena skola helt tvärt afstanna, .så småningom
minska dem och för sådant ändamål nedsätta det arliga anslaget
till 4. 3 å 2 millioner o. s. v., tills det slutligen upphör. Man
kan icke beräkna att få låna penningar i oändlighet, och då bör
man också akta sig för att afvika från en gång faststälda planer.
Jag vill härjemte söka vederlägga några .yttranden om be-
höfligheten af ifrågavarande jernväg. Jag vill ingalunda bestrida
att densamma behöfves, men jag betviflar att den är till den grad
nödvändig, att den måste byggas nu genast. Skulle dock emot
förmodan så vara händelsen, anser jag att Regeringen kunnat finna
en annan utväg, än att, på sätt nu skett, frångå sin konseqvens.
Den borde då enligt min tanke hafva gått i alldeles motsatt ngt-
ning mot det nyss fattade beslutet och föreslagit att anslaget för
norrländska stambanan skulle nedsättas med så stort belopp, som
för det nu ifrågavarande jernvägsföretaget vore erforderligt. Så¬
dant hade varit någon rim och reson. Den norrländska stam¬
banan hade visserligen derigenom blifvit något försenad, men det
hade väl icke varit så farligt.
Det har blifvit sagdt, att denna jernväg vore alldeles nöd¬
vändig numera, sedan Stockholm—Westerås Bergslagsbanan till-
för hufvudstaden en mängd gods, för hvilket saknas tillräckliga
upplagsplatser vid stadens nu befintliga hamnar. . Sådant, låter
nog säga sig; men erfarenheten har tillräckligt bevisat att åjern¬
väg, som följer eller träffar en vattenkommunikations-linie, aldrig
forslas tyngre gods, emedan frakten derå blifver billigare sjöledes.
Och sådant lärer väl förhållandet äfven blifva med det hufvud¬
sakligen tyngre gods, som tillföres hufvudstaden från bergslagen,
detta gods kommer med all säkerhet att forslas å bergslagsbanan
allenast till Westerås samt derifrån transporteras sjöledes vidare
till Stockholm. Jag vill visst icke missunna Stockholm fördelen
af ifrågavarande jernväg. Men jag tycker att, då man represen¬
terar staten i dess helhet, bör man i främsta rummet se på det
allmännas fördel. Och för resten, om man skulle vilja tillgodose
hufvudstadens intressen, tror jag att man handlade klokare om
man icke begärde något statsanslag. Staden skulle helt säkert
göra en mycket bättre affär, om den ensam och för egen rakning
utförde denna plan. Ty utom trafikinkomsterna af jernvägen,
N:0 26. 38 Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om ättlägg- skulle staden dessutom vinna goda inkomster genom att vid den
m7ägaffrånn’ hamnplatsen uthyra mark till upplag och tomtplatser m. m.
Karlberg till, niet för resten våra härmed huru som helst, kommer jag
hala Värtan, i alla fall till det resultat, att man gerna kunnat vänta med detta
(Forts.) förslag tills någon del af det redan beviljade anslaget för iern-
vägsbyggnader framdeles blefve disponibelt.
Det bar äfven blifvit sagdt att det icke vore så farligt att
bevilja anslaget, emedan det icke skulle komma att tynga på stads¬
budgeten; och att för resten funnes penningar för godt pris i utlan¬
det, och staten borde derföre passa på och låna upp medel. Skall
Sverige låna penningar så länge tills räntefoten hos oss kommer
x paritet med utlandets, fruktar jag att Sverige får hålla på länge.
Statens fördel ligger icke. uti att man slår sig på djerfva finans¬
operationer, utan uti en jemn utveckling af landets resurser och
uti en sund penningeställning. När man derföre har anslagit sex
millioner kronor för jern vägsbyggnader under nästkommande år,
borde sådant vara nog och mana till att successivt minska i stället
att öka dessa byggnadskostnader. Jag har icke vidare att
tillägga än att, till den kraft och verkan det kan hafva, yrka ut¬
slag å Utskottets utlåtande i den föredragna punkten.
i Sedan jag begärde ordet, hafva de åsigter, jag
velat framhålla,, redan blifvit på ett så fullständigt sätt framburna
af andra, att jag endast skulle på ett sämre sätt repetera hvad
de sagt, om jag skulle upptaga sjelfva frågan till behandling.
Mot de åsigt er, som i denna rigtning uttalats, har dessutom, så
vidt jag kunnat finna, icke heller något enda skäl i sak blifvit
anförd t:, som borde kunna föranleda sval’. Det enda skäl jag hört
framdragas är ett utrop, att det skulle vara ett mägtigt Stockholms-
mtresse, som befrämjade anläggningen af denna bana. Men äfven
om häruti skulle ligga något intresse för Stockholms stad, hade
jag likväl hoppats, att den representant, som uttalade detta på¬
stående, ville se till huruvida icke den föreslagna jernvägsanlägg-
nmgen äfven för staten kan hafva något intresse; ty vi befinna
oss icke här för att bereda eller missunna hvarandra enskildt
migra fördelar, .utan för att öfverlägga om det allmännas fördel.
Hvad nu° särskildt angår detta mäktiga stockholms-intresse, ber
jag att såsom medlem af. Stockholms kommun få gifva tillkänna
att, i fall dermed skulle i någon mån afses mitt enskilda intresse,’
sa vore det, att denna bana icke komme till stånd; ty i denna min
egenskap , får jag deltaga icke allenast i den utgift, som för sta¬
tens rakning för ändamålet beslutas, utan äfven i den vida högre,
som Stockholms stad får för ändamålet vidkännas, och af hvilken
jag. för mm del icke kan beräkna någon fördel. Ganska tvifvel¬
aktigt synes äfven huruvida denna utgift för staden i sin helhet
kommer att medföra någon fördel; att den måtte göra det är lik¬
väl mm värma förhoppning. Men jag ber Herrarne alla, då I
S-j eilcii i3! !esut 1 denna fråga, att icke taga hänsyn till huru¬
vida Stockholms stad deraf har någon fördel eller icke; ty det
ar mm fulla föreställning, att, om det skulle visa sig vara så stor
Lördagen den 23 Mars, f. m. 39 Sso 28.
fördel för Stockholm, som här förutsattes, banan i alla händelser Om ZfTeln-
förr eller senare kommer till stånd, ehuru det möjligen då kom-
mer att blifva någon annan än staten, som drager försorg om Karlberg till
banans anläggning. Och jag betviflar högeligen att det från sta- Lilla Tärtan.
tens sida kan sägas vara att handla klokt att låta en sådan ut- (Forts.)
fartsväg till Stockholms hamn blifva af någon enskild anlagd.
Som sagdt, utan att från synpunkten af Stockholms stads intresse
hafva någon anledning att förorda den ifrågasatta jern vägsanlägg¬
ningen, vill jag med afseende å den uppenbara fördel, derigenom
beredes det allmänna, yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Wistelius: Såväl af Kongl. Maj:ts proposition som af
flere talares yttrande under diskussionen framgår klart, att denna
fråga är eu af dem, som icke kunna falla,. utan skall växa upp
ånyo tills den vinner sin lösning. Det är icke sagdt att samma
fördelar erbjudas då som nu; det är då. icke sagdt att vi hafva
en Kongl. proposition att stödja oss vid, icke heller att Stockholms
stad är lika beredvillig att göra uppoffringar då som nu.
Under den nyss förda diskussionen om jernvägar norrut fram¬
höll man, hvilka fördelar i afseende på kostnaderna vore att nu
bevilja det begärda anslaget, och jag underkänner icke detta skal,
men samma skäl gäller nu bär. Kan det nu vara klokt att undan¬
skjuta denna fråga, som, såsom jag förut nämnt, icke kan falla,
för att låta kommande Riksdagar öfverlägga och besluta om denna
jemförelsevis obetydliga summa. Alla skäl synas mig således
tala för Kongl. Måj:ts proposition, till hvilken jag alltså hemställer
om bifall.
Herr Liss Olof Larsson: Jag har icke begärt ordet med
någon förhoppning om att kunna ernå annat resultat, än det, hvar¬
till Utskottet kommit, ty efter utgången af den föregående punk¬
ten, torde dennas öde icke heller vara tvifvelaktigt, utan för att
fästa uppmärksamheten på några misstag, som blifvit begångna
af en af de talare, som i frågan uppträdt, nemligen Grefve Sparre.
Han talade nemligen först om trävaruexporten såsom den der
utgör det väsentligaste af vårt lands export, och derutinnan är
jao- med honom ense, men han talte såsom om hela denna export
skulle komma att gå från Värtan, och då kan jag icke följa honom.
Ty hur stor än denna export är, så lär det väl blifva en försvin¬
nande liten del deraf som kommer att gå från hamnen vid Vär¬
tan, äfven om vi bygga jernväg dit. Han nämnde också, att
Stockholm—Westerås—Bergslagernas jernvägsaktiebolagjemvälbe-
gärt och erhållit koncession på bandelen till ;Värtan. Ja, om
man kunde få en jernväg endast genom att begära koncession, da
vore det i sanning icke svårt att bygga jernväg. Men jag tror
att bolaget, den förutan, åtagit sig mer än det orkade med. Och
dessutom fann väl bolaget, att det väl icke vore skäl att bygga
denna jernväg, som, ehuru icke en half mil lång, dock är beräk¬
nad att kosta 1,350,000 kronor och hvartill kommer åtskilliga andra
kostnader, således icke, såsom Grefve Sparre påstod, 1,-00,000,
Jk o 26.
40
Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anlägg- ty Utskottets betänkande innehåller bestämdt den förra siffran:
'Unå£ffjå™'?ch.-?err trefven toS således miste på 150,000 kronor. Men det
Karlberg till^ allenast I,3o0j000 kronor som staten skall betala ut för
Lina värtan, att få ifrågavarande jernväg, utan staten måste äfven på samma
(Forts.) gång skänka bort 7,000,000 qvadratfot för hamnen och upplags¬
platser derinvid med mera erforderlig mark, förutom det område
som erfordras för sjelfva jernvägen; och detta jordområde torde,
såsom beläget i närheten af hufvudstaden, hafva mycket stort
pennmgevärde. Och jag tror icke att Stockholms stad kan anses
göra_ någon uppoffring genom de förpliptelser staden i denna fråga
åtagit sig. Ty först och främst får Stockholm eganderätt till
ofvanberörda 7,300,000 qvadratfot mark, som staden sedermera
kan hyra ut, och dessutom får staden rätt att uppbära hamnpen-
mngai. Och jag tror derföre att denna så kallade uppoffring icke
är mycket att tacka för.
Och så _ påstod Grefve Sparre att de stenkolsupplagsplatser,
som skola till Styrelsen för statens järnvägstrafik af Stockholms
stad öfverlemnas, utgjorde ett område af 3 tunnland. Detta var
emellertid ett nytt misstag af honom, ty så vidt jag kan räkna
så utgör 1^ tunnland 56,000 qvadratfot, och när den mark, som
skulle upplåtas till det ändamål hvarom här är fråga icke är
beräknad till mer än 92,800 qvadratfot, så skulle således dessa
stenkolsupplagsplatser icke ens komma att utgöra 2 tunnland-
och eftersom Grefve Sparre sjelf ansåg 3 tunnland erforderliga’
sa borde han vid nu upplysta förhållandet, att icke ens 2 tunnland
skulle erhållas, icke vara med om att bifalla Utskottets förslag.
Inom Utskottet har den mest sakkunnige personen påstått,
att den plats som undantages för statens jern vägstrafiks räkning
vore alldeles, för liten, och han lärer väl icke vara ensam om
denna sin åsigt, utan torde den samma delas af flere andra sak¬
kunnige personer. Och jag är för min del öfvertygad om att,
derest Utskottets förslag godkännes, vi snart få för jernvägstrafi-
kens_ rakning till högt pris expropriera åter af den mark vi nu
skänka bort.
Vidare skall, enligt det föreliggande förslaget, staten till exem¬
pel betala närmare 50,000 kronor eller rättare sagdt 48,300 kronor
för inlösen af den gamla och utläggning på annat ställe af en ny
bro till Didmgön, något som jag för min del icke anser vara
uagou^ statsangelägenhet utan borde tillhöra hamnanläggningen,
i .a? komma åtskilliga andra utgifter, såsom exempelvis för an-
skaffande af ett nytt skjutfält för Svea artilleriregemente istället
:i?r„ c^e': nuvarande å Ladugårdsgärdet, hvars användbarhet genom
ifrågavarande hamnanläggning skulle omintetgöras.
.... Vfdare talar man om hjortarne i hjorthagen och ersättning
till åtskilliga personer, som komma att lida förlust genom banans
byggande, och detta allt gör, att jag tror, det vi utöfver de 1,350,000
kronorna fa betala ganska dryga efterräkningar, och jag tror
således att det blir oskäligt dyrt för en så kort jernväg, som
dessutom icke är för statens behof synnerligen erforderlig, utan
41
N:o 26.
Lördagen den 23 Mars, f. m.
mera för Bergslagsbanans behof; och jag vädjar till hvar och eu, °m anlagg¬
om han icke tror att Bergslagsbanan framkallat denna, fråga. nmg.. af i°rn~
Nu säger Kongl. Maj:t vidare, att banan visserligen blir dyr, jcårlbergotin
men att den i framtiden skall gifva sådana inkomster att utgifterna Lilla Vårtan.
blifva ersatta. Detta är visserligen möjligt, men jag föreställer (Forts.)
mig emellertid, att inkomsten af en bana om endast en half mil
näppeligen kan, sedan drift och underhållskostnaden blifvit gulden,
räcka till att icke allenast betala ränta å utan jemväl amortera
anläggningskostnaden, uppgående till ett belopp af 1,350,000 kronor.
Jag tror således icke att det kan vara någon god affär för staten
att bygga denna jernväg, och detta aldra minst för närvarande.
Kongl. Maj:t har nemligen på ett annat ställe i den Kongl. pro¬
positionen sjelf sagt “att inkomsterna under innevarande år (1877)
visa en anmärkningsvärd minskning, jemförda med fjorårets, och, så
vidt nu kan bedömas, icke komma att uppgå till mer än omkring
110,000 kronor för hvarje mil af medellängden trafikerad bana,
emot mer än 115,000 kronor under 1876; och att de närvarande
trafikförhållandena ingalunda gifva stöd åt förhoppningar om ett
fördelaktigare sakernas tillstånd, men snarare hänvisa på ett
ytterligare försvagande af de krafter, som hålla jernvägstrafiken
vid lif.“ Kongl. Maj:t har sjelf sagt, att allt antyder på, att de
krafter, som hålla jernvägstrafiken vid lif, äro i aftagande, åtmin¬
stone nu och för den närmaste framtiden. Och jag tror derföre
att de skäl, som anförts för Utskottets förslag, icke kan tillerkännas
så stor betydelse att deraf kan anses framgå, det behofvet af den
i frågavarande bandelen vore så trängande, att anslag till den¬
samma måste beviljas redan i år.
Och hvad slutligen beträffar påståendet att man bör passa på
medan Stockholm står vid sitt gjorda erbjudande, så gäller icke
detta skäl för mig; ty jag tror att staden skall vara villig att
när som helst göra samma anbud som nu, om staten vore villig
att nappa på en sådan krok. Jag yrkar afslag å punkten.
Herr Gfranlund: Då man, som jag, har allt sedan år 1870
i egenskap af representant deltagit i Riksdagens förhandlingar
samt varit med om alla dessa tvistefrågor, som under dessa riks¬
dagar förekommit i afseende på statens jernvägsanläggningar, kan
man icke annat än erkänna, att man blifver allt mer och mer
varsam vid bedömande af' alla de nya förslag, rörande statens
jernvägsanläggningar, som framkommit, men man må tillhöra den
ena eller andra fraktionen, man må representera den ena eller
andra delen af vårt land, man må vara berörd eller oberörd af
de alltid vid jernvägsfrågors behandling förekommande ortin¬
tressena, så måste man dock medgifva, att den nu föreslagna jern-
vägsanläggning är för staten, för jernindustrien, för de större be-
fraktningarne nödig, ja, nödvändig såsom en komplettering af stam¬
banan till Stockholm, och dess fullbordan kan med säkerhet sägas
vara endast en tidsfråga, om den mot förmodan nu skulle falla.
Den stora jernindustrien från Bergslagerna kan icke begagna sig
af befraktningarne öfver Stockholm, emedan någon större upplags-
N;0 26. 42 Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anlägg- plats vid banornas ändpunkt icke finnes. Och kostnaderna blifva
nin!åqdån'fö'jakt1 igen större för magasinering och upplag, hvarför andra
Karlberg till platser uppsökas. Man har sagt att kostnaden för denna jern-
Lilla, Värtan, väg, i förhållande till den korta sträckan af blott en half mil,
(Forts.) vore allt för hög. Men jag anser en stor förmån ligga deri, att
en kortare jernväg, ehuru den kostar betydligt mer i anläggning,
dock ger betydlig större inkomst än en billigt bygd längre bana,
ty trafikeringen och underhållet skall naturligtvis kosta relativt
mindre för en kortare, ehuru mer trafikerad, och att den nu
föreslagna jernvägen skall bli för staten inkomstgifvande, derom
bör man vara öfvertygad. Man har vid behandlingen i näst före¬
gående fråga af Herr Haeggströms motion anfört såsom bufvud-
motiv för att bifalla densamma, att man borde bygga medan
arbetsprisen vore låga, .på samma gång, som man derigenom
äfven beredde tillfällen till arbetsförtjenst åt en mängd arbetare.
Här äro dessa^ motiv ännu mera tillämpliga. Inom industrien är
det ganska svårt att bibehålla arbetspersonalen, och mången har
redan nödgats betydligt inskränka sin arbetsstyrka och förhål¬
landena torde framdeles blifva värre; och då icke heller jordbru¬
ket kan erbjuda tillräcklig arbetsförtjenst, samt härtill kommer,
att . man nu kan köpa jernvägsskenor för en tredjedel, ja hälften
billigare pris., så synes mig tiden vara inne att bringa detta före¬
tag i verkställighet, hvilket ju ändock måste en gång ske. Jag
kan icke anse denna fråga vara ett stockholmsintresse; den fordrar
genom hamnanläggningen m. m. ganska stora uppoffringar från
Stockholms kommun, hvilket dock man hoppas den ej undandrager
sig. Man kan icke heller beskylla detta Stockholm för njugghet,
när det gält stora ehuru dyrbara anläggningar, tvärtom har denna
stad mera än någon annan visat sig liberal i uppoffringar för
allmännyttiga ändamål. Hvart vi gå kunna vi se tydliga bevis
derpå, att betydliga kostnader blifvit nedlagda för stadens framåt¬
skridande och förskönande.
Då, som sagdt, tiden för i fråga varande företag, hvilket förr
eller senare måste genomföras, synes lämplig, yrkar jag bifall till
Stats-Utskottets hemställan.
Grefve Björnstjerna: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna
fråga, såvida icke åtskilliga talare framstält satser, som verkligen
voro så besynnerliga, att jag trott mig böra med ett par ord be¬
möta dem. Den ene talaren, den från Småland, medgaf, att den
omtalade banan vore ganska nyttig, att det således visserligen
varit välbetänkt af Regeringen att föreslå den, men att Regeringen,
för att icke öfverskrida det en gång bestämda jernvägsanslaget,
bort i samma proportion minska den för den norrländska ba¬
nan äskade summan. I sanning en ganska egen åsigt. Efter min
uppfattning, deremot, är hvarje års, ja hvarje månads uppskof med
arbetet på den norrländska banan till skada för hela fosterlan¬
dets, icke allenast materiela utveckling, utan äfven försvar. Jag
begagnar detta tillfälle att förklara, att hvad som än kommer att
43
Jf:o 26.
Lördagen den 23 Mars, f. m.
begäras för att påskynda den norrländska banan, det skall jag Om anlägg-
för min del alltid med min röst understödja. ^ mvä/från*'
Jag tror icke heller att talaren hade rätt, då han. ansåg, att xarlbcrg till
man efter några år skall kunna upphöra att bygga jernvägar i nita Värt an.
vårt land. Detta kommer säkerligen icke att hålla streck, och (Forts.)
ganska olyckligt vore säkerligen om så skedde. I ett hade han
dock visserligen rätt, deri, att man icke borde låna penningar
utan att tillika beräkna, hvad valuta man kan få för dem; jag
tror mig dock kunna trösta honom dermed, att nu ifrågasatta jern¬
väg med all säkerhet skall gifva god ränta på de derpå nedlagda
penningarne, och att upplåningen således icke kan blifva för stats¬
verket betungande. Talaren förestälde sig slutligen, att man
skulle kunna sjöledes hittransportera malmer och trävaror från
det inre af Kopparbergs län. En ganska egen geografisk åsigt.
Äfven från Nerike och Vestmanland skall säkerligen detta trans¬
portsätt ställa sig vida dyrare, än att föra varorna på jern vägen,
såvida blott lämplig upplagsplats här i Stockholm beredes. Att
detta senare deremot är nödvändigt, har redan af åtskilliga an¬
dra talare visats vara förhållandet, icke så mycket för Stockholms
stad, utan fastmera för jernvägstrafiken; att så är, visar sig bäst deraf,
att det är jernvägsstyrelsen sjelf som förordar vägen till Värtan.
Detta torde vara det bästa svar åt den talare, . som började
denna diskussion, som ansåg, att statens jernvägar icke skulle få
annan vinst af i fråga varande anläggning, än inbesparing af
pråmafgifterna i Klara sjö.
Jag öfvergår nu till bemötande af talarens på dalabänken
yttrande. På sitt vanliga skämtsamma sätt, har han ridit upp på
ord, i det han fastade sig vid Grefve Sparres yttrande, att tre
tunnland blifvit förbehållna statens jernvägar till upplagsplatser
för stenkol, under det att i sjelfva verket endast två tunnland
vore för sådant ändamål afsedda. För min del anser jag det
vara alldeles likgiltigt, om två eller tre tunnland dertill anslås,
enär utrymmet i alla fall skall blifva tillräckligt. Derom torde
man icke behöfva vidare disputera. Det föreföll mig deremot
märkvärdigt, när talaren yttrade sin förvåning öfver att man ville,
det staten skulle skänka bort så mycken mark. Icke annat än
jag har mig bekant, har staten upplåtit Djurgården till H. Maj:t
'Konungens disposition för all framtid, och jag förmodar, att sta¬
ten icke ämnar återtaga den från honom. Det blir då Konun¬
gen som gör en förlust om jernvägen kommer till stånd, icke
statsverket. Intill dess att talaren framställer det yrkande, att
staten bör med det första taga tillbaka den mark, som den stält
till Kongl. Maj:ts disposition, förmodar jag, att hans ordande om
den förlust staten gör genom nu ifrågavarande förslag saknar
all verklig grund. Samme talare har slutligen sagt sig vara öf-
vertygad, att, om frågan nu folie, skulle Stockholms stad dock
alltid vara ganska glad att, såsom hans ord lydde, nappa på den
kroken som'låg uti ifrågavarande jernvägsanläggning. Det är jag
deremot icke öfvertygad om. Man kan icke begära, att Stock¬
holms stadsfullmäktiges öfverläggningar skola vara kända af denna
IJ:o 26. 44 Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anlägg- Kammare, men om de det vore, skulle det vara Herrarne bekant
ninv9ägfränn'att d„et är Sanska problematiskt, huruvida Stockholms stad ännu
Karlberg tinen gång vill underkasta sig de uppoffringar, den nu erbjudit.
Lilla Värtan. De t är redan påpekadt, att Stockholm bland andra arbeten håller
(Forts.) på att ordna en af sina hamnar, Stadsgårdshamnen; kostnaden
härför kommer att uppgå till omkring två millioner. Ladugårds-
landshamnen kostar redan öfver 1 million. Det är då icke en
småsak äfven för en stad sådan som Stockholm, att ytterligare
åtaga sig en utgift af nya två millioner. Jag tror således, att
Stockholms samhälle betänker sig ganska noga, innan det ännu
en gång går in på ett sådant erbjudande, som det nu gjorda, helst
det torde kunna bevisas att staten i första rummet har fördel af
denna jernväg. Att Stockholms stad äfven har det, förnekar jag
visst icke, men då jag förmodar, att fördelarne för Stockholms
stad äfven äro fördelar för hela landet, är detta endast ett plus
i fråga om skälen för den nya banans anläggande.
Slutligen skall jag be att få tillägga några ord angående möjlig¬
heten för Svea artilleriregemente att fortsätta med sina skjutöfnin-
gar på Ladugårdsgärdet, om banan icke kommer till stånd. Jag har
redan vid ett föregående tillfälle visat, att detta icke kan ske annat
än på särdeles kort håll, således under helt andra förhållanden, än
dem, som af nutidens krigsföring förutsättas. Det torde åtmin¬
stone för alla Stockholmsrepresentanterne vara bekant, att klago¬
mål ofta inkomma från Lidingön öfver, att vid skjutöfningarne
granater slå ner derstädes, hotande der boende menniskors både
lif och egendom. Skjutfältet kan således icke begagnas, antingen
jernvägen dragés der förbi eller icke.
I likhet med Grefve Sparre tror jag för öfrigt, att, om man
begagnar sig af de lyckliga konjunkturer, som nu finnas, för byg¬
gande af jernvägar, såväl genom goda lånevilkor som genom pris¬
billighet å arbete och materialier, skall besparingen å anslaget
för jernvägen till yärtan blifva nog stort för att dermed bestrida
kostnaden för det ifrågasatta nya skjutfältet. På grund af hvad
jag nu anfört yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr C. A. Larsson: Jag skall icke hålla ett så långt tal,
som de andre talarne; jag har endast ett enda skäl emot Utskot¬
tets _ betänkande, och det är, att det föreslagna beloppet är tre
millioner för högt. Sex hundratusen kronor kunde varit nog för
en jernväg af blott en half mils längd, och det är ändå i banko,
mot hvad kostnaden utgjort för åtskilliga andra jernvägar. När
jag såg denna kostnad på 3,600,000 kronor, hade jag förestält
mig, att denna jernväg skulle byggas, af guld, men då jag icke
hört talas om att annan materiel vore ifrågasatt än den som för
vanliga jernvägar är bruklig, anser jag, att denna jernväg icke
behof ver kosta mera än 600,000 kronor, och jag tror ändå, att
det är ganska bra betaldt. Jag yrkar på denna grund afslag på
Utskottets hemställan. Det har dessutom vid många andra sta¬
tens företag händt, att, när man en gång afslagit den summa, som
dertill först begärts, man sedan kommit åter med sin begäran och
Lördagen den 23 Mars, f. m.
45
Si:o 26.
sagt, att samma förslag kunde göras för två tredjedelar af hvad Om anlägg-
man först begärde eller ännu mindre. Jag tror, att, om vi nu icke aV^n'
godkänna den bär framstälda begäran, vi sedermera, efter att Katter g till
hafva fått förnyad framställning i ämnet, kunna bygga den ifråga- Lilla Värtan.
satta j ernvägsbiten för ett mycket billigare pris än det nu ifråga- (Forts.)
satta, så vida nemligen vi icke vilja vräka de tre millionerna i
sjön, utan bygga såsom vid våra öfriga jernvägar varit vanligt.
Herr Lindmark: Jag skall icke tillåta mig att, såsom den
siste talaren gjorde, ingå i någon kritik af det uppgjorda kost-
nadsförslaget, emedan jag dertill anser mig inkompetent, menjag
hemställer till talaren, om det icke varit skäl att, innan han upp-
gaf, att kostnaden för jernvägen skulle uppgå till 3,600,000 kronor,
åtminstone läsa igenom Utskottets betänkande. Han skulle då
hafva funnit, att kostnaden i verkligheten endast utgör 1,350,000
kronor, och att resten är afsedd för en hamnanläggning, hvilken
staten icke har att bekosta.
Jemte det att jag till alla delar instämmer i Presidenten
Bergs yttrande, ber jag att för ett ögonblick få vända mig mot
Herr Liss Olof Larsson. Han syntes vilja i sitt anförande för¬
ringa betydelsen af de erbjudanden, Stockholms stad gjort, under
det han i fråga om de kostnader, staten får vidkännas, sökte
blåsa upp stora såpbubblor för att visa huru stora dessa voro.
Nu är emellertid förhållandet, att de kostnader, staten får vid¬
kännas, förhålla sig till stadens kostnader som 1 till 2. Här gäller
dock hufvudsakligen ett statsintresse, nemligen att anskaffa er¬
forderliga upplagsplatser, för att jern vägstrafiken må kunna på
tillfredsställande sätt erhålla ett utlopp. Hade här varit fråga
om att bygga en ny jernväg, skulle jag varit den förste att mot¬
sätta mig beviljandet af anslag för sådant ändamål. Men detta
är icke fallet, utan här är endast fråga om att tillgodogöra oss
de jernvägar vi ega.
Det förvånar mig, att detta förslag mött ett sådant motstånd
från Herr Liss Olof Larsson, hvilken, såsom dalaman, bör hafva
sig bekant, af hvilken vigt och betydelse sådana upplagsplatser
som den föreslagna äro. Han måste nemligen flera gånger hafva
rest igenom Gefle och sålunda haft tillfälle att bese de upplags¬
platser, Gefle stad tillsammans med Gefle—Dala jernvägsbolag
med stora kostnader åstadkommit genom uppmuddring, utfyllningar
och den nya hamnens anläggning, hvarigenom upplagsplatser —
jag vet icke till huru många tunnlands vidd — blifvit vunna.
Han måste då ock hafva erfarit de stora fördelar dessa upplags¬
platser medfört för jernvägsbolaget och huru de framkallat ökad
trafik. Jag känner för min del icke rigtigt stockholmsbörs tan¬
kar i detta ämne, och jag vet följaktligen icke om den föreslagna
jernvägen är ett stockholmsintresse eller ej; men i likhet med
Herr Berg får jag förklara, att, om fallet vore, att banan endast
afsåge ett speciel Stockholms framtida intresse, skulle jag i egen¬
skap af skattdragande möjligen afgifva mitt votum emot denna
banas byggande. Jag är emellertid nu öfvertygad, att detta så
^:o 26. 46 Lördagen den 23 Mars, f. m.
0m arfp- långt ifrån är händelsen, att jag snarare tror, åsigterna i Stock-
nmfä0frånn'holm 0m det fördelaktiga för staden i att deltaga i kostnaderna
Karlberg till för detta företags fullbordande äro så delade, att, om frågan nu
Lilla Vårtan, i Riksdagen faller, det möjligen blir ganska svårt att ett annat
(Forts.) år från stadens sida erhålla ett sådant erbjudande som det nu
gjorda. På grund af hvad jag anfört, yrkar jag bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr Sven Nilsson: För min del skall jag icke länge upp¬
taga Kammarens tid, utan vill endast i korthet angifva några
skäl för mitt yrkande om afslag å Stats-Utskottets förslag.
Jag har icke för min del deltagit i någon kompromiss — för
den händelse, såsom man bär förutsatt, en sådan skulle finnas —
nvilket bäst torde kunna bevisas deraf att jag inom Stats-Utskottet
var för den nyss afgjorda första punkten om ökadt anslag till
norra banan, men. deremot var emot denna punkt. Man har så¬
som skäl för beviljande af anslag till den nu ifrågavarande ba¬
nan framhållit, att densamma icke skulle vara någon ny bana,
utan endast en fortsättning af statens förutvarande jernvägar.
Jag kan dock. för min del icke finna annat än, att den är en ny
bana,, och dertill endast en bibana till stambanan, och ej en fort¬
sättning deraf, emedan stambanan redan nu är ett afslutadt helt.
Skulle den föreslagna banan vara en fortsättning af en annan
bana, är det väl snarare af Bergslagsbanan, hvilket jag äfven an-
tydt blir förhållandet, om den kommer till stånd. Jag skulle der¬
före också ansett det vara skäl att låta detta bolag bygga denna
bana, och jag skulle, gratulerat staten, för den händelse att detta
jernvägsbolag fått sin ansökan om koncession för byggande af den¬
samma beviljad, och om bolaget derjemte mäktat utföra detta
arbete, .emedan jag tror, att staten skulle vunnit och fortfarande
skall vinna på, om den slipper att bygga denna bana. Jag kan
således icke i likhet med flera föregående talare anse det vara
någon fördel för staten att bygga denna bana, och detta hufvud¬
sakligen af det enkla skälet, att den blir mycket för dyr. Den
af Herr Carl Anders Larsson uppgjorda kostnadsberäkningen har
af den talare, som näst efter honom hade ordet, biifvit klandrad
såsom origtig, men, såvidt jag rätt uppfattade Herr Carl Anders
Larssons mening, ansåg han, att banan skulle för hvarje mil komma
att kosta omkring 3 millioner kronor, och då man nu ser att kost¬
naden för banan, som endast skulle hafva en längd af 18,670 fot,
och således omkring 1 2 mil, är beräknad kosta 1,250,000 kronor,
synes beräkningen vara ganska rigtig, dock snarare för låg än för
hög, då man — som man .naturligtvis bör göra — tager i beräk¬
ning de kostnader, som icke upptagits i kostnadsförslaget, men
säkerligen dock komma att uppstå i följd deraf, nemligen 100,000
kronor såsom bidrag till Stockholms kommun för hamnanläggnin¬
gen vid Lilla Värtan, och dels afträdande af ett jordområde af
ganska värdefull beskaffenhet till en areal af omkring 180 tunn¬
land. Jag skulle, vilja se om denna bana, såsom åtskilliga talare
förespeglat oss, i en framtid skall komma att icke allenast för-
Lördagen den 23 Mars, f. m. 47 Ji!0 26.
ränta denna anläggningskostnad af fullt lVa million, utan oek Omaniagg-
derutöfver lemna en större vinst. För. min de! kan jag åtminstone niw “få™'
icke tro, att så blir förhållandet, och jag kan derföre icke heller karlberg till
bifalla Kongl. Maj:ts proposition eller Stats-Utskottets förslag. Lilla 'Vårtan.
Man har här sagt, att icke ett speciel stockholmsintresse (Forts.)
sökte att i denna fråga göra sig gällande. Jag hade också hop¬
pats att icke så är förhållandet, då Stockholms, representanter i
Kammaren gifvit oss sina försäkringar derom, och jag skulle således
icke heller ingått i tal derom, om det ej synts mig som något så¬
dant intresse ändå måste förefinnas, och detta hela naturligt, då
frågan är af så stor betydelse för staden, som den måste vara,
då jernvägen komme att gå mycket nära Stockholm till hela sin
utsträckning.
Man talar om, att Stockholms uppoffringar för jernvägsföre-
tagets åvägabringande skulle vara så ofantligt störa, och att de
i förhållande till statens skulle förhålla sig som 2 till 1. hvilket
skulle utgöra skälet till det ringa intresset som för saken skulle
förefinnas i hufvudstaden. För min del tror jag icke detta på¬
stående är så alldeles rigtigt. Ser man nemligen efter, Indika de
kostnader äro som Stockholms samhälle förbundit sig tillsläppa,
kan jag för min del icke finna annat, än att dessa kostnader icke
äro afsedda för jernvägen, utan de kostnader, som Stockholm
vill uppoffra, äro för hamnanläggningen, och den är väl en sär¬
skild affär för Stockholms kommun, ty om Stockholm för sin i
stor skala tilltagande handelsrörelse behöfver ett större hamnom¬
råde, måste det vara stadens skyldighet att skaffa sig detta. Jag
har ännu icke funnit i vårt land någon stad, som gjort hamnan¬
läggningar för någon jernvägs skull, vare sig den tillhör staten
eller enskilda bolag, utan har skälet dertill städse varit endast
samhällets eget bästa, och så tror jag är förhållandet äfven här.
Jag anser således, att man icke kan blanda tillsammans dessa
frågor, och den kostnad staden förbundit sig att utbetala anser
jag vara för ett ändamål, som är för stadens enskilda intresse,
i ifrågavarande kostnadssumma ingår äfven, till ett belopp af
ungefär 50,000 kronor, kostnaden för en brobyggnad till Lidingön;
och jag vet icke, hvad det allmänna har dermed att skaffa och
om icke staden ensam bör bekosta denna bro, i likhet med sjelfva
hamnbyggnaden, då den väl uteslutande är till stadens nytta.
De ofta omtalade uppoffringarne som Stockholm skulle komma
att vidkännas, kunna dessutom i betydlig mån försvinna, dels
genom de kontanta bidrag, och dels genom afhändande af den
jord, staten skulle lemna och hvarigenom hufvudstaden måhända
i en framtid snarare skall göra vinst, ensamt genom jordvinnin¬
gen. Man bar velat göra troligt, att staten icke skulle få vid¬
kännas någon uppoffring genom afståendet af detta jordområde,
som skulle efter min uppfattning rent af skänkas till Stockholms
stad mot anläggningskostnaden för hamnen, derför att det är
Kongl. Maj:t, som disponerar jorden. Jag skulle dock vilja fråga,
om icke staten egen denna jord, fastän den för närvarande är
upplåten till Kongl. Maj ds disposition. Vid sådant förhållande
N:o 26.
48
Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anlägg- är det val staten, som afhänder sig den. oaktadt staten öfverlem-
dispositionsrätten dertill, ty annars behöfde väl ej Riksdagen
Karlberg un tillfrågas härom. Huru länge Kong!. Maj:t får behålla denna rätt
Lilla Värtan, kan dessutom vara tvifvelaktigt och får visserligen bero på Kong!.
(Forts.) Maj:ts och Riksdagens gemensamma beslut för närvarande, men
denna dispositionsrätt är väl ej afsedd för all framtid. Att det
är statens egendom, kan emellertid ingen bestrida.
Jag skall äfven, innan jag slutar, med ett par ord besvara
ännu ett skål, som blifvit framstäldt för bifall till Utskottets för¬
slag. Det är i fråga om skjutfält för Svea artilleriregemente, som
nu ytterligare kommit fram och ansetts vara så vigtigt. Då man
talade om beviljandet af anslag för anskaffande af ett nytt skjut-
fält, påstod man det vara nödvändigt att skaffa ett sådant, derföre
att man skulle hafva en jernväg.öfver det nuvarande fältet. Nu
säger man deremot, att det icke hindrar utan tvärtom skulle vara
nödvändigt att bygga jern vägen för skjutfältets skull. Man be¬
gagnar således dessa två skäl ömsom mot hvarandra. Men jag
tror icke, att någotdera af dem duger.
På de skäl jag nu i korthet anfört, yrkar jag afslag å Stats¬
utskottets förslag.
Herr Axel Bergström: Herr Talman! Under en längre
öfverläggning, då en hvar ledamot, som deltager deri, medlifoch
värma fäktar för sin mening, händer det visserligen, att en talare,
jemte ^ åtskilliga göda skäl, hvilka hafva giltighet äfven för hans
motståndare, råkar till att begagna ett och annat, som förefaller dessa
mer eller mindre orimligt. Deremot händer det mera sällan, att
en talare anser lämpligt , att begagna endast ett enda skäl och.
detta sa orimligt, att det icke kan hafva någon giltighet för mot-
ståndarne. Herr Carl Anders Larsson har emellertid haft mod
att i. denna fråga begagna ett enda skäl, som förefaller mig så
orimligt, att jag förmenar det snarare skada, än stödja den sak,
han förfäktat. En ärad talare före mig har redan påpekat det
orimliga i detta skäl, att kostnaden för byggandet af ifrågavarande
jernväg, som beräknats till 1,350,000 kronor, skulle vara 6 millio¬
ner kronor för hög. Äfven om kostnaden för jernvägen vore be¬
räknad till ett sådant belopp, att det vore aritmetiskt möjligt att
saga, det kostnadsförslaget vore 6 millioner kronor för högt. så
ville jag dock gerna veta, på hvilka grunder Herr Carl Anders
Larsson tilltror sig sålunda kriticera kostnadsförslaget för byggan¬
det af jernvägen. Hvilka äro. förutsättningarne för hans behörighet
att inlåta sig i en sådan kritik? Enligt min tanke inga, ty han
har. ingen sakkunskap i det ämnet. Jag tror således, att det hade
vant bättre både för honom och hans sak, om han hade innehållit
med detta skäl.
Huru Herr Sven Nilsson i Efveröd kunnat påstå, att byggan¬
det af denna jernväg icke har någon betydelse för staten så till
vida att den icke kan anses såsom en fortsättning af statens förut
varande jernvägar, kan jag icke förstå, då han varit med om att
erkänna rigtigheten af hvad som står i reservationen, nemligen
Lördagen den 23 Mars. f. in. 49 N:o 26.
att “ifrågavarande jern vägsanläggning från Karlberg till Lilla Om anULjr
Yärtan kan vara för statens jern vägstrafik af den vigt, att anlägg-
ningen, förr eller senare, bör komma till stånd. C o rom detta Karlberg till.
erkännande synes mig frågan vara reducerad helt enkelt derhän, Lilla Vårta».
huruvida det nu är den lämpliga tiden att bygga jernvägen eller (Forts.)
om man bör uppskjuta dermed till en för landet lämpligare tid¬
punkt. Hvad mig angår, har jag funnit de skäl, som anförts för
att man redan nu bör påbörja anläggningen af densamma, vara så
öfvertygande, att jag icke kan annat än bifalla Stats-Utskottets
förslag. Jag tillåter mig erinra om, hurusom år 1867 en stark
ekonomisk reaktion gjorde sig gällande mot det lifliga jernvägs-
byggandet, som egt rum före den tiden. Om än denna reaktion
i någon mån var berättigad, tror jag dock. att numera hvarje
tänkande man har funnit, att den var så stark, att den åstadkom
en obotlig skada för landet. Den, som känner utvandringens
historia, vet också, att just med det året började den starka emi-
oration, som sedermera under många år fortgick från vårt land,
och särskild! har jag hört chefen för statens jernvägsbyggnader
beklaga, att just de dugligaste och bästa arbetarne vid statens
jernvägar till' följd af bristande sysselsättning måste utvandra.
För min del ber jag Kammaren noga betänka, om det kan vara
skäl att i afseende å jern vägsbyggandet iakttaga så stor måttlig¬
het, som nu af reservanterne är ifrågasatt. Jag kan icke heller
medgifva, att uppgörandet af en plan för fortsättningen af de norr¬
ländska stambanorna, enligt hvilken skulle för ändamålet årligen
användas sex millioner kronor, skulle innefatta något slags utta¬
lande derom att icke staten samtidigt skulle kunna påbörja äfven
en annan statsbana. Af reservanterne bär sagts att det icke sak¬
nas skäl för ett sådant antagande; men jag är kanske ^berättigad
att uttala ett autentiskt ord i denna fråga; och jag får för min
del förklara att det saknas skäl för ett sådant antagande, bam-
tidigt med de norrländska stambanornas byggande ifrågasattes
och beslöts ju äfven anläggningen af en statsbana från Sköfde
till Karlsborg.
Mycket skall jag icke inlåta mig på den åt Herr hven
Nilsson i Efveröd uttalade åsigt om Riksdagens rätt att upphäfva
Kong!. Maj:ts dispositionsrätt öfver de platser, som äro ifrågasatta
att böra afstås för den föreslagna jernvägen. Men derom torde
den ärade talaren kunna vara ense med mig, att afhändande åt
dessa marker icke kan utan H. Maj:t Konungens bifall ega rum, så
länge Riksdagen icke gjort något försök att upphäfva hans disp o-
sitionsrätt öfver de lägenheter, hvartill samma marker höra. Det
är den enklaste rättvisa att den, som har en okränkt disposi¬
tionsrätt öfver en lägenhet, äfven om han icke är egare deraf, dock
icke kan emot sin vilja skiljas från besittningen af någon del af
lägenheten.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Carl Ifvarsson: Jag hade föresatt mig att i denna
fråga tiga stilla, emedan jag tyckt mig finna att öfverläggningar
Andra Kammarens Prat. 1878. N:o 26. ■
N:o 26. 50 Lördagen den 23 Mars, f. ra.
wÄ; l Ka™rne om jern vägsfrågor i allmänhet icke tjena till någon-
4 från da vanligen hvar och eu redan på förhand fattat sitt beslut
Käril)erg till i saken, och öfverläggningen i Kamrarne således endast äro att
Lina Värtan, betrakta såsom ett efterspel till hvad som i ämnet förut förekom-
(Forts') mit- Men då jag hört en talare med mycken skärpa framhålla
att en kompromiss här vore å bane, så har jag, såsom reservant
mot Utskottets betänkande, velat uttala min åsigt, på det att icke
någon må tro att jag låtit nedtysta mig genom att inlåta mig på
någon kompromiss. Något sådant skulle jag anse högst ovärdigt
af en representant och jag skulle högeligen beklaga, om man fram-
deles finge skäl att säga, att Herr L. O. Larsson fått rätt i sina
förmodanden om denna sak. Att hvar och en i vissa frågor stun-
dom pa förhand fattat sitt beslut anser jag icke omöjligt. Om
så är förhållandet här och hvilka orsakerna härtill äro, lemnar jag
derhän, framtiden kommer nog att visa hvem som har rätt, och
jag hoppas att Herr L. O. Larssons misstankar i detta afseende
skola befinnas ogrundade.
Hvad sj elfva saken beträffar, kan man utan tvifvel säga myc¬
ket både för och mot det väckta förslaget. Frågan gäller väl
isynnerhet, huruvida man gerna kan låta under innevarande år
utgå ett större anslag till statens jernvägsbyggnader, än det belopp,
som för ändamålet är förut bestämdt för innevarande och de när-
mast föregående två åren. Då Riksdagen antog den planen att
sex millioner årligen skulle utgå till fortsättning af statens jern-
vägar och att tio millioner, fördelade på 5 år, skulle lemnas' som
understöd för enskilda jernvägsanläggningar, så trodde säkerligen
många liksom jag, att härmed vore grundlagdt ett system för fem
år i afseende å statens bidrag till jernvägsbyggnader. Det är möj¬
ligt att icke alla hade den åsigten då dessa beslut fattades; men
nog vågade jag hoppas att denna plan skulle vidhållits af Riksdag
och Regering. Regeringen har nu i viss mån frångått denna plan
genom att föreslå byggande af eu statsbana från Karlberg till
Lilla Värtan. Denna afvikelse är dock icke så stor, att man icke
skulle kunnat finna sig deruti, om den endast vore ett undantag
tran en allmän regel; men då på samma gången enskild motionär
äfven väckt förslag om en annan afvikelse från samma plan, och den¬
na afvikelse förordats från statsradsbänken, så har saken härigenom
fått ett annat utseende. Det sistnämnda förslaget gäller en sum¬
ma af en million, hvartill kommer den nu föreliggande frågan, som
handlar om en ännu större anslagssumma. Detta gör att man
kan blifva frestad att hysa betänkligheter mot både det ena och
undra föislaget. Det ena är redan bifallet af begge Kamrarne*
om icke detta vore fallet, kunde man måhända tagit i öfvervä¬
gande om icke detta _ senare bort bifallas. Men då den förra
summan redan är bifallen, anser jag det vara mera betänk¬
ligt att nu bevilja ytterligare medel till öfverskridande af en redan
antagen plan. Härtill kommer den omständigheten att, efter hvad
jag hört af en stockholmsrepresentant, Stockholms stad är tem-
hgen likgiltig för saken,_ emedan det skulle komma att kosta sta¬
den ganska mycket att inlåta sig på denna affär, och det tror jag
51
N:o 20.
Lördagen den 28 Mars, f. m.
med; och hufvudstaden får väl också se till huru långt dess till- Om anUujg-
gångar sträcka sig. Om nu särskild! detta är förhållandet i denna
sak, så tror jag icke heller att man nu hör göra vidare afvikelse till
från den regel man uppstält för statens jernvägshyggnader för Lilla Värt an.
de närmaste åren. Jag anser följaktligen saken icke vara så l'Furls->
trängande eller angelägen, att man icke kan vänta ännu en tid
med den, och jag föreställer mig derjemte att hela byggnadsföre¬
taget icke kommer att utfalla fördelaktigt för staten. Menlåtomoss
antaga att det vore så ofantligt fördelaktigt, som Grefve Sparre
säde, att bygga denna bana, hvarvid han äfven särskildt nämnde,
att samma bolag som byggt Stockholm—Vesterås—Bergslagsbanan
erbjudit sig att bygga äfven den nu ifrågasatta jernvägen, så får
jag säga att — jag vet dock icke bestämdt, huruvida Herr Grof¬
ven menade, att detta bolag icke fick tillstånd att bygga denna
bana, eller om det icke vågade inlåta sig på företaget — om bola¬
get sökte men icke fick koncession att bygga jernvägen, jag måste
beklaga det; men jag skulle i sådant fall vilja lemna bolaget till¬
fälle att ännu en gång försöka att få detta tillstånd. Bolaget ar¬
betar ju, efter hvad jag Hört, för närvarande med ekonomiska
svårigheter, och om den nu föreslagna jernvägen komme att bära
sig bra, såsom här uppgifvits, så bör man naturligtvis icke miss¬
unna bolaget att förbättra sin ställning. Jag hoppas ock att rege¬
ringen skall lemna bolaget den önskade koncessionen, om sådan
ånyo begäres af bolaget, och bör antaga att detta vore ett sätt
för detsamma att reparera sina affärer. Om man således lemnade
ett års uppskof med frågan, så kunde saken måhända rangeras
till allmän belåtenhet, ty bolaget gjorde ju en god affär, Stock¬
holms stad borde vara belåten att slippa den del af kostnaden,
som skulle drabba staden, och staten borde väl också^ vara nöjd
att slippa från all utgift för ändamålet. Det vore således bäst
att rådrum lemnades åt bolaget för att få tillfälle åtaga sig detta
jernvägsföretag.
Beträffande kostnaden synas tankarne vara särdeles delade.
Herr O. B. Olsson trodde, att denna jern vägsanläggning skulle
komma att kosta 2]/-2 million, och han angå? skäl för sin åsigt.
Sedan uppträdde en talare och uppskattade kostnader till 3 eller
4 millioner. En annan talare ökade kostnaden anda till 6 millio¬
ner. Dessa olika beräkningar gifva mig anledning befara, att man
ej gjort för sig klart huru mycket företaget skulle kosta.
J ag vill emellertid icke upptaga Kammarens tid med vidare
ordande i frågan, utan slutar med hvad.började: att jag anser det
utan ändamål att vidlyftigare yttra sig i sak, när det är fråga
om jernvägshyggnader. Det är endast för att tillkännagifva sin
egen åsigt, som det vid dylika tillfällen kan behöfvas att den en¬
skilde representanten yttrar några ord.
Jag yrkar afslag å Stats-Utskottets föreliggande förslag.
Häruti förenade sig Herr Hörnfeldt.
Herr C. A. Larsson: Till de två talare på stockholinsbän-
N:o 26.
52
Lördagen den 23 Mars, f. m.
Om anlägg- ken, hvilka yttrade sig' omedelbart efter mig, frambär jag eu ur-
ntt^L aj.Jrn' säkt, emedan jag var så lättvindig i mitt anförande, att de ärade
Käft berg till representanterne ej kunde uppfatta min mening. Jag sade att
Lilla Värtan, kostnaden i det hela för den halfva jernvägsmilen är beräknad
(Forts.) till 3,600,000, men "några sex millioner talade jag icke om. Jag
tog summan 3,600,000 kronor och af denna summa ville jag aB
pruta de tre millionerna, emedan jag ansåg både jernvägs- och
hamnanläggningar böra kunna åstadkommas för allenast V2 million
kronor, eller något mera, nemligen för hamnen 200,000 kronor
och för jernbanan 400,000 kronor. Det vore ändå enligt min tanke
bra betaldt — lika mycket proportionsvis som för andra likartade
företag. — Mina beräkningar inneburo således hvarken något
skämt eller misstag; utan var jag fullt öfvertygad, likasom jag
ännu är, om deras rigtighet. Och beslutar nu liiksdagen att icke
bygga den ifrågasatta jern vägsbiten, så skall det nog i framtiden
visa sig, att man kan bygga den för långt mindre kostnad, än
som här ifrågasattes. Man får väl icke alltid gå till väga på
samma sätt som t. ex. Stockholms kommun, som kastat sina pen¬
ningar i stora vikar, eller som jernvägstrafikstyrelsen, som en
gång gaf % million kronor för mycket för ett parti jern vägsske¬
nor. Man får iof att hushålla och taga hänsyn till rådande kon¬
junkturer. Då kan man nog åstadkomma den ifrågavarande an¬
läggningen för 600,000 kronor och slippa kasta bort 3 millioner
kronor.
Herr Sven Nilsson: Jag har begärt ordet endast försatt,
med anledning af Herr Bergströms yttrande, få lemna Kammaren
den upplysning, att jag inom Stats-Utskottet icke biträdt de skäl i
reservationen mot den föredragna punkten, som Herr Bergström
uppläste. Förhållandet är nemligen det, att, då frågan förelåg
till afgörande inom Utskottet, jag på de skäl, jag här framstält,
yrkade afslag å den kongl. propositionen i ämnet och genast.efter
beslutets fattande på dessa skäl anmälde min reservation. Ären¬
det återremitterades till den afdelning, som förberedande behand¬
lat detsamma, i syfte att få formuleringen till Utskottets beslut
något ändrad. Emellertid, då ärendet ånyo förekom och expedie¬
rades från Utskottet, var jag icke närvarande, och har således
helt oförskyldt fått mitt namn antecknadt bland de öfriga reser-
vanternes.
Det är endast denna rättelse, som jag försummade då jag
först hade ordet, jag nu till Kammaren velat meddela för att ej be¬
skyllas för inkonseqvens.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf Herr
Talmannen proposition, enligt de meningar som förekommit, dels
på bifall och dels på afslag samt fann svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för den förra meningen. Votering begärdes, i
anledning hvaraf skedde uppsättning, justering och anslag af en
så lydande voteringsproposition:
Lördagen den 23 Mars, f. m.
53 Mo 26#
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 2:a punkten Om
af utlåtandet N:o 33, nu föredragna delen, röstar ”‘"'L/rk
Vinner nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.
Omröstningen försiggick och utföll med 71 ja mot 72 nej;
varande alltså beslut fattadt i öfverensstämmelse med nejpropo-
Efter det senare delen åt Utskottets hemställan punkten 2
derpå blifvit föredragen, yttrade:
Herr O. B. Olsson: Till följd af det beslut Kammaren fattat,
angående första momentet i denna punkt, får jag anhålla om afslag
å de nu föredragna momenten.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll Herr O. B. Olssonsyrkande
och hade således afslagit jemväl den senast föredragna delen ar
Utskottets hemställan i förevarande punkt.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. Vid e. m.
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
väg från
Karlberg till
Lilla Värtan.
(Korta.!
sitionen.
In lidem
Gustaf Westdald.
Andra Kammarens Vrot. 1818.
N:o 26.
5