Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.
1
N:o 11.
Ank. till Riksd. Kansli den 28 Febr. 1877, kl. 11 f. in.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner dels om upphäfvande
af och dels om tillägg till 7 kap. 3 § Giftermålsbalken.
Detta lagrum lyder nu sålunda:
»Vill man jäf göra mot äktenskap å sina eller annans vägnar; gifve
det kyrkoherden tillkänna i tvänne mäns närvaro; ställe ock strax bor¬
gen hos Konungens Befallningshafvande för all skada och kostnad och
tage sedan stämning till nästa rättegångstimma å den, som jäf göres
emot. Finner domaren ej laga skäl dertill; böte då käranden tjugu
daler och rätte upp allan skada».
_Uti en inom Andra Kammaren väckt, till Lag-Utskottet remitterad
motion (N:o 130) har Herr Jöns Pehrsson, under anförande, bland annat,
att ifrågavarande lagstadgande vore grymt och onaturligt, enär enligt
detsamma hvem som helst kunde åstadkomma uppehåll med lysning och
vigsel, föreslagit:
»att Riksdagen för sin del behagade upphäfva omnämnde tredje
paragraf i sjunde kapitlet Giftermålsbalken».
De stadganden, hvilkas upphäfvande motionären sålunda ifrågasatt,
stå i det närmaste sammanhang med gällande föreskrifter om lysning
till äktenskap. Hufvudsakliga ändamålet med sådan lysning är att göra
det tillämnade giftermålet allmänt bekant och dymedelst sätta den, som
har något jäf att anföra deremot, i tillfälle att före vigseln göra sin rätt
gällande. Detta förutsätter åter att jäf kan göras och då synes lagen
äfven böra gifva. anvisning på hvad sätt och under hvad vilkor sådant
får ske. Detta vilkor är ställande af borgen för all kostnad och skada,
som af anmärkningen kan vållas, och lagstadgandet afser derjemte att
Bih. till Riksd. Rot. 1877. 7 Sami. 8 Höft. ' \
2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.
motverka obehöriga sådana anmärkningar genom bestämmelsen om böter
för det fall, att jäfvet gjorts utan laga skäl.
Ett bifall till motionärens förslag skulle således hafva en alldeles
motsatt verkan till den, som han synes hafva åsyftat. På sätt Utskottet
anfört betingas rätten till jäfs anförande hufvudsakligen af stadgandena
om lysning och ett upphäfvande af ifrågavarande paragraf, hvars ända¬
mål endast är att inskränka eller bestämma vissa vilkor för jäfs anfö¬
rande samt att begränsa tiden för jäfsanmärkningens qvarstående, skulle,
långt ifrån att borttaga eller minska nämnde rätt, endast leda dertill
att jäf kunde anföras och äktenskap derigenom uppehållas, utan iakt¬
tagande af dessa vilkor och bestämmelser: ställande af borgen för kost¬
nad och skada samt uttagande af stämning inom viss kort tid.
Utskottet hemställer fördenskull vördsamt,
l:o) att Herr Jöns Pehrssons motion måtte af
Riksdagen lemnas utan afseende.
Herr A. J. Enander åter har i en likaledes inom Andra Kammaren
väckt och till Lag-Utskottet öfverlemnad motion (N:o 30) föreslagit,
»att Riksdagen måtte för sin del besluta, att Giftermålsbalkens 7
kap. 3 § erhåller följande eller ett dermed lika syftande tillägg:
På enahanda sätt och med samma ansvarspåföljd må ock mot mans
eller qvinnas äktenskapsledighet jäf kunna, då lysning icke skett, anmä¬
las hos kyrkoherden i den församling, till hvilken den person hörer,
mot hvilken jäf göres, och må fördenskull bevis om äktenskapsledighet
icke utfärdas förr än åtta dagar förflutit efter det i församlingens kyrka
kungjorts, att sådant bevis blifvit begärdt».
Då ofvannämnda lagrum, såsom i allmänhet sker, tolkas på det sätt,
att det eger tillämpning endast när lysning blifvit begärd och den, mot
hvilken jäfvet skall göras, sålunda ådagalagt sin afsigt att ingå äkten¬
skap, så saknas för närvarande alla bestämmelser under hvad vilkor och
med hvad verkan jäf eljest kan anföras, då en persons flyttning till an¬
nan ort jemte andra orsaker kunna dertill föranleda.
Att det äfven under sådana förhållanden kan vara af vigt att få ett
äktenskapshinder i behörig ordning antecknadt, är emellertid uppenbart
och Kongl. Circuläret den 20 Januari 1865 förutsätter också, att sådant
kan ske, då det stadgar, att i flyttningsbevis skola göras »de anteck¬
ningar, som i afseende på ingånget äktenskap, ledighet dertill eller hin¬
der deremot äro nödige». Men vid ofvan antydda restriktiva tolkning
af omnämnde lagparagraf, är man i det fall, att någon tillämnad äkten¬
skapsförbindelse ännu ej blifvit genom lysning tillkännagifven, i sak¬
nad af alla bestämmelser på hvad sätt och under hvad vilkor jäf bör
3
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.
anmälas för att leda till en dylik anteckning. Att bedöma hvilka an¬
teckningar som i berörda hänseende kunna och böra af vederbörande
pastor verkställas, är sålunda helt och hållet öfverlemnadt åt dennes
godtfinnande; och de mest olika uppfattningar härutinnan lära äfven
gjort sig gällande.
Eu del pastorer hafva ansett sig oberättigade att anteckna andra
anmälda äktenskapshinder, än sådana, som redan blifvit i behörig ord¬
ning konstaterade, såsom då domstol tillerkänt någon äkta makas rätt
eller en man låtit kyrkotaga qvinna som sin äkta hustru, då andra pa¬
storer åter antecknat alla hos dem anmälda förhållanden, som enligt lag
utgöra äktenskapshinder, äfven om dessa förhållanden icke funnits lag¬
ligen konstaterade.
Redan den omständighet, att så olika förfaringssätt kunna före¬
komma, synes Utskottet utvisa en brist i lagstiftningen, som torde böra
afhjelpas, och detta så mycket hellre, som icke ringa olägenheter deraf
kunna uppstå.
I det förra af ofvan nämnda fall kan nemligen en qvinna, som har
berättigade anspråk på en mans hand och som till och med vid dom¬
stol redan anhängiggjort dessa, likväl gå miste om sin rätt, derest man¬
nen, innan dom hinner meddelas och kungöras pastor, tager utflyttnings-
bevis eller, qvinnan ovetande, efter det han erhållit betyg om ledighet
till äktenskap, låter lysa för sig i en aflägsen församling; och skulle do¬
men blifva sådan, att det äktenskap, som följt på en dylik lysning, blir
förklaradt ogilt, kunde detta medföra lika stora olägenheter.
I senare händelsen åter komma möjligen att i utflyttningsbeviset
intagas flera alldeles oberättigade anmärkningar, utan att lagen lernnar
någon anvisning på hvad sätt man kan blifva desamma qvitt. Verkan
af dylika anmärkningar eller de gjorda jäfvens befogenhet lärer emeller¬
tid ej kunna pröfvas af annan myndighet än domstol och saknaden af
ett stadgande, som föranleder dertill, att sådana jäf så snart som möj¬
ligt skola underställas domstols bedömande, måste ofta vara särdeles
känbar för den, mot hvilken de blifvit framstälda.
Genom ett stadgande i den syftning, Herr Enander föreslagit, undan-
rödjas alla dylika olägenheter. Derigenom skulle icke blott den persons
rätt, som har ett grundadt jäf att anföra, betryggas, utan, hvad lika
vigtigt är, många obehöriga jäfsanmärkningar skulle förekommas genom
bestämmelsen angående borgen för kostnad och skada, och om dylika
anmärkningar ändock blifvit framstälda, skulle de åtminstone icke, till
men och olägenhet för den oskyldige, kunna under en obestämd tid
qvarstå och hindra ett lagligen sökt äktenskap.
4 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.
Ville någon, utan att hos pastor anföra jäf, anhängiggöra talan om
äkta makas rätt, utgjorde det ifrågasatta stadgandet intet hinder att,
på sätt hittills skett, utan borgen få denna talan pröfvad; men vill man
äter, att en sådan rättegång skall utgöra hinder för den stämde att un¬
der densammas fortgång ingå äktenskap, så synes Utskottet något rim¬
ligt skäl ej kunna anföras, hvarföre borgen för den kostnad och skada,
som derigenom kan åstadkommas, icke skall ställas lika väl, då lysning
ännu ej skett, som då sådan egt rum. Ej heller torde föreskriften, att
stämning skall uttagas till nästa rättegångsdag kunna anses olämplig
eller såsom ett onödigt framkallande af rättegångar, då det tvärtom
måste betraktas såsom särdeles angeläget i sedlighetens intresse och der¬
jemte såsom eu fördel för båda parterna, att dylika, för hela deras lifs¬
tid vigtiga förhållanden varda så snart som möjligt utredda och ordnade.
På sätt Utskottet sålunda sökt visa skulle, genom tillämpning af de
bestämmelser, som innefattas i 7 kap. 3 § Giftermålsbalken, vid alla
de fall, då jäf emot äktenskap framställas, bringas ordning och reda uti
förhållanden, angående hvilka för närvarande saknas bestämda och tyd¬
liga föreskrifter; och får Utskottet alltså vördsamt tillstyrka,
2:o) att Riksdagen ville för sin del antaga en för¬
ordning af följande innehåll:
Hvad i 7 kapitlet 3 § Giftermålsbalken stadgas,
skall ega tillämpning på alla de fall, då jäf emot äkten¬
skap göres; och skall sådant jäf, då lysning ej skett,
anmälas hos kyrkoherden i den församling, der den,
som jäfvet afser, är bosatt.
För Utskottet återstår att yttra sig om Herr Enanders förslag, så
vidt det afser, att bevis om äktenskapsledighet ej må utfärdas förr än
kungörelse skett, att sådant bevis blifvit begärdt.
Enligt hvad Utskottet har sig bekant, är ett dylikt kungörande,
ehuru ej i lag påbjudet, redan infördt i de flesta landsorter, hvilket an¬
tagligen föranledts af nödvändigheten att så mycket som möjligt för¬
hindra lättsinniga eller samvetslösa personer att undandraga sig ingångna
äktenskapsförbindelser och derefter på annan ort knyta nya sådana.
Då ett sådant kungörande likväl icke allestädes eger rum samt be-
hofvet och gagnet af ett bestämdt stadgande härom ökats i den mån,
den yngre manliga befolkningen, till följd af lättade kommunikationer,
ökad industriel verksamhet och de stora allmänna arbeten, som på olika
ställen i landet bedrifvits, på senare tider blifvit mera rörlig, får Ut¬
skottet, som anser plats i lagen ej böra inrymmas åt en dylik bestäm¬
melse af hufvudsakligen administrativ natur, vördsamt föreslå,
5
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.
3:o) att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes med¬
dela erforderliga föreskrifter, ledande dertill, att då
någon begärt sådant bevis, hvari anteckning om ledig¬
het till äktenskap skall ske, detta bör i församlingens
kyrka kungöras, samt att dylikt bevis derefter ej må
utfärdas förr än viss lämplig tid förflutit, sedan kun¬
görandet egt rum.
Stockholm den 27 Februari 1877.
På Utskottets vägnar:
ERIC SPARRE.
Reservationer:
af Herr von Gegerfelt, med hvilken Herrar Grefve Mörner, Sjöbring,
Lindgren, Lyth och Philipsson instämt: »Föreskriften i 7 kap. 3 § Gifter-
målsbalken om anmälan af jäf mot äktenskap afser det fall då lysning
blifvit begärd och den mot hvilken jäfvet göres dymedelst ådagalagt sin
afsigt att bryta den äktenskapsförbindelse han förut kan hafva ingått.
En sådan anmälan, hvilken skall göras hos kyrkoherden i lysningsorten,
åsyftar att hindra det tillämnade äktenskapets ingående och deraf be¬
tingas den stadgade skyldigheten för den anmälande att ställa borgen
för skada och kostnad samt genast till domstol instämma sin talan,
äfvensom bestämmelsen om ansvar, derest jäfvet finnes vara utan skäl
framstäldt. När åter jäf, innan lysning blifvit begärd, anmäles hos kyrko¬
herden i den församling der den hvilken jäfvet afser är boende, åsyftas
dermed endast att hindra det denne senare må erhålla bevis om ledig¬
het till äktenskap. I sådant fall har kyrkoherde på grund af Kongl.
Circuläret den 20 Januari 1865 m. fl. författningar skyldighet att derom
göra anteckning i kyrkoboken, så vida jäfvet styrkes eller frågan visas
vara på domstols pröfning beroende, men eljest synes han hvarken ega
eller böra ega rätt att verkställa en sådan anteckning. Att i förevarande
fall framkalla en möjligtvis obehöflig rättegång torde desto mindre vara
lämpligt, som en lägrad qvinna, hvars rätt härutinnan företrädesvis är
i fråga, har sig öppet att när som helst föra talan om fullbordan af
6
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.
utlofvadt äktenskap. Dessutom lärer en lysning sällan kunna bringas
till slut utan att den, som finner sig förnärmad af densamma, derom
får kännedom, och det föreslagna kungörandet om begärdt bevis angå¬
ende äktenskapsledighet skulle föga till säkerheten i berörda hänseende
bidraga.
På dessa skäl har jag ansett mig böra afstyrka Herr Enanders
motion».
af Herr Eibbing mot andra punkten.
af Herrar Asplund och Fröberg mot tredje punkten.