RIKSDAGENS PROTOKOLL
1878. Andra Kammaren. N:o 19.
Lördagen den 9 Mars.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 7.
angående regleringen af utgifterna under riksstatens Fjerde hufvud-
titel; hvarvid i ordningen förekom
Punkten 4.
Utskottet hade här hemstält:
Ang. anslaget
för Artilleri¬
staben.
att, vid bifall till förslaget om inrättande af en för armén
och flottan gemensam artilleribyrå, Riksdagen måtte, med god¬
kännande af en Utlåtandet bilagd förslagsstat för Artilleristaben,
med 4,400 kronor minska det för Artilleristaben uppförda anslag.
Efter uppläsning af denna hemställan anförde
Herr Key: I följd af det beslut Kammaren fattat vid näst
föregående punkt får jag hemställa om afslag å denna punkt och
att i stället den aflöningsstat bibehålies, som hittills varit för
Artilleristaben gällande.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll Herr Keys yrkande;
och hade Kammaren således, med afslag å Utskottets hemställan,
beviljat den för Artilleristaben för närvarande faststälda arfvodes-
stat 12,200 kronor.
Punkten 5. Qm inrättan¬
de af en in-
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att för inrättande af tendentur å
en intendentur å Karlsborgs fästning i öfverensstämmelse med der- Karlsbor9-
för uppgjordt statsanslag höja anslaget till kommendantstaten
med 16,160 kronor.
I anledning af denna nådiga framställning hade Utskottet,
hvilket funnit inrättandet af en särskild intendentur på Karlsborg
ej kunna undanskjutas, men som vid aflöningsstatens granskning
Andra Kammarens Prot. 1878. N:o 19. 1
N:o 1!),
2
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om inrättan¬
de af en in-
tendentw å
Karlsäorg.
(Forts.)
ansett sig böra i några hänseenden mot densamma göra anmärk¬
ning, uti förevarande punkt hemstält:
att Riksdagen för inrättande af en intendentur å Karlsborgs
fästning i öfverensstämmelse med här nedan intagna, af Utskottet
upprättade förslagsstat måtte med 16,060 kronor höja kommendant¬
statens anslag.
Förslag till stat för Fästningsintendenturen ä Karlsborg.
|
|
Tjenst-
|
Dagaf-
|
|
|
|
|
Lön.
|
görings-
|
löning
|
Summa.
|
|
|
|
pennin-
|
å 4 kr.
|
|
|
|
|
|
gar.
|
|
|
|
|
|
|
1 fästningsintendent, till-
|
|
|
|
|
|
|
|
|
lika intendent vid cen¬
tralförrådet ...............
|
4,000 —
|
___
|
|
1.460
|
_
|
5,460
|
_
|
|
1 förvaltare vid central-
|
|
|
|
|
|
(Efter fem år kan
|
och hufvudförrådet ....
|
2,500 —
|
1,500
|
|
|
|
4.000
|
|
[lönen höjas med
*600 kronor.
|
1 dito vid de mindre
|
|
|
|
|
|
|
|
|
persedelförråden, tillika
biträde åt fästnings¬
intendenten i kontors-
|
|
|
|
|
|
|
|
|
och expeditionsgöromål.
|
1,800 —
i
|
|
|
|
|
1,800
|
’
|
(Efter fem år kan
uönen höjas med
|
1 bokhållare vid central-
|
|
|
|
|
|
|
|
j 300 kronor.
)
|
förrådet .....................
|
1,500 —
|
__ -
|
—
|
—
|
—
|
1,500
|
—
|
1 förste vaktmästare......
|
700|—-
|
300
|
—
|
—
|
—
|
1,000
|
—
|
|
1 vaktmästare ...............
Till extra skrifbiträde vid
|
500; —
|
300
|
—
|
—
|
—
|
800
|
—
|
|
centralförrådet............
|
--
|
|
|
|
|
1,500
|
—
|
|
Summa
|
--1_
|
|
|
|
—116,060
|
—
|
|
Anm. 1. Inqvartering in natura å fästningen tillkommer
förestående personal vid fästningsintendenturen.
Anm. 2. De vid fästningsintendenturen anstälde tjensteman,
för hvilka staten upptager endast lön, eller lön och dagaflöning,
äro med afseende på dessa förmåners åtnjutande underkastade
föreskrifterna i nådiga cirkuläret af den 26 November 1875.
Anm. 3. På dem åter, hvilkas aflöning utgår såsom lön
och tjenstgöringspenningar, skall vid fråga om dessa förmåners åt¬
njutande tillämpas, utom i afseende på semester och pensionering,
de bestämmelser, som i sådant hänseende blifvit vid nyreglerade
centrala embetsverk allmänneligen stadgade.
Anm. 4. Fästningsintendenten, förvaltarne och bokhållaren,
hvilka, liksom vaktmästarne, komma att åtnjuta pension i enlig¬
het med nådiga cirkuläret af den 22 Juni 1877, angående den nya
3
N:o 19.
Lördagen den 9 Mars. e. ro.
pensioneringen för armén, blifva pensionsberättigade vid 60 års0m inrätta*
o 1 -* ~ de af en in-
a] Cier. tendentur å
Karlsborg.
Mot hvad Utskottet sålunda föreslagit voro reservationer inom (Forts.)
Utskottet anmälda dels af Grefve <S. Lagerberg och dels af Herrar
Liss Olof Larsson, Carl Ifvarsson, P. O. Hörnfeldt, O. B. Olsson, J.
E. Johansson, Gustaf Jonsson, Nils Larson och Billström.
Sedan föredragning skett af Utskottets hemställan, yttrade
Herr Mils Larson: Såsom Herrarne finna af betänkandet,
har jag jemte flere af Utskottets ledamöter anfört reservation
mot denna punkt. Reservationen afser likväl icke sjelfva hufvud-
saken, eller inrättandet af en intendentur på Karlsborg, utan endast
ett lönebelopp. Utskottet har nemligen föreslagit, att den ene af
förvaltarne, den som skulle hafva förvaltningen af det så kallade
central- och kufvudförrådet vid Karlsborg om hand, skulle genast
få en aflöning af 4,000 kronor och dessutom efter fem år ett ålders-
tillägg af 500 kronor. Detta belopp hafva reservanterne ansett
vara högre, än som kan vara för platsen behöfligt. Jemför man
nemligen beloppet med hvad som är föreslaget i aflöning för den
andre förvaltaren under samma intendentur, nemligen den som skulle
hafva de mindre så kallade persedelförråden under sin vård, ser
man att en högst väsendtlig skilnad i de föreslagna lönebeloppen
förefinnes, en skilnad så stor, att densamma icke rimligen kan
vara rättfärdigad af olikheten i tjenstebefattning. För förvaltaren
af persedelförråden är nemligen föreslaget ett aflöningsbelopp af
1,800 kronor och ett ålderstiilägg af 800 kronor, på samma gång
som efter, hvad jag nyss nämnde, för den andre förvaltaren före¬
slagits 4,000 kronors aflöning och 500 kronor ålderstiilägg. För¬
hållandet är likväl så, att det icke kan blifva mera ansträngande
göromål för den sist nämnde förvaltaren, än för den förre_, allra
helst som förvaltaren af central- och hufvudförrådet har till sitt
biträde en bokhållare, som förer räkenskaperna vid detta förråd,
då deremot den andre förvaltaren icke allenast saknar bokhållare,
utan tvärtom sjelf är förbunden att biträda intendenten i expeditions-
göromålen.
Af den anledning jag nu nämnt och då jag är öfvertygad, att
äfven med ett nedsatt lönebelopp det icke skall komma att sak¬
nas fullt kompetente sökande, får jag föreslå, att aflöningen för
förvaltaren af central- och hufvudförrådet bestämmes till 3,000
kronor, fördelade i 1,800 kronors lön och 1,200 kronors tjenst-
göringspenningar samt att, med sådan förändring, slutsumman i
Utskottets förslag minskas med motsvarande 1,000 kronor, sålunda
från 16,060 till 15,060 kronor, hvarpå jag anhåller om proposition.
Chefen för Kongl. Landtförsvars-departementet Herr Statsrådet
Rosensvärd: I ett fall får jag uttrycka min fägnad, nemligen
att de ärade reservanterne icke reserverat sig i sjelfva saken,
titan endast i fråga om ett af lönebeloppen. Om det lyckas mig
N:o 19.
4
Om inråttan
de af en in¬
tendentur å
Karlsborg.
(Forts.)
Lördagen den 9 Mars, e. m.
-att hafva deras betänkligheter mot det af Kongl. Maj:tföreslagna
lönebelopp för förvaltaren af centralförrådet, hoppas jag således
också att kunna hafva de få invändningar, som gjorts mot inrät¬
tande af en intendentur på Karlsborgs fästning.
Frågan om en fästningsintendentur på Karlsborg är icke ny.
Man har länge insett nödvändigheten deraf; men man har icke
velat väcka förslag derom, utan i sammanhang med en annan
större och snart förestående vigtig anordning, nemligen förflyt¬
tandet af en stor del af arméns så kallade utredningsförråd till
de af Riksdagen beviljade och för några år sedan färdiga, för
detta ändamål afsedda byggnader på Karlsborg, hvarigenom full
sysselsättning skulle beredas intendenten och på samma gång
vinnas tillfälle att upplösa förrådet i Göteborg, hvars nuvarande
intendent är i den ålder, att han icke gerna kan länge fortfara
med sin befattning, utan bör öfvergå på indragningsstat. Det är
således fråga om att upplösa utredningsförrådet i Göteborg och
flytta det till de nya förrådshusen på Karlsborg, äfvensom att till
Karlsborg förlägga den del af utredningsförrådet i Stockholm,
som icke behöfves för militären i Stockholms omgifningar och
Norrland eller de orter, som hafva eu lättare kommunikation med
Stockholm, än med Karlsborg. Större delen af arméns utrednings¬
förråd skulle sålunda förläggas till Karlsborg, der det under krigs¬
tid är mera skyddadt än i Stockholm.
Enligt Arméförvaltningens, af Kongl. Maj:t gillade förslag,
skulle fästningsintendenten på Karlsborg vara chef för intenden¬
turen å fästningen, göra upphandlingar och hafva provianterings-
förrådet och kronobageriet under sin tillsyn, således dels vara
kommendantens biträde vid fästningens proviantering, dels tillika
intendent vid det nya central- och hufvudförrådet. Han skulle
hafva till sitt biträde en förrådsförvaltare anstäld vid nyssnämda
utredningsförråd. Derjemte skulle en förvaltare anställas vid de
mindre persedelförråden, som omnämnas i Kongl. Maj:ts proposi¬
tion likasom i Utskottets förslag. Dessa mindre förråd böra icke
förblandas med arméns stora utredningsförråd eller central- och
hufvudförrådet. De förra utgöra förråd af persedlar för ständigt bruk
af garnisonen, eller tillfälliga kommenderingar å fästningen, såsom
underbefälsskolan, den blifvande volontärskolan, och så kallade kom-
mendantskapsförråd. Detta medför dock icke full sysselsättning för
förvaltaren, utan han skulle tillika vara kanslibiträde åt intendenten.
_ Förvaltaren vid utredningsförrådet får deremot en högst makt¬
påliggande befattning, som icke allenast skulle uteslutande taga
hans tid i anspråk, efter den erfarenhet som vunnits vid nuvarande
utredningsförrådet,^ utan lian. skulle äfven behöfva ett biträde,
hvarföre en bokhållare blifvit föreslagen. Derjemte kommer ett
stort ansvar att hvila på denna förrådsförvaltare. För alla persed¬
lar som, efter upphandlingar för kronans och utredningsförrådets räk-
ning, blifvit af honom mottagna, skall han stå i personligt ansvar.
Denna ansvarighet är naturligtvis en nödvändig följd deraf, att
kronan måste hafva säkerhet för att de en gång godkända och i
förrådet intagna persedlar under alla förhållanden skola der finnas
Lördagen den 9 Mars, e. m.
N:o 19.
i godkändt skick och kunna derifrån vid inträffadt behof i god- Om inrättm-
kändt skick utlemnas. Förrådsförvaltaren är icke, enligt författ- a/ m~.
mngarhe, besigtningsman och har således icke någon bestämmande xarlsborq.
rätt vid levererade varors godkännande, han har endast reservations- (Forts.)
rätt, och ovisst kan det vara hvad skydd denna rätt lemnar honom,
men har han icke reserverat sig, kommer han att stå i personlig
ansvarighet för persedlarnes beskaffenhet. Förrådsförvaitarebe-
fattningen kommer således att blifva en ganska ansvarsfull; för
densamma kommer att erfordras en man med icke allenast stor
redbarhet utan äfven ovanlig ordentlighet och omsorg om allt
hvad han får under sin vård. Han behöfver så mycket mera be¬
sitta dessa egenskaper, som värdet af det förråd, som kommer att
stå under hans tillsyn, är så stort, att ingen, som antages till be¬
fattningen, kan ställa borgen motsvarande ens en ringa del af
detta värde. Under sådana förhållanden måste förvaltaren vara
väl aflönad, så att han kan vara någorlunda fri från ekonomiskt
bekymmer och icke känna någon frestelse att ens på det aflägs-
naste sätt söka bereda sig några inkomster utöfver de lagliga,
samt att han icke af behofvet att genom enskildt förvärf öka
sina inkomster hindras att odeladt egna hela sin uppmärksamhet
åt sitt maktpåliggande värf. Befattningen är icke heller någon
lysande post och medför icke för innehafvaren någon yttre heder,
om man så vill kalla det, eller någon annan än den som tillkom¬
mer enhvar, som med nit och skicklighet sköter en tjenst. Den kan
således icke vara lockande genom annat än de ekonomiska fördelar
den kan bereda och genom medvetandet om ettgagnande, ehuru iyttre
måtto icke framstående arbete. Lyckas det att till befattningen
erhålla en person, som till alla delar fyller densamma, är det
också en nödvändighet att söka behålla honom på platsen så länge
som möjligt. Detta är orsaken, hvarför Kongl. Maj:t för denne
tjensteman föreslagit två ålderstillägg. Grenom dessa ålderstillägg
skulle lian visserligen kunna komma till ungefär samma lönebelopp
som hans närmaste förman, intendenten, eller till endast 460 kro¬
nor mindre inkomster, men detta ansåg man en skicklig och be¬
pröfvad förvaltare väl vara värd. Äfven en annan omständighet
bör i fråga om denna säregna befattning, tagas i betraktande.
De egenskaper, som erfordras för att kunna fylla denna plats,
huru värdefulla de än i och för sig kunna vara, äro likväl icke
af den beskaffenhet att de, om jag så får säga, kunna gifva inne-
hafvarne någon anledning till att betrakta platsen såsom något
trappsteg till en högre befattning. Sköter han sin befattning väl,
kommer han nog att bibehållas vid densamma ända till uppnådd
pensionsålder, så vida hans ekonomiska ställning icke tillåter honom
att derförinnan sätta sig i ro och återgå till privatlifvet. Derföre
är det af vigt, att hans pensionsrätt blifver rättvist reglerad. Då
en civil tjensteman med samma lön som förrådsförvaltaren blir
pensionsberättigad, erhåller han fulla lönen i pension, men förråds¬
förvaltaren erhåller i likhet med de andra arméens civile tjenste¬
man pension efter de af Konung och Riksdag förlidet år an¬
tagna grunder, således endast 80 procent af lönen med ålderstillägg.
N:o J9.
o
Lördagen den i) Mars. e. in
Om inråttan-Deraf följer att för hvarje hundratal riksdaler man för denne
de af en in- tjensteman öfverflyttar från lönen till tjenstgöringspenningarne
^Karlstilv/'1 mins^ar man hans pension med 80 kronor. Om man således, på
(Ports.)' sätt Utskottet föreslagit, öfverflyttar 300 kronor af lönen till
tjenstgöringspenningarne, eller gifver honom 1,500 kronor i tjenst¬
göringspenningar i stället för 1,200, såsom Kohgl. Maj:t föreslagit,
så minskar man i sjelfva verket hans pension med 240 kronor och
ställer honom således på det hela såsom pensionär i sämre ställning än
hans vederlikar med samma totala aflöningsbelopp i de civila embets-
verken t. ex. inom Kongl. Maj:ts kansli. Förrådsförvaltaren är när¬
mast jemförlig med en kanslisekreterare, emedan begge dessa tjenste-
mäns löner och tjenstgöringspenningar uppgå till samma belopp,
nemligen 4,000 kronor. Men under det kanslisekreteraren, då han
uppnått pensionsåldern, erhölle hela lönen med ett eller tvenne
ålderstillägg d. v. s. 3,000 till 3,500 kronor, finge förrådsförvaltaren
under samma förhållanden endast 80 procent af dessa belopp, eller
2,400 och 2,800 kronor. Detta missförhållande jemnas dock i någon
mån genom det af Kongl. Maj:t för honom föreslagna lönebelopp
och dess fördelning i lön och tjenstgöringspenningar. Om han
nemligen, såsom Kongl. Maj:t föreslagit finge 2,800 kronor i lön
och 1,200 kronor i tjenstgöringspenningar samt 500 kronors ålders¬
tillägg efter fem års tjenst och ytterligare 500 kronor efter ytter¬
ligare fem års tjenst, så erhölle nan efter tio års tjenst i lön och
ålderstillägg tillsammans 3,800 kronor. Hans pension komme då
att utgöra 80 procent af nämnda belopp, eller 3,040 kronor.
Jag tror således . att,' det finnes stort skäl att för denne tjen¬
steman, hvilken i regeln väl torde blifva pensionsmässig på
sin plats, om han är densamma vuxen, icke tillämpas den regel
för aflöningens fördelning, som antagits för kansliets tjensteman,
enär den förres pensionsrätt hvilar på andra grunder än de
sednares.
Af hvad jag nu haft äran anföra torde framgå, att jag för
min del icke kan annat än till Kammarens benägna åtanke vid
fattandet af beslutet tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i oförändradt skick, hvad angår förvaltaren vid utredningsförrådet.
Jag ber nu att få öfvergå till förvaltaren vid de mindre per¬
sedelförråden. Hans tjenstegöromål komma att blifva mycket
mindre maktpåliggande än förvaltarens vid centralförrådet. Vis¬
serligen är det sannt, att han vissa tider kan blifva icke obetyd¬
ligt sysselsatt, enär han måste vara vid förrådet tillstädes för ofta fö¬
rekommande in- och utlevereringar, för ombesörjande af reparationer
m. m., samt han dessutom skall tjenstgöra såsom kanslist hos in¬
tendenten; men naturen af denna tjenstgöring är så mycket mindre
maktpåliggande än förvaltarens vid utredningsförrådet, att af den
förres löneförmåner icke bör kunna hemtas anledning till nedsätt¬
ning af den sednares.
Slutligen får jag förklara att hvad beträffar den lilla förän¬
dring med afseende på vaktmästarens aflöning, som Stats-Utskottet
tillstyrkt, jag icke vill på något sätt motsätta mig densamma.
Lördagen den 9 Mars, e. m, 7 Ji:o 1».
Friherre Leijonhufvud: Jag har begärt ordet blott för att inråttan-
yrka bifall till Stats-Utskottets förslag. tendintVå
Karlsborg.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositio- (Forts.)'
ner såväl på bifall till Utskottets hemställan oförändrad som ock
på det yrkande, Herr Nils Larsson framstäf, och förklarade sig
anse svaren hafva utfallit med öfvervägande, ja för den förra me¬
ningen. Votering begärdes, och skedde i följd deraf uppsättning,
justering och anslag af en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 5 punkten
af utlåtandet N:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets hemställan
med den förändring, att aflöningsförmånerna för förvaltaren vid
central- och hufvudförrådet på Carlsborg bestämmes till lön 1,800
kronor och tjenstgöringspenningar 1,200 kronor, summa 3,000
kronor.
Omröstningen, i vanlig ordning verkstäld, visade 50 ja mot
95 nej; varande altså beslut fattadt i enlighet med nej-proposi¬
tionen.
Punkten 6
Bifölls.
Uti punkten 7 hade Utskottet hemstält: Om aflöning
r för en andre
att, enligt derom af Kongl. Maj:t gjord framställning, förän- ^Ztiand^
ställande af en löjtnant af andra klassen vid Jemtlands hästjägare- hästjägare-
corps anslaget till indelta arméns befälsaflöning måtte med 2,670 corps.
kronor förhöjas.
I anledning af nämnda hemställan, mot hvilken reservation
inom Utskottet afgifvits af Herrar Piss Olof Larsson, Carl Ifvars-
son, P. O. Bornfelt, O. B. Olsson, Sven Nilsson, Jan Andersson,
Jonas Andersson, J. E. Johansson, Gustaf Jonsson, Nils Larson och
Billstrom, uppstod öfverläggning, hvarunder anfördes af
Herr Nils Larsson: På grund af de skäl, som är o anförda
uti den mot Utskottets beslut i förevarande punkt afgifna, betän¬
kandet bifogade reservation, anhåller jag om afslag å Utskottets
hemställan och bifall till reservationen.
Herr Hedin: Herr Talman! Jag hoppas att det må ursäk-
?i:0 19. 8 Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om aflöning tas mig af de ärade reservanterne, att jag finner det hufvudsak-
llgtnantvlå jga skä1’ På fivilket de afstyrkt bifall till Utskottets förslag i
Jemtlands denna punkt, vara af beskaffenhet, att man om detsamma väl kan
hästjägare- säga, att det hvarken är något nytt skäl eller ett sådant, som
med fördel kan användas. Sedan tolf år tillbaka har frågan om
or P'; en ombildning af vårt försvarsväsende stått på dagordningen;
sedan tolf år tillbaka anför man den af reservanterne åberopade
omständighet såsom skål för afslag å hvarje ifrågasatt partiel
förändring eller förbättring i vår nuvarande härordning. Och
hvem kan säga mig, att icke detta kan komma att fortfara i ännu
tolf år, att icke under ytterligare lika lång tid man skall afvisa
hvarje förslag till en partiel förändring eller förbättring af vårt
härväsende med den invändning, att frågan om en fullständig och
genomgripande förändring af detsamma blifvit bragd å bane? Men
jag skall be att få taga detta skäl till dess verkliga beskaffenhet
i närmare betraktande. Att undanskjuta partiela förbättringar
derför att man har i sigte en fullständig eller genomgripande
förändring, kan endast hafva giltig anledning i det fall, att de
partiela _ förbättringarne icke skulle passa in i ramen af denna
genomgripande förändring eller att de skulle utgöra ett hinder
för densamma. Då frågas: utgör verkligen den nu föreslagna för¬
bättringen ett hinder för genomförande af den stora arméreform,
som redan en längre tid varit ifrågasatt? Naturligtvis icke. I
den jemväl af reservanterne undertecknade motion, som afser in¬
förandet af en ny härordning och som det tillkommer denna Riks¬
dag att pröfva, upptagas äfven de regementen eller corpser, som
omnämnas i såväl denna punkt, som i 9:de och 10:de punkterna
af detta utlåtande; och i samma motion framhålles såsom en för¬
tjenst hos det nya härordningsförslaget, att enligt detsamma be¬
fälet komme att betydligt ökas. Nå väl. Huru kan man då på¬
stå, att tillökningen af blott eu enda man i befälet vid hvartdera
af tre regementen eller corpser, som efter det nya härordningsför¬
slaget komme att fortfarande bestå, skulle i någon mån vara ett
hinder för härordningens genomförande? Ett sådant påstående
är ju alldeles orimligt, och dock skulle det ju utgöra det egent¬
liga skälet, hvarföre reservanterne icke kunnat biträda Utskottets
beslut i denna punkt. Vidare vill jag påpeka, hurusom samma
reservanter, hvilka uti ofvannämnda motion föreslagit att skolor
för stamtruppens behof skulle, så snart den nya härordningen
blifvit antagen, inrättas vid de två regementen, som omnämnas
uti 9:de och 10:de punkterna, nemligen Lifgardet till häst och
husarregementet Konung Carl XV, hurusom, säger jag, dessa re¬
servanter icke kunnat bifalla Kongl. Maj:ts förslag om tillökning
i befälet vid dessa regementen, och detta oaktadt de, såsom jag
nyss nämnt, uti sin motion framhållit såsom något förtjenstfullt
hos densamma, att den förordar en sådan tillökning, samt dessa
skolor för stamtruppens utbildning skulle kunna taga sin början
i samma ögonblick, som den nya härordningen varder antagen.
I den reservation, som finnes fogad vid 7:de punkten af
betänkandet, säges, att den af Kongl. Maj:t föreslagna tillökningen
9
N:o 19.
Lördagen den 9 Mars, e. in.
af befäl icke kan utöfva något synnerligt stort inflytande på lan- Om aflöning
dets försvarskraft. Naturligtvis icke. Icke kan det af en tillök-^’ ™n“nvirde
ning af 3 officerare, en på hvardera af tre regementen eller corp- jemtia,ids
ser, vara beroende om Sverige skall kunna försvara sig mot en hästjägare-
öfvermäktig fiende eller icke. Detta är i sjelfva verket något så ™rps\
sjelf kl art, "att det varit fullkomligt onödigt af reservanterne^ att • 01
uttala det. Men bär är i sanning anledning att upprepa den fråga,
en talare på Stockholmsbänken i förmiddags framstälde: “huru
långt kommer man, om man drar ut konsekvenserna häraf?11
Konseqvensen af reservanternes sats blir, säger jag, ingen annan
än den, att man åter kommer till den tvåtusen år gamla frå¬
gan: “kan ett sandkorn bilda en hög eller icke?11 Den fråga, som
här föreligger, är alldeles af samma art, ty sjelfkärt är att lan¬
dets försvarskraft icke kan bero af en så obetydlig befälstillök-
ning. som här är i fråga, men att af detta onekliga faktum, på
sätt de ärade reservanterne gjort, draga den slutsats, att man allt
för gerna och utan olägenhet kan afslå den, är ett sätt att hoppa till
slutledningen, hvilket åtminstone icke jag vill vara med om. Om
de ärade reservanterne täcktes taga kännedom om Kongl. Maj:ts
proposition i ämnet, så skola de finna att, särskildt hvad beträf¬
far Jemtlands hästjägarecorps, der omförmäles, hurusom i följd
af bristande befäl det rent af möter svårigheter att bringa till
stånd de för beväringsmanskapet vid corpsen töreskrifna öfnin-
gar. Nu ber jag att få till de ärade författarne af reservationen
hemställa, huruvida icke den omständighet, att det till ett rege¬
mente eller corps hörande beväringsmanskaps öfningar till följd
af bristande befäl ej kunna rätt anordnas, har något att betyda?
Och jag tillåter mig ännu en gång upprepa att det förefaller mig
högst egendomligt, att man kan bomma fram med ett sådant skäl
som att vi böra icke inlåta oss på några partiela förbättringar,
då frågan om en fullständig och genomgripande förändring redan
står på dagordningen. Men på dagordningen har denna fråga
stått under en tid af tolf år och ännu väntar den sin lösning.
Huru många partiela förbättringar af vårt härväsende har man
icke under dessa tolf år undanskjuta med samma förevändning,
som reservanterne nu anfört, och huru många skall man icke ännu
ytterligare kunna undanskjuta, om en dylik förevändning skall
tagas för god. Som jag redan förut tagit mig friheten anmärka,
endast under ett vilkor kan ett dylikt skäl tillerkännas giltighet.
Och detta vilkor är, att, om någon kan bevisa, att de partiela
förbättringarne icke på något sätt skulle kunna passa in i ramen
af den fullständiga förändringen, utan tvertom kunna anses såsom
hinder mot den fullständiga förändringen, mot en genomgripande
reorganisation. I sådant fall finnes visserligen skäl att tänka sig
för innan man beslutar sig. Men är något sådant förhållandet,
här? Här är fråga om att öka officersantalet vid 3 regementen
och corpser med en man vid hvart och ett. Enligt det härord-
ningsförslag, som de ärade reservanterne sjelfve undertecknat,
kommer ju befälsantalet vid dessa regementen och corpser att ökas.
I hvilken mån kan man då säga, att tillökningen med en officer
Eko 19. 10 Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om. aflöning vid Jemtlands Hästjägare, Lifgardet till häst och husar-
löjtnanTvid r‘‘;-rern.entet Konung Carl XV skulle verka hinderligt för den Nya
Jemtlands organisationen? Det finnes ju icke sundt förnuft i detta reson-
hästjägare- nement. ♦
corps. Vidare förefaller det mig underligt, att reservationen mot
or Si Stats-Utskottets välbetänkta förslag kommer från de ärade reser-
vanterne. Enligt det härordningsförslag, som är undertecknadt
äfven af dessa reservanter, skulle inkallandet af stamtruppen och
skolan för stamtruppen komma att börja i samma ögonblick som
den nya härordningen blifvit antagen. Detta gäller om två af de
regementen, som här äro i fråga, nemligen Lifgardet till
häst och husarregementet Konung Carl XV. Är det då möjligt
att säga, att ett ökadt befälsantal icke skulle vara af nöden vid
dessa två regementen, som ögonblicket efter det den nya härord¬
ningen blifvit antagen skulle utöfver sina nuvarande åligganden
få. äfven det att utbilda ett visst antal af den nya stamtruppen,
hvilken utgör det hufvudsakliga elementet i den härordning, som
blifvit föreslagen af de 102, bland hvilka reservanterne utgöra
några undertecknare.
På de af mig nu anförda skäl, anhåller jag att Kammaren
behagade -bifalla Stats-Utskottets förslag.
Häruti instämde Herr Clairfelt.
Herr Sven Nilsson: Huruvida det är den siste ärade tala¬
ren eller, som han förmenade reservanterne, som vid sina fram¬
ställningar icke varit vid sundt förnuft, skall jag icke tillåta mig
att fälla något omdöme om, utan öfverlemnar detta till Kammarens
eget bepröfvande. För min del ställer sig frågan sålunda, huru¬
vida det kan vara lämpligt att öka befälet vid vissa regementen,
då man . står i begrepp att vid innevarande riksdag införa en ny
fullständig härordning. Jag kan icke förstå att man icke kan
mena ärligt med det af oss 102 ledamöter, af denna Kammare
framlagda förslag om ny härordning, derföre att man motsätter
sig det nu ifrågavarande förslaget. Tvärtom, just derföre att jag
med fullt allvar omfattar detta större förslag med dess stora till¬
ökning i. befälets antal, kan jag icke finna nödvändigheten af det
nu föreliggande, och kan således ej heller gå in på den lilla till¬
ökning deri, som här och i några följande punkter af betänkandet
afses. Af sådan anledning är det som jag reserverat mig mot den
föredragna punkten och nu instämmer i yrkandet att densamma
måtte af Kammaren afslås.
Grefve Björnstjerna: Den siste värde talarens tankegång
föreföll mig något märkvärdig. Han yttrade till en början, att
han vill hafva ganska mycket befäl — och i denna punkt är jag
ganska ense med honom — men sedermera säger han: enär jag
vill hafva mycket befäl, vill jag icke vara med om den lilla till¬
ökningen i detsamma, som nu bjudes. Möjligen kunde en dylik
sats hafva något skäl för sig, i händelse befälsantalet vid Jemt-
Lördagen den 9 Mars, e. in.
11
N':o 19.
lands hästjägare icke efter reservanternes och den värde talarens Om aflöning
eget förslag skulle komma att okas. Men så skall ju ske; och.^™?t”
passar den nu ifrågasatta tillökningen således fullkomligt in med jemtl<mds
hvad de 102 föreslagit. Jag öfvergår nu till sjelfva saken och hästjägare-
tillåter mig fästa uppmärksamheten på förhållandet vid Jemtlands
hästjägarecorps. Vi veta, att i hela Norrland, ett land så stort som (H
7:; af Tyskland, finnes icke mer än två sqvadroner rytteri. Vid
hvarje förslag till arméorganisation, som hittills blifvit framlagdt.
har man också medgifvit, att detta missförhållande måste rättas
samt att ifrågavarande corps i första rummet borde ökas till eu
någorlunda anständig styrka. Jag måste bekänna, att det vid
sådant förhållande förvånat mig att finna jemväl representanten
från Jemtland bland reservanternes antal. Herr Nils Larsson borde
bäst veta huru det står till vid denna corps,_ der befälet nu är så
obetydligt, att det icke är möjligt att som sig bör exercera bevä-
ringen, så vida nödigt befäl för stammen skalig bibehållas. Jag
torde icke behöfva påminna herrarne om att enligt vår nuvarande
arméorganisation det är kaptener af andra klassen och andra
klassens löjtnanter, som äro afsedda att exercera beväringen,
under det kaptenerne af första klassen, förste löjtnanter och under-
löjnanter skola öfva stamtruppen. Då det nu förhåller sig så, att
vid Jemtlands hästjägare icke finnes någon andre ryttmästare eller
andre löjtnant, är det klart att beväringen derstädes icke kan
exerceras med mindre än att man tager bort officerare från stam¬
truppen. Det är omöjligt att någon på allvar kan vilja påstå,
att sådant är lämpligt eller att man bör uppskjuta denna fråga,
den billigaste af alla, till dess den stora härordningsfrågan blif¬
vit löst. Detta måste åtminstone för den, som utan förutfattad
mening betraktar saken, förefalla minst sagt ologiskt, helst dä
detta yrkas af dem, i hvars eget förslag det ingår att tillsätta
icke allenast öfver tusende nya officersplatser, utan derjemte att
upprätta tre nya sqvadroner just vid Jemtlands hästjägarecorps.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Anders August Andersson: Vid genomläsningen af
den nu under behandling varande fjerde hufvudtiteln, finner man att
utgifterna fortfarande äro stadda i ständig tillväxt. Jag vill fråga,
hvart det skall taga vägen, om man sålunda år efter år ökar ut¬
gifterna. Det kan ju icke bära sig i längden, ty inkomster och
utgifter skola till sist icke gå ihop. När^nu härtill kommer att
hela landet ligger i ekonomiskt betryck, så vore det väl^ icke för
mycket, om man nu sökte spara litet i stället för att, såsom här-
sker, ständigt framkomma med begäran om nya anslag.
-En talare på stockholmsbänken yttrade att det icke lönade
mödan att vänta på den nya genomgripande reformen i vårt för-
svarsväsen, utan att man så småningom i den ordning, som här
föreslås, borde öka arméens befäl. Jag är af annan tanke. Jag-
tycker att det vore vida lämpligare att med ens få ett starkt och
på rättvis grund bygdt försvar, än att såsom här söka lappa det
gamla klädet med nya klutar. Jag vill icke längre upptaga Kam-
N:o 19.
12
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om aflöning marens tid utan förenar mig med dem som yrkat afslag å den
för en andre föredragna punkten.
Löjtnant vid 0 r
Jemtlands
hästjägare- Herr Liss Olof Larsson: Jag hade icke tänkt att begära
corps. ordet vid denna punkt, men då reservanterne blifvit på ett tem-
(Forts.) ]igen gkarpt sätt anfallne af en talare på stockholmsbänken, måste
jag uppträda till sjelfförsvar. Jag ber då att få förklara den
samme talaren att jag inom Utskottet yrkat afslag å punkten huf¬
vudsakligen med stöd just af samma omständigheter, som han sjelf
framdrog för bifall till densamma. Han sade att Riksdagen nu i
tolf år — och för min del tror jag att det är ännu längre —
lappat på det gamla försvaret. Men huru vi än hållit på och
lappat, så möter man oss dock ständigt med den satsen att vårt
försvarsväsen är i det jämmerligaste skick och att vi äro alldeles
försvarslösa. Så säga till och med herrar militärer; och dem
måste man väl tro. Och då det sålunda i tolf år och sedan ännu
längre tillbaka visat sig, att detta lappningssystem icke ledt till
något resultat, tycker jag att det nu kunde vara tid att upphöra
dermed och icke gå in på några vidare förändringar förr än det
nya 'förslaget till försvarsväsendets fullständiga omorganisation
kommer till behandling. Hetta är skälet, hvarföre jag inom Ut¬
skottet reserverat mig emot punkten.
Samme talare behagade också säga att, om reservanterne
velat taga notis om Kongl. Maj:ts proposition så skulle de hafva
fatt eu annan uppfattning i saken. Men han tyckes icke ens sjelf
hafva tagit notis om det Kong!, förslaget eller Utskottets betän¬
kande, då han oupphörligt i sitt anförande talade om att antalet
af de föreslagna befälsplatserna vore tre, eller en officer på hvart-
dera af ifrågavarande tre regementen eller corpser. Han skulle eljest
hafva iakttagit att vid Lifgardet till häst föreslås, på sätt af sidan
17 i betänkandet kan inhemtas, beredande af aflöning åt två offi¬
cerare, nämligen en andre ryttmästare och en andre adjutant.
Lägges härtill att vid Jemtlands hästjägarecorps föreslås ytter¬
ligare en löjtnant af andra klassen och vid Husarregementet
Konung Carl XV en ryttmästare af andra klassen, så blifver an¬
talet af de nu föreslagna officersbefattningarne i sjelfva verket
fyra och icke tre. När man icke sjelf med mera uppmärksamhet
genomläst den Kongl. propositionen bör man icke eller förebrå
andra bristande uppmärksamhet derutinnan.
Jag yrkar afslag å den föredragna punkten.
Herr Casparsson: Såsom skäl för sitt afstyrkande hafva
reservanterne anfört, att de till denna Riksdag upprättat ett här-
ordningsförslag, hvilket de till yttermera visso med 102 namnun¬
derskrifter af ledamöter från denna Kammare bekräfta låtit. Frå¬
gan gäller således, såsom en ärad talare på stockholmsbänken
nyss nämnde, huruvida Kongl. Maj:ts nu förevarande proposition
om arméns förökande med summa fyra officerare står i någon
strid med detta af reservanterne m. fl. framlagda förslag. Talaren
på stockholmsbänken ansåg att så icke var förhållandet; och jag
Lördagen den 9 Mars, e. in.
13
N:o 19.
delar fullkomligt lians uppfattning. Enligt det af de 102 fram- Om aflöning
lagda förslaget skulle hela svenska arméns officersstam komma-'*"”
att utgöra ett antal af 2,659. När dertill lägges antalet värne- jemtlands
pligtigt befäl, uppgående till 565 officerare, uppgår hela officers- hästjägare-
styrkan enligt det nämnda förslaget till ett antal af 3,224. ^ _ corps-
Frågan är då: huru stor är den nuvarande styrkan? Enligt (Fort9-)
en förteckning, som bilagts statsrevisorernas utlåtande till denna
Riksdag, uppgår antalet af nuvarande officerarne, de till Gotlands
nationalbeväring hörande oberäknade, till 1,780. Tilläggas desse
sednare, hvilka utgöra 111, får man en summa 1,891. Drager man
denna siffra från det af de 102 motionärerne föreslagna antalet
officerare, eller 3,224, så uppstår en brist af 1,333 officerare, hvilka
således enligt motionärernes förslag skulle anskaffas. Detta är verk¬
ligen, — det kan jag icke neka, — såsom en af motionärerne till
mig yttrade ett mycket hederligt anbud. Nu har Kong!. Maj:t
emellertid begärt en tillökning af endast 4 officerare. Men till
denna begäran säger man nej.
1 det af samme motionärer uppgjorda öfvergångsförslag, hvilket
finnes bilagdt motionen, resonnerar man som följer: “Hvad be¬
träffar den fast anstälda personalen, synes intet hinder förefinnas
att ordna dess tillökning och organisation efter ungefärligen samma
grunder, som blifvit föreslagna i det af Chefen för Generalstaben
utarbetade och för 1877 års Riksdag framlagda förslag till öfver¬
gång från den nuvarande till den 1875 föreslagna härordningen.
Detta gäller åtminstone alla i sistnämnda förslag fast anstälda
grader och befattningar, nemligen officerare, fanjunkare" etc. och
så tillägga motionärerne: “En del befattningar torde dock höra
tillsättas något tidigare, än i nyss nämnda öfvergångsförslag blif¬
vit afsedt.“
Det synes således deraf klart och tydligt, att denna anskaff¬
ning ingalunda skall ske långsammare utan snarare något hasti¬
gare än enligt det af Chefen för Generalstaben framlagda försla¬
get. Enligt detta sednare är öfvergångstiden beräknad till 15 år.
och samma tid synes de 102 hafva antagit, ty beväringens ut¬
sträckta öfningar skulle enligt deras förslag inträda efter 15 år.
Gör man en medelberäkning af den årliga tillökningen af office¬
rare enligt detta förslag, så kommer man, om bristen 1,333 för¬
delas på 15 år, till en summa af i medeltal 89, eller, noga räk-
nadt, 88,k officerare per år — de 0,2 hoppas jag herrarne ursäkta
att jag lägger till. Nu är emellertid att märka, att Kongl. Maj:t
endast begärt 4, men detta antal vilja reservanterne icke lemna-
anslag till, oaktadt de sjelfve medgifvit en tillökning af 89 offi¬
cerare årligen under 15 år, och det således äfven just för samma
år, för hvilket det af Kongl. Maj:t äskade anslaget är afsedt eller
år 1879, ty enligt motionärernes förslag skulle den nya arméorga¬
nisationens första utvecklingsskede inträffa redan nästa år. Vi¬
dare är att märka att både Jemtlands hästjägarecorps och Lif-
gardet till häst ingå bland de regementen som, enligt Chefens för
Generalstaben, af motionärerne åberopade förslag, skulle erhålla
ökadt befäl. En talare på stockholmsbänken sade, att han icke
X:o 1».
n
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om aflöning kunde förstå reservanternes tankegång; och äfven jag måste be-
}or en andre känna, att jag icke kan fatta den.
Jemtlands 1 sammanhang med denna truga kan jag icke annat än be-
hästjägare- klaga, att icke Kong). Maj:t till fullo uttagit steget. Det finnes
corps. nemligen utom de trenne regementen och corpser, för hvilka ökadt
(Forts'1 anslag nu blifvit begärdt, en corps inom svenska armén, som
saknar andre kaptener, nemligen Lifregementets grenadiercorps.
Denna corps har en beväringsstyrka, som under de sednare åren
icke understigit 400 man, men ofta uppgått till 500 man. För
denna styrka finnes icke något särskildt befäl utan den måste
öfvas af stamkompaniernas. Herr krigsministern har i min tanke
mycket riktigt och sant yttrat i sin motivering till den föreslagna
tillökningen i befälet vid Lifgardet till häst och husarregementet
Carl XY, följande:
“Då emellertid grundsatsen att icke utvidga den nu bestående
styrkan af indelta och värfvade armén sedermera blifvit, såsom
mig synes med allt skäl, af Riksdagen öfvergifven, i det sist för¬
samlade Riksdag beviljade åtskillig tillökning i arméns under¬
befäl. har jag, som anser en förstärkning i befälet vid dessa, med
beväringsmanskap försedda, kavalleriregementen i hög grad önsk¬
värd, ansett mig böra nu hemställa, det Eders Kongl. Maj:t ville
föreslå Riksdagen att å hvardera af ifrågavarande regementens
stater uppföra till aflöning1* etc. Men under sådana förhållanden
kan jag icke annat än beklaga, att icke denna i militäriskt hän¬
seende misshandlade corps blifvit föreslagen att komma i åtnju¬
tande af samma tillökning i befäl. När vid sistlidne riksdag an¬
talet af arméns styrka ökades med den stora siffran af 312 man,
nemligen 156 underofficerare, 78 korporaler och 78 vice korpo-
raler, fick denna corps icke heller något med af denna tillökning.
Jag kan icke annat än beklaga detta förhållande, och det vore
önskligt om Lifregementets grenadiercorps i anmärkta hänseendet
blefve bättre tillgodosedd än den nu är.
Hvad beträffar nu föreliggande fråga angående anslag för an¬
ställande af en löjtnant af andra klassen vid Jemtlands häst-
jägarecorps, kan jag icke annat än i allo instämma i Utskottets
förslag, detta både för saken i och för sig och på grund af
de 102:s förslag.
Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.
Herr Herslow: Då jag begärde ordet skedde detta på grund
af en argumentation jag hörde från en aktad talare på dala¬
bänken, en argumentation som föreföll mig något egendomlig.
Han sade nemligen så här: på grund af de skäl eller rättare
»omständigheter» som blifvit anförda, ber jag att få göra det och
det yrkandet. Och då jag, upprigtigt taladt, heller icke kunde
märka, att han för sitt yrkande framhöll några skäl, fann jag
rimligt att följa den fingervisning han gaf, och således söka efter
omständigheterna. Jag kan för min del icke tillerkänna omstän¬
digheter, oaktadt jag icke förbiser deras betydelse, samma be¬
rättigande som skäl. Jag kan derföre icke medgifva, att man
Lördagen den 9 Mars, e. m. 15
låter »omständigheterna» upphäfva »skälen», allraminst då den om¬
ständighet, som inverkar bestämmande på besluten, är af sådanj
art som här. Det kan icke vara berättigadt att jag för att främja
en sak, som är för mig personligen af stor vigt, ställer allt annat
på sin spets, att jag afsigtigt arbetar på att få en bestående
organisation, att falla i ruiner, för att derigenom tvinga nationen
öfver i den nya konstruktion, som jag sjelf erbjuder henne. För
mig är det derföre omöjligt att instämma uti den värde talarens
argumentation, som stöder sig uteslutande på omständigheter.
Jag ber tvärtom att på grund af de skäl, hvilka såsom fullt klara
förelegat de 102 vid framläggandet af deras förslag, få såsom den
103:dje i denna fråga, hvilken innebär alldeles samma syfte, som
genomgår hela deras plan, yrka på den partiela reform, hvarom
här är fråga. Jag tror nemligen att denna reform absolut icke
hindrar, utan fullt ingår i deras system, och då det hela här
som öfverallt annorstädes måste anses omfatta alla sina delar,
anhåller jag att få i direkt konseqvens med de 102:s sträf-
vanden yrka bifall till Utskottets förslag i den nu föredragna
punkten.
Herr Hedin: Blott ett par ord! Talaren på dalabänken
har uppkallat mig för att göra ett tillägg till hvad jag redan
anfört emot reservanternes förslag.
Reservanterne hafva i sjelfva verket ganska oriktigt bedömt
och gifvit en ganska oriktig karakter åt den åtgärd, som här
blifvit af regeringen ifrågasatt. Reservanterne yttra sig nemligen
på följande sätt: »Då emellertid förslag blifvit inom Riksdagen
väckta om en fullständig ombildning af vårt försvarsväsende och
dessa förslag för närvarande äro på utredning och pröfning be¬
roende, hafva reservanterne vid sådant förhållande ansett sig icke
kunna tillstyrka vidtagandet af partiela förändringar i arméns
nuvarande organisation.» Nu ber jag eder, mine Herrar, att få
framställa till benäget och ärligt öfvervägande den frågan, huru¬
vida det skulle innebära en förändring i det Svenska härväsendets
nuvarande »organisation», om man beviljade en summa för aflö¬
nande åt en officer vid hvart och ett af tre nu bestående rege¬
menten eller corpser, hvilka äfven enligt det förslag till ny här¬
ordning, som blifvit af bland andra reservanterne undertecknadt,
fortfarande komma att bestå. Om detta anslags beviljande skulle
innefatta en partiel förändring i arméns nu varande organisation,
så har derigenom begreppet organisation fått eu sådan betydelse,
som den aldrig tillförene haft, vare sig i Sveriges historia eller i
verldshistorien.
Jag anhåller fortfarande om bifall till Utskottets hemställan.
Herr Abr. Rundbäck: Då föregående talare, med hvilka
jag i detta afseende instämmer, förklarat att de icke förstått
reservanternas tankegång, så får jag säga med afseende på hvad
en talare här midt öfver på östgötabänken yttrat, att jag ännu
mindre kan förstå hans tankegång. Yäl kan jag fatta hans klago-
Jiso 19.
Om aflöning
för en andre
löjtnant vid
Jemtlands
h ästjägare-
corps.
(Forts.)
N:o 19,
16
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om aflöning
för en andre
löjtnant vid
Jemt! ands
hästjägare-
corps.
(Forts.)
mål deröfver att utgifterna på 4:de hufvudtiteln årligen svälla
ut — något som litet hvar kan hafva skäl att beklaga •—•; men
då han vid nu förevarande utgiftspost vill betrakta frågan ur den
synpunkten, att vi icke böra vidare öka budgeten för försvars-
väsendet, så lär han icke riktigt veta hvad han säger. Då han
nemligen tillhörde de 102 motionärernes antal, hvilka ju vilja
öka utgifterna under berörda hufvudtitel med flera millioner än
här är fråga om tusental, så frågar jag honom, om han kan anse
sig berättigad att vid detta tillfälle föra en dylik klagan, och att
uppmana Kammaren att vara försigtig med användande af statens
medel. Han sade vidare, att man borde serskildt i år vara för¬
sigtig i detta hänseende. Jag tillåter mig då fästa hans uppmärksam¬
het derå, att alldeles sådan som ställningen var i Januari månad,
då de 102 väckte sin motion om en ny härordning, sådan är den
ännu i början af Mars. För öfrigt må han besinna, att det är en
betydlig skilnad mellan den tillökning af 4 officerare, som nu blifvit
af Kongl. Maj:t äskad, och den stora tillökning i befälets antal,
hvilken de 102 föreslagit, uppgående till närmare ett hundra eller
— noga räknadt — såsom herr Casparsson visat, till 888/i0 office¬
rare årligen under en följd af år.
Jag förenar mig med dem, som yrka bifall till Utskottets
förslag.
Herr Ola Andersson: Den förste talaren har ansett sig
kunna visa, att de skäl, reservanterne till stöd för deras afstyr¬
kande hemställan anfört, icke skulle hålla streck, och som herr
Casparsson till yttermera visso instämde med honom, så tyckes
det väl som om den saken skulle vara klar. Jag får emellertid
förklara, att jag för min del icke finner dessa herrars bevisföring
tillfyllestgörande. Här kan verkligen komma i fråga tillämpning
af den gamla satsen, att af ett sandkorn kan blifva en hög. Jag
begagnar liknelsen för att visa, att man just genom dessa partiela
reformer, genom att tid efter annan t. ex. tillsätta några office¬
rare till dem vi redan hafva, samt genom att medgifva smärre
förbättringar af det gamla systemet, aflägsnar möjligheten och
utsigten till en sådan lösning, som vi trott vara den rätta. Jag
tror derför att de skäl, reservanterne anfört för sin mening,
skola hålla stånd. Man behagade i sammanhang härmed erinra
sig, att för icke längre tid tillbaka, än år 1871, dåvarande Stats¬
rådet och chefen för Landtförsvars-departementet i ett anförande
till statsrådsprotokollet yttrade, att indelta armén kan förbättras
på administrativ väg, d. v. s. genom förkortning af tjenstetiden och
utsträckning af krigsbildningen. Sistlidne Riksdag gjordes också ett
allvarsamt försök till en dylik partiel förbättring genom utsträck¬
ning af beväringens vapenöfningar med bibehållande af indelnings¬
verket. Erinrar man sig vidare, hurusom en och annan på allvar
ifrågasatte utsträckning af beväringsöfningarne genom att blott
dertill skaffa penningeanslag, då torde från vår synpunkt, de par¬
tiela reformernas väg ej mera vara synnerligen inbjudande; och
härmed har jag i korthet visat att det för de med mig liktänkande
Lördagen den 9 Mars, e. m.
IT
X:o 19.
löjtnant vid
Jemtlands
hästjägare-
corps.
(Forts.)
icke varit tillräckligt skäl att ingå på den nu ifrågavarande par- Om aflöning
tiella reformen. för en andre
Jag liar nu oförbehållsamt och öppet uttalat skälen för reser-
vanternes åsigt. Man må nu kalla dem skäl eller omständig¬
heter, och de må vara besvärliga för en eller annan; men för mig
äro de talande, och så vida man tilltror oss att handla med någor¬
lunda klok beräkning, så skall man nog erkänna skälen vara för
vårt handlingsätt hållbara. Jag tror icke man med skäl skall
kunna förebrå mig bristande vilja för försvarets ordnande, men
den af Herr Herslow erbjudna alliansen kan jag, såsom en af de
102, dock icke på sådana vilkor mottaga, utan yrkar bifall till
reservanternes förslag.
Grefve Björnstjerna: Jag skall endast med ett par ord
genmäla den siste ärade talaren.
Det låter ibland, som om Sveriges försvar och svenska.folket
hade intet samband med hvarandra. När en talare säger: vi skola
ingenting göra, vi skola icke förbättra hvad vi hafva, vi skola
afvakta den tidpunkt då vi få en annan försvarsorganisation, då
veta vi alla hvad detta betyder. Frågan om försvarets ordnande
uppskjutes år efter år. Men hvems är skulden? Icke kan man
säga att den är Regeringens, ty hon har många gånger, ehuru allt¬
jemt förgäfves, försökt att få frågan löst; icke är det de med mig
liktänkande, det veta vi alla. Att vid sådant förhållande, då frå¬
gans lösning alltjemt är lika osäker, då det nuvarande tillståndet
kan räcka i mansåldrar, att då yrka att vi skola fortfarande lemna
försvaret i samma beklagansvärda skick, detta är helt simpelt oför¬
svarligt. Att en representant ur svenska folket skall kunna hysa
en sådan åsigt och vilja försvara den, är otroligt. För min del
anser jag att, under det vi vänta på något bättre, böra vi se till,
att det försvar vi hafva blifver så godt som sig göra låter.
Hvad särskildt angår den nu ifrågavarande officeren, så är han dess¬
utom icke beräknad för stamtruppen, såsom Herr Ola Andersson
tycktes antaga, utan för beväringen. Herr Ola Anderssons argu¬
mentation har således icke någon tillämpning på det, hvarom nu
är fråga.
Jag yrkar fortfarande bifall till Stats-Utskottets förslag.
Chefen för Kong!. Landtförsvars-departementet Herr Stats¬
rådet Rosensvärd: I denna fråga har redan ganska mycket
blifvit sagdt såväl till försvar för den Kongl. propositionen som
emot densamma. Jag skall derföre blott be att få fästa Herrarnes
uppmärksamhet derpå, att vid Jemtlands hästjäga.reeorps icke finnas
mer än sex, säger sex, officerare. Det är väl då icke särdeles
mycket begärdt, om man ifrågasätter att för nämnde corps’ bevä¬
ringsmanskap få en tillökning af en andre löjtnant. Ty äfven om
alla de andra sex officerarne äro friska, behöfver man honom;
och om blott en enda af dem är sjuk, så blir bristen ännu
känb arare.
Andra Kammarens Prot. 1878. N:o 19.
2
Ji:o 19.
18
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om aflöning En talare bär beklagat, att icke äfven Lifregementets grena-
for en andre djercorps, som också saknar fullständigt bevärings-befäl, kommit i
Jemtlands åtanka vid detta tillfälle. Kongl. Maj:t har emellertid vid ett par
hästjägare- föregående riksdagar föreslagit tillsättande af ett par andre kapte-
corps. ner vid denna corps; men detta bar icke vunnit Riksdagens bifall.
(Forts.) J)enna corps bar dock kompani-befäl för fyra kompanier och andre
löjtnanter för alla kompanierna. Corpsens befäl är således full¬
ständigare än Jemtlands hästjägarecorps.
En annan talare bar beklagat, att fjerde hufvudtiteln år ifrån
år växer. Ja, den delar detta öde med de flesta andra af våra
bufvudtitlar, till följd af den allmänna benägenheten hos allt, som
värderas i penningar, att växa i siffror till följd af många om¬
ständigheter, såsom landets utveckling och deraf föranledda nya
behof, penningevärdets fall m. m. Men hvad beträffar den nu före¬
varande statsregleringen, ber jag att få fästa uppmärksamheten
på, att den af Kongl. Maj:t ifrågasatta tillökning på hela fjerde
hufvudtitelns ordinarie och extra anslag icke var större än 2,100
kronor. Grenom Andra Kammarens redan fattade beslut har denna
tillökning förvandlats till en minskning af några och tjugutusen
kronor; och jag skulle vara mycket belåten, om minskningen icke
blefve större.
Friherre Lejonhufvud: Herr Ola Andersson yttrade nyss,
att de bevis, som af en föregående talare blifvit framlagda för
beviljande af nu ifrågavarande anslag, visserligen borde kunna
anses vara tillfyllestgörande, men dock icke tillfredsstälde honom.
Jag måste säga, att de bevis, som af honom för den motsatta
meningen framlades, lika litet tillfredsstälde mig. Han åberopade
såsom skäl för afslag faran af att lappa på det gamla indelnings¬
verket, emedan sådant kunde hindra införandet af en ny härord¬
ning. Jag vågar påstå, att detta är en skuggrädsla. Åtminstone
har jag icke hört någon vid riksdagen uttala någon afsigt att
bibehålla indelningsverket oförändradt, och finnes det någon, som
hyser en sådan afsigt, så tiger han dermed. Det finnes nemligen
ingen, som icke medger att det nuvarande försvarsväsendet är
otillfredsställande. Men huru en förändring skall åvägabringas,
derom hafva tankarne icke varit ense, och blifva det väl icke
heller i år, efter hvad jag försport. Hade han deremot sagt, att
de finnas, som vilja bygga ett nytt försvarssystem på det gamla
indelningsverkets grund, skulle han hafva sagt ganska sant. Jag
hör till dem, dermed sticker jag icke under stol; men hvarken
jag eller de med mig liktänkande vilja på smygvägar, utan öppet
och ärligt komma till detta mål. Icke heller må han inbilla någon,
att anställandet af en eller annan officer vid de nuvarande rege¬
mentena skall kunna konsolidera den nuvarande arméorganisatio¬
nen. Frågan är endast att afhjelpa en partiel brist genom en
lika partiel åtgärd, och anskaffa ett par officerare, som under alla
förhållanden komma att behöfvas. Historien om faran af det
gamla indelningsverkets förstärkande gäller således ieke här. Jag
Lördagen den 9 Mars, e. m. 19
bär således rätt att säga, att talarens bevisföring var lika otill¬
fredsställande, som den han sjelf klandrade.
Herr Jöns Rundbäck: Om vid hvarje frågas behandling
man i diskussionen läte “detta vara detta11, så skulle man mycket
förenkla behandlingen af frågan och vinna en god stämning inom
Kammaren. 'För min del vill jag icke ur denna punkt hemta
skäl hvarken för eller emot de 102:s organisationsförslag. Men
af Kongl. Maj:ts proposition har jag funnit skäl för bifall till
punkten. Chefen för Landtförsvars-departementet har också nyss
visät, att en andre löjtnant vid Jemtlands hästjägarecorps
verkligen är behöflig. Då det äskade beloppet icke stiger till
mer än 2,670 kronor, och då den föreslagna officeren är be¬
höflig icke blott för corpsen sjelf, utan äfven för dess beväring,
så hemställer jag till Kammaren, om det är skäl att afslå denna
punkt. Jag för min del yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Ola Andersson: Då Friherre Lejonhufvud nära nog
tycktes vilja gifva mina ord den tydning, att jag dermed skulle
velat saga, att Kongl. Maj:t sökt på smygvägar bibehålla det
gamla indelningsverket, anser jag mig böra mot en sådan upp¬
fattning protestera. Jag har icke sagt något sådant, utan jag
har endast sagt, att genom partiella reformer af den gamla armé¬
organisationen kan lösningen af frågan om en fullständig ombild¬
ning af försvarsväsendet förhindras eller åtminstone försvåras.
Detta endast har jag sagt; och detta var skälet, hvarföre jag
yrkade bifall till reservanternes förslag.
Herr Hedin: Den siste talaren anmärkte, att man kan ge¬
nom partiella reformer förhindra eller åtminstone försvåra fram¬
gången af en fullständig reform. Deri hade talaren också full¬
komligt rätt. Men att denna anmärkning icke här har någon
tillämpning, tror jag mig redan hafva visat och vill derföre icke
trötta Kammaren med ett upprepande af dessa bevis. I nu ifrå¬
gavarande fall kan icke den stora reformen genom den partiella
förändringen hindras, eftersom denna förändring ingår såsom en
del af det stora förslaget, hvilket de, som nu yrka afslag, varit
med om att framställa. Derföre kommer ock utgången af vote¬
ringen om denna punkt att blifva en proba uppå, huruvida de,
som undertecknat det stora förslaget, dermed menat ärligt eller
icke.
Herr Carl Ericson: Ingen kan lifligare än jag önska en
ombildning af vårt försvarsväsende på de hufvudgrunder, som vid
denna riksdag blifvit framlagda; men då jag med mycket be¬
grundande genomläst reservationen vid denna punkt för att utröna
skälen till densamma eller rättare till dess motiv, har jag icke
kunnat finna det ringaste skäl att till följd af en sådan önskan
om försvarsväsendets ombildning afslå Kongl. Maj:t:s här fram¬
lagda förslag. Hvad Kongl. Maj:t här föreslagit står nemligen
N:o 19.
Om aflöning
för en andre
löjtnant vid
Jemtlands
hästjägare-
corps.
(Forts.)
N:0 19. 20 Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om aflöning icke i någon man i strid med det förslag till ny armeorganisation,
för en andre gom af )()2 blifvit framlagdt. Jag säger derföre ännu en gång,
löjtnant vid motiven för reservationen vid denna punkt äro mig ofattliga.
hästjägare- Om Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag kunde i någon mån leda
corps. till rubbning eller kullkastande af hufvudgrunderna för nämnda
(Forts.) härordningsförslag, skulle jag vara den förste att derå yrka ut¬
slag. Herr Sven Nilsson i Efveröd sade nyss, att det från lians
sida icke skulle vara ärligt handladt, om han, på samma gång
han begärde stor tillökning i officerarne3 antal, tillstyrkte nu
föreliggande förslag. Jag tillstår, att jag icke förstår ett sådant
resonnement. Väl erkänner jag, att det icke är af mycket stor
betydelse för försvaret, om anslaget till denne officer beviljas
eller icke; men då behofvet är otvifvelaktigt och erkändt samt
icke står i strid med det framlagda härordningsförslaget — ty trots
Herr Ola Anderssons sista uttalande vågar jag påstå, att försla¬
get går i samma rigtning som det stora förslaget — kan jag för min
del icke finna skäligt annat än att bifalla ifrågavarande punkt.
Under den korta tid — 2 år — hvarunder jag varit vid riks¬
dagen, har jag lärt mig inse, att majoriteten i denna Kammare
ser till sak och icke till person. Här har nu emellertid yrkats
afslag å denna punkt; och jag må erkänna att till skäl härför
måste ligga eu högre politik, som jag med mitt enkla förstånd
icke kan fatta. Då emellertid, som sagdt, Utskottets förslag i
denna punkt går i samma rigtning som det stora organisations-
förslaget, yrkar jag för min del bifall till punkten.
Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de yrkanden,
som derunder blifvit gjorda, gaf Herr Talmannen propositioner
dels på bifall och dels på afslag samt fann den förra proposi¬
tionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef då be¬
gärd och företogs enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd,
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 7:de punk¬
ten af utlåtandet N:o 7, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.
Köstsedlarne sammanräknades och visade 69 ja mot 84 nej;
i följd hvaraf Utskottets hemställan afslagits.
Punkten 8:
Bifölls.
Punkten 9:
Lördagen den 9 Mars, e. ro.
21
Nto 16.
Utskottet hade tillstyrkt: Om höjning
af anslaget
att, med bifall till Kong!. Maj:ts derom framstälda förslag/^fahftt^
för beredande af aflöning åt en andre ryttmästare och en andre
adjutant vid Lifgardet till häst, anslaget till detta regemente måtte
med 7,585 kronor förhöjas.
Körande denna hemställan anförde:
Herr Sven Nilsson: Då Kammaren afslagit Utskottets hem¬
ställan i 7:de punkten, får jag på de af mig under diskussionen
rörande nämnda hemställan anförda skäl yrka, att jemväl Utskot¬
tets här afgifna förslag måtte af Kammaren afslås.
Grefve Björnstjerna: Jag medgifver, att, efter den utgång
7:de punkten erhållit, det är troligt, att samma öde förestår äfven
denna; men jag vill likväl fästa uppmärksamhet på, att förhål¬
landet här är i åtskilliga afseenden helt olika mot hvad det var
i nämnda 7:de punkt. De fleste eller åtminstone ett par af de
talare, som icke önskade anställandet af en andre löjtnant vid
Jemtlands hästjägare, yrkade afslag derför att de fruktade att
indelningsverket skulle styrkas om Kongl. Maj:ts förslag bifölles.
Hvad som i nu föreliggande punkt föreslås rör deremot icke
indelningsverket, utan de värfvade trupperna, således just den
slags stamtrupp som de 102 vilja ytterligare betydligt föröka. Jag
skall nu anhålla att få lemna en liten redogörelse för officerares
olika ställning vid de. värfvade och indelta regementena. Såsom
Herrarne väl veta, komma de flesta officerarne under sin tjenstetid
icke längre än till ryttmästaregraden. Då nu andre ryttmästare
finnas vid alla de indelta regementena men icke vid de värfvade, är
följden den, att vid en indelt corps finnas 7 ryttmästare och 13
subalternofficerare, således icke fullt en ryttmästare mot 2 subaltern-
officerare, då deremot vid Lifgardet till häst finnes endast 5
ryttmästare mot 13 subalternofficerare. Den värfvade kavalleri¬
officern har sålunda långt mindre chance att vinna befordran till
ryttmästare än den indelta. Nu torde icke vara lämpligt att
någon skilnad förefinnes mellan dessa båda slag af officerare,
allra minst torde det vara lämpligt att den värfvade officern,
som har långt strängare tjenstgöring, skall befinna sig i sämre
ställning än hans indelta kamrat.
De af Herrarne, som känna våra värfvade regementen och
och hvilken grad af öfning de ega, måste medgifva att dessa
regementen äro goda och göra heder åt vårt land. Jag tror också
att Herrarne skola medgifva, att en trupp icke kan uppnå denna
skicklighet utan att hafva ett dugligt och nitiskt befäl. Billigt
är väl då, att dessa värfvade officerare erfara rättvisa. Något
annat begäres icke. De indelta regementena hafva hvardera
en andre ryttmästare och en andre adjutant, eller just detsamma
som Kongl. Maj:t nu begär för Lifgardet till häst, och detta måste
äfven erkännas vara fullt rigtigt. Orsaken hvarföre de värfvade
N:o 19.
22
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om höjning regementena icke hafva någon andre ryttmästare är, såsom Herrarne
af anslaget ve£a_ att för många år sedan icke någon beväring tilldelades
till häst .dessa regementen. Man har frågat mig hvarför, sedan regementena
(Forts.) nu mera hafva beväring, Kongl. Maj:t icke förr begärt anslag till
nu ifrågasatta platser; jag får då upplysa att Kongl. Maj:t redan
ett par gånger förut framstält förslag härom, ehuru hans begäran
icke ännu lyckats vinna Riksdagens bifall.
Då hvad som nu föreslås endast afser att, hvad angår befälets
antal, ställa den värfvade armén på samma fot som den indelta,
icke sämre men icke heller bättre, förefaller det mig verkligen
vara med rättvisans fordringar förenligt, att det begärda anslaget
nu ändtligen beviljades. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Hedin: Jemte det jag förenar mig med den föregående
ärade talaren, anhåller jag få fästa uppmärksamheten på ett par
ytterligare omständigheter.
Enligt det förslag till ny härordning, som blifvit under¬
tecknad! af, bland andra af Kammarens Herrar ledamöter, äfven
dem som äro reservanter mot Utskottets förslag i denna punkt,
utgör tillökningen i befälets antal en af de förtjenster, på hvilka
förslagets undertecknare, de 102, åberopa sig.
Nåväl, här finnes nu ett tillfälle för dessa Herrar att, genom
att bifalla den befälstillökning, hvarom nu är fråga, med handling
bevisa sin tro. Dessutom förekommer äfven en annan omständighet,
som bör tala till förmån för förslaget, den nemligen att vid två
af de tvenne regementen eller corpser, vid hvilka nu af Kongl.
. Maj:t föreslagits ökadt antal befäl, skulle det enligt de 102:s
förslag bestämda antagandet af stamtrupp och öppnandet af
skolor för samma stamtrupp kunna börja i samma ögonblick deras
härordningsförslag blifvit af Kongl. Maj:t och Riksdagen god-
kändt. Dessa två regementen äro Lifgardet till häst och Husar¬
regementet Konung Carl XV.
Jag hemställer således till de 102:s benägna afgörande, huru¬
vida, då de ju äro öfvertygade om att antalet befäl är för litet,
och då de ju äfven böra vara fullt ense om att man kommer att
ålägga befälet längre och vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet,
och att ett förökadt antal således blir af nöden, de icke skulle
anse det vara med deras härordningsförslag öfverensstämmande
att nu bifalla hvad Kongl. Maj:t i denna punkt föreslagit och
Stats-Utskottet hemstält, hvartill jag för min del anhåller om
bifall.
_ Sedan öfverläggningen förklarats slutad och proposition gifvits
enligt de gjorda yrkandena, afslog Kammaren Utskottets förslag.
Efter föredragning dernäst af 'punkten 10, deruti Utskottet
hemstält, att Riksdagen måtte, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit,
till aflöning för en ryttmästare af andra klassen vid Husarrege¬
mentet Konung Carl XV, i detta regementes anslag bevilja för¬
höjning med 4,425 kronor, anförde
Lördagen den 9 Mars, e. m.
23
N:o 19.
Herr Sven Nilsson: På de skäl, jag vid en föregående punkt
redan andragit, anhåller jag om afslag jemväl å denna punkt.
Herr Hedin: I motsats mot den föregående talaren anhåller
jag om bifall till Stats-Utskottets förslag i nu förevarande punkt.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan afslogs.
Ang. Marin¬
regementets
anslag.
att Marinregementets anslag måtte, enligt derom af Kongl.
Maj:t gjord framställning, få äfven under år 1879 med oförändrad
natur utgå, för att, i den mån samma anslag genom nämnda
regementes indragning vore eller blefve disponibelt, användas för
underhåll af garnisonen i Karlskrona.
I anledning af denna hemställan yttrade
Herr Kiss Olof Larsson: Det kan väl synas vara onödigt
att jag nu begärt ordet, då jag icke har något annat yrkande
att framställa än om bifall till hvad Utskottet i denna punkt
föreslagit; men jag har detta oaktadt icke ansett mig kunna
undgå att göra det, för att påpeka några omständigheter som
beröra denna punkt och som vi väl möjligen förut känna, men
som det oaktadt möjligen kunna helt lätt öfverhalkas. Jag gör
detta i förhoppning/ att en kommande Riksdag måtte närmare
eftersinna, hvartill de medel användas som man anslår genom att
bifalla denna punkt.
Då Riksdagen år 1871 beslöt att Marinregementet skulle in¬
dragas, hette det i Riksdagens till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse
i saken, att “Marinregementet bör så fort ske kan indragas, och
anslaget till regementet i den mån det genom indragningen blifver
disponibelt till statsverket ingå". Detta var Riksdagens beslut
då. Sedermera medgaf Riksdagen att dessa medel, i den mån de
blefve disponibla, skulle få användas för underhåll af garnisonen
i Karlskrona. Härtill kommer en annan omständighet, som jag
icke kan undgå att anmärka. Då nemligen 1871 års Riksdag
säger, “att befälet och underbefälet med vederlikar vid Marin¬
regementet, hvilka vid regementets indragning icke blifva bibe¬
hållna eller till andra regementen eller corpser transporterade
eller till andra allmänna befattningar förflyttade, böra vid sina
dem genom fullmakter tillförsäkrade aflöningsförmåner och tjenste-
befattningar bibehållas", hade jag trott att officerarne och under-
officerarne fortfarande skulle bibehållas vid de löner som voro
dem tillförsäkrade genom fullmakterna och således icke sedermera
erhålla några högre löner. Så har likväl icke varit förhållandet;
utan officerarne vid detta regemente hafva sedan dess så avancerat,
Punkten 11.
Utskottet hade hemstält:
N:o 19.
24
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Ang. Marin- att under de år som förflutit efter 1871 års Riksdags beslut utnämnts
regementets p major, 4 kaptener och 7 löjtnanter, deraf 2 kaptener och 2 löjt-
(Forts) nanter till och med sistlidet år 1877. Det förekommer mig
ganska besynnerligt, att man, oaktadt den försäkran man gifvit
att dessa officerare skulle fortfarande bibehållas vid de löner de
1871 innehade, likväl låter dem fortfarande avancera och naturligt¬
vis med högre grad äfven gifver dem högre lön. Detta för¬
faringssätt är så mycket märkligare som vid Marinregementet
finnes en så väldig massa befäl och underbefäl, att anslaget till
deras löner år 1876 utgjorde för befälet 77,424 kronor och för
underbefälet 15,793 kronor. Deremot är manskapet så fåtaligt
att det, enligt hvad jag tror, numera knappt uppgår till 20 man.
Säkert är åtminstone att manskapet vid regementet icke är hälften
så talrikt som befälet. Att anslaget till befälets löner är så högt,
derom är intet att säga, ty att befälet skall ha sina löner är ju
helt naturligt — men att officerarne skola avancera fortfarande,
så att de som år 1871 voro löjtnanter nu blifvit kaptener och
majorer, är ett förhållande, som jag icke kunnat låta passera
oanmärkt.
Men dessutom förekomma äfven några andra märkliga ut¬
gifter på Marinregementets stat, bland annat till arfvoden och
gratifikationer, hvilkas nödvändighet jag icke rätt kan fatta.
Detta är visserligen icke mycket att fästa sig vid; men nog före¬
faller det mig besynnerligt att man skall behöfva betala ut arfvoden
och gratifikationer vid ett regemente, der det finnes en så stor
massa befäl, men snart sagdt ingen trupp. Bland andra arfvoden
förekommer åtminstone ett, till eu informationsofficer, hvars be¬
höflighet jag icke kan fatta, då han ju icke har något manskap
att instruera.
Förutom alla dessa omständigheter, på hvilka jag velat fästa
Kammarens uppmärksamhet, är det ännu en annan sak som för-
tjenar att beaktas. På anslaget för år 1876 förekommer en be¬
sparing å icke mindre än 16,783 kronor och några öre. Anslaget
borde vid sådant förhållande, efter hvad mig synes, kunna ned¬
sättas från dess nuvarande belopp, 200,000 kronor, till något
mindre.
Då jag icke inom Utskottet gjort något yrkande i afseende
på denna punkt, vill jag icke heller nu framställa något sådant,
utan har med det sagda endast velat fästa uppmärksamheten på
dessa förhållanden för att till en kommande riksdag få en när¬
mare utredning af dem, hvarigenom man möjligen skulle kunna
ernå det resultat, att det till regementet nu utgående anslag,
200,000 kronor, kunde något nedsättas.
Friherre Leijonhufvud: Hvad den siste talaren anförde
hör egentligen icke till den föredragna punkten och krafvel’ såle¬
des icke något svar. Men ehuru jag var oberedd på talarens an¬
märkningar och för tillfället icke kan fullkomligt erinra mig allt
som i frågan förekom vid 1871 års riksdag, vill jag likväl fästa
uppmärksamheten på, att samtidigt beslutades att en del af ett
Lördagen den 9 Mars, e. m.
25
N:o 19.
artilleriregemente, Wendes, skulle förläggas i Karlskrona. Natur- Ang. Marin-
ligtvis afsågs härmed att dessa trupper der äfven skulle göra regementen
garnisonstjenst. Men då beslutet härom aldrig kom till verkstäl- iToitt)
låghet, har Marinregementet blifvit användt för dylik tjenstgöring.
Som talaren rigtigt omnämnde, är regementets manskap numera
nära nog försvunnet; men befälet är i tjenst. Några af officerarne
äro t. ex. vanligen kommenderade till Kungsholms fästning, der
de instruera och exercera båtsmännen, andra öfva länets bevärings¬
manskap och så vidare. Befälet är således ej utan sysselsättning.
Jag vill äfven minnas att bland de vilkor, som i anledning
af indragningen af Riksdagen bestämdes, äfven fans ett medgif¬
vande att officerarne skulle i mån af ledighet få avancera till
kaptener på stat. Någon major med lön har icke blifvit utnämnd
efter indragningen.
Då, något yrkande icke blifvit af talaren framstäldt, har icke
heller jag något sådant att göra.
Chefen för Kongl. Landtförsvars-departementet, Herr Statsrådet
Rosensvärd: En talare åberopade 1871 års Riksdags beslut så¬
som ett bland skälen för sina anmärkningar, men förbigick ett
annat beslut i samma ämne, som 1872 års Riksdag fattade. Hade
han tagit kännedom om sistnämnda Riksdags underdåniga skrifvelse
i ämnet, skulle han deraf inhemta!, att Riksdagen godkände samma
vilkor för Marinregementets indragning, som förut blifvit bestämda
för ett annat indraget regemente, nemligen Lifbeväringsregementet.
Bland dessa vilkor var för officerarne, att de skulle få avancera
till och med kaptensgraden, men icke längre. På grund af denna
bestämmelse ha kaptensvakanserna vid Marinregemente! äfven
blifvit tillsatta, i den mån sådana inträffat, samt i succession under¬
löjtnanter befordrats till löjtnanter. Äfven en major har blifvit
utnämnd i regementet, men med bibehållande af kaptens lön, en
temligen oskyldig sak, som ingenting kostar och icke drabbar
anslaget.
Hvad för öfrigt angår talarens begäran om fullständig utred¬
ning rörande anslagets till Marinregementet behöflighet, torde
Kammaren inse att det för mig är svårt att nu genast afgifva en
sådan, då jag var alldeles oberedd derpå. Jag vill blott erinra,
att detta anslag är ett förslagsanslag “högst", som icke kan öfver-
skridas. Icke heller kan derpå uppstå någon reservation eller
besparingar till Kongl. Maj:ts disposition. På grund af en upp¬
lysning, som jag händelsevis för några dagar sedan begärde af
Arméförvaltningen, är jag i tillfälle meddela, att anslaget förlidet
år helt och hållet åtgått. Anledningen hvarföre hela beloppet
erfordrades år 1877, då deremot något år förut besparing uppstått,
är troligtvis den, att priset på upphandlade proviantartiklar in. m.
varit högre 1877 än förut.
Jag anser mig nu hafva lemnat de nödvändigaste upplys-
ningarne och rättelserna med anledning af de framstapla anmärk-
ningarne. Att nu besluta någon nedsättning i det af Kongl. Maj:t
begärda anslaget, dertill torde icke vara skal, enär derigenom skulle
N:o 19.
26
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Ang. Marin¬
regementets
anslag.
(Forts.)
■ uppkomma en fullständig ändring af redan förut af Riksdagen fat¬
tade beslut, något hvarpå vederbörande naturligtvis icke kunna
vara beredda i detta ögonblick.
Herr Abr. Rundbäck: Efter de upplysningar, chefen för
Landtförsvars-departementet nu lemnat, kunde det vara öfverflödigt
att jag yttrar mig. Likväl vill jag fästa den värde talarens från
Dalarne uppmärksamhet derpå, att manskapets antal de första
åren efter beslutet om Marinregementets indragning icke varit så
obetydligt som det sedan blifvit. Officerarne vid Marinregementet
hafva således ej varit utan sysselsättning, i synnerhet som de der¬
jemte exercerat Blekinge beväring. Dermed tror jag att talaren
fått förklaring på de omständigheter, han framhöll, nemligen att
officerarne kunnat stiga i graderna äfven efter indragningen, samt
att arfvoden och gratifikationer blifvit utbetalda.
Herr Casparsson: Jag skall blott bedja att få meddela
den ärade talaren på dalabänken en nyhet, som kanske kommer
något oväntadt, nemligen att genom det vid 1872 års riksdag fat¬
tade beslut, att de förut till förläggande i Karlskrona beslutade
4 batterierna af Wendes artilleriregemente skulle förflyttas till
Landskrona, statsverket tillskyndats en utgift af icke mindre än
1,680,000 kronor, då i motsatt fall hela anslaget till Marinrege¬
mentet, 240,000 kronor årligen, kunnat statsverket besparas. Och
till denna anordning gaf majoriteten inom Kammaren anledning.
Om, såsom jag antager för afgjordt, anslaget äfven för nästkom¬
mande år kommer att beviljas, så har statsverket genom denna
anordning tillskyndats en onödig utgift af tillsammans 1,920,000
kronor.
Jag har endast velat lemna denna upplysning såsom ett bi¬
drag till den välbekanta historien om myggen och kamelerna:
man silar mygg och sväljer kameler. Och år 1872 sväljde denna
Kammare en stor kamel.
Öfverläggningen förklarades slutad, hvarefter Utskottets hem¬
ställan bifölls.
Punkterna 12—15:
Blefvo jemväl bifallna.
I punkten 16 hade Utskottet hemstält, att Kongl. Maj:ts fram¬
ställning om beviljande för krigshögskolan å Marieberg af 1,323
kronor, att tilläggas anslaget till försvarsverket till lands i all¬
mänhet, icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Efter punktens föredragning yttrade
Chefen för Kongl. Landtförsvars-departementet, Herr Stats¬
rådet Rosensvärd: Den fråga, som nu föreligger, är visserligen
Lördagen den '.) Mars, e. m.
27
N:o 19.
icke till siffran af särdeles stor betydelse, men jag anser mig det
oaktadt böra nämna några ord till försvar för den Kongl. propo¬
sitionen, som blifvit af Utskottet underkänd.
Vid föregående riksdag begärdes för krigshögskolan vid Marie-
berg en liten anslagstillökning af, som jag vill minnas, 3,623 kro¬
nor och som jag tror ganska fullständigt motiverades. Riksdagen,
utan att underkänna behofvet af det ändamål, för hvilket detta
anslag begärdes, lemnade den hänvisning att, som genom förflytt¬
ning af generalstabseleverne till den nya krigshögskolan, en be¬
sparing . skulle uppstå af 2,300 kronor, det icke kunde vara skäl
att bevilja hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Det kunde naturligtvis
icke af Kongl. Maj:t antagas annat än att det var, att jag så må
säga, ett förbiseende af Riksdagen, då den ville med 2,300 kronor
betacka en utgift af 3,623 kronor. Härpå är det som Kongl. Maj:t
velat fästa uppmärksamheten; och derföre har fyllnad nu begärts.
Jag erkänner, som sagdt, att beloppet icke är stort, men jag-
tror det kan vara ganska svårt för skolan på Marieberg att jemka
ihop debet och kredit, då den stat, som är faststäld af Kongl.
Maj:t och Riksdagen, har sina gifna belopp. Och om man också
kan göra besparingar på ett eller annat ställe, så är det gifvet
att, om man minskar elevernes antal, man derföre icke kan minska
undervisningsämnenas antal och sålunda icke heller lärarnes. För¬
slaget är egentligen motiveradt deraf att man behöft tillsätta en
lärare i mekanik och att, genom den nya organisationen af artilleri¬
läroverket, som ansågs nödig, på det att kursen i sin helhet icke
skulle räcka så länge som 3 år, men eu 3-årig kurs ändå finnas
för dem som ville genomgå den högre artilleriutbildningen, två
kurser i sjelfva verket samtidigt fortgå. Derigenom har uppstått
ett ökadt behof att kunna hemta lärare från staden till Marieberg,
hvilket åter nödvändiggjort en tillökning i hästantalet med till¬
behör. Detta är hela saken; och detta behof har icke minskats
derföre att 14 elever afgått, då antalet stundom är 40 stundom 80.
Behofvet qvarstår oförminskadt.
Jag har ansett mig böra lemna dessa upplysningar.
Ofverläggningen förklarades slutad; och blef derefter Utskot¬
tets hemställan bifallen.
Punkterna 17—25:
Biföllos.
Punkten 26:
I anledning af Kongl. Maj:ts förslag, att till bestyckning af Om anslag
Karlsborgs fästning måtte för år 1879 anvisas ett extra anslag t4U bestyck-
af 300,000 kronor, hade Utskottet tillstyrkt: nTorg{fäst-'
ning.
att Kongl. Maj:ts förevarande nådiga framställning måtte endast
i den mån af Riksdagen bifallas, att till bestyckning af Karls-
3:o 19.
Om anslag
till bestyck¬
ning af Karls¬
borgs fäst¬
ning.
(Forts.)
28 Lördagen den 9 Mars, e. m.
borgs fästning anvisades för år 1879 ett extra anslag af 100,000
kronor.
Rörande detta ärende anförde
Chefen för Kongl. Landtförsvars-departementet, Herr Stats¬
rådet Rosensvärd: Under öfverläggningen i förmiddags om
artilleribyrån yttrades bland annat, att denna byrå vore en allt
för stor apparat för allenast några hundra tusen kronors anslag
till kanoner. Detta var ett dåligt omen för framgången af Kongl.
Maj:ts förslag i nu ifrågavarande punkt. Jag tror, att man i denna
artilleribyrå sett en alldeles för stor sak mot hvad med densamma
egentligen åsyftats. Men jag får verkligen beklaga, om Kammaren
nu vill gå den vägen att allt för mycket nedpruta anslaget till
artillerimaterielen och derigenom stödja byråns mindre behöflighet.
Denna materiel kan hos oss endast långsamt och så småningom
anskaffas. Det enda kanongjuteri, som vi ega, kan icke producera
ett så stort antal kanoner att vårt behof deraf hastigt kan fyllas,
i händelse af rikare medelstillgångar. Det enda sättet för oss
att anskaffa ett tillbörligt antal kanoner är således att årligen
beställa och låta tillverka det antal, som möjligen kan göras och
af bruket presteras, utan att uteslutande bero af kronans beställ¬
ningar.
Enligt den af generalfälttygmästaren uppgjorda beräkning
öfver kostnaderna för bestyckning af de nu färdiga eller snart
färdiga befästningsdelarne af Karisborg, skulle dessa kostnader
uppgå till 3.243,000 kronor. Generalfälttygmästaren har vidare
beräknat, att kostnaderna skulle fördelas på 10 eller 11 år med
300.000 kronor om året. Vill man nu blott bevilja ett anslag af
100.000 kronor om året, skulle således 32 år förflyta innan dessa
befästningsdelar hunnit att fullständigt bestyckas. Detta blir en
allt för bedröflig utsigt för Karlsborgs bestyckning. Jag antar
också, att detta väl icke kan vara meningen, utan att man tänkt
sig större anslag beviljade framdeles. De finansiella utsigterna,
åtminstone för den närmaste framtiden, hägra dock icke för mig
så särdeles lofvande, att jag vågar antaga att hvad i år inbe-
spares å det ifrågavarande anslag skall nästa år blifva ersatt.
Under sådana förhållanden kan jag derföre icke annat än
önska, att det af generalfälttygmästaren framstälda särdeles mo¬
derata förslaget, hvarigenom bestyckningsarbetena vid Karlsborg
skulle på tio år vara fullbordade, måtte af Kammaren bifallas.
Herr Sven Nilsson: Jag hade verkligen icke väntat att
chefen för Landtförsvars-departementet skulle framkasta någon
anmärkning mot Stats-Utskottets förslag i föreliggande punkt.
Då man genomläser bilagan till Kongl. Maj:ts nådiga proposition
om anslag till bestyckande af Karlsborgs fästning, skall man
nemligen lätteligen finna att de skäl, som blifvit andragna för bifall
till hvad Kongl. Maj:t föreslagit, äro så svaga, att det verkligen
förundrar mig att man ej låtit sig nöja med det slut, hvartill
Lördagen den 9 Mars, e. m.
29
N:o 19.
Utskottet kommit. Det är visserligen en sanning, att Kong!. Maj:t Om anslag
i likhet med general-fälttygmästaren uttalat önskvärdheten deraf,
att det årliga anslaget borde vara 300,000 kronor, äfvensom attn™org{fäst-'
hela bestyckningen borde vara fullbordad på 10 år, men chefen ning.
för Landtförsvars-departementet säger likväl sjelf i bilagan till (Forts.)
statsverkspropositionen: “Då bestyckning af Karlsborgs fästning
så hastigt, som med landets tillgångar är förenligt, synes mig i
högsta grad nödvändig, får jag i underdånighet instämma i denna
general-fälttygmästarens framställning.'1 Således har behofvet ej
funnits större än som landets tillgångar medgifva.
På sätt statsverkspropositionen nu föreligger, finnes emellertid
redan en statsbrist för nästa år på 200,000 kronor, som skall be¬
täckas innan man kan få debet och kredit att gå i hop. Nu är
det visserligen en sanning, att man på ett annat sätt sökt få inkom¬
sterna och utgifterna att gå i hop; men det torde dock vara i
högsta grad tvifvelaktigt, huruvida Riksdagen gillar detta förfarings¬
sätt, såvidt man får döma efter de uttalanden som inom Riks¬
dagen derom redan egt rum. Dertill kommer att Kong!. Maj:t
beräknat statsverkets andel af bankovinsten på ett sätt, som Riks¬
dagen under de senare åren icke godkänt och som man på grund
af de voteringar, som derom redan egt rum, har skälig anledning
antaga ej heller af Riksdagen kommer att antagas vid dess slut¬
liga afgörande, hvarigenom statens inkomster sannolikt torde
komma att minskas med ytterligare 350,000, och man således
har skälig anledning antaga att statsbristen redan nu uppgår till
550,000 kronor.
Då man sålunda väl icke kan säga, att landets tillgångar nu
äro särdeles gynsamma utan tvärt om, och så vidt man på allvar
vill motverka en ny eller förökad beskattning på landets in¬
vånare, tror jag att man bör vara ytterst försigtig vid beviljande
af sådana anslag som här ifrågasatta, hvilka icke äro oundgäng¬
ligen nödvändiga. Kör min del tror jag att det icke under sådana
förhållanden vore särdeles klokt att för innevarande år afvika
från den plan för fästningens bestyckning Riksdagen redan under
närmast föregående åren godkänt. Af det beslut som vid 1874
års riksdag fattades i denna fråga framgår, att vid nämnda års
riksdag anslogos 375,000 kronor till bestyckande af Karlsborgs
fästning, deraf för samma år beviljades 125,000, för år 1875 lika¬
ledes 125,000, för år 1876 50,000 och för sistlidet år 75,000 kronor.
Då nu Utskottet föreslagit 100,000 kronor, är detta således en
medelsiffra af de årliga anslag, som för bestyckningen hittills
beräknats. Jag tror derföre att Kongl. Maj:t på de skäl jag
anfört borde kunna vara fullt belåten med det resultat, hvartill
Utskottet kommit, hvarföre jag också för min del yrkar bifall
till detsamma.
Friherre Leijonhufvud: Den siste ärade talaren började
sitt anförande med att säga, att de skål som i Kongl. Maj:ts
nådiga proposition biifvit anförda för den äskade förhöjningen i
nu ifrågavarande anslag vore så svaga, att han knappt hade vän-
N:o 19.
Om anslag
till bestyck¬
ning af Karls¬
borgs fäst¬
ning.
(Forta.)
30 Lördagen den 9 Mars, e. m.
tat att chefen för Landtförsvars-departementet skulle uppträda
och tala för bifall. För min del får jag dock bekänna att, om
motsatsen inträffat, skulle det hafva förundrat mig ännu mycket
mera, ty naturligtvis har Kongl. Maj:t tänkt sig noga före innan
han ingått till Riksdagen och begärt ett anslag för ett eller annat
ändamål. Kongl. Maj:t får naturligtvis finna sig uti att ett anslag
understundom afslås eller nedsättes; men icke kan väl detta vara
ett skäl för att afstå från hela anslaget, i synnerhet på en tid
då Kongl. Maj:t verkligen prutat på alla de anslag der sådant
möjligen kunnat ske. Att skälen för bifall till detta anslag skulle
vara svaga, kan jag icke heller finna. Att de äro kortfattade, derpå
ingår jag gerna, men orsaken dertill är att det finnes förhållanden
som helt och hållet tala för sig sjelfva utan all vidlyftig argumen¬
tation. Då en bestämd plan finnes uppgjord för bestyckningen
af Karlsborg, kan det väl icke vara önskvärdt att dermed draga
ut längre än nödigt är. Att man åtminstone bör söka få detta
arbete fullgjordt på tio år, detta tror jag talar för sig sjelft.
Talaren har sedermera fästat sig vid statsverkets för närvarande
mindre gynsamma ställning och sagt att man vid anslags beviljande
denna riksdag borde fästa afseende vid de svåra tiderna. Att
en .statsbrist uppstår, tycker jag alls icke är underligt, då man
eke vill fästa sig vid de af Kongl. Maj:t föreslagna utvägarne
för utgifternas betäckande. Det kan väl t. ex. icke vara klokt
att, på sätt vid innevarande riksdag skett, på förhand besluta om
ankovinstens användande, innan man vet beloppet af de anslag
som kunna behöfvas och hvad vederbörande Utskott till deras be¬
täckande kommer att föreslå.
Under sådana förhållanden får jag för min del önska bifall
till hvad Kongl. Maj:t i förevarande punkt föreslagit.
Herr Lindmark: Jag har egentligen blifvit uppkallad af
herr Sven Nilssons i Efveröd yttrande, att han med förvåning såg
att chefen för Landtförsvars-departementet tog ordet till försvar
af Kongl. Maj:ts framställning i förevarande punkt. Jag frågar
den ärade talaren: blåser man för närvarande fredshymner i Europa,
eller är han måhända döf på båda öronen? Jag frågar honom
vidare, om det icke är en krigsministers första pligt att tillse, att
landets försvar så mycket som möjligt tillgodoses och försattes
i dugligt skick. Kan det väl då vara för mycket begärdt, om
man på tio år bestyckar en centralfästning, der våra förnämsta
förråd förvaras och som skall vara en hufvuddepöt för hela
rikets krigsmateriel. Han talade äfven åtskilligt om en förestående
statsbrist. Historien om de 200,000 kronorna är mig bekant, men
jag vet äfven, att ytterligare brist på ett konstladt sätt blifvit
af Riksdagen framkallad derigenom att frågan om bankovinstens
användande blifvit afgjord på ett sådant sätt, att brist måste upp¬
stå, och det innan man kunnat bedöma i hvilken mån denna banko¬
vinst skulle kunnat blifva behöflig för statsbristens betäckande.
Jag yrkar bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit.
Lördagen den 9 Mars, e. m.
31
N:o 19.
Herr Sven Nilsson: Jag vill fästa de två siste talarnes
uppmärksamhet derpå att jag, lika litet som Stats-Utskottet, har
resonnerat om de tio åren, som skulle åtgå för Karlsborgs be¬
styckning, och att det följaktligen är öfverflödigt att tala om den
tid, inom hvilken man anser bestyckningen böra vara färdig. Om
Herrarne vilja göra sig besvär att läsa genom Utskottets moti¬
vering, så skola de nog finna att Stats-Utskottet blott velat anse
att för detta år, hvarom nu är fråga, en inskränkning borde ske.
Sjelfva planen för bestyckningen, och tiden hvarinom den bör
vara verkstad, har Utskottet ansett icke böra bestämmas nu.
Öfverläggningen var slutad. Efter det propositioner blifvit
gifna i enlighet med de yrkanden som förekommit, biföll Kam¬
maren Utskottets hemställan.
Punkten 27.
Utskottet hade hemstält:
att Kongl. Maj:ts framställning om anvisande af ett extra an¬
slag af 155,000 kronor för gevärstillverkning icke måtte af Riks¬
dagen bifallas.
Efter uppläsning af berörda hemställan, mot hvilken reser¬
vationer inom Utskottet afgifvits dels af Herr C. Ekman, Grefve
C. Beck-Friis, R. Montgomery Cederhielm och M. Norden/elt, under yr¬
kande att 50,000 kronor måtte för det ifrågavarande ändamålet
beviljas, och dels af Grefve S. Lagerberg, som ansett 100,000
kronor böra för samma ändamål anvisas, lemnades ordet på be¬
gäran till
Chefen för Kongl. Landtförsvars-departementet, Herr Stats¬
rådet Rosensvärd, hvilken yttrade: Det skäl, som af Utskottet
blifvit anfördt för anslag å Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt,
torde, att sluta af motiveringen, väl egentligen vara att Riksdagen
skulle kunna vid början af 1879 års riksmöte bevilja det anslag,
som kan blifva behöfligt för att upprätthålla gevärstillverkningen i
Eskilstuna. Jag ber dock med anledning häraf att till en början
få erinra, att det i allmänhet icke varit af Riksdagen gerna sedt,
att förslag lemnades till ändringar i en redan faststäld statsregle¬
ring. Det _ har derföre väl icke gerna kunnat ifrågasättas, att
Kongl. Maj:t först vid början af år 1879 skulle begära penningar,
som skulle användas för samma år, utan det lärer väl vara Kongl.
Maj:ts _ oeftergifliga pligt att i detta fall, likasom i alla andra,
under innevarande år göra de framställningar, som för betäckande
af 1879 års utgifter äro behöfliga.
Hvad sjelfva hufvudfrågan beträffar, så har Kongl. Maj:t,
såsom Herrarne väl hafva sig bekant, egentligen begärt detta
anslag för att uppehålla Eskilstuna gevärsfaktoris verksamhet,
med öppen lemnad rätt för honom att framdeles besluta, huruvida
Om anslag
för gevärs¬
tillverkning.
N:o 19. 82 Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om anslag de medel, som blefve af Riksdagen beviljade, skola användas till
förgevärstui- ^ ena el[er andra slaget af gevär, allt under förutsättning att,
*(Forts)' om en ny gevärsmodell blefve af Kong]. Maj:t antagen, Riksdagen
skulle i enlighet med dess 1875 uttalade önskan derom vid 1879
års början erhålla underrättelse. Men detta är ju en helt annan
sak, än att vid samma riksdag begära förändring i en redan
faststäld och reglerad budget.
Under sådana förhållanden kan jag icke annat än önska, att
Riksdagen ville bifalla Kongl. Maj:ts proposition. Jag tror mig
emellertid veta att i Första Kammaren blifvit för detta ändamål
beviljadt endast ett belopp af 50,000 kronor. Detta är icke myc¬
ket; men bättre än att icke veta hvad man skall hafva att för
ändamålet disponera för år 1879, är det dock att få dessa 50,000
kronor.
Herr Strömberg: Då jag känner utgången af omröstningen
rörande denna fråga i Första Kammaren, anhåller jag att få till¬
styrka Kammaren att bevilja ett belopp af 50,000 kronor till det
nu ifrågavarande ändamålet. Jag gör detta derföre, att jag anser
det genom denna summas beviljande två ändamål kunna vinnas,
nemligen å ena sidan, att den nuvarande bristen i afseende å
fästningsartilleriets och ' fortifikationstruppernas beväpning med
lämpliga gevär kan afhjelpas, och å andra sidan att den arbetare¬
stam, som är så högst nödvändig för Carl Gustafs stads gevärs¬
faktori, derstädes blifver bibehållen samt användes i nödigt och
nyttigt arbete. Att den nu varande arbetarestammen vid gevärs¬
faktoriet i Eskilstuna fortfarande blir åt faktoriet bevarad, anser
jag vara i hög grad önskligt. Om det nemligen skulle inträffa,
att, derigenom att en mängd af dessa arbetare beböfde afskeda^,
eller i följd af arbetsbrist en nedsättning i aflöningen måste vid¬
tagas, hvarigenom dessa arbetare skulle se sig nödsakade att gå
öfver till andra yrken eller söka sin utkomst vid andra länders
vapenfabriker, så skulle derigenom tillskyndas vårt land och va¬
pentillverkningen vid statens enda vapenfabrik en skada, som
kan blifva högst betänklig. Det är derföre alldeles nödvändigt
att produktionsförmågan vid gevärsfaktoriet bibehålies. Men detta
kan icke ske, utan att skickliga arbetare der uppfostras och in-
öfvas. Ty om fabrikens verksamhet en gång i nödens stund måste
påkallas, så kan man icke i desse arbetares ställe använda hvil¬
ken smedslärling eller fabriksarbetare som helst, utan endast så-
dane, hvilka ega speciel yrkesskicklighet och erfarenhet i använ¬
dandet och handterandet af de mycket invecklade maskiner som
här förefinnas, och dertill är icke hvarje arbetare skicklig. Då
genom det anslag, som Första Kammaren beviljat, eller 50,000
kronor, den arbetsskicklighet, som vunnits sedan denna fabrik
kom till stånd, åtminstone till en del skulle kunna uppehållas,
anhåller jag att Kammaren måtte biträda Första Kammarens
beslut.
Herr Sven Nilsson: Jag delar Herr Statsrådets och Chefens
Lördagen den 9 Mars, e. m.
33
N:o 1!).
för Landtförsvarsdepartementet mening derom att det icke är rätt Om anslag
lämpligt utan i särdeles trängande fall, om Kongl. Maj:t fram-,'^",’/;
lägger till Riksdagen begäran om anslag, som skola under samma (Forts.)
år utgå. Men jag kan deremot ej dela den meningen, att sådant
skulle på minsta sätt vara olämpligt, sedan Riksdagen derom gjort
tydlig och bestämd anvisning, och ett behof med anledning deraf
göres nödvändigt så som just i förevarande fall kan blifva en
följd. Jag tror således för min del, att man utan betänklighet
bör kunna gilla Utskottets föreliggande förslag, då det ju anvisat
Kongl. Maj:t en utväg att, om det befinnes vara af behofvet på-
kalladt, för nästkommande år erhålla erforderliga medel för ifråga¬
varande ändamål.
Let hufvudsakliga skälet, hvarföre Kongl. Maj:t begärt detta
anslag, är, att den stam af dugliga arbetare, som äro anstälda
vid Carl Gustafs stads faktori, må kunna bibehållas. Härför har
Kongl. Maj:t för år 1879 begärt en summa af icke mindre än
155,000 kronor. Gör man sig emellertid reda för huru stort an¬
talet af dessa arbetare är, finner man, att det uppgår till endast
omkring fyratio, deraf, om jag icke misstager mig, en del har lön
på stat. Antager man, att dessa arbetare erhålla i medeltal som
dagaflöning 3 kronor hvardera, skulle således för deras underhåll
för ett år ei behöfvas mera än omkring 36,000 kronor. Jag kan
således ej förstå hvarföre begäran gjorts om det större beloppet,
isynnerhet då det heter i Kongl. Maj:ts proposition, att det icke
är meningen att tillverka några gevär efter gammal modell, hvil-
ket också synes vara rigtigt, och då frågan om hvilken ny modell
bör antagas i stället för den gamla är stäld under en för detta
ändamål nedsatt komités pröfning, samt det icke i vårt land är
vanligt att man tillverkar gevär efter någon ny modell, förr än
den vunnit Riksdagens godkännande, har ju Kongl. Maj:t egent¬
ligen ingenting hvarmed dessa arbetare kunna sysselsättas för
nästa år. Men nu visar det sig af Kongl. Maj:ts proposition till
sistlidne Riksdag, att meningen var det ännu under innevarande
år gevär skulle tillverkas efter den gamla modellen, och, efter
hvad jag vill erinra mig, borde Kongl. Maj:t vid detta års början
för nämnda ändamål hafva till sitt förfogande 168,000 kronor.
Såsom jag nyss nämnde, kan det dock icke vara välbetänkt att
nedlägga penningar på tillverkning af gevär, som ej äro för vårt
försvar ändamålsenliga, och, om fördenskull dessa medel icke
användas på detta sätt, kunde Kongl. Maj:t under detta år göra
sådana besparingar, att arbetarepersonalen vid faktoriet kunde
äfven under nästkommande år med dem underhållas. Det kan icke
vara annat än det största slöseri att fortfarande tillverka vapen
efter en utdömd konstruktion; ty det är icke blott arbetskrafterna,
som derigenom uppoffras, utan äfven en betydlig mängd materiel.
Det torde således blifva en ren vinst för statsverket att ar¬
betarestammen, om det anses nödvändigt för att få behålla den,
erhåller full aflöning, utan att derför fordra annat arbete än det
som oundgängligen erfordras för att hålla maskiner och byggna¬
der i fullgod!; skick. Då Utskottet derföre vill förhindra en till-
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 19. 3
N:o 19.
34
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Vin anslag
för gevärstill-
verkning.
(Forts.)
verkning af vapen som är ändamålslös för landet, är det en dubbel?
besparing, som det påyrkar. Och då Utskottet således haft starka
skäl att icke bifalla Kongl. Maj:ts proposition, och det icke kan
finnas något hinder för Kongl. Maj:t att, såsom jag ofvan nämnt,
vid början af nästkommande riksdag äska förnyadt anslag att,
derest så finnes nödigt, användas under samma år, kan jag ioke
annat än förorda bifall till Utskottets förslag, hvarpå jag an¬
håller om proposition.
Herr Statsrådet Rosensvärd: Jag vet verkligen icke, hvari¬
från Stats-Utskottet fått den föreställningen, att tillverkningen af
gevär efter den gamla modellen ännu skulle fortgå. Visserligen
pågick sådan tillverkning ännu under år 1877, då för en del af
det från år 1876 besparade anslaget tillverkades eller samman-
sattes gevär af till större delen redan färdiga delar, hvarjemte
tillverkades karbiner för kavalleriets behof. Efter ingången af år
1878 ha deremot icke några medel anvisats för tillverkning af
gevär efter den gamla modellen, utan har Kongl. Maj:t, på fram¬
ställning af generalfälttygmästaren, bestämt, att faktoriets arbe¬
tare skola sysselsättas med en beställning, för artilleriets behof,
af delar till betsel och seltyg samt af stigbyglar, äfvensom med
en mindre beställning från Norge o. s. v., hvarjemte så kallade
tillbehör borde göras för ett antal remingtonsgevär. Tydligt
är, att hvilket beslut Kongl. Maj:t än må komma att fatta i fråga
om eu annan gevärsmodell, så kommer det att gå en ganska lång:
tid om, innan nya gevär hinna tillverkas till sådant antal, att
någon betydligare utdelning deraf till armén kan ske, och under
tiden måste man naturligtvis begagna de gamla gevären, hvilka,,
ehuru underlägsna de numera i öfriga europeiska arméer begag¬
nade, dock visserligen icke kunna anses vara odugliga. Derföre
måste man äfven se till, att till dem finnes tillräckligt antal af
de tillbehör, genom hvilka först de blifva användbara i soldatens-
hand. För hvar och eu, som genom bilagan till den Kongl. pro¬
positionen tager del af Kong], Maj:ts beslut med anledning af
generalfälttygmästarens framställning i ämnet, visar det sig äfven,,
tror jag, att Kongl. Maj:t icke funnit lämpligt att vidare till¬
verka gevär af gammal modell, och ändamålet med det nu begärda
anslaget bör ock framgå klart af den nådiga propositionen.
Det är endast dessa upplysningar jag nu ansett mig böra
lemna.
Herr Strömberg: Jag begärde ordet endast med anledning:
af en talares på skånebänken uppgift, att antalet arbetare vid
Carl Gustafs stads faktori skulle utgöra allenast 40. Från eu
fullt tillförlitlig person, nemligen just föreståndaren för faktoriet,
har jag fatt den upplysning mig meddelad, att arbetarnes antal
för närvarande uppgår till 78; och då desse arbetare, enligt hvad
vi alla hafva oss bekant, äro väl inöfvade och utmärkt skicklige;
och då man just på det håll, hvarifrån man oftast får höra talas
om slöseri med statens medel, nu vill förvägra det ifrågavarande
35
N:o 19.
Lördagen den 9 Mars, e. m.
anslaget, så förefaller det mig, som skulle det just vara ett oför- Om anslag
svarligt slöseri att låta denna stam af skicklige arbetare skingras/0^™”"”'
för att i behofvets stund ersättas med oöfvade, som endast skulle (Forts.)
kunna lemna ett underhaltigt och dåligt fabrikat. På grund häraf
och med åberopande af de skäl jag förut anfört, anhåller jag att
få förnya mitt yrkande om bifall till reservanternes från Första
Kammaren förslag.
Friherre Leijonhufvud: Efter de upplysningar, som nu¬
mera lemnats af Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvars¬
departementet samt af den nästföregående talaren, återstår för
mig föga att tillägga. Jag tillåter mig dock erinra — hvad äfven
Herr Krigsministern upplyste — att de gamla gevären för ingen
del kunna kallas odugliga. Yi vilja följa med vår tid, och då
vår nuvarande gevärsmodell befunnits underlägsen de öfriga län¬
dernas, är det ju i sin ordning att vi söka skaffa dss en bättre,
och det är dit vi nu sträfva.
Herr Sven Nilsson yttrade, att det finnes intet hinder för
att Kongl. Maj:t, om så behöfs, till nästa Riksdag kommer in med
begäran om anslag för ändamålet för år 1879, som då af Riks¬
dagen genast beviljas. Ja, nog kan man gå till väga på det sät¬
tet, men vi hafva dock ingen garanti för att en kommande Riks¬
dag infriar det af den värde talaren nu gifna löftet. Under så¬
dant förhållande och då jag är fullt förvissad, att det här be¬
gärda anslaget är af behofvet påkalladt, tror jag det vara bättre
att redan nu bevilja det samma, och jag instämmer derför i Herr
Strömbergs yrkande.
Herr Sven Nilsson: Om jag möjligen skulle hafva orätt
uti min uppgift, att den stam af dugliga arbetare, som finnes vid
ifrågavarande faktori, och som man önskar der bibehålla, till an¬
talet utgör omkring fyratio, är detta icke mitt fel. Då saken
var före på afdelningen inom Utskottet, begärde vi upplysning
om detta antal och erhöllo vi då från, såsom jag förmodat, till¬
förlitligt håll ett svar, som öfverensstämde med min förut nämnda
uppgift, för hvilken jag icke på annat sätt kan svara än som nu skett.
Herr Krigsministern har lemnat oss den fägnesamma under¬
rättelsen, att några vapen efter den gamla modellen numera icke
vidare tillverkades vid faktoriet, för hvilken uppgift man har skäl
att vara ytterst tacksam. Jag hade dock vant ännu mera belå¬
ten, om han underrättat oss, huruvida af det i och för gevärs¬
til] verkningen derstädes för innevarande år beviljade anslag så
mycket kan besparas, att det kunde förslå jemväl till stammens
underhåll för nästkommande år. Såsom jag förut sagt,_ vill jag
påminna mig, att vid innevarande års början Kongl. Maj:t borde
af nämnda anslag hafva till sin disposition 168,000 kronor eller
deromkring. Då nu inga vapen efter den gamla modellen vidare
skola tillverkas, och någon ny modell icke blifvit faststäld, synes
det mig, som om denna summa skulle vara mer än tillräcklig att
jemväl bestrida stammens underhåll år 1879. Jag har således icke
36
N:o 19.
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om anslag erhållit några skäl som kunna verka till förändring i min förut
förgevärstill- uttalade mening, utan yrkar jag fortfarande på bifall till Utskot-
"(Forts.)' tets förslag.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen framstälde pro¬
positioner, .enligt de gjorda yrkandena, dels på bifall till Utskot¬
tets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till
det förslag, Herr Strömberg under öfverläggningen framstält; och
fann Herr Talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för den förra meningen. Som votering likväl begärdes, blef en
omröstningsproposition af följande lydelse uppsatt, justerad och
anslagen:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 27 punkten
af utlåtandet#N:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hem¬
ställan, beviljat ett extra anslag å 50,000 kronor för gevärstill-
verkning.
Omröstningen företogs och utföll med 87 ja mot 40 nej, i följd
hvaraf Kammaren bifallit Utskottets förslag.
. Punkten 28:
Blef äfvenledes bifallen.
Punkten 29:
Om anslag till Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till anskaffande
skjutfält för af skjutfält för Svea artilleriregemente bevilja ett belopp af 270,700
rire ementé kronor, hvaraf dock, i betraktande af de öfriga anslagsfordrin-
nregemen e. garne un(jer hufvudtiteln, borde såsom extra anslag att utgå un¬
der år 1879 anvisas blott 100,000 kronor.
I anledning af denna nådiga framställning hade Utskottet
hemstält:
att Riksdagen måtte till anskaffande af ett skjutfält för Svea
artilleriregemente bevilja ett belopp af 170,700 kronor och deraf
såsom extra anslag för år 1879 anvisa 70,000 kronor.
Varande mot nämnda hemställan särskilda reservationer inom
Utskottet anmälda:
dels af Herr C. Ekman;
dels af Herrar Grefve Beck-Friis, Grefve Lagerberg och Grefve
N:o 19.
Lördagen den 9 Mars, e. m.
af Ugglas, h vilka yrkat, att Utskottets hemställan skulle erhålla
följande förändrade lydelse: Sveaartille-
“att Riksdagen må till anskaffande af ett skjutfält för Svea ”7/ortsT'
artilleriregemente bevilja ett belopp af 270,700 kronor och deraf
såsom extra anslag för år 1879 anvisa 100,000 kronor, samt i
sammanhang härmed i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta tillse, huruvida icke det för berörda regemente be-
höfliga skjutfält må kunna anskaffas för billigare pris än derför
nu blifvit beräknadt;11
dels af Herrar Friherre F. von Essen och L. M. Nordenfelt,
som ansett att anslaget borde bestämmas till 200,000 kronor, deraf
100,000 kronor skulle såsom extra anslag för år 1879 anvisas;
dels ock slutligen af Herrar Fiss Olof Larsson, P. O. Hörn-
feldt, O. B. Olsson, Sven Nilsson, J. E- Johansson, Hans Andersson
och Ivar Månsson.
Sedan uppläsning skett af Utskottets hemställan, yttrade
Herr Sven Nilsson: Då jag reserverat mig emot den före¬
dragna punkten utan att angifva hvad jag i frågan önskar, får
jag nu förklara, att jag kommer att yrka afslag å både Kongl.
Maj:ts proposition och Utskottets förslag, och jag skall nu försöka
att härför gifva några skäl.
Jag nekar icke till, att Svea artilleriregemente möjligen kan
vara i behof af ett skjutfält och jag antager äfven, att det blir
nödvändigt, att vi snart måste söka anskaffa ett sådant, men jag
tror då, att detta kan vara gemensamt äfven för vårt öfriga ar¬
tilleri, såvida dess öfningar förut i manövrering och skarpskjut¬
ning skola blifva till någon egentlig nytta. Vid genomläsning af
bilagan till den Kongl. propositionen har jag för min del kommit
till den uppfattningen, att beviljandet af detta anslag skulle komma
att framkalla anspråk på ytterligare flere nya sådana fält som
det ifrågavarande, och derigenom föranleda betydande kostnader,
dem jag tror vara helt och hållet öfverflödiga. Kongl. Maj:t be¬
gär nu 270,700 kronor till anskaffande af ett skjut- och manöver¬
fält vid Harg, för Svea artilleriregemente. Men om man närmare
ser på förslaget, skall man finna, att äfven de andra tvenne af våra
artilleriregementen snart, om icke redan, likaledes äro i lika stort
behof af sådana fält, som Svea artilleri. Beviljar man det nu
begärda anslaget, lärer det således icke dröja länge, innan Kongl.
Maj:t kommer med begäran om liknande anslag för de andra båda
regementena. Vidare är att märka, att det icke 'är nog med att
inköpa mark till skjut- och manöverfält, utan man måste äfven
derå uppföra kostbara byggnader och till och med — efter hvad
af de hållna undersökningarne af mark för skjutfält och de skäl,
som anförts för olämpligheten af i sådant afseende undersökta
och underkända områden, skulle det äfven erfordras att till stället
anlägga jernväg. Och det stannar icke ens härvid, ty — såsom
man vid uppmärksam genomläsning af den Kongl. propositionen
N:o 19.
38
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om anslag t ill skall finna — är det dessutom meningen, att sedan man väl åt
skjut fält för hvar{; qqIj af artilleriregementena anskaffat ett särskilt skjut-
rireqemente. oc^ manöverfält, måste man åstadkomma ett större sådant, ge-
(Forts.) mensamt för dem alla tre. JFör min del — jag kan icke neka
dertill — närmar jag mig äfven den meningen, att vårt artilleri
bör hafva ett gemensamt sådant fält, men derigenom gör man också
de mindre nu ifrågasatta helt och hållet öfverflödiga. Såvida nu
den åsigt, som allmänt i landet uttalas, vinner gehör, nemligen
om nödvändigheten af att med det snaraste införa en ny armé¬
organisation, så skulle, enligt det nu framlagda förslaget derom,
artilleriregementenas antal ökas från tre till fem eller sex. Om
man följaktligen vill hafva ett bättre försvar med dermed förenad
förstärkning af artilleriet, så tror jag, att man skall nödgas med¬
gifva, att ett enda för hela vapnet gemensamt skjut- och manö¬
verfält blifver det lämpligaste, hvarest artilleriet kan såväl
delvis som i sin helhet öfvas. Och just den omständigheten att
det obestridligen är fördelaktigare och till stora besparingar le¬
dande att med ens anslå ett tillräckligt belopp för anskaffande
af ett enda för hela artilleriet gemensamt och för ändamålet be-
höfligt fält, än att först offra medel på några smärre sådana. och
sedermera ändock nödgas inköpa det stora, och för vapnet i sin
helhet gemensamma, utgör för mig det hufvudsakliga skälet att
yrka afslag å Kongl. Maj:ts proposition.
Man har emot anskaffande af ett enda gemensamt skjut- och
manöverfält för artilleriet anmärkt, att man derigenom skulle
nödgas transportera trupperna på jernväg, och att dermed skulle
förenas betydliga kostnader. Jag medgifver gerna, att så komme
att ske. Men dels tror jag icke, att dessa kostnader blifva så
stora, som man vill föreställa sig, och för allt fall komma de ju
jern vägstrafiken, och således staten, till det väsentligaste åter till
godo, och dels lära väl medlen icke heller blifva helt och hållet
gagnlöst använda, emedan det icke kan skada, att vårt artilleri
får redan i fredstid vänja sig vid jern vägstransporter, på det att
i krigstid inga olägenheter i det hänseendet må uppstå.
Hvad särskildt beträffar anslaget till det nu ifrågasatta fäitet.
har jag funnit att åtskilliga andra skäl tala emot detsammas be¬
viljande. Enligt de handlingar, som voro tillgängliga på afdei-
ningen i Utskottet, hafva 57 fält uti skilda delar af riket blifvit
för ändamålet undersökta, och med afseende på deras lämplighet
delats i fyra grupper. Häraf får man väl draga den slutsatsen,
att undersökningarna ej varit afsedda ensamt för Svea artilleri, ty
för detta ändamål benöfde man väl ej söka i Skåne eller på
Öland m. fl. andra aflägsna orter i landet. Den första gruppen
utgöres af 19, hvilkas olämplighet kunnat utrönas redan vid stu¬
diet af kartorna. Den andra gruppen består af 35, Indika efter
undersökning på stället befunnits mer eller mindre olämpliga,
deribland ett som är beläget vid Åhus och emot hvilket man som
skäl för dess olämplighet anfört bland annat just det skälet, jag
nyss omtalade, eller att för att komma dit måste man bygga en
jernväg af två mils längd, hvarigenom det skulle blifva för dyrt.
Lördagen den !) Mars, e. in.
39
\':o 1!).
Således framskymtar för mig genom det skal, som här blifvit Omnnslagtu
anfördt mot fältets lämplighet, ganska tydligt, att, oaktadt man*^^
framhållit att det är meningen att man från bufvudstaden till Harg' riregemente.
skall begagna landsvägen för att komma dit med artilleriet, en (Forts.)
jernvägsanläggning dock ligger i bakgrunden, allra helst då man
vet att från Stockholm till Harg är 4 mil landväg och från Kri¬
stianstad, hvarest Wendes artilleri är förlagdt, till Åhus endast 2 mil.
Att det skulle behöfvas jernväg i Skåne för att komma fram på
2 mils afstånd, men deremot vara obehöfligt i Upiand med ett af¬
stånd af 4 mil, låter åtminstone besynnerligt. De svårigheter, som
förefinnas deri, att en mängd materiel måste till fältet i fråga
transporteras på landsväg, skola således inom kort ådagaläggas,
och anslags-begäran för de påräknade jernvägsanläggningarne till
de mindre skjut- och manöverfälten blifva en gifven följd, hvilken
omständighet måste bidraga till att ännu mera fördyra och för¬
svåra anskaffningen af de särskilda skjutfälten.
Till samma grupp hör ett ifrågasatt fält vid Tumba, hvithet
man påstår skulle komma att uppfylla alla fordringar för ett_ re¬
gemente i afseende på storlek för manöverfält och skottvidd,
men är “ojernnt och har bebyggda orter i skottviddens förlängning4'.
»Jag kan naturligtvis icke bedöma de olägenheter, som här framhållits,
men ett faktum är, att det ligger närmare jernvägen och hufvud-
staden, än det för Svea artilleri nu ifrågasatta; och det hade der¬
före varit önskligt, att Kongl. Maj:t sökt åstadkomma utredning
om hvad detta fält kostar, ty jag tror, att detsamma, om ock dy¬
rare, varit att föredraga — allt till följd af dess närmare läge
intill bufvudstaden. Jag anser således, att en bestämd brist före¬
finnes i den Kongl. propositionen derutinnan, att regeringen icke
låtit Riksdagen veta hvad detta fält kostar.
Till den tredje gruppen har blifvit hänfördt det nu ifrågasatta
fältet vid Karg, hvithet enligt de åberopade handlingarne är det
enda i hela riket af de undersökta fälten, som befunnits i alla af-
seenden vara lämpligt för ett skjut- och manöverfält för ett rege¬
mente, men för kort för vapnet i sin helhet.
Slutligen kommer den sista klassen, hvartill hänförts tvenne
fält, hvilka båda ansetts uppfylla alla fordringar för hela artilleriet,
och deribland i främsta rummet fältet vid Hörle.
I nyssnämnda handlingar förekomma dessutom beträffande det
fält, som nu är i fråga, uppgifter, af hvilka framgår, att en stor
del af detsamma utgöres af impedimenter, och att åkerjorden till
största delen är af mycket dålig beskaffenhet, deraf icke så obe¬
tydligt är mossa eller dyjord. Att denna senare del af fältet
;är för anläggande af exercisfält, hvarest stora och tunga kanoner
skola köras fram, särdeles olämplig, behöfver väl ej påpekas.
.Man kan visserligen bemöta detta sista påstående med att fältet
kan fyllas med sand, såsom också lärer vara beräknadt, men, mine
Herrar, hvad kostar det icke att göra en sådan mark^tjenlig för
manövrering med stora artilleripjeser, sådana som för ifrågavarande
ändamål måste användas.
N:o 19.
40
Lördagen den 9 Mars, e. m.
o ni andag till Som hela fältet vid Harg utgöres af omkring 800 tunnland;
S''rTa årtull'0C^ kostnaden derför är beräknad till i det närmaste 240,000 kro-
‘rCegemente'nov såsom köpeskilling, belöper sig alltså priset till 800 kronor
(Forts.) per tunnland i medeltal för den dåliga marken. Jag tror icke, att
detta pris kan anses så billigt, att skäl derföre kan förefinn as att
köpa det, och således uppoffra så stora summor för ett fält af
nämnda beskaffenhet. För min del tror jag, att, om man på för¬
hand uppgjort kostnadsförslag öfver anläggningen af ett fält vid’
Tumba och låtit vederbörande egare af de särskilda fälten kon¬
kurrera med hvarandra, så skulle man ovilkorligen kunnat ned¬
pruta kostnaden för det ifrågasatta, kvilket omöjligen kan inträffa,,
så länge man endast framhåller fördelarne vid Harg, såsom va¬
rande det enda fält i hela landet, som för ändamålet är tjenlig!-
Det torde ej kunna bestridas, att man handlat rättast uti att an¬
ställa en sådan täflan för att vinna det fält man önskat till minsta
och billigaste pris. Härtill kommer, att den uppgiften, som dels
utaf officiella handlingar blifvit meddelad, och dels i Kammaren
blifvit framhållen, att, oaktadt alla möjliga noggranna undersök¬
ningar, fältet vid Bärg skulle vara det enda i landet, som är
lämpligt till skjut- och manöverfält för ett artilleriregemente, torde
tarfva en närmare utredning.
Jag tror mig härmed hafva anfört skäl tillräckliga för mig
att ej kunna bifalla hvarken Kongl. Maj:ts eller Utskottets för¬
slag. Genom bifall till Utskottets hemställan tror jag, att dessa
170,700 kronor blifva utan ändamål beviljade, helst då mitt för¬
nämsta skäl är det, att jag anser nödigt, att man anskaffar ett
enda och gemensamt skjut- och manöverfält för hela vårt artilleri.,
och således öfvergifver tankarne på de smärre fälten.
På de skäl jag nu haft äran anföra yrkar jag afslag å såväl
Utskottets som Kongl. Maj:ts förslag.
Chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet, Herr Statsrådet
(Rosensvärd: Den siste värde talaren yrkade afslag helt och hål¬
let. De skäl han derför anförde voro flera. Bland annat ser det
ut, som om det dokument, jag här har i min hand och som finnes-
i sammandrag intaget i den Kong!, statsverkspropositionen, nem¬
ligen de af chefen för Landtförsvarsdepartementet infordrade sär¬
skilda upplysningar om de undersökningar, som under loppet af
flera år egt rum angående anskaffande af skjutfält för artilleriet,
gjort på honom ett ofördelaktigt intryck. Detta är något, som
jag må.ste beklaga; ty på mig och dem, som jemte mig tagit känne¬
dom om nämnda dokument, har det samma gjort ett ganska för¬
delaktigt intryck.
Jag tror, att Artilleriöfverstyrelsen med särdeles stor om¬
sorg sökt att anskaffa lämpliga experimentalfält så väl för det
ena som det andra ändamålet. Man har, som sagdt, gjort sig
allt möjligt besvär i det hänseendet; men icke nog dermed, utan
man har, så vidt man kan göra detta utan att derom skrifva vo¬
lymer, sökt göra reda för beskaffenheten af icke mindre än några
och 50 fält, hvilka blifvit rner eller mindre grundligt undersökta.
Lördagen den 9 Mars, e. m.
41
H:o 19.
Ett bland de skäl, som talaren anförde, var det, att han an- Omanslagtill
såge ett fält i trakten af Tumba vara för ändamålet mycket lämp-
ligt. Detta är mycket möjligt, men af nämnda handling, som jag‘riregemente.
åberopade, tror jag icke, att man kan hemta den upplysningen; (Forts.)
der står endast: “Yid Tumba ett fält, som uppfyller fordringarne
i afseende på storlek för sjelfva skottlinien för ett regemente.
Bebyggda orter uti skottliniens förlängning. “ Det senare tror
jag vara ett så vigtigt skäl, att nämda fält rimligtvis icke kan
komma i fråga, ty för att det samma skall blifva användbart,
måste man underkasta sig nödvändigheten att expropiera all den
jord och alla de byggnader, som ligga i skottliniens förlängning —
på en utsträckning inom hvilken kulorna kunna nedslå, något som
jag antager skulle i Tumbatrakten blifva förenadt med dryga
kostnader.
Hvad det andra hufvudskälet beträffar, eller att man borde
anskaffa ett enda stort skjutfält för hela artilleriets behof, hvarest
icke blott de särskilda regementena för sig skulle öfvas, utan der
också skjutförsök med grofva kanoner kunde företagas, så har
jemväl detta varit för regeringen ett önskningsmål; men jag tror,
att de skäl, som generalfälttygmästaren anfört emot denna anord¬
ning, icke äro att förakta. Jag har med anledning häraf för¬
skaffat mig upplysningar om huru artilleriets skjutöfningar äro
ordnade i några andra länder, nemligen i Frankrike, Tyskland
och Österrike, och kommit till det resultat, att, oaktadt dessa länder
i förhållande till folkmängden ha vida mindre utsträckning än
vårt, det dock ansetts nödvändigt att anskaffa flera skjutfält i
närheten af artilleriregementenas förläggningsorter eller ock grup¬
pera artilleriregementenas förläggning så, att de icke äro för
långt aflägsna från något för deras öfningar passande skjutfält,
och detta i länder, der jorden är dyrare och befolkningen tätare
än hos oss, och der man således i dessa fall har många och flera
svårigheter än hos oss att anskaffa passande skjutfäit. Hvad som
hos oss lägger största hindret i vägen för erhållande af ett lämp¬
ligt skjutfält är svårigheten att finna ett sådant med någorlunda
plan yta, en omständighet, som visserligen icke inverkar på skjut¬
ning i krigstid, men vid fredsöfningar deremot är af stor vigt i
och för bedömandet af nedslagen samt den derpå beroende skjut¬
skickligheten. Ty kan jag icke se nedslagen, så kan jag icke
heller bedöma portéerna, beräkna kulbanorna m. m. Men hvad
är nu orsaken till att icke på ett eller få fält koncentrerade skjut-
öfningar hållas i andra länder? Jo, den dryga transportkostnad,
som deraf skulle blifva en följd. 1 vårt vidsträckta land skulle
transporten af 30 batterier till och ifrån ett för artilleriregementena
gemensamt skjutfält medföra en årlig kostnad, som vore högst
betydlig och helt säkert efter kort tid vida skulle öfverstiga rän¬
tan å inköpssumman af flera skjutfält. Och denna ständigt åter¬
kommande utgift skulle slutligen blifva vida känbarare än ut¬
giften för anskaffande af särskilda skjutfält för dessa regementen,
Man har äfven sagt, att det för vinnande af öfning för krigs-
tillfälle vore nödigt att transportera artilleriet på jernväg. Ja,
S:o 19.
42
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om anslag till <Jet vill jag i viss män gå in på. Att hastigt kunna embarkera
Sveff^art/lle 0 ^ ^ar^era på jernväg, det måste artilleriet nödvändigt lära
^regemente. sig- Denna färdighet kan emellertid vinnas vid närmaste jern-
(Forts.) vägsstation genom hästars och inateriels pålastning och aflossning,
men att låta trupp, hästar och materiel åka många mil fram och
tillbaka på jernväg behöfver icke öfvas.
Hvad särskilt beträffar det föreslagna skjutfältet vid Harg,
hvilket är ett af dem, som blifvit fullständigt undersökta och som
dessutom har den fördelen att icke vara längre beläget från hufvud-
staden, än att batterierna med vanlig marsch och utan nämnvärd
kostnad kunna färdas dit och åter till hufvudstaden, så erkänner
jag visserligen, att den för sagda fälts inlösen föreslagna summan
förefaller mig ganska stor, helst jorden är af dålig beskaffenhet.
Men, torde man fråga, hvarför har Kongl. Maj:t ändock upptagit
denna dryga kostnad? Jo, derföre, att det enda dokument, hvarå
man under för handen varande förhållanden, då fältet eges af några
och tjugu personer, kan grunda eu sannolik beräkning af kostna¬
den, är det af vederbörande landtmätare upprättade förslag till
värdering, för det fäll att fältet skulle genom expropriation för-
värfvas. Man har invändt, att någon expropriation icke är be¬
höflig, utan att man i stället kan bjuda en viss summa, som man
anser, att fältet kan vara värdt. Men det är icke lätt att utan
expropriation komma öfverens med några och tjugu egare. Det
kan visserligen vara möjligt, att det lyckas med några, men helt
säkert icke med alla; och då blir följden den, att hela fältet måste
exproprieras, ty om några af egarne yrka derpå, så lära nog de
öfrige äfven förena sig med dem.
Hvad skjutfältets beskaffenhet i öfrigt vidkommer, har det eu
utsträckning af ungefär 9,000 fot plan yta, samt ytterligare 9,000
fot till stor del skogbevuxen mark. Utskottet säger nu, att denna
skog borde nedhuggas, och dess värde afräknas från den för skjut¬
fältets anskaffande beräknade kostnad. Jag ber då få nämna, att
just det förhållande, att fältets öfra ända, åt hvilken skjutningen
skall försiggå, är skogbevuxen, utgör en ganska stor fördel, enär
derigenom vinnes säkerhet för de bakom liggande orterna. Ty
derföre, att man skjuter på ett afstånd af 9 ä 10,000 fot, är icke
projektilens kraft bruten, utan den går långt deröfver, derest icke
något skyddande föremål finnes; eljest inträffar hvad vid våra
små skjutfält plägar hända, att man icke kan skjuta för att icke
ofreda den framför liggande markens invånare. Bakom ifråga¬
varande fält går dessutom en allmän väg, och så vidt icke ett
skyddande föremål funnes framför vägen, måste denna stängas
eller omläggas. Det är sålunda just en fördel, att framför skjut¬
fältet hafva mark bevuxen med skog, hvari projektilerna trassla
in sig och hindras att komma fram; och man kan således icke
beräkna någon särdeles stor besparing genom skogens försäljning,
ty skulle man hugga ner hela skogen, blefve fäitet icke mera an¬
vändbart, åtminstone behöfdes långt större utsträckning deraf för
att befolkningen skulle vara skyddad på sina egna egor.
Lördagen den 9 Mars, e. m.
43
ä:o 1».
Likaså kar det blifvit af Utskottet ifrågasatt, att värdet Om anslag till
24 byggnader, som skulle med fältet inlösas, borde afräknas fråns^r ^årtull-
det för hela fältet beräknade kostnadsbeloppet. Värdet af dessa nregein-ente.
byggnader kan jag naturligtvis icke närmare, angifva, men hvad (Forts.)
jag vet är, att i den beräknade kostnaden för fältet ingår icke
allenast lösen för marken och dessa byggnader, utan ock planerings-
kostnad samt en annan högst nödvändig sak, nemligen stängsel.
Ty med den utsträckning af 18,000 fot, detta fält har, blir det
alldeles omöjligt att hålla vakt under öfningarne, för att hindra
menniskor och kreatur komma i skottlinie^ och åtminstone för
att afhålla kreaturen är för sådant ändamål en försvarlig gärdes¬
gård det minst dyrbara medlet. En annan sak, som, om icke
genast, dock alltid i framtiden blifver nödvändig, är uppförande af
några byggnader på stället. Visserligen är det sant, att under
öfningarne befäl och folk kunna ligga i tält, men under en.längre
tid är det svårt äfven för folket att under en regnig tid icke
hafva något ställe, der det kan tillaga och förtära sin mat. Det
kan ock vara skäl att hafva ett förvaringsrum för den ammuni¬
tion, som icke får rum i förställarne, likaså kan skjul för hästarne
vara behöfligt. Kostnaden för allt detta är emellertid icke upp¬
tagen i beräkningen, just derföre, att man antagit, att en del af
de nuvarande byggnaderna kunde till en början begagnas och en
annan del lemna material för uppförande af nya sådana. Då
emellertid fältets afstånd från hufvudstationen icke är särdeles
betydligt, erfordras inga särdeles stora tillrustningar på stallet.
Äfven har det blifvit nämndt, att man för något skjutfält
ifrågasatt att bygga särskilda jernvägar. För min del vet jag
härom intet och förstår knappast, hvarifrån denna uppgift erhållits,
om den icke möjligen skulle syfta på fältet vid Hörle, om hvilket
i den Kongl. propositionen yttras, att det vore lämpligt, bland
annat, derföre att det vore beläget invid en enskild bredspårig
jernväg, som antagligen inom kort komma att sammanbindas med
statens jernvägar. Härmed afsågs det förhållande, att Halmstad—
Vernamo-banan troligen innan kort kommer att utsträckas till
Nässjö, i hvilken händelse fältet skulle blifva för skjutförsök med
groft artilleri mera användbart.
Det är mycket sant, hvad den värde talaren säde, att det
af Göta artilleriregemente för närvarande begagnade skjut- och
■excercis-fältet vid Tånga hed börjar blifva allt mindre använd¬
bart. Men hvilken är orsaken härtill? Jo. den att man vid
fältets inköp af sparsamhetsskäl tog till ett alltför ringa omfång.
Man beräknade nemligen, att, då i fältets förlängning funnos obe¬
gagnade och ouppodlade mossar samt annan oländig mark, denna
fortfarande, utan att behöfva lösas, kunde begagnas, eller rättare
att projektilerna kunde derpå utan anmärkning nedslå. Men
vare sig i följd af jordens stigande värde och jernvägens närhet
samt häraf föranledd större företagsamhet eller kanske ock helt
enkelt för att kunna erhålla skadestånd från kronan, hafva egarne
till dessa oländiga marker börjat uppodla desamma, och man kan
icke nu såsom förut fritt förfoga öfver dem.
.N:o 19.
a
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om anslag till Detta nämner jag blott såsom bevis derpå, att, när man
skjutfält för fgr artilleriet inköper ett fält, är det just hushållsaktigt att taga
■/•[regemente.'till det så stort från början, att det i en längre framtid kan
* (forts.) begagnas, och icke beräkna att få låta projektilerna slå ned på
en mark, som man icke rår om. Man är nu tvungen att ackordera
med befolkningen, att den är så god att icke företaga några
arbeten och icke sjelfve uppehålla sig eller låta sina kreatur
vistas på den mark, der projektilerna slå ned, och sedan ändå
betala skadeersättning. Så är förhållandet vid Tånga hed, som;
sa blifver mer och mer oanvändbar, ju mer befolkningen odlar sina
förut ouppodlade mossar.
Hvad angår fältet för Wendes artilleri, så torde den siste
talaren känna till och hafva reda på detsamma. För närvarande
är det fullt användbart älven för kraftigare artilleri än vårt, ehuru
ej så stort som önskligt kunde vara, men det har derjemte den
fördelen, att det ligger så nära Wendes artilleris hufvudstation, att
skjutningen icke förorsakar annan kostnad än den för krutet och
projektilerna.
Jag har ansett nödigt att lemna dessa upplysningar,, och jag
håller det; för ,en pligt fatt förorda Svea artilleri, som nu blott
kan skjuta på kortare distanser, till erhållande af ett nytt skjut¬
fält. Redan länge hafva klagomål kommit från Lidingöboarne,.
att de äro plågade af projektiler, som slå ned bland dem, och
då farleden mellan Lindingön och fasta landet är lifligt trafikerad,
är det för närvarande ofta omöjligt att skjuta med artilleri
på Ladugårdsgärdet. Kommer så den nya jernvägen, måste
all skjutning upphöra. Jag ber fierrarne behjerta denna fråga,
som med sorgfällighet blifvit af Artilleri-styrelsen utredd och
behandlad.
Herr Hseggström: Herr Talman! Mine Herrar! Det är klart,
att, om man skall hafva något gagn af det dyrbara materiel, som
ligger i artilleriet, så bör man äfven hafva ett fält, der man kan öfva
det. Ett sådant finnes för Svea artilleriregemente icke på Ladu¬
gårdsgärdet, hvarför fråga uppstått om att skaffa ett nytt. I fjor
åtminstone var Riksdagen af den åsigt, att det då föreslagna fältet
icke var lämpligt. Det första af de skäl, som Riksdagen då
frambar till Kongl. Maj:t för skjutfältets olämplighet, var att
fältet syntes vara väl kort; det andra att behofvet icke vore
härmed afbjelpt, emedan ett gemensamt skjutfält för hela artille¬
riet ändock behöfdes, och det tredje skälet var, att kostnaden syntes
för stor. I år framkommer Regeringen med samma förslag, men
ingen af olägenheterna hafva blifvit häfda. Hade Riksdagen rätt
i fjor, hade den det äfven i år, om den säger nej till detta anslag.
Jag delar fullkomligt den förste talarens åsigt, att det icke
behöfves ett skjutfält för hvarje regemente. Om den nya armé¬
organisationen kommer till stånd och vi få fem eller sex artilleri¬
regementen, så skulle vi i sådant fall äfven få nöjet anskaffa
ytterligare fem sådana fält som det vid Harg och dessutom ett
stort gemensamt skjutfält för inskjutning af alla slags artilleri-
Lördagen den 9 Mars, e. in.
45
5:o 19.
ipjeser. Och hvad tron I, mine Herrar, att allt detta skulle komma o manslag till
att kosta, när man för nu ifrågavarande fält, som till en stor
del består af hvit mossa, begär 600 kronor tunnlandet för derå riregemente.
-odlad åker och äng och för den tillstymmelse till skog, som å (Forts.)
sådan mark brukar finnas, 150 kronor tunnlandet. Med dessa
kostnader för ögonen må man väl baxna.
Det är härjemte tydligt, att skall man på detta fält draga
fram groft artilleri, måste man fylla på grus eller sand, ty huru
skall man väl annars kunna åka fram med dessa tunga pjeser.
Detta är också en kostnad, som bör tagas med i beräkningen.
•Jag har visserligen nu funnit, att chefen för Landtförsvarsdeparte¬
mentet inberäknat kostnaden för planeringen och inhägnaden af
fältet i kalkylerade utgiftssumman, 270,700 kronor, men icke den
kostnad, som erfordras för att fältet skall göras fast, så att hästar
och artilleri må kunna der manövrera.
Man har talat om de stora transportkostnaderna, om man
hade ett gemensamt skjutfält, beläget längre bort. Jag tror dock
för min del icke, att kostnaden skulle blifva särdeles betydlig,
om blott fältet vore beläget i närheten af statens jern vägar, så att
transporten kunde ske på dem. Det är visserligen sant, att skall
man dit med 20 eller BO batterier, blifver detta ganska dyrbart,
men då de transporteras på statens jernväger, betyder det i det
hela mindre, enär derigenom egentligen blott sker en omflyttning
•af penningar ur den ena fickan i den andra, och hvad som af
anslaget till artilleriet betalas kommer igen såsom inkomst för
:Trafikstyrelsen.
Jag kan icke dela Herr Statsrådets åsigt, att det är nog för
iransportöfningar å jernväg att bara debarkera och embarkera å
stationerna, utan jag tror, att äfven sjelfva resan icke skulle vara
utan gagn genom att vänja hästar och manskap vid trafik på
jernväg, vid skakningen, o. s. v. Ty blifver det krig, mine Herrar,
tror jag att vi få trafikera våra jernvägar såväl med artilleri
som rytteri och fotfolk, och då föreställer jag mig, att det verk¬
ligen kan vara godt att hafva någon vana dervid, tv då är det
för sent att börja öfva sig och ställa i ordning hvad som är
bristfälligt; det är under freden, man bör afhjelpa sådana olägen¬
heter. Att här dessutom blifver fråga om ytterligare skjutfält,
derför finner jag ett stöd i såväl Kongl. Maj:ts proposition som
den siste talarens yttrande rörande Tånga hed, i fråga hvarom
han nämnde, att man vid inköpet deraf hushållat allt för mycket
■och således tagit till det för litet från början. Det är också
gifvet, ty med den större pörte, som nutidens kanoner hafva,
måste förhållandet vara sådant; men förhållandet blifver väl
framdeles enahanda med skjutfältet vid Harg; om 50 ar ja, må¬
hända långt dessförinnan räcker väl icke heller det till, och då
är föga uträttadt med det stora anslag nu ifrågasatta skjutfält
kräfver och kommer att fordra, innan det blir Renligt till skjut-
öfningarna.
Allt detta sammanlagdt gör,_ att jag för närvarande nödgas
yrka anslag å såväl Kongl. Maj:ts proposition som Utskottet
N:0 19.
46
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om andag till förslag. Jag hör till min förvåning, att Första Kammaren redan
skjutfaltför bifallit Kongl. Maj:ts förslag och således icke ens nöjt sig med
‘Ogemenu. att bifalla Utskottets hemställan. Det kan visst vara godt och
(Forts.)’ väl, att man der har så godt om penningar. Jag för min del
tror dock, att den tid, som nu är, bör mana Andra Kammaren
till iakttagande af en viss varsamhet i anslags beviljande.
Herr Danielsson förenade sig med Herr Heeggström.
Grefve Björnstjerna: I likhet med den siste ärade talaren
tror jag icke det vara skäl att fästa sig vid hvad Utskottet här
föreslagit; ett bifall dertill skulle nemligen vara detsamma som
att förklara att ett inköp af skjutfalt för Svea artilleriregemente
bör afslås.
Här har af ett par talare blifvit sagdt, att det skulle vara
särdeles fördelaktigt att hafva ett gemensamt skjutfalt för hela vårt
artilleri, och detta i synnerhet efter uppsättandet af de tre före¬
slagna nya artilleriregementena. Jag vill dock fråga den siste ärade
talaren, huru han kan tänka sig möjligheten af, att det artilleri¬
regemente, som enligt de 102:s förslag skall förläggas i Östersund,
årligen i och för sina öfningar skulle transporteras t. ex. till Hörle
i Småland. Kan någon föreställa sig någonting orimligare? Äfven
om man lyckades erhålla en jernväg dit, tror jag att en dylik
transport af folk, hästar och kanoner skulle kräfva så stora kost¬
nader och upptaga så mycken tid, att saken aldrig på allvar.kan
ifrågasättas. I hela verlden finnes, mig veterligen, ej något land,
der man till samma ställe sammanfört 6 eller låt vara B artilleri¬
regementen för att öfva manskapet i vanlig manöverskjutning..
En sådan åtgärd skulle nemligen fordra ett fält många gånger
större än det här ifrågasatta och en transportkostnad, långt öfver¬
stigande hvad hela styrkans öfvande närmare förläggningsorterna
kräfver. Man har visserligen påstått, att kostnaden för en dylik
transport på jernväg icke skulle hafva någonting att betyda, enär
denna kostnad i allt fall godtgöres staten såsom inkomst af
jernvägstrafiken. Detta var dock en ny sats. Jag föreställer mig,,
att Riksdagen icke skulle tycka synnerligen mycket om att se
fjerde hufvudtiteln ökad med ett anslag på 100,000 kronor eller
mera i transportkostnad blott för att komma med artilleriet till
skjutfältet. Yi se nemligen af den utredning, som i statsråds¬
protokollet lemnas denna fråga, att det skulle kosta omkring
2,640 kronor att på jernväg föra ett batteri af endast fyra kanoner
jemte tillhörande fordon från Stockholm till Hörle och åter; man
kan då föreställa sig hvad det skall kosta att ditföra de 39
batterier, hvaraf, efter Herrarnes eget förslag, vårt fältartilleri
skall komma att bestå. Man har framhållit, att en dylik transport
skulle vara så förträfflig af det skäl, att folk och hästar deri¬
genom skulle vänjas vid resor å jernväg. Herr Krigsministern
bär dock redan upplyst, att den hufvudsakliga öfning, som, vid
jern vägsresor, är för artilleriet af vigt, afser artilleriets embar¬
kering på och debarkering från jernvägen. Att äfven hästarne höra.
Lördagen den 9 Mars, e. m.
47
N:o 1».
vänjas vid jernvägsresor är ganska sant, men då artilleriets stam- Omanslagtill
hästar äro så få — hvarje regemente har, jag vill minnas, omkring*kjutfalt för-
120 stycken — är denna öfning snart verkstad, och verkställes äfven 'regemente'
redan nu. Hvad åter rusthållarehästarne angår, torde egarne icke (Forts.)
vilja kostnadsfritt inskicka dem för undergående af en sådan öfning.
Att ett gemensamt fält dels för profskjutning med grofva
kanoner, dels för försöks anställande bör finnas, kan icke bestridas.
Transport af folk och hästar för detta ändamål kostar ganska
litet, enär saken inskränker sig till förflyttandet af en eller annan
pjes. Men detta är en sak, en annan det skjutfält som här är
i fråga. Detta är hvarken ett profskjutnings- eller ett manöver¬
fält, der vanlig exercis pågår, en plats der man kan inöfva folket
att skjuta skarpt utan att allt för mycket manövrera fram och
tillbaka. Således tror jag icke, att här erfordras den förbättring
af marken, hvarom man talat, icke heller de ofantliga summor,
som skulle nedläggas för att förvandla hvitmossa till fast mark.
På fältet finnas redan nu 315 tunnland åker och äng, och det
torde vara fullt tillräcklig fast mark för att derpå kunna flytta
pjeserna från en plats till en annan med bibehållande af till¬
räckligt lång skjutbana. Här är nemligen icke fråga om någon
manöver i galopp öfver hela fältet, utan endast att öfva folket
i skjutning på olika distanser, en sak, som för artilleriet är
alldeles nödvändig. Att låta Svea artilleriregemente, d. v. s.
Vä af vårt artilleri, fortfarande såsom hittills för sina skjut-
öfningar begagna ett fält, der man icke kan lossa ett skarpt
skott utan fara att skjuta ihjel folk, som fara öfver Värtan eller
passera Lidingön, tror jag icke går an. Att icke heller de andra
artilleriregementenas sbjutfält äro stora, medgifver jag gerna; de
kunna dock troligen ännu ganska lång tid för ändamålet begagnas,
då deremot alldeles uppenbart är, att något vidare begagnande af
Svea artilleriregementes skjutfält är omöjligt.
Den framstälda frågan, huruvida fältet vid Tumba icke vore
lämpligt för ifrågavarande ändamål, har redan blifvit tillräckligt
bemött af Herr Krigsministern. Den omständigheten, att bygg¬
nader ligga i skottliniens förlängning, gör tvifvelsutan detta fält
oanvändbart. Mot det af Kongl. Maj:t ånyo tillstyrkta fältet vid
Harg har nu, likasom vid sistlidne riksdag, framhållits så väl
här som af Stats-Utskottet, att det uppgifna priset vore för dyrt
och borde nedsättas. Kör min del känner jag intet annat medel
att tvinga folk att mot deras vilja afstå sin jord än expropria¬
tion. Det är också just med afseende på en dylik oundviklig
expropriation, som kostnaden blifvit beräknad och i förslaget upp¬
tagen. Saken ställer sig följaktligen helt enkelt sålunda. Vill
man anskaffa ett lämpligt skjutfält åt Svea artilleriregemente,
får man också underkasta sig kostnaden. Vill man det icke, kan
man så gerna indraga hela regementet.
Jag anhåller om bifall till de Henne reservanternes förslag.
Friherre Leij onhufvud: Äfven jag måste yrka bifall till de
Henne reservanternes, af Första Kammaren godkända förslag.
X:o 19.
48
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om anslag talj) et fägnar mig emellertid, att Utskottet denna gång erkänt den
skjutfält ./»' tvingande nödvändigheten att lemna anslag till ett exercisfält för
Svea artilleriregemente. Men jag har svårt att förlika mig med
(Forts.) ’ det sätt, hvarpå Utskottet gått till våga, då det nedprutat en
stor del af den begärda summan, ehuru jag gerna vill medgifva,
att den möjligen kan förefalla något högt tilltagen. Utan att
vara landtbrukare kan man nog tycka, att priset på det ifråga¬
satta skjutfältet är för stort, men vid expropriationer kan ej
hjelpas ätt man får betala högt pris. Såsom vi alla veta, anses
det just'icke vara någon olycka för landtmannen, om något
stycke af hans jord exproprieras, enär detsamma vid sådant till¬
fälle betingar högre pris än eljest, och detta med rätta. Ty om
egaren blir tvungen att för det allmännas behof afstå sin jord,
så bör han äfven få densamma någorlunda bra betald. Och då
det är kronan, som skall betala en sak, har jag den erfarenheten,
att priset i allmänhet uppdrifves mer än eljest. Nu säger emel¬
lertid Utskottet, att en del af den föreslagna summan bör kunna
afprutas. Huru detta skall ske, vet jag icke. När Kongl. Maj:t
beslutar, att mark skall för något statsändamål exproprieras,
tillgår ju så, att af parterna gemensamt — icke ensamt af Kongl.
Maj:t — tillsättes en värderingsnämnd, hvilken bestämmer det
pris, hvarmed marken skall lösas, och i nämndens beslut får ändring
ingenstädes sökas. Det skall gå i verkställighet. Sedermera står
det således Kongl. Maj:t alldeles ej fritt att låta verkställa expro-
priationen eller icke, om Kongl. Maj:t skulle anse att priset bort
sättas något lägre. Betalningen skall erläggas, och om dervid
befinnes, att anvisade beloppet är otillräckligt, hvad har Kongl.
Maj:t då att göra? Jo, naturligtvis ingenting annat än att ånyo
inkomma till Riksdagen och tala om, hur det gått med saken
samt af Riksdagen begära mera pengar för ändamålet. Det är
den enda utväg, som finnes.
I afseende å det föreslagna fältets beskaffenhet har man här
sagt, att detsamma skulle vara odugligt för manövrering, emedan
det till stor del består af sank skogsmark, och endast en mindre del
vore lämplig för manövrering. Jag antager dock att kostnaderna
för fältets planering och torrläggning så långt nödigt är ingår i
det uppgjorda kostnadsförslaget, samt att således intet är att
riskera af ett bifall till Kongl. Maj ds förslag. I afseende å det
föreslagna anslaget förefaller det mig särdeles underligt och i
hög grad inkonseqvent af Utskottet att först erkänna sakens vigt,
men strax derpå nedpruta anslaget med en tredjedel och mer och
sedan låta Kongl. Maj:t reda sig så godt han kan, hvarefter Utskottet
tillägger, att om honom så lyster, han må se sig om. på annat
håll efter ett bättre och billigare skjutfält. Men dertill behöfver
Kongl. Maj:t icke Riksdagens tillåtelse, och jag förstår verkligen
icke, hvarför detta tillägg intagits i motiveringen. Kongl. Maj:t
har ju redan på många håll, fastän förgäfves, sökt att anskaffa
lämpligare plats för ändamålet i fråga.
Herr Sven Nilsson var mera konseqvent, ty han sade rent
utaf ifrån, att han icke tyckte om det föreslagna skjutfältet,
Lördagen den 9 Mars, e. m.
49
N:o 19.
Svea artille¬
riregemente.
(Korts.)
hvarföre han yrkade afslag, då han icke ville bestå de
som begärdes och hvilka han dessutom fruktade icke skulle visa ^
sig tillräckliga. Ja, ifall saken icke vore så tvingande, som den
verkligen är, skulle jag medgifva, att han möjligen kunde hafva
skäl för sitt yrkande. Men dertill kommer, att verkligen sa uttöm¬
mande undersökningar som möjligt i detta afseende redan eg
rum; generalfälttygmästaren och Arméförvaltningen hafva genom
offentliga annonser likasom ock genom Konungens befallnings¬
hafvande i länen sökt inhemta upplysningar om sadana tält, som
kunde vara lämpliga för nu afsedda ändamål; topografiska corpsen
och ekonomiska kartverket m. fl. hafva äfven rådfrågats i ämnet,
hvarföre det torde få antagas, att något bättre skjutfalt an det
nu föreslagna icke står att erhålla. . , .
Samme talare ville äfven ställa så till, att hela artilleriet i
riket skulle manövrera och hafva skjutöfningar på ett och samma
fält. Det var, det må jag saga, ett splitter nytt förslag, som jag
hittills icke hört talas om. hur mycket jag än vant med om att
behandla dylika frågor. Till eu början ligger största olagen¬
heten i det stora afståndet från regementenas förläggningsorter,
hvartill komma kostnaderna, hvilka ingalunda äro, som man
tyckes föreställa sig, af beskaffenhet att gå till enahanda belopp
ur den ena af kronans fickor till den andra. Det är nog bra_ att
folk och materiel kunna transporteras på jernväg; men man far icke
glömma den särskilda kostnad, som uppstår i följd af jernvags-
materielens slitning genom sådana transporter. Och för (ifrigt blir
si elfva transportpriset säkerligen icke tilltaget högre, an att jernvags-
trafiken endast får högst ringa förtjenst derpå och da aro ju ut¬
gifterna för nämnda ändamål i sjelfva verket bortkastade, bar-
skildt tillåter jag mig i fråga om längre transporter påpeka, att
hästarne ingalunda äro tjenstbara i samma stund de komma barn.
För att blifva det måste man låta dem hvila flera dagar, hvilka
sålunda gå förlorade. I detta afseende behöfver jag endast om¬
nämna, hurusom, då spårvägsaktiebolaget här lhufyudstaden sist¬
one sommar lät hitforsla omkring 100 hästar, det dröjde icke dagar
utan veckor, innan djuren blefvo fullt tjenstbara. Skakningen under
transporten gör nemligen hästarne icke blott trötta, utan också
nervösa, att de måste stå länge för att hemta sig derefter.
Samme talare framhöll äfven såsom en fordel, om man ofvade
manskap och hästar med att forslas å jernväg, pa det att de vid
inträffande krig icke måtte vara ovana vid dylik transport. Jag
försäkrar, att åtminstone här i landet transport af artilleri pa
jernväg högst sällan skall komma i fråga. Det är visserligen
sant, att vid längre transporter, såsom t. ex. af Österrikiskt,
artilleri från Böhmen till Italien, jernvägarne maste anlitas och
att det för sådana fall kan vara bra att hafva folk och hästar
öfvade vid dylik rörelse. I vårt land äro ej distanserna sa störa
att samma fördel af jernvägstransport för trupper _ nan ernås.
För öfrigt undviker man helst att transportera artilleri pa jernväg,
emedan materielen tager så mycken plats; ett batteri far t. ex.
knappt rum på en hel träng. Särskildt med hänsyn till den om¬
ändra Kammarens Prot. 1878. N:o 19.
Jf:o 19. 50 Lördagen den 9 Mars, e. m.
°^Zm7 fl ständisheten. att här i landet jernvägarne äro anlagda endast med
'slef artuie-fl sPar!. nkomma Helt säkert vid inträffande krig trupptransport
riregemente. högst sällan att försiggå pa jernvägarne. På dessa komma an-
(Forts.) lagligen endast att forslas lifsförnödenheter, utredningspersedlar,
projektiler, krut med mera dylikt.
Jemväl kar uttalats önskligketen af att kunna samla flera
regementen på samma plats för manövrering ock skjutning. Detta
kan dock endast lata tänka sig, sa framt man kar att förfoga
öfver en milslång ock milskred ked. Men kär i landet, der för
dylika militära öfningar endast måttliga ytvidder stå till buds, kan
eu större truppsammandragning för det ändamål, hvarom kär är
fråga, icke låta sig göra. Ty då kommer manskapet att gå i
vägen för hvartannat ock hindra manövrera eller ock kunna alla
trupperna icke exerceras samtidigt, utan kanske månader få vänta
på hvarandra; och det passar ej ihop med våra exercistider.
Jag yrkar bifall till den af herrar Grefve Beck-Friis med flere
mot punkten afgifna, af Första Kammaren redan antagna reser¬
vation.
Herr Låss Olof Larsson: Visserligen är det något vågadt
att uppträda i denna fråga, sedan flere generaler yttrat sig i den¬
samma. Jag skall keller icke söka att bemöta dem alla, utan en¬
dast de ^ två af nämnde köge militärer, som sist kade ordet. Så¬
lunda påstod den ene af dem, att, vid inträffande krig kär i lan¬
det, det högst sällan skulle komma i fråga att använda jern vä¬
garna för trupptransport. Detta påstående måtte dock vara något
förkastadt, då vi ju alla veta, att vid fråga om jernvägsanlägg-
ningar vanligtvis just strategiska skäl framhållas såsom grund för
behofvet deraf. Vidare hafva de begge generalerna talat om de
stora kostnader, som voro förenade med forslingen å jernväg af
ett batteri — en kostnad som. grefve Björnstjerna uppgaf ända till
o,000 kronor. Men beräknar jag räntan å kostnaden för tre eller
fyra skjutfält — hvilken kostnad man icke får inbilla sig att den
för hvarje skjutfält stannar vid det för upprättande af skjutfältet
vid Harg äskade beloppet af 270,000 kronor, enär väl utom pla¬
nering och inhägnad äfven fordras byggnader ock andra saker —
och jemför beloppet af denna ränta med kostnaden för artilleriets
transport å jernväg till ett gemensamt skjutfält, så blir det förra
säkerligen föga mindre än nämnda transportkostnad.
Jag begärde emellertid ordet egentligen med anledning af
Grefve Björnstjernas yttrande, att Svea artilleriregemente icke
kunde lossa ett enda skarpt skott. Jag vet ej bestämdt, huru
härmed förhåller sig; men om jag får tro Kongl. Maj:ts proposi¬
tion, så synes detta grefve Björnstjernas påstående ej heller vara
så fullt exakt. Ty å pag. 37 i bilagan till den Kongl. propositio¬
nen heter det: “Då, om föreslagen framdragning af Stockholm—
Westerås—Bergslagens jernväg från Karlberg förbi Bellevue till
Värtan, med hamn, upplagsplats och bostäder vid den strand, som
till en del utgöres af Lindarängen, vunne Kongl. Maj:ts nådiga
bifall, någon skarpskjutning med kanoner icke vidare kunde å
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Öl
N:o 19.
Ladugårdsgärdet förekomma". Således, om Kong]. Maj:t sagt sant, Om anslag till
hvilket jag förmodar, kan under närvarande förhållanden skarpa
skott lossas af Svea artilleri, ehuru man får upphöra med dylik ‘ {regemente.
skarpskjutning, sedan jernvägen blifvit framdragen till Vårtan. (Forts.)
Hvarför nu behofvet anses så trängande att få ett nytt skjutfält
för Svea artilleri har således sin grund i att man väntar en järn¬
vägsanläggning på det nu varande skjutfältet, som, sedan jern¬
vägen blifvit färdig, icke vidare kan användas till skarpskjutning.
Men som jag icke kommer att med min röst bidraga till något
anslag för nyssnämnda jernvägsanläggning, så bortfaller natur¬
ligtvis för mig detta af regeringen åberopade skäl för upprättande
af ett nytt skjutfält åt Svea artilleriregemente. Detta var en sak.
Nu ber jag att få påpeka ett annat förhållande. Af de talare,
som yttrat sig för bifall till Kongl. Maj:ts proposition, hafva flere
såsom skäl mot ett gemensamt skjutfält för alla artilleriregemen¬
ten med styrka framhållit de svårigheter, som voro förenade med
att forsla artilleri och tillhörande materiel till mycket aflägsna
platser. Men, om vi se på den Kongl. propositionen, så skola
vi finna, att hvad der förekommer icke stämmer rätt väl öfver¬
ens med nyssnämnda påstående. A sid. 37 i bilagan till Kongl.
propositionen heter det nemligen, att “generalfälttygmästare)! för¬
mält sig nu under sistlidne sommar hafva låtit anställa ytterligare
undersökningar för erhållande af ett för Svea artilleriregemente
passande och mindre dyrt skjutfält, hvilket dock, till undvikande
af allt för dryga årliga transportkostnader, icke finge vara allt
för aflägset från Stockholm, samt derjemte, om möjligt, borde
kunna användas till ett för hela artilleriet gemensamt öfnings-
och skjutfält". Då således generalfälttygmästaren försökt att i
närheten af Stockholm skaffa ett för hela artilleriet gemensamt
öfnings- och skjutfält, så framställer sig helt naturligt den frågan:
skola väl icke Höta och Vendes artilleriregementen för att komma
hit till Stockholm, begagna sig af jernväg, och blifver i så fall kost¬
naden för transporten å jernvägen mindre, då regementena skola
forslas upp till Stockholm, än om de transporteras ifrån hufvud-
staden. Man har således låtit tydligt förstå, att ur kostnadens
synpunkt något hinder icke finnes för begagnandet af ett gemen¬
samt skjutfält i närheten af Stockholm. Men då jag vänder om
bladet i samma bilaga, så heter det der å sid. 39: “att begagna
skjutfältet vid Hörle äfven för öfning af trupper vid Svea och
Gröta artilleriregementen skulle dock, enligt generalfälttygmästa-
rens åsigt, utom olägenheten af försvårad tillsyn öfver dessa vig¬
tiga öfningar från regementsbefälets sida, medföra högst betydande
kostnader för transport fram och åter af trupp och materiel".
Således, då det är fråga om Hörle, framhållas de stora transport¬
kostnaderna, men då det ifrågasättes att i Stockholm upprätta ett
för allt artilleri gemensamt skjutfält, synas med hänsyn till dessa
kostnader inga betänkligheter förefinnas. Jag tror således, att
man icke får fästa sig så mycket vid detta skäl, som framdrages
ur kostnadernas synpunkt, i synnerhet som, enligt hvad redan
blifvit påpekadt, det vore särdeles nyttigt för artillerister att få
N:o 19.
32
Lördagen den 9 Mars, e. m.
Om anslag till öfva sig vid jern vägstransporter samt kostnaderna derför ju alltid
£^aÄ^omrae jern vägstrafiken till godo.
^regemente. Jag bär ingenting vidare att tillägga, utan yrkar afslagåden
(Forts.) föredragna punkten.
Herr Statsrådet Rosensvärd: Jag skall icke förlänga
diskussionen mycket. Men med anledning af den siste talarens
anmärkning om förment inkonseqvens i det yttrandet, som före¬
kommer i bihanget till Kongl. Maj:ts proposition, så ber jag att
få uppläsa de första raderna af berörda yttrande, hvari det beter:
Vid sistlidne riksdag äskade Kongl. Maj:t uppå generalfälttyg-
mästarens hemställan till ett skjutfält vid Harg för Svea artilleri¬
regemente 270,700 kronor, samt att deraf måtte för år 1878 anvi¬
sas 150,000 kronor. Riksdagen, som ansåg att, äfven om det i
fråga varande skjntfältet blefve anskaffadt, behofvet af ett
gemensamt skjutfält för hela artilleriet, der inskjutning af alla
slags artilleripjeser kunde försiggå, skulle oförminskadt qvarstå,
samt att, då fråga var om ett för endast ett regementes öfningar
afsedt skjutfält, kostnadsbeloppet vore allt för högt beräknadt, för¬
klarade framställningen icke kunna bifallas11. Det är efter denna
inledning, som statsrådet och chefen för Landtförsvars-departe-
mentet i bilagan upplyser, att det just var med anledning af för¬
berörda Riksdagens beslut, som generalfälttygmästare!! sistlidne
sommar låtit anställa ytterligare undersökningar för erhållande af
ett för Svea artilleriregemente passande och mindre dyrt skjutfält,
som tillika kunde uppfylla det behof, Riksdagen antydt, och i
brist hvaraf densamma förra året icke anvisat några medel. Det
var således för att gå Riksdagens uttalade önskan till mötes, som
generalfälttygmästaren sökte anskaffa ett skjutfält, som icke alle¬
nast var lämpligt för skjutöfningarna vid Svea artilleriregemente,
utan derjemte uppfylde Riksdagens andra fordran, nemligen att
kunna vara ett för hela artilleriet gemensamt skjutfält.
Herr Adlersparre: Jag har vid föregående tvenne riks¬
dagar uttalat mig om behofvet af ett nytt skjutfält för Svea
artilleriregemente. Jag är fortfarande af samma åsigt och ber å
nyo få framhålla, att äfven den dyrbaraste materiel blir af ringa
värde, när den sättes i händerna på folk, som icke förstår sig på
att sköta den samma. Äfven måste jag tillägga, att ett gemen¬
samt skjutfält för alla artilleriregementen är opraktiskt. Jag kunde
nog hafva åtskilliga andra skäl att framföra, men som tiden är
långt framskriden och frågans öde i denna Kammare redan säker¬
ligen är afgjordt, så vill jag icke längre uppehålla mig vid ämnet,
utan inskränker mig till den förklaring, att jag instämmer i den
af herrar grefve Beck-Friis med flera mot punkten afgifna, af Första
Kammaren redan antagna reservation.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Herr Talmannen
gaf först proposition på bifall till Utskottets hemställan och der¬
efter, enligt de yrkanden som förekommit, dels på afslag å nämnda
Lördagen den 9 Mars, e. m.
53
N:o 19.
hemställan och dels på bifall till det förslag, Grefve Beck-Friis
med flere i sin vid Utlåtandet fogade reservation framstält; och
fann Herr Talmannen propositionen på afslag å Utskottets för¬
slag hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad. Votering be¬
gärdes emellertid och företogs enligt en nu uppsatt och af Kam¬
maren godkänd så lydande omröstningsproposition:
Den, som afslår Stats-Utskottets hemställan i 29:de punkten
af utlåtandet N:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej har Kammaren bifallit den af Herr Grefve Beck-
Friis, med flere, afgifna vid utlåtandet i denna punkt fogade reser¬
vation.
Voteringen utföll med 87 ja mot 86 nej; hvadan Kammaren
afslagit Utskottets hemställan.
Som tiden långt framskridit, uppsköts den vidare föredrag¬
ningen af Stats-Utskottets förevarande Utlåtande till nästa sam¬
manträde.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4, i anledning af väckt
motion om ändring i § 17 af Riksdagsordningen;
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 31, med anledning af väckta
motioner, angående undersökning och förslag till åstadkommande af
nytt och tillfyllestgörande utlopp för Mälarens vatten;
Lag-Utskottets Utlåtanden:
N:o 18, i anledning af väckt motion om ändring af 12 kap.
§ 2 samt 17 kap. § 3 Rättegångsbalken;
N:o 14, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af
17 kap. 4 § Rättegångsbalken;
N:o 15, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af
25 kap. 9 § Rättegångsbalken;
N:o 16, i anledning af väckt motion om ändring i 5 kap. 1 §
Strafflagen; och
N:o 17, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af
14 kap. 12 § Strafflagen; samt
Första Kammarens protokollsutdrag N:o 83, med delgifvande
af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande
Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 19. 5
Nso 19.
51
Lördagen den 9 Mars, e. m.
N:o 2, om ändring åt' 2 § i gällande instruktion för direktörerne
öfver länens lasarett och kurhus.
På förslag af Herr vice Talmannen beslöts, att dessa ären¬
den skulle uppföras främst å den föredragningslista, som för Kam¬
marens nästa sammanträde komme att upprättas.
§ B.
Justerades protokollsutdrag rörande de i Kammarens sam¬
manträden denna dag fattade beslut.
§ 4.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr C. Ericson under 8 dagar från och med den 11 Mars
„ Jonas Jonasson i Rasslebygd under 14 dagar från och med
den 15 Mars
,, Jonas Jonasson i Glullaboås under 12 dagar från och med den
15 Mars
,, Ola Nilsson i Rebbelberga under 14 dagar från och med den
15 Mars
J. M. Svensson under 8 dagar från och med den 15 Mars
D. Isaksson „ 14 „ „ „ 15 „
C. Mejenqvist „ 18 „ „ „ 10 „
J. Enkzon „ 14 „ „ „ 16 „
Jonas Feter Nilsson „ 12 „ „ „ 16 „
Samuel Johnson „ 12 ,, „ „ 16 „
Jan Andersson i Jönvik under 10 dagar från och med den 18
Mars
J- O. E. A. Lundegård under 14 dagar från och med den 19
Mars
J. C. N. Biesert under 10 dagar från och med den 20 Mars.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. */412 på natten.
In Mena
Gustaf Westdald.
»
11
11
11
11
11
btockholm,, tryckt kos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1878,