RIKSDAGENS PROTOKOLL
1877. Första Kammaren. N:o 36.
Onsdagen den 2 Maj.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades två protokollsutdrag för sammanträdet å f. in.
och protokollet för den 25 sistlidne April e. m.
Herr (trefven och Talmannen tillkännagaf, att, enligt hvad
vid hållet talmanssammanträde blifvit öfverenskommet, omröst-
ningai jemlikt 6o § Riksdagsordningen komme att nästa Måndag
den 7 dennes anställas öfver alla de voteringspropositioner, som
dessförinnan blifvit af båda Kamrarne godkända.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Banko- Förändrade
Utskottets den 28 och 30 sistlidne April bordlagda utlåtande N:o
13, i fråga om förändrade bestämmelser rörande Riksbankens""'banLnl'*'
sedelutgifnmgsrätt. »edelvtgif-
ningsrätt.
Utskottets förslag till förändrad lydelse c/ ^ 5 i bankoreglementet-
Herr.Wi jk an der: Jag har i många år inom Banko-Utskottet
deltagit i öfverläggningar om förslag liknande det, som här är i
fråga, och. då jag anser detta, lindrigast sagdt, mindre lyckligt,
kan jag ej med fullkomlig tystnad förbigå detsamma. Jag tror
nemligen, att Utskottet vexlat in på rasande spår och här ut¬
talat grundsatser, som icke kunna försvaras. Hade Utskottet nu
som många.gånger förut sagt: vi anse icke tiden lämplig, vi hafva
icke af bankofullmäktige fått något förslag, som är nöjaktigt och
hemställa derföre, att .Kamrarne matte lata motionen för närvarande
icke föranleda till någon Riksdagens åtgärd, skulle jag visserligen
hafva tegat, men nu, då Banko-Utskottet, och till en viss grad äfven
bankofullmäktige, bakom detta föreslagit saker, som äro prin-
cipielt origtiga, kan jag det ej. Origtigt är nemligen, att man
till grund för sedelutgifningsrätten vill lägga ett myntrepresentativ
Första Kammarens Prof. 1877. N:o 36. 1
\:o 36.
Förändrade
bestämmelser
rörande Riks¬
bankens
sedelutgif-
r ingsrätt.
(Forts.)
2 Onsdagen den ‘2 Maj, e. m.
som här är silfverskiljemyntet, hvilket Riksbanken uti sina räken¬
skaper upptager, icke till dess pregelvärde utan till dess intrin-
seea värde. Det är således en origtig grundsats, som ligger ut¬
talad i förslaget till redaktion af 5:te §, men ännu värre är det
med don följande paragrafen, hvarom, så vida jag förstod före¬
dragningen rätt, jag nu äfven får uttala mig. I denna paragraf
är det, som förslaget, enligt hvad åtskilliga reservanter påpekat,
går i en reaktionär rigtning. Vid 1874 års riksdag borttogs efter
åtskilligt arbete ur denna paragraf de på upp- och afskrifning
innestående medlen såsom ingående i sedelstocken, sedan vi redan
förut vid 1872 års riksdag borttagit derifrån de obegagnade ande- '
larne af kassakreditiven. Hvad vi då ansågo orätt, vill man nu
åter införa. Jag är öfvertygad, att andre talare med mera sak¬
kunskap än jag komma att yttra sig i frågan; jag har endast
önskat att få till protokollet uttala, att jag anser det förslag,
som här blifvit af Utskottet tVamlagdt, gå i orätt sigtning och
icke böra antagas. Man har nu visserligen vunnit så mycket, att
man fått bort ordet “sedelstock“, men dermed är ju i sjelfva ver¬
ket intet vunnet, om man icke går i rätt rigtning med reformen
i öfrigt. Jag får vid denna punkt anhålla om proposition på
det förslag, som Herr Ribbing i sin reservation afgifvit och hvil¬
ket står i full öfverensstämmelse med motionärens förslag, nem¬
ligen att såsom metallisk kassa anses och beräknas allt Riks¬
banken tillhörigt inom landet befintligt svenskt och utländskt
guldmynt samt omyntadt guld.
Derigenom skulle visserligen bankens sedelutgifningsrätt min¬
skas, men det kan hjelpas i den följande paragrafen, om man der
endast tager bort, att till sedelstocken skall räknas, hvad som
på folioräkning är innestående, men som denna punkt ännu icke
är föredragen, så liar jag nu intet yrkande att derom framställa.
Herr Ribbing, Carl: Såsom Kammaren behagade finna,
har jag tillåtit mig att hysa en olika mening mot Utskottet vid
behandlingen af den 5:te § i bankoreglementet och mot dess be¬
slut till lydelse af densamma. Utskottet säger i början af sitt
anförande: “Sedan numera guld blifvit såsom värdemätare i vårt
land antaget och Riksbankens sedlar derföre skola med guldmynt
inlösas, kan Utskottet ej annat än principielt instämma med motio¬
nären derutinnan, att Riksbankens metalliska kassa endast bör
utgöras af guld och således silfver i så väl myntad som omyntad
form uteslutas från de valutor, på hvilka sedelutgifning får grundas.
De betänkligheter, som för tillfället möta mot en sådan åtgärd,
hafva dock, enligt Utskottets åsigt, blifvit af Fullmäktige i deras
här ofvan intagna yttranden så öfvertygande framhållna, att Ut¬
skottet med hänsyn dertill icke funnit sig för närvarande och in¬
till dess det af Fullmäktige omförmälda förhållandet mellan stats¬
verket och Riksbanken beträffande skyldigheten för Riksbanken
att för statsverkets räkning invexla dess silfverskiljemynt blifvit
annorlunda ordnadt“.
Onsdagen den 2 Maj, e. m. 3 jf;0 gg^
Jag får sedan bedja Herrarne följa mig till fjerde sidan af Förändrade
Utskottets betänkande, der fullmäktige yttra angående denna punkt: ^es^mmelser
“I förslaget är silfver äfven i myntad form helt och hållet ute-^T^
slutet från de valutor, på hvilka sedelutgifning skulle få grundas. seäehZtf-
Att, sedan guldmyntfot är genomförd, detta från Riksbankens ning sr dit.
synpunkt kunde vara önskvärdt, må villigt erkännas. Men då (FortM
Riksbanken fått sig ålagdt att för statsverkets räkning invexla
dess skiljemynt, komma till följd häraf mestadels betydliga be¬
lopp silfvermynt att i. Riksbanken finnas upplagda, derest icke
så kan ordnas, att Riksbanken städse får till statsverket emot
motsvarande valuta aflemna hvad som icke för vexlingens fort¬
gång: erfordras'1.
Således hafva sä väl Utskottet, som fullmäktige erkänt det
råtta, i förslaget, Utskottet det principielt rigtiga deri och full¬
mäktige, att förändringen vore önskvärd; således äfven de med¬
gifvande, att det vore principielt rigtigt, att silfverskiljemyntet
icke vidare bolde läggas till grund för sedelutgifningsrätten, d. v. s.
inräknas uti den metalliska kassan. Så länge vi både så väl
guld som silfver till landets gällande myntfot, fans icke något
af det då varande kopparskiljemyntet intaget i den metalliska
kassan, på hvilken sedelutgifningsrätten grundas, och för min del
är jag af den åsigt att, sedan uppmärksamheten blifvit väckt på.
att det nu varande silfverskiljemyntet icke heller bör vara någon
grund för sedelutgifningsrätten, vi böra bestämma, att detta mynt
måtte från metalliska kassan utgå och föreskriften derom, att så¬
som metallisk kassa anses och beräknas äfven silfvermynt, ur
o:te § utstrykas. Fullmäktige anföra ett skäl, som äfven af Ut¬
skottet särskild! betonas, för bibehållande af silfvermyntet i den
metalliska kassan, eller att Riksbanken fått sig ålagdt att för
statens räkning invexla detta silfvermynt, som således till stort
belopp upplägges i banken. Det är sant, att enligt 10 § af banko-
reglementet Riksbanken är skyldig att mottaga så mycket silfver¬
skilj emynt, som erbjudes, men att Riksbanken, såsom fullmäktige
i sitt omnämnda yttrande, som återfinnes å sidan 9 i Utskottets
betänkande, anfört, skulle behöfva qvarhålla detsamma, kan jag
icke finna någonstädes vara stadgadt, och såsom bevis, att detta
silfvermynt icke behöfver der qvarhållas, ber jag att få hänvisa
till den tabell, som jag bifogat min reservation, hvaraf synes,
att då för ett år sedan silfvertillgången utgjorde 9.123,070: 55, så
hade den till sista Mars månad sjunkit till 3,801,746: 52. Silfver¬
tillgången har således under denna tid betydligt reducerats, hvaraf
framgår, att i Riksbanken icke något så stort förråd af silfver
hvarken, behöfver eller har behof! qvarhållas, ty i Februari må-
nad utgjorde silfvertillgången icke mera än ofvannämnda 3,800,000.
För min del kan jag icke finna, att det på något ställe är stad¬
gadt, att Riksbanken behöfver i förråd upplägga något betydligt
belopp af silfver utöfver hvad allmänna rörelsen kräfver utaf
silfverskiljemynt. Derföre tror jag också, att det skäl, som an¬
förts för silfverskiljemyntets bibehållande i den metalliska kassan
såsom grund för sedelutgifningsrätt, är ohållbart, och att så är,
N:o 36.
Förändrade
bestämmelser
rörande Riks¬
bankens
tedelutgif-
ningsrätt.
(F ort.-.)
4. Onsdagen den 2 Maj. e. in.
synes äfven af hvad fullmäktige säga pa slutet åt sidan 10 i Ut¬
skottets betänkande, sedan fullmäktige föreslagit, att fem millio¬
ner silfver skulle bibehållas i den metalliska kassan, nemligen:
“Skulle bibehållande, äfven i så inskränkt mått, som ofvan är
föreslaget, af myntadt silfver såsom sedelutgifningsgrund bedömas
så olämpligt, att det icke vinner godkännande, kunde med ute:
slutande af stadgandet härom orden “tretio millioner kronor11 i
mom. 3 ändras till tretiofem millioner kronor och dymedelst vä¬
sentligare rubbning i nu varande förhållanden undvikas11.
Således hafva fullmäktige sjelfve påpekat möjligheten af silfver-
skiljemyntets borttagande såsom grund för sedelutgifningsrätten
och således äfven ur 5:te §, då de föreslagit eu tillökning af
fem millioner till de tretio, hvartill sedelutgifningsrätten får ut¬
sträckas utöfver sammanlagda beloppet af vissa Riksbankens till¬
gångar. Att då säga såsom Utskottet, att det af fullmäktige an¬
förda skäl för bibehållande i metalliska kassan af silfverskilje-
mynt är så öfvertygande, att Utskottet anser sig icke böra för¬
orda förändring häri, ehuru Utskottet anser det nu varande för¬
hållandet principielt oriktigt, förefaller mig märkligt. Det är
gifvet, att om man utan vidare borttager .silfver mynt et från me¬
talliska kassan, man minskar sedelutgifningsrätten med samma
belopp, och derföre vill jag för min del hellre reglera detta genom
borttagande af folioräkningsmedlen såsom utelöpande, sedlar, än
att öka de 30 millionerna sedelutgifningsrätt till 35 millioner.
Eftersom den föregående talaren, såsom jag förmärkt, haft
tillåtelse att yttra sig äfven om den 6:te §, vill också, jag be¬
gagna mig af denna rättighet och tillkännagifva, att, då vi komma
till behandling af denna paragraf, jag för min del, såsom af min
reservation synes, ämnar yrka, att på folioräkning innestående
medel icke vidare må räknas såsom utelöpande sedlar. Om. så¬
lunda å ena sidan silfverskiljemyntet borttages från den metalliska
kassan och å andra sidan folioräkningsmedel få utgå såsom ute¬
löpande sedlar, kommer förhållandet med sedelutgifningsrätten,
enligt min åsigt och efter hvad den tabell, jag uppgjort, utvisar, att
reglera sig så, att sedelutgifningsrätten blefve i någon mån ökad.
Jag skall icke uppehålla mig vidare vid 6 §, ty till den torde
jag få återkomma, men jag vill blott säga, att på samma gång
jag kommer att yrka bifall till den formulering ^ af 5 §, som
jag uppstält, innefattande att silfverskiljemyntet må uteslutas ur
den metalliska kassan, vill jag äfven vid den 6 § yrka bifall till
utstrykning af folioräkningsmedlen såsom sedlar. På de grun¬
der, "jag nu anfört, tillåter jag mig yrka bifall till.den uppställ¬
ning af 5 § i bankoreglementet, hvarom jag i min reservation
hemstält, och hvarpå den föregående talaren redan begärt pro¬
position.
Friherre Skogman: Att hädanefter silfverplautsar ute¬
slutas ur den metalliska kassan, torde vara rigtigt, och någon
olägenhet kan derigenom icke gerna .uppkomma, enär hela. för¬
rådet deraf efter senaste uppgift gick till omkring 238,000, hvilket
Onsdagen den 2 Maj, e. m.
5
N:o 36.
är ett så litet belopp, att det icke betyder något. Att det jern- Förändrade
väl eger sin rigtighet, att skiljemynt af silfver icke bör räknas h/!stämmelser
till denna kassa, vill jag ej heller förneka, men då, såsom full-
mäktige anmärkt, vissa författningar ålägga .Riksbanken att mot- sedelutgif-
taga sådant skiljemynt till huru stort belopp som helst, och jag nmgsrätt.
icke kan finna, hvar Riksbanken skulle afyttra det, så torde så- IForts.)
som öfvergångsstadium böra bibehållas, att åtminstone någon del
af inneliggande skiljemynt i silfver må såsom metallisk kassa och
såsom grund för sedelutgifningsrätten räknas. Att under år 1876
silfvertillgången gick ned från något öfver nio millioner till 3,900,000,
förklaras deraf, att i förstnämnda siffra inberäknades det betydliga
förråd af plantsar, som Riksbanken hade qvar från tiden före
guldmyntfotens införande, och jag antager, att största minsk¬
ningen i silfverförrådet skett genom afyttring af dessa plantsar,
hvarom också revisionsberättelsen upplyser. Taga vi åter de
senare månaderna, under hvilka någon vidare försäljning af plant¬
sar icke egt ram •— jag tror, att de sista plantsarne såldes i
November förlidet år — finner man att beloppet af silfver hållit
sig ganska jemnt, i November 1876 3,871,257: 90, i December
3,942,660: 11, 1877 i Januari 3,682,471: 80 och i Februari
3,801,746: 52.
Såsom en ärad talare, som nyss hade ordet, anmärkte, är
silfverskiljemyntet visserligen blott ett myntrepresentativ, lika
som banksedeln, men det är väl ändå den lilla skilnaden dem
emellan, att om man smälter ned det belopp silfver, som högst
skulle få i metalliska kassan inräknas, eller fem millioner, och
skickar det till utlandet för att säljas, så torde väl detta silfver
ändå vara värdt 31/2 millioner, under det att banksedeln alldeles
icke har något materielt värde. Ehuru äfven jag således anser,
att det framdeles kan blifva skäl att utesluta silfver ur beräk¬
ningen af den metalliska kassan, så är ingen våda att låta det
i kassan qvarstå ännu någon tid, enär alla minnen af föregående
tid icke kunna alldeles igensopas. Jag anhåller om bifall till
Utskottets förslag.
Herr Wall enberg: Det kan visserligen vara möjligt, att
det kan upptagas såsom ett skäl för införande — icke för bibe¬
hållande — af silfverskiljemynt till sitt namnvärde såsom full
valuta i Riksbankens metalliska kassa, att Riksbanken åtagit sig
att för Statsverkets räkning invexla silfverskiljemynt som för så¬
dant ändamål presenteras, men om detta är betungande, så bör
man hellre göra en framställning till Riksdagen derom och säga,
att “det är för mycket betungande", och icke ställa till ett doldt
kreditiv och kalla ett sådant för banksedelutgifningsrätt. Det är
väl det klokaste och det klaraste. Vill man icke göra någon för¬
ändring, i uppgifterna angående Riksbankens sedelutgifningsrätt,
det må så vara, men att göra en uppenbar försämring, är väl
befängdt i en fråga, som diskuterats sedan år 1871 och således icke
kommer brådstörtad!;. Här är icke fråga om någon öfverraskning,
ty alla, som vilja tänka på saken, hafva haft mycket god tid der-
N:o 36.
6
Onsdagen den 2 Maj. e. ra.
Förändrade
bestämmelser
rörande Riks¬
bankens
sedelutgif-
ningsrätt.
(Forts.)
till. Om denna § skulle skrifvas rätt på ett rent tekniskt språk
och innehållande den mening, som blifvit af Utskottet föreslagen,
skulle sagde § lyda: svenska riksbankens sedlar, lydande d guldmynt,
skola utgifvas på grund af inneliggande svenska, norska och danska
silf ver skiljemynt, beräknade till deras fulla namnvärde. Det är en
enkel och sann framställning af saken, men det vore väl svårt
för Riksdagen att fatta ett sådant beslut. Det behöfs icke heller,
ty man kan ju i 6 § göra hvilka tillägg och förändringar som
helst, så att det icke blir fråga om att reducera Riksbankens sedel¬
utgifningsrätt. I fullmäktiges s. k. utlåtande förekommer både
det ena och det andra, d. v. s. stundom äro fullmäktige rädda för
att sedelutgifningsrätten skall ökas, så att oförsigtige fullmäktige
skulle hafva allt för fria händer; stundom synas fullmäktige för¬
mena att den skall minskas, så att försigtige fullmäktige icke skulle
hafva nog fria händer. Jag tillåter mig få fästa uppmärksam¬
heten på, att för samma period, som omfattar de tolf månader,
som omnämnas i Herr Ribbings tabell, förekommer, att Riksban¬
ken hade obegagnad sedelutgifningsrätt 1876 i Mars 10,900,000, i
April 9,000,000, i Maj 8,700,000, i Juni 19,600,000, i Juli 22,600,000
i Augusti 16,800,000, i September 11,900,000, i Oktober 12,800,000,
i November 11,400,000, i December 13,800,000, i Januari 18,600,000,
och i Februari 19,200,000 kronor. Jag har vid uppläsningen häraf
lemna! ut de udda talen såsom man brukar för att åskådliggöra
saken. Medelsiffran,, för sagda tolf månader af obegagnad sedel¬
utgifningsrätt är 14,500,000 kronor. Under sådant förhållande är
det väl otroligt, att den ifrågasatta förändringen skulle, äfven
med det åtagande, Riksbanken har att invexla det inflytande äldre
silfver skiljemyntet, vara för banken tryckande; den skulle tvärtom
vara ganska lätt att fullgöra.
Det är också en sak för hvilken jag ber att få till Utskottet
hembära min tacksamhet, den nemligen, att Utskottet icke nöjt
sig med fullmäktiges första svar utan till dem återremitterat frå¬
gan, sedan Herr von Braun framstält förslag till modifikation af
bestämmelserna i § 6 af bankoreglementet. Fullmäktige hafva
derpå afgifvit ett nytt svar, i hvilket fullmäktige säga, att det icke
kan bestridas, att icke förhållandena beträffande Riksbankens sedelut¬
gifningsrätt måste ändras. Vidare säga fullmäktige på ett annat
ställe, att de anse det omöjligt att Riksdagen skulle besluta att
silfvermynt icke finge läggas till grund för utelöpande banksedlar,
och tillägga att, om så dock skulle ske, “kunde för undvikande af
rubbning i nuvarande förhållanden Riksdagen öka beloppet 30
millioner kronor i 6 § 3 mom. bankoreglementet till 35 millioner
kronor".
I detta värderika yttrande af fullmäktige ligger det klaraste
bevis, att jag varit befogad att göra framställning om att denna
siffra af 30 millioner kronor sedelutgifningsrätt in blanco skulle
hvila på något annat än en reglementsparagraf, som kan ändras
genom gemensam votering och sålunda kan svälla upp till hvil¬
ken siffra som helst. Det är ett lyckligt vunnet erkännande af
nödvändigheten att göra den förändring jag föreslagit,
Onsdagen den 2 Maj, e. m.
7
N:o 36.
Om man lade till beräkningsgrund grundfonden och reserv- Förändrade,
fonden, så komme siffran visserligen att stiga i samma mån som bestämmelser
Riksbanken finge behålla sina vinster, men den hade dock blifvit,,<,,j”,fj^i*"
till en viss grad säkerstäld, så att den icke vidare kunde sägas seäelutgif-
sväfva i rymden och bero af en gemensam votering. ningsrktt.
Om man bifaller det förslag, som Herr Ribbing framstält i (Fort5-)
sin reservation angående denna §, och hvarpå Herr Wijkander
begärt proposition, så blir icke derigenom någon inskränkning i
Riksbankens sedelutgifningsrätt. Sedelutgifningsrätten beror icke
på denna §, ty om metalliska kassan uppgifves rätt, så är det
tydligt, att vid behandling af 6 § kan fattas beslut, som står
i öfverensstämmelse med beslutet i fråga om 5 §, och det
är derföre jag tror, att det är stor vigt på, att vi “låta detta
vara detta'1. Då vi haft tre års erfarenhet sedan vi öfvergingo
till guldmyntfot och funnit att det gått bra — att Riksbanken in¬
lagt stor förtjenst om denna reform förnekar ingen — så finner
jag tiden vara inne att taga bort silfver ur den s. k. metalliska
kassan. Detta äro fullmäktige så till vida med om, att de från
denna kassa vilja borttaga silfverplantsar, men det är egentligen
derföre, att det för närvarande i banken icke finnes sådana plant¬
sar. Att i metalliska kassan bibehålla silfverskiljemyntet och
låta det stå till fulla namnvärdet, det är att gifva ut ett mynt¬
representativ, bankens sedlar, på ett annat, som är det innelig¬
gande silfverskiljemyntet. Jag anhåller att få förena mig med
Herr Wijkander i yrkandet om bifall till Herr Ribbings förslag.
Herr Dufwa: Om man från det tillfälliga förhållande, att
Riksbankens sedelutgifningsrätt en tid varit till betydlig del obe¬
gagnad, finge sluta till, hvad som bör och kan göras, för att förän¬
dra densamma, så vore det otvifvelaktigt, att sedelutgifningsrätten
skulle kunna minskas med det här ifrågavarande beloppet, fem
millioner kronor, utan att Riksbankens ställning derigenom rub¬
bades; men vid lagstiftning i afseende på Riksbanken lärer det
väl städse böra beaktas, att Riksbanken icke är till för sin egen
skull, utan för rörelsens behof, och för att tillfredsställa denna i
den mån sådant med ett klokt tillvägagående från bankens sida
låter sig göra. Ställningen är för närvarande icke sådan, att det
synes vara skäl att minska Riksbankens utvägar att kunna biträda
rörelsen, om sådant erfordras. Det är derför fullmäktige i Riks¬
banken icke velat uti denna fråga, då den nu under pågående
riksdag skulle framtvingas till behandling, förorda något, som
kunde i sina följder leda till en minskning i Riksbankens utvägar.
Om man särskildt öfverväger den nu föredragna paragrafen,
så lider det väl intet tvifvel, att, när man vill bedöma denna
fråga, man först bör tillse, hvad som för närvarande angående
densamma är stadgadt. Man finner då, att den metalliska kassan
nu omfattar icke blott myntadt och i Sverige gällande silfver,
utan äfven allt myntadt och omyntadt in- och utländskt silfver,
hvadan det som nu af Utskottet föreslås innebär en högst väsent¬
lig inskränkning i silfrets ingående i den metalliska kassan.
N:o 36.
8
Onsdagen den 2 Maj, e, m.
Förändrade
bestämmelser
rörande Riks¬
bankens
sedelvtgif-
tingsrätt.
(Forts.)
Fullmäktige hafva icke förnekat, att det vore önskligt, att silfver
icke behöfde ingå i den metalliska kassan. Men vid en ekono¬
misk fråga är den omständigheten, att en sak är principielt rig-
tig, icke alltid tillräckligt skäl för genomförande af en hastig för¬
ändring. Att något är principielt rätt gör det önskligt, men der¬
med är icke sagdt att tiden ännu är inne för förändring. Det
har här framhållits med mycken kraft, att silfvermyntet är ett-
skiljemynt och att det derför icke skulle vara lämpligt att lägga
till grund för utgifning af sedlar, som således skulle utgifvas på
svenska, norska och danska skiljemynt. Men härvid torde upp¬
märksamhet böra fästas på, hvad dessa svenska, norska och dan¬
ska skiljemynt egentligen äro. De norska och danska äro skilje¬
mynt, för hvilka man får guld i Kristiania och Köpenhamn, när
man så finner nödigt, och sålunda lärer ingen våda vara förenad
med utgifning af sedlar på denna valuta. Hvad åter beträffar
det svenska silfverskiljemyntet, bör det väl icke vara Riksdagens
sak att nedsätta detsamma. Det är icke blott skiljemynt, utan
något, för hvilket statsverket, som utfärdat detsamma, svarar och
hvilket, när det en gång skall inlösas, statsverket väl också in¬
löser med full valuta. Det är således i ingen mån så olämpligt,
att derpå utgifva sedlar, som skola vara löpande inom Sverige.
Och så önskligt det kunde vara för Riksbanken, att detta icke
behöfdes, erfordras dock derför, att Kongl. Maj:t sättes i tillfälle
att sköta mynttillverkningen genom ett förlag för myntverkets
räkning, så att Riksbanken icke behöfde annat, än mottaga hvad
som för den dagliga utvexlingen kunde erfordras och finge till
myntverket återlemna det belopp, hvarmed invexlingen kunde öfver¬
stiga utvexlingen. Nu har Riksdagen emellertid icke försett
Kongl. Maj:t med ett dylikt förlag, och det behöfves för mynt¬
verkets räkning, att Riksbanken mottager silfret, likasom banken
är i följd af gällande författningar skyldig att i invexlingsform
mottaga sådant. I det silfvermynt, om hvilket nu är fråga, ingår
emellertid icke blott silfverskiljemyntet, utan äfven det fordna
fullvärdiga silfvermyntet, som preglades före 1873 års myntlag.
Det är om detta Fullmäktige yttrat, att Riksbanken är skyldig
att qvarhålla detsamma, och detta Fullmäktiges yttrande är fullt
rigtigt, såsom synes af lagen om öfvergången till det nya mynt¬
systemet, enär allt hvad som invexlas af detta gamla silfvermynt
skall, så snart det kan ersättas med nytt skiljemynt, i Riksban¬
ken q var hållas. I följd häraf var också enligt den sista offent¬
liggjorda riksbanksrapporten upplagdt ungefär 1,600,000 kronor i
dylikt silfvermynt. Af en skriftvexling, som förevarit hos Full¬
mäktige, framgår, att åtgärder möjligen komma att snart vidtagas
för att påskynda denna invexling af det, om jag så får kalla det,
fullvärdiga silfvermyntet, och detta vore så mycket lämpligare, som
det dels vid 1878 och dels vid 1881 års slut förlorar egenskapen af
att vara lagligt betalningsmedel. Fullmäktige hafva derför anled¬
ning befara, att det skall i ökadt belopp komma att till Riksban¬
ken ingå, och då det på sista tiden visat sig, att det nya myntet
icke haft så stor åtgång, utan att behofvet på vissa orter synes
Onsdagen den 2 Maj, e. m.
9
\:o BO.
tillfredsstäldt, så att mera ingår än hvad sona utgår, hafva Full- Förändrade
mäktige förestält sig, att de fyra millionerna, som funnos vid fo>tämmele*
sista uppgiften, ganska lätt kunna ökas till fem millioner kronor ‘0<Tanlens
och kanske ändå mer, och derför föreslagit detta belopp. Skulle seäeiutgif-
nu någon föreställa sig, att det silfvermynt, som är äldre än 1873, ring sr ätt.
är oanvändbart, ber jag att till svar derå få fästa uppmärksam- (FortsO
heten på den paragraf i bankoreglementet, som ålägger Riksban¬
ken att inlösa de å riksmynt och bankomynt lydande sedlar med
silfvermynt, om _ så fordras. Om någon fordrar det, är banken
sålunda skyldig inlösa nyssnämnda utelöpande sedlar med silfver¬
mynt, och beloppet af dessa sedlar uppgick vid förra årets slut
till något öfver tre millioner. Härpå väntar jag mig det svar,
att silfret numera fallit så. att det icke faller någon in att fordra
silfvermynt. För ögonblicket är detta förhållandet; men erfaren¬
heten har lärt, att priset på silfret kan gå både ned och upp, och
under nuvarande förhållanden i Asien är det icke omöjligt att
händelser kunna inträffa som för någon tid återgåfve det sitt
värde, och i sådant fall tror jag att äfven den, som mest ned¬
sätter silfverskiljemynt, icke skulle underlåta att såsom innehaf¬
vare af riksmyntsedlar fordra silfver för sina sedlar, om derigenom
kunde förtjenas ett eller annat öre på kronan. Huru man än ser
saken, tror jag derför, att det är rätt att såsom en öfvergång
bibehålla det myntade silfret såsom grund för sedelutgifnings-
rätten. Om nu hvarje sådant förslag skall vara principielt orig-
tigt, derom är jag måhända icke behörig att döma, då jag sjelf
deltagit uti det nu framstäida förslaget; men att en motsatt åsigt
verkligen kan hysas och äfven under dessa guldmyntstider varit
framstäld af andra personer än Fullmäktige och Utskottet, derpå
ber jag att såsom bevis få uppläsa några rader. Det väcktes
nemligen för några år sedan en motion om förändring i sedel-
utgifningsrätten och i densamma förekommer följande:
“Men för den praktiska tillämpningen i nu föreliggande fall
anser jag, att Riksbanken jemväl bör få, såsom grund för sedel¬
utgifningsrätt, beräkna ett till värdet begränsadt belopp i silfver,
dels emedan Riksbanken framför alla andra har befogenhet att
kunna köpa och sälja äfven denna ädla metall, och dels emedan
det är till lättnad för allmänna rörelsen, om Riksbanken utan
ränteförlust kan hålla tillräckligt förråd silfverskiljemynt. Det
är alltid en bättre grund än Riksbankens allmänna kredit". Om
Herrarne vilja läsa detta stycke, så återfinnes det i motionen K:o
11 inom denna Kammare vid 1874 års riksdag, och det var Herr
Wallenberg som så yttrade sig. Det gick således an år 1874,
sedan guldmyntfoten var införd, att ifrågasätta icke blott att
Riksbanken skulle hafva sedelutgifningsrätt grundad på silfver¬
skiljemynt, utan äfven att den skulle hafva denna rätt grundad
på plantsar, som icke äro annat än en vara. Man skulle, om
man frånser den del af Herr AVallenbergs förslag, som gick ut
på att banken skulle hafva sedelutgifningsrätt på plantsar, kunna
till följd af tidsordningen misstänka att Fullmäktige tagit sitt
förslag om de fem millionerna från de grunder som anföras i den
N:o 36.
10
Onsdagen den 2 Maj, e. m.
Förändrade
bestämmelser
rörande Riks¬
bankens
»edelutgif-
ningsrätt.
(Forts.)
citerade strofen. Särskildt kan den åberopas till stöd derför att
det kan vara något skäl att tänka på statsverkets förhållanden
och att icke kasta dem å sido, hvarförutan jag ber få tillägga, att
1875 och 1876 årens Riksdagar hafva sett motioner af samme mo¬
tionär, deruti ingen förändring föreslogs uti denna 5:e§. Om han
sålunda nu förändrat åsigt, bör det väl ändock synas honom
berättigad^ att andra försvara hans förra åsigt.
Jag hemställer således huruvida, då det norska och danska
silfverskiljemyntet är sådant att man kan få guld derför, då bak¬
om det svenska silfverskiljemyntet står svenska statsverket, som är
skyldigt svara för dess inlösen, och då Riksbanken är tvungen
att utaf det före 1873 preglade silfvermyntet behålla en del för
att kunna fullgöra hvad den förbundit sig till uti sina riksmynts-
och bankosedlar, det är utan all god grund man föreslår, att de
fem millionerna kunna qvarstå såsom sedelutgifningsgrund. När
en gång antydda förhållanden reglerats derigenom, att bankens
riksmynts- och bankosedlar gått in och det före 1873 preglade
silfvermyntet blifvit ommyntadt, då förfalla dessa grunder för att
hafva silfver i metalliska kassan. Då qvarstår såsom grund der¬
för statsverkets bästa, och denna grund kan Riksdagen undan¬
rödja, om den finner lämpligare att lägga ned eu eller par millio¬
ner i förskott för myntverket än att låta Riksbanken hafva sedel-
utgifningsrätt för en valuta, för hvilken statsverket ansvarar.
Under diskussionen hafva åtskilliga yttranden förekommit,
hvilka det skulle vara mig ett nöje att besvara och hvilka äro af
den art, att de synas mig visa att den förevarande frågan, såväl
hvad den nu föredragna som den följande §:n beträffar., är så litet
känd, att tiden icke torde vara inne för att företaga någon större
förändring i densamma, men jag vill icke blanda in diskussionen
om 6 § uti den om 5 §, och hvad denna senare beträffar
hoppas jag Kammaren må finna, att hvad som blifvit föresla¬
get icke är så alldeles grundlöst, som man försökt att framställa
det, hvarför jag anhåller om proposition på bifall å Utskottets
hemställan i denna del.
Herr Ekman, Johan Jakob: Jag har icke hört till deras
antal, som ansett, att de nuvarande grunderna för sedelutgifnings-
rätten äro sådana, att man bör till hvad pris som helst skaffa, sig
nya. Jag har hellre ansett, att med denna fråga icke borde skyn¬
das och att det icke är lämpligt, att den behandlas så, som vid
denna riksdag skett, eller att, under det riksdagen pågår, den
behandlas både hos Fullmäktige i Riksbanken och inom. Utskottet.
Jag anser frågan så vigtig, att Fullmäktige borde få tid på sig
att mellan två riksdagar öfverväga densamma och till den senare
inkomma med förslag samt att Utskottet då borde närmare pröfva
detsamma och till Riksdagen göra framställning^ frågan. Jag
tror mig äfven kunna påstå, att något förslag i frågan icke skulle
från Banko-Utskottet hafva kommit in till denna Riksdag, derest
icke samme outtröttlige motionär, som tre gånger förut väckt för¬
slag angående sedelutgifningsrätten, alla afvikande från hvaran-
Onsdagen den 2 Maj, e. m.
11
N:o 36.
dra, nu åter kommit fram med ett förslag, likaledes afvikande Förändrade
från de föregående. När detta förslag kom in till Banko-Utskot- bestämmelser
tet,. remitterade Utskottet detsamma till Fullmäktige, k vilka uti
afgifvet yttrande afstyrkte detsamma till alla delar. Icke heller sedelutglf-
inom Utskottet väckte det några särdeles sympatier; det var icke ning »rätt.
mer än en af dess ledamöter, som obetingadt anslöt sig till för- :l''orts-'
slaget och uttalade sig till förmån för detsamma. Emellertid be¬
slöt Utskottet att ingå till Fullmäktige och begära, att de ville
redan till innevarande Riksdag inkomma med eget förslag, och
det är detta förslag, som Utskottet nu vågat för Kamrarne fram¬
lägga. Jag tror icke, att detta förslag kan sägas hafva någon
lång framtid för sig; men jag tror, att det är det enda, som, om
man icke vill bibehålla de nuvarande stadgandena, har utsigt att
kunna vinna bifall och som har skäl för sig under nu rådande
förhållanden. Hvad nu beträffar den föredragna 5:e §:n, är jag
så fullkomligt förekommen af den föregående talaren, att jag knappt
har något att tillägga till de skäl för bifall, kvilka han anfört.
Jag vill endast fästa uppmärksamheten på, att, då det gamla
silfvermyntet kommer att upphöra att vara lagligt betalningsme¬
del, hvad en-riksdalers-stycken och derutöfver beträffar vid 1878
års slut och mindre myntstycken vid 1881 års slut, lärer det
blifva nödvändigt, att Myntverket går i författning om pregling
af silfvermynt, för att ersätta det gamla mynt, som säkerligen
kommer att vid nämnda tider till icke obetydligt belopp inström¬
ma. Under sådana förhållanden är det klart, att Riksbanken, om
den är tvungen att taga emot huru mycket silfvermynt som helst,
skulle råka ut för stora olägenheter, om den icke vore berättigad
att på detta mynt utgifva sedlar. Skulle åter Riksbanken icke
kunna eller anses icke böra åläggas att mottaga detta silfver¬
mynt till obegränsadt belopp, utan det skulle stanna i myntver-
ket, så följer deraf, att Riksdagen finge anslå ett förskott till
Kong! Magt för beredande af det silfvermynt, som behöfdes för
allmänna rörelsen. Finner Riksdagen, att den bör underkasta sig
den ränteförlust, som deraf skulle uppkomma, då är allt väl; men
finner Riksdagen icke detta, då tror jag Riksdagen bör antaga
det förslag, som här är tramlagdt. Här har redan blifvit anmärkt,
att svenska, norska och danska staterna stå bakom detta skilje¬
mynt, hvilket dessa stater garantera och inlösa med guldmynt.
Det lärer väl då icke kunna sägas vara någon lös grund, på hvil¬
ken denna sedelutgifning hvilar. Kan man, såsom t. ex. i Eng¬
land, utgifva sedlar på statens skuld, så kan man väl göra det på
en skuld af svenska, norska och danska staterna, fastän man har
en ej alldeles värdelös pant. Jag tror således, att det förslag,
som nu är framlagdt, om det också icke har utsigt att räcka länge
och jag för min del lika gerna sett, att allt fått förblifva vid det
gamla, likväl går i den rätta rigtningen, och då Banko-Utskottet
på grund af de förhållanden, som ega rum, ansett sig böra komma
in ined detsamma, vågar jag tillstyrka bifall till Utskottets för¬
slag i den nu föredragna §:n.
N:o 36.
12
Onsdagen den 2 Maj, e. m.
Förändrade Herr von Bränn: Enligt § 14 af bankoreglementet kan me-
bestämmelser Galliska kassan nedgå till 10 millioner, under hvilken summa den
101 bankens '"icke får hållas. Skulle nu, såsom Utskottet föreslagit,5millioner
sedelutgif- af denna kassa kunna komma att bestå af silfverskiljemynt, skulle
/tingsrätt, det hända att kassan endast hade 5 millioner guldmynt till in-
(Forts.) lösen af en sedelstock, som belöpte sig till 40 millioner. För min
del tror jag det icke vara sundt och godt att stifta en lag, som
kan föranleda en sådan ytterlighet, och detta är ännu ett skäl,
hvarför jag yrkar bifall till den af mig framstälda reservation.
Herr von Ehrenheim: Då Banko-Utskottet remitterade Herr
Wallenbergs motion till Fullmäktige, inskränkte sig Fullmäktige
till att bemöta den framställning, som Herr Wallenberg gjort,
och till att afstyrka att någon åtgärd med anledning af motio¬
nen måtte vidtagas. Jag får säga, att jag är så konservativ i
fråga om de nuvarande grunderna för Riksbankens sedelutgif-
ningsrätt, att jag med särdeles nöje biträdde detta afstyrkande,
men då Utskottet återremitterade frågan till Fullmäktige, ansågo
sig Fullmäktige hafva skyldighet att söka framställa ett förslag,
som kunde vid de nuvarande förhållandena framställas och åt¬
minstone i någon mån lända till nytta. Det syntes oss då vara
tydligt, att en begränsning af den sedelutgifningsrätt på silfver,
som banken för närvarande har, kunde vara lämplig, men att ett
fullkomligt uteslutande af denna sedelutgifningsrätt icke vore råd¬
lig!. Yi trodde oss företrädesvis böra tillse, att icke genom lag¬
stiftningsåtgärder sådana förhållanden kunde framkallas som för¬
svagade Riksbankens förmåga att gagna den allmänna rörelsen.
En talare har redan på det tydligaste sätt visat, att den valuta,
som innehålles i silfver, icke är så dålig, som man på vissa håll
velat framställa, och att det visserligen ej finnes ringaste skäl att
ställa den i jemnbredd med kopparskiljemyntet, hvilket aldrig,
åtminstone icke på senare tider, räknats bland Riksbankens valutor
och hvilket icke heller har något verkligt värde jemfördt med dess
pregelvärde. För min del får jag säga, att jag, lika med Banko-
Utskottets ärade ordförande, gerna sett, att allt fått blifva vid
det gamla, men i den händelse, att någon förändring i denna pa¬
ragraf skall vidtagas, anhåller jag, att den må blifva i öfverens¬
stämmelse med Utskottets hemställan, och jag tillåter mig särskildt
att fästa uppmärksamheten på det vanskliga i att minska bankens
sedelutgifningsrätt genom bifall till det af Herr Wijkander fram¬
stälda förslag, utan att i sammanhang dermed veta hvilket beslut
man kommer att fatta vid nästa paragraf, som dock kommer att
väsentligt inverka på det hela.
Herr Wallenberg: Af några yttranden som blifvit fälda
känner jag mig manad att ännu en gång anföra något i denna
fråga. Här har yttrats, att “Fullmäktige borde hafva fått tid på
sig“. 1871 skref Banko-Utskottet till Fullmäktige i denna fråga,
och den har sedermera varit före vid 4 riksdagar af de 6 eller. 7
som sedan dess passerat, så att icke har man gått förhastadt till
Onsdagen den 2 Maj, e. m.
13
X:o Sfi.
väga. Vidare bär yttrats förvåning öfver att jag icke förut före- Förändrade
slagit att sedlar ej skola utgifvas på bankens silfver. Jag bar ^^tammeher
ansett, att några år borde först förflyta sedan reformen med af- ri"'i,Ziiens *"
seende å guldmynt infördes; men sedan vi fått guldmynt såsom srdelutgif-
värdemätare, är det icke lämpligt, att man intager silfverskilje- ningtrfitt.
mynt bland Riksbankens metalliska kassa, och det så mycket min- (Foi ; ,.)
dre som man i en och samma liqvid icke får betala mer än 20
kronor af så beskaffadt skiljemynt, och man får icke använda
detta till inlösen af banksedlar, som kunna med guldmynt invex-
las. Nu har man åberopat, att detta mynt skulle vara så värde¬
fullt, emedan staten står bakom pregeln. Men om man skulle föra
till metalliska kassan allt i banken som är värdefullt, så skulle
man få den temligen stor och betydlig. Vi hafva t. ex. i Riks¬
banken engelska consols, och de må väl vara värdefulla och så¬
dana förbindelser som ovedersägligen äro lätta att förvandla i
guld. Hvarför skola ej de föras till metalliska kassan? Jag kan
icke se, att den omständighet att silfverskiljemyntet skall invex-
las med guld är något skäl för att bibehålla det bland Riksban¬
kens metalliska kassa, då det i alla fall blott är ett myntrepre¬
sentativ. Då skulle man också föra dit åtskilligt annat.
Med anledning af Utskottets ordförandes yttrande ber jag att
få erinra derom, att så alldeles ofruktbara hafva mina sträfvan-
den i denna fråga icke varit, ty, om man jemför mina motioner
med de af Riksdagen fattade beslut och det nu gällande banko¬
reglementet med 1870 års reglemente, så finner man en betydlig
skilnad, och jag tillåter mig att tillskrifva mig en väsentlig del i
dessa ändringar och förbättringar. Om det nu är nödvändigt, får
jag väl komma hvart år i stället för hvartannat; det blir hela
följden af Utskottets obenägenhet. Säkert är, att förr än man
kommer till enkelhet och klarhet i dessa frågor bör man icke
stanna. Man får icke tveka att fora öfverläggningen till slut i
en så solklar sak som denna, och erfarenheten har gifvit vid han¬
den, att Riksbanken icke har någon olägenhet af det biträde den
lemnat statsverket genom att invexla det äldre silfvermyntet. Jag
har läst upp en tabell öfver Riksbankens obegagnade sedelutgif-
ningsrätt under de sista tolf månaderna. Medel siffran är under
den tiden 14,500,000 kronor. Således behöfver man icke för den
delen öka bankens sedelutgifningsrätt, och det är alldeles icke
ifrågasatt att minska Riksbankens sedelutgifningsrätt, såsom Herr
Dufwa velat göra troligt. Jag vill gifva Riksbanken så stor se¬
delutgifningsrätt som den behöfver, men jag vill icke öka den så,
som i detta betänkande ifrågasattes, utan att göra en förbättring
i uppgifterna. Hvar sak skall nemligen enkelt och tydligt före¬
komma på sitt ställe och under sin rätta benämning. Herrar
Fullmäktige anföra i början af sitt yttrande om mig och min mo¬
tion: “För “utelöpande sedlar'1'har han icke funnit något annat
namn än det, som redan i Riksbankens reglemente begagnas, men
hvad “sedelstock" beträffar, stryker han helt enkelt ut både nam¬
net och saken. Att detta skulle vara att “allmänt begagna sam¬
ma uttryck, då det är fråga om samma sak" torde vara en lika
>T:o 86.
u
Onsdagen den 2 Maj, e. m.
Förändrade
bestämmelser
rörande Riks¬
bankens
sedelutgif-
nälgsrätt.
(Forts.)
fullständig förvillelse, som det många gånger visat sig vara att
tro sig vinna “enkelhet ock reda" endast genom att stryka bort
namn eller saker.“
ISTu. är händelsen till all olycka den, att Utskottet verkligen
strukit det kära namn sedelstock, som fullmäktige hållit så hårdt
på, men jag tror icke, att det sätt att resonnera, som fullmäktige
användt, har någon tillämpning, utan det hör alldeles icke till
denna sak, lika litet som bankofullmäktiges resonnement, att om
man rör vid dessa paragrafer, så får Riksbanken kanske stänga
sin lånerörelse. Hvar skall Riksbanken då göra af sina medel,
af sina trettiofem millioner kronor egna fonder, af de anförtrodda
medlen som gå till fullt ut lika mycket och af sina andra till¬
gångar? Jag kan icke finna någon möjlighet, att Riksbanken,
derför att uppgifterna angående kassa och banksedelutgifnings-
rätt blifva klara och rediga, behöfver ändra sin utlåningsrörelse,
och icke kan någon misstänka fullmäktige att betrakta sedelut-
gifningsrätten såsom kapital och att obetänksamt utlåna alla de
banksedlar, som Riksbanken är berättigad utlemna, utan att hafva
öfverskridit sedelutgifningsrätten. Vi sågo t. ex. att under Juli
1876 uppgick den “obegagnade sedelutgifningsrätten" till 22,600,000
kronor, men Riksbanken hade då icke stort mera än 7 millioner
kronor guld i sin kassa, och derför var det icke så lätt att släppa
ut de 22 millionerna “obegagnad s e d e 1 utgifn in g s r ätt “. För min
del kan jag icke fatta, att här är något som bör hindra Kam¬
maren att fatta ett klart och tydligt beslut, men jag skall verk¬
ligen göra ett förslag, hvilket det skall blifva egendomligt att få
se om det skall förkastas af fullmäktige och Banko-Utskottet. En
ledamot af Kammaren, som tillika är deputerad i Riksbanken, har
uttryckligen förklarat, att det förhållande, som min motion afser,
bör ega rum endast tills vidare samt att man blott vill se tiden an,
och detsamma har Utskottets ordförande sagt. Jag ber då att få
föreslå en förändring i Utskottets utlåtande som icke skall vara
annat än ett tillmötesgående och en förklaring, att de Herrar som
vilja se tiden an må få göra det. Jag skall gå in på att dessa
5 millioner få bibehållas, men ber att i denna paragraf i stället
för ordet “äfvensom" insättas orden “samt tills vidare". Då finnes
åtminstone en förklaringsgrund i detta förhållande.
Jag fick i dag af en tillfällighet med posten det förslag som
Regeringen i Finland framlagt om införande af guldmynt i Fin¬
land. Denna reform fordrar åtskilliga förändringar i reglementet
för Finlands bank. Landtdagen sammanträder i Finland endast
hvart femte år, och således får man der vara förutseende. Regle¬
mentets sjunde paragraf föreslår att metalliska kassan skall ut¬
göras af myntadt och omyntadt guld, banken tillhörigt.
Det erkänner således intet annat än guld i kassan. Men så
kommer: “Tillsvidare och till dess regeringen annorlunda beslutar
må högst ett värde af fem millioner finska mark uti silfverplants
inräknas såsom grund för sedelutgifningsrätt".
Der hafva de tagit silfver i plantsar och icke silfverskilje-
mynt, som är vida mindre värdi Jag vill icke förändra den re-
15
N:o :i6.
Onsdagen den 2 Maj. e. m.
daktion, som Banko-Utskottet föreslagit, men jag hemställer, att
stadgandet deri måtte blifva ett tills vidare och att man således
icke erkänner det vara i princip rätt att taga upp silfver i metal¬
liska kassan sedan man öfvergått till guldmynt. Det är en väsent¬
lig skilnad mellan förhållandena före denna reforms genomförande
och tre år efter det den blitvit fullkomligt genomförd. Medan
mina tankar äro åt detta håll, ber jag att få fästa mig vid Herr
von Branns yttrande, att metalliska kassan kunde komma att be¬
stå af 5 millioner guldmynt och 5 millioner silfverskiljemynt. Det
kunde verkligen komma att ske, men ett sådant förhållande har
förbjudits för Finlands bank genom att stadga, att detta silfver
aldrig får irppgå till mer än eu femtedel af kassan. Det är för-
sigtigare än att såsom vi hafva qvar bestämmelsen om de 10 mil¬
lionerna, hvilken kunde gå an år 1845, då rörelsen var liten; men
nu är denna summa orimligt låg. Finlands bank skall hålla 20
millioner mark d. v. s. ungefär 15 millioner kronor såsom minimum.
Jag frånträder för tillfället mitt förra yrkande och anhåller
om proposition på bifall till Utskottets förslag med den ändring,
att ordet “äfvensom” utbytes mot “samt tills vidare”.
Herr Statsrådet Forssell: Jag har begärt ordet icke för att
deltaga i diskussionen om de lämpligaste bestämmelserna för Riks¬
bankens sedelutgifningsrätt, utan endast för att vitsorda, hvad
redan en af bankofullmäktige upplyst, att en inskränkning af ban¬
kens metalliska kassa till allenast guld, skulle i detta ögonblick
och kanske för några år vålla statsverket betydlig olägenhet, men
då de skäl, som härför redan anförts, varit tillräckliga att öfver¬
tyga äfven den siste talaren, anser jag mig icke vidare behöfva
motivera detta mitt uttalande.
Herr Ekman: Det anmärktes af en talare, som hade ordet
efter mig, att i § 14 af bankoreglementet finnes stadgadt, att
bankens metalliska kassa icke får nedgå under ett belopp af 10
millioner. Han ansåg, att om Riksbanken berättigades att utgifva
sedlar på silfvermynt till ett belopp af fem millioner, skulle denna
bestämmelse ej kunna förenas med den, som nu finnes i § 14.
Jag ber då blott att få fästa uppmärksamheten på, att Utskottet
naturligtvis kommer att behandla alla de paragrafer, som komma
att beröras af de beslut, hvilka i dag blifva fattade rörande det
nu föredragna betänkandet, och åtminstone har jag klart för mig,
att nämnda § 14 måste komma att förändras i fall § 5 kommer
att antagas enligt Utskottets förslag.
Då den, som väckt motionen i denna fråga, inskränkt sig till
att endast yrka en ändring af § 5 med tillsättande af ordet “tills¬
vidare", torde jag icke behöfva yttra mig om något vidare än just
detta förslag, hvilket jag för min del ej kan ingå på. Banko¬
reglementet behandlas af Riksdagen årligen; det gäller för eu år,
hvarken längre eller kortare. Att då sätta in ett “tillsvidare”’
vore rent af en motsägelse, en antydan om att man icke, då man
Förändrade
bestämmelser
rörande Riks¬
bankens
sedelutgif¬
ningsrätt.
(Forts.)
N:o 36.
1C
Onsdagen den 2 Maj, e. m.
Förändrade
-bestämmelser
rörande Riks¬
bankens
sedelutgif-
ningsrätt.
(Forts.)
behandlat reglementet tänkt på att detta ovilkorligen gäller blott
för en viss tid.
Herr Ribb in g: Det är alldeles icke angenämt att fortsätta
med en så olika mening som jag har emot bankofullmäktige, för
h vilka man har ett så stort förtroende som jag hyser för de nu¬
varande; men jag kan dock icke underlåta att bedja att för andra
gången få yttra några ord i frågan, särskildt för att upptaga nå¬
gra invändningar, som blifvit gjorda mot det förslag jag framstält.
Man har sagt, att man icke ser någon våda af att bibehålla
de nu gällande stadgandena, att det icke brådskar med någon för¬
ändring och att grunderna för sedelutgifningsrätten ej äro så för¬
kastliga, att någon förändring bör ske hastigt. För min del skulle
jag visserligen vara af samma mening att någon våda ej finnes
i att bibehålla grunderna oförändrade; men då saken är på tal,
kan man ju icke annat än uttala sin mening, och då måste jag
säga, att jag icke kan anse det såsom annat än ett mycket vackert
tal hvad deputeraden i Riksbanken yttrat derom, att Riksbanken
ej är till för sin egen skull utan för allmänhetens. Jag undrar
just hvad denna förändring skulle med afseende derå åstadkomma.
Det yttrades, att Riksdagen icke försett myntverket med något
förlag, och till dess skulle man vara nödsakad att behålla dessa
5 millioner silfver i den metalliska kassan. Efter hvad jag fått
mig meddeladt har dock myntverket ett ganska vackert förlag,
eller 140,000 kronor af Kongl. Maj:t för sin utmyntning, och jag
är öfvertygad, att sedan myntverket fått sig ålagdt att förse rö¬
relsen med skiljemynt af så väl brons som silfver, skall Kongl.
Maj:t icke sätta myntverket i någon förlägenhet. Jag tror också,
att Kongl. Maj:t i det fallet har fullt fria händer. Jag ber att
få påpeka, att de fem reservanterne emot Utskottets förslag äro,
oaktadt de afgifvit särskilda reservationer, i den punkten fullt
eniga. Alla dessa fem hafva varit af den åsigt, att silfverskilje-
myntet icke längre borde utgöra någon del af den metalliska
kassan eller grund för sedelutgifningsrätt. Endast detta har.jag
velat påpeka, och derjemte anhåller jag ännu en gång om bifall
till hvad i min reservation är föreslaget angående § 5.
Herr Dufwa: Jag hade ämnat besvara Herr von Brauns
yttrande om § 14, men är i den delen förekommen af Herr Ek¬
man. Detsamma är också i det närmaste förhållandet med Herr
Wailenbergs förslag att insätta ordet “tillsvidare" i en föreva¬
rande paragraf; men då, om jag fattat det rätt, nära nog en upp¬
maning stälts till mig att yttra mig härom, så får jag, säga, att
så obetydlig saken än kan vara att tvista om, anser jag vid det
förhållande, att det åligger Banko-Utskottet vid hvarje riksdag
att genomgå bankoreglementet, efterse hvilka förändringar deri
behöfvas och föreslå dessa, att den föreslagna insättningen af orden
“tills vidare" uti ett stadgande, som är underkastadt en sådan
tillsyn och så täta förändringar, är olämplig, och kan derför ej in¬
stämma i detta förslag.
Onsdagen den 2 Maj, e. m:
17
K:o 36.
Herr Wallenberg yttrade åtskilligt annat, som jag kunde vara Förändrade
hågad att svara på, men som det hörde till § 6, ber jag att nuhcftä>ini>eUer
få lemna, det obesvaradt och låta svaret bero på, huru diskus-
sionen blir om den paragrafen. sedelutgif-
ningsrätt.
Herr Bennich: Då jag anser bankoreglementet böra med (Forts)
stor varsamhet behandlas och icke utan verkligt trängande skäl
förändras; då jag delar det förtroende, som Kammaren under
derå år visat sina nu varande bankofullmäktige och dessa i sitt
först .afgifna yttrande ganska tydligt gifvit till känna att de anse
ur Riksbankens synpunkt någon förändring icke vara erforderlig;
och då slutligen Banko-Utskottets ordförande, såsom det synts
mig, endast motvilligt biträdt det förslag till ändring som här är
under öfverläggning; så har jag af alla dessa omständigheter för
mig tillräcklig anledning att hemställa, att Kammaren måtte afstå
den nu föredragna paragrafen.
Herr Wijkander: Då motionären sjelf funnit sig så öfver-
tygad af åtskilliga talare, att han varit färdig att acceptera Ut¬
skottets förslag till denna paragraf, endast med tillsättande af
ordet tills vidare, så borde jag kanske också vara färdig härtill,
men jag är det icke. När man erkänner, att stadgandet i den
föreslagna § 5 är principielt origtigt, och när man betonar, att
det kan försvaras endast såsom ett öfvergångsstadgande, kan der¬
af ej för mig framgå annat, än att paragrafen icke bör bifallas.
Jag ber således att få ändra mitt yrkande derhän, att jag an¬
håller få instämma med den siste talaren uti yrkandet om anslag.
Härför har jag äfven det skäl, att Andra Kammaren afslagit bå¬
da de af Utskottet framstälda förslag till ändringar. Ett ytter¬
ligare skäl dertill, som jag genast från början betonade, är, att
jag icke tror, att tiden är så beskaffad, att det för närvarande
är nyttigt att göra dylika ändringar, och då derjemte, såsom den
siste talaren anmärkt, bankofullmäktige endast motvilligt fram¬
lagt sitt förslag, finner jag äfven deri en anledning att, med åter¬
tagande af mitt förra yrkande, hemställa om afslag.
Herr Wallenberg: Jag hade nästan väntat mig, att det
icke skulle lyckas taga de ärade talarne på ordet, då de förkla¬
rade, att det endast var en öfvergångsbestämmelse som var i fråga,
och det har visat sig, att jag hade rätt i min väntan, enär mitt
förslag om insättande af ordet tills vidare icke blifvit accepteradt.
Det kan dock icke förnekas att deras förslag innebär en alldeles
ny bestämmelse, ty skiljemyntets fulla namnvärde har icke förut
inrymts i den “metalliska kassan“.
För att minska antalet af propositioner, som ändock äro 3,
anhåller jag att få återtaga mitt yrkande, då det icke föll de ära¬
de talarne i smaken, och jag förenar mig i Herr Ribbings yrkande.
Herr Mannerskantz: Jag anhåller att få instämma i Herr
Bennichs yrkande så väl i afseende på den 5 som äfven den 6 §.
Första Kammarens Prof. 1877■ N:o 36. 2
N:o 36.
18
Osndagen den 2 Maj, e. in
Förändrade
bestämmelser
rörande Riks¬
bankens
sedel-utgif-
ningsrätt.
(Forts.)
Det är verkligen med förvåning, jag hört den öfverläggning,
som här egt rum i dag, ty det förefaller mig, som om man å alla
sidor temligen lättsinnigt behandlat innehållet i dessa paragrafer
och icke uppfattat, att just på dessa paragrafer kvilar hela Riks¬
bankens säkerhet. Långt ifrån att dessa paragrafer år 1845 blif-
vit origtigt uppgjorda, äro de så fullkomligt axiomatisk rigtiga,
att, äfven om några detaljförändringar kunna behöfvas, de dock
innehålla de hufvudgrunder, på hvilka Riksbankens sedelutgif-
ningsrätt hvilar, och så länge man bibehåller de föreskrifter, an¬
gående sedelstockens förhållande till den metalliska kassan, som
der finnas bestämda, kan man vara säker på att banken under
alla förhållanden i afseende å sina sedlars inlösen kan upp¬
fylla sina förbindelser. Det är derför som jag på det kraftigaste
påyrkar, att dessa paragrafer må blifva i hufvudsak orubbade.
Jag medgifver väl, att den ärade talaren på stockholmsbänken
kan hafva rätt i afseende på 5 §, men han har så mycket mer
orätt i fråga om den sjette, emedan han der vill lägga en grund för
Riksbankens sedelutgifning, som alldeles står i strid med den som vi
nu hafva, och derigenom enligt min tanke mångfaldigt skulle för¬
sämra bankens ställning och lätt kunna göra den lika osäker och
vacklande, som den hittills varit fast och pålitlig. Jag hade äm¬
nat vänta med att uttala mitt omdöme om den nu af Utskottet
föreslagna 6 §, till dess den blifvit föredragen, men då frågans
utgång i Andra Kammaren blifvit så lycklig, att det icke tyckes
blifva något af med de föreslagna förändringarne, begagnar jag
mig af tillfället, då jag nu har ordet, för att yttra mig för afslag
å 6 §, och jag kan icke underlåta att uttrycka min tillfredsstäl¬
lelse öfver att dessa paragrafer nu få blifva orubbade-
Här har blifvit yttradt, att bankoreglementet icke gäller för
mer än ett år; ja, det är just deri, som hela olyckan ligger, att
för hvarje riksdag dessa paragrafer så att säga hänga på ett
hårstrå, och jag upprepar det och kan icke för ofta upprepa det,
att det är på dem som hela bankens säkerhet hvilar, och det vore
derföre högligen önskvärd!, om de hade mer stadga och icke gäl-
de blott tills vidare, så att de icke behöfde att hvar eller hvar¬
annan riksdag vara utsatta för nya ändringsförslag.
Jag yrkar afslag å så väl 5 som 6 §§.
Herr von Bränn: Jag anhåller endast att få fästa den siste
talarens uppmärksamhet derpå, att vi sedan 1875 fått guld i stället
för silfver till standard, och detta föranleder naturligtvis ändring
i 5 §.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(Trefven och Talmannen, att under den samma hade yrkats dels
bifall till Utskottets i fråga varande förslag; dels att Kammaren
måtte besluta, att den förevarande paragrafen skulle erhålla föl¬
jande förändrade lydelse: “Såsom metallisk kassa anses och be¬
räknas allt Riksbanken tillhörigt inom landet befintligt svenskt
och utländskt guldmynt samt omyntadt guld“; dels slutligen att
19
Onsdagen den 2 Maj, e. in.
Utskottets förslag skulle afslås och den i frågavarande paragrafen
bibehållas oförändrad.
Härefter framstäldes först proposition på bifall till Utskottets
förslag, hvarvid svarades nej, sedermera proposition på para¬
grafens antagande med ofvan anförda lydelse, hvartill jemväl sva¬
rades nej, och slutligen proposition på afslag å Utskottets förslag
och paragrafens bibehållande vid dess nuvarande lydelse, hvilken
proposition med ja besvarades.
Utskottets förslag till förändrad lydelse af § 6 i bankoreglementet.
Herr Bennich: På de af mig förut i korthet anförda skäl
och i öfverensstämmelse med Kammarens beslut angående 5 §
hemställer jag om afslag äfven å denna paragraf.
Herr Wallenberg: Jag tycker ändock, att det är alldeles
för ledigt att icke fästa någon uppmärksamhet vid den förändring
som bankofullmäktige här föreslagit och som går ut på, att Va af
de på upp- och afskrifningsräkning och folioräkning innestående
medel äfven som V3 af outtagna andelar af beviljade kassakreditiv
skall inräknas bland utelöpande banksedlar. Vid 1872 och 1874
års riksdagar beslöts, att de på beviljade kassakreditiv outtagna
belopp äfvensom de på upp- och afskrifning innestående medel
icke skulle_ anses såsom utelöpande banksedlar, emedan man då
säde ^att dit borde hänföras endast icke räntebärande medel. Om
jag tår tro mina ögon, hafva bankofullmäktige nu tillstyrkt ändring
i dessa bestämmelser, men jag kan icke finna, att några nya och
förändrade förhållanden inträdt, som kunnat vara orsaken dertill,
ty i fråga varande medel äro väl icke af samma natur som ute¬
löpande banksedlar, om man också anser dem böra vara föremål
för någon slags beräkning, som göres inom bankens styrelse. Att
tänka på sina kassaförhållanden är en helt annan sak än att i
uppgifterna upptaga dessa medel såsom utelöpande sedlar.
Jag har endast velat uttrycka min förvåning öfver att Banko¬
fullmäktige ånyo tagit upp detta förslag.
Herr Dufva: Om jag trodde, att denna fråga skulle blifva
föremål för en längre öfverläggning, skulle jag önska att något
utveckla det yttrande, som af en ärad representant för Kalmar
län nyss fäldes, eller att de grunder för Riksbankens sedelutgif-
ningsrätt, som år 1845 antogos, voro för den tiden förträffliga och
väl beräknade _ och att de så visat sig under den gångna tiden,
men jag vill icke nu onödigtvis förlänga diskussionen, utan ber
blott att få fästa uppmärksamheten på att de hufvudgrunder, som
då antogos, voro att man, med förkastande af den förut begag¬
nade metoden att sedelutgifningsrätten skulle stå i något multipel¬
förhållande till de metalliska tillgångarne, antog ett bestämdt belopp,
eller 30 millioner utöfver vissa såsom metalliska tillgångar ansedda
valutor, och för det andra, att vid begagnandet af sedelutgifnings-
N:o 36.
Förändrade
bestämmelser
rörande Riks¬
bankens
sedelutgif-
ningsrätt.
(Forts.)
20
N:o 36.
Förändrade
bestämmelser
rörande Ribs-
bankens
sedelutgif-
ningsrätt.
(Forts.)
Onsdagen den 2 Maj. e. ra.
rätten alltid skulle iakttagas, att Riksbanken reserverade, tillgån¬
gar till fullgörande af sina vid anfordran förfallna förbindelser.
Denna senare bestämmelse, hvilken är den, som af motionären pa
stockholmsbänken nu vid fjerde riksdagen anfalles, är för en bank
med den egendomliga ställning som Sveriges Riksbank efter min
öfvertygelse ganska väl beräknad och ganska nödvändig, och jag
har derför såsom bankofullmäktig städse gjort hvad jag kunnat
för att bevara den, ehuru väl den såsom mycket annat hell öfver i
tillämpningen undergå jemkningar till följd af ändrade tidsförhål¬
landen. Då det nu af vederbörlig myndighet, Banko-Utskottet,
begärdes att fullmäktige skulle afgifva yttrande, ! hvilket afseen¬
de grunderna för bankens sedelutgifningsrätt möjligen skulle kunna
ändras, hafva fullmäktige alltså afgifvit ett sådant yttrande, och
då häri föreslås att nu varande vid anfordran förfallande förbin¬
delser skulle i ett visst procentförhållande inräknas i sedelutgif-
ningsrätten, tror jag icke att någon vill påstå, att detta, procent¬
förhållande skulle vara absolut rigtigt, men fullmäktige hafva
föreslagit detta såsom en för nu varande förhållanden lämplig ut¬
veckling af 1845 års princip, att medel alltid skola finnas reser¬
verade för fullgörande af bankens vid anfordran förfallna förbin¬
delser. Det är nödvändigt för Riksbanken, hvilken måste ställa
sina affärer något mera tryggt och något mindre på spekulation
än hvad som må vara tillbörligt för andra bankinrättningar, att
icke förbise dessa vid anfordran förfallna förbindelser, och det
lider icke tvifvel för den, som vill göra sig reda för förhållandena,
att om man borttager denna grund, bereder man för bankstvrel-
sen möjlighet att utsträcka sedelutgifningen så långt, att.det icke
inom dess stadgade gräns finnes medel att möta dessa förbindelser,
och man har då till äfventyrs icke annan utväg att tillgripa än
att inskränka lånerörelsen och således göra hvad som ej är nyt¬
tigt för bankens ändamål, som är att betjena den allmänna rö¬
relsen. Jag vet mycket väl, att man får höra, att. detta icke. br¬
att befara, då man har vexelportföljen att skicka till diskontering
och utländska valutor, som kunna försäljas,. men det inträffar
ibland så besynnerligt, att, när de dåliga tiderna komma, tiar
landets exportrörelse icke varit den bästa, vexelportföljen är klen
och de utländska valutorna kunna icke säljas annat än med större
förlust. Då finnas icke andra åtgärder att vidtaga än sådana,
som drabba rörelsen, och jag tror, att bankens styrelse alltid bör
söka bevara bankens ställning sådan, att rörelsens behof till¬
godoses. . ... .
Hvad beträffar det, som här blifvit anfördt i saken, vill jag
utan att vara vidlyftig söka bemöta någon del deraf. Herr Wal-
lenberg har yttrat, att hvad fullmäktige föreslagit skulle vara en
förkastelse af hvad Riksdagen föregående år beslutat, och det¬
samma har yttrats af en gammal ledamot i Banko-Utskottet, som
tillika förklarade, att fullmäktiges förslag var “reaktionärt". Jag-
skall söka visa, huru det hänger ihop med dessa påståenden, och
må hända kunna Herrarne deraf finna, bland annat, att stunden
ännu icke är inne att företaga någon ny lagstiftning i dessa fra-
Onsdagen den 2 Maj, e. m.
21
N:o 36.
gor, ty hvad man än må göra, bör man åtminstone veta, hvad Forändrade
som är gjordt. De äldre stadganden, hvilka varit gällande rörande bestämmelser
sedelutgiimngsratten, framstaldes i en motion, som vid riksdagen ia,nien8
1874 afgafs af Herr Wallenberg och hvari han talar om banko- sedeiwtgif-
reglementets grunder i detta ämne, såsom ofta underkastade för- ning »rätt.
ändringar. Fullmäktige afgåfvo på Banko-Utskottets föreskrift (FortsJ
yttrande öfver denna motion, och i detta yttrande visades nästan
punkt för punkt, huru som de så kallade ändringarne icke voro
annat än ett ständigt vidhållande af hufvudgrundsatsen, ehuru
under bankens fortgående utveckling, då ändring skedde i be¬
nämningen på afdelningarne af banken, i sättet för kommunika¬
tion mellan de olika afdelningarne, då nya rörelsegrenar upptogos
och dylikt, till följd deraf jemkningar måste ske i ordalagen för
att ställa de nya förhållandena i samband med det gamla. Detta
allt rubricerades af motionären såsom omkastningar i stadgandena
om bankens sedelutgifningsrätt, men i sjelfva verket har icke
någon större förändring i grunderna för denna rätt skett förr än
1872, då fullmäktige till följd af Banko-Utskottets vid föregående
Riksdag gifna föreskrift afgåfvo förslag till nytt bankoreglemente.
I detta förslag intogo fullmäktige dels en förändrad lydelse af nu
varande 5 §, hvarigenom den metalliska kassan inskränktes till
verkliga metalliska tillgångar, dels ock en ändring af de stadgan¬
den som motsvarade 6 §, hvarigenom å ena sidan vexelportföljen
undantogs från de valutor, på hvilka sedelutgifning fick grundas,
och å andra sidan låne- och breditivförslagen uteslötos från de
medel, för hvilka tillgångar skulle hållas inne i sedelstocken.
Detta förslag förordades af Banko-Utskottet och godkändes af
Riksdagen, och den sålunda vidtagna åtgärden att utesluta låne-
och kreditivförlagen från de medel, som skulle ingå i sedel¬
stocken, har nu af motionären samt de, som biträdt hans åsigt,
och bland dessa af en reservant inom Utskottet, framstälts så, som
om de kassakreditiv, om hvilka i Utskottets föreliggande förslag
är fråga, varit inräknade i sedelstocken och Riksdagen 1872 un¬
derkänt denna beräkning. De låne- och kreditiv-förlag som 1872
utgingo ur sedelstocken voro dock något helt annat, och jag skall
be att till upplysning om saken få i enlighet med den sista upp¬
giften före förslagets framställande, nemligen den af den BO De¬
cember 1871, göra något närmare reda för hvad frågan gälde.
Till bevis huru strängt man vidhöll grundsatsen, att alla bankens
vid anfordran förfallna förbindelser skulle inräknas i sedelstocken,
torde få erinras, att de medel som anvisades till Riksbankens
lånerörelse, hvilken förr sköttes af fristående kontor, enär äfven
diskontverket här i Stockholm var fristående, ansågos hafva blif¬
va banken afhända, så att hvad som icke var i lån utlemnadt
borde inräknas i sedelstocken. An vidare betraktades på samma
sätt de förlag, som voro utfästa åt de s. k. filialbankerna, så att
i den mån dessa voro oanvända de likaledes inräknades i sedel¬
stocken. Jag åberopar detta såsom bevis för huru strängt man
höll på, att medel skulle finnas till alla bankens vid anfordran
förfallna förbindelser. Vid slutet af 1871 funnos visserligen en
N:o 36.
22
Onsdagen den 2 Maj, e. in.
Förändrade del filialbanker qvar, men dessa skulle inom få år upphöra, och
bestämmelser deras kreditivförlag voro redan då nedsatta, så att hela den sum-
r0TVantens ' mai som hölls inne för dem, utgjorde icke mer än 1.789,000 kronor,
sedelutgif- medan de till diskontkontoret och lånekontoren för utlåning anvisa-
ningsrätt. de, men icke utlånade medel, som inräknades i sedelstocken, och till
(Forts.) hvilkag betäckande medel undantogos af de till sedelutgifhingbevilja¬
de 30,000,000 kronor, uppgingo till 8,300.000. Det lärer emellertid
lätt inses, att detta var något helt annat än den kassakreditiv-
rörelse, som bedrifves af Riksbanken. Och då man framställer
detta förslag att hålla inne medel för kassakreditivrörelsen såsom
utdömdt af Riksdagen år 1872 och till följd deraf reaktionärt,
visar det sig för den, som tager reda på verkliga förhållandet,
att det var något helt annat, som 1872 års fullmäktige föreslogo
och 1872 års Riksdag biföll, än hvad som omförmäldes för Riks¬
dagen dels i Herr Wallenbergs motion vid 1874 års riksdag, dels
ock nu af samme motionär och åtskilliga andra ledamöter, som
yttrat sig. Då man i frågans bedömande utgår från sådan grund,
må det vara tillåtet att befara det saken icke blifvit tillräckligt
öfvervägd.
En annan uppgift, som också åberopats, är att upp- och
afskrifningsmedlen skulle blifvit 1874 af Riksdagen utdömda från
inräknande i sedelstocken. Förhållandet med denna sak är, att,
när fullmäktige 1872 föreslogo att utrikesvexlarne skulle upphöra
att vara sedelutgifningsgrund samt obegagnade delar af låne- och
kreditivförlagen utgå från beräkningen af sedelstocken, föreslogs
äfven, att upp- och afskrifningsmedlen, som tillhörde en rörelse
tillbommen efter 1845, skulle räknas in i sedelstocken, emedan de
voro vid anfordran förfallna förbindelser. Detta bifölls också af
Riksdagen och intogs i 1872 års bankoreglemente, men efter då
gällande stadgar hade de enskilda bankerna rätt att sätta in
medel på upp- och afskrifning, och då dessa ganska allmänt bör¬
jade begagna dylika räkningar i ökadt mått och der hålla inne
högst betydliga belopp, blef derigenom och genom den då varande
depositionsrörelsen, eller nu varande folioräkningsrörelsen, sedel-
utgifningen ganska mycket stängd. Detta föranledde fullmägtige
att 1874 hos Banko-Utskottet föreslå dels att de enskilda bank-
inrättningarne skulle utestängas från att hafva medel på upp-
och afskrifningsräkning och dels, emedan man förutsåg att der¬
efter upp- och afskrifningsmedlen skulle komma att högst be¬
tydligt minskas, att de på denna räkning innestående medel skulle
utgå ur sedelstocken. Af den sista uppgiften före detta förslags
framställande, nemligen den af den 31 December 1873, visade sig.
att dessa på upp- och afskrifningsräkning innestående medel der,
tiden voro nära 12,000,000 kronor till följd af de enskilda ban¬
kernas insättningar, medan de på depositionsräkning insatta
medlen icke utgjorde mer än något öfver 9,000,000 kronor. Då
rättigheten att insätta medel på upp- och afskrifningsräkning för¬
ändrades, nedgingo dessa medel till ett jemförelsevis obetydligt
belopp, och det var just i förväntan derom det förslag framstäldes.
som Riksdagen biföll, om dessa medels uteslutande från sedelstocken.
Onsdagen den 2 Maj, e. m.
23
N:o 36,
Då nu fullmägtige, såsom redan är sagdt, fingo sig af Ut- Förändrade
skottet ålagdt att afgifva yttrande om de förändringar, de kunde
anse lämpliga i stadgarne om södelutgifningsrätten, tror jag att ° bankens
flen, som vill göra sig reda för ställningen och erkänna att 1845 seddutgif-
års grunder, under hvilka vi Jefvat en mansålder och under hvilka ning s-rätt.
banken fullgjort sina förbindelser, tidtals under icke särdeles gyn- (Forts-)
samma omständigheter, icke böra onödigtvis rubbas, måste med¬
gifva, att det för fullmägtige låg temligen nära att föreslå, att, i
stället för ett ensidigt fasthållande af folioräkningsmedlen, man
borde hålla inne medel för betäckande af en del af samtliga de
vid anfordran förfallna förbindelserna, d. v. s. folioräkningsmedlen,
upp- och afskrifningsmedlen samt outtagna kreditivandelar. Att
dessa senare borde tagas med, derför talar erfarenheten dess mer,
som det visat sig, att man stundom ryckt ganska mycket på
dessa medel i banken, och den enda gång Riksbankens sedel-
utgifningsrätt under senare tider varit öfverskriden var en dag
år 1873 just till följd af uttag på krediti ven. Om således här
gälda att försvara hvad fullmägtige föreslagit, får jag bekänna,
att jag tror mig vara så beredd och villig dertill som helst, men
å andra sidan får jag upprigtigt säga, att jag anser denna fråga
vara af en så genomgripande vigt, att den icke bör behandlas på
någon hastigt framkastad motion och framställningar, som grunda
sig på eller stå i sammanhang med fullkomligt origtiga upp¬
gifter, utan först efter fullständig utredning af dit hörande förhål¬
landen. Att så icke skett nu må anses mycket att jag säger ut,
men jag anser mig skyldig att säga hvad som är till Riksbankens
bästa, och Herrarne må sjelfve af de upplysningar, jag kunnat
meddela, döma om frågan är på alla de händer, som företagit sig
att bereda den, så öfverväga, som en så verkligen ömtålig och
vigtig fråga bör vara. Om Kammaren derför finner, att denna
sak bör hvila och icke behandlas på grund af lösa hugskott, som
jag väl må ega rätt att kalla motioner, hvilka framkastas ena
året så och det andra så, men nästan alltid med uppgifter, som
icke hålla streck, vill jag icke motsätta mig, att saken förblifver
i sitt nuvarande skick, ty jag tror, att deraf icke följer någon
olägenhet, om jag också håller före att hvad som nu är före¬
slaget är bättre än hvad vi hafva.
Herr Wall en b er g: Jag ber först att få för Kammaren för¬
klara, att Herr Dufvas yttrande, att jag skulle hafva lemnat
origtiga uppgifter angående timade förändringar med Riksbankens
sedelutgifningsrätt saknar all grund. Emot hans yttrande skall
jag bedja att få uppläsa några rader, som jag afskrifvit ur Banko-
Utskottets betänkande N:o 16 vid 1872 års riksdag.
“Bankofullmäktige hafva fästat uppmärksamheten derpå, att
en rigtig tillämpning af den ofvan nämnda grundsatsen fordrar,
det äfven de medel, som innestå på upp- och afskrifningsräkning,
betraktas såsom sedelstock, men att deremot obegagnade andelar
af Inne- och kreditivförlag, lika litet som de å beviljade kassa-
kreditiv outtagna belopp, borde hänföras till sedelstocken".
^:o 36.
24
Ondsagen den 2 Maj, e. in.
Förändrade
bestämmelser
rörande Riks-
hankens
sedelutgif-
ningsrätt.
(F orts.)
Bankofullmäktige säga der, att outtagna kreditivbelopp icke
böra hänföras till sedelstocken; och något annat har jag icke
yttrat. Bankofullmäktige hafva sagt det och kunna icke få det
utplånadt nr våra protokoll.
Jag har icke tillåtit mig att väcka motion om reformer, som
skulle vara afsedda att skaka Riksbanken i dess grundvalar.
Jag tror icke, att det kan vara skadligt, om man gifver hvar
sak dess rätta namn, enligt vanligt tekniskt språkbruk; och en
bankstyrelse kan efter mitt förmenande icke anse sig trygg och
lugn, om den skrifver sina offentliga sifferuppgifter på ett sätt
och bokför beloppen på ett annat. Hvarje bankstyrelse måste
göra upp klara schemata och följa med rörelsens gång i hvarje
gren och icke tro, att det finnes någon trollformel, som är så
tillräckligt säker, att man kan resonnera som så: följer jag blott
denna form, så kan jag vara likgiltig om, hur affärernas gång
ter sig. Jag tror, att Riksbanken skötes på ett utmärkt försigtigt
sätt och som sig bör och att det är alldeles obehörigt att, såsom
fullmäktige gjort i sitt yttrande öfver min motion, tala om “låne¬
rörelsens inställande" i fåll man ändrar uppgifterna på kassan och
utelöpande banksedlar till hvad dessa rubriker verkligen äro. Det
af Herr Dufva uttalade hot, att lånerörelsen skulle inskränkas
om man uppställer i frågavarande uppgifter annorlunda, dock utan
att minska sedelutgifningsrätten, bör icke oroa någon.
Det är i fullmäktiges berörda yttrande så många sofismer
och motsägelser, att man knappt tror sina ögon. Der säges bland
annat, att “postvexeln icke är annat än en vid anfordran förfal¬
lande representant för utelöpande sedlar". Jag skulle deremot
vilja påstå, att den är en representant för inneliggande sedlar, ty
jag får den icke för intet utan för Riksbankens sedlar, som
jag inbetalar till banken. På det viset få dessa den svenska
Riksbankens officiella uppgifter en så förvånande uppställning, att,
om man följde dem noggrant, skulle det leda till den tron, att
handelsbalansen för detta land vore beroende på, hur siffrorna
grupperas i Riksbankens uppgifter.
Jag vill för min de! icke förlänga diskussionen utan skall
gerna vara med om att låta bero vid hvad som nu är stadgadt;
men jag säger som ett totalomdöme, att de förändrade stadganden,
som fullmäktige föreslagit och som Utskottet förordat, äro väsent¬
ligen sämre än de, som nu finnas.
Herr Dufva: Jag är icke i saknad af kännedom om, hvad
bankofullmäktiges utlåtande år 1872 innehåller, och känner mycket
väl igen den strof, som Herr Wallenberg nyss uppläste; men jag
hemställer till dem, som följa dessa detaljer, om det bevisar' eu
enda punkt af det, som han hade att bevisa. Hvad han hade att
bevisa var, att 1872 års Riksdag ogillade, att de på kassakreditiv
innestående beloppen skulle räknas till sedelstocken. I hans
motion vid 1874 års riksdag begagnades härom nära nog samma
ord, som nu finnas i Herr Ribbings reservation vid det föreliggande
betänkandet, med undantag deraf, att i Herr Wallenbergs motion
Onsdagen den 2 Maj, e. m.
N:o 36.
begagnades något kraftigare inledningsord: “Man kastade således Förändrade
vid 1872 års riksdag bort bestämmelsen att anse de på beviljade bestämmelsei
kreditiv outtagna beloppen såsom utelöpande sedlar", hette det i ror'Zt'lent*
motionen. Men i den motivering, som förekommer i fullmäktiges sedelutgif-
utlåtande år 1872, står det, att obegagnade andelar af låne- och ^tingsrätt.
kreditivförlag icke borde räknas till sedelstocken mera än de å i,:'orts-)
beviljade kassakreditiv outtagna belopp. Och dessa sista räknades
då icke till sedelstocken. Denna motivering må vara felaktig, så
till vida att dervid icke förutsågos de förslag som under tidernas
lopp kunde framkomma, men icke innebär den något, som visar
hvad som skulle visas, nemligen att de på kassakreditiven out¬
tagna beloppen då ingingo i sedelstocken. Den ändring, som vid-
togs, var icke annat än att låne- och kreditivförlagen icke
skulle ingå i sedelstocken och sålunda kommo att anses lika med
kassakreditiven. I den officiella uppsatsen den 81 December 1872
synes, att bland de till sedelstockenh anförda belopp räknades out¬
tagna belopp af förlag för filialbanker och förlag för Riksbankens
egen lånerörelse, men icke outtagna andelar af kassakreditiv.
Jag tror således, att det blefve svårt för Herr Wallenberg att
ådagalägga rigtigheten af uppgiften, att hvad som nu är föreslaget
skulle 1872 vara af Riksdagen bortkastadt och utdömdt.
Angående upp- och afskrifningsräkningar har icke ens något
försök blifvit gjordt att bestrida hvad jag sagt.
livad angår Herr Wallenbergs yttrande om de tekniska be¬
nämningar, som skulle begagnas för ifrågavarande förhållanden,
så är det ett af dessa sätt att förvilla allt, som han användt i
den ena motionen efter den andra. Han sade, att hvad fullmäk¬
tige kalla utelöpande sedlar icke äro utelöpande utan inneliggande.
Om Herrarne behaga gå till hvilken som helst af de offentliga
bankrapporterna, så står der särskilt utelöpande sedlar, under
det att de öfriga posterna, som ingå i sedelstocken, särskildt an-
gifvas under sina benämningar såsom folioräkningsmedel eller ute¬
löpande postvexlar. Hvad ordet sedelstock angår, så är detta
bankens benämning på de belopp, som skola från sedelutgifningens
högsta summa afräknas för att finna beloppet af obegagnad sedel-
utgifningsrätt. Motionären må tycka om detta ord eller icke,
men hans tycke utgör icke något skäl att ändra benämningen.
Om Riksbanken har i sin rörelse en sak, som icke finnes i en
annan bank, så måste den väl äfven kunna för denna sak hafva
en benämning, som icke finnes bland dem, som andra banker an¬
vända; och det är långt ifrån gifvet att det vore en förbättring,
om man i dessa saker anordnade Riksbanken på samma sätt som
andra sedelutgifvande banker. Riksbanken behöfver för att upprätt¬
hålla sin ställning en särskild anordning. Framför allt är det icke
på det sättet man skall åstadkomma förändringar i Riksbankens
skötsel, att man säger, att dess styrelse upptager såsom ute¬
löpande sedlar, hvad som styrelsen aldrig dit hänfört, utan upp¬
tagit såsom på folioräkning stående medel m. fl. titlar på hvilka
sedelutgifningsrättens storlek är beroende.
N:o 36.
26
Onsdagen den 2 Maj. e. in.
Förändrade
bestämmelser
rörande Riks¬
bankens
sedelutgif-
ningsrätt.
(Forts.)
Hvad Herr Wallenberg yttrat om postvexlar och annat vore
jag nog hågad att besvara; men jag tror, att Kammaren anser
saken vara tillräckligt diskuterad. Får jag lefva och varained,
så får jag väl också se, att frågan kommer åter; och då blir
kanske och tillfälle till vidare yttrande.
Herr Ekman: Då de talare, som yttrat sig öfver den
föredragna paragrafen, icke yrkat bifall hvarken till den väckta
motionen eller till något annat af reservanternes förslag, torde
det vara alldeles öfverflödigt att ingå i något genmäle af deras
yttranden eller någon granskning af reservanternes förslag. De
talare, som hafva yttrat sig och gjort något bestämdt yrkande,
hafva dels gjort framställning om afslag å den föredragna para¬
grafen, och dels har en af dem yrkat, att den måtte få hvila,
hvilket ju måste vara liktydigt med afslag. Jag kart icke finna
annat än att den förändring Utskottet föreslagit är, ehuru ovä¬
sentlig, dock en förbättring på den nuvarande grunden. Om jag
undantager redaktionsförändringen, rörer förslaget sig icke om
annat än att, i stället för att alla på folioräkning innestående
medel skulle anses såsom utelöpande sedlar, dit skulle beräknas
blott en tredjedel af dessa medel, men dessutom också en tredjedel
af de på upp- och afskrifningsräkning innestående medel äfvensom
en tredjedel af outtagna andelar af beviljade kassakreditiv. Det
synes mig temligen klart, att, om man har tre sådana poster att
dra på, böra fluktuationerna icke blifva så stora, som då man blott
har en post. Emellertid, då detta förslag är temligen oväsentligt,
och då jag föreställer mig, att det icke har stor utsigt att antagas
vid detta tillfälle och, efter all beräkning, ovilkorligen skulle
falla vid en gemensam votering, skall jag icke hålla på Utskottets
förslag; hvilket jag här endast velat anmäla.
Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition
på bifall till Utskottets förevarande förslag, hvarvid svarades
nej, samt sedermera proposition på afslag derå och den ifråga¬
varande paragrafens bibehållande vid dess nuvarande lydelse,
hvilken proposition med ja besvarades.
Föredrogos å nyo och biföllos Lag-Utskottets den 28 och 30
sistlidne April bordlagda utlåtanden:
N:o 27, i anledning af väckt motion angående ändring i
Kongl. förordningen den 21 December 1857 om egors fredande
emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet; och
N:o 28, i anledning af väckt motion om tillägg till 37 § i
Kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 Mars 1862.
Onsdagen den 2 Maj, e. m. 27
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 28 och 30 sistlidne April
bordlagda utlåtande N:o 29, i anledning af väckt motion om tillägg
till 49 § i Kongl. förordningen om landsting den 21 Mars 1862.
Herr von Gfeijer: Enligt min tanke har den af Herr von
Möller väckta motionen större vigt och betydelse än Lag-Utskottet
velat tillerkänna densamma. Af denna motion torde framgå, att
landstiugsförordningen behöfver något tillägg, hvarigenom det
blifver klart hvem som skall betala landstingsskatt för utarren¬
derad fastighet, antingen det _ är egaren eller brukaren. Innan
jag läste motionen, hade jag, liksom motionären, tagit för afgjordt,
att en sådan skatt borde erläggas af den senare och icke af den
förre, i analogi med hvad som är stadgadt rörande kommunal-
utskylderna i primärkommunen. Men sedan jag af motionen er¬
farit, att, då först berörda skatt i vissa delar af landet blifvit af
käradsskrifvarne påförd jordegaren, Kongl. Maj:t på deröfver förd
klagan icke funnit skal att den öfverklagade åtgärden undan¬
rödja^ har detta gifvit mig anledning att åter och noggrannare
läsa igenom landstingsförordningen, dervid jag tyckt mig finna,
att densamma saknar bestämda föreskrifter, huru vida det är
egaren eller brukaren som skall betala landstingsskatten. A id
sådant förhållande, och då detta väl icke är en fråga af sådan
beskaffenhet att den kan lemnas derhän, hade jag väntat att i
Lag-Utskottets betänkande i ämnet finna en utredning huru vida
ingen verkligen innehåller bestämmelser rörande landstingsskattens
erläggande^ som äro tydligt uttryckta och i sig sjelfva lämpliga.
Men jag måste erkänna, att jag icke kunnat finna, det Lagutskot¬
tet lemnat den ringaste utredning af saken i fråga; åtminstone
kan jag icke så kalla hvad i detta betänkande förekommer. Vid
genomläsandet af början till andra stycket i motiveringen var jag
frestad att tro, att Utskottet hyste samma åsigt som motionären
i denna fråga, eller att det verkligen vore brukarne och icke egarne
som borde erlägga landstingsskatten. Ty om Utskottet hade varit
af motsatt åsigt, så hade Utskottet väl aktat sig för att förklara
och liksom ursäkta den ordning vissa häradsskrifvare följt, då de
påfört jordegaren landstingsskatten. I stället hade Utskottet då
bort inskränka sig till att helt enkelt säga, att som Utskottet
anser att författningen bestämmer det egarne skola betala skat¬
ten, hade också käradsskrifvarne i Utskottets tanke gjort fullkom¬
ligt rätt, då de debiterat egarne derför och icke brukarne. Hade
nu Utskottet tillika tydligt uttalat den tanken, att egaren och icke
brukaren lämpligen bör betala skatten, hade man kunnat förstå
hvarför Utskottet afstyrkt motionen. Efter att hafva läst förbe¬
rörda stycke i betänkandet kom jag, såsom sagdt, till den för¬
modan, att Utskottet ansåg det falla alldeles af sig sjelf, enligt
landstingsförordningen,_ att brukarne borde betala landstingsskat-
ten; . Vid fortsatt läsning af betänkandet började jag finna att det
möjligen vore Utskottets åsigt, att, på sätt Kongl. Maj:t beslutat
vid de tillfällen då ändring i debitering af landstingsskatt blifvit
sökt, egaren och icke brukaren borde skatten påföras. Det lärer
N:o 36.
Tillägg till
49 § i förord¬
ningen om
landsting.
28
N':o 36.
Tillägg till
49 § i förord¬
ningen om
landsting.
(Forts.)
28 Onsdagen den 2 Maj, e. m.
förmodligen vara Utskottets mening, att författningen på det sät¬
tet skall tolkas, äfven om Utskottet ej kan undgå att finna, det
motionärens åsigt har rätt goda skäl för sig. Till detta sista an-
tcigcindö ledes jäg dcråf, ätt Utskottet pä slutet äf betänkandet
låter sig synnerligen angeläget vara att liksom anvisa en väg
för jordegarne att få igen sina penningar, nemligen genom att
iakttaga det försigtighetsmåttet att på förhand gorå aftal med
brukarne om ersättning för utbetald landstingsskatt. Jag ber att
härvid få anmärka, att ett dylikt aftal är någonting alldeles främ¬
mande för den sak här föreligger; ty nu är det icke fråga om
något sätt för jordegaren att få igen sina penningar, utan det
gäller att få klart och tydligt bestämdt hvem som enligt lag bör
betala skatten; den det skall göra, han hör väl äfven få skatten
sig påförd. .
Jag ber att ett ögonblick få gå tillbaka till det stycke i be-
tänkandet, hvaremot jag förut vågat göra några anmärkningar.
Der framhåller Utskottet bland annat de svårigheter, som i vissa
delar af landet skulle möta för uppbärande af landstingsskatten
från arrendatorer och brukare, i anseende dertill att uppbörds-
mannen i sådant fall vore nödsakad att sjelf företaga en väldei mg
af de utarrenderade fastigheterna, för att kunna bestämma, hvilken
bevillning på dem rätteligen borde anses belöpa. _
Det är nog sant att på sina ställen, hvarest sjelfständig^
bruk utgöras af säterier tillhörande utarrenderade farmer, som ej
äro upptagna i häradsskrifvarnes för bevillningsberedningen upp-
rättade längder, finnes knappast någon möjlighet att i vederbörlig
ordning bestämma hvilken bevillning hvardera bruksdelen bör an¬
ses påhvila. Men vore detta förhållande ett skäl att påföra egaren
och icke brukaren landstingsskatten, så måste detsamma naturligt¬
vis äfven gälla vid upptagandet af kommunalutskylderna inom
primärkommunen.
Ett ord till slut om den af Utskottet påpekade utvägen för
egaren att vid uppgörande af arrendeaftal förbehålla sig ersätt¬
ning för landstingsskatten af brukaren. Aftal i^fråga om erläg¬
gandet af en förmögenhets- eller inkomstskatt, sådan som bevill¬
ning och kommunalutskyld, är i min tanke något, som föga öfver-
ensstämmer med idén för en dylik beskattning; och tillåter mig
omnämna att, enligt lagen rörande den engelska inkomstskatten,
är det icke tillåtet träffa sådant aftal, att egaren skall betala
skatten för brukaren eller tvärtom; ett dylikt aftal är alltid
ogiltigt. .
Af hvad jag nu anfört torde framgå, att jag till alla delar
instämmer med motionären deri, att landstingsförordningen är i
behof af ett tillägg eller förtydligande, på sätt motionären före¬
slagit. Jag är dock tveksam, huru vida jag bör helt enkelt yrka
bifall till det af motionären framstälda förslaget om tillägg till
49 §. Jag har visserligen icke funnit någon bestämd betänklig¬
het vid detsamma; men då jag besinnar, huru svårt det ap att
här bedöma den lämpliga formuleringen af en paragraf, som icke
vant underkastad Utskottets pröfning (då ju Utskottet visat frå-
Onsdagen den 2 Maj, e. m.
29
S:o 36.
gan ifrån sig), så torde det må hända vara klokast att icke genast Tillägg till
afgöra frågan. Det är också möjligt, att någon tvetydighet kunde 49 S 1 förord-
yppa sig vid tolkningen af förslaget. Det lyder sålunda: “Arren- landsting.
datorer och brukare påföras den på deras innehafvande fastighe- (Forts.)'
ter sig belöpande landstingsskatt.11 Det skulle ju kunna hända,
att någon svårighet kunde uppstå vid tolkningen häraf, t. ex. i
fråga om kronoegendomar, som äro utarrenderade och för hvilka
icke någon bevillning erlägges. De citerade orden förekomma
icke heller i samma tankeföljd som det motsvarande stadgandet
i förordningen om kommunalstyrelse på landet; det framstår der
klarare och bättre. På grund af allt hvad jag nu anfört skulle
jag helst se, att det förevarande betänkandet blefve till Utskottet
återremitteradt.
Herr von Gegerfelt: Jag måste gifva den siste talaren
rätt deri, att Utskottets betänkande i förevarande hänsende är allt
för knapphändigt och att det icke tillräckligt utreder frågan; men
jag skall försöka att afhjelpa denna brist, så godt jag förmår.
Såsom en hufvudsaklig brist hos Utskottets betänkande anmärkte
han, att deri icke spåras något försök att utreda, huru vida enligt
nu gällande lag skyldigheten att erlägga landstingsskatt åligger
jordegaren eller arrendator^ Dör min del finner jag, attilands-
tingsförordningen den mening är fullkomligt tydligt uttryckt, att
det är jordegaren som skall erlägga skatten. I 47 § af lands-
tingsförordningen stadgas, att, då ej särskilda bestämmelser finnas
meddelade, landstingsskatten skall utgå i förhållande till den all¬
männa bevillning enligt art. II bevillningsstadgan för fast egen¬
dom eller för inkomst af kapital eller arbete, som eif en hvar skatt¬
skyldig till statsverket erlägges; och i den 49:de: att Konungens Be¬
fallningshafvande skall ombesörja, att de till uttaxering beslutade
medel varda, i sammanhang med kronoskatterna, debiterade och in-
drifna. Häraf finner jag alldeles tydligt, att den, som skall er¬
lägga den kronoskatt, på grund hvaraf landstingsskatten skall utgå,
äfven skall betala sist nämnda skatt. I kommunalförfattningen för
landet är äfven stadgadt såsom allmän grund, att den, som erlägger
bevillning till kronan, äfven skall erlägga den kommunalskatt, som
i mån af samma bevillning skall utgå; men ett bestämdt undantag
från denna regel är gjordt i afseende på brukare och arrendator,
nemligen att de, ehuru de icke betala bevillning till staten, dock
skola erlägga kommunalskatt. Skälen för detta undantag framgå
tydligt. Det ena är det, att, då rösträtten inom kommunen grundar
sig på skyldighet att erlägga kommunalskatt, man velat minska
den allt för stora röstöfvervigt, som eljest skulle tillkomma jord-
egarne, och fördela den på flere. Det andra, hvilket också är det
hufvudsakliga, är det, att en brukare i allmänhet är mera än jord¬
egaren intresserad i kommunens angelägenheter, som företrädesvis
afse den närmaste framtidens behof. Han är också i tillfälle att
personligen deltaga i den kommuns angelägenheter, hvaraf han är
medlem. Sist nämnda skäl finnes icke för att göra; enahanda un¬
dantag i afseende på landstingsskatt. Visserligen är det sant,
N;o 36.
30
Onsdagen den 2 Maj. e. m.
Tillägg till
49 § i förord-
ningen om
landsting.
(Forts.)
såsom motionären anmärkt, att, i följd af de bestämmelser, som
finnas i de egentliga kommunallagarne, en brukare får deltaga i
val till landstingsman; men deraf följer icke, såsom motionären
förmenar, att brukare bör deltaga i landstingsskatten. Det infly¬
tande, som en sådan brukare har på utgången af valet i det hela,
är ganska ringa; och ännu ringare är det inflytande han genom
sin valsedel kan utöfva på landstingsaffärernas behandling, hvari
han icke får deltaga, om han ej till landstingsman väljes. Dess¬
utom är det betydlig skilnad på landstingsskattens och kommunal¬
skattens ändamål. Kommunalskatten är afsedd för den mindre
kommunen och för dess närvarande behof, under det att lands¬
tingsskatten är beräknad för mera omfattande angelägenheter och
oftast för en längre framtid.
Jag tror mig nu hafva visat, att gällande författning tydligt
stadgar, att det är jordegaren som skall betala landstingsskatten
äfvensom att det icke finnes något giltigt skäl att göra någon
förändring i detta stadgande; och derför får jag yrka bifall till
Utskottets hemställan.
Herr von Möller: Jag hade icke ämnat begära ordet i denna
fråga; men den siste talaren har tolkat det här i fråga varande
lagstadgandet på ett sätt, som jag icke kan fatta, och jag anhål¬
ler att få svara ett par ord derpå. Han citerade 47 § i landstings-
förordningen, der det heter, att “de utgifter, som af landstinget
blifvit till uttaxering beslutade, utgå i förhållande till den all¬
männa bevillningen, enligt artikeln II bevillningsförordningen.
Hvad vill det säga: “i förhållande till"? Jo! om t. ex. landstinget
besluter en skatt, som skall utgå med 5, 10 eller 20 öre på be-
villningsriksdalern, så skall, om bevillningen är en riksdaler, för
samma bevillning betalas 5, 10 eller 20 öre i landstingsskatt; är
bevillningen två eller tre gånger så stor, så skall för densamma
betalas två eller tre gånger 5, 10 eller 20 öre, o. s. v. På så¬
dant sätt måste man väl förstå orden “i förhållande till", i samma
proportion som. Men icke har man rätt att påstå, att, derför att
en skatt skall utgå i ett visst förhållande till en annan skatt,
detta förhållande också skall bestämma, hvem som skall betala
skatten. Jag kan åtminstone icke förstå det så. Om det juri¬
diska språket är annorlunda beskaffadt än hvad vi, icke jurister,
kunna fatta, då må Herr von Gegerfelt hafva rätt, i annat fäll icke.
På vanligt språkbruk kan icke “i förhållande till11 betyda detsamma
som “på samma sättsom11. Samme talare gjorde sedermera en lång
redogörelse för huru landstingets och landstingskommunens natur
och ändamål borde uppfattas och uppdrog en jemförelse mellan
landstingsskatt och vanlig kommunalskatt. Han sade, att man be¬
viljat brukaren rätt att rösta inom primärkommunen, derför att den¬
nas angelägenheter mera berörde honom, derför att de ärenden, som
der förekommo, skulle ligga honom närmare, medan han deremot
icke kunde hafva samma intresse för landstingets angelägenheter.
Jag är böjd att till en viss grad medgifva detta, så vidt nemligen
den siste talaren med arrendatorer menar endast den klass af
Onsdagen flen 2 Maj, e. ro. 31 fl:o 3g,
brukare, som ^Utskottet här omnämnt, nemligen sådana, som icke Tillägg till
innnehafva något visst hemmantal, utan antingen en inom be- f i 'f°rord-
stämda gränser utmätt jordrymd eller ock ett visst antal tunn- TantiitiTn
land. oadana arrendatorer medgifver jag gerna kunna antagas (Forts.)
hatva ett relativt mindre intresse för landstingets stora angelä¬
genheter, dock äfven de i sin mån, ehuru som sagdt mindre. Men
det tyckes, som om Lag-Utskottet trott, att det icke funnes någon
annan arrendatorsklåss än desse småbrukare. Om de ville kasta
sina blickar något längre bort än måhända straxt utanför Stock¬
holms portar, der som jag tror i allmänhet icke så stora jord¬
egendomar äro bortarrenderade, så skulle de erfara, att det fin¬
nes arrendatorer,. som innehafva hundratals tunnland, flera mantal.
De representera inom kommunen vid val till landsting en ganska
stor rösträtt. Egaren, som bortarrenderat sin egendom, får icke
deltaga i valet; har han egendomar i flere socknar, får han vis¬
serligen deltaga, men naturligtvis endast i den socken, der lian
icke bortarrenderat sm egendom. Arrendatorerne komma deri¬
genom ofta att hafva mera inflytande på valet af landstingsmän
än egarne sjelfva. Det är alltså de, som beskatta; men egaren
får betala den skatt, som arrendatorerne hjeipt till att pålägga
honom. De sjelfva blifva deremot alldeles fria hvad landstings¬
skatten beträffar. Jag kan ej finna det förhållandet alldeles rättvist.
Det hufvudsakliga skäl, hvarpå Utskottet grundat sitt af¬
styrkande, är utan tvifvel en mycket beaktansvärd omständighet,
nemligen att häradsskrifvarne skulle få för mycket besvär. Men
Utskottet borde veta, att det är mera lönande att utfärda små
debetsedlar än störa; ty lösen är relativt större för de små.
Derigenom skulle väl således det större besväret blifva ersatt.
Det säges vidare, . att det icke skulle gå för sig att få reda på,
huru mycket hvarje arrendator borde betala. Utskottet bör väl
känna, att sådant får man reda på med tillhjelp af mantals- och.
taxeringslängderna; och det kan val icke blifva fråga om lands¬
tingsskatts utgående annat än för sådana fastigheter, hvilka före¬
komma i mantals- och taxeringslängderna, och som i den senare äro
åsätta bevillning. För öfrigt är redan i 82 § bevillningsstadgan stad¬
gadt, att jordegare _ har rättighet att af häradsskrifvaren fordra
debetsedel för hvarje särskild fastighet, som står i taxerings-
längden upptagen tiL bevillning. Jag tror således, att den skon¬
samhet mot häradsskrifvarne, som Utskottet här lagt i dasren. varit
en smula öfverflödig.
Utskottet säger slutligen, att det alltid står jordegaren öppet
att i kontrakten med brukaren införa bestämmelse om landstings¬
skattens betalande. .Ja! att så kan ske, det känner man nog äf¬
ven utan Lag-Utskottets upplysning. Nog vet jordegaren att han
kan uppgöra kontrakt till sin fördel eller till 'sin nackdel. Men
härom är nu icke fråga, utan här är det fråga om hvilketdera
enligt lag bör vara rätt, att jordegaren eller brukaren betalar
landstingsskatten. — Innan jag slutar, ber jag att få göra ännu
endast en anmärkning. Om den siste talarens åsigt är rigtig, att
jordegaren bör betala denna skatt, då måste naturligtvis hvad
N:o 36.
32
Tillägg till
49 § i förord¬
ningen om
landsting.
(Forts.)
Onsdagen den 2 Maj, e. m.
som gäller för den enskilde äfven gälla för det allmänna, da
skola de 3,800 arrendatorer, som vi få på statens jord, då domän¬
förvaltningen kommer i ordning, också vara fria från landstings¬
skatt, och staten får sjelf betala för dem; ty de äro icke jord-
egare. Jag tror dock, att vid det tillfället kommer nog ett nytt
lagstadgande att utfärdas, så vida icke domänstyrelsen skulle
följa det råd, som Utskottet här gifvit jordegaren, att införa sär¬
skilda bestämmelser härom i kontrakten. Men att så måste göras,
bevisar just att lagen i det hänseendet är ofullständig. Vill man
verkligen, att jordegaren skall betala, så hör man val också gifva
ett ordentligt stadgande derom; ty icke kan det vara lämpligt
eller rigtigt, att lagen är sådan, att man icke vet hvem som skall
betala. .
Jag har icke för närvarande något yrkande att göra; jag.ber
om ursäkt, att jag upptagit Kammarens tid; men jag skulle icke
hafva gjort det, om icke den siste talarens påståenden hade upp¬
kallat mig.
Sedan öf v erläggningen ansetts härmed slutad, samt Herr
trefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden
å dels bifall till Lag-Utskottets förevarande utlåtande och dels
återremiss deraf; framstäldes proposition på bifall till utlåtandet
och besvarades med ja.
Föredrogs å nyo och bifölls Lag-Utskottets den 28 och 30
sistlidne April bordlagda utlåtande N:o 30, i anledning af väckt
motion om förändring i gällande stadgande!! rörande val af orga¬
nist, klockare och folkskolelärare.
Sedan Kammaren, uppå Herr Grefvens och Talmannens hem¬
ställan, beslutit, att de endast en gång bordlagda målen skulle
uppföras främst på föredragningslistan till nästa sammanträde;
åtskildes Kammaren kl. 1/2 10 e. m.
In fidem
O. Brakel.
Fredagen den 4 Maj.
33
N:o 36.
Fredagen den 4 Maj.
Kammaren sammanträdde kl. 'a B e. ni.
Justerades 2 protokollsutdrag för den 2 dennes.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Stats-Utskottets den BO sistlidne April bordlagda utlåtande N:o
64, i anledning åt Kongl. Haj:ts nådiga proposition angående be¬
viljande af ett låneunderstöd för sänkning af sjöarne Hjelmaren
och Qvismaren.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets den BO sistlidne April
bordlagda utlåtande N:o 32, i anledning af väckt förslag om än¬
dring i 32 § af Kong], förordningen om landsting den 21 Mars 1862.
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Stats-Utskottets den 2 dennes bordlagda utlåtand en:
N:o -6B, i anledning af Kong]. Maj:ts nådiga förslag, angående
pensionering af arméns befäl och underbefäl; och
N:o 66, i anledning af väckt fråga om Kongl. hofstallets för¬
flyttning från Helgeandsholmen m. m.
Föredrogos Stats-Utskottets nedannämnda, den 2 dennes bord¬
lagda memorial och utlåtande:
Forsta Kammorens Prof,. 1877. N.-o 36. 8
>:o 3tt.
34
Fredagen den 4 Maj.
N:o 67. med förslag till voteringsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande en anslagsfråga under riks-
statens Nionde hufvudtitel.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
N:o 68, angående innehållet af en punkt i Riksdagens under¬
dåniga skrifvelse om Femte hufvudtiteln.
Bifölls.
N:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående utbyte af jord för utvidgning af mötesplatsen Malmen i
Östergötlands län.
Bifölls.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott och An¬
dra Kammaren inkomna memorial, utlåtanden och protokollsutdrag,
nemligen från
Stats-Utskottet:
N:o 70, med förslag till voteringspropositioner rörande tvenne
anslagsfrågor under riksstatens Åttonde hufvudtitel;
N:o 71, med förslag till voteringsproposition i följd af Kam¬
rarnes skiljaktiga beslut i afseende å Stats-Utskottets utlåtande
N:o 58; '
Lag-Utskottet,:
N:o 33, i anledning af väckt motion derom, att telegram
under vissa vilkor matte tillerkännas laga vitsord;
N:o 34, i anledning af väckt motion om bestämmande af rese¬
ersättning åt deputerade till markegångstaxornas upprättande;
N:o 35, i anledning af väckt motion om antagande af en för¬
ordning rörande förmånsrätt i jernväg, kanal eller annan dermed
jemförlig anläggning;
Särskilda Utskottet för behandling af förslaget till värnpligtslag m. m.:
N:o 3, i anledning af vissa delar af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition N:o 1;
Särskilda Utskottet för behandling af förslaget till utsökningslag m. m.:
N:o 3, i anledning af återremiss å vissa delar af första punk¬
ten i Utskottets utlåtande N:o 1;
35
Fredagen den i Maj.
Andra Kammaren:
N:o 192, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess
Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 29, ang. underdånig skrifvelse
om bestämmande af en viss orts lokaltid såsom den för landet
lagligt gällande borgerliga tiden.
Sedan Kammaren, uppå Herr Grrefvens och Talmannens hem¬
ställan, beslutit, att de i dag för första gången bordlagda målen
skulle uppföras främst på föredragningslistan för nästa samman¬
träde; åtskildes Kammaren.
In fidem
O. Brakel.