RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1877. Andra Kammaren. M:o 32.
Onsdagen den II April.
Kl. 10 f. m.
§ 1.
Föredrogs Herr B. Blir enborgs i Kammarens senaste samman¬
träde bordlagda motion N:o 143, angående en underdånig skrifvelse
derom att vissa docenter vid öfvergång till elementarläroverkets tjenst
måtte få tiUgodoberäkna sig högst fem år af den tid de deltagit i
undervisningen vid universitetet.
Ordet begärdes af
Herr Nils Larson, som yttrade: Då den nu föredragna mo¬
tionen väcktes, upplästes af densamma icke något annat än den så
kallade klämmen. Motionens innehåll i öfrigt är derföre för mig
alldeles obekant. Al hvad klämmen innehöll, förekom det mig dock
som skulle motionären åsyfta eu slags rubbning eller komplettering
af ett beslut, som Kammaren angående eu punkt under åttonde huf-
vudtiteln redan fattat. Om så är förhållandet, anser jag, att motio¬
nen icke kan till behandling upptagas vid samma riksdag, som
nämnde beslut af Kammaren fattats, och hvilket beslut äfven torde
vara Riksdagens, enär Första Kammaren, enligt hvad jag hört upp¬
givas, i den meranämnde punkten beslutat lika med denna Kam¬
mare. Emellertid anhåller jag nu om uppläsande af motionen i dess
helhet; förbehållande mig rätt att åter få ordet, om jag efter uppläs¬
ningen skulle finna mig föranlåten att begära det.
Enligt Herr Nils Larsons begäran lät Herr Talmannen uppläsa
den förevarande motionen i dess helhet, lydande densamma sålunda:
Sedan Riksdagens båda Kamrar nu mera i hufvudsak bifallit
Kong! Maj:ts till innevarande Riksdag afgifna proposition angående
ombildande af adjunkts!Mattning vid universiteten, samt dervid bland
annat medgifvit att “innehafvare af docentstipendium må, i händelse
han öfvergår i elementarläroverkets tjenst, för bestämmande af lönegrad
räkna sig till godo högst fem år af den tid han deltagit i undervis-
/Indra Kammarens Prof. 1877. N:o 32. 1
Angående
remiss af
motion..
N:o 32.
2
Onsdagen den 11 April, f. m.
Angående
remiss af
motion.
(Forts.)
ningen vid universitetet11, så vill jag, i syfte att äfven under närvarande
förhållanden och inom begränsningen af nu befintliga tillgångar någon
ökad garanti må vinnas för att unge begåfvade män må genom möjligaste
utsigt till befordran blifva åt det vetenskapliga lärareyrket bibehållne,
härigenom och med hänvisning till de skäl, som vid bemälda ärendes
behandling blifvit åt mig och andra ledamöter i Andra Kammaren
anförda, vördsamt föreslå,
att Riksdagen må i underdånig skrifvelse uttala såsom
sin mening, att tillgodoräknande för akademisk docent, vid
hans öfvergång i elementarläroverkets tjenst, af högst fem
år af den tid han deltagit i undervisningen vid universitetet
må medgifvas jemväl för de docenter, hvilka icke innehaft
docentstipendium men dock ådagalägga sig hafva vid uni¬
versitetet utöfvat läreverksamhet såsom universitetslärare
Stockholm den 9 April 1877.
Facil. Ehrenborg.
Derefter lemnades ordet ånyo till
Herr Nils Larson, som då anförde: Så vidt jag af motionens
uppläsning kunnat finna, innehåller motionen ingenting som enligt min
uppfattning berättigar den till behandling vid innevarande Riksdag.
Jag förmodar, att motionären stödt sin förmenta rätt till motionens
afgifvande på den bestämmelsen i Riksdagsordningen, att man under
hvilken tid som helst af Riksdagen eger rätt att väcka motioner, som
äro omedelbart föranledda af ett inom Riksdagen redan upptaget
ärende samt att den af honom berörda frågan är upptagen i Kong!.
Maj ds proposition till innevarande Riksdag angående statsverkets till¬
stånd och behof. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå,
att denna Kongl. proposition aflemnades till Riksdagen samma dag
som Riksdagen öppnades på rikssalen. Motionären bär således haft
den i grundlagen bestämda motionstid af tio dagar derefter, för att
bereda sig på hvad han i anledning af den Kongl. propositionen kun¬
nat anse sig i motionsväg böra göra. Då emellertid motionären icke
begagnat sig af den tid, som för sådant ändamål stått honom öppen,
kan jag för min del icke lemna min röst för motionens remitterande
till Utskott, utan anser att den icke bör till vidare behandling upp¬
tagas.
Herr Ehrenborg: Jag hade verkligen hoppats, att den öfver¬
raskande betänklighet, som den ärade talaren på jemtlandsbänken
framstält mot remiss af min motion, skulle hafva blifvit häfd, sedan
på hans begäran motionen nu blifvit uppläst och han således fått full¬
ständig kännedom om dess innehåll. Men då så icke är förhållandet,
får jag först och främst förklara, det Herr Nils Larson alldeles miss¬
tagit sig i sia förutsättning, att jag skulle halva stödt min rätt att
aflemna denna motion samt få densamma till vederbörligt Utskott re¬
mitterad på det af honom åberopade stadgandet i Riksdagsordningen.
Jag har nemligen visserligen blifvit af det nyss lättade beslutet för¬
Onsdagen öen 11 April, f. m.
3
N:o 32»
anledd till motionens afgifvande, men dermed alldeles icke beköft åbe¬
ropa samma beslut såsom något stöd för min rätt att bur sent som
helst under Riksdagen väcka förslag om underdånig skrifvelse i afse¬
ende på lönetursberäkning för sådana docenter, hvilkas ställning icke
alls blifvit af Kong!. Maj:t och Riksdagen i det fattade beslutet vid¬
rörd. Dertill må man framför allt lägga märke till att motionen icke,
såsom Herr Nils Larsson i sitt anförande antydde, innefattar något
upplifvande af nämnda beslut. Kongl. Maj:t framlade icke uti stats¬
verkspropositionen något förslag annat än i sammanhang med det an¬
slag, som begärdes. Anslaget afsåg icke de docenter, bvilka icke er¬
hålla docentstipendier, utan endast dem som få dylika stipendier. Nu
begär jag i min motion blott, att Riksdagen skall hos Kongl. Maj:t
framställa såsom önskvärdt eller såsom sin mening uttala att det synes
Riksdagen rättvist och för vetenskaperna gagnande att äfven de do¬
center, bvilka icke innehafva stipendier, erhålla rätt att vid inträde i
elementarläroverkets tjenst få beräkna sig till godo högst fem år utaf
den tid, de egnat åt universitetet. Motionen innehåller ingenting annat.
Ett beslut i enlighet med motionen behöfver ock icke inverka på
statsregleringen. Ur den synpunkten kan motionen således icke anses
för sent vackt. Skulle den kunna tänkas i någon mån inverka på
statsregleringen, så vore det endast i den delen, som angår lärarnes
vid elementarläroverken uppflyttning i högre lönegrad. Men det är eu
omöjlighet att redan 1878 någon till elementarläroverk öfvergången
docent skulle hinna förvärfva sig rätt till tjensteårsberäkning i egen¬
skap afl' f. d. universitetslärare. Den förmän, hvarom min motion
handlar skulle endast utgöra ett särskildt tillägg till nyssnämnda be¬
slut i ändamål att befrämja vetenskapliga studier och för att under
den möjligast längsta tid kunna för universiteten bibehålla yngre, om
vetenskapen välförtjente män. Genom bifall till motionen skulle frågan
om bemälde rätt till tjensteårsberäkning för samtliga docenter komma
i ett sammanhang uti den förordning eller reglering, Kongl. Maj:t i
afseende derå kan komma att besluta.
Det är icke någon lätt sak att försöka bemöta den ärade talares
erkända auktoritet och störa erfarenhet, hvilken här framstält yrkan¬
det, att Kammaren måtte förvägra remiss af min motion. Men för
mig åtminstone är det klart, att denna icke i ringaste måtto innefattar
något försök att upphäfva ett af Kammaren redan fattadt beslut och
att Kongl. Maj:t ej heller haft någon anledning att föreslå hvad jag
föreslagit, enär med Kongl. Maj:ts förslag endast afses ställande till
hans disposition af en viss anslagssumma för ett visst uppgifvet ända¬
mål och på vissa vilkor.
Jag anhåller om proposition på motionens remitterande till det
Kammarens Tillfälliga Utskott, som handlagt öfriga i Kammaren väckta
motioner rörande undervisningsväsendet.
Herr Axell: Ehuru jag hyser mycket starka sympatier för mo¬
tionärens syfte måste jag dock ovilkorligen förena mig med Herr Nils
Larsson i hans yrkande, att den väckta motionen icke må föranleda
till vidare behandling. Jag kan nemligen icke fatta, och har icke
Angående
remiss af
motion.
{ Forts.)
N:o 32.
4
Onsdagen den 11 April, f. m.
Angående heller blifvit genom den ärade motionärens anförande upplyst derom,
remiss af huruledes det faktum att eu Kongl. proposition blifvit af denna Kam-
(PortT) mare gillad och antagen, kan innefatta tillräcklig anledning till att
utsträcka motionstiden utöfver den gräns Riksdagsordningen utstakat.
Jag instämmer således med Herr Nils Larsson och yrkar afslag å
remissyrkandet.
Herr Stråle: För yrkandet om afslag å Herr Ehrenborgs mo¬
tion finnes i grundlagen icke något hinder. Men här är det fråga om
huruvida motionen kan remitteras till Utskott eller icke. I det hän¬
seendet tillåter jag mig säga att, utan afseende å motiveringen, som
enligt min uppfattning eu motionär har rättighet att göra hurudan
han vill, torde det vara endast den motion han väckt, som bör pröf-
vas vid afgörandet af frågan huruvida remiss må ske eller icke. Utan
afseende å motiveringen eller motionens blifvande öde torde det vara
den begäran motionären framstält som bör pröfvas, och så vidt jag
kan läsa innehåller motionen ingenting annat än en anhållan att Riks¬
dagen ville för Kongl. Maj:t uttala sin mening i förevarande fråga.
I motionen är icke fråga om något anslag. Motionen kan således icke
blifva föremål för handläggning af ständigt Utskott. All åtgärd som
Riksdagen kan egna motionen är således att hänvisa henne till till¬
fälligt Utskott. Och att så beskaffade motioner som denna kunna
ända in i Riksdagens tolfte timma väckas och behandlas, synes mig
tydligen framgå af 55 § Riksdagsordningen.
Det är sagdt och till och med i motiveringen till motionen an¬
tyda att Riksdagen redan skulle fattat något slags beslut i frågan.
Jag vågar bestrida detta, så mycket heldre som vid behandlingen af
den del af åttonde hufvudtiteln, som afsåg docentstipendierna, det
tydligen uttalades att det då icke var fråga om andra docenter än
dem som hade stipendier. Således hafva efter min uppfattning Riks¬
dagens Kamrar icke fattat beslut i denna sak. Af detta skäl och då
i motionen endast är fråga om att aflåta eu underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t, synes mig remiss till vederbörligt Utskott icke kunna
förnekas. Vill Kammaren åter helt och hållet afslå motionen, så är
flen också dertill fullt berättigad. Jag vill icke yttra mig om befogen¬
heten deraf, utan jag har endast velat uttala den åsigten att motio¬
nen grundlagsenligt kan hänvisas till tillfälligt Utskott.
Herr Linder: Oafsedt att denna motion kan synas hafva fram¬
kommit under en något långt framskriden tid af riksdagen och oaf¬
sedt att den kan synas i någon mån stå i beröring eller ega samman¬
hang med något som under riksdagen förut förekommit, sä innehåller
dock det yrkande, hvilken i motionen framhålles, icke någonting, som
är hänförligt till lista mom. i 55 § Riksdagsordningen, utan är helt
och hållet att subsumera under 2:dra mom. i samma §, der det heter:
“i ämne, som icke tillhör ständigt Utskotts behandling, kan motion,
4 länge Riksdagen är samlad, framställas'*. Grundlagsenligt kan
motionären således icke förmenas att framlägga sin motion. Hon in¬
nehåller ett önskemål och är följaktligen, om Kammaren beslutar dess
Onsdagen den il April, f. m.
o
Hiq 32.
remitterande, icke att remittera till ständigt, utan till icke ständigt
eller tillfälligt Utskotts behandling. På grund häraf och af de skäl
som af en talare på stockholmsbänken förut anförts anser jag motio¬
nen icke kunna supprimeras.
Herr Nils Larson: Ett par föregående talare hafva åberopat
den bestämmelsen i Riksdagsordningen att under hvilken tid som helst
under Riksdagen kan väckas motion, som tillhör tillfälligt Utskotts
behandling. Att sä är fallet kan väl ingen tro vara för mig obekant.
Men jag vill mot deras påstående invända att det då förutsättes, att
motionen icke må stå i strid mot eller afse att rubba ett förut under
Riksdagen fattadt beslut. Med denna motion är dock förhållandet,
att den afse:: att ändra ett af båda Kamrarne redan fattadt beslut. Ty,
mina Herrar, i den punkt af Åttonde hufvudtiteln, hvarom jag förut
talat, har Riksdagen beslutat att endast de docenter, som innehafva
stipendier, må, i händelse de öfvergå i elementarläroverkets tjenst,
för bestämmande af lönegrad, räkna sig till godo högst fem år af den
ticl de deltagit i universitetsundervisningen. I anledning af de yrkan¬
den, som under diskussionen i denna fråga af åtskilliga talare gjordes,
har Riksdagen emellertid icke funnit skäl att utsträcka den ifråga-
komna tjenstårsberäkningen äfven till de docenter, som icke skulle
komma i åtnjutande af stipendier. Den ifrågavarande motionen står
således i strid med hvad Riksdagen i frågan redan pröfvat och be¬
slutat. På grund af sitt redan fattade beslut kommer Riksdagen
naturligtvis att aflåta en skrifvelse till Kong! Maj:t, hvilken skrifvelse
i öfverensstämmelse med den Kongl. propositionen kommer att inne¬
hålla, att endast de docenter vid universiteterna, som åtnjuta stipen¬
dier, skulle, i händelse de öfvergå i elementarläroverkets tjenst, för
bestämmande af lönegrad få räkna sig till godo fem år af deras tjenst-
göringstid vid universitetet. Men andra docenter skulle deremot icke
få göra detta. Nu afser motionen, att äfven docenter som icke äro
stipendiater skulle få tillgodoräkna sig sådan tjenstgöring. Riksdagen
skulle följaktligen, om motionen blefve af Riksdagen bifallen, fram¬
komma med en annan skrifvelse, som i det ifrågavarande hänseendet
skulle vara af annat innehåll än clen nyssnämnda skrifvelsen rörande
regleringen af utgifterna å Åttonde hufvudtiteln.
Jag kan således icke annat än fortfarande vidhålla min mening,
att någon remiss af motionen icke bör ega rum.
Herr Key: Hvad motionen i och för sig beträffar, så får jag
säga att jag för min del icke kan instämma i dess syfte. Jag anser
det nemligen orimligt att en docent, som väl en tid meddelat under¬
visning vid universitetet, men sedan under ett, två eller flera år uppe¬
hållit sig utom universitetet, i Stockholm eller på något annat ställe
och sysselsatt sig med helt andra, t. ex. industriella göromål, det
oaktadt skulle få, om han öfverginge i elementarläroverkets tjenst,
beräkna sig till godo viss tid för sin förmenta tjenstgöring vid uni¬
versitetet. Detta hvad angår innehållet af motionen.
I afseende å den formella behandlingen af densamma, synes det
Angående
remiss af
motionu
(Forts.)
^i:o 32.
6
Onsdagen den 11 April, f. m.
Angående
remiss af
motion.
(Forts.)
mig vara alldeles klart att motionen antingen skall tillhöra ständigt
eller tillfälligt Utskott. Skall den tillhöra ständigt Utskotts behand¬
ling, så kan den icke remitteras. Den skulle i så fall hafva blifvit
väckt inom motionstidens slut. Den afser nemligen, förutsatt att den
skulle anses tillhöra ständigt Utskotts behandling, en fråga på 8:de
hufvudtiteln, rörande hvilken Riksdagen mottagit Kong!. Maj-.ts pro¬
position redan före motionstidens början. Deremot tror jag för min¬
del, att, då motionen blott innehåller ett förslag till eu skrifvelse till
Kongl Maj:t, den bör behandlas af tillfälligt Utskott, och i detta fall
har motionären ock rätt att få motionen upptagen, Kammaren dock
alltid obetaget att, om deri så vill, nu genast afstå densamma. Frå¬
gan är således i korthet den: tillhör motionen ett ständigt eller till¬
fälligt Utskotts behandling? Anser man motionen böra tillkomma
ständigt Utskotts behandling, så måste den slopas. Anser man åter
att motionen bör behandlas af ett tillfälligt Utskott, så eget' -motio¬
nären rätt yrka remiss, men Kammaren att derom besluta ja eller nej.
Herr Torp Julie: Jag måste bekänna, att jag icke kali fatta
de betänkligheter, som här blifvit uttalade mot remiss af Herr Ehren-
borgs motion. Då motionären endast väckt förslag om aflåtande al
eu underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, synes det mig vara alldeles
klart, att motionen är af beskaffenhet att böra behandlas af Tillfälligt
Utskott. Men i så fäll är det af Herr Linder åberopade grundlagsstad-
gande tydligt nog, så mycket hellre som jag icke kan se alu man ge¬
nom ett bifall till motionärens yrkande skulle rubba det beslut, som
Kammaren fattat i en annan väl likartad, dock icke enahanda fråga.
Jag förenar mig i yrkandet om motionens remitterande till Till¬
fälligt Utskott,
TIerr Rubenson: Att jag icke delar Herr Keys åsigter om det
oberättigade i motionärens framställning torde vara klart deraf att
jag vid behandlingen af Kongl. Maj:ts proposition i ämnet tog mig
friheten fästa uppmärksamheten å behöfiigheten af eu sådan bestäm¬
melse, som den motionären föreslagit, Det oaktadt hade jag helst
sett om motionen icke nu blifvit vackt, ty jag tror att det kunnat vara
skäl att dessförinnan något tänka på en eller annan närmare bestäm¬
melse eller ett och annat vilkor för att möta den invändning, som
ur principal synpunkt kan uppställas mot en obegränsad rätt för
ifrågavarande docenter att vid öfvergång i elementarläroverkets tjenst
beräkna sig till godo viss tid af deras tjenstgöring vid universitetet.
Oaktadt jag sålunda helst sett att motionen vid innevarande riksdag
icke blifvit väckt, utan att motionären dermed dröjt till nästa riksdag,
så förefaller det mig dock ganska egendomligt, att man vill vägra
remiss å densamma. Det är alldeles naturligt att motionen tillhör
tillfälligt Utskotts behandling; och detta har Herr Key ock. nyss
visat. Nu har man emellertid invändt såsom skäl för att motionen
icke skulle kunna remitteras till ett tillfälligt Utskott, att den skulle
åsyfta en ändring i ett af Riksdagen redan fattadt beslut. Äfven
om så skulle vara händelsen, ser jag deruti icke något lagligt skäl
Onsdagen den 11 April, f. m.
7
N:o 32.
för att vägra remiss å motionen. Men jag vill bestrida, att motionen
förutsätter en dylik ändring. Hvilka skäl har man då åberopat för
ett sådant påstående? Jo, att Riksdagen beslutat, att endast de do¬
center, som innehafva docentstipendier, skulle ega rätt att tillgodo¬
räkna sig den ifrågasatta tjenstgöringstiden. Om Riksdagen hade
fattat ett sådant beslut, skulle det anförda förhållandet verkligen
ega rum. Men detta är ingalunda fallet. För så vidt jag förstår,
har Riksdagen nämligen icke beslutit, att någon tjenstårsberäkning
ej skall komma i fråga för de docenter, som icke hade stipendier,
ty dit hörande punkt af Stats-Utskottets utlåtande angående åttonde
hufvudtiteln afsåg endast de docenter som hade stipendier. Om dem
som icke hade några sådana var då alldeles icke någon fråga. Så¬
ledes kan man väl icke gerna påstå att, då det nu är fråga om att
åt docenter, som icke hafva docentstipendier, bereda samma fördel
som åt docentstipendiaterne, man derigenom handlar emot riksdagens
ifrågavarande beslut. Ty detta beslut gälde, som sagdt, endast do¬
center med stipendier. Beträffande de öfriga har icke något beslut
af Riksdagen fattats.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra hemställer jag, att
motionen måtte förklaras vara af natur att tillhöra tillfälligt Utskott.
Herr Ehrenborg: Jag är nog lycklig att kunna erinra den
talare, som först motsatte sig att min motion skulle på vanligt sätt
behandlas, nemligen Herr Nils Larson, att det i hans sista yttrande
begagnade kärnargument, på hvilket han stödde sin framställning, hvi-
lade på eu alldeles oriktig förutsättning om innehållet af det utaf
honom åberopade Riksdagens beslut. Han sade nemligen, att Riks¬
dagen beslutat “att endast innehafvare af docentstipendium“ skulle
få beräkna lönetur vid öfvergång till elementarläroverk. Men ett så¬
dant “endast11 finnes icke i Riksdagens beslut. I Likt. d) af punkten
5 i Stats-Utskottets betänkande N:o 21 står blott “att innehafvare
af docentstipendium må etc. “ Det var ock den enda fråga, som då
förelåg i sammanhang med bestämmandet af penningebeloppet och an¬
slagsfrågan. Det argument, på hvilket Herr Nils Larsson i sitt sista
anförande stödde sitt yrkande om afslag å motionen, förfaller sålunda
helt och hållet.
Hvad beträffar sjelfva saken, så torde det vara något för tidigt
att nu inlåta sig på densamma eller ingå i något bedömande huru¬
vida motionen är öfverflödig eller icke. Den frågan är icke heller
nu föredragen, utan endast huruvida motionen grundlagsenlig! är att
förklara tillhörande Tillfälligt Utskotts behandling, eller icke. Då
Kammaren hittills visat en sådan liberalitet i afseende på remiss af
motioner, att jag sällan hört att Kammaren på grand af en motions
mer eller mindre befogade eller goda innehåll vägrat remiss, så hoppas
jag att en sådan icke heller måtte vägras å min motion. Den ena
efter den andra af Kammarens ledamöter hafva väckt motioner, nå¬
gon gång till och med innefattande yrkanden om reformer, som redan
varit vunna; och dock hafva nästan alla remitterats utan att någon
röst höjts deremot.
Angående
remiss af
motion.
(Forts.)
8
Onsdagen den 11 April, f. m.
Hvad beträffar frågans formela sida, så har blifvit sagdt af en talare
på stockholmsbänken, att jag i motionen skulle hafva yttrat att be¬
slut i den fråga motionen afser redan skulle vara fattadt. Tvärtom;
jag har deruti tydligen angifvit, att i den frågan har Riksdagen icke
fattat något beslut alls. Den ärade talarens yttrande beror således
på missuppfattning af motionens innehåll.
Jag anhåller fortfarande, att Kammaren må anse motionen till¬
höra Tillfälligt Utskotts behandling.
Herr Carl Ifvarsson: Jag beklagar blott att, då motionären
ansett detta ämne af så stor vigt, han icke förut derom väckt motion
under Riksdagens lopp. Vi veta nemligen alla, att det nu icke torde
vara lång tid qvar för Riksdagens sammanvaro — jag afser nemligen
den tid, som i grundlagen är bestämd för Riksdagen att vara till¬
sammans och behandla förekommande frågor — och vi veta äfven,
att det ännu återstår en stor mängd vigtiga ärenden oafgjorda, ja,
att de mest maktpåliggande icke ännu hunnit afgöras. Det är der¬
före ledsamt att en fråga af så underordnad beskaffenhet som denna
skall upptaga så mycket tid som den redan gjort och sannolikt äfven
kommer att framdeles göra. Den upptager visserligen också tid, om
den nu afgöres; men om den behöfver remitteras till ett Tillfälligt
Utskott, så kommer den sannolikt att upptaga ändå mera. Jag anser
derföre motionen icke vara af beskaffenhet att så sent på Riksdagen
böra föranleda remiss till något Utskott.
Hvad beträffar det formela i saken, så om man aktgifver på
hvad som i dylika frågor inträffat under .de föregående riksdagarne,
kan verkligen tvekan uppstå om frågan tillhör Ständigt eller Tillfälligt
Utskotts behandling. Det har nemligen inträffat under föregående
riksdagar att man den ena gången fäst sig mera vid formen, den
andra åter mera vid sjelfva innehållet. Fäster man uppmärksamheten
endast på det formella i motionen, så måste medgifvas att det rigtiga
är att motionen tillhör Tillfälligt Utskott. Fäster man deremot
mera afseende på motionens innehåll, så är det sådant att motionen
måste tillhöra Stats-Utskottet. Dertill kommer att det kunde vara
tvifvelaktigt, om icke denna fråga redan är afgjord genom ett före¬
gående Riksdagens beslut. Riksdagen har nemligen redan beslutat,
att innehafvare af docentstipendium skola hafva rätt att beräkna iö-
netur då de öfvergå till elementarskolorna efter att hafva verkligen
tjenstgjort i vissa år vid universiteten. Frågan kan således synas för
hvar och en ganska tveksam. Jag nekar icke till att densamma före¬
trädesvis synes mig höra till Stats-Utskottets behandling; men då jag
hyser mycket liberala åsigter i detta fall, vill jag icke att man skall
vägra proposition på frågans upptagande till behandling, då detta
icke är alldeles nödvändigt. Till följd häraf tror jag att det vore
bäst att nu genast upptaga frågan till afgörande och afflå motionen.
Just derföre anser jag det icke vara nödvändigt att remittera frågan
till Tillfälligt Utskott. Ty på den ståndpunkt frågan nu står bör
följden i alla fall icke blifva annat än afslag på motionärens förslag.
Genom att nu besluta öfver motionen skulle man åtminstone vinna
Onsdagen den 11 April, f. m.
9
N:o 32.
den fördelen att någon tid bespardes. Resultatet kan blifva detsamma.
Ty om också denna Kammare skulle fatta ett beslut, som står i strid
med ett annat vid denna riksdag redan fattadt, så är det dock myc¬
ket tvifvelaktigt om Riksdagen i sin helhet kommer att göra det.
För att förekomma alltför mycket ordande i denna fråga, hvilken i
sig sjelf är ganska liten, yrkar jag således på nu anförda skäl, att
Kammaren helt enkelt måtte afstå motionen.
Herr Peter Olsson: Jag vill icke yttra mig om sjelfva den
sak, som i den väckta motionen är föremål för behandling, jag vill
endast säga att, efter min åsigt, det nu icke är rätta tidpunkten att
handlägga denna fråga. Icke heller vill jag uttala mig om det lämp¬
liga eller olämpliga uti att nu väcka en så vigtig motion. Skulle jag
yttra mig något derom, ville jag endast uttala den åsigten, att det
borde hafva kunnat förutsättas vara klart och tydligt, helst för en
så kunnig och i det parlamentariska lifvet bevandrad man som mo¬
tionären, att det vid denna framskridna tid af Riksdagen är temligen
sent att komma fram med en sådan motion, helst han väl bör veta
att många vigtiga frågor ännu återstå att behandla och man icke
heller gerna kan förneka att denna fråga står i ett nära samman¬
hang med en annan, som af Riksdagen redan blifvit afgjord.
Jag vill nu icke vidare fästa mig vid dessa omständigheter, utan
endast betrakta frågan ur formel synpunkt. Enligt min uppfattning
är motionen i detta hänseende af beskaffenhet, att böra handläggas
af Tillfälligt Utskott, motsatsen torde åtminstone vara svår att bevisa.
Under sådant förhållande tror jag — man må ega hvilken före¬
ställning som helst om sjelfva saken och man må tycka att frågan
väckts i aldrig så olämplig tid — att denna Kammare bör vara så
mycket män om att värja sina ledamöters rättighet att få sina för¬
slag upptagna till ompröfning, att man icke nu bör förvägra mo¬
tionens upptagande till handläggning. Ty skulle man draga konse-
qvenserna af ett motsatt förfaringssätt, hvilket man i det längsta bör
söka undvika, skulle detta lätteligen i en framtid kunna leda till åt¬
skilliga svårigheter.
Mot Herr Carl Ifvarssons förslag, att man nu skulle helt och
hållet afslå motionen, hyser jag betänkligheter af samma skäl, som
jag förut anfört. Ty äfven om man på förhand kan förutse, att frå¬
gan vid denna riksdag icke kommer att leda till något resultat, tror
jag dock, att Kammaren bör vara så försigtig att den icke utan för¬
utgående förberedande behandling eller utredning af vederbörligt Ut¬
skott afslår en motion, som väckts af en dess ledamot. Äfven om det
i detta fall är möjligt att förutse resultatet, kan det dock komma
att gifvas många andra fall, der det icke är möjligt att på förhand
veta, hvartill en dylik utredning kan tjena. Kammaren bör derföre,
enligt min åsigt, så mycket som möjligt söka skydda sina ledamöters
rätt att få sina motioner upptagna till pröfning och utredning.
Det är på dessa skäl som jag, utan att inlåta mig på sjelfva
frågan, hufvudsakligen velat uttala den åsigt, hvilken jag också anta-
Angående
remiss af
motion.
(Forts.)
N;o 32.
10
Onsdagen den 10 April, f. m.
Angående
remiss eif
motion.
Om bestäm¬
mande af
dagen för
försvars¬
frågans
behandling.
(Forts.)
ger att Kammaren delar, att då motionen är af beskaffenhet att till¬
höra Tillfälligt Utskotts behandling, den också bör till ett sådant Ut¬
skott remitteras.
Herr Ehrenborg: Jag afstår, visst icke från min motion —
ty denna vidhåller jag — utan endast från ordet.
Herr Linder: Som jag hört en af de talare hvilka uppträdt i denna
fråga yrka afslag å motionen utan remiss till Utskott, vill jag med
anledning af det skal, som Herr Key mot motionens innehåll anfört,
endast anmärka att bär icke är, så vidt jag rätt förstått motionens
syfte, ifrågasatt, att åt alla docenter, som icke innehafva docent¬
stipendium, bevilja förmånen af tjensteårsberäkning inom vissa gränser,
utan endast åt dem, som vid universitetet verkligen såsom lärare
tjenstgöra. Följaktligen kan icke heller den bestämmelse, motionären
föreslagit, i något hänseende vara att hänföra till de docenter, som
endast stå skrifta vid universitetet, men vistas i Stockholm eller på
andra ställen och hafva annan sysselsätttning än sin akademiska lärare¬
verksamhet.
För deri händelse Kammaren genast skulle vilja afgöra motionen,
anhåller jag således att få fästa uppmärksamheten på, att nyssnämnda
af Herr Key anförda skäl icke bör anses såsom något skäl till afslag
å densamma.
Öfverläggningen var slutad. I anledning af de meningar, som
derunder förekommit, hemstälde Herr Talmannen först, huruvida
Kammaren ansåge motionen vara af beskaffenhet att tillhöra Tillfälligt
Utskotts behandling. Denna fråga blef med ja besvarad; i följd hvar¬
af Herr Talmannen, med förklarande att Herr Nils Larssons yrkande
att motionen icke måtte till vidare behandling upptagas, således hade
förfallit, derefter gaf propositioner dels på motionens hänvisande till
Kammarens Första Tillfälliga Utskott och dels på Herr Carl Ifvarssons
yrkande, att densamma måtte nu genast afslås; och enär den förra
af dessa propositioner besvarades med öfvervägande ja, hade Kam¬
maren alltså beslutit hänvisa motionen till sitt Första Tillfälliga
Utskott.
§ 2.
Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtanden N:is 5
och 6 (i samlingen N:is 24 och 25);
Särskilda Utskottets för behandling af förslaget till värnpligtslag
m. m. Utlåtande N:o 1; samt
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.
Herr Talmannen hemstälde, att Kammaren, i öfverensstämmelse
med hvad Herrar Talmän vid hållet talmanssam man träde öfverens-
Onsdagen den 11 April, f. m.
11
N:o 32.
kommit att för Kamrarne föreslå, ville besluta, att särskilda Ut¬
skottets för behandling af förslaget till värnpligtslag m. m. nu för
andra gången bordlagda Utlåtande N:o 1 skulle förekomma till af¬
görande nästa onsdag den 18 i denna månad samt för sådant ända¬
mål å föredragningslistan för sammanträdet nämnda dag uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden.
I anledning af denna framställning yttrade
Herr Per Nilsson i Kulhult: Då den stora fråga, som i det
ifrågavarande betänkandet afhandlas, är både synnerligen vigtig och
af beskaffenhet att det icke torde vara så lätt att på kort tid sätta
sig in i densamma, ber jag att få föreslå att behandlingen af Försvars¬
utskottets betänkande måtte uppskjutas till åtta dagar om lördag,
eller den 21 April. Såsom ytterligare skäl för ett sådant uppskof ber
jag att få anföra att för närvarande stå på föredragningslistan så
många andra vigtiga frågor, att det torde blifva svårt för de många
Kammarens ledamöter, som under påsk haft ledighet och nyss åder-
kommit till hufvudstaden att sätta sig in i dem alla, sä noga som
vederborde, än mindre att få tillräckligt med tid öfrig för studiet af
nu ifrågavarande betänkande. Jag tror att ett betänkande, som af-
handlar en så vigtig fråga som ordnandet af vårt försvarsvisen, som
tillika är åtföljd af så inånga reservationer, i Indika så många be-
hjertansvärda tankar uttalats, väl tål att tänka på. och yrkar derföre
att föredragningen af Försvars-Utskottets nu andra gången bordlagda
betänkande måtte uppskjutas till Lördagen den 21 April.
Herrar Hiibinette och Lars Ersson instämde med Her Per Nilsson.
Herr vice Talmannen Wijk: De betänkligheter mot ett alltför
snart företagande till behandling af Försvars-Utskottets utlåtande, som
af den föregående talaren framstälts, hafva äfven inom talmanskon¬
ferensen varit föremål för öfverläggning och der vunnit beaktande.
Men man har å en annan sida icke kunnat undgå att finna, det
Riksdagen redan är så långt framskriden, att den dag, som af Talmans¬
konferensen för behandlingen af ifrågavarande utlåtande föreslagits,
dock icke infaller förr än deri 18 April. Många andra vigtiga ämnen
återstå dessutom för Riksdagen att behandla, och deribland regleringen
af utgifterna under fjerde hufvudtiteln, hvilken reglering i många och
vigtiga punkter kommer att blifva beroende af de beslut, Riksdagen
kommer att fatta med anledning af Försvars-Utskottets utlåtande.
För min del anser jag derföre att det vore klokast, att Kammaren
biföll det af Herr Talmannen framstälda förslaget; och får jag der¬
före yrka, att Kammaren måste besluta att ifrågavarande betänkande
skall till behandling förekomma onsdagen den 18 April.
Herr Peter Olsson: Jag her att få till alla delar instämma
med Herr vice Talmannen. Dessutom tillåter jag mig äfven nämna,
att jag anser det icke vara lämpligt att eu enskild ledamot af Kam¬
maren bestämmer eller framlägger förslag ifråga om tiden för det ena
eller andra ärendets föredragning, utan torde detta lämpligast och
Om bestäm-
mande af
dagen för
försvars¬
frågans
behandling,
(Forts.)
N;o 32.
12
Onsdagen den 11 April, f. m.
Om bestäm¬
mande of
dagen för
försvars¬
frågans
behandling.
(Forts.)
Herr Uhr: Jag har begärt endast ordet egentligen med an¬
ledning af den siste talarens påstående, att det icke skulle vara
lämpligt att en enskild ledamot af Kammaren uppträdde med något
förslag i afseende på tiden för föredragningen af ett ärende. Om detta
vore olämpligt, hvarföre framställer då Herr Talmannen den frågan,
om Kammaren behagar bifalla hvad talmanskonferensen i sådant af¬
seende föreslagit. Jag anser derföre att denna den ärade talarens an¬
märkning icke var befogad och tror jag att Herr Per Nilsson haft
fullkomligt rätt till att framställa sitt förslag. Deremot är jag icke
af samma tanke som Herr Per Nilsson i det afseendet, att jag tror
det vara lämpligt att vidare än talmanskonferensen föreslagit upp¬
skjuta behandlingen af försvarsfrågan; utan jag tror tvärtom att det
vore önskligt att vi ju förr dess hellre finge skrida till aktion.
Herr Ola Månsson: För min del kan jag icke neka till att
jag delar den förste talarens åsigt, att det kan behöfvas någon tid
att studera och sätta sig in i detta betänkande, som i alla afseende!!
torde vara ett af de vigtigaste som vid denna riksdag varit eller
kommer under behandling. Ser man dessutom på de många andra
ärenden, som redan stå på föredragningslistan, och komma att upptaga
de närmaste dagarne, så tror jag att hvar och en skall medge att det
kunde vara godt att få några dagar på sig att i lugn och ro öfverse
Försvars-Utskottets betänkande jemte de många detsamma åtföljande
reservationer och bilagor. Jag skulle derföre helst se, att föredrag¬
ningen af detta betänkande finge anstå till lördagen i nästa vecka och
förenar mig derföre i det af Herr Per Nilsson i sådant syfte fram-
stälda förslag,
Herr Ola Andersson: Jag instämmer med den förste ärade
talaren med afsende å det önskvärda uti att få en längre tid att
sätta sig in uti den så vigtiga försvarsfrågan. Jag tror att man al¬
drig bör förhasta sig med afgörandet af någon fråga och isynnerhet af
denna. Det torde svårligen kunna förnekas att det icke är så lätt
för hvar och en af oss att ej blott göra sig reda för alla dessa andra
frågor, som nu föreligga, utan äfven bestämma sig för hvad
man bör göra i denna. Då härtill kommer att vi nästan dag¬
ligen här diskutera både små och stora frågor länge, beliöfves det
väl också någon tid öfrig, för att vi må kunna sätta oss in uti
den, som rör vårt lands försvar. Men så till vida är jag af eu
olika mening med den ärade talaren, att jag icke anser det vara
lämpligt att utsätta frågans behandling till lördagen i nästa vecka.
- säkrast öfverlemnas åt talmanskonferensen som val bäst är i tillfälle
att taga i öfvervägande de skäl, som dervid kunna vara att beakta.
Det kan lätt tänkas äfven andra fall, då den ena eller andra leda¬
moten af Kammaren skulle önska något mera tid för att sätta sig in
i en fråga; men skulle föredragningen åt ärendena göras beroende af
dylika tillfälliga omständigheter, tror jag följden skulle blifva att tiden
för Riksdagens sammanvaro måste utsträckas längre än som kanske
vore lämpligt.
Onsdagen den 11 April, f. ro.
13
N:o 32.
Då det nemligen med sannolikhet kan antagas, att minst tvenne 0m ötstam-
dagar komma att åtgå, innan frågan' blir afgjord, torde det vara min- mande' af da
dre lämpligt att diskutera en dag och så ha söndagen emellan. Jag ITa/sfr/gms
hemställer derför, att Kammaren måtte besluta att företaga frågan behandling,
till behandling Fredagen den 20 i denna månad. (Forts.)
Häruti förenade sig Herrar Sjö och Carl Aron Jönsson.
Herr Peter Olsson: Det är möjligt att jag, då jag nyss hade
ordet, begagnade ett mindre lämpligt uttryck rörande tiden för
ärendenas behandling, i Kammaren. Meii jag hemställer till den talare,
som ansåg, att om Talmannen gjort en framställning, angående tiden
för en frågas behandling i Kammaren, Kammaren skulle kunna afslå
densamma, huru det skulle gå, i fall t. ex. sedan Talmannen framstält
proposition på Kammarens åtskiljande, Kammaren vägrade sitt bifall
dertill. Emellertid är jag fullt öfvertygad om att talmanskonferensen
tagit i allvarligt ompröfvande, huru mycken tid som erfordras för att
Kammaren skall kunna sätta sig in uti den så vigtiga försvarrfrågan.
På samma gång jag anser att denna tid bör tilltagas så lång, som
möjligt, tror jag derföre det lämpligaste vara att bifalla det af Herr
vice Talmannen framstapla förslaget. Eu eller annan dag mer eller
mindre betyder ju dock härutinnan så föga, särdeles sotn det gäller
en fråga, hvilken icke är ny, utan så många gånger förut blifvit be¬
handlad, att litet hvar torde hafva något så när klart för sig hvad
den innebär. Skulle detta emellertid icke vara händelsen, torde dock
frågan, sådan den i Utskottets betänkande föreligger, icke vara af
större omfattning, än att hvar och en kan sätta sig in uti den på
den tid, som af Herr vice Talmannen är föreslagen. Jag har velat
uttala denna min åsigt, i synnerhet som det kunde leda till åtskilliga
betänkligheter, om Första Kammaren stannar i ett annat beslut, då
ju hvarje fråga samtidigt bör afgöras i begge Kamrarne.
Vill emellertid Kammaren utsträcka föredragningstiden till Fre¬
dagen den 20 skall jag icke sätta mig deremot.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag betvifla!’ ingalunda, att talmans¬
konferensen tagit denna fråga i allvarligt öfvervägande. Men det torde
måhända icke alltid vara så lätt för talmanskonferensen att veta, huru
mycken tid Kammarens ledamöter kunna behöfva för att sätta sig in
uti en eller annan vigtig fråga, och konferensen torde derföre hafva något
öfverseende med Kammarens ledamöter om de i afseende på föredrag¬
ningen af sådana frågor hafva en annan åsigt än den hvarom konfe¬
rensen blifvit ense. För min del anser jag att ifrågavarande ärende,
sådant det uti föreliggande betänkandet finnes behandlad!, krafvel’
längre tid att sätta sig in uti, än om Utskottet kommit till ett resultat,
som stått i öfverensstämmelse med Riksdagens underdåniga skrifvelse
af år 1873; jag tror således att hvar och en, som vill på förhand
fatta sin mening i frågan, verkligen anser sig behöfva någon mera tid
på sig för att bilda sig eu så mycket som möjligt bestämd åsigt i den¬
samma. Man bär visserligen yttrat att frågan icke är ny, då den så
många gånger förut blifvit behandlad af Riksdagen. Men jag vill fästa
N:o 32.
14
Onsdagen den II April, f. m.
uppmärksamheten uppå, att den aldrig förr hvarken blifvit så behand¬
lad, eller framstäld, som den nu föreligger. Jag tror derföre att den
nu krafvel’ en så noggrann utredning som möjligt. Man har äfven
åberopat, att Riksdagen har många andra vigtiga frågor att behandla
och att man derföre borde söka få denna afgjord så fort som möjligt
för att ej förlänga Riksdagen. I min tanke kommer dock icke Riks¬
dagens afsilande att vinna på en sådan skyndsamhet.
Vi hafva liera vigtiga frågor att behandla i Ståts-Utskottet än
dem Herr Talmannen omnämnde; och det är derföre äfven af vigt att
lemna Stats-IJtökottet så mycken tid som möjligt att. innan denna fråga
af Riksdagen afgöres, arbeta undan dem för att blifva färdiga till före¬
dragning genast efter försvarsfrågan. Jag kan således icke annat än
biträda den förste talarens framställning om uppskof; och då jag anser
den af Ola Andersson föreslagna tiden lämpligast, vill jag för min del
yrka bifall till hans förslag.
Herr Asker: Herr Talman! Mine Herrar! Det är alldeles sjell-
kiart att, om Kammarens pluralitet önskar att en annan dag, än som
af talmanskonferensen föreslagits, måtte för försvarsfrågans föredrag¬
ning blifva bestämd, en sådan önskan alltid måste respekteras. Det
torde dock tillåtas mig att nämna att, då denna fråga behandlades
vid talmanssammanträdet, gjorde sig alla de skäl gällande, som man
trodde böra ingå i pröfningen af frågan om tiden när betänkandet borde
inom Riksdagens Kamrar till slutligt afgörande förekomma. Det år
mycket sant att detta är en vigtig fråga. Det är också obestridligt
att för denna frågas begrundande erfordras tid. Men man trodde vid
talmanssammanträdet, att om Riksdagens ledamöter finge åtta dagar
till frågans begrundande och till enskilda öfverläggningar angående
densamma, denna tid skulle kunna motsvara alla anspråk i detta af¬
seende. Och man hyste denna öfvertygelse i synnerhet derföre, att
tiden för Riksdagens sammanvaro redan är så långt framskriden, att
det verkligen har sina betänkligheter att framskjuta frågan till någon
af de dagar, som här blifvit alternativt föreslagna. Vill man nu verk¬
ligen hafva ett sådant framflyttande af tiden för frågans behandling, så
måste man äfven vara beredd på konseqvenserna häraf; och det lider
i sådant afseende intet tvifvel att Riksdagen derigenom skall komma
att förlängas utöfver hvad man nu kan föreställa sig.
Det har redan blifvit sagdt i Kammaren att vissa anslagsfrågor
äro beroende på afgörandet af förevarande betänkande. Och det är
alldeles klart att, om man skjuter fram denna fråga, så undanskjuter
man äfven afgörande af de frågor, som måste blifva en följd af det
beslut i saken, som Riksdagen kan komma att. fatta. För min del
skall jag visst icke motsätta mig hvilken dag Kammaren än må besluta
för öfverläggningen, men jag har velat nämna detta, på det att Kam¬
marens ledamöter må vara beredda på att eu framflyttning af den
föreslagna tiden också i sin mån verkar uppskof med Riksdagens af-
slutande.
Grefve Sparre: Jag vill blott fästa Herrarnes uppmärksamhet
på att, om vi fortsätta på detta sätt med att timme efter timme tala
Om bestäm¬
mande af da
gen för för¬
svarsfrågans
behandling.
(Forts.)
Onsdagen den 11 April, f. m.
15
Eko 32,
om saker, som icke egentligen höra till föredragningslistan för dagen,
så bör det kunna lyckas den ärade förslagsställaren icke allenast att
vinna eu framflyttning af tiden för nu ifrågavarande betänkandes före¬
dragning utan äfven att få Riksdagens utslutning uppskjuten till eu
långt aflägsen framtid. Jag anhåller endast och allenast om proposi¬
tion. För öfrigt är det mig likgiltigt, om den förevarande frågan ut-
sättes att förekomma om Onsdag eller Lördag i nästa vecka.
Herr Stråle: Jag skall icke förlänga diskussionen, men jag kan
icke underlåta att uttala den uppfattningen, att, då här blifvit fram-
stäld en begäran att få tiden för afgörandet af en så vigtig fråga som
den nu förevarande framflyttad allenast två dagar, det verkligen vore
att träda grannlagenheten något för nära, om man till en sådan fram¬
ställning icke lemnade bifall. Jag vet icke om detta kan eller bör
ske utan att från talmanskonferensen framställning derom förut skett
till Första Kammaren. Men jag är öfvertygad om att vår välvillige
Talman skall benäget åtaga sig och äfven lyckas att i talmanskon¬
ferensen vinna bifall för en sådan framställning till Första Kammaren.
•Tåg tror derföre att det icke är skäl uti att vidare förlänga diskus¬
sionen, och hemställer om man icke lämpligast kunde uppnå syfte¬
målet genom en vördsam framställning till Herr Talmannen, att han
ville benäget söka ombesörja att förevarande frågas behandling blifver
utsatt till Fredagen den 20 i denna månad.
Herr vice Talmannen Wijk: Då inom denna Kammare den all¬
männa meningen tyckes vara för ett framflyttande af tiden för före¬
varande frågas behandling till Fredagen den 20 i denna månad samt
det af Herr Ola Andersson härom framstäldaj förslaget utgör eu medel¬
väg mellan de öfriga yrkanden, som i detta afseende blifvit gjorda,
så vill jag, helst så vidt jag vet, Första Kammaren härom icke ännu
fattat något beslut, återtaga mitt förra yrkande och förena mig med
dem, som yrkat att frågans företagande till afgörande måtte utsättas
till nyss nämnda den 20 innevarande månad.
Herr Ola Andersson i Nordanå: Då man säger, att man till denna
frågas begrundande har 8 dagar, måste man likväl derifrån subtrahera
den tid, man behöfver använda för att sätta sig in uti åtskilliga andra
på föredragningslistan stående, äfven ganska vigtiga ärenden, hvadan
således i sj elfva verket ganska knapp tid återstår att egna åt Försvars¬
utskottets ifrågavarande utlåtande. Beträffande åter den tid, hvar¬
med Riksdagen, i händelse af ett uppskof med denna frågas föredrag¬
ning skulle komma att förlängas, vill jag åtminstone för egen del —
och jag är viss om att Kammarens alla ledamöter i detta fall tänka
lika med mig — förklara, att jag för ingen rlei skulle hafva något
emot en uppoffring af en eller två dagar, i händelse dermed kan
vinnas något för en bättre utredning och lösning af frågan. Jag hem¬
ställer således vördsamt till Kammarens ledamöter, huruvida det kan
vara skäl att förneka dem, som vilja hafva något mera tid att sätta
sig in uti denna vigtiga fråga, ett sådant uppskof och fortfar i mitt
Om bestäm-
mande eif da
gen för för¬
svarsfrågans
behandling.
Nio 32. 16 Onsdagen den 11 April, f. m.
Om bestäm- yrkande att föredragningen af utlåtandet måtte uppskjutas till Fredagen.
mande af da- den 20 innevarande månad.
gen för for-
svarsfrågans
behandling. Herr Pehr Nilsson i Kulhult: Jag skall endast anhålla att få
(Forts.) återtaga mitt yrkande och förena mig uti Herr Ola Anderssons, att
nemligen föredragningen af nu ifrågavarande utlåtande måtte utsättas
att förekomma Fredagen den 20 innevarande månad.
Herr Ola Månsson: Efter det anförande Herr vice Talmannen
nyss haft, ber äfven jag att få återtaga mitt yrkande och förena mig
med Herr Ola Andersson, då det i anseende till tiden ej synnerligen
skiljer sig från mitt förra yrkande och kan anses som ett samman-
jemkningsförslag.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, beslöt Kammaren att det
frågavarande ärendet skulle till afgörande företagas Fredagen den 20
innevarande månad.
§ 3'
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 21
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvud-
titel.
I ordningen förekom
A*9.fo’ktk„(*- Punkten 19:
läraresemin a-
”vidgning' Utskottet hade i inom. a af denna punkt hemstält:
att, på sätt af Kongl. Maj:t blifvit äskadt, för folkskolelärare-
seminariernas utvidgande med ännu en årsklass samt för införande af
undervisning i slöjd vid dessa läroanstalter anslaget till seminarierna
måtte höjas med 13,500 kronor.
Efter uppläsning af nämnda hemställan, mot hvilken Grefve Axel
Mörner och Herr Liss Olof Larsson inom Utskottet reserverat sig,
anförde
Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Den nu föreliggande
frågan kan framdeles komma att verka ganska vidlyftigt, måhända
till både nytta och skada för vårt samhälles utveckling. Det nu
framlagda förslaget är det mest välmenande och minst praktiska,
som framkommit under den tid af de icke så få riksdagar, jag del¬
tagit i riksdagens förhandlingar. För att rätt kunna betrakta denna
fråga och göra sig något litet begrepp om huru den skall komma att
utveckla sig i framtiden, måste man taga hänsyn till både det när¬
varande och det förgångna. Jag vill nu först fästa mig vid frågan
angående det ifrågasatta tillägget af ett år i den nu föreskrifna läro¬
kursen vid skollärareseminarierna.
Betraktar man då deu tid, som förgått sedan Riksdagen beslöt
ordnandet af folkskolorna, så var det i början nödvändigt, för att
Onsdagen den 11 April, f. m. 17
•erhålla examinerade lärare, att dessa genomgingo en ganska kort
kurs, som icke varade längre än tre månader. Med dessa skollärare
har landet i ganska många år fått hjelpa sig. Men så småningom
har man utsträckt tiden för elevernas vistande vid seminarierna,
hvarigenom de fått tillfälle att inhemta mera kunskaper. I följd
deraf har äfven Riksdagen så småningom fått öka deras löner. Under
de senast förflutna åren har man aldrig hört några klagomål öfver
att de skollärare, som utgått från seminarierna, icke varit skickliga
uti att undervisa i ämnen, som kunna anses höra till folkskolan.
Störa klagomål hafva deremot höjts deröfver, att man icke kunnat
erhålla tillräckligt antal lärare till besättandet af de lediga platserna.
Då nu så många af de först antagna skollärarne hunnit till den ålder,
att de snart komma att pensioneras, synes det vara så mycket mera
nödvändigt, att vi hafva till hands lärare, som med bättre kunskaper
kunna intaga deras platser. Såsom det hittills fortgått, är det hufvud-
sakligast ur de arbetande klasserna som elever ingått vid seminarierna
och der aflagt examen för att utgå i lifvet såsom skollärare. Eleverne
vid folkskolelärareseminarierna äro således till största delen obemedlade
personer, för hviika det redan kan falla sig ganska tungt att ligga
vid seminarierna den nu föreskrifna tiden af tre år. Skulle man
nu tillägga ytterligare ett år, under hvilket de måste uppehålla sig
vid seminarierna, fruktar jag derföre, att detta skulle kunna menligt
inverka på dessa personer, i händelse de saknade medel att under
■detta fjerde år uppehålla sig vid seminariet. Dessutom skulle de såsom
lärare komma att tyngas under bördan af den skuld, de under detta
år åsamkat sig och deras verksamhet derigenom utan tvifvel ganska
mycket lida, så framt icke Riksdagen skulle vara villig att öka lönerna
för dem så mycket, att de derigenom finge full ersättning för den tid,
de sålunda vid seminariet uppoffrat.
Vidkommande förslaget om åläggande för folkskolelärarne att vid
seminarierna jemväl lära sig slöjd och smide, så fruktar jag verkligen,
för att man derigenom ställer alltför stora anspråk på dem. Jag tror
icke att det står i mensklig förmåga att under den korta seminarie¬
tiden, då så många andra vigtiga ämnen skola iuhemtas, ens kunna
lära sig de första begreppen om slöjdhandtering, än mindre att på
grund af det lärda kunna meddela undervisning åt andra i samma
ämne. Låtom oss derföre ännu så länge hålla oss endast vid de ämnen,
som för närvarande utgöra minimum af föremålen för undervisning
vid folkskolorna. Låt de blifvande lärarne inhemta grundliga insigter
i dessa ämnen så att de må blifva i stånd att deri meddela eu
ordentlig och god undervisning, så tror jag för visso, att man hvarken
kan eller bör ställa högre anspråk på dem, ehvad man utsträcker
deras lärokurs till tre eller fyra år. Hvad husslöjden beträffar, om
hvilken i statsrådsprotokollet så mycket talats, så tror jag att den
kommer att utveckla sig bättre om den, hädanefter såsom hittills, får
bryta sig sin egen väg. Visserligen må det vara sant att i de större
städerna, hvarest eu mängd ynglingar finnas, som icke hafva någon
annan verksamhet, än att drifva omkring på gatorna och förnöta
tiden, det kan vara nödvändigt att tillse att åt dessa ynglingar beredes
Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 82. 2 *
W;o 32.
Ang. folkskote»
läraresemina¬
riernas ut¬
vidgning.
(Forts.)
N:o 32.
18
Onsdagen den 11 April, f. m.
Angående
folkskola-
lararesemina-
riernas utvidg¬
ning.
(Forts.)
tillfälle att lära sig någon husslöjd; och äfven i de mindre städerna
och större samhällena på landet kan behofvet af en sådan undervis¬
ning vara påträngande. Men man finner också, att denna väg af
kommunerna sjelfva redan börjat att beträdas, ity att landstingen med
mycken värma omfattat slöjdundervisningen och beviljat medel till de
samhällen, som velat inrätta sådana skolor. Enligt min åsigt torde
det rätta sättet vara att på frivillighetens väg bringa frågan framåt.
Skulle deremot staten i detta hänseende träda emellan, hjelpande och
reglementerande, så befarar jag, att detta skulle komma att menligt
inverka på det nyttiga resultat, som af slöjdens utveckling annars
vore att förvänta för fäderneslandet.
På de skäl jag nu haft äran anföra, kan jag för min del icke
annat, än för det närvarande yrka afslag å Utskottets förslag.
Ehuru jag af det stora sorlet i Kammaren under mitt anfö¬
rande kan förmärka, att en ganska skarp kritik af de åsigter jag ut¬
talat är att förvänta, vill jag dock försäkra Herrarne derom, att jag
för min del är lika lifligt intresserad för slöjdens utveckling i vårt
land, som någon annan. Hvad jag . yttrat må, om det icke vinner
godkännande, stå för min räkning. År det så, att någon annan har
bättre och upplystare åsigter än jag, så vill jag icke förtänka honom
det, utan skall, äfven om jag icke deraf kan bringas till en annan
öfvertygelse, gerna åhöra desamma. Ty man bör hysa respekt för
hvarje olika mening, för hvilken bjudes skäl. Men jag vill dock gifva
till känna, att jag kommer att med min röst yrka afslag å förevarande
punkt.
Häruti förenade sig Herrar Per Nilsson i Yittjerf och Christen
Assarsson.
Herr Fosser: Som Kammarens ärade ledamöter behagade finna,
innehåller det nu föredragna momentet tvänne moment, nemligen dels
seminariernas utvidgande med ytterligare en årsklass och dels infö¬
rande vid nämnda seminarier af ett nytt obligatoriskt läroämne “un¬
dervisning i slöjd". Hvad först nämnda moment af frågan angår,
delar jag Utskottets motivering i den del, der Utskottet säger:
“Af den utredning, som i statsrådsprotokollet (Bil. N:o 7, sid.
61—63) finnes meddelad rörande förevarande anslagsfordringar, synes
det, enligt Utskottets förmenande, vara ådagalagdt, att den föreslagna
utvidgningen af seminarierna är af verkligt behof påkallad."
Så långt är jag nu med Utskottet. Jag tror att de af Utskottet
här åberopade skäl för seminariernas utvidgning äro fullgiltiga. Man
finner nemligen i den Kongl. propositionen i ämnet en utredning der¬
om, huruledes den allmänna erfarenheten visat, att den undervisning,
som hittills meddelats folkskolelärarne vid seminarierna, varit otill¬
räcklig, eller kanske rättare uttryckt, att den eleverna vid folkskole¬
lärareseminarierna tillmätta tiden för genomgående af den föreskrifna
lärokursen varit alldeles för knapp, och att seminariernas rektorer
vid tvänne särskilda möten enstämmigt uttalat, att så vore förhål¬
landet, synneriigast med afseende på den praktiska förberedelsen till
Onsdagen den 11 April, f. m.
19
N:o 32.
skollärarekallet, som bör bibringas i öfningsskola i förening med
grundligare inhemtande af pedagogik och metodik, hvartill erfordras
ej ringa tid. Det har också blifvit visadt i den nådiga propositionen, [
att tidpunkten för en sådan utveckling af seminarierna med ännu en
årsklass är synnerligen väl vald. Ty erfarenheten har gifvit vid han¬
den, att på senare tiden så många lärjungar strömmat till dessa se¬
minarier, att, exempelvis, de under sistförlidne höstterminen utgjorde
957, 682 manliga och 275 qvinliga. Det har visserligen blifvit an¬
märkt af den nästföregående talaren att, genom den nu föreslagna
förlängningen af seminariikursen, det skulle blifva svårt för folk¬
skolorna att erhålla erforderligt antal lärare, och att kostnaderna för
genomgående af kursen för mången elev skulle ställa sig allt för
höga. Jag tror dock icke, att detta påstående tarfva!’ någon ytter¬
ligare vederläggning än de siffror jag nyligen haft äran andraga, och
som visa, att antalet elever vid våra seminarier är större nu än nå¬
gonsin tillförene, oaktadt lärotiden nu är vida längre än den varit
förut. För öfrigt har ju Kongl. Maj:t föreslagit och Utskottet till¬
styrkt att höja anslaget till stipendier för seminariielever med 5,000
kronor, just med fästadt afseende på, att kursen skulle komma att
förlängas. Om dessa farhågor tror jag således, att man icke behöfver
vidare tala, och jag skulle icke heller hafva gjort det, om jag icke
af nämnde talares anförande känt mig dertill uppkallad. Dessutom
har redan vid två seminarier den fjerde årsklassen blifvit med fördel
införd. Erfarenheten har sålunda redan bevisat behofvet och nyttan
af en dylik utvidgning.
Vidkommande åter hvad Utskottet vidare säger, nemligen: “Sär¬
deles då i betraktande tages, att om, på sätt här nedan vidare om-
förmäles, undervisning i slöjd skall komma att inrymmas uti folksko¬
lans verksamhetsområde11, så kan jag för min del ingalunda godkänna
Utskottets på Kongl. Maj:ts förslag grundade motivering i denna del.
Frågan gäller nemligen, huruvida den svenska folkskoleinstitutionen
hädanefter skall utvecklas i öfverensstämmelse med de principer,
hvarpå 1842 års folkskolestadga hvilar, och på hviika folkskolan
hittills, så vidt jag förstår, gått framåt i eu sund och god rigtning,
eller om man skall slå in på en ny bana och förvandla den svenska
folkskolan till något helt annat än hvad den i sjelfva verket har
varit och är, den kroppsligt arbetande befolkningens elementarläro¬
verk. Lika origtigt som det skulle vara att i elementarläroverken
införa tillämpningsskolor, lika stort misstag är det att i folkskolan
införa eu handtverksskola eller förvandla henne till en sådan skola.
Vill man åstadkomma något i denna rigtning, så bör man inrätta
särskilda skolor härför. Vare sig man betraktar frågan med hänsyn
till de ökade fordringar, som derigenom skulle komma att ställas på
lärarne vid genomgåendet af deras kurs för skollärarekallet, eller med
afseende på möjligheten för dem, att, sedan de utgått ur seminariet,
kunna meddela undervisning i slöjd, så tror jag att det icke vore
välbetänkt att pålägga de blifvande skollärarne flera ämnen, än som
de redan nu måste inhemta. Det har nemligen visat sig, att den nu
föreskrifna treåriga lärokursen medfört stora ansträngningar för ele-
Angående
folkskole-
'äraresemina-
ier nas utvidg¬
ning.
(Forts.)
W:o 32.
20
Onsdagen den 11 April, f. m.
Angående
folkskole¬
lärares emina-
riernas utvidg¬
ning.
(Forts.)
verna. Det heter också i den Kongl. propositionen i förevarande
hänseende:
“Derest det förslag till fullständigare anordning af fortsättnings-
skolan, hvilket nu är i fråga satt, och hviiket jag anhåller att i nästa
punkt få framställa, vinner afseende, framstår än starkare nödvändig¬
heten att, så vidt ske kan, tillse att lärarne må vara väl förberedda
att möta de allt mer förhöjda fordringar, som på dem ställas, äfven¬
som att icke deras arbetslust och arbetskraft må blifva i förtid för-
slappad eller bruten genom ansträngningarna under förberedelsen till
lärarekallet. Då härtill slutligen kommer, att tiden nu utan tvifvel
är inne att till mötes gå de allt bestämdare och allmännare yttrade
önskningarna om införande af undervisning i slöjd och handarbeten
vid våra folkskolor och att vid sådant förhållande dylika öfningar i
första rummet böra införas vid anstalterna för bildande af lärare och
lärarinnor, så synes ej blott folkskolans nu varande behof, utan i
ännu högre grad omtanken för hennes utveckling redan under den
närmaste framtiden påkalla eu utsträckning af tiden för seminarii-
elevernas undervisning. “
Under sådana förhållanden tror jag, att, om man nu skulle vid
seminarierna införa ännu flera läroämnen och ställa ökade anspråk
på skollärarebildningen i detta hänseende, den nödvändiga följden
deraf skulle blifva — hvad också Kongl. Maj:t här ådagalagt — en
öfveransträngning för dessa folkskolelärareelever. Betraktar man åter
frågan ur synpunkten af möjligheten för folkskoleläraren att meddela
undervisning i ännu flera praktiska ämnen, än dem han för närva¬
rande har sig ålagda utom de egentliga skolämnena, nemligen geometri,
ritning, sång, gymnastik, trädgårdsskötsel, exercis o. s. v., så torde deraf
klarligen framgå, att hans tid redan nu är fullt upptagen. Alla dessa
praktiska undervisningsämnen åligga honom nu utom de vanliga skol¬
ämnena. Då härtill kommer att, såsom förhållandet är på många ställen,
lärarnes antal är allt för ringa i förhållande till barnens, så att en
lärare kan hafva att undervisa ända till 100 lärjungar på flera afdel-
ningar, af hvilka en på förmiddagen och en annan på eftermiddagen,
eller ock en hvarannan dag, förutom undervisningen i de praktiska
öfningarne, så tror jag, att man redan stält fordringarne på folkskole-
lärarne i afseende å deras undervisningsskyldighet så högt, som de
rimligtvis kunna ställas. Det skulle åtminstone vara, efter mitt för¬
menande, mycket oklokt att ställa fordringarne i detta afseende högre.
Skulle det föreslagna försöket göras och folkskolelärarne alltså åläg¬
gas att undervisa i slöjd, tror jag att folkskolelärarne skulle blifva
både klena slöjdare och klena lärare. Folkskolan skulle då, enligt
mitt förmenande, blifva en illustration till den gamla strofen: “Litet i
hvarje, intet i det hela11. Härmed vill jag dock icke hafva uttalat
någon som helst ringaktning för slöjden eller undervisningen deri;
tvärtom, jag anser densamma ega mycket stor betydelse och fordra
all uppmärksamhet och välvilja från statsmakternas sida. Men jag
oror, att det är ett misstag att sammanblanda slöjdundervisningen
med undervisningen i folkskolan och göra den förra obligatorisk.
Slöjdundervisningen bör hädanefter, som hittills, vara fri. De för-
Onsdagen den il April, f. m.
21
M:o 32.
samlingar, som vilja gifva anslag till aflöning åt lärare i slöjd, må
sådant göra; men undervisningen deri bör alltid bestridas af särskilda
lärare och aldrig, åtminstone ej såsom regel, af folkskolelärarne.
På dessa grunder och med denna uppfattning af frågan, kan jag
för min del icke bifalla Stats-Utskottets utlåtande i det skick, det nu
föreligger, utan får i stället yrka, att betänkandet här, likasom redan
skett i Första Kammaren, må till Stats-Utskottet återförvisas, på det
Utskottet må blifva i tillfälle att dela frågan efter ämnenas beskaf¬
fenhet och i hvardera ämnet göra särskilda framställningar. Jag an¬
håller alltså om återremiss.
Angående
folkskole¬
läraresemina¬
riernas utvidg¬
ning.
(Fort».)
Herr Lyth: Redan hafva så många talare anmält sig, att det
är nödvändigt för en hvar af dem att vara kort och icke uppehålla
diskussionen. Jag skall ock försöka att i största korthet uttala mina
åsigter i frågan.
Jag ber då att först och främst få förklara, att förslaget att i
och för folkskolelärare-seminariernas utveckling der införa obligatorisk
undervisning i slöjd synes mig vara särdeles olämpligt och leda till
allt annat än gagn för folkskolan. Det är sant hvad en föregående
talare yttrat, att kursen vid ett par seminarier redan är fyraårig, och
rektorerna vid flera andra af dessa läroverk hafva begärt, att den tre¬
åriga kursen skulle utsträckas till fyraårig. Jag har för min del
ingenting emot, att folkskolelärarne erhålla så mycken bildning och
så stora kunskaper som möjligt; men då är det ock nödvändigt att
öka deras löneförmåner. Och jag är rädd att Riksdagen icke vill vara
med om detta, enär det skulle komma att kosta ganska mycket pen¬
ningar, om lärarne skulle erhålla de löneförmåner, som för sådant
fall kunde anses skäliga. Den närvarande ställningen är sådan, bristen
på lärare så stor, att ungefär hälften af våra folkskolor måste för
undervisningen begagna lärare och lärarinnor från småskolorna. För¬
håller det sig nu så, tror jag icke det går an att ytterligare öka läro¬
kursen vid seminarierna. Ty följden häraf kunde blifva, att vi inom
kort tid blefve alldeles utan folkskolelärare.
Jag ber äfven få omnämna ett annat förhållande, nemligen det,
att de ynglingar, som egna sig åt folkskolelärarekallet, oftast äro så
fattiga, att de måste låna sig fram. Mången fattig seminarielev får
under sitt arbete svälta och försaka mera än någon kan tänka sig
såsom en möjlighet. Jag tror, att det vore farligt att mera betunga
dessa elever än hvad nu är fallet. Med ett ord: skall man öka
fordringarne på elevernas kunskaper, måste man ock öka deras löner.
Detta var det första, jag ville anmärka. Hvad beträffar den andra
delen af förslaget, att undervisning skulle vid seminarierna meddelas
i slöjd och blifva obligatorisk, är detta förslag, såsom föregående talare
anmärkt, olämpligt, och det skulle leda till ännu större mångläseri i
folkskolorna än som nu är fallet. Folkskolelärarne hafva redan nu
10 å 12 ämnen att lära och undervisa uti; och nu skulle ännu flera
tillkomma. Dessutom skulle, om detta förslag komme till tillämpning,
det egna förhållandet komma att inträffa, att en lärarinna skulle
komma att undervisa i slöjd för gossar och eu lärare i slöjd för flickor.
N:o 32.
22
Onsdagen den li April, f. m.
Angående
folkskole-
lärarescmina-
riernas utvidg¬
ning.
(Forts.)
Men detta vore, enligt min tanke, en orimlighet. Jag tror sålunda
icke, att detta förslag bör af Riksdagen bifallas. Jag vågar påstå,
att jag är eu lika varm vän af folkskolan som trots någon annan, och
att jag lifligt intresserar mig för att ungdomen äfven må få lära sig
slöjd, men på den nu föreslagna obligatoriska slöjdundervisningen i folk¬
skolan vill jag icke gå in, utan jag vill, att understöd gifves åt en¬
skilda slöjdskolor här och hvar i landet, mot det att de blifva fri¬
stående och skyldiga att meddela undervisning åt folkskolornas elever.
Till dessa skolor kunde det vara skäl, att Riksdagen lemuade under¬
stöd. På dessa grunder ber jag att få föreslå rent afslag på Utskot¬
tets hemställan.
Herrar Hceggström, Mcechel, Hans Larsson, Ola Nilsson, Lind,
Mårten Trulsson, Anders Svensson och Magnus Jonsson instämde
med Herr Lyth.
Herr Carl Ericson: Soro jag i hufvudsaken öfverensstämmer
med den siste ärade talaren, skall jag endast yttra mig i korthet.
Här begäres en tillökning i anslaget till folkskolelärareseminarierna af
13,500 kronor. Tillökningen afser dels seminariernas utvidgande med
ännu en årsklass, dels införande vid dem af slöjdundervisningen. Om
jag kunde antaga, att afsigten med den nya årsklassen hufvudsakligen
vore att bibringa skollärarne en ökad humanistisk bildning, så skulle
jag med nöje med min röst tillstyrka bifall till förslaget. Men såsom
ett vilkor för kursens förlängning fordras bestämdt äfven att folkskole-
lärarnes löner på samma gång blifva förbättrade. Ty innan detta
skett, kan man icke fordra, att skollärarne skola undergå eu fyra års
kurs vid seminariet. Men som jag tror, att den förlängda kursen till
betydlig del är föranledd af den ifrågasatta slöjdundervisningens in¬
förande vid seminarierna, är jag för min del fullt på det klara med
att yrka afslag på förslaget. Det är väl sant att folkskolelärarne
icke egna sig åt den vetenskapliga bildningen i högre mening; men
i allmänhet måste de dock vara personer med håg för studier.
Man kan derföre med skäl ifrågasätta, om personer med en dylik
kallelse och håg äro lämpliga att egna sig åt något så praktiskt som
deri praktiska slöjd Kongl. Maj:t föreslagit nu skulle i folkskolan in¬
föras. Afser man deremot- icke med slöjd en sådan slöjd som Kongl.
Maj:t afsett, utan en sådan som kan egna sig för industrien, så skulle
undervisning deri möjligen mera öfverensstämma med folkskolans verk¬
samhet; men från en sådan slöjdundervisning som Kongl. Maj:t före¬
slagit ber jag, att vårt fosterland må blifva bevaradt. Hvad angår
qvinnoslöjden, så lämpar den sig bättre för undervisning vid semina¬
rierna än den manliga slöjden. Det är väl icke heller för mycket
begärdt att hvarje qvinna Ange lära sig en för henne passande slöjd.
Men att införa undervisning häri vid våra folkskolor tror jag icke
vara behöfiigt, ty det måtte väl icke vara så illa bestäldt med qvinno¬
slöjden i vårt land, att icke i hvarje kommun finnes åtminstone någon
qvinna, som utom folkskolan kan undervisa i väfning, sömnad och
dylikt. Hvad jag nu yttrat, har jag yttrat med afseende på nu före-
Onsdagen den 11 April, f, m.
23
N:o 32,
•varande punkt icke med afseende på den 21:sta, såsom andra talare gjort,
ty frågan skulle i motsatt fall kafva blifvit allt för vidlyftig att be¬
handla.
Jag ber slutligen att få fästa uppmärksamheten på den mångfald
af undervisningsämnen, som redan är pålagd folkskoleläraren. Han
skall t. ex. vara ritlärare, undervisa i sång och orgelspelning samt
leda den gymnastiska och militära undervisningen m. m. Följden
blifver ofta den, att, då han skall kunna allt, han kan ingenting. Det
är högst beklagligt, att man på detta sätt försökt alla medel, ehuru
visserligen i god afsigt, att förrycka våra folkskolor från sitt verkliga
ändamål. Ty detta är dock, att i möjligaste mån bibringa våra barn
eu mer eller mindre humanistisk bildning.
På de skäl, jag anfört, yrkar jag rent afslag å den föredragna
punkten.
Angående
folkskola
läraresemina-
riernas utvidg¬
ning,
(Foris.)
Med Herr Carl Ericson förenade sig Herrar Smedberg, Håkansson,
Isaksson, Lytthens, Westerdal och Aug. Börjesson.
Herr Liss Olof Larsson: Då alla talare hittills yttrat sig i
samma syfte, som jag ämnat, nemligen för afslag å Utskottets be¬
tänkande, skall jag icke ytterligare upprepa skäleu för ett sådant af¬
slag, utan ber endast att få tillkännagifva, att min reservation afser
afslag å Utskottets förslag. Jag skall således be att få förena mig
med dem, som yrka afslag å punkten.
Herr Broclén: Den fråga, som i föreliggande punkt utgör före¬
mål för Kammarens pröfning, stål’, såsom redan blifvit anmärkt, i när¬
maste förbindelse med en efterföljande punkt af detta betänkande,
nemligen den 21:sta. Sambandet mellan dessa båda punkter är så nära,
att deri ena af dem knappast kan afgöras utan i förbindelse med eller
åtminstone utan hänsyn till den andra. I nu föreliggande 19:de punkt
föreslås, att seminariekursen skall tillökas med ännu ett år utöfver de
närvarande tre åren, och detta bland annat i den afsigt att semina¬
riernas elever äfven skola komma att åtnjuta undervisning i slöjd.
Detta förslag har naturligtvis den tanken till förutsättning att blifvande
folkskolelärare och lärarinnor skola sättas i stånd att framdeles bi¬
bringa sina skolbarn den slöjdfärdighet, som de vid seminariet in¬
hemta!, eller, med andra ord, att slöjden hädanefter skall ingå såsom
undervisningsämne i folkskolan. Jag anhåller nu att på grund af detta
nära sammanhang mellan ofvan nämnda begge punkter opåtaldt få
yttra några ord äfven om den 2lista punkten, ehuru den icke ännu är
föredragen. Den anordning, som nu är föreslagen om upptagande af
slöjd såsom undervisningsämne i folkskolan, finner jag särdeles be¬
tänklig. Den möter i tillämpningen så många svårigheter, att jag icke
kan uppräkna dem alla. Emellertid ligger det närmast till hands att
fråga: huru skall man kunna bereda tjenliga lokaler för dessa öfningar
i korgfiätning, smide, svarfning, träsnideri in. m.? Icke kan en sådan
sysselsättning jemte dertill hörande materialier och verktyg inrymmas
i skolsalarne, hviska äro afsedda för läsning och andra mer eller mindre
U:o 32.
24
Onsdagen den 11 April, f. m.
Angående
folkskole¬
läraresemina¬
riernas utvidg¬
ning.
(Forts.)
litterära sysselsättningar: och huru ofta finnes väl tillfälle att i när¬
heten af folkskolan, som i allmänhet är något aflägse belägen, få hyra
. tjenlig lokal för dessa öfningar i slöjd? Hvad vidare beträffar den ålder,
då denna undervisning skulle meddelas, så torde det kunna sättas i
fråga, om den utbildning af anlagen för slöjd, som möjligen kan bi¬
bringas ett barn före dess 14 eller 15 år, vid hvilken ålder barnet
vanligen lemnar folkskolan, kan vara af den betydenhet, att stat och
kommuner böra finna skäl att derför göra någon väsentlig uppoffring.
Med denna sak förhåller sig, enligt min tanke, ungefär på samma sätt
som med ett annat förslag, som för någon tid sedan förekom till be¬
handling i denna Kammare, nemligen förslaget om eu bättre och full¬
ständigare anordning af de militära öfningarne i folkskolan. Den tanke,
som låg till grund för denna framställning, föreföll visserligen vid
första ögonkastet vara vacker och fosterländsk, men när man såg
närmare på saken, så fann man snart att förslaget var både omoget,
och opraktiskt, hufvudsakligen på den grund att ungdomen i våra
folkskolor icke hunnit tillräcklig ålder och utbildning för att med
fördel kunna öfvas i vapenföring och annan militärisk exercis. Så
tror jag förhållandet äfven vara i detta fall.
Men det finnes derjemte en annan omständighet, som härvid icke
bör lemnas utan uppmärksamhet. Kommunerna, i synnerhet de mindre
och fattigare af dem, känna sig på många ställen redan nu betydligt
betungade af de ofta återkommande och stora utgifter, som föranledas
af det sig ständigt utvecklande folkskoleväsendets ändamålsenliga och
fullständiga ordnande. Det är först efter långt och ihärdigt motstånd,,
som åtskilliga kommuner af den beskaffenhet, som jag nyss nämnt,,
kunnat förmås att bygga nya skolhus och aflöna nya lärare, som tid
efter annan föreskrifvas och måste föreskrifvas af folkskoleinspektörer
och vederbörande myndigheter, såsom nödvändiga för folkskoleväsen¬
dets behöriga ordnande. Nu fruktar jag att, derest genom upptagandet,
af undervisning i slöjd, såsom ett mer eller mindre obligatoriskt läro¬
ämne, ytterligare utgifter skulle påläggas skoldistrikten, den ännu icke
allestädes öfvervunna motviljan mot folkskolan komme att underhållas
eller ökas.
Jag vet ganska väl, att här icke är fråga om något o vilkorligt
åläggande utan om en frivillig anordning af saken; men om det nu
skulle blifva så, att undervisning i slöjd komme att ingå som läroämne i
folkskoleseminarierna, hvarpå häntydde vill detta, om icke derpå, att
denna undervisning vore ämnad att förr eller senare ingå såsom en
regelmässig beståndsdel i folkskolans läroplan. Mina betänkligheter
härvid har jag redan uttalat, och vill endast tillägga, att, på samma
gång jag önskar all framgång åt slöjdfärdighetens utbildning hos vår
ungdom, jag tillika tror, att man icke bör allt för strängt samman¬
binda utgifterna för denna slöjdfärdighets åstadkommande med de ut¬
gifter, som kommunerna måste underkasta sig för folkskoleväsendets
upprätthållande.
Hvad nu för öfrigt angår förslaget att utvidga seminarii-kursen
med ännu ett år, så bär jag för min del icke någonting deremot; jag
vill blott tillägga, att det motiv, som för en sådan utvidgning blifvit
Onsdagen den 11 April, f. m.
25
N:o 32.
i första rummet i statsrådsprotokollet anfördt, synes mig så tillräck¬
ligt, att inga andra motiv behöfva ställas vid sidan deraf. Herr Stats¬
rådet och chefen för Ecklesiastik-departementet har i första hand och
med omisskänneligt eftertryck framhållit, huruledes den praktiska för¬
beredelsen för skollärarekallet icke kunnat under en treårig kurs vinna
den utveckling, som varit önskvärd. “De praktiska öfningarne“, yttrar
han, “hafva i följd af tidens knapphet måst taga sin början, innan
eleverna ännu kunnat vinna erforderlig teoretisk insigt och utveckling.
Den deraf beroende nödvändigheten att låta afslutningen och repetitionen
af den teoretiska lärokursen i högsta klassen med ett större timantal
fortgå vid sidan af de praktiska öfningarne har ock verkat hinderligt
för den jemna och lugna förberedelsen till dessa öfningar, hvilken på
läroanstalternas högsta stadium måste vara af behofvet påkallad. De
teoretiska och praktiska arbetena hafva således trängts med hvar¬
andra, och bemödandet att fullgöra bådas fordringar allt för hårdt
tagit lärjungarnes krafter i anspråk “. Att saken verkligen så förhåller
sig, derom har en hvar kunnat öfvertyga sig, som haft tillfälle och
lust att följa undervisningens gång vid seminarierna. Jag vill således
för min del bifalla förslaget om utvidgningen likasom det derför er¬
forderliga anslaget, men jag kan icke undertrycka den farhågan att,
om undervisning i slöjd upptages bland undervisningsämnena i semi¬
narierna, det lätt kan hända, att, så vida det skall blifva något be¬
vändt med denna undervisning, den kommer att stå i vägen för det
med den förlängda kursen närmast afsedda ändamålet: en större teo¬
retisk och praktisk förberedelse för det egentliga skollärarekallet. Det
låter nemligen ganska väl tänka sig, att mången seminariielev vid sitt
inträde i läroanstalten aldrig slöjdat på annat sätt än att formera en
blyertspenna. Skall han nu inöfvas till och vinna skicklighet i att
med knifven åstadkomma ett skapligt arbete, eu sked, en låda eller
dylikt, så behöfver han utan tvifvel ganska mycken tid och långvarig
öfning dertill, helst lian icke blott skall göra detta arbete försvarligt
utan äfven vara så skicklig, att han kan undervisa barnen deri.
Jag vill således för min del, då jag gillar hufvudsyftet i detta
moment: utvidgning af seminariielevernas lärotid till 4 år, yrka, att
denna Kammare måtte, på sätt redan skett inom den Första Kam¬
maren, och i enlighet med hvad äfven här af eu talare blindt yrkadt,
återförvisa punkten till Stats-Utskottet för afgifvande af utlåtande i
ofvan antydda syfte.
Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet Herr Statsrådet Carl¬
son: Då det nu föredragna momentet är af synnerligen stor vigt för
folkbildningen i vårt land, anhåller jag, att med några ord få bidraga
till dess utredning.
Först beder jag få säga, att, då två ämnen blifvit deri samman¬
förda, nemligen frågan om införande af ännu eu årsklass vid folk¬
skolelärareseminarierna och frågan om intagande af undervisning i
slöjd bland läroämnena i dessa seminarier, det var att vänta, det
olika omdömen skulle fällas öfver hvardera af dem. Det har också
blifvit tydligt af den nu förda diskussionen, att tankarna om lämplig-
Angående
folkskole-
läraresemina-
riernas utvidg¬
ning.
(Forts.)
N:o 32.
26
Onsdagen den 11 April, f. m.
Avgående
folkskole¬
lärare-semina¬
riernas utvidg¬
ning.
(Forts.)
heten af slöjdundervisningens intagande bland läroämnena äro mycket
delade. I följd häraf anhåller jag, för att nu icke tala om båda frå¬
gorna på en gång, att få inskränka mig till hvad jag anser vara det
vigtigaste i denna punkt, nemligen frågan om införande af den nya
klassen vid seminarierna. Jag torde deremot, då vi komma till den
2lista punkten, få tillfälle att yttra några ord om den andra delen
af frågan, eller slöjdens intagande bland läroämnena i dessa läro¬
anstalter.
Jag utgår ifrån den iakttagelsen, att i vårt land sträfvande1; un¬
der senare tider lyckligtvis allt mer och mer gått ut på att enhälligt
och kraftigt förena sig om att söka höja folkbildningen. Men jag
ber att få fråga: genom hvem skall detta höjande åstadkommas? År
det icke genom folkskoleläraren? Eu hvar, som haft att göra med
skolor, vet, att skolans art, hennes förmåga att motsvara sin bestäm¬
melse, äfvensom lärjungarnes tillopp till henne bero af lärarens dug¬
lighet, Vill man således höja folkbildningen, så har man icke något
kraftigare medel att tillgå än att höja folkskolelärarens bildning.
Man kommer då till den frågan: hvad har varit skälet till fram¬
ställandet åt Kongl. Maj:ts förslag i detta hänseende? Jag ber med
anledning häraf att få fasta Herrarnes uppmärksamhet på den upp¬
gift, desse folkskolelärareseminarier hafva att fylla, huru stor och
huru svår den är. Den innebär ingenting mindre än att på tre år
omdana en yngling, som knappast har vidare kunskaper än hvad han
inhemtat i folkskolan, icke blott till en man i en hel mängd läro¬
ämnen, utan äfven till eu skicklig och öfvad undervisare. Den blif¬
vande folkskoleläraren skall lära känna det inre af sitt modersmål
och icke endast det mekaniska af dess läsning, hvilket senare icke
är någon stor konst. Han skall undervisa barnet så, att det fattar
hvad det läser samt med klarhet och insigt behåller detsamma. Och
härtill fordras, då det är fråga om ett språk, ganska mycket arbete.
Vidare skall lian undervisa i historia — i biblisk historia, i fädernes¬
landets historia och jemväl något i den allmänna verldshistorien. Och
den, mine Herrar, som vill v|ta något i historien, lian får icke in¬
skränka sig till kunskapen om några få skelettartade siffror eller
fakta; han måste känna händelserna och de handlande personerna
något närmare, han bör kunna något närmare redogöra för hvad som
rört sig inom menskiigheten samt för de olika framstående personer¬
nas lif och handlingssätt. Och för att förbereda sig härtill, erfordras
ett träget arbete. Vidare bör han känna sitt lands geografi och kunna
på ett lefvande sätt beskrifva densamma. Men denna beskrifning får
icke bestå i ett naket uppräknande af städer och floder, utan i en
åskådlig framställning af de särskilda landskapernas olika natur och
beskaffenhet, de för dem egendomliga verksamhetsområden, deras olika
yrkesarter o. s. v. Härför äro ock flitiga och långa förberedelser nöd¬
vändiga. Derjemte skall han meddela sina lärjungar religionens heliga
sanningar; och detta får icke ske såsom en utanlexa; — det är ju
mot utanläsningen i detta som i andra afseenden man strider. Men
det verksammaste vapen mot denna utanläsning är eu så tillräcklig
bildning hos läraren, att lian förmår meddela undervisning i sina läro-
N:o 32.
Onsdagen den 11 April. f. m. 27
ämnen utan att behöfva taga sin tillflykt till en stel och död utan¬
läsning.
Folkskoleläraren bör äfven ega kännedom om naturens lagar -
dessa lagar, af hvilka vi och våra lif stundligen bero — men i hvilka
en bestämdare insigt icke blott verkar till utbildning af barnets själs-
förmögenheter, utan mången gäng är bestämmande för dess framtida
verksamhet. Och att sätta sig in i naturkunskapens olika grenar
kräfver icke ringa tid. Den som vill detta, måste göra sig hemma¬
stadd i växtverlden, och äfven eu viss kunskap i fysiken och sättet
att experimentera deri får ej vara främmande för honom. Han skall
äfven undervisa i sång, och dertill fordras mycken öfning. Vidare skall
han handleda barnen i teckning, i gymnastik och militära öfningar
och slutligen äfven i trädgårdsskötsel.
Allt detta är hvad skolläraren bör inhemta. Men hvad som tjenar
till underlag för fyllandet af alla dessa anspråk är de i vanliga fall
mycket svaga förkunskaper, som lian innemtat i folkskolan. Man måste
fordra större inträdeskunskaper af honom, säger man. Att uppställa
denna fordran är lätt; men svårare är att åstadkomma det, emedan
vi sakna särskilda förberedande anstalter för ändamålet, [andralän¬
des finnas dylika förberedande anstalter för inträdet i seminarierna
— ett slags fristående mindre läroverk, preparandanstalter som de
kalias; men de finnas, som sagd!, icke hos oss. Upprättandet af så¬
dana skulle fordra betydliga kostnader. Följden är emellertid att det
första året vid seminariet till stor del åtgår för att jemna de unga
lärjungai-ne sins emellan, att lära dem de uttryckssätt, so in böra iakt¬
tagas, att gifva dem eu viss vana vid skolan samt att bryta deras
obekantskap med sjelfva elementerna. Så kommer det andra året. Ele¬
ven studerar då, med den ifver, som vanligtvis af honom utvecklas.
Men samtidigt måste han redan öfvergå till de praktiska öfningarne,
som äro af eu så stor vigt för folkskolläraren. Således redan nu trän¬
gas de praktiska öfningarne med den teoretiska undervisningen. Vid
tredje året taga dessa praktiska öfningar så öfverhanden att de fram¬
träda i första rummet. Desse unge män måste således på eu ganska
kort tid icke allenast inhemta kunskap i mångahanda kunskapsgrenar,
utan ock genomgå öfningar i undervisningens svåra konst.
Hvad jag nu yttrat, har rört granden för det af Kong!. Maj:t fram-
stälda förslaget. Dernäst kommer frågan om uppslaget dertill. Man
må icke tänka att förslaget upprunnit af sig sjelf!;, utan detsamma har
framgått ur erfarenheten. Det begärdes redan år 1870. Och af hvilka?
Jo, af män, som måste anses såsom de mest erfarna i detta ämne,
nemligen af samtlige rektorerne vid seminarierna, hvilka nämnde år
voro samlade till ett gemensamt möte och hvilka, under omförmälande
af den fleråriga erfarenhet som inhemtats i afseende på den nya
undervisningsplan vid seminarierna, som år 1864 börjat tillämpas, vits¬
ordade, att denna plan omfattade den för foikskolelärarnes bildning
nödiga och lämpliga kretsen af läroämnen, men att tiden för dessa
ämnens inhämtande vore så kort, att larjungarne icke utan stor an¬
strängning förmådde tillegna sig dem. De anförde vidare att liirjun-
garne vid den ålder, som nu är föreskrifven för inträde i seminariet,
Ang. folie-
skolelärare-
se minar iernas
utvidgning.
(Forts.)
N:o 32.
Ang. folk-
skolelärare-
seminariernai
utvidgning.
(Forts.)
28 Onsdagen den 11 April, f. m.
äro särdeles mottagliga för undervisning, och att de arbeta med en
ifver, som man icke ofta får se vid andra läroverk. Men just denna
ifver gjorde, att de ansträngde sig öfver höfvan för att kunna tillfreds¬
ställa de kunskapsfordringar, som stäldes på dem, och följden blefye,
att kunskaperna icke hunne mogna, hvilket dock är ett nödvändigt
vilkor för att de skola blifva fruktbärande. Kunskapen får icke in-
hemtas såsom en lexa; den måste så att säga hafva satt sig. . Lärjun¬
gen måste hafva tid att betänka sig samt göra hvad han inhemtat
till sin verkliga egendom. Allra mest är detta nödvändigt för dem,
som sedermera sjelfva skola undervisa andra. Ty “lexa löder lexa".
Har den unge lärjungen vid seminariet inhemtat sina kunskaper endast
såsom lexor, utan att hafva smält dem, så bibringar han också å sin
sida sina blifvande lärjungar endast lexor.
På dessa skäl anhöllo rektorerna om framläggande inför Kongl.
Maj:t och Riksdagen af det förslag, som nu är föremål för Kammarens
pröfning. Jag hade äfven då äran förestå Ecklesiastikdepartementet,
men efter min åsigt var frågan ännu icke tillräckligt utredd, och jag
ansåg derföre att rektorerne ännu under några år borde insamla ytter¬
ligare erfarenhet, innan förslag i ämnet framlades. År 1875 hölls ett
nytt rektorsmöte. Rektorerne förnyade då framställningen på alldeles
samma sätt och på samma grunder.
Man torde vid sådant förhållande icke kunna anse annat an att
sjelfva erfarenheten visat gagnet af det förslag, som nu är framstäldt,
och derjemte att den föreslagna reformen är väsentlig för uppnående
af det mål, alla eftersträfva, nemligen folkbildningens höjande.
Jag kommer dernäst till sättet för förslagets genomförande. Jag
tror ej att detta blifvit för alla tillräckligt klart, om jag får döma åt
farhågan hos åtskilliga talare att förslaget skulle medföra en menlig
förlängning af seminariekursen och ett minskadt antal blifvande folk¬
skolelärare. Men på det sätt, jag tänkt mig att förslaget skulle verk¬
ställas, tror jag ej att sådana följder skulle uppkomma. Ty förslaget
innehåller, att eu förberedande klass vid seminarierna skulle inrättas
d. v. s. att seminariet skulle erbjuda dem, som icke ega tillräcklig
underbyggnad, ett tillfälle att derstädes inhemta nödiga förkunskaper.
Under det förberedande året kunde eleverne inhemta skolvana och
uttryckssätt in. in. för inträde i seminariet. Denna nya klass blefve
således en ersättning för de särskilda förberedelseanstalter i utlandet,
hvarom jag nyss talat, men på det minst kostsamma sätt.
Man liar äfven befarat att kostnaden för eleverna sjelfva skulle
blifva för stor. Men jag tillåter mig erinra, att om ynglingen icke eger
de kunskaper, hvilka erfordras för inträde i seminariet, det ju måste
anses för eu lindring i omkostnaderna att erhålla den förberedande
undervisningen kostnadsfritt och derjemte stipendium. Har han dere¬
mot tillgång att på annat håll erhålla denna undervisning, så är ingen¬
ting lättare än att gå förbi den förberedande klassen. Men resulta¬
tet af den nya klassens befintlighet måste i alla fall blifva att lärarne
vid seminariet få en krets af lärjungar, hvilka äro bättre beredda att
mottaga den undervisning, som är nödvändig för att sedermera sjelfva
kunna handleda lärjungar. Försök med en fyraårig kurs äro också
Onsdagen den 11 April, f. m.
29
N:o 32.
redan gjorda vid tvenne seminarier. Man har der inrättat dylika för¬
beredande klasser och funnit att lärjungar talrikt der låta inskrifva
sig, äfvensom att denna anordning förorsakat lättnad i undervisningen
vid det egentliga seminariet.
Detta är upphofvet till förslaget och det sätt, hvarpå man tänker
sig detsamma verkstäldt.
Jag anhåller nu att få till besvarande upptaga det hufvudsakliga
af hvad som mot förslaget blifvit invändt.
Man har uttalat den farhågan, att den ifrågasatta reformen skulle
dels minska antalet af blifvande folkskolelärare, dels öka församlin-
garnes kostnader för folkskolelärarnes aflöning.
Med anledning af första anmärkningen vill jag erinra, att erfaren¬
heten alldeles icke hittills bekräftat att lärjungeantalet vid seminari¬
erna minskats när undervisningen blifvit höjd, utan tvärtom. Det fin¬
nes ganska slående bevis derpå. Såsom nyss nämndes blef hösten
1864 en ny undervisningsplan införd, med rikligare undervisning i
vissa ämnen. Det året var antalet elever vid samtliga seminarier
597. Under de tre följande åren genomfördes efter hand den nya
undervisningsplanen. Men 1871 hade antalet elever stigit till 780, eller
till nära 200 mera än 1864. Från den tiden har elevantalet succes¬
sivt stigit och utgjorde sista höstterminen, eller 1876, ett antal af 957
eller närmare ett helt tusende. Och då voro likväl 2 bland seminari¬
erna ännu helt nya, nemligen de i Falun och Kalmar. Dessa hade
ej hunnit mottaga ens hälften af det för dem beräknade antalet lär¬
jungar. Följaktligen kan man framdeles påräkna än ytterligare till¬
ökning i lärjungeantalet i det hela.
Jag skall hafva äran anföra ännu en siffra, som jag tror äfven
vara bevisande i detta afseende. Sistliden höst anmälde sig till in¬
träde vid seminarierna 540 ynglingar, så stark var tillströmningen till
detta lärarekall. Bland dessa 540 blefvo dock ej flere än 877 intagna.
Detta åter bevisar, att en stor del bland ynglingarne voro så omogna,
att de väl behöfde en starkare underbyggnad.
Eu omständighet, som jemväl bör beaktas, är den att då för när¬
varande linnes stadgad en viss ålder för inträde vid seminarium, nem¬
ligen 17 år, men inträdet i den förberedande klassen skulle ega rum
vid 16 års ålder, ynglingen således efter fullbordad kurs skulle gå
från seminariet vid alldeles samma ålder som hittills, ej senare.
Hvad åter beträffar invändningen att reformen skulle kunna från
skollärare framkalla anspråk på ökade utgifter för församlingar^,
så kan jag icke rätt inse huru dylika anspråk med skäl skulle kunna
framställas. Ty efter min uppfattning är det i sjelfva verket eu lätt¬
nad i kostnaden för lärokursen för de blifvande folkskolelärarne, som
här erbjudes dem genom den i nästföljande moment af denna punkt
föreslagna tillökningen i stipendiianslaget. Det förefaller mig derföre,
att de omöjligen på grund af lärokursens utsträckning kunna göra några
grundade anspråk på större aflöning. Snarare tror jag man kan säga,
att då Riksdagen på senare åren med frikostig hand steg för steg höjt
folkskolelärarnes förmåner, icke allenast genom en direkt tillökning i
afiöningen från 16 tunnor spanmål till efter fem års tjenstgöring 600
Ang. folk¬
skolelärare-
seminariernas
utvidgning.
(Forts.)
N:o 32.
30
Onsdagen den L1 April, f. in.
Ang. folk¬
skolelärare-
s e in in ar i ern as
utvidgning.
(Forts.)
kronor, utan äfven dels derigenom att skollärarne undfått rättighet till
pension vid 55 år, vid hvilken ålder mannen ännu har ganska mycket
qvar af sin arbetskraft, dels slutligen derigenom att Riksdagen beviljat-
medel till eu pensionskassa för deras efterlemnade enkor och barn,,
staten såsom en vedergällning härför af' dem väl skulle kunna begära
att lärare med mogen bildning erkölles. Och jag tror icke heller att
de skola vilja undandraga sig detta. Skulle de i fortsättningssko-
lorna ännu mera komma att tagas i anspråk, så är det ju i en an¬
nan punkt af Kongl. Maj:t föreslaget att de derföre skulle få eu sär¬
skild ersättning, som ju komme att medföra ytterligare förbättring i
deras ställning.
Jag kan således icke finna att de nämnda farhågorna äro grun¬
dade, men derom är jag förvissad, att detta steg är det vigtigaste man
kan taga för att förbättra folkundervisningen i vårt land. Under tre
årtionden har jag haft tillfälle och till en stor del varit af min pligt
uppfordrad att följa folkundervisningens framsteg, och jag kan med
full öfvertygelse säga att jag icke funnit i närvarande tidpunkt någon
åtgärd som skulle verka starkare för folkundervisningens befrämjande
än denna utvidgning af seminarierna.
Förslaget utgår ingalunda i främsta rummet från frågan om slöjd¬
undervisningen, utan från bekofvet af att vinna utvägar till inhem-
tande af högre bildningsgrad för folkskolelärare). I andra rummet
afser förslaget att något utvidga de praktiska öfningarna för de blif¬
vande lärarne, så att desse må vinna större säkerhet i att undervisa,
innan de utgå från seminarierna. Kan dermed sedermera förenas äf¬
ven undervisning i slöjd, sä är det godt. Men häraf är förslaget icke
beroende, utan det är, såsom jag nämnt, i första rummet föranledt af
behofvet för lärarne att vinna en mognare bildning. Det är hufvud¬
sakligen härpå jag velat fästa Kammarens uppmärksamhet; detta bör
blifva en ingripande verkan af den åtgärd som föreslagits och som.
framgått ur erfarenheten sjelf.
Då Riksdagen visat sig med så mycken välvilja omfatta den högre
undervisningen i dess olika grenar, så vore det också högeligen önsk-
värdt om Riksdagen ville sörja äfven för den gren af undervisningen,
som tillhör folkundervisningen och för hvars förbättrande det nu före¬
liggande förslaget är ett kraftigt medel.
Min vördsamma, anhållan är således, att, om Kammaren icke vill
bifalla punkten i hvad den rörer en 4:de årsklass, utan beslutar åter-
återremittera densamma, återremissen må gå i den rigtning att frågan
om slöjdundervisningen afskiljes från förslaget i öfrigt och till för¬
del för utvidgningen som är ett oundgängligt vilkor för folkundervis¬
ningens förbättring.
Herr Granlund: Herr Statsrådet och chefen för Ecklesiastik¬
departementet har i ett så vältaligt och sakrikt anförande tillkänna-
gifvit sin åsigt om nödvändigheten af den af Kongl. Maj:t föreslagna
utvidgning af seminarierna, att eu och hvar deraf borde hafva blifvit
öfvertygad om nyttan af seminariekursens förlängning med ett är, för
bibringande åt folkskolelärarne af ökade kunskaper i deras nuvarande
Onsdagen, den 11 April, f. in.
31
fi:o 32.
läroämnen. Men äro dessa förökade kunskaper så nödvändiga för
folkskolan att undervisningskursen bör höjas med ett år, så bör man
väl icke förrycka frågan derigenom att detta år, eller den förökade
tiden, skall användas hufvudsakligen för att bilda skolläraren till slöjd¬
lärare. För att blifva en sådan lärare fordras särskilda anlag till
olika yrken. Men dessa finnas icke hos många af dem hvilka gifva
sig in på skollärarebanan; ty de ynglingar, hos hvilka clet finnes så¬
dana framstående anlag, söka nog sin utbildning och användning på
de industriela vägarne redan i tidigare år. Folkskolelärarne kunna
således i allmänhet icke erhålla annat än en mycket ytlig undervisning
i slöjd vid seminarierna. Och icke kan man heller rimligen begära,
att en skollärare skall, jemte de förökade skolkunskaper man vill bi¬
bringa honom, äfven kunna tillvinna sig sådan kännedom i slöjd
eller olika handtverksyrken att han kan uppträda som lärare deruti
— jag tror detta tillhör sådana fromma önskningar som icke kunna
realiseras.
Det skulle verkligen vara en ovanlig, af naturen rikt begåfvad
skollärare, om han kunde, jemte de många andra ämnen han har
skyldighet att undervisa uti, äfven uppfylla en slöjdlärares kall —
jag tror de fleste blefve riktiga fuskare, och undervisning af sådane
är ej nyttig. Skollärarne erhålla jn nu i seminarierna undervisning
såsom öfningslärare i åtskilliga ämnen, men hurudan är väl under¬
visningen deruti i våra folkskolor. Jag vill särskilt nämna trädgårds¬
skötseln. Hvilket ämne kan väl vara mera skönt och tacksamt att
meddela undervisning uti än detta, der sjelfva naturen underlättar
undervisningen. Men huru bedrifves väl denna undervisning? Jo så,
att det t. ex. hör till undantagen att, ehuru jord upplåtits till skol¬
trädgård, det finnes ett skolhus med en vacker och vårdad trädgård
omkring. Det har icke hjelpt att landstingen anslagit medel till
premier härför, ja, till och med utfäst så höga premier som 150 kro¬
nor, för att få undervisningen i detta ämne förbättrad, till den folk¬
skollärare som deraf gjort sig förtjent — men man har knappast haft
skäl för dessa premiers utdelning. Det är sant att det finnes lysande
imdantag på åtskilliga orter, men i allmänhet har undervisningen i
trädgårdsskötsel varit mycket klen vid folkskolorna. Man torde hem¬
ligen allmänt anse att undervisning i slöjd icke är lämplig vid semina¬
rierna. Skälet dertill kan icke vara, såsom några påstå, att det icke
finnes tillgång på verkstäder, ty sådana finnas ju i städerna, uti handt-
verksverksfäderna, der undervisning nog kunde meddelas, men huru kan
man begära att en folkskolelärareelev, öfverhopad, såsom han är, med
mångahanda läroämnenj skall kunna gå ä lära som handtverkare, ty
man må anse slöjdundervisning eller siöjds utöfvande hur som helst,
det är dock eu sorts undervisning i olika handtverk, nemligen för yng¬
lingen. Om den qvinliga undervisningen är här icke fråga.
Jag skall icke för min del yrka helt och hållet afslag å den nu
föreliggande punkten, då ett utvidgande af lärokursen, utom slöjdunder¬
visningen, torde vara behöflig, icke heller skall jag yrka återremiss. Jag
har endast med dessa ord velat uttala min åsigt i fråga om den
obligatoriska slöjdundervisningen vid seminarierna. Jag är för öfrigt
Ang. folk¬
skolelärare-
seminariernas
utvidgning.
(B’orts.)
W:o 32.
32
Onsdagen den 11 April, f. ni.
Ang. folk¬
skolelärare-
seminariernas
utvidgning.
(Forts.)
en varm vän af husslöjdens befordran — hvars nytta och nödvändig¬
het jag vid flera tillfällen framhållit — men jag önskar praktiska
undervisare — hvilka i och för sin undervisning som slöjdlärare icke
behöfva undanskjuta eller tillbakasätta andra nödvändiga skolämnen
— hvilket otvifvelaktigt skulle ske, om man äfven skall belasta folk-
skolelärarne med undervisningsskyldighet i slöjd.
Herr Åbr. Rundbäck: Det är väl en allmänt erkänd sanning,
att en god skola fordrar göda lärare och att för att vara eu god
lärare det erfordras att hafva erhållit eu god undervisning och haft
tillräcklig tid för dess inhemtande. Vid den tid då folkskolor först
började att inrättas i vårt land, skyndade man sig att, så till sågandes,
tillverka folkskolelärare på en termin eller två. Skollärarne blefvo
också derefter, livar och en, som haft erfarenhet om dessa gamla
folkskolelärare, vet mycket väl, huru litet åtskilliga af dem fått lära.
Sedan tillkom seminariestadgan af år 1863, tillämpad från och med
år 1864. Denna stadga var det kraftigaste medlet för folkskolans
upphjelpande, emedan man deri faststälde en tillräcklig tid för lärare¬
eleverna att bereda sig på detta, jag må säga, det svåraste af alla
lärarekall. De många ämnen, i hvilka en folkskolelärare skall inhemta
undervisning, och de stora fordringar, som ställas på honom dels i
seminariet, dels ock, sedan han derifrån utgått, af folkskoleinspektörer,
presterskap och föräldrar, gör att de flesta seminarieelever icke hinna
att afsluta sin kurs på tre år. Det är endast de mest begåfvade,
som kunna utan öfveransträngning på denna tid genomgå denna kurs.
Jag har sjelf såsom inspektör för ett seminarium och sedermera dels
i en dels i en annan egenskap varit i flitig beröring med seminarie¬
elever, och jag kan derföre intyga, att flera af dem icke hinna på
tre år gå igenom kursen utan att öfveranstränga sig. Se blott på
somliga af dessa seminarieelever; gå de icke såsom bleka skuggor
endast af öfveransträngning!
Jag anser således, att man icke bör genast förkasta det nu fram¬
lagda förslaget. Men jag vill icke, att det föreslagna fjerde året skall
användas till undervisning i slöjd. Min åsigt är.att, om man vill
utbilda folkskolelärarne äfven till lärare i en mängd slöjder, man
derigenom skall göra dem odugliga till allt. Slöjdskolan och folk¬
skolan böra med ett ord skiljas. Man bör i detta hänseende gå till¬
väga på samma praktiska sätt som man redan börjat. Man bör nem¬
ligen inrätta slöjdskolor i särskilda lokaler och med särskilda lärare,
och hvilka kunna bevistas af dem, som icke under tiden gå i andra
skolor. Detta är praktiskt Men man bör icke förvandla folkskolan
till ett handtverkshus, eller utbyta skolbänken mot hyfvelbänken o. s. v.
Jag vill derföre ingalunda, på samma gång jag förordar en utvidgning
af undervisningstiden i seminarierna med ett fjerde år, äfven gifva
mitt förord för slöjdundervisningens införande vare sig vid seminarierna
eller folkskolorna. Men lör att åstadkomma en grundlig teoretisk
undervisning i seminarierna och för att komma ifrån det olyckliga
lexsystem, som så inritat sig hos en del af de gamle lärarne, är det
af den yttersta vigt -att undervisningstiden i seminarierna utvidgas med
Onsdagen den 11 April, f. m. 33
det föreslagna fjerde året. Statens kostnad för seminarierna blir der¬
igenom endast obetydligt större än nu.
Man bar bär anfört ett par skäl mot den föreslagna anordningen,
som jag vill besvara. För det första bär man anmärkt, att förändringen
skulle åstadkomma en större brist på folkskolelärare; och för att
bevisa detta bar man påstått, att redan nu förefunnes en stor brist
på dem. Ja, att det verkligen tinnes brist på folkskolelärare, det är
sant; men orsaken dertill kan icke ligga i några boga kompetens-
vilkor, utan beror af andra förhållanden, nemligen af folkskolornas
snabba utveckling på # senare tiden och deraf att en mängd gamla
folkskolelärare just nu inträdt i pensionsåldern och tagit afsked. Då
under normala förhållanden förut årligen behöfts 3 eller 400 nya
lärare, erfordras nu 6 å 700. Det andra skälet var, att om man
vidtoge ^ den nu ifrågasätta anordningen, så borde folkskolelärarnes
löner äfven höjas. Eu talare på vestgötabänken bar till och med
påstått, att man icke kunde bifalla förslaget utan att dervid fästa
vilkor af ökade löner. Men, mine Herrar! hvarföre skall löne-
tillökning beslutas just nu, då ännu återstår ett år, innan eleverne skola
börja den fyraåriga kursen, och fem år, innan de afslutat den. Det
kan vara tid nog att tänka på detta framdeles. Jag tror således att
intetdera af de anförda skälen är af någon betydelse.
Emellertid anser jag, att Utskottet ännu en gång bör taga frågan
i öfvervägande och yrkar derföre, i likhet med hvad Första Kammaren
redan beslutit, att punkten måtte återremitteras. Jag gör detta yr¬
kande i det syfte, att den föreslagna utvidgningen af seminarierna med
ännu . en arsklass må ske, dock endast till förmån för elevernes
teoretiska och praktiska utveckling inom de läroämnen, som vid semi¬
narierna nu redan förefinnas.
Grefve Sparre: Efter de framställningar, som blifvit gjorda om
återremiss, i Indika yrkanden jemväl Herr Chefen för Ecklesiastik¬
departementet instämt, tager jag för gifvet, att detta ock blir Kam¬
marens beslut, och det vore då icke grannlaga af mig att allt för länge
taga Kammarens tid i anspråk. Det vill jag likväl säga, att hvad
bär blifvit yttradt derom, att det skulle vara skadligt att föröka
klasserna vid seminarierna, förefaller mig högst märkvärdigt. Yi hafva
ju, mine Herrar, i alla tider med så mycken ifver sträfvat och arbetat
för folkundervisningens höjande, vi hafva icke skytt några uppoff¬
ringar för detta måls vinnande; samtliga landsting, åtminstone i den
del af landet, som jag känner till, hafva beviljat anslag för seminarier
för bildande af småskolelärare och lärarinnor; nu väckes fråga om
att försöka höja lärarnes bildning, och, på sätt Herr Ecklesiastik¬
ministern yttrat, det är nästan icke möjligt att på annat sätt höja
folkbildningen än genom att öka lärarnes insigter; och då, mine
Herrar, finnas här de som skulle vilja motsätta sig den nu föreslagna
ökningen i lärarnes undervisningstid med ett år! Tro Herrarne, att
fyra års undervisning är för mycket för den, som från det minimum
at^ kunskaper, som fordras för inträde i seminarium, skall hinna att
blifva mogen att handleda barn och sjelfständigt meddela undervisning''
Andra Kammarens Prat. 1877. K:o 32, o
®:o 32.
Ang. följe-
skolelärare-
seminariernag‘
utvidgning.
(Forfcs.)
N:o 32. 34 Onsdagen den 11 April, f. m.
Ang. folk- När skolläraren utgått från seminariet, skall lian nemligen handla
tkolelärnre- nästan sjelfständigt, ty han har endast då och då tillsyn af någon
”vtvidgniru™ folkskoleinspektör. Tro Herrarne, att för en sådan person fyra års
(Forts.)' undervisning är för mycket?
Vidare måste vi ihågkomma, att folkskolorna böra vara icke
blott läroanstalter, utan äfven uppfostringsanstalter. En stor del af
föräldrarne inom de fattigare klasserna äro dels i saknad af tid att
egna sig åt barnens uppfostran, dels äro de till äfventyrs oförmögna
dertill, dels vilja de ej egna sig deråt: ofta äro de äfven dåliga per¬
soner, hvilket naturligtvis kan inträffa inom alla klasser. I detta
afseende bör då läraren i viss mån intaga föräldrarnes plats och sörja
äfven för barnens moraliska uppfostran. Skulle vi då tveka att saga, att
för genomgåendet af denna kurs, åtminstone för dem, som hafva ringa
kunskaper, skulle fordras fyra år? Det skulle vara en.märkvärdig
motsägelse mot den omsorg, som denna Kammare alltid egnat åt
folkundervisningen, om den skulle afslå ett till den grad för folk¬
undervisningen gagnande yrkande.
Man har sagt att tillgången på folkskolelärare derigenom skulle
minskas. Hafva vi i allmänhet funnit, att stegrade anspråk på statens
tjenstemän har omöjliggjort deras erhållande eller förminskat antalet
af sökande. Nej! mine Herrar; det märkvärdiga förhållande har all¬
tid visat sig inträffa, att, i samma mån anspråken stegras och större
fordringar på duglighet gorå sig gällande, i samma mån blifver det flere,
som söka att komma in på banan och derigenom erhålla den mera
aktade ställning, som deraf blir en följd. Vilja vi alltså befrämja folk¬
undervisningen. så för all del nekom icke detta anslag! Vi hafva, un¬
der föregående år ökat folkskolelärarnes löner; jag nekar visst, icke,
att detta var en vigtig sak, men sedan vi väl höjt deras aflöning,
dröjom icke att ställa på deras egen bildning det anspråk, hvartill vi
äro fullt berättigade. Det ansvar, som hvilar på skolläraren, är så
stort, att det ingalunda är för mycket, om han bereder sig för detta
vigtiga kall i fyra år. Då Kongl. Maj:t nu i sin .proposition föreslagit,
att "öka det anslag, hvaraf stipendier lemnas till elever, som sjelfve
sakna medel att gå igenom den stadgade kursen, så lärer väl olägen¬
heten för skollärare blifva ganska ringa.
Anda hittills har min roll vid behandlingen af denna fråga varit
ganska lätt, men I mågen förlåta mig, om jag jemväl egnar några
ord åt det andra momentet af denna punkt.
Jag ber Eder derföre att, ehuru jag ganska val ser — hvad jag
äfven vid sista riksdagen erfor — att frågan icke här har några
sympatier, I ändock mågen öfverse med mig något litet och med tåla¬
mod höra hvad jag har att säga; det kan ju vara möjligt, att också
en blind höna hittar ett korn.
Enligt hvad jag redan yttrat bör folkskolan vara en uppfostrings¬
anstalt och icke blott och bart en lärdomsskola. I fordomtima nöjde
man sig med den skolundervisning, barnen fingo i hemmet, och jemväl
med den undervisning i slöjd, som dem der kunde bibringas; numera
nöja vi oss ej med denna undervisning, hvad beträffar läsningen. Många
föräldrar sakna dessutom tillräcklig tid och förmåga att sjelfva under-
Onsdagen den 11 April, f. m.
35
H:ö 32.
•visa sina barn. Detta med afseende å läsningen. Men, mine Herrar,
månne icke förhållandet är alldeles enahanda med undervisningen i
slöjder? Eller erkänner man icke från alla delar af vårt land, att den
slöjdskicklighet, som i alla tider utmärkt det svenska folket och som
under förut varande förhållanden och med de anspråk, som då voro
gällande, i beundransvärd grad af detsamma egdes, numera försvunnit.
Om Herrarne läst de upplysningar, som infordrats från hushållnings¬
sällskapen ochKongl. Maj:ts Befallningshafvande i de olika länen utaf den
af Kongl. Maj:t på Riksdagens begäran för ordnande af den tekniska
undervisningen tillsatta komité, skulle Herrarne hafva funnit, att alla
hushållningssällskap och Befallningshafvande utan undantag sagt, att
den slöjdskicklighet, som i forna tider funnits hos folket, numera till
stor del försvunnit, och i stället för att på vissa trakter nästan alla
unga karlar kunnat handtera knifven, sågen, yxan eller hyfveln, blir
detta numera allt mer och mer sällsynt. Månne det icke under så¬
dana förhållanden är skäl, att Riksdagen gör något för att åt folket
återförvärfva denna slöjdskicklighet. Anspråken på densamma äro nu
så mycket större, som den icke kan. förvärfvas i hemmet, dels derföre
att föräldrarne icke numera sjelfva innehafva densamma och dels der¬
före att de stegrade anspråken göra, att det icke är nog att dertill,
såsom förut, använda de allra enklaste verktyg och maskiner; man
måste något litet följa med tiden; man måste känna dess anspråk;
man måste hafva en smula smak; man måste ega eu viss förmåga att
teckna och rita eller vissa förkunskaper, utan hvilka någon skicklig¬
het i handaslöjd numera icke gerna kan förvärfvas. Och hvar, mine
Herrar, skulle man väl kunna förvärfva dessa förkunskaper, om icke i
skolorna?
Nu säger man, att det är ett komplett misstag, att samman¬
blanda folkskolor och slöjdskolor, emedan de böra vara skilda fack.
Detta är ett misstag. Af 100 barn, som bevista folkskolorna, äro 95,
om icke 99, hänvisade att i en framtid lefva af sina händers arbete,
och kan det val under sådant förhållande, om skolorna skola vara
uppfostringsanstalter, vara lämpligt att helt och hållet lemna hand¬
arbetet å sido och endast rigta uppfostringen åt läsning. Man invän¬
der, att det vore att inkräkta på den för undervisningen i bokliga
kunskaper bestämda tid. Men det märkvärdiga förhållandet inträffar,
att vid alla de folkskolor, der man, i jembredd med läsningen sökt in¬
föra undervisning i slöjd — och clessa skolor äro i det län jag till¬
hör ganska många — har detta i allmänhet visat sig fördelaktigt.
Om Herrarne komma till Venersborg, der en sådan i förening med
folkskolan stöld slöjdskola finnes, och der barnen dagligen undervisas
vissa timmar i läsning och vissa timmar i handarbeten, skola Herrarne
få höra iärarne säga, att ehuruväl nu, i stället för såsom vid andra
skolor sex timmar, endast fyra timmar dagligen egnas åt läsning, bar¬
nen ändock göra lika stora, om ej större framsteg i läsning än förut.
Det är alldeles ovedersägligt, att den ifver och den lust, hvarmed
barnen gripa till verktygen, för att se resultaten af sitt arbete, äfven
följer dem till boken, hvaremot, om de skola hänga 6 timmar dagli¬
gen öfver densamma, de uttröttas och läsa föga. Om Herrarne med
Ang. folk¬
skolelärare-
seminariernas
utvidgning.
(Fort».)
$:o 32
Ang. folk¬
skola! är are-
seminariernas
utvidgning.
(Forts.)
36 Onsdagen den 11 April, f. m.
några månaders mellanrum besöka de vanliga folkskolorna, skola Her-
rarne blifva förvånade öfver de långsamma framsteg, som der i all¬
mänhet göras, och man kan icke undgå att anmärka, att tiden, detta
det dyrbaraste och för alla menniskor gemensamma kapitalet, för¬
slösas.
Jag samtalade en gång härom med en folkskolelärare, en särde¬
les förtjenstfull man, och han sade mig, att, efter hans uppfatt¬
ning, barnens undervisning borde begynna med, att de finge lära sig
något handarbete. Lärarens första uppgift bestode nemligen, sade
han, uti att kunna fånga barnens uppmärksamhet; om han lycka¬
des deruti, hade han till stor del vunnit sitt mål. Men största svå¬
righeten för en lärare låg just uti att så blifva herre öfver barnen,
att han kunde beherrska deras uppmärksamhet. Satte man nu dem i
händerna en liten pjes, som de skulle göra efter, blefve deras upp¬
märksamhet rigtad derpå, och — fortfor läraren, som praktiserat i
sin tjenst under flera år — finge han bestämma, skulle derföre bar¬
nens undervisning börja dermed, att de finge eftergöra små arbeten.
Derigenom skulle deras uppmärksamhet fångas. Ja, mine Herrar, dessa
små åtta å nio års barn skola nu börja sin skolgång med att lära
stafning och de första grunderna i språket, och det må förlåtas dem,
om skoltimmarne under sådana förhållanden blifva dem allt för tråkiga.
Åtminstone påminner jag mig, hurusom jag sjelf vid denna ålder fann
de stunder lyckligast, då jag var ledig från skolan. Dessutom skulle,
i fall slöjdarbetet infördes i folkskolorna, barnen längre kunna hållas
qvar i dem, än nu är fallet. Det är nemligen i allmänhet svårt för
fattiga föräldrar att hålla sina barn under en längre tid i skolan.
De börja sin skolgång vid åtta å nio års ålder och böra fortsätta
den, till dess de fylt sina fjorton år. Vid femton års ålder beredas
de vanligen till sin första nattvardsgång, och först sedan de uppnått
sina sexton år, kunna föräldrarne af dem få någon nytta. Läte man
dem under deras skoltid lära sig något handtverk, kunde de derige¬
nom skaffa sig någon liten förtjenst. Det är otroligt, hvad det
verkar lifvande på barnen, om det på detta sätt beredes dem till¬
fälle att förtjena, och jag har en gång förut, efter hvad jag vill
erinra mig, i denna Kammare berättat, hurusom barnen uti en
skola inom Elsfsborgs län voro så ifriga att arbeta, att de in-
funno sig i skolan tidigt på morgonen, innan solen ännu gått upp
eller ock qvarstannade öfver natten, försedda med matsäck, för
att så tidigt som möjligt kunna påbörja sitt arbete. Det lif och
den ifver, med hvilken barnen förrätta sitt arbete, följer dem äf¬
ven till böckerna, och derigenom få de håg och lust för läsningen.
Såsom det nu är, blir det allt för kostsamt för en fader, som har flera
barn, att en längre tid hålla dem i skolan och derunder förse dem
med kläder och föda. Finge barnen deremot genom arbete skaffa
sig någon, om ock ringa förtjenst, blefve detta en lättnad i deras
underhåll, och de kunde derjemte under en längre tid få åtnjuta skolans
undervisning. Det vigtigaste är dock, att de få lära sig akta arbetet,
som ty värr hos så många numera kommit i missaktning. Det är
icke ovanligt, att personer, som besökt skolan, anse sig för goda att
Onsdagen den 11 April, f. m.
37
tt\o 32.
befatta sig med kroppsligt arbete. De vilja naturligtvis förskaffa sig
sitt uppehälle på ett, såsom de tro, lättare sätt än genom kropps¬
arbete. Men det farligaste i ett samhälle är att öka klassen af dessa
intelligenta proletärer, som icke vilja och icke kunna arbeta, derföre
att de derför hysa ett visst förakt. Om Herrarne behaga kasta en
blick på Justitieministerns embetsberättelse och se på de statistiska
uppgifterna om motiven för de inom landet begångna brotten, skola
Herrarne finna, att de allmännaste af dessa motiv varit: vanvår¬
dad uppfostran, kringstrykande lefnadssätt, fattigdom och vanart.
Om barnen redan från sina spädaste år vandes vid sparsamhet och
arbete och man gåfve dem smak för att redan i barndomen försöka
samla ihop sparpenningar, skulle de icke föra ett lättjefullt och kring¬
strykande lif, icke söka ett gagnlöst tidsfördrif, detta det mest olyck¬
liga . ord i vårt språk, utan de skulle i stället söka sina lekar i ett
nyttigt och roande arbete.
Hvad qvinnan angår, hon, hvars höga bestämmelse är att vårda
hemmet och som, för att nyttja en känd författares uttryck, “bär
hemmets trefnad på spetsen af sin synål1*, huru vigtig! är det ej,
att hon i tid vänjes vid arbete och hvilken trefnad i hemmet medför
icke detta? Det är tyvärr numera alltför vanligt, att den national¬
ekonomiska lag, som lär oss, att produktionen tilltager i samma mån,
som arbetet fördelas, tillämpas på det sätt, att man upphör att ar¬
beta, derföre att man kan köpa sig sakerna för billigare pris. Men
onekligen torde det få anses mycket lyckligt, om man kunde fort¬
farande hålla vid makt denna husslöjd, som i fordna tider satt
den svenska bonden i stånd att sjelf tillverka en stor del af sitt hus¬
geråd och äfven åtskilliga af de redskap, hvaraf han för brukandet
af. sin jord var i behof. Om också fabriksvarorna fås till billigare
pris, så äro de hemgjorda solidare.
Man säger, att folkskolelärarne skulle vara så främmande för detta
slöjdarbete, att det vore obilligt att ålägga dem att deri meddela
undervisning. Detta vågar jag påstå är ett komplett misstag och till
bemötande af denna invändning ber jag få för Herrarne berätta,
hvad som för någon tid sedan hände hos oss, nemligen i Elfsborgs
län. Der var anordnad! ett sammanträde af folkskolelärarne, der
dem tillfälle lemnades att afhandla åtskilliga frågor som röra folk¬
undervisningen. Ämnena för öfverläggningen voro uppgifna af folk¬
skolelärarne sjelfva. En af dem till diskussion framstäf fråga var
denna: är det lämpligt att slöjdundervisning införes i folkskolan, och
kan man ålägga skollärare att meddela en sådan undervisning. Då man
skulle skrida till diskuterandet af den sålunda framstälda frågan steg
en af de tillstädesvarande skollärarne fram och förklarade, att han
ansåg sig böra rent ut säga ifrån, att han var den, som hade fram-
stält denna fråga, men att han till följd af den erfarenhet, som han
på den korta mellantiden varit i tillfälle att inhemta hade blifvit
helt och hållet omvänd i sina åsigter beträffande lämpligheten af
dylik undervisning och nu ansåg det vara ett rent nöje att fä under¬
visa skolbarn i lättare slöjdarbete.
Ang. folk¬
skolelärare-
s e min ar tern as
utvidgning.
(Forts.)
®\o 32
38
Onsdagen den 11 April, f. m.
Ang. folk¬
skolelärare-
seminariernas
utrida nivå
(forte./
Jag ber er, mina Herrar, icke hysa den föreställningen, att me¬
ningen är, att dessa skollärare skola på något sätt utbildas till mästare
i ett eller flera handtverk. Nej, icke må Herrarne tro, att man be-
höfver vara mästare i ett handtverk för att deri meddela den första
undervisningen, och till någon högre fulländning är ej meningen att
bringa barnen. Liksom den, som är skicklig i sitt yrke, icke alltid
eger förmåga att deri undervisa andra, så händer det å andra sidan
ofta, att den, som sjelf icke är mästare i ett handtverk, deremot med
mycken framgång kan meddela elementerna deraf åt andra. Det är,
som sagdt, alls icke meningen att bibringa dessa seminarieelever något
mästerskap, utan endast att lära dem så pass, att de känna elemen¬
terna; och jag är fullkomligt öfvertygad om, att, trots det motstånd,
som nu från så många af Herrarne förspörjes mot införandet af
denna slöjdundervisning i våra folkskolor, skulle det, om man blott
ville tillåta, att ett försök i den vägen göres, befinnas, att Herrarne
samtlige snart blefvo omvända i sina åsigter.
På sätt jag vid ett föregående tillfälle tillåtit mig nämna, inne¬
bär det af Kongl. Maj:t nu framstälda förslaget alldeles icke någon
opröfvad nyhet; ty om Herrarne behaga taga kännedom om den för¬
ordning i afseende på folkskoleväsendet i Finland, som nu redan i
elfva år ländt till efterrättelse, så skola Herrarne finna, att en sådan
undervisning i slöjd, som af Kongl. Maj:t här nu föreslagits och af
Stats-Utskottet tillstyrkts, genom nämnda förordning införts i de
finska folkskolorna. Jag har äfven gjort mig underrättad om, huru
detta försök slagit ut i praktiken, och fått till svar, att det gått
alldeles utmärkt väl, och ändå vågar man här påstå, att det hos oss
omöjligt skulle kunna gå för sig. Man borde derföre åtminstone
tillåta, att ett försök i samma rigtning äfven hos oss finge göras, och
icke helt enkelt på förhand fördöma en sak, som man icke försökt;
något som alltid är skadligt. Äfven de små försök i enahanda rigtning,
som i vårt land gjorts, hafva slagit förträffligt ut, hvarom jag in¬
bjuder Herrarne att genom ett besök vid åtskilliga folkskolor inom
Elfsborgs län göra sig öfvertygade.
Jag har tillåtit mig att yttra dessa ord för det fall, att frågan
skulle återkomma till Utskottet — jag antager nemligen för alldeles
gifvet, att Kammaren kommer att besluta återremiss — på det att
i Kammaren åtminstone en röst skulle hafva uttalat sig för bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.
Denna fråga må för öfrigt nu falla, den är dock af den vigt,
att det icke kan dröja länge, innan den kommer åter; och jag är
alldeles öfvertygad, att, vare sig denna slöjdundervisning kommer att
införlifvas med folkskolan eller organiseras särskildt för sig, så kom¬
mer den dock nödvändigt att af Riksdagen omhuldas, och dermed
är jag nöjd.
Herr TJhr instämde i Grefve Sparres yttrande.
Onsdagen den 11 April, f. m.
39
N:o 32.
Herr Jonas Andersson: Jag ber till eu början att få fästa
uppmärksamheten derpå, att i det moment af förevarande punkt af
Utskottets betänkande, som nu är föremål för öfverläggning, blifvit
sammanförda två särskilda ämnen, kvilka jag ansett lämpligast böra
behandlas hvar för sig, nemligen frågan om utvidgande af den för
seminariieleverna föreskrifna kurs med ännu ett år och frågan om
införandet af slöjdundervisning vid dessa läroanstalter. Lämpligheten af
denna senare anordning anser jag för min del kunna dragas i starkt
tvifvelsmål, då deremot den förra frågan, eller om utvidgning af kur¬
sen för seminariieleverna, enligt min åsigt är af den stora vigt, att
man bör väl betänka sig, innan man rent af afslår det i sådant syfte
af Kongl. Maj:t nu framstälda förslag. Hå man nemligen betänker,
att minst 75 procent af det uppväxande slägtet i vårt land äro för
sin bildning hänvisade till den elementära undervisning, som meddelas
i folkskolan, så kan man äfven lätt inse, hvilken vigtig rol lärarne
i dessa folkskolor spela. Lärarne uppfostra barnen och lärarnes bild¬
ning åter är beroende af hvad de i seminariet få inhemta. Afser man
endast en flygtig mekanisk undervisning vid seminarierna, skulle man
kunna anse, att en treårig lärokurs vore tillräcklig; men om man
åsyftar, att läraren skall bilda sig sjelf och kunna bilda andra, icke
blott i mekanisk färdighet, utan äfven i sådana ämnen, som kunna
göra ynglingar och barn till förståndiga menniskor i alla afseenden,
så att de kunna möta de stora fordringar man i allmänhet i vårt
land ställer på hvarje medborgare, torde man komma till en annan
åsigt i afseende på tillräckligheten af den tid, som nu är anslagen åt
lärarnes undervisning vid seminarierna. Det är dessutom af erfaren¬
heten bekräftadt, icke blott af seminariilärarne, utan lika mycket af
de elever, som genomgått kursen vid seminarierna, att tiden för in-
hemtandet af de mångfaldiga ämnen, som nu äro föreskrifna att in¬
läras, är alltför knapp. Det är också ett obestridligt faktum, att
mångas helsa blifvit bruten just till följd af ansträngningen vid semi¬
narierna och att detta icke kan vara nyttigt hvarken för eleverna
sjelfva eller för folkskolan, synes mig vara alldeles sjelfkärt. Jag
har någon kännedom om förhållandet i detta fäll, emedan jag har¬
fva barn, som genomgått seminariet och de kunna ändock icke beskyllas
för att vara allt för mycket underlägsna i förmåga att mottaga under¬
visning; men de hafva likväl intygat, att, såvida man vill grundligt
studera de ämnen, i hvilka undervisning der meddelas, tiden dertill
är allt för kort, och de som ifra allt för mycket med sitt arbete, sätta
sin helsa på spel, derföre att de läsa natt och dag, utan att ändock
medhinna att så grundligt sätta sig in i ämnena, som önskligt vore.
Jag för min del anser det vara af ganska stor vigt, att så tillräcklig
tid lemnas för genomgående af kursen vid seminarierna, att icke ele¬
verna behöfva öfveranstränga sig, för att någorlunda tillräckligt in¬
hemta de nödiga kunskaperna.
Af en föregående talare har uppräknats en mångfald af ämnen,
hvilka en skollärare, enligt skollagen, är ålagdt att inhemta, men den
ärade talaren kom till det resultat, att han totalt ville afslå det nu
föredragna lista momentet. Jag medgifver, att, då han uppräknade
Angående
folkskol e-
lär are semin a-
ricrnas utvidg¬
ning.
(Forts.)
N:o 32.
40
Onsdagen den 11 April, f. m.
Angående
folkskole¬
läraresemina¬
riernas utvidg¬
ning.
(Forts.)
så många läroämnen, hans motiv för att icke införa ytterligare ett
ämne vid seminarierna är fullkomligt giltigt, men detta ämnenas tal¬
rikhet talar för ett alldeles motsatt förhållande i afseende på behofvet
att utvidga lärotiden för de ämnen, som redan finnas vid seminarierna.
Då emellertid dessa båda frågor, nemligen om införande af slöjd vid
seminarierna och tilläggande af ännu en årsklass derstädes blifvit
sammanblandade, hvilket gifvit så många af denna Kammares ledamöter
anledning att yrka afslag å alltsammans, anser jag det vara allra
lämpligast att återremittera frågan, för att först få densamma i dessa
båda punkter skild och för det andra få en något bättre utredning af
ämnet, än som här i Stats-Utskottets föreliggande utlåtande är åväga-
bragt. Jag yrkar derföre, att Kammaren ville återremittera denna
punkt, likasom äfven de följande punkter, som stå i samband med
införande af slöjd vid våra folkskolor. Det har blifvit af en föregående
talare — som jag tror den förste — sagdt, att ännu icke någon
erfarenhet visat eller några klagomål försports öfver, att någon brist
vid undervisningen förefinnes hos våra skollärare. Jag medgifver att
allmänna opinionen icke kunnat hafva skäl att särskildt häröfver klaga,
men om man läser folkskoleinspektörernas berättelser, som väl i detta
fall torde vara den bästa källan, är det icke utan, att man finner
åtskilligt att i detta fall anmärka. Jag vill icke lägga folkskolelärarne
till last de brister uti undervisningen, som möjligen kunna förekomma:
men jag beklagar och klandrar det förhållande, som nu eger rum, att
de få öfveranstränga sig vid seminarierna.
Jag anhåller om återremiss af den föredragna punkten.
Herr Nils Pettersson: Då jag är en ifrig vän af slöjdunder¬
visning, så följer deraf, att jag med beredvillighet skulle vilja för min
del bevilja de anslag, som för dess befrämjande äro oundgängligen
nödvändiga. Men jag måste erkänna, att de talare, som påstått af¬
slag å det föredragna betänkandet, härför anfört så vigtiga skäl, att-
jag icke vågar yrka bifall till Utskottets förslag, sådant detsamma nu
föreligger. Jag tror icke, att tidpunkten ännu är inne att vid semi¬
narierna införa en fjerde klass med dermed följande obligatorisk un¬
dervisning i slöjd. Härigenom skulle först och främst församlingarne
blifva nödsakade att vid de särskilda folkskolorna vidtaga åtgärder
för slöjdundervisningens anordnande, och detta komme nog mången¬
städes att möta svårigheter. Vidare är bristen på folkskolelärare
redan tillräckligt känbar, och under sådana förhållanden kan det icke
vara välbetänkt att på dem ställa ökade fordringar. Om jag derföre
å ena sidan anser tiden ännu icke vara inne för vidtagande af nu
föreslagna åtgärder, så kan jag deremot å andra sidan icke dela deras
åsigt, som vilja helt och hållet utestänga slöjdundervisning från folk¬
skolan. Men jag tror, att man bildat sig en origtig föreställning om
sättet för en sådan undervisnings anordnande. Det är icke fråga om
några storartade anstalter i sådant afseende. Men det kan icke för¬
nekas, att folkskolan fått någon missrigtning genom den allt för ensi¬
diga bokläsning, som densamma framkallar. Man ser ju mångenstädes
exempel på, att barn, som för någon stund lägga boken å sido för
Onsdagen den 11 April, f. m.
41
N:o 32.
att sysselsätta sig med någon slöjd, antingen straffas för ett sådant
beteende eller åtminstone härför få uppbära förebråelser. Då Grefve
Sparre yttrade, att barnen borde lära sig något handtverk för att i
framtiden kunna, der nöden kräfde, åtminstone föda sig i sitt anletes
svett, så menades härmed för visso ingen storartad slöjdskicklighet,
b ör att nu en skollärare skall kunna verka något i sådant syfte, tror
jag icke, att man behöfver förlänga hans egen studietid med ett helt
år, hvarunder han skulle inhemta hvarjehanda insigter i slöjd, utan
jag tror det vore nog, om han dels kraftigt hos barnen inskärper
nödvändigheten af att arbeta, dels ock bibringar den undervisning i
lineal- och frihandsteckning, Indika ämnen redan tillhöra folkskolan.
Jag tror derföre, att det icke vore att använda medlen i den
råtta rigtningen, om man nu oförändradt bifölle Utskottets förslag,
och derföre förenar jag mig med dem, som yrkat återremiss.
Herr Anders Aug. Andersson: Att folkskolan år efter år
gjort störa framsteg i vårt land, kali ingen bestrida, och det är lika så
min fullkomligaste öfvertygelse, att den äfven hädanefter skall vinna allt
högre utveckling. Men deremot tror jag icke, att det ännu kan vara
lämpligt att låta eleverna vid folkskoleseminarierna vinna insigter i
hvarjehanda grenar af slöjd, för att sedan i deras ordning meddela
sådan undervisning vid folkskolorna. Att sådan undervisning skulle vara
till mycket stor nytta, vill jag ingalunda bestrida, men för närva¬
rande torde den icke lämpligen kunna anordnas annat än i städerna.
Hvad deremot landsbygden beträffar, tror jag, som sagdt, att frågan
är för tidigt väckt. Möjligen skulle man kunna öfverlemna ett an¬
slag för sådant ändamål till landstingen, för att sedermera af dessa
tillhandahållas de kommuner, som deraf vilja begagna sig. Men att
gorå denna undervisning obligatorisk vid alla våra folkskolor, torde
icke vara välbetänkt. För mitt del vill jag dock icke bestrida, att eu
lämpligare bestämmelse i denna punkt möjligen kan ske. och derföre
förenar jag mig med dem, som yrkat återremiss å det föredragna
betänkandet.
Herr Samuel Johnson: Jag har begärt ordet för att uttala
min åsigt i förevarande punkt angående utvidgning af seminarierna
med ännu en årsklass samt införande vid dessa läroanstalter af under¬
visning i slöjd. Detta senare anser jag under närvarande förhållan¬
den för ingen del vara lämpligt, emedan skollärare, enligt min tanke,
hafva fullt upp med arbete, om de skola sköta sitt kall, utan att*
dessutom vara snickare etc.
Jag anser således, att dessa båda frågor icke böra sammanblan-
das; jag är en mycket varm vän af slöjdundervisning och önskar
densamma all möjlig framgång, men likväl på en särskild väg, utan
att sammanblanda densamma med folkskolan. Men då Utskottet icke
tillstyrkt inrättandet åt särskilda slöjdskolor, utan i stället föreslagit,
att undervisning i slöjd skall införas bland folkskolans läroämnen,
kommer jag att instämma med dem, som påyrkat punktens återremit-
Angående
folkskola
lärarcsemina-
r ier nas utvidga
oiing.
(Forts.)
N:o 32.
42
Onsdagen den 11 April, f. m.
An q aande
folkskola-
1 äraresemin a-
-r ier nas ulvidg
ning.
(Forts.)
terande till Utskottet, och detta derföre, att jag anser, att förslaget,
sådant det nu föreligger, ej kan bifallas.
Herr Hjelm: Oaktadt detta ämnes stora vigt och betydelse,
skall jag dock med anledning deraf, att många talare begärt ordet i
denna fråga, söka att fatta mig kort. Innan jag inlåter mig på sjelfva
ämnet, ber jag att i förbigående få bemöta den ärade representanten
från Vexiö, som påstod, att i början af folkskolans tillvaro eleverne
vid folkskolelärareseminarierna utexaminerades efter att hafva en, högst
två terminer bevistat läroanstalten. Om detta kunde vara förhållan¬
det i Yexiö eller någon annan från hufvudstaden aflägsen landsort,
känner jag icke. Men hvad jag deremot vet är, att under sista hälf¬
ten af 1840-talet här i hufvudstaden och äfven på andra ställen i
mellersta landet måste eleverna bevista seminariet i 2, ja, ända till
2 y, år och derutöfver, innan de blefvo utexaminerade. Någon utgick
väl" efter 1 ja, ett års kurs, om han var bättre utrustad med för¬
kunskaper och läshufvud. Undantag gjordes dock för eu och annan
förlegad student, som vanligtvis erhöll betyg på kortare tid, och såsom
exempel 14 dagar.
Hvad sjelfva frågan beträffar, så skulle jag möjligen kunnat gå
in på den af Utskottet föreslagna förlängningen i lärokursen vid folk¬
skolelärareseminarierna, om genom denna förlängning afsetts att bi¬
bringa eleverna insigt i några nya, för skolläraren vigtiga och ämnen
färdigheter, såsom helsovårdslära, praktisk vana vid afvägningar, större
öfningar i hållandet af föreläsningar och dylikt. Men sedan Herr
Ecklesiastikministern yttrat sig i frågan och jag af honom fått höra,
att här ej är fråga om att på något sätt skärpa fordringarna för
examens erhållande och afgångsbetyg från seminariet, utan endast att
tillsätta en klass såsom underlag, har den tvekan, jag angående denna
fråga förut möjligen hyst, att lägga min röst för förslaget, försvunnit.
Jag vågar påstå, att de fordringar, som för inträde vid folkskole-
lärareseminarierna nu äro bestämda, äro fullt tillräckliga och att det
derföre ej är hvarken behöfligt eller finnes ringaste skäl till att för¬
länga seminaristernas vistande vid läroverket. Sådant vore endast
att, såsom rektorerne också önska, göra undervisningen i de högre
klasserna beqvämare för lärarne, ty det blefve väl någon extra lärare,
som besväret ålades att gifva eleverna denna omordade “utjemningen
i kunskaper och läroverksvana.*1 ,
Nutidens fordringar i förkunskaper till inträde vid seminarierna
.äro icke små, men icke heller större än som kan erhållas i hvarje
folkskola. Och jag vågar påstå det — bestämdt, så stora, att hvarje
duglig seminariilärare bör kunna på dem, såsom underlag, på 3 år
dana en äfven duglig och kunnig folkskolelärare, om eleven annars är
en för undervisning mottaglig person, och som icke saknar anlag för
lärarekallet, och i begge dessa senare fall bör han afgå och icke utgå
från seminariet. De fordringar man i detta afseende ställer på den
vid seminariet inträdessökande äro .icke obetydliga. Jag ber att få
bevisa detta genom att uppläsa 33 och 34 §§ i Kong! Maj:ts förnyade
reglemente för folkskolelärareseminarierna i riket den 1 December 1865,
Onsdagen den 11 April, f. m. 43
bvilka §§ innehålla bestämmelser angående vilkoren för inträde vid
dessa seminarier. De lyda sålunda: § 33. “Den, som önskar att så¬
som elev vinna inträde i seminarium, skall med egenhändigt skrifven
ansökan före läseårets början sig i sådant afseende hos rektor anmäla
och dervid genom behörigt intyg styrka sig hafva begått Herrans natt¬
vard, vara känd för ett godt uppförande, hafva haft naturliga eller
skyddskoppor, samt uppnått sjutton års ålder; hvarjemte sökande,
som vid seminarium eller annat offentligt läroverk åtnjutit undervis¬
ning, är pligtig att förete derifrån meddeladt betyg" och § 34: “Vid
anstäldt förhör bör inträdessökande ådagalägga följande insigter och
färdigheter:
a) Någon bekantskap med Nya Testamentets heliga skrifter; god
kännedom af en kortare lärobok i bibliska historien, äfvensom af
Luthers lilla katekes och den antagna förklaringen med dertill hörande
bibelspråk.
b) Full färdighet att väl läsa svenskt och latinskt tryck, äfven¬
som förmåga att nöjaktigt redogöra för det lästa, och att någorlunda
felfritt uppskrifva ett dikteradt stycke.
c) Färdighet i de fyra räknesätten i hela tal och bråk jemte öf¬
ning i enkel hufvudräkning.
d) Kunskap i det allmännaste af fäderneslandes historia och
geografi.
e) En jemn och redig handstil samt
f) Kännedom om nottecknen och om tonens läge på ett musika¬
liskt instrument." Har eleven vid inträdet alla dessa kunskaper, —
och jag tror, att lärarne vid undersökning derom gå så strängt till
väga, att de just icke kunna beskyllas för att, om jag så må säga,
lägga fingrarne emellan, hvilket ock bevisas deraf att så många inträdes¬
sökande icke emottagas — har, säger jag, eleven dessa förkunskaper
vid inträdet och får han sedan under 3 års tid åtnjuta ändamålsenlig
undervisning vid seminariet under ledning af skickliga pedagoger, så
bör han kunna danas till en duglig folkskolelärare, så vida han icke
saknar anlag för studier samt håg och fallenhet för sitt yrke. Men
om sä är att han saknar detta, kan han hvarken på 4 eller 5 år ut¬
bildas dertill. Ty det är otvifvelaktigt, att folkskolelärarebefattnin¬
gen kräfver mer än många andra sysselsättningar en man med sär-
skildt intresse för sitt kall. Den inträdessökande skall, hvad jag
visade af de upplästa §§, vara inne i de flesta läroämnen äfvensom i
svenska språkets behandling i skrift, t. o. m. något i musiken. Han
är sålunda icke en i elementarkunskaperna oförberedd person vid inträdet
i läroverket, och ehuru några nya ämnen, deribland pedagogik till¬
komma, hinner eleven på nu föreskrifna 3 år utbilda dem, synnerligen
som främmande språk icke förekomma, och få tid öfver att för¬
värfva undervisningsskicklighet och tillämpningsvana af pedagogiken.
Det torde kunna inträffa, att bland de många folkskolelärare,
som finnas spridda i de olika delarne af vårt land, gifvas flere,
som, ehuru de afiagt godkänd afgångsexamen från seminariet, dock ej
äro, lämplige att sköta sin plats; men detta, om så är, beror således
K:o 32.
Ang. folk¬
skolelärare-
seminariernas
utvidgning.
(Forts.)'
N:o 32„
44
Onsdagen den 11 April, f. m.
Ang. folk¬
skolelärare¬
se min ar i em a s
utvidgning.
(Forts.)
icke på att de ej varit 4 år vid seminariet utan på bristande intresse
för den bana de valt och anlag för studier och lärarekallet.
Vill man nui verkligen höja folkskolelärarnes undervisningsskicklig¬
het och bemöda sig om att få goda skollärare så tror jag, att det
vore långt lämpligare att i detta afseende använda samma metod som
den hvilken tillämpas i flere tyska stater, och, så som jag mins äfven
i Schweitz, den nemligen: att icke till serninarielev antaga någon per¬
son, som icke minst ett år, jag tror der är föreskrifvet 2 år, såsom
s. k. lärarelärling eller såsom ersättningslärare eller småskolelärare
pröfva! sig sjelf och blifvit prcfvad om han är till håg och förmåga
lämplig egna sitt lif för lärarekallet. Tröttnar han under denna prof-
tid går han ej till seminariet utan väljer annat lefnadsyrke. Nu
här hos oss rusa ynglingar och flickor till folkskolelärareseminarierna,
genomgå der sin lärokurs och taga sin examen. Under den tiden men
vanligen först sedan de sjelfva haft skola några år komma de under
fund med, att de valt orätt bana, men eftersom de derå offrat både
flere års tid och penningar i tusental, vilja de härför hafva ersätt¬
ning och stanna vid skolan såsom folkskolelärare, ehuru desse till eu
sådan befattning äro odugliga och kunnat med större hugnad för sig
och mera nytta för andra gagnat på annat sätt.
Så länge folkundervisningen i vårt land är så ordnad att samma
barn i en stor del kommuner gå vexelvis i småskolan och folkskolan;
så länge undervisningen i flera hundra skolor måste bestridas genom
så kallade ersättningslärare; så länge ännu icke församlingen är
enligt lag skyldig hafva mer än en folkskola, vore der ock 1,000 barn
i folkskoleåldean; så länge ännu icke presterskap, konsistorier och
skolråd tillhållas att 18(34 års Kongl. kungörelse om afgångsbetyg
tillämpas; så länge ännu folkskolan kan inhysas i rum, som på många
ställen närmast likna kyffen eller lider; ja, så länge vi med både författ¬
ning, eller rättare författningar, ty de äro ej långt ifrån legio, be¬
finna oss i en babylonisk förbistring och icke ringaste enighet finnes
i deras tillämpning, ej minst genom ännu saknad arbetsordning för
skolan; så länge allt detta och flere oegentligheter till förefinnas, är
förhållandet sådant, att vi böra uppskjuta med inrättandet af ännu
en årsklass vid seminarierna, som skulle äfven ännu mer öka den redan
nu stora bristen på lärare. Men skall undervisningstiden förlängas så
bör detta ske på frivillighetens väg genom inrättande af en 4:de klass
uppöfver de nu befintliga, och uti hvilken de elever, som vilja doku¬
mentera sig för erhållande af de bättre lärareplatserna, kunde, om
de så önskade, förvärfva sig ett större kunskapsmått än det för nu
vanlig afgångsexamen erforderliga.
I sammanhang härmed vill jag erinra om hvad jag under förra
året från denna plats yttrade om önskligheten af ett lärareinstituts
inrättande vid någon af statens jordegendomar t. ex. Svartsjö, der de
från seminarium utexaminerade kandidaterna kunde få sig ett 4:de års
praktisk kurs uti att förvärfva någon insigt uti handtverkerier, jord¬
bruk, trädgårdsskötsel, vana att ledigt föreläsa o. s. v. och hvarunder
de genom åhörande af föreläsningar kunde få sitt kunskapsförråd ökadt,
samt om vid en sådan anstalt förlädes en förädlingsanstalt för van-
Onsdagen den 11 April, f. m.
45
M:o 32.
artige barn eller unga brottslingar, erhölle de äfven en alltid för den
unga läraren behöflig vana att förädla menniskor genom uppfostran.
Hvad anslaget till stipendier beträffar, så är detta så ringa, att
det, fördeladt på fjerdedelen af eleverne, ej skulle vid seminarium
komma att lemna mer än 22 kronor och SO öre till hvarje, och
den summan kan visserligen vara foa att hafva för en fattig semina¬
rist, men den kan dock ej anses vara någon väsentlig hjelp för den,
som för sin vistelse vid seminariet årligen måste åstadkomma den
betydliga summan af 5 å 600 kronor, som väl är hvad en person
minst behöfver att vid ett läroverk uppehålla sig i 52 veckor.
Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan i denna punkt.
Ang. folk¬
skolelärare-
seminariernas
utvidgning.
(Forts.)
Herr Lundegård: Efter den vidlyftiga diskussion, som angående
denna hufvudtitel redan egt rum, och med fäst afseende å de många
vigtiga punkter i det föreliggande betänkandet, som ännu återstå att
behandla, hade det må hända varit bäst att afstå ifrån ordet. Men
jag ber dock att i största korthet få uttrycka min åsigt med afseende
på det föreliggande förslaget om folkskolelärareseminariernas utvid¬
gande med ännu en årsklass samt införande af undervisning i slöjd
vid dessa läroanstalter. Man kan ej bestrida, att en stor fördel skulle
vinnas genom inrättandet af ännu eu årsklass vid rikets folkskolelärare¬
seminarier. liksom det icke heller lider något tvifvel, att, om eleverne
Ange stanna en ännu längre tid vid dessa undervisningsanstalter, än
nu är fallet, de skulle erhålla större utveckling så väl i de teoretiska
insigterna som ock i den praktiska förberedelsen för lärarekallet.
Jag har dock för närvarande mina betänkligheter mot att tillstyrka
bifall till det föreliggande förslaget, emedan jag fruktar att den stora
brist på lärarekrafter, som nu förefinnes, skulle genom eu sådan ut¬
vidgning af lärokursen som den, hvarom här är fråga, ännu mera
ökas, och detta så mycket hellre som vi veta, att folkskolornas antal
i vårt land blifver med hvarje år allt större och större.
Att lärarne vid rikets seminarier äro fullt kompetente att bedöma
elevernes skicklighet, eftersom de sjelfve handledt dem och följt deras
utveckling under hela den tid de bevistat läroanstalterna, kan ej be¬
stridas. Och då desse lärare ej äro tillfredsstälde med de insigter
eleverne vid afgången från seminarierna nu hafva och till följd deraf
funnit sig manade att uttrycka en önskan om undervisningstidens för¬
längning, så är jag fullt öfvertygad derom, att denna framställning
grundar sig på ett allvarligt intresse för befrämjandet af folkskolans
utveckling. Men då man å andra sidan från de särskilda församlin-
garnes skolråd icke hört något missnöje framställas mot de folkskole¬
lärare eller lärarinnor, som på de senare åren från rikets seminarier
utexaminerats, anser jag tiden icke ännu vara inne att, på sätt Kong!
Maj:t föreslagit och Utskottet tillstyrkt, förlänga lärotiden och fika ford-
ringarne vid dessa undervisningsanstalter, och detta så mycket mindre,
som man måste taga uti öfvervägande, att en sådan förlängning förut¬
sätter förökade utgifter för de elever, som skola egna sig åt detta
kall. Vi måste nemligen besinna, att de fleste utaf eleverne äro medel¬
lösa personer, som utaf egna tillgångar icke kunna bestrida utgifterna
N:o 32.
46
Onsdagen den 11 April, f. m.
An,/, fou,- för lärokursens genomgående. De måste derföre i allmänhet upplåna.
skollärare- penningar dertill, hvarigenom de ådraga sig en skuld, som, uti deras-
itmnanernm omständigheter, icke är af så ringa betydelse. Beräknar man nu kost-
fjvm.T’ naden för hvarje års kurs till 3 å 400 kronor, hvilket under när¬
varande förhållanden icke tyckes vara för högt tilltaget, så skulle en
fyraårig lärokurs komma att belöpa sig till cirka 12 å 1,600 kronor.
Inträder nu en lärare eller lärarinna i folkskolans tjenst med en sådan
skuld, och ser sig med de löneförmåner som nu förefinnas urståndsatt
att afbörda sig densamma, så blifver detta förhållande en börda, som
så nedtrycker sinnet, att arbetet i folkskolans tjenst icke blifver utöf-
vadt med den glädje, som är nödvändig för hvarje framgångsrik verk¬
samhet. Ty det är gifvet, att för en samvetsgrann menniska det icke
tinnes ett svårare bekymmer, än när hon blifvit försatt i en sådan
belägenhet, att hon icke med ett redligt arbete ser sig kunna afbörda
sig sina skuldförbindelser. Om man nu verkligen är betänkt på semi¬
nariernas utvidgning och lärotidens förlängning, på det att de blifvande
lärarne och lärarinnorna må kunna tillegna sig mera omfattande och
* grundliga insigter, så kan jag icke annat än instämma i den åsigt jag
här hört uttalas, att man då också får vara betänkt på löneförmåner¬
nas ökande. Ty det är fullt billigt och rättvist att ställa löne¬
förmånerna i förhållande till de anspråk, man ställer på lärarnes och
lärarinnornas kunskaper och bildning.
Hvad åter beträlfar slöjdundervisningens införande vid seminari¬
erna så väl för lärare som lärarinnor, så anser jag detta både behöf-
ligt och nyttigt, emedan denna sysselsättning kan blifva en angenäm
vederqvickelse för eleverne efter deras ansträngningar med bokligt ar¬
bete, men denna undervisning kan för närvarande, enligt mitt förme¬
nande, ganska väl erhållas utan att behöfva utsträcka lärotiden. Ty
den omvexling mellan själs- och kroppsarbete, som sålunda beredes
eleverne, kan ej undgå att hafva ett uppfriskande och lifvande in¬
flytande på deras flinga verksamhet, och i de folkskolor, der man re¬
dan infört denna undervisning, har man gjort den erfarenhet, att bar¬
nen med lätthet på hälften så kort tid inhemta samma kunskaper
som förut. År åter meningen med slöjdundervisningens införande vid
seminarierna den, att eleverne skola under lärotiden så utvecklas i
färdighet och skicklighet, att de kunna vid inträde uti folkskolans
tjenst meddela undervisning åt andra, så medgifver jag gerna, att
eu utvidgning af undervisningstiden vid seminarierna vore nödvän¬
dig. Ty skola eleverne med någon fördel kunna meddela undervisning
åt folkskolans barn, så behöfva de en ganska lång tid för att sjelfve
kunna inhemta erforderliga kunskaper och vana vid handaslöjders ut¬
öfvande. Men är nu meningen denna, att äfven denna undervisnings-
skyldighet skall läggas på folkskolelärarne och lärarinnorna så fordrar
man i sanning, enligt min tanke, alldeles för mycket af dem, och mig
veterligen finnes ingen' tjenstemannaklass inom vårt land, på hvilken
man ställer så höga anspråk och fordringar som på denna. Yi skola
komma i håg, att folkskoleläraren skall undervisa uti alla folkskolans
läroämnen, hvilka icke äro så fåtaliga; vidare skall han lära barnen
skrifning, räkning, teckning, han skall öfva dem uti exercis, gymnastik
Oasdagen den 11 April, f. m.
47
N:o 32.
och sång; han skall undervisa dem i trädgårdsskötsel och nu slut¬
ligen i slöjd och handarbete. Man kan då verkligen på dem tillämpa
den gamla visans ord: de skola allting bestyra.
Och om man nu tager än ytterligare arbetstiden i betraktande,
så må vi ihågkomma, att folkskolelärarne och lärarinnorna hafva 8
månaders undervisningsskyldighet, hvilken af församlingarne kan ut¬
sträckas till 10 månader mot särskild ersättning. Kommer härtill 6
veckors arbete i fortsättningsskolan, livilket är föreslaget, så skulle således
en lärares eller lärarinnas hela arbetstid komma att utgöra 11V,, måna¬
der, och de skulle således icke förunnas mera är 14 dagars hvilotid
på året till vederqvickelse och återhemtande af nya krafter för för¬
nyade ansträngningar uti folkskolans tjenst. Jag ber att få fästa
uppmärksamheten på detta förhållande, hvilket synes mig vara i hög-
grad obilligt, ty folkskoleläraren behöfver, såsom hvilken annan arbe¬
tare, sin hvila, för så vidt han skall kunna hålla ut med sina mödor
och sitt arbete, hvilket kräfver större ansträngningar än den kan före¬
ställa sig, som är alldeles obekant med och främmande för ett dylikt
arbete._ Men, säger man: för detta öfverarbete får han ju särskild
ersättning. Ja, visserligen; men jag anser, att denna ersättning icke
är tillräcklig för det ansträngande arbete och den stora försakelse,
som dessa lärare sålunda måste underkasta sig.
Af hvad jag nu i korthet anfört torde framgå, att, ehuru jag
visst icke kan hafva något emot att folkskolelärarne och lärarinnorna
bibringas större kunskaper och mera undervisningsskicklighet, så kan
jag dock under närvarande förhållanden icke lemna mitt bifall till det
föreliggande förslaget. Jag anhåller om afslag på den gjorda fram¬
ställningen.
Herr Jöns Rundbäck: Flere talare hafva redan uppträdt, men,
sa vidt jag vet, ingen af Utskottets ledamöter mer än reservanten,
och ehuru jag icke deltagit i Utskottets beslut, vill jag dock i viss
mån uttala mig till försvar för Utskottets förslag.
De talare, som hittills yttrat sig emot detta förslag, synas mest
hafva fäst sig vid senare delen af detsamma, eller frågan om slöj-
undervisningens införande vid seminarierna, och deri hafva de kanske
icke halt så orätt, ty Utskottet har stält den i förgrunden af sitt
betänkande.
Men, mine Herrar, det finnes så många andra orsaker, som för¬
anleda, att detta fjerde år är så af behofvet påkalladt. Jag vill
endast uppläsa en enda mening af den Kongl. propositionen. Den
lyder sålunda: “I män af folkskolans stigande utveckling måste an¬
språken på folkskolelärarnes kunskaper och skicklighet blifva allt
större “. Detta är, enligt min åsigt, ett kraf tillräckligt stort för att
betinga en utsträckning i öfningstiden; ty kan detta kraf tillfreds¬
ställas genom att lägga ett fjerde år till undervisningstiden vid se¬
minarierna, tror jag, att denna tid vore väl använd och mycket der¬
med vunnet. Ingen, som eger någon kännedom om nu ifrågavarande
förhållanden, kan förneka, att sedan kursen vid dessa seminarier be¬
stämdes till treårig, seminariibildningen gjort betydliga framsteg.
Ang folk¬
skolelärare-
seminariernas
utvidgning.
(Torts.)
N:o 32.
48
Onsdagen den 11 April, f. m.
Ang. folTc-
skolélärare-
jseminariernas
utvidgning.
(Forts.)
Visserligen finnas elever, som för genomgåendet af seminariet behöft
fem eller t. o. in. sju år, men äfven om de användt ännu längre tid,
skulle de derigenom icke vunnit större utbildning. Det torde nemligen
vara tydligt, att dessa elever vanligen icke äro de mest kunskapsrika,
utan att deremot de förr kunna antagas hafva de bästa anlagen, som
genomgå seminariet på kortaste tid, ehuru kanske med stor ansträng¬
ning. För min del anser jag alltså nödvändigt, att undervisningstiden
utsträekes. Jag vågar ock, med den lilla kännedom jag eger om saken,
påstå, att, trots undervisningen blifvit på senare tider mycket för¬
bättrad, ganska mycket dock är öfrig! att önska, och såsom exempel
härpå vill jag nämna undervisningen i ett bland de vigtigaste ämnen,
som i seminariet förekomma, nemligen modersmålet. Jag tror mig
nemligen känna, att man — låt vara att sådant beror på metodiken
—- i detta ämne på ett orätt sätt forcerar undervisningen. Det tillgår
nemligen så, att eleverne uteslutande sysselsättas med inlärande af
den grammatikaliska terminologien, satsanalys och rättskrifning efter
diktamen, hvaremot kriaskrifning sällan eller knappast någonsin före¬
kommer. Om prosodi!? m. m. vill jag icke tala. Samma anmärkning,
att man vid undervisningen följer ett alltför teoretiskt sammanträngdt
system, gäller äfven andra delar af denna undervisning. Följden häraf
har blifvit, att seminarierna icke blifvit hvad de borde vara, utan att
det, såsom i Kong], Maj:ts proposition uttalas, vore önskligt att erhålla
en särskild preparandanstalt för deri förberedande utbildningen. Det
saknas nemligen vid undervisningen för närvarande ett praktiskt och
lefvande inträngande i ämnena; och jag hemställer till Herrar leda¬
möter af Andra Kammaren, huru vida icke sådant är nödvändigt för
dessa seminariielever, hvilka såsom blifvande folkskolelärare skola upp¬
fostra folkets barn. Dessa senare hafva efter genomgången skolkurs
icke tillfälle till fortsatta studier och skulle då icke vara mottagliga
för en sådan undervisning, äfven om den meddelades af en professor.
Fn professor skulle ock finna det mycket svårare att göra under¬
visningen begriplig för dessa discipel' än för dem han vanligen under¬
visar. Det fordras ock en särskild förberedelse för att meddela denna
undervisning; ty barnen gå icke i skolan för skolans skull utan för
att lära. Undervisningen afser nytta för framtiden, och just derföre
måste lärarne för dess meddelande vara fullt vuxna sitt kall. Det
är af denna anledning en god och fullständig seminariebildning är
erforderlig, och det vore önskligt att, vare sig undervisningstiden vid
seminarierna utsträekes eller icke, vederbörande vidtoge de i metodiken
och lärosättet nödiga ändringarne. För den, som liar en inblick i
folkskolans angelägenheter, är det lätt att inse, att undervisningen
måste anordnas på ett praktiskt, för lifvet gagnande sätt.
Detta till försvar för Utskottets förslag om utvidgning i lärotiden.
Beträffande åter den ifrågasatta slöjdundervisningen hafva åtskillige
talare, så vidt jag rätt uppfattat deras yttranden, ansett, att den
föreslagna fjerde klassen skulle tillkomma hufvudsakligen i och för
denna slöjdundervisning. Kong!. Maj:ts proposition är visserligen i
detta hänseende icke fullt klar och tydlig, men åtminstone bär jag-
tänkt mig, att från första ögonblicket eleven vunnit inträde vid semi-
49
N:o 32,
Onsdagen den 11 April, f. m.
nanet,_ till dess lian lemnade detsamma, han skulle under vissa timmar
i hvarje vecka dermed sysselsättas. En sådan sysselsättning vore ock
klot vt t“ Väl utsatt e„ tk
JUcT- r 1- , A Jag’ att en del seminarnelever finnas, som taga sig
helt' w friStUnde[’ “en.sä finnas också andra, som uteslutande ande?
hela terminen vistas i sitt rum och icke gå ut annat, än då de be-
glfva. sf tlU seminariet; de blifva rent förderfvade; och dessa elever
aro ändå icke de sämsta. Hade de tillfälle och skyldighet att någon
tid sysselsatta sig med något arbete på verkstäderna, skulle det efter
min åsigt vara för dem mycket välgörande, och att på det sätt
ordna, slöjdundervisningen skulle, såsom jag tror, medföra ganska goda
Ko„r^ ■ Ar- m^n dei'emot 1 detta fall icke tillfredsstäld med hvad
erhåtlandpAf fores ^ ,kan ma» ju yrka återremiss af momentet för
erhållande af en utredning om, huru saken rättast bör ordnas.
.. Ja£ , , nu icke vidare upptaga Kammarens tid. Jag vrkar för
— till Utskottets förslag, likväl med tillkännagifvande,
deremot *3nemm bhfver Kammarens beslut, jag icke har någonting
Herr Rundgren: Beträffande frågan om folkskolelärareseminari-
rcrUtAtghdSSd 7 A"11", ''''V0"61' °dl lärare en sammanstämmande
och fullt utbildad öfvertygelse derom, att eu ytterligare klass vid dessa
läroanstalter erfordras, icke på det att en ytterligare mängd kunskaper
måtte bibringas eleverna, utan för att det kunskapsmål som, enligt
nuvarande stadgande!!, ar foresknfvet att af dem inkemtas, må kunna
grundligt mlaras. Derföre har man ock, vid frågan om seminariernas
utvidgning, icke velat satta den nya klassen öfver de nuvarande utan
«« ;.r dem stam * förberedande klass. Jet kan nemligen för ™
bnmA nenarne och isynnerhet for dem, som representera landt-
ommuner, icke vara annat än alldeles tydligt och uppenbart att
så länge vi icke hafva någon fortsättningsskola till folkskolan, svalget
erfordrasdeförkTtkaPSmätt’ A? blbring'as 1 folkskolan och hvad som
ertoi dras för att vinna inträde vid ett seminarium är allt för stort-
söbarock °C f 011 St°r del som inkomma På seminarierna, der
hi ra /T mtrade utan att vara så förberedda, att de
kunna följa med undervisningen, utan att underkasta sig de yttersta
austnmgmngar. Vid folkskolelärareseminariet i Karlstad bär jag käft
de/ r T r- tUUg^ 0ch överansträngande arbete just under
et forsta året vid läroverket kräfves af eleverna; och finner derföre
inråttan-A"? ' AA uttalade åsigten fullt berättigad, att man genom
inrättande af eu förberedande klass bör underlätta detta arbete Så-
vJtltaiär d6na ®yftemälet med förslaget. Men jemväl ett annat lika
jLf tidA A61 f°renadt’ C 6t nemllgen att eleverna skola kunna
således def r T nU Sker’ ,afsluta dei1 teoretiska kursen och
lvu li i A fj6--de å/et mera uteslutande egnas åt hvad som för eu
Merakanserare A A f.°Jsta T,gt: vinnamle af praktisk skicklighet,
nas utvklgniiig8 ^ be i° Va sagas för att visa behofvet af seminarier-
Andra Kammarens Prof. 1877. 1V:o 32.
Ang. folh-
skolelärare~
seminariernas1
utvidgning.
(Forts.)
4
»ko 32.
50
Ang. folk¬
skolelärare-
seminariernas
utvidgning.
(Fort».)
Onsdagen den 11 April, f. ro.
Hvad beträffar införandet af undervisning i slöjd vid seminarierna
har jag jemväl i det hänseendet någon erfarenhet, då vid Karlstads
seminarium slöjden redan blifvit intagen bland läroämnena, och en
slöjdlärare der anstäld. Der har visat sig, att eleverna, långt ifrån
att finna sig nedtyngda af det nya läroämnet, tvärtom betrakta dessa
lärotimmar såsom rekreationsstunder, så att icke blott vid de obliga¬
toriska slöjdtimmarne utan jemväl vid de timmar, då deltagandet i
slöjdundervisningen är fri, så många af dem infinna sig, som kunna
rymmas i de små rum, der denna undervisning lernnas. Erfarenheten,
åtminstone vid Karlstads seminarium, visar således, att hos eleverna
ingen föreställning förefinnes derom, att deras. mödor ökats genom
tillkomsten af denna undervisning, utan att de tvärtom anse den såsom
en nöjsam vederqvickelse.
Hvad åter angår frågan, huruvida man kan vänta, att ioikskoie-
lärarne skola vinna sådan färdighet i slöjdande, att de sjellve skola
kunna deri lemna undervisning åt andra, så anser jag, att till en
början detta icke kan vara meningen, eftersom man val icke kan
föreställa sig, att man omedelbart kan vinna detta mål. Sannolikt
kommer att dröja länge innan slöjden blifver allmänneligen intord
vid folkskolorna; men äfven om så blir förhållandet, måste det dock
vara en vinst för landet, om genom seminariernas utvidgning e
lärare, som derifrån utgå, vunnit så mycken färdighet i slöjden, att
de kunna föra verktyget eller knifven. På det sättet kan man koppas,
att en och annan af desse lärare jemväl vid folkskolan skall söka
frivilligt meddela undervisning i detta ämne åt sina lärjungar.
Den erfarenhet, jag eger såväl i fråga om nödvändigheten att
utvidga seminarierna som ock om möjligheten att vid dessa anstalter
införa slöjdundervisningen genom hvad jag sett tillämpas vid Karlstads
läroverk, måste hos mig framkalla önskan att samtliga seminarier
vinna utvidgning, hvadan jag, för mm del måste lifligt understödja
det förslag, som blifvit af Kongl. Maj:t framstäldt och al btats-Utskottet
tillstyrkt.
Herr Carl Ifvarsson: Jag kan icke såsom den siste ärade
talaren yrka bifall till Kongl. Maj:ts af Stats-Utskottet tillstyrkta
förslag. , . ,
Det är för öfrigt samma förhållande med mig som med en annan
af de talare, som före mig haft ordet, att jag inom Utskottet icke
deltagit i detta ärendes behandling; men jag har icke samma åsigt i
frågan som denne talare, hvilken ansåg, att han i allt fall borde
understödja Utskottets förslag. Jag kan för min del icke gorå clet.
Det synes vara ett egendomligt förhållande med. denna fråga.
Såsom af betänkandet synes, har Kong!. Maj:t föreslagit, att under-
visningen vid rikets folkskoleseminarier skulle utsträckas till 4 klasser
i stället för att denna undervisning nu meddelas i blott 3 klasser.
Ändamålet med denna utvidgning synes egentligen vara, att hädan¬
efter undervisning i slöjd äfven skulle komma att meddelas i dessa
seminarier. Under nu pågående öfverläggning har emellertid Herr
Ecklesiastikministern sökt ådagalägga att sådant icke låter sig gorå.
51
Onsdagen den 11 April, f. m.
lian talade nemligen, och detta med rätta, om de många läroämnen,
som eleverna i alla fall hafva att öfva sig uti och de dryga läro¬
kurser de måste genomgå, utan afseende på den undervisning i slöjd
hvarom nu är fråga. Om man sålunda fäster sig vid hvad Herr
Statsrådet nu i dag yttrat i denna Kammare, så skall man finna, att
detta icke står väl tillsammans med hvad Departementschefen i samma
ämne yttrat till statsrådsprotokollet, hvarest åter säges, att eu till 4
år utsträckt undervisningskurs i folkskoleseminarierna skulle vara till¬
räcklig att bibringa eleverna undervisning äfven i slöjd. Jag vet icke
rigtigt, huru man bör uppfatta dessa hvarandra motsägande fram¬
ställningar af Herr Departementschefen; enklast torde vara att hvarken
fästa sig vid det ena eller andra af dessa mot hvarandra stridande
omdömen af samme man i ett och samma ämne.
Andra omständigheter, som beröra denna fråga torde sålunda
höra tagas i betraktande. Hvad nu det föreliggande förslaget beträf¬
far, sa tror jag, att man kan saga, att det är välment, och jag tvif¬
la1 ingalunda på, att Kongl. Maj:t framlagt detsamma i akt och me¬
ning att det skulle lända till samhällets båtnad. Men för min del
anser jag, att detsamma är opraktiskt och tror mig äfven kunna ådaga¬
lägga, att så verkligen förhåller sig. Detta förvånar mig dock icke.
Man kan nemligen icke fordra, att Konungens rådgifvare i alla ären¬
den, som de inför Kongl. Maj:t föredraga, skola hafva praktisk erfa¬
renhet, och då, såsom här, vederbörande icke aktat nödigt att före
ärendets föredragning i statsrådet rådfråga sig med några af folksko¬
lans, med det praktiska förhållandet bekante, målsmän, så är det icke
underligt, att Departementschefen icke har kännedom om, huru be¬
skaffade dessa förhållanden äro på landsbygden. Man har således icke
rätt att klandra denna obekantskap, tvärtom, må man förlåta honom
den, ty ingen menniska kan vara fullt hemmastadd på alla områden.
Men vi landtbor, som känna till folkskoleförhållandena på landsbyg¬
den, kunna icke under stillatigande antaga ett förslag, som är så helt
och hållet opraktiskt som det nu föreliggande. Det är opraktiskt,
törst och främst derföre att det är nästan omöjligt att finna en lärare,
som är på en gång skicklig att undervisa i slöjd och i de läroämnen,
som förekomma i folkskolan. Hvar och en har nemligen sina natur¬
liga gåfvor och anlag, och den lärare, som är skicklig att undervisa
i slöjd, är vanligen olämplig att sköta en folkskolelärares åligganden
i öfrigt, och tvärtom. Det kan möjligen finnas någon af naturen rikt
begåfvad man, som med skicklighet skulle kunna sköta dessa båda
slag af undervisning; men sådana män måste höra till de sällsynta
undantagen. Till följd häraf måste det utan tvifvel vara olämpligt
att uti en och samma persons hand förena undervisningen i slöjd med
de läroämnen, som förekomma i folkskolan. Är åter meningen, att
slöjdundervisningen i folkskolan skall bestridas af särskilde lärare, så
bör ju icke sättas i fråga, att seminaristerna skola underkasta sig en
särskild undervisningskurs i slöjd.
Hvad nu åter beträffar frågan om, huruvida icke i alla fall en
fyraårig kurs borde föreskrifvas för dem, som genomgå folkskolesemi-
narium, så vill jag icke bestrida, att ju seminaristen skulle under eu
N:o 32.
Ang. folk¬
skolelärare-
seminariernas
utvidgning„
(Forts.)
N:o 32=
Ang. folk¬
skolelärare-
seminariernas
utvidqninq.
(Forts.)
52 Onsdagen den 11 April, f. m.
fyraårig kurs hinna förvärfva sig större kunskaper och skicklighet för
sitt blifvande kall än under en treårig lärokurs. Härvid är dock att
märka, att man redan nu ofta har svårt att fylla behofvet af folk¬
skolelärare i landsorten. För icke längre än ett par år sedan måste
vi inom den kommun jag tillhör antaga en oexaminerad lärare i folk¬
skolan, emedan det för oss var alldeles omöjligt att få någon annan,
oaktadt vi ingingo till seminarium i Göteborg med anhållan om att
få oss tillsänd en lärare, som genomgått seminarium.
Då förhållandet på landsbygden ännu är sådant, så kan det väl
icke vara skäl att redan nu och innan tilloppet af elever till folk¬
skol elärareseminarierna är större än för närvarande utsträcka semi-
nariekursen med ännu ett år. Långt angelägnare är det, att våra
folkskolor utvecklas i stort, så att de verkligen uppfylla sitt ändamål.
Men derföre behöfves i främsta rummet att de få tillräckligt antal
skollärare. Säkert är, att många kommuner skulle vara böjda att in¬
rätta flera folkskolor, om lärare funnes att tillgå. Af statsrådsproto¬
kollet rörande denna fråga synes väl framgå, att det för närvarande
är en stark tillströmning af elever till seminarierna och att det såle¬
des i en framtid kommer att blifva god tillgång på folkskolelärare.
Men desse elever hafva ännu icke utgått från seminarierna och bristen
på lärare qvarstå!- således under närmaste tiden till lika stort hinder
som nu för förslagets tillämpning.
Fn annan omständighet, som väl också måste tagas i betraktande,
är, att större anspråk på folkskolelärarnes kunskapsmått äfven betin¬
gar högre aflöning åt dem, än hvaraf de för närvarande äro i åtnju¬
tande. Följden åter häraf kan blifva den, att en del kommuner anse
sig icke hafva råd att aflöna så många lärare, som behöfvas, hvithet
helt naturligt måste blifva till men för sjelfva undervisningen i folk¬
skolan. Äfven ur denna synpunkt anser jag således den ifrågasatta
förlängningen i seminariikursen vara mindre välbetänkt.
Under sådana omständigheter kan jag icke heller tillstyrka punk¬
tens återförvisande till Stats-Utskottet. Visserligen kan man icke på
förhand förutsäga, hvilken utsigt vore för handen att få ett annat
förslag framstäldt. Men som jag antager, att meningen med en åter-
remiss, om den eger rum, är att få någonting åtgjordt med afseende
på hela eller en del af förslaget och jag för min del icke vill gå in
derpå hvarken i sin helhet eller delvis, så förenar jag mig med
dem, som yrkat rent afslag å det föredragna momentet, isynnerhet
som jag tror, att man bättre kan använda sin tid än till en gagnlös
återremiss.
Jag yrkar således afslag.
Herr Gumrnlius: Herr Talman! För en stund sedan framkastade
en af Kammarens ledamöter till mig — om med särskild anledning
af den nu pågående diskussionen eller ej, vet jag icke — den frågan,
huru länge det väl skall dröja, innan vi få ny lokal för Riksdagen.
På denna fråga kunde jag naturligtvis icke gifva något svar. Men
sjelf har jag mer än en gång haft tillfälle erfara behofvet af en ny
lokal för våra öfverläggningar och icke minst under deuna hufvudti-
onsdagen den 11 April, f. m. 53
tels behandling, som synes mig särdeles egnad att belysa antydda
fråga. Jag tillåter mig derför att gripa tillfället i fiygten och göra
Kammaren en erinran om densamma. Det är icke gerna möjligt, att
någon större del af Kammarens ledamöter kunnat fullständigt följa
med den diskussion, som nu pågår. Desslikes är det knappt troligt,
att ens flertalet af de talare, som uppträdt i denna fråga — af hvilka
jag är den tjugonde i ordningen — varit i tillfälle att höra hvad
samtlige de öfrige talarne anfört i ämnet. Det är derför ganska
sannolikt, att åtskillige af dem, efter genomläsande af diskussions-
protokollet för denna dag, skola finna, att de yttrat saker, som redan
förut blifvit sagda och kanske äfven vederlagda. I en tjenligare lokal
vore sådant omöjligt och skulle i längd icke tålas.
Efter det jag med Herr Talmannens tillåtelse gjort denna erinran
vid sidan af ämnet, öfvergå!- jag till sjelfva saken. Som jag dock icke
kunnat följa med diskussionen i sin helhet, skall jag icke göra mig
skyldig till att anföra något, som redan blifvit sagdt; och då återstår
mig endast att tillkännagifva, i hvilken rigtning jag önskade att Kam¬
marens beslut i frågan måtte gå. Alltså hemställer jag, att Kammaren
måtte, i likhet med Första Kammaren, återförvisa ärendet till Stats¬
utskottet, på det Utskottet måtte blifva i tillfälle att åtskilja hvad
som här kommit tillsammans och således upplösa denna förening, som
visst icke är något äkta förbund.
Herr iorpadie: Jag skall försöka att icke göra mig skyldig
till det upprepande af hvad förut blifvit anfördt, som, efter hvad den
näst föregående talaren påpekat, skall hafva inträffat, samt derföre
yttra mig kort.
På samma gång jag förklarar mig tro att folkskolelärarnes bildnings-
ståndpunkt jemförelsevis är rätt aktningsvärd, anser jag den likväl långt
ifrån vara den högsta man af dem kan begära. Jag har derföre ingenting
emot, att tillfälle beredes folkskolelärarne att höja sina kunskaper i syn¬
nerhet som det är min lifliga öfvertygelse, att ju större kunskaper läraren
har, desto mera utsigt är det, att det mål, man med folkskolan åsyftar,
vinnes. Men derjemte anser jag, att den vidsträcktare undervisningen
hör meddelas på sätt herr Hjelm uttryckte sig såsom underlag för
hans kunskaper. Härigenom undvikes den öfveransträngning för se-
minariieleverna, som nu ofta är för handen och som hufvudsakligen
beror derpå, att eleverna sakna tillräcklig underbyggnad, då de in¬
träda i seminariet. Rörande de inkast mot den föreslagna längre
kursen för folkskolelärareeleverna, som i öfrigt äro framstälda, ber jag
att endast få biträda hvad herr Abraham Rundbäck deremot andragit.
Att åter förena undervisningen i slöjd och i de egentliga läseämnena
anser jag ytterst betänkligt. Det är gifvet, att, äfven om man kan
bibringa hvilken som helst menniska med sundt förstånd och någon
förkunskap skicklighet att undervisa andra i enklare läroämnen, så
är det deremot alldeles omöjligt att bibringa ens de enklaste hand¬
greppen i slöjd åt personer, hvilka sakna hvarje anlag för dylik sys¬
selsättning. Dessutom bör man undvika att öfveranstränga folkskole-
lärarne, dessa folkbildningens pionierer, med en alltför mångartad verk-
M:o 32.
Ang. folk-
sJcolelärar*-
seminariernas
utvidgning.
(Forts.)
H:o 32.
54
Onsdagen den It April, f. m.
Ang. folk-
skolelärare-
seminariernas
utvxdqninq.
(Forts.)
samhet. Jag erinrar mig lifligt ett italienskt ordspråk, som säger,
att skolläraren är liksom ett vaxljus. Under det han lyser för andra,
förtär han sig sjelf. Nu vill jag gerna, att man gör allt för att be¬
reda fasthet åt detta ljus samt föröka dess lyskraft, men jag kan ej
gilla att man itudelar dess sken och tvingar det att kasta en halt
låga in i skolrummet och eu half sådan i verkstaden; den sannolika
följden häraf skulle blifva att skenet blefve klent åt båda hållen och
den säkra att ljuset förr än eljest skulle slockna.^
För min del förenar jag mig med dem, som yrkat återremiss af
den föredragna punkten.
Herrar Nils Östling och Lars Johan Larsson instämde med Herr
Torpadie.
Herr Lasse Jönsson: Då öfver 20 talare haft ordet, så är det
temligen svårt att enligt Herr Gumselius’ åsigt undvika att repetera
hvad redan förut blifvit yttradt. För min del skall jag försöka det,
men jag kan icke undertrycka mitt stora tvifvelsmål om nyttan af
hvad i denna punkt är föreslaget. Jag tager mig friheten motsäga
de talare, hvilka sagt, att här icke är att befara brist på lärare för
folkskolan. En talare trodde, att, om fordringarna på kunskaper höjas
för dessa lärare, ingen brist ändå skulle uppstå, ty — sade han —
oaktadt man höjt kunskapsmåttet för statens tjensteman, har likväl
ingen brist på sökande förmärkts. Åtminstone i den ort, der jag är
bosatt, har redan flere år varit känbar brist på folkskolelärare. Än
anmäler sig en sökande, än ingen, och under de tre månader, som af
innevarande år äro gångna,, hafva öfver 20 lärareplatser annonserats
lediga i posttidningen under rubrik “Ny ansökningstid11. I Jemtland,
på Gotland, i Småland och Skåne, öfverallt har varit brist på sökande.
Bland annat anslogs ledig vid årets början eu lärareplats i Skåne,
Löfvestads församling. Skolrådet har upplyst, att endast tvenne an¬
sökningar inkommit. Af dessa hade en tagit examen 1842, den an¬
dre 1856. Den ene var 50 år, den andre 65. En annan lärareplats
uti en socken i närheten af mitt hem inom Kristianstads län har den
3 sistlidne Januari tillkännagifvits vara ledig icke mindre än femte gån¬
gen. Är icke detta talande bevis derpå, att brist på folkskolelärare före¬
finnes. Åläggas nu folkskolans lärare att äfven undervisa uti slöjder,
är jag förvissad, att bristen blir ännu större, ty vanligen egna sig åt
detta kall personer med mera lust för läsning, än kroppsarbete. Be-
röfvar man dem fördelen att slippa kroppsarbete och tvingar dem att
lära sig hvarjehanda slöjder, för att sedermera undervisa skolbarnen,
så blir deras böjelse för folkskolelärare^ kall mindre, och antalet
sökande till dylika platser blir också mindre än för närvarande.
Grefve Sparre beklagade, att man icke fästat tillräckligt afseende vid
hushållningssällskapens och Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes afgifna
yttranden år 1873 i fråga om husslöjdens dåvarande ståndpunkt samt
åtgärder till densammas utveckling. Han sade att dessa myndigheter
i allmänhet tillstyrkt den förändring i arbetsordningen vid folkskolan
som nu är föreslagen. Detta utlåtande är oss icke så obekant, som
Onsdagen den 11 April, f. m. 55
talaren trodde. Jag för min del har händelsevis läst detsamma och
funnit, att visserligen de flesta beklaga, det slöjdskickligheten på se¬
nare åren gått tillbaka, men eu af dem säger t. ex., att detta icke
skett till förlust, utan tvärtom till vinst för befolkningen, emedan det
visar, att man lärt sig använda sina lediga stunder på det som är
vida nyttigare såsom jordbrukets förbättrande och husdjurens bättre
rykt och skötsel. Jag skall emellertid icke taga Kammarens tid i
anspråk med att uppläsa detta och andra yttranden af likartad be¬
skaffenhet.
Hvad beträffar föreningen af folkskolan med slöjdskolan, så har
jag i nyssnämnda bok icke funnit något uttalande om dess praktiska
nytta eller försök dermed, utom från ett län, nemligen Södermanlands,
der en komité tillsatts af Konungens Befallningshafvande, hvilken utta¬
lat sig på följande sätt: “Utom förut omnämnda slöjdskola i Östra
Wingåker och hvilken skola, på ett praktiskt och instruktivt sätt ord¬
nad och skött, gifvit goda resultat, hafva ock på andra ställen inom
länet slöjdskolor inrättats i förening med folkskolan, men synas dessa
icke hafva uppnått det med dem af sedda ändamålet Detta var
1873. Ser jag på sista berättelsen derifrån, så fins ingen folkskola
förenad med slöjdskola. Grefve Sparre åberopade äfven förträfflighe¬
ten deraf att inom hans eget län folkskolan är förenad med slöjdskolan
i allmänhet, men enligt eu i Kammaren utdelad skrift: “Slöjdskolan
och Ifolkskolan “ finnas icke inom Elfsborgs län mer än två dylika
skolor med förenad undervisning. Det oaktadt upplyser skriften, att
äfven i dessa finnas särskilda lärare anstälda. “Lärarnes löneförmå¬
ner äro för smed och snickare hvardera 600 kronor samt för skoma-
makare och skräddare hvardera 500 kronor, allt per år Dessa lärare
äro yrkesmän i staden. Deras undervisningstid är lika med lärarens
i läseskolan, eller 30 timmar i veckan under 9 månader af året-
Lärarinnorna i slöjdskolan hafva respektive 400 och 250 kronor.
Dessutom är en särskild föreståndare för folkskolan i dess helhet an-
stäld, hvilken åtnjuter ett årligt arfvode af 600 kronor-'. Följaktligen
är icke i denna skola undervisningen i läsning och slöjd förenad på
samma sätt, som uppgifvits. Här äro särskilda lärare med sina sär¬
skilda löner. Jag har mina betänkligheter mot att det skulle gå an
att inympa slöjdundervisning vid folkskolan och tror att skolan skulle
komma att deraf lida. Ku hafva åtskillige talare yrkat återremiss i
det syfte att få bort 4:de året vid seminarierna, andra åter för att få
bort slöjdundervisningen med bibehållande af den föreslagna längre
kursen, m. m. Huru skall Utskottet bete sig med dessa olika yrkan¬
den? Jag tror, att mycken svårighet och tidsutdrägt härigenom skall
uppstå och yrkar jag derföre rent afslag.
Herr Lyth: Endast några ord. Man har sagt, att folkskole-
värarnes kunskapsmått i allmänhet är stort nog, så att man icke bör
kidare öka det. Man borde inrätta någon förberedande skola, som
yunde tjena till ett underlag för klasserna i seminarierna, så att
inglingarne komma dit med säkrare underbyggnad. Detta tror jag
eke vara olämpligt. Men mot eu sådan anordning kan med skäl
N:o 32.
Ang. folk¬
skolelärare-
seminariernas
utvidgning.
W:o 32.
56
Omdagen den 11 April, f. m.
Ang. folk- erinras, att derigenom åstadkommer man en stor kostnad för de fattiga
skollärare- eieverna hvarigenom de åsamka sig skulder, som de sedan få svårt
seminariernas ,, ..it t j a i» h i i v i-*
utvidgning ^tt ££cild.ci HlGCl U.6 Sdä lOlKSkoIcIärärölODGrilä.
(Forts.)’ För min del anser jag, att de anmärkta olägenheterna af elever¬
nas mindre goda underbyggnad kunna afkjelpas derigenom att Riks¬
dagen godkände det i följande punkt af betänkandet i fråga satta
anslag till fortsättningsskolor. Infördes sådana skolor i vårt land,
skulle mera begåfvade folkskoleelever kunna der förskaffa sig erfor¬
derliga förberedande kunskaper. Riksdagen skulle icke i så fall be¬
höfva kasta bort så stora summor, som nu i fråga sättas för semi¬
nariernas utvidgning och dessutom för de i allmänhet fattiga seminarie-
eleverna åstadkomma förökade utgifter.
På grund af hvad dels jag nu yttrat dels ock i öfrigt uti frågan
anförts, yrkar jag fortfarande afslag å punkten.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter upptagande af de yr¬
kanden, som derunder blifvit framstälda, gaf Herr talmannen, enligt
dem, propositioner dels på bifall dels på afslag, dels ock på återremiss,
samt förklarade sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för afslag. Votering blef då begärd och företogs, sedan till
kontraproposition antagits yrkandet på återremiss, enligt en nu upp¬
satt och af Kammaren godkänd omröstningsproposition, lydande så¬
lunda:
“Den, som afslår hvad Stats-Utskottet hemstält i 19 punkten¬
mom. a af utlåtandet N:o 21, röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren återförvisat momentet till Utskottet.
Voteringen visade 102 ja mot 69 nej, och hade Kammaren såle¬
des afslagit Utskottets förevarande hemställan.
Ang. jörhöjdt Uti mom. b) både Utskottet liemstält:
siplmUer^för * enlighet med Kong! Maj:ts derom gjorda framställning, till-
* seminarii- ökning i anslaget till stipendier för seminarii-elever måtte beviljas
elever. med 5,000 kronor.
Sedan denna hemställan blifvit uppläst, gaf Herr Talmannen pro¬
position på bifall till densamma, hvilken proposition besvarades med
blandade ja och nej.
Herr Nils Larson begärde då ordet och anförde: Jag hörde,
att det svarades åtskilliga nej på Herr talmannens proposition å bifall
till detta moment, och det var denna omständighet som föranledde mig
att begära ordet. Man hade förestält sig, att, då det näst föregående-
momentet blifvit af Kammaren afslaget, också detta moment borde
57
N:o 32.
Onsdagen den 11 April, f. m.
afslås, men för min del tror jag icke, att Kammarens beslut i före¬
gående moment äfven ovilkorligen bör medföra afslag å mom. b.
Det är visserligen sant, att Kongl. Maj:ts förslag om tillökning
i anslaget till stipendier för seminariielever med 5,000 kronor var en
följd af förslaget om förlängning i kursen för seminariioleverna, men,
äfven om den föreslagna förlängningen af Kammaren icke blifvit be¬
viljad, följer väl icke deraf, att tillökning i anslaget blifvit obehöflig.
Såsom upplyses af det vid Kongl. Maj:ts proposition angående
statsverkets tillstånd och behof fogade statsrådsprotokoll har tilloppet
af elever vid seminarierna på sista tiden blifvit betydligt mycket större
än förut och det är alldeles gifvet, att, om seminariielevernas antal
blifver större än förut, blir anslaget också i samma mån otillräckligt
mot tillförene, och derför är det också nödvändigt att i allt fall bifalla
den föreslagna tillökningen i anslaget. Jag yrkar för den skull, att
punkten l> måtte godkännas.
Herr Kils Pettersson: Äfven jag för min del anser, att dessa
5,000 kronors tillökning i anslaget till stipendier för seminariielever
böra bifallas, oberoende af det beslut man i förra punkten fattat.
Jag tror nemligen seminariielevernas antal på sista tiden så betydligt
ökats, att dessa penningar vore väl använda, om Riksdagen ville be¬
vilja dem.
Jag har verkligen också varit villrådig, huruvida Kammaren skulle
kunna bifalla detta moment som står i så nära sammanhang med
Kongl. Maj:ts proposition, i fråga om folkskolelärareseminariernas ut¬
vidgning, som, behandlad i föregående moment, blifvit af Kammaren
afslagen, men sedan jag hört, att den siste ärade Talaren trott, att
detta ^ skulle kunna låta sig göra, så förenar jag mig i det yrkande
han framstält.
Herrar Lyth och Limdegård instämde med Herr Nils Petersson.
Herr Berg: Jag ber endast att med anledning af det yrkande,
som nu blifvit framstäldt, få upplysa, hvad statsrådsprotokollet i denna
fråga innehåller. Der står nemligen: “Tillika torde det, enär lärjun-
garne i den nu föreslagna nya klassen otvifvelaktigt böra lika väl
som eleverna i de öfriga klasserna komma i åtnjutande af det under¬
stöd, som lemnas åt behöfvande och skickliga elever, hvilka vitsordats
för berömvärd flit och godt uppförande, blifva nödvändigt, att ansla¬
get till stipendier ökas med ett mot den sannolika tillökningen i elev¬
antalet svarande belopp “.
Det är således alldeles uppenbart, att det anslag, som här blifvit
begärdt, är en följd af den förändring af seminarierna, som i ett
föregående moment blifvit i fråga satt och, då detta moment redan
blifvit af Kammaren afslaget, kan jag icke finna det vara något skäl
för Kammaren att bifalla det följande. Detta skulle nemligen vara att,
bifalla ett anslag för ett helt annat ändamål än det med afseende å.
hvilket Kongl. Maj:t framstält förslaget,
Andra Kammarens Prot. 1877, N:o 32,
Ang. förhöjdt
anslag till
stipendier för
seminarii¬
elever.
(Forts.)
5
N;o 32.
58
Onsdagen den 11 April, f. in.
Ang. förhöjdt
anslag till
stipendier för
seminarii-
elever.
(Forts.)
På grund af hvad jag sålunda anfört tillåter jag ruig att yrka
afslag å det föredragna momentet.
Häruti instämde Friherre Koskull samt Herrar Axel Bergström,
P. N. Bergström och E. G. Boström.
Herr Ola Månsson: För min del tror jag, att denna punkt är
så fristående, att man icke behöfver afslå densamma, derföre att man
afslagit punkten a. Jag tror också, att dessa 5,000 kronor, som] äro
ämnade till understöd för fattige studerande vid folkskoleläraresemina¬
rierna äro så väl behöfliga, att jag på det varmaste hemställer om
bifall till anslaget, ty rätt många, som derigenom skulle kunna beredas
ett ringa understöd i sina studier, kunde deraf få nytta. Jag anhåller
alltså om bifall till punkten b.
Herr Nils Larson: med anledning af den anmärkning en ärad
talare framstält mot mitt förslag ber jag få erinra, att i detta moment,
sådant det af Utskottet blifvit framstäldt och formuleradt, finnes icke
något förbehåll derom, att medlen endast skulle få användas till sti¬
pendier åt elever i fjerde klassen, utan det heter helt enkelt, att den
föreslagna tillökningen i anslaget skulle afse behofvet af stipendier för
seminariielever i allmänhet. Let är visserligen en sanning att, i den
för Kongl. Maj:ts förslag framstälda motiveringen talas om tillökningen
i anslaget såsom en följd af förslaget om inrättande af en fjerde klass
vid seminarierna, men såsom jag tagit mig friheten att förorda bifall
till momentet, skulle det förhöjda anslaget grunda sig på andra mo¬
tiv som jag äfvenledes sökt visa. Man lägger nemligen under be¬
slutet andra motiv än dem förslaget gifver vid handen, nemligen att
de tre klasserna komma att hädanefter få större mängd elever och
att derföre det vore nödvändigt att anskaffa större tillgång till stipen¬
dier att i dessa tre klasser utdelas.
Herr Hjelm: Äfven jag ser visserligen mycket gerna, att dessa
seminariielever få så stora stipendier som möjligt; de behöfva det väl,
men ändock torde det vara temligen oformligt att, sedan första delen af
punkten blifvit afslagen, bevilja dessa 5,000 kronor till ett helt annat
ändamål än som blifvit föreslaget. Jag fäster dessutom uppmärksam¬
heten derpå, att tiden för inträde vid seminarierna är höstterminens
början. Om jag nu antager att Kongl. Maj:t begärt det nuvarande
anslagsbeloppet efter det antal elever som beräknas komma att söka
inträde der under den nästkommande hösten, men detta anslag skulle
under nästföljande år visa sig otillräckligt, så kan ju Kongl.; Maj:t in¬
komma till 1878 års Riksdag och begära att för samma år få förökadt
anslag till stipendier vid seminarierna, hvilket icke torde afslås, ty
Riksdagen har någon gång förut beviljat medel att utgå samma år
som anslaget blifvit beviljadt, om den funnit behofvet vara verkligt.
På denna grund yrkar jag afslag å momentet.
Onsdagen deri 11 April, 1. m.
59
N:g 32.
Herr Berg: Jag vill endast fästa en föregående talares uppmärk- AmJ- förnöjdt
samhet derpå, att lag icke har sagt, att i sielfva klämmen till detta be- till
slut förekommer något vilkor för beviljande af tillökningen,i anslaget; men seminarii-
i motiveringen såväl för Kongl. Maj:ts som Utskottets framställning står elever.
tydligen framhållet, att anslagsförhöjningen skulle användas för elever (Ports.)
i den föreslagna fjerde klassen. Att nu, då frågan om den nämnda
klassen icke blifvit bifallen, Kammaren skulle, för att använda ett här
ofta brukadt uttryck, “på rak arm“, beviljas dessa 5,000 kronor till
elever i de andra klasserna, synes mig vara att fatta beslut i ett ämne,
der motion eller annat förslag icke blifvit väckt. Ett sådant form¬
vidrigt tillvägagående, kan jag icke, gilla och ehuru jag icke vågar
uttala ett omdöme derom, huruvida beviljandet af ett förhöjdt anslag
till stipendier i de öfriga klasserna är af behofvet påkalladt eller icke
— hvarom i allt fall utredning nu icke föreligger, — så måste jag,
på grund af de skäl jag förut anfört, vidhålla mitt yrkande om afslag
å det förevarande momentet.
Herr Rundgren: Det är gifvet att, då jag yrkat bifall till Kongl.
Maj:ts och Utskottets förslag i föregående punkt, jag äfven skulle vara
villig godkänna hvad som i punkten b är föreslaget, om nemligen
punkten a blifvit bifallen. Men då nu punkten a är af Kammaren
afslagen, så lärer väl deraf följa, att åtminstone i denna Kammare äfven
punkten b bör afslås. Det är eu alldeles ny motion, som nu af Herr
Nils Larson blifvit väckt. Hvarken Kongl. Maj:t eller enskild motionär
har väckt fråga om att för nu varande tre klasser höja stipendierna,
utan Kongl. Maj:t har föreslagit, att, om en ny klass tillkomme, skulle
dessa stipendier komma att ökas.
Här har redan i dag diskuterats, huruvida en motion, som afsåg
att åt vissa docenter vid universiteten bereda en fördel, borde ens
remitteras till Utskott och nu synes man vilja, att en ledamot, som
väcker alldeles ny motion, skall genast få den behandlad.
Jag ber att få vända den ärade motionärens uppmärksamhet derpå,
att, om det också icke står det uttryckliga vilkoret i mom. b af Ut¬
skottets förslag att dessa stipendier skola tillkomma endast den fjerde
klassen, så är det uppenbart, att det dock varit Utskottets mening,
efter som Utskottet i sin motivering anfört hvad Kongl. Maj:t föresla¬
git i afseende på den fjerde klassen, och “på grund af hvad sålunda
förekommit“ hemstält “att tillökning i anslaget till stipendier för
seminariielever må beviljas med 5,000 kronor". Jag måste således helt
och hållet bestrida den meningen, att nu, sedan Kammaren afslagit
punkten a, bifall till punkten b uti i frågavarande moment kan
ega rum.
Herr Nils Larson: Jag måste ännu en gång försöka att fästa
uppmärksamheten något mera på hvad som framgår af betänkandet
såväl i dess motivering som i sjelfva klämmen. Det är nemligen på
intet sätt sagdt, hvarken i motiveringen eller klämmen, att dessa 5,000
Kronor skulle uteslutande användas till stipendier för elever i den
föreslagna fjerde klassen. Det är endast i motiveringen sagdt, att då,
N:o 32.
60
Onsdagen den 11 April, f. m.
Ang. förhöjdt
anslag till
stipendier för
seminarii-
elever.
(Forts.)
i händelse den föreslagna fjerde klassen inrättades, det torde komma
att blifva ett större antal elever, som borde erhålla del af dessa sti¬
pendier, så torde också anslaget för stipendier behöfva ökas, hvarföre
Utskottet föreslår: “att tillökning i anslaget till stipendier för seminarie-
elever må beviljas med 5,000 kronor.' Det är således enligt min
åsigt alldeles klart, att, om Riksdagen beviljat den föreslagna tillök¬
ningen i kursen för seminariieleverna, vederbörande icke då vore ovil¬
korligen skyldige att till elever i den tillkomna fjerde klassen uteslu¬
tande gifva stipendier af dessa 5,000 kronor, utan vederbörande hafva
enligt min åsigt, fullt fria händer, att, i händelse uti fjerde klassen
icke skulle finnas elever eller ock icke finnas sådane som vore berätti¬
gade till stipendier, utdela dessa till elever i andra klasser, om i dem
tilloppet blefve stort.
Det är således, på sätt jag äfven förra gången jag hade ordet
tog mig friheten visa, alldeles klart, att ifrågavarande medel icke äro
afsedda för någon viss klass, utan utgöra eu tillökning i det allmänna
anslaget för samma ändamål och kunna af vederbörande disponeras,
eftersom behofvet krafvel'. Den af Utskottet föreslagna klämmen är
ock så formulerad, att den icke innebär någon inskränkning i veder-
börandes rätt att pröfva, hur anslaget skall bäst användas.
Icke heller kan jag förstå, huru den näst föregående talaren
kunnat påstå, att jag kommit fram med en alldeles ny motion, då jag
helt enkelt yrkat bifall till ett af Kongl. Maj:t framlagdt förslag, som.
dertill blifvit af Stats-Utskottet tillstyrkt.
Herr Carl Hvars son: För mig synes det icke vara af så särdeles
stor betydelse, om Kammaren bifaller eller afslår den ifrågavarande punk¬
ten, men jag har begärt ordet med anledning af det af en föregående
talare framstälda påståendet, att ett yrkande om bifall skulle inne¬
bära en helt ny motion, ett påstående som jag anser icke böra lemnas
obestridd Det är visserligen alldeles klart att, då, såsom Utskottet
säger, “Kongl. Maj:t vidare föreslagit Riksdagen att för utvidgning åt
seminarierna med ännu en årsklass samt för införande vid dessa läro¬
anstalter af undervisning i slöjd bevilja en tillökning i anslaget till
folkskolelärareseminarierna af 18,500 kronor samt i anslaget till sti¬
pendier för seminariielever af 5,000 kronor“, det är tydligt säger jag
att motiven, för begäran om båda dessa anslag, såväl det å 13,500
kronor som det å 5,000 kronor, varit en önskan att utvidga seminarii-
kursen med ännu ett år, och att sålunda dessa nu ifrågavarande
5,000 kronor voro afsedda för den ifrågasatta nya fjerde klassen.
Men deraf följer alldeles icke med någon nödvändighet, att icke Kam¬
maren skulle ega full frihet att, fastän den nu afslagit den ifrågasatta
utvidgningen, i allt fall bevilja eller afslå dessa 5,000 kronor. Något
yrkande vare sig om bifall eller afslag vill jag icke framställa; jag
har blott velat uttala den åsigt, att Kammaren oberoende af dess be¬
slut angående den föregående punkten har full rätt att nu bifalla eller
afslå den, som nu är föremål för öfverläggning.
Onsdagen den 11 April, f. m.
61
fko 32.
Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Då denna fråga står ^ns- förnöjdt
i ett så nära sammanhang med den föregående, att den icke gerna f ansly tM
bör tänkas få ett annat öde än denna, torde all vidare tvist härom r
vara öfverflödig. Utskottet säger ju sjelft: elever.
Vidkommande den begärda tillökningen i anslaget till stipendier (Forts.)
är särskild! anfördt att, enär lärjungarne i den nu föreslagna nya
klassen otvifvelaktigt borde lika väl som eleverne i de öfriga klasserna
komma i åtnjutande af det understöd, som lemnades åt behöfvande
och skickliga elever, hvilka vitsordats för berömvärd flit och godt upp¬
förande, blefve det nödvändigt att anslaget till stipendier ökades med
ett mot den sannolika tillökningen i elevantalet svarande belopp. Då
det emellertid ej vore antagligt, att den nya klassen genast komme
att blifva lika talrik som de öfriga, kunde till en början stipendiibeloppet
för eleverne i denna klass beräknas något lägre, och då för år 1878,
under hvars senare hälft förändringen skulle genomföras, ej mer än
halfva beloppet behöfde utgå, borde 5,000 kronor för detta ändamål
uppröras.
Då häraf tydligt framgår, att Utskottet tillstyrkt beviljandet af
dessa 5,000 kronor endast under förutsättning, att den föreslagna
nya klassen blefve inrättad. Om något sådant, åtminstone enligt
denna Kammares beslut, icke kommer att ske, kan jag icke finna an¬
nat, än att Utskottets hemställan äfven uti detta moment bör afslås.
Herr Gfumrelius: Herr Talman! Äfven jag är af samma åsigt
som den senaste ärade talaren. Af hvad han anförde finner jag att
Utskottet i sin motivering ord för ord afskrifvit det motsvarande ur
bilagan till Kongl. Maj:ts proposition, och de delar deraf, som han
särskild! framhöll, visa ovilkorligen sammanhanget emellan detta mo¬
ment och det föregående. Det vore mig visserligen kärt, om dessa
5,000 kronor blefve beviljade, men jag kan icke se, huru detta rätte¬
ligen skall tillgå med iakttagande af de former, som vi vant oss att
följa. Den ärade talaren, som först framkom med ifrågavarande för¬
slag, anförde såsom stöd för detsamma, att uti klämmen icke funnes
någonting, som antydde, att dessa 5,000 kronor skulle vara afsedda
för den högre klass, hvarom föregående moment handlade. Men det
är ju vanligt, att vi uti skrivelser till Kongl. Maj:t uti dylika frågor
införa Utskottets motivering såsom eu organisk förening med kläm¬
men. Och den ärade förslagsställaren hade derför möjligen kunnat
göra det yrkande, att Kammaren skulle med ogillande af Utskottets
motivering bifalla klämmen. Så har emellertid icke skett, utan samma
motivering qvarstår, och det skulle bli rätt egendomligt, om Utskottet
skulle sätta upp ett skrifvelseförslag med denna motivering och denna
återstående kläm. På grund af hvad jag sålunda anfört nödgas jag
nu, ehuru ogerna, att yrka afslag å detta moment.
Öfverläggningen var slutad. Efter det propositioner gifvits, en¬
ligt de gjorda yrkandena, såväl på bifall som afslag, blef Utskottets
hemställan af Kammaren afslagen.
Andra Kammarens Prot. 1877. N:o 32. 6
N:o 32.
62
Onsdagen den 11 April, f. in.
Den vidare föredragningen af det föreliggande utlåtandet upp¬
sköts till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt derom utfärdadt
anslag komme att fortsättas; och åtskildes Kammarens ledamöter kL
3 e. m.
In fidem
Gustaf WestdaM.
Stockholm, Isaae Marcus1 Boktryckeri-Aktiebolag, 1877.