Motioner i Ändra Kammaren, N:o 160.
1
N:o 160.
-4/ Herr A. Hedin: Om skrifvelse till Kongl. Majd rörande åtgärder till
afhjelpande af Jemtlands läns lappbefolknings nödstälda
belägenhet.
Från den Jemtlands län tillhörande lappbefolkning hafva under åra¬
tal klagomål försports, hviska Riksdagen enligt min åsigt ej längre bör
lemna utan uppmärksamhet.
Ostridigt synes vara, att staten så kringskurit det område, den lem-
nat i lappbefolkningens händer, att det ej räcker till för denna befolknings
behof. Och sannolikt synes det mig, att lapparne från den bofasta befolk¬
ningens sida röna eu medfart, hvilken, der den ej öfverskrider lagens, åt¬
minstone uppnår hårdhetens yttersta gräns.
Om det kan visas vara i hög grad sannolikt, att dessa klagomål ej
äro ogrundade, om det vidare är statens pligt att skydda nomadbefolknin¬
gens rätt och i all synnerhet att söka godtgöra hvad den sjelf genom illa
beräknade åtgärder brutit mot denna rätt, om det slutligen kan ådagaläggas,
att staten för sådant ändamål hvarken behöfver underkasta sig stora kost¬
nader eller skall möta synnerliga svårigheter i öfrigt, så torde nedanstående
framställnings berättigande dermed och vara motiveradt.
Hvar förnämsta orsaken till lappbefolkningens i Jemtlands län svåra
och beklagansvärda belägenhet är att söka, torde ej vara tvifvelaktigt. Jag
hänvisar i detta afseende till de upplysningar, som meddelas i åtskilliga
Konungens Befallningshafvandes i Jemtlands län embetsberättelse!'. De två
senaste femårsberättelserna (för 1866 — 1870 och 1871 — 1875) iakttaga
väl härutinnan en anmärkningsvärd tystnad, medan deri närmast föregående
Bill. till Rikad. Prat. 1878. 1 Sami, 2 Afd, 2 Band. 27 Haft.
2
Motioner i Andra Kammaren, Nio 160.
(för 1861 —1865) inskränker sig till att korteligen konstatera, att ”lappar-
nes folkmängd såsom ock deras välstånd har på senare tiden aftagit”, men
några äldre berättelser äro mindre förbehållsamma, I Konungens Befallnings-
liafvandes embetsberättelse för treårsperioden 1848—1850 yttras sålunda,
att försämringen af lapparnes välstånd ”härrör till eu del af nybyggesan-
Jäggningar å och invid deras områden”, samt att genom ”åtskilliga mindre
väl beräknade bosättningar intrång skett å lapparnes rcnbetestrakt”. Vid
denna tidpunkt uppgafs länets lappbefolkning till i det närmaste 900 per¬
soner. Men i den nästföljande berättelsen, för 1851—1855, förmäles att,
lappbefolkningen från 1850 till slutet åt 1855 nedgått, enligt presterskapets
uppgifter, till 765 eller med omkring 15 procent. Denna siffra — heter det
torde väl vara något för låg, men otvifvelaktig är minskningen i lappbefolk¬
ningens antal, en minskning som, jemte det alltmer aftagande välståndet,
förebådar att lappbefolkningen ej har någon lång framtid. Och det till-
lägges, att ”genom afvittringarna och vissa i fjelltrakterna tolererade ny-
byggesanläggningar ha lapparnes fordom obegränsade, vidsträckta områden
på sina ställen onekligen blifvit mindre välbetänkt styckade”. Till de an¬
förda må läggas ytterligare tvenne vittnesbörd af sakkunnige män. I An¬
teckningar om Jemtlands län af Pehr Rissler (1860) säges, att ”sedan
nybyggare i senare tider fått rättighet att nedsätta sig å de områden och
intaga de fiskvatten, som af ålder varit lapparne tillerkända å fjellen, synes
detta folk gå sin förintelse till mötes”. Och i ett mig meddeladt intyg,
utfärdadt af nu varande kronolänsmannen i Tännäs distrikt af Herjedalens
fögderi, Herr P. Olsson, heter det, att ”å den del af Serffjellets renbetes-
trakt inom Hede pastorat, hvilken under afvittring blifvit tilldelt åt lap¬
par, är ganska liten eller knapp skogstil]gång, äfvensom att, derest lapparne
skola hela vintern igenom årligen endast bebo denna fjälltrakt, skulle snön
genom svårt väder och renens trampning blifva så härd, att renen ej kunde
finna nödtorftig föda, hvarför lapparne äro nödsakade att tidtals vintertiden
bebo andra angränsande renmossafjell, såsom Lillfjellet och Anåfjellet, hvilka
fjell, oaktadt lappar bebott desamma från uråldriga tider, blefvo under af-
vittringen lagda till Ljusnedals brnksegare”.
Häraf torde framgå, att det är en följd af ”mindre välbetänkta” åt¬
gärder från statens sida, som lapparne bragts i den usla belägenhet, hvari
de nu befinna sig. Och fåfängt skall man inför rättänkande menniskor,
till försvar för sådana åtgärder åberopa ett ”civilisationens högre intresse”.
Af handlingarna i en rättegång finner jag, att lappar, som någon tid vistats
å det ofvan nämnda Anåfjellet, åtalades för att hafva dels användt 12 friska
3
Motioner i Andra Kammaren, N:o 160.
och 18 torra granar samt "2 friska tallar (till sammanlagdi värde af 20
kronor), dels låtit sina renar förtära kreatursmossa, värderad till 300 kro¬
nor, k vilket allt svarandenas ombud mcdgaf under förklarande, att ”nöden
tvungit dem dertill, emedan de sjelfve under vintern ej hade trakter som
kunde föda dem och deras renar”. Jag finner vidare häraf, att man. ge¬
nom att fråntaga lapparne detta fjell, tvungit dem att antingen varda lag¬
brytare och ådraga sig rättegång och för dem känbar ersättningsskyldighet,
eller ock svälta ihjel. Men beviset, att granarne och mossan på fjellet
voro i ”civilisationens” namn oumbärliga för den bruksegendom, till hvil¬
ken fjellet skänktes, och att detta ”högre intresse” fordrade ett antal lapp¬
familjers hungersdöd, det beviset lär ej kunna åstadkommas.
Detta om hvad det offentliga felat genom okloka och orättvisa för¬
foganden. Vidare några ord om lapparnes klagomål öfver deras bofasta
grannars förfarande.
Genom Kong], brefvet till Kammarkollegium af 26 Mars 1831
förordnades, att hvad den 3 Maj 1825 stadgats för Vesterbottens lapp¬
marker skulle gälla till efterrättelse äfven för Norrbottens och Jemtlauds
läns lappmark*'!', nemligen att ”nybyggare och hemmansinnehafvare hvilka
å sina ängar och slåttermyra!’ icke förvarade sitt hö i ordentliga lador
utan både detsamma i stackar, skulle förse sådana höstackar med en
stadig och tät gärdesgård till fyra alnars höjd på fem eller sex alnars
afstånd a alla sidor från stacken, för att mot åverkan af renkreaturen
densamma förvara, vid äfventyr för egaren till höet att i annat fall, om
slaget, bergadt och i stack upplagd! hö uppåtes eller nedtrampades,’ sin
skada stånda", dock att, der gärdesgårdar ej vore lämpliga, andra häg-
nader kunde efter Konungens Befallningshafvandes föreskrifter uppsättas;
hvaremot lapparne ålåge att genom noggrann tillsyn förekomma skada,
och de voro föibundne till ersättning, der genom bevislig försummelse å
deras sida skada skedde, som eljest kunnat undvikas.
Lapparne påstå, att stängselskyldigheten ej iakttages, att jord-
egare med afsigt klimat öppningar i stängslet, der utsatt snaror och hållit
vakter, som fångat renar, när dessa nalkats en så försåtligt ”förvarad”
stack, samt sålunda tilltvungit sig ”ersättning”. De påstå sig ock vara
utsätta för ersättningskraf på grund af syner öfver föröfvad skada å tråk
ter, i hvilkas närhet de ej ens varit med sina renhjordar, ja för åver¬
kan å skog, som användts ej af lapparne, utan af folk, som bebott käran¬
dens egna fäbodar.
4
Motioner i /indra Kammaren, N:o 160.
Om dessa beskyllningar Till jag ej vidare yttra mig, än att de,
i förening med de dryga ersättningar, som af de förskrämde och i lagens
irrgångar ej bevandrade nomaderne utkräfvas, samt det enligt min tanke
ostridiga faktum, att lapparne sakna nödigt utrymme, sakna lmsbehofsskog
och för sina re ;ar erforderligt bete, vittna om ett tillstånd, som påkallar
allvarlig uppmärksamhet och verksamt deltagande. Och är det så — hvil-
ket man ej torde alldeles sakna skäl att antaga — att en del af lapp¬
befolkningens bofasta grannar ej nått den upplysning, att de kunna för-
;ia sig att såsom sina likar inför lagen betrakta lapparne, så innebär
mtta för staten en kraftig maning att vaksamt skyddande träda på de
eärnlöses sida. Jag anmärkte, att nödiga åtgärder till skyddande af lapp-
befolknirgens rätt näppeligen torde mötas af synnerliga svårigheter, och
jag i stöder detta antagande på följande skäl.
Enligt de under sista tio åren offentliggjorda statistiska uppgif¬
ter synes antalet lappar inom Jemtlands län understiga 800 personer —
medan länets hela folkmängd år 1875 öfversteg 75,000 — och är lapp-
befolkningen, på få undantag när, samlad inom blott fyra af länets in¬
emot sextio socknar. Om antalet renar har jag ej i Konungens Befall-
ningshafvandes senare femårsberättelser funnit någon upplysning. Men af
sjelfva denna tystnad rörande renskötseln inom länet torde kunna slutas,
att v renmängden ej är betydlig. Denna förutsättning bekräftas af vissa
andra omständigheter. I berättelsen för 1848—1850 skattades visserligen
renantalet, i Undersåkers distrikt till 10,160 samt i Fölinge och Ströms
till ■ omkring ; 5,000 — tilläggande berättelsen, att sistnämnda siffra uppenbar¬
ligen • var förbi lag. Men sedan denna tidpunkt torde lappbefolkningens
välstånd oafbrutet ha sjunkit. Kissler. i förut nämnda skrift (1860). an¬
slår renantalet till‘blott 6.000.
Må man, med dessa siffror 'för ögonen, begrunda hvad i Norge,
under vida, ja renta! ojemförligt svårare omständigheter, kunnat genom
klokt beräknade medel och för ringa kostnad åstadkommas till ordnande
af förhållandet mellan nomaderne och den bofasta åkerbrukshefolkningen på
ett sätt, som skyddar bådas intressen. Härom kunna rikliga upplysnin-
inhemtas i de senare stortingens förhandlingar. Under hänvisning sär-
skildt till fstortingsför handlingar na för 1876, femte delen, dok. N:o 84, skall
jag här blott korteligen påpeka följande.
Hvem som erinrar sig förhandlingarna å 1871 års riksdag om
den ( då;; föreslagna mellanrikslagen rörande lapparne i de förenade rikena
vet ock, Indika konflikter egt rum i Tromsö amf mellan den bofasta
Motioner i Avdra Kammaren, N:o ISO.
'5
åkerbruksbefolkmngeu och den lappska nomadbefolkningen. Emellertid har
det visat sig, att de öfverklagade svårigheterna, ehuru ojemförligt större
än de som i Sverige ställa sig i vägen för ordnande af dessa förhål¬
landen, dock kunnat i väsentlig mån afhjelpas. Från och med 1865
har man inrättat en af det offentliga bekostad polisuppsigt under lap-
parnes flyttningar inom amtet: år 1875 var den anförtrodd åt “25
fäste betjente förliden nogle for kortere tidsrum ansatte assistenter',.
Vidare har staten inköpt åtskilliga gårdar, uppfört stängsel, anlagt broar
o. s. v., för att bereda åt lapparne obehindrad flyttning och förekomma
anledningar till sammanstötning mellan de bofasta och nomaderne, och ytter¬
ligare åtgärder i samma rigtning äro påtänkta. Genom den 1872 afslu-
tade uppmätningen af Tromsö amf samt den verkställa agronomiska under¬
sökningen af amtet, hvarmed afsågs att erhålla kännedom om “förhållandet
mellan jordbrukets och nomadlifvets område och de särskilda distriktens
lämplighet för de olika näringarna", äfvensom om “det antal renar, som på
hvarje ställe inom amtet kunna finna bete och öfriga vilkor för att trifvas",
har man vunnit märkliga resultat. Medan förut ett 100,000 understigande
antal — 94,000 år 1875 — renars sommarvistelse i amtet ansetts lända
till en alltför svår börda för åkerbruket, har man nu funnit, att utan skada
för jordbruket plats finnes för omkring 142,000 renar, nemligen “under
forudssetning af en passende fordeling af dyrene, en försvarlig fremgangs-
måde fra lappernes side, samt af åt der til lettelse for disse trmffes tor¬
sk] ellige foranstaltninger med åbning af renveje, opförelse af broer, gjaer-
der m. v.“ Det bör kanske tilläggas till upplysning om statsverkets kost¬
nader, att innevarande storting för budgetåret 1 Juli 1878—1 Juli 1879
beviljat 10,600 kronor till “opsyn med lappernes omflytninger i Tromsö
og Finmarkens amter, förliden, til opförelse af gjsarder og andre foran¬
staltninger vedkommende ordningen af forholdet mellem lapperne og de
fastboende i Tromsö amf, hvad der ved budgetterminens begyndelse måtte
haves i behold af tidligcre bevilgninger i samme ojemed. “
Af det ofvan åberopade dokumentet framgår ock, att under 1873—1875
den taxerade skada, som tillfogats de bofasta, utgör blott 462 speciel- _
ett ganska lugnande resultat, anmärkes det, när man betänker att fråga
är om ett helt amt med öfver 40,000 innebyggare samt mer än 4,300
särskilda jordbruk. Den taxerade skada, som tillfogats lappar under samma
tre år, utgör 93 speciel’. Antalet ingifna klagomål var 85 från bofaste
mot lappar, 29 från lappar mot bofaste, summa 109, af livilka 35 be-
funnos vara ogrundade eller sakna all nämnvärd betydelse eller hafva blif-
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 160.
vit frivilligt afhjelpta, medan i de öfriga 74 fallen “opsynet” taxerade den
befunna skadan till nyss nämnda belopp. Jemför man detta ersättnings¬
belopp — i årligt medeltal för hela aintet, 154 specier ersättning till de
bofaste — med dem, som fordras och ådömas i konflikterna mellan de bo¬
faste och det lilla antalet nomader i Jemtlands län, kan man svårligen
undgå det intrycket, att lappbefolkningeu i denna svenska landsdel, der
förhållandena borde kunna vida lättare ordnas än i Tromsö amf, har giltiga
skäl att klaga öfver felaktiga förfoganden och bristande skydd från statens
sida. Bland de hithörande handlingar, jag haft tillfälle att se, förekommer
en “syn och värdering” å den åverkan, som lapprenar åstadkommit å vissa
hemmansegares hö: det dels “uppätna dels nedtrampade” höet är, med en
noggrannhet, som förefaller öfverdrifvet samvetsgrann, angifvet i centner
och — skålpund, samt värderadt till 3 kr. 75 öre för centner ängshö och
2 kr. 50 öre för centner myrhö, slutande denna räkning — som tyckes gälla
endast 3 renegare — med en skadeståndssumma å 390 kr. 75 öre. Ett
annat syneprotokoll öfver “dels utslaget dels uppätet” hö slutar med
246 kr. 82 öre. Förut är närnndt om ett skadestånd, stort 300 kr., för
af renar uppäten kreatursmossa, äfvensom om det skadestånd för några
granar och tallar, som med lagens bistånd utkräfves af nödstälde noma¬
der i en trakt, der — enligt sakkunnig persons uppgift (Jfr motion i
Andra Kammaren 1876, N:r 78, af hr AV. Farup) endast någon del af den
mogna och öfvermogna skogen är tagen, der skogarne öfverallt äro fulla
af vindfällen och öfvermogna trän.
Om staten vid afvittringen fråntagit lapparne för dem oumbärliga
trakter, och om staten derigenom hufvudsakligen bär skulden för den
beklagansvärda belägenhet, hvari lappbefolkningen blifvit försatt, så synes
det mig åligga staten att söka så vidt möjligt afhjelpa följderna af dess
egna orättvisa och okloka åtgärder. Om dertill fordras inköp eller ex¬
propriation af mark, som lapparne oundgängligen behöfva, inser jag ej, att
svenska staten har skäl att undandraga sig en sådan åtgärd, hvilken man
finner det helt naturligt och i sin ordning, att norska staten skall vidtaga
till förmån för svenska lappar, som med sina renhjordar begifva sig till
Tromsö amf.
Huruvida, enligt norskt föredöme, någon särskild tillsyn — en på
samma gång öfvervakande och medlande myndighet — öfver förhållandena
mellan de bofaste och nomaderne lämpligen kunde införas, vågar jag ej bedöma.
Deremot håller jag före, att det kunde förtjena att öfvervägas, huru¬
vida ej möjligen — i enlighet med hvad Kongl. Maj:t, efter 1871 års Riks-
Motioner i Andra Kammar«n. N:o ISO. q
cläg's derom framstälda anhållan, redan vidtagit till förmån för de till Noree
u tande svenske lappar — åt lappbefolkningen i Jemtlands län borde be-
redas modigt biträde vid de tvister och rättegångar, som mellan dem och
den joidbrukande befolkningen uppstå. “
w] , få gr»ud af det anförda hemställer jag, att Riksdagen måtte i skrif¬
velse till Kong!. Maj:t anhålla:
att Kong!. Maj:t täcktes vidtaga de åtgärder, som kunna
finnas lämpliga, för att afhjelpa de svårigheter, hvaraf
lappbefolkningen i Jemtlands län lider i följd deraf att lap-
parnes forna område blifvit öfver höfvan inskränkt, samt
derest representationens medverkan erfordras, till nästkom¬
mande Riksdag aflåta förslag i ämnet.
Stockholm den 15 April 1878.
A. Hedin.