RIKSDAGENS PROTOKOLL
1877. Andra Kammaren. M:o 48.
Lördagen den 28 April.
Kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades protokollen för den 19 och 20 i denna månad.
Äfvenledes upplästes till justering de i Kammarens sammanträden
den 21 innevarande månad förda protokoll, i sammanhang hvarmed
ordet begärdes af
Herr En an der, som anförde: Jag anhåller vördsamt att få i
Kammarens protokoll nedlägga min reservation mot Kammarens sist¬
one lördag fattade beslut.
Derefter blef jemväl sist omförmälda protokoll af Kammaren god-
kändt.
§ 2.
Föredrogs Herr A. TF. Ulirs på Kammarens bord hvilande motion
N:o 144, om underdånig skrifvelse angående upphäfvande i visst fall
af Kongl. förordningen den 26 Maj 1875 rörande eldfarliga oljor m. m.;
och blef nämnda motion hänvisad till Kammarens Tredje Tillfälliga
Utskott.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången Konstitutions-Utskottets
utlåtanden Flis 7 och 8.
§ 4.
Förekom till afgörande Särskilda Utskottets för behandling af
Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till utsökningslag och i
sammanhang dermed erforderliga författningar utlåtande N:o 1, i an¬
ledning af samma nådiga proposition.
Andra Kammarens Prot. 1877. N:o 48.
Angående
förslag till
utsökningslag.
1
N:o 48.
2
Lördagen den SS April, f. m.
Angående
förslag till
utsölcningslag.
(Forts.)
Ordet lemnades till
Herr Berjg, hvilken anmält sig vilja framställa förslag angående-
sättet för ifrågavarande utlåtandes föredragning, och som nu anförde:
Då i detta föreliggande temligen vidlyftiga förslag en del stadganden
hafva sammanhang med hvarandra, ber jag att i afseende å föredrag¬
ningen, i likhet med hvad i Första Kammaren iakttagits, få vördsamt
hem ställa
att Utskottets betänkande må punktvis och de i hvardera punkten
tillstyrkta lagförslag paragrafvis föredragas, med iakttagande:
dels särskildt i fråga om förslaget till utsölcningslag:
att 2, 3 och å §§ samtidigt föredragas,
att 24 § ej må till pröfning förekomma förr än 54 § blifvit af¬
gjord och derefter beslut fattadt, om den af Utskottet uteslutna 54 §
i Kongl. Maj:ts förslag kommer att förfalla,
att 33, 34, 35 och 36 §§ på en gång till behandling företagas,
att med af afgörandet må anstå
af 48 § till dess 107 § blifvit genomgången,
af 85 § till dess 94 § blifvit pröfvad, och
af 105 § till dess beslut angående 127 § blifvit fattadt; samt»
att hvarje kapitels öfverskrift mä föredragas efter det de dertill
hörande §§ blifvit behandlade;
dels ock i allmänhet:
att först sedan hvardera lagförslaget blifvit genomgånget, det-
sammas titel och derefter Utskottets hemställan om förslagets antagande
må blifva föredragna;
samt att Utskottet, för den händelse lagförslagen eller något af
dem skulle i vissa delar komma att af den ena eller andra Kammaren
återförvisas, må lemnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade behand¬
ling, i afseende å de §§, hvilka må hafva blifvit med eller utan än¬
dring godkända, föreslå sådana jemkningar, som af ifrågasatta för¬
ändringar i återförvisade delar kunna föranledas.
Herr Jöns Pehrsson: Jag kan icke rigtigt uppfatta hvad det
var som den förste talaren menade. För min del önskar jag, att före¬
dragningen må ske paragrafvis, tv annars förstår jag icke, huru man
skall fatta sammanhanget.
Sedan öfverläggningen rörande föredragningsordningen härmed för¬
klarats slutad, biföll Kammaren hvad Herr Berg i sitt nu afgifna
yttrande föreslagit; hvarefter, i enlighet med det sålunda fattade be¬
slutet, först föredrogs § 1 i det af Utskottet uti utlåtandets lista
punkt framlagda förslag till utsökning slag, lydande samma § sålunda:
“Utsökningsmål upptagas och pröfvas af öfverexekutor, som är
för landet, hvartill i denna lag jemväl hänföres stad, lydande under
landsrätt, Konungens Befallningshafvande, hvar inom sitt län, i Stock¬
holm Ofverståthållare-em betet samt i rikets öfriga städer Magistraten
eller, der Konungen det förordnar, viss ledamot af Magistraten.“
Lnrdagen den 28 April, f. m.
3
N:o 48.
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer yttrade:
Den samtidiga behandlingen af detta ärende i begge Kamrarne gör det
omöjligt för mig att, såsom sig borde, öfvervara den samma på begge
ställena. Jag har ifrån början deltagit i frågans diskussion i Första
Kammaren och jag anser mig dess hellre böra dermed tills vidare fort¬
fara, som denna Kammare inom sig har såsom ledamot den man, hvil¬
ken fört ordet icke allenast i Nya lagberedningen, då ifrågavarande
lagförslag der uppgjordes, utan äfven i det Utskott, som å Riksda¬
gens vägnar granskat samma förslag, och hvilken kan med vida större
sakkännedom och fullständighet än jag bemöta de anmärkningar, som
mot förslaget kunna komma att framställas. De punkter, uti hvilka
han hyser en ifrån Kongl. Maj:ts proposition afvikande mening, äro
icke af någon väsentlig betydelse, och de afvikelser från den Kongl.
propositionen, som han inom Utskottet medgifvit, äro af den beskaffen¬
het, att jag för min del kan biträda desamma. Första Kammaren
bär redan genomgått SO paragrafer af förslaget, och derunder har icke
fattats något beslut, som, efter mitt omdöme, skulle kunna äfventyra
förslagets framgång. Det är min förhoppning, att så äfven skall ske
i denna Kammare, ehuru jag ganska väl inser, att det med mången
torde hafva inträffat hvad som åtminstone med mig sjelf varit händel¬
sen, nemligen att han i detta förslag funnit många stötestenar, som
åtminstone i början synts kunna undvikas genom bättre och enklare
anordningar. Men ju mera man intränger i ämnet, desto svårare
visar det sig att kunna åstadkomma sådana förbättringar utan att
uppoffra något af den rättssäkerhet, som bör vara det förnämsta ögon-
märket vid denna lags stiftande. Sådant, som detta förslag här före¬
ligger, har jag icke om detsamma hört annat än ett allmänt erkän¬
nande af att det är ett med stor omsorg utarbetadt förslag och ett
sammanhängande helt med nödig konseqvens och fullständighet. Den
största varsamhet torde derföre böra iakttagas vid införandet i det¬
samma af några mera genomgripande förändringar, och detta måste
i främsta rummet gälla, om sådana nya förslag framställas, hvilka icke
kommit under öfvervägande inom Utskottet och af hvilka under denna
riksdag svårligen kan påräknas en så fullständigt uttömmande gransk¬
ning, som behofvet påkallar.
Hvad den nu föredragna paragrafen beträffar, har jag för min
del ingenting att invända mot den förändring af Kongl. Maj:ts propo¬
sition, som Utskottet i densamma föreslagit.
Herr Jöns Pehrsson — hvilken inom Utskottet anmält reserva¬
tion mot ifrågavarande §, under yrkande att densamma måtte blifva
så lydande: “Utsökningsmål upptagas och pröfvas af öfverexekutor,
som är Konungens Befallningshafvande, och städernas Magistrater,
hvar inom sitt län; i Stockholm: Öfverståthållareembetet, och om i,
rikets öfriga städer Konungen förordnar viss ledamot af Magistraten
att utsökningsmål upptaga och pröfva" — erhöll derpå ordet och an¬
förde: Vid behandlingen af detta lagförslag inom det Särskilda Ut¬
skottet har man, som synes af betänkandet, vid åtskilliga tillfällen
varit af olika meningar beträffande åtskilliga sakförhållanden. Angå-
Angående,
förslag till
utsökning slag.
(Forts.)
N:e 48.
4
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående
förslag till
utsökninqslaq.
(Forts.)
ende denna nu föredragna 1 § hafva emellertid icke egentligen några
delade meningar inom Utskottet försports, men om man betraktar lagen
i ett sammanhang och i dess helhet skall man komma till det resultat,
som i Utskottets motiv och äfven af flere reservanter antydts, att
antalet af de mål, som kunna af öfverexekutor upptagas, blifvit i det
nu föreliggande förslaget väsentligen inskränkt, mot hvad förut varit
fallet. Uppenbart torde vara, att ett sådant förhållande icke skall
komma att påskynda eller åtminstone tillfyllest tillgodose de anspråk
på skyndsamhet i handläggning af sådana utsökningsmål, der icke
någons rätt derigenom förnärmas, som man genom den nya lagen
velat tillmötesgå. Emellertid faller det sig svårt att utfinna något
sätt, hvarigenom ett bättre i sådant afseende skulle kunna åstadkom¬
mas; så länge våra landsdomstolar icke äro permanenta, låter det sig
icke göra att åt dem öfverlemna handläggningen af utsökningsmålen.
Inom Utskottet har jag icke heller särdeles hållit på den tanke, jag
tagit mig friheten att framställa, att nemligen städernas magistrater
jemte Konungens Befallningshafvande skulle vara öfver exekutor er för
hela länet, således icke endast, såsom Utskottet förslagit, hvarje ma¬
gistrat endast för sin stad. Detta mitt förslag har man inom Ut¬
skottet bemött med den invändningen, att magistraterna äro städernas
tjensteman och af dem aflönade; men häremot tillåter jag mig åbe¬
ropa, att i vexelmål och äfven i åtskilliga andra saker, såsom t. ex.
vittnesförhör, städernas domstolar redan hafva sig ålagd en skyldighet
likartad med den jag nu velat skulle magistraterna påläggas. Då
emellertid icke någon utsigt lärer förefinnas att nu få ett dylikt för¬
slag genomfördt, skall jag icke tillåta mig att i sådant afseende fram¬
ställa något bestämdt yrkande, men jag kan icke dölja min tro, att
detta mitt förslag innebär en framtidstanke, hvars förverkligande vore
synnerligen önskvärdt. Jag har äfven i detta ämne samtalat med mer
än en magistratsperson, som delat mina åsigter; och från deras sida
tror jag icke något hinder skulle möta för antagande af mitt förslag,
men väl kanske från städernas skattskyldige inbyggare, hvilka, i
händelse magistraten skulle få eu sådan skyldighet sig pålagd, må
hända snart såge sig nödsakad att öka antalet af tjensteman. Nog
förstår jag, att det i vissa fall kan vara nödvändigt att hafva olika
lagar för stad och land, men här anser jag, att man kunnat undvika
denna principiella olikhet; det händer ju t. ex. på åtskilliga orter, att
det icke är så lätt att med säkerhet uppdraga skilnaden mellan stads-
och landsjord, och då kan det ju föranleda svårigheter, om magistraten
skall ega myndighet i utsökningsmål hvad beträffar den förras be-
byggare, men icke hvad angår dem som bo derutanför. Det är ju
också i många län förhållandet, att residensstaden för mången af
länets inbyggare är långt aflägsen, och då skulle det vara eu betyd¬
lig lättnad, om äfven den, som icke bodde i stad, egde att för utfående
af sin fordran vända sig till magistraten i närmaste stad. För oss i
Kronobergs län, som icke hafva någon annan stad än residensstaden,
kunde det icke betyda så mycket, men det finnes andra län der för¬
hållandet är olika; t. ex. Kristianstads län, der städerna Engelholm
och Cimbritshamn ligga aflägse från residensstaden och den kring-
Lördagen den 28 April, f. m.
5
Pko 48.
liggande landsbygden sålunda skulle vinna synnerlig lättnad genom
antagande af mitt förslag. Men då, som sagdt, för närvarande någon
utsigt icke lär förefinnas, att denna min tanke kan blifva genomförd,
vill jag nu icke framställa något positivt yrkande, men jag har ansett
det vara både min rätt och min pligt att uttala min åsigt i den
reservation, som Herrarne återfinna på sid. 126 af Utskottets betän¬
kande. Skulle man utan att förnärma städernas rätt kunna pålägga
magistraterna en sådan skyldighet, tror jag, att derigenom skulle
vinnas äfven den fördel, att städernas och landsbygdens inbyggare
blefve ett folk, i stället för att det nu ser ut, som man skulle vilja
så mycket som möjligt skilja dem åt. Emellertid får jag väl se, om
jag inom Kammaren vinner något understöd, så att det kan löna sig
att begära återremiss, och derigenom tror jag, att förslaget skulle
blifva väsentligt förbättradt och utsökningsmålen komma att hastigare
afgöras. Gäldenären visste då, att han måste inställa sig om åtta
dagar och att han icke hade något tillfälle att då göra sådana obe¬
fogade invändningar, som eljest ofta förekomma.
Grefve Sparre: Det förslag, som nu föreligger till Riksdagens
pröfning, måste betraktas såsom första delen af det lagstiftningsarbete,
som vi motse och som under en lång tid af år varit vänfast. Det
torde vara kändt, att strax efter vårt nya statsskicks införande en
komité nedsattes för att utarbeta förslag till förändringar i vår civil-
och kriminallagstiftning, och det är egentligen det första resultatet af
denna komités verksamhet, som nu i något omarbetad form förelägges
Kammaren.
Det är således af största vigt, att redan i början af detta nya
lagstiftningsarbete egna det föreliggande lagförslaget den noggrannaste
behandling, samt tillse, icke allenast i hvad mån det tillfredsställer
anspråken på att få förhandenvarande olägenheter och missförhållan¬
den afhjelpta, utan jemväl om detsamma är bygdt på sådana principer,
att det kan läggas till grund för en ny lagstiftning. Af hvilken vigt
denna fråga om utsökningsärendens behandling är för vårt land, vill
jag med några siffror söka tydliggöra.
Enligt Justitiestatsministerns embetsberättelse för år 1874 uppgick
antalet skuidfordringsmål, som samma år handlades af rikets under¬
domstolar, vid häradsrätterna till 1180 och vid rådstufvurätterna till
1706, men hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvandena utgjorde dessa
måls antal under samma tid 38,888, således nära fjorton gånger så
stort antal, som vid samtliga underrätterna tillhopa. Endast i Elfs¬
borgs län uppgick antalet hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande under
nämnda år handlagda skuidfordringsmål till 3,702, eller 30 å 40 proc.
mer än hela det antal dylika mål, som vid rikets samtliga under¬
domstolar behandlades. Och detta inträffade ändock under ett sär¬
deles gynsamt år. Andra år hafva skuldfbrdringsmålens antal inom
samma län kunnat bestiga sig ända till 12,000. Då således under
gynsamma år skuldfordringsmålen hos länsstyrelserna uppgå till 14
gånger så stort antal som vid underdomstolarna, så framgår häraf, att
det ämne som nu föreligger, är af vigt för landet. Och detta gör,
ingående
förslag till
utsökninqslaq.
(Forts.)
M:o 48.
6
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående
förslag till
utsökning slag.
(Forts.) '
att, efter ruin tanke, denna fråga bör af Kammaren behandlas icke
med den likgiltighet, som understundom med afseende å lagfrågor
härstädes förspörjes, utan med verkligt intresse.
Jag började med att säga, att de principer, som ligga till grund
för detta lagförslag, måste med noggrannhet öfvervägas, emedan de
derest de godkännas, komma att läggas till grund för de större lag¬
stiftningsarbeten, som vi hafva att emotse samt följaktligen, om de i
sj elfva verket icke äro rigtiga, skola komma att medföra mycken
skada. Vid förslagets uppställande borde man antingen hafva bibe¬
hållit de principer, som i den nu gällande lagstiftningen förefinnas,
eller också uppsökt nya sådana, rigtiga och af beskaffenhet att kunna
konseqvent tillämpas. 1734 års lag, hvilken utgjort vår stolthet och
under hvilken vi med fröjd nu i mera än 140 år lefva!, är märklig
genom enkelheten i sina principer, och den har just derigenom kunnat
bibehålla sig under hela den långa tidrymden samt tillvinna sig folkets
kärlek.
Hvad jag nu yttrat gäller lagförslaget i dess helhet. Jag skall
nu bedja att få öfvergå till den princip, som uttalas i dess föredragna
lista paragraf, för att tillse, om den antingen är öfverensstämmande
med vår nu gällande lagstiftning eller af den beskaffenhet, att den
kan tjena till underlag för lagstiftningen i allmänhet. Jag finner då
till eu början, att man uti detta lagförslag infört en olika procedur
för behandling af utsökningsmålen i städer och på landsbygd. Sådant
är icke förhållandet inom vår hittills gällande lagstiftning. Och vi
veta, att vid åtskilliga tillfällen, då lagstiftningsfrågor behandlats inom
Riksdagen, den rigtiga grundsats uttalats, att skilnaden i rättsligt hän¬
seende mellan stad och land borde upphöra. Denna skilnad har sitt
ursprung från den tid, då städerna i Europa voro, så att saga, små
stater i staten, samt i följd häraf åtnjöto privilegium på att få hafva
särskild lagstiftning och särskild jurisdiktion. I Sverige förskrifver sig
denna åtskilnad mellan stads- och landsrätt från den tid, då de köp¬
män, som nedsatte sig i de s. k. köpstäderna, egentligen kommo från
Tyskland. Det var således för dem af högsta vigt att hafva särskilda
lagar och de s. k. stadslagarne sammanhängde jemväl med och grun¬
dade sig hufvudsakligen på tyska grundsatser. Denna skilnad i juris¬
diktion för stad och land har sedermera bibehållit sig, och ett skäl
kan verkligen finnas för dess bibehållande i fråga om tvistemål. Då
nemligen hos oss icke, såsom i andra länder, finnas särskilda s. k.
handelsdomstolar för handläggning af tvister emellan affärsmän, emellan
fabriksidkare och deras arbetare m. m., kan det hafva skäl för sig,
att i stad kommunens medlemmar lemnas tillfälle att deltaga i lag-
skipningen derstädes. Rådmännen i städerna intaga nemligen hufvud¬
sakligen samma plats och ställning som nämnden på landet; de ega
kännedom om de särskilda förhållandena inom orten; de anses jemväl
böra kunna ega någon affärsvana och således vara i stånd att i sådant
afseende gå domaren tillhanda med råd och upplysningar. Det har
således haft sina skäl att, så länge särskilda handelsdomstolar icke
funnits, bibehålla särskild jurisdiktion för — åtminstone de större
städerna. Hvad de mindre angår, tror jag, att meningen inom landet
Lördagen den 28 April, f. m.
7
N:o 48.
är temligen allmän och har vid flere riksdagar uttalats derom, att i
afseende på dem denna skilda jurisdiktion för stad och land borde
upphöra. Det är, mine Herrar, en misshushållning med domarekrafter,
hvartill vi i sanning icke hafva råd. Älven länder med större till¬
gångar i detta afseende än vi, hafva iakttagit, att man bör hushålla
med domarekrafter; tillgången på sådana krafter är icke så stor, att
man skall onödigtvis förspilla dem genom att tillsätta särskilda domare
i våra små städer med 8 ä 900 till 1 å 2000 meuniskor. En sådan
domare har icke tillräcklig sysselsättning, och bristen på göromål för¬
anleder ett tillbakagående i juridiskt vetande. Han uppfyller icke sin
plats som domare, ty domaren skall, för att sköta sitt kall väl, stän¬
digt vara i selen och icke, såsom här en gång upplystes, hafva endast
12 — 15 mål på hela året i sin dombok.
Rättsskipningen kommer således, efter min uppfattning, att i vårt
land, likasom uti nästan alla öfriga europeiska länder — våra grann¬
stater, hafva väl ännu icke vidtagit någon förändring i detta hänseende,
men i Danmark är ett förslag i denna syftning väckt — blifva gemen¬
sam för land och stad, så att särskilda domstolar för städerna icke
vidare komma att finnas. Jag undantager härvid alltid de större
.städerna, der folkmängden är så betydlig, att de lämpligen kunna
utgöra en domsaga lör sig; men de mindre städerna, der folkmängden
.är så liten, att något dylikt icke kan ifrågakomma, böra ovilkorligen
förenas med landet under en gemensam domstol. I detta afseende
har Herr Jöns Pehrsson således obestridligen rätt.
Men då nu förhållandet är, att lagstiftningsarbetet otvifvelaktigt
bort, i öfverensstämmelse med hvad förhållandet är inom den öfriga
civiliserade verlden, gå i den syftningen, att jurisdiktionen för stad
och land •— när tillfälle dertill yppas skall blifva gemensam — med
det undantag för de större städerna, jag nyss nämnde — vill jag
fästa uppmärksamheten derpå, att Utskottet här i sitt förslag går i
diametralt motsatt rigtning, enär Utskottet föreslår, att jemväl exeku¬
tionsväsendet bör vara bygdt på olika grunder för stad och land.
Om man också, såsom i det föregående blifvit nämndt, kan anföra
såsom skäl för bibehållandet af särskild jurisdiktion i städerna, att
handelsdomstolar ännu icke finnas, saknas denna grund helt och
hållet i fråga om utsökningsväsendet. Någon grund att dervidlag
skilja mellan land och stad finnes icke; ty några sådana specialinsigter
kunna alldeles icke sägas vara erforderliga för exekutoren, hvilken
endast har att sysselsätta sig med utmätningar, som vid en domstol,
hvarest handlägges invecklade tvistemål emellan affärsmän, t. ex. vexel¬
mål m. m. Jag tror således, att den grundsats, som Utskottet i öfver¬
ensstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition här föreslagit till anta¬
gande, är falsk, emedan den går i motsatt rigtning mot den, jag anser
vara den rätta, eller att göra lagskipningen gemensam för land och
stad, och emedan den icke heller öfverensstämmer med nuvarande
stadganden i detta afseende, i det att exekutionsärenden nu handläggas
af en myndighet såsom öfverexekutor gemensamt för land och stad,
nemligen Konungens Befallningshafvande.
ingående
förslag till
utsökning sia g.
(Forts.)
M:o 48.
8
Lördagen den 28 April, f. m.
1ngåend e
inslag till
ökning slag.
(Forts.)
Jag bör icke lemna oanmärkt, att denna fråga angående exeku-
tionsärendens handläggning af magistraten visserligen icke är ny. Den
gamla lagkomitén, som arbetade sedan 1813, hade samma åsigt som
den jag antydt, eller att man borde bibehålla nu varande grunder för
exekutionsväsendet. Det finnes för närvarande två städer i Sverige^
der exekutionsärendena handläggas af magistraten, nemligen Göteborg
och Landskrona. Ingenting var då naturligare än att fråga skulle
uppstå om att utsträcka detta förhållande än längre. Jag kände
mycket väl flere af de utmärkte män, som sutto såsom ledamöter i
förenämnda komité, — bland dem den ännu i senare tider lefvande,
för sin lagkunskap mest framstående man i vårt land, Expeditions¬
sekreteraren Richert, hvilken, då en dylik fråga uppstod, sade till mig:
“nej, för allt i verlden, icke i den rigtningen; den går åt alldeles
motsatt håll mot det, till hvilket vi vilja komma®. Jag tror således,
att den grundsats, på hvilken det föreliggande lagförslaget härutinnan
hvilar, är falsk. Härtill kommer, att den ej ens af Utskottet är rig-
tigt tillämpad. Om Herrarne behagade taga kännedom af Nya lag¬
beredningens arbete, skola Herrarne finna, att den utmärktaste bland
ledamöterne af densamma, näst ordföranden — hvilken vi hafva den
lyckan att räkna bland oss här i Kammaren — jag menar Revisions¬
sekreteraren, nu mera Justitierådet Östergren, yttrat, att, om man
antager den principen att göra magistraterna till öfverexekutorer i
städerna, så måste man ock, i konseqvens dermed, sätta kronofogdarne
till öfverexekutorer å landet; ty hvarföre skulle man väl rimligtvis
kunna i frågasätta, att icke kronofogdarne skulle kunna fylla samma
plats i detta hänseende som magistraterna? Åtminstone vore detta
konseqvent och skulle icke innebära ett afsteg från den antagna prin¬
cipen. Dermed stälde sig ock saken enkelt. Om man framdeles vill
sammanslå jurisdiktionen för stad och land, så hade man redan
exekutionsväsendet af samma administrativa myndigheter så väl å landet,
som i städerna. Men att, på sätt, som nu föreslagits, införa så olika
stadganden i afseende å landet och städerna som det, att man i förra
hänseendet skall vända sig till Konungens Befallningshafvande och i.
det senare till magistraterna anser jag vara olämpligt. Man skall
må hända möta mig med den invändningen, att detta ingenting har
att betyda; men, mine Herrar, det häfver sig så med en lagstiftning
att, om densamma är byggd på falska principer, så kommer den att
i tillämpningen visa dåliga följder.
Jag har visserligen icke varit i tillfälle att så sysselsätta mig med
denna sak, att jag skulle kunna redogöra för alla dessa följder; men
vill dock anföra ett och annat exempel. Om jag t. ex. har i min
hand en skuldsedel, utgifven af en person och försedd med borgens¬
förbindelse af en annan, samt vill få densamma utmätt, så måste jag,
under förutsättning att den förre af dessa personer är stads- och den
andre landsbo, vända mig till magistraten för att få utmätning å
gäldenären och till Konungens Befallningshafvande för enahanda ända¬
mål beträffande borgesmannen, i stället för att jag enligt nu gällande
författningar kan hos Konungens Befallningshafvande erhålla resolution
på det hela. Tro Herrarne väl, att detta kan vara beqvämt? 11734
Lördagen den 28 April, f, m. 9
års lags Rättegångs-balk hade man förutsett det fall att man skulle
kunna på en gång lagsöka flera personer, boende inom olika juris-
diktioner. Derföre stadgades också i 10 Kap. 7 §, att, om saken
rörer flera, så kan käranden stämma dem alla till den rätt, hvar¬
under “lian hörer, som saken förnämligast angårK, det vill säga, huf-
vudmannen. Detta stadgande förekommer icke här, och jag skall så¬
ledes hädanefter, i händelse den nya lagen antages, blifva tvungen att
i ett fall, sådant som det ofvannämnda, handskas med 2:ne särskilda
lagsökningar inom hvardera af de jurisdiktionex-, hvarunder den ene
eller andre gäldenären hörer — ett förfaringssätt, som i min tanke
icke synes vara egnadt att lända den rättsökande allmänheten till
lättnad. Om vidare affärsman har flera fordringar i orten, för hvilka
utmätning behöfver sökas, så kan han, enligt nu gällande bestämmelse
till Konungens Befallningshafvande inlemna dem alla med begäranom
handräckning och på en gång få alla dessa ansökningar behandlade;
deremot skulle han hädanefter nödgas vända sig till vederbörande
magistrat- med somliga ansökningar och till Konungens Befallnings¬
hafvande med andra. Och, såsom HeiTarne finna af lagförslaget, är
förfaringssätten i båda fallen olika, i det att, om man ser på 16 §,
den bestämmer, huru öfverexekutor i stad, och 15 §, huru öfver¬
exekutor på landet skall gå till väga. Det är dessa olika stadgande!),
hvilka stå i så uppenbar strid mot de enkla grunder, på hvilka vår
lag hvilar, som göra att menniskor i allmänhet icke sjelfva kunna
handhafva sina egna angelägenheter, emedan deras omdöme och be¬
grepp förvirras i anledning af de olika principer, hvarpå utsöknings-
lagen i ena eller andi'a afseende! hvilar.
Jag skall be att få anföra ett tredje exempel. Magistraterna
och rådstufvurätterna äro icke alltid samlade. Vi veta ju, att i de
flesta städer hafva dessa myndigheter sammanträden endast en gång
i veckan, nemligen om måndagarne. Landskansliet är deremot Öppet
hvarje söckendag nästan från morgon till qväll. Och man kan såle¬
des när som helst få ett lagsökningsärende der handlagdt. Ja, den
skyndsamhet Konungens Befallningshafvande i allmänhet anse, att man
bör egna åt dessa ärendens handläggning föranleder ganska ofta, att,
då en person kommer upp med sin ansökan, åtecknas kommunika-
tions-resolutionen genast och sökanden får taga den tillbaka för verk¬
ställande af kommunikation.
Skall jag deremot i utsökningsväg vända mig till magistraten, så
måste — för så vidt icke, såsom här jemväl blifvit ifrågasatt, en sär¬
skild magistratsperson blifvit förordnad till öfverexekutor — antingen
magistraten först sammankallas, så vida den icke vid tillfället är sam¬
lad, hvilket dock, enligt hvad jag redan erinrat, i i-egeln inträffar
blott en gång i veckan, eller ock får jag vänta tills magistraten sam-
manträdt; och då kan det dröja i flere dagar, innan jag får ärendet
handlagdt, Detta kan understundom förorsaka sökanden obehag och
till och med förluster. Om till exempel ett fartyg ankommer till nå¬
gon hamn, och en person, som har fordran af rederiet, söker qvarstad
å fartyget, så är det af vigt för honom att få denna åtgärd verkstäld
så skyndsamt som möjligt, emedan han kan riskera, att fartyget im-
N:o 43.
Angående
förslag till
utsökningslag.
(Forts.)
N:o 48.
10
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående
förslag till
-utsökning slag.
(Forts.)
der tiden afgår. Dylika ärenden har jag, i min egenskap af lands¬
höfding i Elfsborgs län, ofta handlagt; och då skäl till ansökningen
förefunnits, har jag genast förordnat om verkställande af den begärda
åtgärden. Ja, mine Herrar, den skyndsamhet, med hvilken skuld-
fordringsmål af vederbörande Konungens Befallningshafvande hand¬
läggas och expedieras, gör, att skuldfordringsmålen hos dessa myndig¬
heter hafva sä stor proportion mot hos uuderdomstolarne, der sökan¬
den får vänta veckor, ja, månader och till och med år innan saken
blir afgjord. —• Således är efter min öfvertygelse den tredje olägen¬
heten, som skulle följa utaf antagandet af detta förslag, att man icke
har en embetsmyndighet, som man alltid kan träffa på embetsrummet.
Och denna olägenhet för allmänheten är af vigt; ty sådana frågor
som dessa måste ögonblickligen handläggas,
Jag är således af den öfvertygelse, att stadgandet i denna para¬
graf är falskt till sin princip, att denna icke blitvit af Utskottet konse¬
qvent tillämpad, då Utskottet till öfverexekutorer föreslagit icke jeinn-
bördiga myndigheter, nemligen magistrat i stad, och på landet Ko¬
nungens Befallningshafvande i stället för den med magistraten likstälde
kronofogden; och slutligen är stadgandet till sina följder skadligt
dels emedan det förvirrar folkets begrepp om hvar ärendet skall hand¬
läggas och gör det omöjligt för sökanden att utan biträde bevaka sitt
mål, dels ock derföre att det försenar behandlingen och omöjliggör en
skyndsam exekution, som framför allt åsyftas.
Emellertid är jag långt ifrån att förneka, att icke inom vissa
orter Utskottets förslag kan hafva skäl för sig. Men i de flesta stä¬
der af större betydenhet har ju Konungens Befallningshafvande sitt
säte; och der är det ju likgiltigt, om sökanden vänder sig till Konun¬
gens Befallningshafvande eller till magistraten. Det finnes likväl
äfven några större städer, som icke äro så kallade residensstäder,
såsom till exempel, Helsingborg, Ystad, Lund, Norrköping, Sundsvall
och till och med Kristinehamn. Med ett ord, några städer finnas,
för hvilka jag anser förändringen vara af vigt, och der det således
åtminstone icke kan skada om, i likhet med hvad redan eger rum i
Göteborg och Landskrona, äfven exekutionsärenden handläggas af
magistraten. Och i det afseendet instämmer jag med den reservant,
Herr Stråle, som yrkat, att, i stället för att uti förslaget det är regel,
att magistrat skall vara öfverexekutor i stad, och uti promulgationsla-
gen medgifvits Konungen rätt att härifrån gorå undantag, lagen måtte
innehålla såsom regel, att Konungens Befallningshafvande är öfver¬
exekutor jemväl i stad, och såsom undantag, att Konungen må förordna
magistrat till öfverexekutor. På det sättet blefve det icke allenast i
de större städerna, som kunde hafva giltiga anspråk på att få ut-
sökuingsärenden behandlade af magistraten, sådant medgifvet, utan deri¬
genom kunde äfven vinnas erfarenhet om saken vore lämplig; och om
öfriga städer sedermera ville komma i åtnjutande af eu sådan rätt,
kunde det ske. Men för de städer, der Konungens Befallningshafvande
finnes, anser jag icke, att en dylik anordning skulle lända till något
gagn, utan bestämdt verka skadligt. Till de skäl jag anfört vill jag
tillägga, att det skulle blifva någonting besynnerligt, att besvär öfver
iho 48.
Lördagen den 28 April, f. m. H
magistratens beslut i dessa mål skola gå till hofrätt, då sådana mål
i allmänhet icke gå till hofrätt utan till Konungens Befallningshaf¬
vande. ö
Jag vill icke uppehålla Herrar ne med någon utförligare framställ¬
ning i ämnet. Jag tager för gifvet, att min ensamma mening icke fin¬
ner gehör, och jag hoppas, att Herrarne, som anse så vigtig! att god¬
känna det föreliggande lagförslaget, skola öfverse med de anmärknin-
gar jag gjort. Men då jag har temligen mycken erfarenhet i dessa
ärenden, enär jag är landshöfding i ett län, der otvifvelaktigt den
största mängd ärenden i den vägen förekomma, har jag ej bort under¬
låta att till protokollet uttala, huru jag anser, att saken bör ordnas,
och jag hemställer derföre, att § måtte få följande lydelse, i hufvud-
sak öfverensstämmelse med hvad lagkomitén och äldre lagberedningen
föreslagit, nemligen att: “Konungens Befallningshafvande skola, hvar
1 ^ ,iau eller deQ stad, deröfver han satt är, upptaga och afgöra
utsökningsmål. Finner Konungen lämpligt att i stad uppdraga åt
magistraten eller viss ledamot af magistraten att i Konungens Befall-
nmgshafvand.es ställe utsökningsmål handlägga, ege Konungen derom
förordna". I stället för att i promulgationslagen finnes föreslaget, att
Konungen skulle gorå samma undantag från regeln, i enlighet med
hvad som nu är beviljadt för Göteborg och Landskrona, åsyftar såle¬
des mitt förslag, att i de städer, som önskade det och der Konungen
funne det lämpligt, skulle magistraten vara öfverexekutor. Jag an¬
håller om proposition, på hvad jag nu föreslagit, för att visa, att de
anmarkmngar jag gjort icke varit af beskaffenhet att rubba lagen i
sill helhet.
Herr Lergius: Het förnämsta skälet, hvarföre, enligt lagförsla¬
get exekutionsväsendet på landet öfverlemnats till Konungens Befall¬
ningshafvande och icke till domstolarne, torde vara det sätt,
hvarpå våra landtdomstolar äro organiserade, till följd hvaraf exe¬
kutionsväsendet icke kan af dem med tillbörlig skyndsamhet behand-
a». Ha domaren å landet icke har fast embetslokal eller officiel
tjenstebiträde och således ej alltid är för rättssökande tillgänglig,
kan exekutionsväsendet ej heller lämpligen till domaren öfverlemnas.'
oamma skäl gälla äfven i fråga om kronofogdarne.
I städerna åter är förhållandet helt annorlunda. Der finnas per¬
manenta domstolar; och det faller sig då helt naturligt, att exekutions¬
väsendet der öfverlemnas till rådstufvurätt eller magistrat. Det ligger
i öppen dag, att detta måste åtminstone för de städer, der residens
icke finnes, medföra väsentliga fördelar. Detta gäller icke allenast i
fråga om lagsökning för gäld och utmätning, utan i ännu högre
d^kt °m aDL*ra kandräckniugsärendeu, såsom qvarstad, vräkning och
Mot förslaget uti i fråga varande hänseende hafva nu framstälts
åtskilliga anmärkningar, som jag dock icke tror vara af beskaffenhet
att de höra deri föranleda förändring. Man kan nemligen icke antaga
annat, än att magistratsledamöterna skola vara fullt kompetenta att
handhafva exekutionsmålen, då vida svårare och vigtigare mål måste
Angående
förslag till
utsokningslag.
(Forts.)
N:o 48.
12
Angående
förslag till
utsökning slag.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, f. m.
af dem såsom ledamöter i rådstufvurätt bedömas. Att, såsom Herr
Jöns Pehrsson föreslagit, i samma län såväl Konungens Befallnings¬
hafvande som städernas magistrater skulle vara öfverexekutorer, tror
jag icke lämpligen låta sig göra; det skulle naturligtvis leda till åt¬
skilliga förvecklingar, som jag icke anser nödigt att här närmare
antyda. Skulle den af honom föreslagna principen antagas, finge man
naturligtvis indela länet i vissa distrikt, så att Konungens Befallnings¬
hafvande och de särskilda magistraterna erhöllo olika områden.
Jag skall icke uppehålla mig vid de exempel, som af den näst
föregående talaren anfördes för att bevisa förslagets olämplighet, ty
jag tror icke, att de bevisade så särdeles mycket. Endast i fråga
om det exemplet, att det skulle vara lättare att hos Konungens
Befallningshafvande än hos magistraten få qvarstad å ett segelfärdigt
fartyg, vill jag säga, att detta icke kan hålla streck, om fartyget
ligger i en stad, der residens icke finnes, ty då är det tydligt att
det skall gå långsammare att utverka qvarstaclen hos en myndighet i
en stad, belägen flera mil från stället, än i samma stad.
Herr Jöns Pehrsson yttrade, att såsom hufvudsakligt skäl mot
hans förslag skulle anförts, att, då städerna sjelfva aflöna sina tjenste¬
man, deras rätt skulle förnärmas, i händelse magistraterna skulle
handlägga äfven exekutionsmål från landet. Detta skäl, som ju är
utan all betydelse, har icke heller, så vidt jag vet, åberopats af någon
annan än nämnde talare; utan, såsom jag nyss nämnde, är samma
förslag oantagligt i följd af de oegentligheter, som skulle uppstå, om
för samma område skulle finnas flera särskilda öfverexekutorer.
På de skäl jag anfört, yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr Berg: Jag är hufvudsakligen förekommen af den nästföre¬
gående talaren och har icke mycket att tillägga. Endast med anled¬
ning af hvad en talare anfört om nödvändigheten deraf, att exekutions-
målen handlades af samma myndighet, ber jag att få erinra om hvad
Nya Lagberedningen i sina motiv anfört. Nya Lagberedningen har
visserligen i likhet med den ärade talaren funnit detta mål önskvärdt,
och, hade det stått beredningen öppet att på en gång framlägga för¬
slag till ny rättegångsordning i dess helhet, hade den sannolikt sökt
göra domstolarne på landet likasom nu är i städerna, mera perma¬
nenta och skulle då i dem hafva funnit lämpliga myndigheter för
handläggning äfven af exekutionsmålen. Då emellertid Lagberednin¬
gen haft sig ålagdt att utan ombildning af rättegångsordningen i öf-
rigt, utarbeta en ny utsökningslag, har den ansett sig böra för nämnda
måls behandling anlita de myndigheter, som redan finnas. Att dessa
mål bibehållits för Konungens Befallningshafvande, har således haft
sin grund deri, att för landsbygden någon lämpligare myndighet för
närvarande icke fans att tillgå, men beredningen har dervid tillika
erkänt de olägenheter, som till följd af det särdeles inskränkta om¬
rådet för Konungens Betallninghafvandes verksamhet, komme att af¬
lägse boende rättssökande tillskyndas och ej ansett sig, endast för
vinnande af likformighet, böra utsträcka dessa olägenheter äfven till
städerna, hvilka i sina magistrater hade lämpliga myndigheter för
Lördagen den 28 April, f. m.
13
N:o 48.
utsökningsmålens behandling. Den ärade talaren har också sjelf an¬
sett, att från den af honom uppstälda regeln undantag borde göras
i afseende å de städer, der sådant lämpligen kunde ske. Enda skil-
naden är således, \ att hvad han vill göra till undantag är i förslaget
regel och tvärt om, men i praxis torde resultatet blifva ungefär det¬
samma.
I anledning af hvad samme talare anfört om åtskilliga olägen¬
heter, som af förslagets antagande skulle följa, ber jag endast få fästa
uppmärksamheten på, att äfven, såsom förhållandet nu är, det kan
inträffa, att den, som å ett skuldebref tecknat borgen, är boende
inom en annan exekutionsmyndighets område än det, hvarest gälde-
nären är bosatt ; och att den af talaren omnämnda olägenheten för de
rättssökando deraf, att magistraten icke hade dagliga sammanträden ej
torde vara af någon synnerlig vigt, då ju magistraten är skyldig att
sammanträda, så ofta omständigheterna det påkalla i följd hvaraf' det
väl i allmänhet torde vara lättare att få en exekutiv åtgärd inom
staden vidtagen af magistraten än af Konungens Befallningshafvande,
som kanske har sitt säte på många mils afstånd derifrån.
Jag skall icke vidare uppehålla Kammarens tid, utan endast
yrka bifall till paragrafens af Utskottet föreslagna lydelse.
Herr Jöns Pehrsson: Inom Utskottet hörde jag af ett par
landshöfdingar och en landssekreterare detsamma, som nu af Grefve
Sparre anförts och detta var just anledningen, hvarföre jag framkastade
den tanke jag vågat för Kammaren frambära i min reservation. Jag
tror icke, att det skulle skada, om tillfälle lemnades för småstäderna
till den förbättring jag föreslagit, eller om rådstufvurätterna komme i
tillfälle att dela förtjensten med landssekreterarne, och jag tänkte att
man kunde gå så långt, att man skulle kunna tillägga landsbygdens
invånare rättighet att anlita rådstufvurätten i städerna, då det var
i samma län, så att de icke behöfde anlita Konungens Befallningshaf¬
vande. Jag tror icke, att detta medgifvande skulle vålla någon syn¬
nerlig olägenhet. Men oaktadt icke principen går i den rigtning jag
skulle önskat, vill jag icke missunna dessa städer den fördel, som de
nu få. Jag vill derför icke yrka afslag å Utskottets förslag; och då
jag icke ser någon möjlighet att nu komma längre, hoppas jag dock,
att i framtiden man kanske kan få förändringen införd, om det i
praktiskt hänseende icke möter något hinder. För min del vill jag,
pa de skäl jag anfört, icke göra något annat yrkande, utan måste
vara nöjd med Utskottets förslag.
Herr Torpadie: Hvad angår den ärade ledamoten, Herr Jöns
Pehrssons, förslag, kan jag endast instämma med honom deruti,
att det, för att begagna hans egna ord, kan innehålla eu framtids-
tanke. För närvarande torde denna tanke icke gerna kunna realise¬
ras så länge städernas rådstufvurätter och magistrater intaga den
ställning, de nu hafva; och minst torde det gå an att stadga, att alla
slags utsökningsmål, skulle kunna upptagas af hvilken magistrat som
helst inom länet, emedan deraf lätt kunde blifva en följd, att dessa
Angående
förslag till
utsökninqslåq.
(Forts.)'
N:o 48.
14
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående
förslag till
utsökning slag.
(Forts.)
myndigheter här och der kunde blifva så öfverhopade af göromål, att
en förstärkning af arbetskrafterna blefve behöflig.
Ett annat hinder — och icke det minst väsentliga — ligger deri,
att föreliggande lagförslag stadgar det öfverexekutor skall hafva tillsyn
öfver utmätningsmannens sätt att förrätta det uppdrag, de erhållit.
Det ligger nemligen i sakens natur, att en sådan uppsigt på landet
icke skulle kunna utöfvas af städernas magistrater.
Hvad vidare beträffar de af Herr Grefve Sparre mot lagförändrin¬
gen gjorda anmärkningar, så får jag förklara, att jag för min del icke
känner mig öfvertygad af de skäl, han för sin åsigt anfört, men för
att icke onödigtvis upptaga Kammarens tid, vill jag härvid inskränka
mig till ett åberopande af hvad Herr Berg anfört, med hvilken jag i
detta fall helt och hållet instämmer.
Men på en sak ber jag att dessutom få fästa uppmärksamheten,
att man nemligen genom antagandet af den föredragna § skulle
vinna något, hvarpå jag för min del sätter icke så litet värde. Man
skulle i viss mån befria magistraterna från den subordinationsställning,
hvari de för närvarande befinna sig till vederbörande Konungens Be¬
fallningshafvande — en ställning, som, i betraktande deraf att magi¬
straternas ledamöter tillika äro rådstufrätternas, är kinkig nog. Så vidt
jag vet,' finnes det intet enda konstitutionelt land i Europa mera än
vårt, der man ansett lämpligt, att på detta sätt göra en domare till
eu administrativ embetsman och låta honom i denna hans egenskap
subordinera under en annan administrativ embetsmyndighet. Man
skulle till och med kunna tänka sig, att faror häraf kunde uppstå;
och hafva sådana hittills icke uppstått, vitnar sådant ganska fördel¬
aktigt om så väl Sveriges landshöfdingar som Sveriges magistrater.
Jag tager mig således friheten att yrka bifall till den föredragna §.
Herr Sjöberg: Det är naturligtvis en vansklig sak att i denna
fråga yttra en åsigt, som icke uppbäres af det föreliggande förslaget.
I allmänhet befinner sig denna Kammare vid pröfningen af de utaf
Kongl. Maj:t framlagda lagförslag i en synnerligen ogynsam stallning
derutinnan, att för densamma, då Första Kammaren som, af lätt in¬
sedda orsaker alltid har försteget vid ärendenas behandling, godkänt
ett sådant förslag, knappast återstår annat än att segla i Med-
kammarens kölvatten, om jag så får yttrycka mig. Så är äfven nu
förhållandet, hvilket med hänsyn jemväl till den korta tid, som varit
Kammarens ledamöter förunnad för att taga kännedom om det nu
förevarande förslaget måste leda till, att man hela vägen igenom, höll
jag på att säga, vid granskningen af detsamma måste handla på grund
af så kallad auktoritetstro.
Hvad nu särskildt beträffar den föredragna första paragrafen, skulle
jag i likhet med en ärad reservant inom Utskottet från Första Kam¬
maren, Herr Vilhelm Stråle, önskat, att denna paragraf innehållit, att
Konungens Befallningshafvande i regeln skulle vara öfverexekutor jem¬
väl i stad och att magistrat undantagsvis kunde förordnas till öfver¬
exekutor i stad, der sådant till följd af särskilda omständigheter funnes
nödigt. Denna åsigt har dock redan blifvit af Grefve Sparre i hans
15
Lördagen den 28 April, f. m.
anförande närmare utvecklad, hvarföre jag icke bör onödigtvis besvära
Kammaren med att upprepa de flere skäl, som tala för rigtigheten
deraf, hvarvid jag sålunda medgifver, att det för vissa större städer,
der en mera omfattande industriel rörelse råder, väl kan vara af
vigt, att vederbörande der kunna i lagsökningsmål vånda sig till magi¬
straten, hvarigenom åtminstone i stad, der Konungens Befallnings¬
hafvande icke har sitt säte, bör åt dessa mål kunna beredas en skynd¬
sammare och mera omedelbar behandling. Men förslaget kommer, om
det blifver lag, att i andra afseenden medföra olägenheter, hvilka
äfven blifvit af den nyss nämnde reservanten påpekade, och det torde
vara svårt att på förhand afgöra, om desamma motvägas af de för¬
delar, förslaget utur vissa synpunkter anses innebära.
Itet finnes dock härvid eu omständighet som ännu icke blifvit
vidrörd och som torde förtjena att tagas i betraktande, hvilken om¬
ständighet också har föranleclt mig att begära ordet. Om nu försla¬
get i förevarande del varder, såsom jag antager, upphöjd! till lag,
är det ju alldeles påtagligt, att det skall komma att utöfva ett ganska
stort och menligt inflytande på landsekreterarnes inkomster, hvaraf
åter följden lärer blifva, att en framställning måste göras till Riksda¬
gen om ersättning i en eller annan form för dessa förlorade inkomster.
Det ligger nemligen i sakens natur, att i de flesta län, kanske i alla,
med undantag af Kronobergs, landssekreterarnes inkomster skola genom
antagandet af detta förslag komma att till don grad reduceras, att
det blifver en omöjlighet för dessa embetsman att, såsom hittills, af
egna medel bestrida aööningen åt de tjensteman och arbetsbiträden,
som erfordras för göromålens oafbrutna gång å ett landskansli. Det
vill synas mig, som om denna omständighet må hända hade bort tagas
i betraktande, ty dessa löneregleringsfrågor äro just i allmänhet icke
synnerligen intressanta; och- jag föreställer mig derföre, att vi något
hvar skulle ju förr dess hellre vilja komma från dem, som ännu med
nödvändighet återstå, utan att öka deras antal med nya, hvilket skulle
blifva följden, derest det föreliggande förslaget blefve antaget.
Emellertid, jag upprepar det, finnes icke för närvarande utsigt,
att donna Kammares beslut skall blifva något annat, än det Första
Kammaren redan fattat. Vid sådant förhållande återstår för mig
endast att, utan utsigt om framgång för den åsigt jag hyser, instämma
i det slut, hvartill Grefve Sparre kommit.
Herr Gummlius: Den senaste ärade talaren vidrörde nog den
hoppande “punkten" i detta förslag, nemligen frågan om, i hvilken
förändrad ställning landssekreterare i afseende å dem tillkommande
löneförmåner skulle komma, derest denna § bifölles. Jag föreställer
mig dock, att denna omständighet icke är af så stor vigt, att den
borde^ åstadkomma rubbning i det beslut, som Riksdagen nu synes
vara i begrepp att fatta, eller att Riksdagen derigenom må anse sig
hindrad att nu omsider vidtaga åtgärder för att lösa en fråga, som så
länge stått på dagordningen och hvars slutliga afgörande så länge
varit ett önskningsmål. Att rubba dennna § vore, såsom ett par fö¬
regående talare äfven antydde, temligen liktydigt med att rifva omkull
hela lagen, och dertill vill jag för min del icke medverka, emedan jag
N:o 48.
Angående
förslag till
u sökning slag „
(Forts.)
N:o 48.
16
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående
förslag till
iitsölcninqslaq.
(Forts.)
anser det föreliggande förslaget, hvilket till all lycka blifvit känvisadt
till ett Särskildt Utskott, innebära så stora fördelar, att det förtjenar
att blifva antaget.
Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.
Herr Adlercreutz: För min del anser jag nu föreliggande för¬
slag hafva gått så långt som möjligt i den rätta rigtningen d. v. s. att
från Konungens Befallningshafvande öfverflytta utsökningsmål till så¬
dana myndigheter, som befunnits tillräckligt lasta, för att man åt
dem skall kunna anförtro dylika ärenden. Hvad de gjorda anmärk¬
ningarna mot förslaget beträffar, kan jag icke finna dem af någon
betydelse. Visserligen, har jag det gemensamt med den ärade repre¬
sentanten från Elfsborgs län, att för mig hägrar såsom en framtids-
tanke, att hvardera af de mindre städerna skall komma att ställas
under gemensam jurisdiktion med den staden omgifvande landsbygden.
Men har man en gång kommit så långt, och exekutionsväsendet blif¬
vit ordnadt på sätt nu är föreslagit, så blir den naturliga följden
deraf den, att äfven landsbygden kommer att af denna anordning draga
samma fördel, som redan nu skulle blifva städerna medgifven. Icke
heller finner jag de förmenta olägenheterna af olika exekutionssätt
för gemensamt förbundne gäldenärer vara så stora, då, såsom bekant,
äfven under nuvarande lagstiftning i detta fall det kan inträffa,. att
personer, som stå i gemensamt skuldförhållande, äro boende på skilda
orter i landet, och lyda under olika exekutionsmyndighetei% om ock
genom antagande af föreliggande förslag ett dylikt förhållande skulle
hädanefter komma att oftare inträda. Här är nemligen icke fråga om
sådana rättegångar, uti hvilka det är af vigt att alla parterna på en
gång höras och utföra sin talan, utan med lagsökningsinstitutionen
afses att få öfverexekutors beslut på ett klart fordringsbevis; och der¬
efter måste i allt fall fordringsegaren vända sig till underexekutor
inom den särskilda plats, der gäldenären är boende.
Hvad slutligen beträffar landssekreterarnes ställning till denna
fråga, så hoppas jag, att i alla händelser en omreglering af deras
löneförmåner snart måste ske, ty den närvarande ställningen är verk¬
ligen alldeles olidlig. Inom det stora län, hvars styrelse blifvit mig i
nåder anförtrodt, är förhållandet så, att landssekreteraren, som för
några år tillbaka hade en årlig inkomst af omkring 20,000 kronor,
numera — oaktadt göromålens mängd är betydlig och arbetet ytterst
ansträngande, så att han knappt har någon rast eller ro från mot gon
till qväll — endast njuter en nettobehållning af omkring 2,000 kro¬
nor, sedan han aflönät nödiga biträden.
Jag yrkar bifall till den föredragna paragrafen.
Grefve Sparre: Jag ber blott att, med anledning af den
ärade talarens från Örebro yttrande, att frågan om landssekreteiar-
nes ställning till denna paragraf vore den “hoppande11 punktens få
förklara att jag är temligen lugn för att den ärade repiesentanten
icke misstänker mig för att här tala i landssekreterarnes intresse. På
sätt den siste talaren äfven nämnt, hafva landssekreterarnes inkom¬
Lördagen den 28 April, f. m.
17
N:o 48.
ster redan blifvit så betydligt reducerade, att det icke kan vara an¬
nat . än angenämt för dem, att åtgärder vidtagas, bvarigenom en re¬
glering _ af deras löneförmåner blir nödvändig. Det är sant, att
dessa inkomster under de svåra åren voro enormt stora, men nu för
tiden är förhållandet helt annorlunda. För öfrigt torde väl jag icke
så särdeles länge komma att qvarstå på min plats såsom landshöf¬
ding, sedan detta förslag trädt i kraft såsom gällande lag, hvarföre
jag ock hoppas, att ingen skall misstänka mig för att nu tala för
landssekreterare. Jag har endast talat på grund af den erfarenhet
jag har och de åsigter jag hyser om hvad i detta hänseende är be¬
qvämligt för folket, och något annat har jag sannerligen icke fästat
mig vid.
Öfverläggningen var slutad. Efter det propositioner gifvits i en¬
lighet med de gjorda yrkandena, godkände Kammaren lydelsen af den
förevarande paragrafen, sådan densamma blifvit af Utskottet före¬
slagen.
Derefter föredrogos i ett sammanhang §§ 2, 3 och 4, hvilka
paragrafer hade följande lydelse:
* §■
Utmätningsman är å landet kronofogde, livar inom sitt tjenstgö-
ringsområde, och i stad stadsfogde. Erfordras i stad mer än en
stadsfogde, bestämme Konungen deras antal och omfånget för hvarde-
ras befattning.
Utmätningsman har att, efter ty i denna lag sågs, fullgöra hvad
öfverexékutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan före¬
skrift af annan myndighet förrätta utmätning.
3 §•
Kronofogde egen att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt
ställe sätta länsman eller annan man, som af Konungens Befallnings¬
hafvande antagen är; svare dock vid utmätning kronofogden sjelf för
redovisningen och för skada, som af utmätningsmannens fel eller för¬
summelse kan komma. Ej må kronofogde åt annan uppdraga försälj¬
ning af utmätt fast egendom eller fördelning af köpeskillingen derför,
ej heller fördelning af köpeskilling för utmätt lös egendom i fall, då
enligt 119 eller 120 § sammanträde för köpeskillingens fördelning er¬
fordras.
I Stockholm, så ock i annan stad, der utmätningsmannabefatt-
ningen anses icke kunna af en stadsfogde ensam fullgöras, må, om
Konungen finner godt sådant medgifva, stadsfogde likaledes ega att,
under enahanda ansvarighet och med det förbehåll i afseende å för¬
delningen af köpeskilling för utmätt lös egendom, som för kronofogde
här ofvan stadgas, samt under de vilkor i öfrigt Konungen må före-
Andra Kammarens Pt'ot. 1877. N:o 48. o
Angående
förslag till
iitsökninqslaq.
(Forfcs.)
N:o 48.
18
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående
finlag till
3iteiJmwgsläg.
(Parts.)
skrifva, för bestämdt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan
man, som af öfverexekutor antagen är.
* §■
Konungens Befallningshafvande ege för bestämdt fall eller inom
visst område förordna länsman etter annan lämplig person att på eget
ansvar i kronofogdes ställe vara utmätningsman. Om sålunda förord¬
nad utmätningsman galle hvad i denna lag om kronofogde stadgas;
dock må han ej i sitt ställe sätta annan man och ej heller, med min¬
dre förordnandet innehåller särskildt medgifvande, befatta sig med
försäljning af utmätt fast egendom etter med fördelning af köpeskilling
för utmätt egendom i fall, sam i 3 § 1 mom. omförmälas.
Uti vid utlåtandet fogade reservationer var föreslaget:
af Herr Bergius, med hvilken Herrar Héllgrén, Svensén och Kamp
instämt, att §§ 2 och 3 måtte erhålla ungefär denna lydelse:
“Utmätningsman är å landet kronofogde och länsman, hvarinom,
sitt tjenstgöringsområde samt i stad stadsfogde. Erfordras i stad
mer än en stadsfogde, bestämme Konungen deras antal och omfånget
för hvarderas befattning. Utmätningsman har att, efter ty i denna
lag sägs, fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt
i vissa fall utan föreskrift af annan myndighet förrätta utmätning.
Kronofogde egen att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt
ställe sätta länsman eller tjenstebiträde, som med Konungens Befall-
ningshafvandes begifvande är hos kronofogde anstäldt; svare dock vid
utmätning kronofogden sjelf för redovisningen och för skada, som af
utmätningsmannens fel eller försummelse kan komma.
Försäljning af utmätt fast egendom, fördelning af köpeskillingen
derför och fördelning af köpeskilling för utmätt lös egendom, i fall,
då enligt 119 och 120 §§ sammanträde för köpeskillingens fördelning
erfordras, må dock icke, utan särskildt förordnande af Konungens
Befallningshafvande, verkställas af länsman eller kronofogdes tjenste-
biträde.
I Stockholm så ock i annan stad, der utmätningsmannabefatt-
ningen anses icke kunna af en stadsfogde ensam fullgöras, må, om
Konungen finner godt sådant medgifva, stadsfogde likaledes ega att
under enahanda ansvarighet och med det förbehåll i afseende å för¬
delningen af köpeskilling för utmätt lös egendom, som för kronofogde
bär ofvan stadgas, samt under de vilkor i öfrigt Konungen må före¬
skrifva, för bestämdt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan
man, som af öfverexekutor antagen är.“
äfvensom att det af Utskottet i § 4 föreslagna stadgandet måtte
utgå;
samt af Herr Jöns Pehrsson: att § 2 måtte blifva så lydande:
“Utmätningsman är å landet kronofogde och länsman, hvar inom
sitt tjenstgöringsområde, och i stad stadsfogde. Utmätningsman har
Lördag®» den 28 April, f. in. 19
att, efter ty i denna lag sägs, fullgöra hvad öfverexekutor förordnar,
verkställa dom samt i vissa fall utan föreskrift af annan myndighet
förrätta utmätning. Vid indrifning af resterande krono-, kommunal-
samt andra dylika utskylder anlite utmätningsmannen på landet fjer-
dingsmän eller, der kommunen inom sig utser särskild person för dy¬
lika utskylders indrifvande, denne person."
Efter uppläsning af Utskottets förslag anförde
Herr Bergius: Under öfverläggningarne inom Utskottet om utmät¬
ningars verkställande sökte jag göra den åsigten gällande att på lan¬
det så väl kronofogde som länsman skulle vara utmätningsman för att
derigenom bereda allmänheten lättnad för erhållande af utmätningar.
De anmärkningar, som gjorts mot detta förslag, hafva icke förmått
öfvertyga mig derom, att detsamma är förenadt med någon våda eller
oantagligt. Dessa anmärkningar äro egentligen tre. Till en början har
maji sagt, att icke alla länsmän ega de insigter och den ekonomiskt
oberoende ställning, som äro erforderliga för att exekutioners hand¬
hafvande må kunna till dem öfverlemnas. Häremot ber jag få erinra, att,
då för närvarande länsmän anses ega tillräckliga insigter att på krono¬
fogdens ansvar verkställa utmätningar och andra exekutiva förrättnin¬
gar, så bör han väl äfven anses kompetent att på eget ansvar göra
det. Kronofogdens ansvarighet gäller väl egentligen länsmannens för¬
måga att ersätta den skada, som genom en försummelse af honom kan
uppkomma, eller med andra ord hans vederhäftighet. Härvid synes
mig dock ett tillräckligt korrektiv förefinnas i den valfrihet som till¬
kommer fordringsegare att använda vare sig kronofogde eller länsman.
Ty det är icke antagligt, att fordringsegaren skall vända sig till läns¬
mannen, i fall denne icke innehar den ställning att det uppdrag, som
är i fråga, kan med trygghet åt honom anförtros.
Vidare har man mot mitt förslag invändt, att detsamma skulle
leda till förvecklingar. Sådana kan man visserligen uppställa, men
jag tror icke att de i verkligheten skola ifrågakomma. Såsom exem¬
pel härpå anför Utskottet, att samma fastighet kunde till exempel
komma att utmätas af kronofogden och länsmannen, utan att någon¬
dera hade kännedom om den andras åtgärd, och hvardera derför
särskildt förordnade syssloman för uppbärande af räntor och hyror
o. s. v. Länsman och kronofogde hafva dock så mycket gemensamt med
hvarandra att jag icke tror ett dylikt fäll skall kunna inträffa. Dess¬
utom ber jag få erinra att, såsom jag i min reservation nämnt, enligt
andra _ länders, såsom till exempel Frankrikes och Tysklands lagstift¬
ning, inom samma distrikt finnas flera underexekutorer, af hvilka par¬
terna ega att välja hvem de vilja.
Slutligen har mot antagande af mitt förslag anmärkts, att gransk-
ningsbestyret med diariierna derigenom skulle blifva betydligt ökadt
samt komma att taga Konungens Befallningshafvandes tid för mycket
i anspråk. Detta senare skäl anser jag sakna ail betydelse, dels eme¬
dan jag icke tror, att det nyssnämnda arbetet blir så mycket förökadt
Sto 48,
Angående
förslag till
utsökninqslaq,
(Forts.)
N:o 48.
20
Lördagen den 23 April, f. m.
Angående
förslag till
u t söknings l ag.
(Forts.)
och dels emedan, om ock så vore fallet, man väl ej derföre får un¬
danskjuta en reform, om den eljest anses lämplig.
På samma gång jag således icke anser det vara förenad! med
någon våda att antaga den af mig ifrågasatta förändringen måste jag
dock erkänna, att Utskottets förslag till lydelse af § 4, enligt k vilket
Konungens Befallningshafvande skulle ega för bestämdt fäll eller inom
visst område förordna länsman eller annan lämplig person att på eget
ansvar i kronofogdes ställe vara utmätningsman, i de flesta fall torde
uppfylla det ändamål jag åsyftat. Och då de tre nu föredragna para¬
graferna blifvit antagna af Första Kammaren, utan att något yrkande
der framstälts om bifall till min reservation, samt då Utskottets för¬
slag i sin helhet obestridligt innehåller väsentliga förbättringar, så an¬
ser jag det icke vara klokt att sätta hela lagens antagande på spel
genom att, om ock min reservation lyckades vinna sympatier här
i Kammaren, antaga densamma, då, efter hvad jag erfarit föga ut¬
sigt är, att den skulle af Medkammaren godkännas och Kamrarne
således stanna i olika beslut, hvarigenom såsom sagdt följden blefve,
att lagen folie.
Det är af sådan anledning, som jag icke kommer att nu fram¬
ställa något yrkande, utan har jag med detta mitt yttrande endast
velat redogöra för min åsigt i frågan.
Herr Jöns Pehrsson: Som Herrarne se, har jag rörande § 2 af
nu föredragna paragrafer i en reservation fäst uppmärksamheten på ett
förhållande, som jag ock tror vara värdt uppmärksamhet, nemligen att
man väl ej kan antaga denna lag, med mindre den innefattar bestämda
föreskrifter rörande sättet för kommunala utskylders uttagande. Af
en vid utlåtandet fogad bilaga synes, att sättet för dessa utgifters ut¬
tagande länge föranledt till tvistigheter och olika uppfattningar. Dylika
restantier äro dock af den art, att de måste på något sätt utmätas.
Till förekommande af dylika tvister och då nu en ny lag för utmät¬
ningar i sammanhang med ny utsökningslag är föreslagen till antagande,
har jag tagit mig friheten föreslå den förändring i Utskottets förslag
till lydelse af nyssnämnda § 2, att deri skulle införas bestämd föreskrift
om sättet för kommunala utskylders uttagande. Då nu emellertid
Första Kammaren antagit de föredragna tre paragraferna oförändrade,
så återstår mig frågan om rätta sättet att gå till väga för att vinna
mitt syfte. En återremiss af §:n leder måhända icke till någon annan
åtgärd, än att Utskottet kommer till Kammaren med hemställan, att
den måtte fatta beslut i frågan. Jag tror derföre, att, om Kammaren
antager det af mig framställa redaktionsförslaget, det blir möjligt för
Utskottet att sammanjemka detta beslut med det afvikande beslut,
Första Kammaren sedan fattat, emedan dessa beslut icke skulle vara
så stridande mot hvarandra, att sammanjemkning ej kunde ega rum.
Det är således ingen fara, att hela lagförslaget skall gå om intet,
derigenom att Kamrarne här fatta olika beslut.
Jag fäster i synnerhet deras bland Herrarne uppmärksamhet på
mitt ändringsförslag, hvilka äro från glest befolkade landsorter, der
dryga belopp uti resterande kommunalutskylder stundom finnas att
Lördagen den 28 April, f. m.
21
N:o 48.
uttaga. Visserligen finnas vissa lyckliga orter i landet, der man knap¬
past vet, hvad kommunalutskylder vill säga, men ty värr är förhållandet
alldeles mottsatt på andra håll. Af Utskottets motivering och af
tillägget vid 14 § af promulgationslagen framgår tydligt Utskottets
åsigt, att denna lag icke skall vara tillämplig vid uttagandet af dylika
utskylder. Nu kan det invändas, att det ligger nära till hands, att
vid kommande riksdag fråga kan väckas om förändring i detta hän¬
seende, men jag hemställer, mine Herrar, om det ens är tänk¬
bart att i en så nyss antagen omfattande lag förändringar kunna
erhållas inom den närmaste framtiden. Jag tror likväl, att frågan
om dylika utgifters uttagande står i oskiljaktigt sammanhang med
den föreliggande lagfrågan och att bestämmelser i detta hänseende
böra intagas i lagen, på det att sådana otydligheter måtte för fram¬
tiden undvikas, som hittills egt rum, hvilket visar sig af det nyss
nämnda, vid betänkandet fogade protokoll, hållet vid ett Högsta dom¬
stolens sammanträde. Deraf visar sig, att Högsta domstolen med en
rösts majoritet förklarat, att utmätningsman skola ega att tillgodo¬
räkna sig full och lika stor godtgörelse vid uttagande af nämnda ut¬
skylder som vid utmätningsförrättningar i enskilda mål, och det är
min erfarenhet från de trakter, med hvilkas förhållanden jag är hemma¬
stadd, att detta prejudikat tillskyndat den fattigare befolkningen så
stor tunga, att den är alldeles olidlig. Jag påräknar derföre, att om¬
buden från landsbygden icke motsätta sig min begäran om bestämda
föreskrifter i detta hänseende; och då frågan derom icke berör stads-
mtresset, hoppas jag äfven, att stadsrepresentanterne skola inse, att
de vid detta särskilda tillfälle icke behöfva göra motstånd. Enligt
mitt förmenande kan frågan icke falla, derföre att Andra Kammaren
bifaller mitt förslag, ty Utskottet skall nog lyckas sammanjemka
Kamrarnes beslut, då dessa i det faktiska icke strida mot hvarandra.
Det inträffar stundom vid lagfrågors behandling inom Riksdagen, att
dylika sammanjemkningar företagas.
Min reservation återfinnes på pag. 129 i betänkandet, och jag
anhåller vördsamt om bifall till den föredragna 2:dra §:n med den
redaktionsförändring, som jag uti min reservation föreslagit. Jag gör
naturligtvis detta yrkande om ändring, under förutsättning att Kam¬
rarnes beslut kunna sammanjemkas och i den fulla öfvertygelsen, att
det är ytterst vigtigt att få i lagen införda bestämmelser uti ofta-
nämnda hänseende. Jemväl i den efterföljande 104 paragrafen före¬
kommer en så vigtig princip att iakttaga, att, om jag icke förmår
göra min mening derutinnan gällande, jag icke anser mig kunna an¬
taga lagen.
Jag anhåller vördsamt om bifall till den föredragna 2:dra § med
den redaktionsförändring, som finnes angifven uti min reservation.
Herr Hellgrén: Då jag vid behandlingen af denna fråga inom
Utskottet först väckte det förslag, som Herr Bergius sedan i sin reser¬
vation upptagit och hvari jag jemte flera andra Utskottsledamö-
ter instämt, var skälet det, att jag ansåg, det möjligen, en lindring på
detta sätt kunde beredas den fattige gäldenären. Det torde vara all¬
Angående
förslag till
utsökning slaq.
(Forts.)
$i:o 48.
22
Lördagen den 28 April. f. m.
Angående
förslag till
utsökning sia g.
(Forts.)
mänt kandi, att hittills länsmannen i allmänhet varit utmätnings¬
mannen. Bestämmelsen uti 3:dje paragrafen, att kronofogde för be¬
stämdt fall eger att till utmätningsman i sitt ställe sätta länsman,
men sjelf skall bära ansvaret för länsmannens åtgärder, har jag fun¬
nit innebära en obillighet mot kronofogden. Jag har ansett mera
med rättvisa öfverensstämmande, att länsmannen sjelf svarar för sina
åtgöranden, ty i långt aflägsna delar af fögderiet är det omöjligt för
kronofogden att vare sig kontrollera länsmannen eller sjelf verkställa
utmätningar. Om nu så vore, att kronofogden sjelf egde tillsätta
länsmän inom fögderiet, skulle jag icke hafva så mycket att invända
mot den föreslagna bestämmelsen uti nyssnämnde 3:dje paragraf, men
dessa länsmän tillsättas af Konungens Befallningshafvande och krono¬
fogden har dervid ingenting att säga. Jag instämmer derföre hufvud¬
sakligen uti hvad Herr Bergius nyss yttrade.
Emellertid har Första Kammaren redan antagit Utskottets för¬
slag, som •— det måste erkännas — till viss grad gått mina önsk¬
ningar till mötes, och då det är Konungens Befallningshafvande, som
skall tillsätta dessa tjensteman, hyser jag den lifliga tillförsigt, att
denna myndighet skall tillse, att dertill anställas sådana personer,
som äro kompetenta och humana samt på ett redbart sätt sköta sin
tjenst; och, om så är händelsen, tror jag icke, att denna myndighet
skall underlåta att meddela dem sådant förordnande, som Utskottet
föreslagit, hvarföre jag för min del icke har något att yrka, utan får
det bero på Kammaren sjelf att i dessa frågor fatta det beslut, som
nödvändigheten må anses kräfva.
Herr Philipsson: Den anmärkning, som jag vågar framställa,
afser icke de nu föredragna paragraferna i den del, hvarom föregående
talare yttrat sig. Jag åsyftar med min anmärkning 2 mom. i 3 §
eller ett förhållande, som rör städerna. Det ursprungliga af Kongl.
Maj:t framlagda förslaget innehåller endast rätt för kronofogde att
för bestämdt fall på eget ansvar sätta för sig hvad man kallar sub¬
stitut, d. v. s. länsman eller annan man, som vore af Konungens
Befallningshafvande antagen. Då nu Utskottet i 2 § upptagit såsom
uttryckligt stadgande hvad enligt Nya lagberedningens motiv äfven
dessförutan borde på Konungen ankomma, eller att, derest i stad mer
än en stadsfogde skulle erfordras, bestämma deras antal och omfånget
för hvarderas befattning, så har Utskottet i 2 mom. af 3 § äfven
tillagt en bestämmelse i syfte att bereda dylika stadsfogdar samma
rätt att för visst fall sätta substitut i sitt ställe, som skulle tillkomma
kronofogdar. Denna bestämmelse finner jag vara särdeles välbetänkt.
Ser man på Utskottets motivering, finner man, att Utskottet till stöd
härför åberopat hvad en talare inom Första Kammaren vid remissen
af den Kongl. propositionen yttrat angående förhållandena i hufvud-
staden. Han ansåg nemligen, att det vore alldeles omöjligt för e,n
stadsfogde i hufvudstaden att ensam utföra alla de bestyr, som enligt
nya lagen skulle åligga honom, samt att sådant icke heller vore önsk-
ligt. Han ådagalade äfven, att olägenheterna icke uteslutande skulle
afhjelpas derigenom att, efter Konungens medgifvande, liera stads¬
Lördagen den 28 April, f. m.
23
N:o 48.
fogdar tillsattes, utan att det bästa vore att, på sätt ett till Kongl.
Maj:ts pröfning insändt förslag afsåge, en stadsfogde med nio substi¬
tut anstäldes. Jag ber att få uppläsa en del af det anförande, som
denne talare, Friherre af Ugglas, i frågan hållit. Han yttrade enligt
protokollet för den 29 sistlidne Januari, bland annat, följande:
“Jag föreställer mig således att hvad man egentligen borde söka
genom detta förslag ernå, vore att få, på sätt förslaget afser, en stads¬
fogde anstäld, hvilken skulle ansvara för alla utsökningsmål och sjelf
verkställa dem, som vore af mera framstående vigt, men ega makt att
öfverlemna verkställigheten af de enklare målen åt underordnade tjenste¬
man. Jag ber att få nämna att inom Öfverståthållare-embetet upp¬
gjordes förlidet år ett förslag, som insändes till Kongl. Maj:t och med
hvilket man ansåg att förhållandena i Stockholm skulle vara fullt till¬
godosedda. Detta förslag upptog en stadsfogde med biträde af 9
stadstjenare. Man tänkte sig att stadsfogden skulle sjelf verkställa
alla vigtigare utsökningsmål, uppgående, enligt beräkning, till ett antal
af 8 å 400 om året, men uppdraga åt stadstjenarne att på sitt ansvar
verkställa de mindre vigtiga. Jag tror att derigenom skulle saken
ofantligt mycket förenklas och en ganska stor besparing kunna åstad¬
kommas; ty tvingas man att i Stockholm anställa stadsfogdar, så kan
man, för att tillgodose behofvet, för närvarande icke hjelpa sig med
mindre än 5 sådana. Stadsfogdarne måste vara personer med sådana
qvalifikationer, att de kunna skäligen göra anspråk på en temligen
hög aflöning; och jag tror icke, att man räknar för högt, om man
antager en stadsfogdes lön till 8,500 å 4,000 kronor, för så vidt man
skall få en person med tillfredsställande egenskaper. Har man nu 5
sådana, så gör detta 20,000 kronor, och härtill kommer, att för de
publika målen måste man ändock hafva ett antal stadstjenare. Dessas
antal torde kunna beräknas till 8 å 10, och lönerna till dessa, som
måste vara mycket ordentliga personer, kunna väl icke anslås lägre
än till 1,000 å 1,200 kronor för hvar, eller till omkring 10,000
kronor. Således skulle exekutionsväsendet i Stockholm ordnadt på
sätt Kongl. Maj:t föreslagit, i förevarande fall kosta omkring 30,000
kronor. Får jag deremot anställa en enda stadsfogde med t. ex. 9
ordinarie biträden, så blir det, efter en beräkning af 4,000 kronor till
stadsfogden och 1,200 kronor till hvart och ett af hans biträden, en
kostnad af omkring 15,000 kronor, hvartill dock komma ett par tusen
kronor, att användas som arfvoden vid en af utsökningsmålens mängd
påkallad tillfällig förstärkning i stadstjenarnes antal. Man kan således
bespara 13 å 14,000 kronor om året och, enligt min åsigt, åstadkomma
samma resultat, som med den Kongl. propositionen afses.“
Friherre af Ugglas föreslog äfven, att till 3 § skulle göras följande
tillägg:
“I stad, der Konungen finner godt sådant medgifva, ege stads¬
fogde, under enahanda ansvarighet och med det förbehåll i afseende
å fördelning af köpeskilling för utmätt lös egendom, som i mom. 1
för kronofogden stadgas, likaledes för bestämdt fall till utmätnings¬
man i sitt ställe sätta annan man, som antagen är, i Stockholm af
Angående
förslag till
utsökning slag.
(Forts.)
N:o 48, 24 Lördagen den 28 April, f, m.
Angående Öfverståthållare-embetet, och i öfriga under landsrätt icke lydande
MHag ull städer af Magistraten.“ 3
(Forts.)' Jag per härefter att fa lasta uppmärksamheten derpå, att, om
det af nämnda talare omlörmälda, Kongl. Maj:t understälda förslag
skulle godkännas, förhållandet möjligen skulle blifva det, att i Stock¬
holm skulle kunna anställas en stadsfogde med flera substitut, hvare¬
mot, om Utskottets redaktionsförslag till 2 mom. i 3 § antages, Konungen,
icke skulle kunna ega rätt att tillåta att stadsfogde i andra städer
finge i sitt ställe sätta substitut, derest icke flera stadsfogdar äro i
staden anstälda. Äfven bör tagas i betraktande att, såsom den åt
mig åberopade talaren yttrat, stadsfogdarne måste vara personer med
sådana qvalifikationer att de säkerligen göra anspråk på en aflöning
af 3,000 å 4,000 kronor, i synnerhet som de skulle få samma funk¬
tioner som kronofogdar. Om nu Utskottets förslag bifalles, och uti
en kommun der endast en stadsfogde finnes anstäld, denne följaktligen
icke finge rätt att på eget ansvar sätta substitut i sitt ställe, så skulle
kommunen, så framt göromålens mängd ovilkorligen kräfde tillökning
i tjenstemannakrafterna, tvingas att anslå medel till aflöning åt ytter¬
ligare en stadsfogde. Detta framgår, efter mitt förmenande, af de i
omförmälda 2 mom. begagnade orden: “I Stockholm, så ock i annan
stad, der utmätningsmannabefattningen anses icke kunna af en stads¬
fogde ensam fullgöras, må, om Konungen finner godt sådant med-
gifva“ etc. Det. synes verkligen vara mycket besynnerligt, att, om
inom en stad till följd af göromålens mängd två stadsfogdar blifvit
anstälda, Konungen skulle kunna medgifva hvardera stadsfogden rätt
att sätta substitut i sitt ställe, så att staden på detta sätt finge till¬
sammans fyra utmätningsman, men att åter i en annan stad, som icke
vill betala kostnaden för två stadsfogdar eller der göromålen icke äro
så störa, Konungen icke skulle kunna medgifva stadsfogden rätt att
använda substitut. Då frågan, såsom rörande en undantagsbestämmelse,
skall bero på Kongl. Maj:ts pröfning i hvarje särskild! fäll, kan jag
icke finna något skäl till att på detta sätt inskränka Konungens
prö tingsrätt eller kommunernas rätt att med Kongl. Maj:ts samtycke
fritt ordna dessa förhållanden, såsom dem bäst synes. Jag tager mig
således friheten föreslå att ifrågavarande moment måtte erhålla följande
lydelse :
■•I stad, der Konungen finner godt sådant medgifva, må stadsfogde
likaledes ega att, under enahanda ansvarighet och med det förbehåll11 etc.
I öfrigt skulle momentet hafva lika lydelse som i Utskottets förslag.
Med anledning af hvad förut under diskussionen blifvit framhållet,
att, så vida ej fråga är om särdeles vigtiga principer, man borde af¬
hålla sig från att väcka förslag till förändringar i lagförslaget, då Första
Kammaren redan fattat beslut och följden möjligen kunde blifva, att
förslaget sönderrycktes, så skulle jag icke heller framlagt mitt ändrings¬
förslag, om jag ansett att det skulle kunna leda till någon sådan
söndring. Jag skulle också helst hafva yrkat återremiss. Men, då
Första Kammaren bifallit paragrafen och jag tror att den af mig
ifrågasatta, redaktionsförändring mycket lätt låter sig göra, får jas:
yrka bifall till detta ändringsförslag.
Lördagen den 28 April, f. m.
25
N:o 48.
Herr Berg: I anledning af Herr Jöns Pehrssons yttrande ber jag
endast fa erinra, hvad Utskottet redan antydt, att de förändringar,
som lian ifrågasatt, afse ändringar i kommunallagarne och administra¬
tiva författningar och att så beskaffade ändringar icke lämpligen böra
hafva sin plats i eu civillag sådan som denna. För att gå Herr Jöns
Pehrssons önskan till mötes har Utskottet emellertid i promulgations-
förordningen tydligen angifvit, att den här ifrågavarande lag°en icke
har tillämpning vid indrifning af så beskaffade utskylder, som han
omnämnt, utan att derom skall gälla hvad nu är eller framdeles kan
varda stadgadt. Att sålunda denna lag skulle lägga något hinder i
vägen för att, i den ordning kommunallagarne föreskrifva, erhålla en
ändring i det sylte Herr Jöns Pehrsson önskat, kan jag icke finna,
men jag tror, som sagdt, att något stadgande i sådan syftning icke
.lämpligen bör i denna lag ingå, utan att frågan bör i helt annan
ordning behandlas. Jag kan således icke instämma i hans yrkande om
bifall till reservationen.
Hvad åter beträffar Herr Philipssons anmärkning mot redaktionen
åt 2 inom. i 3 §, så erkänner jag, att jag icke kunnat så fullständigt
ior ögonblicket uppfatta, i hvad mån hans redaktionsförslag må ega
företräde framför Utskottets, att jag nu kan derom yttra mig. Det
synes mig icke oegentligt att i sjelfva lagen antyda, att, endast såsom
undantag men icke såsom regel, stadsfogde må få begagna substitut,
och just genom stadgandet, att han icke får begagna substitut i andra
tall än då ärendenas mängd gör sådant nödigt, har Utskottet velat
inlägga en antydan, att detta är undantag, icke regel. Att en person
skall handla på annans ansvar bör nemligen efter min uppfattning
endast undantagsvis gälla.
Jag yrkar bifall till de föredragna paragraferna i enlighet med
Utskottets förslag.
Herr Magnus Andersson: Jag vill också uttala den åsigten
om föislaget, i denna del, att man icke med utsökningslagen vunnit
hvad man väntat att vinna, derest sökanden icke får vända sig till
närmaste exekutor, såsom jag skulle anse lämpligt. Med lagen, sådan
den ..bär föieslås, hafva vi sålunda icke kommit ifrån vare sig de långa
omvägar eller . de dryga kostnader, som hittills varit med exekutions¬
väsendet förknippade, till skada för både fordringsegare och gäldenär,
binge man såsom Herr Bergius föreslagit, i detta fall vända sig till
länsman i första hand, så hade detta varit mycket bättre i alla afse-
enden. Alldenstund länsmannen nu nästan alltid är den, som verk¬
ställer utmätning, så är ingen risk med eu sådan föreskrift förenad-
det beror på sökanden sjelf att vända sig till den, till hvilken han har
förtroende — gör han det ej, får han skylla sig sjelf.
Emellertid, då jag hör, att Första Kammaren antagit förslaget,
yikar jag ingen ändring, men har dock velat gifva till känna, att jag
tor mm del icke är nöjd med förslaget.
Herr elain eif: I likhet med Herr Philipsson finner jag redak¬
tionen af 3:dje paragrafens 2:dra moment icke vara lyckligt vald.
■■Ingående
förslag till
utsökninqslaq►
(Forts.J
Uio 48.
26
Lördagen den 28 April, f. m.
ingående
förslag till
utsökning slag.
(Forts.)
Utskottet kar nemligen endast föreslagit, att i de städer, der det finnes
nser än en stadsfogde, dessa stadsfogdar kunna med Kong! Maj:ts till¬
stånd få ställa substitut för sig. Antagligen komma dock att i de
flesta af våra medelstora städer, nemligen de, som hafva 10, 11 eller
12 tusen invånare, icke att tillsättas mer än en stadsfogde i följd af
de ökade kostnader, som derför komma att drabba städerna. Men
det kan ju äfven hända, såsom Utskottets ärade ordförande syntes
medgifva, att äfven i sådana städer stadsfogden finge så många och
vidlyftiga göromål, att de icke kunna af honom sjelf medhinnas, och
då skulle i dessa städer, till följd af ifrågavarande stadgande, stads¬
fogde vara förhindrad att åt sig bereda lämpligt substitut. Jag tror
derföre, att städernas rätt i detta afseende är betydligt och betänkligt
inskränkt genom Utskottets förslag i nämnda del, och jag kan icke
finna annat, än att Herr Philipssons förslag till redaktion af momentet
är af beskaffenhet att genom sammanjemkning kunna äfven i Första
Kammaren varda antaget. Jag yrkar således bifall till Herr Philipssons
förslag.
Herr Jöns Pehr sson: Med anledning af Herr Ordförandens i
Utskottet sista yttrande ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att
jag icke kan för min del vara tillfreds med hvad Utskottet i sitt för¬
slag till § 14 i Promulgationslagen har skrifvit, ty der står blott, att
hvad som i lagen är eller varder stadgadt icke skall ega tillämpning
på, bland annat, utmätning af kronoutskylder. Hvad beträffar indrif¬
ning af sådana utskylder, så finnes en författning, som säger, att
fjerdingsmän skola biträda, men det kan anses vara problematiskt,
huru vida denna författning skall tolkas ända derhän, att de hafva
ovilkorlig skyldighet att dervid biträda, så att det kan inträffa hvad
jemväl förut händt, att fjerdingsmannen vägrar att fullgöra de order,
som lemnas honom i sådant afseende, emedan det i sjelfva verket är
kronofogden, som skall göra utmätningen. Det är blott uttryckligen
stadgadt, att fjerdingsman skall biträda vid utmätningen, men det kan
icke tolkas derhän, att han är ovilkorligen skyldig att indrifva sådana
utskylder. Hvad sålunda beträffar indrifvandet af resterande kommunal-
utskylder, så finnes derom ingen annan lag, än ett prejudikat, till¬
kommet med en rösts öfvervigt i Högsta domstolen. Jag tror, att
nämnda prejudikat tillämpas både i afseende på sjelfva indrifvandet
af kommunalutskylder och äfven på de kostnader, som med utmät¬
ningen följa. Detta har jag sagt i min reservation, och det är och
blir en sanning.
Om man nu i alla andra fall i lagen bestämmer, huru man skall
gå till väga vid utmätning af skulder, hvarföre skall man då icke
äfven för detta slag af utmätning meddela bestämmelser. De äro ju
i sjelfva verket icke af någon annan beskaffenhet än andra skulder,
och då andra administrativa myndigheters domslut kunna på exekutiv
väg verkställas utan vidare omgång, så borde detta kunna ske i af¬
seende på dessa utskylder. Jag kan åtminstone icke förstå, hvarför
det icke kan ske. Jag tror icke heller på rigtigheten af det påstå¬
endet, att stadgande härom borde meddelas i kommunallagarne, ty
27
N:o 48.
Lördagen den 28 April, f. m.
der böra finnas allenast bestämmelser om huru utgifterna skola be¬
slutas m. m., och ett sådant stadgande, som jag önskar, bör derföre,
•enligt mitt förmenande, i den nu föreliggande lagen införas. Om man
ändock nödvändigt vill hafva qvar samma otydlighet, som förut, så
kan det väl icke hjelpas, men jag anser likväl, att vi icke böra låta
förleda oss att antaga denna lag, förrän vi fått bestämda föreskrifter
i detta fall. Det förslag, som jag framlagt om skyldighet för fjerdings-
männen att göra detta, torde dock vara temligen antagligt. Det är
bestämdt säkert att detta borde vara eu skyldighet för dem, som de
icke hade någon utväg att komma ifrån, och jag är bestämdt öfver-
tjgad om, att föreskrifterna om uttagande af dessa utskylder borde
sammanföras med föreskrifterna om uttagande af andra utskylder eller
fordringar. Det är derföre mycket skäl för Kammaren att antaga
mitt redaktions förslag i afseende å andra punkten, ty jag är alldeles
öfvertygad om, att Utskottet både kan och vill sammanjemka de beslut
Kamrarne fattat, så att frågan visst icke faller. Nästan hvar och en
af ledamöterne i Utskottet var med om det som jag föreslog derstädes,
men af formela skäl ansågo de, att Utskottet icke kunde gå in derpå.
Jag vill nu icke upptaga tiden längre, utan hoppas, att de ledamöter
i Kammaren, som äro från landet, skola fästa afseende vid detta.
Hvad beträffar länsmännens utmätningsrätt så kan jag icke säga
så mycket derom, då fordringsegaren har valfrihet vända sig antingen
till dem eller kronofogdarne. Jag tror äfven, att det ligger en annan
principfråga i Utskottets förslag. Man har nemligen talat mycket om
en omreglering af landsstatstjensterna, och det kan komma att i det
beslut, som nu fattas, ligga eu hållhake mot denna omreglering af
landsstatstjensterna. Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till det af
mig framstälda förslag.
Herr Philipsson: Med anledning af det yttrande, som afgafs
af talaren på stockholmsbänken, Utskottets ärade ordförande, ber jag
att fa erinra, att det åt mig framstälda yrkande innebär icke allenast
eu redaktionsförändring, utan jemväl en förändring i sak. Ty genom¬
läser man ifrågavarande 2:dra moment i 3:dje paragrafen af Utskottets
förslag, så finner man, att med den deruti förekommande bestämmelse
åsyftas, förutom Stockholm, icke alla utan endast vissa andra städer.
H\fika äro nu dessa städer? Jo, endast de, uti hvilka utmätningsmanna-
befattningen anses icke kunna af en stadsfogde ensam fullgöras. Då
jag först. tog kännedom om momentets lydelse förekom det mig, som
vore meningen den, att substitutionsrätten endast skulle medgifvas i
stad, der blott en stadsfogde funnes anstäld, hvilken icke ensam
kunde medhinna alla göromålen, och att det följaktligen skulle vara
förbjudet i stad, der tvä eller flera stadsfogdar voro tillsatta, att
erhålla ifrågavarande rätt medgifven. Men vid samtal med en af
Utskottets ledamöter erhöll jag den upplysning, att just motsatsen åsyf¬
tats, eller att substitutionsrätten afsåg endast de städer, utom Stock¬
holm, der tvä eller flera stadsfogdar blifvit antagna. Hvilken mening,
som är den rigtiga, har under diskussionen icke blifvit för mig klart;
men så mycket torde af densamma hafva framgått, att momentet icke
Angående
förslag till
utsökningdaq.
(Forts.)
N:0 48.
28
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående
förslag till
utsökning sia g.
(Forts.)
är tydligt. Vid sådant förhållande vågar jag hemställa huru vida det
icke skulle vara skäligt att, med afseende å det allmänt öfverklagade
förhållande, att ovisshet råder beträffande tillämpning af gällande lagar
och författningar, man tillsåge, om icke en föreslagen lagbestämmelse,
angående hvars lydelse delade meningar redan företett sig, innan den
upphöjes till lag, borde undergå en förtydligande redaktionsförändring.
Herr Carl And. Larsson: Redan denna lilla förpostfäktning
bevisar att denna lag icke är nog tydligt skrifven. Yi hafva hört miss¬
belåtenhet uttalas med den lag om utsökningsväsendet, som nu finnes,
men den är ändock icke hälften så stor, eller sjelfva lagen så svår att
begripa som den nu föreliggande. Det ligger emellertid i tidens anda,
att, när man nu skrifver lagar, så måste de innehålla så mycket, att
man icke kan hålla tankarne tillsammans, så att man kan förstå me¬
ningen af denna stora mängd af ord.
Hvad jag emellertid beklagar är, att Herr Bergius gått ifrån sin
reservation, ty den gamla erfarenheten är, att fogdarne sällan eller
aldrig verkställa några utmätningar, utan att länsmännen få göra dessa
förrättningar. Jag erinrar mig särskildt en fogde i Östergötland, som
hade haft sådan befattning i mera än 30 år, men derunder icke gjort
mer än en enda utmätning; denna gjorde han likväl så, att han tick
betala eu summa af icke mindre än 6,000 riksdaler. Det var nemligen,
medan gamla konkurslagen gälde och gäldenären reste till domaren
och sattes i konkurs. Kronofogden, som haft till biträde en länsman
från ett annat härad inom fögderiet, hade på kontoret uppgjort hela
utmätningen, emot hvilken anmärkning gjordes, med den påföljd att
utmätningen ogillades. Den person, som biträdt fogden, kallades till
vittne och han kunde icke påstå, att han sett en enda sak, som han
varit med om att utmäta, och följden blef, att alltsammans ogillades
och fogden dömdes att betala fordringsegarens fiirlust.
Det är i allmänhet länsmännen, som måste göra utmätningarne,
och de måste följaktligen lägga sig vinn om att kunna utmätnings-
lagarne. Under det att det föreslagna öfverflyttandet på länsmännen
skulle vara en vinst både för dem och fogdarne, så skulle det blifva
en stor lindring äfven för dem, som sluppe att såsom nu resa till
kronofogdarnes hemvist i städer långt utom fögderiets område.
Det ser nästan ut, som om de, hvilka skrifvit denna lag, saknat
all slags praktisk kännedom om, huru en utmätning går till på landet,
ty annars skulle de icke hafva haft så svårt att gå in på denna åsigt.
Jag håller med Herr Philipsson i hans anmärkning mot redaktionen
af mom. 2 i § 3; jag håller med Herr Bergius i hans reservation i
afseende på hans yrkande, att länsmännen skola hafva samma rätt att
göra utmätningar, som kronofogdarne; och jag håller ytterst med Herr
Jöns Pehrsson i hans mellanmening i afseende på indrifning af kom-
munalutskylder. Ty om fogdarne skola hafva denna utmätning om
hand, så komma sådana förrättningar att blifva högst känbara för
det stackars folket. Dessutom komma icke dessa fogdar att göra detta
sjelfve, utan nödgas öfverlemna dessa förrättningar åt sina biträden,
hvilka icke hafva någon lön, utan måste förtjena sina inkomster på
Lördagen den 28 April, f. m. 29
resor i och för verkställande af utmätningar, för hvilka de enligt ett
kungligt prejudikat äro berättigade till ersättning.
Att man skulle kasta omkull hela denna lag, derföre att man insatte
en sådan mellanmening, som skulle göra den föreliggande lagen fullt
klar och tydlig, kan jag icke medgifva. Om förslaget återkommer från
Utskottet, förändradt i den rigtningen, jag nu föreslagit, så tror jag
nog, att det låter sammanjemka sig med Första Kammarens beslut, ty
jag kan icke tro, att Första Kammaren icke skall gå in på denna
lilla förändring.
På dessa grunder får jag yrka återremiss.
Herrar Lars Ersson, Pehr Nilsson i Vittjerf och Sven Andersson
instämde med Herr Carl Anders Larsson.
Herr Svenson: Sådant detta lagförslag nu blifvit af Utskottet
framlagdt, finner jag det icke vara af beskaffenhet, att genom an¬
tagandet af denna nya utsökningslag någon den ringaste lättnad vore
för ^ landsbygdens innevånare vunnen, utan kommo de i afseende på
utsökningsväsendet att stå på samma punkt som förut. Jag kan der¬
före icke för min del förstå, hvartill allt det myckna arbetet på detta
lagstiftningsområde skall tjena, om man icke vill beqväma sig till att
åt landsbygden bereda åtminstone så mycken lättnad, som utan skada
for någon rimligen kan medgifvas. Dessa mina anmärkningar afse
egentligen, att jag anser, det man äfven hädanefter bör låta länsmännen
vara utmätningsmän, om något genom antagande af den nya lagen
skall kunna vinnas. Man har visserligen invända att, vid eu blifvande
omreglering af landsstatstjensterna, länsmansinstitutionen tilläfventyrs
kommer att indragas, och att det derföre icke vore lämpligt att nu
stadga, att de skola vara utmätningsmän. Men om det är mig tillåtet
att uttala min mening, så är den sådan, att det vore mycket bättre
och mycket mera lämpligt att indraga kronofogdetjensterna och bibe¬
hålla _ länsmännen; och jag tror äfven, att det just för den blifvande
regleringen af landsstatstjensterna skulle vara af vigt, att man i utsöknings-
lagen både uttryckligen stadgadt, att länsmännen skola qvarstå såsom
utmätningsmän. Jag har redan från början inom Utskottet förfäktat
denna mening och derföre äfven biträdt den af Herr Bergius i sådant
syfte afgifna reservation; och då reservanten sjelf numera frånträdt
densamma, tillåter jag mig anhålla om proposition på bifall till nämnda
reservation, i hvad den afser 2 och 3 paragraferna. Om sedermera
hans ^reservation i fråga om 55 paragrafen blir antagen, och man
far rätt att äfven för åtskilliga andra slag af fordringar än dem, som
äro grundade på auktionsinrop, genast erhålla utmätning, blefve det
framför allt till synnerlig fördel, att äfven länsmännen voro utmätnings¬
män, då på åtskilliga orter, såsom t. ex. i Småland, man många gånger
har mycket lång väg till kronofogden och det derföre är med mycket
tidsutdrägt förenadt att vända sig till honom. Dessutom förutsattes
ju i Herr Bergig reservation, att borgenären skulle ega valfrihet att
vända sig till hvilkendera han ville, kronofogden eller länsmannen.
Man har äfven invändt, att man icke har någon säkerhet för de
N:o 48.
Angående
förslag till
utsökninaslaa.
(Forts.) y
N:o 48.
30
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående belopp, som af länsmannen uttagas. Men har man då så mycket större
förslag till säkerhet hos kronofogden? Den uppbördsborgen, han ställer, belöper
ntS°iForts)°S' S’S icke till högre belopp än 1,500 kronor; och det kunde man ju
också stadga för länsmannen.
Jag ser således icke något hinder för, att äfven länsmannen blir
utmätningsman; och yrkar, som sagdt, bifall till Herr Bergii reser¬
vation.
Herr Berg: Då det blifvit ifrågasatt att upptaga den af Herr
Bergius gjorda reservation, enligt hvilken länsmän i allmänhet skulle
i likhet med kronofogdar i första hand vara utmätningsman, så ber
jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att, ehuru jag i allmänhet
icke vill bestrida, att en stor del länsmän besitta de egenskaper, som
för ändamålet kunna vara erforderliga, detta likväl icke gerna kan an¬
tagas vara händelsen med alla länsmän och aldra minst med sådane,
som tillfälligtvis få förordnande att sköta en länsmansbefattning. Då
uti länsmännens kompetensvilkor icke ingår skyldigheten att hafva
reda på allt hvad vid tillämpningen af en lag, sådan som den nu
föreslagna, kan komma i fråga och ännu mindre torde kunna dem
åläggas att likasom kronofogdarne ställa uppbördsborgen, så tror jag
för min del, att det skulle vara förenadt med någon våda att nu på
en gång genom lag göra alla nuvarande och framdeles möjligen till¬
förordnade länsmän till sjelfständiga utmätningsmän. Man säger
visserligen, att kronofogden kan förordna dem dertill och att vanligtvis
äfven så sker. Men dervid är att iakttaga, att länsmannen då handlar
* på kronofogdens ansvar och att, i fäll det är fråga om en oerfaren
länsman, det står kronofogden fritt antingen att icke lemna honom
något uppdrag eller ock att gifva honom sådana instruktioner, att
någon fara icke behöfver förefinnas för att uppdraget icke blirrigtigt
utfördt. En talare har nyss för oss omtalat en historia om en krono¬
fogde, som misslyckades i en utmätningsförrättning. Jag skulle kunna
framlägga åtskilliga andra berättelser äfven om länsmän, som miss¬
lyckats i sina utmätningsförrättningar, och om kronofogdar, som fått
dyrt betala försummelser, som länsmännen låtit komma sig till last.
Att fel kunna begås, ligger ju i hvarje mensklig institution. För min
del tror jag emellertid, att man bör föredraga den utväg, som Utskottet
i detta afseende anvisat, nemligen att Konungens Befallningshafvande
må ega att, för den händelse en länsman befinnes innehafva de egen¬
skaper, som erfordras för att på eget ansvar kunna sköta en utmätnings-
mannabefattning, förordna honom att antingen inom visst område eller
för bestämdt fall i kronofogdes ställe vara utmätningsman. En fordrings-
egare kan då, der han så önskar, hos Konungens Befallningshafvande
begära förordnande för en länsman att förrätta en viss utmätning.
Detta anser jag vara den rätta medelvägen, och längre tror jag icke,
att man i sina fordringar bör gå. Ty derigenom skulle man kanske
äfventyra att få stå qvar på samma ståndpunkt som hittills och icke
ens få den förbättring, som ligger i Utskottets förslag.
Hvad beträffar det af Herr Jöns Pehrsson väckta förslag om in¬
förande i denna lag af särskilda bestämmelser angående krono-, kom-
Lördagen den 28 April, f. m. 3p
munal- och andra dylika utskylders indrifning, så vill jag visst icke
ifrågasätta lämpligheten af de föreslagna bestämmelserna. Men. efter
mitt förmenande, hafva, såsom jag förut nämnt, desamma sin råtta
plats uti kommunallagarne och administrativa författningar, icke i en
utsökningslag, och detta är skälet, hvarföre jag icke kan tillstyrka
nämnda förslag. Ty intagas sådana bestämmelser uti utsökningslagen,
borde äfven en mängd andra stadganden inrymmas i densamma, ehuru
de dock hafva sin rätta plats på andra ställen.
Vidkommande åter den af Herr Philipsson gjorda anmärkning,
skall jag be att få åberopa hvad jag yttrade, då jag förra gången
hade ordet, nemligen att, så vidt jag kunnat förstå, meningen med
det af Utskottet föreslagna tillägg till 3 paragrafen visst icke är, att
det skulle blifva regel, att i alla städer stadsfogdarne skulle få rätt
att antaga utmätningsbiträde. Het var just med anledning af Hans
Excellens Statsministerns yttrande i Första Kammaren vid remissen
af Kongl. Maj:ts proposition, att stadsfogdarnes rätt att antaga dylika
biträden borde inskränkas till Stockholm och möjligen en eller
annan större stad, som gaf Utskottet anledning att endast medgifva
denna rätt för de fall, då en stadsfogde icke ensam kunde upprätthålla
sm befattning. I sådana fall skulle då Kongl. Maj:t ega att pröfva,
huru vida antingen stadsfogden borde erhålla tillåtelse att förskaffa sig
ett tillfälligt biträde, som på fogdens ansvar finge utföra vissa för¬
rättningar, eller ock staden borde förses med ytterligare en stadsfogde.
Så länge utsökningsmålen ej äro flera eller af annan beskaffenhet0 än
att de kunna af en person ensam handläggas, och detta torde väl i
de flesta landsortsstäder blifva förhållandet, får stadsfogden icke hos
Kongl. Maj:t göra ansökning om rätt att antaga biträde. Det är dock
ingalunda nödvändigt att minst två stadsfogdar skola finnas för att
en dylik rätt må kunna honom medgifvas. Det heter i förslaget: “der
utmätningsmannabefattningen anses icke kunna af eu stadsfogde ensam
fullgöras, må“ etc. Deraf framgår ju att äfven i sådana städer, der
icke mera än en stadsfogde finnes, denne, i fall han icke ensam för-
mår att upprätthålla sin befattning, utan att likväl tillsättande af
ytterligare en sjelfständig fogde finnes nödigt, kan af Konungen erhålla
tillåtelse att antaga sådant utmätningsbiträde, som i förslaget om-
nämnes. I de fall då flera stadsfogdar erfordras skall, enligt °2 para¬
grafen, Konungen bestämma deras antal och omfånget för hvarderas
verksamhet, och på Konungens pröfning ankommer då huru vida och
i hvad mån de må ega att i vissa fall begagna biträde.
. Jons Pehrsson: Jag vill fästa deras uppmärksamhet,
.lika här yrkat återremiss af denna §, på det förhållande, att, fastän
jag eljest för min del gerna skulle hafva instämt i ett sådant yrkande,
jag nu emellertid befarar, att följden af en återremiss nu icke kan
blifva någon annan än den, att Utskottet kommer att sända §:n åter
till Kammaren med begäran att Kammaren måtte fatta beslut i frågan,
och således vore dermed ingenting vunnet. Afsigten med en åter¬
remiss skulle väl vara att vinna bifall till min reservation, men jag
tror, att något resultat alls icke derigenom skulle ernås.
N:o 48.
Angående
förslag till
utsökningslag,
(Forts.)
N:o 48.
32
Lördagen den 28 April, f. in.
Angående
förslag till
utsökning slag.
(Forts.)
Äfven ber jag att få erinra, att de af Herr Bergius och mig af~
gifna reservationer i afseende på denna 2:a § äro till alla delar öfver¬
ensstämmande i det afseende att i båda yrkas att länsmännen skola
vara utmätningsmän, men dessutom har jag föreslagit en mellanmening,
i fråga om uttagande af kommunalutskylder, och om nu Herr Bergii
reservation bifaiies, så kommer icke denna mellanmening in i lagen.
Man har icke kunnat bestrida, icke ens ordföranden i Utskottet, att
mitt förslag är lägligt till sin princip, och jag tror derföre det vore
så godt, att min reservation blefve bifallen. Yi hafva derigenom ut¬
talat vår allvarliga önskan, att i denna lag måtte innehållas stad-
ganden angående uttagande af alla slag af skulder, och att icke något
derom skall finnas i kommunallagarne; ty då blir det samma “sammel¬
surium* som förut; men största förtjensten hos det nu föreliggande för¬
slaget är just den, att alla hithörande stadganden blifvit på ett ställe sam¬
manförda. Jag hemställer derföre vördsamt och vänligt och allvarligt, att
Kammaren måtte bifalla min reservation, och jag vågar äfven anhålla,
att de Herrar, som eljest icke äro af samma tanke som jag, nu ville
biträda det af mig framstälda förslaget.
Herr Kamp; Sedan Herr Bergius förklarat sig frånträda sin
reservation, uti hvilken jag instämt, hade jag icke ämnat begära
ordet, om jag icke hade funnit mig uppkallad af det yttrande, som
afgafs af Herr Svensén och i livilket han sade sig vilja återupptaga
Herr Bergii reservation. Lika öfvertygad som jag inom Utskottet
varit, att ett antagande af denna reservation skulle leda till ett godt
ändamål och i alla afseenden skulle medföra många praktiska för¬
delar, för ådagaläggande hvaraf jag dock icke nu skall tillåta mig att
upptaga Kammarens tid — lika visst befarar jag dock, att, om Kam¬
maren nu skulle biträda denna reservation, framgången af hela lag¬
förslaget kunde äfventyras och följaktligen något i den vägen icke
vid denna riksdag vinnas. Hetta är orsaken, hvarför jag icke nu
kommer att rösta för Herr Svenséns förslag, utan för bifall till Ut¬
skottets förslag, sådant det nu föreligger.
Herr Carl And. Larsson: Jag finner nu efter noggrannare be¬
sinnande, att en återremiss endast skulle orsaka tidsutdrägt, hvarföre
jag icke vidare håller på mitt yrkande.
Jag har egentligen begärt ordet för att svara den ärade represen¬
tanten på stockholmsbänken. Han nämnde, att detta förslag nödvän¬
digt skulle orsaka en ändring i kommunallagarne. Jag har icke upp¬
fattat Herr Jöns Pehrssons mening vara den, att kommunalstyrelsernas
ordförande skulle hädanefter, i olikhet mot hvad hittills egt rum,
lemna sina restlängder till annan än kronofogden eller rätte utmät¬
ningsmannen inom orten, men att hans mening är att underexekutor
skulle få begagna sig af sådana underordnade biträden som fjerdings-
män för inkasseringar af dylika småsummor. En lindring i kostnaderna
skulle deraf uppkomma, och så vidt jag uppfattat hans mening rätt
i detta fall, fortfar jag att yrka bifall till hans redaktionsförändring
af denna punkt. Jag erkänner också rigtigt, att länsmän många
Lördagen den 28 April, f. m.
33
N:o 48,
gånger gått origtigt till viiga vid utmätningar och fått betala kalaset,
men detta har merendels skett på tillskyndande af deras förmän.
Herr Treffenberg: Då må hända en del af Kammarens leda¬
möter icke ega närmare kännedom om de stadgande^ som för när¬
varande gälla rörande fjerdingsmans skyldighet att biträda vid indrifning
af krono- och kommunalutskylder, har jag trott det icke vara otjenligt
att. erinra derom, att, sedan Riksdagen år 1873 ingått till Kongl.
Maj:t med underdånig begäran om närmare bestämmelser härutinnan,
utkom i fjor en författning, som stadgade, att fjerdingsman skulle
vara skyldig att, då han derom anlitades, “lemna kronofogden biträde'1
vid indrifning af ifrågavarande utskylder. Så vidt jag nu förstår, är
Herr Jöns Pehrssons mening den, att i stället för att, såsom förhållandet
nu är, det beror på kronofogden att efter godtfinnande använda
fjerdingsmännen vid indrifning af dylika utskylder, hädanefter skulle
såsom ovilkorlig regel stadgas, att, då indrifning af sådana utskylder
ifrågakommer, fjerdingsmännen skulle derom anlitas. Jag är för min
del af den åsigt, som här af det särskilda Utskottets ordförande ut¬
talats, att erforderliga stadganden i detta hänseende lämpligen böra
intagas i en annan författning, men att det i alla händelser, om
Kammaren öfver hufvud taget skulle finna skäl att fästa något afseende
å det yrkande, som af Herr Jöns Pehrsson i hans reservation till 2 §
blifvit framstäldt, likväl blifver nödvändigt att vidtaga någon förändring
i den af Herr Jöns Pehrsson föreslagna redaktion af denna §. Det
heter nemligen der i sista momentet: “Vid indrifning af resterande
krono-, kommunal- samt andra dylika utskylder anlite utmätnings¬
mannen på landet fjerdingsman eller, der kommunen inom sig utser
särskild person för dylika utskylders indrifvande, denne person.“ Jag
har sjelf varit i erfarenhet deraf, att det icke så sällan förekommer,
att fast egendom kan komma att tagas i mät till gäldande af krono¬
utskylder, då nemligen dessa stigit till något större belopp och sär-
skildt påminner jag mig ett sådant fäll under det jag var landssekreterare
i Vestmanlands län. Der fans en egendom, som under en följd af
år kommit uti så kallade egendomsmånglares händer, hvilka den ene
efter den andre innehade egendomen utan att någonsin betala ut-
skylderna för densamma. Dessa utskylder uppgingo slutligen ända till
betydligt belopp och egendomen måste tagas i mät. Nu föreställer jag mig,
att det icke kan vara Herr Jöns Pehrssons mening, att i ett sådant
grannlaga fall kronofjerdingsmannen skulle anlitas, utan förrättningen
borde väl åligga den ordinarie utmätningsmannen. Detta skulle likväl
lätt kunna hjelpas, om man insköte några ord i den punkt, som jag nyss
uppläst, så att den komme att erhålla följande lydelse: “Vid indrifning
af resterande krono-, kommunal- samt andra dylika utskylder, derest
icke till gäldande häraf utmätning af fast egendom ifrågakommer,
anlite utmätningsmannen på landet fjerdingsman eller, der kommunen
inom sig utser särskild person för dylika utskylders indrifvande, denne
person.“ Jag antager då att, om Kammaren beslöte sig för en sådan
redaktion, skulle möjligen sedermera, vid en ifrågakommande samman-
Andra Kammarens Prot. 1877. JS:o 48. 3
Angående
förslag till
sökningslag.
(For ts..)
N:o 48.
34
Lördagen den 28 April, f. m.
/Ingående
förslag till
u tsökningslag.
(Forts.)
jemkning inom Utskottet, en sådan formulering kunna af Första Kam¬
maren bifallas, så vidt nemligen donna Kammare öfver hufvud taget
anser, att bestämmelser om fjerdingsmäns biträde vid indrifning af
krono- och kommunalutskylder borde hafva sin plats i sjelfva ut-
sökningslagen. Att återremittera punkten går icke an, ty då fä vi
den samma, såsom flere talare före mig anmärkt, i samma skick
tillbaka.
Herr Jöns Pehrsson: Jag ber om ursäkt att jag åter tager
till ordet i denna fråga. Då jag förra gången hade ordet, nämnde
jag, att jag ingalunda gjorde anspråk på att den redaktion af §:n, som
jag har vågat föreslå, skulle blifva den gällande. Uti den motion,
som jag i detta ämne väckt, har jag äfven antydt att, då tillgång icke
finnes i lös egendom, detta sätt icke skulle kunna användas, ehuru jag
icke i klämmen intagit det. Jag är nemligen öfvertygad om att, „
i händelse §:n återkommer till Utskottet, densamma skall formuleras
på sådant sätt, att den kan antagas.
Vidkommande det af Herr Treffenberg påpekade fallet att jemväl
fast egendom kan komma i fråga att tagas i mät för kronoutskylder,
är det tydligt, att jag icke menat, det fjerdingsmannen i detta fall
skulle verkställa utmätningen. Men i öfrigt är jag viss om att §:n
kommer att blifva så redigerad, att den kan antagas äfven med det
förbehåll, Herr Treffenberg antydt.
Herr Svensén: Då öfriga reservanter frångått sina i reserva¬
tionerna framstapla förslag, så skall jag icke heller vidhålla mitt förra
yrkande; men i olikhet med dem förenar jag mig i det förslag,
som af Herrar Jöns Pehrsson och Treffenberg framstälts.
Herr Stråle: Då inom Utskottet den frågan först väcktes, huru¬
vida länsman skulle ovilkorligen vara utmätningsman, så syntes det
mig till en början, som om ett stadgande i sådant syfte skulle lända
till störa praktiska fördelar. Men då sedermera under diskussionen
härom inom Utskottet upplystes, att en länsman icke har större lön
än 700 kronor och således mindre inkomster än de fleste yrkesarbe¬
tare, och då man af en person med så ringa allöning svårligen kan
begära, att han skall ställa uppbördsborgen, ansåg jag det vara våd¬
ligt att ovilkorligt och utan någon den ringaste restriktion gifva läns¬
män rättighet att vara utmätningsman. Jag ber att få fästa upp¬
märksamheten på att icke blott borgenären utan äfven gäldenären
har rättighet att fordra skydd af lagen och. att man mycket lätt kan
tänka sig möjligheten af att gäldenären kommer att “sitta emellan",
derigenom att "en mindre lämplig person får verkställa utmätningen.
Inom Utskottet upplystes äfven, att just till följd af länsmännens
ringa aflöning antalet sökande till dessa befattningar är så begränsad!,
att Konungens Befallningshafvande i flera län ofta varit nödsakade
att förordna ynglingar, som knappast uppnått 21 års ålder, att före¬
stå dylika tjenster. Under sådana förhållanden kan de icke vara
välbetänkt att gifva länsmän ovilkorlig befogenhet att vara utmät-
35
N;o 48,
Lördagen den 28 April, f. m.
ningsmän. Jag tror derföre att Utskottet lyckats påfinna en lämplig
medelväg, då detsamma låtit ankomma på Konungens Befallnings¬
hafvande att i hvarje särskild! fall tillse, huruvida tjenstemannen i
fråga är så qvalificerad, att utmätningar kunna obetingadt honom an¬
förtros. Genom detta stadgande synes mig allan rättfärdighet vara
uppfyld och landtbefolkningens billiga önskningar i detta afseende
kunna lämpligast uppfyllas.
Jag torde ytterligare få fästa uppmärksamheten på att Första
Kammaren redan godkänt Utskottets förslag beträffande förevarande
paragrafer; och jag vädjar till Herrar Carl Anders Larsson och Jöns
Pehrsson samt till en hvar af Kammarens öfrige ledamöter, om det
är antagligt, att Kongl. Maj:t skall bifalla en förändring i det af nyss¬
nämnde herrar föreslagna syfte. Kan det vid sådant förhållande vara
klokt att då, såsom jag vågar antaga, Utskottets förslag innebär eu
väsendtlig förbättring, afstå derifrån derföre att man icke med ens
nan få allt efter egen önskan. Het synes mig snarare ur praktisk
synpunkt vara synnerligen oklokt att drifva sitt subjektiva tycke till
röstöfvervigt för att rifva sönder hvad som bjudes och hvad som verk¬
ligen är godt och nyttigt. Jag tror att Kammaren gör klokast, om
den tager emot hvad den kan få, synnerligast som man bestämdt
kan förutsätta att under närvarande förhållanden någon utsigt för
bifall till ett så utsträckt förslag, som här framlagts, icke lärer
förefinnas.
Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.
Herr Bergills: Jag vill ingalunda bestrida lämpligheten af det
stadgande, som Herr Jöns Pehrsson föreslagit, men anhåller att få
fästa uppmärksamheten på, att detsamma icke bör hafva sin plats i
utsökningslagen utan i kommunallaga rne och särskilda författningar.
Med anledning af den framställning, som Herr Jöns Pehrsson härom
gjorde inom Utskottet, beslöts ett tillägg till 15 paragrafen af Kong!.
Maj:ts förslag till förordning om nya utsökningslagens införande (14 § i
Utskottets förslag) af följande lydelse: “Ej heller skola nya lagens bestäm¬
melser ega tillämpning i de fall, då utmätning utan dom eller utslag eger
rum för utskylder, allmänna afgifter, expeditionslösen, handtlangning
vid laga skifte eller annat dylikt, utan galle härom hvad redan är eller
framdeles varder stadgadtDetta tillägg skedde, på det all tvetydig¬
het skulle undvikas och på det man skulle i sjelfva lagen utmärka,
att den nya utsökningslagen icke hade afseende på kommunalutskylder.
Ku kommer ju för öfrigt den nya lagen icke att träda i kraft förr
än den 1 Januari 1879; och derförinnan kan man ju hinna få dessa
åt Herr Jöns Pehrsson föreslagna bestämmelser antagna samt införda
på den plats inom lagstiftningen dit de verkligen höra.
Öfverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen upptog först
de yrkanden, som blifvit gjorda beträffande § 2, samt gaf, enligt dem,
propositioner så val på bifall till Utskottets förslag som jemväl på afslag
derå och bifall i stället till den i Herr Jöns Pehrssons reservation
föreslagna lydelse för nämnda §. Den förra af dessa propositioner
/Ingående
förslag till
uts ölcning slag.
(Forts.)
N:o 48.
36
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående
förslag till
utsökning slag.
(Forts.)
fann Herr Talmannen vara med öfvervägande ja besvarad; men som
votering begärdes, skedde uppsättning, justering och anslag af en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som godkänner § 2 i det Förslag till Utsökningslag, som Sär¬
skilda Utskottet framstält i utlåtandet N:o 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar Kammaren godkänt det förslag till lydelse af
ifrågavarande §, som Herr Jöns Pebrsson i sin vid utlåtandet fogade
reservation framstält.
Omröstningen företogs och utföll med 83 ja mot 57 nej; i följd
hvaraf Kammaren beslutit enligt japropositionen.
Sedan derefter propositioner gifvits på de yrkanden, som förekommit
rörande § 3, blef det förslag till lydelse af samma §, som Utskottet
framstält, oförändradt godkändt.
Slutligen godkändes äfven § 4, sådan densamma blifvit af Ut¬
skottet föreslagen.
Herr Talmannen afiägsnade sig nu, och Herr vice Talmannen
öfvertog ledningen af Kammarens förhandlingar, hvarefter föredrag¬
ning skedde af
§ 5,
som godkändes.
För § 6 hade Utskottet föreslagit denna lydelse:
“Utmätningsman må ej taga befattning med mål, hvari han jäf¬
vig är. Dessa äro mot honom laga jäf: om han är med part uti den
skyldskap eller det svågerlag, som i 13 kap. 1 § Rättegångsbalken
om jäf mot domare sägs; eller om han eller någon, som med honom sålunda
i skyldskap eller svågerlag är, eger i målet del eller eljest kan af för¬
rättningen vänta synnerlig nytta eller skada; eller om han är parts
vederdeloman eller uppenbare ovän. Har utmätningsman å tjenstens
vägnar, rättegång mot någondera parten, eller söker part, sedan målet
anhängigt är, sak med utmätningsmannen eller tillfogar honom något
med ord eller gerning i uppsåt att honom dermed jäfvig göra, det
skall ej för jäf räknas. Förekommer jäf emot kronofogde eller stads¬
fogde, anmäle han det genast hos öfverexekutor, som, der jäfvet prof-
Lördagen den 28 April, f. m.
37
N:o 48.
vas lagligt, förordnar annan utmätningsman i den jäfviges ställe.
Öfver beslut, som i jäfsfrågan gifves af öfverexekutorn, må klagan ej
föras“.
Angående
förslag till
utsökning slag,
(Forts.)
Angående detta förslag yttrade
Herr Philipsson: Äfven här tager jag mig friheten fästa Her-
rarnes uppmärksamhet på en efter mitt förmenande befintlig otydlig¬
het uti §:ns redaktion. Sedan jäfven mot utmätningsmannen blifvit
uppräknade, heter det nemligen i slutet af §:n: “Förekommer jäf mot
kronofogde eller stadsfogde, anmäle han det genast hos öfverexekutor,
som der jäfvet pröfvas lagligt, förordnar annan utmätningsman i den
jäfviges ställe. Öfver beslut, som i jäfsfrågan gifves af öfverexekutorn,
må klagan ej föras“. Uttrycket: “förekommer jäf emot kronofogde
eller stadsfogde", anser jag för min del tvetydigt, enär detta uttryck kan
tillämpas så väl på det förhållandet att stadsfogde eller kronofogde sjelf
finner sig vara jäfvig, som ock på det fall, att part mot någon af dem
anmäler jäf eller, rättare sagdt, gör jäf, såsom det heter i 17 kap. 8 §
Rättegångsbalken. Således, om man gör jäf mot utmätningsmannen,
är frågan den, om, enligt paragrafens ordalydelse, han, utan att ingå i
pröfning om jäfvet är lagligen grundadt eller icke, genast skall afbryta
förrättningen och anmäla förhållandet hos öfverexekutor, eller om ut¬
mätningsmannen, endast i det fall att han finner jäfvet lagligt, skall
vidtaga denna åtgärd? Svaret på denna fråga anser jag icke tydligen
framgå ur paragrafens ordalydelse. Då jag nu anser, att en utmät-
ningsförrättning icke bör inställas endast derföre, att en part fram¬
ställer en jäfsanmärkning, huru obefogad den än må vara, så tror jag,
att paragrafens innehåll bör göras så tydligt, att någon tvekan icke
kan uppstå vid dess tillämpning, och tager mig derföre friheten hem¬
ställa att i stället för orden: “Förekommer jäf emot kronofogde eller
stadsfogde" etc. måtte insättas orden: “Finner kronofogde eller stads¬
fogde sig jäfvig, anmäle" etc. Derigenom skulle hvarje ovisshet undan¬
röjas, men om paragrafen antages sådan den nu lyder, kan den i
tillämpningen komma att försätta utmätningsmannen i tvifvelsmål,
huruvida han alltid bör i händelse af jäfsanmärkning afbryta förrätt¬
ningen eller icke. Detta yrkande gör jag så mycket heldre som i lag
förekommer ett annat fall då den, som verkställer en allmän förrätt¬
ning, får sjelf pröfva de jäf som göras. Detta fäll omnämnes i § 32
mom. 3 af gällande skiftesstadga, samt angår “andra landtmäteriför-
rättningar än laga skifte". Jag hemställer således om bifall till para¬
grafen med den af mig här ofvan föreslagna redaktionsförändring.
Herr Berg: Med anledning af den siste talarens anförande ber
jag få erinra att, då ifrågavarande paragraf börjar med orden: “Dessa
äro mot honom" — nemligen utmätningsmannen — “laga jäf om han
är med part" etc., synas de efter det dessa jäf uppräknats, i paragrafens
senare punkt förekommande orden: “Förekommer jäf emot kronofogde
eller stadsfogde“, icke gerna kunna gifva anledning till missförstånd.
Uppenbart är nemligen att jäf icke förekommer om de förhållanden
N:o 48,
38
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående
förslag till
utsökning slug.
(Forts.)
som äro såsom verkliga jäf i paragrafen uppräknade, icke förefinnas.
d. v. s. om utmätningsmannen icke står i sådant förhållande till en
part, som omnämnes i paragrafen storrå moment. En af endera parten
framstäf, obestyrkt jäfsanmärkning lärer ju icke kunna betraktas så¬
som jäf. Den ärade talaren har till stöd för sin åsigt om nödvändig¬
heten af ett annat stadgande åberopat skiftesstadgan, deri säges, att
anmälan om framstäldt jäf skall hos Konungens Befallningshafvande
ske, äfven om jäfvet icke är lagligen grundadt, Ja, detta är fullt
rigtigt, men ett sådant stadgande har i förevarande fall icke ansetts
lämpligt, och man har här begagnat just samma uttryck, som skiftes¬
stadgan använder, då fråga är om jäf som anses styrkt. I skiftes¬
stadgan heter det nemligen: “Anmäles jäf emot landtmätaren och finner
landtmätaren och gode männen det vara lagligen grundadt, upphöra
förrättningen och landtmätaren gifve förhållandet till känna hos Konun¬
gens Befallningshafvande, som annan landtmätare förordnar. Före¬
kommer dylikt jäf mot god man kalle landtmätaren annan god man i
dess ställe11. Detta uttryck: “Förekommer jäf“ kan här icke afse
blotta jäfsanmärkningar, utan jäf som finnas lagligen grundade, så
mycket hellre, som i nästa punkt förekommer följande: “Anse åter
landtmätaren och gode männen det anmälda jäfvet icke vara lagligen
grundadt, då skall11 etc. Jag tror således att just af den utaf talaren
åberopade skiftesstadgan klart framgår, att der likasom här uttrycket
“Förekommer jäfu måste anses åsyfta ett lagligen grundadt och icke
endast ett anmäldt jäf. Jag tror således icke, att uttrycket, som äfven
på liera andra ställen förekommer, är tvetydigt, och får för min del
derföre hemställa, att §:n måtte oförändrad antagas.
Herr Philip sson: Jag ber att få fullfölja den af talaren på
stockholmsbänken började uppläsningen af 32 § i skiftesstadgan. I
momentet näst efter det af denne talare citerade står nemligen: “Anse
åter landtmätaren och gode männen det anmälda jäfvet icke vara lag¬
ligen grundadt, då skall, när laga skifte är i fråga, landtmätaren, om
någon delegare sådant yrkar, protokollet deröfver genast utskrifva och
till ordföranden i egodelningsrätten insända11. Det är således i fråga
om laga skifte uttryckligen stadgadt, att landtmätaren och gode män¬
nen icke hafva rätt att ogilla jäfsanmärkningar. Då nu här talas om,
att “jäf förekommer*1, tror jag alltså, att lätt den slutsatsen kunde
dragas, att dermed endast menades, att en jäfsanmärkning framstäldes.
Godkänner emellertid Kammaren redaktionen oförändrad, sådan den
nu är, har åtminstone genom denna diskussion vunnits den upplys¬
ning, att det Särskilda Utskottet icke delar denna uppfattning. Då
detta kunde anses innefatta en autentisk lagförklaring, synes det som
jag dermed kunde låta mig nöja; men som ordalydelsen, enligt min
tanke, icke lemnar stöd åt den af Utskottets ärade ordförande ut¬
tryckta meningen, vidhåller jag mitt förut gjorda yrkande.
Vidare anfördes icke. Kammaren godkände den lydelse af ifråga¬
varande paragraf, som af Utskottet blifvit föreslagen.
Lördagen deri 28 April, f. m.
39
N:o 48.
§§ 7-9.
Blefvo jemväl godkända.
§ 10.
Denna § var i Utskottets förslag så lydande:
“Öfverexekutor åligger att noga tillse, huru de utmätningsman,
som under honom lyda, förrätta hvad dem enligt lag åligger eller eljest
i tjensten betrodt varder. Finner öfverexekutor vid granskning af in¬
sända dagboksutdrag eller annorledes, att utmätningsman underlåtit
åtgärd, som till bevarande af parts rätt och säkerhet föreskrifven är,
eller eljest sin pligt eftersatt, ege öfverexekutor, ändå att part ej förer
klagan, döma den felande till böter högst femhundra kronor eller
mistning af tjenst på högst tre månaders tid. Anses felet kunna med¬
föra svårare straff, eller erfordras utredning vid domstol, varde målet
dit förvisadt; och ege öfverexekutor att emellertid skilja den felaktige
från tjenstens utöfning, när skäl dertill äro“.
Sedan paragrafen blifvit uppläst, anförde
Herr Lundberg: Uti nu föredragna § stadgas: “Finner öfver¬
exekutor vid granskning af insända dagboksutdrag eller annorledes, att
utmätningsman underlåtit åtgärd, som till bevarande af parts rätt och
säkerhet föreskrifven är, eller eljest sin pligt eftersatt, ege öfverexe¬
kutor, ändå att part ej förer klagan, döma den felande till böter högst
femhundra kronor eller mistning af tjenst på högst tre månaders tid“.
Hvad sålunda föreslagits öfverensstämmer icke med den grundsatsen,
att i allmänhet vid fråga om ansvar för förbrytelse personen bör dömas
vid domstol med iakttagande af behörig rättegångsordning, och utgör
äfven ett undantag från den regeln att, “der ingen åklagare är, finnes
ingen domare". "Visserligen innehåller 1 kap. 7 § Utsökningsbalken
att, om “de, som af Konungens Befallningshafvande i bud och ärende
brukas, öfverskrida, af sjelftagen myndighet, eller eftersätta det, som
dem i hvarje mål befaldt är, eller för vald och vinning någon sak
lindra; ege då Konungens Befallningshafvande makt, att dem med ord
och varning näpsa, eller i böter af dem taga två eller tre månaders
lön". Men genom 10 kap. 27 § Rättegångsbalken är stadgadt och
fortfarande gällande: “Vill någon å landet söka kronofogde, länsman
eller uppbördsman, för det de gjort honom orätt, i hvarjehanda ut¬
mätning, uppbörd, eller med egenvillig pålaga, olikhet i skjuts och
gärd; eller att de pant olagligen sålt, med mera dylikt; då må han
det göra i häradsrätten å den ort, der brottet skett, eller der han
bor, som klagar. I staden skall rådstufvurätt dessa mål upptaga";
och sedan genom 25 kap. i strafflagen meddelats ansvarsbestämmelser
för embets- och tjenstemäns förbrytelser i allmänhet, vare sig de skett
uppsåtligen eller genom försummelse eller af oförstånd, samt derjemte
uti 3 § af förordningen om nya strafflagens införande blifvit förkla¬
rad!, att alla i andre än Missgernings- och Straffbalkarna af 1734 års
Angående
förslag till
uts ökning sia a.
(F orts.)
N:o 48.
40
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående
förslag till
utsökning slag.
(Forts.)
lag “gifna straffbestämmelser för brott, å hvilka i nya lagen straff
satta äro, genom denna lag upphäfdes“, förestälde jag mig, att stad¬
gandet i 1 kap. 7 § Utsökningsbalken egentligen kunde anses hafva
upphört att gälla, och att, om så icke vore förhållandet, likväl icke
kunde vara skäl att vid antagandet af en ny utsökningslag upprepa
ett dylikt stadgande, helst derigenom, när det icke är meningen att
ändring göres i 10 kap. 27 § Rättegångsbalken, kunde inträffa att
samtidigt dermed, att Konungens Befallningshafvande funne skäligt fälla
en utmätningsman till böter, den, livilkens rätt synts vara förnärmad,
eller ock hans vederpart skulle kunna anse sig befogad mot utmät¬
ningsmannen vid domstol anhängiggöra talan om ansvar och ersätt¬
ning. Jag hemställer om detta vore lämpligt, och huruvida i sådant
fäll Konungens Befallningshafvandes eller domstolens utslag skulle blifva
gällande. Det torde derför icke vara rigtigt att godkänna föreslagna
stadgande, särdeles då det innehåller annat, än 1 kap. 7 § Utsöknings¬
balken, som väl kan sägas hafva egentligen afsett trots mot Konun¬
gens Befallningshafvande, och kunde ega så mycket mer giltighet, som
i 3 kap. 3 § Utsökningsbalken bestämmes, att, om Konungens ‘'Befall¬
ningshafvande utan skälig orsak dröjer att ställa domen i fullbordan,
svare för all skada, som deraf tima kan“; men då icke upptagits i
nya utsökningslagen en dylik bestämmelse, lärer ej heller deraf kunna
hemtas stöd för att, på sätt är föreslaget, åt Konungens Befallnings¬
hafvande eller öfverexekutor öfverlemna att utan någon åklagan sum¬
mariskt ådöma utmätningsman ansvar. Deremot tror jag borde böra
medgifvas öfverexekutor att förelägga vite för en utmätningsman, som
icke fullgjort sin pligt, och förordna om åtal. På det att hvad jag
anmärkt måtte kunna af Utskottet tagas i öfvervägande, hade varit
önskligt, att §:n dit återremitterats; men då sådant, sedan den af
Första Kammaren gillats, vore ändamålslöst, vågar jag hemställa, huru¬
vida icke åt §:n kunde gifvas följande lydelse:
“Öfverexekutor åligger att noga tillse, huru de utmätningsman,
som under honom lyda, förrätta hvad dem enligt lag åligger eller eljest
i tjensten betrodt varder. Finner öfverexekutor vid granskning af in¬
sända dagboksutdrag eller annorledes att utmätningsman underlåtit
åtgärd, som till bevarande af parts rätt och säkerhet föreskrifven är,
eller eljest sin pligt eftersatt, ege öfverexekutor att för fullgörande
deraf, ändå att part ej förer klagan, förelägga utmätningsman vite och,
om felet anses böra medföra straff, förordna om åtal vid domstol,
äfvensom att emellertid skilja den felaktige från tjenstens utöfning,
när skäl dertill äro“.
Jag tror, att just, då man vill tillerkänna utmätningsman större
myndighet, man icke bör meddela ett stadgande, på grund hvaraf
han godtyckligt kunde bötfällas utan iakttagande af rättegångs¬
ordning, och hvarigenom nog aktningen för honom kunde komma
att minskas samt efter min öfvertygelse icke skulle befordra det all¬
männas eller de enskildes fördel; och då derjemte enskild persons
rätt kan förnärmas derigenom, att bötfällning i detta fall kunde
komma att hos Konungens Befallningshafvande ske utan att den en¬
skilde blifvit dervid i tillfälle att bevaka den talan, honom i frågan
Lördagen den 28 April, f. m.
41
N:o 48.
borde tillkomma, tror jag, att stadgandet äfven i detta afseende icke
kan anses vara rigtigt.
Jag vågar derföre hemställa, huruvida icke i händelse den åsigt
jag yttrat, vunne hufvudsakligt gillande, det af mig framstälda förslag
till paragrafens lydelse kunde af Andra Kammaren nu antagas, enär
i så fall det blefve Utskottet öppet, att vid sammanjemkning afKam-
rarnes olika beslut göra den redaktionsförändring, som Utskottet vid
frågans närmare öfvervägande kunde finna lämplig.
Herr Bergius: 10 kap. 26 § Rättegångsbalken stadgar: “de
mål, som den allmänna hushållningen i riket, kronans hvarjehanda in-
gälder, så ock de, som någons embete och tjenst, högre eller ringare,
och fel deri röra, pröfves och dömes af dem, som Konungen vård och
inseende deröfver betrott häfver, efter ty, som i särskilda stadgar
derom sägs“. Och då nu öfverexekutor är förman för de inom hans
tjensteområde anstälde utmätningsmän, och har att vaka öfver, att de
fullgöra sina tjensteåligganden, så synes af det citerade stadgandet
följa öfverexekutors befogenhet att fålla en underlydande till ansvar
för tjensteförseelse, då de icke äro af svårare art. Den bestämmelse,
som i förevarande § föreslås, öfverensstämmer också hufvudsakligen
med stadgandet i instruktionen för landshöfdingarne i riket; och för
min del tror jag det vara lämpligt, att straff för sådana mindre för¬
seelser, som dem, hvarom här är fråga, må kunna genast ådömas af
öfverexekutor, utan anlitande af den omständliga proceduren vid dom
stol. Jag hemställer derföre om bifall till Utskottets förslag.
Herr Stråle: Instämmande i den siste talarens yttrande, vill
jag endast med anledning af de af den förste talaren hysta betänklig¬
heter mot denna § be att få upplysa, att §:n är i Utskottets förslag
oförändrad sådan, den blifvit framlagd af nya lagberedningen, godkänd
af Högsta domstolen, föreslagen i Kongl. Maj:ts proposition och bifallen
af Första Kammaren, vid hvilket förhållande §:n torde böra bifallas
sådan den är, hvarom jag tillåter mig framställa yrkande.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter det Herr vice Tal¬
mannen gifvit propositioner på de meningar som förekommit, god¬
kände Kammaren Utskottets förslag till lydelse af förevarande § oför-
ändradt.
§ 11 äfvensom Första kapitlets öfverskrift.
Godkändes.
§ 12 hade följande lydelse:
“hör fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å
skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenä-
ren hos öfverexekutor i den ort, der gäldenären har sitt bo och hem¬
vist eller någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes egen stadigt
hemvist, sökes der han finnes, eller, om han utrikes är, der han inom
Angående
förslag till
utsökning slag.
(Forts.,)
N:o 48.
42
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående
förslag till
utsökning slag,
(Forts.)
riket senast var boende. År gäldenären utländsk man eller grundas
fordran å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas11.
Rörande denna § afgåfvos yttranden af
Grefve Sparre: Otvifvelaktigt befinna vi oss här vid eu af
denna lags vigtigaste paragrafer, och jag kan således icke underlåta
att, ehuru jag i allmänhet icke tänker besvära Kammaren med vid¬
lyftiga yttranden i denna lagfråga, derom uttala min mening.
Till en början anser jag ett väsentligt fel vara begånget med re¬
digeringen af denna §, hvars ändamål är att bestämma forum i lag-
sökningsmål, det nemligen att deri insatts följande strof: »fordran,
som är till betalning förfallen och grundar sig å skuldebref eller an¬
nat skriftligt fordringsbevis». I hvarje väl redigerad lag brukar nem¬
ligen gälla såsom regel att hvarje § skall handla om en sak; och att,
då det icke lärer kunna bestridas, att denna §:s ändamål är att be¬
stämma forum i dessa mål, d. v. s. hvar en person skall sökas i ett
skuldfordringsmål, deri inblanda att fordringen skall “grunda sig på
skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis" är således, i fråga om
redaktionen, bestämdt origtigt.
Men efter min uppfattning är §:n äfven i sak oriktig. Jag nämnde,
då jag förra gången vid behandlingen af förslagets första § både oxi¬
det, hvilken ofantligt stor siffra lagsökningsmålen intaga i de statisti¬
ska uppgifterna angående rättegångsväsendet, huruledes utan tvifvel
det största antalet mål är lagsökningsmål hos Konungens befallnings¬
hafvande, och att dessa mål äro 25% flere än alla andra tvistemål
inom landet och 14 gånger så många som skuldfordringsmålen vid
domstolarne.
De af mig anmärkta orden i denna § afse nu detsamma som i
§ 14 ännu tydligare stadgas, nemligen införandet af den princip att
inga andra skuldfordringsmål skola anhängiggöras hos Konungens Be¬
fallningshafvande än sådana der skriftligt fordringsbevis finnes, och
senare mom. af sistnämnda § innehåller, att, om öfverexekutor finner
den åberopade handlingen icke innefatta bevis om fordran, skall han
ej ens upptaga målet till pröfning. Jag yttrade förra gången jag
hade ordet, att våra rätts-institutioner i många afseenden äro så goda
och utvägarne att vinna rättvisa så enkla, att just till följd deraf det
är lätt begripligt att folket sjelf! i allmänhet kunnat utföra sina rätts-
angelägenheter. Den alra enklaste utväg i afseende å utbekommande
af skuldfordran hos eu annan, är att lagsöka honom hos Konungens
Befallningshafvande. Vi känna mycket väl, att en stor del menniskor
äro så beskaffade att de af en viss tröghet icke gerna betala sina
skulder förr iin de blifvit påstötta. En lagsökningshandling påteck¬
nad kommunikationsresolution kostar i allmänhet icke mer än 75 öre.
Att delgifva gäldenären en sådan är vanligen det enklaste och lämp¬
ligaste sättet att mana honom till att betala sin skuld. Uti senaste
tider har i andra länder genom stora reformatoriska åtgärder kommit
till stånd ungefär samma förfaringssätt i detta afseende, som vi un¬
der långliga tider redan haft. Såsom herrarne finna så väl af lagbe-
Lördagen den 28 April, f. m.
43
H-.o 48.
redningens förslag som af Utskottets betänkande, har man också talat
om att hos oss söka införa det tyska maningsförfarandet, som är un
gefår detsamma som vår lagsökning. Om jag nu beröfvar eu fordrings-
egare rättigheten att hos Konungens Befallningshafvande begära lag¬
sökning, derföre att han icke har skriftligt fordringsbevis, så skall
i de allra flesta fall fordringsegaren icke kunna göra sin rätt gällande.
Det kan nemligen inträffa mångfaldiga tillfällen, då jag icke kan få
ett sådant bevis. Jag antager t. ex. att jag träffar en person i en
jernvägskupé, vi gorå upp eu liten affär, vi öfverenskomma att mot
kontant betalning jag skickar honom några tunnor spannmål; jag an¬
tager anbudet, men jag kan icke få honom att lemna något skriftligt
bevis på min fordran; ty somliga menniskor är så tröga i detta fall
och skola blifva det ännu mer om detta förslag blifver lag. I sådant
fall säga de nemligen: jag har icke gifvit något skriftligt fordrings¬
bevis och behöfver således icke vara rädd att blifva lagsökt. Då
måste jag instämma honom till domstol och proceduren der torde
kräfva ett år. Det skall således, enligt min tanke, blifva ytterst fre¬
stande för gäldenär, som vill sudda, att i det längsta söka undan¬
draga sig infriandet af sin skuld, då han finner att han icke kan
blottställas för en hastigare exekution.
Nu är förhållandet att af det ofantligt stora antal skuldfordrings-
mål, som anhänggigöras hos Konungens Befallningshafvande, öfver hälf¬
ten och närmare två tredjedelar icke vidare fullföljas, derföre att,
sedan jag ingifvit lagsökningshandlingen och fått kommunikations-
resolution derå, gäldenären, som har 14 dagars anstånd på sig för
att inkomma med förklaringar, vanligen under tiden gör upp sin skuld
till fordringsegaren. Detta är väl det allra enklaste, billigaste och
beqvämaste sätt att anhängiggöra ett fordringsanspråk, som jag kan
tänka mig. Som sagdt: jag inlemnar en lagsökning hos Konungens
Befallningshafvande, som derå mot 75 öres afgift meddelar kommuni-
kationsresolution, vidare afgå handlingarne till fjerdingsman, som mot
eu ringa kostnad delgifver dem åt gäldenären, som på detta sätt fått
en påstötning, det enda, som vanligen behöfves för att bringa honom
till betalning, åtminstone i två fall af tre. Nu frågar jag: kan man
väl anföra något giltigt skäl för att borttaga ett så lämpligt, så be¬
qvämt och så billigt sätt att lagsöka eu gäldenär?
Jag vet ganska väl, att bland jurister har uppstått en sådan
åsigt att detta förfaringssätt vore origtigt. Man skall icke få anhän¬
giggöra en sak hos Konungens befallningshafvande annat än på grund
af klara bevis. Detta är fullkomligt sannt i så motto, att Konungens
Befallningshafvande icke skall låta verkställa exekutionen och gilla
påståendet, så vidt jäf anföres. Men, såsom jag redan haft äran nämna,
påståendet bestrides i allmänhet icke. Gäldenären förklarar sig oftast
villig att betala. Han vill undvika process och det behöfs blott denna
anmaning för att få honom att betala. Då frågar jag, hvarföre detta
skulle tagas bort och hvarföre man skalle beröfva allmänheten den
enkla utväg, man nu eger att genom en så beskaffad påstötning få
sin fordran godtgjord. Man säger att lagsökning icke bör ifråga¬
komma, om bevis icke finnas, men — mine herrar — domstolen ne-
Angående
förslag till
utsökninqslaq.
(Forts.)
N:o 48.
44
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående
förslag till
uts ökningslag.
(Forts.)
kar ingen menniska att uttaga stämmning. Stämningen är blott in¬
ledningen till rättegång och den ansökning, man inlemnar till Konun¬
gens Befallningshafvande är presist detsamma som stämning. Det är
blott inledning till en lagsökning emot gäldenären, som sedermera kan
i fall af behof fullföljas. Nu heter det i rättegångsväg: stämmning
får ej vägras. Om någon begär stämning, så kan domstolen icke
neka. Då frågar jag, hvarföre Konungens Befallningshafvande skulle
neka att mottaga en ansökning af ifrågavarande slag. Det finnes icke
ringaste skäl att neka en åtgärd, som är beqväm och icke medför
kostnad.
Jag uttalar i detta afseende icke endast min enskilda mening, ty
om Herrarne behagade ..taga kännedom om lagberedningens egen mo¬
tivering och assessor Örboms särskilda yttrande, (pag. 207 uti nya
lagberedningens förslag till utsökningslag) ,skola Herrarne finna samma
åsigt uttalad. Reservanten anför bland annat följande: »Alla de
skuldfordringsmål, hvilka icke kunna hänföras under någondera af .de
nu nämnda kategorierna, måste således instämmas till domstol. Äf¬
ven om gäldenären aldrig haft för afsigt att bestrida krafvet, kan
borgenären ej utan stämning förskaffa sig exekution. Utsigten för
honom att vinna siu sak vid domstol måste ^dessutom, i saknad af
skriftlig bevisning, oftast vara ganska ringa. Åtminstone kan hanrej
i dylikt fall uppnå sitt mål genom treskodom, ty, enligt otvetydiga
föreskrifter i 12 kap. 8 § Rättegångsbalken, måste sådan dom vara
grundad på företedd bevisning och detta lagrum medgifver ej ur nå¬
gon synpunkt den tolkning, att svarandens uteblifvande må anses in¬
nebära ett godkännande af käromålet. Om underrätterna förfarit i
strid häremot, har sådant, såsom man numera allmänt erkänner, varit
fullkomligt olagligt.» Han fortsätter vidare: “Efter förslagets anta¬
gande skulle det således blifva ännu sämre bestäldt än dessförinnan
med alla dessa mindre fordringar, hvilka, enligt hvad erfarenheten
utvisar, af de mest olika anledningar under den allmänna samfärdseln
uppkomma och hvilka, grundade på inbördes förtroende, icke rimligen
kunna genast iklädas formen af skriftliga utmätningsgilda förskrifnin-
sar“. Längre fram yttrar han vidare: “Utan tvifvel är det således
ett verkligt samhällsbehof, som framkallat ofvan anmärkta, i lag ej
grundade förfarande vid våra exekutionssäten: att genom tredskodom
till betalning fastställa kraf, äfven om de ej äro genom skriftlig be¬
visning styrkta.
Vid granskning af lagberedningens förslag inom högsta domsto¬
len hafva 4 bland justitieråden gjort anmärkningar i detta afseende.
Justitieråden Södergren och friherre Leuhusen, förenade sig i ett an¬
förande, hvari bland annat yttras följande:
»I praktiskt hänseende förekomme väl, att genom denna lag
jemte den till samtidigt utfärdande föreslagna förordningen om nya
utsökningslagens införande, enligt hvilken senare skulle, med vissa
angifna undantag, upphäfvas utsökningsbalken i den å 1734 års riks¬
dag antagna lag, tillika med alla de särskilda stadganden, som ut¬
göra förklaring eller ändring af hvad sagde balk innehåller eller tillägg
deri, komme en stark, man kunde säga en högst genomgripande bryt-
Lördagen den 28 April, f. m.
45
N:o 48.
ning att göras uti den i frågor om handräckningsärenden långt vid¬
sträcktare verksamhet af länsstyrelserna i riket, som, i anseende till
den varande anordningen af domstolarnes arbetstid och af rättegångs¬
väsendet, genom det praktiska behofvet af skyndsammare handräck¬
ning manats fram med en nog fri, men af lagstiftande makten utan
tvifvel bemärkt och ändock med fördragsamhet sedd tydning af läns¬
styrelsernas i Utsökningsbalken stadgade myndighet och sålunda ut-
bildadt sig till en långvarig häfd, en allmännare landssed, ett jas con-
suctudinarium, som kunde ega anspråk på lagstiftarens synnerliga upp¬
märksamhet, då han har omsorgen att inrätta lagarne efter landets
verkliga behof"
Justitieråden Huss och von Segebaden, hvilka enat sig om samma
mening, anmärkte följande:
“Het kan ej nekas att afskaffandet af den väl icke på stadgan-
dena i Utsökningsbalken af 1734 års lag grundade, men dock sedan
länge häfd vunna praxis, enligt hvilken handräckning af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande meddelas för uttagande äfven af sådana fordrin¬
gar, för hvilkas verklighet intet skriftligt fordringsbevis kunnat åbe¬
ropas, kommer att efterlemna en betänklig lucka i vårt utsöknings-
väsen, enär för utbekommande genom den exekutiva maktens åtgärd
af betalning för dessa fordringar, de må uppgå till huru ringa belopp
som helst, borgenären, sedan denna lag trädt i kraft, ej finge annan
utväg, än att underkasta sig de långsamma och tunga formerna af
en vanlig rättegång. “
Alla dessa fyra ledamöter i Högsta domstolen hafva således den
åsigten, att, om ett så beskaffadt stadgande, hvarom här är fråga,
skulle införas, så borde åtminstone samtidigt införas en sådan ändring
i rättegångsordningen, som förenklar processen i fråga om mindre
skuldfordringsmål. Om man icke vidtager dylika åtgärder, är jag på
grund af den erfarenhet, jag eger i saken, fullkomligt öfvertygad, att
stora olägenheter skola uppstå för alla dem, som ligga i afiärer, utan
att hafva skriftliga bestämda fordringsbevis och — mine Herrar — i vårt
land äro affärerna i allmänhet stälda på förtroende. Hos oss uppgöras
ganska betydliga affärer, utan att man har skriftliga fordringsbevis och
åtminstone för närvarande kunna vi, mindre än något annat land, und¬
vara det nu hos oss brukliga förfaringssättet. Hå så är förhållandet
och vi tillika finna att i andra länder der skriftliga uppgörelser äro
mycket mera vanliga än här, man likväl funnit sig nödsakade att införa
just den tyska positiva lagstiftning, hvarom man talat, skulle det då
vara lämpligt att i Sverige, der i allmänhet affärerna är stälda på för¬
troende, borttaga den enkla åtgärd, som är till den grad allmänt be¬
gagnad, att 14 gånger liera skuldfordringsmål anhängiggöras hos Konun¬
gens Befallningshafvande än hos domstolarne. Skulle Herrarne vilja att
alla dessa rättssökanden blefvo nödsakade underkasta sig alla de med en
rättegång förenade olägenheter. Het vore i min tanke det största
misstag, lagstiftaren kunde begå, så vida icke samtidigt beslutas för¬
enkling af rättegångsordningen med afseende å behandlingen af skuld¬
fordringsmål. Icke blott i Tyskland, utan jemväl i våra närmaste
grannländer, har man på senare tiden, just derföre att man icke har
vårt enkla förfarande i exekutionsväg, varit nödsakad att vidtaga nya
Angående
förslag till
utsölcninqslaq,
(Forts.)
N:o 48.
46
Lördagen den 28 April, f. in.
Angående
förslag till
utsökningsmål.
(Forts.)'
anordningar för att underlätta indrifning af fordringar. I Danmark
handläggas dylika mindre mål af den så kallade politirätten. I Norge
har man infört förlikningsdomstolar och — märk mine Herrar! —
till och med gifvit dem rättighet att döma i mindre skuldfordringsmål
just för att kunna erhålla eu lättare exekution. Jag frågar om vid
sådant förhållande och utan att vidtaga de förenklingar i rättegångs¬
ordningen, på hvilkas behöflighet ofvanbemälde fyra Justitieråd fästat
uppmärksamhet, det kan vara lämpligt att just nu vidtaga en så ra¬
dikal förändring som här är ifrågasatt.
Jag bör nämna, mine Herrar, att jag sjelf, då jag, efter att flera
år hafva varit ledamot i hofrätt, tillträdde det landshöfdinge-embete
jag nu innehar, kom dit, fullkomligt inspirerad af samma grundsats,
som här uttalas, nemligen att Konungens Befällniugshafvade icke får
döma i utsökningsmål annat än på klara bevis. Jag försökte såsom
sagdt, att göra denna åsigt gällande, men fann snart, att dess tillämp¬
ning medförde så stora olägenheter för befolkningen, att jag måste af¬
stå ifrån densamma samt acceptera den mening, som förut in praxi
gjort sig gällande. Och, som Herrarne veta, är jag icke den som
ger sig i första hugget. Jag tillåter mig äfven nämna, det jag är
landshöfding i . ett län, hvarest det största antalet lagsökningärenden
förekommer, samt att jag der hedras med så mycket förtroende, att det
icke finnes uågot missförhållande eller något som kan gifva anledning
till klagomål, som icke meddelas mig. Har en person något att! klaga
öfver, sä kommer han vanligtvis till mig. Men under min sålunda gan¬
ska rika erfarenhet i detta fall har jag icke någonsin försport miss¬
nöje öfver kommunikationsresolutionerna. Ehuru ovillig eller trög eu
och annan är att punktligt betala ett kraf, så nekar man nästan aldrig
att betala sedan lagsökningen blifvit kommunicerad. Har gäldenäreu
någon invändning att göra, sä gör han det, och är saken då tvistig,
så öfverlemnas den till domstol. Men hvad ondt ligger det väl deri,
att man hos Konungens Befallningshafvande får anhängiggöra en sak
och att samma myndighet, i fall gäldenäreu icke bestrider krafvel, får
ålägga honom att betala?
Man har betecknat det såsom ett orättvist system att döma på
grund af uteblifvande. Jag ber att i detta afseende få anföra ett ytt¬
rande af nyssberörde ledamot af lagberedningen. Han säger nemligen,
“att den praxis att låta gäldenärens försummelse att inom föreskrifven
tid bestrida krafvet gälla såsom ett provisoriskt erkännande deraf, och
på denna presumtion medgifva borgenären exekutiv handräckning,
under de sista tretio åren blifvit inom allt vidsträcktare områden i
Tyskland godkänd genom den positiva lagstiftningen. “ Således, mine
Herrar! den grundsats, som från urminnes tider tillämpats i vårt land,
som stadfästats af lagstiftningen och godkänts af lagskipningen, denna
grundsats vilja vi utplåna ur vår lag just i samma ögonblick som man
i Tyskland finner sig nödsakad att antaga den och införa den i lag¬
stiftningen. Herrarne torde uppmärksamma, att det icke är mina ord
utan assessor Örboms.
I Tyskland finnes, just derföre att der icke råder samma lyckliga
förhållande som hos oss, att folket sjelft handlägger sina rättegångs-
Lördagen den 28 April, f. m.
47
N:o 48,
ärenden, en slags skilnad emellan juristrätt och folkrätt. Hvad som
folket känner och erkänner såsom rätt, det kallas folkrätt. Men
inom juristernes fack debatteras en mängd spetsfundigheter och resul¬
tatet häraf kallas juristrätt. Det är stora författare, som göra denna
skilnad. Jag behöfver icke säga åt hvilken af desse begge kategorier
företrädet bör lemnas. Men jag påstår, att man, genom att söka
upphäfva en urgammal institution, som är naturlig och använd, — ja,
jag tillägger, omtyckt af folket, just ställer sig på denna juristrätts,
dessa spetsfundigheters sida, Och jag kan så mycket hellre erkänna
detta som jag sjelf tillhört den åsigten, men funnit mig af erfarenheten
nödsakad att frångå densamma och antaga den andra principen.
För att icke trötta Herrarne ber jag att få sluta, anhållande att
utur denna §, mot hvilken jag för öfrigt icke har något att anmärka,
må uteslutas orden : ‘‘och grundar sig å skuldebref eller annat skriftligt
fordringsbevis**. Skall denna strof stå någonstädes, så bör den hafva
sin plats i 14 § icke här; denna § bör icke handla om någonting
annat än hvar gäldenär i skuldfordringsmål skall sökas.
Jag anhåller sålunda om bifall till förevarande § med uteslutande
af nämnda ord, hvarigenom den skulle erhålla följande lydelse: ‘-För
fordran, som är till betalning förfallen, må man söka gäldenären hos
öfverexekutor i den ort, der gäldenären har sitt hemvist1* etc. i likhet
med Utskottets förslag.
Herr Bergius. Så till vida är jag ense med den föregående
ärade talaren, att det är eu vigtig grundsats, som i föreliggande para¬
grafen är i fråga, och jag vågar säga att den är den vigtigaste i hela
lagen, så vigtig att, om denna § rubbas, så blir derigenom lagen rubbad
i sina väsentliga grunder. Men i öfrigt kan jag icke vara ense med
den ärade talaren.
Frågan om beskaffenheten af de mål, som få anhängiggöras hos
öfverexekutor, sammanhänger med frågan om beskaffenheten af de be-
visningsmedel, som der få användas. Det är ju gifvet att hos öfver¬
exekutor icke får användas vittnesbevisning, och deraf följer att for-
dringarne böra grunda sig på skriftliga handlingar. Vill man nu,
såsom den föregående talaren yrkat, tillåta en fordringsegare att gå
till öfverexekutor med Indika slags fordringar som helst, således äfven
de, som icke grunda sig på skriftliga bevis, så uppstår den ogentligheten
att, om man lagsöker på grund af en handling, som icke innefattar
bevis om fordran, t. ex. en icke godkänd räkning, målet måste blifva
förklarad! Hastigt, ehvad gäldenären gör någon invändning eller han
uteblir med förklaring, emedan, hvad det senare fallet beträffar, icke
ännu hos oss gäller och jag hoppas aldrig skall komma att gälla den
grundsatsen att uteblifvande skall anses såsom medgifvande af ett på¬
stående. Således endast i det fall att gäldenären förklarar sig och
erkänner krafvel skulle betalningsskyldighet kunna honom åläggas,
och detta torde väl högst sällan inträffa.
Skulle man nu frångå den principen att man hos öfverexekutor
må söka endast på grund af skriftliga bevis, så måste man, då man
kommer till 27 §, der det heter: “gör gäldenär mot krafvet annat
/
Angående
förslag till
utsökninqslaq.
(Forts.)
N:o 48.
48
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående,
förslag till
utsökning sia g
(Forts.) \
jäf, än nu är sagd t, och vill det styrka, då skall han sina bevis genast
förete, och må ej andra än skriftliga bevis gälla1', också frångå den
princip som der uttalas, att mot ett kraf, som hos öfverexekutor
anhängiggöres, icke må användas annat än skriftliga bevis. Således,
om man lagsöker hos öfverexekutor på grund af ett klart skuldebref
och den som sökes möter med en räkning, en attest eller dylikt, så
skulle deraf kunna följa, att en fordran, som grundade sig på ett klart
skuldebref, blefve tvistig.
Man finner häraf, hvilka olägenheter skulle uppstå genom en sådan
utsträckning, som den ärade talaren vill gifva åt stadgandet. Bibe¬
hålies deremot det af Utskottet föreslagna stadgande, så blifver deremot
det kraf, som grundar sig på skriftligt bevis, exegibelt och betalnings¬
skyldigheten kan icke på grund af obehöriga invändningar undanskjutas.
Det anmaningsförfarande som en ledamot af lagberedningen till¬
styrkt, det är något helt annat. Jag vill för min del icke heller gå
in härpå, men heldre skulle jag dock vilja det än medgifva, att man
skulle få gå in till öfverexekutor och begära resolution, endast för
att få utrönt om gäldenären vill frivilligt betala. Detta vore en onödig
omgång och skulle endast föranleda onödiga kostnader.
Man skulle af den föregående talarens yttrande kunna tro att
fyra ledamöter af Högsta domstolen afstyrkt denna §. Så är dock
ingalunda förhållandet. Ingen af dem har afstyrkt densamma. Justitie-
Råden Södergren och Friherre Leuhusen hafva slutat sitt anförande
med att de lemnade den utan anmärkning och de öfriga Herrar
Huss och von Sege baden hafva förklarat uttryckligen att “Mahnver-
fahren" icke lämpligen kunde med våra nu varande institutioner här
i landet införas, och att förslaget om skriftliga fordringshandlingars
tillvaro såsom underlag för lagsökning hos öfverexekutor hvilade på
teoretiskt rigtig grund.
Jag yrkar bifall till Utskottet förslag.
Herr Farup: Den framställning, som den förste ärade talaren
gjorde angående mahnförfarandet kan jag icke förstå. Efter hans
förmening skulle det bestå deri, att man kommunicerade en gäldenär
t. ex. en räkning, sedan Konungens Befallningshafvande resolverat till
kommunikation, och derigenom skulle man få gäldenären att betala.
Detta är icke malinförfarande, utan det är en anmaning. Så vidt jag
begriper den ärade talaren rätt, skulle man använda Konungens Be¬
fallningshafvande till hvad man nu använder hvilken stadstjenare som
helst. Jag tror dock, att Konungens Befallningshafvande är en myn¬
dighet, som står för högt för att brukas dertill. Skulle deremot med malm-
för farandet menas det tyska mahnförfarandet, kommer saken att gestalta
sig annorlunda. I Tyskland har ett sådant förfarande den påföljden,
att, om gäldenären icke inom föreskrifven tid förklarar sig och nekar
att betala gälden, blir han fast för den. Men enligt svensk lag betyder
icke att tiga stilla detsamma som att medgifva. Om man skulle
tänka sig att ett mahnförfarande, sådant som det tyska, här i Sverige blefve
infördt, så tror jag, att det till eu början åtminstone skulle medföra
många olägenheter, ty det skulle länge komma att dröja, innan all-
Lördagen den 28 April, f. m. 49
mogen^ lärt sig förstå det att tiga stilla skulle vara liktydigt med att
medgifva. I tyskland äro andra förhållanden än i Sverige. I synner-
het kreditförhållandena äro olika, och jag är viss på, att här i Sverige
utborga^ tio gånger mera än i Tyskland. Konsumtionskrediten skulle
1 betydlig mån stiga, om malmförfarandet infördes bär i landet. Ty
handlandena skulle vara högst angelägna om att få utborga så mycket
som möjligt, i synnerhet om de hade någon förhoppning om att er¬
hålla betalning för det utborgade. Och, om gäldenären icke i rätt tid
svarar och nekar för det lagsöka, skulle han blifva fast derför. Jag
kan således icke med min röst biträda ett sådant förslag.
Icke heller kan jag inse hvilken nämnvärd fördel skulle vinnas
derigenom, att man skulle få lagsöka på alla möjliga handlingar. Ty
ui gäldenäi eu eu sådan person, som icke vill betala, kan man vara
säker på, att han nog vet att slingra sig undan, men är gäldenären
deremot en redbar person, tror jag icke något hinder möta för borge-
naren att, utfå sin rätt, äfven om uppgörelsen af affären, såsom den
arade _ talaren yttrat, egt rum i en jernvägskupé och gäldenären icke
vant 1 tillfälle att utgifva något fordringsbevis.
Jag tior således, att de skäl, denne talare anfört, icke kunna
ega synnerlig betydelse, och det är i synnerhet i ändamål att motverka
den mest 1 de norra orterna öfverhandtagande konsumtionskrediten
som jag icke kan ingå på Grefve Sparres förslag.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr T ref fen berg: Finge man uteslutande betrakta denna
fråga ur synpunkten af Konungens Befallningsliafvandes beqvämlighet,
ar det gifvet att jag med största nöje skulle instämma i det förslag,
Utskottet i denna paragraf framlagt. Men en hvar inser väl
us 11 ta ®n underordnad synpunkt. Allmänhetens anspråk på att
erhålla eu skyndsam och i möjligaste måtto enkel exekution i för¬
ening med säkerhet är naturligtvis den synpunkt, ur hvilken denna
1 rasoin ofriga till detta lagstiftningsområde hörande frågor måste
öetraKtas.
Sedan jag förutskickat denna anmärkning, ber jag få säga, att
jag in amplissima forma instämmer i Grefve Sparres yttrande, med
afdrag naturligtvis för det stora förtroende inom länet, som han till¬
vunnit sig, och hvilket icke kan hafva tillgodokommit mig såsom
ännu ung landshöfding, men som jag får hoppas att framdeles kunna
vinna. Jag vill icke tvista med lagberedningen och Utskottet huru
vida 17J4 års lagstiftare verkligen afsett, att inga andra fordringar
an de, som äro grundade på skriftliga fordringsbevis, skulle få an-
hangiggoras hos Konungens Befallningshafvande. Men jag får dock be¬
känna att jag hyser tvifvelsmål som rigtigheten afen sådan uppfattning,
vid uppmärksammande af 2 kap. Utsökningsbalken. I 1 S af nämnda
kap. förekommer följande stadgande:
“Hos Konungens Befallningshafvande må man föreställa sitt ärende
muntligen eller genom en kort skrift; och lägge Konungens Befall¬
ningshafvande den, som sokes, viss dag före, att derå svara.» Häraf
vill det synas som om man skulle vara berättigad att få ett ärende
Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 48. 4
N:o 48.
Angående
förslag till
utsökning slag.
(Forts.)
N:o 48.
50
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående,
förslag till
utsölcninaslaa,
(Forts).
upptaget till pröfning hos Konungens Befallningshafvande, om detta
ärende framställes endast muntligen eller ock anhängiggöres genom en
“kort skrift", utan att således något skriftligt fordringsbevis behöfver
företes. Går jag vidare till 2 § i samma kapitel, heter det der:
“Ställer ej den, som sökes, den fordrande tillfreds inom förelagd
tid, eller möter med svar, njute den sökande sin rätt efter de skäl
han uppter“.
Här talas icke heller om något skriftligt fordringsbevis, utan sä-
ges endast att målet pröfvas efter de skäl sökanden uppter. Vidare
står det i fjerde paragrafen: “Kommer den in som sökes, och nekar
ej till det, som fordras af honom, men begär uppskof;“ då får Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande under vissa vilkor medgifva detta. Exe¬
kutionen, om också med uppskof, beror således på att gäldenären
icke nekar till det som sökes", men ej heller här är fråga om några
fordringsbevis. Ändtligen står det i 5 §: “nekar han till det som sö¬
kes; eller gör deremot jaf och pröfvar Konungens Befallningshafvande,
att han ej häfver skäl dertill, hjelpe då den sökande till sin rätt."
Äfven här talas endast om “nekande" eller “jäf“, men ej om for¬
dringsbevis.
Jag vill nu endast härmed hafva sagt att jag är högst tveksam,
huru vida icke det varit lagstiftarens mening att alla möjliga slag af
fordringsanspråk skola hos Konungens Befallningshafvande få anhängig-
göras, och jag styrkes i denna min mening deraf att, såsom i Grefve
Horns reservation säges, åtskilliga författningar i utsökningsväsendet,
som efter år 1734 utkommit, gifva stöd för denna uppfattning. Det
må nu vara huru som helst med den frågan, men mot dem, som be¬
strida att det skulle vara lagstiftarens mening att äfven andra for¬
dringsanspråk än de, som stödja sig på skriftliga bevis, skulle hos
Konungens Befallningshafvande får anhängiggöras, vill jag anmärka,
att just den omständigheten, att enligt deras åsigt vid sidan af lagen
eller i strid med dess rätta mening eu sådan praxis kunnat utbilda
sig och under 150 år vinna stadgad tillämpning, utgör ett det kraf¬
tigaste bevis för behof ve t och lämpligheten af eu uttrycklig lagbestäm¬
melse i sådant syfte. Detta är verklighetens logik, den kraftigaste af
all logik.
Flyttar man nu frågan in på det teoretiska området, så är att
märka hurusom här sagts, att det vore eu orimlighet att Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, då ett fordringsanspråk derstädes anhängiggöres
utan att vara styrkt af några bevis, endast derföre att den som sökes
ej möter med svar, bifaller exekution, hvarföre också utslaget, om
det öfverklagas, af Hofrätten häfver. Det är visserligen en sanning
att så sker, men jag frågar, är det icke lika god rättsgrund som talar
för att obestyrkta fordringar, som icke bestridas, utdömas hos Konun¬
gens Befallningshafvande, som det är för att dylika fordringar, då de
bestridas, förklaras tvistig» hos Hofrätten? För min del får jag be¬
känna, att den ena rättsgrunden synes mig komplett lika god som
den andra.
På den 52 sidan af betänkandet resonnerar Utskottet på följande
sätt: “Den ifrågavarande utsträckningen af rättigheten att anlita exe¬
kutivförfarandet för utfående af alla slags fordringsanspråk medför äf-
Lördagen den 28 April, £. in.
51
N:o 48.
ven flera olägenheter, hviska mer än uppväga de fördelar, som förme¬
nats vara dermed förenade. Kan nemligen sökandens yrkande göras
i detta förfarande gällande utan att vara af verkliga fordringsbevis
styrkt, måste ock tagas hänsyn till den söktes invändningar, äfven om
lian ej till stöd för detsamma kan förebringa fullständig bevisning
utan endast obeedigade vittnesbetyg eller andra mer eller mindre sanno¬
lika skäl. Lagsökningsförfarandet kan vid sådant förhållande ej vidare
bibehållas vid deri enkelhet och skyndsamhet, som just utgöra känne¬
tecknet på en ändamålsenlig exekutivprocess. Förhör och uppskof
blifva deri ofta af behofvet påkallade, och mången gång må.ste ett lag¬
ligen styrkt fordringsanspråk på grund af obestyrkta invändningar till
domstolar hänskjuta*.” Om så sker, är ju alldeles tydligt att ett så¬
dant förfaringssätt är felaktigt. Sjelf har jag i alla tider följt och
kommer äfven allt framgent att följa den grundsatsen att, så snart
lagsökning är grundad på räkning så ock om också de invändningar,
som mot den samma göras, må vara huru afvita som helst, ingår jag
aldrig i någon pröfning deraf, utan förklarar målet tvistig* och hän¬
visar sökanden till domstol. Om samma förfaringssätt iakttoges af
alla exekutor^, är det gifvet att alla de förhör och uppskof, som här
omtalas, icke vidare skulle ifrågakomma. Vanligen går det så till,
att deri som bär invändning att göra mot en fordran, som grundar sig
på räkning, ingifver eu kort skrift på fyra å fem rader och deri en¬
dast säger att krafvet bestridas. Detta är också nog för att få må¬
let tvistig* förklarad*, men det erkänner jag att, om, såsom åtminstone
förr ofta skett, Konungens Befallningshafvande ingår i hufvudsaklig
pröfning af invändningens befogenhet, så blir alltsamman en röra, med
hvilken man aldrig kommer till rätta.
Vidare skall jag i sammanhang härmed och med anledning af
Herr Bergii yttrande att, om den som sökes uteblir med svaromål,
målet bör förklaras tvistig*, bedja att få göra den anmärkningen, att
just uteblifvandet med svar presumera!' godkännande af krafvet, och
då bör fordringen utdömas, äfven med risk att målet sedermera i
händelse af klagan förklaras tvistig*.
Man har här äfven talat om att det af Utskottet föreslagna ut-
sökningsförfarande skulle vara så välgörande i afseende på inskrän¬
kande åt konsumtionskrediten, men för min del får jag bekänna att
jag ej tror mycket på detta. Man sade precist detsamma, då det
var fråga om att inskränka handelsboks vitsord, meu denna inskränk¬
ning har likväl icke medfört någon förändring i afseende å konsum¬
tionskrediten. Äfven om en sådan verkan skulle åstadkommas genom
denna nya utsökningslag, vet jag knappt om det vore önskvärdt, ty
jag tror icke att man vid stiftande af en utsökningslag bör taga hän¬
syn till sådana rent ekonomiska syften, utan att lagen bör skrifvas efter
helt annat ögonmärke, nemligen sä, att fordringsegaren beredes tillfälle
att på enklaste och säkraste väg utfå sin rätt. Detta är syftemålet
med all exekutiv lagstiftning.
Det var visserligen ännu en omständighet, hvarpå jag ville fästa
uppmärksamheten, men som jag ej för tillfället kan erinra mig den,
Angående,
förslag till
utsökninqslaa.
(Forts.)
N:o 48.
52
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående
förslag till
utsökning sia g,
(Forts.)
skall jag om en stund bedja ytterligare få begära ordet, om jag kan
draga mig till minnes, hvad jag ämnade säga.
För närvarande skall jag inskränka mig till att anhålla om att
få instämma med Herr Grefve Sparre. Jag hemställer dock huru vida
icke Herr Grefven skulle vilja göra eu ytterligare jemkning i så fall
att orden, “som är till betalning förfallen11, måtte utgå. hvarigenom
paragrafen skulle få följande lydelse: “För fordran må man söka gälde-
nären hos öfverexekutor“ etc. Jag tror att denna lilla ändring vore
fördelaktig. _ Jag kan nemligen icke föreställa mig att det skulle ligga
något deruti, om en gäldenär vill betala icke förfallen fordran, att
sådant då skulle få ega rum. Skulle Herr Grefven icke vilja göra
denna lilla förändring, ber jag likväl att få förena mig i Herr Gref-
vens yrkande, sådant det af honom blifvit formuleradt.
llerr Stråle: Denna fråga var verkligen föremål för två hela
dagars diskussion inom två särskilda afdelningar af Utskottet, och af
den långvariga debatten derstädes framgick för mig och, som jag för¬
modar, äfven för åtskilliga af de andra nämndemännen inom Utskottet,
att denna paragraf, på sätt här också blifvit nämdt, är eu af de vig-
tigaste i hela lagförslaget. Jag tillägger att den är så vigtig att jag
anser föga eller intet vunnet, om Herrar Grefve Sparres och Treffen-
bergs åsigt i denna fråga blefve gällande, ty då vore bättre om. hela
förslaget förfölle.
Jag vill nu icke trötta Herrarne med att upprepa allt som i Ut¬
skottet härom sagts, men i motsats mot de tvenne landshöfdingar,
som nu yttrat sig, vill jag anföra ett yttrande, som af en annan lands¬
höfding inom Utskottet fäldes, nemligen att den praxis, som nu i
utsökningsmål användes, är helt och hållet olaglig, nemligen att döma
till utmätning utan att dessförinnan gäldenären blifvit hörd. Endast
häraf tror jag det kan vara tillräcklig anledning för dem, som icke
äro landshöfdingar, landssekreterare eller jurister, att tillse huru vida
icke i ett sådant yttrande ligger skälig anledning till det nya förslaget.
Jag vill icke heller trötta Herrarne med att uppställa några jem¬
förelse!- mellan förhållandena hos oss och i Tyskland, ty den ringaste
blick på vårt land med dess glest bebodda landsorter måtte väl tyd¬
ligt och klart visa, att man icke här kan tillämpa samma lagar som
i Tyskland. Jag vill endast tillåta mig att göra en enkel anmärkning
mot att hos oss skulle tillämpas samma lagar för utsökningsväsendet
som derstädes. Om jag nemligen skulle anmoda en länsman att
medtaga tvenne vittnen och fara 4, 5 eller 6 mil, för att kräfva en
gäldenär, skulle det oftast inträffa att denne skulle neka till krafvel
och då finge dessa personer resa samma väg tillbaka med oförrättadt
ärende och sedan vända sig till Konungens Befallningshafvande, hvari¬
genom ett dubbelt besvär skulle uppstå. Det är nemligen alldeles
gifvet att en gäldenär, som vet hvad han gör, aktar sig för att genast
svara ja till krafvel och denna lag skulle då endast vara till för att
taga de enfaldige eller mindre lagkunnige för hufvudet. För mig, som
är industriidkare och icke tillhör någon af de kategorier, som häraf
närmast beröras, är det klart att, om detta förslag vinner tillämpning
53
Lördagen den 28 April, f. m.
och man icke får utsökningsutslag på någon utan skriftliga fordrings-
bevis, så skall detta leda till reda i våra affärsförhållanden. Vi
hafva redan nu utom skuldsedlar, om hvilka vi icke här skola tala,
emedan de så litet inverka på affärsförhållandena, flera slag sådana
skrittliga fordringsbevis, såsom till exempel vexlar, hvilka numera vun¬
nit betydligt mycket större användning mot för 20 år sedan, och vi¬
dare accepterade räkningar, som äfvenledes nu äro mycket vanliga.
Nog måtte det väl leda till bra mycket större reda i affärsförhållan¬
dena att lordringens läglighet först skall ledas i bevis, innan man för
densamma erhåller utmätning, än att. såsom nu, gäldenären fälles,
endast han med svaromål uteblifver. Man kan ju ställa den ena sub¬
jektiva åsigten mot den andra, och i det fallet vågar jag säga, att min
åsigt gäller lika mycket som den siste ärade talarens. ' Jag har i
mm egenskap af industriidkare haft affärsförbindelser med nästan alla
Sveriges handlande och det förefaller mig alldeles klart att, ehuru
det kommer att bringa reda i affärsförbindelserna, så måste det be¬
tydligt försvåra möjligheten för oss att utfå våra fordringar. Förut
skickade vi endast våra räkningar till Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande, och om gäldenären då ej inom viss förelagd tid betalade for¬
dringen eller instälde sig föra att ingå uti svaromål, blef han utan vidare
fäld. Om det nya _ förslaget går igenom, måste vi skaffa oss skriftliga
fordringsbevis och i allmänhet med större uppmärksamhet se till att vi
icke utborga varor på kredit till andra än dem vi anse fullkomligt säkra.
Jag vagar påstå, att min erfarenhet såsom mångårig affärsman i det
hänseendet bör gälla lika mycket som någon annans enskilda åsigt.
Jag vill nu icke spilla ett enda ord på att kommunikations-
resolutioner endast kosta 75 öre stycket och äro på en gång billiga
och beqväma, Om Konungens Befallningshafvande deri finna någon
trefnad, det är en sak, som icke inverkar något på frågan. Men
hvad som inverkar på mitt omdöme, det är om lagstiftningen är sådan
att den åstadkommer ordning och reda i affärsförhållandena, och det
är ur denna synpunkt, som jag anhåller att få yrka bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr Adlercreutz: I motsats mot två landshöfdingar, som förut
haft ordet, ber jag att få förorda hvad Utskottet i denna paragraf'
föreslagit. Jag kan visserligen åt Elfsborgs län lemna företrädet af
att hafva det största antalet utsökningsmål, men Malmöhus län har
deremot det största antalet invånare, och den erfarenhet, som jag
vunnit inom detta län, bör således icke heller vara utan betydelse.
Jag får då konstatera det faktum, att, redan innan jag tillträdde
den befattning inom nyss nämnda län, som jag nu innehar, var der
uti lagsökningsväsendet införd den princip, som öfverensstämmer med
nu föreliggande förslag och som, efter min uppfattning, återfinnes uti
17u4 års lag, rätt förstådd. Följderna deraf hafva ock varit goda.
Högst sällan händer det der, att lagsökning begäres på grund af en
räkning, som icke är försedd med accept, och det måste väl erkännas,
att om befolkningen vant sig att på detta sätt hafva reda och ord¬
ning i affärsförhållandena, man icke gerna mottager eu lagstiftning,
N:o 48.
A ngåetide
förslag till
lits ökningslag.
(Forts.)
N:o 48,
54
Lördagen den 28 April. f. in.
ingående
förslag till
utsölcmntislaq.
(Forts.)
som går i en motsatt retning. Jag hoppas derför att den reda och
ordning, som i detta hänseende fattat fäste inom Malmöhus län och
sannolikt äfven inom liera andra län, måtte erhålla än vidare utsträck¬
ning, och det är på grund deraf, som jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.
Herr Berg: Den fråga, som här blifvit vackt, är af största vigt,
såsom ock förut blifvit anmärkt. Den gäller nemligen, huru vida
öfverexekutor skall vara behörig att upptaga hvilket fordringsanspråk
som helst, eller, hvilket väl bör vara principielt rigtigast, endast hafva
att till utmätning befordra skriftliga fordringsbevis. Det torde icke
kunna förnekas att frågan, huru vida en fordran, som icke grundar
sig på skriftligt bevis, skall anses betalningsgild eller icke, är en
dom stolsfråga, under det att frågan om meddelande af utmätning på
grund af en genom skriftlig förbindelse erkänd och styrkt fordran
helt enkelt innebär en handräckningsåtgärd. Således synes det mig
från principiel synpunkt obestridligt vara en afväg från det rätta, då,
på sätt uppgifvet blifvit, praxis på åtskilliga ställen utbildat sig derhän,
att lagsökningar upptagits äfven på grund åt sådana handlingar, som
icke innefatta några verkliga bevis om en fordrans tillvaro. Men,
säger man, denna praxis medför så ofantligt stora fördelar, i det att
en borgenär, utan att vara försedd med något fordringsbevis, med
lätthet kan utfå betalning. Må så vara. Men dertill lordras icke
blott att fordringsegaren är berättigad till lagsökning, utan äfven att
antingen, såsom praxis lär vara hos vissa Konungens Befallnings¬
hafvande, gäldenären genom uteblifvande skall anses hafva erkänt sin
skuld, eller ock, enligt hvad andra Konungens Befallningshafvande
tyckas anse erforderligt, gäldenären inställer sig och erkänner skulden.
Derom torde man nemligen allmänt vara ense, att om gäldenären in¬
ställer sig och bestrider krafvel, hela lagsökningen blir utan påföljd.
Fördelen af denna praxis skulle således bestå deruti, att eu borgenär
utan rättegång kan utfå betalning i de fall då gäldenären icke nekar
att betala. Denna fördel synes mig dock icke öfverväga den olägenhet,
som å andra sidan måste uppstå för de borgenärer som hafva skrift¬
liga fordringsbevis, men icke sällan just till följd af nämnde praxis
hindras att så skyndsamt som eljest ske bort utfå betalning, så snart
gäldenären bestrider att lemna sådan. Ty om man medgifver att lag¬
sökning kan upptagas, utan att den, som begär densamma, kan grunda
sitt påstående på något verkligt fordringsbevis, så måste man ock
medgifva vederparten rätt att få sina invändningar pröfvade på de skäl,
som af honom anföras, utan afseende derpå om dessa skäl innefatta
bevisning eller icke. Och erfarenheten har visat, att fordringsanspråk
som varit med skriftliga, af gäldenären obestridda bevis styrkta, än¬
dock mången gång förklarats tvistig* endast derföre att gäldenären
framkommit med hvarjehanda invändningar, såsom att han gjort af¬
betalning, att lian erhållit anstånd med betalningen eller dylikt, utan
att till stöd för sina invändningar kunna åberopa annat än möjligen
ett obeedigadt intyg. I min tanke torde emellertid en utsökningslag
i främsta rummet böra tillgodose de borgenärer, hvilkas fordrings-
Lördagen den 28 April, f. m.
55
N:o 48.
anspråk grunda sig å skriftliga och klara fordringsbevis, och om, såsom
Grefve Sparre säde, ifrågavarande lagförslag kan framkalla missnöje
hos dem, som sakna sådana bevis, men ändå hoppas att gäldenären
frivilligt skall erkänna sin skuld, så torde det å andra sidan böra
räknas förslaget till förtjenst att det icke såsom nu gällande lag, sådan
den enligt förutnämnde praxis blifvit tillämpad, lemnar dem, som hafva
bevis för sina fordringar, utan skydd mot krångel från motpartens
sida. Om man tillåter en borgenär att på grund af räkning — man
har förut bär talat om räkningar och jag vill derföre hålla mig vid
detta exempel — om, säger jag, det skall vara tillåtet att hos Konun¬
gens Befallningshafvande anhängiggöra ett fordringsanspråk på grund
endast åt eu enkel räkning, som icke är af gäldenären accepterad
eller på annat sätt till rigtigheten styrkt och om det skulle blifva enligt
Ing meclgifvet hvad ännu aldrig varit lag men väl praxis hos åtskilliga
Konungens Befallningshafvande — att gäldenärens uteblifvande med
förklaring, hvilket ju kan hafva sm orsak i mångahanda omständig¬
heter, finge tolkas såsom ett erkännande af skulden, då måste man
på samma gång äfven medgifva en gäldenär, som lagsökes på grund
af skriftlig fordringshandling, att å sin sida till sitt befriande från
krafvet åberopa genfordran grundad på räkning; och om så sker, kan
då Konungens Befallningshafvande underlåta att utställa detta genkraf
till kommunikation och om motparten underlåter att förklara sig,
godkänna qvittningsanspråket?, nej visserligen icke, åtminstone så vida
man vill vara konseqvent. Är det nemligen en borgenär tillåtet att
anställa lagsökning på grund af en obestyrkt räkning, och skall eu
sådan lagsökning föranleda till motpartens hörande och om han ute-
blifver eller ej gör invändning mot krafvet, då måste äfven en gen¬
fordran grundad på räkning upptagas till pröfning och i enahanda
ordning kunna godkännas såsom giltig anledning till målets förvisande
till domstol; ty den ene fordringsegaren bör väl icke hafva sämre
rätt än den andre, och vill man icke utdraga konseqvensen derhän,
då visar man just genom en sådan inkonseqvens, att den förfäktade
grundsatsen ej är hållbar.
Jag nämnde nyss, atf, för att någon fördel af den praxis man
nu ifrågasätter att genom lag stadfästa skulle kunna vinnas, måste
gäldenärens uteblifvande med förklaring anses liktydigt med ett god¬
kännande af krafvel; tv eljest måste ju krafvet, såsom blottadt på
bevisning, lemnas utan afseende, men att eu person, som sökes på
grund af en handling, som icke innefattar något bevis om fordran,
skall kunna, om förklaring icke inkommer, dömas till betalning, står
enligt min tanke i uppenbar strid med vår hittills gällande rättegångs¬
ordning, och för min del kan jag icke heller anse att någon egentlig
fördel dermed vore vunnen.
Visserligen är det sant. hvad Grefve Sparre nämnde, att en dom¬
stol icke kan . förvägra stämning på grund af räkning; men deraf
följer aldeles icke att domaren, om gäldenären uteblifver, skall på
grund deraf och så vida icke annan bevisning förebringas, döma till
betalning. Tvärtom innehåller lagen för en sådan händelse att rätten
skall döma "efter ty som sanning utletas kan"; och att sanningen af
Angående
förslag till
utsökning sia q.
(Forts.)
N:o 48.
56
Lördagen den 28 April, f. m,
Angående
förslag till
utsökningslag.
(Forts.)
stämningspåståendet kan utletas ur en obestyrkt räkning lär väl ingen
vilja påstå. Om således svaranden icke kommer tillstädes och käran¬
den icke har annan bevisning att åberopa, kan stämningen icke för¬
anleda till åläggande af någon betalningsskyldighet. Och jag hem¬
ställer då, huru vida det kan sägas vara en konseqvent lagtillämpning
att för samma slag af fordringsanspråk påföljden för gäldenären af
ett uteblifvande skall vara svårare hos Konungens Befallningshafvande
än hos domstolarne? Dertill kommer äfven att om och när helst ett
Konungens Befallningshafvandes utslag, der en sådan praxis blifvit
följd, i högre instans öfverklagas, varder med undanrödjande af ut-
mätningsbeslutet målet till domstol förvisadt, och fordringsegaren har
då ingenting annat vunnit med sin lagsökning, än att han för utbekom¬
mande af sin fordran fått vidkännas större både tidsutdrägt och
kostnad än om han strax vändt sig till domstolen.
Att i en fråga som denna åsigterna kunna vara olika, är ganska
naturligt. Skälen för så väl den ena som den andra hafva redan å ömse
sidor blifvit tillräckligt framhållna för att jag torde behöfva längre
upptaga Kammarens tid. Med full aktning för andras olika mening,
har jag blott velat i korthet till protokollet uttala min och yrkar, på
grund af hvad jag nu haft äran anföra, bifall till Utskottets förslag.
Ilerr Torpadie: Efter det sakrika och åtminstone för mig öfver¬
tygande anförande, som af den näst föregående talaren afgifvits, har
jag icke något att tillägga, utan inskränker mig till att till alla delar
med honom instämma och yrkar vördsamt bifall till den nu föredragna
punkten.
Herr Treffenberg: Jag har begärt ordet endast med anledning
af ett yttrande af Herr Stråle. Han sade sig nemligen hafva hört en
landshöfding inom Utskottet påstå, att det vore olagligt att döma en
gäldenär ohörd. Jag får be Herr Stråle helsa den landshöfdingen,
att deri har han fullkomligt rätt. Men det är icke detta frågan här
gäller; ty den gäldenär, som fått del af lagsökningsinlagan, han kan
icke sägas blifva dömd, utan att hafva varit hörd, men om han icke
begagnar sig af det tillfälle som till afgifvande af förklaring blifvit
honom beredt, så får han skylla sig sjelf. Dessutom ber jag att få
till denna helsning foga en liten apostill, nemligen att det daglig dags
händer i våra hofrätter —• således just hos de myndigheter som hafva
att pröfva Konungens Befallningshafvandes utslag i utsökningsmål •—
att utslag meddelas utan att förklaring från vederbörande inkommit;
men att någon part af våra hofrätter dömes ohördan, lär väl ändå
Herr Stråle och hans landshöfding icke vilja påstå.
Hvad vidare angår samme talares yttrande, att det nog kunde
vara så “trefligt" för Konungens Befallningshafvande att få uppbära
de der 75-öringarne för kommunikationsresolutionerna, så är detta
något som åtminstone icke har någon tillämpning på mig; ty som
Herrarne veta ingå i landshöfdingarnes löner icke några sportler,
utan dessa tillkomma landssekreterare; och för min del hoppas jag
den tid icke skall vara aflägsen, då hela detta sportelsystem kommer
Lördagen den 28 April, f. m.
57
N:o 48.
att försvinna; och till en sådan förhoppning hafva vi goda skäl, då
den för regleringen af landsstatstjensterna tillsatta komité i sådant
syfte redan afgifvit förslag.
För öfrigt vill jag väl hoppas, att hvad jag yttrade förra gången
jag hade ordet icke af någon till den grad missuppfattats, som skulle
icke jag anse det vara en välsignad sak, om vi en gång komme der¬
hän, att man i alla skuldfordringsmål kunde undvara Konungens
Befallningshafvande såsom dömande myndighet, och dess befattning
inskränkas till att kontrollera verkställighetsåtgärden. Men så länge
våra domstolar på landet icke sammanträda oftare än nu, tror jag
man skulle göra flertalet af fordringsegare en stor otjenst med att
göra någon inskränkning i Konungens Befallningshafvandes rätt att
handlägga utsökningsmål af alla slag.
Jag ber att få tillägga några ord med anledning af Herr Stråles
yttrande, att man möjligen genom ett bifall till mitt förslag skulle
äfventyra den nya lagens antagande. Yore verkligen så förhållandet,
så skulle jag genast afstå från mitt yrkande. Innebär detta yrkande
verkligen något så genomgripande i frågan, att man icke kan tänka
sig en sammanjemkning af Kamrarnes olika beslut i syfte att medgifva
en utsträckning af Konungens Befallningshafvandes kompetens i utsök¬
ningsmål — då skall jag låta min opposition emot paragrafen falla.
Men säkert är att densamma, sådan den af Utskottet föreslagits, skall
uppväcka ett ofantligt missnöje inom landet, i synnerhet i de norra
orterna. Det enda man derigenom kunde vinna vore må hända ett
påskyndande af omorganisationen af domstolsväsendet på landet.
Grefve Sparre: Jag hade icke tänkt att vidare besväraHerrarne
i denna fråga, men då jag anser densamma vara af synnerlig vigt för
befolkningen i allmänhet och särskilt för den rörelseidkande delen
deraf, så kan jag icke låta saken gå, utan att derförinnan freda mitt
samvete genom att öppet uttala mina åsigter.
Hvad först angår anmärkningen att hela förslagets öde skulle
bero på denna paragrafs antagande i förändradt eller oförändradt
skick, så får jag förklara att sådant är tomt prat. Denna lag kan
lika väl komma till tillämpning antingen den princip, hvarpå para¬
grafen är byggd, antages eller icke. Den ärade ordföranden i Sär¬
skilda Utskottet har sagt att det skulle vara orätt af länsstyrelserna
att uppfatta ett uteblifvande eller underlåtenhet med afseende å för¬
klarings afgifvande liktydigt med erkännande. Det är ju då besyn¬
nerligt att två justitieråd, och dertill de båda äldsta, kunna yttra sig
på följande sätt: “I praktiskt hänseende kommer genom den nya
lagen en högst genomgripande brytning att göras uti den i frågor
om handräckningsärenden långt vidsträcktare verksamhet af läns¬
styrelserna i riket, som i anseende till den varande anordningen af
domstolarnes arbetstid och af rättegångsväsendet, genom det praktiska
behofvet af skyndsammare handräckning manats fram genom en nog
fri men af lagstiftande makten utan tvifvel bemärkt och ändock med
fördragsamhet sedd tydning af länsstyrelsernas i Utsökningsbalken stad¬
gade myndighet och sålunda utbildat sig till en långvarig häfd en
Andra Kammarens Prot. 1877. N:o 48. 5
Angående
förslag till
utsöJcninqslaq.
(Forts.)
N:o 48.
58
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående
förslag till
'Utsökninqslari.
(Forts.)
allmännare landssed, ett jus consuetudinarium, som kunde ega an¬
språk på lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet, då lian har om¬
sorgen att inrätta lagarne efter landets verkliga behof."
Jag vågar mot den ärade talarens något djerfva sats åberopa
just detta af två justitieråd afgifna omdöme, och jag tror att jag
skall kunna std till svars för det jag iakttager en praxis, som bland
rikets 24 länsstyrelser tillämpas åtminstone af 22 eller 23. Jag vill
icke förneka att inom Malmöhus län eu annan praxis möjligen kan
hafva gjort sig gällande. Men jag har gjort för mig till regel att så
långt lagen det medgifver gå folkets önskningar till mötes och jag
har i detta särskilda fäll ansett mig kunna följa den af mig om¬
nämnda praxis, för hvars berättigande jag herntat ytterligare stöd i
det yttrande af två justitieråd, som jag nyss citerade. Jag skulle önska
att få veta i hvad män den nya lagens öde kali bero på denna fråga.
Man har sagt att, om det tilliit.es att lagsöka utan att vid lagsöknings-
inlagan foga ett fullständigt skriftligt fordringsbevis, så måste det
äfven vara part tillåtet att emot lagsökningen framställa sina invänd¬
ningar. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att detta är i alla
händelser parts rättighet. Lagsöknings handlingarne kommuniceras den
lagsökte, hvilken förelägges att inom viss tid sig deröfver förklara,
och de invändningar emot krafvel, som han uti sin förklaring fram¬
ställer, måste Konungens Befallningshafvande pröfva. Konungens Befall¬
ningshafvande skall vid denna pröfning fästa vid de gjorda invändningarne
det afseende de förtjena. Det är t. ex. klart att om en person lag-
sökes på grund af eu löpande förskrifning, hvilken, såsom en hvar
vet, är gällande i hvems hand den än kommer, och denne gäldenär
inför Konungens Befallningshafvande gör invändning om att han gjort
albetalningar på förskrifningen till en föregående innehafvare af den¬
samma, så resolverar Konungens Befallningshafvande, att som någon
anteckning om af betalningen icke skett å sjelfva förskrifningen, för¬
tjena!’ invändningen intet afseende. Hade deremot reversen varit af
icke löpande beskaffenhet, eller med andra ord stöld på viss man, och
gäldenåren kunnat inför Konungens Befallningshafvande uppvisa ett qvitto
från innehafvaren af denna revers, eller rättare den, till hvilken re¬
versen var stöld, å verkstält! afbetalning, så hade också Konungens Befall¬
ningshafvande måst respektera eu invändning härom, ty Konungens
Befallningshafvande måste således pröfva invändningarne efter deras
beskaffenhet i hvarje särskildt fall.
Det har vidare sagts att det skulle vara så skadligt att införa
i lagen hvad som aldrig varit lag. Jag vågar i likhet med Herr
Tretton berg påstå, att praxis under 150 år varit att tolka lagen i
öfverensstämmelse med mitt förslag. Lagens ord äro: “Ställer ej den,
som sökes, den fordrande tillfreds inom förelagd tid, eller möter med
svar, njute den sökande sin rätt efter de skäl han uppter. “
Nu beror det på huru jag betraktar dessa skal. Finner jag dem
väga något, ålägger jag honom att betala, finner jag dem underhaltiga
eller bestrider han dem, ålägger jag honom icke att betala.
Det har blifvit sagdt, att det skulle vara så fördelaktigt att vänja
folket vid att i alla fall ställa så till, att de hade skriftligt fordrings-
Lördagen den 28 April, f. m.
59
N:o 48.
bevis. Ja, om jag kommer i beröring med främmande menniskor Angående
eller sådana, för hvilka jag icke har något förtroende, skallar jag mig
naturligen ett dylikt skriftligt bevis, men, såsom jag förut anmärkt, U S°^Forts.
är för närvarande det allmänna förtroendet i Sverige sådant, att om
jag uti en liten obetydlig affär begär skriftligt af en person, så stö¬
ter jag honom; han tänker helt naturligt: misstror han mig? eller
hvarföre framställer han en dylik begäran? Jag får bekänna, att jag
sjelf skulle erfara samma känsla; om uti en obetydlig affär någon
skulle begära mitt skriftliga erkännande, svarar jag må hända ingenting,
men jag kan icke undgå att reflektera öfver huru vida han har någon
anledning till detta misstroende mot mig. Då så är förhållandet,
frågas: kan det vara lämpligt att skrifva lagar, som icke göra afseende
på dessa känslor hos folket, att i lagstiftningsväg vidtaga åtgärder
som, på sätt den af mig åberopade reservanten inom nya lagbered¬
ningen yttrar, skola medföra eu väsentlig brytning med formerna, att
tvinga fram ett förfaringssätt, som icke öfverensstämmer med folkets
vanor? Lagstiftningen skall, på sätt Justitierådet Södergren ganska
rigtigt anmärker, inrätta lagar efter landets behof, folkets åsigter,
deras sedvänjor, den skall icke söka att framtvinga nya sedvänjor, ty
derpå stupa ganska många.
Jag ber nu Herrarne säga mig: huru skall det tillgå att alltid
skaffa sig skriftligt bevis på sin fordran? Jag träffar en person; han
reqvirerar en vara; jag skickar honom varan; lian skickar icke något
qvitto; jag begär hans qvitto; han svarar icke; jag förnyar min be¬
gäran, men med samma resultat; — skall jag kanske fordra, att han
sänder qvitto innan jag tillstält honom varan? Detta gör lian icke!
hela vårt förfaringssätt i allmänhet kommer således att förryckas ge¬
nom ett sådant stadgande. Yi skola lära oss att gå till väga på ett
sätt, som vi aldrig hittills använda och det är detta sätt, som jag
anser vådligt för lagstiftningen att införa.
Jag skulle icke ännu en gång hafva begärt ordet i denna fråga,
om jag icke kände, att jag i detta afseende står på folkets sida, att
folket i allmänhet har den allra största förmån af de närvarande för¬
hållandena, att det har ringa eller ingen kostnad att nu kunna få sina for¬
dringar i de allra flesta fäll betalda. Ty, såsom jag började med
att säga, af dessa ungefärliga 40,000 mål, som handläggas hos Konungens
Befallningshafvande, fullföljas må hända icke mer än ]/3; det stannar
merendels vid kommunikationsresolutionen, och af denna tredjedel af-
dömes åtminstone V2 tredskovis. Förhållandet är nemligen det, att
en person, som är skyldig, tycker icke om att erkänna det, han tyc¬
ker icke heller om att bestrida krafvel, utan han tiger och samtycker,
och då ådömes han att betala. Men i de flesta fäll betalar han un¬
der den tid af 14 dagar från det att kommunikationsresolution gifves
till dess förklaringstiden är ute.
Herr Farup yttrade, att detta förfaringssätt är olika mot det
tyska “mahnförfarandet". Om detta hade han icke behöft upplysa
mig, ty det känner jag lika väl som han; men detta mahnförfarings-
sätt, som vi här begagna, är så praktiskt, att vi icke behöfva imitera
det tyska mahnförfarandet, likasom vi i allmänhet skola taga vara på
N:o 48.
60
Lördagen den 28 April, f. m.
Angående
förslag till
utsökninqslaq.
(Forts.)
vara institutioner, som folket känner, som det lefvat sig in uti, som
lampa sig efter folkets önskningar och som, på sätt en ledamot af
lagberedningen yttrat, . blifvit verkliga samhällsbehof. Vi skola icke
al teoretiska skäl lättsinnigt kasta bort sådana institutioner, som äro
mgamla, för folket välbekanta, passande för deras uppfattning, deras
askadmngssätt. deras omdöme, och j stället införa institutioner, som
stödja sig på det misstroende, som finnes i andra och större stater,
der folket icke så noga känner hvarandra. Det kan passa för dem,
men alldeles icke för oss. Det är icke första gången, mine Herrar,
som vi på detta sätt kast,"; öfver bord våra inhemska, goda institutio-
ner och efterapa utländska, till synnerlig skada för oss, och jag vill
ior mm del icke medverka till, att något sådant i detta fall, som så
nära rör folket, må kunna ske.
Det är derföre jag påyrkar denna lilla förändring. Jag kunde
visserligen instämma med Herr Treffenberg och erkänner att han kan
hafva rätt. Men om det skulle hända, att Kammaren godkände våra
åsigter, är det naturligt att Utskottet i sådant fall måste försöka att
sammanjemka båda Kamrarnes beslut i frågan, i hvilket fall Utskottet
äfven måste taga den af honom föreslagna redaktionen i öfvervägande.
Jag vidhåller mitt förra yrkande.
Herr Stråle: Det är icke min afsigt att förlänga diskussionen,
ty härom är redan nog taladt. Men då jag erfarit att jag begagnat
ett oegentligt uttryck, anser jag det vara min skyldighet att rätta
detta fel, ehuru jag äfven erkänner att jag kanske icke bort göra
det, då en talare här bredvid derutaf tog sig anledning att expekto-
rera sig. Jag yttrade nemligen, att det understundom inträffade att
gäldenären dömdes ohörd. Det är visserligen länge sedan jag prakti¬
serade såsom jurist, men jag erinrar mig nu att uttrycket dömas
ohörd har en annan betydelse i juridisk bemärkelse än under vanliga
mänskliga förhållanden. I juridisk mening dömes icke en person
ohörd, så snart målet varit utstäldt till kommunikation, men rent mensk¬
ligt att tala, dömes han ohörd, då lian dömes att undergå utmätning,
fastän han icke yttrat sig öfver fordringsanspråket.
Jag borde icke vidröra eu talares begäran att jag skulle fram¬
föra några helsningar till “min landshöfding". Det vill jag dock säga,
att jag ty värr icke bär någon landshöfding; och att jag för öfrigt icke
är skyldig att gå med bud emellan Herrar landshöfdingar; och att
jag icke heller har någon lust dertill äfven af det skälet, att jag då
kunde riskera att få lösa en kommunikationsresolution för 75 öre.
Af alla dessa skäl ber jag den ärade talaren skicka sin helsning med
någon annan.
Herr Adlercreutz: Då jag hörde icke blott en utan två landshöf¬
dingar tolka det i 2 kap. 2 § Utsökningsbalken förekommande ordet
“skäl" såsom betydande resonnement i eu skrift, blef detta mig “för
starkt" för att med tystnad förbigås, hvarföre jag ansett mig böra emot en
sådan uppfattning inlägga min bestämdaste gensaga. Det heter i paragra¬
fen: “njute sökanden sill rätt (efter de skäl han upptcrli, samt längre ned
Lördagen den 28 April, f. m. 01
i samma paragraf “visa sina skäl i hofrätten“. Häraf måste tydligen
framgå, att med “skal" menas en skriftlig handling som innefattar
bevisning i saken, men icke hvad som i eu skrift resonnementsvis
yttras. Jag ber vidare att få, beträffande det anförande af en ledamot
i Högsta Domstolen, som en talare här återgifvit, få erinra att vigten
af den deri framhållna åsigt fullt motväges af den praxis som gjort
sig gällande under hela den tid jag tjenstgjort dels i Hofrätt och dels
i Högsta Domstolen — förr i egenskap af revisionssekreterare under
sju år och sedermera lika lång tid såsom ledamot i densamma —
har det icke inträffat ett sådant förhållande, att, om Konungens
Befallningshafvande på en i sig sjelf icke exigibel fordran meddelat
handräckning i anseende till förklarandens uteblifvande, ett sådant
beslut icke blifvit om det öfverklagats, af Hofrätten eller Högsta
Domstolen kasseradt.
Här skulle således vara meningen att sanktionera den praxis, att
Uta Konungens Befallningshafvande döma på ett sätt, som är mycket
bra sa länge som det icke öfverklagas, men som, så snart detta sker,
åt otverratterna ogillas.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr vice Talmannen
propositioner så väl på bifall till Utskottets förslag i oförändradt skick
som ock pa bifall till samma förslag med deri förändring, Grefve
Sparre yrkat; och fann Herr vice Talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande Ja besvarad. Votering blot' begärd och före¬
togs enligt en_ nu uppsatt och af Kammaren godkänd, så lydande
voteringsproposition:
“Den, som godkänner § 12
som Särskilda Utskottet framstält
i det förslag till Utsökningslag,
i utlåtandet N:o 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Ne];
Vinner Nej, har Kammaren godkänt paragrafen med uteslutande
bevis0"611 "°C 1 §madar Slg ä skuldebref eller annat skriftligt fordrings-
Röstsedlarne sammanräknades och visade 97 Ja mot
varande alltså Kammarens beslut fattadt i öfverensstämmelse
propositionen.
23 Nej;
med ja-
Den vidare föredragningen af förevarande utlåtande uppsköts till
* 1 J m” då sammanträdet enligt derom utfärdadt anslag komme
att fortsattas; och Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3 e. m.
N:o 48.
Angående
förslag till
utsöhninqslaq,
(Forts.)
Andra Kammarens Prut. 1877. N:o 48.
In fidem
Gustaf Westdahl.
6