Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
3
uppnådd sextio års ålder varit i läroverkets tjenst
under tretio års tid verksam, eger att i vederbörlig
ordning erhålla afsked med pension.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 19 Januari 1878.
C. V. Linder.
2.
Af Herr S. Wiesclgrcil: Om förändrad lydelse af Kongl. för¬
ordningen den 16 November 1863 angående allmänt
kyrkomöte.
I Riksdagsordningen af den 22 Juni 1866 lydde § 26 mom. 1
sålunda:
»Riksdagsmannabefattningen kan endast utöfvas af svenska med¬
borgare, som bekänna sig till kristen protestantisk lära.»
I inre sammanhang med föregående stadgande föreskrifves i 2 mo¬
ment af Regeringsformen:
»Riksdagen ege ock gemensamt med Konungen stifta, förändra eller
upphäfva kyrkolag; dock att dervid erfordras samtycke jemväl af allmänt
Kyrkomöte. Öfver förslag angående dylik lag skola, på sätt i mom. 1
säges, Statsrådets och Högsta Domstolens tankar inhemtas och jemte
Konungens proposition, då sådan göres, Riksdagen meddelas. Har ej för¬
slag, hvarom nu fråga är, före början af riksdagen näst efter den, som
fram stält eller antagit förslaget, blifvit såsom lag genom allmän kun¬
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
görelse utfärda (It, vare det förfallet, och Konungen underrätte då Riks¬
dagen om de skäl, som hindrat förslagets antagande.»
Här säges icke, att Kyrkomötet skall ega gemensamt med Konungen
stifta, förändra eller upphäfva kyrkolag; grundlagen har otvetydigt äfven
i detta slag af lagstiftning velat ställa såsom jembördiga magter Konung
och Riksdag, ehuruväl den medgifvit Kyrkomötet pröfningsrätt och veto
i fråga om dessas beslut. Något stadgande, att Statsrådets och Högsta
Domstolens tankar i kyrkolagsfrågor jemväl skola meddelas Kyrkomötet,
finnes icke, ehuru kännedomen om dessa tankar borde vara för Kyrko¬
mötet lika nyttig som för Riksdagen. Äfven detta torde antyda rigtig-
heten af den mening, som anser, att grundlagen velat förbehålla främsta
platsen i folkets andel af kyrkolagstiftningen åt Riksdagen och tänkt sig
till densammas behandling hit hörande frågor först öfverlemnade; i följd
häraf, och då Statsrådets och Högsta Domstolens tankar i ett sammanhang
med Riksdagens beslut måste komma Kyrkomötet till banda, något sär¬
skilt stadgande om ofta nämnda tankars delgifvande åt mötet icke kunde
vara af nöden.
Och Riksdagen kunde under då gällande förutsättning med allt skäl
kräfva denna främsta plats. Bestående af församlingsmedlemmar från
alla landsändar till det antal, som måste kräfvas för att motsvara an¬
språket på en representation, hade den allt sedan sekler tillbaka varit
enda representationen för svenska kyrkan, i hvad lagstiftningen för den¬
samma angått; den hade jemväl under senare tider af svenska kyrkans
summus episeopus affordrats utlåtande öfver sådana kyrkliga ärenden,
Indika icke kunnat räknas såsom kyrkolag. Kyrkomötet deremot hade
sin kända historiska uppkomst i krafvet på en efterträdare till den fjerde¬
del af vår gamla riksdag, som, från statsrättslig ståndpunkt kallad preste-
ståndet, nämnde sig clerus comitialis, der det gälde att framträda såsom
närmaste målsman för svenska kyrkans eller dess presterskaps intressen;
det hade fått antalet af sina ledamöter begränsadt till blott 60 personer,
deribland 30 prest er, och redan häruti lag väl ett hinder för detsamma
att, vid sidan af en i öfverensstämmelse med ofvan anförda 26 § Riks-
dags-ordningen bildad Riksdag, göra sig gällande såsom en verklig vår
kyrkas representation.
Nu bär emellertid första momentet af sistnämnda § erhållit följande
lydelse:
»Riksdagsmannabefattning kan endast af svensk medborgare utöfvas.»
Hvarje inskränkning med hänsyn till desse medborgares kyrkliga
ställning har härmed bortfallit.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
5
Men ehuruväl den förnuftiga grunden till bestämmelsen i ofvan-
anförda andra moment af 87 § Regeringsformen i och med detsamma
försvunnit, har någon ändring deraf icke vidtagits.
Att det teoretiskt origtiga häruti ännu icke burit frukt i praktiska
olägenheter, är sant. Men lika sant må väl också vara, att, om eu
ändring af den anmärkta origtigheten icke åvägabringas förr än dylika
olägenheter lämna yppa sig, så är ändringen vidtagen för sent.
Nu synes mig en sådan ändring nödvändigtvis böra åsyfta, att Riks¬
dagens och Kyrkomötets ställning till den kyrkliga lagstiftningen om¬
bytes, så att åt Kyrkomötet inrymmes den plats, hvilken hittills lagligen
innehafts af Riksdagen, och tvärtom — att således den kyrkliga lagstift¬
ningsrätt, som hittills varit upplåten åt Riksdagen, med förbehåll likväl
af Kyrkomötets samtycke, på det att kyrkans rätt icke måtte blottställas,
hädanefter öfverlemnas åt Kyrkomötet, dock med samma förbehåll af
Riksdagens samtycke, på det att icke statens rätt må kunna genom
Kyrkomötets åtgärder trädas för nära.
Af åtskilliga tecken vill det synas, som om man redan inslagit denna
väg, eller tänkt att inslå densamma genom att till Kyrkomötet hänskjuta
den första och derför också vigtigaste pröfningen af kyrkolagsfrågorna.
Onekligen kan detta ske utan någon ändring af 87 § Regeringsformen,
2 inom., då nemligen dettas ordalydelse medgifver äfven en annan tolk¬
ning, än den jag af historiska grunder nödgats anse såsom den rigtiga.
Men man har icke härmed gjort nog — man hade'det icke ens, om man
låtit det antydda förfaringssättet föregås af en grundlagsändring, hvari¬
genom klart och bestämdt faststälts, att »Kyrkomötet gemensamt med
Konungen eger stifta, förändra eller upphäfva kyrkolag; dock att dervid
erfordras samtycke jemväl af Riksdagen.))
Hufvudsaken ligger nemligen deruti, att Kyrkomötet sjelft så anord¬
nas, att detsamma verkligen kan erkännas och göra sig gällande såsom
svenska kyrkans representation.
Vår gamla ståndsförfattning ansågs icke utan grund såsom till ena
hälften blott representerande olika klasser af rikets embetsman; den upp¬
bars derför icke längre af folkmeningen, och Konung och folk nödgades
ombilda densamma.
Enligt Ivongl. förordningen angående allmänt Kyrkomöte den 16 No¬
vember 1863, § 2, utgöres ena hälften af detta möte endast af kyrkliga
embetsman — deribland tolf biskopar samt pastor primarius i hufvudsta-
den sjelfskrifna. Jag förbiser icke dessa embetsmäns kyrkliga betydelse
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2.
och jag anser dem väl försvara sin plats i ett Kyrkomöte. Men ingen lär
väl kunna underlåta att anmärka, hurusom, derest för landets 2 till 3,000
prestman skall vara nödigt att ega 30 representanter i kyrkomötet — och
detta anser jag obestridligt — samma antal svårligen kan vara tillräckligt
i och för representerandet af församlingsmedlemmarnes millioner; och
denna anmärkning vinner må hända i vigt, då man besinnar, att prester-
skapet icke minst genom sin sammanslutna och väl ordnade embetsmanna-
ställning redan är i tillfälle att med allt eftertryck frambära och skaffa
gehör åt sina meningar, under det deremot för kyrkans öfriga medlemmar
den snart sagdt enda af lagen kända utgångspunkten för gemensamma
sträfvanden är att finna i Kyrkomötet.
Man känner tvenne slags kyrkoförfattningar: den episcopala och den
synodala. Bland ett okunnigt och nedtryckt folk är den förra den enda
möjliga; i den män åter ett folk är upplyst och utveckladt, rigtar sig dess
styrelseform mot senare slaget. Att äfven hos oss det sistnämnda förhål¬
landet inträffat, derpå är bland annat det för vår episcopala kyrkoorga-
nisation fullkomligt främmande Kyrkomötet genom sjelfva sin tillvaro
bevis.
Men ett annat bevis derpå finnes också — uppkomsten inom vår
kyrka af dessa hundratals föreningar med synodal sjelfstyrelse och en
verksamhetsdrift, som oupphörligen skapar nya former för deras utveck¬
lingsarbete, föreningar, Indika redan känt sig nog starka att jemsides med
det officiella stats-kyrkomötet ställa af dem ordnade »fria» kyrkomöten.
Må hända närmar sig den dag, då det skall vara svårt att afgöra,
huruvida det lagliga Kyrkomötet med sina 30 prester och 30 lekmän,
eller det fria Kyrkomötet med sina hundratals både presterliga och lek¬
manna ledamöter bäst och säkrast representera svenska — icke statens men
folkets kyrka. Skulle de då båda vidhålla samma bekännelse, erkänna och
rätta sig efter samma lagar, torde det kanske blifva svårt äfven för sum-
mns episcopus, att icke i det lagstadgade Kyrkomötet nödgas se ett må¬
hända på personliga förmågor rikt »öfverhus», hvithet såsom representation
icke längre förmår häfda sin ställning gent emot det »underhus», som gör
anspråk på både namnet och inagten.
För att i tid förekomma en utveckling' i så föga önskvärd rigtning,
anser jag åtgärder böra vidtagas för att vid kyrkan fästa och inom henne
bereda lämpligt utrymme åt de element, som, till myndig ålder komna, i
följd af andens naturlag kräfva del i ombesörjandet af dem på det när¬
maste angående angelägenheter äfven inom det kyrkliga samhället. Att
7
Motioner i Ändra Kammaren, K:o 2.
till dylika åtgärder måste räknas utvidgandet af kyrkorådets befogenhet,
anordnandet af stiftsmöten, uti hvilka jemväl lekmän ega att taga del
o. s. v., inser jag mer än väl; men att under nu rådande omständigheter
den vigti gaste uppgiften är att finna i tryggandet af Kyrkomötets repre¬
sentativa ställning, synes mig obestridligt.
Detta mål kan icke vinnas utan genom att öka antalet af kyrkans
ditsända ombud, i all synnerhet lekmannaombuden. Jag känner väl de
farhågor, med hvilka man mångenstädes motser en sådan åtgärd som den
sistnämnda, men jag delar dem icke. Jag håller tvärtom för visst, att
Kyrkomötet genom den ifrågasatta tillökningen bör komma att vinna, och
dess vinst blir äfven kyrkans; någon minskning af presterskapets infly¬
tande behöfver icke heller vara förknippad med frångåendet af nu rå¬
dande proportion mellan de båda olika afdelningarne inom mötet, då an¬
talet af dess presterliga medlemmar utan tvifvel kommer att förstärkas
genom lekmännens val, till nyttig förmedling mellan mötets nu skarpt
skilda hälfter, och dessutom, på grund af bestämmelsen i 10 § af Kyrko-
mötesförordningen, alla de mötets medlemmar, »som till presteståndet höra»
äro tillförsäkrade att få afgifva särskildt betänkande öfver vissa frågor,
hvaruti deras mening bör ega synnerlig vigt; derigenom Kongl. Maj:t all¬
tid skall vara i stånd att skänka densamma det afseende, den med all
rätt bör kunna påräkna.
Jag vågar således på 'anförda grunder vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, det ne¬
danstående §§ af Kongl. Förordningen den 16 Novem¬
ber 1863 angående allmänt Kyrkomöte skola erhålla
följande lydelse:
§ 2.
Svenska Kyrkans ombud skola vara samtliga bi¬
skopar i stiften, eller, der någon af dem har förfall,
den af domkapitlets ledamöter, som kapitlet i hans
ställe väljer; pastor primarius i Stockholm, eller, derest
han är hindrad, annan ledamot af Stockholms stads
konsistorium, den konsistorium utser; fyra bland teo¬
logiska fakultetens professorer eller ordinarie adjunkter,
8
Motioner i Andra Kammaren, K:o 2.
två från hvardera af rikets universitet; en vald, med
fullmagt å ordinarie embete eller tjenst försedd prest¬
man från Stockholms stad, en från Kalmar och en
Visby stift samt två från hvardera af de öfriga stif¬
ten; så ock åttio af lekmän valda ombud, tre från
Stockholm, tre från Visby stift, nio från Hernösand,
sex från hvartdera af de öfriga stiften samt fem från
det eller de valdistrikt Konungen med afseende å för
handen varande förhållanden bestämmer. Chefen--
— — — besluten.
§ 5.
Inom — — — —- — stadgadt.
Med iakttagande — — — — förena.
Vid val af lekmännens ombud utgöra Stockholms
stad och Visby stift hvartdera tre, Hernösands stift
nio och de öfriga stiften hvartdera sex valdistrikt.
De särskilda — — — — Konungen.
Samtlige — — — — emellan.
För hvarje — — — — — deltaga.
Val för — — — — — konsistorium.
Stockholm den 19 Januari 1878.
Sigfrid Wieselgren.