Motioner i Andra Kammaren, N:o 55.
1
N:o SS.
Af Hen' H. L. Peyron; Angående utbetalande af ett utaf A. Conti i
Riksbanken insatt penningebelopp.
Den 16 Maj 1877 insattes i Riksbanken af en i Gampello di Bardi
i konungariket Italien bosatt handelsman A. Conti ett kort förut af honom
uppburet belopp af elfva tusen fem hundra kronor på 3 månaders upp¬
sägning emot 4 % årlig ränta enligt insättningsbevis, N:o 9085, hvilket.
insättningsbevis, som genast' uppsades och således förfallit till betalning den
16 Augusti samma år, Conti någon tid efter utgifningsdagen förlorat.
Förlusten, hvarom annonserades i tidningarne, anmäldes, genast efter
det att den bemärkts, å härvarande Kongl. italienska generalkonsulat, som
den 30 Juli till Herrar Fullmäktige i Riksbanken ingaf en skrift, hvari,
jemte anmälan om förhållandet, föreslogs, att, om beviset icke kunnat till-
rättafås till förfallodagen, det insatta kapitalet 11,500 kronor måtte näst
påföljande dag i Riksbanken ånyo insättas emot ett nytt bevis på Contis
namn med lika ränta och uppsägningstid, så att Conti kunde få åtnjuta
räntan under den tid, som komme att förflyta intilldess berörda kapital
kunde till Conti återbetalas, hvilket nya bevis under tiden kunde i Riks¬
banken förvaras, och anhöll generalkonsulatet tillika, att kapitalet måtte af
Riksbanken utbetalas till Conti, ehuru han ej blefve i tillfälle återlemna det
ursprungliga beviset.
I en af Conti till Herrar Fullmäktige ingifven skrift af den 17
Augusti förnyades sistnämnda framställning och förklarades ytterligare, att
beviset var förloradt.
Mih. till RiJud. Prot. 1878. 1 Sami. 2 Jfd. 2 Band. 10 tiäfi.
1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 55.
Herrar Fullmäktige medgåfvo den 30 Augusti kapitalets återinsättande
mot nytt räntebärande bevis, att i Riksbanken förvaras, allt på sätt som
blifvit föreslaget.
Beträffande åter sjelfva lyftningen af kapitalet med räntor ansågo,
af förekomna skäl, Herrar Fullmäktige Kongl. förordningen af den 29 Maj
1739 angående förkomna lånebankoattester och vexelbankotransportsedlar
böra ega tillämplighet.
I öfverensstämmelse dermed föreskrefvo Herrar Fullmäktige, att Conti
borde styrka, att det förkomna insättningsbeviset blifvit från predikstolarne
i alla Stockholms territoriala församlingars kyrkor samt i Post och Inrikes-
Tidningar två gånger i hvarje vecka under en månad efterlyst, hvilket allt
blifvit behörigen fullgjordt, utan att beviset kommit till rätta eller någon
spaning derom kunnat erhållas.
Förutom nämnda efterlysning föreskrefvo vidare Herrar Fullmäktige,
att Conti skulle aflemna så tillräcklig pant uti lös eller fast egendom, att
banken deri egde full godtgörelse för ej mindre den ränta, som på det
saknade beviset intill dess förfallodag upplupit, än äfven den ränta, som
kapitalet kunde afkasta under den tid af tio år detsamma borde i Riks¬
banken innestå, hvarefter, om och när af. Herrar Fullmäktige meddelade
föreskrifter blifvit iakttagna, Conti skulle ega rätt att, jemte utbekommande
af det i stället för det saknade beviset utfärdade, i Riksbanken förvarade
nya depositionsbeviset uppbära redan upplupen ränta å det insatta kapitalet,
äfvensom sådan, i mån som densamma till betalning förfaller, hvaremot
kapitalet ej finge blifva för Conti åtkomligt förr. än tio år förflutit från den
tid ofvannämnda säkerhet blifvit stäld och af Herrar Fullmäktige godkänd.
I)å den till det förkomna depositionsbevisets förfallodag den 16
Augusti upplupna räntan utgjort ä 4^% för år kr. 215:—, och räntan å det
insatta kapitalet för tio år efter enahanda räntefot utgör kr. 4,600: —,
borde den pant, som det ålåge Conti att aflemna, motsvara i värde minst
omkring kr, 5,000; — och äfven efter aflemnandet deraf blefve kapitalet,
kr. 11,500: —, icke för honom tillgängligt förr, än 10 år derefter
förflutit.
Till beredande af någon möjlighet för Conti, som uppgifver sig icke
ega kapital, att tillgodonjuta räntan och efter 10 års förlopp återfå de
insatta penningarne, skulle han således nödgas skuldsätta sig för pantens
värde c:a 5000 kronor, hvartill kommer att han står i redovisningsskyldighet
till medintressent för eu del af nämnda penningar, hvilka utgöra arf
Motioner i Andra Kammaren, N:o 55.
3
efter en deras gemensamma, i Sverige afliden slägting. Denna redovisnings¬
skyldighet kan Conti ej heller fullgöra på annat sätt än genom att upptaga
lån, och han har ingen annan säkerhet att erbjuda en långifvare, än utsigten
att en gång ur Riksbanken utfå berörda penningar.
Men det är under sådana förhållanden otänkbart, att någon, som
kunde försträcka den obemedlade mannen nödiga medel att sätta honom i
tillfälle på samma gång att ställa panten och betala sin medintressent, vore
villig lemna honom 10 års anstånd med gäldandet af den skuld, han sålunda
nödgades åsamka sig.
Alla Contis bemödanden att genom andras hjelp åstadkomma panten
skola ock hittills hafva varit fruktlösa, och då han, såsom ofvan är nämndt,
icke har den ringaste utväg att någonsin häruti lyckas, blefve den olyckliga
föjden häraf, att det i Riksbanken insatta kapital med ränta ginge för
honom helt och hållet förloradt, uti hvilket fall han går miste om en på¬
räknad behöflig hjelp till sin utkomst, jemte det att skyldigheten att till
medintressent utgifva eu del af beloppet, efter hvad han förklarat, kommer
att förorsaka hans ruin, — sannerligen ett straff som måste finnas allt för
strängt för försummelsen att icke bättre, än som skett, hafva bevarat
insättningsbeviset!
Med allt erkännande af Herrar Fullmäktiges tillmötesgående att
medgifva kapitalets förräntning under den tid det skulle qvarstå i Riks¬
banken, är dock ofvan visadt, att detta medgifvande båtar honom föga, och
att de föreskrifter, utom efterlysningen, hvilka till Riksbankens trygghet
meddelats, efter största sannolikhet aldrig kunna af honom fullgöras.
De af Riksbanken utfärdade insättningsbevis äro stälda till viss man,
således icke af löpande beskaffenhet, och öfverlåtelse deraf är ej giltig, med
mindre den blifvit behörigen anmäld. Häraf följer, att, när depositionsbevis,
om hvars öfverlåtelse sådan anmälan ej har skett, förkommit, insättarens
qvitto öfver det belopp, hvarå beviset lyder, utgör tillräckligt betalningsbevis
för Riksbanken, mot hvilken, efter en mot dylikt qvitto skedd utbetalning,
intet kraf på grund af insättningsbeviset kan, af hvem det vara må, med
någon framgång anställas.
Nu har Conti icke anmält någon öfverlåtelse af det till honom
utstälda insättningsbeviset, utan tvärtom uttryckligen tillkännagifvit, att
detsamma alldeles icke blifvit af honom till annan man öfverlåtet. Här
föreligger således icke den ringaste anledning befara, att Riksbanken kan
Motioner i Andra Kammaren, N:o 55.
komma att lida förlust, om de ifrågavarande insatta medlen med ranta till
Conti mot hans qvitto utbetalas.
Under anförande af ofvan upptagna skäl, bär Conti en af de första
dagarne af innevarande månad hos Herrar Fullmäktige anhållit, att de ville
i ämnet göra en framställning till Riksdagens Banko-Utskott; hvilken anhållan
troligen beviljas af Herrar Fullmäktige, som i denna sak gjort medgifvanden
så långt de på eget bevåg kunnat det; men för att, intilldess framställ¬
ningen sker och åsyftad åtgärd deraf föranledes, kunna hålla frågan vid
lif, har jag ansett det lämpligast innan motionstidens slut hos Riksdagen
vördsamt anhålla,
att Riksdagen behagade besluta, att, utan skyldighet för
bemälde A. Conti att återställa det förlorade insättningsbeviset
eller lemna pant eller säkerhet, och utan att den vanliga
preskriptionstiden af tio år afvaktas, ifrågavarande af Conti
den 16 Maj 1877 i Riksbanken insatta kapital, elfva tusen
fem hundra kronor, med derå upplupen och ålöpande
4 % årlig ränta skall till Conti eller hans lagligen befull-
mäktigade ombud, mot qvitto, af Riksbanken utbetalas.
Stockholm den 23 Januari 1878.
IakIw. Peyrm.