RIKSDAGENS PROTOKOLL,
1877. Första Kammaren. N:o 29.
Lördagen den 21 April.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades protokollet för den 16 dennes.
Fortsattes föredragningen af Särskilda Utskottets för behandling
af förslaget till värnpligtslag m. m. utlåtande N:o 1, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga propositioner n:is 15 och 16 samt de delar af
Dess nådiga proposition N:o 1, som dermed stälts i förbindelse, äfven¬
som _ i anledning af de inom Riksdagens båda Kamrar väckta motio¬
ner i samma eller dermed sammanhängande ämnen.
Efter förmälan att, till följd af Kammarens i afseende å sättet
för utlåtandets föredragning fattade beslut, l:sta punkten nu komme
att blifva föremål för Kammarens pröfning; hemstälde Herr Grefven
och Talmannen, att de i samma punkt intagna förslag till lag om all¬
männa värnpligten skulle paragrafvis genomgås och punktens ingress
sist förekomma.
Svarades ja.
§§ I -™.
Biföllos.
§ 13-
Herr Statsrådet Weidenhielm: Bland de ändringar, som Ut¬
skottet gjort uti Kongl. Maj-.ts proposition om värnpligtslag, är kanske
ingen vigtigare än den, som förekommer i denna paragraf. Kongl.
Maj:t hade nemligen föreslagit, att ett befäl skulle närvara vid skatt-
skrifningarne för att föra rullor, och dessa rullor skulle, sedan de
blifvit kontrollerade af vederbörande presterskap, återgå till detta be¬
fäl. Utskottet har deremot föreslagit, att listor öfver de värnpligtige
Första Kammarens Prat. 1877. N:o 29. i
Förslag till
värnpligtslag
m. m.
N:o 29.
Förslag till
värnpligtsläg
m. m.
(Forts.)
2 Lördagen den 21 April.
skola uppgöras af skattskrifningsförrättaren på stället, ock det går
väl för sig till eu början, men kommer att framdeles vara förenadt
med mycket besvär för denna skattskrifningsförrättare. Jag har an¬
sett mig böra nu fästa uppmärksamheten på att det är mycket tro¬
ligt, att denna person i framtiden kommer att behöfva ett extra bi¬
träde, som måste hafva ett arfvode, och detta blir antagligen^högre
än den rese- och traktamentskostnad som skulle utgå till vederbörande
befäl. .
Utskottet har vidare föreslagit, att ifrågavarande listor skoia tran
skattskrifningsförrättaren gå till vederbörande presterskap, derifrån
tillbaka till skattskrifningsförrättaren och från honom till Konungens
Befallningshafvande, som skulle sända dem till vederbörande rege-
ments- eller corpsckefsembete, hvilket åter skulle tillställa dem (let
befäl som skall förrätta utskrifningen. Hvartill en så lång omväg
skulle tjena är svårt att fatta; åtminstone vinner man icke tid derpå.
Jag tror dock icke, att svårigheterna äuo större, än att do kunna öfver-
vinnas, och har redan i går haft äran yttra, att, då Utskottets för¬
slag icke i hufvudsak skiljer sig från Kongl. Maj:ts proposition, jag i
försvarets intresse icke anser mig böra motsätta mig Utskottets förslag.
Grefve E hr ensvärd: Otvifvelaktigt är att något mera omgång
och skrifveri erfordras till följd af det förslag, som Utskottet här
framlagt till ändring af g 13, men denna ändring är nödvändigt be¬
tingad deraf, att Utskottet ansåg sig icke kunna biträda Kongl. Majds
förslag, i hvad det afsåg upprättande af ett särskildt landtvärnsbefäl,
af hvilket, enligt det Kongl. förslaget, en skulle närvara vid mantals-
skrifningarne för att föra rullan. Då häraf följde, att de piinlära
rullorna måste föras af någon annan än en militärperson, så lans
ingen närmare härtill än den, som hittills fört beväringsrullorna; nem¬
ligen mantalsskrifningsförrättaren.
Den granskning, som Utskottet föreslagit skola ega rum, är den¬
samma som redan nu är bestämd och som icke gerna kan undvaras,
emedan det är tänkbart, att, äfven om ett befäl är närvarande, miss¬
tag kunna blifva begångna, hvarför äfven i det fallet rullorna maste
undergå en granskning hos presterskapet på sätt nu är föreskrifvet.
Sedermera, då rullorna enligt Utskottets förslag undergått granskning
hos pastorerne, kunde dessa visserligen skicka in dem direkt till rege-
mentsbefälet, men i allmänhet stå pastorerne icke i någon beröring med
militärbefälet, hvaremot de stå i ganska nära beröring med Konungens
Befallningshafvande, och derför har det ansetts lämpligare att rullorna
ingå till Konungens Befallningshafvande, i synnerhet som de böra från
presterskapet passera tillbaka genom mantalsskrifningsförrättaren, hvil¬
ken lyder under Konungens Befallningshafvande, som således är i tillfälle
att tillhålla honom vid vite att fullgöra sin skyldighet att inkomma med
rullorna, om han brister deri. Någon sådan åtgärd kunde regements-
befälet icke vidtaga, om rullorna skulle direkt tillsändas det, utan
befälet vore tvunget att, derest rullorna ej ankomme, anmäla förhållan¬
det för Konungens Befallningshafvande, som då först finge höra den
felaktige och sedan förelägga honom vid vite att fullgöra sin skyldig¬
3
N:o 29
Lördagen den 21 April.
het. Denna omväg har man trott kunna undvikas genom Utskottets
förslag.
Fastan i denna § är bestämdt, att primärrullorna skola föras af man-
talsskrifningsförrättaren, finnes naturligtvis intet hinder för att Kongl.
Maj:t, om han så finner lämpligt, förordnar någon officer eller under¬
officer att närvara vid mantalsskrifningarne och äfven upprätta ett
exemplar af rullan. Med tanken just på eu sådan möjlighet har också
Utskottet vid behandlingen af de anslagsfrågor, som föreligga hos Ut¬
skottet, ehuru Utskottet afstyrkt anslag til! uppsättande af ett sär-
skiidt land tv ärn sbefäl, föreslagit att ett förslagsanslag må ställas till
Kongl. Maj:ts disposition för utförandet af eu del af de tjenstegöro¬
mål, som ursprungligen varit afsedda att tillkomma, detta befäl. Denna §
har undergått eu ganska noggrann redaktion, ocli såsom den här före¬
ligger, år den icke redigerad af någon af Utskottets civila ledamöter
utan åt en utaf dess militära. Jag tror mig derför också vara be¬
rättigad att hemställa om bifall till paragrafen.
Herr Statsrådet Friherre von Otter: Jag har ansett mig icke
höra lemna alldeles oanmärkt den väg, som Utskottet föreslagit för
insändande af de från sjömanshusen ingående uppgifter å derstädes
inskrifna värnpligtig*. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle de ingå till
vederbörande laudtvärnsbefål. Detta har Utskottet uteslutit och i stäl¬
la föreslagit, att uppgifterna skola ingå till Sjöförsvarsdepartementet.
Utskottets ärade ordförande tiar nämnt, att skälet till den i Utskottets
förslag förekommande omvägen i afseende på armén var, att de kom¬
munala. myndigheterna icke stå i någon beröring med militärbefälet,
och att derför rullorna för armén borde ingå tili Konungens Befall¬
ningshafvande. Hade samma väg blifvit föreslagen i afseende å upp¬
gifterna från sjömanshusen, eller att do skulle skickas tiil Konungens
Befallningshafvande i stället för till Sjöförsvarsdepartementet, så tror
jag att man vunnit en genväg, och att de uppgifter, som erfordras
för stamrullorna, lättare kunnat hållas i komplett skick.
.Grefve Elrrensvärd: Att den anmärkning, som Herr Chefen för
Sjöförsvarsdepartementet nu framstält, är ganska rigtig, dertill kan jag
icke neka, men jag tror icke, att det ligger någon olycka deri, om
paragrafen blir antagen äfven i denna del. Allt kommer deraf, att i
Utskottets förslag landtvärnsbefälet är utstruket. Om det funnits, så
skulle naturligtvis alla rullor både för armén och flottan ingått till
detta befäl. Nu emellertid har Utskottet föreslagit, att uppgifterna
från sjömanshusen skola ingå till Sjöförsvarsdepartementet, och detta af
samma skal, hvarför Utskottet föreslog att rullorna för armén skola från
mantalsskrifningsförrättaren ingå till Konungens Befallningshafvande,
nemligen det att Utskottet antog att sjömanshusen lyda under Sjöförsvars¬
departementet. Jag liar sedermera fått den upplysning, att sjömanshusen
icke stå under Sjöförsvarsdepartementet, utan under Kommerskollegium,
men också att det är fråga om att sätta dem under Sjöförsvarsdeparte¬
mentet och att befria Kommerskollegium från åligganden med sjömanshu¬
sen, för livilka Sjöförsvarsdepartementet otvifvelaktigt bör hafva mera
Förslag till
värnpligtslciff
m. m.
(Forts.)
N:o 29.
Färslag till
värnpligtslag
m. vi.
(Forts.)
4 Lördagen den 21 April.
intresse än kollegium. Jag hemställer huru vida det är skäl att för
denna lilla oegentlighet förändra momentet, då Kongl. Maj:t kan hvil¬
ken dag som helst ställa sjömanshusen under Sjöförsvarsdepartementet.
De ifrågavarande uppgifterna komma då framgent liksom hittills att
ingifvas till den myndighet, som har största intresset af att ega rul-
lorna samlade på ett ställe, och något stort besvär kan ju icke häraf
uppkomma för Sjöförsvarsdepartementet, då hela sjöbeväringen uppgår
till endast tusen man.
Öfverläggningen förklarades slutad, och paragrafen bifölls.
§§ 14 och 15.
Biföllos. ,
§ 16.
Herr von Koch: Vid remissen af den Kongl. propositionen tog
jag mig friheten göra en anmärkning vid den föreskrift, som återgifves
uti litt. b af den. nu föredragna 16 §: Der står nemligen i afse¬
ende på uppskof med utskrifning, att sådant kan medgifvas “ende
arbetsföre sonen till orkeslös eller vanför fader eller enka.“ Ar nu
meningen, att den cnlca, för hvilkens ende son uppskof kan medgifvas,
äfven skall vara orkeslös eller vanför; ja, då innefattar § hvad man
dermed afsett, men jag kan icke föreställa mig, att så kan vara me¬
ningen, och tror icke, att det är vanligt att detta vilkor intagits i
de beväringslagar, som i allmänhet göra ett sådant undantag till för¬
mån för enka. Så vida man har samma åsigt som jag, nemligen att
ende sonen till enka, vare sig hon är orkeslös eller vanför eller hon
icke är det, bör kunna erhålla anstånd med utskrifning, är saken
lijelpt dermed, att man före ordet enka tillsätter ordet till. Då kom¬
mer det att lyda så: “ende arbetsföre sonen till orkeslös eller vanför
fader eller till enka.11 Jag tror, att, så länge vi hafva fred, det kan
vara likgiltigt, men i händelse af krig kan saken vara af stor vigt,
och om då denna § i ett distrikt tolkades så och i ett annat så, samt
den enkan, som släppt till sin son, miste honom, under det att en an¬
nan fått behålla sin hemma, kunde sådant förorsaka missnöje och be-
rättigadt missnöje, hvilket man i tid bör förekomma, då. det kan ske
genom inskjutandet af det lilla ordet till. Jag fager för gifvet, att
Utskottet såsom vanligt icke fäst sig mycket vid de anföranden, som
vid remissen afgåfvos, och sålunda förbisett mitt yttrande, hvilket
åtminstone icke blifvit af Utskottet besvaradt. Detta är den vigtigaste
anmärkning, jag hade att göra.
För öfrigt förekommer på 3:dje raden i samma moment en liten
oegentlighet i uttrycket. Der står: “äfvensom ende arbetsföre brödren
till ett eller flera minderåriga eller vanföra fader- och moderlösa
syskon, derest dessa hans närmaste“ etc. Då ordet dessa hänförer
sig till ett eller [lera, förefaller mig att man icke borde hafva sagt
dessa. då fråga kan vara blott om ett. Detta hjelpes, om man i ställer
begagnar ordet sådan anhörig.
Lördagen den 21 Apri7.
N:o 29.
5
Jag vill icke föranleda någon sönderrifning af beslutet på grund Förslag till
af denna anmärkning, utan, om mina åsigter icke vinna något under- vämpligttlag
stöd eller möta ett motstånd, som kan vara farligt för lagförslagets /f' ™\
antagande, skall jag nöja mig med att hafva yttrat detta till proto- ^
kollet, men i annat fall synes det mig bäst att återremittera denna §,
så framt Kammaren icke vill inskjuta ordet till, såsom jag föreslagit.
Min andra anmärkning gälde en obetydlig ändring, som jag dock
icke vill att Kammaren skulle göra på stående fot.
Herr Rosensvärd: Dessa §§ om uppskof med utskrifning och
tjenstgöring hafva såväl i den komité, som haft att behandla värn-
pligtslagen, som sedermera i 1875 års Särskilda Utskott och 1877 års
Särskilda Utskott undergått en så sorgfällig pröfning och behandling,
att få delar af denna lag och kanske af någon lag blifvit med större
omsorg pröfvade och granskade ord för ord. Det är vid dessa för¬
hållanden att märka, att sådana befrielse- och uppskofsgrunder, som
här föreslagits, är något för vår beväringslag och för våra förhållan¬
den fullkomligt nytt. Att man fått gå till väga med en viss varsam¬
het vid införandet af sådana stadganden, är naturligt, ty hvarje undan¬
tag måste ovilkorligen från vissa håll betraktas såsom en sorts manna¬
mån. Således hafva icke här hvarken från början eller i tillämpnin¬
gen intagits alla de befrielsegrunder, som förekomma i en eller annan
utländsk värnpligtslag, der fråga är om mångårig tjenstgöring, och der
gammal häfd gifvit helgd åt förhållanden, som hos oss icke förefinnas.
Hvad nu angår Herr von Kochs första anmärkning, vill jag i för¬
bigående nämna, att hans yttrande vid remissen af Kongl. Maj:ts pro¬
position blifvit i Utskottet både läst och diskuteradt, men det har icke
legat i afsigten och har icke varit uttryckt i något af de lagförslag,
som framkommit, att en enkas ende son under alla förhållanden skulle
vara fri från krigstjenst. Det finnes ju icke heller något skäl dertill.
Skälet skulle vara, att hon icke hade mer än en son. Ja, det vore
en grundsats, som man skulle kunna stadga, men här är ju icke fråga
om befrielse utan om uppskof, och jag frågar då: kan det vara skäl att
derför, att en enka har blott en enda son, denne skall få uppskof ett
eller två år? Hvarför beviljas i allmänhet uppskof? Jo, till följd af
omständigheter, som möjligen kunna öfvervinnas, eller för svårigheter,
som kunna anses nödvändiggöra ett sådant uppskof. Men icke kan
man bevilja uppskof på grund af förhållanden, som icke kunna ändras.
Enkan kan visserligen gifta om sig och då få en son till, men derigenom
bortfaller äfven det skäl, som man kunde anse finnas i den omständig¬
heten, att hon vore enka och hade blott en son. En annan sak är,
att den ende sonen kan vara enkans ende vårdare, och detta har ut¬
gjort skäl till uppskof, men, som sagdt, icke till befrielse. Skulle den
grundsatsen antagas, att enkas ende son skulle vinna befrielse från
krigstjenst, tror jag att detta skulle möta rätt stora betänkligheter, ty
enkan kan ju vara den rikaste personen i landet. Denna grundsats är
dessutom alldeles ny för vår lagstiftning, och äpnu mindre skulle jag
vilja förorda dess införande i afseende på uppskof med utskrifning.
N:o 29.
6
Lördagen den 21 April.
Förslag till
värnpligtslag
in. rn.
(Forts.)
Hvad Herr von Kochs andra anmärkning beträffar, att det står
dessa hans närmaste, tror jag att denna förfaller, om momentet läses
i sin helhet. Der står: “ende arbetsföre sonen till orkeslös eller van¬
för fader eller enka äfvensom ende arbetsföre brödren till ett eller
flera minderåriga eller vanföra fader- och moderlösa syskon, derest
dessa" etc. Dessa har således afseende på alla, och det af det enkla
skälet, att det icke finnes någon orsak att bevilja uppskof åt en son
eller broder för det att han har orkeslösa föräldrar eller minderåriga
syskon, för så vidt han icke drager försorg om dem eller behöfves
för dessas uppehälle och vård. Om han vistas på annan ort och icke
tager någon hand om dem, kan ju icke något uppskofsskäl finnas.
Jag anhåller om bifall till den föredragna §.
Herr Mannerskantz: För min del tror jag, att den anmärkning,
som Herr von Kock gjorde, i praktiskt hänseende icke rigtigt håller
streck, ty vore meningen den, som denne talare framhöll, skulle man
säkerligen få göra många undantag särskildt för tillfället. I allmän¬
het finnas icke nu för tiden många unga män, som underhålla hvar¬
ken sin moder, som är enka, eller sina minderåriga syskon, utan lian
går sin väg ut på arbete eller reser på sjön och sörjer för sig sjelf,
men det är sannolikt att han om vintern vänder till baka till sin
gamla moder, i synnerhet om hon har något att krypa in i, men hon
får då snarare försörja honom än han henne. Ar hon orkeslös, får
hon underhåll af fattigvården; likaså de minderåriga barnen. Jag tror,
att denna § är tagen mer efter främmande mönster än efter våra för¬
hållanden, och jag anser, att den gerna kan hafva den lydelse Utskottet
föreslagit, i synnerhet som det icke har någon betydelse i praktiskt
hänseende och en ändring skulle leda till många besynnerligheter och
icke göra värnpiigten så allmän som man velat.
Herr von K och: Oaktadt den sorgfäiliga granskning, en § under¬
gått, kan det hända att man vid ytterligare granskning finner ett ord,
som kan hafva blifvit förbisedt, och Herr vice Talmannens yttrande
föranleder mig tro, att Utskottet icke så särdeles noggrant betänkt
min anmärkning vid remissen af den Kongl. propositionen. Han an¬
förde nemligen det argument, att en enka kunde vara mycket rik.
Ja, det kan också hända, att en orkeslös och vanför fader är mycket
rik, men det är icke derom, som det i denna § är fråga, ty, om man
läser den till slut, såsom jag föreställer mig att det borde skett vid
den sorgfäiliga granskningen inom Utskottet, står der: “derest desse
haris närmaste för sitt uppehälle är o beroende af lians arbete och med
honom sammanboende“. Det är således endast för ett sådant för¬
hållande, som icke är tillämpligt på rik enka eller far, undantaget är
gjordt, och eljest läge väl icke deri någon rimlighet. Denna § är
hufvudsakligen skrifven med afseende på de fattigare, vare sig jord-
egare eller näringsidkare, hvilkas rörelse beror på fadrens eller modrens
helsa och understöd af ett enda arbetsfört barn, och jag tror att mom.
b endast i sådana fall är tillämpligt, fastän § i min tanke icke är
särdeles tydlig. Om nu en enka har en enda arbetsför son och sitter
Lördagen den 21 April. 7
på ett litet torp eller hemmansbruk, som icke tillåter henne att hålla
någon dräng, kan väl vara skäl att låta denne son få anstånd med
utskrifningen, särdeles om stugan är full med minderåriga barn, hvil-
kas uppehälle är beroende på denne ende son.
Hvad beträffar den anmärkning min ärade vän från Kalmar län
gjort, att det nu skulle vara så rart, att barn hjelpa sina föräldrar,
kan jag ej annat än beklaga, att han gjort en sådan erfarenhet. Sjelf
har jag dock sett många exempel på motsatsen, och jag vill här nämna,
att, funnes icke barmhertigheten hos de fattige mot den fattige, skulle
de rikes skänker icke mycket förslå. Den största barmhertigheten är
den, som den fattige visar den fattige, och icke minst den, som fattiga
barn visa sina föräldrar.
Emellertid skall jag, såsom jag sagt, låta mig nöja med §:n sådan
den lyder, och har endast velat uttala de anmärkningar, hvartill den
gifvit mig anledning.
Öfverläggningen förklarades slutad, och paragrafen bifölls.
§§ W-41.
Biföllos.
Slutmeningen.
Grefve Lagerberg: Jag skulle önska få till protokollet anteck-
nadt, att den tystnad, jag iakttagit vid granskningen af det nu genom¬
gångna betänkandet, icke härflutit deraf att jag gillat detsamma. Jag
föredrager obetingadt Kong!. Maj:ts i ämnet afgifna proposition och
skulle helst önskat bifall till densamma, ehuru jag med hänsyn till
för handen varande förhållanden afstått från att yrka derpå. Jag
hade äfven tänkt uppträda mot den motivering, hvarmed Utskottet
inledt sitt betänkande; men jag har äfven der låtit mina betänklig¬
heter falla. Jag vill hoppas, att de män, som önskat och gillat den,
måtte vid en kommande riksdag understödja de konseqvenser, som
framgå så väl af dessa motiv som af de beslut, Kammaren nu fattat.
Öfverläggningen förklarades slutad, och stadgandet bifölls.
lista punktens ingress.
Bifölls.
N:o 29.
Förslag till
värnpligtslag
m, m.
(Forts.)
4:de och 5:te punkterna.
Biföllos.
Lördagen den 21 April.
Pension fir
Länsmannen
E. VP. klander.
8
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskot-
tets den 16 och 17 dennes bordlagda utlåtande N:o 22, angående regie
ringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel.
l:a—0:de punkterna.
Biföllos.
10:äe punkten.
Lades till handlingarne.
ll:te~18:de punkterna.
Biföllos.
19:de punkten.
Herr Statsrådet Lagerstråle: Ehuru Kongl. Maj:ts i förevarande
ämne afiåtna nådiga proposition icke inom Utskottet vunnit ens så
mycket bifall, att någon reservant finnes antecknad mot Utskottets
beslut i detta afseende, vågar jag dock taga mig friheten att hemställa,
huru vida icke de skäl, som blifvit anförda för den Kongl. propositio¬
nen, kunna anses innehålla tillräckliga grunder för ett bifall till samma
proposition. Jag ber att få erinra om det företedda läkarebetygets
innehåll, hvaraf framgår, att Länsman Olander, ehuru ännu ung, efter
eu i början af år 1875 inträffad svår hjerninflammation med blödning,
besvärats af en viss svaghet i högra armen, så att han icke kunde
egna sig åt skrifgöromål; att hans tankeverksamhet, som förr varit
snabb och liflig, numera vore långsam och slö, och hans viljekraft be¬
tydligt försvagad, samt att han, som derjemte saknade kraft till verk¬
ligt arbete eller håg till sysselsättning, under sådana omständigheter
vore oförmögen så väl att sköta sin tjenst som att sig med annat ar¬
bete försörja, hvarföre, och då ofvan anförda följder af hans bjern-
sjukdom redan öfver ett och ett hälft år fortfarit utan ringaste för¬
bättring eller förändring, något skäl icke funnes att antaga det
Olander någonsin kunde blifva till helsan fullt återstäld.
Utskottet säger visserligen, att innehållet af nämnda läkarebetyg
icke synas utesluta möjligheten, att Olander skulle kunna återvinna
sin helsa, särdeles om i betraktande tages hans ännu unga lefnadsålder,
han är nemligen endast 35 år. Men detta sjuklighetstillstånd har
nu ända sedan 1875 fortfarit, så att föga utsigt finnes till hans vedei’-
fående, och dertill kommer, att under nuvarande förhållanden tjen-
stens uppehållande genom vikarie medtager vida större summor, än den
ifrågasatta pensionen skulle erfordra. Förhållandet är nemligen,
att till hans vikarie måste utbetalas ett belopp af 1,600 kronor för
år; ty det har under de senare åren visat sig svårigheter för Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande att erhålla vikarie till det lägre belopp,
som förut varit tillräckligt, eller halfva lönen. På flera håll har
Lördagen den 21 April.
9
N:o 29.
det visat sig för vederbörande länsstyrelser vara omöjligt att nu¬
mera mot de förut vanliga lindrigare vilkoren anställa lämpliga per¬
soner såsom vikarier. Följaktligen uppbär den här ifrågavarande vi¬
karien 1,000 kronor; den ordinarie innehafvaren bibehåller af sin lön
något mera än 700 kronor, och vikarien erhåller af lönen 2B1 kronor.
Det öfriga, som erfordras för att fylla hans arfvode till 1,000 kronor,
eller 769 kronor, måste staten tillskjuta af allmänna besparingarne.
Men de allmänna besparingarne å sjette hufvudtiteln hafva i följd af
de dyra vikariearfvoden, som, såsom sagdt, numera alltjemt erfordras,
under de senare åren nedgått så, att de vid innevarande års början
utgjorde allenast mellan två- och tre tusen kronor, hvilket naturligt¬
vis är alldeles otillräckligt till att fylla de under årets lopp behöfliga
vikariearfvodena och dessutom lemna tillgång till sådana andra utgifter,
som eljest pläga å allmänna besparingarne anvisas. Under sådana för¬
hållanden medför det betydliga olägenheter att nödgas år efter år
genom dryga arfvoden uppehålla tjenster, för hvilkas utöfvande nöd¬
vändigt verksamma personer erfordras. Hvarken Länsman Olander
sjelf eller vederbörande läkare hafva ansett någon förhoppning förefinnas i
den rigtning, som Stats-Utskottet här uttalat; utan alla anse denne
tjenstemans sjukdomstillstånd vara af obotlig beskaffenhet. Vid sådant
förhållande tager jag mig friheten hemställa, om icke Kammaren skulle
finna skäl vara att, medafslag å Utskottets tillstyrkande bifalla, Kongl.
Maj:ts i ämnet afgifna proposition.
Herr Hammarhjelm: Då redan en ledamot af regeringen yt¬
trat sig för bifall till Kongl. Maj:ts i förevarande ämne aflåtna pro¬
position, så kunde det synas öfverflödigt, att jag nu begärt ordet för
att tillägga några ord i samma syftning. Men då jag personligen
känner till det här i fråga varande förhållandet, har jag velat för
Kammaren intyga, att det icke finnes den ringaste utsigt för att
Länsman Olander skall kunna återställas till helsan. Han lider nem¬
ligen, efter hvad jag tror, af eu sjukdom, som kallas emollitio cere-
bri, eller uppmjukning af hjernan. Jag inskränker mig till att anhålla
om bifall till Kongl. Maj:ts proposition i detta ämne.
Grefve Lagerberg: Vid behandlingen af denna fråga inom Ut¬
skottet lemnades alla de upplysningar, som af den ärade talaren från
statsrådsbänken nu blifvit afgifna, utom den att det icke finnes till¬
räckliga tillgångar å hufvudtitelns besparingar för bestridande af de
utgifter, som för dylikt fall ifrågakomma. Utskottets ledamöter voro
i allmänhet benägna att tillstyrka den begärda motionen, då derige¬
nom icke någon större utgift tillskyndades statsverket, än hvad redan
är förhållandet. Men vi afhöllos derifrån af den betänkligheten, att
den ifrågavarande tjenstemannen syntes allt för ung, och det företedda
läkarebetyget icke afgjordt förklarade att han icke kunde botas. Men
då nu af en ledamot från länet blifvit upplyst, att ingen förhoppning
finnes att han en gång skall kunna blifva frisk, och hans tjenst såle¬
des i alla fall måste skötas af annan person, till hvilken ersättning
Pension för
Länsmannen
E. W. Olander.
(Forts.)
N:o 29.
10
Lördagen den 21 ApdL
Pension åt
Professor en
C. Säves enka,
skall utgå från statsverket, så vill jag för min del icke motsätta m;g
ett bifall till den Kong!, propositionen.
Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition på
bifall till punkten, hvarvid svarades nej, samt sedermera proposition
på afslag derå och bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga fram¬
ställning, hvilken proposition med ja besvarades.
20:de—45:te punkterna.
Biföllos.
46:te punkten.
Herr von Möller: Stats-Utskottet har här lofordande yttrat
sig om Professor Säves förtjenster om den vetenskap, åt hvilken han
egnat sig, och erkänt dem vara af framstående beskaffenhet; men det
har dock afstyrkt det nu förevarande förslaget på den grund, att
det icke biifvit af Kongl. Maj:t framstäldt. Ser man nu på de båda
föregående punkterna i detta betänkande, eller den 44:de och 45:te,
så finner man der, att pensioner biifvit tillstyrkta och numera af
Kammaren beviljade åt enkorna af två framstående män. Frågar
man då, om desse män inlagt större förtjenster om fäderneslandet än
Säve, så vill jag icke besvara den frågan; det tillkommer mig icke.
Men jag vädjar till Herrarne alla, huru vida icke, då man sålunda
visat sig vilja hedra minnet af landets förtjenstfulle män genom att
rädda deras enkor från nöd, äfven Professor Säve förtjenar att räknas
bland deras antal. Hvarför Kongl. Maj:t icke inkommit till Riksdagen
med förslag i detta hänseende, är mig obekant. Men om Kammaren
här vill frångå en af flertalet ofta följd grundsats, att icke bevilja
penningar, då icke Kong!. Maj:t det föreslagit, så tror jag att goda
skäl dertill finnas. Stats-Utskottet har ju, som sagdt, sjelf erkänt, att
Professor Säve nedlagt stora förtjenster om den vetenskap, åt hvilken
han egnat sitt lits verksamhet ; och utan att tro mig behöfva göra
närmare reda för denna hans verksamhet, som sålunda blindt offent¬
ligen erkänd, vågar jag anhålla, att Kammaren ville bifalla Herr
Petres i ämnet afgifna motion.
Grefve Lagerberg: Som Herrarne behagade finna, är jag an¬
tecknad såsom reservant mot Utskottets hemställan i denna punkt.
Jag tror, att i allmänhet enda skälet, hvarför förslaget icke vunnit
framgång i Stats-Utskottet, varit det, att det biifvit väckt af enskild
motionär. Detta framgår äfven af motiveringen, hvari Utskottet åbe¬
ropar en i allmänhet tillämpad grundsats, hvilken Herrarne känna till
och hvilken jag icke vill precis klandra, fastän jag icke kan godkänna
densamma. Hade framställningen kommit från Kongl. Maj:t, så lider
det intet tvifvel, att lika väl, som nästan Kongl. Maj:ts framställningar
om pensioner nu biifvit bifallna, äfven denna biifvit det. Men då jag
här ser Herr Chefen för Ecklesiastikdepartementet, som utom alla
Lördagen den 21 April. 11
andra utmärkta förtjenster äfven har den, att han ömmar för betryckta
enkor, så vädjar jag till honom, om han icke skulle vilja biträda för¬
slaget, på det att det hinder, som blifvit lagdt i vägen för dess an¬
tagande, måtte undanrödjas. Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan
och bifall till motionärens förslag.
Herr von Krsemer: I likhet med den föregående talaren an¬
håller jag att få yrka afslag å Stats-Utskottets yttrande i denna punkt
och bifall till motionen. Jag har icke egentligen många nya skal att
anföra och kommer icke att uppehålla diskussionen; men jag vill
betona, att man kan för strängt hålla på en princip. Det kan väl
vara mycket vackert att hålla på principen att icke bevilja pensioner
annat än på regeringens förslag; men det finnes eu gammal sats,
som säger: ingen regel utan undantag; och jag tycker för min del
att här föreligger ett sådant fall, der undantag borde göras. Pro¬
fessor Säve har under många år -varit en af representanterne för
framåtskridandet i den del af den fosterländska odlingen, som bör
intressera oss allra mest, nemligen det svenska språket. Särskildt
bör man taga i betraktande, att, då Professor Säve i sin ungdom eg-
nade sig åt studiet af denna vetenskapsgren, var det ett bevis på
speciel kärlek till densamma, ty det syntes vara ett mycket otack¬
samt arbete, då det icke fans någon profession i ämnet, och det var
mycket osäkert, om en. sådan skulle komma att inrättas. Han leddes
sålunda af verklig böjelse att undersöka vårt språk och utveckla kän¬
nedomen om dess ursprung. Om han under en lång följd af sina år
egnade sig åt ett arbete, som var mycket gagnande men i ekonomiskt
afseende otacksamt, så är det ett skäl att, då lian icke kunde efter¬
lemna någon materiel behållning åt sin efterlefvande hustru, svenska
folket erkänner den förbindelse, hvari det står till honom, och beviljar
denna lilla pension.
Jag anhåller om bifall till motionen.
Herr Statsrådet Carlson: Det är mindre ur synpunkten af det
behof', som här onekligen egen rum, än ur synpunkten af den bort¬
gångnes förtjenster, som jag kan ega anledning att i nu förevarande
ämne yttra mig.
En af de föregående talarne har sagt, att det icke vore honom
bekant, hvarföre någon Kongl. proposition i detta ämne icke blifvit
till Riksdagen aflåten. Det är helt enkelt derföre, att någon ansök¬
ning om pension icke inkommit. Men mer än en gång har denna
Kammare på enskild motionärs framställning åt enkor och barn ef¬
ter män af framstående förtjenst beviljat understöd för att derigenom
visa en hyllning på det allmännas vägnar.
Jag erinrar mig ganska väl, att det var fallet med en förtjent
lärare vid Vesterås elementarläroverk, på förslag af en framstående
ledamot af denna Kammare. Jag minnes också, att, som jag tror,
för två år sedan enkan och barnen efter en professor vid samma
lärosäte, som nu är i fråga, undfingo en pension såsom ett uttryck
N:o 29.
Pension dt
Professoren
1. Säves enka.
(Forts.)
N:o 29.
Pension åt
Professoren
C. Säves enka.
Forts.)
12 Fredagen den 21 April.
af den erkänsla det svenska folket hyste för hans utmärkta veten¬
skapliga arbete.
Den nu ifrågavarande vetenskapsmannen är ock förtjent af en
sådan erkänsla. Han var en banbrytare i sin vetenskap. Eu annan
bestiger lärostolen för att vandra en redan banad väg, men Säve
måste rödja de första spåren sjelf. Under sin ungdom egnade han sig
åt en annan vetenskapsgren, nemligen läkarevetenskapen; genom en
lång och smärtsam sjukdom nödgades han att sysselsätta sig med andra
studier. Då drogs hans håg åt det fält, hvarpå han sedermera ut¬
märkt sig, nemligen den svenska språkforskningens område; och med
den ståndaktighet, som var för honom karakteristisk, dref han dessa
studier under många år, utan att någon utsigt till timlig bergning var
med detta arbete förenad.
Han blef sedermera förste innehafvaren af professionen i nordiska
språk vid Upsala universitet; i denna egenskap har han icke blott
befrämjat den första uppblomstringen af detta studium utan också bildat
större delen af de unge förtjenstfulle forskare, som efter honom un¬
derhålla denna blomstring i djupt fosterländsk anda. Dertill kommer,
att hans efterlemnade värderika handskrifter skola, enligt förordnande,
öfverlemnas till universitetets bibliotek. Han hade nemligen icke
blott idkat studier på Kammaren utan äfven gjort resor i de trakter
af vårt land, der bergen eller hafvet dragit försorg om att vårt sven¬
ska språk bibehållits i en gestalt ursprungligare än den, som nu ut¬
gör de bildades språk; och det är resultatet af dessa forskningsresor,
som är förvaradt i hans handskrifter. Han har emellertid genom sitt
arbete förvärfvat sig ett namn i vetenskapens häfder; och jag vågar
för min del hoppas, att Kammaren icke skall vägra att erkänna detta,
utan lemna bifall till det i sjelfva verket ringa understöd åt hans
enka, som motionären föreslagit.
Jag instämmer i det yrkande, som framstälts om bifall till mo¬
tionen.
Herr von Koch : Såsom Herrarne veta och på skäl, som jag
icke behöfver upprepa, anser jag, att penningeanslag icke böra bevil¬
jas annat än på grund af Kongl. Maj:ts proposition, med undantag af
det fall, då ett anslag gifves i form af en nationalbelöning; och jag
tror, att detta undantagsförhållande egt rum i de två fall, som af
Herr Ecklesiastikministern blifvit åberopade. I sådana fäll bör dock
beloppet bestämmas litet högre, än då det är fråga om eu vanlig
pension; och för en enka, som med 2 minderåriga barn befinner sig i
så små omständigheter, som, enligt uppgifterna i Stats-Utskottets be¬
tänkande, i 46:te punkten, här är fallet, synes mig en pension på
800 kronor vara väl liten, i synnerhet när det är fråga om att gifva
en nationalbelöning för hennes aflidne mans ovanligt stora förtjenster,
om hvilka vi nu af Herr Eckleciastikministern fått närmare upplysning.
Äfven till min kunskap har kommit åtskilligt af hvad som nu i denna
Kammare är anfördt om Professor Säves förtjenster. Ehuru jag nu,
efter det Herr Eckiesiastikmininstern yttrat sig om förslaget och accep¬
terat det å regeringens vägnar, icke vill motsätta mig bifall till det-
Lördagen den 21 April.
13
N:o 29.
samma, kan jag dock icke underlåta att uttrycka en viss grad af för- Pension åt
våning deröfver, att icke Professor Säves kamrater i universitetskonsi- ,
storium funnit lämpligt att ingå till vederbörande med en framställ- (ivoi-tsj"
ning till Kongl. Maj:t. Jag förmodar nemligen, att till och med ett
högre belopp än som nu kommit i fråga skulle kunnat tilläggas den
förtjente mannens enka, om förslaget kommit den rätta vägen. Sådana
förslag som detta böra komma från Kongl. Maj:t, just derföre att
Kongl. Maj:t bättre än någon enskild kan pröfva, hvilka som böra
komma i åtnjutande af pension, ty det finnes många, som kunna sägas
hafva förtjenster, och många som äro fattiga, men det är fara värdt,
att det finnes många, som hafva ännu större förtjenster, och många,
som äro ännu fattigare; och hvilka af dem, som böra komma i åtanke,
torde Riksdagen icke vara i tillfälle att bedöma. Derför är det nödigt
att, i synnerhet när det är fråga om embets- och tjenstemän eller deras
enkor, hvilka hafva lätt att finna vägar till Kongl. Maj:t, de gå den
vägen och icke följa den olyckliga vanan att vända sig till enskild
motionär, på livilkens ynnest det kan bero, att den ene får understöd
till prejudice för den andre. Jag har intet annat yrkande än de före¬
gående talarne utan tillstyrker bifall till denna nationalbelöning, fastän
den är liten.
Grefve af Ugglas: Den förste talaren har gjort rättvisa åt det
erkännande, Utskottet gifvit åt Professor Säves verksamhet. Jag ber
honom och Kammaren vara öfvertygade, att, ehuru Utskottet icke
ansett sig sjelf böra taga initiativ i denna fråga, det sökt att i sitt
yttrande inlägga ett förord för att Kammaren måtte vidtaga denna
åtgärd. Att Utskottet icke ansåg sig böra taga initiativ berodde på
principer, som ofta här blifvit afhandlade och för hvilka jag således
nu icke behöfver närmare redogöra. De beröra två förhållanden, först
och främst huru vida den person, som skall erhålla pension, kan vara
deraf förtjent, och sedan beloppet, till livilket pensionen bör sättas, så
att icke detta må kastas från åtskilliga hundradetals kronor till ett
eller annat tusental. Huru vida förtjensterna bär förefunnos, ansåg
Utskottet sig väl sjelf kunna afgöra, men öfver pensionens belopp
ansåg man, att Kongl. Maj:ts yttrande borde erhållas. Departements¬
chefen har nu afgifvit. sitt yttrande. Under sådana förhållanden, och
då han för sin del godkänt motionens innehåll, kan jag icke finna annat
än att Kammaren nu bör bifalla hvad motionären föreslagit.
Jag yrkar bifall till motionen.
Herr Sundberg: Jag liar begärt ordet i denna fråga alldeles icke
derför att jag anser det vara beliöfligt att tillägga något, till hvad här
redan blifvit yttradt om Professor Säves förtjenster och om billigheten
af den utaf enskild motionär framstapla begäran om pension åt hans
efterlefvande enka, utan derför att det må hända kunde synas under¬
ligt, om jag i denna sak iakttoge fullkomlig tystnad, då universitetens
kansler är bunden af talmansstolen och utaf den förhindrad att här¬
städes sig yttra. Jag skall icke tillåta mig att bifoga något till den
förträffliga skildring, Herr Chefen för Ecklesiastikdepartementet redan
N:o 29,
14
Lördagen den 21 April.
Pension åt
Professoren C
Säves Enka.
(Forts.)
Förhöjd
pension åt
Professoren
P. H. Lings
enka.
lemna t öfver den aflidne vetenskapsmannens verksamhet, jag skall blott,
1 till den kraft och verkan det kan hafva, meddela några ytterligare
upplysningar om den rätt törniga bana, han under sin lefnad hade
att gå.
Redan som mycket ung var han af sjuklighet förhindrad att på
vanligt sätt sköta sina förberedande examensstudier. Han kom derför
sent fram till det första målet; naturligtvis också sent till det första
stadiet på den akademiska tjenstemannabanan och ännu senare till
det högsta, hvarest han befann sig ännu då han dog. Ingenting har
han egt och icke heller hans familj. Således till hvad som redan
blifvit anfördt kan blott behöfva läggas det enda lilla ordet behof.
Ja, behof finnes verkligen af det understöd, som nu är föreslaget, och
hvars beviljande jag för min del tillstyrker.
Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition på
bifall till punkten, hvarvid svarades nej, samt sedermera proposition
på afslag derå och bifall till den ifrågavarande motionen, hvilken
proposition med ja besvarades.
47: de punkten.
Herr Grafström: Om det endast hade varit fråga om ett vanligt
fattigunderstöd för enkan efter någon mer eller mindre framstående
embetsman, skulle jag icke hafva väckt den motion, som föranledt
detta Stats-Utskottets utlåtande, och icke heller skulle jag hafva sökt
att motsätta mig den åsigt, som inom Stats-Utskottet gjort sig gällande.
Dermed har jag icke velat säga, att den vördnadsvärda gamla fru,
hvarom nu är fråga, icke är i stort behof af det understöd, som kan
henne tillerkännas. Jag har i min motion redogjort för hennes lef-
nadsomständigheter. Hon är 78 år gammal och sängliggande sjuk i
en svår obotlig sjukdom, som icke länge, men dock möjligen ännu någon
tid kan låta henne blifva vid lif. Hon behöfver under sådana om¬
ständigheter tillsyn både natt och dag och hon bär en sådan af sin
dotter, men denna dotter, som lefver på en liten tjenstebefattning vid
centralinstitutet, måste afstå en del af sin lön för att kunna egna sig
åt sin sjuka moders vård.
Men detta är endast en sida af saken; äfven en annan finnes.
I fjor inträffade den hundrade årsdagen efter Lings födelse. Minnet
af denne man kan hos oss icke förblekna, men det framstod genom
denna omständighet något lifligare; och äfven firades, såsom vi veta,
minnet af honom på många ställen i vårt land. Jag har nu tänkt,
att det skulle vara värdigt svenska Riksdagen att äfven ihågkomma
detta minne, och för min del vågar jag anse lämpligt, om detta
erkännande toge den formen, att någon glädje spriddes öfver hans
enkas sena lefnadsafton. Jag behöfver icke för Kammaren redogöra
för de utmärkta egenskaper, Pehr Henrik Ling egde, huru framstå¬
ende han var både såsom skald, gymnast och fosterlandsvän; utan jag
inskränker mig till att anhålla, det Kammaren, med afslag å Utskottets
föreliggande hemställan, för sin del behagade bifalla hvad jag i min
Lördagen den 21 April.
15
N:o 29.
motion föreslagit, eller att den åt Pebr Henrik Lings enka beviljade Förhöjd pen-
årliga pension af 900 kronor måtte från innevarande års början för Pp°n
hennes återstående lifstid höjas till ett årligt belopp al 1,500 kronor■ ^/ZjTenicn.
Herr Wen ner berg: (Forts.i
Herr Statsrådet Carlson: Med uppmärksamhet har jag lyssnat
till de framställningar, som här nu blifvit gjorda, och jag kan icke
annat än helt och hållet instämma i hvad som blifvit yttradt. Jag
ber att få tillägga den upplysning, att motionären sjelf — ehuru han
nu icke erinrat derom — i sin motion anfört orsaken, hvarför icke eu
framställning från. Kongl. Maj:t blifvit begärd; hade den blifvit begärd,
tvifiar jag icke på att denna begäran bifallits. Skälet var, att den
åldriga enkan vid slutet af sistlidet år var så hårdt angripen af sin
sjukdom, att man trodde, det hennes slut var nära. Det har emeller¬
tid sedermera visat sig, att hon ännu möjligen kan hafva någon tid
öfrig att lefva, och vid sådant förhållande har motionen blifvit fram-
stäld.
Skaldens namn går vanligen ännu längre än vetenskapsmannens;
det blir bekant i vidsträcktare kretsar. Öfverflödigt, är, efter hvad
här redan blifvit yttradt, att säga något om Lings begåfning i dessa
hänseenden och om hans verk. Likaså har förut blifvit påmindt, huru¬
som han i en sällsynt grad med den ovanliga skaldegåfvan förenade
den märkliga förmågan att vara uppfinnare på kroppsutvecklingens
fält. Han har således i flera hänseenden gjort det svenska namnet
äradt och jag tvifiar icke att Kammaren skall vara benägen att gå
den gjorda framställningen till mötes, så mycket hellre, som, efter
hvad den näst föregående talaren upplyste det här endast är fråga
om att förvandla det belopp, som för nära 40 år sedan beviljades, till
ett, som motsvarar den närvarande tidens förhållanden och hvad som
i senare tider blifvit gifvet såsom minnesgärd åt framstående män.
Jag anhåller om bifall till Herr Graf ströms motion.
Grefve Sparre: Efter de yttranden, här förut blifvit afgifna,
kunde det kanske vara onödigt att något vidare yrkande med afseende
å Utkottets framställning i denna punkt göres; men då jag är en af
de två reservanter, som inom Utskottet yrkat bifall till motionen, har
jag ansett det vara min skyldighet att instämma i föregående talares
yrkande. Det syntes mig, att, om än den grundsats, att Stats¬
utskottet på enskild framställning icke i allmänhet bör tillstyrka be¬
viljandet af pensioner, må hafva fullt skäl för sig, från denna regel
liksom från alla andra borde gifvas undantag, och ett sådant ansåg
jag vara för handen, då frågan gälde att öka pensionen för Pehr
Henrik Lings enka. Då emellertid det skäl, Utskottet för sitt af¬
styrkande anfört, eller att begäran om pensionens ökande blifvit fram-
stäld af enskild motionär, sedan chefen för Ecklesiastikdepartementet
förordat bifall till motionen, icke längre kan anses gällande, torde intet
hinder möta att till det äskade beloppet höja pensionen åt Lings enka;
och inskränker jag mig vid sådant förhållande att instämma med dem,
som yrka bifall till den af Herr Grafström afgifna motionen.
N:o 29.
16
Lördagen den 21 April.
Förhsjd pen- Grefve af Ugglas: Ehuru jag efter det yttrande, Herr Chefen
■'°nratn Pp °ff för Ecklesiastikdepartementet nyss afgaf, äfven för min del kommer
''tings enka.' att yrka bifall till motionen, anser jag mig skyldig att för Kammaren
(Forts.) framhålla, det Utskottet vid denna punkt ansett sig hafva ännu starkare
skäl än vid näst föregående att tillvägagå såsom Utskottet gjort, och detta
utan att på något sätt vilja jäfva det vackra vitsord, 1840 års Stats¬
utskott lemnat, hvilket jag så mycket mindre skulle vilja göra, som
jag under många år haft glädjen att njuta af Professor Lings hand¬
ledning. Men här var icke blott fråga om en pension skulle gifvas, här
var fråga om tillökning af redan gifven och det belopp, hvartill den borde
sättas. I afseende härå förelåg för Utskottet, att sistlidet års Riksdag
ansett 750 kronor utgöra ett lämpligt pensionsbelopp för enkan efter
en annan förtjent man. Denna Kammare har nyss åt professor Säves
enka beviljat en årlig pension af 800 kronor. Huru vida det för Lings
enka föreslagna belopp, 1,500 kronor, var lämpligt, ansåg Utskottet
sig icke utan Kongl. Maj:ts handledning kunna bedöma. Detta var
skälet, hvarför Utskottet ej ansett sig kunna förorda bifall till motio¬
nen; men jag upprepar det, hvarmed jag började, att, sedan chefen
för Ecklesiastikdepartementet förklarat sig anse det här föreslagna be¬
loppet lämpligt, äfven jag vill tillstyrka detsammas beviljande.
Herr Stråle: Att Pehr Henrik Lings namn skall gå till efter-
verlden lär väl ingen i denna Kammare betvifla. Huru vida han går
dit större såsom skald eller såsom gymnast vågar jag ej afgöra; men
att vi här, då tillfälle nu erbjudes, skola visa landets erkänsla för en
man, som stod högt under sin lefnad och skall stå högt i Sveriges
häfder, derom är jag varmt öfvertygad. Utan att vilja förringa för-
tjensten hos de män, som härunder handläggningen af Stats-Utskottets
betänkande blifvit nämnda och hvilkas enkor fått mindre pensions¬
belopp, håller jag före att Kammaren bör med tillfredsställelse om¬
fatta detta tillfälle att visa sin erkänsla för Pehr Henrik Ling.
Jag tillstyrker bifall till motionen.
Efter_ härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition på
bifall till punkten, hvarvid svarades nej; samt sedermera proposition
derå, att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, skulle bifalla
hvad uti de ifrågavarande motionerna föreslagits, hvilken proposition
med ja besvarades.
Pension åt
Sangläraren
B. O. Näs¬
bergs enka.
4S:cle punkten.
Herr Sundberg: Det är för en ringa mans förtjenster jag nu
vågar påkalla Kammarens uppmärksamhet och tillika anhålla, atf dessa
förtjenster måtte på det sätt erkännas, att den ifrågavarande man¬
nens i nöd efterlemnade enka måtte hugnas med den ringa pension,
som af motionären blifvit ifrågasatt. Den omnämnde mannen har
icke varit något annat än musiklärare, men"en musiklärare som i 40 års tid
med den utmärktaste pligttrogenhet tjenat den sak, åt hvilken hanegnade
sitt lif,och tjenat den vid ett af statens elementarläroverk. Under denna
Lördagen den 21 April.
17
N:o 29,
hans långa tjenstetid har lönen, som han uppburit, enligt hvad motio¬
nären framstält, och ganska rigtigt framställ, utgjort i medeltal omkring
320 kronor för år. Men ännu märkligare än denna lilla siffra är, gestaltar
sig aflöningen, om man nemligen ser på huru afföningen under tiden utfallit.
Det visar sig då, att han i nära 28 år uppburit i aflöning af staten endast
160 kronor årligen, att han sedermera efter läroverkets utvidgning upp¬
burit under åren 1860—1865 400 kronor; 1866, 600 kronor; 1867,
700 kronor; åren 1868 —1872, 750 kronor och först 1873, eller
samma år han afled, 1,000 kronor. Det är dock icke ensamt den
långa tjenstetiden och den ringa aflöning, han uppburit, som påkalla
någon uppmärksamhet, utan det är äfven den synnerliga skicklighet,
flit och ordentlighet, hvarmed denne man under hela sin långa tjenste¬
tid skött sina åligganden. Dessa egenskaper äro vitsordade hela tiden
igenom både af den närmaste lokalstyrelsen för läroverket i Hudiks¬
vall och af Upsala domkapitel. Domkapitlet har nemligen, ovanligt nog,
ansett sig böra hos Kongl. Maj:t för denne lärares enka tillstyrka en
liten pension och har på samma gång vitsordat, som det heter i ut¬
låtandet, att han på ett synnerligen pligttroget sätt och med utmärkt-
skicklighet skött sin befattning. Skulle det då vara allt för mycket
eller allt för vågadt att begära, att, då denna Kammare nyss med fullt
skäl och öppen hand beviljat åt en vida mer öfverlägsen tonsättares,
Södermans, enka 500 kronor i årlig pension, Kammaren ville bevilja
åt aflidne Näsbergs enka, hvars man dock tjeuat vid statens läroverk
i 40 år, en liten pension på 300 kronor.
Jag får upprigtigt tillstå, att jag icke gerna under vanliga för¬
hållanden lägger mig ut för personer i den ställning, som denna musik¬
lärares varit, för att åt deras efterlefvande begära understöd af staten,
men i exceptionella fall får man intaga exceptionella ställningar, och det
är en sådan ställning, jag ansett mig i denna fråga böra intaga.
Den enda anmärkning, som från Utskottets sida blifvit gjord, är
den mycket rigtiga, att frågan icke varit föremål för Kongl. Maj:ts
pröfning. Hvilken anledning som föranledt Kongl. Maj:t att uppskjuta
ärendets framläggande för Riksdagen, känner jag icke. Jag antager
nemligen den uraktlåtna framställningen från Kongl. Maj:ts sida
icke vara annat än ett uppskof. Jag är fullt öfvertygad om, att icke
ett enda af de skäl, som af underordnade myndigheter blifvit fram-
stälda, skulle kunna af Kongl. Maj:t jäfvas. När detta är förhållandet —
och jag gör anspråk på att i detta hänseende blifva trodd på mina
ord — vågar jag sluta med att tillstyrka bifall till motionen för aflidne
musikläraren Bror Olof Näsbergs enka på sätt motionären begärt,
eller att åt henne måtte anslås en pension af 300 kronor, att utgå
under hennes återstående lifstid eller så länge hon fortlefver i sitt
nuvarande enkostånd.
Herr Widmark: Helt nyss hafva mägtiga stämmor höjts för
den åsigt, att staten, då tillfälle dertill gifves, bör visa sin erkänsla
för de män, som verkat i hela landets intresse och höjt dess anseende.
Kammaren har också genom sina beslut beviljat hvad som blifvit be-
För ta Kammarens Prot. 1877. N:o 29. 2
Pension åt
Sångläraren
B. O. Näs¬
bergs enka.
(Forts.)
N:oM 29.
18
Pension åt
■£> ängliraren
B. 0. Nä,-
b ergs enka.
(Forts;)
Lördagen- den 21 April.
gärdt. Här är nu fråga om en mindre verksamhet, en verksamhet
inom en obetydlig bygd, men jag anser dock att denna orts represen¬
tanter icke höra vara tysta vill detta tillfälle utan, aä falla skal
finnas, vitsorda, att äfven denna mera obemärkta verksamhet har efter-
leinuat inom denna bygd minnet al ett sällspord^ nit och en sällspord
ordning, som meddelat sig åt hans lärjungar, hvarför ock många af
af dem så väl som deras föräldrar, inom deuna bygd hysa tacksamhet.
Dä det blifvit i motionen, efter min tanke, fulleligen ådagaladt allt,
hvad som pa frågans afgörande han inverka, nemligen, så val den
långa' tjenstetiden af 40 år, som ock den ringa aflöning Näsberg
under sia tjenstetid åtnjutit samt det för handen varande behofvet,
förenar jag mig med motionären- och yrkar bifall till hans fram¬
ställning.
Herr von Kocli: 1 afseende på denna fråga lärer väl^ icke
samma skäl kunna åberopas som med afseende på de t-vå föregående,
eller beträffande pensionerna åt professorerne Säves och Lings enkor.
Oaktadt allt som förmodligen med rättvisa kan sägas om säagläraren
Näsberg, kan lian väl icke ställas i oen kategori, att det nu kan
vara fråga om någon- nationalbelöning för hans förtjeoster. Utskottet
har uppgifvit, att denna fråga icke varit föremål för Kongl. Majits
pröfning. Det är deremot uppgifvet af eu talare på göteborgsbänken,
jag tror lian är eforus för elementarläroverket i Hudiksvall eller åt¬
minstone har den högsta uppsigten öfver denna skola, att framställ¬
ning till Kongl. Maja redan blifvit gjord härom, och om jag fattade
honom rätt, så ansåg han ingen annan anledning finnas, hvarför icke
framställning om denna pension från Kongl, Majit inkommit, än ett
uppskof med fördraguingeii. I så tall liv ilar saken ännu i afvaktan på
Kongl. Majits pröfning1, och då lärer det väl icke vara- skäl att här
gå denna pröfning i förväg. Är behofvet, hvilket jag iene betviflat,
sådant, som Herr Sundberg uttalat, och omständigheterna så ömmande,
som desamma blifvit af honom bär framstäida och förmodligen äfven,
på grund af hans innehafvande befattning, inför Kongl. Majit fram¬
lagda, lärer väl icke kunna betvifias, att en framställning derom skall
komma från Kongl. Majit till nästa Riksdag, lett sådant uppskof kan ej
betyda något, ty hjeipeii kan då, i fall behofvet är stort, komma lika
fort, som om anslaget nu beviljades att iftgå från 1878 års början. Sådana
undantag göras ju ofta, då behofvet det påkallar. Mig synes det vådligt
och högst olämpligt att på grund af enskild motion Riksdagen oevil-
jnr pension för eu person, då hennes till Kongl. Majit gjorda under¬
dåniga anhållan om framställning till Riksdagen, så vidt käudt är, icke
hunnit att pröfvas. Jag kan således af detta, i min tanke, vigtiga
formella skäl icke underlåta att yrka afslag å motionen och bifall
till Utskottets förslag.
Grefve af Ugglas: Hvad denna fråga beträffar, tror jag, att de
skäl, som ledt Utskottet, haft sin fulla kraft. Jag ifrågasätter inga¬
lunda de intyg, som Herr Sundberg nyss lemnat, utan frågar endast,
huru många finnas icke i samma ställning, som den ifrågavarande
Lördagen den 21 April» 19 j
personen, hvilka kunna hafva enahanda anspråk, åtminstone i motio¬
närers framställningar ega sådana, utan att hvarken Utskottet eller
Riksdagen skulle förmå döma deröfver. Man skulle, om man lemnade
sitt bifall till motionärers framställningar i liknande frågor, komma,
in på den farliga och temligen lättfärdiga väg, som Rikets Ständer
i afseende på pensioner beträdde. Här har blifvit sagdt och erkändt
mer än en gång, att denna väg, åtföljd af åtskilliga kompromisser,
vore mer än farlig. Åf detta skäl vill jag icke nu bevilja detta an¬
slag, och detta så mycket mindre, sedan en föregående talare upplyst,
att frågan är beroende af Kongl. Ma.j:ts pröfning, hvilken pröfning
jag anser, att man icke hör gå i förväg. Om saken förhåller sig så,
som Herr Sundberg förmodat, eller att frågan blott blifvit af Eongl.
Maj:t uppskjuten, anser jag, att den icke är af den vigt, att man
derför bör uppoffra, en i allmänhet ovedersägligen rigtig princip. Jag
anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Sundberg: Jag vet icke hvad det är för konstiga ting,
som skulle utredas i denna fråga. Det förekommer här det egendom¬
liga, att motionen varit åtföljd af, handlingar, hvilka äfven varit för.
Utskottet tillgängliga. Af dessa handlingar visar det sig, först och
främst det ytterst fördelaktiga vitsord, vederbörande myndigheter gifvit
den bortgångne för hans trogna verksamhet under hela hans tjenstetid.
Dessa intyg kunna hvarken af Kongl. Maj:t eller någon annan jäfvas,
ty do äro fullt giltiga. Vidare är det utredt och styrkt tillika, att
boets ställning efter den afhclne visade en behållning af 872 kronor,
95 öre, hvilken till största delen är nedlagd i, oundgängliga husgeråd.
Hvad det är för upptäckter i frågan, som Kongl. Maj:t skulle kunna
göra, det begriper jag icke. Denna motion är icke framlagd på en
höft af enskild motionär på grund af hans tycke eller medlidande lör
en nödstäld enka,, utan den har, passerat genom, myndigheterna och
är försedd, med alla sådana handlingar, som styrka ett för handen
varande behof eller, om man så vill kalla det, en för handen varande
relativ rätt.
Det må tillåtas mig att upprepa, hvad jag en gång sagt, att jag
uppträder ogerna i frågor af denna beskaffenhet, men den man, om
hvilken här är fråga, var verkligen så egendomligt trogen sin lilla
uppgift under så, lång tid och skötte den så väl, att jag icke kan
låta det vara öfverlemnadt åt en oviss framtid, huru vida hans enka
skall få något eller intet.
Kongl. Maj:t kan icke, äfven om lian skulle finna för godt att
framlägga proposition i ämnet,, åberopa något nytt och bättre, än
hvad redan är styrkt och bifogadt motionen såsom bilagor. Dessutom
mä det tillåtas mig att fästa uppmärksamhet på ännu en omständig¬
het, som icke blifvit vidrörd, den nemligen, att man icke behöfver
frukta för framtida prejudikat i frågor sådana som donna. Hittills
har det varit fallet, att öfningslärare vid elementarläroverken omöjligen
kunnat på någon väg betrygga ett torftigt underhåll åt sina efter¬
lefvande enkor. I p rester skåpets pensionskassa hafva de icke haft
rätt att ingå. I civilstatens pensionskassa har icke funnits någon
N:o 2S^
Pension åt
Sånglär a rev
B. O. Näsbergs
enkef.
(Forts.)
20
Lördagen den 21 April.
3H.
" ■'< plats för dem. Hädanefter blifver förhållandet ett annat, då skol-
" staten får sin enke- och pupillkassa, till hvilken denna Kammare be-
Z"n9* viljat ett ganska vackert anslag. När denna kommer tili stånd, och
r,.) den kommer till stånd i samma stund detta anslag från Riksdagen
utgår, hafva öfningslärarne vid elementarläroverken samma rätt som
de ordinarie lärarne. Då komma pensioner icke att för dem begäras
af staten, ty de hafva egen pensionskassa för de efterlefvande enkorna.
Under sådana förhållanden vågar jag hemställa ännu en gång, huru
vida icke Kammaren skulle finna skäl att bevilja hvad motionäi-en
föreslagit.
Herr Widén: Ehuru jag inom Utskottet icke reserverat mig mot
det utlåtande, Utskottet i denna del afgifvit, utan instämt med det¬
samma på de skal, som här blifvit många gånger anförda, får jag
dock bekänna att, efter de beslut Kammaren fattat rörande de två
näst föregående punkterna, jag icke kan finna tillräckliga skäl vara
för handen att biträda Utskottets förslag i denna punkt mer än i nyss
nämnda punkter. Det är nämdt, att frågan skulle vara hvilande hos
Kongl. Maj:t och vara beroende på hans pröfning. Men skulle man
derför uppskjuta med att bevilja hvad här blifvit begärdt, komme
derigenom ett års pension att undanhållas denna enka, som nu är i
fråga. För öfrigfc kan jag icke förstå, att, sedan eforus för det re¬
spektive läroverket yttrat sig på sådant sätt, som han gjort, Kammaren
kan hafva skäl att biträda Utskottets hemställan om afslag af mo¬
tionen.
Alla de upplysningar, som kunna anses erforderliga, anser jag
nu mera vara genom Herr Sundbergs anförande nöjaktigt gifna.
Särskildt ber jag att fä fästa uppmärksamheten på en omständighet,
som af Herr Sundberg sist framhölls, nemligen, att enkan efter denne
musiklärare icke kunnat komma i åtnjutande af den pensionsförmån,
som tillkommer enkor efter i framtiden aflidande musiklärare, hvarom
Kammaren likväl nyss beslutat. Jag anhåller sålunda om bifall till
ifrågavarande motion.
Grefve af Ugglas: Herr Sundberg har missförstått mig. Det
är icke här fråga om utredningen af frågan, och ingen lär finnas som
icke sätter tro till hvad Herr Sundberg derutinnan sagt, utan här
gäller det att betänka sig, hvartill pensionen på det sätt tillkommen
skulle kunna leda. Nämnde talare har äfven yttrat, att det nu icke
kan komma i fråga att gifva ett prejudikat, på grund af den pensions-
rätt som tillkommer skollärares enkor, i händelse förslaget om pen¬
sionskassa för dem vinner Riksdagens bifall. Men det finnes andra
personer under enahanda vilkor, som skollärareenkor, som kunde
ifrågakomma. Man bör väl litet se sig för och betänka hvart det
skulle leda, om man blott derför, att behof här och der funnes, skulle
på 9:de hufvudtiteln uppföra sådana pensioner. Jag tror icke, det
skulle vara välbetänkt af Kammaren att beträda denna väg, och detta
så mycket mer som Kammaren bör finna behöfligt att afvakta Kongl.
Maj:ts yttrande i frågan till en annan Riksdag. Gör Kongl. Maj:t icke
Lördagen den 21 April.
21
N:#. 2‘i.
någon framställning om denna pension, har Kong!. Maj:t också för- /W<* m
klarat, att, oaktadt fullt erkännande måst lemnas deråt att ett behof
förefinnes, han dock icke ansett det vara af den betydenhet, att pen- B' ’Jy‘
sion för den skull borde på 9:de hufvudtitelu uppföras, hvilket skulle (
kunna gifva berättigade anspråk åt andra i enahanda vilkor att er¬
hålla understöd. Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande punkten dels ock afslag derå och bifall till den
ifrågavarande motionen, framstäldes propositioner å dessa yrkanden
samt besvarades med många ja och nej i blandning; hvaruppå, och
efter det proposition på bifall till punkten förnyats och på enahanda
sätt besvarats, Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva
funnit ja öfvervägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och an¬
slogs följande voteringsproposition:
"Den som bifaller 48:de punkten i Stats-Utskottets utlåtande
X:o 22, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår Kammaren Utskottets hemställan och bifaller
den ifrågavarande motionen".
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—41.
Nej—50.
49:de punkten.
Lades till handlingarne.
50:de och 51:sta punkterna.
Biföllos.
Utskottets slutliga anmälan.
Lades till handlingarne.
N:o 29.
22
Lördagen den 21 April.
Ändring i
gällande
bestämmelser
ang. pr est er -
liga sysslors
tillsättande.
'Föredrogs å nyo och biföllos Lag-Utskottets den 17 och 18 dennes
bordlagda utlåtanden:
N:o 23, i anledning af vackt motion om ändring i 11 kap. 10 §
Rättegångsbalken;
N:o 24, i anledning af vackt motion om inskränkning i rättigheten
att få skogsafverkningskontrakt intecknade: och
N:o 25, i anledning af väckt motion om införande i åtskilliga
kommunallagar af ett stadgande derom, att'redovisningsskyldig samhälls¬
medlem ke må deltaga i revisorsval eller till revisor väljas.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 17 och 18 dennes bordlagda utlåtande N:o 26, i anledning • af
väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser angående presrer-
liga sysslors tillsättande.
l:sta punkten.
Herr Sundberg: Det förekommer mig temligen anmärkningsvärd t
både hvad motionären i förevarande fråga har föreslagit och hvad
Lag-Utskottet har tillstyrkt. Motionären vill att nu gällande grunder
för förslags upprättande skola helt och hållet upphäfvas, och Lag-
Utskottet tillstyrker, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motionärens
önskan, att Riksdagen skall aflåta en skrifvelse till Kong!.. Maj:t med
ett slags förord för de nya grunder, som motionären uppstält. Mig
synes det likväl, som skulle den enda omständighet, hvilken blifvit
påpekad af en ibland reservanterne inom Utskottet, vara ’ tillräcklig
anledning att icke nu förorda ett så beskaffadt förslag eller en så
beskaffad skrifvelse. Denne reservant har ganska rigtigt erinrat derom,
att Kyrkomötet redan år 1868 begärt ändring af nu gällande befor¬
dringslagar och således äfven i lagen angående presterliga sysslors
tillsättande. Han har vidare rigtigt erinrat om alt på grund af denna
kyrkomötets framställning Kong!. Maj:t tillförordnade eu särskild
komité, som tagit icke blott denna 'del af kyrkolagen under öfvervä¬
gande, utan tillika verkstält en fullständig revision af hela kyrkolagen,
lian har vidare erinrat om, hvad sorn säkerligen är för hvar och en
inom denna Kammare bekant, att nemligen detta förslag är .under
Högsta Domstolens pröfning och att man icke ännu vet hvad till att
börja med denna myndighet har att om förslaget yttra. Det är vidare
en bekant sak, att innan denna behandling i Högsta Domstolen kun¬
nat ifrågakomma, hafva samtliga kyrkliga myndigheter blifvit hörda
öfver lagkomiténs förslag, och man känner icke hvad deras yttranden
innehålla. Nu är det mer än troligt, att hvad komitén föreslagit i
fråga om förslags upprättande till presterliga tjänster har fått åtskil¬
liga anmärkningar från de kyrkliga myndigheternas sida, och jag tror
mig till och med kunna med fullkomlig säkerhet säga, att så är fallet.
Redan vid kyrkomötet år 1868 väcktes, som bekant, flera förslag af
23
N*> 29.
Lördagen den 21 April.
olika beskaffenhet, och kyrkomötet fälde icke någon bestämd dom
öfver något af dem, utan öfverlät dem till att börja med till behand¬
ling af den komité, som Kongl. Maj:t kunde finna tor godt att för¬
ordna Nu har komitén haft alla dessa förslag under öfvervägande,
och de kyrkliga myndigheterna hafva yttrat sig öfver komrténs förslag.
Under sådana förhållanden, när icke Lag-Utskottet och icke heller
Riksdagen varit i tillfälle att få kännedom om huru denna fråga, som
nu är under fullständig-behandling, för närvarande slår —-tror jag
icke, att det kan vara skäl att besvära Kongl. Mej:t med en ny skrif¬
velse i ämnet och uttrycka eu opinion, som kan vara till afsigten
ganska god, men om hvilken jag, utan att vilja förnärma någon, vågax
saga, att den kanske icke hedar på tillräcklig kyrklig erfarenhetsgrund.
Ja,<t kan icke tro, att ett sådant steg vore lämpligt just nu, så mycket
mindre som vi hafva kyrkomöte nästa ar och donna myndighet, som.
närmast har att sysselsätta sig med de kyrkliga angelagenheterna, då
har att pröfva de olika förslag, som möjligen kunna vara afgifna.
Om jag således i denna omständighet ensamt eger tillräckligt
skäl, att tillstyrka efsing på Utskottets hemställan, sa kunde jag möj¬
ligen också dertill ega skäl i förslagets egen.beskaffenhet; men denna
sida af saken anser jag dock för tillfället mindre behöflig att vidröra.
Jag vill blott anmärka, att af de många förslag i samma syfte,
som blifvit framlagda, och om hvilka jag har kännedom,, anser jag
detta vara ett af de mindre lyckliga. Redan den omständigheten
måste förekomma hvar och en sakkunnig något underlig, att, när man
skall upprätta förslag till eu tjenst, man skall följa tre olika grunder
för de tve olika förslagsrummen. Den ena grunden är den, som
utgör en sammanfattning af alla möjliga förträffliga egenskaper, såsom
personlig begåfning, val vitsordad tjenstgöring och hvad oen sökta
sysslans särskilda behof kan kräfva. Grunden för det andra förslags¬
rummet är lärdom och för det tredje rummet endast tjenstgöring.
Jag vill fråga, huru vida detta icke är något temligen ovanligt, att vid
upprättande af förslag till en och samma tjenst man skall dölja tre
olika grunder för de tre särskilda förslagsrummen. Huru skulle det
dessutom komma att slå sig ut inför försaroiingarne med dessa tre
prestefliga kandidaten? Den i första rummet föreslagna ar på rent
subjektiva grunder uttryckligen af domkapitlet inför töi sanningen för-
ordad såsom den tjenlige och rätte mannen, och de andra två föi-slags-
rummen hafva derigenom blifvit ett slags prostitutionsplatser, om jag
så må säga. Om den andre säger man, att han är eu lärd man, men
han har icke de egenskaper, som man företrädesvis bör gorå afseende
på, och om den tredje vet man ingenting annat, än att han defvat
oklanderligt och en längre eller kortare tid gatt och trampat i-kyrkans
tjenst. Jag kan härvid icke underlåta att -tänka pa hvad en gammal
man en gång sade mig om tre bröder: den ene, sade lian, är en
■mycket bra karl, den andre är en mycket lärd karl och oen tredje
är en oförvitlig menniska. Så är det ock med detta, och huni. vida
det kan vara ett lämpligt sätt att gå till väga vid upprättande al
förslag till tjenstår, lemnar jag åt Kammaren att afgöra, hor n-m
del vill jag dock icke hufvudsakligen fästa mig vid dessa anmark-
Ändring i::
■gällande
bestämmelser
ang. 'präster¬
liga sysslors
tillsättande.
(Forts.)
N o 29.
24
Lördagen den 21 April.
Ändring i gäl- ningar, fast än de kunna vara grava nog, utan företrädesvis på de
"nmeUtr‘an-~ s^’ ’ början anfört, yrkar jag afslag på Utskottets förslag.
<fiende pr ester-
liga sysslors Herr Grafström: Den föregående ärade talaren har yrkat afslag
tillsättande, på Lag-Utskottets utlåtande i första punkten, och det af två skäl.
(dts.) Det första var det, som en af reservanterne har angifvit, nemligen
att, då för närvarande det förslag, som af kyrkolagskomitén blifvit
uPPoj0r(3f till förändring, bland annat, äfven af de presterliga sysslornas
tillsättande, ligger under Högsta Domstolens pröfning, det skulle vara
olämpligt att Riksdagen i detta afseende uttalade någon opinion och
besvärade Kongl. Majrt med en underdånig skrifvelse. Om nu så vore,
att lagkomitéus förslag i detta hänseende vore tillfredsställande, så
hade det ju varit öfverflödigt af mig att väcka denna min motion och
öfverflödigt för Riksdagen att aflåta någon skrifvelse i ämnet. Men
då kyrkolagskomitén har ansett sig icke blott böra bibehålla en pa¬
storatens indelning i klasser, utan äfven att inskränka dessa klassers
antal till två i stället för tre, som de nu äro, och då jag för min del
vågar anse, att detta förslag icke kan vara tillfredsställande för för-
samlingarnes verkliga behof, har jag ansett det för mig vara en skyl¬
dighet att framlägga ett förslag till ändring i detta hänseende, likasom
jag icke kan finna det vara annat än lämpligt, om Riksdagen skulle
aflåta en skrifvelse i samma syfte. Det är väl sant, att många andra
förslag till förändring i detta afseende blifvit afgifna, men jag kan
icke inse att sjelfva saken skulle kunna lida deraf, att Riksdagen till
Kongl. Maj:ts pröfning framstälde ännu ett förslag, som Riksdagen
ansåge vara lämpligt, Jag vågar tro, att om man nu icke vill afgifva
något yttrande i denna särskilda detaljfråga, utan vill sammankoppla
den med kyrkolagsförändringen i dess helhet, så kommer man att till
eu oviss framtid uppskjuta afgörandet af denna sak. Det är för mig
alldeles klart, att kyrkolagen icke kan komma att inom den närmaste
framtiden i sin helhet förändras, och jag behöfver endast hänvisa
Kammaren till vissa fakta i detta fall, för att de betänkligheter, som
jag vågar hysa, skola kunna till sin rättmätighet inses. Under 100
år har en komité varit sysselsatt med öfversättning af bibeln, och denna
komité har icke kommit till något resultat. Så har det ock gått med
den ifrågasatta förändringen af katekesen. Huru skulle man då kunna
tänka sig, att ett så genomgripande f örslag, som en förändring af hela
kyrkolagen, nu skulle kunna antagas! Jag tror icke heller, att det vore
nyttigt att hela den nuvarande kyrkolagen på en gång utbyttes mot
en ny. Jag kan icke förstå, hvartill det skulle tjena, då ju många
kyrkolagens delar ännu äro användbara och utan någon olägenhet
dagligen tillämpas, men jag kan väl inse, att det skulle kunna hafva
ganska menliga följder och detta icke minst derföre, att de stora frå¬
gorna då kornme att undanskymma en mängd smärre, som dervid icke
finge tillbörlig utredning utan toges med på köpet, för så vidt man
möjligen kunde förena sig om de stora frågorna. Om det deremot
verkligen förefinnes ett behof af förändring i afseende på tillsättningen
af presterliga tjenster, vore det ju för sakens påskyndade afgörande
25
N:o 29.
Lördagen den 21 April.
fördelaktigt, om Riksdagen kunde afgifva ett yttrande i detta syfte, Ändring //-
utan afseende på det förslag, som kyrkolagskomitén frainstält. lande
Jag tror för min del, att ett sådant behof förefinnes. Jag kan
icke finna annat än att den klassifikation af pastoraterna, som för liga
närvarande eger rum, är någonting så egendomligt, att dess motstycke tillsägande.
torde fåfängt sökas, och är ett stadgande, som alldeles uppenbarligen (för--.)
tillkommit icke för att fästa afseende vid församlingarnes behof, utan
ondast för att befordra presterskapet efter deras olika qvalifikationer.
Jag har i min motion nämnt och ber att få upprepa det här, att det
yäi omöjligen kan sägas, att en församling skulle hafva ett särskild!
behof af en pastor, som vore lärd, och en annan församling af eu
pastor, som endast vore gammal, utan det ligger för mig alldeles klart,
att detta stadgande uppkommit med afseende på någonting helt annat
än församlingarnes verkliga behof. Det har också uppkommit derför,
att under senare hälften af 1700-talet den åsigt gjorde sig gällande,
att vid all befordran tjeusteår skulle ega ett absolut företräde. Då
detta skulle tillämpas på de presterliga sysslorna, så framgick att
lärdomen icke tillräckligt uppmuntrades, såsom behöfligt och önskligt
var för kyrkans anseende; och derföre uppkom det stadgande i Kongl.
brefvet af 1786, på grund hvaraf sedermera en praxis utbildat sig, att
rikets pastorat indelas i tre klasser, och att företrädet till att upp¬
föras på förslag till pastorat af första klassen gifves endast åt sådana,
hvilka ådagalagt stor teologisk eller annan lärdom, och att företrädet till
förslag för tredje klassens pastorat gifves åt sådana, hvilka hafva
längsta tiden inom församlingen tjenstgjort. Nu finnes det för när¬
varande en andra klass pastorat och med afseende på upprättande
af förslag för dessa gäller det, att de båda slagen af meriter — lärdoms-
meriter och tjensteårsmeriter — skola med hvarandra jern föras och
förslag upprättas med afseende å dem begge. Detta mellanliggande
slag af pastorat har kyrkolagskomitén velat borttaga, och följden
deraf blir helt enkelt den, att deri hjerta motsatsen mellan lärdoms-
ocli tjensteårsmeriter så mycket skarpare framstår. Jag kan således
omöjligen finna, att hvad kyrkolagskomitén föreslagit är lämpligt, utan
jag tror snarare, att det skall lända till församlingarnes skada, och
tör att förebygga denna, bar jag vågat framlägga mitt förslag, som
ju också ger så väl lärdomen som den långvariga tjenstgöringen ett
erkännande, då det bereder dem båda hvar sitt ruin på hvarje förslag,
men förbehåller det första åt egenskaper, som prof vas bäst motsvara
församlingens behof.
Den föregående ärade talaren framstälde — och jag kommer nu
till det andra skälet till hans yrkande på afslag — orimligheten af
att på ett och samma förslag uppföra personer med olika qvalifika¬
tioner. Han ansåg detta stadgande hardt när löjligt, men jag ber att
få fråga, om det icke är ännu orimligare att indela församlingarne i
tre olika klasser och säga, att, ehuru sysslans art är densamma, skall
man till den ena församlingen vara qvalificerad på ett sätt och till en
annan församling på ett annat sätt. Detta anser jag vara större
orimlighet, än hvad jag föreslagit, som helt enkelt innebär att, sedan
biskop och domkapitel på första förslagsrummet uppfört den, som de
N:o 29.
26
Ändring i gäl¬
lande bestäm¬
melser (in¬
gående pr ester -
liga sysslors
tillsättande.
(Forts.)
Lördagen den 21 April.
anse vara med afseende på den särskilda sysslans behof företrädesvis
lämplig, de gamla objektiva grunderna må för de öfriga förslagsrummen
vara gällande. Då således det andra förslagsrummet är förbehållet åt
lärdomen och det tredje åt den, som längsta tiden tjenstgjort, så är
ju gent emot en tänkbar biskopens och domkapitlets veld mm på
förslaget förbehållna dem, som innehafva dessa qvalifikationer; men
deremot har jag velat gifva rättighet åt biskop och domkapitel att,
efter subjektiv uppfattning af hvad sysslan kräfver, inför församlingen
framträda med en verklig rekommendation. Derigenom höjes biskopens
ställning icke obetydligt, såsom äfven Utskottet betonat. Om det
gamla förhållandet kommer att fortfara, har biskopen, med afseende
på förslaget, i sjelfva verket icke annat att göra, än att hopsummera
lärdomsmeriter och tjensteårsmeriter, och detta anser jag vara ett
åliggande, som icke med skäl bör tillkomma eu inom församlingen så
framstående man som en biskop. Också har, om jag icke minnes oi ätt,
inom denna Kammare för icke många år sedan det yttrande blifvit
fäldt, att, när domkapitlets åtgörande inskränkte sig till endast detta,
det vore öfverflödigt, att detta skedde i domkapitlet, utan att det
mycket väl kunde ske i de särskilda kyrkoråden, och att således an¬
sökningarna till erhållande af lediga prest er liga sysslor kunde direkt
ingå till kyrkoråden och förslag der upprättas. För min del finner
jag det ganska naturligt, att ett sådant yttrande kunnat fällas, då
biskop och domkapitel icke vilja hafva den rätt, som hvarje annan
styrande myndighet vill hafva, nemligen att, när en syssla är ledig,
kunna afgifva ett på personlig uppfattning grundadt förord. _
Med anledning af hvad jag nu haft äran yttra ber jag att få
vördsamt yrka bifall till Utskottets betänkande.
Herr Sundberg: Jag skall icke inlåta mig i tvist med min ärade
vän, som sist hade ordet, och som har framställt en hel del anmärk¬
ningar, eller, om jag så må uttrycka mig, öppnat en polemik, som
alls icke träflar hvad jag förut sagt. Jag har icke åtagit mig något
försvar för pastoratens nuvarande klassifikation, eller sagt, att den
vore den bästa; jag har icke försvarat den förändrade klassifikation,
kyrkolagskomitén föreslagit; jag har icke ens påstått, att någon klas¬
sifikation bör för framtiden eg a rum. Ålit detta har jag ansett böra
lemnas obestämdt och oafgjord!., intill dess man tår se, huru den
blifvande kyrkolagen kommer att se ut, när den fått undergå behörig
granskning af sakkunnige män, och sedan hvad kyrkomötet kan komma
att säga. Det är derför jag icke ansett det vara nödvändigt att på
frågans nuvarande ståndpunkt uttala onödiga omdömen.
Det är egentligen en omständighet, som af don föregående talaren
blifvit framhållen, hvilken uppfordrat mig att för andra gången be¬
gära ordet, och det är den så kallade sammankoppling, på hvilken
han häntydt, jag menar sammankopplingen af de presterliga befordrings-
lagarno och den föreslagna nya kyrkolagen i sin helhet. Han har
nemligen låtit förstå, att dessa, förmodligen enligt mm och andra lag¬
vänners uppfattning, nödvändigtvis skulle tagas i sådant sammanhang,
att kyrkolagen måste behandlas i sin helhet för att den omnämnda
Lördagen den 21 April.
27
N:o 29.
delen deraf, eller befordringslagarne, skall kunna komma under pröf¬
ning. Ett så beskaffadt sammanhang emellan befordringslagarne och
den öfriga delen af kyrkolagen är dock aldrig af någon påstådt och
förefinnes icke heller; utan Kongl. Maj:t kan, om han så finner för
godt, ganska val utbryta denna del af kyrkolagen och låta den blifva
föremål för särskild behandling, utan att derigenom den öfriga delen
lider något intrång. Jag beder den värde talaren och andra, som
möjligen dela hans föreställningssätt, väl märka den stora skilnaden
emellan sättet att utarbeta en lag, hvars särskilda delar naturligtvis
måste harmoniera med hvarandra, och sjelfva slutbehandlingen af en
viss del, som ur ett redan färdigt lagförslag utbrytes. Kongl. Maj:t
hade verkligen — detta må till upplysning meddelas •— förelagt
kyrkolagskomitén att först inkomma med befordringslagarne, men
under arbeteis fortgång insåg komitén snart, att det skulle vara syn¬
nerligen svårt och i många fall alldeles olämpligt att göra detta, innan
ännu komitén hade uppgjort för sig dels ett fullständigt schema öfver
lagens innehåll i sin helhet och dels, åtminstone i allt väsentligt för¬
sett detta schema med vederbörlig fyllnad. Deraf föranleddes ock
komiténs dröjsmål med att inlemna befordringslagarne tills det hela
var färdigt, "Men hvad som sålunda under arbetet ansetts vara nöd¬
vändigt,'är icke nödvändigt vid den slutliga behandlingen, utan—jag
säger det ännu en gång — hela den skildrade sammankopplingen, på
hvilken den ärade talaren lagt så mycken tonvigt, för att visa Kam¬
maren, att dessa lagar icke skulle kunna komma under behandling,
förr än kyrkolagen i sin helhet blifver pröfvad, innebär en fullkomlig
missuppfattning eller misstydning af något, som dock i sig sjelf synes
vara ganska enkelt. Hvad den ärade talaren i öfrigt anfört har icke
gifvit mig anledning att framställa något nytt i sjelfva saken, hvarför
jag allenast fortsätter mitt yrkande om afslag.
Herr Sjöbring: På skäl, som af Herr von Gegerfelt i hans re¬
servation blifvit anförda, har jag afstyrkt bifall till nu ifrågavarande
motion. Inom Utskottet blef man också snart ense derom, att det
icke kunde vara skäl att på det sätt förorda någon af de väckta
motionerna, att man tillstyrkte Riksdagen att för sin del fatta beslut
ätt gilla den ena eller andra af dem, eftersom ingen utsigt förefinnes,
att Kongl. Maj:t skulle vilja för detta ärendes handläggning detta år
sammankalla ett urtima kyrkomöte, och vid sådant förhållande ett
'Riksdagens beslut af nämnda innehåll skulle blifva alldeles betydelse¬
löst. Men sedan man blifvit ense härom, väcktes fråga om att aflåta
en skrifvelse, i hvilken man skulle hos regeringen förorda, att de
grunder, som af Herr Grafström blifvit föreslagna, måtte vid utarbetandet
af en ny befordringslag blifva bestämmande. Jag motsatte mig äfven
en sådan skrifvelse, hufvudsakligen af det skäl, att jag icke fann lämp¬
ligt, att Riksdagen nu opinerade i denna sak. Såsom bekant är och
äfven af näst föregående talare blifvit framhållet, begärde 1868 års
'kyrkomöte hos Kongl. Maj:t utarbetandet af ett förslag om en ny
befordringslag för tillsättande af prestsysslor. Det är också kändt, att
ett sådant förslag blifvit af utsedde komiterade utarbetadt, att veder-
Ändring i gäl¬
lande bestäm¬
melser an¬
gående pr ester •
liga sysslors
tillsättande.
(Forts.)
N:o 29.
Lördagen den 21 April.
Ändring i gäl¬
lande bestäm¬
melser an¬
gående prester-
liga sysslors
till sättande.
(Fort».)
börande myndigheter blifvit deröfver hörda, att det för närvarande är
beroende på Högsta Domstolens pröfning; och man har all anledning
att vänta, det efter dessa förberedelser ett förslag till befordringslag
för kyrkliga tjensters tillsättande blifver af Kongl. Maj:t nästa kyrko¬
möte förelagdt. Vid sådant förhållande, och då Riksdagen icke haft
tillfälle att taga i bedömande det förslag, som redan är utarbetadt,
och än mindre kan känna, huru det förslag kan komma att lyda, som
varder framlagdt för nästa kyrkomöte, ansåg jag det icke vara skäl för
Riksdagen att nu taga frågan om hand. Eu hvar har sig nogsamt
bekant, att här är fråga om en ganska svår och grannlaga angelägen¬
het. Meningarne derom hafva också hittills varit mycket delade, ja,
så delade, att vid 1868 års kyrkomöte väcktes 8 till 10 mer eller
mindre från hvarandra afvikande förslag till ny befordringslag, af hvilka
förslag icke ett enda kunde samla tio personer omkring sig. Och jag
är fullt öfvertygad att, om detta förslag varit ett ibland dessa, skulle
det fått dela samma öde. Det kan derför, enligt min uppfattning,
icke vara med ett omsorgsfullt bedömande af denna fråga öfverens¬
stämmande, att Riksdagen nu, utan kännedom om förut väckta förslag,
skulle, såsom här blifvit föreslaget, förorda vissa grunder för ifråga¬
varande lagstiftning. Detta vore icke grannlaga handladt mot kyrko¬
mötet, som väckt frågan, ty det kunde ju anses, att en sådan Riks¬
dagens skrifvelse vore åstadkommen för att utöfva ett tryck på kyrko¬
mötet, och sådant vore dessutom minst sagdt förhastadt handladt af
Riksdagen sjelf.
För mig fans jemväl ett annat skäl att motsätta mig den före¬
slagna skrifvelsen, det skäl nemligen, att jag icke kan gilla de af
motionären föreslagna grunder. Efter föregående högt ärade talares
anförande är öfverflödigt att derom vidare orda. Motionären menar
visserligen, att med en befordringsordning, sådan han tänkt sig den,
biskop och domkapitel skulle få ett märkligt inflytande på presterliga
tjensters tillsättande. Men jag tror dock, att de flesta kapitelledamöter
skulle, i likhet med mig, undanbedja sig ett dylikt förtroende; ty att
vid tillsättandet af så vigtiga befattningar som här i frågavarande
känna sig pligtig att uteslutande följa sitt subjektiva omdöme om per¬
sonerna i fråga, och att på grund af detta omdöme föredraga den ene
framför den andre, förefaller mig ingalunda vara en önskvärd belägen¬
het. Dessutom skulle, förmodar jag, om motionärens förslag i sin
helhet vunne framgång, det förespeglade inflytandet icke blifva synner¬
ligen stort, om ens något. Motionären vill nemligen, att församlingarne
skola få rätt att kalla fjerde profpredikant, och då är med detsamma
hela makten lagd i församlingarnes händer, hvilka säkerligen icke skulle
underlåta att begagna den, äfven der vederbörande myndigheter hyste
en annan mening. Det värsta är dock, att, om dessa här förordade
grunder blefve gällande i en blifvande befordringslag, presterna skulle
beträffande sin timliga utkomst råka i en osäkerhet, som måste för
kyrkan verka högst menligt, tv skulle prestens framtida bergning vä¬
sentligen komma att bero å ena sidan på stiftsstyrelsens godtycke eller
af något som lätt blefve stämpladt med denna benämning, och å andra
sidan på de tillfälliga omständigheter, som kunde tillskynda någon en
Lördagen den 21 April.
29
N:o 29.
kallelse till fjerde profpredikant, så förefaller det mig alldeles visst,
att häraf skulle åtminstone i början vållas en prestbrist, större än den,
man någonsin hittills erfarit. Och om än tilloppet af aspiranter till
kyrkans tjenster sedermera blefve något större, synes det mig med
säkerhet kunna antagas, att i allmänhet dessa skalle befinnas i mer
än ett vigtigt hänseende sämre qvalificerade än för närvarande är fallet;
ty, der man öppnar dörren på vid gafvel för hyckleri och lycksökeri,
der vill en ung man med redbara egenskaper ogerna inställa sig.
På dessa skäl får jag tillstyrka afslag å Utskottets förslag i denna
punkt.
Herr von Gegerfelt: Då jag i egenskap af reservant mot Utskottets
förevarande betänkande nu går att yttra mig, skall jag i detta yttrande,
såsom i reservationen, hålla mig endast till den formella sidan af saken.
Jag har i denna Kammare vid flera föregående tillfällen, oftast
med framgång, motsatt mig försöken att, då en fråga af större om¬
fattning är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, få en del af densamma
på förslag af enskild motionär till behandling upptagen. En sådan
behandling synes mig endast undantagsvis böra medgifvas, då denna
del är af företrädesvis angelägen natur och lämpligen kan, oberoende
af frågans öfriga delar, behandlas. Intetdera af dessa fall inträffa
dock här. Huru angelägen en reform af befordringslagarne för prester-
skapet än kan vara, finnas likväl många frågor inom kyrkolagens
område, som är lika angelägna, och såsom kyrkolagskomitén uti sin i
min reservation åberopade underdåniga skrifvelse af den 5 November
1869 utvecklat, står nämnda reform i ett oskiljaktligt sammanhang
med öfriga till kyrkolagen hörande ärenden. Vid sådant förhållande
synes mig den förväntade framställningen i ämnet från Kongl. Maj:t
böra afbidas, vare sig Kongl. Maj:t finner för godt att låta framställ¬
ningen omfatta kyrkolagen i dess helhet eller särskilda delar deraf,
och detta så mycket hellre, som äfven kyrkomötet skall taga saken
i betraktande. Men hvad jag framför allt anser mig böra motsätta
mig, är det förfarande att, då, såsom här är förhållandet, ett af en
utaf Kongl. Maj:t tillsatt komité afgifvet förslag kommit till enskild
eller allmän kännedom, men ej ännu blifvit af Kongl. Maj:t pröfvadt,
Riksdagen genom uttalande af sina åsigter söker inverka på pröfningen.
Detta tillvägagående anser jag vara icke allenast olämpligt utan äfven
©grannlaga; först sedan ämnet blifvit af Kongl. Maj:t pröfvadt, till¬
kommer det Riksdagen att uttala något omdöme om förslagets be¬
skaffenhet. Dessutom äro, enligt min åsigt, få af Riksdagens leda¬
möter fullt kompetenta bedöma halten af motionärens förslag, och jag
anser, att ingen bör ens försöka att derom fälla sitt omdöme, som icke
tagit noggrann kännedom om de utlåtanden öfver komiténs förslag,
som blifvit anförda.
På dessa skäl får jag, under åberopande af min reservation,
yrka afslag å Utskottets betänkande.
Herr Ribb ing, Sigurd: De ärade talare som hittills yttrat sig hafva
alla, med undantag af den som är motionär i ämnet, yrkat afslag å
Ändring i
gällande be
stämmehei
angående
pr ester lig a
sysslors t il t
sättande
(Forts.)
N:o 29.,
30
Lördagen den 21 April.
Ändring i
gällande be¬
stämmelser
angående
pr ester liga
sysslors till¬
sättande.
(Forts J
Utskottets förslag, och derför hafva de samtliga anfört formella och
tvenne af dem äfven reella skal. Det är då naturligt, att en utskotts-
ledamot, som icke är reservant, vid bedömandet af det förslag, i hvars
tillstyrkande han deltagit, också måste kunna betrakta det såsom an¬
tagligt från dessa båda synpunkter.
Om jag då faster mig vid de formella anmärkningarna mot till¬
styrkan. af Herr Grafströms motion — vid hvilka anmärkningar de ärade
talarne sjelf va förklarat sig fästa den största vigten. — så har först
och främst blifvit anförd t,, att det skulle vara origtigt och olämpligt
att, medan ett förslag till ny kyrkolag är på Kong!. Maj:ts pröfning
beroende, motionärer inom Riksdagen yrka och ett Utskott tillstyrker,
det Riksdagen må uti skrifvelse till Ko agb M ij:t uttala sina åsigter
eller opinera uti frågor, som till kyrkolagen höra. Den siste ärade
talaren liar särskildt antydt, att man egentligen icke borde anse sig
känna innehållet af ett förslag, som ännu är beroende på Kongl. Maj:ts
pröfning, men ej af honom blifvit Riksdagen meddeladt eller offentlig¬
gjord!, och att, om man af en händelse fått kännedom osa detsamma,
det vore-©grannlaga att låtsa om den saken. Jag kan ej dela de ärade
talarnes åsigter i detta fall. Jag erkänner väl, att skäl och om¬
ständigheter kunna förefinnas, som äro egnade att göra det till och
med till regel, att Riksdagen icke ingår med skrifvelse till Kongl.
Maj:t i ett ärende, som är på hans pröfning beroende. Eu sådan
regel gäller och har sin tillämplighet, då man antingen alldeles icke
vet i hvad rigtning Kongl. Maj:ts beslut går eller hvad detta innehåller
i ett ärende,som är under hans handläggning — och således till
äfventyra kan, alldeles onödigtvis, med sin framställning komma och
begära just det, som Kongl. Maj:t sjelf ämnar göra — eller ock då
man redan förut, och på samma gång ärendet öfverlemnades till
Kongl. Ma j:', i underdånighet antydt och gifvit till känna den rigtning,
som Riksdagen önskar att Kongl. Magt skall följa vid ärendets be¬
handling. Här är emellertid ingen af dessa omständigheter för handen.
Med föreliggande ärende förhåller sig nemligen så, att eu omarbet¬
ning af kyrkolagen i dess helhet är i fråga, och man har, på ett eller,
annat sätt, fått sig bekant innehållet af det förslag beträffande det
presterliga befordringssättet, som blifvit uppgjord t af den. myndig¬
het, hvilken haft kyrkolagsförslagets upprättande sig uppdraget. Nu
ber jag först och främst att få fråga;, bör det verkligen anses-
ligga något otillständigt eller ogrannlaga deruti, att man fått känne¬
dom om detta förslag? För min del får jag bekänna, att jag
icke kan inse, på hvilken grund man anser sig kunna betrakta saken
sålunda. Komiterades betänkande är ju tryckt, och ehuru det väl är
sant, att detsamma icke är i bokhandeln tillgängligt, är det dock ej,
så vidt jag vet, på något vis förhemligadt. I en konstitutionel stat
och enligt hela andan af en sådan tyckes väl, som om hvarje arbete,
hvilket af oöicielt tillsatte komiterade i allmänna ärenden ex officio
blifvit verkstäldt, hvarken vore eller behöfde betraktas annat än såsom
för allmänheten, för granskning och pröfning, tillgängligt. Hvad mig
sjelf angår, har jag, i förbigående anmärkt, fått min kännedom om
förslaget ur en “Teologisk tidskrift®, utgifven i Upsala, uti hvars
31
N:o 29.
Lördagen den 21 April.
första häfte för innevarande år finnes eu redogörelse för kyrkolagskomiténs Ändring i
betänkande, hvilken redogörelse är undertecknad af Domprosten i Skara
Sundén. Tidskriften är tillgänglig i bokhandeln, och under sådant för- s angående
hällande fritager jag. mig från hvarje indiskretion genom att köpa och presierliga
läsa boken; och icke heller kan jag förstå att det ligger något ogrannlaga symbr* till¬
uft att låtsa om den kännedom, man genom sådan läsning förvärfvat.
Är det således icke indiskret att låtsa sig veta hvad förslaget inne- ( 01 b'
häller, så frågas vidare: är det origtigt eller olämpligt att på grand
af sin kännedom härom ingå till Kongl. Maj:t med eu framställning?
Ja, detta beror helt och hållet af hvad kyrkolagskomiténs förslag uti det
ifrågavarande fallet innehåller och eris åsigt om detta innehåll. Är det
så, att komitén uppgjort ett förslag, som i eu eller flora af de instanser,
der det skall underkastas pröfning, anses mindre lämpligt än ett annat
förslag i samma sak,, och eu sådan åsigt —- att eu modifikation i komi-
terades förslag om sättet för presterlig befordran är önskvärd — of-
verensstämmer med de åsigter, som åro rådande inom den sista prof¬
vande instansen, eller Riksdagen, så synes det mig vara allt skal för
Riksdagen att på förhand tala om detta för Kongl. Maj:t, cl. v. s. ingå
med eu underdånig skrifvelse, till den kraft och verkan eu petition i
sådant syfte vid Kongl. Maj:ts beslut i saken kan hafva. Med andra
ord uttryckt, under nu anförda förutsättningar, och om de ega rum i
fråga om nu föreliggande ärende, synes mig allt skäl vara för handen
att i detta ärende göra ett undantag från deri allmänna regeln be¬
träffande hvad på Kongl. Maj:ts pröfning är beroende. Hvad är då
vinsten af ett sådant sätt att gå till väga framför det att dröja, till
dess man far se hvad Kongl. Maj;t slutligen kan komma att besluta —
alls naturligtvis under förutsättning att det här väckta förslaget anses
bättre än komiteracles? Jo, vinsten är den, att frågan kan mycket
fortare bringas till afgörande. 1 annat fall får man nemligen först
afvakta ett förslag från Kongl. Maj:t; ponera då att detta t. ex. är
lika med. kyrkolagskomiténs, men att Riksdagen hellre väll hafva ett
likartadt med det motionären nu framställ. Då får Riksdagen gå in
till Kongl. Maj:t med framställning i sådant syfte, hvaraf åter följden
blir, att frågans behandling i alla instanser måste börja på nytt. Att
dröjsmål häraf skall förorsakas är klart; för att ej tala om andra
deraf härflytande olägenheter. Om således blott anledning att ingå
till Kongl. Maj:t förefinnes i sjelfva sakens beskaffenhet, sä synes ett
sådant steg å Riksdagens sida ingalunda vara ogrannlaga eller origtigt
och olämpligt. Saken innebär nemligen helt simpelt, att Riksdagen
har sig bekant, att den af Kongl. Maj:t tillsatta kyrkolagskomitén i
den eller den frågan afgifvit det eller det förslaget, men att, då Riks¬
dagen är af den mening, att modifikationer deruti vore önskvärda, så
har clen velat detta i underdånighet hos Kongl. Maj:t omnämna, till
den kraft och verkan det vid frågans slutliga afgörande hos honom
hafva kam
Den andra anmärkningen af formel beskaffenhet var den, att vi
dock icke känna om och hvad domkapitlen yttrat i saken, och att vi
följaktligen icke veta, huru frågan för närvarande står. Detta är full¬
komligt sant, men jag. inser icke, att domkapitlens utlåtanden höra
N:o 29.
32
Lördagen den 21 April.
Ändring i
gäli ande. be-
■stämmtlser an¬
gående pr ester -
liga sysslors
tillsättande,
(Förr, )
anses vara af den art, att de skola hindra Riksdagen att gifva till
känna hvad den anser lämpligt, i fall detta är något annat än det
. kyrkolagskomitéu föreslagit. Må hända hafva domkapitlen i mer eller
mindre mån samma åsigt som Riksdagen; då skadar det ju icke att
denna åsigt blir till Kongl. Maj:t äfven från oss framförd. Kanske
hafva domkapitlen andra åsigter än Riksdagen; då får Kongl. Maj:t i
nåder fästa det afseende han vill vid den enes eller andres. Således
kan en skrifvelse icke heller i sådant fall göra någon skada.
Slutligen har i formelt afseende blifvit gjord den anmärkningen,
att Lag-Utskottets förslag så val som motionärens icke hvilar på till¬
räcklig kyrklig erfarenhet. Detta uttalades nemligen i omedelbart
sammanhang med anmärkningen att domkapitlens utlåtanden icke äro
allmänt kända. Naturligtvis kan icke Lag-Utskottet, med sina till
största delen profana ledamöter, hafva samma kyrkliga erfarenhet i
ordets vidsträckta och allsidiga mening, som kyrkans representanter,
presterskapet och dess styrelse. Men det finnes äfven hos dem, som
icke äro prester, erfarenhet i kyrkligt afseende, nemligen en sådan som
kan egas af hvarje medlem i församlingen; och det är en sådan erfaren¬
het som man må vara berättigad att omtala och äfven lägga till grund
för sin öfvertygelse om behofvet af vissa kyrkliga anordningar; så
mycket hellre som, låt ock vara att denna lekmanna-erfareuhet icke kan
vara så omfattande som den, hvilken eges af kyrkans egentliga represen¬
tanter, densamma dock, i de afseenden der den finnes, med mycken
kraft och bestämdhet kan hafva trängt sig på en. I förevarande
ärende finnas nu, så vidt jag kan fatta och så vidt af Utskottets betän¬
kande framgår, egentligen två erfarenheter, äfven tillgängliga för lek¬
män såsom församlingsmedlemmar, hvilka synas mig mana till ändring,
i detta högvigtiga ämne, så väl af det bestående som af kyrkolags-
komiténs förslag. Jag afser följderna å ena sidan af nu befintliga
grunder för presterlig befordran, nemligen skicklighet och förtjenst,
uttydda med lärdom och tjensteålder, och å andra sidan af den blott
vissa församlingar och vid vissa presterliga sysslors tillsättande med-
gifna rätten för församlingarne att supplera det efter dessa grunder
uppsatta förslaget medelst kallandet af en fjerde profpredikant. Det
är det förra af dessa båda förhållanden, den första, nu föredragna
punkten i Utskottets betänkande afser, och till hvilket jag derföre nu
har att hålla mig. Det har, senast af Utskottet i dess betänkande,
blifvit anmärkt, att de presterliga befordringsgrunder, som nu enligt
lag följas, synas vittna om en nog ensidig hänsyn till presterskapets
fördel och ett allt för litet afseende på församlingarnes sjelfständighet
och behof, och jag kan icke neka att, äfven efter hvad som här blifvit
anfördt, clenna anmärkning synes mig vara rigtig. Det åskådligaste
beviset härför synes mig vara det förhållandet, att enligt nu gällande
befordringslagar den ena församlingen och prestsysslafi — första klas¬
sens — måste förutsätta behof af en lärd man till själasörjare, och
den andra församlingen och sysslan ■— tredje klassens — behöfva en
rutinerad man, utan att dock någon skilnad mellan medlemmarne i
särskilda församlingar, på den grund, att den ena är af första, den
andra af tredje klassen, kan uppgifvas. Jag skall icke längre uppe-
33
Lördagen den 21 April.
bulla mig härvid, ty det synes mig svårligen kunna sägas, att derföre
att en kyrkoherde är lärd så är lian bra för ett slags församling, och
blott derföre att en annan är rutinerad, så är lian bra för ett annat
slags utan man borde väl vid tillsättandet af en syssla kunna yrka
på att större och öfvervägande afseende fästes vid personlig begåfning,
kallelse och kraft, hvilka äro egenskaper, som icke med säkerhet följa
hvarken af lärdom eller af mångårig vana. Derföre har ock motio¬
nären föreslagit, att första förslagsrummet skulle besättas företrädesvis
med afseende på personlig begåfning, utmärkthet såsom prest och den
ifrågavarande församlingens särskilda behof, allt efter biskopens och
domkapitlets uppfattning, under det att andra rummet skulle besättas
på grund af bäst vitsordad lärdom och det tredje pa grund af tjenste-
ålder. Med det senast sagda har jag i sjelfva verket från den formella
synpunkten af motionens och utskottsbetänkandets betraktande redan
kommit in på den realas område. Från denna synpunkt har den
förste ärade talaren sagt, att det föreslagna sättet att bestämma för¬
slagsrummen efter olika grunder vore något mycket ovanligt. Detta
eikänner jag fullkomligt, men jag får säga, att vid presterliga befatt¬
ningar, der så mycket och det hufvudsakliga beror, icke på i lag be¬
stämda och på papperet motiverade meriter, utan på personlig be¬
skaffenhet, personligt förhållande, inflytande och vexelverkan mellan
prest och församlingsmedlemmar, der är det ovanliga i sättet för för¬
slags upprättande icke förkastligt derför, att det är ovanligt, d. v. s.
det är ej fullt jemförligt med det som är gällande och tillfyllest¬
görande vid tillsättandet af andra embeten, der förtjensten mycket
väl kan uppmätas efter och uttryckas i sådana grunder, som kunna
uppfattas på papperet, ådagaläggas med egentliga bevis och inrymmas
i abstrakta lagstadganden. Den ärade talaren har anmärkt, att det
vore subjektiva.. grunder, som enligt motionärens förslag skulle blifva
gällande^ vid första förslagsrummet, och jag erkänner villigt äfven
detta. Till öfvervägande delen blefve grunderna verkligen subjektiva,
i den mening nemligen, att do komino att bero på och mätas efter
den^ subjektiva öfvertygelsen hos den myndighet, biskopen och dom¬
kapitlet, hvilken har att upprätta förslaget. Men detta är blott en
följd af den väsentliga vigten af den personliga beskaffenheten eller,
för att nyttja samma ord som den ärade talaren, af den subjektiva
beskaffenheten hos presten i förhållande till församlingen. Att nu, med
sådana subjektiva grunder såsom rättesnöre, biskopen och domkapitlet
kunna antingen missbruka sin rätt eller misstaga sig, vill jag icke
förneka. Det återstår då att väga mellan å ena sidan dessa subjek¬
tiva grunder —• som för öfrigt äfven nu kunna göra sig gällande i
enlighet med Kongl. brefven af den 21 Augusti 1786 och af den 31
Maj 1867 — förenade med möjligheten af misstag, som alltid är
mycket tänkvärdt, och ä andra sidan ett uteslutande afseende vid
formela, i och genom . generella regler fullt bestämbara meriter, kvilket
åter är och. leder till död formalism. Det är dock för den kristna
kyrkan af väsentlig vigt, att icke blott presten, utan äfven biskopen
står i personligt förhållande till församlingen, och för bibehållande af
Första Kammarens Prot. 1877. N:o 29. 3
N:o 29.
Ändring i
gällande be¬
stämmelser an-
gående prester¬
liga sysslors
tillsättande,
(Forts.)
N:o 29.
Ändring i
gällande be¬
stämmelser an¬
gående prester-
liga sysslors
tillsättande.
(Forts.)
34 Lördagen den 21 April.
lifaktighet inom kyrkan såsom ett helt. är detta personliga förhållande-
af allt för stor betydelse för att kunna undanskjutas eller borttagas.
Den andre ärade talaren åter stannade i sin kritik icke vid ut¬
trycket subjektiva grunda' vid bestämmandet af första förslagsrummet,
utan utsträckte detta till benämningen godtycke. Derpå kan jag
emellertid ingalunda ingå, att subjektiva decisionsskäl och godtycke
skulle vara detsamma. Jag förutsätter naturligen personkännedom
och samvetsgrannhet hos biskop och domkapitel, och finnas dessa egen¬
skaper, så äro de decisionsgrunder, och icke godtycke. Den ärade
talaren fruktade äfven, att motionärens förslag med afseende å första
förslagsrummet skulle öppna dörren för hyckleri och lycksökeri hos
de unga presterna såsom medel att vinna befordran, samt uttalade i
sammanhang dermed den farhåga, att samma förslag skulle afskräcka
från prestbanan mången, som icke gillade sådana ganska klandervärda
seder. Det är ju möjligt att det ena och det andra någon, gång kan
träffa in; ja, det är ock möjligt, att biskop och domkapitel kunna
förblanda hyckladt nit i tjensten med verkligt nit. Meu här kommer
jag tillbaka till hvad jag förut sagt. Hvarje personlig beröring och
derpå grundadt omdöme om personer är utsatt för misstag till följd
af den menskliga uppfattningens bristfällighet, för missbruk till följd
af den menskliga karakterens svaghet. Men detta oaktadt kunna vi
icke vara af med den personliga beröringen och den derpå grundade
decisionen i något fall och allra minst vid öfverväganclet och afgöran-
det af de vigtigaste frågor, ty ensamt lag och form äro vid dem minst
tillfyllestgörande. Detta hvad angår förslaget angående det första
förslagsrummet.
Vidare har den förste ärade talaren anmärkt, att, om man jem-
förde de subjektiva grunder, hvilka, innefattande afseende på alla
möjliga goda egenskaper hos presten, skulle gälla för första förslags¬
rummet, blefve andra och tredje rummet, om jag hörde den ärade tala¬
rens ord rätt, endast att anse såsom ett slags “prostitut.ionsplatser“.
Jag tror, att den ärade talaren liar tagit denna sak något för skarpt.
Om vi jemföra motionärens förslag i detta fäll med hvad nu är gäl¬
lande, så vill jag erinra om att, enligt 178(3 års författning, skall vid
upprättande af förslag till kyrkoherdelägenheter det åligga konsisto¬
rium ‘hatt först och främst hafva afseende på de sökandes gudsfruktan
samt ett dygdigt och stadigt uppförande, “ och att uti 1867 års Kongl.
bref är förklaradt, att detta stadgande och dermed likartade i det
först nämnda Kongl. brefvet icke blifvit upphäfdt genom senare för¬
fattningar. Således skall konsistorium i främsta rummet hafva af¬
seende på gudsfruktan och ett oförvitligt lefverne. Detta måste konsi¬
storium afgöra efter subjektiva grunder, ty det kan icke mätas med
betyg, tjensteår eller något dylikt. Dernäst komma enligt 1786 års
bref såsom befordringsgrunder förtjenst och skicklighet, hvarvid bör
iakttagas, att med skicklighet förstås egentligen lärdom och kunskaper
och med förtjenst företrädesvis lång tjenstetid. Då nu alltså tydligen
säges att gudsfruktan och oförvitlighet sättas i första rummet, samt
skicklighet och förtjenst först i det andra få komma i., betraktande,,
så kan jag icke inse att förhållandet skulle blifva i någon mån värre,
N:o 2S
Lördagen den 21 April.
35
med hänsyn till det i och med förslagsrummen uttalade omdömet om
ae i 2:dra och o:dje rummet uppfördes personligheter, enligt motio-
f°rslag\ an enhgt nu gällande stadganden, ty i intetdera fallet
, man1 “ed f°S y atfc den, som blifvit uppförd på ett förslags-
um med hänsyn till sm lärdom eller på grund af sin tjensteålder
nan hafva ansetts sakna gudsfruktan eller andra goda personliga egen-
angår skälen för att vid bestämmande af andra
och tredje förslagsrummen bibehålla nu gällande stadganden om lärdoms-
rnenter och tjensteålder, så ser jag en stor moderation uti hvad motio¬
nären och Lag-Utskottet med afseende på dem tillstyrkt. Der är nem¬
ligen ä ena sidan hänsyn fästad vid presternas billiga anspråk på be¬
fordran på grund af flit och arbete i kyrkans tjenst; å den Mildra
och på samma gång har man undvikit den fara, hvarom man talar
sa mycket och på hvilken äfven den andre talaren hänsyftat, eller att
yrkan skulle gå i mistning om lärdomen hos sina tjenare. Lärdoms-
menterna hafva fatt sitt rum i alla förslag, och på samma gång äro
de, som troget egnat sig åt kyrkans tjenst länge och väl, tryggade
mot taian att ständigt förbigås af yngre mera begåfvade män, emedan
äfven åt åldersmenterna ett ruin på alla förslag blifvit tillerkändt.
nJiftr- f dessa.skai’ som jaS taSi1; mi§ fribeten att anföra,
ansei jag det icke formelt ogrannlaga eller felaktigt, ja icke ens lön-
, 11 vartom ganska nödigt att ingå till Kongl. Maj:t med en
skrifvelse, derest man nemligen anser en förändring i denna rigtning
af hvad som nu galler och af kyrkolagskomitén blifvit föreslaget vara
af behofvm pakaöad; och då jag är af en sådan åsigt som den sist
namnda, får jag för mm del yrka bifall till Utskottets hemställan uti
den nu föredragna lista punkten.
Grefve M örn er, Oscar: Jag gillar äfven för min del i allmänhet
den grundsats, att, då ett ärende är beroende på Kongl. Makts pröf¬
ning eder, såsom här är fallet, inom kort blir det, det icke är lämp-
hgt att i dylikt ärende ingå till Kongl. Maj:t med hemställan från
.Riksdagen. I detta fall, der jag icke kan anse mig sakna kännedom
om kyikoiagsforslaget, efter som jag erhållit ett exemplar deraf såsom
ledamot, af Lag-Utskottet, anser jag mig emellertid befogad att i mitt
nancllingssatt ratta mig efter den kunskap jag sålunda fått. Om jag
dä ser ett stort lagförslag sådant som förslaget till ny kyrkolag hvil-
ket antagligen kommer att ligga länge under behandling innan det
bin afgjordt och som, efter hvad jag befarar, kommer att stöta på så
svåra anmarknmgar, att detsamma möjligen icke går igenom, kan jag
icke fauna den omständigheten, att ett sådant lagförslag är tillkommet,
vara af beskaffenhet, att jag deraf bör låta afhålla mig från att yttra
mig om en fråga, den jag anser påkalla åtgärd, oberoende deraf att
den må vara afhandlad i mera nämnda lagförslag. Det är således icke
af detta skal eller att kyrkolagsförslaget finnes, jagre serverat mig mot
Utskottets tillstyrkan i denna punkt, utan det är med hänsyn till inne¬
hållet i detta förslag, som jag icke kan gilla. Då jag nu går att
närmare utveckla mina skäl härtill, skall jag söka vara så kort som
m °J ligt.
Ändring i
gällande
bestämmelser
ang. prester-
liga sysslors
tillsättande.
(Forts.)
N:o 29.
36
Ändring i
gällande
bestämmelser
ang. prest er -
liga sysslors
tillsättande.
(Forts.)
Lördagen den 21 April.
Herr Grafström har i sin motion framstält, att på förslag till
kyrkliga sysslor skulle i första rummet uppföras den, som med af¬
seende på personlig begåfning, väl vitsordad tjenstgöring och den sökta
sysslans särskilda behof ansåges vara den mest lämpliga. Hvilken
skall bedöma detta? Domkapitlet med biskopen i spetsen. Huru kom¬
mer domkapitlet i beröring med alla prester inom stiftet? De flesta
af dem hafva sträng tjenstgöring i sina församlingar, som i allmänhet
hindrar dem att oftare företaga resor till stiftstaden. Jag vågar der¬
före påstå, att domkapitlets kännedom om en stor del af stiftets prester
icke alltid kan grunda sig på egentlig personlig bekantskap utan på
kortare tillfälliga sammanträffanden och hvad ryktesvis eller samtals-
vis med andra personer kunnat erfaras. Skall ett sådant omdöme
anses mycket väga? Det grundar sig möjligen på en eller annan bra
predikan eller derpå, att biskopen sett sökanden vid den visitation,
han kanske en gång under sin tjenstetid anställer i pastoratet, och
kännedomen om honom kommer således att hufvudsakligen grunda sig
på hvad som kan inhemtas af ansökningshandlingarne. Om presternas
begåfning får domkapitlet derföre vanligen mycket ringa kännedom.
Denna närmare kännedom kommer alltså troligen att inskränka sig
till en krets närmast stiftsstaden eller ett antal lärare vid elementar¬
läroverken, och det skulle då kunna hända, att just denna krets kornme
att företrädesvis gynnas på bekostnad af andra, som domkapitlet visst
icke vill förorätta —■ vare det långt från mig att vilja säga — men
som det icke känner.
Väl vitsordad tjenstgöring är en qvalifikation, som domkapitlet
möjligen kan af egen erfarenhet bedöma hos alla, men detta bedö¬
mande kommer troligen att grunda sig derpå, huru vida presten vid
utöfningen af sin tjenst varit åtalad eller icke, hvilket i alla fall ge¬
nom rapporter kommer till domkapitlets kännedom.
Vidare skall i främsta rummet uppföras den, som med afseende
på den sökta sysslans särskilda behof anses vara den mest lämpliga.
Detta låter mycket bra och kan, som man säger, slå i ögonen, men
nu är förhållandet att, så vida icke i någon församling uppstå särskilda
irreligiösa rörelser, sysslorna äro temligen homogena, och om verkligen
separatistiska rörelser i något fall skulle uppstå, så har domkapitlet
icke så lätt att få reda derpå, enär sådana rörelser kunna förefinnas
länge och hafva djup innan de synas på ytan. Jag anser derföre allt,
som afser en plats tillsättande på denna subjektiva grund, vara i det
närmaste förkastligt, då det lägger afgörandet på en korporation, som
icke kan ega denna subjektiva kännedom.
Vidare skulle inrymmas ett rum för lärdom och ett för tjensteår.
Jag ber att få säga, att kyrkans pligt är väl ändå att tillse, att möjlig¬
het blir öppen för alla kyrkans tjensteman att vinna befordran, men
så blir icke förhållandet här, ty den, som kommer i tredje rummet,
framsättes i en väl ofördelaktig ställning och torde ofta nog få svårt
att tillvinna sig afseende. Derföre bör tillfälle finnas för sMane män
att någon gång kunna få täfla med prester som äro med dem likstälde,
och således bör det vara så, att äfven för gamla förtjente män, om
Lördagen den 21 April.
37
N:o 29.
än icke särdeles lyckliga predikanter, blott de skött sitt kall väl, en
dörr till befordran är öppen.
Motionären sade, att genom hans förslag skulle biskopens och
domkapitlets anseende höjas. Tvärtom skulle detsamma derigenom
sannolikt sänkas. Huru går det till vid prestval? Yi veta väl, att ofta
uppstår vid sådana tillfällen split och intriger inom socknarne. Det
kan då inträffa, att af en eller annan orsak ett parti bildas för den
andra eller må hända någon gång för den tredje på förslaget, och den
första, af biskop och domkapitel rekommenderade, han får stå der.
Kan det höja nämnda myndighets anseende, att dess förord icke ver¬
kar något, utan att församlingen sätter det å sido; någonting som ganska
ofta kan förväntas. Jag ser icke några goda frukter af det föreslagna
förfaringssättet.
Då torde man säga: är ni nöjd med hvad som nu är? Nej, det
är jag verkligen icke. Jag är icke alltid konservativ, och så är fallet
med mig i fråga om dessa presterliga befordringslagar. Uppgöra ett
verkligt förslag, kan jag icke nu, men jag vill säga hvad jag tänkt.
Jag skulle vilja, att församlingarne finge större rätt än nu i att kalla
sina ordinarie prester icke i fråga om kallande af fjerde profpredikant,
ty om det medgåfves öfver allt, finge troligen så väl begåfningen med
den förmenta särskilda lämpligheten, som lärdomen och tjensteåren
stryka på foten och domkapitlets rekommendation och förslag blefve
af ringa värde, emedan det fjerde rummet blefve i de flesta fall af¬
görande. Församlingarne komme likvisst då att handla uteslutande
efter vissa subjektiva grunder och förbise, att det i stiftet kunde fin¬
nas många prester, som vore lika eller mera förtjenta än den de önskade
få och för hvilken välviljan kunde grunda sig på någon simpel om¬
ständighet, såsom att han tjenstgjort i församlingen eller vore barn¬
född derifrån, eller hade sitt gifte ifrån någon i socknen omtyckt eller
inflytelserik familj, eller dylikt. Något sådant vill jag således icke.
Men jag skulle önska, att, när en presterlig lägenhet blefve ledig, dom¬
kapitlet pröfvade de sökandes behörighet till platsen, och att det seder¬
mera öfverlemnades åt församlingarne att välja mellan dem alla; d. v. s.
att alla de sökande skulle profva och presentera sig för församlingen,
som derpå hade att göra sitt val. Jag föreställer mig, att det under
sådana förhållanden icke skulle blifva så stort öfverflöd på sökande,
ty, då de icke skulle hafva rättighet att återkalla ansökningen utan
vara förbundna att resa och profva och jemväl under tiden vara hin¬
drade ifrån att söka annan lägenhet, så antar jag, att det skulle lägga
band på vederbörande, så att platserna icke skulle sökas i något öfver¬
flöd. Då fick församlingen sin rätt, nemligen att välja den, som den
trodde vara den bästa, och domkapitlet hade sin rätt, nemligen att tillse,
att icke andra än kompetenta personer komme i fråga att väljas. Om
detta kan jag nu icke framställa något förslag, utan begagnar blott
tillfället att säga min mening. Tjenar det till intet, så tjenar det
till intet; jag har dermed blott upptagit några minuter af Kammarens
tid, och det kunnen I, mine Herrar, väl förlåta mig, då jag så många
år gått och sträfvat här vid Kiksdagen. Då jag emellertid alldeles
icke gillar Herr Grafströms förslag och då jag icke heller vågar tro,
Ändring i
gällande
bestämmelser
ang. prester¬
liga sysslors
tillsättande.
(Forts.)
N:o 29.
38
Ändring i
gällande
bestämmelser
ang. pres te ti¬
llgå sysslors
tillsättande.
(Forts.)
Lördagen den 21 April.
att det, som härom förekommer i kyrkolagskomiténs förslag, blir an¬
taget, har jag icke kunnat annat än opponera mig mot det först nämnda
med hänseende till dess beskaffenhet, och yrkar således afslag ä hvad
Utskottet i denna punkt föreslagit.
Herr Grafström: Den förste ärade talaren ansåg mitt förslag
nära nog löjligt. Det innehåller dock ingenting annat än att å hvarje
förslag skulle tvenne' rum fyllas efter redan gällande objektiva grun¬
der, på samma gång jag velat förbehålla biskop och domkapitel rättig¬
het att vid besättande af första förslagsrummet icke vara bundna
af stela lagföreskrifter, utan endast behöfva taga hänsyn till hvad
som i det förevarande fallet kunde vara med församlingens rätt och
bästa öfverensstämmande. Denna frihet har en ärad talare från öst-
götabänken icke ansett böra tillvinnas biskop och domkapitel. Han
ansåg, att biskopen och domkapitlet skulle undanbedja sig en sådan
rättighet och att det skulle leda till lycksökeri och godtycke. Jag
får säga, att det förefaller mig besynnerligt att höra något sådant.
Hvilken högre embetsman som helst i vårt land med undantag af
cheferne inom kyrkan har ju redan den rättighet, att, när ett embete
skall tillsättas, framträda till den, som skall tillsätta detsamma, med
ett kraftigt förord. Ett sådant förord skulle biskopen icke vilja ega'?
Han skulle icke vilja framträda inför församlingen och säga: denne
man är den, som bör ifrågakomma? Han skulle icke vilja hafva en
paternel ställning till församlingarne inom sitt stift, så att hans ord
kunde väga något vid deras vigtigaste angelägenhet? Deremot kan det
enligt nu gällande lag, hända att en biskop är tvungen att på förslag
till exempel till ett tredje klassens pastorat uppföra tre gamla odugliga
transportsökande. Den ärade talaren har icke beklagat sig öfver om
han understundom vore nödsakad att framställa sådana kandidater för
församlingen, hvilken, om den är af konsistoriel natur, måste dermed
låta sig nöja, Men att han skulle få rättighet att på ett af förslagsrummen
framställa en kandidat, som han icke med godtycke men med känsla
af embetspligt och församlingens behof ansåge vara den rätta, det skulle
han vilja undandraga sig? Jag tror att mitt förslag väl kan hafva
åtskilligt som är värdt att beaktas, och då det icke är fråga om annat
än att aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t, som då blir satt i tillfälle
att pröfva förslaget i dess särskilda delar, så kan jag icke finna att
någon skada derigenom kunde ske, men att det väl kunde lända till
församlingarnes nytta om Kongl. Maj:t får taga äfven detta förslag i
betraktande. Jag anhåller fortfarande om bifall till Utskottets förslag.
Herr Widén: Den siste ärade talaren yttrade, att här icke skulle
vara fråga om annat, än att aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t; men
jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att Lag-Utskottet före¬
slagit, att denna skrifvelse skulle utgå ifrån och stödja sig på de
grunder, hvilka blifvit af motionären framstälda. Jag behöfver icke
tillägga något i afseende på] de skäl, hvilka blifvit anförda i formelt
hänseende och hvilka tillräckligt ådagalägga det tillbörliga deruti, att
Riksdagen nu afstår från en sådan skrifvelse, som här är föreslagen
Lördagen den 21 April.
39
N:o 29.
Men då Utskottet tillika på sådant sätt förordat sagde skrifvelse att
det framhållits, att afseende borde fästas vid de grunder, som i motio¬
närens framställning äro angifna, har jag icke kunnat underlåta att
äfven för min del yttra något i förevarande fråga. Jag bekänner då
till en början, att jag blifvit mycket öfverraskad af den uppfattning
utaf våra befordringslagar, som uti Herr Grafströms motion finnes
framstäld. Ehuru jag redan under tjugu års tid varit i tillfälle att
tillämpa 1786 års Kongl. cirkulär af den 26 Augusti, har jag likväl
icke kunnat finna, att det har det innehåll, som motionären framstält.
Hans uppfattning af hufvudinnehållet i denna författning angifves i få
ord, då han påstår, att konsistorium, vid förslags upprättande, icke
skulle hafva annat att göra än “hopsummera betyg å ena sidan och
tjensteår å den andra, samt placera hvardera slaget på olika förslags¬
rum.1' Uti 1786 års Kongl. cirkulärbref, hvilket, nu mera är det enda
vi i detta afseende hafva att hålla oss till, enär hvad som stadgas uti
1811 och 1813 års Kongl. bref är undanröjdt genom 1867 års Kongl.
cirkulärbref den 31 Maj — förekommer emellertid icke ens ordet
tjensteår, än mindre saken i sådan mening — utom i fråga om kom-
ministraturer, och till och med i denna sista punkt är numera den
ändring gjord, genom 1867 års Kong!, cirkulär, att man äfven i af¬
seende å komministraturer ej får fästa afseende vid tjensteår såsom
blott sådana. Innehållet af 1786 års Kongl. cirkulär är helt annat.
Der framhållas icke tjensteår, utan förtjenst och skicklighet, och detta
i oupplöslig förening, som de enda befordringsgrunderna till alla tre
rummen å hvarje förslag. Sedan nemligen “de sökandes gudsfruktan
jemte ett dygdigt och stadigt lefverne" i detta nådiga bref blifvit
framhållna såsom de oeftergifliga egenskaper, utan hvilka “alla andra
vore föga att anse", heter det omedelbart derpå: “och skall i öfrigt
endast förtjenst och skicklighet gifva den ena företräde framför den
andra; och bör det skattas för skicklighet, att sökanden eger lärdom
och de kunskaper, som till sysslans fullkomliga bestridande fordras,
samt för förtjenst, att han med kännedom, nit och försigtighet skött
det kall, honom varit anförtrodt, och såmedelst gjort sig förtjent af
vidare befordran." Vidare se vi visserligen i fråga om domkyrko-och
andra större församlingar, att dervid skulle fästas något mera afseende vid
lärdomen; men det är först och främst att märka, att här är fråga om
en “särdeles lärdom", och huru sällsynt är icke denna, enkannerligen
i vår tid, då man högst sällan är i tillfälle att få uppföra ens en så
kallad “graduerad" på förslag, än mindre någon “särdeles lärd". Men
vidare göres icke heller denna särdeles lärdom till någon uteslutande
befordringsgrund, utan får sin betydelse endast i förening med förtjenst.
Det åsyftade stället har följande lydelse: “ehuru Kongl. Maj:ts allvar¬
liga vilja är, det icke allenast domkyrkorna och andra större försam¬
lingar i riket blifva försedda med sådane män, de der för särdeles lär¬
dom och skicklighet gjort sig i det allmänna kände, utan ock, att i
öfrigt ej andre, än prester af verkelig förtjenst varda till kyrkoherde¬
lägenheter i allmänhet befordrade, kan Kongl. Maj:t dock icke annat
än tillåta Consistorium, att vid ansökningar, som ske till de minsta
och svagaste pastoraten i stiftet, mindre strängt förfara uti de försök,
Ändring i
gällande
bestämmelser
ang. prester-
liga sysslors
tillsättande.
(Forts.)
N:c 29.
40
Ändring i
gällande
bestämmelser
ang. prester-
liga sysslors
tillsättande.
(Forte.)
Lördagen den 21 April.
och förhör, som föregå förslaget. “ Häraf framgår således alldeles sol-
klart, att förtjenst och skicklighet den ena icke utan den andra, utan
i förening med hvarandra, skola vara de två grunder, efter hvilka stifts¬
styrelsen har att upprätta förslag. Det visar sig sålunda vara en
uppenbar vanställning att med motionären säga, att man skall se endast
på förtjenst under vissa omständigheter och endast på skicklighet under
andra omständigheter. Nej, det framhålles ju uttryckligen, att man
skall se på båda delarne vid alla tillfällen. Särskildt ber jag att ännu
en gång få anmärka, att, då det talas om förtjenst, talas det icke om
tjensteår, ty det är något annat. Man måste tvärtom tänka sig, att
förtjensten i befordringsväg kryper i hop till noll, då en person kommer
t'h den ålder, att han är oduglig till all tjenstgöring. Att, på grund
af förevarande Kongl. cirkulär räkna en sådan mans föregående för¬
tjenst för något vid förslags upprättande i jemförelse med andra, som
hafva sina krafter i behåll, måste väl få anses för en uppenbar och
oförsvarlig misshandling af denna författning.
Men såsom motionären missförstått det som han velat reformera,,
så har han synbarligen icke lyckats bättre i det han sjelf föreslagit i
det gamlas ställe. Motionären visar sig obestridligen vilja höja biskopens-
och domkapitlets anseende i förhållande till församlingarne och öka
deras inflytande vid presternas befordran. Ja, detta torde till och
med vara det för honom hufvudsakliga. Men huru vill han åstad¬
komma detsamma? Jo, derigenom att stiftsstyrelsen skall sättas i till¬
fälle att göra gällande sin personliga uppfattning af den sökandes för-
tjenster. Men i samma andedrag föreslår han, att det för presterna
skall stadgas ansökningsrätt öfver hela riket till hvilken presterlig tjenst
som helst. Men härigenom blifver det ju, utan att det beryktade
consistorium generale upprättas i stället för de tolf, som vi nu hafva, en
ren omöjlighet att mer än undantagsvis kunna erhålla en sådan upp¬
fattning.
Vidare vill han för ofvan sagda ändamål kasta alla objektiva be¬
fordringsgrunder öfver bord, men uppställer dock på samma gång for¬
dran derpå, att det omdöme, stiftsstyrelsen fäller öfver en sökande,
skall vara “motiveradt*. Men huru skall man tänka sig en motive¬
ring, som icke innehåller objektiva grunder? Slutligen vill motionären,
för att höja biskopens och domkapitlets anseende hos församlingarne
och öka deras inflytande vid presttjensternas tillsättning, bereda dem
rätt och pligt att medelst särskildt förord uppsätta en af de sökande
på första förslagsrummet, men föreslår derjemte till motvigt deremot in¬
förandet af rätt för de konsistoriella gällen att kalla fjerde profpredikant,
hvarigenom naturligtvis biskop och domkapitel i de allra festa fall
vid det^ derpå följande prestvalet skola få sitt afgifna förord under-
kändt. Skall sådant höja, skail det icke fast mer nedsätta stifsstyrelsens
anseende och inflytande! Analogien från tillsättningen af de civila tjen-
sterna är bär otillämplig, emedan förhållandena äro helt olika. Jag har
härmed endast velat exempelvis påpeka, huru som denna motion icke är
väl genomtänkt, och huru som de grunder, som i densamma äro anförda,
inbördes motsäga hvarandra och redan derför icke duga att bygga på
eller att hos Kongl. Maj:t rekommendera. Särskildt är det väl uppen-
Lördagen den 21 April. 41
bart, att det öfverklagade förhållandet, att förslagen fyllas med allt för
gamla personer, hvilka icke äro dugliga att sköta den tjenst, de sökt,
genom motionärens förslag på intet vis förekommes, då på hvarje hans
förslag förbehållits ett, ja under vissa omständigheter två rum för de
gamle. Nej, skall sådant förhindras, så kan och bör det ske på annat
sätt, nemligen derigenom, att den urgamla kyrkliga åsigten, som in¬
skränker transportsökandet, finge rum i vår kyrkolag.
Slutligen måste. jag säga, att jag nödgas undanbedja mig de
kategorier,^ som motionären här framstält till efterrättelse vid försla¬
gens uppsättande. De äro rent af oefterrättliga. De lida nemligen
af samma brist, som förut '.påpekats hos motionären, att der finnes
sondradt hvad som skall vara förenadt. I synnerhet gäller detta de
tvenne första förslagsrummen. På det ena skola endast de personer
uppföras som ega personlig begåfning m. m., och i det andra rummet de
som bäst vitsordats med afseende på ådagalagd lärdom. Men om nu
en person har ^ både personlig begåfning och lärdom, hvar skall jag
då sätta honom? — i första rummet? Nej, dermed har jag ju förnekat,
att han har lärdom. Kan jag då sätta honom på andra rummet?
Icke heller det, ty dermed hade jag ju sagt, att han icke egde per-
sonlig begåfning. Jag kan ej se, att det blefve möjligt att reda sig
med dessa kategorier.
På grund af hvad jag anfört, anhåller jag således att få instämma
med dem som yrka afslag å Utskottets förslag i denna punkt
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grefven
och lalmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
den förevarande punkten och dels afslag derå; framstälde Herr Grefven
och Talmannen först proposition på bifall till punkten, hvarvid svara¬
des många nej, blandade med ja, och sedermera proposition på afslag
derå, då svaren utföllo med många ja, blandade med nej; och förkla¬
rades ja nu hafva varit öfvervägande.
Herr Grafström begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
“Den som bifaller Dsta punkten i Lag-Utskottets utlåtande N:o
26, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås punkten."
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
N:o 29.
Ändring i
gällande
bestämmelser
ang. prester-
liga sysslors
tillsättande.
(Forts.)
Ja—17.
Nej—36.
N:o 29.
42
Lördagen den 21 April
Ändring i
gällande
bestämmelser
ang. pr ester •
liga sysslors
tillsättande.
(forts.)
2:dra punkten.
Herr von Gegerfelt: På grund af de skäl, som förekommit
under föredragningen af första punkten och sannolikt hufvudsakligen
föranledt afslag å densamma, får jag yrka afslag jemväl å denna punkt.
Herr Kibbing, Sigurd: Denna andra punkt berör, att jag så
må säga, yttersidan af hvad som i den första af det personliga för¬
hållandet mellan biskop, församling och dess prest blifvit vidrördt.
Men just derföre synes det mig så, som olämpligheten här framträder
ännu mer uppenbar i fråga om det bestående. Om den formella
sidan af saken skall jag icke yttra mig än en gång, utan blott om
sjelfva förslaget i denna andra punkt. Då ber jag först få erinra
om det förmodligen bekanta förhållandet, att innehållet af den skrif¬
velse, som af Utskottet är förordad, öfverensstämmer med hvad kyrko-
lagskomitén hemstält, så till vida, som denna komité föreslår, att
kallande af fjerde profpredikant äfven till kyrkoherdebeställningar
i konsistoriella pastorat må ega rum, derest 3/i af alla röstberättigade
förena sig om begäran af en sådan. Dermed öfverenstämmande har
Utskottet i sitt förslag om innehållet af en underdånig skrifvelse i
ämnet nämnt om, att en större pluralitet af församlingens medlemmar
borde finnas för att en sådan begäran — om fjerde profpredikant —
skall kunna framställas, ehuru Utskottet, som icke gjort något förslag
till lag i bestämda ordalag, icke heller fixerat något visst antal af
röster. Deremot innebär Utskottets förslag en förändring af kyrkolags-
komiténs deri, att rätten att, med en sådan större pluralitet af eniga
röstande, kalla fjerde profpredikant skulle finnas äfven vid sacellanierna.
Det är således fråga om, huru vida och med hvad skäl ett sådant be¬
hof att kalla en fjerde profpredikant vid konsistoriella pastorat och
vid alla sacellanier kan ega rum. Vid bedömande häraf — jag
förutsätter nu resultatet af clen föregående omröstningen, nemligen af¬
slag å första punkten — stå vi således qvar vid nu gällande be¬
fordringslag och praxis. Såsom bekant är, skola vid tredje klassens
pastorat och vid sacellanierna, under förutsättning naturligtvis af
sådana kunskaper, som göra de sökande kompetente, förslagsrummens
ordning bestämmas efter tjensteåren eller långvarig och väl vitsordad
tjenstgöring. Deraf framgår — och jag skall särskildt hålla mig till
sacellanierna, emedan med afseende å dem mesta skilnad emellan
Utskottets och komiterades åsigt förefinnes — att på förslag till de
bästa sacellanier eller dem, der församlingen består den fördelaktigaste
lönen åt dessa sina själasörjare och hvilka sålunda hafva de flesta
sökande, komma företrädesvis åldrigo prestmän, och nemligen sådana
som icke förmått taga pastoralexamen och derföre icke kunnat vinna
befordran såsom kyrkoherdar. Hvad lärdomen vidkommer, synes den
således hos dessa aspiranter ej vara särdeles att tala om, då de icke
ens kunnat prestera profvet af pastoralexamen. Hvad åter åldern
angår, blir den visserligen så mycket större, då de äldste hafva före¬
träde efter lag och domkapitlet blott uppfyller sin skyldighet, då det
vid upprättande af förslag tager den egentliga och afgörande hänsynen
Lördagen den 21 April.
43
N:o 29
dertill. Men följden deraf i verkligheten är den, att just dessa platser
i de största församlingarne företrädesvis blifva besatta med personer,
som länge sedan passerat åren för kraft och duglig verksamhet så i
ena som andra afseendet. Det är icke obekant, att församlingar vid
votering om dem, som varit på förslag, tagit den allra äldsta och
skröpligaste — i förhoppning att efter naturens ordning snarast blifva
honom qvitt. Det har i afseende på konsistorieila pastorat passerat
någon gång, att pastoraten framburit till Kong! Maj:t att få blifva
regula, det vill saga att blifva af med rättigheten att sjelfva bestämma
den, som skall blifva själasörjare. Hvarföre? Emedan domkapitlet i för¬
slagets upprättande är bundet af gällande befordringsmål och således, då
till tredje klassens pastorat tjensteåldern är afgörande, måste på första
förslagsrummet uppföra den äldste sökanden och så vidare. Pastoratet
har då hellre velat afsåga sig valet, i hopp att Kong!. Maj:t skulle
hafva friare händer och kunna gifva detsamma bättre själasörjare än
en af de tre, som på förslag uppföras enligt gällande lag. Men det
kan icke vara nyttigt för kyrkan, dess lif och verksamhet att på
detta sätt afgörandet kommer till stånd, om hvem som skall blifva
själasörjare. Det kan icke uppstå det lif och den verksamhet, det
borde vara, i en församling med en själasörjare, som, med bästa vilja
i verlden, dock efter naturens ordning icke är förmögen att väcka,
gå i spetsen för och leda det ena eller det andra. Det är efter min
tanke mera än ett förhållande inom vår statskyrka, som i våra dagar
manar till att se noga efter, att icke genom lagens stränga formalism
dess innehåll och exklusiva tillämpning kyrkan för mycket kommer
att af sina egna medlemmar betraktas såsom en död formalitet, och
då ock öfvergå till en sådan, der icke, genom lyckliga omständigheter
eller undantagsförhållanden, ett annat och bättre bredvid eller oberoende
af den laga anordningen, liksom tillfälligtvis, understundom eger rum.
Jag tänker icke här uppdraga någon jemförelse mellan den prote¬
stantiska och den katolska kyrkan, men jag vågar påstå, att den proté=
stantiska kyrkan är i nu nämnda afseende utsatt för en fara, som
den katolska undvikit derigenom, att inom densamma det personliga
har större betydelse så väl vid upprättande af den laga ordningen
för tillsättande som äfven vid utöfvande åt den presterliga sysslan,
oag behöfver ju icke göra några kommentarie!' öfver huru clet tager
sig ut i en församling, som har sådant presterskap, som med bästa
vilja i verlden icke kan fullgöra sitt kall — af det enkla skäl, att
menniskan icke har krafter annat än till en viss gräns. Under sådana
förhållanden kunna församlingsmedlemmarne sjelfva blott allt för lätt
komma till den öfvertygelse, att det icke lönar mödan att vid val af
den legala själasörjaren ens försöka få den, som har kraft och för¬
måga, ty förslaget utgör den, efter andra grunder bestämda, oöfver-
stigliga gräns, inom hvilken de äro slutna. Men har en sådan mening
inträdt, då ligger det — för dem som icke för allt hvad kyrkligt
heter äro fullkomligt likgiltiga — mycket nära att, när den i andlig
mening och afseende kraftfulle och duglige mannen, i följd af gällande
lag, ej är att vänta inom kyrkan, söka honom der han möjligen står
att finna: utanför statskyrkans presterskap.
Ändring i
gällande
bestämmelser
ang. prester¬
liga sysslors
tillsättande.
(Forts.)
N:o 29.
44
Lördagen den 21 April.
Ändring i
gällande
bestämmelser
ang. prester-
liga sysslors
tillsättande.
(Forts.)
Derföre att vid sacellanier och tredje klassens pastorat, som mest
äro konsistoriella, tjensteåldern gäller företrädesvis, anser jag för min del
att det just med afseende på dessa lägenheter är af så stor vigt eller
företrädesvis är vigtigt att göra den eftergift åt församlingens behof
och intresse, att bredvid förslaget församlingens majoritet kan få den
fjerde profpredikanten, såsom föreslaget är af kyrkolagskomitén vid
konsistoriella pastorat och eger rum vid kyrkoherdebeställningars
tillsättande i regala. På dessa grunder vågar jag yrka bifall till Ut¬
skottets förslag i denna punkt.
Herr Widén: Det är för oss alla kändt, att kyrkomötet ingått
till Kongl. Maj:t med en skrifvelse i denna sak, hvari uttalades den
önskan, att något större inflytande måtte beredas församlingarne vid
presterliga tjensters tillsättande hädanefter än hittills. Kyrkomötet
afhöll sig dock, som jag tror i känslan af frågans svårlösta beskaffen¬
het, från att föreslå något bestämdt sätt, hvarpå detta skulle förverk¬
ligas. I det betänkande, som den i följd af omförmälda underdåniga
skrifvelse af Kongl Maj:t tillsatta komitén afgaf, har visserligen det sätt
föreslagits, att en 4:de profpredikant skulle under vissa förbehåll få af
församlingen kallas i konsistoriella gäll. Men helt visst kan det vara
mycket att säga derom, huru vida detta sätt är lämpligt eller icke.
För min del anser jag, att man kan hysa stora betänkligheter dere¬
mot, och i alla fall tror jag frågan vara af den genomgripande be¬
tydelse, att den representation, som man måste antaga hafva den
bästa kompetensen att bedöma henne, borde i första rummet få af¬
gifva sitt ord, och detta utan all påtryckning från Riksdagens sida,
helst denna icke blifvit sammansatt för att behandla kyrkliga frågor
och för den skull icke heller kan vara färdig att uttala ett fullt
säkert omdöme i dylika frågor, allra minst i en helt hastig vändning.
Att man skäligen kan hysa betänkligheter mot här i frågasatta stad¬
gande om rätt för de konsistoriella gällen att få kalla 4:de profpredi¬
kant, torde lätt förstås af en hvar redan deraf, att förslaget derom
blifvit, såsom vi se, hemtadt från den stadgade ordningen för de
regala gällens tillsättande. Förhållandet är dock betydligt olika vid de
regala och de konsistoriella gällen. I de regala gällen ega försam¬
lingarne i sjelfva verket endast en petition srätt, eller rätt att medelst
val utröna, hvilken person pluraliteten anser bäst då ny själasörjare
skall tillsättas, samt att i underdånighet uttala sin önskan derom.
Kongl. Maj:t eger utnämningsrätten och kan här således alltid pröfva
befogenheten och rigtigheten af den önskan, som sålunda blifvit fram-
stäld, och göra behöflig rättelse. I de konsistoriella gällen åter finnes
icke något sådant tillfälle till pröfning af församlingens val, utan
detta är sjelft det slutligt afgörande. Herrarne finna således, att det
är en icke ringa olikhet mellan de konsistoriella och de regala gällen,
och att det derföre icke är gifvet, att det skulle vara lämpligt och
nyttigt för vår kyrka att upptaga ifrågasatta stadgande, frän de
senare, och öfverflytta det på det förra. Hvarför öfverflyttas då icke
allt som hört tillsammans, så att äfven Kongl. Maj:ts utnänmingsrätt
får följa med, måste man ju bland annat fråga. Och vidare: ligger
Lördagen den 21 April.
45
N:o 29.
det ej i öppen dag, att denna förändring utan förening med andra
derjemte skall medföra en mycket betänklig rubbning i stiftsstyrelsernas
rätta ställning så väl till församlingarne som dess presterskap, för¬
vandla stiftsstyrelsernas förslag till besättande af lediga gäll till tomma
och betydelselösa formaliteter, enär församlingarne, hvad erfarenheten
gifvit vid handen, ej skola fästa afseende å dessa förslag, utan gifva
sin röst åt den 4:de profpredikant, som de också i de allra flesta fäll
icke skola kunna afhålla sig från att kalla, samt slutligen beröfva de
obefordrade presterna den hittills åtnjutna fördelen att på ett för
deras befordran verksamt sätt blifva bedömda af fullt kompetente och
ansvarige domare, hvaraf kyrkan och församlingarne sjelfva ytterst
skola lida den största skadan, alldenstund rättänkande unge män der¬
igenom måste afskräckas att ingå i kyrkans tjenst.
Jag har påpekat detta endast för att visa, att den föreliggande
frågan verkligen är så djupt ingripande i kyrkans väl och ve och så
svårlöst, att det väl kunde böra anses vara i sin rätta ordning, att
den representation, hos hvilken man har rätt att förutsätta den bästa
insigten om dess besvarande, finge, ostörd af tillfälliga opinioner från
Riksdagen, försöka sig på dess behandling, helst flera andra sätt att
lösa frågan än det här förelagda blifvit å kyrkomötet föreslagna.
Under sådant förhållande tillåter jag mig ock att i likhet med
den förste talaren yrka afslag på föreliggande skrifvelseförslag.
Herr Sundberg: Jag skall icke yttra många ord om, huru vida
det kan vara lämpligt eller olämpligt, att församlingarne äfven i
konsistoriella gäll finge rättighet att kalla fjerde man, och att denna
rättighet utsträcktes äfven till sacellanier. Det må vara, att sådant
vore lämpligt; det kan också hända, att det icke vore det. Det är
emellertid från en helt annan sida, jag ber att få fästa uppmärksam¬
heten på denna fråga, och det är från den sidan, att denna fråga har
mycket nära sammanhang med den föregående, i hvilken Kammaren
redan fattat sitt beslut. Om denna sida af saken tyckes den talare,
som före den sista hade ordet, icke hafva någon föreställning, utan
ansåg tvärt om, att denna fråga kunde betraktas såsom fullkomligt
fristående. Jag anser hans uppfattning derutinnan icke vara rigtig.
När det är fråga om — såsom ju kyrkomötets skrifvelse innehåller
— att ändra de gällande befordringslagarne för presterskapet, att
ändra föreskrifterna för presterliga sysslors tillsättande, inbegriper
detta i sig något ganska vidsträckt. Vi veta, att den gamla före¬
skriften i detta stycke var mycket enkel: församlingen valde hvilken
den ville, medan kyrkostyrelsen, hoc est biskopen, hade makt att
korrigera valet, så att, om han ansåg detsamma mindre lämpligt, han
kunde säga: nej, denne fån I icke, utan här är en annan; håll till
godo med den. Detta förhållande, som är baseradt i all sin enkel¬
het på den ordning, som i alla tider inom kristna kyrkan iakttagits,
att presters tillsättning skall bero på en samverkan mellan kyrko¬
styrelsen och den enskilda församlingen, afser naturligtvis, att på en
gång kyrkans intresse i sin helhet och den enskilda församlingens
intresse må kunna blifva bevaradt. Denna gamla enkla anordning
Ändring i
gällande
bestämmelsen
ang. prester¬
liga sysslors
tillsättande.
(Forts.)
N:o 29,
46
Ändring i
gällande
bestämmelser
ang, pr ester-
liga sysslors
tillsättande
(Forts).
Lördagen den 21 April.
dugde emellertid icke rätt väl under nya samhällsförhållanden, och
man välde då den väg, som nu i något öfver hundra års tid varit i
lag föreskrifven, nemligen att kyrkostyrelsen uppsätter förslag till tjen-
sten efter vissa angifna grunder, och församlingen eger att välja inom
gränsen al de föreslagna. Nu har ju här först och främst en ändring
blifvit ifrågasatt redan från kyrkomötets sida och äfven af kyrko-
lagskomitén föreslagen, hvarjemte mångfaldiga olika åsigter dessutom
bredvid detta förslag framstälts i fråga om, huru man lämpligast
skulle gå till väga för att till eii början bilda ett sådant förslag.
Märken väl, mine Herrar! det är nemligen alls icke sagdt, att i den
blifvande lagen rörande presterliga tjensters tillsättande det blir dom¬
kapitlet, som skall uppgöra förslag. Det tinnes mångfaldiga förslag,
som gå i motsatt rigtning, eller att församlingen sjelf skall vidtaga den
första åtgärden och presentera vissa personer, bland hvilka kyrko¬
styrelsen sedan skulle cga att välja en, antingen denna kyrkostyrelse nu
är Kongl. Maj:t eller den lokala kyrkostyrelsen, hoc est biskop och
domkapitel. Vidare är ännu en tredje, mera komplicerad väg tänk¬
bar och äfven föreslagen, nemligen att redan i fråga om sjelfva för-
slagsstäliandet en samverkan skulle ega rum mellan kyrkostyrelsen
eller domkapitlet och församlingen. Hurudana dessa föreskrifter nu
komma att blifva, derpå beror naturligtvis väsentligen, huru vida man,
för att enligt kyrkomötets uttalade önskan utvidga församlingens rätt,
skall anlita utvägen med fjerde-man-skapet eller någon helt annan.
Denna fråga kan verkligen icke nöjaktigt besvaras, förr än den andra
blifvit besvarad och utredd. Just derför är det, som jag anser nöd¬
vändigt — utan att inlåta mig på bedömande af de båda motionä-
rernes förslag — att i det skick, hvari frågan nu befinner sig, afstå äf¬
ven denna andra punkt af Utskottets förslag, och jag tillåter mig att
derom framställa yrkande.
Herr Schönbeck: Utskottet har här gemensamt behandlat två
motioner, den ena väckt af Herr Grafström och den andra af mig.
Jag hade föreslagit, i full öfverensstämmelse med kyrkolagskomitén,
att det skulle medgifvas konsistoriella pastorat att kalla fjerde man,
då tre fjerdedelar af de i röstlängden upptagna afgåfvo sina röster
för en och samma prestman. Härmed har Utskottet förenat det för¬
slag, som Herr Grafström fram stält, nemligen att rättigheten till fjerde
mans kallande skulle utsträckas äfven till sacellanier. Derigenom
finner jag frågan från min ståndpunkt betydligt försvagad. Jag tror
verkligen icke att en lika bestämd motsägelse blifvit gjord från den
siste vördade talaren mot förevarande förslag, om det inskränkt sig
till den motion jag framstält. Men jag vill icke upptaga Kammarens
tid med att yttra mig vidlyftigt, utan inskränker mig i hufvudsak till
hvad Herr Ribbing anfört. Jag öfverensstämmer helt och hållet med
honom. Hvad jag för min del vill tillägga är endast några ord med
afseende å den ständigt återkommande påminnelsen derom, att ett
kyrkolagsförslag är hvilande och att under den tid detta ligger hos
Kongl. Maj:t icke någon kyrkolagsfråga bör afgöras, utan att man
bör undanskjuta hvilket förslag som helst som framkommer. Miue
Lördagen den 21 April.
47
N:o 23.
Herrar, vi få sannerligen vänta decennier och kanske århundraden
innan någon ny kyrkolag kommer till stånd. Yi hafva fått höra
af en talare, att det skulle vara hundra år sedan kyrkolagskomitén
tillsattes. Det är 151 år sedan det skedde. Redan då visste man,
att väsentliga förändringar behöfdes i 1686 års kyrkolag. Ätt en
ny kyrkolag skulle antagas ansågs så säkert, att den åberopades redan
i 1734 års lag. Men jag vill ej upptaga tiden med att upprepa hvad
som förekom i förra århundradet, utan hålla mig endast till detta
århundrade. Under det hafva vi redan 3 kyrkolagsförslag. 1828 tryck¬
tes det första, 1846 det andra. Intet af dem har framstälts för
Riksdagen. De hafva försvunnit eller blifvit undanlagda, jag vet icke
hvart. De män, som utarbetat dessa förslag, kunna räknas bland
vårt lands utmärktaste, men det oaktadt vågar jag säga att det sista,
nu hvilande förslaget icke kommer att antagas, eller om det blifver
det, så sker det under en så förändrad form att de män, som upp¬
rättat det, om de öfverlefva den dag, då förslaget här kommer till
afgörande, icke skola känna igen det. Vid ett sammanträde, som jag
jemte många andra och särskildt Lag-Utskottets ärade vice ordförande
bevistade, talades om fiinthårda jurister. Jag anser mig icke bryta
mot grann lagenheten, då jag säger att ett sådant yttrande förekom.
Jag är bekant med mänga jurister, men jag känner ingen så hård,
att han skulle vilja sätta sig emot det i kyrkolagsförslaget förekom¬
mande stadgande, att en församlings röst i förevarande hänseende
tillerkännes någon betydelse. Men jag känner deremot så flinthårda
teologer, att man från deras sida har att vänta det största motstånd
mot allt hvad förslaget innehåller i frisinnad rigtning. I prest-
sällskapen tvistar man ju ännu om första paragrafen. En af dessa teo¬
loger har till och med vid ett tillfälle antydt, att det skulle vara
bristande bekännelsetrohet hos dem, som varit med om att framlägga
ett förslag, hvilket i första paragrafen upptager såsom bekännelseskrift
endast augsburgiska bekännelsen. lian ville, att der skulle upptagas
äfven schmalkaldiska artiklarne och concordieformeln, ja jag tror
Luthers lilla katekes. När sådana motsägelser ännu framkomma från
det hållet, då från juristernes sida påstås att förslaget icke är affattadt
på juridiskt språk, då komiténs ende lagfarne ledamot icke inskränkte
sig till en reservation vid en eller annan punkt, utan författade ett
alldeles särskildt förslag, äfven derför att språket i pluralitetens för¬
slag icke var juridiskt, och då härtill kommer hvad inom domkapitlen
blifvit sagdt mot komiténs förslag, och att ett flertal af domkapitlen
gifvit reservationen företräde framför förslaget, så hemställer jag till
Kammaren, huru vida det är någon anledning att förmoda, att detta
förslag snart skall blifva antaget och om det således är skäl att upp¬
skjuta hvarje förslag till ändring i nu gällande kyrkolag, som från
ena eller andra hållet kan framställas. Ehuru jag nu nog finner att
detta påstående, att ingenting bör göras förrän kyrkolagsförslaget är
färdigt, här har ett kraftigt understöd, bör jag dock säga, att så
länge jag är ledamot af Riksdagen och så länge Lag-Utskottet till¬
styrker de förslag jag framlägger, kommer jag att årligen ur kyrko-
lagskomiténs förslag framlägga förslag till ändringar i alla de fall,
Ändring i
fjällande
bestämmelser
ang. prestera
liga sysslors
tillsättande
(Forts.)
N:o 29.
48
Lördagen den 21 April.
Ändring i
gällande
bestämmelser
ang. prester-
liga sysslors
tillsättande.
(Forts.)
der jag finner, att i komiténs förslag församlingarnes röst gjort sig
fullt gällande, och ehuru, jag upprepar det ännu en gång, det förslag,
som Utskottet nu framlagt, visserligen icke håller sig endast till min
motion, tillåter jag mig vördsamt anhålla om bifall till hvad Utskottet
föreslagit.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Gref-
ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till ^den förevarande punkten och dels afslag derå; framstälde
Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till punk¬
ten, hvarvid svarades många ja och nej i blandning, samt sedermera
proposition på afslag derå, hvilken proposition på enahanda sätt
besvarades; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Herr Schönbeck begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
“Den, som bifaller 2:dra punkten i Lag-Utskottets utlåtande N:o 26,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås punkten. “
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—41.
Nej—31.
3:dje punktm.
Herr Grafström: Då jag nedskref min motion, utgick jag från
två förutsättningar. Den ena var den, att den rättighet att kalla
fjerde profpredikant som nu tillkommer regala pastorat, och hvilken
rättighet äfven, när församlingarne stundom derom särskildt gjort
underdånig hemställan hos Kongl. Maj:t, blifvit församlingar beviljad
med afseende å deras sacellanier, skulle inom kort tillerkännas jem¬
väl de öfriga församlingarne och presterliga sysslorna i riket. Den
sista omröstningen har också ådagalagt, att något sådant lätt kan
komma att ske. Den andra förutsättningen var den, att den återstod
af jus indigenatus, som ännu finnes och som inskränker rätten att söka
presterliga sysslor inom de gamla godtyckliga gränsorna, som ett stift
Lördagen dan 21 April.
49
N:o 29.
uppdrager, skulle bortfalla och presterliga sysslor skulle likasom alla
andra sysslor få sökas af hvilken dertill kompetent som helst. Gent
emot dessa båda lagförändringar, som jag tänkt mig inom kort åväga-
bragta, ville jag ställa en rättighet för biskop och domkapitel att före¬
komma de olägenheter, som, om dessa förändringar ensamma blefve
gjorda, utom all fråga skulle uppstå. Derest biskop och domkapitel
äro vid förslagets upprättande bundna endast vid objektiva grunder,
så följer deraf, att ju större antalet sökande är, desto svårare är det
för biskop och domkapitel att för församlingen föreslå en fullt lämp¬
lig person. Och dessutom om biskop och domkapitel fortfarande skola
vara bundna af nu gällande lag och således nödgas framlägga ett för¬
slag, som icke kan vara för församlingen antagligt, men deremot för-
samlingarne erhålla rätt att kalla fjerde profpredikant, så komma de
äfven att utöfva denna rätt gent emot biskopens och domkapitlets
förslag. Således kommer det att starkt sättas i fråga, huru vida den
omväg, att biskop och domkapitel skola ens upprätta något förslag,
kan vara behöflig. Detta ville jag motverka genom den första och
väsentligaste delen af min motion. Denna del har af Kammaren blif-
vit afsiagen. Det. värn, som jag velat gifva stiftsstyrelsen gent emot
förändringarna i afseende å fjerde profpredikants kallande, har icke erkänts
behöfligt. Mitt är icke felet, om domkapitlen skola känna sin ställning
obehaglig emot den utvidgade församlingarnas kallelserätt som Kam¬
maren nyss antagit. Men att ställa dem värnlösa äfven emot en ut¬
vidgad ansökningsrätt, kan icke vara min mening. Jag har således
icke någon anledning att önska, att denna förändring af jus indigena-
tus ensam må ega rum, och jag framställer icke något yrkande med
afseende å hvad Utskottet föreslagit.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
Föredrogs, men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet Stats¬
utskottets den 17 dennes bordlagda memorial N:o 52, med förslag till
åtskilliga af de stadganden, hvilka böra införas i det nya reglementet
för Riksgäldskontoret.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Banko-Utskottets den 18 dennes bordlagda memorial N:o 12, i fråga om
godtgörelse till byggmästaren vid Riksbankens pappersbruk, verkmä¬
staren derstädes F. Bladiu för arbeten och tillsyn vid återuppbyggan¬
det af det så kallade nedre bruket vid Tumba.
Ändring i
gällande
bestämmelser
ang. prester¬
liga sysslors
tillsättande
(Forts.)
Första Kammarens Prot. 1877. N:o 29.
4
N:o 29.
50
Lördagen den 21 April.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Sär¬
skilda Utskottets för behandling af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
med förslag till utsökningslag och i sammanhang dermed erforderliga
författningar den 18 dennes bordlagda utlåtande N:o 1, i anledning
af samma nådiga proposition.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 18 dennes bordlagda ut¬
låtanden :
N:o 5, i anledning af Herr O. E. L. Dahms motion angående
fridlysning under hela året af nyttig småfågel; och
N:o 6, rörande föreslagen underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående inskränkning i nu tillåtna tiden för jagt af elg.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Konstitutions-Utskottets dels den 19 och dels den 20 dennes bord¬
lagda utlåtanden:
N:o 2, i anledning af väckta motioner om ändring i 11 och 12
§§ Regeringsformen;
N:o 3, angående väckt motion om tillägg till 28 § Regerings¬
formen ;
N:o 4, i anledning af väckt motion om ändring i 10 § Regerings¬
formen ;
h!:0 5, i anledning af väckt förslag om tillägg till 38 § Riks¬
dagsordningen;
N:o 6, angående väckt motion om uteslutande af 2 mom. ur
3 § Tryckfrihetsförordningen.
Herr Grefven och Talmannen yttrade, att till honom blifvit öfver-
iemnadt ett prestbetyg af följande lydelse: “Att Ledamoten af Riks¬
dagens Första Kammare Herr J. A. Björklund under den 19 inne¬
varande April afiidit härstädes, intygas
Stockholm den 21 April 1877.
Frith. Grafström.
Pastor i Klara.
Och finge Herr Grefven och Talmannen med anledning häraf hem¬
ställa, huruvida Kammaren, i enlighet med föreskriften i 28 § Riks-
Lördagen den 21 April.
51
N:o 29.
(lagsord ning en, behagade besluta, att underdånig skrifvelse med an¬
mälan om den sålunda inom Kammaren uppkomna ledighet skulle till
Kongl. Maj:t aflåtas.
Svarades ja.
Justerade tre protokollsutdrag; hvarefter Kammaren åtskildes
kl. V24 e. m.
In fidem
O. Bräkel.