RIKSDAGENS PROTOKOLL
1877, Första Kammaren. N:o 10.
Måndagen den 26 Februari 1877.
Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.
Justerades 4 protokollsutdrag för den 24 och protokollet för
den 19 dennes.
Upplästes följande af Grefve Wachtmeister inlemnade skrift och
läkarebetyg:
Åberopande bilagda läkarebetyg, får jag anmäla att jag under nå¬
gon kortare tid torde blifva förhindrad att öfvervara Kammarens för¬
handlingar.
Stockholm den 25 Februari 1877.
H. Wachtmeister.
Att Grefve H. Wachtmeister till följd af en muskelförsträckning
sedan förliden Torsdag varit och under denna vecka torde förblifva
hindrad att lemna sina rum, intygas på aflagd embetsed.
Stockholm den 26 Februari 1877.
G. Zander,
Med. Doktor.
Upplästes och godkändes Riksdagens Kanslis förslag dels till Riks¬
dagens underdåniga skrifvelse N:o 1, angående val af Justitieombuds¬
man och hans suppleant, dels ock till Riksdagens förordnanden:
N:o 2, för Advokatfiskalen in. m. N. A. Fröman att vara Riks¬
dagens Justitieombudsman; och
N:o 3, för Advokatfiskalen in. in. Ture Arvid Billbergli att vara
Riksdagens Justitieombudsmans suppleant.
Första Kammarens Prat. 1877. N:o 10.
1
!N:o 10.
2
Måndagen den 26 Februari.
Föredrogos men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet Stats¬
utskottets den 24 dennes bordlagda utlåtanden:
N:o 14, angående reglering af utgifterna under riksstatens Första
hufvudtitel;
Ts:o 15, angående reglering af utgifterna under riksstatens Andra
hufvudtitel;
N:o 16, angående reglering af utgifterna under riksstatens Tredje
hufvudtitel; och
N:o 24, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader samt vattenkommunikationer äf¬
vensom sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet Bevill—
nings-Utskottets den 24 dennes bordlagda betänkande N:o 4, angående
stämpelpappersafgiften.
Föredrogs å nyo och bifölls Bevillnings-Utskottets den 21 och 24
dennes bordlagda betänkande N:o 3, i anledning af väckt motion om
förbrukningsskatt å cigarrer och cigaretter.
Sanhovinstens Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Banko-Utskot-
användande. tets den 21 och 24 dennes bordlagda memorial K:o 6, i fråga om an¬
vändningen af bankovinsten för år 1876 m. m.
l:sta punkten.
Friherre af Ugglas: Funnes här den ringaste anledning att an¬
taga att Riksdagen skulle besluta att till statsverket öfverlemna ett
större belopp af bankovinsten än Utskottet föreslagit, eller det belopp,,
som af Kongl. Maj:t i hans proposition angående statsverkets tillstånd
och behof blifvit ifrågasatt, skulle jag vara den förste att under¬
stödja ett sådant beslut. Jag kan icke finna någon anledning, hvarför
under en tid, då denna vinst icke i någon mån är för Riksbanken be¬
höflig, Riksbanken icke skulle kunna till statsverket afstå ett belopp
af 1,600,000 kronor, eller ett belopp, som ungefär motsvarar pro¬
cent ränta på de fonder, som för närvarande finnas i banken. Fn så¬
dan vinst synes mig icke öfverdrifvet stor. Utskottet har också visat,
att för Riksbankens behof detta belopp icke behöfves. Enighet inom
Utskottet har blifvit åvägabragt i så måtto, att ingen velat öfverlemna
öfverskottet till förstärkande af Riksbankens lånefond. Deremot anser
pluraliteten inom Utskottet, att det icke kan vara skäl att under en
tid, då obligationer stå i ett sådant pris, att de ej lemna nöjaktig
Måndagen den 26 Februari. 3
ränta, allt för stor del af bankovinsten användes till inköp af sådana,
under det att dock en minoritet ansåg att så kunde ske. Efter min
åsigt hai pluiahteten fullkomligt rätt. Da emellertid, såsom jag sagt,
clet icke finnes anledning att antaga att ett yrkande, gående åt "på bi¬
fall till Kongl. Maj:ts proposition, skulle vinna Riksdagens samtycke,
tror jag att klokheten bjuder att ansluta sig till Banko-Utskottets7
förslag;
Jag skulle för min del dock icke hafva begärt ordet i denna fråga,
emedan jag förutsätter att Kammaren kommer att bifalla Utskottets'
förslag, såvida icke i den betänkandet bifogade reservationen förefun-
nes ett uttryck, mot hvilkct jag lör min del velat inlägga eu gensaga.
Del stål nemligen såsom skal att vid denna riksdag endast anvisa
halfva beloppet, att de nästföregående Kiksdagarnes uttalanden borde
behörigen uppmärksammas. För min del tror jag icke att det någonsin
kan vara klokt, att^ en föregående Riksdag binder en efterföljande och
allra minst i^en fråga, hvilken, såsom denna, vid hvarje riksdag må¬
ste pröfvas på grund af då förhanden varande förhållanden. Då°emel-
lertid Herrar reservanter hemstält till Riksdagen att uppmärksamma
föregående Riksdagars beslut, tillåter jag mig att bedja denna Kam¬
mare uppmärksamma sina egna beslut i denna fråga, ty med undantag
af förra Riksdagen, då till följd af omständigheterna båda Kamrarne
föi enade sig att till statsverket anvisa hälften af bankovinsten, har
denna Kammare, om jag icke missminner mig, alltid till Riksgälds-
kontoret beslutat öfverlemna en vida större andel af denna vinst?
Det är sålunda med inläggande af en protest mot en sådan tanke
som att man i frågor, som denna, skulle vara bunden af föregående
Riksdagars beslut, söm jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Rydqvist: Under de föregående sju riksdagar, som jag haft
äran att vara ledamot af denna Kammare, har jag städse stält mig
pa deras sida, som vilja småningom, ar från år, förstärka Riksbanken
sa, aU han fiamdeles skulle kunna komma att blifva hvad som åtmin¬
stone numera nära nog hela Europa anser böra vara en sådan banks
syfte, nemligen en stol bankanstalt, som kan beherrska bankväsendet.
Hysande denna åsigt, har jag visserligen i Kammaren stannat i mino¬
riteten, men dock haft den tillfredsställelsen, att, da fragan förekommit
till gemensam votering, se de åsigter, som jag förfäktat, gorå sig gäl¬
lande. Riket bär derigenom vunnit, att Riksbanken under omförmälda
tid förstärkt sin ställning med åtskilliga millioner, sä att banken år
föi åi blifvit allt mera solid. Under sådana förhallanden säger det sig
sjelf, att da Riksbanken ännu icke, på långt när, hunnit den stånd¬
punkt i förevarande hänseende, som lian efter mitt förmenande bör in¬
taga, min röst fortfarande kommer att gifvas för bankens fortsatta
konsolidering med de medel,_ som för detta ändamål finnas att tillgå.
Det fägnar mig ock, att sjelfva Banko-Utskottet, hvars ärade med¬
lemmar för närvarande äro hufvudsakligen desamma, som under många
föregående år, och hvars pluralitet sålunda är gifven i denna fråga,0 i
det föreliggande betänkandet likväl uttalat sig som följer: »Utveck¬
lingen så väl särskildt i bankrörelsen som i allmänhet i hela närings-
och handels verksamheten påkallar emellertid en i jemnbredd dermed
N:o 10.
Ban/covinstens
användande.
(Forts.)
Sto 10.
4
Banlcovinstens
användande.
(Forts.)
Måndagen den 26 Februari.
gående utvidgning af Riksbankens fonder, derest denna bank skall un¬
der alla förhållanden kunna häfda sm ställning såsom centralbank.
Jacr ber nu, att Kammaren behagade fästa all tillbörlig uppmärksamhet
vid detta lika rigtiga som vigtiga uttalande, hvithet fullkomligt otver-
ensstämmer med de af mig i denna fråga förfäktare asigter. Och
härtill vill jag lägga, att det är möjligt, för att icke saga sannolikt
ehuru jag lifligt önskar att det ej må inträffa — att inom kort ställ¬
ningen kan blifva sådan, att det kan vara särdeles maktpåliggande,
att Riksbanken är tillräckligt stark för att kunna motsvara påtryck¬
ningar från både det ena och det andra hållet. Att under sadana
förhållanden, da det finnes att tillgå ett öfverskott för 1878 am stats¬
reglering af 5 å 6 millioner, Utskottet ändock föreslagit bankovinstens
fördelning så, som skett, och icke fortgått på den banan att låta Riks¬
banken få behålla större delen af sin vinst, kan jag för mm del icke
gilla. Jag skulle ock önskat, att eu större summa blifvit reserverad
af den nu förefintliga banko vinsten, än reservanterne inom Utskottet
föreslagit; men då ett förslag derom icke skulle ega någon utsigt till
framgång, anhåller jag om bifall till reservanternes förslag, eller att åt
Riksbankens under år 1876 upplupna vinst 900 000 kronor ma öfver
lenmas till statsverket, samt återstoden, 920,691 kronor 90 oie, åt
Riksbanken bibehållas att, då fullmäktige finna sadant lämpligen kunna
ske begagnas till inköp af goda utländska statspapper, livilka vid be¬
hof kunna användas för att stärka Riksbankens metalliska kassa.
Slutligen vill jag blott tillägga, att om bankofullmäktig iom
året hade den lyckan att få genom vexlar indraga hela det lan a 27
millioner, som da upptogs för statens rakning, sa kan man icke otta
påräkna ett så godt handtag. Jag låter det vara osagat i hvad stall¬
ning vår Riksbank nu skulle befinna sig, om icke denna vexeltillgang
funnits att anlita. Jag ber blott Herrarne reflektera öfver, att andra
tider kunna komma än de, i Indika vi hittills lefva!, och att man bor
tänka något på framtiden.
Herr Wallenberg: Frågan om bankovinsten har förr i verlden
föran le dt mycket väldiga strider, och nu bär man knappt att påräkna
någon uppmärksamhet då man talar om densamma. Den förste ta¬
laren säde, att han icke kunde våga hoppas bifall till Kongl. Mapts
proposition i denna Kammare, och derför begärde han det icke. Jag
begär det ej heller, men af ett annat skäl, och det är, att jag icke
precis är angelägen om att öka de blifvande öfverskotten till nästa
riksdag, ty de gå i alla fäll åt. Men annars maste jag erkänna, att
den framställning om andel i bankovmsten, som förekommer i Kong;.
Maj:ts proposition, är mycket moderat. Det är ganska tankvardt, att
eu så stor institution som Riksbanken, med tretiofem millioner kronor
eget kapital, med, i genomsnitt, omkring åtta millioner mnestaende
räntefritt, af statens medel till största delen, och med eu sedelutgif-
nin» som går till tretio millioner kronor, icke kan lemna sin egare,
som är Riksdagen, en större afkastning, än att man far nöja sig med
något mindre än fyra procent. Det är ganska marKvardigt, och jag
för min del tror, att anledningen till detta förhållande ar, att Riks¬
banken alltför litet befattar sig med den större rörelsen och foretra-
Måndagen den 26 Februari.
>
N:o 10.
desvis älskar att syssla med den mindre rörelsen, som kan betjenas
af hvilken bank som helst. Det vore dock för Riksbanken ett försök
att göra att företrädesvis, ej uteslutande, egna sina krafter åt de större
affärerna och derigenom blifva en verklig centralbank.
I den reservation, som åtföljer betänkandet, erinras om »Riks¬
bankens ovilkorliga skyldighet att i mån af behof tillhandahålla guld».
Ja, det vore allt bra om man vid behof kunde skicka till Riksbanken
och begära guld! Om sådant tillätes, finge Riksbanken talrika kunder
och en svår uppgift, men jag tror, att man i frågor som denna bör
lägga sig vinn om att begagna de rätta tekniska uttrycken. Reserva¬
tionens författares mening kan naturligtvis ej vara någon annan, än
att banken skall invexla sina egna banksedlar med guld. Men det
låter onekligen allvarsammare om man talar, såsom reservanten, om
skyldigheten att tillhandahålla allt det guld som behöfs. Nu hafva vi
likväl en lagstiftning, som säger, att de enskilda bankerna skola inlösa
sina sedlar med i riket gällande guldmynt, och på det sättet äro äfven
de skyldiga att tillhandahålla guld. Om man nu kommer till Riks¬
banken och begär guld, så har man rätt att få det, derför att man
återlemna!- till Riksbanken dess förbindelser lydande på guld, och så¬
ledes är det alldeles icke någon tunga lagd uteslutande på Riksbanken
att tillhandahålla denna metall, utan enhvar, Riksbanken som andra,
bör väl fullgöra sina förbindelser med i riket gällande guldmynt,. Så¬
ledes är detta af reservanterne anförda motiv icke något motiv, som
kan användas för hvad de önska.
Vidare talas i reservationen om Riksbankens »skyldighet att be¬
reda utvägar till det bortrinnande guldets ersättande» och om »de
vanskligheter denna första pligt för Riksbanken i denna tid medför.»
Guldets bortrinnande beror rakt icke på om en större eller mindre del
af bankovinsten bibehålies i Riksbanken och kan ej botas med att be¬
sluta, att Riksbanken skall få behålla hela bankovinsten; ty guldet
skulle det oaktadt kunna rinna bort lika som förut. Bortrinnandet
beror på våra handelsförhållanden till utlandet. Under 1854—1855 årens
krig och blokaden af finska kusten, då den storartade transifohandeln
tålde de dryga kostnaderna af en transport öfver Torneå till det stora
nabolandet, dä hopades i Riksbanken metallisk valuta så betydligt, att
om man ser på de grafiska tabellerna öfver den metalliska kassan,
skall man finna en verklig pyramid beteckna dessa åren. Icke, grun¬
dade sig detta förhållande på något beslut om bankovinsten, utan på
våra utrikes handelsförhållanden. Få vi göda skördar och hög betal¬
ning för våra exportartiklar, så kommer äfven nu guld att hopa sig i
Riksbanken. Men om svenska produkter betinga endast låga pris på
verldsmarknaden, och svensk konsumtion af främmande artiklar är lika
stor som förr, då måste skilnaden betalas med guld, som importörerne
skaffa sig på för dem billigaste sätt. Det är således icke Riksbankens
guld, hvarmed sådana skulder betalas, ehuru det kan hända att samma
guld varit Riksbankens.
Reservanterne anföra ytterligare, att en del af dem omnämnda
siffror »visa strömmens rigtning och styrka på ett så pass slående sätt,
att det lär vara nödigt se till, om dammarne äro tillräckligt fasta eller
kräfva någon förstärkning på ett eller annat håll». Ja, dammarne äro
BanJcovinstens
användande.
(Forts.)
Jf:o 10.
Bankovinstens
användande.
(Forts.)
6 Måndagen den 26 Februari.
visserligen tilräckligt fasta, om man tänker på Riksbankens förmåga att
honorera sina förbindelser. I det fallet får icke finnas något tvifvel,
och den oro, som man framkallar genom skrifsättet, anser jag ganska
skadlig; ty våra offentliga tillgöranden granskas äfven i utlandet, och
det ser mycket illa nt, att vid riksdagen, hvar gång der talas om
Riksbanken, begagnas sådana uttryck, som om Riksbanken stode på
styltor. Det är mycket vackert, att man är mån om att Riksbanken
skall kunna infria sina förbindelser och att man ur denna synpunkt
säger sig vilja stärka Riksbanken, men man bör derför icke måla för¬
skräckliga bilder pa väggen, tv, äfven om man sjelf icke tror pa dem,
så kan det hända att utlandet tror på dem, och landets kredit lider
deraf. Så länge vi äro lånesökande i utlandet och behöfva fullfölja
vårt jernvägssystem och derför upptaga statslån, och så länge jord¬
bruket hell öfver ordna sina skulder genom amorteringslåns upptagande
medelst allmänna hypoteksbanken, tror jag, att det vore bra om vi
vid Riksdagens öfverläggningar gåfve hvar sak sin rätta benämning,
och dä kan man i detta fallet sanningsenligt säga, att Riksbanken år
fullkomligt stark för sina förbindelsers uppfyllande. Vill nu Riks¬
dagen nöja sig med en ringa utdelning, så går det ju an af skäl som
jag förut sagt, nemligen att jag ej har någon särskild benägenhet att
öka de blifvande öfverskotten till nästa riksdag, men icke är det skål
att nedsätta den andel af vinsten, som Utskottet föreslagit skola öf-
verlemnas till statsverket, under 1,300,000 kronor, hvilken summa ut¬
gör icke fullt 4 procent på det kapital, som Riksbanken verkligen eger
och således är statsegendom; ty man bör också tänka på den tendens
i beskattningsfrågor, som går genom Riksdagen och eu gång torde gorå
sig gällande, att kapital och arbete skola bära tyngden åt skattebördan
framdeles, och då äro de, som representera de skattdragande efter
dessa grunder, fullt berättigade att yrka, att de inrättningar, som till¬
höra staten, nemligen Riksbanken och jernvägarne, skola gifva sådan
afkastning man skäligen har rätt att vänta.
Här skulle jag kunna sluta, men måste dessförinnan vända mig
mot den föregående talare, som yrkade att bankovinsten skulle kapita-
liseras för att göra Riksbanken till en bankanstalt, som kunde beher-
ska situationen. Jag ber att få försäkra honom, att Riksbanken ge¬
nom privilegier och öfriga förhallanden är så ojemförligt mycket star¬
kare än alla de andra bankanstalterna tillsammans, att den mycket
väl lian heller ska situationen, om det ej är annat som begäres. Det
finnes en tanke, som går igen och som funnit sin målsman i den ta¬
lare, mot hvilken jag vändt mig, nemligen den om en centralbank med
många kontor spridda i landet, en enda lycksaliggörande bank; och
bilden af denna föresväfvade troligen talaren. För min del anser jag
ett sådant monopoliserande ej lända till någon lycka för landet, utan
tvärtom torde det leda derhän, att då först blir Riksbanken en enskild
hank. Men en enda bank, tillhörande staten, men icke desto mindre
endast styrd af den ena statsmakten, det biet en mycket farlig till¬
ställning.
Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan i nu föredragna •
punkt.
Måndagen den 26 Februari. ^
Il6ii Ekman, Jo lian Jakob: Det kan icke vara mycket bug¬
nande att yrka bifall till ett betänkande, som genom medkammarens
beslut redan kan anses hafva fallit, ty för att vid den gemensamma
votering, som utan tvifvel kommer att ega rum, vinna det mål, som
Utskottet i sitt förslag åsyftat, fordras inom denna Kammare en vida
större enighet än man kan hafva skäl att förvänta. Jag skulle verk¬
ligen icke heller begärt ordet, om det icke varit för att i likhet med
en föregående talare reservera mig mot ett yttrande, som förekommer
i reservationen mot Utskottets beslut, att nemligen föregående Riks¬
dagars uttalanden borde behörigen uppmärksammas. Jag kan nem-
iigen icke föista att en riksdagsman har något annat åliggande — men
det åliggandet har han ovilkorligen — än att pröfva och bedöma hvarje
fråga, som förekommer, efter sin egen öfvertygelse och på grund af de
föihallanden, som förefinnas, dä frågan behandlas. Om detta, som
jag tior icke kunna bestridas, är rigtigt, måste eu sådan uppfattning
väl vala ännu mera rigtig i sådana frågor, som icke kunna slitas på
annat sätt än genom gemensam votering, då afgörandet beror på sam¬
manfattningen af alla enskilda röster. Skulle man deremot anse sig
böra respektera något föregående riksdagsbeslut, borde man väl i främ¬
sta rummet respektera den Kammares beslut man tillhör, och jag ber
då att få upplysa, att när för 2 år sedan fråga förevar om öfverlem¬
nande till statsverket af antingen 3/4 eller hälften af bankovinsten, af-
gjordes vid den gemensamma voteringen genom 91 ja mot 28 nej i
denna Kammare samt genom 41 ja mot 137 nej i Andra Kammaren,
eller tillsammans 132 ja mot 165 nej, att det mindre beloppet eller
hälften skulle till Riksgäldskontoret (såsom det då var), öfverlemnas.
Denna Kammare hade sålunda med ganska betydlig pluralitet förklarat
-sig för den retning, Utskottet nu föreslagit.
1 afseende på sjelfva saken har jag mycket litet att säga utöfver
hvad Utskottet anfört. Jag kan blott uttala den förhoppning, att man
förr eller senare, kommer till insigt af att det är eu dålig hushållning
att hopa betydliga belopp i Riksbanken mot lag ränta hellre än att
minska statens skulder, å hvilka vida högre ränta måste betalas, ty
derigenom framkallas dock slutligen en förhöjning i skatterna. Sär-
skildt finner jag för nästa år det förslag, som reservanterne afgifvit,
ganska olämpligt, då af den tablå öfver Riksgäldskontorets ställning
1878, som finnes bifogad finansministerns förslag till riksstat och hvari
bankovinsten beräknats till 1,600,000 kronor, synes att, med aflem¬
nande af Statskontorets hela öfverskott till Riksgäldskontoret, skulle
likväl alla kontorets tillgångar på en obetydlighet när vid 1878 års
slut vara fullkomligt rensopade. Man kan visserligen säga, att åtskil¬
liga af de anslag, som regeringen begärt, möjligen komma att nedsättas
äfvensom att man kan uppgöra en budget på papperet med helt andra
siffror än finansministern användt, men å andra sidan är ju derför
icke sagd t att icke andra anslag kunna tillkomma, som fullt motväga
de nedsättningar Riksdagen kan göra i de af regeringen äskade be¬
lopp, likasom att, derför att man uppgör en budget på papperet, man
till slut ändock kommer till erfarenhet att debet och kredit ej rätt väl
.gå i hop.
Med anledning af en föregående talares yttrande att Riksbanken
N:o 10.
Banhovinstens
användande.
(Forts.)
K:o 10.
s
Måndagen den 26 Februari.
(Forts.)
Bankovinstens kunde kommit i en ganska obehaglig ställning, om icke Riksgälds-
användande, kontoret under sistlidet år indragit ett ganska betydligt belopp, som kom¬
mit banken till godo, ber jag få upplysa, att af Riksgäldskontor»
tillgångar finnas i banken insatta på depositionsräkning 10 millioner..
Fullmäktige veta således väl på Indika tider dessa belopp komma att
utgå, men hafva för närvarande, den 31 Januari, en obegagnad sedel-
utgifningsrätt af 18,639,000 kronor 6 öre. Jag kan således icke före¬
ställa mig, att Riksbanken kommer i någon förlägenhet äfven när dessa
10 millioner, som tillhöra Riksgäldskontoret, komma att ur banken
uttagas.
På grund af hvad jag anfört anhåller jag om bifall till Utskottets
hemställan i denna punkt.
Herr Frisk: Jag anhåller endast att få instämma i en föregående
talares yrkande om bifall till reservanternes förslag. Då Andra Kam¬
maren med 128 ja mot 23 nej bifallit denna reservation, kunde på så¬
dant sätt gemensam votering undvikas.
Herr Wallenberg: Jag ber att Herrarne icke allt för mycket
måtte fästa sig vid hvad den siste ärade talaren behagade yttra, ty vi
kunna väl räkna något hvar, och jag tror det vara bäst att vid en
gemensam votering hvar och en röstar efter sin öfvertygelse och icke
låter skrämma sig af att möjligen de, som voro i minoriteten i Andra
Kammaren, icke ville vara qvar öfver voteringen, hvilket rätt ofta in¬
träffar.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grof¬
ven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall
till den förevarande punkten och dels af Herr Rydqvist, att densamma
skulle antagas med följande förändrade lydelse: »att af Riksbankens
under år 1876 upplupna vinst 900,000 kronor må öfverlemnas till stats¬
verket, samt återstoden, 920,691 kronor 90 öre, åt Riksbanken bibehål¬
las att, då fullmäktige finna sådant lämpligen kunna ske, begagnas till
inköp af goda utländska statspapper, hvilka vid behof kunna användas
för att stärka Riksbankens metalliska kassa»; framstälde Herr Grefven
och Talmannen proposition på bifall till punkten och, då dervid sva¬
rades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfver¬
vägande.
Herr Rydqvist begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
»Den, som bifaller första punkten i Banko-Utskottets memorial
N:o 6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antager Kammaren det förslag, som i den vid punk¬
ten fogade reservation finnes framstäldt».
Onsdagen den 28 Februari.
5
A:o JO.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja 40.
Nej 12.
2:dra punkten.
Bifölls.
Kammaren åtskildes kl. nära 4 e. m.
In fidem
0. Brakel.
Onsdagen den 28 Februari 1877.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades 3 protokollsutdrag för den 26 och protokollet för den
21 dennes.
Upplästes följande läkarebetyg:
Att Öfverhofstallmästaren och Kommendören m. m. Herr Rudolf
Tornerhjelm är af sjukdom hindrad att för närvarande fullgöra sina
åligganden som ledamot i Riksdagens Första Kammare, varder här¬
med intygadt.
Wrams-Gunnarstorp den 22 Februari 1877.
J. Hafström,
Med. Doktor.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Rhodin under 14
dagar från den 3 nästkommande Mars, Herr Fröberg under tre veckor
från den 6 i nämnda månad och Herr Sundin under 14 dagar från
denna dag.
H:o 10.
10
Onsdagen den 28 Februari.
Företogs val af 24 valmän för utseende af Riksdagens fullmäktige
uti Riksbanken och Riksgäldskontoret jemte deras suppleanter; och be-
funnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:
Herr Asplund ........................
Grefve Beck-Friis..................
Herr Bennich ........................
» Björkenstam..................
» Burenstam.....................
» Dahm ...........................
n de Maré, A., ...............
» Ekman, J. ...............
» Gahn..............................
» Hallenborg.....................
Friherre Hamilton..................
Herr Hammarhjelm...............
» Hederstjerna..................
Grefve Lagerberg..................
Herr Montgomery Cederhielm
Grefve Mörner, A. E. K., ...
Herr Nordenfeldt, O.,...........
» Petre ...........................
» Peyron...........................
Grefve Sparre........................
Herr von Strokirch ...............
» Sundm...........................
» Svedberg........................
» Wijkander.....................
med 57 röster
» o »
» » ))
0 » »
» » »
» » »
» » »
» )} »
X) » ))
Y) » »
» » »
)) » »
» » ))
)) )) »
» » »
» » »
)) )) ))
)) » »
)) )) ))
)) )) »
» )) ))
)) )) »
)) )) ))
)) » ))
Företogs val af 6 suppleanter till Kammarens valmän för utse¬
ende af Riksdagens fullmäktige uti Riksbanken och Riksgäldskontoret
jemte deras suppleanter; och befunnos, efter valförrättningens slut,
dertill hafva blifvit utsedde:
Friherre Ramel .......................
Herr Kochum ..........................
» Lindgren..........................
» von Krcemer....................
» Widm ark..........................
>• Fröberg ..........................
sedan ordningen emellan dem,! sor
genom särskilda lottningar bestämd,
.................... med 43 röster
.................... » » »
..................... » 42 »
..................... )) )) X)
..................... » 40 »
..................... X) » »
erhållit lika antal röster, blifvit
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskot-
tets den 21 och 24 dennes bordlagda utlåtande N:o 20, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjunde hufvudtitel.
Onsdagen den 28 Februari.
11
>':o 10.
lista 'punkten.
Herr Nordenfelt, Leonard Magnus: Då jag nu finner mig
föranlåten att, ehuru utan hopp om framgång, yrka afslag å Utskottets
hemställan om bifall till Kong!. Maj:ts proposition i föreliggande ämne,
sker det icke derför, att jag anser den ifrågasatta lönen för hög —
snarare tvärtom — utan derför att jag tror det vara oriktigt att
ålägga räntmästaren handhafvandet af eu särskild handkassa utöfver
de många och vigtiga göromål, som han redan har. Jag tror vidare,
att det är origtigt att göra vården om en sådan kassa, som den här
i fråga varande, till ett ordinarie tjensteåliggande. Eu person, som
den dag, som är, kan vara mycket lämplig att sköta densamma, kan
några år senare vara mindre lämplig dertill; och har han då ordinarie
tjenst, kan man icke utan laga dom flytta kassan från hans vård,
hvithet deremot lätt går för sig, om han endast är förordnad att för
viss tid förvalta kassan. Af den erfarenhet, jag haft i kontroll af
allmänna kassor, har jag fått bekräftelse på lämpligheten af att till¬
förordna kassaförvaltare. Käntmästaren har enligt min åsigt ett myc¬
ket vigtigt och svårt åliggande deri att han måste tillse, att alla Stats¬
kontorets anordningar komma rätt man till banda; det vore .ett farligt
misstag och kunde blifva för statsverket ganska dyrbart, om ränt-
mästaren någon gång komme att mottaga qvitto af orätt person, och
han måste derför egna all tid, han kan disponera, för att pröfva veder-
börandes identitet och vara i tillfälle att bevisa, att lian verkstält ut¬
betalning till rätt person. Det ligger icke heller någon vigt på, att
denna fråga blir afgjord för dagen; ty för närvarande finnes en ränt¬
mästare med tillräckliga löneförmåner, och dessutom finnas ju inom
verket en mängd öfvertaliga tjensteman, af hvilka någon bör kunna
förordnas att öfvertaga tjenst®», om räntmästaren afgår. Jag tror, att
det skulle vara nyttigt, om man inhemtade något vidsträcktare erfaren¬
het, innan man vidtager några ytterligare förändringar i Statskontorets
organisation. Så vidt jag förstår, och efter hvad jag varit i tillfälle
att från flera håll inhemta, lär det i alla fall icke dröja så länge,
innan man får gå mera på djupet och vidtaga mera omfattande för¬
ändringar med detta verk, uti hvithet göromälens mängd tilltager och
tjenstemännens antal synes vara det minsta möjliga, Vid sådant för¬
hållande måste jag anse det bättre att vänta något litet med den här
föreslagna ändringen, än att nu taga ett steg, som man kanske snart
får taga tillbaka. På dessa grunder får jag för min de! anhålla om afslag
å den föreliggande punkten.
Herr Hederstjerna: Säkerligen erinra sig de fleste af Kamma¬
rens ledamöter, att, då vid förlidet års riksdag öfverläggning här egde
rum angående Kongl. Maj:ts då afgifna proposition om förändrad orga¬
nisation af Statskontoret, de flesta och kanske mest befogade anmärk¬
ningar, som gjordes mot de grunder, hvarpå denna organisation skulle
byggas, rörde sig kring lämpligheten af ett fullständigt genomförande
af den för öfrig! såsom rigtig erkända grundsatsen, att Statskontoret
borde verkställa sina liqvider genom Riksbanken. Anmärkningarue
gingo ut derpå, att det för en de! af allmänheten skulle vara förenadt
JT:o 10.
12
Onsdagen den 28 Februari.
med olägenheter, om icke de mindre liqviderna kunde få verkställas i
Statskontoret, utan äfven dessa skulle ske genom Riksbankens mellan¬
hand. Chefen för Finansdepartementet förklarade då, att om Riks¬
dagen ville gifva den föreslagna kassören eu något högre aflöning än
Kongl. Maj:t i sin proposition föreslagit, åt denne tjensteman kunde
anförtros en handkassa, hvarigenom han skulle sättas i tillfälle att
verkställa mindre utbetalningar direkt hos Statskontoret. Nu har Kongl.
Maj:t, för att undanrödja berörda anledningar till anmärkning och till¬
mötesgå de uttalade önskningarne, föreslagit Riksdagen, att den här
ifrågavarande tjenstemannen skulle få uppflyttas från kassör till tjenste¬
man af andra graden eller räntmästare, och detta förslag har åt Stats¬
utskottet blifvit tillstyrkt. Jag har ansett mig blott behöfva påminna
om dessa förhållanden såsom tillfyllestgörande skäl för ett bifall till
den föreliggande punkten, hvarå jag tillåter mig anhålla om proposition.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grof¬
ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkandena å dels bifall
till den förevarande punkten och dels afslag derå, framstälde Herr
Grefven och Talmannen proposition på bifall till punkten och, då der-
And svarades många ja jemte ett eller annat nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
2:dra punkten.
Bifölls.
3:dje punkten.
Lades till handlingarne.
4:de punkten.
Mom. a.
Bifölls. •
Mom h.
Herr Wennerberg: Då Riksdagen förlidet år, till följd af nådig
framställning från Kongl. Maj:t, nedsatte anslaget till skogsväsendet^
befrämjande, hade jag mycket ringa anledning förmoda, att jag redan
detta år skulle få’ den lyckan att med min röst bidraga till samma
anslags höjande. Jag vill nu derföre blott begagna tillfället att offent¬
ligen uttrycka min tillfredsställelse och tacksamhet deröfver att Herr
Chefen för Finans-departementet af sina, vid sista riksdagen uttalade,
principer funnit sig oförhindrad att denna gång tillstyrka Kongl. Maj:t
att för Riksdagen framlägga ett förslag till det vigtiga anslagets åter¬
ställande.
Öfverläggningen förklarades slutad och momentet bifölls.
öde punkten.
Onsdagen den 28 Februari.
13
K:o 10.
Grefve Horn: Herr Talman! Då jag till Riksdagen afgaf före- Anslag till
liggande motion, var jag nästan beredd, att, då densamma afsåg ett belöningar för
anslag, påyrkadt af enskild riksdagsman, Stats-Utskottet skulle villigt rdfs dodande-
uppsöka skäl för att afslå densamma. Emellertid manades jag att
afgifva motionen af det kända förhållandet, att antalet räfvar under
de senaste åren i betydlig män tilltagit och att det vilda i samma mån
aftagit. Den skada räfven gör äfven på hemdjuren är icke obetydlig;
och särskilt i det län, jag har den äran att representera, gör den
synnerligen stor skada icke blott på de små befjädrande djuren utan
i synnerhet på får, hvilka vintertiden på mänga ställen på Gotland gå
ute utan väktare.
Stats-Utskottet har nu grundat sitt afslag på två skäl. TJet första
är, »att i detta ämne så nyligen bli Svit lagstiftadt». Vi känna litet
hvar-, att redan för många år tillbaka voro skottpenningar genom för¬
fattningar bestämda för rofdjurs dödande och deribland för räf; och
genom Kongl. Maj:ts förnyade nådiga jagtstadga den 21 Oktober 1864
höjdes dessa skottpenningar till 3 riksdaler, derföre att man ansåg, att
de förra voro alltför små och att ändamålet med dem icke vans.
1864 års författning mottogs med allmänt jubel äfven derför, att dessa
skottpenningar utdelades; och denna författning hade också till följd,
att på de få åren mellan 1864 och 1869, under hvilka den i afseende
på räfvars efterhållande tillämpades, dessa i betydlig mån aftogo och
det vilda visade sig tilltaga. Emellertid ändrades författningen genom
en ren tillfällighet, att jag så må säga. Der kom ett rop från söder,
från de skånska jagtegarne, som bildat eu jagtklubb; och en del pas¬
sionerade räf jägare beslöto vid en sammankomst i Eslöf att ingå till
Kong!. Magt med anhållan, bland annat, om ändring i § 20 af 1864
års jagtstadga, att rafs dödande icke vidare skulle belönas. Det enda
skäl, de hade att förebära, var det, att räfven höll efter råttorna och
att råttorna gjorde skada på Skånes bokplantor. Om detta skäl höll
streck, vill jag lemna till Herrarne att bedöma. Det är obe/isadt och
kan icke bevisas; och äfven om det skulle vara förhållandet, att räf¬
ven skulle göra nytta i denna lilla mån, uppväger icke denna lilla
nytta den stora skada, som räfven förorsakar. Emellertid blef denna
jagtklubbens underdåniga framställning remitterad till Vetenskaps¬
akademien, som vid ärendets pröfning med en ringa pluralitet kom till
det resultat, att den skulle förorda framställningen i afseende på räf-
varnes skyddande. Den då varande regeringen omfattade i följd häraf
framställningen. Det var alltid en tillfredsställelse, synnerligast under
då tryckta finansiella förhållande, att kunna minska ett anslag; och
slutet blef det, att anslaget blef borttaget och räfven skyddad. Den
gången behöfdes endast 5 år för att ändra lagen. Nu hafva 8 år
förgått, men Utskottet anser dock, att det är för snart att ifrågasätta
någon förändring, oaktadt erfarenheten visat, att den förra ändringen
icke var på sin plats. Utskottet säger, att det är så nyligen lagstif¬
tadt, att man icke bör ändra lagstiftningen. Jag hemställer, om det
just är princip i detta. Jag hade tänkt, att, om man finner en lag
N:o 10.
14
Onsdagen den 28 Februari.
Anslag till olämplig, den bör rättas och ändras, så snart erfarenheten visar, att
belöningar jor gudalif är llödigt.
rd^CFotte)>de‘ Vidare har Utskottet, såsom sitt andra motiv, förmenat, natt det
01B" bör tillkomma vederbörande landsting att i de orter, der räfvar före¬
komma i sådan mängd, att väsentligare skada genom desamma kan
förorsakas, vidtaga erforderliga åtgärder för deras utrotande». Det
vore nog bra, om man kunde tvinga samtliga landsting i riket att
lemna lika premier för räfs utrotande; men så är icke förhållandet.
Man kan icke göra detta. Det finnes många landsting, som hafva
anslagit medel härtill. Vägra hafva utfäst en belöning af 1 krona,
andra 2 kronor, ett till och med 5 kronor, men andra åter icke ett
öre. Hvad blir följden? Jo! att det landsting, som har anslagit den
största belöningen, också får utbetala belöningar för de flesta räfvarne.
Visserligen är i allmänhet den kontroll stadgad, att personer, som be¬
gära belöning, skola förete intyg af en välfräjdad person, att räfven
är skjuten inom landstingsområdet. Men, mine Herrar! det är lätt att
få ett sådant intyg, och det föranleder många missbruk. Det måste
i alla fall vara olämpligt att på den ena orten leranas ringa, på den
andra mycken och på den tredje ingen belöning alls.
För att förhållandena må blifva jemnade och belöningarne lämp¬
liga, tror jag den enda rätta regeln vara, att statsverket åter omhänder¬
tager denna angelägenhet. Landstingen hafva, såsom jag redan sagt,
på olika sätt anordnat medel till detta ändamål; men somliga hafva
dertill anslagit alls intet. Anledningen härtill är väl ofta, att lands¬
tingen hafva vigtigare ändamål att främja, och det finnes äfven vissa
landsting, som icke hafva råd att göra dessa utbetalningar. Vi veta,
att landstingens inkomster äro i betydlig grad varierande, och just de
skogrikare och mindre folkrika landstingsområdena, hvarest rikedomen
på räf troligtvis är större än inom de områden, som äro mindre skog¬
rika och mera folkrika, hafva minsta råd att göra utbetalningar.
Landstingsmannen, såsom till det mesta bestående af allmoge, äro
rädda för uttaxeringar. De anse vildbrådet vara en lyx och hafva
således intet intresse af dess bevarande. Skilnaden i landstingens in¬
komster är också oerhörd; och om vi vilja jemföra deras hufvudsakli-
gaste inkomst — den af bränvinsförsäljningsskatten — finna vi, att
densamma under år 1872 i Jemtlands län uppgick endast till något
öfver 800 riksdaler, under det att i Göteborgs och Bohus län lands¬
tingets andel af denna skatt samma år belöpte sig till 69,000 riksdaler
och i Malmöhus län till 30,000 riksdaler. Under så ojemna förhål¬
landen kan man icke begära, att landstingen alltid skola lemna bidrag
och icke heller att de skola lemna lika bidrag, och i allt fall böra
dessa bidrag, der de lemnas, vara förslagsanslag, något hvartill lands¬
tingen alltid äro obenägna, emedan de vilja på förhand noga beräkna
sina inkomster och utgifter. Detta förhållande torde visa olämpligheten
af att helt och hållet lita på, att landstingen i detta afseende skola
göra något, liksom äfven lämpligheten af att statsverket i första hand
lemnar bidrag. Jag tviflar icke på, att landstingen i de Beslå orter
äfven i sin mån skola lemna förhöjda bidrag, då de i allmänhet torde
vara benägna att till de af statsverket bekostade tre kronor, som nu¬
mera icke är någon så stor belöning, lägga ytterligare ett litet belopp.
Onsdagen den 28 Februari.
15
3f: o 10.
Utskottet liar medgifvit, att belöningar för sådana ändamål som Anday till
det ifrågavarande böra lemnas; det har blott velat skjuta OniSOrgen belöningur för
härom på landstingen; men om denna åsigt icke håller streck, torderäfs dödande.
ej återstå annat än att statsverket åter omhändertager frågan. (Forts.)
Af landshöfdingarnes femårs-berättelser för åren 1861—1865 visar
sig, att under dessa 5 år blifvit dödade tillsammans 69,596 räfvar, eller
i medeltal för hvarje år 13,919 stycken; men det visar sig också, att
icke på långt när alla dessa räfvar blifvit till belöning anmälda. Jag
har i min motion gått ut från den synpunkten, att för tre fjerdedelar af
de dödade räfvarne skulle utgå belöningar, och kommit till siffran
10.000 i medeltal för år. Efter denna beräkning och om 3 kronor
skall utgöra [belöningen för hvarje dödad räf, behöfves ett förslags¬
anslag på 30,000 kronor.
Jag är sjelf en gammal lifjägare och har väckt denna motion der¬
för att jag trott mig med densamma skola göra en storjagt. Jag hop¬
pas, att denna jagt skall lyckas, och det är för att få lycka på jagten,
som jag nu yrkar afslag å Utskottets betänkande och bifall till min
motion.
Friherre åt Ugglas: Då den siste talaren med sina anmärknin¬
gar hufvudsakligen rigtat sig mot den af Kongl. Maj:t år 1869 utfär¬
dade författning, hvarigenom belöningar för dödade hökar och räfvar
indrogos, torde det tillåtas mig, som kontrasignant denna författning, att
meddela några upplysningar i ämnet. År 1868 inkom, på sätt samme
talare omnämnde, skånska jagtföreningen till Kongl. Maj:t med begä¬
ran att belöningar för räfvars dödande måtte upphöra. Föreningen
stödde denna begäran hufvudsakligen derpå, att det gagn, räfvarne
gjorde genom borttagande af råttor och andra för skogsplantering skad¬
liga djur, vore så stort, att räfvarnes utrotande icke borde genom be¬
löningar uppmuntras. Denna framställning föranledde naturligtvis mig
att närmare taga reda på förhållandena, och jag fann då, att den ut¬
gift för belöningar af rofdjur, som genom 1864 års författning blifvit
införd, verkligen för staten medförde ganska betydliga kostnader. An¬
slaget till detta ändamål, som vid 1864 års riksdag bestämdes till
50.000 riksdaler, hade redan år 1865 stigit till 84,000 riksdaler samt
uppgick åi' 1866 till 111,000 riksdaler och år 1867 till i det närmaste
130.000 riksdaler. Ser man då litet närmare på förhållandena, finner
man, att den minsta delen åt anslaget utbetalats till belöningar för
dödade räfvar, men den största delen till belöningar för örnar och hö¬
kar; och i landshöfdingarnes femårs-berättelser uppgifves antalet af
de under år 1868 dödade hökar, för Indika premier blifvit utbetalda
till icke mindre än 25,000 stycken. Det är icke svårt att häraf draga
den slutsats, att, såsom för hvarje jägare är väl bekant, vederbörande
icke. kunnat skilja mellan hökar och andra dermed nära beslägtade
rofdjur, utan att de flesta af de hökar, för hvilka belöning utbetalts,
icke varit några hökar; och skånska jagtföreningen upplyste i dess till
Kongl. Maj:t ingifna skrift, att af 300 under viss tid belönade hökar
man kommit under fund med, att icke flere än tio varit verkliga hökar..
Med sådana fakta för ögonen var det väl icke besynnerligt, att man
ville taga reda på, huruvida de betydliga summor, staten uppoffrade för
N:o 10.
16
Onsdagen den 28 Februari.
Anslag till detta ändamål, motsvarades af något verkligt gagn, och jag föranleddes
belöningar /'i' deraf att inhemta Kongl. Vetenskapsakademiens utlåtande i ämnet.
rafs dödande. Vetenskapsakademien afgaf i anledning häraf en fullständig utredning
(Forts.) frägan och koin dervid till den slutsats, att dessa belöningar vore hvar¬
ken nödiga eller nyttiga. Framställningen öfverlemnades derefter till
Skogsstyrelsen, som äfven har att bevaka jagtintressena i landet, och
denna styrelse förklarade, att, enligt dess öfvertygelse, belöningar för
räfvars och hökars dödande borde indragas, emedan desamma icke mot¬
svarades af något egentligt gagn. Enligt en af Skogsstyrelsen gjord
beräkning uppgick värdet af dödade hemdjur knappt nog till samma be¬
lopp, som de belöningar, hvilka för räfvar blifvit utbetalda. ° Under
sådana förhållanden var det icke underligt att man sökte inslå på en
annan väg, nemligen att helt och hållet indraga de anslag, som från
statens sida för detta ändamål blifvit utbetalda, och hänvisa denna sak
till kommunerna, som bäst kunde bedöma nyttan af dylika belöningar.
Den ärade talare, som sist hade ordet, förklarade, att efter införande
af 1864 jagtstadga det var skenbart huru räfvarues antal aftog och det vilda
tilltog. Man kan i detta afseende icke bedöma förhållandena annat än
. efter de statistiska uppgifter, som finnas att tillgå i landshöfdingarnes
femårs-berättelser, hvilka visserligen — jag erkänner det gerna — icke
äro fullständiga, men som dock åtminstone relativt visa huru förhållan¬
det varit. Af dessa berättelser synes, att under åren från och med
1861 till och med 1865 — och förr än efter sistnämnda års utgång
kunde icke 1S64 års jagtstadga medföra någon verkan — uppgick an¬
talet dödade räfvar, för hvilka belöning utbetalts,
för år 1861 till 13,000 stycken
» 1862 » 13,000 »
» 1863 » 13,000 »
» 1864 » 13,000 »
» 1865 » 15,000 »
således för år till 13,000 å 15,000 stycken. Under åren närmast der¬
efter från och med 1866 till 1869 upptages deremot de dödade räfvar-
nes antal
för år 1866 till 16,000 stycken
» 1867 » 18,000 '»
i) 1868 » 14,000 »
» 1869 » 10,000 >>
således visserligen litet mera, men dock obetydligt mer än under de
föregående åren. Upphäfvande! af dessa premier hade den följd Kongl.
Maj:t med 1869 års författning afsåg, nemligen att göra de större
distrikten eller landstingen intresserade för denna angelägenhet; och i
ganska många län hafva efter 1868 också redan blifvit bestämda pre¬
mier för i fråga varande rofdjurs dödande. Så till exempel har i Upsala
län landstinget faststält sådana premier att utgå med enahanda belopp
som i 1864 års jagtstadga var bestämdt, eller 3 kronor för hvarje dödad
räf; och detta förfaringssätt förefaller mig vara det enda rätta. Icke
kan det vara' rätt att tvinga Skåne, som — efter hvad mig synes, och
det på ganska goda skäl ----- icke vill hafva premier för räfvars dödande,
att underkasta sig en lagstiftning, som andra provinser må för sig finna
god, utan må hvar provins få hålla sig till hvad den anser lämpligast
Onsdagen den 28 Februari.
17
N:o 10.
t)cli icke tvingas att återgå till det gamla. Skulle vi nu besluta be¬
löningar för räfvars dödande, är det troligt att vi nästa riksdag skulle
medgifva sadana äfven för hökar, helst dessa, efter min uppfattning
göra större skada på vildafvel än räfvarne, och sedan fältet på så sätt
en gång är uppgifvet, kunna vi komma att göra oss skyldiga till de
största misstag.
Samme värde talare ansag, att det nog vore bra om alla landsting
bestämde belöningar i detta fall och dessa lika stora, men att det icke
ginge an, att af några landsting anslogs mindre belöningar, af andra
större_ och af somliga åter ingenting alls. I fall denna anmärkning
kommit från en ledamot^ som tillhört fastlandet, kunde den möjligen haft
någon betydelse men då densamma blifvit framstäld af en ledamot,
hvilken, såsom den ärade talaren, representerar en ö, Gotland, före¬
faller mig att detta icke för honom borde utgöra något talande
argument.
Jag tror sålunda, att Stats-Utskottet förfarit fullkomligt rigtigt,
då det afslagit denna motion, och hänvisat till det, som är det ”enda
råtta, eller att de större distrikten, om de erfara behofvet af premier,
sjelf ve må vidtaga derför erforderliga åtgärder, men att anspråk icke
må hvälfvas på staten, som icke kan utöfva samma kontroll i detta
hänseende som de enskilde.
Pa grund häraf vågar jag för min del anhålla om bifall till Stats¬
utskottets hemställan.
Herr von K och: Eftersom här nyss blifvit anmärkt, att endast
en ledamot, — och denne representant från en ö — yrkat på förän¬
dring i de närvarande förhållandena och återgång till hvad förut var
stadgadt angående statsanslag för räfvars utödande, vill jag presen¬
tera mig såsom den der är af samma åsigt, änskönt jag b or” på fast¬
landet. 1 den provins, jag tillhör, hafva vi — jag tror temligen all¬
mänt — haft den erfarenhet, att sedan år 1869 matnyttigt vildt blifvit
nästan alldeles utödadt, och det, efter hvad jägare påstå, — jag är
sjelf icke jägare, men jag har sådana bland mina underhafvande jag
har ock grannar, som jaga och Indika jag konsulterat — hufvudsakli¬
gen på den grund, att de sedan den tiden betydligt förökade räfvarne
anstalt stor förödelse på det matnyttiga vilda. Yi vidtogo genast de
åtgärder, hvartill vi, då Kongl. Maj:ts förslag till 1869 års Riksdag
framstäldes, hänvisades af den Kammarens ledamot, som nyss här för¬
svarade detta förslag, och Blekinge läns landsting beslöt, att för hvarje
inom länet dödad räf skulle undfås en belöning af, såsom jag vill min¬
nas, tre kronor. Men vi ledsnade snart härvid efter, om jag minnes
rätt, tre år. Blekinge läns landsting hade nemligen, tack vare den
störa bränvinskonsumtionen inom länet och deraf föranledda goda in-
komstei, kunnat vara liberalare i denna sak än landstinget i Krono-
beigs län, der folket är nyktert och inkomsterna af bränvinsmedel följ¬
aktligen _ små och der sålunda något anslag till ifrågavarande ändamål
da ej blifvit beviljadt. Följden häraf blef, att när premierna ökades*) man
*) 1871 betaltes premier för 116 räfvar.
1872 d:o clio 125 ..
1873 d:o d:o 2 83 »
Första Kammarens Prot. 1877. N:o 10.
Anslag till
belöningar för
rafs dödande.
(Forts.)
2
X:o 10.
18
Onsd«gen den 28 Februari.
Anslag till hos oss misstänkte och till och med beskylde våra småländska grannar att
belöningar för hafva praktiserat en massa räfvar från Kronobergs län på oss som
rafs dödande, fätt prisbelöna dem. Detta förorsakade, att landstinget eftei nyss—
(Forts.) nämnde tids förlopp icke mer förnyade det en gång medgifna anslaget..
Emellertid hafva vi sedan den tiden till den grad försport olägenheten
af vildafvelns försvinnande, att, äfven med risk att få betala främmande
räfvar, anslag till premier för deras dödande ånyo blifvit beviljadt. För
att af hvad jag sjelf erfarit styrka, huru talrika räfvarne. blifvit, vill
jag nämna, att i en räfgrop, som jag har på mina egor, blifvit fångade
i medeltal 15 räfvar årligen, och detta fastän det finnes räfgropar strax
bredvid. Deremot får man numera knappt upp en hare eller orre, så
godt derom det än förut varit. Det har af talaren på stockholmsbän¬
ken blifvit upplyst, att till följd af 1864 års jagtstadga antalet dödade
räfvar till en början ökades mot förut, men snart åter .nedgick, så att,,
då under de fyra närmaste åren före år 1865 för hvarje år.dödats om¬
kring 13,000 räfvar, antalet dödade sådana uppgick år 1866 till 16,000,
påföljande år till 18,000, 1868 till 14,000 och 1869 till 10,000. Så stod
till, när Kongl. kungörelsen den 29 Januari 1869 kom ut. Grefve Horn
har således icke räknat så illa, då han begär att förslagsanslaget till
belöningar för dödade rofdjur skall utgå med 30,000 kronor, det äi pre¬
mier för 10,000 räfvar. Af de utaf Baron af Ugglas omnämnda siffror
synes äfven, att 1864 års jagtstadga på så sätt verkat godt,, att det
efter dess utfärdande till en början stora antalet af dödade räfvar inom.
några års förlopp betydligt nedgick, hvarigenom anslaget derför i samma
man minskades; och jag hoppas, att, om ett anslag af ifrågavarande
beskaffenhet till att börja med skulle blifva högt, det dock snart skulle
försvinna ; och kanske skulle det, likasom man i England lyckats helt
och hållet utrota vargar, äfven lyckas oss att utrota räfvar.
Vetenskapsakademien lärer hafva, dock efter votering, förklarat, att
räfvar äro nyttiga djur, men jag fruktar, att detta icke är insedt af
allmänheten annat än möjligen der det finnes många älskare afräfjagt,
såsom det lär skola finnas i Skåne. Just den omständighet, som här
förut blifvit åberopad, att så många landsting under ogynsamma för¬
hållanden beviljat anslag, visar ju att mängden anser, det räfvar gorå
skada; ty annars skulle man icke för deras utödande uppoffra pennin¬
gar. Men för att man skall kunna uppnå det med ett anslag åt ifrå¬
gavarande beskaffenhet åsyftade ändamålet, tror jag för ruin del, att
detsamma bör utgå allmänt för hela landet, ty först då verkar det
godt på alla ställen, och endast derigenom förekommes sådana missbruk
och svekfulla tillställningar, som nu kunna ega rum derigenom, att inom
ett län belöningar finnas bestämda, men inom ett annat icke. Så myc¬
ket om lämpligheten af att låta landstingen ensamt vidtaga erforder¬
liga åtgärder för räfvars utrotande, det förnämligaste skäl till ändring
af författningen, som år 1869 anfördes, och det ena skäl, som nu åbe¬
ropas af Utskottet, hvilket tror sig veta, att landstingen i allmänhet
beviljat sådana anslag.
Emot Stats-Utskottets andra skäl, att nemligen författningen vore
så ny, har Grefve Horn redan anmärkt, att det är underligt, att ett
»ådant skäl förekommer på samma sida, der det talas om att 1864 ars
jagtstadga år 1869 undergick ändring i motsatt rigtning. Då erfordra-
Onsdagen den 88 Februari.
19
X:o 10.
des ej mer än 4 år; men nu hafva åtta år förflutit, hvarföre det Andaa till
torde vara olämpligt att åberopa ett sådant skäl. belöningar för
Talaren, j)å stockholmsbänken har mycket talat om hökar. Det™/S dödande.
är nu icke fråga om hökar, och jag har icke hört, att någon yrkat på (I'or8t-)
att fa statsanslag för dessa rofdjurs utrotande. Tilläfventyrs var den
ändring i jagtstadgan, som år 1869 gjordes med afseende å dem, god.
Jag äi icke så mycket jägare, att jag kan bedöma, huruvida man kan
hafva anledning befara att få betala för hökar, som komma från andra
lan; och i allt fall , är derom nu icke fråga. Man upplystes af den
talare, som nu satt sig mot förslaget, att just med afseende på hökar,
hvilka, man ej kunde skilja från vissa andra roffäglar, det stora miss¬
bruk intiäffade, som kanske föranledde Vetenskapsakademiens majori¬
tet att, tillstyrka borttagandet af alla belöningar i klump. Dermed
hafva vi visserligen icke nu att göra, men det är dock godt att veta, att
dessa belöningar egentligen föranledde de stora anslag, hvilka skyldra i
redogörelserna från Konungens Befallningshafvande, som utdelat pre¬
mierna,, och, hvilka anslag, enligt hvad jag funnit af utdrag, som jag
förskaffat mig från Statskontoret, år 1865 uppgingo till 69,990 riksdaler.
De hade sedermera till 1869 ytterligare stigit, men dertill hafva hökarné
och icke räfvarne varit den förnämligaste anledningen.
.lag kan icke annat än till alla delar gilla förevarande motions
syfte. Jag , har deremot alltid hyst stor obenägenhet att på grund af
enskild motion yrka statsanslag. Man får på det sättet ingen som an¬
svarar derför.
Jag har yttrat detta till protokollet, på det att Herr Chefen för
Finansdepartementet, om han möjligen finner sig dertill manad, må taga
om hand, frågan och låta utreda densamma. Vederbörande skulle då
kunna blifva hörda, och man få tillfälle att se, hurudana tankarne äro
inom de särskilda provinserna, der förhållanden och tycken synas mycket
olik ci.
^ör jag påminna att det förefans mycket goda skäl
föl finansministern ar 1869 att söka få ned detta anslag, som år 1865
uppgick till 76,900 riksdaler och år 1868 till 100,068 riksdaler. Två
föregående missväxtår, ett våtår 1867 och ett torrår 1868, hade åstad¬
kommit allmän nöd och förlägenhet, så att det var svårt att få debet
och kredit att gå i hop, och vi voro till och med tvungna då öka skat¬
ten pa gummornas sockerbitar — små smulor äro också bröd. Man grep
sig således an med minskning af ifrågavarande förslagsanslag till rof-
djuis dödande, som man äfven lyckades få ned så att detsamma nu
utgar med allenast 12,000 kronor. Troligen gjorde man rätt angå¬
ende böka] ne, orätt angående räfvarne. Slipper landstingen de sist¬
nämnda, kunna de, der så fordras, val reda sig med de förra. Jag
har yttrat mig i samma syfte som den väckta motionen, men jag vill
icke nu framställa något yrkande.
Hen Rydqvist: Då jag hufvudsakligen delar samma åsigter,
som af motionären och den siste talaren här blifvit uttalade, anhåller
jag blott att som ytterligare argument få anföra följande. Det torde
näppeligen kunna bestridas, att af alla på senare tider utkomna författ¬
ningar i administrativ väg ingen blifvit af folket eller allmänna opinio-
N:o 10.
20
Onsdagen den 28 Februari.
Andag till „ea så uppburen, som 1864 års jagtstadga, och detta hufvudsakligen
belöningar för me(^ afseende på de bestämmelser, som i 20 § af densamma lnnehollos.
rafs dödande. - stadga både emellertid icke längre lif än fyra ar i hvad som
(Fort8,) rörde nämnda förhållande. Under dessa fyra ar, som 20 § i samma
stadga förblef oförändrad, uttryckte för hvarje ar opinionen och slu¬
skigt hushållningssällskapen i mänga lan sm belåtenhet ofvei den
störa nytta, som stadgandena i denna § medfört, och en hvar fick se
och erfara, att i de orter, der man förut pa långlig^ tider knappast
skådat en skot »fogel, orre, tjäder eller hjerpe, började under denna tid
finnas ymnig tillgång derpå. I de större staderna, såsom Stockfiol
och flera andra, blek tillförseln af skogsfogel riklig och den såldes till
särdeles billigt pris. Med ett ord, det är alldeles oförnekligt, att be¬
stämmelserna i denna § haft eu högst välgörande verkan pa jagten i
hela riket efter matnyttig fogel. _ .... Vn , M - t
År 1868 afgafs åter från en jagtklubb i Skalle till Kongl. Maj.t
en underdånig petition, i hvilken, bland annat, alla vadorna af rats
dödande framhöllos. Kongl. Maj:t remitterade denna fråga till kon 1.
Vetenskaps-akademien. Den'behandlades der med ganska mycken
värme och föranledde flera sammankomster, der meningar uttalades
både för och emot; men den åsigt, som zoologerna förfäktade, att djui-
slaget räf skulle kunna blifva helt och hållet utrotadt, segrade, pa
grund hvaraf akademien tillstyrkte, att skottpenningar for raf skulle
UPPhGenom Kongl. kungörelsen den 29 Januari 1869 blef också 1864
års jagtstadga i afseende på skottpenningar för raf och ro Ilo g ar upp-
häfd. Hvad roffoglarne, örn, uf och hök, betraffar, vill jag icke yttia
mig, då derom nu icke är fråga. ..
Den ärade talare på stockholmsbänken, som hade ordet näst ettei
den förste, bär framlagt eu hel mängd statistiska upplysningar, som
visa, att under den tid, som författningen oförändrad var gällande
beloppet af dessa skottpenningar, hvilka utbetaltes af statsmedel, steg
oupphörligt. Men da nämnda upplysningar hafva afseende icke blott pa
dödade väft av, utan äfven på ro fåglar, synes det mig mycket svalt
att säga, i hvad man dessa skottpenningar utgått för det ena ellei det
andra slaget. Faktiskt är emellertid, att de ökade statsutgifterna foi
ifrågavarande ändamål hade till påföljd, att räfvarne allt mer och mer
utöddes, och att den skada, de utöfvade på de matnyttiga djuren, för¬
minskades; och lika faktiskt, att sedan skottpenningar^ forsvunno, har
tillgången på matnyttigt vildbråd, åtminstone i de flesta landsandar
högst betydl gt aftagit, och klagan deröfver ar för ar tillväxt.
Fn annan fråga, som af den föregående talaren papekades, ar åtel
att dessa stigande statsutgifter under statsverkets da varande stallning,
da man fick se sig om på alla kanter för att fa debet och kredit att
gå i hop, sannolikt inverkade icke obetydligt pa vidtagandet af den
skedda förändringen. Men jag tror för mm debatt under nu val ande
förhållanden, då ett anslag i deri syftning, motionaren föreslagit, icke
kan vara af så särdeles stor betydenhet för statsverket, man icke bor
fästa afseende allenast vid denna summa, utan i högre grad pa den
högst betydliga inkomst - för att icke tala om andra agrementer
deraf — som af ett utrotande af räfvar uppkommer derigenom, att det
Onsdagen den 28 Februari.
21
N:o 10.
matnyttiga vildbrådet och dess ägg och ungar blifva förskonade för
räfven. *
Jag vill icke förlänga diskussionen, utan yrkar bifall till Grefve
Horns motion.
Grefve af Ugglas: Jag vill icke länge upptaga Kammarens tid,
men ber dock att få fästa motionärens uppmärksamhet derpå, att han,
som jag tror, allt för mycket olika framstält förhållandena, äfvensom
att han tillskrifvit räfven mer ondt än den verkligen gjort. Han har
sagt, att räfvarnes antal på senare tiden ökats. Det är möjligt, att
detta förhållande kan existera på vissa orter; men åtminstone på den
ort, der jag bor, har jag icke märkt någon skilnad på räfvarnes antal på
en tid af 40 år, och detta af det simpla skälet att premien, som förut
gifvits, icke är den egentliga vinsten, som jägaren har af rafs dödande i
lämplig årstid, utan detta är skinnet. Det är sant, att förhållandena
kunna gestalta sig något olika det ena året mot det andra, beroende
på vinterns beskaffenhet, såsom om det varit barvinter eller om det
varit en vinter med mycken snö och skare på snön, som burit räfven.
Dessutom behöfver jag icke påminna motionären, som sjelf sagt
sig vara en gammal jägare, att det gifves många andra orsaker, som
kunna skadligt inverka på jagten. Så veta vi, att rapphönsen under
vintrar med mycken snö och skare på snön kunna helt och hållet ut¬
rotas; samt att svår väta under våren, som förstör äggen, kan för
flera år förminska tillgången på skogsfogel. Det är äfven bekant, att
det finnes epedemier, som öfvergå det vilda. Hvad harar beträffar,
hafva vi sett, att en sådan epidemi, som bland dem nu förekommer i en
del trakter, öfvergått andra och för närvarande är på återgång. Jag
tror icke, att man får tillskrifva räfven så mycket ondt, som talaren
påstått, och instämmer för min del med Friherre af Ugglas deri, att
det icke vore rätt, att de delar af landet, som anse den nytta, räfven
gör, vara större än skadan, skulle tvingas att utbetala premier för ut¬
rotande af dessa djur, som de anse vara nyttiga. Må hvarje landsdel
sköta sig sjelf i detta fall.
Det nämndes, att i Upsala län landstinget utbetalar premie för
räf; så sker äfven i Stockholms län; med iakttagande likväl dervid att
premier utbetalas endast i det fall, att räfven Mifvit fäld under en tid,
då skinnet icke har något saluvärde, såsom under våren, sommaren
och tidigare på hösten. Detta må vara billigt. För öfrigt synes
det mig rätt, att man på hvarje ort må sköta sin jagt, som man fin¬
ner lämpligt.
Herr Norden felt, Leonard Magnus: Då jag yrkar bifall till
Utskottets ifrågavarande hemställan, sker det hufvudsakligen af det
skäl, att de största svårigheter möta vid kontrollen öfver utdelningen
af dessa premier. Jag har funnit vid åtskilliga statsrevisioner en mängd
qvittenser å belöningar för dödade räfvar, hvilka sannolikt aldrig fun¬
nits till. Så hade t. ex. inkommit qvittenser för, om jag minnes rätt,
1,200 dödade räfvar från eu enda socken. Förhållandet uppmärksam¬
mades, åtskilliga personer åtalades och öfverbesisades att hafva upp¬
burit premier för samma räfvar flera gånger. Dessa omständigheter
Anslag till
belöningar för
rafs dödande.
(Forts.)
10.
Anslag till
belöningar för
rafs dödande.
(Forts.)
22 Onsdagen den 28 Februari.
gjorde, att statsrevisorerne fastade Riksdagens uppmärksamhet uppå,
att dessa penningar icke blefvo val använda till följd af bristande
kontroll.
Jag är för öfrigt öfvertygad derom, att skinnet är den bästa be¬
löningen för rafs dödande. Orsaken, hvarför man på senare åren icke
dödat så många räfvar, synes mig vara att det nu mera finnes många
andra sätt att lättare förtjena penningar, och jag anser att skottpen-
ningarne i detta afseende utöfva ett mycket obetydligt inflytande.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Grefve Horn: Jag ber att med några ord fä besvara de föregå¬
ende talarnes invändningar mot min motion. Den näst efter mig upp¬
trädande talaren sammanblandade premierna för räf och hök, men jag
vill erinra, att det här icke är fråga om hök. Jag har endast motio¬
nerat om räf; och för öfrigt, hvad som enligt hans ord är tillämpligt
på hök, är icke tillämpligt på räf. Den ärade talaren rnedgaf dock.i
sitt anförande, att värdet af de hemdjur, som beräknats hafva blifyit
tagna af räf under ett eller annat år, knappast motsvarade det för
samma år använda premiebeloppet. Det är ju redan vackert det; men
dertill kommer ju hela vinsten al vildafveln. Med anledning åt hans
anmärkning, att jag icke borde, såsom varande gotländing, ifra för
denna sak, emedan Gotland hade ett temligen särskildt läge, vill jag
nämna, att jag icke talat ensamt för Gotland, utan för hela riket.
I allt fall är kommunikationen mellan fastlandet och Gotland nu
mera sådan, att, om Gotlands landsting beviljade en premie åt & a 6
kronor för dödad räf, det icke vore omöjligt att ett eller annat räf-
skinn kunde med ångbåt komma öfver från fastlandet för att belönas
på ön.
En annan talare, näst före den siste, yttrade,, att han icke märkt,
att räfvarne ökats på de sista tiderna. Det ma vara, att det synts
honom så; möjligen har lian icke glitt i skogen och jagat. Dock tror
jag, att de flestas erfarenhet är densamma som min i detta fall. Samme
talare framhöll, att räfskinnets värde skulle föranleda till räfvens dö¬
dande, och att premien vore den minsta fördelen, jägaren hade deraf.
Det är sant, när det är fråga om gammal, under vintern skjuten räf.
Men det finnes många andra sätt för räfvens fångande, och ett mycket
ödande sätt är det, som i södra Sverige användes, då ungdomen vår¬
tiden om söndagarne går ut och uppsöker räfiden, derifrån de utröka
ungarne, som de^ antingen döda eller taga lefvande, och hvarför de se¬
dermera hos vederbörande bekomma premier. Detta utöder icke litet
räf. Jag bär vill och med hört många jägare beklaga sig öfver att
ung-räfven försvinner, derför att han fångas i idet.
Den siste talaren anmärkte äfven, att förstörelsen pa vildafveln
icke ensamt finge tillskrifvas räfven. Detta har jag icke påstått. En
del af det vilda sjelfdör, en del tager jägaren och en annan del för¬
svinner på mångfaldiga andra sätt; men att räfven åstadkommer myc¬
ket stor skada på vildafveln, det torde icke behöfva bevisas.
Jag fortsätter mitt yrkande på bifall till min ifrågavarande motion.
Herr Wennerberg: Jag tvifla!- icke på, att det funnits fullt goda
Onsdagen den 28 Februari.
23
N:o 1#.
skäl för skottpenningarnes indragande 1869. De hade då stigit till ett
högst betydligt belopp. Myndigheterna tillstyrkte deras afskaffande.
Det hade uppdagats grafva missbruk i afseende på uppgifterna om
arten och antalet^ af de rofdjur, för hvilka skottpenningar utbetalts;
och man egde då ännu icke några statistiska uppgifter, som kunde
upplysa, i^hvad mån dessa penningar verkligen bidragit att freda och
försvara så husdjuren som vildbanan. Men knappt hade Kongl. kun¬
görelsen den 29 Januari 1869 utkommit, förr än det visade ”sig, att
man af vissa statistiska uppgifter kunde draga åtskilliga märkliga slut¬
satser. Aret innan skottpenningarne indrogos uppgick de dödade räf-
varnes antal till 18,023 stycken, eller det högsta antal hvarför skott¬
penningar betalts; då deremot året efter skottpenningarnes indragning,
eller år 1870, enligt mig meddelade uppgifter i Statistiska central¬
byrån, de dödade räfvarnes antal var endast 3,508. Dessa statistiska
uppgifter ^stödja sig visserligen ytterst på uppgifter från kommunerna,
hvilka må hända icke äro fullt tillförlitliga; men genom att jemföra
flera sådana statistiska uppgifter af detta slag, der ett tusental mer
eller mindre ej betyder så särdeles mycket, ser man, att i samma mån
som de dödade räfvarnes antal stiger, så faller också antalet af de af
räf dödade matnyttiga hus- och vilddjuren. Det finnes således i detta
fall en bestämd inverkan af skottpenningarne. Om man läser Skogs¬
styrelsens och jägeristatens officiella berättelser efter 1870, skall man
finna, att för hvarje år lemnats upplysning icke från enskilda orter,
utan från hela riket, om huru räfvarnes antal tilltagit till stor skada
för jägaren och än mer för landtmannen, som årligen går miste om ett
stort antal lam och får. Jag stöder mig icke på enskildas, utan på
officiella uppgifter, och i eu af dessa, nemligen jägeristatens berättelse
för år 1872, hvilken endast genom ett bestämdare uttalande skiljer sig
från de andra årsberättelserna, heter det, att »i alla delar af landet,
från Norrbotten till Skåne, klagas öfver, att räfven fortfar att i allt
betänkligare grad föröka sig, sedan skottpenningarne blifvit borttagna,
samt att den anställer betydlig skada på tamdjur och vildbanan». Så¬
dana yttranden af myndighet har man icke rätt att helt och hållet gå
förbi, helst da de repeteras år för år.
Hvad som förundrar mig mest, så väl i sjelfva motionen, som ock
i Utskottets behandling af densamma, äfvensom icke minst vid diskus¬
sionen bär i dag, är att man fäst sig mer vid den, enligt min åsigt,
obetydliga skada, som räfven gör på jagten, än vid den vida större,
som han tillfogar allmogen, derigenom att han är ett ständigt rofdjur
på får och lam. I detta afseende har jag uppgifter från Kronobergs
län, hvilka väl icke äro fullt tillförlitliga; ty de omfatta icke hela lä¬
net, utan endast tre Ijerdedelar deraf, men de hafva dock den förtjen-
sten, att de icke äro för stort tilltagna, Af dessa uppgifter ser man,
att . under åren 1872—1875 för hvarje år de dödade räfvarnes antal
stigit, men för hvarje år har likväl antalet af de af räf dödade lam
och lår också stigit. Den beräknade skadan utgjorde under dessa fem
år 55,231 kronor, och då är den beräkningen så beskedligt gjord, att
man värderat får eller lam till 4,so ä 4,75 kronor öfverhufvud. Uti
denna beräkning har icke heller upptagits den skada, som räfven un¬
der nämnda tid gjort på vildbanan; och om man skulle kunna antaga
Anslag till
belöningar för
rafs dödande.
(Forts.)
]ST: o 10.
24
Onsdagen den 28 Februari.
Anslag till
belöningar för
rafs dödande.
(Forts.)
25 procent förhöjning af summan, för att ersätta detta, stiger den
naturligen icke obetydligt. I förra fallet, om man icke gör det, blir
medelförlusten, som länet gjort om året på får och larn, öfver 13,000
kronor; i andra fallet åter uppgår den till nära 20,000 kronor. Dessa
siffror äro, jag medgifver det, väl icke fullt tillförlitliga, men endast i
det afseende!, att de icke angifva en större summa. Här är nu fråga
om ett anslag af 30,000 kronor. Då det visat sig, att inom ett enda
län den skada, som räfven gjort, årligen kan beräknas till två tredje¬
delar af denna summa, torde det vill vara skäl att bevilja detsamma.
Jag är visserligen ense med den ledamot af denna Kammare, som
nyss haft ordet, och som ansett denna fråga vara en kommunalange¬
lägenhet och hyser ock den åsigten att man icke skall söka hjelp hos
staten i de fäll, der det enskilda intresset kan och bör träda fram och
sköta sig sjelf. Men då kommunerna gjort hvad de förmå, och detta
ej hjelper, måste staten träda emellan.
Det kan val synas mindre underligt att regeringen indrog skott-
penningarne vid en tidpunkt, då sådana åsigter gjorde sig gällande,
som af Friherre af Ugglas här omnämnts, eller att skottpenningarne
vore onyttiga och att missbruk bedrefvos o. s. v., Indika meningar äf¬
ven funno understöd hos myndigheter. Ett faktum är dock, att, sedan
skottpenningarne blifvit indragna, och landstingen de första åren der¬
efter gjorde ingenting i denna sak, räfvarnes antal och den skada, de
åstadkommo, årligen ökades. Det ena landstinget efter det andra har
derför sett sig nödgadt att sjelf anvisa medel till skottpenningar, men
icke förmått göra det till fyllest. Så anvisade man till en början i
Kronobergs län för ändamålet 500 kronor, derefter J50 kronor, seder¬
mera 1,000 kronor årligen, och det sista landstinget, bestört öfver den
skada räfven inom länet gjorde, anslog ytterligare 500 kronor, så att
summan uppgår för närvarande till 1,500 kronor. Då må man väl
anse, att detta fattiga län gått så långt som möjligt, ty det har an¬
dra angelägenheter, som också måste skötas, och för Indika fordras
penuingemedel.
Just till följd af det försprång i ökning, som räfven fått under de
år, då icke några anslag vare sig af staten eller landstingen utbe¬
talts till skottpenningar, skulle jag önska, att staten ville för några år
gifva den summa, som här är i fråga. Om detta skedde, så att en
starkare jagt efter räf ifrågakommer, tror jag detta skulle blifva till
allmänt gagn.
Det har yttrats af samme talare, att det vore häråt för vissa län,
— han nämnde dervid Skåne — om en lag skulle återigen komma att
bestämma skottpenningar för räf. Dervid tager jag mig friheten yttra,
att om skåningarne icke råka ut för något värre, än att för några år
nödgas taga emot skottpenningar för räf, så äro de ganska lyckliga.
Anse sig skåningarne, hvilket jag för min del icke tror, i räfven hafva
ett godt skydd för sina rotfrukter, så behöfva de ju icke jaga räf och
slippa då också mottaga några skottpenningar. Den omständigheten,
att en eller annan provins icke har något behof af skottpenningar, an¬
ser jag dessutom icke vara skäl nog för att utan vidare afvisa andra
provinsers berättigade klagomål öfver dessa penningars borttagande, i
synnerhet då dessa klagomål fullt berigtigas af myndigheternas yttran-
25
X:o 10.
Onsdagen den 26 Februari.
den. Jag tvifla? icke heller på, att dylika klagomål skola fortfarande Anslag till
framkomma, till dess man lyssnar till den), hvadan det vore (.hiskligt, belöningar för¬
akt Kammaren redan nu ville fasta något närmare afseende vid donna'*•
angelägenhet.
Jag anser mig, medan jag har ordet, böra bemöta några påstå¬
enden, som en talare nyss gjort angående svårigheten af kontroll i
detta afseende, och att man med skottpenningarne skulle komma in på
de gamla missbruken. Jag får då först fästa hans uppmärksamhet
på, att motionen endast afser räf icke hök eller uf, och det var just
vid skottpenningarnes utdelande för dessa djur, som de öfverklagade
missbruken mest bedrefvos. För öfrig! har kontrollen blifvit betydligt,
skärpt, sedan landstingen sjelfva börjat utdela premier, och den tid
torde vara förbi, då till skada för staten »räföron» fabriceras. Skulle
någon vilja roa sig dermed, får han derpå nedlägga så mycken möda,
att det troligen icke kommer att löna sig.
Pii grund af hvad jag anfört, yrkar jag bifall till Grefve Horns
motion.
Friherre af Ugglas: Endast två ord! Den siste talaren ansåg
att af statistiska uppgifter vore konstateradt, att i samma mån pre¬
mierna för dödandet af räf visat sig vara större, och antalet af dödade
räfvar ökats, i samma mån bär också värdet af de utaf räf dödade
husdjur nedgått. lian stödde detta sitt påstående pa landshöfdin-
garnes femårs-berättelser; men då jag vid jemförande! af deri före¬
fintliga uppgifter icke kunnat komma till samma resultat, ber jag få
nämna, huru härmed sig förhåller. Han uppgå! att antalet dödade
räfvar varit högst under det sista året skottpenningar utbetalades.
Så är likväl icke förhållandet, ty 1868 uppgick diet endast till 14,000,
icke till 18,000, hvilken sistnämnda siffra deremot är den för 1867
antecknade.
Det sista året, innan 1864 års jagtstadga började tillämpas, upp¬
gick antalet dödade räfvar till 13,000, hvaraf således framgår, att
hela skilnaden härutinnan mellan året näst före det, hvarunder berörda
stadga började tillämpas, och det sista året denna tillämpning ännu
egde rum, var allenast 1,000. Vidare kan jag icke af dessa^ statisti¬
ska uppgifter finna, att värdet af dödade rofdjur står i något för¬
hållande till de dödade husdjurens, ty år 1864, då 13,000 räfvar dö¬
dades, uppgick enligt landshöfdingarnes femårs-berättelser, antalet dö¬
dade hemdjur för får till 5,700 och för fjäderfä till 11,000; år 1868
åter för fur till 5,056 och för fjäderfä till 10,200. Detta bevisar i
sjelfva verket icke så särdeles mycket, emedan ifrågavarande uppgifter
icke äro fullständiga, utan blott hafva ett relativt värde; men jag tror
icke, att man af desamma kan komma till samma resultat, som den
föregående talaren. Emellertid och oaktadt jag villigt erkänner att
ifrågakomna rofdjur kunna göra skada, anser jag det dock vara bättre
att öfverlemna ordnandet af denna angelägenhet åt kommunerna och
de särskilda distrikten, än att staten dervid skulle uppträda såsom
mellanhand, och anhåller fördenskull fortfarande om bifall till Utskot¬
tets förslag.
N:o 10.
Onsdagen den 28 Februari.
20
Anslag till Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
^räf^dsdalde ^re^ven oc^ Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall
T (Forte?)” 6' den förevarande punkten och dels af Grefve Horn, att Kammaren,
med afslag å Utskottets hemställan, skulle bifalla hans i den väckta
motionen framstälda förslag, »att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla om det tillägg till 20 § i gällande jagtstagda,
att den, som dödade räf, gammal eller ung, skulle erhålla af allmänna
medel i belöning tre kronor, och att Riksdagen för sådant ändamål
måtte ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag å Sjunde
hufvudtiteln till belopp af 30,000 kronor».
Härefter framstälde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till punkten, hvarvid svarades många ja, blandade med nej,
och sedermera proposition på Grefve Horns yrkande, då svaren utföllo
med många nej, blandade med ja; hvaruppå och efter det proposition
på bifall till punkten förnyats samt med många ja, blandade med nej,
besvarats, Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva fun¬
nit ja öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets hemställan i 5:te punkten af
utlåtandet N:o 20, löstal¬
ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår Kammaren samma hemställan och bifaller den
i ämnet väckta motionen.»
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—51.
Nej—33.
6:te och 7:de punkterna.
Biföllos.
8:de punkten.
Lades till handlingarne.
©nsdagen den 28 Februari.
27
X:# 10.
9:de—19:de punkterna.
Biföllos.
20:de punkten.
Herr Nordenfelt, Leonard Magnus: Jag ber att få anmärka,
att här i Utskottets betänkande förekommer en punkt, som jag anser
icke lämpligen böra inflyta i Riksdagens skrifvelse. Den lyder:
»Emellertid har Utskottet, oaktadt de för en dylik nybyggnad
upprättade byggnads- och kostnadsförslag icke nu till pröfning före¬
ligga, likväl ej velat underlåta att framhålla det desamma i sitt nuva¬
rande skick synas Utskottet vara beräknade i allt för storartad skala,
samt att väsentliga inskränkningar dervid otvifvelaktigt böra kunna
vidtagas.»
Det är möjligt, att så är förhållandet, men att Utskottet i sin
helhet icke pröfvat detta, kan jag vitsorda. Då jag i Utskottet på¬
yrkade nämnda punkts utstrykande, befans det vara endast en leda¬
mot, som hade något emot ritningarne att erinra, men då 11 andra
ledamöter i allmänhet rösta med denne och tiden var knapp ansågs
icke lämpligt att begära votering.
Då Utskottet yttrat sig om en sak, som icke nu föreligger till
pröfning, så får jag fördenskull, och på det att ifrågavarande punkt
icke måtte inkomma i Riksdagens skrifvelse, anhålla, att Kammaren,
med bifall till klämmen i Utskottets förslag, måtte ogilla motiveringen.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att Herr Nordenfelt hade yrkat, att Kammaren,
med ogillande af hvad i motiveringen yttrats rörande de för ett nytt
landsstatsembetshus i Carlskrona upprättade byggnads- och kostnads¬
förslag, skulle bifalla Utskottets ifrågavarande hemställan; gjordes först
proposition på bifall till punkten i dess helhet, hvarvid svarades många
nej, blandade med ja, och sedermera proposition på Herr Nordenfelts
yrkande, då svaren utföllo med många ja, blandade med nej; och för¬
klarades ja nu hafva varit öfvervägande.
31:sta, 22\dra och 23:dje punkterna.
Biföllos.
Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets den 24 och 26 dennes,
bordlagda utlåtande N:o 14, angående regleringen af utgifterna under
Riksstatens Första hufvudtitel.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskot-
tets den 24 och 26 dennes bordlagda utlåtande N:o 15, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens Ändra hufvudtitel.
>T:o 10.
28
Onsdagen den 28 Febrnari.
Pensionsrätt
för härads¬
höfding ar.
lista punkten.
Herr von Gegerfelt: Då Stats-Utskottet utan skiljaktighet af¬
styra Herr Bergs ifrågavarande motion i dess helhet, och då Riksda¬
gen redan förut visat sig synnerligen obenägen att inlåta sig på frågan
om rättelse af de vid regleringen af häradshöfdingarnes löner begångna
misstag och om ändring i de obilliga bestämmelser, som derigenom
tillkommit, har jag föga eller ingen utsigt, att ett förändradt beslut i
detta hänseende nu må kunna åstadkommas. Jag vågar dock påkalla
denna Kammares understöd för bifall till denna motion, åtminstone
hvad densamma afser häradshöfdingarnes pensionerande, hvilken fråga
är af synnerlig vigt, icke så mycket för häradshöfdingarne som för
rättskipningen i dess helhet och för den talrika klass af extra ordi¬
narie tjensteman som, efter ett mångårigt lönlöst sträfvande, hafva ett
billigt anspråk på befordran. Den nya regleringen för hofrätterna
jemte andra embetsverk stadgar rättighet för ledamöterne att vid 65
års ålder och ovilkorlig skyldighet att vid uppnådda 70 år afgå från
sin tjenst. Härmed sammanstår, efter hvad mig synes, temligen illa,
att icke allenast tillåta utan äfven genom omständigheterna nödga en
häradshöfding att till den högsta ålder, ja ända till sin död, huru sent
denna än må inträffa, fortfarande innehafva sitt embete. Härads¬
höfdingarne synas mig åtminstone i lika hög grad som hofrätternas
ledamöter vara i behof af oförminskade själskrafter och i ännu högre
grad af friska kroppskrafter, hvilka, enligt hvad erfarenheten gifver vid
handen, aftaga vida tidigare än de förra. Deras tjenstgöring är icke
inskränkt till vistande på embetsrummet, utan de måste tillbringa vissa
tider på resor samt ofta vistas i kalla och osunda tingshus. lag vå¬
gar derför påstå, att få häradshöfdingar vid 65 års ålder kunna till
allmänt gagn och egen tillfredsställelse fullgöra sina tjensteåligganden,
och nästan ingen vid 70 år; och om än eu och annan häradshöfding
vid denna höga ålder utöfva!’ sin tjenst, måste det berättiga till tvif¬
vel, om det sker till gagn för rättskipningen. Det vanliga förhållan¬
det är, att desse gamle häradshöfdingar åtnjuta ständig tjenstledighet,
och att deras tjänster bestridas af vikarier. För närvarande finnes det
icke mindre än 28 häradshöfdingar, som uppnått 65 år, och af dem
17 som fylt 70 år. Om man nu dertill lägger dem, som till följd af
långvarigare sjukdom eller i förtid försvagade kraftef måste hafva stän¬
dig tjenstledighet, kan man antaga, att en tredjedel af rikets dom¬
sagor måste skötas af ständiga vikarier. Grundlagen och vetenska¬
pen äro ense om vigten af domarens sjelfständighet och oberoende;
men denna fordran synes mig vara illa tillgodosedd genom den nuva¬
rande ställningen. Om åtminstone tillräckliga medel funnes för att
aflöna dessa vikarier på ett någorlunda tillfredsställande sätt, så att
de vore i ekonomiskt hänseende oberoende, vore mindre att säga; men
så är icke förhållandet, hvarför ock, på sätt motionären i sin motion
anfört, synnerlig svårighet redan nu möter för hofrätterna att, mot
det ringa arfvode som bestås, finna vikarier af erforderlig ålder och
erfarenhet, och denna svårighet kommer utan tvifvel att tilltaga samt
förr eller senare nödvändiggöra en ändring i detta hänseende.
29
N:o 10.
Onsdagen den 28 Februari.
Motionären liar jemväl föreslagit ett ålderstillägg för häradshöf- Pensionsrätt
dingarne. Huru billigt jag än finner detta vara och huru gerna jag •/o^~
skulle med min röst vilja bidraga dertill, vagar jag dock icke yrka ^ort^
bifall till detsamma, enär det skäl, Utskottet för sitt afstyrkande
deraf åberopat, eller att löneregleringen så nyligen egt rum, har i
detta hänseende en viss betydelse, som det saknar i det förra. Dess¬
utom, huru behöflig denna förhöjning än må vara för häradshördin-
garne, verkar den icke sfi väsentligt på rättskipningen i dess helhet,
som bestämmelsen om deras rätt till pension. Beviljandet af ett så¬
dant ålderstillägg skulle likväl hafva det goda med sig,_ att man kan
sätta häradshöfdingarne derigenom i tvång att vid 70 års ålder taga
afsked. I sistnämnda hänseende hoppas jag för Girigt, att, om pen¬
sionsrätter! för häradshöfdingarne beviljas, de icke skola qvarstanna
utöfver nämnda tid.
Utskottet anser sig vidare icke hafva tillräcklig anledning »att
redan nu på enskild motionärs förslag vidtaga förändringar i den för
häradshöfdingarne faststälda löneregleringen». Om också detta, förslag
blifvit framstäldt af enskild motionär, torde, med afseende å så väl sa¬
kens beskaffenhet som motionärens ställning, detta skäl icke hafva sär¬
deles betydelse; och för den händelse att någon skulle fästa vigt vid
Stats-Utskottets åsigt, att anslag af ifrågavarande beskaffenhet icke
böra på enskild motionärs framställning beviljas, vågar jag fästa upp¬
märksamhet på den följande punkten i dess betänkande, deri ett vida
större, men icke på långt när så behöfligt anslag blifvit af enskild mo¬
tionär begärdt och vunnit Stats-Utskottets understöd..
Jag får derför vördsamt yrka, att Kammaren måtte fatta följande
beslut; 0
»att häradshöfding, hvilken från och med början af ar 187b er¬
håller afsked, må ega att å allmänna indragningsstaten åtnjuta pensioå
efter enahanda grunder, som för civile embets- och tjensteman i all¬
mänhet äro bestämda, samt att häradshöfding, som hädanefter utnäm-
nes, skall vara förpligtad att, så snart han felt 70 år, från sitt embete
afgå mot erhållande af full pension.».
I händelse denna min framställning, hvilket jag icke vågar hoppas,
vinner Riksdagens bifall, torde Stats-Utskottet, utan någon särkild
anmaning, vid” regleringen af utgifterna .under Nionde hufvudtiteln
upptaga det belopp, som för detta ändamål må erfordras.
Herr von Kock: Såsom Herrarne hafva sig nogsamt bekant och
jag äfven vid föregående tillfällen haft anledning yttra, hyser jag störa
betänkligheter vid att tillstyrka några anslag på grund af enskilda
motionärers framställningar; men deremot anser jag mig till och med
hafva en pligt att vid detta tillfälle uttala mitt omdöme om i ätt—
mätigheten af de anspråk, som här blifvit väckta i fråga om pensions¬
rätt för våra häradshöfdingar. Jag var nemligen den, som, pa grund
af min befattning, för dåvarande justitie-ministern koncipierade 1840
års cirkulär, hvilket bestämde, att i liäradshöfdinge-fullmakterna skulle
intagas det vilkor, att häradshöfdingarne vore skyldige att underkasta
sig en blifvande reglering af deras löner. Jag kunde visserligen icke ana,
att detta skulle komma att tillämpas först efter en mansålder, hvari-
F:o 10.
30
Onsdagen den 28 Februari.
Pennonsrätt genom eu mängd anspråk kunnat väckas, som derigenom efter min
h<ffångar. ^s1'^ ^tt billighet för sig. När^ slutligen, år 1874, regleringen
(Forts.) skedde, ansåg jag, som då likasom ar 1840 var en varm vän af att
en reglering skulle komma till stånd, densamma vara så vigtig, att
man, då det var fråga om ett stort statsändamål, icke borde afslå en
sådan bagatell, som att gifva ersättning och pension åt några gamla
häradshöfdingar, Indika skulle gorå förlust på löneregleringen eller nöd¬
gas qvarstå vid tjenstår, dem de längesedan blifvit för gamla att sköta.
Jag framstälde detta i denna Kammare, men ty värr funnos då några
intresserade personer på andra sidan, och de hade vänner, som icke
voro nöjda med. mitt förslag om att gifva häradshöfdingarne 60 å 80
procent i ersättning för hvad de förlorade. Hade Kammaren bifallit
denna framställning, så skulle man också sluppit att se den déconfiture,
som en högt aktad departementschef fick lida, då regeringen seder¬
mera framlade förslag just om en sådan till och med mindre ersätt¬
ning, än som nyss nämndes. Vid en gemensam votering skulle ock sä¬
kerligen det, till följd af reformens motståndares skrämskott angående
tungan af häradshöfdingars pensionerande, af Medkammaren gjorda
tillägg härom till Kongl. Majds proposition hafva utgått. Häradshöf¬
dingarne både då icke, såsom nu, varit stälda uti det orättvisa, i
synnerhet för lagskipningen menliga, undantagsförhållande, som nu
måste afhjelpas. .Da Riksdagen 18/4 beslöt ett sadant tillägg, ma man
icke undra på att regeringen ännu ej tagit den högst vigtiga och
nödiga frågan om hand. ^ Här finnes nu väl ett prejudikat på, att
dylikt anslag beviljats på grund af enskild motion, nemligen i fråga
om. professorers pensionsrätt. Jag vill minnas, att då var af Kongl.
Majrt endast fråga väckt om några fa flera emeriti-löner, men, på
grund af framställning af några ledamöter här i Kammaren, bland an¬
dra^ vår nuvarande talman, beslöts att alla professorer skulle vid sin
afgång. kunna erhålla på indragningsstat sin då varande fulla lön.
Detta förslag, bifölls, tror jag, här i Kammaren med acklamation, sedan
iifven jag höjt min svaga stämma för detsamma, enär saken var bragt
å bane af Kongl. Maj:t. Nu är detta dock icke händelsen här, och
jag törs, för min^ del, icke framställa något yrkande om omedelbart
bifall, men jag vågar hoppas, att, om tänkesätten i denna Kam¬
mare blifva något allmänt uttalade och man nu erkänner billigheten af
den gjorda framställningen, Kongl. Maj:t skall, antingen omedelbart
taga frågan om hand eller ock efter det presidenten i Svea Hofrätt
inför Kongl. Maj:t anfört sina kraftiga skäl för framställningen, och
kanske ock de öfriga hofrätts-presidenterne yttrat sig i frågan, der¬
vid de säkerligen icke komma att underlåta att påpeka de svårigheter,
som nu möta mångenstädes att få rättvisa skipad på tillbörligt sätt.
För ..(ifrigt instämmer jag till fullo med den siste talaren, som tillhör
Hofrätten öfver mellersta delen af riket, der det dock icke uti ifråga¬
varande afseende är alldeles så illa bestäldt som i Norrland. Det fin¬
nes i Norrbottens län t. ex. en gammal häradshöfding, som har 19
mil till sitt lappmarkstingställe, och i Vester-Norrlands län en annan,
som är född under förra seklet, och som har 17 mil emellan tings¬
ställena; i följd hvaraf han icke kan göra tjenst. Fyra eller fem hä¬
radshöfdingar äro födda under förra seklet, men de kunna icke taga
Onsdagen den 28 Februari.
31
N:o 10.
afsked. Häradshöfdingarnes löner voro före regleringen 75 riksdaler
banko högst eller, der domsagorna voro klufna, 37 riksdaler 24 skil—
lingar banko, och somligstädes fans ingen bestämd lön. Jag efter¬
hörde i går uti Statskontoret, om i mannaminne någon häradshöfding
tagit afsked; och det svarades mig att man icke kunde erinra sig, att
sådant någonsin skett. Det vore också obilligt begärdt, att en per¬
son, som satt med stora inkomster, skulle taga afsked och erhålla
75 riksdaler banko på indragningsstat, Följden var också före regle¬
ringen den, att häradshöfding, som till och med hade omkring 25,000
kronors inkomster, under många år aldrig sjelf gjorde tjenst, men upp¬
bar inkomsterna samt hade så kalladt ackord uppgjordt med vikarier,
af Indika somliga skötte tjensten blott för meriternas skull och andra,
snart sagdt, för blotta födan. Det är hårdt att ännu landtbefolk-
ningens intressen skola vara så föga tillgodosedda i afseende på rätt¬
skipningen, att en stor del af våra gamla häradshöfdingar sällan eller
aldrig göra tjenst, utan man måste åtnöjas med att tjensten nu skötes
ofta af helt unga personer under så täta ombyten, att t. ex. domaren
sällan får tid lära känna hvarken folkets seder eller landsortens egen¬
heter. Just på de ställen, der det mest behöfves kraft och dugtighet
hos domare, såsom i Norrland, der är så svårt att få någon vikarie,
att man får lof att taga nästan hvilken ung auskultant som helst man
kan få fatt på.
Jag vill icke vidare uppehålla tiden, sedan Ilerr von Gegerfelt så
fullständigt yttrat sig i frågan, men jag bör påpeka, att det är atf
högsta behof påkalladt, att en förändring i det af motionären angifna
syfte kommer att ske; och kan den icke ske vid innevarande riksdag,
är det åtminstone af vigt, att en- opinion uttalas så bestämdt, att
Konungens rådgifvare icke må afskräckas af det skäl, att regleringen
är så nyss gjord. Detta är ett skäl, som aldrig inverkat på mig, allt
sedan jag blef riksdagsman; ty jag tror, att när man upptäcker, att
en sak behöfver bättras, så bör man göra dermed som hvar klok per¬
son med små skador eller hål på en rock eller en väg: man bör laga
hålet eller skadan så fort ske kan, innan hålet eller skadan blir större.
Jag vet för öfrigt verkligen icke hvilken preskriptionstid man bör af¬
vakta för att, t. ex. såsom här, en ofullständig omorganisation eller
bristfällig administrationsåtgärd skall blifva nog åldrig och hafva ver¬
kat tillräcklig skada för att kunna förändras i en rigtning, som man
allmänt anser vara den rätta.
Herr Ekman, Carl: Den förste talaren har yttrat, att den per¬
sons ställning, som varit motionär i föreliggande fråga, borde kunna
föranleda dertill, att Kammaren skulle gå ifrån en eljest temligen all¬
mänt vedertagen regel, nemligen att icke bifalla sådana framställningar,
som den nu förevarande, på grund af enskild motionärs yrkande. Jag
instämmer deri fullkomligt med honom, och jag kan försäkra honom,
att åtminstone hos mig just denna omständighet vägt ganska mycket
vid frågans behandling i Utskottet. Ett ytterligare stöd för hvad i
motionen andragits har äfven den ärade talaren från Jönköpings län
lemnat. Hans ställning är också sådan, att hans ord i denna fråga
böra väga ganska mycket. Jag vill visst icke alltför strängt fasthålla
P&nsionsrätt
för härads¬
höfdingar.
(Forts.)
N:o 10.
32
Onsdagen den 28 Februari.
Pensionsrätt
för härads-
höfdingar.
(Forts.)
vid den åsigten, att Kamrarne icke skulle vara berättigade att utan
framställning från Kong!. Maj:t i hvar och en vigtig administrativ
fråga, på grund af enskild motion, fatta ett beslut, som kunde inne¬
bära någon väsentlig förbättring; men i detta fall har det icke kunnat
undgå min uppmärksamhet, att det borde hafva varit temligen lätt
för den ärade motionären likasom för den ledamot af Kammaren, som
först förordade bifall till motionens innehåll, att åstadkomma eu fram¬
ställning till Kongl. Maj it i ämnet. Om en sådan framställning från
hofrätterna gjorts hos Kongl. Maj:t, är jag öfvertygad, att synnerligt
afseende skulle dervid fästats, och att framställningen föranledt en
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet till Riksdagen. Att frågan då skulle
kommit bättre utredd till Riksdagen, än den nu föreligger, oaktadt
motionären har en sådan ställning, att det största afseende måste fästas
vid hvad han anfört, lärer väl icke af någon kunna bestridas; och när
det, enligt min tro, icke skulle behöfvas längre tid än ett år för att
frågan skulle underkastas en fullständig behandling, har jag icke tvekat
att, så som frågan nu föreligger, tillstyrka Riksdagen att nu icke bi¬
falla motionen. På dessa skäl vågar jag anhålla om proposition på
bifall till hvad .Stats-Utskottet i nu föredragna punkt hemstält.
Ilerr Fröman: Det kan icke vara mycket att tillägga till hvad
den förste talaren i detta ämne redan anfört om nödvändigheten att
fästa något afseende vid den motion, som här blifvit väckt; men jag
anser det emellertid åligga mig att meddela det jag varit i tillfälle —
kanske mera. än många andra — att se de menliga förhållanden, som
uppkommit deraf, att domsagor i årtionden skötas undan för undan
af vikarier. Kär brister och försummelser upptäckas, och det blir
fråga om hvem, som skall för dem ansvara, vet man ofta icke, mot
hvilken man skall rigta den ansvarstalan, som kan ifrågakomma. Detta
är för mig ett ytterligare skäl att i rättskipningens interesse instämma
i den förste talarens yrkande.
Herr von Ehrenheim: Ehuru jag tillhör dem, som anse, att
Kamrarne böra med stor varsamhet emottaga enskilda motionärers
förslag om statsutgifter, och att i allmänhet endast på regeringens
initiativ gjorda framställningar derom böra bifallas, tror jag likväl, att
Kamrarne svårligen kunna alldeles afsåga sig rättigheten att äfven i
förstnämnda fall fästa afseende vid det som är billigt och lämpligt,
särskilt då, såsom nu är förhållandet, representationen skulle hafva
skäl att, om jag så må uttrycka mig, bättra hvad den så nyligen brutit.
Det är nemligen obestridligt, att då representationen vid 1874 års
riksdag biföll Kongl. Maj:ts förslag till lönereglering för häradshöf-
dingarne allenast med det förbehåll, »att häradshöfding ej i följd af
löneregleringen erhölle större pensionsrätt, än han förut egt», repre¬
sentationen uppstälde en icke så liten svårighet för regeringen att
omedelbart derefter komma fram med en framställning, hvarom repre¬
sentationen just gjort det förbehåll, att den icke skulle förekomma.
Under sådana förhållanden och då de skäl, som från flera håll anförts
för medgifvande af pensionsrätt åt häradshöfdingarne, synas mig syn¬
nerligen talande, ja så talande, att man skulle våga säga, att 1874 års
Onsdagen den 28 Februari.
N:o 10.
33
beslut är ett bland de märkligaste, som någonsin blifvit fattade, tillåter
jag mig instämma i hvad af Herr von Gegerfelt blifvit i ämnet yrkadt.
Herr von Gegerfelt: Med anledning af ett yttrande utaf den
ärade ordförandea i Stats-Utskottet ber jag få erinra, att liofrätterna
svårligen kunnat anse sig hafva anledning att göra framställning hos
Kongl. Maj:t uti nu ifrågavarande ärende, förr än det visat sig, att de
ledigvarande tjensterna omöjligen kunnat uppehållas med de resurser,
som finnas. En dylik omöjlighet har dock icke, åtminstone i Göta
Hofrätt, ännu yppat sig.
Vidare ber jag få påpeka, att, efter de föregående beslut, som i
denna fråga blifvit fattade, Kongl. Maj:t svårligen skulle kunna finna
sig benägen att till Riksdagen afgifva proposition i ämnet, utan att
någon framställning från vederbörande egt ruin.
För det tredje torde bemärkas, att om, sedan frågan nu blifvit i
motionsväg väckt, denna Kammare, i likhet med hvad Andra Kam¬
maren sannolikt kommer att göra, afslår motionen, Kongl. Maj:t har
ännu mindre anledning att inkomma till Riksdagen med något förslag
härom.
Herr Statsrådet Lagerstråle: Het kan icke bestridas, att de
tjensteman, om hvilka nu är fråga, äro lika med andra tjensteman
inom statsförvaltningen stälda i sådant förhållande, att de med allt
skäl böra kunna påräkna samma rätt som desse, nemligen att vid
stadgad ålder komma i åtnjutande af en mot deras ställning svarande
pension. Det är således mycket skäl att antaga, att Kongl. Makt. i
likhet med hvad som skett i afseende å andra grupper af tjensteman,
skulle äfven beträffande häradshöfdingarne gjort framställning om, att
de vid afskedstagandet måtte få behålla lönen såsom pension. Men
det har redan blifvit af en talare erinradt, att så nyligen som 1874
då varande Riksdag afslog Kongl. Maj:ts framställning i detta ämne
och antog förslaget om reglering af häradshöfdingarnes lönevilkor i
dess helhet, men under uttryckligt försehåll, att pensionsrätten skulle
förblifva oförändrad såsom den var förut. Det synes således, som om'
Kongl. Maj:t borde afvakta någon tid, då åsigterna inom representa¬
tionen hunnit mogna derhän, att den rättvisa, som lemnats öfriga
grupper af tjensteman, äfven kommer häradshöfdingarne till godo.
Detta har ock varit anledningen — såsom synes af det vid nionde
hufvudtiteln bifogade statsrådsprotokoll — hvarför det förslag, som
vid 1876 års riksdag framstäldes i afseende på civile tjensteman, för
hvilkaj löneregleringen blifvit genomförd, icke utsträcktes till sådan
reglering, som blifvit företagen längre tillbaka än vid nämnda års riks¬
dag, nemligen att den tid ansågs ännu icke vara inne, då man kunde
räkna på en förändring i åsigter hos Riksdagen.
Helt olika är förhållandet, om representationen på ett eller annat
sätt antyder, att den sjelf är sinnad att frångå de hårda vilkor, som
1874 års Riksdag faststälde just för denna tjenstemannaklass, som icke
gjort sig förtjent af en sådan undantagsställning till men för dem,
gent emot alla andra.
Pensionsrätt
för härads-
höfdingar.
(Forts.)
Första Kammarens Prat. 1877. N:o 10.
N:o 10.
Onsdagen den 28 Februari.
Pensionsrätt
för härads-
h öfdingar.
(Forts.)
Tingsgästnings¬
penningar nes
förhöjning.
34
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall
till den förevarande punkten och dels af Herr von Gegevfelt, att Kam¬
maren matte fatta följande beslut: »att häradshöfding, hvilken från och
med början af år 1878 erhåller afsked, må ega att å allmänna indrag-
ningsstaten åtnjuta pension efter enahanda grunder, som för civile
embets- och tjensteman i allmänhet äro bestämda, samt att härads¬
höfding, som hädanefter utnämnes, skall vara förpligta^ att, så snart
han fy It 70 år, från sitt embete afgå mot erhållande af full pension.»
Härefter framstälde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till punkten, hvarvid svarades många nej jemte några ja, och
sedermera proposition på Herr von Gegerfelts förslag, då svaren utföllo
med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.
2:dva punkten.
Herr Petre: Den talare, som först hade ordet vin föredragningen
af den föregående punkten, anmärkte emot Utskottet, att då Utskottet
afslagit samma punkt, hade det deremot vid den nu förevarande till¬
styrkt ett skrifvelseförslag till Kongl. Maj:t, Jag anhåller med anled¬
ning häraf få nämna, att jag inom Utskottet sökte motsätta mig af-
låtandet af eu dylik skrifvelse, ehuru jag, då beslutet fattades, af
förbiseende icke blot' antecknad som reservant deremot. Man kan,
synes det mig, draga i tvifvelsmål, huruvida motionärens önskan att
få nämndemansinstitutionen beklädd med häradets bäste och insigts-
fullaste män verkligen skulle på det föreslagna sättet uppfyllas. Men
antag att så blefve händelsen, eller att en ersättning af femtio kronor
åt hvarje nämndeman skulle kunna utgöra ett medel härför — och jag
är långt ifrån att påstå, att denna ersättning är för stor, om det der¬
med förenade besvär skall med penningar ersättas — synes mig dock,
som om det mycket lättare lämpade sig för kommunen att tillse, att
denna ersättning komme nämndemännen otiil godo, än att göra den¬
samma till föremål för en statsutgift. Å ena sidan kan derigenom
statsanslaget komma att höjas till 192,600 kronor, under det att, om
ersättningen blifver en kommunal utgift, icke någon kommun skall be¬
tungas med mer än några hundra kronor, åtminstone endast undantags¬
vis; och dessutom finnes ingen säkerhet för, att, om den göres till eu
statsutgift, det icke, såsom vid flera andra tillfällen, benägenhet skall
visa sig att ytterligare höja ifrågavarande anslag.
Det är möjligt, att det icke vore farligt att aflåta det skrifvelse¬
förslag, som nu föreligger, men sannolikt skall den majoritet, som förut
öfverflyttat en del kommunala utgifter till statsutgifter, äfven i detta
fall göra detsamma. Afses åter intet annat med skrifvelsen, än att
söka få de båda anslagen sammanslagna till ett, tror jag detta vara
ett uppdrag, som till och med Utskottet skulle kunnat fullgöra, utan
att behöfva skrifva till Kongl. Maj:t. Vid sådant förhållande skulle
jag helst se, att Kammaren ville afslå skrifvelseförslaget.
Onsdagen den 28 Februari.
X:o 10.
Grefve af Ugglas: Jag kan icke rätt fatta tankegången hos den Tingsgästnings-
siste ärade talaren. Han erkände sjelf, att åtskilliga oegentligheter, penmyarne»
som motionären påpekat, i denna stund förefinnas i afseende ä den
ifrågavarande institutionen. Nu är frågan, huru dessa skola afhjelpas.
Att ersättningen icke kan blifva uteslutande en kommunens angelägen¬
het, är gifvet deraf, att redan nu anslag för ifrågavarande ändamål
förefinnas, nemligen »tingsgästningspenningar» samt anslaget, för »nämn¬
den frångångna bötesandelar genom nya strafflagens införande». Att
det skulle vara en fördel att sammanslå dessa anslag, förnekade lian
ej; men meningsskiljaktigheten berör frågan, huruvida icke det, som
derutöfver borde göras, bör vara en kommunal angelägenhet, och detta
är äfven uttaladt i det skrifvelseförsiag, som blifvit ifrågasatt,
Då en motion i sådan syftning som den förevarande inkommit till
Utskottet och angifvit vissa missförhållanden, har detta icke annat att
göra än en sak af tvenne, nemligen antingen att underkänna motionen
och saga, att de missförhållanden, b vilka den påpekar, icke finnas till,
eller att, om den godkänner motionen, söka afhjelpa dessa, Att de
anslag, Indika nu utgå, icke kunna i penningevärde motsvara hvad de
år 1841 utgjorde, är naturligt, utan skäl gifves att nu öka dem; men
huru en sådan tillökning bör gifvas, derom kunna olika meningar råda,
och jag tror det vara en orätt väg, på hvilken motionären slagit in,
då han i främsta rummet afsett, att den skulle utgå med ett visst
belopp åt hvarje nämndeman. Om nemligen ersättning skall gifvas för
den kostnad, som hvar och en har, bör den vara lämpad derefter och
således olika för hvarje person. Somliga nämndemän bo i samma by,
som tinget hålles; andra åter få resa flera mil. En olika ersättning
för resekostnaderna vore väl billig, och denna anser jag, att kommunen
lämpligen borde bestrida. Men allt detta är ju omnäinndt uti det
skrifvelseförsiag, som nu är i fråga. Det anhålles deri, att Kong!.
Maj:t ville pröfva, huruvida han för sin del anser det anslag,1 som nu
gifves, kunna vara tillräckligt eller ej. Denna fråga tror jag kan be¬
svaras dermed, att, i förhållande till hvad penningen förr gälde, något
större anslag borde numera gifvas, och hvad sättet derför beträffar,
torde Kongl. Maj:t kunna föreslå det lämpligaste. Uti en fråga, hvil¬
ken såsom denna alltid är något ömtålig, emedan den berör många
olika intressen, anser jag det ej vara lämpligt, att Riksdagen direkt
fattar ett beslut, utan bättre om Kongl. Maj:t tager densamma om
hand. Nekas kan ej, att det finnes vissa skäl för den klagan, som i
motionen är framstäf, och vid sådant förhållande kunde ju Utskottet
icke helt enkelt kasta förslaget under bordet; men deremot i afseende
på det sätt, hvarpå missförhållandena borde lämpligast afhjelpas, ville
Stats-Utskottet icke, att Riksdagen på egen hand fattar beslut, utan
att Kongl. Magt i den delen tager frågan under ompröfning.
Jag tycker derför för min del, att Utskottet svårligen kunnat
handla annorlunda, än det gjort, och anser att det vore väl, om frå¬
gan — ehuru den icke är af så stor vigt — hänskötes till Kongl.
Maj:t, för att få eu nådig proposition om statsbidrag, hvilket vid en
gemensam votering möjligen skulle kunna vinnas; hvarför jag anhåller
om bifall till Uskottets framställning i denna punkt.
Nso 10.
Onsdagen den 28 Februari.
Tingsgå strit ngs-
•penning änne s
förhöjning.
(Forts.)
86
Herr Reutersvärd: Jag för min del anser, att, när Riksdagen
beslutar att ingå till Kongl. Magt med en skrifvelse, densamma bör
angå ett vigtigt fall och icke, som bär är händelsen, en så enkel fråga,
att hvar och eu bör kunna, utan vidare, för sig sjelf reda, huruvida
ifrågavarande bestyr bör vara en statens eller kommunens angelägenhet.
Jag anser för min del, att detta bör vara en kommunal angelägenhet,
och’ att man icke derom behöfver fråga Kong!. Maj:t till råds. Hvad
äter beträffar, att Kong]. Maj:t skulle utreda, huruvida det ersättnings¬
belopp, som nu kommer nämndemän till del af statsmedel, är tillräckligt
eller icke, tror jag att detta blir svårt för Kongl. Maj:t. Kommunen
kan lika väl göra det, som Kongl. Maj:t. Hvad skulle följden blifva,
om t. ex. Kongl. Maj:t, med anledning afen sådan skrifvelse, kom in till
Riksdagen med förklaring, att det nu varande bidraget af statsmedel
vore otillräckligt, och att det belopp, som motionären föreslagit, vore
erforderligt? Jo, då skulle frågan komma i det skede, som Grefve
af Ugglas befarade, att den nemligen blefve en anslagsfråga, der Första
Kammarens röster gälla ganska litet. Ty, om Riksdagen skrifver så¬
som här är föreslaget, antager jag, att Kongl. Maj:t svårligen kan
undgå att göra framställning till Riksdagen om förhöjning i den nämn¬
demännen af statsmedel tillkommande ersättning. Den närmaste följ¬
den af en sådan skrifvelse blefve säkerligen, att man snart skulle
komma att tänka på, att t. ex. landstingsmän, som endast hafva rese-
kostnadsersättning, äfven borde hafva arfvode af statsmedel, och så
vidare med hvarjehanda förtroendeuppdrag inom kommunerna. Jag an¬
ser derföre att, så länge det icke möter svårighet att anskaffa dugliga
och lämpliga nämndemän — och jag har icke hört någon klagan i
detta fall — skäl icke förefinnes till ifrågavarande skrifvelses aflå¬
tande. I allmänhet mottages gerna ett så hedrande uppdrag som att
vara nämndeman, hvilket dessutom medför ersättning för skjuts och
traktamente för vissa förrättningar samt befrielse från krono- och håll¬
skjuts; och detta synes mig vara en tillräcklig godtgörelse för en tjenst¬
göring, som endast räcker några dagar och som hvarken fordrar några
själs- eller kroppskrafter.
Jag yrkar med anledning häraf utslag å skrifvelseförslaget.
Grefve af Ugglas: Går man ut från den synpunkt, som den före¬
gående talaren nämnde, att den ersättning, som nu gifves för nämnde-
mansuppdraget, är fullt tillräcklig, har man ju ett godt svar på frågan,
huruvida eu tillökning i den nämndemän nu af statsmedel tillkommande
ersättning är behöflig eller icke. Någon skrifvelse till Kongl. Maj:t i
denna del erfordras således ej, utan allt är bra som det är. Men i
början af sitt anförande yttrade talaren, att ifrågavarande uppdrag
borde vara en blott kommunal angelägenhet. Jag ber honom dock att
bemärka, att denna angelägenhet icke kan af de enskilda kommunerna
tagas om hand. Det går icke an, att den ena kommunen beslutar så
och den andra så i en fråga som denna. En kommun anser t. ex., att
utöfver den ersättning, som utgår från statsverket, nämndeman bör till¬
delas ett litet fixt tillskott; en annan kommun åter, att han, utom
nämnda ersättning, endast bör hafva en viss godtgörelse i förhållande
till de dagar, han tjenstgör, och mil, som han i och för tjensten nöd-
Onsdagen den 28 Februari.
N:o 10.
gas tillryggalägga. Då nämndemansinrättningen är eu verklig institu¬
tion i vårt land, bör det vara någon reda i afseende på dess regle¬
rande, och då det redan nu finnes statsanslag dertill, samt det icke
kan eller får ifrågasättas, att den billiga förhöjning deri, som kan
anses vara af behofvet påkallad, skall vara eu kommunens ensak, kan
det icke vara lämpligt, att de enskilda kommunerna skola tillerkännas
rättighet att bestämma, huru mycket i proportionerligt bidrag bör från
desamma utgå, utan bör åt Kong], Maj:t öfverlemnas att bestämma
en viss grund, som Kongl. Maj:t anser billig, efter hvilken dessa för¬
hållanden böra inom alla kommuner lika ordnas, såsom våglängden,
dagantalet in. in.
Jag säger ännu eu gång, att, om det är Kammarens tanke, att
allt är väl bestäldt, att full ersättning för det med nämndemans-
uppdraget förenade besvär redan nu åtnjutes, då bör Kammaren afstå
motionen; men anser man, att eu reglering bör ske, och en skilnad be¬
stämmas mellan hvad staten och kommunerna böra ömsesidigt härtill
bidraga, bör man icke låta kommunerna taga detta om hand, utan öf¬
verlemna saken åt Kongl. Maj:t.
Herr Widmark: I likhet med den förste ärade talaren, har jag
den erfarenhet från det län jag tillhör, att det faller sig lätt att be¬
sätta nämndemansplatserna med just de personer, som inom kommu¬
nerna ega det största anseendet. Då detta under nu varande förhål¬
landen kan ske, och jag befarar, att nämndemännens sjelfförtroende
skulle minskas och deras anseende lida, om de förvandlades från för¬
troendemän till löntagare, anser jag den ifrågasatta skrifvelsen icke
kora aflåtas. Deras göromål äro dessutom under nu varande organisa¬
tion af beskaffenhet att kunna uträttas i närheten af och inom deras
egen bygd. Skulle det blifva mera allmänt, att tingslagen förenades,
kunde ^det väl hända, att det uppstode svårighet att få nämndemän,
som da på större afstånd från hemmen under flera dagar skulle del¬
taga i de med deras befattning förenade uppdrag, men den tid är ännu
icke kommen, då någon förändring i detta afseende behöfver vidtagas.
Jag yrkar derföre, att någon skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet icke
matte aflatas, helst jag anser, att, om det en gång blir behof af bättre
aflönade nämndemän, detta måtte blifva en kommunal angelägenhet.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
den förevarande punkten och dels afslag derå, framstälde Herr Grefven
och Talmannen först proposition pa bifall till punkten, hvarvid svara¬
des många nej, blandade med ja, och sedermera proposition på afslag
derå, då svaren utföllo med mänga ja, blandade med nej; Och förkla¬
rades ja nu hafva varit öfvervägande.
3:dje—12de punkterna.
Biföllos.
Ti ngsgästni ngs-
penningarnes
förhöjning.
(Forts.)
>7:o 10.
:;s
Onsdagen den 28 Februari.
Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets den 24 och 26 dennes
bordlagda utlåtande N:o 16, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens Tredje liufvudtitel.
Vid å nyo skedd föredragning af Stats-Utskottets den 24 och 26
dennes bordlagda utlåtande N:o 24, angående föreslagna statsbidrag till
vägars anläggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader samt vat¬
tenkommunikationer äfvensom sjösänkningar och andra vattenaftapp-
ningsföretag; biföllos lista—11 :te samt 13:de—15:de punkterna, och lä¬
des 12:te punkten till handlingarne.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Bevillnings¬
utskottets den 24 och 26 dennes bordlagda betänkande N:o 4, angående
stämpelpappersafgiften.
list,a—3:dje punkterna.
Biföllos.
4:de punkten.
Herr Wallenberg: Då Utskottet här tillkännagifver för Riks¬
dagen, att Utskottet icke funnit anledning föreslå någon förändring i
gällande stämpelpapperstörorduing, ber jag att få påpeka ett förhål¬
lande, som jag tror kan vara förtjent af Bevillnings-Utskottets^ upp¬
märksamhet. Det har nemligen börjat blifva ett bruk att sälja sa kal¬
lade mund eris, stälda i utländskt mynt, och man har, derföre att ordet
mandat icke finnes omnämndt i stämpelpappers förordningen, utan der
endast talas om vexel, förestält sig att man icke behöfde sätta stäm¬
pel på sådana mandats. Lika som jag i hvarje fall, der omständig¬
heterna sådant föranleda, försöker försvara det som ar rätt i affärs¬
väg, lika gerna vill jag äfven söka rätta det som kan hafva blifvit ett
missbruk, och af denna anledning anhåller jag om återremiss af denna
fjerde punkt i den syftning, att Bevillnings-Uiskottet ville taga känne¬
dom om det af mig nu påpekade förhållandet.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gjordes proposition på
återremiss af punkten och, då dervid svarades många ja jemte åtskil¬
liga nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
Onsdagen den 28 Februari.
39
N:o 10.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets memorial N:o 25, med
förslag till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande tvenne i utlåtandet N:o 10 behandlade frågor.
Kammaren åtskildes kl. nära 2 e. m.
In lid em
O. Brakel.
'■