Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.
3
Gullaboås. C. E. Hjelm. Lars Ersson, i Wik. A. A. Andersson. A. F.
Petersson i Ugglekull. Eric Dofsén. Dan. Isacsson. L. T. Fahlander. A. I.
Lind. J. Andersson, i Knarrevik. Lasse Jönsson. P. Sahlströn. P. Larsson.
N:o 15.
Af Herr Carl Ifvarson m. fl.: Om underdånig skrifvelse angående
omarbetning af krigslagarne.
Allt mera gör sig den öfvertygelsen gällande, att våra krigslagar måste
ändras och mildras, om någonsin en sådan utvidgning af den allmänna värn-
pligten, som nu åsyftas, skall ega rum. Derom bära de motioner vittnes¬
börd, som vid de flesta af våra senare riksdagar blifvit väckta.
Visserligen äro vi numera befriade från det nedsättande och vanärande
kroppsstraff, eller rättare sagdt tortyrstraff, som låg i pryglingen och dagg¬
straffet. Men allt för många qvarlefvor återstå dock från en tid, då så väl
den värfvade som indelta truppen rekryterades bland befolkningens sämre
beståndsdelar.
Hvad som i främsta rummet måste anmärkas mot de nuvarande krigs¬
lagarne, är den olikhet inför lagen, som visar sig deruti att olika straff för
befäl och trupp följer pa enahanda förbrytelse, äfvensom att icke en särskild
och bestämd påföljd finnes för befäl vid förolämpning af underordnade, då
deremot för de sistnämnda vid samma fels begående mot förmän den största
stränghet råder. För öfrigt hafva krigslagarne samma brister, som allt mera
öfverklagas hos allmänna strafflagen, nemligen allt för hårda straff och allt
för stor latitud vid straffen för likartade förbrytelser, äfvensom bibehållandet
af det i allmänna meningen utdömda hungerstraffet (vatten och bröd) hvar¬
till kommer ännu en straffart, nemligen mörk arrest, som genom sängkläder¬
nas borttagande kan skärpas till i det närmaste tortyr.
Nyssnämnda olikhet inför lagen genomgår konseqvent hela krigslag-
stiftningen, så väl i fråga om disciplinstraff, som om sådane, hvilka ådömas
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.
af krigsrätt. Så kan, enligt Disciplinstadgans § 8, en officer såsom disciplin¬
straff i trenne grader ådömas dels högst 30 dagas arrest utan bevakning,
dels högst 30 dagars arrest i vaktrum, dels 31—60 dagars arrest i vaktrum.
För underofficer minskas dessa straff visserligen i första och andra graden
till högst 15 dagar, men i stället för motsvarande lindring i tredje graden,
stadgas der hungerstraff eller mörk arrest under 10 dagar. För manskapet
minskas vaktarresten i första graden till högst 10 dagar, men deremot skär-
pes den i andra graden till högst 5 dagars mörk arrest eller hungerstraff
och i tredje graden till 6 högst 10 dagars mörk arrest eller hungerstraff,
hvarvid såsom tillökning kan komma mistning af sängkläder.
Samma olikhet visar sig i ännu högre grad vid straff, som ådömas af
krigsrätt. Enligt § 16 kap. 2. af Strafflagen för krigsmakten, skola alla
straff på 6 månader och derunder, som af befälet aftjenas med enkelt fän¬
gelse, för manskapet skärpas till mörk arrest under en sjettedel af tiden
från 1 till 30 dagar, der sådan arrest finnes att tillgå, hvartill kommer efter
hvar femte dag, en dags arrest i ljust rum, på det ej ögonen eller hjernan
skola förderfvas, Yid åtskilliga förbrytelser af värre beskaffenhet straffas be¬
fälet blott med enkelt fängelse, suspension eller afsättning, då deremot man¬
skapet ådömes straffarbete på kortare eller längre tid (se t. ex. kap. 7 af
nyssnämnda strafflag m. fl. ställen). Först vid de värsta och sällsyntaste för¬
brytelserna, då uppenbar olydnad inför fiende och egen trupp eller våldsamt
subordinationsbrott m. in. d. förekommer, blifver straffet lika för alla.
Nu är svårt att inse, hvarföre ej officerare för samma förbrytelser skulle
undergå mörk arrest, hungerstraff och straffarbete, såväl som underofficerare
och manskap, eller hvarför de sistnämnda ej skulle kunna anses tillräckligt
straffade genom lika lång vaktarrest eller enkelt fängelse m. m. som de
förre. Om under förgångna tider, då olikheten i bildningsgrad och sam¬
hällsställning mellan befäl och trupp var ojemförligt större än nu, något,
om än otillfyllestgörande skäl kunde anföras till stöd för denna olikhet i
straff, så har det nu bortfallit, då den värnpligtige i ledet kan vara lika,
ja till och med mera, bildad, än den korporal, sergeant eller officer, som an¬
för honom. Häraf följer, att numera straffen böra vara likartade. Och sker
detta, blir påföljden densamma för officern som soldaten, då bortfalla säker¬
ligen af sig sj elfva sådane straff, som vatten och bröd, mörk arrest med
eller utan sängkläder, straffarbete o. s. v.
Hvad beträffar underhafvandes förolämpande af befälet, hvilken för¬
brytelse så ofta framkallar subordinationsbrott, synes derom intet annat före¬
komma, än bestämmelsen i Disciplinstadgans § 4, hvilken lyder: “Förmän
och deras vederlikar åligge det att, i och utom tjensten, mot underordnade
värdigt och grannlaga sig förhålla.'4 Men någon särskild påföljd eller något
Motioner i Andra Kammaren, N:o 15. 5
bestämdt straff i händelse af uraktlåtenhet att följa denna knapphändiga
föreskrift, kan ej uppletas, utan öfverlemnas det åt den felaktiges förmän att
efter behag beifra förbrytelsen eller icke. Låtom oss deremot höra, huru
det i § 5, kap. 7 af Strafflagen stadgas för manskapet: “Utbrister krigsman
mot sin förman i försmädligt, föraktligt eller vanbördigt yttrande, eller för¬
griper sig emot honom i hotelse eller annan missfirmelig gerning o. s. v.“
— d. v. s. just det som ej sällan förekommer å förmans sida mot under¬
ordnade —- “straffes med fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år.“
I disciplinmål eger den förorättade visserligen rättighet att klaga hos
högre förman eller krigsdomstol (se § 44 af Disciplinstadgan). Men först
måste han det oaktadt undergå straffet; och derefter tycker mången att kla¬
gan ej mycket tjenar till. Dessutom reser sig deremot en hotande punkt i
Strafflagen (§ 7 kap. 7) hvilken lyder: “Hvar som mot förman förer klagan
öfver förnärmelse i tjensten, utan att gitta ådagalägga anledning till samma
klagan o. s. v., dömes till fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff.“
Hvad denna § innebär, det kan en hvar fatta, som besinnar huru svårt det
är att få vittnen mot förman, äfvensom att den sistnämndes vittnesbörd i
många fall är afgörande. Dessutom torde icke vara obekant, huruledes un¬
derordnad, äfven om han vid klagan öfver förman fått rätt, det oaktadt kan
af den sistnämnde sedermera på mångahanda sätt trakasseras. I de flesta
fall undeidåter underordnad derför att föra klagan öfver förman, och man
går i följd deraf icke för långt då man säger, att underordnad i allmänhet
icke har tillfyllestgörande skydd mot förmans Övergrepp.
Ett ämne, som med ofvan vidrörda fråga står i nära sammanhang,
är beskaffenheten af det fängelsestraff, för hvilket krigsman kan utsättas.
Adömes underordnad straffarbete på 2 år eller derutöfver, måste han uttjena
detsamma i gemensamhetsfängelse med de värsta förbrytare. Mången eljest
oförvitlig yngling, som under tillfällig uppbrusning begått svårare subordina-
tionsbrott, kan på detta sätt förderivas för hela lifvet. Skulle straffarbete
bibehållas på alla grader, synes derföre nödvändigt, att sådane, som dömas
för rent militära förbrytelser, icke sammanblandas med öfriga brottslingar.
Äfven sedan det nya fängelsesystemet blifvit allmänt genomfördt, hvilket
likväl ännu på långt när icke är fallet, torde derföre sådane böra åtskiljas
från andra brottslingar, som blifvit dömde för rent militära förbrytelser.
På grund af hvad ofvan blifvit sagdt, och då det synes oundgängligen
nödvändigt att krigslagarne på ett rättvist och tidsenligt sätt omarbetas, om
värnpligten i väsentligare mån skall utvidgas, få vi härmedelst föreslå:
att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet an¬
hålla, att krigslagarne med snarast möjliga omarbetas i den rigtningen,
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.
att straffen under fredstid i allmänhet mildras;
att i följd deraf latituden minskas sålunda, att de strängare
straffbestämmelserna modifieras;
att vid enahanda förbrytelse straffen för alla grader blifva
likartade;
att ett otvifvelaktigt skydd beredes underordnade, då de af
förmän förolämpas eller misshandlas och då de deröfver klaga;
samt
att förbrytare mot krigslagarne icke sammanbladas med andra
brottslingar.
Stockholm den 19 Januari 1878.
G. A. Larsson. Nils Larsson i Tullus. Ola Andersson. E. Key. Carl Lfvarsson.
Pehr Pehrsson. J. G. Jansson. P. Hubinette. P. A. De Jounge. J. F. Fredricson.
Liss Öl. Larsson. A. TF. Uhr. A. P. Andersson. Jan Andersson. J. M. Svenson.
Isaac Asplöf. J. Andersson. Carl Mejenqvist. S. Johnson. Magnus Andersson
L. J. Larsson. J. Frid',zon. Johannes Andersson. J. Jonasson. Carl Magni.
C. I. Bengtsson. J. August Sjö. Jöns Persson. J. P. Nilsson. A. P. Danielsson.
C. J. Svensén. Gast. Jonsson. Nils Petersson. J. F. Carlsson. Ola Månsson. Lars
Månsson. O. Nilsson. Sven Nilsson. Per Nilsson i Kulhult. O. B. Olsson. Johan
Jönsson. Anders Nilsson. Ake Andersson. Mårten Trulsson. Nils Nilsson. Christen-
Assarsson. hvar Månsson. S. Andersson. Anders Persson. C. Christenson. Per
Nilsson i Espö. A. Ohlsson. C. A. Jönsson. S. Er. Norén. Aug. Börjeson. J.
Smedberg. P. G. Sandberg. A, TF. Westerdal. A. Svensson från Skaraborgs län.
J. TF. Bandqvist. N. J. Boström. Joh. Jonson. F. Andersson. S. Magnusson.
J. N. Biesert. A. Andersson i Intagan. J. E. Billström. Aug. Petersson. Olof
Olsson. C. F. Segerlind. Jonas Jansson. A. Andersson i Smedbyn. Per Nilsson
i Råby. J. Johansson. C. TF. Berglind. Gustaf Carlsson. Anders Andersson i
Nyckelby. C. Johansson. Erik Westin. O. Jonsson. M. Jonsson. Anders Larsson
P. Näsnian. P. O. Hörnfeldt. U. Andersson. Pehr Benjaminsson. Sven Håkansson.
A. Bäckström. Pehr Nilsson i Wittjerf. J. Jonasson i Gullnboås. Lars Ersson
Wik. C. E. Hjelm. A. A. Andersson. A. F. Petersson i Ugglekull. L. J. Fallan¬
der. Eric Dofsén. Dan. Isacsson. A. P. Lind. J. Andersson i Knarrevik. Lasst
Jönsson. P. Sahlström. P. Larsson.