RIKSDAGENS PROTOKOLL
1877. Andra Kammaren. M:o 38.
Onsdagen dess 18 April.
Kl. 10 f. m.
C t
s i-
Justerades de i Kammarens sammanträden den 11 innevarande
månad förda protokoll.
§ 2.
Fortsattes föredragningen af Bevillnings-Utskottets betänkande in.
N:o 10, angående tullbevillningen; och förekom dervid i ordningen flagna indnn-
(jäv i tulltaxan.
Punlcten 2,
hvaruti Utskottet hemstält:
att tulltaxerubriken “Papp" måtte erhålla följande lydelse:
“ Papp:
förhydning?-, press- och tak- samt annan till skrifning, ritning
eller tryckning icke tjenlig.................................................. frf_
andra slag; tullbehandlas lika med Papper”.
Efter uppläsning af detta förslag, yttrade:
Friherre A. H. Fock: Jag tillåter mig vördsamt hemställa, att
Kammaren ville i öfverensstämmelse med det beslut, Kammaren fattat
rörande den l:sta punkten af förevarande betänkande, afslå jemväl
den nu föredragna punkten.
Herr Sandstedt: Genom det beslut, Kammaren fattat beträffande
näst föregående punkt, anser jag, att Kammaren tydligt uttalat sin
åsigt ^ vara, att någon ändring i tulltaxan rörande de föremål, hvarom
här är fråga, icke bör vidtagas. Jag får således yrka afslag å den
nu föredragna punkten.
_ Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och propositioner
gifvits så väl på bifall till Utskottets hemställan som på yrkandet om
afslag derå, blef samma hemställan af Kammaren afslagen.
Andra Kammartns Prof. 1877. N:o 38.
1
N:o 38.
2
Onsdagen den 18 April, f. m.
Ang. före¬
slagna ändrin- Punkten 3.
gar i tulltaxan.
(Fort*.)
Utskottet hade föreslagit:
att den i nuvarande tulltaxa vid “Asfaltfilt1,‘ förekommande hän¬
visning till Papper måtte förändras till
“Asfaltfilt; hänföres under Papp, förhydnings-, press- och tak-“.
Beträffande denna hemställan anförde
Friherre A. H. Fock: På det skäl jag nyss vid föredragningen
af punkten N:o 2 anförde, får jag vördsamt hemställa om afslag äfven
å denna punkt.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan afslogs.
Efter föredragning dernäst af Utskottets hemställan i punkten 4,
så lydande:
att åt rubriken “Papp- och Pappersarbeten gifves följande lydelse:
“Papp- och Pappersarbeten, ej specificerade:
olackerade ......................................................... 1 skålp. 12 öre.
lackerade, arbeten af papier maché derunder
inbegripna...................................................... 1 skålp. 20 öre.“
anförde Herr Fredricson: Af samma skäl, som af Utskottets
' ordförande nyss angafs såsom motiv för afslag å föregående punkt, får
jag yrka afslag äfven å denna punkt.
Öfverläggningen förklarades slutad, hvarefter Kammaren afslog
Utskottets ifrågavarande hemställan.
I punkten 5 hade Utskottet tillstyrkt:
att tullen å papperstapeter och border måtte nedsättas till 6 öre
per skålpund.
Rörande detta förslag yttrade:
Friherre A. H. Fock: Af förut anfört skäl anhåller jag om af¬
slag å denna punkt.
Herr Granlund: Jag skall anhålla att få instämma med Herr
Friherre Fock och yrka afslag å punkten.
Vidare anfördes icke. Kammaren afslog Utskottets hemställan.
Onsdagen den 18 April, 1. m. 3
Punkten 6.
Åt Utskottet rar i denna punkt föreslaget:
att rubriken “Album" måtte erhålla följande lydelse:
“Album, fodralens vigt inberäknad .................. 1 skålp. 20 öre.“
n-.o 38.
Ang. före¬
slagna ändrin¬
gar i tulltaxan.
(Forts.)
Herr Talmannen gaf proposition på bifall till förevarande förslag;
men då denna proposition besvarades med nej, hemstälde Herr Tal¬
mannen, huru vida Kammaren ville utslå förslaget. Härtill svarades
allmänt ja; i följd hvaraf Utskottets hemställan jemväl i denna punkt
blifvit af Kammaren afslagen. ' 1
I punkten 7 hade Utskottet hemstält:
att tullsatsen för “Bokpermar, lösa“ måtte nedsättas till 20 öre
per skålpund.
Efter uppläsning af berörda hemställan yttrade
Herr Magnus Andersson: Jag anhåller om afslag å denna punkt.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, afslogs Utskottets
hemställan.
Punkten 8.
Utskottet hade i anledning af Kongl. Maj:ts förslag, att tullen
å “Brefkuverter" måtte nedsättas från 10 till 6 öre per skålpund
samt att under nämnda rubrik skulle upptagas papperspåsar, såsom
dit närmast hänförliga, uti förevarande punkt tillstyrkt:
att,. med bifall till dessa förslag, ifrågavarande rubrik måtte er¬
hålla följande lydelse:
“Breflcuverter och Papperspåsar.................................1 syip. 6 öre."
Ordet begärdes af:
Herr Granlund, som anförde: Jag anhåller att få yrka afslag
å den nu föredragna punkten.
Friherre A. H. Fock: Rörande denna punkt har Första Kamma¬
ren så till vida bifallit Utskottets förslag, att den nedsatt tullen från
10 till 8 öre. Härom vill jag dock nu icke göra något yrkande, men
derjemte har Utskottet föreslagit, att under rubriken “brefkuverter"
skola upptagas äfven “papperspåsar", såsom dit närmast hänförliga.
Jag får derföre vördsamt hemställa, huru vida icke Kammaren, med
afslag å Utskottets förslag i fråga om tullsatsen, skulle behaga besluta
att rubriken måtte erhålla följande lydelse: “Brefkuverter och Pap-
N:o 38,
Ang. före¬
slagna ändrin¬
gar i tulltaxan.
(Forts.)
4 Onsdagen den 18 April, f. m.
perspåsar, 1 skålp 10 öre“, således att, med bibehållande af den nu¬
varande tullsatsen, i rubriken införes ordet “papperspåsar».
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det propositioner blif¬
va gifna så väl på bifall till Utskottets förslag, som jemväl på de nu
gjorda yrkandena, beslöt Kammaren, med afslag å Utskottets hemstäl¬
lan beträffande tullafgiften, att den förevarande rubriken skulle komma
att lyda sålunda:
“Brefkuverter och papperspåsar............................. 1 skålp. 10 öre“.
Punkten 9.
Utskottet hade hemstält:
att på behörigt ställe i tulltaxan måtte införas en hänvisning så
lydande:
“ Papperspåsar; se Bref kuverter."
Friherre Fock yttrade: Jag får med anledning af Kammarens
beslut beträffande näst föregående punkt hemställa, att Kammaren
måtte bifalla denna punkt, som står i rent sammanhang med den förra.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
I punkten 10 var föreslaget:
att tullafgiften å Brodérduk, Marie och Stramalj af papper måtte
nedsättas till 12 öre per skålpund.
Rörande detta förslag yttrade
Herr San ds te dt: Jag anhåller om afslag å nu förevarande punkt.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, afslogs Utskottets hem¬
ställan i förevarande punkt.
Efter uppläsning af punkten 11, innehållande det förslag, att tull¬
satsen å Brodérmönster måtte bestämmas till 6 öre skålpundet, an¬
förde
Friherre A. H. Fock: Af förut anfördt skäl får jag hemställa
om afslag å denna punkt.
Öfverläggningen förklarades slutad, hvarefter Utskottets hemställan
afslogs.
Punkten 12.
Utskottet hade, i anledning af Kongl. Maj:ts förslag dels om
nedsättning af tullen å Visitkort från 8 till 6 öre och dels derom att
Adresskort måtte i tulltaxan upptagas under rubriken “Visitkort",
hemstält:
5
Hi:o 38.
Onsdagen den 18 April, f. m.
att nämnde rubrik måtte erhålla följande lydelse:
“Visitkort och Adresskort........................................ 1 skålp. 6 öre.*
Beträffande denna hemställan anförde
Friherre A. H. Fock: Som kändt är, har Första Kammaren be¬
slutat att rubriken skall lyda: “Visitkort och Adresskort, 1 skålp. 8
öre1- således att, med bibehållande af nuvarande tullsats, ordet “Adress¬
kort" i rubriken införes. Jag får derföre hemställa att, till undvi¬
kande åt gemensam votering, Andra Kammaren må, i likhet med För¬
sta Kammaren, besluta att i fråga varande rubrik må erhålla följande
lydelse: “Visitkort och Adresskort, 1 skålp. 8 öre.“
Vidare yttrades icke. Enligt Friherre Focks yrkande biföll Kam¬
maren Utskottets förslag med den förändring, att tullafgiften för ifråga¬
varande artiklar bestämdes till 8 öre för skålpundet.
• Uti punkten 13 hade Utskottet hemstält :
att i tulltaxan måtte intagas följande hänvisning:
“Adresskort; se Visitkort."
Angående hvad sålunda blifvit föreslaget yttrade
Friherre A. H. Fock: Med anledning af Kammarens beslut an¬
gående föregående punkt får jag anhålla om bifall till nu i fråga
varande punkt.
Derefter biföll Kammaren Utskottets hemställan.
Punkten 14.
Utskottet hade tillstyrkt:
att rubriken "Solfjäderspapper11 måtte ur tulltaxan utgå.
friherre A. H. Fock yttrade: Jag vill fästa Kammarens upp¬
märksamhet derå, att Första Kammaren bifallit Utskottets hemställan i
denna punkt. Jag hemställer derföre, huru vida icke äfven Andra Kam¬
maren ville bifalla punkten, hvarigenom en gemensam votering kan
undvikas, då sjelfva saken sannolikt icke gäller så mycket som kost¬
naden för eu gemensam votering och således icke är af någon vigt.
Utskottets hemställan blef af Kammaren bifallen.
Rörande Utskottets förslag uti punkten 15, att anilinfärger måtte
göras tullfria, anförde
Herr Fredricson: Jag anser att här i fråga varande artikel,
“anilinfärger11, såsom uppblandad med arsenik, borde i stället för att
Ang. före-
flagna ändrin¬
gar i tulltaxan.
(Forts.j
6
M» 38.
Onsdagen den 18 April, f. m.
Ang. före¬
slagna ändrin¬
gar i tulltaxan.
(Forts.)
göras tullfri, helt och hållet förbjudas till införsel, och yrkar sålunda
afslag å punkten.
Kammaren afslog Utskottets förslag.
Sedan vidare föredragning skett af Utskottets i punkten 16 gjorda
hemställan, att Klorkalk, som nu vore belagd med en tull af 1 öre
per skålpund, måtte från tullafgift befrias, yttrade
Herr Magnus Andersson: Jag yrkar afslag å punkten.
I enlighet med Herr Magnus Anderssons yrkande afslog Kam¬
maren Utskottets ifrågavarande hemställan.
Punlcten 17.
Utskottet hade hemstält:
att tulltaxerubriken “Lim“ måtte erhålla följande lydelse:
“Lim, alla slag, husbiås och gelatin derunder inbegripna......... fritt. “
Herr Sandstedt anförde: Jag får anhålla om afslag å nu före¬
dragna punkt.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan afslogs.
Punkten 18.
Bifölls.
Punkten 19.
I mom. a af denna punkt hade Utskottet tillstyrkt:
att, i afseende å “Metaller, sammansatta: arbetade den för
närvarande under afdelningen “andra slag11 inbegripna och specifice¬
rade metallduk måtte ur nämnda afdelning utgå och i stället under
afdelningen “plåtar, latun och trådband äfvensom andra ämnen för
ytterligare bearbetning11 uppföras: och att i följd häraf tulitaxerubri¬
ken “Metaller, sammansätta11 måtte uti ifrågavarande delar erhålla
följande lydelse:
“Metaller, sammansatta:
arbetade:
metallduk, plåtar, latun och trådband, äfvensom andra ämnen
för ytterligare bearbetning ........................................... fria-
andra slag, oäkta lahn derunder inbegripen:
Onsdagen den 18 April, f. m. 7
Efter uppläsning af detta förslag, lemnades ordet på begä¬
ran till r 0
Herr Jöns Pehrsson, som yttrade: Äfven jag anhåller om af¬
steg å Utskottets hemställan.
Herr Sandstedt: Jag anhåller om afsteg å nu föredragna mo¬
ment af denna punkt.
Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren afsteg Utskottets
hemställan
Uti mom. b var föreslaget:
att tulltaxerubriken »Tråd», i hvad angår afdelningarne »jern-
och stål-» samt »koppar- och annan ej specificerad metall-», måtte
förändras till följande lydelse:
»Tråd — —--— — — — — — — _ _ _ _____
jern- och stål-, äfvensom deraf tillverkad duk .................... fri.
andra arbeten deraf draga den tull, som taxan bestämmer för
manufaktursmide eller stålarbeten.
koppar- och annan ej specificerad metall-:
förgyld, försilfrad eller pläterad .................. 1 skålp. 1 krona.
andra slag, äfvensom deraf till¬
verkad duk ................................................ frj
Beträffande hvad sålunda blifvit tillstyrkt yttrade
Herr Jöns Pehrsson. Jag får anhålla äfven om afsteg å detta
moment.
Utskottets hemställan blef af Kammaren afslagen.
Punkten 20.
Utskottet hade gjort den hemställan, att rubriken
måtte undfå följande lydelse:
“ Siktduk :
af metall, alla slag......................................................
af spånadsämnen; se Väfnader.»
Herr Jöns Pehrsson anförde: Jag anhåller om afsteg å punkten.
Vidare yttrades icke. Kammaren afsteg Utskottets försteg.
I punkten 21 hade Utskottet, i anledning af Kongl. Maj:ts för¬
steg om nedsättning af tullen å stärkelse till 3 öre skålpundet, hem¬
stält :
»Siktduk»
......... fri.
N;o 38.
Ang. före¬
slagna ändrin¬
gar i tulltaxan.
(Forte.)
N:o 38
8
Onsdagen den 18 April, 1. m.
Ant), före¬
slagna ändrin¬
gar i tulltaxan.
(Forts.)
att, med bibehållande af de i nuvarande tulltaxa vid “Maizena“
och “Potatesmjöl “ förekommande hänvisningar, stärkelse af hvete, po¬
tates eller andra vegetabiliska ämnen måtte från tull befrias.
Efter föredragning af detta förslag, mot hvilket Friherre A. H.
Fock samt Herrar Anders Andersson i Smedbyn och Pehr Larsson
inom Utskottet reserverat sig under yrkande om bifall till Kongl.
Maj:ts proposition i ämnet, begärdes ordet af:
Herr Ola Månsson, som anförde: Jag anser det icke vara
nyttigt för smärre stärkelsefabriker att stärkelse från tull befrias. I
allmänhet tillverkas varan här af potates, hvars råvara är tung för
transport, och för att i någon mån minska sändningen deraf till afläg¬
set belägna brännerier hafva sådana smärre fabriker uppstått, och skulle
man nu följa Utskottets förslag, iinge man väl, konseqvent tillämpadt,
äfven tillåta utländskt bränvin tullfri införsel. Af dessa skål, och då
Kammaren derjemte redan afslagit de af Utskottet i öirigt föreslagna
nedsättningar i tullsatserna å åtskilliga andra vid pappersfabrikationen
begagnade beredningsämnen, såsom anilin, klorkalk, iim, ro. in., så an¬
håller jag hos Herr Talmannen om proposition på afslag äfven å
denna punkt.
Herr Jöns Pehrsson: Jag vill endast i korthet yrka afslag å
denna punkt i konseqvens med föregående beslut i åtskilliga andra
punkter af detta betänkande.
Herr Anders Persson: Jag skall endast, i motsats mot föregå¬
ende talare, anhålla om bifall till denna punkt. Jag tror det kan
vara rigtigt att borttaga detta nästan onaturliga skydd, som dessa
näringar, för hvilka nu ifrågavarande beredningsämne är af någon be¬
tydelse, åtnjuta. Den utredning af frågan, som tullkomitén lemnat
och Utskottet åberopat, tror jag äfven berättigar till en sådan åsigt.
Jag ber särskildt få fästa uppmärksamheten derå, att artikeln pota¬
tesmjöl användes i snart sagdt hvarje hushåll, äfven de fattigaste.
Kan man bereda en skattelindring för denna vara, så tror jag således
att allt skäl dertill finnes för handen.
Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.
Häruti förenade sig Herr Johan Jönsson.
Friherre A. H. Fock: Jag hade knappast trott att rörande denna
punkt heller skulle uppstå någon öfverläggning. Då emellertid så
skett, få jag säga, att jag för min del instämmer i deras yrkande
som vilja bifalla punkten. Då jag likväl icke anser mig kunna yrka
rent bifall till densamma, får jag, med vidhållande af min reserva¬
tion, tillstyrka bifall till Första Kammarens beslut, eller antagande af
Kongl. Maj:ts proposition i frågan.
Herr Granlund: Då råmaterialet för tillverkning af stärkelse
Onsdagen den 18 April, f. ro.
9
N:o 38.
utgör en produkt från jordbruket, nemligen potates, och således fabri¬
kationen deraf är en binäring till jordbruket — ett förädlande af en
vara som icke tål störa fraktkostnader — kan jag icke finna skäl
att nu, då en mängd jordbrukare på senare, åren slagit sig på ifrå¬
gavarande tillverkning, qväfva densamma genom att befordra importen
af utländsk stärkelse.
Må man hellre uppmuntra denna binäring, nemligen att förädla
potatesen till nyttigare ändamål än då den användes i bränvinspan-
nan. Den lemnar äfven genom stärkelsetillverkning mycket affall,
som är ett godt foderämne till kreaturen.
Jag yrkar afslag ä föredragna punkten.
Herr von Schoultz: Jag afstår från ordet och inskränker mig
till att yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Bi e ser t: Jag ber att för Kammaren få. gifva till känna att
jag icke var närvarande i Utskottet, då denna fråga der in pleno
föredrogs, men att jag inom afdelningen hade eu annan åsigt än den,
hvartill Utskottet i dess helhet kommit. Jag yrkade nemligen dess
bifall till Koiigl. Maj:ts förslag om nedsättning i tullen för stärkelse
från 6 öre till 3 öre per skålpund och får i anledning deraf, med
vidhållande af denna åsigt, anhålla om bifall till den af Herr Friherre
Fock framstälda reservationen.
Herr Lytokens: Det finnes väl ingen af våra landtbruksbinäriu-
gar som är så lätt ock följaktligen sä mycket lämpar sig att blifva
eu husslöjd, om jag så må säga, som potatismjöltillverkningen. De
maskinerier, som dertill erfordras, äro så enkla att de, snart sagdt,
kunna finnas i hvarje stuga. Men råvaran för tillverkningen, potatesen,
är i anseende till sin tyngd och volym svår att transportera längre
distanser. Det är äfven nödvändigt att i de trakter, der bränvins-
tillverkningen bedrifves i större skala, det finnes någon näring som i
någon mån kan konkurrera med bränvinsbränningen, så att icke all
potatis kastas uteslutande i bränvinspannorna. Dessutom bär tillverk¬
ningen af potatismjöl redan bliivit en blomstrande näring i trakter med
magrare jordmån och belägna långt ifrån den allmänna rörelsen, så¬
som i vissa trakter af Kinds och Marks härad i Vestergötland och åt¬
skilliga delar af Småland. Må vi icke behandla denna näring på
samma sätt som hvitbetstillverkningen, hvilken vi genom en obillig och
onödig accis förtryckt så, att den nästan alldeles gått under. Men
vilja vi att potatismjöltillverkningen skall uppblomstra, så böra vi
hindra att införsel af potatismjöl utifrån kan ske alldeles tullfritt då
våra öfriga behof och förnödenhetsvaror draga eu tull, som å vissa
artiklar är ganska dryg. Man bör dervid jemväl taga i beräkning,
att vid stärkelsetillverkning af potatis uppstå icke obetydliga rester, af
hvilka landtbrukarne vid kreturens utfodrande kunna hafva stor fördel
och nytta. Jag kan derföre icke inse, hvarföre man skall beröfva
denna näring det lilla skydd densamma nu har.
A ng. 'före¬
slagna, ändrin¬
gar i tulltaxan.
(Forts.")
N:o 38.
10
Onsdagen den 18 April, f. m.
Ang. före¬
slagna ändrin¬
gar i tulltaxan.
(Forts.)
Jag yrkar afslag å denna punkt, såsom innehållande kanske den
vigtigaste af alla de i hela betänkandet af Utskottet föreslagna tull-
nedsättningarne.
Herrar Samuel Johnson, Sjö, Aug. Börjesson och Ake Andersson
instämde med Herr Lyttkens.
Herr Carl Aron Jönsson: Då jag i Utskottet icke deltagit i
behandlingen af denna punkt, så ber jag att på de grunder, som Herr
Lyttkens anfört, få yrka afslag å Utskottets förslag.
Herr Anders Persson: Jag återtager mitt yrkande och förenar
mig i Friherre Focks yrkande om bifall till Kong!. Maj:ts proposition.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad gaf Herr Talmannen först
proposition på bifall till Utskottets hemställan och derefter på de yr¬
kanden, som under öfverläggningen blifvit gjorda; och fann Herr Tal¬
mannen propositionen på afslag vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposi¬
tion antagits yrkandet på bifall till Kongl. Maj:ts förslag, en så lydande
omröstningsproposition uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som afslår hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i 21 punkten
af utlåtandet N:o 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Hej, har Kammaren, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
förslag, bestämt tullsatsen å den ifrågavarande artikeln till 3 öre för
skålpundet.
Omröstningen, i vanlig ordning företagen, utföll med 101 Ja mot
49 Nej; varande således Kammarens beslut fättadt i öfverensstämmelse
med Ja-propositionen.
Utskottet hade i pimsten 22 föreslagit:
att de förändrade taxebestämmelser rörande Papper och öfriga
här förut omförmälda artiklar, som af'Riksdagen med anledning af
förevarande nådiga proposition beslutades, måtte få träda i kraft re¬
dan innevarande år från och med den dag, som af Kongl. Maj:t i
sammanhang med utfärdande af ny tulltaxa blefve bestämd.
Angående detta förslag yttrade
Onsdagen den 18 April, f. m.
11
N:o 38.
Friherre A. H. Fock: Då den utgång, som frågan om tullen på
papper kan få i en gemensam votering, icke kan vara känd, så anser
jag att Kammaren bör, för den händelse Utskottets förslag i en gemen¬
sam votering skulle segra, hafva sin talan öppen beträffande denna
punkt, och anhåller derföre vördsamt, att Kammaren måtte till Ut¬
skottet återremittera densamma.
Vidare anfördes icke. Kammaren beslöt återförvisa den ifråga¬
varande punkten till Utskottet.
Punkten 23.
Lades till handlingarne.
§ B.
Förekom till afgörande Lag-Utskottets utlåtande N:o 20, i anled¬
ning af Kong! Maj:ts proposition med förslag till lag angående egande-
rätt till skrift och förordning rörande utsträckt tillämpning af lagen
angående efterbildning af konstverk den 3 Maj 1867.
Det i berörda nådiga proposition af Kongl. Maj: t framlagda för¬
slag till lag angående eganderått till skrift hade följande lydelse:
1 Kap.
Om skydd mot eftertryck.
«
1 §•
Författare vare berättigad att, med andras uteslutande, låta genom
tryck mångfaldiga sin skrift, ehvad den förut blifvit offentliggjord eller
förefinnes endast i handskrift.
Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete, af-
fattadt med noter eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskaplig
teckning, land- eller sjökarta, bygnadsritning eller annan dylik teckning
eller afbildning, som ej är, efter sitt hufvudsakliga ändamål, att be¬
trakta såsom konstverk.
2 §.
Den enligt 1 § författare tillerkända rätt innebär äfven rättighet
för honom att, med andras uteslutande, låta genom tryck mångfaldiga
sin skrift i öfversättning från en till annan munart af samma språk.
Svenska, norska och danska anses i detta hänseende såsom olika mun¬
arter af samma språk.
Ang. före¬
slagna ändrin¬
gar i tulltaxan.
(Forts.)
Ang. förslag
till lag om
eganderått till
skrift.
N:ö 38,
12
Onsdagen den 18 April, f. m.
Ang. förslug
till lag om ~ ^
eg and trätt till ^ o *
skrift.
(■Forte.) Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titel¬
bladet uppgifna språk, varde ansedd såsom på hvartdera af dessa språk
författad.
4 §•
Den, som öfversätter skrift till annat språk, kåfve för sin öfver¬
sättning, der honom ej enligt denna lag är förbjudet att öfversättnin-
gen genom tryck utgifva, den författarerätt, som i 1 § är nämnd, eu
hvar obetaget att med enahanda rätt göra annan öfversättning af
samma skrift.
5 §.
Utgifvare af periodisk skrift, så ock af skrift, som består af sjelf-
ständiga bidrag från särskilde medarbetare, anses såsom skriftens för¬
fattare; dock skall, der ej annorlunda blifvit aftaladt, författare af bidrag
till sådan skrift, som i denna § nämnd är, vara berättigad att, sedan ett
år förflutit efter det år, hvarunder bidraget offentliggjordes, detsamma
särskildt utgifva.
6 §•
Författare må sin omförmälda rätt med eller utan vilkor eller in¬
skränkning öfverlåta på eu eller flere. Gör lian det ej, gånge den rätt
vid författarens död öfver till hans rättsinnehafvare efter lag.
Den, som genom öfverlåtelse erhållit förlagsrätt till en skrift, må
ej, utan uttryckligt medgifvande af författaren, utgifva mera än en
upplaga och denna ej större än ett tusen exemplar.
Författarerätt vare gällande under författarens lifstid och femtio
år efter utgången af det år, under hvilket han afiider. Der två eller
flere gemensamt författat eu skrift, som ej består af sjelfständiga bi¬
drag från särskilde medarbetare, räknas dessa femtio år från slutet af
den senast aflidne författarens dödsår.
3 §•
För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan förening,
som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift, som utgifves
först efter författare^ död, njutes skydd mot eftertryck i femtio år
från slutet af det år, under hvilket skriften först utgafs. Lag samma
vare om skrift af författare utan uppgifvet eller under diktadt namn;
dock att, der författaren inom utgången af femtionde året från slutet
Onsdagen den 18 April, f. m.
13
N:o 38.
af det år, skriften först utgafs, gifver sig till känna antingen å titel¬
bladet till ny upplaga eller genom anmälan i Justitie-departementet
och tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse, han då må
njuta till godo den rätt, som i 7 § sägs.
^ §•
Utgifves en skrift i flera afdelningar med inbördes sammanhang;
då skall den i 8 § nämnda skyddstid räknas från det år den
sista afdelningen utgafs. Har eu afdelning utgifvits senare än tre år
efter den närmast föregående, värde skyddstiden för den äldre af dessa
afdelningar, så ock för tidigare, räknad från slutet af det år den sista
bland de äldre afdelningarna utgafs.
10 §.
Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorledes är
stadgadt, vare såsom eftertryck förbjudet att utan vederbörandes til¬
låtelse annans skrift i sin helhet eller delvis trycka, så länge stadgad
skyddstid derför ej förflutit. Ej varde eftertryck lofligt derföre, att
oväsentliga ändringar, förkortningar eller tillägg vidtagas.
Såsom eftertryck anses jemväl, då utan tillåtelse öfversättning ut-
gifves af annans otryckta skrift, eller öfversättning utgifves i strid mot
2 §, eller förläggare eller den, som tryckningsrätt till skrift å honom
öfverlåtit, verkställer skriftens tryckning i strid mot förlagsaftalet.
11 §.
Förbudet mot eftertryck må ej utgöra hinder att vid författan¬
det af nytt, i det väsentliga sjelfständigt arbete begagna tryckt skrift,
på det sätt,
att ordagrant eller i sammandrag anföras delar deraf, som åbe¬
ropas till bevis eller upptagas till granskning, belysning eller ytterligare
bearbetning;
att delar af skriften, eller, der den är af ringa omfång, hela skrif¬
ten intages i sådan, ur flera arbeten hemtad samling, som göres för
att tjena till bruk vid Gudstjensten, till undervisning i läsning, musik
eller teckning, till historisk framställning eller till annat dylikt ändamål;
eller att ord aftryckas såsom text till musikaliskt arbete.
12 §.
Till eftertryck hänföres ej heller att i periodisk skrift införa ur
annan sådan skrift hemtad uppsats, som ej är af vittert eller veten¬
skapligt innehåll eller eljest af större omfång och tryckt under ett vid
uppsatsens början infördt förbehåll mot eftertryck.
Avg. förslag
till lag om
eg andar ått till
skri/1.
(Forts.)
N:o 38.
14
Onsdagen den 18 April, f. m.
Ang. förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts.)
13 §.
I alla de fall, då, efter hvad i 11 och 12 §§ sägs,
Hans skrift göres, bör författarens namn eller, der det
ten utsatt, den nyttjade skriftens titel uppgifvas.
aftryck ur an¬
ej är å skrif-
2 Kap.
Om olofligt begagnande af skrifter för skådebanan.
14 §.
Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete må ej offentli¬
gen uppföras utan samtycke af författaren eller den, som enligt denna
lag innehar författarens rätt; dock vare offentligt föredragande af så¬
dant arbete tillåtet, der det sker utan utstyrsel för skådebanan.
Så framt ej annorledes är aftaladt, medför samtycke, som nämndt
är, för den, som det erhållit, rätt att uppföra arbetet så ofta han för
godt finner, men ej att någon rätt dertill på annan öfverlåta.
Arbetets egare vare, så vida ej annorlunda är aftaladt, icke för¬
ment lemna slikt samtycke åt flere. Har egaren åt någon lemnat ute¬
slutande rätt att uppföra arbetet, men denne under fem på hvarandra
följande år ej deraf sig begagnat, är egaren oförhindrad att lemna
samtycke äfven åt andra. I afseende å redan gjorda medgifvanden
räknas nämnda tidrymd af fem år från utgången af det år, hvarunder
denna lag träder i kraft.
15 §•
Författares eller öfversättares rätt i det afseende, hvarom i detta
kap. är fråga, gäller för hans lifstid; dock att, om han låtit arbetet
utgifvas i tryck, men aflider innan fem år förflutit efter det år, då
tryckningen skedde, hans rättsinnehafvare njuta sagde rätt till godo
under den tid, som af de fem åren återstår. Har författaren eller
öfversättaren ej gifvit sig till känna, vare det, sedan fem år förflutit
från det år, under hvilket arbetet först uppfördes eller genom tryck
offentliggjordes, en hvar tillåtet att samma arbete uppföra.
Onsdagen den 18 April, f. m.
15
N:o 38.
Ang, förslag
till lag om
eganclerätt till
3 Kap. skrift.
("Forts.)
Om påföljd af denna lags öfverträdande.
16 g.
Den, som mot denna lag gör sig skyldig till eftertryck, straffes
med böter från och med tjugu till och med ett tusen kronor. Der¬
jemte hafve han till målseganden förbrutit upplagan och ersätte ho¬
nom värdet af de exemplar deraf, som ej finnas i behåll, beräknadt
efter boklådspriset för exemplar af den senast utgifna rättmätiga upp¬
lagan. År arbete olagligt allenast till viss afskild del af det hela,
skall hvad här är stadgadt tillämpas endast på denna del.
För den, som i strid mot lagen uppför eller låter uppföra drama¬
tiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare bot som ofvan ärsagdt;
och skall han i skadestånd till målseganden utgifva hela det belopp,
som vid tillfället influtit, utan afdrag för kostnader eller för hvad af
inkomsten kan belöpa på annat stycke, som vid samma tillfälle blifvit
uppförd t.
Kunna nu sagde grunder för beräkning af skada genom efter¬
tryck eller uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt ar¬
bete ickt följas, varde skadeståndet bestämdt efter annan grund, som.
pröfvas skälig. Lägsta belopp, hvartill skadestånd må sättas, vare
femtio kronor.
17 §.
Alla uteslutande för den olofliga tryckningen af en skrift an¬
vändbara materialier, såsom stereotyp- och andra plåtar samt formar,
så ock för olofligt uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt
arbete gjorda afskrifter skola tagas i beslag; och varde, der ej par-
terne annorlunda öfverenskomma, med det i beslag tagna så förfaret,
att missbruk dermed ej kan ske.
18 §.
För öfverträdelse af stadgandet i 13 § vare straftet böter, högst
ett hundra kronor.
19 §■
Hvad nu är stadgadt angående straff, skadestånd och egendoms
förlust, gälle ock i tillämpliga delar för den, som, med vetskap om ett
arbetes olaglighet, det till salu håller eller i riket till försäljning inför.
N:o 38.
16
Onsdagen den 18 April, f.
Ang. förslag
till lag om
äganderätt till
skrift.
(Forts.:
4 Kap.
i.
Allmänna bestämmelser.
20 §.
Denna lag tillämpas ej blott på skrift af svensk medborgare, utan.
jemväl på utländings skrift, som utgifves af svensk förläggare; och
kunna lagens bestämmelser, under förutsättning af ömsesidighet, af
Konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla äfven för annat
lands medborgares skrifter, som icke af svensk förläggare utgifvas.
21; §.
Eges skrift af flere, skall samtycke, som erfordras för att tryck¬
ning eller offentligt uppförande lagligen må ske, lemnas af en hvar
bland dem; dock vare i fråga om musikaliskt-dramatiskt arbete till¬
fyllestgörande att, då texten är det hufvudsakliga, samtycke lemnas
af dennes författare och, i motsatt fall, af tonsättaren.
22 §■
Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas af annan än målsegande.
23 §.
Härigenom upphäfvas förordningarna den 20 Juli 1855, angående
förbud emot offentligt uppförande utan egarens tillstånd af dramatiskt
eller för skådeplatsen författadt musikaliskt arbete, samt den 20
Mars 1876, angående eganderätt till skrift; och tillämpas denna lag
på redan offentliggjorda arbeten; dock att de, vid den tid lagen
träder i kraft, befintliga exemplar, som efter äldre lag hafva tillkom¬
mit, framgent må säljas, och att förseelser, begångna före nämnda tid,
bedömas efter då gällande stadgande^ så framt deruti utsatt påföljd
är lindrigare än den, som i denna lag bestämmes. Ej heller må hvad
i 2 kap. af denna lag är stadgadt ega tillämpning å dramatiskt eller
musikaliskt-dramatiskt arbete, som blifvit, offentligen uppfördt innan
förordningen den 20 Juli 1855 trädde i kraft.1'
Utskottet, som ansett sig böra tillstyrka vissa ändringar i Kongl.
Maj:ts här ofvan intagna förslag, hade med erinran att i det lag¬
förslag, Utskottet ville förelägga Riksdagen, afvikelserna från och tilläg¬
gen till det Kongl. förslaget vore utmärkta med kursiv stil, i punkten 1
af sitt förevarande utlåtande hemstält:
Onsdagen den 18 April, f. m.
17
N:o 38.
»att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts proposition Ang. förslag
uti ifrågavarande del icke kunde oförändrad bifallas, måtte för sin m lag om
del besluta följande: e-?an"
(Forts.)
”Lag angående eganderätt till skrift.
1 Kap.
Om skydd mot eftertryck.
1 §■
Författare vare berättigad att, med andras uteslutande, låta ge¬
nom tryck utgifva sin skrift, ehvad den förut blifvit offentliggjord
eller förefinnes endast i handskrift.
Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete, affat-
tadt i not- eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskaplig teck¬
ning, land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik teckning
eller afbildning, som ej är, efter sitt hufvudsakliga ändamål, att be¬
trakta såsom konstverk.
Med tryck förstås en skrifts mångfaldigande på mekaniskt, foto¬
grafiskt eller annat lilcartadt sätt.
2 §•
Den enligt 1 § författare tillerkända rätt innebär äfven rättighet
för honom att, med andras uteslutande, låta genom tryck utgifva sin
skrift på annan munart af samma språk. Svenska, norska och dan¬
ska anses i detta hänseende såsom olika munarter af samma språk.
3 §•
Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å ti¬
telbladet uppgifna språk, varde ansedd såsom på hvardera af dessa
språk författad.
4 §•
Hav författare vid utgifvandet af skrift genom tillkännagifvande
på titelbladet förbehållit sig uteslutande rätt att föranstalta om öfver¬
sättning af densamma till ett eller flera uppgifna språk och har lian,
inom två år från den tid skriften först trycktes, sådan öfversättning
utgifvit; vare under fem år från nämnda tid annan förbjudet att öf¬
versättning deraf utgifva på det eller de språk, hvartill öfver-sättnings-
rätten sålunda blifvit förvarad.
Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 38.
2
N:o 38.
18
Onsdagen den 18 April, f. m.
Ang. förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts. 1
5 §.
Den, som öfversätter skrift till annat språk, hafve för sin öfver¬
sättning, der honom ej enligt denna lag är förbjudet att öfversätt-
ningen genom tryck utgifva, den författarerätt, som i 1 § är nämnd,
en hvar obetaget att med enahanda rätt göra annan öfversättning af
samma skrift.
6 §•
Utgifvare af periodisk skrift, så ock af skrift, som består af sjelf-
ständiga bidrag från särskilda medarbetare, anses såsom författare af
skriften i dess helhet; dock skall, der ej annorlunda blifvit aftaladt,
författare af bidrag till sådan skrift, som i denna § nämnd är, vara
berättigad att ett år efter bidragets offentliggörande detsamma sär¬
skilt utgifva.
7 §•
Författare må sin omförmälda rätt med eller utan vilkor eller
inskränkning på annan öfverlåta. Gör han det ej, gånge den rätt
vid författarens död öfver till hans rättsinnehafvare efter lag.
Den, som genom öfverlåtelse erhållit förlagsrätt till eu skrift, må
ej, utan uttryckligt medgifvande af författaren, utgifva mera än en
upplaga och denna ej större än ett tusen fem hundra exemplar.
3 §•
Författarerätt vare gällande under författarens lifstid och femtio
år efter hans död. Der två eller flera gemensamt författat en skrift,
som ej består af sjelfständiga bidrag från särskilda medarbetare, räk¬
nas dessa femtio år fråir den senast aflidne författarens död.
9 §.
För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan före¬
ning, som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift, som ut-
gifves först efter författarens död, njutes skydd mot eftertryck i fem¬
tio år från det skriften först utgafs. Lag samma vare om skrift af
författare utan uppgifvet eller under diktadt namn; dock att, der
författaren före utgången af femtionde året från det skriften först ut¬
gafs, gifver sig till känna antingen å titelbladet till ny upplaga eller
genom anmälan i Justitiedepartementet och tre gånger i allmänna
tidningarna införd kungörelse, han då må njuta till godo den rätt,
som i 8 § sägs.
10 §.
Utgifves en skrift i flera afdelningar med inbördes sammanhang;
Onsdagen den 18 April, f. m. 19
då skall den i 9 § nämnda skyddstid räknas från det år, den sista
afdelningen utgafs. Har en afdelning utgifvits senare än tre år efter
den närmast föregående, varde skyddstiden för den äldre af dessa af-
delningar, så ock för tidigare, räknad från det år, den sista bland de
äldre afdelningarna utgafs.
11 §•
Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorledes är
stadgadt, vare såsom eftertryck förbjudet att, utan vederbörandes tillå¬
telse, annans skrift i dess helhet eller delvis eller på annan munart
utgifva, så länge stadgad skyddstid derför ej förflutit.
Såsom eftertryck anses jemväl:
att, utan tillåtelse, annans skrift utgifves med oväsentliga ändrin¬
gar, förkortningar eller tillägg, eller musikaliskt arbete utgifves omsatt
för andra, flera eller färre instrumenter eller till andra stämmor,
eller öfversättning utgifves af annans otryckta skrift;
så ock, att öfversättning utgifves i strid mot 4 §, eller att för¬
läggare eller den, som tryckningsrätt till skrift å honom öfverlåtit,
verkställer skriftens tryckning i strid mot förlagsaftalet.
12 §.
Förbudet mot eftertryck må ej utgöra hinder att vid författan¬
det af nytt, i det väsentliga sjelfständigt arbete begagna tryckt skrift
på det sätt, att ordagrant eller i sammandrag anföras delar deraf,
som åberopas till bevis eller upptagas till granskning, belysning eller
ytterligare bearbetning.
Icke heller må såsom eftertryck anses, att delar af tryckt skrift
eller, der den är af ringa omfång, hela skriften intages i sådan, ur
flera arbeten hemtad samling, som göres för att tjena till bruk vid
andaktsöfning, till undervisning i läsning, musik eller teckning eller
till historisk framställning; likasom ej heller att i musikaliskt arbete
ord aftryckas såsom text.
Då annan skrift sålunda begagnas, skall författaren uppgifvas,
så framt hans namn finnes å skriften utsatt.
13 §.
Till eftertryck hänföres ej heller, att i periodisk skrift intaga ur
annan sådan skrift hemtad uppsats; dervid den nyttjade skriftens ti¬
tel likväl skall uppgifvas. Vetenskapliga cifhandlingar och vittra ar¬
beten äfvensom andra vippsatser, så vida de är o af större omfång, må
dock ej införas, om förbehåll mot eftertryck blifvit gjordt vid deras
början.
N:o 38.
Ang. förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts.)
N:o 38.
20
Onsdagen den 18 April, f. m.
Ang. förslag
till lag om
eganderätl till
skrift.
("Ports J.
2 Kap.
Om olofligt begagnande af skrifter för skådebanan.
14 §.
Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete må ej offentligen
uppföras utan samtycke af författaren eller den, som -t det afseende,
hvarom i detta hav. är fråga, innehar författares rätt; dock vare
offentligt föredragande af sådant arbete tillåtet, der det sker utan ut¬
styrsel för skådebanan.
Så framt ej annorledes är aftaladt, medför samtycke, som
nämndt är, för den, som det erhållit, rätt att uppföra arbetet så ofta
han för godt finner, men ej att någon rätt dertill på annan öfver-
låta.
För fattare vare, såvida ej annorlunda ar aftaladt, icke förment
att lemna slikt samtycke åt flera. Har författare åt någon lemnat ute¬
slutande rätt att uppföra arbete, men denne under fem på hvaran¬
dra följande år ej deraf sig begagnat, är författaren oförhindrad att
lemna samtycke äfven åt andra.
15 §.
Författares eller öfversättares i detta hap. omförmälda rätt gäller
för hans lifstid och fem år efter hans död. Har författare eller öf¬
versättare ej gifvit sig till känna, vare det, sedan lem år förflutit
från det arbetet först uppfördes eller genom tryck offentliggjordes, en
hvar tillåtet att samma arbete uppföra.
3 Kap.
Om påföljd af denna lags öfverträdande.
16 §.
Den, som gör sig skyldig till eftertryck, straffes med böter från
och med tjugu till och med ett tusen kronor. Derjemte hafve han
till målseganden förbrutit upplagan och ersätte honom värdet af _ de
exemplar deraf, som ej finnas i behåll, beräknadt efter boklådspnset
för exemplar af den senast utgifna rättmätiga upplagan. År arbete
olagligt allenast till viss afskild del af det hela, skall hvad här är
stadgadt tillämpas endast på denna del.
Onsdagen den 18 April, f. m.
21
N:o 38.
För den, som i strid mot denna lag uppför eller låter uppföra
dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare bot som ofvan är
sagdt; och skall han i skadestånd till målseganden utgifva hela det
belopp, som vid tillfället influtit, utan afdrag för kostnader eller
för hvad af inkomsten kan belöpa på annat stycke, som vid samma
tillfälle blifvit uppfördt.
Kunna nu sagda grunder för beräkning af skada genom efter¬
tryck eller uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt ar¬
bete icke följas, varde skadeståndet bestämdt efter annan grund, som
pröfvas skälig. Lägsta belopp, hvartill skadestånd må sättas, vare
femtio kronor.
17 §.
Alla uteslutande för den olofliga tryckningen af eu skrift använd¬
bara materialier, såsom stereotyp- och andra plåtar samt formar, så
ock för olofligt uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt
arbete gjorda afskrifter skola tagas i beslag; och varde, der ej par¬
terna annorlunda öfverenskomma, med det i beslag tagna så förfaret,
att missbruk dermed ej kan ske.
18 §.
För underlåtenhet att, på sätt i 12 och 13 §§ stadgas, upp¬
gifva författares namn eller titeln å periodisk skrift vare straffet bö¬
ter, högst ett hundra kronor.
19 §•
Hvad nu är stadgadt angående straff, skadestånd och egendoms
förlust, galle ock i tillämpliga delar för den, som, med vetskap om
ett arbetes olaglighet, det till salu håller eller i riket till försäljning
inför.
4 Kap.
Allmänna bestämmelser.
20 §.
Denna lag tillämpas på skrift af svensk medborgare; och kunna
lagens bestämmelser, under förutsättning af ömsesidighet, af Konungen
förklaras delvis eller helt och hållet gälla äfven för annat lands
medborgares skrifter.
Ang. förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts.)
N:o 38.
22
Onsdagen den 18 April, f. m.
Ang. förslag
om lag till
eg anderätt till
skrift.
(Forts.)
21 §.
Eges skrift af flera, skall samtycke, som erfordras för att tryck¬
ning eller offentligt uppförande lagligen må ske, lemnas af en kvar
bland dem; dock vare i fråga om musikaliskt-dramatiskt arbete till¬
fyllestgörande att, då texten är det hufvudsakliga, samtycke lemnas
af dennes författare ock, i motsatt fall, af tonsättaren.
22 §.
Vid tillämpning af de i 4, 6', 8, 0, 10, 14 och 15 §§ gifna tids¬
bestämmelser inberäkna^ icke det kalenderår, under hvars lopp det
förhållande inträffat, med afseende hvarå bestämmelsen meddelats.
23 §.
Ej må författares i denna lag stadgade rätt i afseende å skrift,
som oatgifven finnes i författarens, hans enkas eller arf ring ars ego,
för gäld i mät tagas eller vid konkurs till borgenärer öfvergå.
24 §.
Förbrytelse mot denna lag må ej åtalas af annan än målsegande.
25 §.
Härigenom uppkäfvas förordningarna den 20 Juli 1855, angående
förbud emot ofientligt uppförande utan egarens tillstånd af dramatiskt
eller för skådeplatsen författadt musikaliskt arbete, samt den 20 Mars
1876, angående eganderätt till skrift; dock må denna lag ej verka
inskränkning i den rätt, författare eller hans rättsinnehafvare, innan
densamma irädt i kraft, i enlighet med äldre lag förvärfvaiA
Enligt anteckning å utlåtandet kade reservationer mot särskilda
delar af detta lagförslag inom Utskottet afgifvits af Herrar von
Gegerfelt, Grefve Morna", Lindgren, Själ ring, Ribb ing, Lyth, Phi¬
lip sson, Wieselgren, Asplund, Torpadie, Bröden och Lundberg.
Innan föredragningen af det förevarande lagförslaget tagit sin
början, begärdes ordet af
Herr vice Talmannen Wijk, som yttrade: I afseende å före-
dragningssättet för detta utlåtande, tager jag mig friheten hemställa,
att Kammaren ville, i likhet med Medkammaren, besluta att utlåtandet
må punktvis företagas till afgörande; att det i första punkten in¬
tagna lagförslag må paragrafvis genomgås, med iakttagande deraf, att
hvarje kapitels rubrik pröfvas, sedan de dertill hörande paragrafer
blifvit behandlade, och hela förslagets rubrik sist förekomma; att med
pröfningen af Utskottets hemställan om ofvan berörda lagförslags an¬
tagande må anstå, intill dess föredragning af hela lagförslaget egt
Onsdagen den 18 April, f. m.
23
N:o 38.
rum, samt att, för den händelse lagförslaget i någon eller några delar
skulle komma att till Utskottet återförvisas, Kammaren må lemna Ut¬
skottet öppen rätt att vid förslagets förnyade behandling i afseende
å lydelsen af de paragrafer, hvilka' blifvit af Kammaren med eller
utan ändring godkända, vidtaga sådana jemkningar, som kunna anses
erforderliga till följd af de förändringar, som de återförvisade para¬
graferna torde komma att undergå.
Hvad Herr vice Talmannen sålunda föreslagit blef, på derom gifven
proposition, af Kammaren bifallet; och föredrogs alltså först lagförslagets
§ 1-
Ordet lemnades på begäran till
Herr Adlercreutz, som anförde: Vid den nu föredragna para¬
grafen anhåller jag att få föreslå en redaktionsförändring, som har
afseende jemväl å 2 och 11 paragraferna i lagen. Då skälen för denna
förändring till äfventyra lättare uppfattas, derest jag först gifver till
känna den lydelse, som jag önskar att paragrafen måtte erhålla, skall
jag bedja att nu få angifva denna lydelse. Den är följande: “En
hvar, som skrift författat, ege, med de undantag och närmare bestämmel¬
ser, som i Tryckfrihetsförordningen och här nedan i denna lag meddelas,
uteslutande rätt att, ehvad skriften förut blifvit offentliggjord eller
endast i handskrift förefinnes, densamma genom tryck mångfaldiga
och till spridning utgifva, jemväl i öfversättning från ett till annat
af de svenska, norska och danska språken. “
Jag skall nu angifva skälen för förändringen. Uti 1 § af
Utskottets förslag afhandlas författares rätt att utgifva sin skrift;
och uti 11 § stadgas de inskränkningar i andras förbud eller rättig¬
heter, som deraf äro eu följd. Uti 1 § framställes författares rätt
såsom vore den alldeles absolut och utan några inskränkningar, hvar¬
emot 11 § omtalar sådana inskränkningar i förbudet, härrörande dels
från denna lag, dels från Tryckfrihetsförordningen. Då det emellertid
är naturligt, att de inskränkningar, som finnas uti förbudet för andra
än författare, äfven måste gälla i fråga om författarens rätt, torde
det enda rätta och lämpliga vara, att redan i 1 §, der sjelfva rätten
omtalas, gifva anvisning på dessa inskränkningar. Denna erinran
vinner ytterligare stöd deraf, att hänvisning skall ske till ett sådant
kardinaldokument som Tryckfrihetsförordningen.
Eu följd af den af mig föreslagna förändringen blifver naturligtvis
att början af 11 § erhåller eu annan lydelse, än den Utskottet före¬
slagit, och hvilken jag naturligtvis, i händelse min redaktionsförändring
godkännes, kommer att föreslå, då denna paragraf blifvit föredragen.
Enligt hvad jag tänkt mig, skulle sist nämnda § komma att lyda
ungefär sålunda: “Den, som utan utgifningsrätt genom tryck mång¬
faldigar skrift, är för olaga eftertryck underkastad den påföljd, som i
B kap. stadgas" etc. Vidare är att bemärka, att det stundom blifver
nödvändigt att i en lag intaga åtskilliga punkter eller moment, som,
utan att innehålla några bestämda stadganden, hafva till ändamål att
gifva en förklaring öfver uttryck eller ord, som i lagen oftare före-
Ang. förslag
till lag om
eg anderätt till
skrift.
(Forts.)
N:o 38.
24
Onsdagen den 18 April, f. m.
Ang- förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts.)
komma. Naturligtvis böra dylika meningar så vidt möjligt undvikas.
I Lag-Utskottets förslag finner man dem emellertid i början liopade
på hvarandra. 1 § andra momentet innehåller en redogörelse öfver
hvad till skrift skall hänföras; i tredje momentet samma § angifves
hvad med tryck skall förstås, och i nästföljande paragraf omnämnes
hvad som skall anses såsom olika munarter af samma språk.
Tredje momentet i 1 §, som handlar om hvad med tryck skall
förstås, är alldeles öfverflödigt om man godkänner den i Kongl. Maj:ts
af Första Kammaren härutinnan biträdda förslag liggande åsigt, en¬
ligt hvilken skydd för eftertryck är inskränkt till allenast sådant
mångfaldigande af skrift, som med tryck i vanlig mening åstadkommes,
men icke, såsom Utskottet föreslagit, skall gälla äfven det mångfaldi¬
gande, som sker på fotografiskt eller annat likartadt sätt. Men äfven
om man åt detta skydd vill gifva den stora utsträckning som af Ut¬
skottet ifrågasatts, skulle det sista momentet i 1 § kunna undvikas ge¬
nom att begagna det uttryck, som i finska lagförslaget rörande samma
ämne förekommer, eller “genom tryck eller annorledes månfaldiga“.
För min del tror jag att icke någon utsträckning af stadgandet är af
verkligt behof påkallad och sluter mig i denna del till Kongl. Ma:jts
förslag samt hemställer derföre, att, jemte det 3 mom. utgår, i det 1
mom. uttrycket “genom tryck utgifva4' utbytes mot “genom tryck
mångfaldiga och till utspridning utgifva.14 Genom antagande af den
redaktion af denna 1 §, som jag tagit mig friheten föreslå, skulle äf¬
ven 2 paragrafen i Utskottets förslag blifva helt och hållet öfver¬
flödig. Andra paragrafen står i det närmaste i sammanhang med den
1 § och utgör så att säga ett supplement till beskrifningen af om¬
fånget för författarerätten, en rätt som man icke velat binda vid ett
af de tre nordiska språken’allena, utan utsträcka jemväl till de två
öfriga. Det vore, enligt min tanke, en vinst att denna 2 § flyttades
in i den 1 §, äfven i det hänseendet, att man derigenom undveke det åt¬
minstone för mina svenska öron besynnerliga talet om de tre olika
•‘munarter af samma språk44, hvilket språk är icke ens till namnet
uppgifvet och skulle svårligen kunna uppgifvas.
De i § 1 af Utskottets förslag förekommande orden: “Författare
vare berättigad att med andras uteslutande, låta44 o. s. v. utgör äfven
ett oegentligt, helt säkert af danskt ursprung härflytande uttryck,,
som genom den af mig föreslagna redaktionen undvekes. Det begrepp,
Utskottet velat med dessa ord uttrycka, heter väl på svenska rättast
•‘uteslutande rätt14, hvilket uttryck Utskottet äfven begagnat i 4 §.
Om den af mig föreslagna redaktionen skulle antagas, så blir
deraf en följd, att 2 mom. af 1 § i Utskottets förslag, hvilket
moment handlar om hvad som skall till skrift hänföras, måste flyttas
från sin nuvarande plats till någon annan lämplig plats, som torde
bäst vara att söka antingen näst framför 11 § eller ock i slutet af 1
kapitlet.
Jag kan’ naturligtvis svårligen begära att Kammaren omedelbart
efter afhörandet af ett förslag till en så vidt omfattande redaktions-
förändring som det jag nu framstält skall vara färdig att pröfva och
obetingadt antaga förslaget, äfven om det är af beskaffenhet att böra
Onsdagen den 18 April, f. m.
25
ito 38.
godkännas. Jag skulle derföre helst hafva önskat, att paragrafen
kunde blifvit till Utskottet återremitterad, för att det mål, hvartill jag
syftar, säkrast måtte vinnas. Men då Första Kammaren redan fatlat
sitt beslut och bifallit Kongl. Maj:ts förslag, så skulle eu återremiss
numera till intet gagna. Den enda utväg, som står mig öppen, är
sålunda att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag i fråga om denna §
med den af mig föreslagna förändring. Den varsamhet, som i all¬
mänhet förbjuder antagandet af ett förslag omedelbart efter dess fram¬
läggande, torde i detta fall icke vara så mycket af nöden, enär, om
Kammaren godkänner den af mig föreslagna förändringen, Lag-Utskottet,
som har att sammanjemka de olika meningar som inom Kamrarne
uttalats, då äfven blir i tilifälie att, om mitt förslag i hufvudsaken
anses rigtigt, undanrödja de i redaktionen till äfventyrs förefintliga fel¬
aktigheter och ojemnheier. Jag tar mig friheten ännu en gång upp¬
läsa mitt förslag “En hvar, som skrift författat, ege, med de undantag
och närmare bestämmelser, som i Tryckfrihetsförordningen och här nedan
i denna lag meddelas, uteslutande rätt att, ehvad skriften förut blifvit
offentliggjord eller endast i handskrift förefinnes, densamma genom tryck
mångfaldiga och till spridning utgifva, jemväl i öfversättning från ett
till annat af de svenska, norska och danska språken*1 och yrkar afslag
å Utskottets förslag och antagande af det som af mig nu blifvit uppläst.
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Ge er: Det af
den näst föregående ärade talaren framstälda förslag till förändrad
lydelse af 1 § i nu föreliggande lagförslag förefaller mig vara i många
afseenden ganska beaktansvärdt. I synnerhet anser jag det innefatta
eu verklig förbättring derutinnan, att enligt dess lydelse redan i denna
1 § en hänvisning göres till de inskränkningar i författarens uteslu¬
tande rätt, som betingas af vissa föreskrifter i Tryckfrihetsförordningen,
ehuru jag visserligen icke tror, att ett utelemnande af en sådan hän¬
visning kunde leda till någon tvekan vid tillämpningen af desse» före¬
skrifter. Äfven i öfrigt synes mig den af Herr Adlerereutz föreslagna
redaktion vara ganska lyckligt uppstäld, utan att jag derför tilltror
mig att så bär i hast, efter endast åhörande af hans förslag, kunna
bedöma huru vida det är i alla afseenden antagligt. Emellertid före¬
faller det mig, som skulle Herr Adlerereutz’ förslag i sak skilja sig
från Kong]. Maj:ts proposition i två afseenden. Den första olikheten
består derutinnan, att då i Kongl. Maj:ts förslag stadgas skydd mot
öfverflyttning från en munart till eu annan af samma språk, så har
Herr Adlerereutz inskränkt detta skydd till öfverflyttning till danska
och norska språken, och således helt och hållet lemnat å sido frågan
om andra munarter, en fråga som dock icke torde vara utan sin bety¬
delse äfven här i Sverige, der vi hafva många olika dialekter, men ännu
mera i Norge, der, som vi veta, de så kallade målsträfvarne skrifva
sina arbeten på ett språk, som är ett helt annat än högnorksan.
Den andra ändringen står i öfverensstämmelse med det af Ut¬
skottet föreslagna tillägg, att författares uteslutande rätt till skrift
icke är för nära trädd allenast derigenom att annan obehörig person
låter trycka skriften, utan först derigenom att han, efter det tryck-
Ang, förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Förtal
N:o 38.
26
Onsdagen den 18 April, f. m.
Ang. förslag
till lag om
..äganderätt till
skrift.
(Forts.)
ningen blifvit verkstad, låter densamma till spridning utgifva. Det
är klart, att ett eftertrycksbrott icke kan finnas för handen, derest
icke tryckningen sker i afsigt att sprida den tryckta skriften. Men
i praktiskt hänseende blifver det stor skilnad om detta brott skall,
såsom uttryckligen stadgats i Tysklands, Danmarks och Norges lag¬
stiftningar, anses fullbordadt genom sjelfva tryckningen, eller om der¬
utöfver skall erfordras bevisning om att den tryckta skriften till sprid¬
ning utgifvits.
Då emellertid, såsom den siste talaren anmärkte, denna redak-
tionsförändring icke, vid det förhållande att Första Kammaren redan
bifallit Kongl. Maj:ts förslag, kan blifva Riksdagens beslut, med mindre
densamma bringas under förnyad pröfning inom Riksdagens båda
Kamrar, och då man således, i händelse Kamrarne nu stanna i olika
beslut, har att emotse nytt utlåtande rörande nu förevarande § från
Utskottet, så har jag för närvarande ingen anledning att motsätta
mig den siste talarens framställning.
Herr Berg: Efter tagen kännedom om den redaktionsförändring,
som af Herr Adlercreutz föreslagits, måste jag erkänna, att jag för
min del finner densamma i åtskilliga delar hafva företräde framför
det af Utskottet framlagda förslaget. Hans Excellens Herr Stats¬
ministerns yttrade farhåga, att denna omredigering skulle till äfventyr?
innefatta eu förändring i sak i så måtto, att det olofiiga eftertrycket
icke skulle anses vara fullbordadt, förr än skriften vore till spridning
utgifven, tror jag icke vara grundad. Ty, så vidt jag rätt fattat det
af Herr Adlercreutz upplästa förslaget till 11 §, vore meningen att
der intaga en bestämmelse, att brottet skulle anses fullbordadt, så
snart mångfaldigande skett.
Hvad de särskilda munarterna af de olika språken angår, torde
det kanske för fullständighetens skull hafva varit behöfligt, att härom
talades något i lagen. Men någon synnerlig vigt tror jag ej ligga der¬
på; ty någon öfversättning från ett svenkt tungomål till ett annat
sådant lärer väl knappast kunna förutsättas. Och att i Sverige för¬
bjuda öfversättning från ett norskt tungomål till ett annat norskt
tror jag icke vara af något verkligt behof påkalladt; och då i allt
fall, sedan Första Kammaren godkänt Kongl. Maj:ts proposition i
denna del, ett antagande nu af det utaf Herr Adlercreutz framstälda
förslag naturligtvis ej kan betyda annat än en återremiss, samt Ut¬
skottet således är i tillfälle att, vid sammanjemkning af de särskilda
besluten, taga frågan i vidare öfvervägande, synes mig alla betänklig¬
heter i detta hänseende skola häfvas. Jag yrkar för den skull bifall
till detta sist nämnda förslag.
Herr Hedin: Det förefaller mig som om ett beslut i den ret¬
ning, som Herr Adlercreutz föreslagit, skulle vara egnadt att redan
från början sätta lagens framgång på spel. För öfrigt vill jag an¬
märka, att här icke är fråga blott och bart om någon oskyldig redak¬
tionsförändring, utan om en förändring af den beskaffenhet, att deri¬
genom mycken tvekan vid lagens tillämpning kommer att uppstå.
[Onsdagen den 18 April, f. m. 27
Såsom Hans Excellens Herr Statsministern redan antydt, kan det t. ex.
verkligen med den nu föreslagna redaktionsförändringen blifva föremål
lör tvist, hvilket det norska språk är, till hvilket man skulle vara
förhindrad att öfversätta en annans skrift. Det ändamål, som man
al sett, då man förklarat att danska, norska och svenska språken
äro munarter af ett och samma språk, kommer otvifvelaktigt genom
den förste talarens förslag att förfelas.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Grefve Sparre: Utskottet har i allmänhet icke i andra fall, än
der dess mening varit bestämdt afvikande från Kongl. Maj:ts förslag,
velat deri tillstyrka någon förändring. Man ansåg nemligen inom
Utskottet, att då en sådan lag som den ifrågavarande genomgått
Högsta Domstolens granskning, skulle det vara med något äfventyr
förenadt, om Utskottet satte sig att föreslå ytterligare förändringar i
densamma. Hvad särskilt beträffar uttrycket “utgifva en skrift på
svenska, norslca, eller danska språken", instämmer jag i allo uti
den siste talarens anmärkning. Jag tror att det behöfves någon slags
förklaring, hvarföre detta utgifvande på de andra språken icke är
tillåtet; och en sådan förklaring ligger uti uttrycket, att alla dessa
tre språk äro olika munarter af ett och samma språk.
Den andra afvikelsen från Kongl. Maj:ts förslag, som Utskottet
tillåtit sig, består deri att ordet “mångfaldiga'1 blifvit utbytt emot
ordet “utgifva". Jag kan för min del icke finna något straffvärdt uti
att en person, utan afsigt att publicera eller bereda sig någon inkomst,
låter t. ex. på fotografisk väg trycka en handskrift — något som
mycket väl låter sig gorå. Men vid sådant förhållande hör, efter min
uppfattning, lagstiftningen äfven vara synnerligen varsam, så att den
icke såsom brott stämplar hvad som icke enligt den allmänna upp¬
fattningen är brottsligt. Af sådan anledning har Utskottet ansett
uttrycket “utgifva" lämpligare än det i Kongl. Maj:ts förslag använda
uttrycket "mångfaldiga".
Hvad beträffar det af Utskottet gjorda tillägget “fotografiskt eller
annat likartadt sätt", så har man dervid haft i sigte den längre tid,
för hvilken en lag i allmänhet skrifves. Med den utveckling, konsterna
i allmänhet numera tagit, kunna vi icke för oss göra rätt klart, huru
dessa olika sätt att mångfaldiga skrifter, fotografi in. in., kunna komma
att utveckla sig, likasom man kan tveka, huru vida de nyare sätt att
trycka, som vi t. ex. se användas till och med i en de! tidningar,
skall hänföras under det nuvarande ordet tryck, hvarmed man förstår
endast tryck genom satta bokstäfver. Detta är orsaken till de två,
i sig sjelfva icke särdeles betydande ändringar, Utskottet föreslagit.
Hvad nu angår det af Herr Adlercreutz framstälda förslag till
förändrad redaktion af den föredragna §, så, och då det kan antagas,
att denna ändring af §:ns ordalydelse skall föranleda till ny pröfning
af förslaget inom Utskottet, tillkommer det icke mig, såsom ledamot
åt detta Utskott, att nu deröfver yttra mig. Anser Kammaren den
af Herr Adlercreutz föreslagna lydelsen bättre än Utskottets, tillkom¬
mer det naturligen Utskottet att söka åstadkomma en sammanjemkning
N:o 38.
Ang. förslag
till lag om
cganderätt till
skrift.
(Forts.)
N:o 38.
28
Onsdagen den 18 April, f. ro.
Ang. förslag
till lag om
eganderätt till
skrift.
(Forts.)
emellan Första och Andra Kammarens skiljaktiga beslut, hvadan jag
således nu deröfver icke torde behöfva afgifva något yttrande.
Herr Philipsson: För min de! vill jag ingalunda bestrida, att,
genom den utaf Herr Adlercreutz föreslagna nya redaktionen af 1 §,
en fördel skulle vinnas framför ett godkännande af Utskottets förslag.
Jag kan nemligen, på sätt min mot Utskottets betänkande afgifna
reservation utvisar, icke godkänna den af Utskottet föreslagna redak¬
tionen af 1 §, för så vidt densamma afviker från Kongl. Maj:ts förslag.
Jag anser det vara högst vigtigt för lagen i dess helhet, att ordet
“mångfaldiga“ icke utgår och ersättes med ordet ••utgifva". Ty genom
denna ändring i redaktionen sker äfven en ändring i sak af större
och vigtigare betydelse, än man må hända till en början kan inse:
derigenom rubbas nemligen helt och hållet den uppfattning af för¬
brytelse mot eganderätt till skrift, som redan ligger till grund för nu
gällande bestämmelser i Kongl. förordningen den 20 Mars 1870, hvilken
i detta hänseende upptager det stadgande, som förekommer i 1 § 9
mom. Tryckfrihetsförordningen, och der nämnda förbrytelse just qvali-
ticeras på cist sätt, att den, som trycker eller eftertrycker annans skrift
är brottslig. Således är genom nu gällande lag stadgadt, att brottet
är fullbordadt — delictum consummatum — då tryckningen skett, natur¬
ligtvis likväl under förutsättning att afsigt förefunnits att sprida skrif¬
ten. Skulle man nu, på sätt Utskottet föreslagit, stadga, att författare¬
rätt till skrifter afser deras utgifvande, så kunde man af detta stad¬
gande icke draga eu dylik slutföljd, något som af motiveringen icke
heller synes hafva varit Utskottets mening. Men jag hemställer hvad
följden häraf skulle blifva. Fm person kunde t. ex. låta trycka en
hel upplaga af eu skrift och söka att så mycket som möjligt i hem¬
lighet sprida den, utan att kunna straffas, äfven om tryckningen vore
ett kändt förhållande, då deremot efter utländska lagar i detta fall
brottet är fullbordadt, så snart blott ett enda exemplar af skriften, i
afsigt att sprida den, blifvit tryckt, Ett sådant stadgande innehålles
t. ex. uttryckligen i den tyska lagens 22 §. I denna del måste
jag således instämma uti den önskan, som af flere föregående talare
yttrats, att Herr Adlercreutz’ förslag måtte af Kammaren antagas;
men å andra sidan anser jag, att ännu något mera bör göras. _ Jag
tror nemligen icke, att genom Herr Adlercreutz’ förslag något i sak
egentligen vinnes utöfver hvad som står att ernå genom godkännande
af den lydelse 1 § har i Kongl. Maj:ts förslag, hvilken lydelse
redan blifvit af Första Kammaren antagen. Ed redaktionsförbättring
kunde visserligen åstadkommas, men vid det förhållande, att Kamrarne
komme att stanna i olika beslut, måste Utskottet försöka en samman-
jemkning, hvilken alltid är förenad med svårigheter. I hvilketdera
fallet som helst skulle likväl § sakna en tilläggsbestämmelse, hvilken
jag för min del anser högst behöflig. Lika som i §:ens andra mo¬
ment uttryckligen förklaras hvad som i lagen med ordet skrift åsyftas,
så bör i min tanke jemväl uttryckligen bestämmas, hvad som i lagen
med ordet tryck skall förstås. Ty eljest kan vid tillämpningen af
lagen inträffa, att många brott komma att ostraffadt begås, hvilka det
Onsdagen den 18 April, f. m.
29
N:o 38.
visst icke varit lagstiftningens afsigt att befrämja. Yore här endast Ang. förslag
fråga om den egentliga litteraturens alster, så erfordrades ingen när-
mare förklaring af ordet tryck, men, med afseende derå, att många effansl™fL *
andra produkter af företrädesvis det andliga arbetet äro gjorda till (Forte.)
föremål för den nya lagstiftningen, är i min tanke behöfiigt att upp¬
taga jemväl de öfriga medel, bvilka för dessa produkters mångfaldi¬
gande kunna användas. Jag vill dessutom i detta hänseende hänvisa
till de bestämmelser, som förekomma i lagen angående efterbildning af
konstverk af den 3 Maj 1867, § 2, der det heter: “En hvar hafre
rätt att, med andras uteslutande, låta efterbildningar af de af honom
utförda originala konstverk, delvis eller i deras helhet, återgifvas på
mekanisk väg eller genom fotografi eller afgjutning eller annat dylikt
sätt".
Nu är af Kongl. Maj:t hemstäldt, att Riksdagen måtte antaga ett
förslag till förordning rörande utsträckt tillämpning af denna lag,
hvarigenom skulle föreskrifvas, att, sedan de i Tryckfrihetsförordningen
förut befintliga stadganden om eganderätt till skrift derur blifvit ute¬
slutna, lagen eger tillämpning jemväl å sådan efterbildning af konstverk,
som genom tryck återgifves. Genom detta stadgande erhåller lagen
om efterbildning af konstverk tillämpning å efterbildningar, som verk¬
ställas genom tryck, på annan mekanisk väg, genom fotografi och
medest afgjutning. Hvad nu afgjutning vidkommer, så har detta efter-
bildningssätt naturligtvis tillämpning å endast den plastiska konstens
alster; men beträffande åter de tre öfriga medlen för mångfaldigande
af originalarbeten, så kunna de ifrågakomma lika mycket i afseende å
sådana arbeten, som äro hänförliga till skrifter i den nu ifrågavarande
lagen om eganderätt till skrift, som i afseende å dem, hviika utgöra
föremål för bestämmelserna i lagen om efterbildning af konstverk.
Så t. ex. spelar fotografien en högst vigtig roll i fråga om mångfaldi¬
gandet af naturvetenskapliga teckningar, kartor, byggnadsritningar och
liera sådana alster, hviika ofta kunna stå på gränsen af konstverk
och följaktligen lika mycket som dessa böra skyddas mot fotografisk
efterbildning. Men det förefinnes äfven ett annat skäl, som påkallar
ett förtydligande af ordet tryck, det nemligen, att till skrift i den nya
lagen skall hänföras jemväl musiJcälier. Ty ett temligen allmänt
förekommande sätt är, att låta afskrifva sådana arbeten, och detta
eger rum i ganska stor utsträckning. Så länge dock det blott sker
inom slutna sällskap, t. ex. sångföreningar m. m., kan detta ej vara af
så synnerlig vigt; ty dels kan föreningen anses såsom egare af arbetet,
som blifvit inköpt för föreningens räkning, och dels är afsigten med
dessa afskrifter icke att åstadkomma spridning deraf till andra än
föreningens ledamöter. Så vidt man nu vill uppmuntra icke blott
skriftställare utan äfven tonkonstnärer, så synes det vara af vigt att
den nya lagen blir sådan, att den kan uppfylla äfven det sist nämnda
ändamålet. Under den gamla tryckfrihetslagens tid har väl hittills
allt gått sin gilla gång; men förhållandena hafva nu så betydligt än¬
drats och utvecklat sig i alla rigtningar, att man i den nya lagen icke
kan undgå att till dessa förhållanden taga behörig hänsyn. Om t. ex.
en framstående tonkonstnär skulle dikta en komposition, för hvilken
N:o 38.
Ang. förslag
till lag om
eganderätt til
skrift,
(Forts.)
30 Onsdagen den 18 April, f. m.
han af en förläggare skulle kunna betinga sig ett stort honorarium,
{ så vågar förläggaren — äfven om han ansåge sig kunna, i anseende
till författarens stora anseende som kompositör, betala ett sådant
honorarium — likväl icke göra det. I synnerhet om denna komposition
icke är större, än att den omfattar ett eller två ark, vågar ingen
förläggare gifva författaren ett högre honorarium, emedan han icke kan
sätta priset i rimligt förhållande till hvad han sjelf får betala, då
hvilken som helst kan låta ombesörja afskrifter utaf kompositionen
och sålunda tillhandahålla allmänheten densamma för billigare pris,
än det som förläggaren derå satt. Jag upprepar derföre, att den nya
lagen bör innefatta bestämmelser icke blott om hvad med egentligt
tryck skall menas, utan att derunder skall förstås äfven annat meka¬
niskt eller fotografiskt eller Ukartadt medel för en skrifts mång¬
faldigande.
Deremot kan jag icke godkänna Utskottets redaktionsförslag i
detta afseende. Jag skall taga mig friheten uppläsa förslaget. Det
lyder sålunda: “Med tryck förstås en skrifts mångfaldigande på me¬
kaniskt, fotografiskt eller annat likartadt sätt“. Enligt min mening
förstås med “tryck11 icke sjelfva mångfaldigandet af en skrift, utan
ett medel till att åstadkomma ett mångfaldigande, och jag hemställer
derföre, att det åsyftade stadgandet måtte affattas i enlighet med
mitt reservationsvis afgifna förslag, så lydande: “Med tryck förstås i
lagen äfven annat mekaniskt eller fotografiskt eller likartadt medel
för en skrifts mångfaldigande “.
Antingen nu det af Herr Adlercreutz eller af Kongl. Maj:t fram-
stälda förslaget godkännes, så måste jag för min del hålla synnerligen
strängt på min sålunda uttalade åsigt, så vidt man icke på förhand
vill att den nya lagen skall framkalla förvecklingar, i stället för att
förekomma sådana; men, då jag, enligt hvad jag redan yttrat, till
undvikande af de med sammanjernkning af olika redaktionsbeslut för¬
enade svårigheter, helst ser, att den af Kongl. Maj:t föreslagna, af
Första Kammaren antagna lydelse af 1 § i lagförslaget jemväl af
denna Kammare godkännes, så vågar jag vördsamt hos Kammaren
anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts förslag, men med det af mig före¬
slagna tillägg af hvad som skall med tryck i lagen förstås.
Herr Torpadie: Den upprigtiga aktning jag hyser för den ta¬
lare, som började diskussionen i denna fråga, borde må hända hafva
förbjudit mig att uppträda med några anmärkningar mot hans redaktions¬
förslag; men då sådana redan blifvit framstälda mot det samma— och
jag tror att detta skett med fog —■ vill jag också anhålla att få yttra
några ord.
Då det varit nödigt att i denna paragraf sammanföra stadgandet
om åtskilligt, som i ordets vanliga mening icke förstås med “tryck",
har deraf blifvit en nödvändig följd, att man måste gifva en definition
på hvad som dermed förstås. Dervid har Utskottet tagit i betraktande
— hvilket Grefve Sparre ock redan påpekat — att man kan åstad¬
komma åtskilligt “tryck" på annat sätt än genom tryckpressen. Jag-
vill i det afseende! blott erinra om ett enda faktum. Det finnes ett
31
N:o 38.
Onsdagen den 18 April, f. m.
ganska vidlyftigt arbete, som åstadkommits på fotografisk väg, nemligen
den s. k. Codex Sinaiticus, livilket arbete utförts på Hans Maj:ts Kej¬
sarens af Ryssland bekostnad. Detta slags tryck kostar visserligen
mycket penningar och torde derföre högst sällan komma i fråga; men
i betraktande af den omständigheten, att kemien, fysiken och de öfriga
naturvetenskaperna för hvarje dag allt mer utvecklas, torde det vara
svårt att saga, huru snart ett sådant lagstadgande som det af Utskottet
föreslagna kan vara behöfligt. Detta kan komma att inträffa ganska
snart.
Vidare skulle genom Herr Adlercreutz’ förslag uppstå den af Herr
Hedin påpekade svårigheten att pröfva när ett eftertryck skall, såsom
brottslig handling betraktadt, anses fullbordadt. En ärad talare på
göteborgsbänken, som före mig hade ordet, påstod att den saken redan
skulle vara afgjord genom bestämmelserna i Tryckfrihetsförordningen.
Jag hyser stor aktning för den värde talarens djupa juridiska kun¬
skaper, men jag tillåter mig dock att i detta afseende vara af en
annan mening. Strafiet för eftertryck kan väl icke träffa eftertryckaren
förr, än han gjort sig sitt eftertryck till nytta. Lagskipningen i öfrigt
gifver ej anledning till ett motsatt antagande. Icke lär väl t. ex. den,
som, för att visa huruledes sedeleftertryck kan verkställas, tillåter sig
att eftergöra sedlar, straffas såsom förfalska^, med mindre han gör
olagligt bruk af de eftergjorda sedlarne. Jag tror således, att den af
Utskottet föreslagna redaktionen är fullt lämplig.
-o eJ tvista med min vän Herr Philipsson angående lydelsen
af 3 mom. Må hända har han rätt. Men den skilnad han gör mellan
tryck och medel är så fin, att det är af föga betydelse, om man be¬
gagnar det ena eller det andra af dessa ord.
Slutligen och i formelt hänseende har jag en erinran att fram¬
ställa mot Herr Adlercreutz’ förslag. Den förenkling, han med sitt
förslag velat åstadkomma, synes mig icke vara särdeles stor. Hans
förslag afsåg, så vida jag rätt uppfattade den ärade talaren, att bort¬
taga det tredje momentet i denna paragraf, men i stället flytta det
andra till någon annan plats i lagen och slutligen att göra ett tillägg
till II paragrafen. Jag tror derföre, att man med allt fog kan drista
sig att framställa begäran om proposition på bifall till Utskottets
förslag.
Herr Axel Bergström: Ilerr Talman! Det tillstånd af oefter¬
rättlighet, som svenska lagstiftningen angående den så kallade litterära
eganderätten företett och ännu företer, är alla väl bekant. Anled¬
ningen till detta öefterrättlighetstillstånd är äfvenledes väl bekant.
De i ämnet gällande lagstadganden hafva nemligen ursprungligen varit
intagna i eu af våra grundlagar, Tryckfrihetsförordningen, hvarigenom
alstrats svårigheter och hinder för åstadkommande af en tillfyllest¬
görande lagstiftning i förevarande hänseende. Sedan dessa hinder nu
mera äro undanröjda, dymedelst att bestämmelserna angående den
litterära eganderätten öfverflyttats från grundlagens till civillagens
område, hafva svårigheterna i väsentlig mån minskats. Det försök,
som nu blifvit gjordt, att åstadkomma eu nöjaktig lösning af frågan,
Angående
färsing till lag¬
om eg anderätt
till skrift.
(Forts.)
N:o 38.
Onsdagen den 18 April. f. m.
Angående är i det hela ganska lyckadt. Man måste nemligen, om man vill vara
förslag till lag jj^jg och rättfärdig i sitt omdöme om beskaffenheten af förevarande
°”'fibrin" lagförslag, taga i betraktande alla de svårigheter, som möta vid att
'(Forts) införa till en stor del nya rättsgrundsatser. För min del skulle jag
icke haft något mot att, hvad angår 1 §, bifalla Kongl. Maj:ts förslag.
Emellertid vill jag icke fördölja min åsigt, att den redaktion, som af
förste talaren, Herr Adlercreutz, föreslogs, har ganska betydligt före¬
träde både framför Kongl. Maj:ts proposition och Utskottets förslag.
Enligt nämnde talares förslag till redaktion af lagens § 1 tages redan
i nämnda § hänsyn till de i Tryckfrihetsförordningen och sjelfva lagen
stadgade undantag och närmare bestämmelser, som begränsa en per¬
sons uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga och till spridning
utgifva skrift, som han författat. Deremot innehålla Kongl. proposi¬
tionen och Lag-Utskottets förslag först i § 10 en hänvisning till
nämnda begränsande undantag och bestämmelser. Emellertid har Hans
Excellens Herr Statsministern erinrat, att lagförslagets framgång möj¬
ligen kan äfventyras, om Kamrarne stanna i olika beslut. Då det här
endast gäller att välja emellan olika redaktionsförslag, blir således
valet en ren klokhetsåtgärd. Vid öfvervägande af hvithet beslut man
nu skall fatta, kominer jag till den åsigt, att valet bör .begränsas till
de två redaktionsförslag, Indika synas bäst lyckade. För mig ställer
sig derföre frågan sålunda: bör man antaga det af förste talaren fram¬
lagda förslaget eller Kongl. Maj:ts proposition? Utskottets förslag
finner jag nemligen alldeles icke lämpligt att antagas, emedan det
efter mitt förmenande i redaktion står efter Kongl. propositionen och
således äfven efter det af förste talaren framstälda förslag, och gil¬
landet af Utskottets förslag skulle lika mycket som antagande af Herr
Adlercreutz’ förslag ställa Kammarens beslut mot det af Första Kam¬
maren redan fattade, enligt hvilket lydelsen af § L i det Kongl. lag¬
förslaget gillats. Emellertid vidlåder, såsom redan af en föregående
talare påpekats, en brist Herr Adlercreutz’ förslag. I detsamma åter¬
finner man icke den både i Kongl. propositionen och Utskottets för¬
slag förekommande förklaring, att svenska, norska och danska anses
såsom olika munarter af samma språk. Detta förklarande har im¬
mig stort värde, enär det innebär ett erkännande af språkenheten hos
de skandinaviska folken och bestämmer det gemensamma språkområdet.
Äfven i andra hänseenden kan det, såsom Hans Excellens Statsministern
visade, vara af praktisk vigt att hålla fast vid eu sådan förklaring.
De olika munarterna t. ex. i norska språket hålla på att vidare ut¬
vecklas till partiel! skriftspråk genom författarskap på folkspråket, och
detsamma kan möjligen äfven inträffa inom svenska språket. Äfven
inom danskan finnas mycket olika munarter, på hvilka skriffel’ för¬
fattats och utgifvits. Skilnaden mellan jutskan och sjålländskan är
sålunda större än mellan svenska och danska skriftspråken.
Med anledning af hvad jag anfört är jag tveksam, hvad .yrkande
jag skall framställa, emedan jag icke vill äfventyra hela lagförslagets
framgång för vinnande af en så oväsentlig ändring, som den i första
paragrafen ifrågasatta. Längre fram i förslaget förekomma bestäm¬
melser, hvilka involvera principer, som för en eller annan kunna synas
Onsdagen den 18 April, f. m.
33
N:o 38.
så vigtiga, att denne för upprätthållande eller undertryckande af Angående
desamma med fog kan vilja äfventyra lagen; men i 1 § föreligga icke fSrsla9 till lag
sådana vigtiga principfrågor. _ För öfrigt bör erinras, att lagstiftningen
i förevarande ämne icke vid dess början kan blifva så uttömmande (Forts.)'
och korrekt, att icke detta rättsinstitut skall komma att vidare ut¬
bildas och fullständigas så väl genom vetenskaplig bearbetning, eller
hvad man kallar doktrin, som domstolarnes praxis. Vid sådana för¬
hållanden vill jag icke göra något yrkande. Jag skall vara beredd
att rösta för Kongl. Maj:ts proposition, om derom göres yrkande, och
jag skall äfven vara beredd att bifalla Herr Adlercreutz’ förslag, om
derom göres yrkande, men Utskottets förslag skall jag icke rösta för.
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Ge er: I afseende
å det sista momentet i Utskottets förslag, hvilket icke upptagits i Herr
Adlercreutz’ förslag och ej heller återfinnes i Kongl. Maj:ts proposition,
tillåter jag mig tillägga några ord till hvad jag förut yttrat i fråga
om detta moments behöflighet eller obehöflighet.
Såsom jag uppfattat betydelsen af ordet “mekaniskt" skulle der¬
till erfordras något slags mekanik. Men jag känner för min del icke
några andra sätt att på mekaniskt sätt mångfaldiga en skrift än genom
tryck, ty dertill bör hänföras fotolitografi, gravyr, kopparstick eller andra
öfverflyttningssätt, der tryckpress är för framkallande af ett alster be¬
höflig. Derföre ansågs ock i Kongl. Maj:ts proposition obehöfligt att
tala om något annat mekaniskt sätt än tryck.
Eu talare, Herr Philipsson, har här uttalat den åsigt, att genom
Utskottets redaktion äfven afskrift skulle vara förbjuden, antingen
han nu ville räkna detta afskrifvande såsom ett mångfaldigande på
“mekaniskt “ eller “annat likartad^ sätt. Jag tror likväl, att eu sådan
uppfattning svårligen kan gorå sig gällande, äfven om talarens eget
eller Utskottets redaktionsförslag antoges. För min del åtminstone
bär jag, för den händelse att ettdera af dessa förslag blefve Piks¬
dagens beslut, velat mot en sådan tolkning inlägga en gensaga. Af¬
skrift finnes visserligen förbjuden i den tyska lagen; men man bär
dock der ansett nödvändigt att i ett särskilt moment insätta detta
förbud, emedan man ansett afskrift eljest icke komma att hänföras
till de mekaniska medlen för en skrifts mångfaldigande. För min del
tror jag ock, att det vore något strängt och obehöfligt att förbjuda
hvarje afskrift af en annans skrift, i synnerhet om brottet skall anses
fullbordadt genom skriftens återgifvande i ett enda exemplar.
Återstår då endast mångfaldigande genom fotografi. Såsom jag
nämnde vid frågans behandling i Första Kammaren, bar jag intet att
invända mot att detta sätt i lagen intages, ehuru jag tror att till
mångfaldigande af en skrift, i vanlig mening, och en skrift, hvartill
författare ännu kan hafva utgifningsrätt, fotografi högst sällan kommer
att användas. Ej heller tror jag, att fotografien skulle ega stor be¬
tydelse för mångfaldigande af sådana byggnadsritningar, som icke äro
att hänföra till konstverk, emedan det sannolikt icke skulle kosta
.mera att dertill använda stift och cirkelbestick än fotografi.
Andra Kammarens Prof. 1877. N:o ,38.
3
N:o 38.
34
Onsdagen den 18 April, f. m.
Angående
förslag till lag
om eganderätt
till skrift.
(Forts.)
Det är endast detta jag velat tillägga till stöd för det yrkande,
som här blifvit framstäldt om bifall till Herr Adlercreutz' förslag och.
i viss mån jemväl till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Brodén: I den öfvertygelse att äfven smärre anmärkningar,
sådana som angå mindre innehåll och sak än ord och form, kunna hafva
sin betydelse, särskildt i fråga om ett förslag till lagtext, har jag fun¬
nit mig föranlåten att till Lag-Utskottets protokoll anmäla mina från
flertalets afvikande meningar i några få punkter och anhåller nu
att i korthet få redogöra för dessa mina meningar, så vidt de röra 1 §
i Lag-Utskottets förslag.
Det lärer väl vara en allmänt erkänd grundsats, en grundsats
som också vid Lag-Utskottets behandling af detta lagförslag mer än
en gång blifvit med synnerligt eftertryck framhållen, att vid affattan-
det af en lagtext en och samma tanke — särdeles om det är en
grundtanke, en för det hela bestämmande tanke — alltid bör åter-
gifvas med ett och samma uttryck. Den uttryckets variation, som i
andra stilarter är icke blott önskvärd, utan rent af nödvändig för
undvikande af tröttande omsägningar, får här icke göra sig gällande;
ty det, som eljest är en förtjenst, blir här lätt nog ett fel.
Denna grundsats synes ock i Lag-Utskottets nu föreliggande be¬
tänkande hafva blifvit med mycken sorgfällighet iakttagen. Dock
förekommer åtminstone ett ställe, der eu afvikelse från denna grund¬
sats egt rum, utan att jag för en sådan afvikelse kunnat finna till¬
räckliga skäl. Ett bland de allra vigtigaste uttrycken i denna lag
är naturligtvis det, som säger, att författare eller hans rättsinnehaf-
vare, de och ingen annan, skola ega rätt att förfoga öfver ett skrift¬
ligt arbetes oflentliggörande, vare sig genom tryck eller genom dess
uppförande på skådebanan. Denna kardinaltanke hade jag förestält
mig böra, hvar helst den i förslaget förekommer, uttryckas i samma
form. Men så har icke skett.
Det heter i 1 §: “Författare vare berättigad att, med andras
uteslutande, låta11 etci 2 §: “--innebär äfven rättighet för honom
att med andras uteslutande låta11 etc.“; i 4 § säges deremot: “--för¬
behållit sig uteslutande rätt11 etc.“; och i 14 §: “ tiar författare åt någon
lemnat uteslutande rätt" etc.“ I de två förstnämnda §:na har således
samma tanke blifvit uttryckt på ett sätt, i de två senare, på ett an¬
nat. Det förefaller mig, som om detta icke vore fullt enligt med lag-
skrifningens stränga fordran på sjelföfverensstämmelse äfven i ord och
form. Hade man en gång antagit formen: “rätt att med andras ute¬
slutande" etc., så borde man också bibehållit densamma, hvar helst
samma tanke i fortsättningen af lagen förekommit. Det borde såle¬
des i 4 § icke hafva hetat “uteslutande rätt11, utan “rätt att med
andras uteslutande", och likaså i 14 § icke: “uteslutande rätt att upp¬
föra arbete", utan “rätt, att med andras uteslutande, uppföra arbete."
För öfrigt kan jag af en jemförelse mellan dessa båda uttrycksformer
icke finna annat, än att den ena, såsom redan af Herr Adlercreutz
är antydt, har ett bestämdt företräde framför den andra. “Uteslu¬
tande rätt" är för det första en vanlig svensk uttrycksform, fullt be-
Onsdagen den 18 April, f. m. 35
griplig, och dertill kortare än formen “rätt att med andras uteslu¬
tandet Men icke blott det, utan jag vill derjemte påstå att den är
ngtigare . och egentligare. Ty då det väl är rätten eller lagen, men
icke författaren, som på grund af rätten eller lagen utesluter, skulle
man kunna säga, att ordet “uteslutande “ bör läggas såsom en bestäm¬
melse till rätten och icke till något annat. Utan att yrka någonting
bestämdt, vill jag således endast göra en hemställan särskilt till Kam¬
marens lagfarne ledamöter, om det icke i första § bör heta sålunda
“författare ega uteslutande rätt att låta" o. s. v., och i den andra §:
“den enligt 1 § författare tillerkända uteslutande rätt att låta1*, o. s. v.'
Och om här något främmande föredöme må åberopas, får’jag till
stöd för denna min framställning erinra, att det finska lagförslaget
åt Mars 187b börjar så: “Författare tillkomme uteslutande rätt11 etc.
Men, såsom jag förut nämnt, detta är endast en hemställan.
Vidare bär Utskottet utbytt det i Kongl. Maj:ts förslag förekom¬
mande ordet “mångfaldiga11 mot ordet “utgifva" hnfvudsakligen väl
på den grund att “mångfaldiga“ är ett i den svenska lagstilen ännu
icke fullt häfdvunnet ord. Det bar ännu en främmande, germanisk
klang. lör min del faun jag till en början detta utbyte antagligt,
men ju mera jag tänker derpå, desto mera skäl finner jag att frångå
denna åsigt. Redan i språkligt afseende förefaller det mig betänkligt
att säga “genom tryck utgifva“, “tryck" är nemligen icke i egentlig
mening medlet för utgifvandet, för spridandet af en skrift, utan med¬
let härför är något annat, nemligen skriftens utlemnande till utdelning
eller försäljning. Också säger man ju icke “utgifva en skrift genom
tryck» utan “i tryck" eller “från trycket“. Om t. ex. någon yttrade,
att Geijers eller någon annan författares skrifter hafva det eller det
året utgifvits genom tryck, skulle det stöta oss, vi skulle finna honom
hafva felat mot svenska språkets rigtighet. Ordet “mångfaldiga" slu¬
ter sig deremot helt naturligt till ordet “tryck», då det just är mång¬
faldigandet, som sker genom trycket. Hvad vidare angår frågan om
sjelfva det faktum, genom hvilket förbrytelsen mot den litterära egande-
rätten begås, behöfver jag endast erinra om hvad Herr Philipson i
det alseendet anfört. Jag sluter mig helt och hållet till hans åsigt
härom, att det nemligen är icke blott utgifvandet, utan redan det
olofhga mångfaldigandet af en skrift, som bör betraktas såsom brott.
I sammanhang härmed skulle jag också vilja nämna några ord
om det tillägg, Utskottet gjort till nu förevarande §, att “med tryck
forstås eu skrifts mångfaldigande på mekaniskt, fotografiskt eller an¬
nat likartadt sätt.» Betraktande saken från formel synpunkt, vill jag
sluta mig till den redaktionsförändring af detta tillägg, som blifvit
föreslagen af Herr Lundberg. Jag finner denna redaktion af nämnda
tillagg i sjelfva verket rigtigare än Utskottets redaktion. Det låter
nemligen något hardt att säga, att med tryck förstås en skrifts mång¬
faldigande på mekaniskt eller fotografiskt sätt, då fotografi icke är
tryck utan påtagligen något annat. Deremot låter det väl säga sig,
att en skrifts mångfaldigande på fotografiskt eller annat likartadt sätt
ma “anses lika» med tryck. Man har härigenom medgifvit, hvad som
bör medgifvas, att fotografi icke är tryck.
N;e 38.
. i utfående
förslag till lag
om eganderätt
ilo skrift.
! Forts.)
N:o 38.
36
Onsdagen den 18 April, f. m.
Angående
förslag till lag
om eganderätt
till skrift.
(Forts.)
Jemte dessa hemställande!! och anmärkningar har jag endast det
yrkande att göra, att Kongl. Maj:ts förslag beträffande ordet “mång-
faldiga“ måtte af Kammaren bifallas.
Herr Lundberg: Icke blott i den tyska, utan äfven, såsom jag
erinrar mig, i den norska lagen angående eganderätt till skrift § 23
förklaras eftertrycksbrott fullbordadt, då ett exemplar af den ifråga¬
varande skriften är tryckt; och då jag för min del anser, att till brot¬
tets fullbordan icke skall erfordras, att skriften blifvit till spridning
utgifven, samt att icke ens författaren eller målsegaren bör vara skyl¬
dig bevisa, att med skriftens tryckning afsetts spridning deraf, har jag
icke kunnat gilla den ändring, som Utskottet vidtagit i 1 § 1 mom.
af Kongl. Maj:ts förslag. Jag kan derföre icke heller instämma i det
af Herr Adlercreutz afgifna-ändringsförslag, enär äfven det torde kunna
föranleda till den uppfattning af begreppet om eftertrycksförbrytelse,
att dertill skulle erfordras, att afsigten, att skriften till spridning ut¬
gifva, vore ådagalagd. Åstadkommande af bevisning härutinnan skulle
nog blifva förenad med sådan svårighet, att det derigenom oftare kunde
inträffa, att en författare förnärmades i den rätt, man åt honom vekt
bevara.
Jag har visserligen ansett, att ett tillägg till §, beträffande en
skrifts mångfaldigande genom fotografi, kunde vara lämpligt; men då,
såsom erinrats, ett stadgande derom nog skulle för närvarande vara
af ringa praktisk betydelse och derigenom, att af Andra Kammaren
beslutades ett dylikt tillägg, lagens antagande möjligen skulle kunna
äfventyras, enär Första Kammaren redan godkänt §:ns af Kongl. Maj:t
föreslagna lydelse; anser jag mig böra hemställa, att härutinnan jem¬
väl denna Kammare behagade godkänna Kongl. Maj:ts förslag.
Jag tror visserligen att det af Herr Adlercreutz framstälda för¬
slaget innefattar redaktionsförbättring. Men det har förekommit mig
tvifvelaktigt, huruvida icke hvad han, såsom lämpligare tillhörande
1 §, velat deruti införa från 11 §, möjligen skulle kunna anses eller
uppfattas på något sätt stridande mot eller icke öfverensstämmande
med hvad tryckfrihetsförordningen innehåller rörande den derigenom
för hvar och en stadgade rättighet att, i enlighet med hvad samma
förordning närmare bestämmer, få genom tryck utgifva skrifter och
handlingar. Detta utgör för mig ytterligare skäl att yrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Adlercreutz: Jag tror mig kunna säga, att man begår
ett misstag, då man från ordalydelsen i § 1 vill sluta till den bestäm¬
melse, som i § 11 kommer att gifvas, rörande tidpunkten, då ett efter¬
trycksbrott är fullbordadt eller icke. Man kan, utan tvifvel, såsom
Utskottet i § 1, säga, att en författare har uteslutande rätt att ut¬
gifva sin bokj och ändock i § 11 stadga att, den som utan utgifnings-
rätt utgifver annans skrift, redan genom sjelfva tryckningen gör sig
skyldig till ansvar för olaga eftertryck. Att i 1 § införa ordet “ut-
gifva“ dertill finnes ett skäl deruti, att några af de följande §§
nemligen 3, 4 och 5 uppenbarligen syfta på denna utgifningsrätt, och
Ondagen den 18 April, f. m.
37
N:o 38.
således derest icke ordet utgifva kommer in i 1 §, egentligen
sakna sitt vederbörliga underlag. Jag tror derföre att det rättaste
och konseqventaste vore att, såsom jag har föreslagit, i § 1 bestämma
författarens rätt på det sätt, att den betyder rättighet för honom att
genom tryck mångfaldiga och till spridning utgifva en skrift, då seder¬
mera i § 11 kunde stadgas att den som utan vederbörandes tillåtelse
annans skrift i sin helhet eller delvis genom tryck mångfaldigar, gör
sig skyldig till ansvar för olaga eftertryck.
Utom den i detta hänseende gjorda anmärkning mot mitt förslag,
hvilken jag anser fullkomligt betydelselös, har endast en ytterligare
anmärkning blifvit framstäld, nemligen den att förslaget icke skulle
innebära skydd för de olika munarterna af de skandinaviska språken.
Men hafva genom förslaget de tre hufvudspråken blifvit skyddade, så
är det väl uppenbart, att äfven alla de särskilda munarterna af samma
språk blifvit på samma gång skyddade. Ett dylikt öfverflyttande af
en skrift från en munart till en annan strider dessutom mot sjelfva
begreppet öfversättning; ty dermed afses ju skriftens öfverflyttande på
ett annat språk. Det vissa är åtminstone, att en närmare bestäm¬
melse i detta fall skulle för svenska språket sakna all betydelse; och
det vore väl för det svenska språkets munarter som vi genom lag¬
stiftningen skulle bereda ett skydd. Icke lärer det nemligen komma
i fråga att t. ex. en svensk öfverfiyttar den norska eller danska littera¬
turens verk från en munart till eu annan af det språk, på hvilket
skriften är författad.
I öfrig! ber jag, att, med anledning af en talares på stockholms¬
bänken yttrande att genom antagande af mitt förslag möjligen hela
lagförslagets antagande skulle äfventyras, få erinra derom att lagen i
dess helhet i ännu större grad skulle sättas på spel, derest Utskottets
förslag antoges. Detta senare afviker nemligen mycket mera från Kongl.
Maj:t förslag än det af mig afgifna. Derjemte ber jag få påpeka en
annan omständighet, som åtminstone för mig utgör ett ytterligare skäl
att icke bifalla Utskottets förslag, nemligen den definition som der
göres på tryck och enligt hvilken åt ordet tryck skulle gifvas en mer
generel betydelse än den som detta ordet ansetts uti tryckfrihetsförord¬
ningen innefatta. Definitionen skulle således kunna antagas innebära
ett slags anvisning om, huru tryckfrihetsordningen bör förstås, så, att
denna grundlag möjligen framdeles blefve tolkad på ett annat sätt än
det som hittills iakttagits och hvilket otvifvelaktigt äfven med dess
rätta mening varit öfverensstämmande.
Herr Philipsson: Med anledning af den senaste ärade talarens
sist framstälda anmärkning tager jag mig friheten fästa Kammarens
uppmärksamhet derpå, att jag just på enahanda grunder, som af ho¬
nom blifvit andragna, insatt i mitt förslag till ordalydelse af tredje
momentet i § 1 en sådan förklaring, då jag sagt: “Med tryck förstås i
lagen äfven annat mekaniskt eller fotografiskt eller likartad! medel
för en skrifts mångfaldigande.“ Inom Utskottet anförde jag ock till
stöd för min uppfattning, att man icke genom en så generel bestäm¬
melse som den af Utskottet föreslagna borde gifva en förklaring öfver
Angående
'(inslag till låg
>m eganderätt
till skrift.
(Forts.)
N:o 38.
38
Onsdagen den 18 April, 1 ni.
Angående
förslag till lag
om eganderätt
till skrift.
(Forts.)
hvad som i allmänhet med ordet “tryck “ förstås. Det är visserligen
sant, att grundlag icke får förklaras genom civillag; men, har man
stiftat eu civillag, som utan inskränkning innehåller bestämmelse om
hvad som menas med tryck, så är fara värdt att den lagen i sin
tillämpning stöter på svårigheter. Det är för att undanrödja dessa
svårigheter som jag framstäf mitt förslag.
Jag vill nu endast med ett par ord bemöta de anmärkningar
som blifvit gjorda mot hvad jag i mitt förra anförande yttrade om
afskrift af ett musikaliskt arbete. Det är ju klart, att mitt uttalande
i denna del icke afsåg afskrift i endast ett eller annat exemplar; och
detta sade jag dessutom alldeles bestämdt. Jag nämnde också, att
jag ansåg att afskrifvandet icke borde betraktas såsom straffbart i
annat fall, än då dermed åsyftas att ersätta sjelfva tryckandet. Den
tyska lagen har i detta hänseende följande bestämmelse: “Såsom me¬
kaniskt mångfaldigande skall jemväl afskrifvandet anses, om det har
till syfte, att användas i stället för trycket.11
Ett dylikt uttryckligt stadgande tror jag emellertid icke vara nöd¬
vändigt, enär i händelse den af mig föreslagna utsträckning af be¬
greppet tryck till jemväl annat mekaniskt medel, godkännes, det blir
öfverlemnadt åt domstols pröfning, huruvida i ett föreliggande fall ett
afskrifvande skall anses såsom "brottsligt eller icke; hvilket måste bero
på ändamålet med och omfattningen af samma afskrifvande.
I afseende på fotografiering ber jag få erinra, att jag icke så
mycket åsyftat mindre värdefulla ritningar, som icke fasthellre dyr¬
bara, under uttrycket skrift inbegripna teckningar. Exempelvis vill
jag nämna, hurusom en person kan hafva utarbetat och i tryck ut-
gifvit en dyrbar astronomisk karta, som måste falla under benämning
naturvetenskaplig teckning. En fotograf kan af denna karta taga
kopia i miniatyr, och priset för kartan, som blifvit faststäldt t. ex.
till 15 kronor, kan för det fotografierade exemplaret nedsättas till
5 kronor, hvaraf följden kan blifva den, att afsättningen af original¬
kartan kommer att lida en väsentlig minskning. Kan man nu förutse
att ett dylikt och flera dermed jemförliga fall inom detta område
lätteligen kunna inträffa, sä tror jag det icke vara ur vägen att ge¬
om ett lagstadgande söka förekomma mångfaldigande på fotografisk
äg af arbeten, å hvilka lagen om efterbildning af konstverk icke
ger tillämpning.
Herr Sy din: Sedan de talare, hvilka yttrat sig efter det jag
anmälde mig, redan utvecklat de skal, på hvilka jag ämnat tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, kan jag fatta mig ganska kort.
Hvad Utskottets förslag beträffar, så äro både definitionen på
“tryck" och ändringen af ordet “mångfaldiga till “utgifva11 af den
beskaffenhet att, på samma gång en sammanjemkning med det beslut,
Första Kammaren fattat, derigenom svårgöres, derigenom äfven upp¬
står eu inskränkning uti den rättighet, en författare eljest enligt Kongl.
Maj:ts förslag skulle hafva till utgifven skrift.
Hvad ärskildt angår Utskottets definition på “tryck11, så tror jag
att man svårligen skulle kunna uppvisa något, som icke kan anses
Onsdagen den 18 April, f. m.
39
N:o 38.
vara genom tryck åstadkommet, då man håller sig till ett sådant Angående
mångfaldigande som sker genom fotografien. Fotograferingen åstad- förslaff tiU la9
kommes visserligen genom kemiska medel, men då arbetsprodukten °"\
skall mångfaldigas, måste man använda något slags mekaniskt medel (Forts). ’
för att åstadkomma aftrycken. Dessutom tror jag att, om man i
detta fall skulle insätta något stadgande i lagen, detsamma borde
göras öfverensstämmande med motsvarande stadgande uti den Tyska
lagen om på mekanisk väg åstadkommet mångfaldigande. Att jemväl
afskrift kan vara af beskaffenhet att mångfaldiga ett litterärt alster,
synes nemligen vara ganska klart. Genom att till exempel anlita ett
större antal renskrifvare skulle man kunna till stor del beröfva en för¬
fattare frakten af hans arbete, ehuru det är föga tänkbart, att
ett sådant medel någonsin skulle kunna användas. I den Tyska lagen
faller ett dylikt sätt att mångfaldiga en skrift under stadgandet om
förbud mot mångfaldigande på mekanisk väg.
Jemföres ordalydelsen af Kongl. Maj:ts och Herr Adlercreutz’
förslag, så kan icke nekas, att redaktionen af det sistnämnda för¬
slaget är bättre än redaktionen af det förra. För min del anser jag
likväl, att, då Första Kammaren bifallit Kongl. Maj:ts proposition i
denna paragraf, och således ett bifall af denna Kammare till Herr
Adlercreutz’ förslag skulle föranleda återremiss och ty åtföljande
sammanjemkningsförslag från Utskottet, hvilket möjligen i Kammaren
kunde möta ökade och större svårigheter, äfven Andra Kammaren bör
bifalla propositionen; oaktadt Herr Adlercreutz förslag i nu nämnda
hänseende utgör en förbättring af Kongl. Maj:ts.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Herr Talmannen gaf
propositioner dels på bifall till Utskottets förslag, dels på yrkandet
att Herr Adlercreutz’ under öfverläggningen framstälda förslag måtte
antagas, dels på deras mening, hvilka yrkat att §:n måtte erhålla den
lydelse Kongl. Maj:t för densamma föreslagit, dels ock slutligen på
bifall till Herr Philipssons vid utlåtandet fogade reservation, enligt
hvilken §:n skulle komma att lyda sålunda:
“Författare vare berättigad att, med andras uteslutande, låta.
genom tryck mångfaldiga sin skrift, ehvad den förut blifvit offentlig¬
gjord eller förefinnes endast i handskrift.
Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete, af-
fattadt i not- eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskaplig teck¬
ning, land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik teckning
eller afbildning, som ej är, efter sitt hufvudsakliga ändamål, att be¬
trakta såsom konstverk.
Med tryck förstås i lagen äfven annat mekaniskt eller fotografiskt
eller likartad! medel för en skrifts mångfaldigande.11
Herr Philipsson begärde ordet och yttrade: Blott några ord
för att tydligare förklara mitt yrkande. Jag har hemstält om bifall
till denna §, sådan den lyder i Kongl. Maj:ts proposition, som sam¬
manfaller med första och andra momenten i min reservation. Men
N:o 38.
40
Onsdagen den 18 April, f. m.
Angående derjemte yrkade jag äfven ett tillägg af det innehåll, tredje momentet
förslag till lag af g \ uti min reservation utvisar. Mitt yrkande lydde således i
°V\tiiTkrif11 sJelfYa verket på bifall till Kongl. Maj:ts proposition med tillägg af
(Forts.)' tredje momentet i min reservation.
I anledning häraf hemstälde Herr Talmannen, huruvida Kammaren
ansåge den förändring i afseende å propositionerna som Herr Philips-
son begärt, böra bifallas eller icke; och fann Herr Talmannen svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för afslag å Herr Philipssons ifrå¬
gavarande framställning.
Derefter förklarade Herr Talmannen att, enligt hans uppfattning
af de svar, hvilka afgifvits på de af honom redan framstälda, här
ofvan omförmälda propositionerna, ja vore öfvervägande för bifall till
Kongl. Maj:ts förslag. Votering blef då begärd samt företogs, sedan
Herr Adlercreutz’ yrkande antagits till kontraproposition, enligt en nu
uppsatt och af Kammaren godkänd så lydande omröstningsproposi-
tion:
Den som bifaller § 1 i det förslag till lag angående eganderätt
till skrift, som Lag-Utskottet framstält i utlåtandet N:o 20, med den
lydelse dock, som Kongl. Maj:ts proposition utvisar, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit det förslag till lydelse af
ifrågavarande §, som Herr Adlercreutz framstält.
Omröstningen visade 88 ja mot 35 nej; i följd hvaraf Kammaren
beslutit enligt ja-propositionen.
§ &
Herr Berg anförde: Så vidt jag kan finna, innefattar den af
Utskottet föredragna lydelse af 2 § egentligen ingen annan egentlig
ändring i Kongl. Maj:ts förslag till samma § än att ordet “mångfal-
diga“ i denna § blifvit liksom i 1 § utbytt mot ordet “utgifva11. Vid
sådant förhållande och då Kammaren förut antagit den af Kongl.
Maj:t föreslagna lydelse af 1 §, hemställer jag, att Kammaren måtte
besluta, att äfven 2 § erhåller den redaktion, som Kongl. Maj:t före¬
slagit.
Vidare yttrades icke. Herr Talmannen gaf först proposition på
bifall till Utskottets förslag samt derefter på Herr Bergs yrkande;
och som den senare propositionen besvarades med öfvervägande ja, hade
Onsdagen den 18 April, f. m.
41
N:o 38.
Kammaren alltså godkänt paragrafen med den lydelse Kongl. Maj:ts ”ingående
Körande denna § yttrade
Herr Philips son: Med denna paragraf sammanhänger på det
närmaste den nästföljande paragrafen, som åsyftar att bereda för¬
fattare öfversättningsskydd för en kortare tid. Då af Hans Excellens
Herr Statsministerns anförande till statsrådsprotokollet framgår, att
bestämmelsen i Balja paragrafen skulle afse att lemna författare, som
samtidigt utgifter sin skrift på flera språk skydd mot öfversättning
till samma språk under författarens lifstid och femtio år efter hans
död, så synes det vara temligen klart, att om man vill medgifva det
öfversättningsskydd för den kortare tid, som Utskottet föreslagit, man
icke bör bifalla ifrågavarande 3:dje paragraf, enär i det fall stad¬
gandets bibehållande är öfverflödigt. För min del hyser jag, såsom
Herrarne behaga finna af min reservation, den åsigten, att författare
bör medgifvas öfversättningsskydd för någon kortare tid, eller för fem
år. Vid sådant förhållande och på de af mig i min reservation an¬
förda skäl hemställer jag sålunda, att den nu föredragna 3:dje para¬
grafen måtte uteslutas. Skulle majoriteten i denna Kammare icke
vilja bifalla Utskottets förslag om öfversättningsskyddet, så lärer väl
deraf följa, att Kammaren i likhet med Första Kammaren, bifaller
paragrafen, och jag har derföre velat fästa uppmärksamheten å det
oskiljaktiga sammanhang, hvaruti 3 och 4 §§ i Utskottets förslag stå
till hvarandra.
Jag ber dock att få erinra derom att, om öfversättningskydd
åsyftas med stadgandet i 3 §, skyddstiden enligt 8 § skulle blifva
för lång, nemligen författarens lifstid och 50 år efter hans död.
Alla andra länders lagar, utom den norska lagen, som dock en¬
dast en kort tid tillämpats och der en likartad bestämmelse som den
i 3:dje paragrafen förekommer, medgifva endast under eu kortare tid
skydd mot öfversättning; och att under så lång tid som nämnde pa¬
ragraf åsyftar och hvilken tid möjligen kan komma att uppgå till
hundra år, skydda mot öfversättning, möter äfven enligt min åsigt
många', svårigheter. Men det kan emellertid med skäl betviflas huru¬
vida denna paragraf’ sådan den är affattad, verkligen medför något
öfversättningsskydd, då paragrafen icke uttryckligen innehåller något
förbud mot öfversättning från det ena eller andra språket, utan en¬
dast stadgar, att skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika
och å titelbladet uppgifna språk, skall anses som på hvartdera af dessa
språk författad, d. v. s. arbetena å de olika språken få egenskap af
originalarbeten. Då 3 § följaktligen måste anses hänvisa till 5
§, hvarigenom förklaras, att öfversättningsrätt är fri, der den icke
enligt lagen är förbjuden, så tror jag, att då i 3 § icke talas
om öfversättning, ett på olika språk samtidigt utgifvet arbete icke
kommer att skyddas emot öfversättning från det ena språket till det
proposition utvisar.
§ ’■
förslag till lag
om eg ander ätt
till skrift.
(Forts.)
N:o 38.
42
Onsdagen den 18 April, f. m.
Angående andra, förutsatt nemligen att öfversättningen bevisligen är ett sjelf-
Sorsiag till lag syndigt arbete och icke utgör blott förändringar i eller tillägg till
tillskrift originalarbetet, i hvilket fall eftertryck eger ram. Till stöd för denna
(Forts.) min åsigt får jag åberopa den uppfattning, som af en utmärkt tysk
kommentator blifvit uttalad beträffande den tyska lagens föreskrift
om ett femårig! öfversättningsskydd för arbeten, hvilka samtidigt ut-
gifvits på olika språk. Denne kommentator säger nemligen att, efter
skyddstidens slut, en författare utsättes för den olägenheten att få
t. ex. sitt franska originalarbete utgifvet i tysk öfversättning o. s. v.
Under förhoppning att Kammaren bifaller Utskottets förslag i
4 § angående öfversättningsskydd, yrkar jag sålunda, att den 3 §
måtte ur lagen utgå.
Grefve Sparre: Ehvad Kammaren gillar 4 § i Utskottets för¬
slag eller Kongl. Maj:ts proposition anser jag för min del att 3 § kan
stå oförändrad.
Den siste ärade talaren har inom Utskottet framstält samma
åsigt, som han här sökt göra gällande, men denna åsigt tillvann sig
icke Utskottets uppmärksamhet. Det skulle vara en alltför stor finess
om man, derföre att ett arbete utgåfves samtidigt på två språk, skulle
kunna anse en öfversättning från det ena språket till det andra til¬
låtlig. Jag tror icke att någon svensk domare skulle bita på den kro¬
ken och anhåller derföre om bifall till §.
Herr Torpadie instämde med Grefve Sparre.
Herr AxelB Bergström: Herr Talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma med den siste talaren, men då ordet blifvit mig
gifvet, vill jag kortligen motivera mitt yrkande.
Det förhåller sig väl så som den förste ärade talaren anmärkte,
att ett visst sammanhang eger rum mellan denna och den af Utskottet
i lagförslaget inskjutna nya 4 §, hvilken senare innefattar eu viss be¬
gränsning i friheten att öfversätta. Men jag tror, i likhet med den
ärade ordföranden i Lag-Utskottet, att det icke är någon fara om
man betraktar denna § såsom alldeles fristående, hvilken kan bifallas
utan afseende derå huruvida 4 § antages eller ej. Om, såsom förut
skett, en svensk författares arbete utgifves samtidigt på svenska och
tyska språken —■ jag vill exempelvis nämna att Geijers svenska folkets
historia samtidigt utgafs i Sverige och i Tyskland uti Ileerens och
Ukerts berömda samlingsverk: Geshichte der Europäischen Staaten —
så tror jag icke att någon på grund af en sådan bestämmelse, som
innefattas i åberopade § 4 skulle drista sig att öfversätta ett sådant
arbete från den tyska upplagan, hvilken enligt den nu föreslagna la¬
gen skulle anses såsom originalupplaga. Lyckligtvis äro icke våra
svenska domstolar så särdeles benägna att främja hvad som endast
är formelt rätt, utan söka hellre att tillgodose det materielt rätta.
En sådan öfversättning skulle säkerligen i Sverige blifva ansedd och
straffad såsom eftertryck. Eu tysk lärd äfven af så stora dimensio¬
ner, som Wächter, plägar alltid roa sig med att uppställa alla möj-
43
Onsdagen den 18 April, f. m.
liga casuistiska spetsfundigheter — här i landet vinner sådant ej
gehör.
Jag tror således ingen fara vara å färde vid att antaga denna §.
Det gäller här hvad förut blifvit erinradt att man icke genom delvis
skeende afslag må äfventyra hela lagförslagets framgång, och jag yr¬
kar således att denna §, som Utskottet lemnat utan anmärkning, må
få qvarstå oförändrad.
Herr Hedin: För min del hyser jag den åsigten, att det öfver-
sättningsskydd Utskottet föreslagit i nästföljande § är hvad som be-
höfves och förenar billighet med rättvisa, att 3 § är öfverflödig samt
att den genom det deri stadgade skyddets utsträckning står i strid
mot 4 §. Vidare är jag af den tanken, att denna § ganska lätt kan
blifva anledning till tvistigheter, såsom ock den ärade talaren från
Göteborg redan i sin reservation och nyss i sitt anförande påpekat.
Hans argumentation i det afseendet är icke ett blott sofisteri, eller
blott utlagda “brokar"; den logiska giltigheten af hans resonne-
ment har icke, åtminstone så vidt jag kunnat förnimma, blifvit af
någon motbevisadt. Jag instämmer i hans yrkande.
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer: I anled¬
ning af den siste talarens yttrande her jag att få fästa uppmärksam¬
heten derå, att ett yrkande om afslag å denna § skulle redan till
densamma förflytta striden om huruvida något vidare öfversättnings-
skydd bör gifvas eller icke. Det är nemligen nödvändigt att den 3 §
qvarstå!-, om den 4:de afslås, hvaremot den 3:dje, såsom Utskottet
föreslagit, lätt kan låta sig förena med bibehållandet af den 4:de.
I afseende å tolkningen af 3 § instämmer jag med Herr Berg¬
ström och hemställer att Kammaren icke måtte afstå, utan bifalla
denna § sådan den af Utskottet, i full öfverensstämmelse med Kongl.
Maj:ts proposition, föreslagits.
Efter det öfverläggningen förklarats slutad samt propositioner gif-
vits enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets förslag.
§ 4-
Efter uppläsning deraf anförde
Herr Lyth: Jag har, såsom af betänkandet synes, reserverat
mig mot _ antagandet af den nya paragraf, som Utskottet här velat
tillägga till Kong!. Maj:ts förslag. Enligt Kongl. Maj:ts proposition
skulle nemligen öfversättningsrätten i allmänhet vara fri, men Ut¬
skottet har i den nu föredragna 4:de paragrafen föreslagit, att för¬
fattare skulle hafva uteslutande rätt att öfversätta sina arbeten, hvil¬
ken rätt skulle under viss tid och vissa vilkor vara dem förbehållen.
Jag tror likväl, att det svenska folket skulle genom eu sådan öfver-
sättningsrätt för utländske författare förlora mer än den vinst, som
skulle kunna svenska författare beredas att utan intrång af andre få
N:o 38.
Angående
förslag till lag
om eg anderätt
till skrift.
(Forts.)
N:o 38.
44
Onsdagen den 18 April, f. m.
Angående
förslag till lag
om eganderätt
till skrift.
(Forts.)
sjelfve öfversätta sina arbeten till främmande språk. Ty under det
vi i Sverige behöfva öfversätta en hel mängd arbeten inom vetenska¬
pernas och skönlitteraturens områden, så är det högst få svenska för¬
fattares arbeten som öfversättas på främmande språk. Jag fruktar
äfvenledes att, om Utskottets förslag antages, vi skola få vänta på
öfversättningar från främmande språk af arbeten af godt innehåll,
så vida vi icke vilja sätta oss i beroende af utländske författare och
låta dem beskatta oss efter godtycke.
Man säger visserligen, att detta är ett litterärt snatteri att öfver¬
sätta utländska arbeten utan författarnes tillstånd, men jag vågar
dock tro att så icke är, åtminstone anses det ej så af den allmänna
opinionen i landet. Man bör nemligen komma ihåg, att utländske
författare skrifva sina arbeten för sina landsmän men icke för oss
svenskar, hvarföre i sjelfva verket ingen pekuniär förlust men väl
mycken ära och anseende tillskyndas dem genom en öfversättning af
deras arbeten till vårt modersmål. Jag känner också författare, hviska,
långt ifrån att känna sig förnärmade deraf, funnit sig särdeles smick¬
rade och belåtna derigenom att deras arbeten öfversättas på ett eller
flera främmande språk. Dessutom hafva ju författare enligt den före¬
liggande lagen sin öfversättningsrätt åt sig bevarad derigenom, att de
på samma gång utgifva sina arbeten både i original och öfversätt¬
ning.
Jag tror således icke, att det sker författarne någon orätt, om
vi borttaga denna öfversättningsrätt, som af Utskottet är föreslagen,
och då icke heller Kongl. Maj:t ansett principielt rigtigt att göra eu
sådan framställning, så får jag anhålla, att den af Utskottet föreslagna
paragrafen måtte af Kammaren afslås.
Grefve Sparre: Den paragraf, som nu är under pröfning, är
otvifvelaktigt deu vigtigaste i Utskottets hela förslag, som i allt
öfrigt hufvudsakligen grundar sig på Kongl. Maj:ts proposition. Det
torde således vara skäl att litet allvarsammare behandla detta ämne.
Jag ber att till en början få fästa uppmärksamheten derpå, att
i det utkast till lag, som af Herr Statsministern öfverlemnades till
Högsta Domstolens granskning, fans intaget förslag om införande af
skydd emot öfversättningar, och det var blott af eftergift för de af
Högsta domstolen framstälda anmärkningar, Herr Statsministern ute¬
slöt detsamma i det förslag, som för Kiksdagen framlagts. Det må
således blifva representationens skyldighet att tillse, om Högsta Dom¬
stolen eller statsministern uttryckt den mening, som inom landet är
den allmänna. Jag tror, att svenska folket icke vill hafva en så be¬
skaffad lagstiftning, hvarigenom ett tillgrepp, om jag så må uttrycka
mig, legaliseras. Äfven det andliga arbetet lort] enar skydd, och om
eganderätten till detta arbete skall skyddas, likaså väl som samma rätt
till det materiela arbetet, så bör detta skydd åtnjutas icke blott af
svenskar utan äfven af andra länders medborgare. Om jag nemligen
inom vårt land tillgriper en främlings egendom, så betyder dervid
icke inför lagen det minsta hans egenskap af främling, utan brottet
får samma straff som om tillgreppet skett från svensk man. Eu na-
Onsdagen den 18 April, f. m. 45
tion har icke rätt att i sina lagstiftningsåtgärder endast se på hvad
som för densamma kan vara nyttigt; utan främst hvad som är rätt.
Äfven om, såsom den siste talaren yttrade, det skulle vara nyttigt för
svenska folket att legalisera ett sådant tillgrepp som detta, så bör
dock lagstiftaren af detta skäl icke godkänna ett så origtigt förfarings¬
sätt. Lagen bör derföre icke neka sitt skydd åt det litterära arbetet
och tillåta fribyteri på detta område. I det lilla Finland, som knappt
är mera än en tredjedel så stort som vårt land, har ett förslag i
samma syfte som detta blifvit framlagdt. Äfven der har man således
stält sig på den internationela rättens ståndpunkt och för det rättas
framgång icke tvekat att uppoffra några enskildas fördel. Skulle då
vi, som i alla tider velat tillhöra de civiliserade folken och som be¬
römma oss af att hafva icke så få författare, kända jemväl utom vårt
lands gränser, vilja legalisera en så, efter min uppfattning, skamlig
grundsats?
Jag har redan sagt, att, äfven om detta legaliserade tillgrepp
af annans egendom vore för landet nyttigt, jag dock icke anser, att
nationen bör göra sig skyldig dertill, ännu mindre då det icke är
nyttigt, utan snarare skadligt. Att icke, på sätt Utskottet föreslagit,
begränsa rättigheten att verkställa öfversättningar till andra språk,
bär nemligen den olägenhet med sig, att hvilken som helst kan kasta
sig öfver ett utländskt arbete och deraf utgifva en dålig öfver¬
sättning.
Så var t. ex. förhållandet med ett arbete, som för någon tid
sedan uti Frankrike på franska språket utgafs vid namn: “La Scan-
dinavie, ses Craintes et ses Ésperances,“ och som på sin tid väckte
ett visst uppseende. Kär författaren sedan kom öfver till Sverige i
afsigt att derstädes i öfversättning utgifva detsamma, befans det re¬
dan vara i svensk öfversättning utgifvet, men på ett sådant sätt, att
man alldeles bortfuskat det ursprungliga arbetet, hvarföre han nöd¬
sakades att inköpa hela den öfversätta upplagan och bestyra om en
helt och hållet ny öfversättning.
Detta är likväl endast den ena sidan af saken.
Den andra åter är att, om ett folk, som är så stort som det
svenska och som icke saknar litterära förmågor, oupphörligt tillåter
sig sådana tillgrepp, så hämmar man derigenom dess egen litterära
utveckling. I stället för att utarbeta sina egna tankar, begagnar man
den beqvämare utvägen att stjäla andras. Denna fria öfversättnings-
rätt af litterära arbeten skadar derföre vårt folk mera än den gag¬
nar, emedan den hämmar den inhemska sjelfständiga litterära verk¬
samheten.
Hvad som är orätt, kan aldrig i längden blifva gagneligt.
Det är icke endast min egen åsigt, jag sålunda uttalat, jag har
rådfört mig i detta afseende med många andra personer, som syssel¬
sätta sig med litterärt arbete, hvilket min tid icke tillåter mig att i
nämnvärdare mån göra, och jag har icke funnit någon olika tanke,
utan alla hafva med eu mun påyrkat ett sådant skydd mot öfver¬
sättningar, som Utskottet i förevarande moment föreslagit.
M:o 38.
Ang. förslag
till lag om
eg anderätt till
skrift.
(Forts.)
N:o 38.
Ang. förslag
till lag om
eganderätt till
skrift
(Forts.)
46 Onsdagen den 18 April, f. m.
Man kan såsom skäl för en motsatt mening anmärka att ett dy¬
likt skydd hvarken finnes i danska eller norska lagarne angående
eganderätt till skrift, men i det hänseendet ber jag att få förklara,
att, ehuru jag har all möjlig égard för våra grannländer och deras
lagstiftning, kan jag dock icke inse, att, äfven om jag deri ser ett
bestämdt fel, jag likväl bör följa dem på den en gång inslagna ba¬
nan. Icke heller kan det skada, om Sverige eu gång före dem tager
rätta steget, äfven om det går åt motsatt håll mot dem; och detta
skulle jag nu så mycket hellre vilja som vårt gamla broderland Fin¬
land i detta ögonblick erkänner den rätta principen angående den
litterära eganderätten, i det för Finska Landtdagen framlagda lagför¬
slaget i denna fråga.
Den siste värde talaren har anmärkt, att som hvarje författare
endast skrefve för sitt eget folk, kunde det ej betyda särdeles mycket,
om rättigheten att öfversätta vore fri.
Jag ber att få opponera mig emot en sådan åsigt. En författare
är med sina arbeten icke inskränkt endast till sitt eget land, utan
han skrifver för hela verlden och då en öfversättning ju icke är nå¬
got annat än ett återgifvande i främmande ord af författarens tankar,
bör väl utgifvande i öfversättning af hans arbete vara lika förbjudet
som utgifvande på originalspråket.
Tro Herrarne, att, om man frågat Berzelius, på den tiden han
lefde, han skulle hafva sagt, att han endast skref för sitt eget land.
Det är dessutom alldeles icke så sällsynt, som den siste värde
talaren velat låta påskina, att svenska arbeten öfversättas till andra
språk.
Man nämnde nyss att Geijers skrifter blifvit öfversätta på tyska
språket.
På samma sätt hafva äfven Tegnérs, Fredrika Bremers och Emelie
Flygare-Carléns arbeten blifvit öfversätta på flera andra språk.
Fortsätta vi med den utveckling i författareverksamhet, vi på¬
börjat, hafva vi all möjlig anledning att tro, det vi ej heller hädan¬
efter skola sakna litterära författare, hvars arbeten läsas i utlandet.
Då vårt eget land har så inskränkt publik, kunna dess författare
med skäl fordra att få tillgodogöra sig sina arbeten för andra län¬
der, och det kunna vi ej pretendera, om vi ej också gifva deras för¬
fattare samma skydd hos oss.
Det är för åstadkommande af en sådan reciprocitet, som den
svenska lagstiftningen angående eganderätt till skrift bör vara upp-
stäld i öfverensstämmelse med de åsigter, som i sådant hänseende
göra sig gällande i öfriga civiliserade länder.
Den föregående talaren yttrade vidare, att det skulle vara skad¬
ligt att sålunda skydda mot öfversättningar från andra språk. Jag
vill dervid endast fästa uppmärksamheten på, att den tid, Utskottet
derför föreslagit, är inskränkt till 5 år, och att en öfversättare äfven
under den tiden kan af författaren erhålla tillstånd att utgifva hans
skrifter genom öfverenskommelse med denne.
Att han för denna rättighet måste betala arfvode, gör ju ingen¬
ting till saken, ty är det ett berömdt arbete, lönar det sig ju alltid
47
N:o 38.
Onsdagen den 18 April, !. ro.
att betala detta arfvode, och eljest är det ju ej värdt att föranstalta
om någon öfversättning deraf.
Jag kan derföre aldrig biträda den åsigt, att i denna lag in¬
tagas grundsatser, som stå i strid med rättvisan, och att rättighet
medgifves att annorledes än på laglig väg tillegna sig annans egendom.
Mot sjelfva detaljerna af förslaget har ingen här ännu gjort nå¬
gon anmärkning och jag har derföre nu också endast sysselsatt mig
med de principer, hvarpå den nya lagen efter min åsigt bör hvila.
Jag förbehåller mig blott rättigheten, att, om några sådana anmärk¬
ningar göras, sedermera få yttra mig derom och anhåller för närva¬
rande endast om bifall till Utskottets förslag.
Herr Rundgren: Att svenska nationen är hvad man kallar en
ridderlig nation, torde väl ingen kunna förneka, och bevisen derpå äro
icke svåra att finna. Det har derföre förundrat mig, att Lag-Utskottet
gjort ifrågavarande tillägg till Kongl. Maj:ts förslag. Deri ligger nem¬
ligen en ny eftergift för utländingen till men för oss sjelfva, I afseende
på tullagstiftningen hafva vi varit mycket liberala, då vi dels borttagit
dels nedsatt tullarne, så att den främmande industrien kan införa sina
alster och sitt kram här i landet, antingen utan tull eller ock mot eu
helt ringa afgift, nu deremot, då det gäller literaturen, tankens alster,
då vill man icke längre tillämpa den der fria lagstiftningen, utan visa
sin ridderlighet genom att lägga bojor på det fria utbytet. Men det
torde kunna med skäl ifrågasättas, huruvida sådant är rigtigt.
Den föregående talaren gick så långt i sina påståenden, att han
förklarade ett uteslutande af denna, utaf Utskottet tillagda §, vara
ingenting mer och ingenting mindre än ett legaliserande af tillgrepp,
tilläggande att en nation icke har rätt att se på hvad som för densamma
kan vara nyttigt, utan endast på hvad som är rätt. Enligt mitt för¬
menande. återstår dock för honom att bevisa, att jag gör mig skyldig
till ett tillgrepp, om jag använder mitt eget tankearbete, mina egna
kunskaper till att på mitt eget språk öfverflytta en annans tankar,
en annans arbete. Han måste utan tvifvel sjelf erkänna, att detta
åtminstone icke är något direkt tillgrepp, utan om det skall så kallas,
är mycket indirekt. Jag kan erkänna rättmätigheten af patentlag-
stiftningen emedan hvarje uppfinning på industriens område i allmän¬
het omedelbart afser materiel vinst, och denna lagstiftning om patent¬
rätten helt säkert varit en af de verksammaste häfstängerna för reali¬
serande af de många uppfinningar på industriens område, som den
nyaste tiden har att uppvisa. Patenträtten medför nemligen för arbe¬
taren i ett land vissheten, att. om hans upptäckt är duglig, äfven i
andra länder kunna vinna afsättning för sina produkter och således
vinna ersättning iör sina uppoffringar. Men månne eu författarei afser
uteslutande materiel vinst, månne en författare med sitt arbete uteslu¬
tande afser att skörda ekonomisk vinst. Naturligtvis bör han äfven tänka
på att kunna få skälig ersättning för sin möda, men han afser äfven,
ocli i första rummet, något annat, och det är att hans tankar, om
de annars ega något värde, måtte spridas i så vida kretsar som möj-
ligt, så att säga blifva hela verldens egendom. Derför måste det för
Angående
förslag till lag
om eganderätt
till skrift.
(Forts.)
N’o 38.
Angående
förslag tilltag
om eganderätt
till skrift.
(Forts.)
48 Onsdagen den 18 April, f. m.
honom vara snart sagdt likgiltigt, om lian får eller icke får äfven
utom sitt eget land uppbära någon ringa ersättning af hvar och en,
som vill tillgodogöra sig produkterna af hans tankar.
Jag började med att säga att vår nation är en ridderlig nation
och att vi vilja vara ridderliga äfven i det afseende, hvarom nu är
fråga. Men jag tillåter mig fråga: månne vi icke beröfva oss allt för
mycket af det goda, som främmande nationers tänkares och författares
arbeten hafva att erbjuda? Månne vi åt våra egna författare bereda
någon egentlig fördel genom att tillförsäkra dem ett sådant skydd,
som Utskottet här föreslagit. För min del tror jag icke att så sker.
Jag anser icke heller, att det kan kallas tillgrepp, om jag öfversätter
en författares arbete från ett främmande språk till mitt eget. För att
vara en god öfversättare måste jag grundligt känna icke allenast det
fremmande språket, utan äfven mitt modersmål, och det är icke nog
med att jag besitter språkkännedom, utan det fordras äfven andra
insigter. Kan icke då en god öfversättning sägas vara i viss män
mitt eget arbete? Skall jag beskyllas för att hafva begått tillgrepp,
om jag vill åt mitt eget folk bereda tillfälle att lära känna hvad de
store tänkarne i andra kulturländer hafva frambragt? Förhållandena
derutinnan äro annorlunda i de stora länderna; för dem kan ett
ömsesidigt öfversättningsförbud vara af mycken nytta. Men hos oss,
hvilkas språk knappast är kändt utom våra egna landamäre!! vore det
oberäknelig förlust att beröfva oss rättigheten att öfverflytta på eget
språk hvad fremlingen stort och ädelt tänker.
Den föregående talaren prisade det finska folket, som lärer hafva
antagit hvad här är föreslaget, men deremot fingo danskarne och norr¬
männen, Indika icke antagit samma princip, icke någon del af detta
beröm. Eljest plär det ju dock alltid så inom som utom representa¬
tionen, heta, att vi i hithörande angelägenheter böra bygga lagstift¬
ningen på enahanda principer som våra danska och norska bröder;
hvarföre skola vi då just i denna fråga skilja oss från dem? Föröfrigt
lär det icke vara ur vägen att erinra om vissa svårigheter, som skulle
möta en öfversättare att i dessa främmande länder taga reda på, hvem
han har att vända sig till för att utverka sig rätt att öfversätta ett
arbete, antingen till författaren eller förläggaren eller måhända en
rättsinneliafvare utanför dem båda.
Jag tillåter mig äfven fråga, hvarför vi, som tillåta utländingen
att öfversvämma vårt land med hvarjehanda öfverflödsartiklar, som
draga pengar ur landet, utan att tillskynda landet någon fördel, skola
lägga tribut på införseln af andens produkter? För min del anser
jag, att äfven härutinnan likformighet och likställighet böra få göra
sig gällande, och att vi, då vi taga emot hvad som i många afseenden
kan vara till skada för vårt folk, icke böra afsåga oss rätten att till¬
egna oss det myckna göda, som innehålles i främmande länders littera¬
tur. Jag yrkar derföre att denna § i Utskottets förslag måtte utgå.
Iierr Torpadie: Då frågan om skydd mot skrifters öfversättning
först kom på tal inom Utskottet, så, jag måste bekänna det, stod jag
på deras sida som hyste betänkligheter mot att ett stadgande härom
Onsdagen den 18 April, f. m.
49
N:o 38,
skulle införas i lagen. Jag sade till mig sjelf, att någon egentlig Angående
reciprocitet här vore svår att erhålla, emedan vårt land voro litet till i&ff
med en ringa läsekrets och icke kunde jemföras med de stora kultur- Jg™%ftäa
länderna. Jag sökte äfven, i likhet med hvad den ärade talaren på {FortsJ
vermlandsbänken nyss gjorde, visa, att öfversättarens arbete i sjelfva
verket är i viss mån sjelfständigt, och jag saknar icke sjelf en viss
erfarenhet i den vägen. Men ju mera frågan diskuterades, dess mera
lana jag min ställning ohållbar. Jag trängdes ur den ena positionen
efter den andra och kom slutligen derhän, att jag måste instämma
med Utskottets majoritet och detta af fullaste öfvertygelse. Och, mina
Herrar, det står dock fast, att, den, som öfversätter en annans arbete,
begagnar sig just af det väsentliga, af författarens tankar, låt vara
att lian kläder dem i en främmande drägt. Gör han nu detta utan
författarens samtycke, så vågar jag i likhet med den ärade ordföran¬
den i Utskottet, påstå, att han gör sig skyldig till ett slags kaperi.
Om jag, för att fullfölja liknelsen, tillegna!' mig en annans fartyg,
hugger ned det, målar om det, förändrar dess segel eller rent utaf
förvandlar det från eu fartygscert till en annan, fartyget är och för-
blifver dock i sjelfva verket samma fartyg. För öfrigt tror jag icke,
att det är rätt, att grunda eu lagstiftning på det nyttiga, vare sig då
det gäller den enskildes eller, såsom här, en nationel fördel. Det rätta
är och förblir alltid rätt och bör derföre tillgodoses.
\årt land, sade jag, är ect litet land, men jag kan också med
stolthet säga, att det alltid har varit ett ädelt land, om hvilket man
sagt, att den ende rättmätiga eröfraren tillhört dess folk och om hvil¬
ket man med skäl jemväl yttrat, att, sedan det upphört med sina
eröfnngar på krigets bana, det sysselsatt sig med strider på andens
område. Nå väl, mine Herrar, är det då icke rätt att, under det
vi fortsätta dessa strider, vi göra det på fält, som äro våra egna, och
hvarföre icke då införa i vår lagstiftning ett stadgande, sådant’som
det ifrågavarande? Ginge vi icke eljest i sjelfva verket tillbaka — gånge vi
icke i en retrograd retning? Införde vi icke då ett slags vikingalif på
andens område? Jo, jag tror det. Eu högt stående man hos vårt
brödrafolk, sjelf en ädel man, yttrade en gång att “det svenske folk
er ett adeligt folk alt’ igjennem.“ Ja, just derföre att jag tror, att
detta vackra omdöme var sant och derföre att jag vill på allt sätt
bidraga dertill, att samma omdöme fortfarande må ega sin giltighet
så yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr Wie sel gren: Åtskilliga anmärkningar hafva gjorts mot
de påståenden, som af den andre talaren i ordningen framstäldes;
jag Der att få upptaga några af dessa anmärkningar till besvarande,
då de träffa äfven mina åsigter i saken.
Nämnde talare använde ordet: tillgrepp, i fråga om öfversättning af
annans arbete utan tillstånd, och menade, att här vore fråga om att
fortfarande legalisera handlingar af beskaffenhet att kunna med nämnda
ord betecknas. Jag medgifver, att det der ordet låter illa; men om
jag, utan att om dess lämplighet ega någon egen mening, skulle låta
denna bestämmas af den bevisföring, medelst hvilken man försökt att
Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 38.
4
N:c 38.
50
Onsdagen den 18 April, f. m.
Angående
förslag till
lag om eg ande-
rätt till skrift.
(Forts.)
ådagalägga origtigheten af benämningen, fruktar jag, att resultatet
icke blefve det åsyftade. Ty hvad bevis ligger väl deruti, att, såsom
det påstods, den handling, som såsom tillgrepp stämplades, icke skulle
så betraktas af den allmänna opinionen? Vi veta ju alla att för icke
så många år sedan åverkan hvarken af allmänna opinionen eller af
lagen betraktades såsom tjufnadsbrott. Icke desto mindre har ett mot¬
satt förhållande ju redan inträdt, och hvad som händt i ett fall torde
kunna hända i ett annat. Sådant beror blott på en fortskridande
utveckling af rättsbegreppen.
Man ville vidare bevisa, att eu sådan der “fri11 öfversättning,
hvarom fråga är, icke kunde betraktas såsom tillgrepp, af det skäl
att den, som öfversätter en annans skrift, dervid begagnar sina egna
tankar och förrättar ett sjelfständigt arbete, ja, må så vara; men jag
tror dock, att det är en ofantlig' skilnad emellan en författares och
en öfversättares arbete, och att, om än den senare består något sjelf,
han dock hemtar det mesta från den förre. Tänka vi oss nemligen
eu vetenskapsman, som under flera års mödor och ansträngningar
hopsamlat de rön, hv.iika han funnit behöfliga för att utreda något
vetenskapligt problem, och slutligen jemväl gifvit form deråt genom sina
upptäckters skriftliga framställande, så torde väl hvar och en finna,
att detta hans arbete icke på långt när uppväges eller motsvaras af
det arbete, hvilket sedermera utöfvas af den person, som i allt lugn
vid sitt skrifbord, begagnande sig utaf redan förvärfvad språkkunskap,
till ett annat tungomål öfverflyttar hans verk.
Åtgörandet var vidare, sade man, icke tillgrepp på den grund,
att författaren sjelf med sitt arbete icke egentligen alsåge att ernå
någon ekonomisk vinst, utan endast ville få sitt arbete sprätt och de
tankar, han deruti allmängjort, satta i omlopp. Nå väl, jag vill visst
icke sätta författaren så lågt, att jag påstår den ekonomiska vinsten
af hans arbete för honom vara hufvudsaken. Men, mine Herrar, en
vinst kan ju onekligen uppstå, och hvarföre skulle en författare i en
tid, då han lika litet som någon annan, åtminstone i allmänhet, är i
stånd att undvara de inkomster, hans arbete inbringar, i en tid, då
han lika litet som någon annan kan lefva på luft och vackra fanta¬
sier, hvarföre skulle honom åläggas att afstå från eu vinst, som just
i hans verksamhet egen sin upprinnelse? Rån det verkligen vara rätt
att taga denna vinst från honom för att uteslutande tillegna den¬
samma förläggare och öfversättare? Är det obilligt att åtminstone
låta honom med dem dela vinsten — och något annat är ju icke
fråga om!
Den oinskränkta öfversättningsfriheten, sades det slutligen, vore
väl berättigad och icke något “tillgrepp", enär öfversättaren afsåge
att med sitt arbete gagna sin nation. Det vill, med andra ord, säga,
att “ändamålet helgar medlen“? Jag måste dock för min del förklara
att den satsen i mina öron har dålig klang och jag ber att få på¬
minna om, att namnet, som bäres af den skara som hyllat samma
sats, just icke innebär någon vidare rekommendation för densamma.
Men om man, då man argumenterar på detta sätt, vill vara konse¬
qvent, får man väl äfven göra hvad den talare, som använde nämnda.
Onsdagen den 18 April, f. m.
51
skal, icke gjorde, nemligen bestrida patenträtten. Han gillade den,
men jag frågar: kan icke äfven denna rätt inskränka min förmåga
att gagna min nation? Om en person tar patent på t. ex. en krigs¬
maskin, en förbättrad tillverkning af krut eller dylikt, skulle det icke
kunna vara för min nation ganska gagneligt, om jag med görligaste
första begagnade mig af denna uppfinning, äfven utan patentegarens
medgifvande? men skulle det vara rätt? Talaren sjelf skulle visst
icke vilja gilla ett sådant förfarande.
Het skäl, han jemväl anförde för öfversättningsfrihetens bibehål¬
lande, att det nemligen i allmänhet skulle vara så svårt att få reda
på, till hvilken man skulle vända sig, för att erhålla rätt att verk¬
ställa ett arbetes öfversättning — det är väl egentligen icke något
skäl. Eller skulle det månne vara rätt att göra orätt, endast derföre,
att det är så besvärligt att göra rätt? Jag kan icke förmoda, att lian
vidhåller denna sats.
Genom att antaga den af Utskottet föreslagna 4 §, så afsåga vi
oss slutligen alldeles icke rätten att med vår literatur införlifva det
göda, som på andra språk förefinnes; vi få endast underkasta oss att
'betala litet för att erhålla denna rätt, och, mine Herrar, mellan det
påstådda och det verkliga förhållandet är ju i detta fäll en ofantligt
stor skilnad. Skulle det vara fråga om att antingen helt och hållet
afsåga sig ifrågavarande rätt eller också behålla öfversättningsrätten
fri, så skulle jag genast rösta för det senare. Men då så icke är för¬
hållandet; då man mycket väl kan komma i åtnjutande af alla de
fördelar, som genom öfversättningsverksamheten kan åstadkommas,
och fråga endast är om att tillförsäkra författare rätt till viss del af
inkomsten på företaget, vill jag för min del icke höra till dem, som
afslå denna eu författares i mitt tycke så billiga anspråk. Man vin¬
ner dessutom i sjelfva verket på ett sådant 'förfarande; ty det kan
väl icke bestridas, att man bör få ett öfversättningsarbete bättre gjordt,
om det verkställes af kompetent person med säkerhet för vederbörlig
godtgörelse, än om så icke är förhållandet. Har icke vår literatur
tusende exempel på, hvad slags öfversättningar man erhåller på
grund af denna fria öfversättningsrätt? Jag känner ganska många fall,
då personer med dertill erforderliga kunskaper skulle velat verkställa
en öfversättning, men der förläggare icke vågat öfvertaga förlaget,
helt enkelt derföre att de fruktat konkurrens. Det finnes nemligen
icke få personer, som, utan att ega kunskaper i erforderlig grad, be¬
drifva en vidsträckt öfversättningsverksamhet, och då deras arbeten
äro dåliga, blifva också deras fordringar af förläggarne små. Så blir
den dåliga öfversättningen vanligen alltid billigare än den goda, och
deraf följer vidare, att en förläggare icke vågar gifva sig in på för¬
söket att bereda allmänheten goda öfversättningar. Ty det är icke
allom gifvet, att, då man ser på titelbladet till en öfversättning, kunna
säga, om den är god eller dålig, allmänheten har icke så lätt för,
att af sådana grunder låta sig ledas vid valet mellan den ena och
den andra öfversättningen — det blir vanligen det billigare priset,
som fäller utslaget. Den billigare och sämre köpes, och så går den
dyrare och bättre med förlust,
M:o 38.
,Ingående
förslag till
lag om egande-
rätt till skrift,.
(Forts.)
N:o 38.
52
Angående
förslag till lag
om eganderätt
till skrift.
(Forts.)
Onsdagen den 18 April, f. m.
Jag skulle nu visserligen icke kafva börjat att för betecknande
af öfversättningsfrihetens innersta bålt använda ordet “tillgrepp“, ty
jag vet, att åtskilligt kan invändas specielt emot rigtigheten af det
i rubriken till lagförslaget förekommande ordet: “eganderätt“ till skrift.
Men jag vågar påstå, att denna öfversättningsfribet är ett in
Icräldande på de förmåner, bvilka kunna mig af mitt arbete beredas
Vill man nu uppdraga en skilnad mellan orden tillgrepp och inkräktning,
så må man göra det. Jag tror lika fullt att, om man än på föreva¬
rande fall icke vill använda ordet “tillgrepp", så lutar saken ändå
något ditåt och blir, huru man än vill se den, dock alltid en frihet,
som bvilar på något kommunistisk grund.
Jag vågar slutligen påpeka det olämpliga uti att bygga en lag¬
stiftning på ett så relativt begrepp som “nyttan". Hvad som är nyt¬
tigt i dag, kan ju vara skadligt i morgon, och det kan val icke vara
välbetänkt att låta lagstiftningen fota sig på grunder, för kvilkas fort¬
farande hållbarhet man icke har någon säkerhet. Jag tror tillbörligt
vara att bifalla Utskottets förslag; vi skola derigenom lägga ännu ett
bevis till de många, som redan finnas, på vår benägenhet att akta
allas rätt och att icke ens förvägra erkännande åt en sådan, hvars
förbiseende, efter hvad man säger, skulle ligga i de mångas intresse,
under det att dess vårdande blott skulle gagna några fä.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer: På sätt
Lag-Utskottets ordförande nämnde, var verkligen vid det förslag till
ifrågavarande lag, som remitterades till Högsta domstolens gransk¬
ning, infördt ett stadgande af ungefärligen lika. innehåll med det ai
Utskottet här framlagda. Jag måste likväl göra en gensägelse emot
den ärade talarens antagande, att det endast var en ren. eftergift
emot Högsta domstolens auktoritet, som hos mig var det bestämmande
motivet att tillstyrka Kongl. Maj:t att ur det ursprungliga förslaget
borttaga detta stadgande. Ty det var genom de af Högsta domstolen
anförda skälen och efter ett längre eget öfvervägande af frågan, som
jag kommit till den åsigt, att åtminstone i närvarande tid det icke vore
nyttigt för oss att införa detta nya stadgande i vår lagstiftning. Der¬
vid har jag i första rummet måst göra mig reda för, huruvida rätten
verkligen kunde så absolut fordra ett sådant stadgande,, som här
blifvit af flere talare förordadt, i det de stämplat öfversättning af
skrift såsom ett brott eller rent af såsom tillgrepp. Om denna åsigt
är rigtig, så borde väl en ovilkorlig följd deraf, blifva, att man. stad¬
gade ett bestämdt straff för dylika förbrytelser. Om en utlanding
kommer hit till Sverige och härstädes blifver bestulen på sin klocka
och andra tillhörigheter, så ställes tjufven inför rätta och ådömes
laga ansvar. Men de utskottsledamoter, som förfäktat denna åsigt, hafva
icke föreslagit, att ifrågavarande slag af tillgrepp skulle såsom brott
bestraffas, utan inskränkt tillämpningen af lagen endast till svenska
medborgare, hvaremot de gjort densammas giltighet genu emot ut^än-
dingar helt och hållet beroende på den omständigheten, huruvida en
konvention blifver träffad med den främmande staten eller icke. Der
Onsdagen den 18 April, f. m.
53
N:o 38.
synes mig rättsgrundsatsen vara helt och hållet åsidosatt. Det är Angående
ingalunda gifvet, att en sådan konvention med alla främmande stater
kommer till stånd, derföre att Kong! Maj:t till densamma har rätt omtiUskm“
att gifva sitt samtycke. Jag tror mig veta, att vid underhandlingar (Forts.)
härom mellan åtskilliga stater hafva uppstått flera svårigheter, och
jag vet icke, om dessa ännu äro öfver allt undanröjda. Inom sådana
stater, med hvilken någon konvention icke kunde träffas, skulle följ¬
aktligen detta tillgrepp vara fullt lagenligt; och jag lemnar derhän,
om Utskottet i sådant fall äfven skulle anse det vara rättsenligt. Jag
vet icke någon främmande stat, der man stämplar öfversättning af
en författares arbete, utan hans medgifvande, såsom brottsligt, derest
icke konvention derom med det land, författaren tillhör, kommit till
stånd. Man har således inom andra länder gjort detta stadgande
beroende af frågan, huruvida det kan anses nyttigt att åstadkomma
eu reciprocitet och sålunda vinna ett motsvarande skydd i detta fäll
för sina egna medborgare inom det främmande landet. Enligt min
åsigt finnes icke den uppfattningen ännu inväxt uti folkmedvetandet
inom vårt land, att en öfversättning från främmande språk, utan der¬
till erhållet tillstånd, ovilkorligen bör stämplas såsom brottslig. Detta
härrör sannolikt deraf, att såsom en talare redan antydt, öfversätt¬
ning är förenad med eget arbete, som fordrar insigter i åtminstone
två särskilda språk, nemligen så väl det, från hvilket öfversättningen
sker, som äfven det, till hvilket skriften öfverbringas. Emellertid vill
jag icke bestrida, att der tages något och till och med det väsentligaste
af en författares arbetsprodukt; och jag håller icke otroligt, att rätts¬
medvetandet i detta hänseende kan komma att gå ett steg längre framåt.
Det är icke så länge sedan man ansåg eftertryck såsom något inga¬
lunda brottsligt. Och det erfordras nog tid, innan man blifver all¬
mänt ense om att stämpla öfversättningar utan vederbörligt tillstånd
såsom brott.
Jag vet icke, om vi behöfva gå i spetsen för en ny uppfattning
i detta afseende; då, såsom jag redan anmärkt, förhållandet är, att en
sådan bestämmelse, som den af Lag-Utskottet i denna § föreslagna,
skulle blifva vida mer skadlig för de små nationerna än för de stora.
De förra måste nemligen, om de vilja följa sin tid, genom öfversättning
tillgodogöra sig utmärkta arbeten inom den främmande literaturen.
Detta behöfva deremot icke de stora kulturfolken, hvilka merendels
bland sina medborgare i alla grenar hafva författare, som stå på
höjden af tidens bildning.
Måste jag således grunda min åsigt i frågan på hvad jag anser
vara nyttigt och välgörande för Sverige, så kan det väl icke bestridas,
att, från det allmännas synpunkt sedt, det skall vara nyttigt för vårt
land att utan några band få utländska skrifter öfversätta på vårt språk,
icke allenast de större arbetena utan äfven det småkram, som, äfven
om det icke bidrager till att höja vår kultur, dock ingår uti vårt dag¬
liga lits sysselsättningar.
Det enda skälet, som skulle förmå mig att biträda det af Lag¬
utskottet föreslagna skyddet, vore således om genom detta kunde bere¬
das någon synnerligen stor fördel för våra inhemska författare. Lag-
N:o 38.
54
Onsdagen den 18 April, f. m.
. Angående Utskottets ärade ordförande sade, att det icke sällan inträffar, att
fringande sveas^a författare med framgång uppträda på den utländska bokmark-
till skrift naden. Deruti har han onekligen rätt. Men de exempel han anförde,
(Forts.) nemligen Geijer, Fredrika Bremer och Tegnér, visa dock, att sådana
författare kunna bereda sig fördelar af sina arbeten äfven under nu¬
varande lagstiftning. Geijers Svenska historia utkom samtidigt i Sverige
och Tyskland och betalades i Tyskland vida högre än i Sverige. Så
var äfven förhållandet med Fredrika Bremers arbeten. Det finnes således
äfven för närvarande möjlighet för eu svensk författare att bereda sig
en fördel på en främmande bokmarknad, i den händelse hans arbeten
blifvit lästa, och skilnaden i detta afseende emellan Kongl. Maj:ts och
Utskottets förslag torde icke vara så särdeles stor, om man tager i
betraktande kortheten af den för öfversättningens utgifvande af Ut¬
skottet föreslagna tid, som gör att författaren sä godt som genast efter
det han utgifvit sitt arbete måste höra sig om efter öfversättare och
förläggare.
Dessa äro de skäl, som gjort, att jag för min del icke anser det
vara lämpligt att nu i lagen intaga det af Utskottet i § 4 af dess
förslag inryckta stadgandet; ehuru jag å andra sidan äfven vill erkänna
att det finnes åtskilliga skal, som tala för detsammas intagande.
Jag vill äfven påminna om en omständighet, hvilken af föregående
talare redan blifvit vidrörd, nemligen att både Danmark och Norge
uti ifrågavarande hänseende befinna sig på samma ståndpunkt som
den, på hvilken vi enligt Kongl. Maj:ts proposition stå. I Finland har
visserligen för landtdagen framlagts ett förslag till lag om öfversätt-
ningsskydd, men detta förslag är ännu icke antaget.
Härtill kommer den omständigheten, att Första Kammaren redan
antagit Kongl. Maj:ts förslag och det med så stor majoritet, att man
icke med säkerhet kan ifrågasätta, att sagde Kammare, i händelse
Andra Kammaren antoge Utskottets förslag, skulle vilja frånträda
detta sitt beslut. Och om båda Kamrarne stanna uti olika beslut,
kan det således inträffa, att lagen i dess helhet äfventyras. Må hända
anser mången denna § vara af så stor vigt, att han, hellre än
att §:n borttages, vill riskera att hela lagen äfventyras. Jag hem¬
ställer dock, om det vore klokt att gå till väga på detta sätt. Jag
tror det så mycket mindre, som det ju icke kan möta någon svårig¬
het att, i händelse den af Utskottet insatta paragrafen snart erhåller
opinionen för sig, få eu särskild lag om öfversättningsskydd.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag således förena
mig med de af Kammarens Herrar ledamöter, som yrkat afslag å
Utskottets förslag.
Herr Lyth: Det är med anledning af ett yttrande af Herr
Wieselgren, som jag begärt ordet. Han sade nemligen, att vi skola
få dåliga öfversättningar, om öfversättningsrätten förblefve fri. Jag
är dock i detta fall af alldeles olika' åsigt med den ärade talaren, ty
så länge öfversättningsrätten är fri, böra vi ju till följd af den täflan,
som i sådant fall kan ega rum mellan olika öfversättare, hafva större
garantier för att få bättre öfversättningar, än om rätten att öfver-
Onsdagen den 18 April, f. m.
M:o 38.
55
sätta ett arbete öfverlemnades åt en enda person, i hvars intresse Angående
det naturligtvis skulle ligga att få arbetet utfördt för så billigt pris forsla,J ,,!J laf
som möjligt, och då kunde det ju lätt hända, att det blefve dåligt
gjordt. Detta dock blott i förbigående. (Forts.)
Hufvudsakliga skälet, hvarföre jag nu begärt ordet, är, att jag,
med vidhållande af mitt vid 4 § af denna lag förut gjorda yrkande,
vill hemställa, att, sedan Kammaren nu fattat beslut om borttagandet
af nämnde 4 § af denna lag, de följande §§ måtte erhålla den för¬
ändrade nummerföljd, som af detta Kammarens beslut bör finnas
föranledt.
Herr Hedin: Herr Talman! Jag vet icke rigtigt om det är dröm
eller verklighet: jag har under en god stund funnit mig förflyttad ett
godt steg tillbaka i tiden och derunder besökt de gamla stånden, med
undantag af ett enda. Jag är nemligen öfvertygad om att ridder-
skapet och adeln, om detta stånd nu hade att besluta om en literär
eganderättslag, som kunde hjelpa oss ur en ställning, den der länder
oss till skam inför Europa, icke skulle svika sina antecedentier i
denna fråga. Deremot bär jag hört röster från bondeståndet uttala,
såsom der skedde för 30 år sedan, att, om man toge eftertryck af
utländske författares arbeten, så borde ock all annan efterapning af
utländingen förbjudas. Jag har i borgarståndet hört Herr Rydin
från Borås uppträda och förkunna att, om hinder läggas i vägen för
vårt literära fribyteri, vi skola sjunka ner i råhet och mörker. En
lång stund, och än värre, vistades jag i presteståndet, men jag vill
icke upprepa hvad der sades. Frågan är helt enkelt den: Vill Sverige
godvilligt gå in på att konformera sig efter de i Europa allmänt an¬
tagna grundsatser eller icke? Eller skola vi väl vänta till dess man
dertill tvingar oss? Invänder man nu: att främmande makter väl
icke skola komma med arméer eller ramfartyg för att tvinga oss, så
vill jag ock tro det, men jag hemställer dock till benäget öfvervägande,
huruvida det på längden må blifva möjligt för regeringen och represen¬
tationen att sätta sig emot en påtryckning i detta hänseende från de
störa kulturfolken. Och om man besvarar denna fråga på sätt, som
jag förmodar, så tillåter jag mig vidare att hemställa, om det icke
skulle vara bättre att godvilligt göra hvad rätt är, än att såsom en
annan paria, i den europeiska folkrättens namn, låta påtvinga sig före¬
skrifter att bära sig hyggligt åt? Vi hafva förut, såsom bekant är,
haft tillfälle att med förebäranden af stora formella svårigheter komma
ifrån dylika påtryckningar. Det var i den välsignade tiden, då vi
ännu hade fyra stånd och då det erfordrades deras enhälliga bifall
jemte Kong! Maj:ts sanktion för att åstadkomma förändring af en
grundlagsbestämmelse. Man kunde då ställa sig under hägnet af före¬
skrifterna om literär eganderätt i 1812 års tryckfrihetsförordning.
Då gick det an, att, när en utländsk makt begärde reciprokt skydd
— och framställningarna i detta syfte gå tillbaka ända till 1859;
Frankrike, från hvilket denna internationela rörelse utgick under
Napoleon IILs dagar, vände sig då äfven till vår regering — tillgripa
•det nära till hands liggande svaret: Vi skulle gerna vilja uppfylla
H:<o 38.
56
Onsdagen den 18 April, f. m.
Angående
förslag till lag
om eganderätt
till skrift.
(Forts.)
Eder önskan, men en ändring af våra grundlagsbestämmelser, sola
tillåta oss att opåtaldt plundra främmande literatur, är förenad med
nästan oöfvervinneliga vanskligheter, för de fyra ståndens skull. Och
på den tiden tog man i utlandet dylika skäl för goda, ehuru det någon
gång kunde hända, att, när man på förenämnda sätt hänvisade till
de hinder, som vår grundlag uppstälde, man erhöll det svar: Nå väl,
förändra då eder konstitution. Dessa ord skulle jag för min del icke
gerna vilja höra till mig stälda på ett utländskt tungomål. Men har
man en sådan grundlag, som de nu ur presslagen utflyttade bestäm¬
melserna om literär eganderätt, då får man ock finna sig vid ett
sådant svar.
Här har, jag vet icke om af förbiseende eller af politisk taktik,
man talat såsom om frågan gälde endast att förskaffa en fördel åt
utländsk författare, och såsom om lagen ej lände våra egna författare
till gagn. Talaren på gotlandsbänken yttrade, att högst få svenska
författares arbeten blefve till främmande språk öfversätta, men detta
hans yttrande bevisar endast, att den ärade talaren icke följt med våra
literära förhållandens utveckling. Beträffande vidare det exempel,
som hans Excellens Herr Statsministern hemtade från Geijers skrift¬
ställareverksamhet, så vill jag naturligtvis icke bestrida sjelfva det
faktiska förhållande att ett högt honorar erlagts, ehuru jag i dag
första gången hört detsamma omtalas, men det torde icke vara ur
vägen att erinra att, äfven om Geijer erhållit ett betydligt honorarium
af en tysk förläggare, det likväl vill synas mig som om den slutsats,
hvilken herr Statsministern drog af denna omständighet, vore något
äfventyrlig, den nemligen att hvar och en deraf kunde finna att
det ginge an för en svensk författare att äfven utan det nu ifråga¬
satta lagstadgade skyddet bereda sig inkomst af öfversättningar till
främmande tungomål af hans arbeten. Tv deraf att en utländsk för¬
läggare utan tvång af lag honorerat den svenske författaren, hvilkens ar¬
bete han i öfversättning utgifvit, följer naturligtvis, att äfven andra ut¬
ländske förläggare skola iakttaga samma förfarande. Men det anförda
exemplet bevisar, af skäl jag nu skall nämna, i sjelfva verket ingen¬
ting alls. Det lär vara kändt, att Geijer enligt anbud från Tyskland
åtog sig att utarbeta en handbok i Sveriges historia, afsedd för den stora
samlingen “Geschichte der Europäischen Staaten“, hvarjemte samma
arbete sedermera också af författaren utgafs på svenska. Att den tyske
förläggaren erbjöd och erlade honorarium för — märk väl: icke en af
honom föranstaltad öfversättning af en förut på svenska utgifven skrift,
utan för ett på hans uppdrag och för hans räkning i första hand
verkstäldt arbete, lär vara helt naturligt, men gifver icke någon an¬
ledning att antaga, att han skall anse sig pligtig att bjuda ersättning
för ett arbete, som han finner och tager på den svenska bokmarkna¬
den, liksom de svenske förläggarne utan vidare bemäktiga sig hvad
de finna å den tyska.
Den förste talaren påstod, att, om denna §, som Utskottet före¬
slagit och för hvilken jag är Utskottet djupt tacksam, blefve antagen, vi
skulle komma att länge få vänta på goda utländska arbetens öfver¬
flyttande till vårt språk. Jag tillstår, att jag icke inser, hvarföre så
Onsdagen den 18 April, f. m.
57
N:o 38.
skulle blifva förhållandet. För det första ber jag få erinra derom, Angående
att det icke är meningen, att stadga ett absolut förbud mot öfvcrsätt- -törslaä tdl laff
ning utan att det ifrågasatta förbudet är till tiden skarpt begränsadt
och tillika gjordt beroende af det vilkor, författaren har att iakttaga, (Forts.)
nemligen att på titelbladet förbehålla sig uteslutande rätt att för¬
anstalta om öfversättningen. Endast med dessa inskränkningar är det
förbjudet att utan författarens tillstånd öfversätta hans arbete. Den,
som bar någon kännedom om öfversättningsliteraturen i vårt land,
torde dessutom veta, att det dröjer flera, ja stundom många år, innan
goda arbeten blifva öfverfljttade från främmande till vårt språk; åt¬
minstone är så förhållandet med de förnämsta utländska arbeten, som
på senare tider införlifvats med vår literatur. Är det fråga om ett
arbete, hvars införlifvande med vår literatur verkligen är att betrakta
såsom en vinst, så lär väl arbetets värde icke under förloppet af ett
par skyddsår förminskas.
Beträffande svårigheten att, i fall man inom den föreslagna tiden
måste påskynda öfversättningen, veta, till hvem man för sådant ända¬
mål bör vända sig, vill jag endast säga, det jag icke kan tro, att våra
svenska bokförlagsidkare äro i förhållande till andra länders bokför¬
läggare så bortkomne, att icke detta här likaväl som å andra ställen
låter sig göra. Detta skäl är sådant, att det knappast torde behöfva
upptagas till besvarande.
Den förste ärade talaren behagade jemväl yttra, att vi genom
antagande af Utskottets förslag skulle göra oss beroende af utländska
författares “godtycke*. Det är alltså ett godtycke, som egaren till eu
skrift utöfvar, när han säger: Jag vill icke gifva Eder rätt att öfver¬
sätta mitt arbete, derföre att jag tror att Ni dertill icke är kompe¬
tent och jag icke har lust att få min författare-existimation förstörd.
Skall det stämplas såsom ett “godtycke'*, då en person så förfar i
sin egen sak?
Jag vet icke, huru det kom sig, att sistnämnde talare, hvilken
var mera ifrig i att uppleta argument mot Utskottets ifrågavarande
förslag än att tillse, det dessa argument voro med hvarandra öfver¬
ensstämmande, kom att medgifva, att dock här i Sverige understun¬
dom idkats ett litterärt “snatteri11. Han kunde gerna ha gått ännu
något längre; han kunde hafva sagt: här begås literärt rån och rån
stundom förenadt med literärt mord. Ty sådana äro ofta dessa öfver-
sättningar, utan hvilka följden — såsom jag här tyckt mig höra —
skulle blifva clen, att vi skulle sjunka ner i mörker och råhet.
Han sade ock, denne talare, att en författare kan skydda sig ge¬
nom att samtidigt på flera språk utgifva sin skrift. Jag ber härvid
få hänvisa till den skriftställares auktoritet, som i en bland reserva¬
tionerna finnes citerad, nemligen Wächters. Jag skulle önska, att de
ärade reservanterne inom Lag-Utskottet behagat taga i betraktande,
hvad Wächter i denna fråga yttrat, Låtom oss emellertid betrakta
saken från en svensk författares synpunkt. Denne författare har kan¬
ske nedlagt ett eller två eller flera års mödor på sitt arbete, innan
han fått det färdigt på sitt modersmål. Det kan måhända för honom
— om man nemligen icke betraktar saken från presteståndets synpunkt
N:o 38.
58
Onsdagen den 18 April, f.
Angående
förslag till lag
om eg ander ätt
till skrift.
(Forts.)
— vara af någon vigt att hafva något att lefva på under sysselsätt¬
ningen med utarbetandet af sitt verk, och kanske är det för honom
önskligt att, sedan han bragt det till slut, så fort som möjligt derför
erhålla ett honorarium. Hos oss ställa sig honorarierna ej högre, än
att en, om än ringa förmån af arbetets öfversättning till främmande
språk kan vara särdeles behöflig och välkommen. Talaren vill nu
anvisa honom utvägen af ytterligare dröjsmål, ytterligare kostnad, och
talaren finner den saken mycket enkel, att af ett arbete, ännu ej kändt
ens inom hans eget land och hvars framgång sålunda är mycket oviss,
besörja öfversättningar till främmande språk, för dessa öfversättningar
anskaffa förläggare och få dem “samtidigt" med det svenska origina¬
let utgifna! Behöfver jag vidare kriticera en dylik anvisning?
En annan talare, som lifligt erinrade mig om samma tid och
samma rum, jag nyss omnämnt, har befarat, att vi genom detta obe¬
tydliga, till tiden skarpt begränsade, skydd skulle sjelfva beröfva oss
njutningen af mycket af det goda och härliga af främmande länders
literära alster. Det vore önskligt, att de, som stå på denna stånd¬
punkt, ville göra sig någon möda, vilie använda blott eu eller par da¬
gar för att taga någon kännedom, om hvad under loppet af ett år i
öfversättningsväg framvält ur vår bokpress; det skulle då blifva dem
svårt att påstå, att det är öfversättnings-industrien, som förser svenska
folket med de för dess upplysning erforderliga literära alstren. Jag
vågar säga, utan fruktan att biifra af någon, hvem det vara må, mot¬
sagd, att det endast är undantagsvis sådana arbeten blifva öfversätta,
som äro att betrakta som en vinst för den läsande allmänheten, och
att det icke vore någon skada att förhindra införlifvandet med vår
literatur af större delen af dessa främmande arbeten — ett. hinder,
som dock alls icke afses i Lag-Utskottets nu föreliggande förslag.
Mängden af de öfversättningar, som säljas i våra boklådor, är
en dålig konsumtionsliteratur; det finnes utgifvare och förläggare,
som icke våga under sina namn annonsera sina förlagsartiklar; så illa
hafva de blifvit kända för deras både innehåll och sättet, hvarpå de låtit
återgifva dem i öfversättning. Om de Herrar, som här talade om den
välsignelse för svenska folkets upplysning och bildning, dessa öfver¬
sättningar sprida, ville gå ännu ett steg längre och taga i betraktande
den öfversättningsliteratur, som icke alls annonseras i tidningar^,
dessa rysliga illustrerade röfvareromaner, som nu kolporteras ut, och
säljas till ett pris lockande för den störa allmänheten, dessa “Myste¬
rier" från de europeiska hufvudstäderna, eller “Den svarta öns hem¬
lighet med mera dylikt, försedda med planscher, för hvilka man kan
taga till henen, skulle de få riklig anledning att besinna verkningarne
al de massor af immoralitet, som sålunda ^spridas till befolkningens
djupa lager.
Den tredje talaren i ordningen — jag tror, det var den tredje
talaren — framhöll återigen likheten med våra norska och danska
bröders lagstiftning. Det är märkvärdigt, hvad man i hast kan blifva
skandinav, äfven å håll, der annars aldrig försports någon skandinavism.
Jag får för min del säga, att, ehuru jag frågat 10 å 12 personer,
hvad meningen är med denna fras, om de fördelar, som skulle vinnas
Onsdagen den 18 April, f. in. 59 fä;o 3g,
genom en likadan bestämmelse om denna sak i de tre ländernas lag- Angående
stiftning, jag ej träffat någon, som kunnat gifva mig ens en antydan förslao liu la3
nller ett försök till svar. Jag vet fortfarande icke, hvaruti fördelen om e9a”d.e’'att
hpsfåv SKr’Jt-
3 S o , (Forts.)
utgår man, såsom den talare, hvilken jag senast citerade, från
den åsigten, att man icke har att bär taga i betraktande, hvad som
är rutt, då ber jag få anmärka, att man borde motsätta sig den be¬
fogenhet, Kongl. Maj:t, enligt den Kongl. propositionen, skall erhålla,
att med främmande makter ingå konventioner, hvarigenom eftertryck
förbjudes. Det skulle vara konseqvent och derjemte helt och hållet i
presteståndets stil. Det kunde blifva eu rätt lönande industri att här
eftertrycka utländska böcker för att afsätta dem på den utländska
bokmarknaden. Är här endast fråga om nyttan — nemligen för de
svenske förläggarne, ty för författarnes nytta, för literaturens bästa
synes intresset vara ringa — hvarför skall man då skydda utländin-
garne för eftertryck, mer än för öfversättning?
Hans Excellens Herr Statsministern har yttrat, att man framdeles
kan i lagstiftningen stadga deri nu ifrågasatta principen, när eu gång
rättsmedvetandet utvecklat sig derhän, att det erkänner giltigheten
af anspråket å skydd mot öfversättning. Plans Excellens erinrade här¬
vid, bland annat, sä vidt jag rätt fattat hans ord, att det ej är länge
sedan rättsmedvetandet kom så långt, att det erkände, att eftertryck
är ett brott. Jag vågar bestrida detta, ty det allmänna rättsmedve¬
tandet har uttalat sig i ordet “tjuftryck“, som redan är gammalt i
vårt språk. Herr Statsministern antydde också, att, när en gång rätts¬
medvetandet fordrar en sådan bestämmelse som Utskottets fjerde §,
en särskild lag om öfversättningstryck vore eu enkel åtgärd. Jag
tror dock icke, att det kommer att gå så lätt, derest Kammaren nu
förkastar Utskottets förslag och bifaller Kongl. Maj:ts proposition.
Komma då utländska staters regeringar att fortsätta de yrkanden, som
redan för inemot 20 år sedan, eller år 1859, började till oss framstäl¬
las, nemligen om literära konventioner — t. ex. mellan Tyskland och
Sverige, mellan Frankrike och Sverige, då kan ju Kongl. Maj:t skylla
på den gällande lagen — förutsatt att den blifver antagen sådan
Kongl. Maj:t föreslagit — hvilken ej gifver Kongl. Maj:t rätt att sluta
konventioner om öfversättningsskydd. Att åter Kongl. Maj:t skulle
taga initiativet till eu lagförändring, som meddelade Kongl. Maj:t ett
sådant bemyndigande, lär väl ej vara att snart motse, då Kongl. Maj :t
nu genom sin främste minister motsätter sig den grundsats, i kraft
hvaraf man vill medgifva Kongl. Maja denna makt; och hvad utsigt
skulle vara för eu enskild representant att väcka ett förslag just i en
punkt, der han har Kongl. Maj:ts åsigt emot sig på det sätt vi nu
erfarit? Jag vill icke uppehålla Kammaren längre, jag skall endast
anhålla om bifall till Utskottets förslag i denna punkt.
Herr Philip sson: Herr Talman, Mine Herrar! Då jag yttrade
mig vid föredragningen af 3 §, var det under förutsättning att det
öfversättningsskydd, som genom 4 § blifvit tillstyrkt skulle komma att
af Kammaren godkännas, i hvilket fall jag ansåg, att 3 § borde uteslu-
N:o 38.
60
Onsdagen den 18 April, f. m.
Angående
förslag till lag
om eganderätt
till skrift.
(Forts.)
tas ur förslaget, emedan, om man dermed afsåg dylikt öfversättnings-
skydd, en alltför stor skilnad komme att ega rum i afseende å skydds¬
tiden, då en författare skulle, om öfversättning af hans arbete utgåf-
ves samtidigt med originalet, derföre åtnjuta skydd för sin lifstid och
hans rättsinnehafvare femtio år efter lians död, men annars endast ett
femårigt skydd. Ännu mera måste jag vidhålla min uppfattning der¬
af, att § 4 bör godkännas eller att detta kortare öfversättningsskydd
bör medgifvas, sedan förslaget till 3 § blifvit af Kammaren godkändt,
genom hvilket godkännande, på sätt äfven motiveringen till förslaget
innehåller, ett, ehuru enligt min tanke tvifvelaktigt, öfversättningsskydd
blifvit gifvet. Principen, huruvida under vissa förutsättningar ett
original skall skyddas mot öfversättning, måste väl alltså genom
3 §:s godkännande anses såsom erkänd, så framt paragrafens tillvaro
skall kunna på något sätt motiveras; men, mine Herrar, kan det vara
skäl i att, derföre att en författare icke kan samtidigt utgifva både
original och öfversättning, men väl efter en kort tids förlopp ombe¬
sörja en öfversättning, man i förra fallet gifver skydd för hela hans
lifstid, och 50 år efter hans död, men i senare fallet icke en enda
dags frist, och att det således i detta senare fall skall stå en hvar
fritt att när som helst öfversätta hans arbete. Det kan icke vara en
principenlig lagstiftning att i ena händelsen gifva författaren en stor
dyrbar rättighet och i den andra icke någon rätt alls.
Under sådana förutsättningar och på grund af hvad jag nu an¬
draga, vågar jag yrka bifall till Utskottets förslag om ett kortare öf¬
versättningsskydd. Dock kan jag icke godkänna den redaktion, Ut¬
skottet föreslagit. Jag har derföre vid Utskottets utlåtande fogat ett
särskildt redaktionsförslag, men jag kan icke heller numera yrka bi¬
fall till detsamma, sedan Kammaren godkänt 3 §; hvarföre jag för
min del yrkar bifall till det af mig framstälda förslaget med endast
den förändring, att tredje punkten uteslutes, eller att § måtte erhålla
följande lydelse: “Vill författare sjelf föranstalta om öfversättning af
sin skrift till ett eller flere uppgifna språk, göre å titelbladet härom
förbehåll, och vare i det fall berättigad att, med andras uteslutande,
dylik öfversättning utgifva under två år från det, då skriften först
trycktes. Har författaren inom nämnda tid af denna rått sig begag¬
nat, vare annan förbjudet att förr, än fem år förflutit efter det, då
skriften först trycktes, öfversättning deraf utgifva till det eller de
språk, hvartill öfversättningen blifvit gjord/
Herr Wieselgren: Det har af en föregående talare anmärkts,
att påståendet om de stora fördelar som skulle vårt land tillskyndas
af öfversättningsfriheten, icke håller streck. Å andra sidan har man
såsom skäl för öfversättningsfrihetens bibehållande åberopat, att denna
frihet finnes i Danmark; och man tyckes vilja sluta, att hvad som
sålunda funnits lämpligt der, jemväl borde bland oss behållas, för
att icke genom denna frihets snäfvare begränsning blottställa oss^ för
eu minskning af de skatter, Indika man antager på denna fria öfver-
sättningsväg eu tillföras oss. Jag vill med anledning häraf påminna
Rerrarne om, att vi för icke längesedan kunnat i tidningarne läsa
Onsdagen den 18 April, f. ra.
61
M:o 38.
skildringar af det tillstånd, hvartill öfversättningsfriheten i Danmark Angående
bragt detta land. Fosterlandsälskande män och qvinnor hafva funnit förslag till lag
sig nödsakade att bilda föreningar med bestämd uppgift att motar-
beta den öfverhandtagande spridningen af öfversättningar från fram- (Forts.)'
mande tungomåls usla literatur; sådana hafva nemligen i fruktans¬
värd mängd inkastats bland folket, och man bär funnit, att de, genom
ett nitiskt utkolporterande funnit väg till alla klasser och jemväl bland
alla klasser verkat sedlig förslappning eller rent af förskämning. Man
åsyftar nu att genom utbredandet af fosterländska författares skrifter
samt andra likartade åtgärder motarbeta dessa öfversättningar, hvilka
man lärt frukta såsom en verklig landsplåga. Jag tror också, att en
af de föregående talarne hade fullkomligt rätt då han yttrade, att, ifall
man ville granska vår egen bokmarknad i fråga om öfversättningar
från främmande språk, man skulle finna, att de flesta af de öfversätta
arbetena icke varit värda att med vårt språk införlifvas; fast eu stor
del af dem äro utan tvifvel af den beskaffenhet, att man måste be¬
klaga deras öfversättande, om än öfversättaren eller förläggaren, ock¬
rande på smaken för det retande eller slippriga, af dem kunna draga
ganska stor vinst.
Det framstäldes nyss en fråga, huruvida icke konseqvensen af
Utskottets åskådning bort fordra förslag om ett fullständigt öfversätt-
ningsskydd för författare och icke blott, såsom nu skett, ett begrän-
sadt. Härpå vill jag svara, att Utskottet vid sitt tillvägagående i sa¬
ken ju måst beakta alldeles samma skäl, som af Kongl. Maj:t och
Högsta domstolen i likartade fall torde tillmätas icke ringa betydelse
— eller i hvad mån den abstrakta rätten ännu kan i skrifven lag
öfverföras. Utskottet bär ej vågat taga steget fullt ut, helt enkelt
emedan, för att citera Hans Excellens Statsministerns yttrande, rätts¬
medvetandet i vårt land ännu icke kommit till den uppfattningen att
eu öfversättning från främmande språk utan dertill erhållet tillstånd,
bör stämplas såsom en brottslig handling. Men jag är öfvertygad, att
likasom eftertryck fordom ansågs såsom den oskyldigaste handling, men
nu deremot är belagdt med straff, så skall nog också den tid komma
då öfversättningsskyddet blir fullständigt och dess kränkande åsatt
bestraffning. Så långt hafva vi emellertid ännu icke hunnit: och
klokast torde ju derföre vara att vänta med förslag till bestämmelser
i sådan rigtning, till dess de af allmänna opinionen uppbäras och
kräfvas. Att vi deremot redan böra hafva hunnit så långt, att vi er¬
känna sjelfva grundsatsens rigtighet, har jag trott mig kunna antaga.
Jag hoppas åtminstone att så är förhållandet, ehuru jag medgifver, att
gent emot de auktoriteter, som, under åberopande af helt andra åsig-
ter härom, vilja tillvarataga folkets intressen, man väl kan hafva skäl
att i någon mån misströsta om dessa förhoppningars snara realise¬
rande.
Man har talat mycket om författarnes fördelar. Mine Herrar,
kunna väl författarnes fördelar i sjelfva verket stå i strid med folkets
fördelar? Jag tror det icke. Jag har åtminstone icke lärt mig upp¬
fatta förhållandet mellan folket och författarne såsom ett fiendtligt för¬
hållande. Efter min uppfattning böra författarne alltid utgöra före-
N:o 38.
62
Onsdagen den 18 April, f. m.
Angående mål för sitt folks särskilda omvårdnad; och der detta är fallet, skall
'iZ^Tanderm etfc ^ant förhållande icke kunna undgå att fördelaktigt återverka på
till skrift'?' folket sjelft. Och om det nu också skall betraktas som en premie
(Forts.) för författaren, att han har rättighet att draga vinst af sitt arbete i
så utsträckt grad, som här är ifrågastäidt, så vågar jag dock hem¬
ställa å ena sidan om Kammaren icke har sig bekant, att äfven
de stora författarne stundom få slita mycket ondt, lefva ett lif af försa¬
kelser och armod samt någon gång kanske sluta med att, snart sagdt,
svälta ihjäl? och å andra sidan: om vi kunna komma derhän, att
man icke behöfver, för att uppehålla lifvet å dessa det intellektuela
arbetets bärare, förskaffa dem mer eller mindre inbringande platser
i statens eller kyrkans tjenst, hvilka på så sätt blifva att betrakta
såsom ett slags premier för deras författareverksamhet, utan de sättas
i tillfälle att med sitt eget arbete uppehålla sig och tillerkännas rätt
till all den afkastning som de deraf kunna bereda sig •— skulle icke
detta senare slags premier vara att föredraga framför det förra sla¬
get? och om häruti skulle ligga en fördel för författarne •—skulle icke
äfven folket deri finna sin fördel?
Men, säger man: det är fara värdt att de stora utländske för¬
fattarne skola sätta priset på sina arbeten så högt, att allmänheten ej
förmår köpa dem. Jag gör för det första i detta fall ingen skilnad
mellan inhemska och utländska författare; jag önskar åt bådadera
slagen den förtjenst, de kunna få, och jag tror att i skaldens ord:
“ett äro vi i andens verld “ ligger en dyrbar sanning. Jag vill icke
göra mig skyldig till det felet att se i den utländske författarens vinst
en skada för mitt fosterland, men deremot gagn endast i hvad den
inländske vinner. Och för det andra tror jag att de der farhågorna
för det öfverdrifna priset äro ganska onödiga. Jag tror herrar för¬
fattare vara alltför kloka för att de genom öfverdrifna fordringar
skulle vilja riskera att icke få sina arbeten sålda. Man behöfver tvif¬
velsutan icke befara, att i fråga om dem snålheten skall bedraga vis¬
heten. Tvärtom håller jag före att, derest öfversättningsrätten i en¬
lighet med Utskottets förslag kommer att bli dem förbehållen, det
skall bli dem och deras förläggare lättare än hittills att rätta sina
pris efter den stora allmänhetens beqvämlighet, emedan de blifva
skyddade mot en konkurrens, som tvungit dem att med hänsyn till
den delade marknaden sätta priset å sina varor högre.
Jag vidhåller mitt förra yrkande.
Herr Rundgren: Jag anhåller till eu början om ursäkt, att jag
för andra gången tager till ordet rörande denna fråga, men jag har
blifvit dertill uppkallad af den ärade talaren på stockholmsbänken.
Han började sitt anförande med att framställa en fråga, nemligen om
det var en dröm eller verklighet, hvad han nu hade hört inom denna
Kammare. För min del får jag säga, att då jag afhört hans yttrande
i frågan, jag icke funnit mig frestad upprepa denna dubbelfråga, ty
den saken är för mig alldeles klar. Han yttrade vidare, att det vore
märkvärdigt, om vi skulle dröja så länge med att antaga en sådan
paragraf som den nu föreliggande fjerde, till dess vi från de stora
Unsdagen den 18 April, f. m.
63
N:o 38.
kulturländerna skulle påtvingas densamma. Derpå har jag endast
tveggehanda att svara. Det ena är, att redan inom denna Kammare
blifvit yttrad t, att det har mött mycket stora svårigheter äfven bland
de stora kulturländerna att komma till en sådan öfverenskommelse:
det andra är att det väl således bör dröja temligen länge, innan de
i detta hänseende använda något våld mot oss. Men för närvarande
torde det lä erkännas, att, om vi här i Sverige eller om vår regering
kommer till regeringarne i Frankrike eller Tyskland och säger till
dem: om Ni vill lofva att icke öfversätta någonting från vårt språk,
så skola vi lofva att icke öfversätta någonting från edra språk, sådant
skulle väcka en rättmätig förundran och till och med litet löje.
Samme talare yttrade vidare, att jag hade sagt, att här icke vore
fråga, om hvad som är rätt utan om hvad som är nyttigt. Jag för¬
modar, att protokollet icke innehåller något sådant i fråga om mitt
yttrande, utan hvad jag sade, var det, att det återstår bevisa att hvad i
denna paragraf innehålles är rätt och motsatsen är orätt. Jag styrkes
i ^ detta mitt antagande af den ärade talarens eget yttrande, att här
icke vore fråga om ett absolut förbud, utan om ett begränsad! och
dessutom förbundet med vilkor af reciprocitet. Ligger icke i en sådan
förklaring ett tydligt tillkännagifvande, att här icke är fråga om hvad
som är rätt eller orätt. Ty är det rätt, så kan det icke vara be¬
gränsad! eller beroende på reciprocitet. Hvad som är rätt kan vara
obegränsadt och hvad som är rätt skall vara rätt, äfven om icke andra
iakttaga densamma.
Det var endast dessa tre svar, jag ville gifva på de framstälda
anmärkningarne.
Herr Hedin: Jag skall vara ännu kortare. Med afseende å sista
talarens slutanmärkning ber jag att få erinra derom, att det i och
för sig rätta visserligen blir oföränderligen och i evighet rätt, men här
gäller frågan att på bästa sätt i denna ofullkomliga verld så småningom
förverkliga, hvad som i och för sig sjelft är rätt. Det bör nu icke
vara obekant för den, som en smula tagit den menskliga utvecklingen
i betraktande, att äfven de enklaste rättsbegrepp, hvilka nu mera äro
hvar mans egendom, snart sagdt från det barnet börjar få någon grad
åt eget medvetande, likväl eu gång icke funnits till. Rättens välde
kan endast småningom utvecklas. Allt hvad som härtill bidrager synes
mig böra med glädje omfattas, äfven om man för detta ändamål måste
omfatta reciprocitetsprincipen. Är det icke bättre att på reciprocite-
tens eller den internationella öfverenskommelsens väg kunna i ett visst
fall ernå, hvad rätten krafvel' än att lemna fältet helt och hållet
ouppodladt?
Ofverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de meningar,
som derunder biiivit framstälda, gaf Herr Talmannen propositioner
dels på bifall till Utskottets förslag, dels på afslag derå, dels ock på
Herr Philipssons yrkande; och förklarade Herr Talmannen sig anse
propositionen på afslag vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition antagits
•Angående
örslag till lag-
m eg ander ätt
till skrift.
(Forts.)
N:o 38.
61
Onsdagen den 18 April, f. m.
Angående
förslag till lag
om eganderaté
till skrift.,
(Forts.)
bifall till Utskottets förslag, en voteringsproposition af följande lydelse
uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som afslår § 4 i det förslag till Lag angående eganderätt
till skrift, som Lag-Utskottet framstält i utlåtandet N:o 20, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit ifrågavarande paragraf.
Omröstningen försiggick och utföll med 75 ja mot 44 nej; hvadan
Kammaren alltså afslagit den ifrågavarande paragrafen; och skulle till
följd häraf de efterföljande paragrafernas nummerordning rättas.
§ 5-
Grefve Sparre anförde: Vid det förhållande att nästföregående
paragraf blifvit afslagen, kommer naturligtvis ordningsföljden bland
de öfriga paragraferna att ändras, och jag hemställer således att den
nu föredragna må erhålla nummerföljd såsom den fjerde i stället för
femte.
Herr Lytt: Jag vill blott erinra derom, att jag redan gjort det
yrkande, grefve Sparre nu framstälde.
Vidare anfördes icke. Paragrafen godkändes.
§ 6.
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Ge er anförde:
Lag-Utskottet har i denna paragraf gjort eller åtminstone försökt göra
ett förtydligande, som äfven jag för min del anser vara af behofvet
påkalladt. Meningen med denna paragraf är, att utgifvare af perio¬
disk eller annan skrift, som utgöres af sjelfständiga bidrag af särskilda
författare, skall anses såsom författare och hafva uteslutande rätt att
ånyo utgifva de skilda uppsatserna, sammanfattade till ett helt, men
deremot att rätten till utgifvandet af hvar och en af dessa uppsatser
och bidrag särskilt för sig skall tillkomma deras olika författare.
Såsom Utskottet anmärkt, är denna mening, jag nödgas erkänna det,
otydligt uttryckt i Kongl. Maj:ts proposition. Utskottet har nu ansett
sig hafva undanröjt denna otydlighet genom att föreslå, det utgifvare
af sådana skrifter, hvarom här är fråga, skall anses såsom författare
af skriften i dess helhet. Men må hända kan samma otydlighet sägas
vidlåda Utskottets redaktion, emedan den, som är författare af eu
skrift i dess helhet, väl också är att anse såsom författare af skriftens
särskilda delar.
Onsdagen den 18 April, f. m.
65
N:o 38.
En reservant, Herr von Gegerfelt, har, med påpekande af denna Ar'Hårm^
omständighet föreslagit en annan redaktion af denna paragraf, och Z^nnUrZ
med anledning af den diskussion, som med föranledande af denna n!j s/„.,/V.
reservation egde rum i Första Kammaren, blef ifrågavarande paragraf (Forts.)
der till Utskottet återremitterad. Det är denna upplysning jag velat
lemna.
Herr Berg: Hufvudsakligen på de skäl, den föregående talaren
anfört, ber jag att få yrka återremiss å paragrafen. I fall ett sådant
yrkande bifälles och frågan således kommer tillbaka till Lag-Utskottet,
så ber jag tillika få fästa uppmärksamheten på en omständighet, som
må hända kan anses obetydlig, men som dock af Utskottet till åfven-
tyrs kunde komma att tagas i öfvervägande. Här är nemligen fråga
om, att utgifvare af periodisk skrift skall hafva författarerätt och i
följd deraf äfven rätt att ensam förfoga öfver tidskriftens innehåll
både i dess helhet och i dess delar, dock med den inskränkning, att
författarne af de olika uppsatserna — således de, som bidragit till
den periodiska tidskriften — skulle ega ratt att ett år efter upp¬
satsernas offentliggörande — för egen del utgifva sina uppsatser. Detta
är godt och väl. Men som vi veta, förekomma i en periodisk tidskrift
eu mängd uppsatser af den beskaffenhet, att de efter all sannolikhet
måste af dem, af hvilka de blifvit inlemmade, omedelbart efter deras
offentliggörande i tidskriften åter utgifvas hvar för sig särskilde, såsom
fall et exempelvis torde vara med handelscirkulär, kungörelser och dy likt,
hvilka samtidigt med eller omedelbart efter deras införande vanligen
spridas öfver hela riket. Att en tidskrifts utgifvare skulle komma att
betrakta sådant såsom olofligt och stridande mot lag torde väl ej vara
mycket att befara, men den föreslagna föreskriften skulle dock kunna
gifva anledning till en dylik tolkning^ — ett förhållande, hvarom jag
endast velat erinra till den kraft och verkan det kan hafva hos Lag¬
utskottet i händelse af paragrafens återförvisande till detsamma.
Herr Wieselgren: Då jag instämt i den reservation, som i
Utskottet blifvit afgifven af Herr von Gegerfelt, just rörande denna
paragraf, har jag så mycket mera anledning att instämma i yikandet
om återremiss af densamma.
Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren beslöt återförvisa
paragrafen till Utskottet.
Den vidare föredragningen af det föreliggande lagförslaget upp¬
sköts till kl. 7 e. m., då detta sammanträde, enligt derom utfärdad t
anslag, komme att fortsättas; och åtskildes Kammarens ledamöter kl.
Gustaf Westdahl.
Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 38.
5