RIKSDAGENS PROTOKOLL
1877. Första Kammaren. M:o 14.
Onsdagen den 14 Mars.
Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.
Justerades 8 protokollsutdrag för den 10 och protokollet för
den 6 dennes.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herrar Bengtsson.
Nilsson och Olsson under tre veckors tid från den 17 dennes.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats¬
utskottets den 9 och 10 dennes bordlagda utlåtande N:o 33, i
anledning af Riksdagens år 1876 församlade revisorers berättelse
angående granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under-
år 1874.
tf i.
Herr von Krater: Het är en gammal och känd sats, att Lyfta ds för-
siffror kunna på mångfaldiga sätt grupperas. En annan bekant skott å ansia-
aforism, som en gång lär hafva yttrats af en namnkunnig diplo- m in~
inåt, innehåller, att orden åtminstone stundom äro menniskan gifna ' 'rånen-"'1*
1^r11a^t dölja tankarne. Jag undrar, om man icke med samman- öfningm.
ställande af dessa båda satser skulle kunna uppställa en tredje,
eller att siffrorna understundom snarare äro egnade att fördunkla
kännedomen om det ekonomiska faktum, de skola framställa, än
att göra det klart och lätt insedt. Åtminstone var det en sådan
betraktelse, som många gånger bemäktigade sig den ledamot af
sistlidet års statsrevision, som hade i uppdrag att i första hand
granska Arméförvaltningens hufvudbok med dertill hörande 148
Första Kammarens Prof. 1877. N:o 14. ]
N:o 14.
Onsdagen flen 14 Mars.
Lyftade för- band verifikationer. Resultatet af granskningen blef, att reviso-
skott å anda- rerne j g g framstälde en anmärkning angående en brist på an-
dluJ1 armén* »laget till “indelta arméns och Vermlands fältjägareregementes
vapen- vapenöfningar11; men just i anseende till den af mig berörda massan
ef ni,-jäv. af siffror och deras olika gruppering funno statsrevisorerne rigti-
(Forts.) gast att icke framställa denna anmärkning i någon postulerande
form, utan endast förhållandet för Riksdagen anmäla. Reviso-
rerne anmärkte nemligen att den s. k. “anticipationen" eller i bok¬
föringen anförda bristen å ifrågavarande konto under år 1874
ökats med 252.279 kronor 74 öre eller från 240.270 kronor 89 öre,
som den vid 1873 års slut utgjort, till 492,550 kronor 13 öre, men
revisorer^- vide ej bestämdt afgöra, huruvida den verkliga bristen
var det större eller mindre af dessa tal.
Det torde tillåtas mig att anföra några exempel på de af mig
antydda olika grupperingarne af siffror. I Arméförvaltningens
hufvudbok för 1874 slutar debet och kredit angående ifrågavaran¬
de anslag på 1,717,279 kronor 4 öre; i den af Arméförvaltningen
på grund af revisorernes anmärkning verkstälda omarbetningen
och förklaringen af sagda konto slutar det på 1,815,008 kronor 65
öre. Der är således en ganska väsentlig skilnad. Den uppkom¬
mer enligt Arméförvaltningens förklaring derigenom, att eu till¬
gång af 97,729 kronor 61 öre lärer vid årets början förefunnits å
detta anslag, hvilken tillgång dock icke syntes i Arméförvalt-
ningens originalkonto. I samma hufvudbok utgöra de ingående
anticipationerna. från år 1873 240.270 kronor 39 öre, de utgående
deremot 492.550 kronor 13 öre; skilnaden eller ökningen är så¬
ledes, såsom jag redan nämnt, 252,279 kronor 74 öre. I omarbet¬
ningen äro deremot de ingående anticipationerna, ehuru de här icke
benämnas med det ordet, 338,000 kronor, och de utgående 492,550
kronor 13 öre; tillökningen synes således här blott vara 154,550
kronor 13 öre. Men tillägger man till denna summa den uppätna
mera eller mindre verkliga behållningen af 97,729 kronor 61 öre,
så får man äfven bär en siffra af omkring 252,000 kronor.
1 kapitalkontot till rikshufvudboken förekommer samma an¬
slag “till indelta arméns och Vermlands fältjägareregementes va¬
pen öfning ar “. Sakförhållandet återfinna vi der nästan alldeles
oförändrad! endast att det framställer sig der på samma sätt som
då man ser ett berg uti eu sjö, det visar sig upp och nedvändt.
Man finner nemligen der en sedan många år, eller allt sedan år
1861, på ett icke fullt utredt sätt, uppkommen reservation eller
behållning i stället för att Arméförvaltningens hufvudbok hela
tiden lika troget utvisar en anticipation eller brist. Denna reser¬
vation var vid 1874 års ingång 339,908 kronor 52 öre och vid dess
utgång 90,376 kronor 81 öre, minskningen utgjorde således 249,531
kronor 71 öre. Hvilket betraktelsesätt man än använder: det di¬
rekta eller omvända, så kommer man sålunda till i förra fallet
ett lefvande öfver tillgångar^, i det senare en minskning i till-
gångarne för år 1874 af en summa, utgörande mellan 2 och 300,000
kronor.
Då framstälde sig för statsrevisorerne först den frågan, huru
Onsdagen den 14 Mars.
ä:o 14.
dcrma. brist aller minskning uppkommit, och det låg då närmast Syftade för¬
tid bands att förutsätta, att, som under ifrågavarande år fält-skott å ansla-
tjeimtöfningar egt ram (i Vestergötland och Småland), bvilket åter it m. inö
loae varit iörhållandet under de näst föregående åren, orsaken ' vapen- '1*
till . öfvers kridandet; eller minskningen borde ligga i de genom dessa öfmngar.
öfningar förorsakade utgifter. Det gälda då, att utreda, huru stora (forts.)
dessa utgifter kunde hafva vant. 1 den inlaga, som Arméförvalt-
ningens intendents-departement. inlemnade till Kong!. Makt för
star,sregleringen till 1875 års Riksdag, antogos fälttjenstöfningarna
iör framtiden oöra kosta 350,000 kronor, dervid likväl anmärktes,
att detta belopp vore 39,400 kronor högre, än hvad samma öfnin-
gai' kostat för 1874. Dessa kostade således omkring 310,300 kro¬
no!1 och jag kali, i parentes sagd!, intyga, att verifikationerna
slutade på en i det allra närmaste lika summa. Sedermera be¬
gärdes, såsom bekant är, af Kong!. Maj:t en påökning i sagde
anslag till indelta arméns vapenöfningar, nemligen vid 4875 lins
riksdag af. 420,000 kronor och vid 1876 års riksdag af 425,000
kronor. Vid båda dessa, tillfällen framstå!des i Stats-TJtskottet
en reservation, gående ut på att eu förhöjning af blott 270.000
kronor, såsom det mest angelägna, skulle lemna?,. Der påträffa
vi sålunda åter denna summa mellan 2 och 300.000 kronor, som
oupphörligt framträder, från hvilket håll man än' betraktar siffer-
massorna.
Sedan revisionsåret, hafva emellertid år förflutit, och då det
som bekant är. ett beklagligt förhållande, att den revisoreme ålig¬
gande granskningsskyldigheten gäller två' års gamla räkenskaper,
så är kassans ställning möjligen nu icke densamma som då; den
kan vara. bättre eller sämre. Jag vill antaga — och jag stödjer
mig dervid på den omnämnda af Arméförvaltningen verkställa
omarbetningen — att den nu är bättre än då. Om så är, har
detta, antagligen sin orsak deri, att fä 1 ttj en st ö f ningar n a under de
två sista åren varit inställa. Dura mycket som derigenom kunnat
inbesparas, är icke möjligt, att ur räkenskaperna på siffran med
någon säkerhet utreda; meu i 1874 års räkenskaper finner man
dock. att utgifterna under rubriken “anordnad!1' i kontot för iu-
delta arméns vapenöfningar belöpte sig i rundt tal till 1,477,000
kronor. I 1875 ars hufvudbok, som visserligen icke var för revi¬
sorerna tillgänglig, men hvaraf jag. skaffat mig ett bestyrkt ut¬
drag för i fråga varande konto, bestiga de sig under samma titel
anordnad! till 1,356,000 kronor, således en minskning’ af i rundt
tal 121,000 kronor, och jag har anledning tro. oå grand af eu
promemoria, som blindt inlemna.! till Stnts-Utskottet, att minsk¬
ningen var lika stor för är 18v6 Det är således sannolikt, att
under dessa två år kunnat, genom öfningarnes inställande' för
hvardera . året inbesparas omkring 121,000 kronor, eller tillsam¬
mans 240- ä 250,000 kronor, livilket åter visar oss denna samma oupp¬
hörligt åter spökande siffra af mellan 2 och 300,000 kronor. Jag-
anser således icke osannolikt, att den brist nå ifrågavarande "in¬
slag, som uppkommit under 1874.. numera kali vara i det närmaste
betald. En vigtig sak har nemligen dock vunnits genom reviso-
N:o 14.
t
Onsdagen den 14 Mars.
Lyfiudv för- rernes anmärkning, oaktadt den. som sagdt. måst framkomma ett
skott dangla-y,AT år för sent. I den af Arméförvaltningen verkstälda omarbet-
delta^arntfn*ning> »om jag förut omnämnt, erkännes nemligen uttryckligen, att
■näpen- 1874 års anslag ö/vershridits. visserligen icke^med den summa, som
öfning ar. ; evDorerne förmodat, utan endast med 85,550 kronor; sedermera
(4 orts.; upptages i samma omarbetning denna brist år 1875 såsom ned¬
gången till 40 326 kronor och slutligen vid utgången af det sista
året 1876 till 23,222 kronor. Slutsatsen häraf, om också omarbet¬
ningen rör sig med mindre summor, är dock ungefär densamma,
som jag med min större siffra kommit till. nemligen att en brist
förefunnits, större eller mindre, men att den nu är i det närmaste
betald. Emellertid är genom de mellanliggande åren möjligheten
utskuren att här framställa något yrkande, och jag kan således
icke heller egentligen klandra Stats-Utskottet derföre, att det
slutat med att tillstyrka, att icke någon åtgärd i anledning af re¬
visorernas anmärkning måtte vidtagas. Denna åtgärd hade nem¬
ligen enligt grundlagen bordt blifva en anmälan efter 106 eller 107
§ Regeringsformen, således ett klubbslag åt en styrka, som icke
motsvarar det föreliggande förhållandets betydenhet. Jag hoppas
dock. att Stats-Utskottet möjligen kan hafva saken i åtanke, då
fjerde hufvudtiteln förekommer till behandling i Utskottet, och
den punkt i Kong!. Maj:ts proposition, som föreslår beviljandet af
en ökning åt nämnda mycket omtalade anslag till indelta arméns
vapenöfningar af 388,000 kronor, dervid kommer under pröfning.
Om man jern för denna begärda påökningssumma med det belopp,
som fält tf e n stöfningarn a, enligt hvad jag nyss nämnde, uppgifvits
skola för framtiden kosta, eller 350,000 kronor, så tyckes den vara
omkring 38,000 kronor för stor. Möjligen återstår således dock
ännu någon del af skulden, som är afsedd att med detta öfver¬
skott i anslag betalas; jag säger möjligen, och hoppas, att Stats-
Utskottet vill hafva saken i minne och lägga den till grund vid
sin behandling af det omnämnda, ansiagsbeloppet! Under denna
förhoppning har jag nu inskränkt mig till att endast taga rev iso -
rerne i försvar med afseende på den anmärkning, de framstäf i
denna del, och hvars befogenhet jag hoppas härmed hafva ådaga¬
lagt. Något yrkande finner jag mig icke böra göra.
Herr W>rn: Det är icke min mening att göra någon an¬
märkning mot eller ingå i någon granskning i afseende på be¬
loppet af de penningar, som på här i fråga varande anslag blifvit
utgifna. Men hvad här blifvit anfördt synes mig allt för mycket
påvisa behöfliglieten af en annan bokföring hos Arméförvaltningen,
för att jag skulle underlåta att i det afseendet säga några ord.
Det visar sig att formuläret för Arméförvaltningens hufvudbok
icke låter förena sig med formuläret för Statskontorets. Armé¬
förvaltningen sjelf anmärker, att resultatet genom hufvudboken
framstår i eu långt ofördelaktigare dager än det verkligen är.
Också har sedan långa tider tillbaka varit fråga om att förändra
bokföringen för Arméförvaltningen, och jag påminner mig, att för
ungefär tre år sedan Kongl. Maj:t atgaf en befallning till denna
Onsdagen den .1 t Mars. 5
myndighet att yttra sig (ifver, huruvida det för Sjöförvaltningen
anförda bokföringssättet kunde tillämpas inom Arméförvaltningen.
Nu vet jag mycket val, att den tid, som sedan dess förflutit, för
Arméförvaltningen, varit upptagen af så många stora och vigtiga
arbeten, att det icke är att undra på, om den föreslagna för¬
ändringen i bokföringssättet fatt stå tillbaka; jag vet också, att
den tjensteman, åt hvilken ifrågavarande arbete varit uppdraget,
är ansedd såsom mycket skicklig, och jag har sjelf bart tillfälle
att se, att han hyser nit och intresse för saken. Men till följd
af de omständigheter, jag antydde, har icke något förslag till ny
hufvudbok kunnat uppgöras. Härpå hänger dock i väsentlig män
icke blott afhjelpandet af sådana olägenheter som den här i fråga
varande, sä att man får se verkligheten i stället för ett skenbart
förhållande — vare sig att detta blifver fördelaktigt eller oför¬
delaktigt -- utan äfven möjligheten att kunna utsluta rikshufvud-
boken ett år tidigare, än nu sker, och derigenom sätta både Kong!.
Maj:t och Riksdagen i tillfälle att bättre lämna följa och upp¬
märksamma ställningar och förhållanden än nu är möjligt. Jag
bär derför ansett mig böra begära .ordet för att framhålla önsk¬
värdheten af att, så vidt det är möjligt, den tjensteman, som fått
sig uppdraget att uppgöra ny hufvudbok för Arméförvaltningen,
måtte fä tid och tillfälle att utföra detta vigtiga arbete.
Herr Montgomerv-Cederhielm: Deri förste talaren har
med mycken sakkännedom redogjort för förhållandet med de siff¬
ror-. som förekomma i revisionsberättelsen angående denna fråga,
och han har visat, att af dessa siffror kunna, allt efter det sätt.
hvarpå de grupperas, dragas olika meningar. Efter att hafva
yttrat detta har. han kommit till det slut, att Stats-Utskottets hem¬
ställan borde bifallas. Jag- tror också, att det är det enda, som
här kan göras. A ena sidan böra vi erinra oss, att det här är
fråga om ett reservationsanslag och att Armé-förvaltningen genom
ett Kongl. bref har tillstånd och till och med åliggande att hösten
förut på auktioner gorå inköp för det kommande årets vapenöfnin-
gar, på h vilka inköp förskott måste Jemn as, till följd hvaraf det.
blir ganska svårt att här få någon jemnt afslutad räkning föråret.
A andra sidan är äfven att märka, att, såsom Stats-Utskottet upp¬
givit, den ifrågavarande blåsten vid 1877 års ingång reducerats
till 23,000 kronor. Jag anser nu visserligen, att revisorer ne haft
fullt skäl att omförmäla förhållandet i sin berättelse; men jag fin¬
ner också, , på grund af hvad nu påpekats, att Stats-Utskottet gjort
rätt i att icke tillstyrka någon åtgärd, och får jag således anhålla
om bifall till Utskottets hemställan i förevarande punkt.
Grefve Sparre: Instämmande i den föregående talarens yr¬
kande om. bifall till Stats-Utskottets hemställan, vågar jag dock
i uppfattningen af föreliggande fråga gå ännu längre än han, i
det jag tror, att någon brist i det ifrågavarande anslaget i sjelf va
verket aldrig förekommit, utan att den brist, som synts i Armé-
förvaltningens räkenskaper, varit helt och hållet skenbar och he¬
xa» 14.
lyftande för¬
skott å ansla¬
get till in¬
delta arméns
vapen¬
öfning av
(Ports.)
>':o 14.
(; Onsdagen den 14 Mars.
Luftade för- roende på bokföringssättet. Det linnes nemligen i 1858 års
Skott 4 «/«• underhållsreglemente^föreskrifvet, att de besparingar, som på re-
delu fmXugementenas ‘mötesanslag kunna ega.rum, skola reserveras för
'"'vapen-1' regementenas räkning; dessa besparingar afföras dock ur Arme-
öfningnr. förvaltningens räkenskaper såsom utgifter för året, men de qvar¬
stå i landtränterierna för de respektive regementenas räkning
såsom tillgångar för nästa års ö tran gar. Om jag sammanräknar
beloppen af dessa reserverade tillgångar, skall jag finna, att de.
ehuru icke uppgående till några betydligare summor, dock öfver¬
stiga beloppet af den brist, som åt Armé-förvaltningen blifvit er¬
känd och som således väl egentligen icke är att anse såsom eu
verklig brist, utan endast en skenbar, beroende pa bokförings¬
sättet.
Öfveriägguingen förklarades slutad och Utskottets förevarande
hemställan bifölls.
2.
•»ånkni-ii- Herr Mannerskantz: Det ämne, som utgör föremål för an-
garne i dra punkten i Stats-Utskottets föreliggande utlåtande, är vid ett
■ Kndjupct. föregående tillfälle behandladt, och jag yttrade då några ord, som
kunde tvdas derhän, att jag önskade få återkomma till denna fråga.
Utan att vilja ingå i någon vidlyftig afhandling, som det kan¬
ske ej bör anses lämpligt göra på detta ram, vill jag likväl fästa
uppmärksamheten på några mycket väsentliga omständigheter.
1867 års här åberopade komité, som af Kong!. Maj:t blifvit
tillsatt, för att efterse tillståndet å de flesta af rikets vigtigaste
befästningar, deribland Waxholm. framstälde förslag till ganska
väsentliga förändringar i det sätt, hvarpå försvaret å denna punkt
förut varit ordnadt. Efter föregående befästningsplaner skalle
blott eu inlopp, nemligen förbi Waxholm, finnas och med fasta
verk försvaras, och Fredrikshorgssundet, såsom det ock mycket länge
varit, vara försänkt. Komitén föreslog nu att grundtanken att
bibehålla blott ett enda inlopp till Stockholm, men tillstänga de
öfriga väl fortfarande borde iakttagas, men att inloppet vid Fre-
driksborg skulle öppnas och der anläggas mycket, starka fasta.be-
fästningar, men deremot inloppet förbi Waxholm icke vidare bibe¬
hållas öppet annat än tillfälligtvis med en mindre öppning; ocii
orsaken till denna föreslagna förändring var att intartsleden
vid Waxholm var mycket svårare och kostsammare att kunna
försvara emedan derförbi förde och sålunda funnos att befästa icke
blott ett enda inlopp, utan flera, åtminstone sedan man kommit
förbi det dittills o försvarade passet emellan de yttre holmarne
utanför den nu befintliga fästningen. Vid sådant förhållande an¬
sågs som sagdt, att man, i stället för att nödgas starkare befä¬
sta de många inloppen vid och omkring Waxholm, borde genom
starka försänkningars anbringande helt och hållet tillsluta alla
dessa sund och i stället öppna det förut tillslutna sundet vid
Fredriksborg. Herrarne finna, att detta var en så väsentlig om-
Onsclagen (Ten 14 Mars.
N:o 14.
ändring af den förut varande försvarsplanen, att det tålde väl vid
att betänka sig, innan man öfvergick till det nya. Enda möjlig¬
heten att kunna antaga den nya försvarsplanen berodde på, att.
då man icke ville nedlägga, ytterligare högst betydliga kostnader
på anläggande af. emot nutidens starka artillerield skyddande nya
eller förstärkta befästningar kring Waxholm, de andra hinder,
som skulle omintetgöra en fiendes försök att intränga genom pas¬
sagen vid denna plats, gjordes så starka och ogenomträngliga som
möjligt; och dessa hinder skulle då utgöras af en dubbel linie
försänkningar af stora dimensioner och mycket fast byggnadssätt,
indika, om de stäldes med den yttersta omsorg, man trodde skulle
kunna åstadkomma det åsyftade ändamålet.
1 detta förslag instämde år 1869 den dåvarande chefen för
fortifikationen i den skrifvelse han till Kong!. Maj:t ingaf och på
grund af hvilken Kong!. Maj:t till Riksdagen gjorde framställning
om ett högst betydligt anslag, att under en följd af år utgå till
utförande af dessa ifrågavarande befästningar och dertill hörande
försänkningar efter den år 1867 uppgjorda planen, som sedermera
äfven blifvit, med det nu anmärkta undantaget, nästan i sin hel¬
het fullföljd. Ostridigt vore, enligt fortifikationschefens i denna
skrifvelse uttalade åsigt, att inloppet till Stockholm skulle kunna
befästas vida starkare än genom de anordningar, 1867 års komité
föreslagit, om man dervid kunde bortse från de dermed oskiljak¬
tiga kostnaderna. Likaså kunde ej nekas att befästningarne vid
Waxholm borde vara starkare, om Stockholm vore befästad! på
landsidorna. Men så länge detta ej vore förhållandet, syntes
uppförande af mera storartade, eller, hvilket dermed blir likty¬
digt, mera kostsamma befästningar ej väl motiveradt.
Vid betraktande af de olika sätt. hvarpå ett anfall mot Vax¬
holm kunde komma att ega rum. funne man. enligt Fortifikations¬
chefens yttrande, att det kunde ske under trenne olika kombina¬
tioner. — Det är detta jag lägger vigt på att få uppläsa.
“Den första vore ett angrepp af en flotte* utan landstignings-
trupper, som söker öppna sig väg. Mot ett sådant försök gåfvo
de af 1867 års komité föreslagna försvarsanstalter full säkerhet.
Den andra vore ett anfall af en flotta, som medförde och land¬
satte ett antal trupper, men utan att något angrepp af en fiendt¬
lig armé samtidigt skedde mot Stockholm från någondera landsi¬
dan. Som Stockholm aldrig torde komma att lernnas utan en till
sitt skydd derstädes qvarlemnad garnison, borde i detta fall till¬
räckligt understöd af denna alltid vara att påräkna vid Wax¬
holm, för att hindra fiendens landsatta trupper att bemäktiga sig
öarne, från dem tysta våra batterier samt derefter upprifva de för¬
sänkningar och stängsellinier, som hindra hans fartyg att framgå.“
Det tredje af Fortifikations-chefen uppgillra alternativ, då fien¬
den landsätter en större styrka, lemnar jag åsido, då jag icke an¬
ser det för det af mig nu afsedda ändamålet vara af vigt att upp¬
läsa det. Fortifikations-chefen slutar emellertid med att säga, att
i hvilketdera som helst af ofvannämnda fall Waxholms nu före¬
slagna befästningar sålunda borde gifva allt behöflig! stöd för för-
För sänknin¬
gar ne i
Kodjupet.
(Forts.)
8:0 U.
8
Onsdagen den 14 Mars.
Försänknin¬
garne i
Kodjupet.
(Forts.)
svaret af Stockholms inlopp; och ansåg han derföre det af 1867
års komité uppgjorda förslag ega en tillräcklig styrka. Det var
på grund af detta hans yttrande, Kongl. Maj:t sedermera till Riks¬
dagen frainstälde det förslag, som derefter antogs och hvartill er¬
forderliga medel beviljades. Men jag upprepar hvad jag sade i
början. Hela detta förslag grundar sig på försänkningarnas styrka
och 1867 års komité var öfverens om detta förslag endast under
förutsättning, att försänkningarne utfördes på så omsorgsfullt, var¬
aktigt och starkt sätt som af komitén föreslagits. Två ledamöter
af komitén, Grefve Hamilton och General af Kleen, den sistnämnde
då chef för fortifikationen, ansågo emellertid icke desse, försänk¬
ningar, äfven uppförda med den styrka komitén föreslagit, vara
tillräckliga; utan afgåfvo reservationer emot komiterades förslag,
deri af Grefve Hamilton yttrades: “Försänkningar af störa dimen¬
sioner och fast byggnadssätt utgöra utan tvifvel ett särdeles godt
medel att hindra eu fiendtlig flottas framträngande, och äro ofel¬
bart skyddande mot en öfverrumpling. Oförstörbara kunna de lik¬
väl icke göras. Förr eller senare skola de genombrytas af en
fiende, som, utan att spara kostnad, kunnat använda eu längre
tid att anskaffa alla de medel, den tekniska konstfärdighetens ut¬
veckling erbjuder honom, att öfvervinna de hinder, af hvilka han
vet sig mötas, äfvensom för att under det härmed förenade ar¬
bete bereda sig nödigt skydd. De af komitén föreslagna försänk¬
ningar äro visserligen ganska starka, dock ej så, att de ej kunna
förstöras med redan kända redskap, och naturligtvis ännu lättare
med ytterligare förbättrade maskiner. Vore icke förhållandet sådant,
skulle en försänkning i hvarje sund, uppförd på det sätt, som an¬
sågs ega största fasthet, vara tillräcklig. Komitén har emellertid
föreslagit tvenne försänkningar af olika byggnadssätt i hvarje in¬
lopp och dermed gifvit tillkänna sin åsigt, som äfven jag delar,
att den föreslagna yttre försänkningslinien allena icke lemnar nö ¬
dig trygghet." Sedan Grefve Hamilton sålunda yttrat hvad han
anser dessa försänkningar hafva för betydelse, framhåller han, att
de, oaktadt den stora fasthet, hvarmed komitén åsyftat att bygga
dem, enligt hans förmenande ändock icke ensamma ei’bjödo ett
tillförlitligt försvar, utan borde dels vid Waxholms-sundet och dels
vid Pål-sundet anläggas ett antal permanenta fästningsverk, sä
att en stark inre tredje försvarslinie funnes att tillgå bakom de
begge yttre försvarslinier, som de föreslagna försänkningarne voro
ämnade att utgöra. I samma grundåsigt instämde äfven General
af Kleen, som angående det framstapla förslaget bland mycket
annat yttrar: “Slutledningen häraf kan således icke blifva någon
annan än att hela detta försvar är grundadt hufvudsaklig ast och nära
nog ensamt på försänkningar.11
Åf allt detta framgår, och jag måste derpå fästa herrarnes
synnerliga uppmärksamhet, att det är på, försänkningarnes före¬
slagna och beslutade beskaffenhet, både komitén, reservanterna, 1869
års Chef för Fortifikationen och dåvarande Chefen för Landtför-
svars-Departementet, hvilken accepterade Fortifikations-ehefens
förslag, i en af dess allra mest väsentliga delar hafva grundat för-
Onsdagen den 14 Mars.
N:o lé.
svaret af inloppet till Stockholm, i afsigt att göra det omöjligt
för en fiendtlig flotta att utan stora förberedelser och ansträng¬
ningar dit inkomma. Nu har deremot år 1876 blifvit beslutade,
visserligen icke att helt och hållet uppgifva idén att, i stället för
genom förskansningar, genom anläggande af försänkningar söka
skydda landets hufvudstad emot anfall från sjösidan; men att
detta antagna försvarssystem högst väsentligt skulle försvagas,
ty, i stället för att, enligt komiténs plan, under fredstid i det så
kallade Kodjupet, skulle lemnas öppen en ränna af 70 fots bredd
och 12 fots djup, har nu tillåtits att denna ränna skulle blifva
200 fot bred med samma djup och jemväl hela. Finnbålet lem-
nate öppet. Man skulle möjligen kunna säga. att det icke myc¬
ket kan hafva att betyda, att under fredstid den nämnda rän¬
nan behålles '6 gånger så bred, som först var påtänkt; men
utom det att utfyllandet i den störa breda rännan icke kan
göras nog, när den först vid ett förestående krigsutbrott i hast
skall utföras, hafva revisorerne med hänseende härtill fästat upp¬
märksamheten på en märklig omständighet. Om man nemligen
gör eu 70 fots bred ränna och leder densamma så som komitén hade
föreslagit intill någon af de infartssundet närmast omgifvande hol-
marne, så att det bestämda djupet af 12 fot erhålles af sundets
der närmare stranden naturliga djup, erhåller rännan under sig
eu försänkning så stark att icke någon mensklig makt kan gorå
den starkare, emedan naturen sjelf bidragit till densammas starka
byggnadssätt; men breder man deremot ut rännan, sjunker den
naturliga bottnen ju längre man kommer från holmen allt djupare
och djupare, med den påföljd att konstgjord fyllning derofvanpå
måste anbringas, och att vid rännans begge ändar och på sidorna
om rännan, naturliga djupa gropar komma att finnas, i hvilka
hela den nedlagda fyllnaden‘*kan nedkastas och derigenom röjas
ur vägen med långt större hastighet än om man varit nödsakad
släpa alltsammans öfver en mycket lång och fast under sin hela
längd endast 12 fots djup bank. Således är den nu inedgifna för¬
ändringen högst väsentlig och följden häraf måste blifva att ali
den nytta och fördel med detsamma bortfaller, som varit väntad, att
vinnas genom den enligt 1867 års komité-förslag förändrade pla¬
nen för försvarsanläggningarna omkringWaxbolm,— hvilken plan, då
den ur den synpunkten kunde anses mindre lämplig att den flyt¬
tade det egentliga försvaret från midten af den linie, som skall
försvaras, till den ena flygeländan, afsåg att detta fel skulle hjel¬
pa derigenom, att man genom de der föreslagna dubbla försänk-
ningsliniernas stora dimensioner och fasta byggnadssätt skulle
göra de förut öppna mellersta inloppen alldeles otillgängliga.
Jag har förut fäst uppmärksamheten på två af de olika sätt
hvarpå Chefen för Fortifikationen förutsatt, att ett anfall utifrån
sjön emot landets hufvudstad skulle komma att ega rum. Det
första var genom öfverrumpling af en fiendtlig flotta af bepans¬
rade mindre djupgående fartyg, utan trupper till landstigning, men
försedd med ett tillräckligt artilleri att inom få timmar förstöra
hela staden, och jag hemställer om icke blotta möjligheten af
Försänknh
garne i
Ko djupet
vForts.)
>':« 14.
lu
Onsdagen flen .14 Mars.
Försånftmin
garne i
Éodjnpet.
(Forts.)
taran härför måste anses vara af den allra största betydelse. Det
kan visserligen sägas att man bör kunna förutse ett krig långt
innan det utbryter, och nog kan det hända ibland, att åskmolnet
länge starkt och hotande synes vid horkonten innan det kommer
till utbrott och blixten slår ned; men under den tiden kan
det lätteligen vara farligt för en svagare stat att ämna rusta
sig till försvar, och dessutom går det icke, såsom mången före¬
ställer sig, att i hast, under en tidpunkt då man får mycket an¬
nat att göra, åstadkomma försänkningar af en sådan fasthet, som
de ifrågavarande måste hafva, i fall de skola tjena till någonting.
Dertill erfordras många dagar, och vi veta väl hvad under
nuvarande förhållanden många daga;!' i fråga om krigshändelser
betyda i vår verldsdel. Yi skulle säkerligen icke lernnas många
(lagar i fred, för att verkställa sådana försänkningar på i öfrig!
alldeles oförsvarade ställen,
Det är väl sant, att vi kunna hafva många andra punkter,
som också behöfva försvaras, och att. genom att stänga inloppet
till Stockholm, vi icke skyddas från anfall på andra håll; men jag
hemställer, om det ändock icke är af ofantligt stor vigt, att Stock¬
holm, som kan anses för landets hjerta och som innesluter så
mycket dyrbart, skyddas på ett sådant sätt att icke ett dussin
monitorer och andra fartyg af högst 12 fots djupgående, som un¬
der någon förevändning, i närheten af våra kuster hållit sig be¬
redda dertill, på några få timmar kunna uppkomma å Stockholms
ström och derifrån antingen genast diktera fredsvilkoren eller an¬
dra oss bindande förelägganden eller spränga i luften och skjuta,
ned allt som finnes i vår hufvudstad och sätta sig i besittning af
den del utaf vår flotta, som till sitt skyddande dit må hafva inlupit.
Det är icke någon obetydlig sak, hvarom här är fråga, och, då
hela olägenheten af den en gång uppgjorda och godkända planens
fullföljande skulle bestå deri, att några fartyg finge använda några
minuter längre på vägen mellan Östersjön och Stockholm, under
det de i allt fall erhölle en rakare och mera öppen segelled än
förut att passera, kan jag således, om jag å ena sidan uppställer
denna olägenhet och å den andra den minskade faran och förde¬
len af en bättre segelled, icke se något skäl till jemförelse.
Jag har ingenting att erinra mot det slut, hvartill Stats-Ut-
skottet kommit; ty för tillfället kan icke någon annan framställ¬
ning formuleras, och jag vet knappt, om, oaktadt anmärkningens
stora betydelse, någon annan kraftigare formulering skulle kun¬
nat utgå ens från det Utskott, till hvilket Stats-Utskottet tyckes
hafva velat hänskjuta saken. Men då man, som vi, är nog lyck¬
lig att lefva i ett konstitutionel samhälle, der talet är fritt och
allt som händer är öppet för offentligheten, egen man äfven icke
blott rätt utan också pligt att framställa och framlägga hvad man
anser felaktigt eller för sitt land skadligt. Det enda ändamål,
jag med detta mitt yttrande åsyftat, har derföre varit att få fästa
uppmärksamheten på den högst vigtiga saken och uttala min ön¬
skan, det Kongl. Maj:ts regering, till hvilken jag måste hysa stol'
tillit i de saker, som falla inom dess verksamhetsområde, måtte
Onsdagen den 14 Mars.
11
N:o 14.
taga denna fråga i förnyadt noggrant öfvervägande. Jag kan
icke föreställa mig, att. detta nyss fattade beslutet kan vara be¬
stämdt att gälla för så lång tid, att icke en val behöflig revision
deraf ganska snart må kunna ega rum; och skulle man anse detta
beslut att hålla, segelleden förbi Waxholm fortfarande öppen för
sjöfarten verkligen vara af sådan vigt, att någon ändring deri
icke kan ske, tror jag att det måste blifva regeringens om¬
sorg att gorå upp en annan plan, minst lika stark, som den. af
de båda förut nämnda reservanterna framstäida, med en af fasta
torskansnmgar bildad inre, befästningslinie att skydda inloppen
omkring eller förbi 'Waxholiu, om försänkningarne icke skulle kunna
bibehållas sådane, att de hindrade eu tionde att derigenom framtränga.
Hvad jag med mitt yttrande vid detta tillfälle åsyftat, har
som sagdt, varit att fästa uppmärksamheten på denna vigtiga sak.
så att regeringen, representationen och allmänheten måtte hafva
ögonen fastade derpå och att man må tänka sig val för, innan
man låter Stockholm, rikets hufvudstad, få fortfara att vara ut¬
satt för ett o hin dra dt plötsligt anfall af ett större eller mindre
antal, men oss öfverlägsna, bepansrade fartyg, så grundgående,
att de kunna passera genom Kodjupet och Finnhålets 12 fot djupa
nu alldeles oförsvarade farleder.
Herr von K rsemer: Det är visserligen sant, att fred är det
normala tillståndet och krig det abnorma; men deraf följer dock
icke, att det kan vara rätt att, för att befordra fredens intressen,
helt och hållet frånse hvad kriget fordrar, allra minst om den
fördel, som berörda intressen genom ett sådant frånseende skulle
vinna, icke står i något rimligt förhållande till den gjorda uppoff¬
ringen. Detta är dock hvad man vid detta tillfälle synes mig hafva
gjort, då man, för att bereda handelsfartygen eu 12 eller 21 mi¬
nuters kortare väg till Stockholm från utkanten af skärgård änne.
helt och hållet sönderrifvit den försvars- och stängningsplan, som
skulle _ förskaffa kufvudstaden trygghet mot fiendtliga öfverfall.
Den föregående talaren har förekommit mig i hvad jag väsentli¬
gen ville säga, så att jag nu icke behöfver ingå i några detaljer;
jag har blott velat uttala min öfvertygelse, att befästningarna vid
Fredriks borg under sådana förhållanden äro i det närmaste gagn¬
lösa, och om der stå omoderna kanoner af 1864 års modell, såsom
jag vid ett föregående tillfälle omnämnde, så kan det nu vara
temligen likgiltigt; de komma sannolikt aldrig att blifva aflossade,
enär fienden utan tvifvel väljer att gå den väg, som genom dessa
förändringar blindt, lemnad honom öppen och der han icke möter
något allvarsamt motstånd. Denna förändring synes mig sålunda
ganska betänklig, och de motsatta intressena äro ingalunda jemn!
mot hvarandra afvända. Den förkortning i våglängd, som de från
Furusund kommande fartygen skulle vinna, är ju blott y;, af hela
vägen til! Stockholm, och för de från Landsort kommande bill
vinsten försvinnande liten eller blott V.!T af vägen. Vidare bildar
farleden genom Fredriksborgssundet en vinkel, för hvars passe¬
rande endast två vindar äro af nöden, medan deremot för pas-
Försänkning
gar ne i
Kodjupet.
(Forts.)
N:o 14.
12
Onsdagen den 14- Mars.
Fiimcmlmin
ii äril e i
Kolli Häri.
(Ports.)
sägen öfver Kodjupet alla kompassens vindar behöfvas. I likhet
med den föregående talaren har jag, ehuru icke något positivt
yrkande vid denna punkt kan göras, dock velat uttala min tanke,
att man här, för tillgodoseende af ett -mindre väsentligt freds- och
handelsintresse, nemligen beredandet af eu rent af obetydligt kor¬
tare segelled till Stockholm, uraktlåtit att egna tillbörligt beak¬
tande åt ett vida vigtigare intresse, nemligen bufvudstadens skyd¬
dande mot öfverfall i 'händelse af ett plötsligt påkommande krig.
Det är visserligen sant, att Stockholm är en betydande handels¬
stad, och att det ligger i dess intresse, att segel!ederna till dess hamn
förkortas; men man måste dock äfven komma ihåg, att Stockholm
framför allt är landets hufvudstad, och att det slag, som drabbar
denna, kan nära nog dödligt drabba hela Sverige och dess för¬
svars tratt. Deri ligger det betänkliga, och jag kan vid sådant
förhållande ej annat än anse det orätt att för ett enskildt han¬
delsintresse och på grund af en korporations framställning för¬
ändra en af Kong!. Maj:t och Riksdagen uppgjord försvarsplan.
Det är detta jag ansett mig böra med några ord påpeka.
Herr Statsrådet Weidenhjelm: Sfer. är med anledning af
de anmärkningar, bär blifvit framstälda mot Kongl. Majrts beslut
om företagande af vissa inskränkningar i försänkningarna vid
Kodjupet och det s. k. Finnhålet, som jag anhåller att få yttra
några ord. Jag torde dervid först få. Jästa uppmärksamheten på,
att den så kallade förändringen i be.fästniugsplanen visserligen
icke innebär någon rubbning af planen i sin helhet. Förändrin¬
gen innebär icke, att försänkningarna i dessa båda sund skulle
ur samma plan uteslutas, utan endast att tills vidare under freds¬
tid ett uppskof med utförandet af desse, fövsänkningsarbeten till
hela dess utsträckning skulle medgift as.
Den af 1867 års komité föreslagna planen innehåller, att
sunden borde grusfyllas till 5 fot under vattenytan med undan¬
tag af eu mindre öppning i Kodjup -i, Knligt det nu medgifna
tillståndet skulle försänkningarne stanna L2 rot under vattenytan
och rännan i Kodjupet blifva 200 fot bred med en kam af 66 fots
bredd. Genom arbetets fortsättande till denna gräns, eller just
nätt och jemnt så långt, som de till försänkningar i Stockholms
skärgård anslagna medel stått bi, är det så långt framskridet att
enligt af Chefen för fortifikationen meddelade upplysningar, kom¬
pletteringen af sundens stängning, enögt plan, inom loppet af 14
dagar efter derom gifven befallning kan verkställas och att, om
större skyndsamhet möjligen skulle kunna blifva af nöden, sun¬
den på 16 timmar kunna fyllas genom att derstädes försänka med
sten lastade pråmar och skutor.
Det är icke antagligt, att i norden skulle utbryta ett krig,
till hvilket man icke skulle hafva sett något tecken 14 dagar
innan fienden vore utanför Kodjupet, och derför tror jag icke det
ligga någon ökad våda för Stockholm i det beslut, som nyligen
i handelns och sjöfartens intresse blifvit tVetaclt. Jag vill dock
tillägga, att, om de medel, som till fö (-sank ni n gsar betena i Stock-
> usel ngen flen. 14 Mars.
IS
N':o 14.
holms skärgård klifs-it af Riksdagen anslagna, hade varit tillräck¬
liga till dessa arbetens fullföljande, enligt planen, jag af ekono¬
miska skäl skulle hafva tvekat att tillstyrka bifall till den gjorda
ansökningen, emedan ett afbrott i dylika arbeten alltid måste
förorsaka ökade kostnader. Men då så icke var förhållandet,
utan det skulle blifvit nödvändigt att begära särskilt anslag för
dessa arbetens fullbordande, så ansåg jag, då ett uppskof icke
medförde någon våda. och högst väsentliga förbättringar i vårt
töravarsväsen åt denna Riksdag kräfde betydliga anslag, fram¬
ställningen om medel till spärrningsarbetets kompletterande kunna
anstå.
Herr Wall enberg: .lag anhåller att få börja, der Chefen
för Landtförsvarsdepartementet slutade, nemligen i fråga om med¬
lens otillräcklighet. Det var en stor lycka, att dessa voro så
knappa, att de icke räckte till att låta fylla igen farvattnet.
Den förste talaren har åberopat befästningskomiténs betän¬
kande af år 1867 och Kong!. Maj:ts år 1869 aflåtna proposition.
Sedan dess hafva likväl åtta år förflutit, och jag tror icke, att
Kongl. Maj:t år 1869 kunde föreställa sig, att frågan om vårt
försvar i öfrig t skulle framskrida så långsamt, som den under
dessa åtta år beklagligen gjort. Yi stå, efter min uppfattning,
ännu så långt från att vara redo till att fatta beslut i våra öfriga
försvarsfrågor, att igenfyllandet af ett farvatten är en alltför enstaka
åtgärd att tjena till någonting, helst vi icke hafva något annat
att försvara Stockholm med än en fästning, som troligen ingen
kommer att anfalla: och efter hvad jag hört bra många erfarna
män försäkra såsom sin öfvertygelse, kommer Stockholm icke
heller att^angripas genom att Kodjupet ock Waxholmen forceras,
då så många andra vägar finnas, och Stockholm på alla sidor i
öfrigt ligger Öppet för hvarje anfall. Jag upprepar att, då man
icke gör något för landets försvar i öfrigt, igenfyllandet af ett i
sig sjeift ganska trångt farvatten är en så otillräcklig åtgärd, att
det uppskof, Kongl. Maj:t i denna fråga medgifvit, i handelns
och sjöfartens gagn synes mig särdeles välbetänkt.
En talare har bär för oss uppläst utdrag af komitébetänkan-
den och dessa betänkande!! ega nog stort värde i teorienmen
då vi icke se några praktiska påföljder af de råd, som deri gifvas,
tror jag, att vi kunna vänta att åberopa dem, till dess vi få se
något annat resultat deraf än att man bygger en enda fästning;
och det är allt, som blifvit gjordt under "dessa åtta år. Man öf-
verlägger ännu i denna stund om en ökad värnepligt och om
mycket annat, som skall komma i stället för det man rifvit ned,
och medan man i godan ro och med mycket lugn funderar härpå,
talar man om att “hufvudstaden skall blifva öfverumplad“, utan
att dock af denna farhåga låta sig störas i sitt sätt att behandla
försvarsfrågorna i öfrigt, i afseende hvarå tiden får ha sin gilla
gång och årtionden förflyta utan att något beslut, som kan hafva
någon praktisk följd, blifver fattadt, Så står det till, och felet
Försänknin¬
gar ne i
Ko djup et.
(Forts.)
K:o 14.
Onsdagen den 14 Mars.
Försänknin-
garne i
Kodjupet.
(i’orta.I
14
är icke ensamt Kong]. Maj:ts, utan båda statsmakterna dela der¬
för ansvaret.
Den talare, som först hade ordet, yttrade, att den föreslagna
rännan skulle hafva blifvit tillräcklig, tv den skulle tå 70 fots
bredd. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på. att den skulle
visserligen få 70 fots bredd vid vattenytan; men emedan sidorna
måste dosera sä skulle rännan, enligt förslaget, blifva i bottnen
endast trettio fot bred och det vore att förvandla ett farvatten till
ett dike. Intet fartyg af större drägtighet skulle kunnat passera
derigenom utan hjelp af bogsering, och ifall två fartyg skulle
mötas måste de vara mycket små.
Nu bär Kong!. Magt medgifvit, att detta farvatten tills vi¬
dare skulle få vara öppet till tolf fots djup. Påminner icke Herr-
Talmannen sig, att för någon tid sedan sades det, att Bag gens¬
staket borde upprensas till tolf rots djup och att derigenom skulle
beredas stor lättnad för skärgårdsförsvaret samt att faran för
fiendtligt anfall vore ringa, emedan sundet hastigt nog åter kunde
fyllas. Handelssjöfarten tänkte man visserligen icke på den gån¬
gen, men det uppgåfs kunna hända, att en flottilj blefve angripen
och behöfde på den vägen kunna komma in till Stockholm. Så¬
dana voro åtminstone åsigterna hos somliga af de strateger, som
yttrade sig i frågan.
När det nu skulle kunna gå an att upprensa detta sund till
tolf fots djup, utan nya befästningar inser jag icke, hvarför man
ej för framtiden skulle kunna bibehålla inloppet genom Kodjupet
vid samma djup, då man der har både Idindö och Waxholmen.
Min enskilda mening angående Baggensståket är den, att detta
icke blifver upprensadt förr än eu blifvande fiende åtager sig
detta bestyr, och det får han nog göra alldeles ostörd, ty vi
hafva der icke något Fredriksborg och ingenting annat heller.
Då nu ett farvatten finnes, kan jag icke se någon anledning att
blott och bart för en skuggrädsla låta fylla igen detsamma, innan
i öfrig t något annat blifvit gjordt, på grund hvaraf det kan an¬
tagas att vi kunna försvara landet åtminstone mot rimliga anfall.
En ärad talare yttrade något om “ortintressemen han
glömde att Stockholm dock är hvfvudorten i riket, och att det är
af vigt för hela landet att hafva öppen och lätt kommunikation
med denna hufvudort. Här är icke fråga om ett lokalt eller små¬
aktigt intresse, utan om ett stort intresse, som visserligen kan
åsidosättas, ehuru man handlar oklokt, om man det gör.
Då Stats-Utskottet sagt, att denna fråga egentligen tillhörde
annat Utskott, inskränker jag mig till att instämma med Utskottet
i denna de! och anhåller, att punkten måtte blifva lagd till hand-
lingarne.
Herr Mannerskantz: Jag ber att få yttra några ord med
anledning af den siste ärade talarens anförande. Han sökte fram¬
hålla, att det icke vore någon fara att förändra en af befästnings-
komitén för 10 år sedan utarbetad plan angående försänkningarne
och försvarsanstalterna vid inloppet till Stockholm. Men denna
N:o 14.
Onsdagen den 11 Mars. 15
/
plan. som. då uppgjordes, och sedan med högst betydliga kostna¬
der blifvit till slutet utförd i ändamål att skydda inloppen
vid både Waxholm och Dredriksborg, antogs icke blott af komi-
ten utan. sedan alla auktoriteter blifvit hörde, som i saken haft
rätt ant yttra sig, har densamma af Cheferne för Fortifikationen och
Landtförsvars-departementet samt af Kong!. Maj:ts Regering och
Representationen blifvit till fullo gillad och till utförande i sin
helhet godkänd.
Den. siste talaren frågade, hvad hjerna- det till att befästa in¬
loppen till Stockholm, då icke något annat göres för att försvara
landet? Men jag å min sida frågar: livad höra dessa båda saker
tillsammans? Skall man. icke göra något, derför att man icke kan
gorå allt på en gång? År det icke skal att tillstänga alla dessa
öppna portal’, hvarigenom fienden kan intränga midt i hjertat af
landet och der hastigt tillfoga oss den största skada? Om jag
antager, att hela landet hade beväpnat sig och på alla klippor,
som omgifva inloppen till Stockholm, stodo väpnade män för att
söka hindra en fiende att komma tram under den nedanför gående
segelleden, skulle ju ändock monitorer eller andra bepansrade far¬
tyg* kunna lika lätt komma upp till Stockholm; allt som gjorts
till landthärens förstärkning skulle i detta hänseende tjena till
intet. År det ena godt, bör jag val icke förskjuta att skaffa mig
det derför, att det fattas mig ännu annat, som' också är godt, ett
annat, som jag, fast för samma ändamål, också behöfver. Det
obestämda uttrycket W, som blifvit användt om dem, som
lägga hinder i vägen för uppställandet åt' en fullt rustad folk här
i landet, kan så mycket, mindre träffa mig, som jag sedan många år
ifrat för allt, som kan tjena att stärka vårt lands försvar och så¬
ledes så val för detta nyssnämnda mål som för Stockholms be¬
fästande på sätt nu varit ifrågasatt.
.Chefen för Landtförsvars-departementet har anmärkt, att de
för ifrågavarande arbeten anslagna penningar icke skola varit till¬
räckliga, och att regeringen icke till denna Riksdag velat göra
framställning om erforderliga medel för arbetets fullständiga verk¬
ställande, då landet dessutom under året hade så störa utgifter
för sitt försvar. Hvad nu detta angår, förmodar jag, att, då dessa
försänkningar beräknats kosta år 1870 redan dertill anslagna 280
å 800 tusen kronor, som sedan måst blifva använda för att få
största delen af grusmassan nedlagd, det icke gerna kan fattas
mer än några få 10,000-tal kronor för att fullborda det återstå¬
ende arbetet, och om man också i år för de stora utgifterna till
landets försvar i fiffigt. icke ansett lämpligt att begära de bri¬
stande medlen, .hoppas jag att det åtminstone till nästa år skall
kunna beredas tillgång, att fylla denna nu uppgifna brist.
lluf-cudstadens verkliga intresse är det som jag velat försvara,
men det ^ är Stockholms förmenta intresse, som talaren på stock¬
holmsbänken sökt skydda.. Nu menar jag med Stockholm, denna
stads handlande befolknings intresse, då jag deremot tänkt på
hela landets välfärd, när jag talat om hufvudstadens intresse, att
vara emot anfall sjövägen väl försvaradt; och hela statens intresse
Försänkning
garne i
Kodjupet.
(Forts.)
N:o 14.
16
Onsdagen den .14 Mars.
örsiinhnin■
garne 'i
Kndju filt.
(Forte.)
kan väl icke få göras beroende deraf, att några ångbåtar anses
behöfva ett par minuter mer eller mindre på vägen än eljest.
Framtiden kommer att döma. huruvida jag haft rätt. då jag sökt
framhålla denna frågas stora vigt.
Fastän man nu icke ser någon fara framför sig kan den lik¬
väl, kanske när man minst väntar den, komma; och jag för min
del har velat afsåga mig allt ansvar för hvad som kan inträffa,
om icke då något, som erbjuder tillräckligt skydd, har blifvit gjordt
till landets eller, som nu varit i fråga, för dess hufvudstads försvar.
Herr von Möller: Då déchargebetänkandet från Konstitutions¬
utskottet framlades för Kammaren, yttrade jag mig icke. ehuru
jag hade reserverat mig mot detsamma. Jag skulle icke heller
nu hafva uppträda om icke chefen för Landtförsvarsdepartemen¬
tet hade yttrat sig. Jag tänker icke heller nu fälla ett ord om
hvad statsrådsprotokollen rörande denna fråga innehålla, emedan
jag anser deras granskning vara inskränkt till Konstitutions-Ut-
skottet. Men öfver andra handlingar och sådana, som enligt
Tryckfrihets-förordningen kunna komma hvarje svensk man till
de!, anser jag mig vara berättigad att här yttra mig. .
Den förste talaren har gjort en längre historik öfver dessa
försänkningar, men det sista bladet i densamma har han _ icke
nämnt, och det är ett af den nuvarande chefen för Fortifikationen
afgifvet yttrande angående Stockholms Handels- och Sjöfarts-
nämnds underdåniga hemställan: “att de till utförande anbefalda
försänkningarne mätte i så fall modifieras, att Finnhålet skulle
bibehållas vid 12 fots djup och Kodjupet få en genomfartsväg af
200 fots bredd och 12 fots djup11. Med anledning häraf har be-
mälde chef yttrat angående Kodjupet “att han anser, att en något
större men ej djupare öppning, endast i ganska ringa mån kunde
inverka på, försvaret och att den af Handels- och Sjöfarts-nämn-
den föreslagna bredden 200 fot derföre ej innebure någon fara,
om försänkningen fylles till 12 fots djup". Han tillägger: “det
blir lätt och hastigt verkstäldt — om fyllningssten upplägges
färdig på passande ställe — att dermed lasta några få, vanliga
roslagsskutor och sänka dem samt dermed stänga genomfarten."
Beträffande Finnhålet säger han: “det är obestridligt, att flera
öppningar i försvarslinien, än som för eget bruk i krigstid behöf-
vas, ej kunna undgå att i mer eller mindre män bidraga, till liniens
försvagande och att de, om ock hvar för sig ej särdeles betyd¬
liga arbeten, som vid krigsutbrott måste ske för dessa öppningars
stängande, möjligen kunna på ett betänkligt sätt öka dem, som då
i alla fäll komma att erfordras11; dock tillägger han: “hyser jag
ej någon större betänklighet deremot, om rännan fylles till 12 fot och
sten upplägges i grannskapet". I stället för BO fots bredd i bott¬
nen, tillstyrker han en bredd af ända till 350 fot. Detta är hans
“något"! Om skilnaden mellan 30 och 350 så kan benämnas, öf-
verlemnar jag åt Herrarne sjelfva att bedöma.
Chefen för Landtförsvars-departementet yttrade, att försänk-
ningsarbetena äro uppskjutna blott tillsvidare. Detta är en tröst
17
5f:o> 14.
Onsdagen den 1-1 Mars.
för dem, som hysa i saken samma åsigter, som Försvars-komitén, Fomänhiin-
Kongl. Maj:t sjelf, och Dess Regering år 1869. Dock får jag an- 'Jarne i
hålla om ursäkt om jag icke rigtigt förstod, då det yttrades, “att
det icke fans tillräckliga anslag.'1 En talare på Stockholmsbän- 1 °r s'
ken har till och med yttrat, “att det vore en lycka, att det icke
funnes penningar för detta ändamål". Men då man vet, att redan
sistlidne högt kontrakt blifvit uppgjordt om Finnhålets fyllande
och att chefen för Fortifikationen önskade ett snart afgörande,
huru dermed skulle vidare förfaras, röjer åtminstone icke detta
kontraktuppgörande, att brist på tillgångar då egde rum.
Försänkningarne vid Kodjupet ingingo till och med i detta årets ar¬
betsplan.
Om det också låter sig göra, såsom den nuvarande chefen för
Fortifikationen ansett, att dessa försänkningar kunna fullbordas,
antingen helt långsamt, inom 14 dagar, eller ock skyndsamligen,
på 16 timmar, så strider likväl detta mot hvad en före detta chef
för Fortifikationen, mätande faran af att öppna Baggensstäket.
utan att ega fullt starka och bepansrade batterier till inloppets
skydd, sagt, då han talat om försänkningars mindre förmåga att
lemna den trygghet, som ur militärisk synpunkt fordras, och der¬
vid yttrat följande: “jag vet visserligen, att den öfvertygelse, jag
uttalat om oförsvarade försänkningars mindre förmåga att lemna
den trygghet, man ur militärisk synpunkt nödgas fordra, strider
mot den opinion, som råder hos representanterna för handelssjö-
iärten, hvilka naturligtvis önska se så få svårigheter som möjligt
uppstå mot ett företag, som i hög grad skulle underlätta denna
sjöfart. De söka ock derför stöd för sin uppfattning uti yttran¬
den af skickliga civilingeniörer, men dessa ihågkomma eller uppfatta
icke alltid den mycket stora skilnaden att utföra ett sådant arbete '
under fredens lugn,_ med full tillgång på arbetare och arbetsred¬
skap samt ostörda af främmande, öfvermäktiga inflytanden och att
gorå samma arbete under kommande krig; då krafterna behöfvas
å alla håll, kanske till och med under inverkan af en i det ome¬
delbara grannskapet rasande strid. Att då utföra ett större ar¬
bete och på kommando i ett gifvet ögonblick samt på ytterst kort
tid, är en sak, som torde vara svårt att på förhand garantera".
Så tänkte den då varande chefen. Den nuvarande tänker annor¬
lunda; men tiderna förändras och vi med dem.
Jag har ansett mig böra tillägga detta; och då jag blifvit af
Kammaren vald till ledamot af Konstitutions-Utskottet, der jag
ensam varit reservant i denna fråga, har jag velat begagna detta
tillfälle att söka någorlunda försvara en åsigt, som jag delarmed
statsrevisorerne.
Herr von Krsemer: Chefen för Landtförsvars-departementet
har yttrat, att ingen förändring skett i den ursprungliga försänk-
ningsplanen. Detta yttrande förefaller mig dock icke fullt riktigt,
då försänkningsarbetena uti det så kallade Finnhålet blifvit helt
och hållet imtälcla, således en del af den faststälda försänknings-
planen aldeles förändrad. Huruvida det verkligen kan blifva möj-
Första Kammarens Prof. 1877. N:o 14. 2
N:o 14.
Forsänknin-
ija r ne i
Kodjupet.
(Forts.)
It) Onsdagen den 14 Mars.
ligt att. i händelse af krigsfara, på en så kort tid, som Chefen för
Landtförsvars-departementet uppgifvit, fylla försänkningarne, der¬
om vågar jag med honom, som nödvändigtvis måste ega så öfver-
lägsna specialinsigter i dessa saker, icke tvista, men jag tror dock,
att det kan vara tvifvelaktigt. Det nu framkomna innersta skä¬
let, som af Herr Statsrådet blifvit anfördt, för arbetets inställande
för närvarande, eller att medlen voro slut, är högst beaktansvärdt,
men det torde blifva än mera gällande vid en hastigt påkom¬
mande krigsoro, då penningetillgångarne tagas i anspråk på alla
möjliga håll. Emellertid synes det klarligen, att Stockholms
Handels- och Sjöfarts-nämnds anhållan kommit mycket väl till
pass, och man kan således nu upphöra att undra öfver att den så
hastigt vann bifall. , „ „
En talare på Stockholmsbänken har förebrått oss på motsi¬
dan, att vi icke äro konseqventa, emedan vi, oaktadt representa¬
tionen icke vill göra något för landets försvar i öfrigt, så strängt
hålla på just denna enstaka del af försvaret, nemligen försänknin¬
garne uti inloppen till Stockholm. Dertill tager jag mig^ friheten
anmärka, att det synes mig alldeles icke konstateradt,. huruvida
representationen vill göra eller icke gorå någon förändring i vårt
försvarsväsen ---jag säger med flit förändring, ty jag påstår att
vi dock hafva ett försvar, om ock det kan tarfva någon förbättring. Hit¬
tills har det egentliga skälet, hvarför icke någon ändring skett uti vårt
försvar, varit det, att icke något tillfredsställande förslag hittills
blifvit framlagdt. Det är således en stor princip skilnad mellan att för¬
ändra något, utan att man säkert vet hvad som skall sättas i stäl¬
let, och det att öfvergifva en plan till försänkningar, som både
Regeringen och Representationen funnit tillfredsställande och så¬
som sådan blifvit faststäld.
Herr Adelsköld: Jag hyser den öfvertygelsen. att jag är lika
varm vän till ett starkt försvar som de talare, hvilka yttrat sig
för sundens igenfyllande efter den uppgjorda planen; men jag tror,
att de med denna sin kärlek för landtförsvaret gått något för långt
i sina farhågor. Jag tror mig såsom ingeniör kunna försäkra, att
det verkligen låter sig göra att på några få timmar göra sunden
så ofarbara, att en fiende skall behöfva månader för att upprensa
dem och heldre välja en annan väg till Stockholm. I krig, då
faran står för dörren och vårt vara eller icke vara beror på kraf¬
tiga åtgärder, griper man till hvarje medel att försvara fosterlan¬
det. På Stockholms ström ligga alltid skutor och ångbåtar och
om man använder dylika till sänkning i sunden, hvilket kan gå
mycket hastigt, skall det erfordras lång tid för en fiende att få
dem farbara. Dessutom kan man i dessa ångbåtar eller skutor,
före sänkningen, nedlägga minor, hvilka göra det för en fiende
ytterst farligt och afskräckande att bedrifva rensningsarbetet.
Under den hittills varande diskussionen, synes man äfven helt och
hållet förbisett, att det finnes undervattensminor. Om sådana an¬
vändas i Waxholmssundet och andra sund, skall en fiende hysa
stora betänkligheter att der inlöpa. Jag för min del tror således
Onsdagen den 14 Mars.
19
N:o 14.
att,, dä vi hafva batterier för att .skydda minlinierna, de yttrade FSrsunittun-
tarhagorna äro mycket öfverdrifna. garne i
Man såg under det sista fransk-tyska kriget, då franska fiol-
tan var den tyska ofantligt mycket öfverlägsen, att de franska C
fartygen icke vågade sig in uti de tyska hamnarne, just derför
att fransmännen visste, eller trodde att der fans ett minförsvar •
och orsaken härtill ligger deruti att en fara, som man icke ser
eller kan undvika, alltid förefaller mera afskräckande än den man
har för ögonen och är i tillfälle att bedömma. Jag föreställer
mig, att minor komma att för framtiden blifva det bästa försvaret
för våra hamnar och sund. Jag har velat nämna detta, för att
söka minska de farhågor, som möjligen uppstått hos en och an¬
nan af Kammarens ledamöter på grund af de anföranden, vi hafva
hört. Jag^ för min del tror derför att regeringens åtgärd att tills
vidare tillåta en större öppning af de omtalade inloppen till Stock¬
holm i stället för att förtjena klander varit mycket välbetänkt,
äfven om, såsom Herr Krigsministern förklarat orsaken, varit nå¬
gon brist i anslagsbeloppet, då den icke, så vidt jag kan finna
minskar vår försvarskraft, men i hög grad bidrager till den be¬
tydliga sjöfartens underlättande från och till landets förnämsta
handelsstad.
Herr Wall enberg: Jag _ vill blott med några ord besvara
Herr Mannerskantz’ yttrande, i det han förebrådde mig att hafva
begagnat det obestämda uttrycket “man11, då jag sagt att man icke
gjoide det eller det. Om jag icke blifvit förstådd, ber jag härmed
få förklara, att jag vid detta tillfälle med ordet man naturligtvis
menade de båda statsmakterna. Kör öfrig! får jag upprepa, att, då
man icke vill göra något annat än fylla igen våra farvatten, går
man till väga på samma sätt som den, hvilken stoppar bomull i
öronen och, blundar, och derför han ingenting hör eller ser, tän¬
ker, att allt är godt och välbestäidt med hans trygghet.
Öfverläggningen förklarades slutad och Utskottets anmälan
lades till handlingarne.
0 3—9.
Utskottets hemställanden biföllos.
Härefter anmälde sig och yttrade:
Herr Wallenberg: Då någon angriper mig för hvad jag här
rån bänken yttrat och förklarar detsamma icke vara öfverens-
stämmande med sanningen, anser jag mig med Herr Talmannens
goda minne och Kammarens bifall berättigad att försvara mig, ty
derigenom försvarar jag också Kammarens anseende, då Kammaren
måhända någon gång fattat sitt beslut i vigtiga saker just med
anledning af uppgifter, som här blifvit af mig lemnade.
1 “Nya Dagligt Allehanda" för den 10 i denna månad före-
N:o 14.
20 Onsdagen den 14 Mars.
kommer en artikel, med öfverskrift: »Herr Wallenberg contra stats-
revisorerne“ och undertecknad 11StatsrevisorMen _ som der icke
finnes något namn, ber jag få tillkännagifva,. att min innerliga öf¬
vertygelse är, att icke någon Statsrevisor skrifvit den artikeln, ty
en statsrevisor är en offentlig man, som icke bör tveka att stå
för livad han yttrar i det offentliga, angående de föremål som
komma under behandling.
Således är här tydligen ett missbruk af benämningen Stats¬
revisor begånget. Sjelfva artikeln börjar sålunda: “Insändaren
anhåller att härmed få lemna ett bidrag till den gamla erfarenhe¬
ten af huru stundom uppgifter lemnas, som vid närmare gransk¬
ning icke finnas vara med sakförhållandet öfverensstämmande.
Anledningen härtill är den inom Första Kammaren förefallna dis¬
kussion rörande sistlidet års statsrevisorers af Stats-Utskottet till¬
styrkta framställning rörande ökad amortering af statslånet till
Greffe—Dala jernvägsaktiebolag“.
Enligt det justerade och tryckta protokollet för den 17 sist-
lidne Februari har Herr Wallenberg rörande denna fråga, bland
annat, yttrat: “Det är emellertid ett par saker, som jag önskar
få rättade i Berrarnes föreställningssätt, innan man skrider till
votering. Kevisorerne hafva missledt Stats-Utskottet, då de upp-
gifvit, att 1875 års utdelning var 20 procent utom räntan. Att
Stats-Utskottet icke har kunnat sätta i fråga riktigheten af en re-
visorernes sifferuppgift, faller af sig sjelf, men jag har här Gefle
—Dala bolagsstyrelses berättelse, som är tryckt och deruti före¬
slås att utbetala 15 procent utom räntan, hvilket ock blef bolags¬
stämmans beslut; således en nedsättning från 20 till 15, eller af
5 procent, som icke blifvit observerad af Herrar revisorer".
Härefter förekommer: “Det är en rätt allvarlig anmärkning, som
sålunda blifvit framstå] d mot statsrevisorerne och det kunde hafva
varit skäl att närmare taga reda på förhållandena, innan den ut¬
slungades." Efter åtskilliga missledande uppgifter, påstår förfat¬
taren sig hafva visat att rånte- och vinstutdelningen för år 1875
uppgick till tjugofem procent å aktierna i G-efle—Dala jernvägs-
abtiebolag, och tillägger slutligen följande: “Vi öfverlåta nu till
läsarens eget omdöme, om statsrevisorerne lenmat origtiga upp¬
gifter, som missledt Stats-Utskottet, eller om Herr Wallenberg
lemnat Första Kammaren origtig uppgift i afsigt att missleda
eller, på grund deraf att han icke tagit kännedom om verkliga
förhållandet". Jag har här i Kammaren lemnat den uppgiften,
att för år 1875 utgjorde vinstutdelningen och räntan på Greffe—
Dala jernv ägs aktiebolags aktier tjugo procent och icke tjugofem
procent, såsom det blifvit uppgifvit i statsrevisorernas berättelse.
Man kan visserligen antaga, att statsrevisorerna blifvit missledda;
men den som skrifvit ifrågavarande tidningsartikel kan icke ur¬
säktas med att förebära obekantskap med sakförhållandet, ty då
man går till en sådan ytterlighet för att gendrifva en uppgift i
denna Kammare, som författaren till denna artikel gjort, bör man
också först hafva skaffat sig bättre reda på förhållandena. Här
har jag i min hand Direktionens för Grefle—Dala jernvägsaktiebo-
21
X:o 14.
Onsdagen den i I Mars.
lag berättelse för år 1875. Den innehåller att 120,000 kronor
blifvit lemnade i ränta och 360,000 kronor, såsom vinstutdelning
för nämnde år. Då aktiekapitalet är 2,400,000 kronor, så gör det
tjugo procent som blifvit tillsammans såsom ränta och vinst ut¬
delade. Berättelsen är så klart uppstäld, att icke något misstag
gerna kan ega rum. Ingående saldo från år 1874 utgjorde 5,019,656
kronor 72 öre, och med tillägg af nya byggnader under året gick
det till 5,979,821 kronor 99 öre; om man derifrån drager 97,882
kronor 21 öre, som blifvit afskrida, får man saldo till 1876 af
5,881,939 kronor 78 öre. På Trafikkonto är bruttoinkomsten 1,393,990
kronor 15 öre, hvarifrån dragas trafikomkostnaderna, då behåll¬
ningen blir 660,795 kronor 82 öre. Vinst- och Förlustkonto är kre¬
ditera dt för 666,224 kronor 32 öre. men debiteradt för 208,342 kronor
4 öre, och sedan 97,882 kronor 21 öre äro afskrifna, finnas qvar
till vinstutdelning 360,000 kronor.
Denna berättelse är underskrifven af Herrar Casimir Petre,
som bär den äran att vara ledamot af denna Kammare, och nu är
bär tillstädes, samt Borgmästaren i Gfefle Herr J. W. Petre och
Trafikdirektören C. Hyckert. Jag tror att icke någon af dessa
it errar bruka sätta sitt namn under en origtig uppgift. För
att kunna ytterligare verificera mina uppgifter har jag telegrafe¬
rat till Gfefle och begärt, att den nuvarande styrelsen behagade
yttra sig i frågan, och har jag från samma styrelse emottaga föl¬
jande intyg: Att utdelningen å Gfefle—Dala jern vägs aktier för år
1875 utbetaltes med 5 procent i ränta och
15 procent i vinst
Summa 20 procent per aktie
intygas af Gfefle den 12 Mars 1877,
Gfefle—Dala Jernvägs-Aktiebolags Direktion:
C. F. Hellin. Theodor Hwasser. Carl J. Sehlberg.
•lag är öfvertygad, att jag icke behöfver anföra mera för att
gendrifva eu dylik sanningslös insinuation, som den uti Nya Dag¬
ligt Allehanda; dock förnyar jag min förklaring, att, enligt min
tro,. ifrågavarande tidningsartikel icke är författad af någon stats¬
revisor, utan snarare af min gamle gynnare på “Franska värdshuset.“
Herr Rettig: Med anledning af den siste ärade talarens
anförande, ber jag att få meddela Kammaren den upplysning,
det jag med säkerhet vet, att rånte- och vinstutdelningen för år
1875 å Gfefle—Dala-jernvägsaktier utgjorde endast 20 procent.
Åt G W) er g stia
Herr von Ehrenheim: Då statsrevisorerne ansett, att U1 -^onyiiuanfe'
tima Landtbruksinstitut icke betalt sin skuld till den s. k. “Grill-från Ultima
bergska fonden" derför att institutets styrelse låtit i Upsala läns Landtbmks-
ränteri för “ Ultima Landtbruksinstitut deponera räntebärande instituts
obligationer, motsvarande skuldens belopp, kan jag icke underlåta me< e ■
att härom yttra några ord. Med “Gfillbergska fonden" förhåller
det sig så, att den blifvit gifven “för att deraf bilda en fond till
ett stipendium för elever vid Ultuna Landtbruksinstitut11. Fn del
N:o 14.
22
Onsdagen deri 14 Mars.
Gillbergska
fondens sär¬
skiljande
från Ultima
Landtbruks-
instituts
■medel.
(Forts.)
af denna fond gafs ursprungligen i obligationer. _som städse varit
deponerade i Upsala läns ränteri för Uituna instituts räkning,
och en annan del lemnades i kontanta penningar, som varit an¬
vända uti institutets rörelse. Då institutet erhöll af Riksdagen
ett extra anslag af 80,000 kronor till betalning af institutets ränte¬
bärande skuld, inköptes obligationer till ett belopp, motsvarande den
del af Gillbergska fonden, som dittills användts i institutets rö¬
relse. och dessa obligationer deponerades, såsom de andra, i Upsala
läns ränteri för institutets räkning. Det har aldrig kunnat falla
institutets styrelse in, att denna deras åtgärd skulle blifva före¬
mål för anmärkning, då styrelsen på samma sätt handhaft de
äldre obligationerna, ocli någon anmärkning _ derom icke blifvit
gjord. Allra minst kunde styrelsen föreställa sig, att skulden deri¬
genom skulle anses obetald, då obligationerna blifvit uti institutets
räkenskaper bokförda såsom Gillbergska fondens särskilda till¬
hörighet. Enligt stiftelsebrefvet är Uituna instituts styrelse
målsman för “Gillbergska fonden", och följaktligen tillkommer
styrelsen samma rätt öfver dess depositioner, som de, livilka skett
för institutets räkning. Jag kan således icke inse, att det ligger
någon hufvudsaklig vigt uppå, att den ena eller den andra for¬
men användes vid dessa medels deponerande, men hvad jag på
det bestämdaste protesterar mot, är den åsigten, att skulden ännu
skulle stå obetald, då värdepapper, motsvarande skuldbeloppet,
blifvit inköpta, i allmänt förvar deponerade samt uti institutets
räkenskaper uppförda såsom tillhörande “Gillbergska fonden".
Friherre af Ugglas: Då det icke gerna kan vara skäl att
till Kongl. Maj:t aflåta en skrifvelse af så liten betydenhet, som
den ifrågavarande, enligt min åsigt, eger, och den siste talaren
af lätt begripliga skäl icke ville framställa något yrkande, anhåller
jag om af slag å detta skrifvelseförslag. Hela frågan gäller endast
att, i stället för, såsom den siste talaren upplyst, det belopp
obligationer, som nu blifvit deponeradt i Upsala läns ränteri för
institutets räkning, revisorer^ ansett detsamma bort deponeras för
Gillbergska fondens räkning; men då Uituna instituts styrelse har
sig uppdraget att vårda denna fond, måste det anses tillräckligt,
att fondens medel finnas, samt att de äro — låt vara — _ för
institutets räkning deponerade i Upsala läns ränteri, och blifvit
uti institutets räkenskaper bokförda såsom Gillbergska fonden
tillhöriga. För öfrigt tror jag det icke ens kan vara rätt att be¬
svära Kongl. Maj:t med en skrifvelse sådan som denna, hvarför
jag yrkar af slag å Stats-Utskottets ifrågavarande förslag.
Herr von Kr se mer: Jag vill icke länge uppehålla Kamma¬
ren, men ber dock få yttra några ord med anledning af en utaf
den förste talaren gjord invändning, att det skulle vara likgiltigt.
om de ifrågavarande medlen vore deponerade för Uituna instituts
räkning eller om de, som de bort vara, deponerats för "Gillbergska
fondens räkning". En af de sista paragraferna af donationsbrefvet
innehåller nemligen en föreskrift om. huru med fondens medel
Onsdagen den 14 Mars.
X:o 14.
g;;
skall förfaras, i händelse Ultima institut komme att upphöra. Vinberg ska
Häraf är således sjelfkärt, att det icke kan vara likgiltigt, om *"r'
len äro deponerade för institutets eller för fondens räkning; lön- JaTnf',,
den skall alltid ega bestånd, äfven om institutet skulle upphöra. Landtbrvks-
Detta är den skilnad, som revisorerne velat framhålla. inHitvts
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag. ffede}\
° (Ports.)
Herr von Ehrenheim: Med anledning af den siste talarens
yttrande ber jag blott få erinra, att det torde vara utom allt
tvifvel, att Ultuna institut måste, i händelse det komme att upp¬
höra, redovisa Grillbergska fondens mede), till den institution, som
skulle komma att öfvertaga denna fond och att denna redovis¬
ning skulle kunna ske genom aflemnande af obligationerna.
Herr Montgomery-Cederhielm: Visserligen är denna
fråga icke af någon särdeles stor betydelse, men jag tror dock, att
statsrevisorerne hatt rätt i sin anmärkning, likasom Stats-Utskottet
i sitt förslag. Af revisionsberättelsen synes, huru man förfarit
med denna fond. År 1874 beslöts af styrelsen för Ultuna Landt¬
bruksinstitut, att bland andra institutets skulder, äfven den till
Grillbergska fonden skulle inlösas med de medel, 80,000 kronor,
som af näst föregående Riksdag blifvit stälde till institutets dispo¬
sition. Sedermera hade emellertid icke någon verkställighet följt
å detta beslut, och institutets styrelse yttrade såsom förklaring
deröfver, att, då den summa, som här afsågs, varit för bestridande
af institutets utgifter erforderlig, styrelsen ansett det mindre ända¬
målsenligt, att för gäldande af denna skuld till en af institutets
egna kassor upptaga ett tillfälligt iån, utan föredragit att för
skuldens betalande afvakta den tidpunkt, då, efter föryttrande af
årets skörd, medel åter blefve tillgängliga: dock hade styrelsen
sedan besluta, att före utgången af Januari månad år 1876 betala
skulden.
Det synes således, att styrelsen ansett sig, vid det förhållande,
att fonden vore stäld under dess förvaltning, ega full befogenhet,
att till förefallande utgifter disponera öfver denna fond tillhöriga
medel, som naturligtvis sedan åter skulle fonden ersättas. Jag
tror dock icke, att detta kan vara rätt, då denna fond tillkommit
på grund af enskild donation och i gåfvobrefvet föreskrifvits, att
öfver densamma särskild räkenskap skall föras och årlig redovis¬
ning afgifvas vid revisionen af institutets räkenskaper.
Allt hvad med denna anmärkning afses, inskränker sig till
den subtiliteten, att i stället för att de fonden tillhöriga medlen
nu äro deponerade i Upsala läns ränteri för “Ultima Landtbruks-
instituts“ räkning, de må deponeras för “Grillbergska fondens“ räk¬
ning. Det är således blott fråga om en åtgärd, lätt att verkställa,
men, som jag tror, är öfverensstämmande med hvad som är rätt,
hvarför jag hemställer om bifall till Stats-Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr
Gr ef veu och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
N:o 14.
24
Onsdagen den 14 Mars.
Särskild revi¬
sion af för¬
valtningen
vid Ultima
Landtbruks¬
institut.
dels bifall till Utskottets förevarande hemställan och dels afslag
derå, framstäldes propositioner på båda dessa yrkanden samt be¬
svarades med blandade ja och nej; hvaruppå och efter det pro¬
position på bifall till Utskottets hemställan förnyats samt med
många så väl ja som nej besvarats, Herr Grefven och Talmannen
förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
tf 11.
Herr von Ehrenheim: Då Stats-Utskottet, som för öfrig!
så omsorgsfullt refererat alla förklaringar, afgifna af de styrelser,
hvilka varit föremål för statsievisorernes anmärkningar, här icke
funnit utrymme för ens det kortaste utdrag af Ultima Landtbruks-
instituts styrelses svar, utan endast hänvisat Kamrarnes ledamöter
till deras nog hardt anlitade läslust, vågar jag nu ingå i be¬
mötande af hvad revisorerne mot institutet anmärkt. Jag förbi¬
går dock dervid den första anmärkningen, som gäller vedåtgången
vid institutet, och öfvergår genast till den andra. I afseende på
denna, ber jag först att få erinra, att den af Stats-Utskottet icke
blifvit troget återgifven; ty revisorerne säga verkligen icke, att
styrelsen otvetydigt förbundit sig att med de af Riksdagen till
betäckande af institutets skulder anvisade medel, inlösa ifråga¬
varande stamholländeri, utan fästa endast Riksdagens 'uppmärksam¬
het derpå, att det förhållande, att detta stamholländeri tillhör
enskild person, ännu fortfar. För min del får jag säga, att ut¬
trycket, det styrelsen otvetydigt förbundit sig att göra något, som
styrelsen sedermera icke fullgjort, närmar sig till det personligen
sårande.
Hvad hela denna affär beträffar, förhåller sig dermed, soro.
följer. Staten hade förut ett stamholländeri uppstäldt vid Ultuna;
detta förflyttades emellertid derifrån och då bief kreatursbesätt¬
ningen otillräcklig; institutet saknade tillgångar att köpa erfor¬
derligt antal kreatur, men en enskild person erbjöd sig att för¬
skjuta derför behöfliga medel på vilkor, att kreaturen alltjemt
skulle anses tillhöra honom och såsom arrende erläggas fem pro- t
cent af. kreaturens inköpspris. Att styrelsen antog detta erbju¬
dande, i stället för att genom lån sjelf anskaffa penningar, be¬
rodde derpå, att styrelsen vore af Kongl. Maj:t förbjuden att göra
upplåningar, en föreskrift som under denna tid visserligen icke
kunde helt och hållet efterföljas, men som åtminstone borde efter¬
följas så långt ske kunde, så att icke penningar upplånades till
det, som på annat sätt kunde erhållas. Denna 'åtgärd anmärktes
af 1874 års revisorer såsom mindre lämplig; men jag nödgas er¬
känna, att jag icke kunnat förstå det origtiga i att en allmän
inrättning, helst en sådan, som är så fristående från statsverket,
som Ultuna Landtbruksinstitut, begagnar sig af särskild persons
biträde för ett godt ändamål. För öfrigt saknas icke exempel
på andra likartade förhållanden vid Ultuna. Der finnes en bygg¬
nad kallad Fjellbyggningen, med afseende på hvilken alldeles
enahanda förhållanden egt rum, eller att institutet behöft utrymme,
Onsdagen den 14 Mars. 25
men saknat medel att förskaffa sig det. Detta behof afhjelptes
emellertid af tre af dåvarande direktörer, af hvilka en ännu
lefver, och är väl bekant åtminstone för en af statsrevisorerne.
Denna byggnad uthyrdes till institutets begagnande ända till dess
Riksdagen gaf anslag till det nya elevhuset. Mig veterligt an¬
märktes dock aldrig på sin tid detta förhållande. Jag lemnar
emellertid denna sida af saken. Anse 1874 och 1876 års revisorer,
att en enskild person aldrig bör lemna något biträde åt en offent¬
lig inrättning, må det stå för deras räkning.
Jag vill nu fästa mig vid anmärkningen, att medlen icke
blifvit betaide. Anledningen dertill är den, att i det belopp,
80,000 kronor, som af institutet begärdes och erhölls till betalande
af dess skulder, de till inlösen af stamkolländeriet erforderliga
medlen icke blifvit inberäknade, emedan dessa i sträng mening
icke utgjorde en institutets skuld; utan hoppades styrelsen, sedan
institutet blifvit befriadt från de betydliga ränteutbetalningarne,
kunna utaf afkomsten af egendomen erhålla det erforderliga be¬
loppet; och denna förhoppning uttalade äfven styrelsen i sitt svar
på hvad 1874 års revisorer anmärkt. Men då skördarne utföllo
ogynsamt under de påföljande åren, särdeles under året 1874,
kunde detta emellertid icke verkställas. Att för ändamålet låna
penningar från annat håll kan väl icke öfverensstämma med revi-
sorernes uppfattning af styrelsens pligter, ty då skulle styrelsen
hafva gjort något, som förut blifvit af Kongl. Maj:t förbjudet,
och huru skulle styrelsen eljest hafva burit sig åt för att inlösa
ifrågavarande holländeri? Jag tror, att, då revisorerne icke kunnat
påpeka, att styrelsen användt de af Riksdagen erhållne 80,000
kronor till annat ändamål än till betalande af institutets skulder,
revisorerne äfven saknat rättighet att anmärka, att styrelsen icke
fullgjort en inbetalning, som den med andra medel hoppats kunna,
men icke kunnat göra.
Om Stats-Utskottet nu på detta sätt skärpt revisorernes an¬
märkning i nyssnämnda punkt, har Utskottet deremot åt den an¬
märkning, som rörer hushållningen, gifvit en så lindrig form, att
man deri icke alls igenkänner statsrevisorernes mera storartade
klander. I revisorernes berättelse heter det: “Det är i sanning
högst anmärkningsvärd^ att en egendom omkring 600 tunnland
åker, till större delen af Uplands yppersta jord och till stor de!
drainerad samt med cirka 200 tunnland naturlig äng af första
klassen längs Fyrisån, förutom en del utmärkta betesmarker, och.
som eger att afgiftsfritt förfoga öfver en ganska betydlig arbets¬
styrka, emedan de vid institutet till undervisning antagne lär¬
lingar äro förbundne att i arbetet deltaga, skall år efter år lemna
förlust å både jordbruket och ladugårdsskötsel^1. Efter hvad
styrelsen i sitt svar erinrat, är emellertid förhållandet sådant, att
under de fem år, som sluta med den 1 Juli 1875 — om man der¬
ifrån afräknar ett hälft år, som i anseende till förändrad bok¬
föring står i ett undantagsförbållande, enär derunder väl utgifter,
men ingen skörd ingick i räkenskaperna —- den årliga medel-
behållningen utgjort 11,047 kronor 40 öre, och detta oaktadt netto-
Första Kammarens Vrot. 1877. N:o 14. 3
N:o 14.
Särskild revi¬
sion af för¬
valtningen
vid Ultima
Landtbruks¬
institut.
(Forts.)
N-.o 14.
26
Särskild revi¬
sion af för¬
valtningen
vid Ultima,
Landtbrn&s-
institvt.
(Forts).
Onsdagen deri 14 Mars.
behållningen under det sista af dessa år, som var särdeles ogyn-
samt, allenast uppgick till mellan 3,000 och 4,000 kronor.
Med det af gifts fria förfogandet öfver lärling arnes arbetsstyrka, för¬
håller sig vidare så, att institutet för deras arbete erhåller godt-
görelse åt egendomen, som följaktligen deraf icke har någon fördel,
utan fast hellre olägenhet; ty en hvar torde kunna inse, att det
arbete, som verkställes af 24 lärlingar, hvilka sysselsättas hufvud¬
sakligen med afseende på hvad de sjelfva skola lära sig, icke kan
hafva samma värde, som det arbete, hvilket utföres af 24 man,
satte i verksamhet, endast för att producera.
Kevisorerne hafva emellertid framstält ännu en anmärkning,
som Stats-Utskottet alldeles förbigått, i fall Utskottet icke annars
ansett sig hafva dränkt den i slutmeningen af Utskottets betän¬
kande, der Utskottet förklarar alla anmärkningar, hvilka icke på¬
kallat särskilt yttrande, vara besvarade; men denna anmärkning
är verkligen af allt för stor betydelse för att jag här skulle kunna
alldeles gå den förbi. Det heter i styrelsens utlåtande: “Kevi-
sorerne, som vid besöket på Ultima äfven "egnade uppmärksam¬
het åt de vid institutet antagne lärlingars ställning", hafva ansett
sig böra, utan all närmare motivering, tillkännagifva, att de funno
denna, beträffande den lärling änne meddela deundervismng, lemna åt¬
skilligt öfrigt att önska". Hvari det, “som var öfrigt att önska"
bestod, hafva statsrevisorerne emellertid icke haft den godheten
att upplysa, så att derom sväfvar åtminstone jag i fullkomlig
okunnighet. Af de styrelseledamöter, som vid revisorernes besök
voro närvarande, har jag deremot inhemtat, att under detta be¬
sök. som räckte ungefär 3 timmar, hvarken något förhör med
lärlingarne blef hållet eller några af deras arbeten granskade.
Under sådana förhållanden, kan jag icke underlåta att contra
revisorernes granskning och deras omdöme ställa den granskning,
som verkstälts, och det omdöme, som afgifvits utaf Kongl. Landt-
bruksakademiens direktör. Detta omdöme meddelades af honom,
efter att hafva vistats tre dagar på stället, efter att hafva åhört
examen, och efter att både på fältet och i arbetsrummet hafva
tagit kännedom om lärlingarnes arbeten; och det utföll helt annor¬
lunda än revisorernes. Han säger i sin till Kong]. Landtbruks-
akademiens förvaltningskomité afgifna berättelse:
“Under ledning af läraren i landtmäteri och linearteckning
m. m. Jägmästaren (felertsen utförde de afgående elevera e och
lärlingarne, hvardera klassen för sig och i särskilda afdelningar
på Fredags förmiddag, den 22 Oktober, ute på fältet afvägningar
samt ytmätningar och kartläggning af jordytor, dervid de ådaga-
lade både säkerhet och noggrannhet, samt så klart och redigt
redogjorde för de olika förfaringssätt, som af dem blifvit använda
och grunderna derför, att deraf tydligen framgick, att de verk¬
ligen förstått och uppfattat den med afseende häruppå dem lem-
nade undervisning och icke blott såsom en utanlexa behållit den¬
samma i minnet. De vackra och med mycken omsorg utarbetade
kartor och modellritningar, hvilka på examensdagen voro till be¬
skådande framlagda, utgjorde jemväl en bekräftelse deruppå, att
27
N:o 14.
Onsdagen deri 14 Mars.
så val elever som lärlingar härutinnan förvärfvat en icke ringa
grad af färdighet.
Examen med de afgående landtbrukslärlingarne, hvitna voro
14 till antalet, gick, som vanligt vid detta institut, i allmänhet
ganska bra“.
Detta var det omdöme, en högt aktad man, af oss väl känd
och här mycket saknad, afgaf efter en grundlig undersökning.
För styrelsen får jag verkligen erkänna, skulle ett sådant för-
hastadt omdöme, som det af revisorerne åberopade, jemfördt med
det nyss upplästa, just icke varit af synnerlig betydelse, men
revisorernas alla anmärkningar hafva fått en stor offentlighet och
inom det offentliga har man icke alltid så noga kännedom om
livad som blifvit svaradt på framstälda anmärkningar, om hvad
som förut förefallit och om anmärkningarnes grundlighet. Detta
har också föranledt styrelsen att begära en undersökning för att
undanrödja det misstroende, som eljest kunde blifva en följd af
sådana anmärkningar, som de af statsrevisorerne här framkastade.
Då jag tillhör institutets styrelse, anser jag mig icke böra
framställa något yrkande.
Herr Montgomery-Cederhielm: Då den ärade talare,
som nyss hade ordet, yttrade, att Stats-Utskottet icke nog utför¬
ligt upptagit allt hvad Ultima Landtbruksinstituts styrelse i
afgifvet utlåtande anfört till sitt försvar och i allmänhet icke nog
omständligt behandlat denna fråga, får jag nämna, att jag för
min del trott, att man lätt nog skulle komma öfverens om det
beslut, som Utskottet föreslagit, och vid detta förhållande ansett
en sådan omständlig motivering icke vara behöflig, i synnerhet
som i betänkandet hänvisats till sjelfva handlingarne' och till
den utaf styrelsen afgifna förklaringen, der hvar och en kan er¬
hålla de upplysningar, han önskar.
Vidare sade han, att Stats-Utskottet vid den andra af de
framstälda anmärkningarne skulle hafva missförstått ett yttrande
af styrelsen; men, då han sedermera erkänner, att Stats-Utskottet
af den tredje anmärkningen gjort mycket mindre än Utskottet på
grund af revisorernes berättelse möjligen skulle hafva kunnat, och
Stats-Utskottet behandlat den i 6 § af styrelsens förklaring be¬
mötta frågan om undervisningen på det sättet, att Utskottet måste
anses hafva förklarat densamma nöjaktigt besvarad, tror jag icke,
att Stats-Utskottet vid detta tillfälle förfarit strängt.
Det slut, hvartill Utskottet kommit, har föranledts af styrel¬
sens egen begäran hos Kongl. Maj:t i underdånig skrifvelse åt
den 16 December sistlidne år, deri styrelsen anhåller, att “enär
de upprepade och af statsrevisorerne med mycken skärpa fram¬
hållna anmärkningarne mot styrelsens förvaltning af institutets
angelägenheter lätteligen kunde framkalla ett allmännare miss¬
troende mot institutet, till stort menför denna läroanstalt, Kong].
Maj:t ville förordna en undersökning, om de öfverklagade bri¬
sterna i förvaltning och hushållning verkligen förefinnas”. På
Särsk ild revi¬
sion af för¬
valtningen
vid Ultima.
Landtbruks¬
institut.
(Forts.)
*
N:o 14.
Särskild revi¬
sion af för-
vältning»»
vid Ultima
Landtbruks¬
institut.
(,Forts.)
*
28 Onsdagen den 14 Mars.
grund af denna styrelsens egen skrifvelse tiar Stats-Utskottet
föreslagit detsamma, som styrelsen begärt; och just af det motiv,
styrelsen här sjelf anfört, eller att alla dessa anmärkningar skulle
kvinna framkalla ett misstroende mot hela läroanstalten, som skulle
blifva densamma till skada och efter min tanke vore obefogad!,
tror jag den föreslagna undersökningen lämplig, hvadan jag för
min del anhåller om bifall till hvad Stats-Utskottet här föreslagit.
Öfveriäggningen förklarades slutad och Utskottets hemställan
bifölls.
§ 12-
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets slutliga yttrande.
Lades till handlingarne.
Anmäldes och bordlädes Bevillnings-Utskottets nedannämnda
Memorial och Betänkande:
N:o 7, i anledning af återremiss af 4:de punkten i Utskottets
Betänkande N:o 4, angående stämpelpappersafgiften;
N:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition an¬
gående nedsättning af lastpenningarne samt annan ändring af
tulltaxeunderrättelserna;
äfvensom Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13, i anledning åt
väckt förslag om aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan om utredning af de lagstiftningsåtgärder, hvilka kunna
och böra vidtagas mot anledningar till olyckor till sjös..
Kammaren åtskildes kl. 4 e. m.
In fidem.
O. Brakel■
Fredagen den 16 Mars
29
N:o 14.
i
Fredagen den 16 Mars.
Kammaren sammanträdde kl. 3 e. in.
Justerades ett protokollsutdrag för den 14 och protokollet
för den 7 dennes.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Persson un¬
der fjorton dagar från den 20 dennes och Herr Kockum under lika
lång tid från den 23 dennes.
Föredrogs och lades till handlingarne Bevillnings-Utskottets
den 14 dennes bordlagda Memorial N:o 7, i anledning af åter-
remiss af 4:de punkten i Utskottets Betänkande N:o 4, angående
stäm pelp app er s afgiften.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Bevillnings-Utskottets den 14 dennes bordlagda Betänkande N:o
8, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående ned¬
sättning af lastpenningarne samt annan ändring af tulltaxeunder-
rättelserna.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Lag-Utskottets den 14 dennes bordlagda Utlåtande N:o 13, i an¬
ledning af väckt förslag om aflåtande af en skrifvelse till Kong!.
Första Kammarens Prof. 1877. N:o li. 4
K:o 14.
30
Fredagen den 16 Mars.
Maj:t med anhållan om utredning af de lagstiftningsåtgärder,
indika kunna och böra vidtagas mot anledningar till olyckor
till sjös.
Kammaren åtskildes.
In fidem.
O. Brakel.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1877.