RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1877, Första Kammaren. N:o 37.
Lördagen den 5 Maj 1877.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades 2 protokollsutdrag för den 4 dennes och protokollet
för den 28 sistl. April f. m.
Efter föredragning af Stats-Utskottets den 4 dennes bordlagda
memorial:
K:o 70, med förslag till voteringspropositioner rörande tvenne an¬
slagsfrågor under riksstatens åttonde Hufvudtitel; och
N:o 71, med förslag till voteringsproposition i följd af Kamrar-
nes skiljaktiga beslut i afseende å Stats-Utskottets utlåtande N:o 58 ;
blefvo de i dessa memorial föreslagna voteringspropositioner af
Kammaren godkända.
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Lag-
Utskottets den 4 dennes bordlagda utlåtanden:
N:o 33, i anledning af väckt motion derom, att telegram under
vissa vilkor måtte tillerkännas laga vitsord;
K:o 34, i anledning af väckt motion om bestämmande af rese¬
ersättning åt deputerade till markegångstaxors upprättande; och
N:o 35, i anledning af väckt motion om antagande af en för¬
ordning rörande förmånsrätt i jernväg, kanal eller annan dermed
jemförlig anläggning.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Sär¬
skilda Utskottets för behandling af förslaget till värnpligtslag m. m.
den 4 dennes bordlagda utlåtande N:o 3, i anledning af vissa delar
■af Kongl. Maj:ts nådiga proposition förn 1.
Första Kammarens Prat. 1877. N:o 37.
1
N:o 37.
2
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Sär¬
skilda Utskottets för behandling af Kongl. Maj:ts nådiga proposition;
med förslag till utsökningslag och i sammanhang dermed erforder¬
liga författningar den 4 dennes bordlagda memorial n:o 3, i anled¬
ning af återremiss å vissa delar af första punkten i Utskottets ut¬
låtande n:o 1.
Föredrogs Andra Kammarens den 4 dennes bordlagda proto¬
kollsutdrag n:o 192, med delgifvande af Kammarens beslut öfver
dess Tillfälliga Utskotts utlåtande n:o 29, angående underdånig skrif¬
velse om bestämmande af en viss orts lokaltid såsom den för lan¬
det lagligt gällande borgerliga tiden.
Härvid anmälde sig och yttrade:
Herr Wijkander: Jag tillåter mig hos Herr Grefven och
Talmannen anhålla om proposition på att detta protokollsutdrag
måtte remitteras till Kammarens Tillfälliga Utskott n:o 2.
Till denna hemställan lemnade Kammaren, uppå gjord propo¬
sition, sitt bifall.
Låneunderstöd Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 30 sistlidne April och den
för Hjelmarens 4 (lcnnes bordlagda utlåtande n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts
och Qmsmdrens kådiga proposition angående beviljande af ett låneunderstöd för sank-
ning ai sjoarne rljelmaren och (^vismaren.
Herr M ontgomer y-Ced erhielm: Inom Stats-Utskottet har
jag icke deltagit i beslutet om denna fråga, och jag ämnar icke
heller nu öfvervara Kammarens beslut i densamma. Men då jag i
tjuguåtta år deltagit i frågans behandling, och således om densamma
bär god kännedom, anhåller jag derom få yttra några ord. Jag vill
icke uppehålla mig vid de många undersökningar och utredningar,
som angående denna fråga förekommit, allt nog, den agitation, som
senast förevarit och gifvit anledning till Kongl. Maj:ts nu förelig¬
gande proposition, började redan år 1849, och har således räckt i
28 år. Denna långa tid har, enligt mitt förmenande, icke varit för
företagets framgång förlorad, ty det är otvifvelaktigt att, genom den
grundliga behandling frågan sålunda erhållit, det allra mesta mot¬
ståndet mot densamma blifvit upphäfdt, och detta i så hög grad, att
då vid frågans uppkomst för 28 år sedan antalet motståndare var
ganska stort, linnes det i denna stund endast en — och denne har
derjemte först på senare tiden uppstått — nemligen'Mälarens strand-
egare, om hvilkas motstånd jag sedermera vill yttra mig. Man torde
kunna göra sig den frågan: hvad skada lider Hjelmarens strandegare
af sjöns öfversvämning? Jag är i tillfälle att härom meddela en
utredning, som verkstälts år 1860 vid en af de större vattenflöden,.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
3
N:o 37.
för hvilket Hjelmarens strandegare varit utsatta. Vid detta tillfälle Låneunderstöd
samlades genom deputerade från alla kringliggande socknar uppgift’*- Hjelmarens
ter, h vilka sedermera sammanfördes med den största möjliga no o-- °chQv™™are™
granhet, och hvarigenom man fick en siffra af 315,126 kronor, hvar- portal)'
till det året beloppet af den Hjelmarens strandegare genom öfver-
svämningen förorsakade skada ansågs hafva uppgått. Det är härvid
likväl att märka, att dessa uppgifter naturligtvis icke kunde vara
alldeles fullständiga, och det finnes äfven på åtskilliga ställen an¬
märkt, att uppgifter i förevarande hänseende saknas;"jag är alltså
fullt öfvertygad, att man med ganska stor visshet kan uppskatta ska¬
dan under detta år till 400,000 kronor, oberäknadt den skada, som
under ett par år derefter fortfarande tillskyndades strandegarne der¬
af, att marken blifvit alldeles förstörd af det höga vattenståndet.
Detta är således den skada som under ett år kan vållas af öfver¬
svämning. Om man sedan eftertänker, hvad nytta och fördel denna
sjöns sänkning kan medföra för dessa strandegare, och således äfven
för landet, kan jag äfven i detta fall meddela upplysningar, grundade
på ganska noggranna beräkningar. Afkastningen af "ett tunnland
sådan Hjelmarejord kan i sitt närvarande skick beräknas till 40 lis¬
pund dåligt kärrhö. Om man värderar detta till 12 öre per lispund,
hvilket är det vanliga i orten, uppkommer en årlig afkastning af 4
kronor 80 öre, eller, i jemnt tal, 5 kronor pr tunnland. Derifrån bör
likväl dragas bergningskostnaden, hvilken är mycket stor, (såsom
man lätt kan förstå dels deraf att af cn så stor areal kan erhållas
endast 40 lispund hö) dels deraf att bergningen i allmänhet försvå¬
ras genom vatten på ängarne. Om denna kostnad upptages till 2
kronor 50 öre per tunnland, eller hälften af bruttoinkomsten, så åter¬
står således endast 2 kronor 50 öre, hvartill afkastningen af ett
tunnland kan anses netto uppgå, och som, kapitaliseradt efter 5 procent,
motsvarar ett värde af 50 kronor, hvilket värde jemväl af Örebro
Hypoteksförening blifvit ifrågavarande jord åsatt. Om jag likväl
erkänner att taktiskt jorden har ett högre värde, än det som genom
en dylik ränteberäkning erhålles, så kan jag likväl icke sätta detta
värde _ högre än till 100 kronor, hvilket pris den äfven vid försälj¬
ning i allmänhet betingar. Om vi nu efterse hvad denna jord kan
blifva värd efter sänkningens verkställande, så vill jag visa detta
genom en berättelse om Mosjöns sänkning, uppgjord af en skicklig
landtbrukare, Friherre G. De Geer. Denna Mosjön ligger i närheten
af Hjelmaren och blef sänkt år 1858, och marken kring båda sjöarne
är i allmänhet aldeles likartad. Den åt Friherre De Geer afgifna be¬
rättelse åtföljde Örebro läns hushållningssällskaps årsberättelse af år
1862. Deri omnämnes af Friherre De "Geer skörden af olika sädes¬
slag och gräs för hvart tunnland. Den första skörden af gräs upp¬
går till 300 lispund och den andra till 200 ä 150 lispund, af hvilka
belopp vi taga det lägsta, eller 150 lispund för tunnlandet. Om vi
vidare värdera denna afkastning till 30 öre pr lispund, få vi ett
värde af 45 kronor, eller, om vi afdraga hälften för bergningskost¬
naden, 22 kronor 50 öre per tunnland, motsvarande efter 5 procent
ett kapital af 450 kronor. JVfen för att komma till det verkliga vär¬
det, skola vi först ifrån sistnämnda belopp afdraga sänkningskostnaden
4
K:o 37.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Låneunderstöd med SO kronor per tunnland, vidare 80 kronor i odlingskostnad,
för Hjelmarens hvilket belopp, ehuru betydligt högre än det af Friherre De Geer
och Qvtsmarens t agna, eller 52 kronor, jag dock till följd af ytterligare tillkom-
S(Forta!)’ mande räntor, förlagskapital och byggnader m. in. vill bibehålla.
Härtill kommer ytterligare den kostnad som på grund af Kongl.
Maj:ts resolution åligger strandegarne för upprätthållande af segla-
tionens trygghet, och hvilken kan uppskattas till 40 kronor per
tunnland i kapital. Således måste ifrån förenämnda 450 kronor af-
dragas ett sammanlagdt belopp af 200 kronor, hvarigenom återstoden,
eller 250 kronor, kommer att utgöra värdet för ett tunnland, efter
sänkningen. Då samma jord förut var värd allenast 100 kronor, har
dess värde således blifvit förhöjdt med 150 kronor per tunnland,
hvilket för 26,000 tunnland motsvaras i det allra närmaste af
4,000,000 kronor, en nationalvinst som verkligen är beaktansvärd.
Jag vill derjemte nämna, att man bär kan räkna tunnland i allmän¬
het, utan att göra skilnad mellan jord af bättre och sämre .beskaf¬
fenhet, emedan jorden är ovanligt homogen. Den enda skilnaden,
som förefinnes i afseende på jorden, består deri, ätt den högre upp
från stranden belägna jorden utgöres af något grundare dyjord, den
lägre deremot af djupare sådan jord. Eljest är jorden af så, likartad
beskaffenhet, att vid den gradering deraf, som på senare tider för¬
siggått, landtmätare försäkrat, att man genom undersökning af jorden
p;f°ett par ställen skulle kunna utröna dess beskaffenhet jemväl å
öfriga ställen. Vid sådant förhållande är man, enligt min åsigt,
berättigad att på dessa 26,000 tunnland lika fördela sänknings-
kostnaden.
I afseende å nyssnämnda tunnlandtalet, hvilket öfverensstämmer
med en af direktören Jonsson vid undersökningen gjord beräkning,
vill jag äfven upplysa, att jag kommit till densamma på enahanda
sätt §om han, nemligen genom att från hela arealen, eller 33,000
tunnland, afdraga 7,000 tunnland, hvaraf 2,000 bestå af sjöstrand och
5,000 af mossar eller allenast till skogsodling användbar mark, hvari¬
genom erhölls en areal af 26,000 tunnland jord, som, enligt mitt
förmenande, kan anses fullt duglig till odling. Jag ber få anföra
ett omdöme om denna jord af en engelsk jordbrukare, hvilken, Hd
ett besök hos mig, yttrade sin förundran öfver att Sverige kunde
vara ett så rikt land, att det kunde låta sådana marker ligga obe¬
gagnade.
Jag torde nu få öfvergå till frågan om företagets motståndare,
hvilka, såsom jag redan antydt, egentligen utgöras allenast af Mäla¬
rens strandegare. Jag skall dervid icke besvära Kammaren med
något eget omdöme, enär jag icke kan begära, att man skall hysa
något förtroende till min förmåga såsom ingeniör, utan endast an¬
föra hvad i Kongl. Maj:ts nådiga resolution i anledning af sökt fast¬
ställelse af plan för sänkningsbolaget den 2 sistlidne Februari blif¬
vit derom anfördt. I denna nådiga resolution, hvarest vidlyftigt
redogöres för frågan om Mälarens strandegare, säges, att i detta
ämne slutligen förekommer: _ _
»att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands, V est-
manlands, Upsala och Stockholms län derefter, till följd af dem ge¬
Lördagen den 5 Maj, f. m.
5
>T:o 37.
nom nådig remiss den 25 Juli 1874 gifven befallning, lemnat veder- låneunderstöd
börande strandegare vid Mälaren tillfälle att å hållna sammanträden^'5’' Bjelmaren*
yttra sig i anledning af förevarande sjös sänkningsförslag samt med ocAJ^?“re,w
de vid berörda sammanträden förda protokoll jemte eget gemensamt Mortel)"
underdånigt utlåtande den 20 Oktober 1875 till Kongl. Maj:t in¬
kommit, framgående det af dessa handlingar hufvudsakligen: att
strandegarne hemstält och yrkat: en del att ökadt vattcntillopp till
Mälaren icke måtte medgifvas förr, än motsvarande förstoradt aflopp
för Mälarvattnet beredts; en del att vatten från Hjelmaren icke
måtte få utsläppas till större myckenhet, än att en viss vattenhöjd i
Mälaren vid slusströskeln i Stockholm icke öfverskredes, samt att
sjösänkningsbolaget måtte tillförbindas att vid de nya eller försto¬
rade aflopp för Hjelmaren, som komme att upptagas, hålla med sjöns
nuvarande medelvattenhöjd lika höga dammar med bottenluckor, de
der borde tillslutas, när vattenhöjden i Mälaren nalkades den be¬
stämda punkten vid slusströskeln i Stockholm, allt under förbehåll
af öppen talan för strandegarne vid bestämmandet af denna punkt
och af det förstorade afloppet från Mälaren; en del att Hjelmarens
aftappning borde ske blott småningom och vid lågt vattenstånd i
Mälaren; en del att vattnet skulle utsläppas samtidigt genom Eskils-
tunaån och Hjelmare kanal till förekommande af strändernas vid
Mälareviken Galten öfversvämning; en del att godkänd borgen för
ersättning till strandegare för uppkommande skada och olägenhet af
sänkningen borde af sjösänkningsbolaget ställas, och samtlige, att
förbehåll om dylik ersättning åt strandegarne skulle göras; samt att
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för egen del, jemte uttalande af
önskvärdheten, att en reglering utaf vattenståndet i Mälaren kunde,
oberoende af Hjelmarens sänkning, åvägabringas, yttrat: att vid lågt
vattenstånd i Mälaren förökadt aflopp för Hjelmarens vatten sanno¬
likt icke skulle förorsaka strandegare vid Mälaren någon skada, men
deremot vid högt vattenstånd i Mälaren och samtidigt ökadt tillopp
i Hjelmarens område, hvars största tillflöde vore afsedt att uppren¬
sas, ytterligare höjning af Mälarens vattenstånd blifva att befara om,
under det Mälarens utlopp förblefve oförändradt, Hjelmarens natur¬
liga utlopp förstorades utan att uppdämning der gjordes; att, der¬
est första aftappningen af Hjelmarens öfverflödsvatten föreskrefves
skola ske under tillsyn af offentlig person och tillika bestämdes, att
aftappningen icke finge ega rum under andra förhållanden, än att
en viss vattenhöjd i Mälaren vid slusströskeln i Stockholm icke
öfverskredes, strandegarnes anspråk i detta hänseende syntes skäligen
uppmärksammadt; samt att, om vid verkställigheten skada tillskyn¬
dades strandegarnes mark, deras rätt till ersättning af sjösänknings¬
bolaget syntes grundad, likasom strandegarnes anhållan om särskilda
bestämmelsers meddelande för det fall, ätt öfversvämning i Mälaren
skulle inträffa efter det berörda aftappning slutat, förekomme Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande vara förtjent af behjertande, helst nästan
oöfvervinnelig svårighet då torde för strandegarne möta att vid
domstol ådagalägga, huru stor del i öfversvämningen borde tillskrif-
vas det ökade tilloppet af vatten från Hjelmaren;
N:o 87.
6
Låneunderstöd
för Hjelmarens
och Qvismarens
sänkning.
(Forts.)
Lördagen den 5 Maj, f. m.
att vidare styrelsen för Allmänna väg- och vattenbyggnader
till följd af nådig" remiss, med förnyadt underdånigt utlåtande i frå¬
gan den 31 December 1875 till Kongl. Maj:t inkommit och dervid
anfört: att sedan Kongl. Maj:t under den 15 Februari 1853, med för¬
anledande af Upsala läns hushållningssällskaps underdåniga fram¬
ställning om åtgärder till beredande "af större utlopp än det dåva¬
rande för sjön Mälaren, på det öfversvämningar och deraf uppkom¬
mande förluster för strandegare måtte kunna förekommas, i nåder
anbcfalt styrelsen, bland annat, att genom sakkunnig man föranstalta
om utsättande af vattenmärken till rättelse för bestämmandet af de
tider, då flodluckorna i gamla slussgrafven vid Stockholm borde öpp¬
nas till fortskyndande af flodvattnets i Mälaren afrinnande, samt un¬
dersökningar och utredningar för detta ändamål verkstälts, vatten¬
märken mot Mälaren blifvit vid Stockholms sluss ar 1856 till fram¬
tida efterrättelse inhuggna, det ena vid 15,5 fots höjd öfver sluss¬
tröskeln och gällande för oskadlig medelvattenshöjd under var- och
sommartid, och det andra vid 16,5 fots höjd öfver slusströskeln, gäl¬
lande förmedelvattenstånd under höst- och vintertid; att med dessa
märken afväges att, när Mälarens vattenyta överstege dem, flodluc¬
korna i den gamla slussgrafven skulle uppdragas och hållas öppna
intill dess vattnet afrunnit till märkena; att etter anmälan rörande
de sålunda vidtagna åtgärderna, dessa blifvit genom nådigt bref den
21 Juni 1861 godkända; att, då flodluckorna under den sedermera
förflutna tiden blott två gånger under särskilda somrar på 1850-talet
behöft någon tid hållas öppna för afledande af högt vattenstånd,
styrelsen ansåge några särskilda föreskrifter med anledning^af ^ Hjel¬
marens ifrågakomma aftappning icke vara påkallade till reglering af
Mälarens vattenstånd medelst ytterligare utvidgningar af sjöns ut¬
lopp; att hvad beträffade eu del strandegares vid Mälaren yrkande,
att annan fördämning än den i Öfverstelöjtnanten Grafströms plan
beräknade skulle vid Hjelmarens utlopp anbringas, bemålde öfverste¬
löjtnant i afgifvet yttrande anmärkt att, om höjden af donna för¬
dämning skulle, såsom begärdt vore, bestämmas lika med nuvarande
medelvattenståndet i Hjelmaren, d. v. s. till två fot under sjöns
nuvarande högsta yta, sagde dam, enligt de uppgjorda arbetsprofi-
lerna, måste byggas 4 fot högre än den tillämnade regleringsdam-
men, hvaraf åter blefve en följd, att högvattenytan komme. att sän¬
kas allenast två fot i stället för sex, och att hela sjösänkningsföre-
taget alltså förfelades, utom det att omöjligt skulle blifva att vid
inträffande högflod innehålla eu del af sjöns flodvatten medelst en
dylik hålldam, hvarigenom icke heller någon reglering af Mälarens
vattenhöjd kunde vinnas; att icke endast första aftappningen utaf
Hjelmarens öfverflödsvatten, utan äfven alla dermed sammanhängande
arbeten, borde utföras under tillsyn och kontroll af dertill utaf Kongl.
Maj:t särskildt förordnad sakkunnig ingeniör; att, enär efter torrlägg¬
ningen af den mark af omkring 30,000 tunnlands vidd, hvilken hit¬
tills varit vattendrägt, denna betydliga jordareal skulle dels insupa,
dels afdunsta en ansenlig del af blifvande nederbörd, hvilken altså
i vida mindre grad än förut komme att öka vattenflödena, samt
Hjelmarens flodvatten genom afloppets utvidgning och förseende med
Lördagen den 5 Maj, f. m. 7 X;o 37.
en ändamålsenlig reglerings dam, skulle tidigare än under nuvarande Låneunderstöd
förhållanden börja afrinna och, till följd af sjöns sydligare läo-e, kinnaFd'r Hielmarens
uttömma sig i Mälaren, innan denna sjös flöde toge sin början, Hjel- °chsf^l^arem
marens sänkning, enligt Grafströms af styrelsen delade mening, icke '(Forts!)'
borde komma att inverka till ökning i Mälarens flodhöjder».
Vidare yttras i samma resolution i afseende å Mälarens strand-
egare: »att första aftappningcn af Hjelmaren medelst framsläppande
igenom Hyndevadspasset af större vattenmängd, än som nu kan der
framgå, icke må påbörjas förr, än kontrollerande ingeniören dertill
lemnat medgifvande, och att denna aftappning, hvilken skall försiggå
då vattenståndet i Mälaren är lågt samt om möjligt oga rum under
hösten, icke får så fortskyndas, att vattenhöjden i Mälaren derigenom
kommer att öfverstiga, om aftappningen egcr rum under tiden från
och med den 1 April till och med den 30 September, 15,5 fots höjd
samt, om den verkställes under tiden från och med den 1 Oktober
till och med den 31 Mars, 16,5 fots höjd öfver tröskeln i Stockholms
sluss; skolande, enligt nådiga Brefvet den 21 Juni 1861, deri om-
förmälda flodluckor hållas öppna så länge vattenytan uppgår till
nämnda höjd.»
För egen del kan jag naturligtvis icke till hvad i ofvananmärkta
resolution blifvit anfördt vilja yttra något med afseende å förhål¬
landet med dessa strandegare, utan öfverlemnar bedömandet af denna
fråga till dem, som anse sig derom ega sakkännedom. Likväl an¬
håller jag att få bemärka, rlet Kong!. Maj:ts ifrågavarande resolu¬
tion grundar sig på omdömen och utlåtanden från såväl vetenskaps¬
män som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hvilken sistnämnda väl
icke kan frånkänna^ egenskapen af ingeniörkunskap.
Detta med afseende å den ende af företagets egentliga mot¬
ståndare, eller Mälarens strandegare. Det finnes dock äfven en
andra, hvilken man skulle kunna kalla för motståndare, och som ut-
göres af' dem, som vilja försvåra företaget genom att nedsätta den
begärda summan från 2 millioner, som i Kongl. Maj:ts proposition
föreslagits, till 1,500,000. Till stöd för detta sitt yrkande och i
'öfverensstämmelse med hvad jemväl af väg- och vattenbyggnads¬
styrelsen blifvit i sådant hänseende anfördt, hafva de åberopat,
dels att kostnaderna icke uppgå till fullt 2 millioner, dels att vid
företag af beskaffenhet som det förevarande i allmänhet icke erhålles
hela den för företaget begärda summa. Hvad nu först kostnaden
angår, är det väl sant, att det af Majoren Grafström uppgjorda för¬
slag _ endast upptager en summa af 1,948,883 kronor 34 öre, men
härvid måste bemärkas, först att Majoren Grafström kalkulerat kost¬
naden för inlösen af Kosenholms qvarnverk enligt synerättens dom
till endast 75,000 kronor, men att, sedan frågan i denna del blifvit
till förnyad behandling återförvisad, denna kostnad slutligen blifvit
af Ivongl. Maj:t faststäld till 106,681 kr. 09 öre, hvarigenom således
uppkommer en skilnad af omkring 31,000 kronor. Vidare måste
tamas i beräkning deri kostnad bolagsmännen nödgats på förhand
vidkännas för företaget, och som enligt utdrag af räkenskaperna den
14 Mars innevarande år uppgår till något öfver 86,000 kronor. Här
hafva vi således redan 117,000 kr. Härtill kommer ytterligare att,
X:o 37.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Låneunderstöd
för Ejelmarens
och Qvismarens
sänkning.
(Forts.)
enligt Kongl. Maj:ts ifrågavarande resolution, det åligger strand-
egarne att årligen under de 4 första åren i Statskontoret deponera
25.000 kr., eller tillsammans 100,000 kr., för att dermed bilda en
fond, hvarigenom strandegarne skulle kunna framdeles befrias från
kostnaden för segeldjupets och segelfartens uppehållande. Dessa
100.000 kr. kunna väl icke anses förlorade för strandegarne, men de
måste likväl nu afdragas från summan. Slutligen måste ränta er¬
läggas å lånesumman från och med första lyftningsdagen till den
dag, strandegarne kunna erhålla någon vinst; och då företagets full¬
bordan enligt beräkning kräfver en tid af 7 år, måste ränta utan
erhållande af motsvarande vinst betalas under minst 6 år, hvilken
ränta kan beräknas till 4 ä 500,000 kr. Således får man ett belopp
af 700,000 kr., hvarmed den verkliga kostnaden öfverstiger den af
Majoren Grafström beräknade, och slutsumman således kommer att
utgöra 2,600,000 kr., till bestridande hvaraf nu begäres ett lån af
staten på 2 millioner.
Hvad åter beträffar det åberopade förhållande, att det icke skulle
vara vanligt att vid sjösänkningsföretag låneunderstöd lemnades med
hela den begärda summan, så må det väl vara, att denna uppgift är
rigtig, men jag hemställer, huruvida nu ifrågavarande företag må
kunna anses såsom en vanlig sjösänkning. Finnes det nemligen
något annat sjösänkningsföretag, för hvilket föreskrifvits, att del-
egarne skola hålla segeldjupet vid makt och segelfarten öppen. Öfver
de deraf för det allmännas räkning föranledda utgifter klaga strand¬
egarne ej, men vi böra ihågkomma att dessa utgifter, hvaraf del-
egarne sjelfve ej kunna draga någon fördel, uppgå till en summa-
som kan beräknas till 700,000 kr. Jag är förvissad, att det icke
finnes något sjösänkningsföretag i Sverige, der kostnaderna för ar¬
beten, som icke direkte afse sjelfva sjösänkningen, utan endast
hafva till ändamål bevarandet af fördelar för det allmänna, uppgå
till så betydligt belopp. Vid sådant förhållande synes mig detta
företag icke kunna jemföras med en vanlig sjösänkning.
Och härmed är jag inne på den synpunkt, hvarifrån jag hoppas
att denna fråga skall betraktas, nemligen såsom ett stort fosterländskt
företag, hvilket skall bereda arbete och föda åt tusentals personer
och hvarigenom man skall kunna i icke ringa grad bidraga till för¬
verkligandet af skaldens uppmaning: »att inom Sveriges gräns eröfra
Finland åter». Det är ett företag, som endast kan jemföras med
det största i Europa, nemligen Haarlemersjöns utpumpning, hvilket
senare företag omfattade 37,000 tunnland, under det att detta afser
33,000. Agitationen för Haarlemersjöns uttorkning började 1821
och 1839 beviljade de holländska kamrarne dertill en summa af 8
millioner gulden eller 12 millioner kronor. Arbetet utfördes med
holländsk ihärdighet, ehuruväl de svårigheter de hade att öfvervinna,
voro större än de som här kunna ifrågakomma, och den 1 Juli 1852
kunde man läsa i Holländska Staats Courant: heet meer is droog
(sjön är torr). Hvilka fördelar sedermera skördats af företaget har
man ganska noga kunnat beräkna. Redan år 1866 antogs det att
den inkomst, som erhölls af den sålunda torrlagda marken, kunde
beräknas till 2 millioner gulden eller o millioner kronor och i stället:
Lördagen den 5 Maj, f. m.
9
X:o 37.
för den förut befintliga vattenytan, som var af ganska litet värde, Låneunderstöd
är sjön nu delad i mera än 500 gårdar, hvilka alla äro väl skötta/or hjelmarens
och genomkorsas af vägar och kanaler; och på sjelfva sjöbottnen lig-
ger Hollands mönsterfarm, Badhoeve, som besökes af främlingar från (Forts.)!'
alla länder. Sådant har kunnat göras af denna sjö och om vi icke
kunna vänta så stora resultat af Hjelmarens sänkning, så vill jag
dock saga, att bättre mark till odling än der finnes, tror jag icke
är att finna på många ställen i Sverige. Jag önskar och hoppas
derför, att denna fråga nu skall erhålla en lycklig lösning.
Mine Herrar! Provinsen Hollands vapen är ett krönt lejon, som
simmar bland vågorna och med den stolta inskriften: luctor et emer-
go, hvilket jag vill öfversätta med: »jag kämpar och segrar». Äfven
Hjelmarens strandegare kunna säga: vi hafva kämpat, och efter en
god kamp i 28 år emot svårigheter, hafva vi nu till största delen
lyckats öfvervinna dem. Om vi skola få säga: vi segra, det beror
på Riksdagen i väsentlig mån. Ty om icke denna Kongl. Maj:ts
proposition bifalles och Riksdagen icke vill lemna de 2 millioner
kronor, som äro begärda, så får jag säga, att jag hyser stor tvekan
om att företaget skall kunna utföras. Här äro så många delegare —
enligt uppgift af den landtmätare, som är sysselsatt med markens
uppmätning och gradering, utgör antalet jordegare 1234, af hvilka
687 ega mindre än 10 tunnland och 316 mellan 10 och 20 tunnland
— och att ett bolag, som består af så många delegare, af hvilka
somliga hafva så små jordlotter, skulle kunna åstadkomma tillräcklig
säkerhet för ett så betydligt låns återgäldande, är mycket svårt, och
derföre betvifla» jag att, om Riksdagen icke bifaller hvad Kongl.
Maj:t nu begärt, företaget kan komma att utföras, ehuru vi dertill
hafva Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd.
Jag får således vördsamt anhålla om bifall till Stats-Utskottets
förslag och har för min del icke något emot, om Kammaren vill
antaga den reservation, som i afseende på sättet för medlens ut¬
gående blifvit af flera utaf denna Kammares ledamöter afgifven och
hvarom jag icke nu — då jag icke längre vill upptaga Kammarens
tid ■— skall yttra mig, förvissad som jag är, att någon af dem, som
reserverat sig, kommer att derom uttala sig.
Herr Ekman, Carl: Vid den behandling af Kongl. Maj:ts
proposition angående beviljande af låneunderstöd för sänkning af
sjöarne Hjelmaren och Qvismaren, som det ålegat mig såsom leda¬
mot af Stats-Utskottet att deltaga uti, har jag fått den uppfattningen,
att detta företag f är af en synnerlig vigt, att denna fråga har fått
en så fullständig utredning, att på grund af någon brist i sådant
afseende icke lärer kunna finnas någon anledning till att vidare
uppskjuta afgörandet af densamma, och att för företagets utförande
statens mellankomst såsom långifvare med det belopp, som Kongl.
Maj:t föreslagit, lärer vara oundgängligen nödvändigt. På grund af
denna uppfattning har jag för min del ansett mig böra tillstyrka
Riksdagen att bifalla Kongl. Maj:ts proposition och jag skall icke
upptaga Kammarens tid med att ingå i bemötande af åtskilliga an¬
märkningar, som jag samtalsvis hört. Den diskussion, som här kan
JT:o 37.
10
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Låneunderstöd komma att ega rum torde möjligen gifva mig anledning att seder-
Jor Sjelmarens mera till bemötande upptaga sådana anmärkningar, men deremot ber
sänkning. jag aU nu *a fästa Kammarens uppmärksamhet på det sätt, som af
(Forts.) majoriteten inom Stats-Utskottet blifvit föreslaget i afseende på
medlens utgående. Utskottet yttrar på sid. 9:
»Denna statsutgift kan derjemte så mycket hellre på Statskon¬
toret anvisas, som statens nuvarande ställning gör det möjligt att
bestrida åtminstone den andel deraf, som bör under nästa år utgå
och således skall nu, vid uppgörandet af statsregleringen för år 1878,
tagas i betraktande, utan upplåning af de derför behöfliga medel.»
Efter min uppfattning kan det icke vara välbetänkt att, när
staten ikläder sig ansvarighet för ett belopp af 2 millioner kronor,
säga så, som majoriteten inom Utskottet sagt, att då vi veta, att vi
med de under denna riksdag i afseende på nästa års statsreglering
gjorda besparingar kunna anvisa ett belopp af 600,000 kronor, så
skola vi lägga hela detta lån af 2 millioner kronor på Statskontoret.
Det är dock ett större belopp af låneunderstödet, som återstår till
utgående efter år 1878, nemligen 1,400,000 kronor och hvem kan
nu förutsäga, hurudana tiderna skola blifva, då vid kommande riks¬
dagar budgeten skall uppgöras, om icke det då kan möta svårigheter
att på Statskontoret anvisa hvad som återstår, innan lånet till fulla
beloppet utgått. Det torde äfven få erinras derom att vid regle¬
ringen af utgifterna vid föregående riksdag Chefen för Finansde¬
partementet yttrade, följande ord:
»Efter min uppfattning är det icke fullt ändamålsenligt att i
riksstaten, som endast bör gifva en öfversigt af statens årsutgifter,
de der måste med verkliga inkomster bestridas, inrymma siffror,
som angifva icke en verklig utgift, utan ett kapitalutlägg, hvilket
också efter regeln icke skall utgå af inkomsterna. Dessa medels
upptagande i riksstaten vållar, att denna erhåller ett för omdömet
om vår finansiella ställning mindre gynsamt utseende.»
Genom det bifall, Riksdagen lemnade åt de åsigter, som af Chefen
lör Finansdepartementet då uttalades och på grund hvaraf den budget,
som gäller för innevarande år blifvit uppstäld, synes det mig, att
Riksdagen redan godkänt den åsigt, att för företag af den beskaffen¬
het, som det nu ifrågavarande, der staten träder emellan såsom lån¬
gifvare, medel icke böra tagas af statens inkomster utan att för så¬
dana ändamål en upplåning bör ega rum. Det är i anledning häraf,
som jag och åtskilliga andra ledamöter från denna Kammare i Stats-
Utskottet hafva i afseende på sättet för medlens utgående vid be¬
tänkandet fogat en reservation och jag tror icke, att det för denna
Kammare kan vara benöfligt att yttra något vidare i frågan än hvad
jag redan gjort för att ådagalägga olämpligheten af ett bifall till
■Ståts-Utskottets framställning angående sättet för medlens utgående.
På grund af hvad jag nu har yttrat, tager jag mig friheten att
hos Herr Grefven och Talmannen anhålla om proposition på bifall
till den reservation, som finnes fogad vid detta betänkande, sidan 11.
Herr Adelsköld: Sedan jag vid remissen af den Kongl. pro¬
positionen angående låneunderstöd för sänkning af sjöarne Hjelma-
Lördagen den 5 Maj, f. m.
11
>T:o 37.
Ten och Qvismaren uttalat mina åsigter i frågan, hade jag icke äm- Låneunderstöd
nät att vidare besvära Kammaren med något anförande, men jagdnr Hjelmarens
framkallas nu af min ärade vän Xordenfelt, som i en bilaga tilloc
Statsutskottets betänkande angående förevarande ärende yttrat, att (Forts.)
jag i afseende på Hjelmaresänkningens inflytande på Mälarens vat¬
tenstånd lemnat origtiga uppgifter. Han säger nemligen: »l:o är
det icke föreslaget att afsläppa 2,300 kubikfot i sekunden mera
än förr, såsom jag uppgifvit, utan endast 1,700.» Om till grund för
beräkningen af den nu utrinnande största vattenmängden lägges
Öfverstelöjtnant Sundmarks kalkyler, hvilka af synerätten antagits,
så medgifver jag att Herr Nordenfelts uppgift är rigtig; men an¬
tager man åter, såsom jag, Major Hellströms noggranna beräkningar
att under närvarande förhållanden icke mer än högst 2,650 kubik¬
fot vatten i sekunden kunna utrinna genom Hyndevadspasset så får
man skilnaden 50 kubikfot större än jag, till följd af på senare ti¬
den gjorda rensningar, ansåg mig böra uppgifva.
Major Hellström var på sin tid ansedd för en utmärkt skicklig
praktisk vattenbyggmästare, och, med anledning af de observatio¬
ner jag sjelf såsom chef i mellersta väg- och vattenbyggnadsdistrik-
tet haft tillfälle göra vid Hyndevad har jag antagit Hellströms be¬
räkningar tillförlitligare än de senare gjorda hvilka af Öfverste¬
löjtnant Grafström adopterats.
På denna grund var det som jag i mitt yttrande vid remissen
uppgaf att endast 2,700 kub. fot kunde utrinna för närvarande, under
det Herr Nordenfelt upptagit 3300 kub. fot, hvilket torde förklara
■skilnaden i de anförda siffrorna.
Vidare säger Herr Kordenfelt: »ingår det icke i planen, att
verkställa regleringen med eu skibordsdam utan med en dam,
försedd med grundluckor.»
Meningen med den regleringsdam som är afsedd att byggas
vid Hjelmarens utlopp genom Eskilstuna ån vid Hyndevad, och på
hvilken dam hela företagets framgång beror, är dels att uppehålla
vattnet i Hjelmaren vid en viss höjd, så att seglationen på denna
sjö och Hjelmare kanal icke omöjliggöres; dels att, vid väntade
flöden kunna på förhand utsläppa vatten, hvarför anbringats grund¬
luckor, hvilka äfven äro afsedda att reglera tilloppet för vattenverken
utmed Eskilstuna ån; dels och slutligen att förekomma det vattnet
må stiga öfver en viss maximi höjd och skada jordbruket omkring
Hjelmaren, för hvilket ändamål dammens eller luckornas öfverkant
blifvit föreslagen att ligga 0,4 fot under den ur jordbrukets synpunkt
tillåtna högsta vattenytan.
Om nemligen ingen sådan -dam byggdes, så skulle vattnet, vid
Hjelmarens flöden, genom det i och för sänkningen vidgade ut¬
loppet på en gång strömma ut, hvarvid vattenverken utmed Eskils¬
tuna ån skadades, Mälarens stränder öfversvämmades och seglationen
på Hjelmaren och Hjelmare kanal omöjliggjordes.
För att uppfylla dessa tre vilkor är föreslaget att dammen i
hufvudådran skulle hafva tvenne öppningar om en sammanlagd bredd
af 140 fot, med ett vattendjup af 6 fot, och i ett utlopp vid sidan
en öppning 40 fot bred med 4 fots djup.
N:o 37.
12
Lördagen den 5 Maj, f. ro.
Låneunderstöd Dammarne skulle till hela sin längd vara byggda med grund-
f6r Hjelmarens luckor, hvilkas öfverkant skulle komma att ligga 0,4 fot under Hjel-
°° sänkning6™ mare:ns efter G fots sänkning blifvande högsta vattenstånd. Häraf
(Forts.)' framgår att när vattnet i sjön stigit till 4 tum under det tillåtna
högsta vattenståndet, så rinner det öfver dammen efter hela dess
längd, utan att detta kan hindras. Om nu med eu »skibordsdam»
menas en sådan, der vattnet vid visst vattenstånd strömmar öfver
densamma, så kan jag icke finna, att det är skilnad mellan en sådan
dam och den, som här är i fråga, då vattnet vid en viss höjd i
sjön kommer att rinna öfver luckorna. Skilnaden är endast, att vid
den här ifrågavarande, som är försedd med grundluckor för att på
förhand försöka reglera vattenståndet och under sommaren släppa ned
nödigt drifvatten i Eskilstunaån för der varande vattenverk, rinnej
vattnet öfver luckornas öfverkant under det att å en vanlig s. k.
skibordsdamm sådana grundluckor saknas, och vattnet strömmar öfver
sjelfva dammen; och då, enligt vanligt språkbruk med en »skibords¬
dam» menas en sådan öfver hvilken vattnet vid en viss höjd af
sig sjelf afrinner, så förefaller mig som rätta benämningen för ofta-
nämnde dam borde vara skibordsdam med grundluckor, och jag får
således anhålla om öfverseende att jag icke uttryckt mig så fullstän¬
digt som måhända vederbort, ehuru benämningen i öfrigt icke har
det ringaste inverkan på Hjelmarens flöden.
Vidare säger Herr Nordenfelt, att det icke är antaget »att
största vattenmängden från Hjelmaren skulle afsläppas samtidigt
med Mälarens högsta flod, utan tvärtom att Hjelmarens största vatten¬
mängd skall afföras innan Mälarens största flod inträffar.»
Häruti har Herr Nordenfelt fullkomligt rätt. Bland åtskilliga
andra »antaganden» att Hjelmarens flöden icke, efter Eskilstuna åns
upprensning, skulle komma att inverka på Mälarens vattenstånd, har
äfven »antagits att Hjelmarens största vattenmängd skall afföras in¬
nan Mälarens största flod inträffar»; men det är derföre icke bevi-
sadt att så kommer att ske. Förhållandet är nemligen, enligt hvad
erfarenheten under en lång följd af år gifvit vid handen samt en
af Öfverstelöjtnanten Grafström upprättad, och i Stats-Utskottets
betänkande intagen tabell ådagalägger, att Mälarens och Hjelmarens
högsta vattenstånd inträffa ungefär samtidigt, ena gången Hjelmaren
några dagar före Mälaren och den andra gången tvärtom. Det är
således omöjligt att på förhand bestämma, hvilken af sjöarna flödar
först. Öfverstelöjtnanten Grafström säger visserligen i sitt utlåtande:
»att Mälarens och Hjelmarens högre flodhöjder i de flesta fäll in¬
träffa nära samtidigt för hvarje år; men då alla vattendrag, som
från Hjelmaredalen med dess sydligare läge och mindre skogbeväxta
samt mera odlade trakter utfalla i Hjelmaren, hafva sina flöden
mycket tidigare än de rika vattendrag, som komma från Nerikes,
Vestmanlands och Dalarnes bergslager och utfalla i Mälaren, så
borde äfvenledes Hjelmarens högfloder inträffa tidigare än Mälarens.»
För min ringa del vill jag visserligen icke opponera mig emot
en så erkänd auktoritets åsigt att Hjelmarens högfloder »borde)» in¬
träffa tidigare än Mälarens; men att döma af lång erfarenhet och
förutnämnda tabell, visar det sig att Hjelmaren är nyckfull och icke
Lördagen den 5 Maj, f. m.
IS
N:o 37.
gör hvad den borde gorå, samt att det måste finnas någon obekant Låneunderstöd
faktor, t. ex. väderleksförhållanden, som krånglar bort saken, så attför Hjelmarens
teorien, såsom stundom inträffar, icke stämmer öfverens med prak- och(jvism:arem
tiken. På grund emellertid af att Hjelmaren borde flöda tidigare än *(Fort"5’
Mälaren säger Herr Grafström att »det är min fulla öfvertygelse, att
Hjelmarens föreslagna sänkning icke kommer att orsaka någon tillök¬
ning i Mälarens flodhöjder utöfver dess nuvarande,» och häruti har
äfven Kongl. Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader, i
afgifvet underdånigt utlåtande instämt, med förklarande natt Hjel¬
marens sänkning icke bör komma att inverka till ökning i sjön Mäla¬
rens flodhöjder.»
Styrelsen har vidare, med anledning af Konungens Befallnings-
hafvandes i Mälareprovinserna underdåniga framställning och Mälare-
strandegarncs uttalade fruktan för att flödena skola tidtals blifva
större efter Hjelmarens sänkning, än de varit förut, förklarat detta
vara »ett misstag», »ty», säger Styrelsen, »efter torrläggningen af de
till en areal af omkring 30,000 tunnland uppgående jordvidder, som
hittills varit öfversvämmade och vattendruckna, blir denna betydliga
areal i tillfälle att dels insupa, dels afdunsta en betydlig del af
nederbörden, hvilken alltså i vida mindre grad, än förut, bidrager
till att öka vattenflödena.»
Det kan icke falla mig in att ingå i bedömandet af en sådan
myndighets som Kongl. Väg- och vattenbyggnads-styrelsens åsigter
i en fråga som denna; men jag her likväl, utan att uttala något
eget omdöme, få fästa uppmärksamhet på att man i Tyskland och
Frankrike, der flödena årligen ökas och åstadkomma stora förluster,
tillskrifver detta uthuggningen af skogarne samt den pågående upp¬
odlingen och utdikningen af landet, hvilket gör, att nederbörden,
genom de många dikena, omedelbart strömmar till bäckarne och
floderna och derigenom åstadkommer dessa, förr i tiden obekanta,
våldsamma årliga öfversvämningar.
Öfversten Baron Kils Ericson synes äfven i fråga om inverkan
af vattendränkta markers torrläggning på ökningen af flödena i sjöar
och vattendrag hafva haft olika uppfattning med Kongl. Väg- och
Vattenbyggnads-styrelsen, tv uti ett till Stockholms städs Drätsel¬
kommission år 1851 afgifvet memorial säger han:
»Med kulturens och odlingens tilltagande i ett sådant land, som
omger Mälaren, försvinner årligen ett stort antal reservoirer för vår-
vattnets och snösmältningens upphemtande, som tillförene funnits,
i skogar, kärr och myrar, och från hvilka vattnet förut blott så
småningom afrunnit och afdunstat, eller som man allmänneligen säger,
torkat ut. Med hvarje sjö, som aftappas, med hvarje mosse eller
myr, som utdikas, med hvarje sank äng, som sättes under plogens
häfd, och med hvarje skogstrakt, som bringas till sädesbärande fält,
öppnas en ny källa till ökandet af Mälarens flöden.
Afdunstningen från Mälaren och dess 194 qvadratmil vida bassin
utöfvar det mäktigaste inflytande på vattnets förminskning efter vår¬
flödena, ty de flere större och mindre vattendrag, som tillströmma
Mälaren, kunna, sedan snösmältningen är slutad, endast genom af-
N:o 37.
14
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Låneunderstöd dunstningen så minskas, att afl Öppet vid Stockholm jemte Mälarens
jvr Hjelmarens egen afdunstning blir verksamt för sjöns sänkning.
°Chsänkninr-enS En gammal och nu med mera allvar återväckt fråga om sjön
(Forts.) Hjelmarens sänkning och reglering måste med uppmärksamhet följas
så väl af Stockholms invånare som af strandegarne utmed Mälaren,
ty om denna sjös vårflöden med cn för jordbruket utmed dess strän¬
der erforderlig hastighet skall afforas, måste den vattenmängd, som
derigenom tillströmmar just under den tid, då Mälaren äfven flödar,
lemna ett tillskott, som kan blifva högst betänkligt både för strand-
egare i hufvudstaden och utmed Mälaren. Vidden af Hjelmarens yta
förhåller sig nemligen till Mälarens som 41/., till 10, och det är så¬
ledes allt för synbart, hvad ett par fots sänkning af vårflödena i den
först nämda af dessa sjöar måste hafva för en inflytelse på den se-
nares vattenhöjd, i synnerhet då en sådan sänkning måste ske på en
i jemförelse med äldre förhållanden kort tid.»
Då man, som jag, haft tillfälle att lära känna Ericsons störa och
omfattande erfarenhet och erkända utmärkta skicklighet i allt hvad
som rörde vattenarbeten och dermed i sammanhang varande, samt
hans ovanliga klokhet och den försigtighet hvarmed han alltid ytt¬
rade sig i sådana frågor, tror jag, att man bör vid detta yttrande
fästa det största afseende.
Uti ett nyligen afgifvet yttrande af professoren Edlund, hvilket
troligen är Herrarne bekant genom en i Kammaren utdelad broschyr,
uttalar denne frejdade vetenskapsman, som icke lär förhasta sig i
sina omdömen, det på vetenskapliga bevis grundade påstående, att
sänkning af sjön Hjelmaren, på sätt här är föreslaget, kommer att
inverka på Mälarens vattenstånd och höja detsamma; och för min
enskilda del får jag säga, att jag hvarken af de yttranden, jag hört,
eller af de officiela utlåtandena till förmån för en annän åsigt, blif-
vit rubbad i min öfvertygelse, att den i och för sänkningen af Hjel¬
maren tillämnade betydliga utvidgningen af Eskilstunaån, sådan den
är tillämnad, kommer att höja Mälarens medelvattenstånd, om ej
samtidigt Mälarens utlopp vid Stockholm i samma proportion utvid¬
gas. Det var också på grund häraf och med anledning af de far¬
hågor jag hyste, och fortfarande hyser för sänkningens inflytande på
segellederna i Hjelmaren och Hjelmare kanal, som jag i min egen¬
skap af statens ombud i Hjelmare kanals direktion, ansåg mig böra
yrka att sänkningsintressenterna skulle ställa godkänd säkerhet för
de förluster som genom sänkningsarbetets utförande kunde uppkomma,
ehuru dervid icke fästats något afseende.
Det är emellertid icke egentligen om dessa tekniska förhållan¬
den frågan här i denna Kammare bör röra sig, ty såsom Stats-Ut-
skottet rigtigt yttrat, den tekniska frågan och sänkningens inflytande
i detta hänseende bör pröfvas och bedömas samt afgöras af ansva¬
riga embetsmyndigheter, och hvad de enskildes rättsanspråk vid¬
kommer, så befrias ingalunda sänkningsintressenterne genom fast¬
ställandet af arbetsplanen från skyldigheten att betala de skade¬
ersättningar, hvartill de kunna lagligen tillförbindas; utan frågan gäller
huruvida företaget ur statsekonomisk och statsrättslig synpunkt är
af den beskaffenhet att det bör med statsbidrag understödjas. Hvad
Lördagen den 5 Maj, f. m.
15
X:o 37.
den förra beträffar tror jag ingen i denna Kammare kan vara af an- Låneunderstöd
nan åsigt, än att ett så stort odlingsföretag som torrläggningen afför Hjeimarem-
Hjelmarens bördiga stränder bör af staten uppmuntras lika val som och ^lsmaren&'
andra dylika företag, som icke kunna på enskild väg bringas till “(Fort?)’
stånd. Jag anser derföre, att, om nödiga garantier för det begärda
lånets återbetalning lemnas ock af Kongl. Maj:t godkänd säkerhet
ställes för de skador som för det allmänna kunna genom sänkningen
uppkomma, detsamma bör beviljas.
Hvad den statsrättsliga sidan af frågan angår, torde den tåla
vid en närmare utredning. Den förste ärade talaren upplyste, att
vinsten i ökadt jordvärde genom sänkningen skulle uppgå till
3.900.000 kronor. Jag har visserligen sett eu annan uppgift i en
broschyr af . Friherre Djurklon, som är en af direktörerne i det
så kallade sjösänkningsbolaget. Han uppgifver hela vinsten till
2.600.000 kronor. Jag känner icke och vill icke yttra mig, om hvil¬
ken af beräkningarne kan vara den rätta, men har emellertid velat
omnämna dem båda. Tillika uppgifver Djurklon, att såsom intres¬
senter i bolaget antecknat sig ägare till 14,212 tunnland vattendränkt
mark, hvilken mark således, medan arbetet utföres, skulle, om ej
särskilda garantier fordras, utgöra enda säkerheten för statslånet och
ofri ga anspråk.
Lti mitt yttrande vid remissen af den Kongl. propositionen i
ämnet begick jag ett misstag, jag erkänner det villigt. Jag ansåg
nemligen på grand af väg- och vatten bygnads-styrelsens tillstyrkan,
ett belopp af 1,500,000 kronor vara det låneunderstöd som af staten
borde lemnas till företagets utförande, men sedan jag kommit att
närmare tänka på saken och kalkylerat de antagligen blifvande kost¬
nader, tror jag att intressenterne väl behöfva det bidrag Kongl. Maj:t
proponera^ och befarar att stora svårigheter komma°att uppstå för
anskaffande af de medel som utöfver de 2 millionerna blifva erfor¬
derliga till företagets utförande.
Den förste ärade talaren uppgaf, att redan i förberedande kost¬
nader utgifvits 117,000 kronor, att en fond på 100,000 kronor skulle
afsätta^ och att räntan på statslånet under byggnadstiden skulle upp¬
gå till 450,000 kronor, hvilket tillsammans med de af Öfverstelöjt¬
nant Grafström beräknade arbetskostnaderna 1,950,000 utgör 2,167,000
kronor. Men dermed är Icke allt färdigt, ty härtill kommer ytter¬
ligare . dikning!?- och _ odlingskostnader för de 30,000 tunnland som
uppgifvits blifva odlingsbara genom sänkningen, hvilket, om detta
lågt upptages till 50 kronor per tunnland, gör 1,500,000 kronor och
slutligen ränta på statslånet under den tid marken hinner sjunka och
torka samt dikas och odlas, hvilket jag antager erfordra 4 år efter
sänkningen, således 400,000 kronor, eller tillsammans 4,067,000 kro¬
nor och härtill komma slutligen skadeersättningar, delningskostna-
der, lagfarter och en mängd extra utgifter, hvilka på förhand icke
äro beräkneliga. Jag tror således på grund af ofvanstående kalkyl,
att företaget kommer att uppgå till minst 4 millioner om ej mera.
Det är ännu en _omständighet, som jag anser mig böra påpeka,
af hvilken sänkningsintressenterna i framtiden få många svårigheter
och kostnader. Uti den nådigst faststälda arbetsplanen ingår att i eu
H:o 37.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
1?
Låneunderstöd del af sjön Hjelmaren som nu har 8 fots djupt vatten, med botten
för Hjelmarens af igs dy, å en sträcka af 27,000 fot, muddra en 50 fot bred segel-
^sänlminrärma> d fot djup under nuvarande botten. Utmed denna ränna
S(Fort”)' skall å en längd af 4,800 fot byggas en »dragväg», men för öfrigt
intet göras för att å den öfriga sträckan skydda rännan för igen¬
fyllning. Då nu sjön skall sänkas 6 fot, blifver vattendjupet utmed
rännan endast 2 fot, och jag tror, att det vid blåst icke kan före-
kommas att vågorna uppröra den lösa botten och fylla segelrännan.
Detta kommer sannolikt att förorsaka betydliga kostnader och allt
som oftast stänga sjöfarten, och kan icke gerna förekommas, med
mindre dammar eller pålningar anbringas på båda sidor om rännan,
hvilket är ett ganska kostsamt arbete.
Jag tror således, med anledning af de säkert blifvande större
kostnader än sänkningsintressenterna beräknat, och deraf möjligen
uppkommande svårigheter att fullborda de nödvändiga arbetena, un¬
derhålla segellederna och återbetala statslånet, att all försigtighet
bör iakttagas vid lånekontraktets uppgörande, så att ej förluster må
uppkomma för staten eller det allmänna.
I sitt tillstyrkande af bifall till Kong!. Maj:ts proposition har
Stats-Utskottet föreslagit: »att de allmänna stadganden och bestäm¬
melser, som äro af Riksdagen meddelade i fråga om låneunderstöd
för vattenaftappning eller annat odlingsföretag, skola i tillämpliga
delar lända till efterrättelse jemväl för nu omförmälda lånebidrag».
Dessa bestämmelser innehålla bland annat:
»5:o. Då ett arbetes utförande ölverlemnas till stad, menighet,
bolag eller enskilde, bör alltid kontrakt derom vara i vederbörlig
ordning afslutadt samt af Kongl. Maj:t i nåder godkändt. Kontraktet
skall innefatta förbindelse för stad, menighet, bolag eller enskilde,
dels att, i noggrann öfverensstämmelse med den fasfstälda arbets¬
planen och under skyldighet att dervid vara underkastade vederbö-
randes kontroll, påbörja, verkställa och fullborda arbetet inom viss
bestämd tid, utan att vidare väcka anspråk på ytterligare bidrag af
allmänna medel, och dels att, genom egna tillskott utgöra hvad som
utöfver statsbidraget kan erfordras.
6:o. För fullgörandet af sådant kontrakt, äfvensom för de lyf-
tade statsmedlens återbäring i fall mot kontraktet brytes, bör ställas
sådan säkerhet, som af Kongl. Maj:t i nåder godkännes — — —
börande, innan större eller mindre del af beviljade statsbidrag utbe¬
talas, hos Riksgäldskontoret företes:
d) då statsbidraget skall utgå såsom lån, en till Riksgäldskon¬
toret eller ordres stäld, af fullmäktige godkänd skuldförbindelse, som,
i fråga om låneunderstöd för vattenaftappning eller annat odlings¬
företag, skall innefatta vederbörandes betalningsansvar, intill dess
sådant lån, jemlikt Kongl. Kungörelserna af den 13 Juni 1845 och
den 3 November 1848, blifvit fördeladt på de hemman, hvilka för
återbetalningen skola ansvara, och fördelningen vunnit laga kraft
samt uti jordeboken på föreskrifvet sätt antecknats; och
lördagen den 5 Maj, f. m.
17
K:o 37.
a) af fullmäktige godkänd borgen eller säkorhetshandling för Låneunderstöd
den afgifna skuldförbindelsens uppfyllande». "" för Hjelmarens
Jag känner icke, huruvida de §§ jag tagit mig friheten uppläsa,och (}rifmarens
kunna anses vara innefattade i de s. k. tillämpliga delarne af de (Fort”T
vilkor Riksdagen bestämt för andra vattenaftappningslån, men för
min del anser jag dem på grund af ofvanstående, ovilkorligen böra
tillämpas. Då jag emellertid tager för alldeles gifvet, att Kongl.
Maj:t vid kontraktets upprättande med sänkningsintressenterne om
ifrågavarande lån, derest det af Riksdagen beviljas, kommer att iakt¬
taga all möjlig; försigtighet, så att statsverket eller det allmänna
betryggas för förluster, får jag på grund af de statsekonomiska skäl
som tala för understöds beviljande till Hjelmarens sänkning för min
del tillstyrka bifall till det begärda lånet.
Friherre Hamilton: I likhet med Stats-Utskottet måste jag
säga, att den synpunkt, ur hvilken ifrågavarande förslag närmast torde
höra af Riksdagen pröfvas, synes vara den statsekonomiska samt att
bedömandet. så väl i tekniskt afseende af de verkningar, hvilka må
kunna af sjösänkningsföretagets utförande uppkomma, som ock i
rättsligt af de frågor, hvilka ansetts böra i sammanhang dermed lösas,
måste bero på vederbörande ansvariga embetsmyndigheter. Om emel¬
lertid. betänkligheter af denna art mot förslaget hysas af en del sak¬
kunnige män, som yttrat sig i ämnet, så finnas dock en hel del an¬
dra, .som icke anse någon svårighet förefinnas i det fallet. Man får
då tillfälle att här som i manga andra fall begrunda den gamla stora
frågan, livad är sanning? På frågan, om företaget ur statsekonomisk
synpunkt bör understödjas, svarar jag: ja, ty det är af vigt, att med
den ringa uppoffring, som här är i fråga, hjelpa de män, som under
många ar arbetat med sällspord kraft för att bringa saken till slut.
Då man endast begär ett lån och vill uppfylla allt hvad staten kan
fordra i säkerhet för dess återbetalning, bör någon tvekan att be¬
vilja detsamma ej rimligen finnas. Storleken af den vinst, som
staten och den enskilde härigenom kan vinna, är visserligen olika
uppgifven och omöjlig att beräkna med full tillförlitlighet, men det
qvarstår dock, att af företaget uppstår en stor vinst, som i det högre
jordvärdet återgäldar de kostnader, som derpå blifvit nedlagda. Om
således understödet bör beviljas, qvarstår att betrakta frågan ur den
synpunkten, om. två millioner eller en mindre summa skall för ända¬
målet lemnas. Jag kan icke finna något skäl att nedsätta beloppet
två millioner, ty det är intet tvifvel, att icke detta åtgår och mera
till. Kan staten lemna 1,500,000 kronor, kan den också lemna
2,000,000 kronor, helst säkerhet för återbetalningen finnes och efter
hvad min granne upplyste, hvilket äfven af handlingarne synes, om
icke. hela beloppet erhålles, företaget sannolikt kommer att stranda
och icke på lång tid kunna bringas till verkställighet. Jag får der¬
före tillstyrka bifall till Stats-Utskottets förslag beträffande d°et ifråga¬
varande beloppets beviljande.
Hvad deremot sättet för lånets utgående beträffar, så är detta
för dem, som önska att saken må komma till stånd, naturligtvis en
törsta Kammarens Prof. 1877. N:o 37. o
N:o 37.
18
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Låneunderstöd bisak. Bedömandet härutinnan tillkommer dem, som bättre än jag
för Hjelmarens förstå saken. Det förekommer mig dock, som om det icke vore be-
0Chsäni-nim(“S höfligt för staten att nu låna ett relativt så ringa belopp och att
*(Fortsg man kan med iakttagande af nödig sparsamhet vid ifrågakommande
utgifter inbespara ett så stort belopp, att staten utan ökad upplå¬
ning kan taga ifrågavarande summa af befintliga tillgångar. Jag
tror, att det kan vara skäl att icke alltid fortgå på upplåningens
bana utan spara sin kredit till tillfällen, då man kan vara mera i
behof att använda den än hvad i detta fall är händelsen.
Herr Nordenfelt, Leonard Magnus: Jag skall söka att icke
allt för mycket ingå uti tekniska detaljer; men anser mig dock böra be¬
möta ett och annat af den näst siste talarens yttranden. Han medgaf,
att de senaste uppgifterna om den största hittills framgående vatten¬
mängden äro större än hvad han meddelat. Han har rätt deruti, att en
äldre beräkning af Ofverstelöjtnanten Hellström finnes, som öfverens-
stämmer med hans uppgift; men två senare mätningar och beräk¬
ningar, verkstälda af olika personer med kännedom om Hellströms
äldre uppgift lärer väl få anses tillförlitligare än denna sistnämnda.
Samme talare yttrade vidare, att det i förevarande fäll icke vore
någon skilnad mellan en skibordsdam och en dam med grund¬
luckor. Den väsentliga skilnaden ligger deruti att medelst grund¬
luckornas uppdragande sjön kan sänkas eller hållas låg, innan stör¬
sta flödena ankomma. Han har rätt uti, att öfverkanten på dessa
grundluckor skola läggas fyra decimaltum lägre än den tilltänkta
högsta vattenytan i Hjelmaren; men dammen ligger på ett betyd¬
ligt afstånd från denna sjö och man kan icke tänka sig, att strand-
egarne skulle utan protest se vattnet stiga så högt, att det runne
öfver luckorna, då det ligger i deras intresse att i tid påyrka luc¬
kornas uppdragande så att vattnet får rinna ut. Dessutom skola
dessa grundluckor icke skötas af strandegarne, utan af en särskild
utaf Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen dertill förordnad person, så
att ingen fara torde förefinnas, att icke dammen blir skött så, som
den uppgjorda planen antager. Äfven om någon försummelse i det
afseendct skulle cga rum, så gör den större vattenmängd af 1,700
kubikfot, hvilken är meningen, att vid vissa tillfällen utsläppa ut¬
öfver hvad förut framgått, icke mera än tre decimaltum och fyra
linier förhöjning af Mälarens yta, i händelse hela denna större vat¬
tenmängd ständigt framsläppes under en månads tid. — Det fordras
dessutom att detta öfverskott skall framsläppas straxt innan eller
just under den tid Mälaren står högst för att denna sjös stränder
skola lida någon skada utöfver den som förut egt rum, och någon
sannolikhet af försummelse vid skötandet af regleringsdammen före¬
finnes alls icke. Talaren fastade äfven vigt dervid, att Major Graf-
ströms yttrande innehölle, att till följd af att tillflödena i Hjelma-
rens flodområde läge sydligare än Mälarens, borde vattenflödet komma
tidigare till Hjelmaren än flödet till Mälaren, från de till sistnämnda
sjö nedrinnande nordligare vattendragen; men enligt talarens påstå¬
ende förhölle det sig emellertid icke så. Hjelmarens tillopp går
stundom upp till 10,000 kubikfot i sekunden; emot ett största af-
Lördagen den 5 Maj, f. m.
19
N:o 37.
lopp &f o,oOO kubikfot. Till följd af a Hoppets tränga beskaffenhet, Låneunderstöd
uppstår en uppdämning i Hjelmaren, hvilken i anseende till sjöns för Hjelmarem
storlek behöfver lång tid för att uppnå sitt maximum och afrinna.och Qvismarens
Det tidigare tillflödet- till Hjelmaren kommer fördenskull icke till ^FoS)
Mälaren sa tidigt som det skulle komma om afloppet vore större,
atan en. stor del qvarhålles under hela den tid, som Hjelmaren be¬
höfver för att stiga till sitt högsta vattenstånd, samt inträffar nu i
Mälaren just när denna sjö står högst. Hvad ett sydligare läge gör
kan jag styrka af den erfarenhet, jag nyligen gjort under en resa
uppåt landet. Jag for nemligen för några dagar sedan till Bollnäs.
Bedan vid Krylbo och vidare norrut låg då tre fot djup snö öfver
fälten under det att här knappt fanns någon snö qvar. De stora til¬
loppen till Mälaren, Arbogaån, Hedströmmen och Kolbäcksån, hvilka
gifva Mälaren dess största tillflöden, komma från betydligt högre
och nordligare belägna trakter än Hjelm arens tillopp och flöda der¬
före mycket senare än dessa sistnämnda. Jag medgifver att dik¬
ning och torrläggning under sommaren befordrar vattnets hastigare
tillflöde till sjön, men detta kan icke skada Mälarens strandegare,
utan hvad som kunde bringa dem skada vore om vårflödena från
Hjelmaren kommo i större mängd och mera samtidigt med de andra
tillflödena, än förut. På snösmältningen och afdunstningen under
denna har torrläggningen deremot en,för Mälarens strandegare för¬
delaktig inverkan. — Hvad beträffar Öfverste Ericsons yttrande, så
afgafs det uti en helt annan fråga, nemligen rörande uppdämning
af Mälaren genom slussbyggnaden, och han kände då icke den nu
föreliggande planen för Hjdinarens sänkning. Otvifvelaktigt är, att
man kan ställa så till med Hjelmarens reglering, att Mälarens strand¬
egare derigenom lida skada; men det är Icke meningen, att så gorå
och beror på huru regleringsdammen skötes. När detta skall °ske
under offentlig kontroll, väntar jag mig, att det blir rätt gjordt.
Beträffande summan finner jag, att Herr MontgomeryCederhielm
räknat mycket moderat, då han endast angifver 700,000 kronor så¬
som den kostnad, strandegarne skulle få vidkännas för sådana åtgär¬
der, hvaraf de icke komma att hafva någon direkt nvtta. Den be¬
räkning, jag uppgjort slutar på eu summa af 1,087,000 kronor. När
strandegarne blifvit ålagda en så stor utgift för ett statsändamål,
synes billigheten fordra, att staten verksamt understödjer företaget.
Man säger, att de böra kunna hjelpa sig sjclfva, när de få jorden
så mycket förbättrad. De stora jordegarné skulle måhända kunna
det; men det finnes en mängd små, omkring ä/8 af hela antalet, som
icke ega mer än 20 tunnland af den vattendränkta marken och der¬
under, och följden af lånets vägrande blefve den, att de stora jord-
egarnc finge bilda ett bolag, uti hvilket de små icke kunde ingå.
Det är för öfrigt af största vigt för staten, att företaget hastigt gif-
veig afkastning, och detta sker i samma mån som strandegarne äro
kapitalstarka så att de hastigt kunna dika, odla och bygga. För så
vidt jag förstår, är detta företag af den allra största betydelse. Den
mark, som vinnes, består af en till fyra fot dyjord på mergellera,
och jag har sett de yppersta skördar på sådan jord, sedan den blif¬
vit afdikad. Hvad man begär, föranleder hvarken risk eller kostnad
X:o 37.
20
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Låneunderstöd för staten; men för strandegarne kan företaget deremot vara för¬
gör Hjelmarem ena(ft med risk. Hvar och en vet, huru lätt dylika kostnadsförslag
blifva otillräckliga, och jag kan derför icke inse annat, än att eu
"(Fortsf) kraftig hjelp är bättre än en svag. På hvad sätt penningar skola
anskaffas, är för mig af mindre betydelse; dock tror jag, att det af
reservanterne föreslagna sättet är lämpligare än Utskottets förslag.
Såsom en föregående talare har anmärkt, veta vi icke, hvilka tider
som kunna stunda, eller huru budgeten kommer att gestalta sig.
Jag tror derför, att det vore godt, om man bestämde sig för den
utvägen att taga upp ett inhemskt lån för understödjande. af sådana
företag, som betala full ränta tillbaka. Härpå svaras, att man deri¬
genom förstör statens kredit; men om man beslutar att lägga upp
ett större lån, kan ju hvarje riksdag bestämma huru många obliga¬
tioner för året skola säljas, och då lärer detta icke kunna verka
menligt på statens kredit.
Jag får tillstyrka bifall till Stats-Utskottets förslag med den för¬
ändring, som uti den af Herr Ekman m. fl. afgifna reservationen är
an gifven.
Herr Wallenius: Bland alla de fordringar på understöd från
statens sida, hvilka blifvit framstälda till Riksdagens behjertande,
har, enligt mitt förmenande, knappt någon varit sä vacker och foster¬
ländsk som den förevarande. Jag har varit nog lycklig för några år
sedan att hafva varit med om ett sjösänkningsföretag, och detta
har sedermera visat en så förvånande nytta och ofantlig inkomst för
dem, som företagit detsamma, att det kunde låta fabelaktigt, om jag
uppgåfve några siffror derom. Nog af, den jord, som förut kan¬
ske, icke var värd 200 kronor tunnlandet, betalas nu med 1,000 kro¬
nor, och jag har der haft jord, som lemnat 200 kronor per tunnland
om året i afkastning. Dessa uppgifter äro mycket höga, men öfver¬
ensstämmande med sanningen. Man kunde aldrig vänta att få så¬
dan nytta af denna mark, som verkligheten sedermera utvisade.'
Hjelmaredalen består af samma jordmån som den trakt, hvilken vi
voro nog lyckliga att tillgodogöra oss, och jag önskar detta företag
all möjlig framgång och lycka. Vid alla företag af denna art hyses
stor fruktan af dem, som bo nedanför det vattendrag, som skall af-
tappas, att de skola blifva öfversvämmade. Detta har icke besannat
sig, utan förhållandena hafva visat motsatsen. Det har talats om,
att erfarenheten visat, att Hjelmarens och Mälarens flöden komma
samtidigt. Detta beror derpå, att vattnet i Hjelmaren måste höja
sig, innan utloppet får den vidd, att flodvattnet kan komma ned.
Men då utloppet utsträckes på längden, är det klart att vattnet
kommer att rinna ned åt Mälaren tidigare. För öfrigt finnes en om¬
ständighet, som är mycket beaktansvärd. Det är nemligen den re-
gleringsdani, som skall anläggas vid Hyndevad för att hålla vatt¬
net i Hjelmaren vid den höjd, att segelleden fortfarande skall
kunna gå fram der. Denna dam är försedd med bottenluckor, så
att vattenytan i Hjelmaren kan sänkas vid behof. Då man nu vet,
att Hjelmarens floddal utgör 28 cjvadratmil, att Hjelmarens vatten¬
yta utgör 4’/., qvadratmil, att denna vattenyta kan sänkas ett par
Lördagen den 5 Mai. f. m.
21
N:o 37.
fot och att nederbörden inom Hj dinarens flodområde utgör ungefär Låneunderstöd
två fot, så kan man deraf draga den slutsats, att en sjundedel af/ör Hjelmarens
allt vatten, som finnes i Hjelmarens flodområde, kan magasineras i0C&.^T>°re”s
Hjelmaren, utan att behöfva släppas ut under ett år. Med dessa
anordningar kan jag icke finna annat, än att vattenverksegarne i
Eskilstunaströmmen skola blifva bättre tillgodosedda hädanefter än
förut, i det att man då kan bestämma ungefär, när floden skall ut¬
släppas. Det har talats om den stora olägenhet, för hvilken de
skulle vara utsatta, om vattnet mer eller mindre hastigt släpptes ned
i Mälaren. Men om Mälarens flodområde utgör 190 qvadratmil och
Hjelmarens endast omkring 30 qvadratmil, samt Hjelmaren sjelf med
dessa marker, som skola göras odlingsbara, något öfver 6 qvadratmil,
så utgör Hjelmaren med dessa odlingsbara marker icke mer än '/3-
af hela Mälarens flodområde och det är klart, att vattnet från den
förra icke kommer ner i den senare, när man har utväg att reglera
det och göra det för vattenverksegarne mycket gynsammare hädan¬
efter än förut. För min del hyser jag sålunda ingen fruktan för de
stora olägenheter, som här förespeglats af Hjelmarens sänkning.
Det är klart, att vetenskapsmännen skola kämpa för att visa den
ena eller andra åsigtens vigtighet, och det är naturligt, att det må¬
ste vara för en riksförsamling tröttsamt att höra uttömmande öfver-
läggningar i en sådan fråga som denna. Jag vill derför icke vidare
inlåta mig på, hvad som bör göras eller icke göras, utan endast gifva
tillkänna, hvad erfarenheten visat, nemligen att man genom ett så¬
dant företag som det ifrågavarande icke åstadkommer någon skada
för dem, som bo nedanför det vattendrag, som skall aftappas. Det
är klart, att alla de, som i många år kämpat för detta stora företag,
skola glädja sig åt att so detsamma vinna terräng och få framgång.
Det är många tusen armar, som här få arbete; många tusen munnar,
som här få bröd. Det är en fredlig vinning af ett landområde och
en stor nationalvinst, om det går framåt, och med anledning deraf
önskar jag all möjlig lycka åt företaget och har i min män velat
bidraga till detsammas befrämjande.
Herr von Gegerfelt: Ehuru jag för min del lifligt instäm¬
mer i det allmänna intresset för framgången af detta företag, kan
jag dock icke undgå att framhålla en omständighet, som hvarken
under diskussionen eller, så vidt handlingarna visa, förut blifvit be¬
rörd, men som likväl föranleder, om icke till afslag åtminstone be¬
tänkligheter mot bifall till ifrågavarande förslag. Jag menar en
rättslig sida af saken, dock icke en sådan, som enligt Utskottets
åsigt icke tillhör Riksdagen att bedöma. Jag menar deras rätt, som
hafva inteckningar i de hemman, hvilka det ifrågavarande lånet
skulle påföras. Nu gällande bestämmelser, som härpå hafva tillämp¬
lighet, återfinnas i Kongl. kungörelsen af åren 1845 och 1848 samt
Kongl. förordningen 1855 och Riksdagens särskilda skrivelser i äm¬
net. Enligt dessa föreskrifter skola lån af denna beskaffenhet, som
der afses, påföras de särskilda hemmanen så, att annuiteten årligen
utgår med den förmånsrätt, som i lag tillerkännes afkomst af fast
egendom, d. v. s. framför alla inteckningar. Det är naturligt, att de
N:o 37.
22
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Låneunderstöd sämsta inteckningshafvarnes rätt derigenom förminskas. Hittills
för Hjelmarenshafva degga föreskrifter galt endast det anslag af 100,000 kronor
° sänkning*™årligen, som Riksdagen beviljar till dylika företag i hela riket. Deraf
(Forts.) kan icke belöpa så mycket på hvarje hemman, helst enligt gällande
föreskrifter strandegarne sjelfve skola tillskjuta en betydlig del af
kostnaden, som icke betäckes genom lånet. Helt annat blir förhål¬
landet, när en så stor summa, som här är föreslagen, på en gång
utgår och graverar dessa hemman. Jag har sett uppgifvas, att om¬
kring 400 hemman här äro i fråga, och om summan 2,000,000 kro¬
nor på dem fördelas, blir det icke mindre än 5,000 kronor på hvarje.
Det är icke någon småsak att inteckna ett hemman för 5000 kronor
och, utan att lemna vederbörande tillfälle att bevaka sin rätt, post-
ponera alla öfriga inteckningar. Den som lemnat ett lån i förtro¬
ende till, att det ligger inom hemmanets värde, blir svårt behand¬
lad, då han på en gång finner, att hans inteckning blifvit nedskju¬
ten i värde. Man har sagt, att hemmanen vinna i värde i samma
mån, som genom lånet företaget kommer till stånd. Jag får då
säga, att, om företaget lyckas, så är påståendet alldeles rigtigt, men
erfarenheten visar, att sådana företag kunna misslyckas, och vi hafva
hört en talare framhålla att summan, som nu beräknats till två mil¬
lioner, kan gå till fyra millioner och i så fall äro inteckningshaf-
varne illa lottade. Dessutom åtgå tio år innan afkomsten kan mot¬
svara lånet, och under denna tid är illa stridt för inteckningshafvarne.
Jag tilltror mig icke att framställa något yrkande på grund häraf,
men jag har ansett mig böra låta mina betänkligheter i detta afse¬
ende komma till Kammarens kännedom och förvaras i protokollet.
Friherre von Essen: Det förslag, som Stats-Utskottet uti sitt
förevarande betänkande framstäf och som innefattar ett tillstyrkande
till Riksdagen att för det ifrågavarande ändamålet bevilja ett lån på
två millioner kronor, har icke mött något motstånd från Kammarens
sida och jag behöfver således icke upptaga tiden med att utveckla
de skäl, som för mig varit talande för att biträda Utskottets förslag
i denna del. Jag vill endast yttra några ord i afseende på den re¬
servation, som Blifvit afgifven af Utskottets Ordförande och flere
andra ledamöter rörande sättet för lånets utbetalande. Denna reser¬
vation innehåller, att det skulle vara lämpligare, att ett lån uppto-
ges af Riksgäldskontoret, som skulle uppå reqvisition till Statskon¬
toret öfverlemna de nödiga medlen, och att sistnämnda embetsverk
dermed skulle bestrida de årliga utbetalningarna. Stats-Utskottet har
deremot föreslagit, att medlen skulle utgå från Statskontoret och se¬
dan årligen förvaltas af detsamma. Förhållandet är, såsom Kamma¬
ren har sig bekant, att Statskontoret numera öfvertagit befattningen
med alla lån för vattenaftappningsföretag. Att här göra ett un¬
dantag vore sålunda att gå ifrån en regel, som är erkänd. För re¬
servanterna har naturligtvis det skälet varit talande, att det här i
frågasatta lånet är så stort, att man derför icke ansett skäligt att
under möjligen inträffande mindre goda tider än den närvarande ut¬
sätta budgeten för en menlig inverkan af detsamma. Att det anslag,
som är afsedt att utbetalas år 1878, icke kan hafva något inflytande
Lördagen den 5 Maj, f. m.
23
X:o §7.
på den statsreglering, som vi nu äro sysselsatta med att uppgöra, Låneunderstöd
det hafva alla medgifvit, och ingen torde heller kunna påstå moW" Bjelmaretu
satsen, då donna stat med afseende pa det uppkommande öfversko t-oc sä^,^ens
tet visar sig i så hög grad fördelaktig, som förhållandet är. Jag an- (Forts.)
håller att i detta afseende få upplysa, hvad jag redan med siffror
kan ådagalägga rörande den af Kong!. Maj:t framstälda riksstaten
för år 1878. Is edsättningen uti densamma utgör icke mindre än
1,882,000 kronor, under det att tillökningen uppgår till 502,000 kro¬
nor hvadan den verkliga minskningen belöper sig till 1,380,000
kronor. Minskningen på bankovinsten utgör 700,000 kronor, som
.således ytterligare afgå, i följd hvaraf ett öfverskott af 680,000 kro¬
nor förefinnes på den af Kongl. Maj:t framstälda riksstaten. Dertill
kan läggas ett belopp af 742,000 kronor, som utgör öfverskott från
1875 till 1876, hvarigenom summan uppgår 1,422,000 kronor, som
således är det nuvarande öfverskottet utöfver hvad Kongl. Maj:t be¬
räknat i riksstaten. Härtill komma de nedsättningar uti de för för¬
svaret begärda anslag, som föreslås uti det för försvarsväsendet till¬
satta Utskottets betänkande, uppgående till öfver en million kronor.
Huruvida Riksdagen kommer att godkänna dessa nedsättningar, är
naturligtvis ännu obekant, emedan flere af dem äro af beskaffenhet
att vara beroende af det beslut, Riksdagen fattat i afseende på för¬
svarsväsendet ordnande; men just derför torde de till stor del blifva
godkända och i sådant fall blifver öfverskottet öfver två millioner
kronor. Emellertid är det icke nödvändigt att draga fram så vid¬
lyftiga sifferuppgifter, enär ingen bestridt, att icke statsverkets ut¬
gifter tåla vid den nu ifrågasatta. Men det har sagts, att framdeles
kunde det möta svårigheter och tynga på budgeten, om medlen
skulle tagas från Statskontoret. Då det likväl icke är mer än 300,000
kronor, som skall utbetalas årligen intill 1883, frågar jag, om man
verkligen kan påstå, att dessa belopp kunna utöfva inflytande på en
riksstat af 77 millioner. Jag tror det icke. Dessutom kommer ju
lånet att med ränta och amortering återbetalas. Man kan visserligen
saga, att, om den åsigten gör sig gällande, att dylika utgifter till
större belopp fortfarande skola af statsverket bestridas, så kan det
under tider af allmänt betryck blifva svårt att få sådana anslag be¬
viljade. Detta kan icke nekas; men jag ber dertill få svara, att, om
sådana företag sota det ifrågavarande icke erhålla anslag under tryckta
tider, så är detta naturligt och rigtigt; men det behof ver icke blifva
en ovilkorlig följd, ty har statsverket en gång lemnat ut en sådan
summa som två millioner, så föreställer jag mig, att Riksdagen icke
kan hafva något emot att åter använda dessa medel för likartade
ändamål. Att upptaga ett särskildt lån å två millioner på den ut¬
ländska marknaden kan väl icke vara fråga om; utan meningen vore
väl att taga det inom landet. Jag vet dock icke, om detta vore
önskligt eller lämpligt. Att taga det af de medel, som Riksgälds-
kontoret kan hafva disponibla, vore ett synnerligen beqvämt sätt,
ehuru jag icke vill tillstyrka det, emedan återbetalningen är stäld
på en så aflägsen framtid, att Riksgäldskontor kunde anses hafva
gjort ett ingrepp uti de medel, som stå till dess disposition och
Indika äro upplåtna till jernvägsbyggnader. De öfverskott åter, som
X:o 37.
24
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Låneunderstöd Riksgäldskontoret kan hafva disponibla, bestiga sig icke till så högt
for. Hde}maraU'belopp, som här är i fråga. På dessa skäl tillåter jag mig yrka bi-
C sänkning™'^ Stats-Utskottets tillstyrkan. Jag ber endast få tillägga några
(Forts.) °rd i afseende å den siste ■ talarens yttrande angående intecknings-
egarnes rätt, som skulle förnärmas, derigenom att dessa statslån i
följd af lagens stadgande måste sättas framför hvarje annan inteck¬
ning. Detta är naturligtvis något, som lagstiftaren icke tänkt sig i
afseende på dylika lån, eller att de skulle komma att lemnas till sä
betydliga belopp att inteckningsegarnes rätt derigenom kunde komma
att rubbas. Jag håller dock före, att man icke kan anse, att inteck-
ningsegarncs rätt i detta fäll kommer att försämras, enär det torde
vara påtagligt, att döma efter de uppgifter, som äro lemnade, att
jorden genom aftappningen erhåller ett så mycket högre värde, att
inteckningsegarne troligen komma i en bättre ställning än förut.
Nöjer han sig icke med en sådan ställning, må han då låta uppsåga,
inteckningen. Hypoteksföreningarna få sedan låta omvärdera hem¬
manen, och då är jag öfvertygad om att tillfälle yppas för jordega-
ren att få ett större hypotekslån än förut. Samme talare anmärkte,
att företaget måhända icke kommer att lyckas, och i sådant fäll har
man endast betungat jorden med eu inteckning. Det vore mycket
olyckligt och får val icke antagas, att företaget skulle misslyckas
eller kostnadsberäkningen i så betydlig mån slå fel. Då så nog¬
granna undersökningar äro gjorda och så fullständig utredning verk-
stäld, kan jag icke tänka mig, att utgången skulle kunna så stryka
ett kors öfver alla beräkningar, att företaget skulle blifva förlust-
bringande i stället för vinstgifvande. Man kan icke gå ut från en
sådan förutsättning, och har man den ringaste tanke på att sådant
kan vara möjligt, kan jag icke föreställa mig att man kan vilja bi¬
draga till ett dylikt företag. För min del hyser jag ingen farhåga
i det afseendet; ty äfven om beräkningarne i någon män kunna
komma att visa sig origtiga, så kan detta aldrig blifva händelsen i
sådan grad att hela företaget misslyckas.
Herr Statsrådet Forssell: I hufvudfrågan har jas- naturligtvis
icke något att anföra, men jag har känt mig uppfordrad att yttra
några ord i afsende å sättet för anskaffandet af de medel, som, efter
hvad här föreslagits, skola utlemnas såsom låneunderstöd. Mot Ut¬
skottets förslag anser jag mig tvungen att inlägga den bestämdaste
protest. Ingen kan påstå, att här är fråga om en statsutgift, eller
ett statsbidrag. Någon uppoffring från statens sida för ifrågavarande
företag har icke af strandegarne hlifvit begärd och icke af Kongl.
Maj:t föreslagen, och Kongl. Maj:t har derför icke haft skäl att ens
antyda något derom, att medlen icke borde af statsmedel utgå. Sta¬
ten har här endast att uppträda såsom mellanhand mellan låntagare
och långifvare, endast att genom sin starkare kredit möjliggöra ett
företag, som till följd af sin särskilda beskaffenhet skulle hafva svårt
att erhålla kredit på den allmänna marknaden. Vid sådant förhål¬
lande anser jag det vara stridande mot alla grunder för såväl privat
som statshushållning att låta dessa medel bestridas af statens löpande
inkomster, som tagas af skatterna. Deremot är det alldeles naturligt,
Lördagen den 5 Maj, f. m.
25
att utbetalningen såsom en ren kapitalutgift bör bestridas genom lån, Låneunderstöd
hvilket upptages af Riksgäldskontoret. Att Statskontoret blir den för Hjelmarem
myndighet som förmedlar utbetalningen från Eiksgäldskontoret, lem- ^Trat*’
nar medlen till strandegarne och sedermera från kronofogdarne i a?ortsT
samband med den årliga uppbörden mottager såsom alla andra annui-
teter å vattenaftappningsl&n, deremot har jag icke någon invänd¬
ning att göra, sedan det eu gång blifvit bestämdt, att Statskontoret
skall ombesörja dessa operationer. Det är bestämmelsen, att 600,000
kronor för år 1878 och 300,000 kronor för hvart af de 5 derpå föl¬
jande åren skola . läggas å budgeten, som jag måste motsätta mig.
Utom det principielt origtiga i detta förslag tillkommer också min
farhåga för att en sådan åtgärd i närvarande ögonblick icke vore
fmansielt klok. Det är visserligen sant, att åtskilliga besparingar
och minskningar blifvit gjorda af"Riksdagen i de anslagsbelopp, som
Kong!. Maj:t begärt. Såsom den siste talaren anfört kan man be¬
räkna dessa minskningar till mellan sex och sju hundra tusen kronor.
Talaren lade dertill det nu kända öfverskottet utöfver 1875 års be¬
räknade behållning, men jag vill dervid anmärka, att beräkningen
af denna_ besparing, som Kong!. Magt icke tillåtit sig vid uppgö¬
randet. al budgeten för 1878, lärer icke heller få anställas af Ståts-
Utskottet, då man icke känner i hvad män för 1877 Riksgäldskon-
torets behof kommer att öfverstiga beräkningen. Således anser jag,
att denna post på 100,000 kronor bör lemnas alldeles ur räkningen.
Nu tillkommer till besparingarna för detta år det belopp, som °kan
minskas på de äskade anslagen under fjerde hufvudtiteln, Indika
ännu icke vant under Riksdagens pröfning, men jag anser mig böra
fasta uppmärksamheten på, att här förefinnes å andra sidan ett stort
statsbehof. Statsverket har i detta ögonblick en betydande skuld
ådragen _ för postverkets uppehållande. Derom har Kong! Magt i
den afgifna propositionen yttrat, att förslag om ersättning för de
förskott, som äro för postverket utgifna af Statskontoret, antagligen
måste till kommande Riksdag inlcmnas; men är det så, att statsver¬
ket, sedan alla hufvudtitlar blifvit genomgångna, visar en behållning
af 700,000 eller 1,000,000 kronor, så torde det vara rätt att redan
nu, då dessa penningar finnas tillgängliga, gälda nämnda förskott för
att bespara en blifvande budget denna tyngande utgift. För öfrigt
vill jag också fästa uppmärksamheten på, att Kong!. Maj:ts beräk¬
ning till året 1878 af statsverkets inkomster visserligen, efter min
uppfattning, varit ganska lag, men att denna beräkning blef, såsom
då var möjligt,_ uppgjord med afseende å normala förhållanden. Nu.
befinna vi oss inför ett storartadt krig, hvars utsträckning och verk¬
ningar man icke kan beräkna. Vi hafva således framför oss abnor¬
ma förhållanden, och det är då alldeles icke rådlig^ att i någon mån
höja beräkningarne af statsinkomsten, ja till och med rådligast att emot
dessa tider sänka dessa föreslagna beräkningar. De besparingar, som
kunna göras på utgifter, vore det derför skäl att använda till en
dylik nedsättning, hvilken finansiela operation skulle för den när¬
maste framtiden lätta budgeten, under det att anvisning för ifråga¬
varande sjösänkning af 600,000 kronor för 1878 och 300,000 kronor
N :o 37.
26
Lördagen den 5 Maj, f. in.
Låneunderstöd för fem följande år skulle på ett ganska betänkligt sätt tynga den-
for Hjelmarens samm£l fgr (]e nästkommande åren.
och Qvismarens
*(Forts!f Herr Samzelius: Då jag begärde ordet, var det icke i afsigt
att yttra mig öfver frågans tekniska del, tv den förstår jag icke, och
enligt mitt förmenande beliöfver den icke vidare utredning sedan
Kongl. Maj:t bestämt, att sänkningen får ega rum. Icke heller äm¬
nade jag utlåta mig om den juridiska delen af frågan, men en tala¬
res på jönköpingsbänken anförande gifver mig anledning att icke
alldeles förbigå densamma.
de nuvarande
Det må vara rätt i teorien, att man icke
bör framför de nuvarande inteckningshafvarnes rätt sätta en för¬
månsrätt, som under vissa förhållanden kunde lända dem till nack¬
del, men frågan har icke praktisk betydelse, tv den intecknade jor¬
dens värde kommer att genom sjösänkningen förhöjas vida utöfver
det lån, som för företaget kommer att häfta vid jorden. Ingalunda
kan man antaga, att hela företaget skall misslyckas och att den vinst,
som man anser skola uppstå af sänkningen och som af en talare
uppskattats till 4 millioner, endast är en tom förespegling. Man har
sagt, att jorden kan försämras under det arbetet pågår och att in¬
teckningarna härigenom kunde förringas i värde. Häremot ber jag
att få erinra, att lånet lägges på jorden först sedan arbetet är full-
boidadt, och att, om eu inteekningshafvare befarar, att hans rätt
skall förnärmas, så har han ju tillfälle att uppsäga sin inteckning.
Jag tror dock icke, att någon försämring kan komma i fråga, utan
hemmanen blifva säkerligen betydligt värdefullare än förut. Här
uppstår ett förhållande liknande det, då en intecknad stadsfastighet
nedrifves och ett nytt, präktigare hus uppföres å tomten. Inteck-
ningshafvaren får ju då en mycket större säkerhet, och så blir också
fallet vid ifrågavarande hemman efter sänkningens utförande.
Egentligen hade jag tänkt yttra mig i frågans tinansiela del,
nemligen huruvida medlen böra utgå från Statskontoret eller Riks-
gäldskontoret. För båda åsigterna kunna ganska goda skäl anföras.
Ingalunda kan bestridas, att här gäller icke en statsutgift, utan ett
kapitalutlägg, och i regeln bör detta icke drabba budgeten för året.
Om det beslutas, att ett lån skall .upptagas till ett belopp motsva¬
rande det lån staten lemnar till företaget, kommer Riksgäldskonto-
rets ställning icke att det minsta förändras. Dess skuld blir visser¬
ligen ökad med 2 millioner, men det har att lyfta ett motsvarande
belopp från Statskontoret d. v. s. hvad som erfordras till ränta och
amortering af detta lån. Men om man skulle ifrågasätta att bestrida
dessa utgifter med de medel, som Riksgäldskontor för närvarande
har om hand, såsom en talare från Elfsborgs län antydt, så skulle
jag motsätta mig ett sådant tillvägagående, ty derigenom blefve
Riksgäldskontorets ställning försämrad med dessa 2 millioner utan
att det finge en enda skilling mera från Statskontoret. Och man
skulle icke heller handla rätt mot de långifvare som senast försträckt
staten. På grund af det förtroende Riksdagen skänkt mig deltog
jag då i låneförhandlingarne och man fick mycket noga uppgifva
vår ställning. Långifvarne hade sig bekant, huru mycket vi af våra
egna medel tillskjutit till jernvägsbyggnader, och när lånet bevil-
Lördagen den 5 Maj, f. m.
27
Jf:o 37.
jades gjorde de det under förutsättning, att medlen skulle användas Låneunderstöd
endast för jcrnvägsbyggnader. Toge man nu af dessa medel, s& för Hjelm arens
blefve ju 2 millioner använda för ett helt annat ändamål. Visser-
ligen kastades de icke bort, men användandet strede mot kontrak- (Forts.)'
tets både ordalydelse och anda, och långifvarne hade skäl att klaga,
att man emot dem icke iakttagit »fair play». Häraf skulle svenska
staten säkert lida skada vid andra upplåningar. Med afseende å
medlens utgående från Statskontoret kan jag icke finna, att det egent¬
ligen kan lända till någon skada under statsverkets nuvarande ställ¬
ning. Jag vill icke förneka att den finansplan, som uppgjordes förra
året, innebar en betydlig förbättring med afseende på uppställnin¬
gens redighet derigenom att annuiteterna å våra lån blefvo synliga
i budgeten, men jag är dock tveksam, huruvida den grundsats som
då infördes är fullt rigtig i det afseendet, att amorteringen af våra
lån skulle verkställas likformigt för en mycket aflägsen framtid. Vi
hafva lån som gå på 50 ä 60 år. Om statens finanser liknade en
jemnt framflytande flod, så vore grundsatsen rigtig, men så är icke
förhållandet. Ibland svämmar floden öfver, ibland sinar den ut.
Staten kan under vissa förhållanden vara i tillfälle att göra afbetal-
ningar på sina skulder, men emellanåt måste staten öka sin skuld¬
sättning. Vi minnas väl de år, då i stället för öfverskott en ganska
betydlig brist uppstod. Om, i stället för att förra året lemnade 8
millioner i öfverskott, en brist af 8 millioner visat sig, vore det då
tänkbart, att vi kunde öka beskattningen för den blifvande statsreg-
leringen så att den förslog till icke blott de löpande statsutgifterna,
utan äfven till betäckande af bristen? Nej, det vore icke möjligt,
och alla länders finansiela historia visar, att så icke gått till i verk¬
ligheten. Såväl i statens som den enskildes ekonomi gör samma
grundsats sig gällande. En landtbrukare t. ex. har ett år god skörd
och kan då afbetala på sina skulder, men ett annat år blir det miss¬
växt och då måste han öka sin skuldsättning. Så har alltid inträffat
och kommer alltjemt att inträffa hos alla folk. Vi hafva under se¬
nare tider sett, huru åtskilliga stater till följd af gynsamma om¬
ständigheter kunnat betydligt minska sin skuld. Så t. ex. har vårt
grannland Danmark enligt det sista för mig tillgängliga bokslutet
på ett enda år minskat sin statsskuld med 24 millioner kronor.
Detta har dock berott äfven på en extra inkomst genom Öresunds-
tullen. Och se vi på det stora statsförbundet på andra sidan atlan-
ten, finna vi, att det minskat sin skuld i en ovanlig grad. Men
man måste antaga, att under längre period kan inträffa icke blott
missväxt, utan också kriser och krig, hvarigenom rubbningar i finans¬
planen blifva nödvändiga. Skulle så ske att här uppstode brist i
stället för öfverskott, så kan man vara förvissad, att ingen annan
utväg finnes, än att vända sig till Riksgäldskontor, som får åtaga
sig bristen antingen genom upplånade medel eller genom reserve¬
rade medel och befintliga statsaetiva, deraf vi dock, ty värr, icke
hafva mycket af den beskaffenhet, att de lämpligen kunna för i fråga
varande ändamål användas. Med dessa grundsatser och då man, så
vidt jag kan bedöma, utan olägenhet kan göra denna lilla utbetal¬
ning af 600,000 kronor af de öfverskott, som uppkommit föregående
K:o 87.
28
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Låneunderstöd
för Hjelmarens
och Qvismarens
sänkning.
(Forts.)
år, är jag tveksam om det är behöfligt och för statens kredit gagne¬
ligt att uppträda såsom lånesökande för ett lån af endast 2 millioner.
Yi hafva ju sökt att göra oss af med dessa små lån, men nu skulle
vi åter uppträda på marknaden för ett så obetydligt lån. Men det
är ej heller säkert, att detta blefve följden om reservationen antoges,
ty der förekommer icke något om att medlen skulle upplånas. Det
kunde hända, att, om man bifölle reservationen och medlen således
skulle utgå från Riksgäldskontoret, man genom ett annat beslut be¬
stämde att några medel icke finge af Riksgäldskontoret upplånas.
Man komme då i en ställning som vore, särskildt för fullmäktige i
Riksgäldskontoret, högst oangenäm. Man bör i detta fall icke hålla
för mycket på ett teoretiskt skäl, och för öfrigt lider den regel, som
af reservanterne förfäktats, redan af undantag, ty man har af de
löpande inkomsterna bekostat äfven utgifter som kunna betraktas
såsom kapitalutlägg. I det fallet vill jag endast nämna anslaget till
inköp af skogbärande mark. Meningen dermed var naturligtvis att
skaffa staten en inkomstgifvande egendom, och medlen härtill kunde
väl icke sägas böra ingå i de löpande utgifterna, utan borde beko¬
stas af andra medel. På samma sätt förhåller det sig med odlings-
lånen, Indika uppföras på staten. Det finnes visserligen en fond,
som nu gifver motsvarande inkomst, men de anvisas dock såsom en
utgift. Jag tror således, att denna teori icke blifvit strängt genom¬
förd, och jag förmodar, att den icke heller kan strängt genomföras,
ty förhållanden komma, som sagdt, att inträffa då man måste göra
en rubbning i den antagna grundsatsen. För min del anhåller jag
således om bifall till Utskottets förslag.
Herr von Möller: Äfven jag är uppkallad af det yttrande,
som en talare på jönköpingsbänken fälde om frågans juridiska del,
men jag är förekommen i dess besvarande af den siste talaren. Jag
kan icke dela talarens på jönköpingsbänken fruktan, att intecknings,-
hafvarnes rätt skulle minskas genom den förmånsrätt, som skulle
beviljas för statslånets ränta och amortering. Han nämnde ett sifter-
belopp som klingade. Han sade nemligen, att på hvarje mantal
skulle belöpa 5,000 kronor. Det låter mycket, men dividerar man
lånebeloppet med det tunnlandtal, som kommer att vinnas, och an¬
tager detta i enlighet med Kongl. Maj:ts proposition till 30,000, så
får man 66-/., kronor på tunnlandet, och antager man, såsom den
förste talaren, tunnlandet till 26,000, så får man vid divisionen 80
kronor på tunnlandet. Med den beräkning, den förste talaren gjorde,
och efter afdrag af alla kostnader, skulle tunnlandets värde efter
säkningen utgöra 250 kronor, då det deremot nu är endast 50 kro¬
nor. Således uppstår en så betydlig tillökning i hemmanens värde,
att väl ingen inteckningshafvare kan ifrågasätta att uppsäga sin for¬
dran. Jag är sjelf delegare i ett sjösänkningsföretag, hvarigenom
800 tunnland vunnits, och der har ingen enda inteckningshafvare
funnit skäl att uppsäga sin fordran, emedan marken ansetts vara för¬
bättrad, och så skall äfven vid nu ifrågavarande sänkning blifva
fallet. Detta bär jag blott velat påpeka för den händelse, att möj¬
ligen någon till följd af de anförda betänkligheterna kunde blifva
Lördagen den 5 Mai, f, m.
29
X:«> 37.
tvehågsen att ingå i en affär, som förmenades kunna kränka någons Låneunderstöd
rätt. Skulle nu en inteckningshafvare tro, att företaget kan misslyckas, för H;)elmarens
så har han ju rätt att uppsäga sin fordran genast, men jag tviflan oc,‘s
på att någon skall göra det då hans pant verkligen får större värde. 6(j?ortsp
flerr Adelsköld: Af den diskussion som föregått, finner jag
mig med ledsnad hafva blifvit missförstådd af en talare på Elfsborgs-
bänken. Jag har nemligen icke, såsom han synes hafva uppfattat
mitt yttrande, uttalat någon misstro till de kostnadsberäkningar, som
af Herr Öfverstelöjtnant Grafström, i enlighet med synerättens pro¬
gram, blifvit uppgjorda, utan har antagit den af honom uppgifna
slutsumman såsom fullt vigtig, och, med kännedom om noggranheten
i hans kostnadsberäkningar i allmänhet, är jag öfvertygad, att det
belopp, han uppgifvit för sjelfva arbetets utförande, är tillräckligt.
De af mig omnämnda högre kostnaderna för företaget i sin helhet
hafva afseende å extra kostnader, icke upptagna af Grafström, så¬
som räntebetalningar under byggnadstiden, skadeersättningar, för¬
beredande utgifter och dylikt, och grundade sig dels på några siffer-
uppgifter af den förste ärade talaren, hvilken bäst bör hafva reda
på saken, dels ock på erfarenheten om de stora opåräknade utgifter,
som alltid nu utan undantag uppkommit vid större sjösänknings- och
andra vattenarbeten, och i ännu högre grad måste uppkomma vid
ett företag af den omfattande och mångsidiga beskaffenhet som Hjel-
inarens sänkning, med dertill hörande ombyggnad af Hjelmare kanal
och alla dammar utmed Eskilstunaån.
Herr Nordenfelt har sagt, att vakten vid Hyndevadsdaminen
med största lätthet skulle kunna reglera vattenståndet så, att flödena
från Hjelmaren för framtiden hörde till det förflutna. För min del
tror jag, att den, som af Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utnäm-
nes till det föga afundsvärda förtroendeembetet att vara Kongl. dam-
vakt vid Hyndevad, får en ganska svår befattning. Dammen är, som
förut anförts, afsedd att hålla uppe Hjelmarens vattenstånd, så att
seglationen må kunna obehindradt fortgå samt att reglera vattentil¬
loppet för vattenverlcsegarne (deri Kongl. Maj:t och Kronan ej är
bland de obetydligaste) utmed Eskilstunaån. Om exempelvis, såsom
under senaste vinter varit fallet, snömassorna äro stora och våren
sen, så har man naturlig anledning att vänta en betydlig flod. Vatt¬
net skall då i regeln på förhand utsläppas genom grundluckorna;
men hvad inträffar? Jo, snön smälter långsamt och den väntade
stora floden behagar uteblifva. Sjöns vattenyta är emellertid sänkt
under det för seglationen nödiga djupet, damluckorna måste slås
igen och då komma alla vattenverken utmed Eskilstunaån och Thors-
hällakanalen på det torra. Eller vintren har varit mindre snörik, och
vattnet måste utsläppas försigtigt, på det att ej seglationen må lida;
men så kommer en hastig vår med mycken nederbörd, och vattnet
som af dammen ej kan hindras strömma öfver luckorna förstör vat¬
tenverken och bidrager, jemte den samtidiga floden i Mälaren, att
dränka strandegorna omkring denna sjö. Utaf dessa tvenne exem¬
pel visar det sig, att Kongl. damvaktsembetet vid Hyndevad icke
blifver någon sinekur, ty huru innehafvare!! deraf än ställer sig, så
N:o 37.
30
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Låneunderstöd kan han, på meteorologiens nuvarande ståndpunkt, och sedan de
för Bjelmarens värdefulla uppgifterna rörande väderleken borttagits ur almanackan,
0Ct>sänhiinren'— om han sjelf icke är väderleksspåman — råka ganska illa ut för
(Forts!)' förhållanden som hvarken kunna förutses eller förekommas.
I slutet af mitt förra anförande, tog jag mig friheten föreslå att
det begärda lånebidraget måtte af Kammaren bifallas. Jag ber emel¬
lertid få anmärka, att detta egentligen hade afseende på beloppet,
ty för min del sluter jag mig i hvad medlens anordnande vidkom¬
mer, mera åt Herr Ekmans förslag, än Utskottets, och då, såsom
Herr Statsrådet och chefen för Kongl. finansdepartementet rigtigt
anfört, hela transaktionen egenligen består uti att staten med sin
kredit understöder ett produktivt företag, så finner jag det naturligast
och riktigast, att beloppet utgår på samma sätt som jernvägsbygg-
nadslånen. Jag får således äran förorda bifall till Herr Ekmans
förslag.
Ilerr Wall enberg: Uti den tekniska delen af denna vigtiga
fråga vågar jag icke afgifva något omdöme, ty det kunde ej vara
grundadt på sakkännedom, och då så är förhållandet, ansluter jag mig
gerna till dem, som vilja på regeringen lägga ansvaret för hvad som
kan komma att inträffa. Men i afseende på den finansiela delen
anser jag mig kunna våga fälla ett omdöme, och i den delen synes
mig Utskottets förslag vida lämpligare än reservanternes. Såsom
man har sig väl bekant har Kiksdagen afslagit åtskilliga framställ¬
ningar i Kongl. Maj:ts proposition, hvilken var väl afpassad efter de
beräknade inkomsterna tillsammans med de befintliga öfverskotten.
Då så är händelsen, synes mig lämpligt att taga tillvara de öfver¬
skott som finnas för år 1878, och jag antager, att budgeten fortfa¬
rande blir så uppstäld, att öfverskott årligen uppstå, ty det har nu
en gång blifvit vanan att så uppgöra densamma.
Det är ej nu fråga om ett anslag, utan om ett lån, och det är
således icke annat än en postposition af dessa öfverskott, i fall man
deraf utlånar till den i fråga varande sjösänkningen och sedermera
får åter till sin disposition på ny räkning. Men att för hvarenda
småsak upptaga statslån synes mig ej lämpligt, helst då vi både i
tal och skrift prunka med den uppgift att vi ej lånat för annat än¬
damål än jernvägsbyggnader. Skola vi- då visa oss så klena att vi
icke kunna befrämja ett sådant ändamål som detta utan att behöfva
anlita lånevägen? Det vore verkligen att missbruka vår statskredit.
Jag tror icke att det vore klokt. Det är visserligen teoretiskt sant,
att staten blott är mellanhand, men med samma fog kunde staten
blifva mellanhand för många andra odlings- och andra företag, som,
efter hvad jag vet, positivt behöfva låneunderstöd. Jag tror för
min del, att det är mycket välbetänkt af Stats-Utskottet att på det
föreslagna sättet anvisa denna lånesumma, ty om man icke begagnar
den utvägen ett anlita de medel som finnas, kommer man oupphör¬
ligen med nya framställningar att staten skall upplåna för att utlåna
till enskilde. Dylika lånefrågor komma måhända att behandlas ledigt
nog af Kiksdagen, och slumpen, som spelar en stor rol vid de ge¬
mensamma voteringarna, kommer också att utöfva sitt inflytande på
Lördagen den 5 Maj, f. m.
31
H:o 37.
affärerna. Det ena med det andra kommer då att göra, att siats- Låneunderstöd
skuldens debet år efter årökas. “ för Hjelmarens
Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets hemställan.
Herr Montgomery Cederhielm: Jag ber blott att med några
ord få besvara de anmärkningar, Herr Major Adelsköld framstält
derom, att författaren till en nyligen (utkommen broschyr i denna
fråga rörande beräkningen af jordvärdet kommit till annat resultat
än det, hvartill jag kommit i detta hänseende. Häraf följer dock
icke, att den ena eller andra beräkningen är origtig, ty de stödja
sig på alldeles olika grunder. Den nämnda broschyrens författare
har fullständigt redogjort för de grunder, på hvilka hans beräkningar
äro stödda; så har äfven jag gjort, och sedan kan ju en hvar välja,
hvilket sätt han anser vara rättast. Vidare har Herr Adelsköld ytt¬
rat, att den finge ett ganska svårt uppdrag, som skulle verkställa
den der, om jag så må säga, förskottsafrinningen, d. v. s. låta sänka
sjön utan att dervid taga för mycket. Ja! det är mycket sant.
Ingen teori kan någonsin på förhand säga, hvilka fenomener som
kunna komma att inträffa i afseende på nederbörd, utan en proba-
bilitets-beräkning, stödd på flera års noggranna iakttagelser, är det
högsta, som härvid katt uppnås, och ju rikhaltigare dessa iaktta¬
gelser äro, desto mer kan man hoppas, att icke för mycket miss-
och Qvismarens
sänkning.
(Forts.)
taga sig.
Slutligen har äfven uttalats en stor vänlighet för strandegarne
och fruktan för att de icke skulle gå ut med detta företag; men jag
ber att i det afseendet få anföra ett yttrande, som en före detta
ledamot af Konungens råd vid några tillfällen använde: »volenti
non fit injuria». Om strandegarne äro nöjda med detta och villiga
att bära den börda, som kan komma på deras del, tror jag icke, att
andra hafva skäl att för dem hysa en så ofantlig ömhet och fruktan.
Saken är pröfvad, och det har befunnits, att ingen annan lider in¬
trång i sin rätt, och vid sådant förhållande måste man förutsätta, att
den, som sjelf vill åtaga sig en svår sak, på förhand öfvertänkt, huru
han skall kunna gå i land dermed.
Herr Ekman: Jag vill icke lemna den ståndpunkt, på hvil¬
ken Stats-Utskottet stält sig vid bedömandet af denna fråga, och
skall icke tillåta mig att ingå i något besvarande af de anmärk¬
ningar, som här blifvit framstälda dels ur teknisk och dels ur rätts¬
lig synpunkt. Efter min uppfattning böra Kamrarne med bedöman¬
det af frågan ur dessa synpunkter icke taga någon befattning, ty
frågan har redan blifvit bedömd af de personer, som regeringen
anlitat för att i sådant afseende åstadkomma en fullständig utred¬
ning, och för min del anser jag frågan fullständigt utredd.
I afseende på den ekonomiska delen af frågan, eller den fördel,
som för landet skulle uppkomma derigenom, att det af Kongl. Maj:t
äskade låneunderstöd lemnades åt ifrågavarande sjösänkningsbolag,
tror jag icke heller, på grund af de yttranden, som här blifvit af¬
gift, att något vidare kan vara att tillägga, ty efter min uppfatt¬
ning hafva så goda skäl blifvit anförda för beviljandet af detta låne-
N:o 37.
32
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Låneunderstöd
för Hjelmarens
och Qvismarens
sänkning.
(Forts.)
understöd, att jag skulle misstaga mig mycket, om icke denna Kam¬
mare lemnade sitt bifall dertill.
Men deremot i afseende på sättet för anskaffandet af detta
låneunderstöd bär jag ansett mig böra yttra några ord. Jag anser mig
egentligen uppkallad af talaren på kristianstadsbänken, sjelf en af
Riksgäldsfullmägtige, och jag anser mig uppkallad derför, att hans
yttrande gifvit mig den uppfattning, att han skulle hafva missupp¬
fattat reservanternes mening. Jag tror för min del, att den åsigt,
som varit för rescrvanterne bestämmande, icke borde kunna miss¬
tydas, tv här talas om, huru staten skulle med sin kredit förmedla
mellan långifvarne och bolaget, och att för sådant ändamål ett lån
skulle af staten upptagas. Detta anser jag vara så tydligt utsagdt
i reservationen, att det icke borde kunna uppfattas så, att låneunder¬
stöd till sjösänkningsbolaget skulle kunna ifrågasättas böra utgå af
sådana medel, som Riksgäldskontoret för annat ändamål upplånat.
För min del är jag lika noga som den ärade talare, till hvilken Jag
nu vänder mig, att staten skall uppfylla sina ingångna förbindelser,
och, då i de obligationer, som äro utfärdade för sådana lån, hvilka
blifvit upptagna till bestridande af kostnaden för jernvägsbyggnader,
uttryckligen säges, att dessa medel icke få till annat ändamål an¬
vändas, måste äfven häraf följa, att af sådana hos Riksgäldskontoret
befintliga tillgångar icke kan få användas något för bestridande af
de medel, som erfordras till här i fråga varande lån.
Det förekommer äfven i reservationen, att, derest Riksdagen
skulle besluta i enlighet med den framställning reservanterna gjort,
lärer deraf följa, att en särskild bestämmelse i Riksgäldskontorets
reglemente skulle intagas, hvilken bestämmelse närmare komme att
antyda, huru medlen skulle upplånas. Den aktade talaren på Stock¬
holms stads bänk, som nyss hade ordet, yttrade, att -han under när¬
varande förhållanden ansåge lämpligare att bifalla Stats-Utskottets
förslag än att gifva understöd åt reservanternas framställning. Med
anledning häraf ber jag att få bemärka, att jag icke kan finna,
huruledes Riksdagen skulle kunna bifalla den framställning, som af
Stats-Utskottets majoritet blifvit gjord, utan att upphäfva ett beslut,
som förra Riksdagen fattat, ty förra Riksdagen har efter mitt för¬
menande otvetydigt godkänt de åsigter, som af Chefen för Finans¬
departementet blifvit uttalade till statsrådsprotokollet och på grund
af hvilka åsigter den uppställning af budgeten, som förra riksdagen
egde rum, äfven blifvit godkänd. I detta yttrande, som Riksdagen
godkänt, förekommer, att budgeten icke bör innehålla något kapital¬
utlägg, utan att den endast skall innehålla de utgifter, som fordras
för statens eget behof. Har Riksdagen en gång godkänt denna
åsigt, förefaller det mig, som om det vore väl tidigt att nu en riks¬
dag derefter rubba densamma. Jag ber äfven få erinra om, ehuru
denna fråga icke är alldeles likartad med den föreliggande, att i
fråga om låneunderstöd till städerna Strömstad och Söderhamn Riks¬
dagen beslutat, att dessa medel skola utgå från Riksgäldskontoret.
Andra Kammaren beslutade för sin del, att dessa medel skulle utgå
från Statskontoret, men i gemensam votering har Riksdagen beslu¬
tat, att de skola utgå från Riksgäldskontoret och således icke tagas
Lördagen den 5 Maj, f. m.
33
TS: o 37.
•af Statskontorets inkomster. I viss mån skulle det således vara i Låneunderstöd
■strid mot denna af Riksdagen godkända åsigt, om man nu fattadefär sjelmarens
beslut i enlighet med Utskottets framställning. ..........
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till den reservation, som
finnes bifogad Utskottets betänkande.
och Qvismarens
sänkning.
(Forts.)
Friherre Åkerhielm: Då den af Stats-Utskottets ordförande
och fleste ledamöter från denna Kammare afgifna reservation har
vunnit ytterligare i vigt genom ett särskildt uttaladt understöd från
Statsrådsbänken, tillåter jag mig att med några ord upptaga Kam¬
marens tid för att fästa mig vid den skilnad, som förefinnes emel¬
lan denna reservation och Utskottets förslag. Jag anhåller alltså
med andra ord att af den föreliggande frågan få upptaga endast den
del, som enligt reservanternas förslag berör, huru Riksgäldskontoret
på reqvisition skulle ega att tillhandahålla Statskontoret de af detta
kontor försträckta medel. På sätt den siste ärade talaren för Kam¬
maren framhållit, finnes i denna reservation antydt, att ett Riks¬
dagens beslut lärer blifva behöfligt för att genom en ändring' i
Riksgäldskontorets reglemente ordna de derigenom uppkommande
förhållandena. Hyste jag något tvifvel om, att detta Riksdagens
beslut kunde blifva annat än ett bemyndigande för Fullmäktige i
Riksgäldskontoret att genom upplånta medel göra kontoret betäckt
för hvad som till Statskontoret försträcktes, skulle jag för min del
bestämdt tala emot reservationen, men då jag förväntar mig, att,
i händelse Riksdagen bifaller reservanternes åsigt, man icke lärer
förbise den omständighet, att Riksgäldskontoret måste upplåna medel
för att betala Statskontoret de reqvisitioner, som utgå till ifråga¬
varande sjösänkningsbolag, kan jag icke annat förstå, än att dessa
medel, upplånade till ett annat företag än jernvägsbyggnadsföretag,
lämpligast borde sökas inom landet, och vid sådant förhållande har
jag för min del endast velat, med anledning af ett yttrande, som
som blifvit fäldt inom Kammaren, uttala den förhoppning, att, om
man bestämmer sig för att lägga ett ytterligare lån af 2,000,000
kronor till våra nuvarande statslån, — något om hvars lämplighet
jag icke nu vill yttra mig — skall den omständighet, att ett°lån
upptages inom landet, med Guds hjelp icke inverka på statens kredit
hos våra utländska lånöfvertagare eller menligt inverka på Sverio-es
.ställning i den främmande penningemarknaden.
Jag har endast velat uttala detta utan att framställa något yrkande.
Herr Samzelius: Jag har icke begärt ordet i den fåfänga för¬
väntan, att min åsigt skulle väga något emot Herr Finansministerns
■och den ärade ordförandens i Stats-Utskottet, men då jag i denna
fråga hyser en fast öfvertygelse, ber jag att med några ord få vidare
utveckla densamma. Jag har visst icke, på sätt ordföranden antydt,
misstagit mig om reservationens syfte; jag har genomläst motive¬
ringen dertill och deraf funnit, att det är reservanternas åsigt, att
dessa medel skola anskaffas genom upptagande af ett ytterligare lån,
men reservanterna hafva icke låtit i förslaget inflyta något, som
Första Kammarens Prof. 1877. N:o 37. 3
X:o 37.
34
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Låneunderstöd skulle binda Riksdagen i detta hänseende. Jag vill endast upprepa
för Ejelmarens jjVa(j jag nygs nämnde, att, om Kammaren bifaller reservanternas
°C säTknÅng™3 förslag och detta blir Riksdagens beslut, deraf icke ovilkorligen
(Forte.) följer, att medlen komma att genom upplåning anskaffas, och det är
häremot, som jag velat uttala mina betänkligheter. Jag vet mycket
väl, att ordföranden i Stats-Utskottet är lika män som jag och öfriga
fullmäktige i Riksgäldskontoret att iakttaga de kontraktsbestämmel-
ser och muntliga aftal, som hafva föregått våra statslån, men det
kunde hända, att, oaktadt våra åsigter i detta hänseende onekligen
gå ut på att, om medel blifva beviljade, dessa skola anskaffas genom
upptagande af ett nytt lån, Riksdagen komme att fatta ett motsatt
beslut.
Vidare vill jag säga, att, om för detta fall 600,000 kronor blefve
för år 1878 anvisade, deraf icke ovilkorligen skulle följa, att med
återstoden komme att gå på samma sätt. Om det vid en blifvande
statsreglering yppar sig svårigheter att få den att gå ihop, kan jag
icke finna, att något hinder möter, att en upplåning af återstoden
då göres, om så behöfves, men för närvarande synes det mig, så
vidt jag känner ställningen, knappast vara lämpligt att nu öka listan
på våra många statslån.
Lika med den ärade ordföranden i Riksgäldskontoret är jag
öfvertygad om, att svenska statens kredit icke derigenom skulle
äfventyras, men jag har alltid varit af den åsigt att man aldrig bör
låna annat än då verkligt behof förefinnes, och något sådant synes
mig icke nu vara för handen. För öfrigt vill; jag äfven medgifva,
att det, på sätt Herr Finansministern antydt, vore särdeles önskligt,.
om man kunde betäcka bristerna för förskott till Postverket, ty
dessa tynga verkligen mycket på Statskontorets kassarörelse och
åstadkomma många olägenheter.
Efter detta mitt anförande torde Kammaren finna, att jag såsom
fullmäktig i Riksgäldskontoret icke skulle hafva något att anmärka
mot antagande af reservationen, så vida dervid fogades det vilkor,,
att medlen skulle anskaffas genom upplåning, men såsom riksdags¬
man och dertill såsom, jag tvekar icke att utsäga det, sparsam riks¬
dagsman skulle jag rätt gerna se, att man toge dessa medel af de
tillgångar, som finnas, och icke ökade statens skuld.
Herr Wallenberg: Ståts-Utskottets ordförande har åberopat
hvad som yttrades vid förra riksdagen i afseende på budgetens upp¬
ställning, men det förefaller mig bra underligt, om Riksdagen skulle,
för det att denna uppställning då godkändes, hafva för all framtid
frånsagt sig rätt att förfoga öfver de besparingar, som finnas, äfven
om dessa på annat sätt användas än till statsutgifter, som äro borta
med en gång. Jag anser, att detta är en något långsträckt tydning
och har aldrig förut sett, att Riksdagen för all framtid bundit sig
af något likartadt.
Samme talare yttrade, att man anvisat på Riksgäldskontoret de
understöd, som blifvit beviljade städerna Strömstad och Söderhamn.
Ja! derför att man gjort det med en ringa summa, är icke sagdt,
att man bör göra det, då fråga är om ett så stort belopp som
Lördagen den 5 Maj, f. m.
35
X:o 87.
2,000,000 kronor och jag kan således icke finna, att detta kan åbe¬
ropas såsom ett prejudikat, hvilket skulle binda Riksdagen i denna,
fråga.
Utskottets ordförande bär yttrat, att, om reservationen antoges
skulle Riksdagen få en framställning om ändring i Riksgäldskonto-
rets reglemente. Hvar och en kan förstå att denna ändring endast
skulle innebära ett bemyndigande att upplåna 2,000,000 kronor, och
det är just hvad Riksdagen bör önska att undvika.
Ordföranden i Riksgäldskontoret har behagat yttra, att upp¬
tagandet af ett sådant lån icke skulle inverka på statens kredit, och
man är väl då tvungen att tro det, men jag för min del vågar dock
hysa en annan åsigt i detta hänseende och tror, att det icke skulle
vara gagneligt, om Riksgäldskontoret nu uppträdde och sökte ett
litet extra lån. Om Herrarne erinra sig det, sades vid förra, riks¬
dagen, att man skulle hvila eller göra en paus i lånandet, och jag
tror för min del, att ett oupphörligt lånande af småsummor, ett
kladdande i låneväg, skadar krediten vida mer, än man kan före¬
ställa sig. Om man tager ställningen något allvarsammare i be¬
traktande, finner man, att många stora arbeten äro under utförande,
deribland nya jernvägsföretag, och dessa kunna icke hjelpa sig med
det, staten lånat dem, utan måste tillskjuta egna medel eller upp¬
låna; andra företag äro började, som hafva ganska svårt att draga sig
fram. Flera storartade industriella byggnadsföretag, som börjades
under åren 1873 och 1874, blefvo nätt och jemt färdiga till dess de
ogynsamma konjunkturerna inträdde, och under allt detta anser man,
att det ingenting gör, att Riksbanken fungerar som permanent upp-
lånare och äfven Riksgäldskontoret framträder i marknaden såsom
årlig försäljare af sina obligationer. I min tanke vore det klokare
och försigtigare, om man någon gång ville afvakta händelsernas ut¬
veckling, men detta bryr man sig icke om, utan tänker: »tål du det,
så tål du det,» och man låter staten upptaga det ena lånet efter det
andra, och detta måste skada och qväfva den industriella företagsam¬
heten. För min del anser jag, att ifrågavarande företag, det må vara
huru utmärkt som helst, icke bör köpjjs för det pris, att man nu
skall bevilja ett nytt statslåns upptagande, som sedan skall paradera
i in- och utländska tidningar, utan hellre må det då uppskjutas.
Men jag kan icke se, hvarför man icke kan taga i anspråk de medel,
som finnas såsom besparingar på 1878 års budget, och taga för
gifvet, att äfven under kommande år några besparingar kunna upp¬
stå att förfoga öfver. Att så skall ske, förefaller mig nära nog sol-
klart, men det är alldeles icke förvånande, att en Finansminister vill
hafva så stort öfverskott, att röra sig med, som möjligt för hvarje
år, och jag har ingenting att erinra mot honom derföre att han så
önskar, men en annan sak är hvad Riksdagen, som bör känna ställ¬
ningen i landet bättre än en enda person, bör besluta i denna fråga.
Herr Statsrådet Forssell: Mot reservanternes förslag och det
understöd, jag ansett mig böra lemna detsamma, har blifvit anfördt,
att det väl må vara teoretiskt rigtigt att icke låta dessa medel utgå
af statsverkets tillgångar, men att praktiska skäl skulle tala för en
Låneunderstöd
för Hjelmarens
och Qvismarens
sänkning.
(Forts.)
h":o 37.
36
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Låneunderstöd sådan åtgärd. För min del får jag förklara, att det just är den
för Hjelmarens praPtiska sidan af frågan, som iag i främsta rummet afsett, ty en
och Qvismarens praktisk angelägenheter verkligen, att budgeten är redig och klar,
"(Fort”.')' hvilket den"icke kan vara utan att kapitalutlägg skiljas från de lö¬
pande utgifterna, som skola betäckas med de löpande inkomsterna.
En sådan budgetens anordning betyder efter min uppfattning mera
för landets kredit än den lilla omständighet, att Riksgäldskontoret
skulle kunna komma att inom eller utom landet upplåna ett mindre
belopp af 2,000,000 kronor, ty budgetens anordning inverkar å alla
de öfversigter af statsverkets ställning, som komma utlandet till
banda, och efter de upplysningar, jag erhållit, har statsreglering^
form alltid betydligt inverkat på den utländska marknadens uppfatt¬
ning af Sveriges financiella ställning.
Hvad angår betänkligheterna mot att låta Riksgäldskontoret upp¬
träda såsom lånesökandc på marknaden, tror jag mig kunna, anföra
något, som bör bidraga att lugna farhågorna. Riksbanken innehar
för5 närvarande åtskilliga millioner i norska, franska, ryska in. fl.
utländska obligationer, och jag förmodar, att svenska obligationer,
utgifna för ifrågavarande ändamål, skulle kunna lemna Riksbanken
rätt så god säkerhet som motsvarande belopp af de utländska. Stats¬
kontoret innehar för närvarande ett par millioner inteckningar, hvilka
efter den grundsats, som redan är erkänd, inom ganska kort tid
skola utbytas mot obligationer, och jag kan då icke finna någon
svårighet för Riksgäldskontoret att antingen med Riksbanken eller
Statskontoret såsom förvaltare af dessa fonder eller med bådadera
öfverenskomma om ett mindre lån, som alls icke behöfver trycka på
marknaden och icke behöfver störa utlandet med den kungörelse,
att Sverige å nyo uppträder såsom lånesökande.
Från flera håll har man talat derom, att staten på det af Stats¬
utskottet föreslagna sätt borde skaffa sig en reservfond, en tillgång
nedlagd i en så god säkerhet som den i fråga varande. En reserv¬
fonds bildande kan äfven jag godkänna, men på vilkor, att det sker
utan rubbning af räkenskapernas reda och budgetens klarhet. Må
man då i slutet af budgeten uppställa en post: reserverade medel af
öfverskott. Likväl får jag till den ärade talaren på Stockholms¬
bänken, som uppträdt för denna uppfattning, hemställa,, huruvida
icke det är financielt rigtigt att först betala sina skulder, innan man
lånar ut medel, och staten har en verkligen tryckande skuld.till
Statskontoret i de förskott, som Statskontoret utbetalt och hvilka
förskott vålla dess kassarörelse åtskilligt obehag.. Således synes det
mig, att man först bör tänka på denna utgift, innan man beträder
vägen att bilda en reservfond.
Vidare ber jag att få säga några ord med anledning af ett ytt¬
rande af talaren på Kristianstadsbänken. lian begagnade detta till¬
fälle att uttrycka såsom sin åsigt, att man ej borde på budgeten
lägga den ordinarie utgiften för statsskuldens amortering. .Donna
uppfattning må vara rigtig, men anmärkningen träffar åtminstone
icke mis; utan Riksdagen, som hittills velat häfda den grundsats, att
svenska staten hvarje år skall amortera sin skuld. Då denna grund¬
sats är gällande, måste också skulden amorteras icke genom nya lån
Lördagen den 5 Maj, f. m.
37
X:<> E7.
utan genom statens inkomster. Skulle Riksdagen deremot komma Låneunderstöd
till den åsigten, att Sverige bör antaga systemet af perpetuel räntor./"'’ Hjelmarent
kommer val icke att i budgeten inflyta någon på förhand bestämd
årlig utbetalning för amorteringen. (Forts.)'
Samme talare nämnde ock, att för närvarande finnes ett kapital¬
utlägg upptaget i budgeten, nemligen anslaget till inköp af skog¬
bärande mark. Jag vill erinra, att något sådant anslag kan numera
knappast sägas finnas. Det fans i 1876 års budget och linnes
ännu till någon del qvar i 1877 års budget, men reservationsanslaget
för inköp af skogbärande mark i 1878 års budget är så nästan till
sista skillingen upptaget af löpande utgifter till skogsväsendet, att
derå icke finnes rum för medel till inköp af skogbärande mark.
Deremot liar Kortgl. Maj:t föreslagit att man nu skulle gå i författ¬
ning om användning af de för sålda hemman inflytande medel till
inköp af skogbärande mark; men dessa medel finnas icke upptagna
i budgeten, utan ingå till Riksgäldskontoret och hållas af detta
Kong!. Maj:t till hända.
Herr Mannerskantz: Äfven jag vill endast yttra mig angå¬
ende sättet att anskaffa ifrågavarande medel.
Jag måste erkänna, att ganska goda skäl blifvit anförda å båda
sidorna — för lånets anvisande på Riksgäldskontorets stat eller på
Statskontorets; och det kan vara tvifvelaktigt, huruvida man skall
anse skälen på den ena sidan eller på den andra öfvervägande.
Men det är dock ett skäl, som synes mig vara af den största be¬
tydelse och som jag derföre vill framhålla; och det är, att då vi nu
verkligen befinna oss i den lyckliga ställning, att vi kunna säga oss
icke hafva upplånat något för statens räkning annat än för våra
jernvägar, så böra vi akta oss för någon ändring häri. Men nu är
det likväl ifrågasatt, att vi skulle gå från den grundsats, vi hittills
hyllat, och börja låna äfven för andra ändamål än jernvägar, och det
vill jag för min del icke samtycka till. Reservanternes förslag kan
vara mycket rationelt och mycket praktiskt, när fråga blott är om
statsregleringens formella uppgörande; men för oss, som icke äro
så djupt inne i de finansiella förhållandena, står den omständigheten
i förgrunden, att vi förut lånat endast för våra jernvägars skull och
att vi nu skulle låna upp 2 millioner för ett, annat ändamål; och då
kunna vi ej förbise att i all skuldsättning ligger fara, och det är
farligast att göra det första steget. Om vi denna gång skulle låta
staten gå emellan med sin kredit för ett enskild! företag af sådan
beskaffenhet som nu är i fråga; livad är det väl då som skulle åter¬
hålla oss från att fortsätta på den vägen. Det är detta, som jag
anser nu vara hufvudsaken. Under de senare åren hafva våra till- ,
gångar ju dessutom varit så beskaffade, att man väl kan våga påstå,
att budgeten bör kunna utan någon särdeles olägenhet, såvida ej något
nu oförutsedt inträffar, under några år framåt hållas vid samma belopp
som nu; och under sådana förhållanden kunna vi helt visst årligen
lemna några hundra tusen kronor till ifrågavarande företag, till dess
beloppet uppgår till de behöflig» två millioner. Det kan väl då
hända, att det framdeles befinnes vara förenadt med olägenhet att
N:o 37.
38
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Låneunderstöd handla på samma sätt som hittills; men vi böra låta den dag, som
för Hjelmarens kommer, hafva sin egen omsorg och icke för tidigt öfvergifva den
och Qvismarens rätt beträdda vägen. Jag kan icke inse, att det just nu finnes något
*(Forta)' giltigt skal att bryta den goda seden, att taga lån endast för jern-
vägarnes skull. Då statsregleringen för närvarande utvisar öfver¬
skott, tror jag, att vi icke kunna använda detta öfverskott på bättre
sätt än att deraf lemna ifrågasatta låneunderstöd. Såsom sagdt håller
jag mig fast vid det enkla skälet, att, då man nu bjuder oss på att
gå in på en afväg som jag icke vet hvart den kan leda, så vill jag
icke vara med om att taga första steget derpå, då jag alls icke kan
anse oss nödsakade att nu göra det; och på grund af denna upp¬
fattning förenar jag mig med Stats-Utskottet.
Herr Wällenberg: Det är några yttranden af Herr Chefen
för Finansdepartementet, som jag skall bedja att få vidröra. Han
behagade säga, att Statskontoret har ett par millioner i inteckningar;
men han slutförde icke sin tanke, och jag kunde icke förstå den
annorlunda än att dessa inteckningar borde uppsägas och Kiksgälds-
kontorets obligationer läggas i deras ställe. Det blir i alla fall ett
par millioner inteckningar, som skola uppsägas för att förbättra
ställningen.
Vidare talade han om »statens reserverade fonder.» Då vi få
sådana hoppas jag, att de komma att bestå af annat än Riksgälds-
kontorets obligationer. Skola de bestå af sådana obligationer, så
är det detsamma som om jag skref mina egna skuldsedlar och lade
dem i min kassakista såsom reserverad fond. Dylik reservfond må¬
ste bestå af papper, som gå på en annan marknad än den svenska;
och derföre kan jag icke finna sammanhanget mellan den reserve¬
rade fonden och beviljandet af ett sjösänkningslån, hvarom här är
fråga.
Det sades äfven, att Riksbanken har norska statsobligationer.
Jag känner det, ty jag har med mycken uppmärksamhet följt de
norska lånens uppläggning i London. Men det är icke troligt, att
Riksbanken utbyter norska statsobligationer, som äro noterade på
Londons fondbörs, och der afsättliga, mot obligationer, utgifna i
form af särskildt lån, för att hjelpa ett sjösänkningsföretag, som ännu
icke är påbörjadt,
Herr ministern yttrade, att det skulle vara så fult om budgeten
innehölle något annat än inkomst och utgift: detta kunde ju lätt
ändras och budgeten göras vacker derigenom att jag skrefve anslag
till Hjelmarens sänkning 600,000 kronor. Det vore ju då bra, i fall
jag finge qvitto på, att summan, och det för all framtid, vore borta;
men, om jag får en förbindelse, som visar, att jag efter viss tids
förlopp återfår det utlagda beloppet, då skall formen anses så störd,
att något sådant på inga vilkor kan tillåtas. Jag kan för min del
icke inse, att det stöter någon form, om jag använder de penningar,
som jag tiar tillgängliga på ett sådant sätt, att jag får igen dem,
i stället för att de utgifvas så att jag icke får igen dem Jag tyc¬
ker, att det förra är mycket angenämare och mycket klokare; och
jag kan icke inse, att, derföre att det står låneunderstöd i stället
39
Lördagen den 5 Maj, f. m.
tör anslag, det kan rubba uppfattningen af en väl uppstäld budget.
Vill man för formens skull anvisa 600,000 kronor till bidrag åt
Riksgäldskontor, som sedan kunna utlemna dem som lån till°sjö-
sänkningsbolaget, så gör Riksgäldskontoret en god affär, hvaremot
jag ingenting skall invända. För öfrigt är jag säker på, att ino-en,
som kan bedöma landets kredit, skall röna det intryck, att det der¬
med är oklokt stäldt, derföre att ett belopp lånas ut i stället för att
anvisas såsom anslag.
Jag anhåller fortfarande om bifall till Utskottets hemställan.
Herr Värn: Jag anser mig böra fästa uppmärksamheten derpå,
att, så länge det lyckliga förhållande fortfar, att besparingar å bud¬
geten uppstå och dessa besparingar uppgå till ett belopp, som til¬
låter Statsverket att lemna ifrågavarande låneunderstöd, så kommer
ingen upplåning af medel att ske, äfven om det blir Riksgäldskon¬
toret, som skall svara för försträckningens utbetalande. Statsverkets
besparingar öfverlemnas nemligen till Riksgäldskontoret, och således
behöfver Riksgäldskontoret icke upplåna penningar, så länge be¬
sparingar uppstå å budgeten. Om, i likhet med hvad Stats-Utskottets
majoritet beslutat, den summa, som här är i fråga att utlånas, upp¬
föres på budgeten, så komma, derest statsverket har besparingar,
dessa i hvarje fall att för ändamålet användas, och åtgärden är^så-
ledes likgiltig, men skulle deremot inga besparingar uppstå, så må¬
ste, enär majoritetens förslag innebär att vi skulle afskära oss ut¬
vägen att för detta produktiva ändamål upplåna penningar, utgif¬
ten tynga budgeten och vi således derigenom blifva tvungna °att
göra inskränkningar, som icke i sig sjelfva vore lämpliga och icke
af verkligt behof påkallades. Under sådana förhållanden anser jag,
att hvarje riksdagsman bör vara lika mån som Herr Chefen för Fi¬
nansdepartementet derom, att statsregleringen hålles redig och klar,
så att endast inkomster och utgifter derpå upptagas men deremot
upplåning och utlåning af Riksgäldskontoret ombesörjas.
Lika litet som jag anser, att vi böra vara rädda för oss sjelfva
i det afseende att vi icke borde kunna med full tillförsigt taga för¬
sta steget till lån för ett annat ändamål än jernvägsbyggnader, isyn¬
nerhet ^ som det nu är fråga om ett produktivt företag, lika litet
böra vi på förhand binda oss att för framtiden iakttaga en sparsam¬
het, hvars verkliga ändamålsenlighet nu icke kan bedömas, utan göra
vi väl bäst att i detta afseende förbehålla oss full handlingsfrihet.
Jag tror icke, att vi komma att vänja oss att upptaga onödiga lån,
om vi också nu skulle låna penningar för att lemna understöd för
ifrågavarande ändamål. Såsom sagdt, torde dessutom inga lån be¬
höfva upptagas, så länge besparingarne på budgeten uppgå till så
höga belopp som nu är fallet. För öfrigt vill jag uttrycka den ön¬
skan, att våra statslån alltid upptoges, för så nyttiga och produktiva
ändamål som det nu ifrågasatta.
Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.
Herr Samzelius:: Jag anser mig i anledning af den siste ta¬
larens yttrande, att besparingarne å budgeten och öfverskott å de
N:o 37.
Låneunderstöd
för Hjelmarens
och Qvismarens
sänkning.
(Forts.)
N:o 37.
40
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Låneunderstöd beräknade inkomsterna öfverlemnas till Eiksgäldskontoret, böraupp-
firMjelmarent lysa, att så icke sker numera. Förhållandet var väl sådant, då deri.
och Qvismarens &m(\0 fa]aren Tar finansminister; men numera behåller Statskontoret
*(Fortso' de öfverskott och besparingar som å riksstatcn uppkomma.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bi¬
fall till Stats-Utskottets förevarande utlåtande och dels att Kamma¬
ren skulle bifalla Utskottets hemställan med följande, af Herr Ek¬
man föreslagna förändrade lydelse:
»Utskottet hemställer alltså att, med bifall till Kongl. Maj:ts för¬
slag, för sänkning och reglering af vattenhöjden i sjöarne Hjelma-
ren och Qvismaren och utförande af dermed sammanhängande arbe¬
ten enligt faststäld plan, må beviljas Hjelmarens och Qvismarens
sjösänkningsbolag ett lån å två millioner kronor, att från Statskon¬
toret utgå med 600,000 kronor under år 1878, 300,000 kronor under
hvarje af åren 1879, 1880, 1881 och 1882 och 200,000 kronor under
år 1883, under vilkor: att å hvarje lyftadt belopp af lånet årligen
till slutet af år 1887 till nämnda kontor erlägges fem procent ränta
från lyftningsdagen; att för tiden från och med år 1888 årligen till
samma kontor erlägges 8 procent å hela den lyftade lånesumman,
hvaraf ränta godtgöres efter fem för hundra af det obetalda kapital¬
beloppet och diet öfrig» utgör afbetalning derå, samt att i öfrigt de
allmänna stadganden och bestämmelser, som äro af Riksdagen med¬
delade i fråga om låneunderstöd för vattenaftappning .eller annat
odlingsföretag, skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jem¬
väl för nu omförmäkla lånebidrag; skolande dock Statskontoret eg»
att, i mån af behof, af Eiksgäldskontoret uppå reqvisition erhålla de¬
rin omförmälda lånebelopps bestridande nödiga medel.»
»I händelse Eiksdagen bifaller hvad sålunda beträffande Eiks-
gäldskontorets skyldighet att tillhandahålla Statskontoret ifrågava¬
rande lånebelopp blifvit af Utskottet föreslaget, kommer Utskottet
framdeles att föreslå den bestämmelse i Biksgäldskontorets regle¬
mente, som häraf kan blifva en följd.»
Härefter framstälde Herr Grefen och Talmannen först propo¬
sition på bifall till utlåtandet, hvarvid svarades många ja och nej i
blandning, samt sedermera proposition på antagande af Herr Ekmans
förslag, då svaren på enahanda sätt utföllo; och förklarade Herr
Grefven och Talmannen sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
O V?
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition r
»Den som bifaller Statsutskottets utlåtande X:o 64, röstar
Ja;
Lördagen den 5 Maj, f. m.
41
N:o 37.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej,' antager Kammaren det förslag, som finnes intaget
i den af Herr Ekman med flere vid utlåtandet fogade reservationen;»
Omröstningen företogs, och viddess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 59.
Nej — 54.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 2 och 4 dennes bordlagda Pensions-
utlåtande N:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga förslag an- reglering för¬
seende pensionering af Arméns befäl och underbefäl. arméns befäl
och underbefäl..
Härvid anmälde sig och yttrade:
Grefve af Ugglas: Såsom Herrarne finna, innehåller Utskottets
förslag en hänvisning på de grunder, som längre fram i betänkan¬
det blifvit af Utskottet framstälda. På grund häraf och då det, för
att kunna fatta beslut i frågan, är angeläget att få dessa grunder
bestämda, anhåller jag om proposition på att dessa måtte först före¬
dragas, med förbehåll naturligtvis, att det beslut, som fattas angående
grunderna, kommer att blifva beroende af det beslut, som sedermera
fattas med afseende på sjelfva klämmen.
Bland dessa grunder är det åter hufvudsakligen i den 5:te § an¬
gående pensionsafgiftens belopp, som det finnes någon väsentligare
skilnad mellan Kongl. Magt proposition och Utskottets förslag.
Denna skilnad har också vållat, att några reservanter gjort eu fram¬
ställning derom, att, i händelse omförmälda 5:te § icke skulle bibe¬
hållas, sådan den lyder enligt Kongl. Maj:ts förslag, en förändring
skulle ske i lista § i afseende på innehafvare af lön, uppgående till
belopp af 6,000 kronor eller derutöfver, så att pensionen äfven för
dem sattes till 80 procent af lönen i stället för till blott 75 procent.
Det torde således vara skäl i att pensionsafgiftens belopp först be¬
stämdes: och derföre anhåller jag, att, vid föredragningen af försla¬
get till grunder, 5:te 8 föredrages först och sedan de öfriga i num¬
merföljd.
I afseende på sjelfva förslaget ber jäg, att få formulera mitt
yrkande så, att först företages till afgörande det framlagda förslaget
till grunder för pensionering af arméns befäl och underbefäl och att
beslutet rörande dessa grunder fattas under förutsättning af bifall
till Utskottets hemställan angående beviljande af det erforderliga,
anslaget.
N:o 87.
42
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Pensions-
reglering för
arméns befäl
<och underbefäl.
(Forts.)
Friherre von Essen: Jag instämmer i öfrigt uti det yrkande
angående föredragningssättet, som blifvit framstäldt utaf Grefve af
Ugglas, men skiljer mig från honom i afseende på hvilken punkt af
förslaget till grunder, som skall anses vigtigast och bör föredragas
först. Det vigtigaste stadgandet är otvifvelaktigt det, som innehål-
les i 2:dra punkten, som handlar om pensionsåldern. Det är med
anledning af den ålder, som af Utskottet blifvit bestämd i 2:dra
punkten, som också den afgift, som sedan förekommer i den 5:te,
blifvit bestämd till 5 procent. Jag tror således, att det icke vore
lämpligt att afgöra den 5:te punkten oberoende af den 2:dra, utan
att vi böra först afgöra 2:dra punkten, derefter den öde och seder¬
mera de öfriga i nummerföljd.
Grefve af Ugglas: Det är visserligen sant, såsom den siste
talaren sagt, att 2ldra och öde punkterna stå i förening med hvar¬
andra; men, då man lika väl kan säga att beslutet i afseende på 2
punkten förutsätter, att beslut blifvit fattadt om den öde, som att
beslutet angående den öde är beroende af beslutet om den 2:dra,
anser jag det vara likgiltigt, hvilken af punkterna som föredrages
först. Att någon förändring af Kongl. Maj ds förslag i 2:dra punk¬
ten skulle beslutas i denna Kammare, kan jag icke föreställa mig,
då detta förslag redan lärer vara bifallet i Andra Kammaren. Skulle
Första Kammaren komma att göra någon förändring i Utskottets
förslag angående grunderna, så kunde det väl endast vara i öde
punkten, deri Utskottet föreslagit en vigtig förändring af Kongl.
Majds förslag, en förändring, som af Andra Kammaren godkänts.
Då deremot beslutet angående öde punkten kommer att inverka på
beslutet om den lista, yrkar jag fortfarande på bifall till mitt förslag.
Herr AVijkander: Då jag icke tvekar att anse den andra punk¬
ten vigtigare än den femte, så anhåller jag att få förena mig om det
af Friherre von Essen väckta förslag.
Friherre von Essen: Jag instämmer fullkomligt med Grefve
af Ugglas deri, att jag icke hyser något tvifvel om att denna Kam¬
mare skall, i likhet med Andra Kammaren, antaga den andra punkten
sådan den af Utskottet blifvit föreslagen. Det kunde således synas
vara fullkomligt likgiltigt hvilkendera punkten först företages till
behandling, och man skulle ju kunna vid diskussionen af den öde
punkten utgå från den förutsättningen, att den andra blefve antagen.
Jag kan dock för min del icke finna annat, än att det är rigtigare
att icke utgå från några förutsättningar, då sådant icke behöfves,
utan hellre diskutera den andra punkten först och sedan utgå från
det beslut, som Kammaren dervid finner för godt att fatta. Jag får
således vidhålla det förslag jag gjort i afseende på föredragnings-
ordningen.
Grefve af Ugglas: Då det icke är skäl att taga upp tiden
med någon diskussion om föredragningsordningen, och då jag gerna
vill medgifva, att det kan vara temligen likgiltigt, hvilkendera punk-
Lördagen den 5 Maj 1877, f. m-
43
K:o 37.
ten först förekommer till behandling, så vill jag icke sätta mig emot Pensions-
Friherre Essens förslag. Men då bör också föredragningen ske i reglering jor
den ordning, att först förekommer andra punkten, sedan femte och underbefäl
derefter de öfriga i nummerordning. (Forts.)
Sedan öfverläggningen i fråga om sättet för Utlåtandets före¬
dragning härefter förklarats slutad, yttrade Herr Grefven och Tal¬
mannen, att i afseende derå hade föreslagits, att Stats-Utskottets i
Bil. Litt. B. framlagda förslag till grunder för pensioneringen af
arméns befäl och underbefäl måtte punktvis genomgås, med iakt¬
tagande deraf, att först förekomme 2:dra punkten, derefter 5:te punk¬
ten och sedermera de öfriga punkterna efter deras nummerordning,
samt att Kammarens beslut öfver förslaget måtte fattas under den
förutsättning, att Riksdagen, på sätt Stats-Utskottet i sjelfva ut¬
låtandet hemstält, komme att bevilja de för pensioneringsgrundernas
tillämpning erforderliga medel; och skulle, sedan förslaget på ofvan-
nämnda sätt blifvit behandladt, Utskottets å sidan 4 af utlåtandet
förekommande hemställan till afgörande företagas.
Proposition på bifall till hvad sålunda föreslagits blef härefter
framstäld och med ja besvarad.
Till följd häraf föredrogs:
Stats-Utskottets i bilagan Litt. B framlagda förslag till grunder
för pensioneringen af arméns befäl och underbefäl med vederlikar,
samt angående tiden för afgång ur tjenst.
2:dra punkten.
Grefve Lagerberg: Jag tillåter mig endast anhålla, att Kam¬
maren måtte bifalla den föredragna punkten.
Grefve Posse, Gösta: Jag får förena mig med den siste talaren.
Öfverlä ggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
5:te punkten.
Hans Excellens Herr Björnstjerna: Då flottan numera redan
kommit' i åtnjutande af förbättrade pensioner, har det naturligtvis
måst kännas så mycket hårdare för armén att icke hafva fått på
sin lott en sådan fördel. Utskottet påpekar, att pensionerna vid
flottan enligt förut varande stadganden länge i allmänhet varit högre
än vid armén; men deri kan väl icke ligga något skäl att så fort¬
farande skulle blifva förhållandet. Så länge det icke fans någon
annan tillgång för arméns pensionering än dess pensionskassas egna
medel, kunde ett sådant förhållande icke undvikas, eftersom amirali-
tetskrigsmanskassan hade rikligare tillgångar än arméns pensions¬
kassa. Detta var likväl icke en följd af någon misshushållning med
den senare kassan, utan hade sin grund i förhållanden, för hvilka
N:o 37.
44
Lördagen den 5 Maj 1877, f. m.
Pensions-
reglering för
arméns befäl
och underbefäl.
(Forts.)
denna kassa såsom sådan var alldeles främmande och icke kade
någon skuld. För att icke tala om de betydliga utgifter, som ålades
pensionskassan genom den år 1774 anbefa-lda inlösen af ackorden,
hvilken medtog flere hundratusen riksdaler af kassans tillgångar,
vill jag endast påminna om det stora antal befäl, hvarmed armén
ökades år 1812 vid beväringsinstitutionens inrättande; då infördes
nemligen 724 nya beställningar vid armén, hvaribland 20 majors,
74 kaptens, 102 löjtnants o. s. v. Dessa stora förökningar af befäls-
platsernas antal måste naturligtvis föra med sig, att pensionskassans
tillgångar blefvo otillräckliga för de erforderliga pensionernas be¬
stridande. Vid flottan har deremot det motsatta förhållandet egt
rum; der hafva befälsplatsernas antal minskats i stället för att ökas,
och flottan har på senare tider kommit i åtnjutande af eu ofantligt
stor fördel genom de anslag, som gifvits till särskilda reservstater,
vid Indika gamla officerare kunnat qvarstå med sina löner och icke
behöfts.öfverföras på pensionsstaten. Utskottet har här sagt sig såsom
en fördel för armén betrakta den åt densamma medgifna rättigheten
att tidigare erhålla pension och anser, att denna rättighet bör köpas
derigenom, att armébefälet får betala en procent mera om året på
det blifvande pensionsbeloppet än flottans befäl gör. Jag fruktar,
att denna fördel, såsom Utskottet benämner densamma, icke skall
komma att af armébefälet allmänt betraktas såsom en sådan. De,
som frivilligt taga afsked vid 50 års ålder, skola nog betrakta rättig¬
heten dertill såsom en fördel. Men en stor del af armébefälet skall
finna denna fördel ringa, då den är förenad med en så stor olägen¬
het som ett obligatoriskt afskedstagande vid uppnådda Do års ålder,
och de skulle måhända hellre vilja vara af med den och till och
med, om så erfordrades, betala en procent mera i årligt bidrag,
derest de icke belröfde vara nödsakade att gå ur tjensten vid 53 år.
Under sådana förhållanden kan jag icke annat än finna det obilligt,
att armébefälet, för tillgodonjutande af denna fördel, som för många,
såsom jag nu visat, torde vara minst sagt tvifvelaktig, skall för sina
pensioner betala en procent mera i årligt bidrag än flottans officerare.
Det kan visserligen synas rätt vackert, då det heter, att armébefälet
skall erhålla 80 procent af sin lön i pension; men man måste dock
komma ihåg, att, så länge tjensten fortfar, har befälet utom lönen
tjenstgöringspenningar och dagafiöning, på hviika pensionen icke
beräknas och hviika de således komma att helt och hållet förlora
vid afskedstagande!. Många, som vid 53 års ålder känna sig ännu
ega full kraft att tjenstgöra och som icke hafva några egna medel
att lefva af, skola säkert känna det ganska hårdt att nödgas taga
afsked och förlora en tredjedel af sina inkomster, såsom i allmänhet
blir förhållandet. För de högsta graderna blir skilnaden ännu större;
öfverstarne hafva nu i löneförmåner 7,900 kronor och skulle få
4,800 i pension; de skulle således förlora 3,000 kronor; en kapten
af första klassen, som har 3,380 kronor i löneförmåner, skulle mista
1,140, o. s. v. Att nu dessutom ålägga arméns befäl att betala
högre procent på sina pensioner än flottan, tror jag vore i högsta
grad obilligt, och jag får derföre hemställa, om icke Kammaren skulle
Lördagen den-5 Maj, f. m.
45
N:o 87.
V
finna skäl att bifalla Kong!. Maj:ts proposition i denna del eller att
det årliga bidraget skall utgöra 4 procent af pensionen.
Herr Hederstjerna: Jag har inom Utskottet icke delat ma¬
joritetens åsigt med afseende på den bär vidtagna förändringen i
det procentbelopp, som enligt Kongl. Maj:ts förslag borde af armé¬
befälet erläggas till pensionskassan, derför att jag icke kan erkänna
rigtigheten af den sats, på hvilken Utskottet vill grunda sitt förslag
i detta afseende. Utskottet har betraktat den i fråga satta förhöj¬
ningen såsom en lämplig godtgörelse från armébefälets sida för den
förmenta förmån, som skulle komma detta befäl framför flottans till
godo derutinnan, att en del af detsamma, nemligen kompaniofficerare
och underofficerare, skulle blifva berättigade till pension redan vid
50 års ålder. Detta är nu egentligen icke någon fördel, och det har
icke heller varit för att bereda en sådan, som man för dessa office¬
rare stadgat en lägre pensionsålder än för deras vederlikar vid flot¬
tan ; utan det har skett derför att erfarenheten visat, att armébefälet
af denna grad vid 59 års ålder i allmänhet icke har den vigör, som
fordras, för att det i krigstid skall kunna fullgöra de åligganden,
som äro förenade med dess tjenster. För arméns tjenstbarhet är
det således nödvändigt, att dessa officerare redan vid 50 år blifva
pensionsberättigade, medan det deremot vid flottan visat sig, att
officerarne af denna grad ännu under några år kunna vara tjenst¬
bar. Det är således för arméns egen tjenstbarhets skull, som sta¬
ten fördrar, att befäl af kompaniofficersgrad skall tidigare afgå
från sina befattningar, och således berättigas att vid denna tidigare
ålder erhålla pension. Det synes mig då obilligt, om armébefälet,
derför att staten vill försäkra sig om de fördelar för armén, som
ligga i ett tidigare afskedstagande, skulle betungas med drygare af¬
gift er, än Kongl. Maj:t och Riksdagen beslutit för flottan. I fredstid
skulle utan tvifvel flertalet af dessa officerare hellre vilja qvarstå vid
sina tjenster, hvaraf de hafva större inkomster, och som de under
fred skulle sannolikt också ega tillräckliga krafter att sköta. Då nu
staten det oaktadt fordrar, att de skola afgå, så synes det obilligt,
om man just derför skulle ålägga dem större pensions avgifter än de¬
ras vederlikar vid flottan, som få stanna qvar vid sina befattningar.
Dessutom skulle dessa förhöjda afgifter drabba icke blott de här i
fråga varande officerarne, utan äfven dem af högre grader, som icke
blifva pensionsberättigade förrän vid den högre ålder, då äfven flot¬
tans officerare blifva det. Deri ligger väl uppenbarligen en orätt¬
visa. Efter mitt förmenande tala således alla skäl för att denna
punkt måtte bifallas på sätt Kongl. Maj:t föreslagit densamma eller
sålunda att afgiften bestämmes till 4 procent i stället för 5.
Pensi av¬
reglering för
arméns befäl
och underbefäl.
(Forts.)
Friherre Stjernblad: Den fråga, som nu föreligger, är otvifvel¬
aktigt af mycket stor betydelse för den svenska armén. Det vig-
tigaste för ett lands försvar är naturligtvis anskaffandet och organi¬
serandet af den lefvande kraft, som just skall utgöra detta försvar.
"V idare och af icke mindre vigt är det, att denna lefvande kraft föres
af ett lifaktigt, nitiskt och rörligt befäl. Alla stater, som veta att
N:o 3?.
46
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Pensions- högt värdera sin sjelfständighet, hafva derför också varit angelägna
reglering för att för bibehållandet af denna befälets kraft och rörlighet bereda
ochmderbefäl medlemmarne af detsamma tidiga och goda pensioner. ~Vi hafva
(Forts.) beklagligtvis under de sista dagande sett. att man här i landet icke
synes hafva någon synnerlig brådska att vinna det stora mål, som
jag först nämnde, nemligen organiserandet af den lefvande försvars-
kraften. Jag vill icke för min del tro, att detta beror på bristande
insigt om nödvändigheten häraf, utan på olikhet i uppfattningen af
det lämpligaste sättet för organisationen, en olikhet, som jag hoppas
snart må kunna utjemnas. Men antingen den tidpunkten nu må
vara närmare eller mera aflägsen, så bör det icke hindra oss att
med allvar gripa den fråga an, som nu föreligger, eller frågan om
upprätthållandet af armébefälets tjenstbarhet genom ett ändamåls¬
enligt ordnande af dess pensionering. Mankan då icke nog glädja sig
öfver, att principen nu blifvit erkänd och att man i detta afseende
allvarligt sökt vinna en förbättring i vilkoren för arméns befäl och
tjensteman. Men om man således å ena sidan har anledning till
belåtenhet, så är det icke utan, att å andra sidan denna belåtenhet
blandar sig med cn viss känsla af obehag. Vi hafva visserligen ny¬
ligen ökat lönerna för arméns befäl och tjensteman; men vi måste
dock medgifva, att de i alla fall icke fått mera än nätt och jemt så myc¬
ket, att jde kunna lifnära sig. Nu fordrar man dock i det bär af
Utskottet framlagda förslag till grunder för pensioneringen, att desse
män, som egnat sitt lif åt fosterlandets försvar, skola af den torftiga
lönen bidraga med en afgift af fem procent af pensionsbeloppet, för
att vid lefnadens afton efter utträdet ur en tjenst, för hvilken deras
krafter ej mera förslå, få till sitt uppehälle en ganska ringa penning.
Jag tror icke, att detta är att rätt uppskatta de stora tjenstår, som
dessa män göra sitt land, och jag vill derför hoppas, att Kammaren
vid fattande af sitt beslut om den nu föreliggande punkten skall
taga i allvarligt öfvervägande, huruvida icke en sänkning i den af
Utskottet uppstäda fordringen är af rättvisan påkallad. Då jag först
läste Kongl. Maj:ts proposition i denna del, kan jag icke neka, att
jag fann den der föreslagna siffran, 4 procent af pensionen, vara hög,
ja, mycket hög; och om man betraktar huru det i detta afseende är
ordnadt i de öfriga länderna i Europa, skall man ingenstädes finna
något dermed jemförligt. Emellertid har Kongl. Maj:t i likhet med
stipulationen för flottan föreslagit fyra procent; vi få väl då finna
oss dervid, och jag vill icke göra någon fåfäng protest deremot,
utan får inskränka mig till att hos Herr Talmannen anhålla om pro¬
position på bifall till Femte punkten med den förändring, att orden
»fem procent» utbytes mot »fyra procent». Det torde vara så myc¬
ket mera skäl att göra detta, som dessa fyra procent, som nu skulle
betalas, beräknas på både pensionen och fyllnadspensionen och deri¬
genom utgöra ett proportionsvis mycket större belopp än livad som
förut erlades. Då betaltes visserligen sex procent; men det var en¬
dast på det pensionsbelopp, som pensionskassan lemnade, och aldrig
på fyllnadspensionen. Afgiften uppgick derigenom, som jag tror,
endast till tre procent af hela pensionsbeloppet. Så mycket mera
skäl finner jag det då vara att åtminstone stanna vid fyra procent.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
47
5T:o 37.
Dessutom är detta samma belopp, som betalas af flottans officerare.
Utskottet säger visserligen i sin motivering, att flottans officerare
förut haft högre pensioner än arméns; men jag får säga, att, om
deras kassa varit rikare än arméns, är väl detta icke något skäl att
fortfarande vidhålla en olikhet mellan de båda vapnen, som man icke
kan finna annat än orättvis. Vidare tror jag icke heller, att det är
rätt att säga, att armébefälet bör betala en högre afgift, derför att
de lägre graderna af detsamma blifva pensionsmessiga fem år tidi¬
gare än vid flottan. Detta stadgande är icke beroende af godtycket,
utan har sin grund i de särskilda tjensternas olika natur och beskaf¬
fenhet; en kompanichef, som skall leda och vara i rörelse framför
sitt kompani, behöfver naturligtvis mera muskelkraft, mera kroppslig
spänstighet än den, som går på sitt däck; och det vore väl icke rätt
att straffa armébefälet, derför att deras tjenster äro mera ansträn¬
gande och fordra tidigare afgång. En annan omständighet, som väl
förtjenar att tagas i betraktande, är den, att officerare och under¬
officerare, som njutit sin lön af indelningsverket, af boställe, antin¬
gen det nu varit bortarrenderadt eller icke, ej betalat någon per¬
sonlig bevillning för sin lön. Naturligtvis inträder nu ett motsatt
förhållande. Att således först pålägga dem denna skatt jemte der¬
med följande kommunalutskylder och sedan äfven en så hög afgift
till pensionsverket, vore väl i sanning orätt. År man nu besluten
att verkligen förbättra arméns pensionsvilkor, så är det väl skäl att icke
hesitera att taga steget fullt ut. Hela frågan gäller här endast 25,000
kronor, och jag hemställer, om det kan vara värdt att för ett sådant
belopp tveka att göra armén full rättvisa. Jag får derför på det
lifligaste anhålla, att Kammaren ville skänka sitt bifall till det yr¬
kande jag nyss framstält.
Grefve af Ugglas: Jag har icke begärt ordet för att försvara
Utskottets förslag, enär äfven jag är af den åsigten, att det procent¬
belopp, som Kongl. Maj:t föreslagit, är att föredraga. Jag gillar
således fullkomligt de anmärkningar, som synnerligen den ärade ta¬
laren på Jönköpingsbänken gjort; jag har sjelf inom Utskottet fram¬
ställt desamma, och jag har icke röstat för den nu föreliggande än¬
dringen i femte punkten. Men då jag icke reserverat mig, har jag
ansett mig skyldig att för Kammaren framlägga orsakerna dertill.
Kammaren,, torde ihågkomma utgången af denna fråga vid sistlidna
riksdag. Ännu då redan halfva den innevarande Riksdagen var för¬
liden, stodo icke utsigterna för frågans lösning synnerligen gynn¬
sammare. Då ämnet första gången förevar till behandling på avdel¬
ningen, stodo de framställningar, som då gjordes, de fordringar, som
uppstäldes å ena sidan, i så stark motsats till den andra sidans åsig-
ter, att någon sammanjemkning omöjligen kunde ske; den ena sidans-
ledamöter höllo fast vid Kongl. Maj:ts förslag, den andra sidans yr¬
kade rent afslag. Sedan frågan blifvit återremitterad från Utskottet
till afdelningen och en ny sammanjemkning försöktes, blef'resultatet
icke mycket gynsammare. Då sedermera till följd af andra, vid
Riksdagen inträffade förhållanden, frågans ställning blef något för¬
ändrad, ansåg jag verkligen, att, sedan man lyckats komma så långt
Pensions-
reglering för
arméns befäl'
och underbefäl
(Forts.)
]ST:o 87.
48
Pensione¬
ra gl er ing för
arméns befäl
och underbefäl.
(Forts.)
Lördagen den 5 Maj, f. m.
till en antaglig lösning, som Utskottets nu föreliggande förslag ut¬
visar, det icke vore rätt att äfventyra den vigtiga sakens utgång för
hvad val egentligen är att betrakta såsom en bisak, antingen den
här i fråga varande afgiften borde bestämmas till 4 eller till 5 pro¬
cent, och detta så mycket mera, som, då man ser på de pensioner
armébefälet nu skulle erhålla i förhållande till dem det förut haft,
det icke kan nekas, att dessa pensioner blifvit höjda i så betydligt
högre procent för armén än för flottan, om jag undantager de högsta
graderna, att jag icke kan föreställa mig, det något så stort missnöje
skulle blifva rådande inom armén, äfven om frågan blefve löst på
det sätt som Utskottet föreslagit. Det har således varit, icke på
o-rund af det rigtiga i sjelfva saken, utan med afseende på det ända¬
målsenliga att få denna vigtiga fråga löst, som jag icke ansett mig
böra påyrka något afsteg från Utskottets förslag; och det beror nu
naturligtvis på Kammaren att från den synpunkt, som här omnämnts,
bedöma och afgöra hvithet som vid sakens nuvarande ståndpunkt är
det rätta.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit ut-
färdadt till sammanträdets fortsättning kl. 7 e. in.
Herr Tornérhjelm: Jag har endast begärt ordet för att ut¬
tala min åsigt, att för armén ingen fråga är af större vigt an den
förevarande, sedan förslaget angående utsträckning af beväringens
öfningstid, under den tid, jag varit af sjukdom hindrad att öfver¬
vara Riksdagens förhandlingar, fått eu så sorglig utgång. Jag tror
icke, att någon fråga för närvarande så djupt berör armén, som
denna. Man har längre inom armen väntat pa bättre förnållanden i
afseende på pensioneringen. De äldre officerarne, som redan kom¬
mit till den lefnadsålder att de bort draga sig tillbaka, hafva icke
varit i tillfälle att lemna tjensten. Hvarje års uppskof med pensio-
neringsfrågan skall ytterst menligt inverka på arméns bestånd, ty
man ma besluta hvilken organisation af armén som helst, har man
ej befäl, dugligt att föra den, tjena alla åtgärder i den vägen till
intet. Som jag icke hört något annat yrkande än pa bifall till
Kongl. Maj:ts proposition, vill jag icke vidare upptaga Kammarens
tid, utan ber endast få förena mig med de föregående talare, som
yrkat bifall till denna § i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Abelin: Om man än har skäl att önska, att Utskottets
i denna punkt föreslagna förändring åt Kongl. Maj:ts förslag icke
blifvit ifrågasatt, måste man likväl med tillfredsställelse erkänna, att y
Utskottet Temnat orörd den stora grundsatsen om arméns pensione¬
ring, den nemligen, som afser, att,"genom bestämmandet af tillfreds¬
ställande pensioner och lämplig afgångstid, göra armens befäl så
tjenstbar! som möjligt, och att genom åstadkommandet af ett hasti¬
gare avancement öka och stärka intresset för tjensten samt att göra
detta intresse så lifligt och friskt, som möjligt. Om man jemför
Kongl.Maj:ts nu föreliggande förslag med ett inom denna Kammare
vid sista riksdagen väckt förslag, finner man, att dessa förslag nära
Lördagen don 5 Maj, f. in
49
N:o 37.
sammanstämma med hvarandra, och då det till förra Riksdagen fram-
stälda förslaget kring sig förenade större delen af donna Kammares
ledamöter och flere af dem, som då motsatte sig detta förslag, slutit
sig till det nu af lvongl. Maj:t framlagda, är att hoppas, hvilket jag
på det lifligaste önskar och hvarom jag anhåller, att Kammarens
samtlige ledamöter måtte förena sig att vid denna riksdag bringa
denna arméns lifsfråga till en slutlig lösning, på det att de°betänk-
liga olägenheterna af sedan lång tid tillbaka rådande stillastående
och hopplöshet inom armén måtte så snart som möjligt undanrödjas.
Utskottets förslag i afseende på beloppet af pensionsafgiften
kan jag icke biträda. Villigt erkänner jag, att, der det varit af
nöden göra något för att minska statens utgifter för pensioneringen,
det sätt Utskottet föreslagit, eller att öka pensionsafgifterna, är vida
bättre än hvarje annat förslag, jag hört eller sett framställas, men
jag kan icke underlåta att finna, att icke den föreslagna förändringen
utgör en försämring, som för vissa fall kan vara betänklig nog.
Utskottet har såsom motiv för sitt åtgörande, att föreslå en högre
pensionsafgift för arméns befäl än flottans, anfört, huru som vissa
grader inom armen skulle genom den tidigare pensionsåldern komma
i en. bättre ställning än vid flottan. Här är likväl att bemärka, att
det icke är individens fördel, utan statens, som afses. Det är ju
påtagligt, att det för individen skulle vara vida fördelaktigare att
få i tjensten qvarstå med åtnjutande af en högre lön och med lönen
i öfrigt förenade förmåner; men det är staten, som fördrar för sina
ändamål, att individen tidigare skall afgå. Då så är, och då arméns
befäl skulle genom detta strängare vilkor kunna sägas blifva hårdare
behandladt än flottans, kan jag icke finna något skäl, hvarför en
högre pensionsafgift bör åläggas arméns befäl; en afgift som ofta
kan blifva känbar nog, i synnerhet för den klass af befäl, eller under-
officersklasscn, som företrädesvis i förhållande till lönen får höga
pensioner, och på hvilken klass Utskottets motiv alltså egentligen
skulle tillämpas.
Jag får, för min del, på det varmaste förorda bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.
Grefve. Sparre: Det är i tvenne afseenden, jag icke kunnat
instämma i Kongl. Maj:ts förslag om pension för arméns befäl.
Den §, som berör den ena af dessa frågor, är ännu icke föredragen.
Jag kommer må hända, då den blifvit föredragen, att yttra mig derom.
Hvad nu särskildt angår denna punkt, har jag icke kunnat finna,
att Kongl. Majrts förslag i denna del varit fullt rättvist. Jag ber
att få fästa de föregående talarnes uppmärksamhet på, att pensio¬
nerna vid flottan alltid varit satta högre än vid armén. Så var det
enligt 1825 års och äfven enligt 1860 års reglemente; och går man
tillbaka till den proposition, som för förlidet års Riksdag framlades,
så finner man, att de pensioner, som då föreslogos, voro högre för
flottans officerare än för arméns, men genom den förändring, i af¬
seende på löneförmånerna vid flottan, som Riksdagen då gjorde,
nedgingo pensionerna till samma summa, som Kongl. Maj:t nu före¬
slagit för armén. Jag tror icke, att orsaken till att pensionerna vid
Första Kammarens Prat. 1677. N:o 31 4
Pensions-
reglering för
arméns befäl
och underbefäl.
(Forts.)
N:o 37.
50
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Pensions- flottan alltid vant högre än vid armén kan sökas deri, att flottans
reglering för pensionskassa varit, liksom den är, större än arméns. Jag tror sna-
ochunderbefäl rare att deri hör sökas i den olika pensionsålder, som varit bestämd
(Forts.) för flottan och armén, och då pensionerna, som hittills varit större
för flottan, nu föreslås att blifva lika för både armén och flottan,
oaktadt att skilnaden i pensionsålder blifvit bibehållen, har jag väl
skäl att fördra en högre afgift af armén än flottan. Om jag jemför
huru dessa båda olika pcnsionsreglementen komma att verka, finner
jag, att, om en kapten vid armén vill taga afsked vid 50 års ålder,
erhåller han full pension, eller 2,240 kronor, men om eu kapten
vid flottan vill taga afsked vid samma lefnadsålder och lika många
tjensteår, så erhåller han endast omkring 1,100 kronor, eller :,/4 af
den pension, som från amiralitctskrigsmanshuskassan utgår, hvithet
belopp höjes till 1,500 kronor då han uppnår 55 år, men mera får
han dock aldrig, oaktadt han tjenat lika länge som en officer vid
armén, betalat lika länge samma pensionsafgift och oaktadt hans
andel i pensionskassan är större. Jag tror således, att den likhet
man nu vill göra icke är berättigad. Om det kan vara skäl att
gifva arméns befäl tidigare pension än flottans, bör väl denna for¬
del, ty det är väl en fördel att vid yngre år kunna gå till andra
värf, betalas med ett något högre årligt bidrag. Det är för öfrig);
icke någon full ersättning som här fordras, ty om jag jemför för¬
delen af att taga afsked vid 50 eller 55 år, finner jag att förmånen
att kunna erhålla pension vid 50 år i stället för vid 55 förhåller sig
som 1 till ungefär. I fall en person vill genom årliga premier
hos lifförsäkringsbolag vid 55 års ålder komma i åtnjutande af en
lifränta å 2,240 kronor, behöfver han ej derför erlägga högre pre¬
mier än som fordras för en lifränta från och med det 50:de året af
1,500 kronor.
Skulle genom högre pensionsafgift denna fördel gäldas, borde
arméns officerare få erlägga 7 ä 8 procent mera af pensionsbeloppet
än hvad af Kong!. Maj:t föreslagits, eller 11 ä 12 procent af pen¬
sionens belopp. Om än det måste anses som en statens fördel att
arméns befäl vid yngre år än flottans erhålla pension, så är det äfven
en fördel för desse att vid tidigare år med bibehållna krafter kunna
från tjensten afgå. Och om staten för sin fördel betalar af det
bidrag som härtill erfordras, måste det väl ej vara en oberättigad fordran,
att armébefälets medlemmar för den fördel de häraf åtnjuta erlägga
’/.. eller pensionsafgiften ökad så som Utskottet föreslagit, eller till
5 procent. Dessutom erhåller arméns befäl inom de högre graderna
den fördelen, att de icke förr än 3 år efter uppnådd pensionsålder
äro obligatoriskt förbundne att taga afsked, då deremot officerarne
vid flottan måste genast med don uppnådda pensionsålderns inträde
afgå från tjensten. Jag anser derför, att man med fullt skäl kan
fördra en något högre pensionsafgift af arméns befäl än af flottans.
Då det icke är längre än sedan i fjor, som man reglerade pensio¬
nerna för flottan, och då jag anser, att man icke bör behandla den
ena afdelningen af försvaret bättre än den andra, anser jag mig höra,
ehuru jag icke har förhoppning om stor framgång, yrka på bifall
till Utskottets förslag.
Lördagen den 5 Mai, f- m.
51
N:o 37.
Grefve Beck-Eriis: Antecknad såsom reservant vid denna Pensions-
punkt, anhåller jag att med några ord få motivera denna min resor- reglenng för
va ti un Jag kan för min de! icke inlåta mig på den tankegång, ^hmderUjn
som föresväfva!, de Herrar, som velat höja pensionsafgiften från 4 (Forts.)
till 5 procent, hvilken tankegång fått en skicklig tolk i den siste
talaren. De hafva, enligt mitt förmenande, utgått från falska åsigter.
De hafva gjort hela pensionsväsendet till en kapitalförsäkringsanstalt
och draga deraf sina konklusioner. Jag betviflar, att någon ingår i
tjenstgöring i armén, för att, såsom om man inginge i cn kapital¬
försäkringsanstalt, vid 50 år få den eller den pensionen. Jag tror icke,
att pensionen utgör en bestämmande faktor för någons beslut att
ingå i armén.
Här har blifvit mycket sagdt om förhållandena vid flottan.
Hvad detta angår, anhåller jag att vi må noga fasthålla, att det här
i första rummet är fråga om statens välförstådda intresse. Kan cn
officer vara tjenstbar till 55 år, må han qvarstå i armén, men om
erfarenheten visat, att hans tjenstbarhet tidigare upphör, må detta
vara bestämmande.
Att förhöjningen icke är en obetydlighet för officerarne synes
deraf, att enligt Kong!. Maj:ts förslag komma officcrarnes bidrag
till sin pensionering att uppgå till 100,000 kronor. Man må be¬
tänka, att hela den löneförbättring som, före boställenas indragning,
tillkom officerarne, uppgick till 100,000 kronor, hvarmed man jem-
nade deras löner så, att de blefvo något så när nödtorftiga, bni
kan man icke ordna pensionsväsendet för dem. utan att taga från dem
dessa 100,000 kronor, bvilket belopp enligt Stats-XJtskottets förslag
skulle ökas till 125,000 kronor. Detta vore af staten att gifva med
ena handen 100,000 kronor och taga tillbaka med den andra 12.),000
kronor. Mig synas dessa siffror tala tillräckligt.
Jag vill äfven se på ett annat förhållande. Hittills har pensions¬
afgiften för cn kapten varit .Sfi kronor om året, och derför har han
erhållit eu pension å 1,000 kronor. Efter det föreliggande förslaget
skulle en kapten komma i åtnjutande af cn pension å 2,200 kronor,
således något mer än dubbelt mot förut, men deremot skulle pen¬
sionsafgiften uppgå till 112 kronor om året. Det blifver mer än
tre gånger så mycket, som hittills erlagts. Jag nämner dessa siffror,
ty de hafva i Utskottet spelat en ganska stor roll och böra derför
äfven komma till Herrarnes kännedom.
Hvad det yttrande angår, som en talare fält, att han visserligen
icke hade något yrkande att göra, men dock ansåge att Kammaren
af klokhetsskäl borde föga sig i hvad Utskottet föreslagit, ber jag
att få fästa hans och Kammarens uppmärksamhet på, att, då denna
fråga behandlades i Stats-Utskottet, gjorde sig cn så liten välvilja
mot armén gällande, att det endast var genom en rösts pluralitet,
som beslutet om pensionsålderns bestämmande till 50 år afgjordes;
oaktadt det redan visat sig att denna i Utskottet så starkt represen¬
terade minoritet endast lyckats för sin åsigt vinna några och (30 röster
inom Riksdagen.
Jag tror således det vore att öfverskatta den mening, som inom
Utskottet vid denna nu föreliggande § gjort sig gällande, och för
N:o 37.
52
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Pensions-
reglering för
arméns befäl
och underbefäl.
(Forts.)
min del kan jag deruti icke finna något skäl att gå från hvad jag
anser vara rätt. Jag yrkar derför på bifall till den förändring re¬
servanten föreslagit, eller att pensionsafgiftcn skall utgå med 4 och
icke 5 procent.
Herr De Maré, Gustaf: Den ende talare, som yrkat bifall
till Stats-Utskottets förslag, slutade sitt anförande med, att han
gjorde detta yrkande utan särdeles stort hopp om framgång, och
jag hoppas äfven, att utgången må visa, att han deri, men endast
deruti, haft rätt i hvad han sagt. Denne talare stödde hela sin
argumentation på, att det skulle vara obilligt, om arméns befäl endast
skulle betala 4 procent i pensionsafgift, eller lika med flottans, då
arméns officerare vid en tidigare lefnadsålder än flottans befäl blefvo
berättigade till pension, hvarjemte han ansåg det såsom en stor
fördel för arméns befäl, att vid en tidigare ålder få rättighet att
undfå pension. Jag vill innerligt hoppas, att erfarenheten skall
komma att visa, att arméns befäl anser det såsom en stor fördel att
ingå på den nu föreslagna staten, och att de måtte allmänt göra
detsamma, men det kan blifva möjligt, att erfarenheten kommer att
visa, att mer än en anser för sig fördelaktigare att tjena qvar, så
länge de kunna, det vill såga, så länge de lefva, med den lön de
nu hafva, då beklagligtvis pensioneringen icke blek reglerad på samma
gång, som arméns befäls löner reglerades. Det är således, tror jag,
en temligen oriktig synpunkt, ur hvilken talaren på skaraborgs-
bänken sett frågan. Jag anser, att man bör se den från statens
synpunkt, och för staten måste det alltid blifva en fördel, att arméns
befäl ej kan eller får blifva gammalt. När således arméns officerare
icke få tjena qvar så länge de önska, utan måste taga afsked, på
det att yngre krafter må kunna komma fram, hvilket under alla
förhållanden väl lärer vara det första vilkoret för att en armé skall
vara tjenstbar, kan jag icke finna det annat än obilligt att fordra,
att arméns befäl, derför att de blifva berättigade att vid tidigare
ålder, än flottans befäl, taga afsked, skola betala en högre afgift än
flottans officerare nu göra. Anser någon, att det skulle ligga någon
orättvisa mot flottans officerare deri, att arméns officerare erlade
samma årliga afgift, som de förre, då tror jag, i sanning, att man
gör flottans ädla befäl orätt, om någon befarar, att de derför skulle
känna afundsjuka mot armén. Jag tror det icke, och man är icke
berättigad att antaga, det en sådan känsla skulle hysas af dem. Det
är i sanning, jag är derom öfvertygad, öfverflödigt, att i denna
Kammare tillägga några skäl till dem, som förut framförts för bifall
till Kongl. Maj:ts förslag, och jag skall derför icke längre upptaga
Kammarens tid, utan endast anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, beträffande den nu föredragna 5:te punkten.
Herr von Gei jer: Då man ordnar pensionsväsendet på sätt
detta förslag upptager, nemligen, att man bestämmer pensionen och
tillika pensionsafgiften att utgå af lönerna, har man i alla händelser
kommit in på en väg, der frågan om pensionsafgiftens belopp måste
bero af godtycke. Bättre hade det varit att ordna pensionsväsendet
Lördagen den 6 Maj, f. m.
53
N:o 37.
så, att pensionerna . satts till något mindre belopp än de nu före¬
slagna, men löntagaren befriats från pensionsafgift. Men en sådan
behandling af frågan är ej nu att tänka på. Vid valet emellan Ut¬
skottets förslag och Kongl. Maj:ts proposition i fråga om pensions-
afgiften har jag funnit skäl att sluta mig till Utskottets förslag.
Visserligen hafva behjertansvärda skäl blifvit anförda för en ned¬
sättning af afgiften från 5 till 4 procent, som Kongl. Maj:ts propo¬
sition innehåller, men jag kan icke finna att motiven till det
förslag, Utskottet framstält, sakna sin betydelse. Jag delar fullkom¬
ligt Grefve af Ugglas’ åsigt i denna fråga och tror, lika med honom,
att arméns befäl genom förhöjda löner och pensioner beredts så
ofantligt stora fördelar i jemförelse med hvad förhållandet förut
varit, att en procent högre pensionsafgift icke bör anses obilligt.
Detta är väl ändå en jemförelse som, i en sak som endast ur billig¬
hets synpunkt kan bedömas, är på sin plats. Arméns tjensteman,
som få detta förmånliga pensionsreglemente, torde med nöje, efter
min öfvertygelse, gå in på att betala den högre afgift, som Ut¬
skottet föreslagit och som väl icke kan blifva så särdeles känbar;
Med anledning häraf får jag för min del sluta mig till Utskottets
förslag.
Herr Wennerberg: På skäl, som redan blifvit anförda och i
följdrigtig öfverensstämmelse med de åsigter, jag hvarje gång, då
frågan om landets försvar varit före, haft äran att i denna eller
Andra Kammaren uttala, kommer jag att rösta bifall till Kongl.
Maj:ts proposition i donna punkt. Då jag icke brukar begära ordet
blott och bart för att instämma med föregående talare, måste vid
detta tillfälle någon särskild anledning hafva dertill förmått mig. Jag
beklagar att så varit fallet; och det är endast för att få dessa mina
ord fästade vid protokollet, som jag nu begärt ordet, hvilket, med
den kännedom, som åtminstone de, hvilka någon längre tid varit
bekante med mig, oga om mina åsigter angående vårt försvar, icke
varit behöfligt och icke heller hade blifvit af mig gjordt.
Herr Bennich: Vore fråga om reglerandet af arméns pensions-
väsende ur synpunkten att bereda befälet fördel och för den skull
medgifva tidigare afgång ur tjensten, kunde med skäl yrkas, att en
pensionsafgift, må hända till och med högre än den af Utskottet före¬
slagna, borde bestämmas. Men det är ingalunda i sådant syfte för¬
slaget tillkommit; det afser tvärtom att begränsa befälets tjenstetid
och tvinga detsamma att vid yngre ålder afgå ur tjensten, med
förlust af en ganska betydande de! af dess löneförmåner. Att vid
sådant förhållande tala om, att desse tjenstemän böra betala högre
afgifter derföre att de tidigare än andra måste afstå en del löne¬
förmåner, synes mig icke vara rigtigt.
Statens fördel krafvel', att personer inom den ena och den andra
tjcnstemannaklassen vid någon viss ålder lemna rum för yngre kraf¬
ter. Så har staten bestämt, att civile tjenstemän i allmänhet vid
uppnådda 65 år och till lärarestaten hörande personer vid 60 års
ålder skola lemna sina tjenster; men vid dessas afgång tillägger
Pensions-
reglering för
arméns befäl
och underbefäl.
(Forte.)
!ST:o 37-
54
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Pensions-
reglering för
arméns befäl
och underbefäl.
(Forts.)
staten dem på indragningsstat en pension, motsvarande, der afiönin-
gen icke öfverstiger 3,000 kronor, hela lönen och, der aflöningen är
högre, 80 procent af densamma, och det utan att derför fordra några
pensionsafgifter. Här deremot fordras pensionsafgift af personer,
som skola vara underkastade att lemna sina tjenster mycket tidigare
och icke i något fall få högre pension ån 80 procent af lönen. Med
afseende på dessa förhållanden synes mig redan anspråket på en
pensionsafgift, uppgående till 4 procent, så högt, att någon rimlig
grand att sträcka det derutöfver omöjligen kan gifvas. Då emeller¬
tid nu icke återstår annat val än att rösta antingen för Kongl. Maj:ts
proposition eller Utskottets förslag, har jag velat gifva till känna,
att lag föredrager den förra och ämnar rösta för bifall till den-
Jo O
samma.
Grefve Lagerberg: Billigheten af att bestämma den pensions¬
afgift, arméns officerare enligt nu föreliggande förslag skola utgöra,
till endast fyra procent af lönen har icke blifvit bestridd utaf just
så många talare, och bland dem har egentligen endast en, ledamoten
på skaraborgsbänken, med hvilken jag många gånger i Stats-Utskottet
ordat om denna fråga, för sina åsigter anfört något skäl. Detta skäl
var det ofta upprepade, att det skulle vara en så ofantligt stor för¬
del för arméns kompaniofficerare och underofficerare att redan vid
50 eller rättare sagdt 53 års ålder kunna få pension, under det att
för officerare vid flottan denna förmån icke inträder förr än vid 55
år. Om jag å ena sidan medgifver, att en och annan individ deraf
verkligen kan hafva fördel, lär det väl å andra sidan icke kunna be¬
stridas, att de flesta med välbehag skulle se, om pensionsåldern
framskötes till 55, 58, ja ända till 60 år. Det skäl, som hemtats af
jemförelsen med pensioneringen af flottans officerare, torde alltså
förfalla.
För min del har jag icke kunnat finna något annat skäl för
ifrågavarande pensionsafgifts höjande till förn procent af pensions¬
beloppet, än att statens inkomster derigenom skulle ökas med unge¬
fär 25,000 kronor, som är den lilla summa, man nu vill såsom be¬
skattning lägga på armén. Detta är ett skäl, och jag medgifver ett
talande skäl, och om Riksdagen i fjor, då pcnsionsregleringen för
flottan egde rum, bestämt, att dess officerare för rättigheten att
erhålla pension skolat betala 5, 6, 7, ända till 10 procent af pen¬
sionen, är uppenbart, att man i år måste bestämma pensionsafgiften
för arméns officerare till samma procenttal. Nu bestämde Herrarne
förlidet år flottans officerares afgift till fyra procent af pensionen.
Jag frågar: finnes då ringaste skäl att för arméns befäl nu bestämma
fem procents afgift? Jag åtminstone kan icke dertill finna någon
anledning.
Då det således visat sig, att den fördel, som skulle tillkomma
en del af arméns officerare derigenom att de tidigare skulle erhålla
pension, icke är en fördel, utan att stadgandet om den lägre pen¬
sionsåldern tillkommit endast och allenast i statens eget intresse för
att armén ständigt skulle vara fullt tjenstbar, reducerar sig följakt¬
ligen frågan till en liten ekonomisk eller med andra ord en smak-
Lördagen den 5 Maj, f. m.
55
X:o 37.
fråga. För min del vill jag rösta för Kong!. Maj:ts proposition, ty
jag vill icke ålägga arméns officerare högre pensionsafgift, än för-
liniet år blef för flottans befäl och underbefäl af Riksdagen be¬
stämdt.
På dessa skäl yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr von K ränn er: Rättigheten att erhålla den förökade pen¬
sionen inträder för officerare vid flottan efter lykta 55 år och, i
händelse nu föreliggande förslag bifälles, för vissa officerare vid
armén redan vid 50 års ålder; och det är på grund af denna skilnad,
man här yrkat en skilnad' äfven i utgifter. Jag skulle emellertid
vilja karakterisera den sålunda angifna åldersskilnaden såsom mera
hörande till det teoretiska området. Vill man ur praktisk synpunkt
betrakta saken, förefaller mig som borde man so till de årtal, hvilka
för det tvungna af skedstagandet äro bestämda, och då reducerar sig
skilnaden till endast två år. Då denna skilnad är så ringa, vore
det i min tanke högst oförsigtigt att mellan de båda olika slagen
af rikets försvar qvarlemna ett sådant tvisteämne, som det, att armén
vore betungad med eu så mycket högre pensionsafgift än flottan.
Då man är i den ofördelaktiga ställning att nödgas motsätta sig
den inom en Kammare allmänt rådande meningen, bör man för sin
åsigt anföra så intinga och kraftiga skäl som möjligt, men då man,
såsom jag denna gång, har fördelen att befinna sig i den öfver¬
vägande stämningen, kan och bör man vara kort! Jag skall derför
endast tillägga några ord om huru saken framställer sig för mig,
om jag betraktar den från absolut ståndpunkt. Då synes mig, att
det rättaste vore, att ingen afgift alls skulle erläggas; ty jag förstår
icke hvad det vill säga att staten föregifver, att den ger en löntagare
åttio procent af lönen, då han till viss grad sjelf dertill bidragit, och
staten således, i sjclfva verket ej ger åttio procent, utan vida mindre.
Det är ej att strängt hålla sig till sanningen! Staten gifver honom
icke den hela pensionen, ty en del deraf har han sjelf köpt.
Om derföre frågan här vore, huru vida någon pensionsafgift skulle
erläggas eller icke, röstade jag visserligen för densammas borttagande,
men, då så ej är förhållandet, gifver jag obetingadt min röst åt
Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Wijkunder: Då den talare på skaraborgsbänken, som
föranledde mig att begära ordet, redan af åtskilliga talare erhållit
svar och, efter min uppfattning, blifvit fullkomligt vederlagd, skulle
jag nu hafva kunnat afstå från det mig iemnade ordet, om icke
en talare i min närhet begagnat ett uttryck, som syntes mig påkalla
något genmäle. Han sade, att hvad i denna punkt omhandlades vore
en smakfråga. Jag ber att få säga, att det här är fråga om rättvisa
och billighet. I nu föredragna punkt afhandlas nemligen icke sta¬
tens intresse — arméns tjenstbarhet är lika bra tillgodosedd om be¬
fälet i pensionsafgift betalar fyra eller fem procent af lönen —
utan här gäller frågan individens rätt, ty då Riksdagen bestämt fyra
procents afgift för flottans befäl, bör armébefälets "afgift äfven be¬
stämmas till fyra procent af lönen. Hvarför skulle man icke göra
Pensions-
reglering för
cirmérs befäl
och underbefäl.
(Forts.)
N:o 37.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Pensions-
reglering för
arméns befäl
och underbefäl.
(Forts.)
56
det? För att inbespara 25,000 kronor? Kan det vara lämpligt eller
rigtigt att blott och bart för besparingens skull införa en sådan be¬
stämmelse? Ty jag protesterar mot uppfattningen, att man afsett in¬
dividens fördel, då man satt pensionsåldern enligt Utskottets förslag
och i en följande paragraf meddelat bestämmelser om det tvungna
afskedstagandet. Dessa stadgande!! hafva icke tillkommit för den
enskildes fördel, utan blott i följd af statens rättmätiga fordran på
arméns tjenstbarhet. Här är således endast fråga om, huru vida det
är billigt att af arméns officerare och underofficerare fordra i pen-
sionsafgift fem procent af lönen, då fiottans befäl endast betalar fyra
procent. Det tror jag icke; och derför anhåller jag att få yrka bifall
till Ivongl. Maj:ts proposition.
Herr Petre: Jag har föga att tillägga efter den diskussion,
som redan en god stund pågått; men med anledning af den bevis¬
föring, som en ledamot på skaraborgsbänken begagnade, ber jag att
få påminna, huru som Stats-Utskottet och likaledes Riksdagen för-
lidet år, då frågan om löneregleringen för flottan förevar till be¬
handling, nedsatte vissa af de utaf Ivongl. Maj:t föreslagna löne¬
beloppen just derför, att pensionerna skulle kunna för armén och
flottan utgå efter samma grunder. Man använde då pensionsfrågan
såsom argument att nedsätta lönerna. Nu, då fråga är om arméns
pensionering, talar man om olikheterna vid flottan för att kunna
trycka ned pensionerna eller rättare för att höja afgiiterna för de¬
sammas åtnjutande. Det blifver en kretsgång i bevisningen, som
icke torde tåla någon närmare granskning.
Jag har icke kunnat underlåta att säga detta, då jag icke delar
denne talares åsigter i nu förevarande fråga. Meningarne synas för
fiffigt vara så eniga om, att det icke är till fördel för arméns offi¬
cerare, som det tvungna afskedstagandet blifvit framflyttadt, att jag
icke med vidare ordande derom vill upptaga Kammarens tid; men
jag ber f'å tillägga att, långt orimligare än att officerare af de lägre
lönegraderna skulle betala fem procent af pensionen, synes mig, att
arméns högre officerare äfven skulle göra det, då pensionen för dem
blifvit bestämd till endast 75 procent af lönen. Flaggmännen vid
flottan erhålla pension vid samma ålder som arméns generaler, men
de betala endast fyra procent, för att icke tala om högre civile em¬
betsmin, som, utan erläggande af någon pensionsafgift till allmänna
indragningsstaten, derifrån vid 65 års ålder få 80 procent af lönen.
Jag anhåller om bifall till Ivongl. Maj:ts proposition.
Herr vice Talmannen: Som de, hvilka yttrat sig i denna
fråga, alla med få undantag talat för Kongl. Maj:ts proposition, skulle
jag kunna inskränka mig till att nämna, det iag instämmer med dem;
och jag skulle ock hafva gjort så, om icke under diskussionen några
satser blifvit anförda, hvilka jag anser icke böra undgå allt be¬
mötande.
Det har så val i Utskottets betänkande som här af några talare
blifvit framhållet, att, enligt förut gällande stadgande^ pensionerna
vid flottan i allmänhet varit högre än vid armén. Detta är sant,
y
Lördagen den 5 Maj. f. m. K:o 37.
men det är ju icke ett skal att armén för rättigheten att erhålla _ Pensions-
pension skall betala mer än flottan. Förhållandet är det, att pen- afnl(;ns
sionsrummen vid flottan, som skolat ur dess kassa fyllas, alltid varit och underbefäl.
begränsade till ett visst antal, hvaremot de pensionsrum, hvarför (Forts.)
arméns pensionskassa ansvarat, redan på lmO-talet bleivo, obegrän¬
sade. Redan deri ligger en så väsentlig skilnad, att följden ovil¬
korligen måste blifva, att amiralitetskrigsmanskassan växte, _ under
det arméns pensionskassa gick bakåt, emedan tillgångarne vid den
tid, då obegränsad pensionering beslöts, icke motsvarade antalet
pensionssökande. Såsom orsak att flottans pensionskassa ständigt
gått framåt, under det arméns ständigt gått bakåt, kan derjemte be¬
traktas den omständighet, hvarpå förste talaren fastade Kammarens
uppmärksamhet, att flottans officerscorps alltjemt minskats, under det
att arméns lika oafbrutet ökats, utan att afgifterna ökats i samma
proportion. De hafva icke ansetts kunna sättas högre än till 6
procent af pensionen, till hvilket belopp de utgått allt uran kassans
stiftelse.
Här har äfven blifvit framhållet, att arméns befäl, enligt det nu
framlagda förslaget, liksom äfven förut varit föreskrifvet, skulle pen¬
sioneras vid yngre ålder än officerare vid flottan. Skälet härtill
linser ju för ”hvar och en alldeles uppenbart och skulle, hvad be¬
träffar kompaniofficers och lägre grader, inom hvilka den egentliga
skilnaden förefinnes, kunna karakteriseras så, att de, som höra till
dessa tjenstegrader vid flottan, under deras effektiva sjö-tjenstgöring,
deras tjenstgöring under strid, framdrifvas af ånga, segel eller åror,
under det arméns kompaniofficerare och underbefäl måste hjelpa sig
fram med egen kraft, på sina egna ben. Deraf kommer .den stora
skilnaden och den tvingande nödvändigheten att låta pensionsåldern
inträda tidigare vid armén än vid flottan; och derigenom beredes
icke individen en fördel, blott statens fordran blifver tillfredsstäld.
Med afseende på den procent af lönen, hvarmed löntagarne
sjelfve skola bidraga till sin blifvande pension, skulle man kunna
gärna, att. när arméns pensionskassa bibehålies, det vore en fördel för
armébefälet att bidraga med något större belopp, ty då skulle kassan
kunna växa och äfven armén få" känna förmånen af att hafva en god
kassa, Men sådan skulle icke följden blifva. Detta skulle blifva för¬
hållandet, om dessa afgifter ackumulerades i kassan för att små¬
ningom öka dess kapital; men så skulle ej ske, utan statens utgifter
för fyllnadspensionerna komme att minskas med de ytterligare bi¬
drag, armén lemnade. Om nu armébefälets pensionsafgift bestämmes
till ”fyra procent af pensionen, kommer derigenom att med 100,000
kronor minskas det bidrag, staten eljest skolat lemna för att kunna
betala de nu ifrågasatta fyllnadspensionerna; skulle donna, afgift
åter bestämmas till fem procent af pensionen, skulle af armén utgå
125,000 kronor i stället för 100,000 kronor. Skilnaden, dessa 25,000
kronor, är för armén en betydlig utgift, men för statsbudgeten högst
obetydlig.
Af alla dessa skäl instämmer jag med dem, som yrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.
Första Kammarens Prot. 1877. N:o 37. &
Xso 37.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Pensions-. Friherre Hamilton: Då de löneförmåner, som beståtts våra
militäre tjensteman, visserligen icke ar högre, än att de väl behöfva
échtmderbe/äl. oafkortade för att kunna åtnjuta anständig bergning, skulle jag
(Forts.) helst hafva sett, om de blifvit alldeles befriade^från pensionsafgifier;
men då fråga derom icke blifvit väckt, förenar jag mig nu med dem,
som önska, det denna afgift måtte bestämmas "till så lågt belopp
som möjligt, och får derföre vördsamt yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.
Herr Mannerskantz: Jag vågar hemställa till den ledamot,
som nyss så ifrigt talade för Utskottets förslag och dervid påstod,
att arméns officerare och underofficerare, derför att de vid tidigare
ålder än tjenstemännen vid flottan skulle erhålla pension, äfven borde
betala högre pensionsafgift än desse, huruvida icke han må vara vil¬
lig att i någon män justera detta sitt anförande. Enda rätta sättet
att i detta hänseende åstadkomma full likhet mellan arméns och flot¬
tans befäl måste väl erkännas vara att bestämma det tvungna afskeds-
tagandet till alldeles samma ålder för båda; ty icke kan man med
hvarandra jemföra förhöjd pensionsafgift och framflyttad pensions¬
ålder såsom kommensurabla storheter, utan att godtycket dervid allt
för mycket kommer att göra sig gällande.
ilen det är icke med mer eller mindre kraftiga argument, jag
vill söka utöfva något inflytande i denna fråga; utan jag vill blott hem¬
ställa till de Herrar, som önska något nedpruta det anslag, som skall
från ^staten till arméns pensionering utgå, huru vida de icke vid detta
tillfälle, då frågan blott gäller en sådan obetydlighet sorti 25,000 kro¬
nor, kunna anse det vara skäl att vi alla förena oss att genom en
offentlig handling lägga i dagen den välvilja och det intresse, vi
måste känna för vårt armébefäl. Mig synes, att det vore vackert af
Kammaren, om, då i hvad fall som helst en stor majoritet torde
komma att rösta för Kongl. Maj:ts proposition, vi alla utan någon
skiljaktighet förenade oss om att enhälligt bifalla hvad här af Kongl.
Maj:t är föreslaget. Skilnaden är ju icke större än att äfven den,
som hyser en annan uppfattning af saken, vid detta tillfälle lätteli¬
gen torde kunna låta den vika. Jag tror det ligga ganska stor vigt
på att vp genom någon frivillig handling, dikterad af vår känsla,
visa vart intresse för landets försvar, i det vi uttrycka våra sympa¬
tier för dem, som stå i spetsen derför.
Det är för att säga detta, jag begärt ordet; och jag uppmanar
då eder samtlige, äfven dem, som ännu kunna hafva en svag tanke
på att vägra någon del af det af Kongl. Maj:t begärda anslaget, att
icke gorå det, utan att vi enhälligt må ropa vårt bifall till Kongl.
Maj:ts förslag i sin helhet.
En mängd ledamöter yttrade härtill bifall.
Grefve Posse, Gösta: Som Herrarne veta, röstar jag i all¬
mänhet för de lägsta statsutgifterna; men om jag äfven i allmänhet
gör det, tycker jag dock icke om, att man silar mygg och sväl¬
jer kameler. Här är frågan i sin störa helhet afgjord, och återstår
Lördagen den 5 Maj, f. m.
59
X:o 37.
blott att besluta om 25,000 kronor; och jag får då tillkännagifva, att
jag för min del icke vill sätta mig emot att bevilja äfven denna
summa, utan röstar för bifall till Kongl. Maj;ts förslag.
Herr Hallenborg: Jag skall icke förlänga diskussionen, utan
endast be att få antecknadt, det jag i denna fråga röstar för det
procenttal Kongl. Maj:t föreslagit.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr
Grefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till den förevarande punkten och dels densammas anta¬
gande med den förändring, att det deri förekommande procent¬
belopp bestämdes, i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, till fyra;
framstälde Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall
till punkten, hvarvid svarades talrika och starka nej, samt sedermera
proposition på punktens antagande med ofvan nämnda förändring,
hvilken proposition med talrika och starka ja-rop besvarades.
Den fortsatta föredragningen af utlåtandet uppsköts härefter till
eftermiddagens sammanträde.
Anmäldes och bordlädes Lag-Utskottets utlåtande N:o 36, i an¬
ledning af väckt motion om antagande, af en förordning angående
utredning af gäldbunden köpmans bo medelst s. k. administration.
Kammaren åtskildes kl. 3 e. di,
In fidem
O. Brakel.
Pension s-
reglering för
arméns befäl
och underbefäl.