RIKSDAGENS PROTOKOLL
1877. Andra Kammaren. N:o 30.
Måndagen den !l April.
Kl. 10 f. m.
§ 1.
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Herr E. Beh-
mers på Kammarens bord hyllande motion N:o 142, angående pen¬
sion för skalden Carl Wilhelm August Strandbergs enka.
k 2.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o
21. angående regleringen af utgifterna under riksstatens Åttonde
hufvudtitel; och förekom dervid i ordningen
Punkten 5.
M°m- b. Ang omyUd.
ning af
1 anledning af sistlidne års Riksdags anhållan hos Kong!. . adjunkt*-
Maj:t, det Kongl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga en detal- l^unirtrH
jerad plan för ombildning af adjunktsinstitutionen samt de nu-" tcten™'
varande docentstipendierna vid universitet eden, hvilken plan likväl
ej borde förutsätta större kostnader än de då beräknade och i
öfrigt skulle hvila på de af Riksdagen angifna grunder, hade
Kongl. Maj:t, i sin innevarande år till Riksdagen aflåtna nådiga
proposition angående statsverkets tillstånd och behof, framlagt
en sådan plan. Enligt densamma skulle, med användande af nu
anslagna adjunktslöner och docentstipendier, jemte de anslag till
förstärkning af lärarekrafterna vid universiteten och till löneför¬
bättring åt de vid dem anstälde adjunkter, som af 1876 års Riks¬
dag uppfördes på extra stat, men hvilka Kongl. Maj:t nu före¬
slagit skola på ordinarie stat uppföras, Upsala universitet erhålla:
dels i den teologiska fakulteten tre extra ordinarie professorer, i
den juridiska två, i den medicinska fem jemte två laboratorer, i
den filosofiska fakultetens humanistiska sektion fem och i den
matematiskt naturvetenskapliga tre jemte en laborator och en
Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 30. 1
Jk® 30.
2
Ang. ombild¬
ning af
adjunkts-
inr ättning en
vid nuiversi-
teten.
(Ports.)
Måndagen den 9 April, f. in.
observator, samt dels vid den teologiska fakulteten ett docent¬
stipendium, vid den juridiska två, vid den filosofiska fakultetens
humanistiska sektion fyra och vid den matematiskt naturveten¬
skapliga tre, tillsammans tio; och Lunds universitet: .dels i den
teologiska fakulteten två extra ordinarie professorer, i den juridiska
två, i den medicinska fyra, i den filosofiska fakultetens humani¬
stiska sektion fyra, samt i den matematiskt naturvetenskapliga
fyra jemte en laborator och en observator, och dels vid den juridiska
fakulteten ett docentstipendium, vid den filosofiska fakultetens
humanistiska sektion fyra, och vid den matematiskt naturveten¬
skapliga två, tillhopa sju; varande härvid beräknadt, att aflönin-
gen till de extraordinarie professorerne skulle komma att utgå i
regeln med 4,000 kronor, hvartill efter 5 års tjenstgöring skulle
tilläggas 500 kronor, och undantagsvis, då särskilda omständig¬
heter sådant föranledde, med 4,500 kronor redan från början, samt
att de fasta dooentstipendierna skulle bestämmas till 1,500 kro¬
nor. Dessutom vore jemväl ett öfverskott af ofvanberörda anslag
att förvänta, beräknadt för Upsala universitet till 9,500 kronor
och för universitetet i Lund till 6,750 kronor, med hvilka till¬
gångar utvägar skulle beredas att tillgodose behofvet af medel
för upprättande af tillfälliga professorsbeställningar och rörliga
docentstipendier.
Utskottet, som funnit den af Kongl. Maj:t föreslagna planen
för ombildning af adjunkturerna och docentstipendierna vid uni¬
versiteten stå i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder,
som i sådant hänseende af senast församlade Riksdag framstäldes,
hade i förevarande moment hemstält:
att anslagen till förstärkning af lärarekrafterna vid universi¬
teten samt till löneförbättring åt de vid dem anstälde adjunkter,
hvilka anslag tills vidare borde användas i öfverensstämmelse
med de af Riksdagen vid anslagens beviljande närmast afsedda
ändamål, måtte jemte de nuvarande adjunktslönerna, arfvodet åt
läraren i geologi vid universitetet i Lund och anslagen till docent¬
stipendier vid universiteten, i den mån dessa löner och stipendii-
anslag blefve disponibla, användas till aflöning åt fäst anstälde
akademiske lärare och stipendier åt docenter i hufvudsaklig öfver¬
ensstämmelse med ofvan angifna plan och med iakttagande der¬
vid, dels att utaf berörda anslag högst 9,500 kronor vid Upsala
universitet och 6,750 kronor vid Lunds universitet måtte för till¬
fälliga professorsbeställningar och rörliga docentstipendier använ¬
das, dels ock att, då spanmål inginge i någon lön, som skulle af
statsmedel fyllas till det i planen bestämda belopp, spanmålen
dervid borde beräknas till det värde, efter hvilket löntagaren för
densamma undfinge lösen eller betalning.
Efter uppläsning af denna hemställan anförde
Herr Axel Bergström: Herr Talman! En för de svenska
3
Måndagen den 9 April, f. m.
högskolorna egendomlig institution är akademi-adjunkts-institu-
tionen. Denna institution utgör eu mellangrad mellan vetenska¬
pens högste och främste målsmän, de ordinarie professorerne, och
de enskilde lärarne, docenterne, eller, såsom de vid Tysklands
universitet kallas, privatdocenterne. Den har lemnat de“ svenska
högskolorna rika tillgångar på lärarekrafter; och om än vid ett
eller annat tillfälle inom adjunktsgraden icke funnits någon lämp¬
lig efterträdare åt en bortgången professor, så har dock i de flesta
fall förhållandet varit, att en sådan der varit att tillgå. Det är
sant, att denna institution numera, sedan den försvunnit äfven vid
Helsingfors’ universitet, icke har något motstycke vid Europas
öfriga universitet, men just den omständigheten, att den är en
egendomlig svensk institution, har kommit mig att betrakta den
med aktning, tyjag tror på mitt folks rättsbildande och organi¬
serande kraft. Emellertid har, det måste medgifvas, under tidernas
lopp brister förmärkts hos denna institution jemte dess fördelar,
men i stället för att gå den väg, som, efter min åsigt, vore den
rätta, nemligen att bota institutionens brister och bibehålla dess
fördelar, synes man vilja besluta, att alldeles upphäfva densamma.
Adjunkts-institutionen bär, på sätt Herr Statsrådet och chefen för
Ecklesiastik-departementet mycket rigtigt i sitt anförande vid så¬
väl innevarande, som förlidet års Kongl. proposition om stats¬
verkets tillstånd och behof anmärkt, verkat på det sätt, att den
lemnat ständiga vikarier åt professorerne i händelse af förfall för
dem, och adjunkterne hafva äfven deltagit i undervisningen, då
de föreläst 2 timmar i veckan. Nu är frågan att ombilda denna
institution och ersätta den med något nytt, som naturligtvis bör
blifva något bättre, ty att öfvergifva något gammalt och bepröfvadt,
innan man har klart för sig, att hvad som sättes i stället är bättre,
kan, enligt min tanke, icke vara välbetänkt. Det sätt, hvarpå
frågan om denna reform blifvit inledd och sedermera under fort¬
gången behandlad, har också synts mig innebära grundade an¬
ledningar till tvifvelsmål, om att den skall komma att slå lyck¬
ligt ut.
Såsom Kammaren har sig bekant, tillsatte Kongl. Maj:t i
början af år 1874 en komité, hvilken hade till uppdrag att ut¬
arbeta förslag till nödiga ändringar i statuterna för rikets hög¬
skolor. Denna komité afgaf i slutet af samma år sitt utlåtande
i ämnet. Den upptog också till behandling frågan om adjunkts-
institutionens förändring eller upphäfvande, eller huruvida den
borde bibehållas; och komitén kom till det resultat, att giltiga
skål förefunnos för institutionens bibehållande. Men komitén be-
hjertade derjemte de brister, som nu vidlåda densamma, samt före¬
slog åtskilliga förändringar deri. Från komiténs förslag voro
endast tvänne ledamöter skiljaktige, nemligen Professorn i juri¬
diska fakulteten vid universitetet i Lund Grefve Hamilton och
Professorn i filosofi vid Upsala universitet Sahlin.
För dem, som stodo utanför akademierna, var det temligen
obekant, att fråga var å bane om upphäfvande eller förändring
af adjunkts-institutionen; men vid 1875 års Riksdag tilldrog sig
N:o SO.
Ang. ombild¬
ning af
aäjunltts-
inrättningen
■vid universi¬
teten.
(Ports).
4
>:o 30.
Ang. ombild¬
ning af
adjunhts-
inrättningen
■vid universi¬
teten.
(Forts.)
Måndagen den 9 April, f. in.
något egendomligt. En af denna Kammares högt ärade ledamöter,
hvilken vid 1875 års riksdag var ledamot af Första Kammaren,
väckte nemligen der förslag om en väl behöflig löneförbättring
åt universitetens professorer och öfrige embets- och tjensteman.
För min del skänkte jag denna motion mitt fulla bifall och mina
stora sympatier. Den behjertades äfven af Stats-Utskottet, i hvad
den angick universitetsprofessorer och med dem likstälda tjenste¬
man vid universiteten. Men Stats-Utskottet hade just då fått för
sig. att fråga var om eu ombildning af de akademiska lärare¬
krafterna i allmänhet, och på den grunden, a fs fyrk te Utskottet
den gjorda framställningen om löneförbättring åt universitets¬
adjunkterna. Stats-Utskottets åsigt biträddes åt Riksdagen. När
sedermera komiterades förslag inkom till Kong]. Maj:t, blef det i
vanlig ordning remitteradt till vederbörandes hörande och utlåtande.
Utaf consistorii academici maj oris i Upsala protokoll den 1 Juli
1875, finner man. att då varande rektor, hvilken var densamme,
som hade väckt förslaget om löneförbättring, dels omförmält,
hurusom Riksdagen funnit betänkligt att uppföra på fast stat nya
lärareplatser, enär fråga om ganska väsentliga förändringar i
universitetens då varande anordning särdeles med hänseende
till lärareplatsernas antal och beskaffenhet uppstått och hurusom
Riksdagen vid fråga om lönetillökning för universitetens lärare
och tjensteman inskränkt sig till att tillgodose professorerne samt
de med dem likstälde bibliotekarie och räntmästare, enär för¬
ändrad reglering af lärarebestftllningarne vid universiteten vore
ifrågasatt, dels ock anfört, att han hade sig enskildt bekant, att
antydda förhållanden afsåge adjunkternes ställning, i afseende
hvarå man trodde förändring böra ega rum, samt att han förty
hölle före, att frågan derom borde i sammanhang med utlåtande
öfver förslag till statuter tagas i närmare öfvervägande.
Efter hvad man finner af den utaf Upsala universitets lärare
föranstaltade tryckta upplaga af handlingarne.i målet, hafva fa¬
kulteterna och fakultetssektionerna och konsistorium i Upsala
yttrat sig om den frågan, huruvida adjunktsinstitutionen borde
bibehållas eller förändras. Vidare utvisar Herr Ecklesiastik¬
ministerns underdåniga anförande i ämnet,, att äfven de akade¬
miska fakulteterna och sektionerna och konsistorium i Lund yttrat
sig i ärendet. Dessa handlingar äro, tyvärr, icke tryckta, och
till följd deraf, har jag mig icke närmare bekant, hvad nämnde
auktoriteter i Lund hafva sagt. Slutligen meddelade Kanslers-
embetet den 10 December 1875 sitt utlåtande i frågan, och i detta
skick inkom ärendet till Kongl. Maj:t. Vid föredragning deraf
inför Kongl. Maj:t den 10 Januari 1876, har Herr Statsrådet och
chefen för Ecklesiastik-departementet vetat att med fyndig hast¬
het och dock rigtigt återgifva, hvad Kanslersembetet i ämnet före¬
slagit. Då detta återgifvande är, som jag nyss nämnde, mycket
kort, skall jag tillåta mig att här uppläsa detsamma. Det lyder
sålunda: “Kanslersembetet förordar adjunkternes bibehållande vid
de teologiska och medicinska fakulteterna, och erinrar, att dessa
befattningar inom de juridiska och filosofiska fakulteterna icke
Måndagen den 9 April, £. m. 5
höra indragas, med mindre än att professorernes nuvarande antal
ökas, och att stipendiater tillsättas med bättre aflöning än den
nuvarande. Det föreslår derjemte, att adjunkterna skola befrias
från åliggandet att, vid förfall för professorn, inträda i hans före¬
läsningsskyldighet, men deremot bestämdt förpligtas att, när be¬
hof göres, i hans ställe examinera. Adjunkt borde derjemte, der
så påfordras, med professorn deltaga i examinationen och i led¬
ningen af de studerandes vetenskapliga öfningar, samt erhålla säte
och stämma i fakulteten vid behandlingen af sådana frågor, som
röra hans vetenskap11. Detta Ecklesiastikministerns yttrande åter¬
finnes å sidan 10 af Bilagan N:o 7 till statsverkspropositionen
för år 1876. Om än Herr Ecklesiastikministerns återgifvande af
Kanslerens förslag, måste anses som mycket lyekadt, vill jag
dock icke fördölja, att man får en fylligare och fullständigare
uppfattning af samma förslag, om man läser det in extenso, sådant
det förekommer i den tryckta till Kammarens ledamöter utdelade
boken, der det upptager sex och ett hälft blad. Något af hvad
der yttras, tillåter jag mig också att påpeka.
Kanslern yttrar, sedan han omtalat de förslag, som uppstått,
dels hos fakulteteterna och dels hos de särskilda akademiska
konsistorierna: “att den öfvertygelsen framtvingar sig, att tiden för
en fullständig förändring i detta hänseende, äfven om den möjli¬
gen kan emotses, likväl ännu icke är inne, liksom det ock ligger
i sakens natur, att eu sådan, som afsåg adjunkternes upphäfvande,
icke skulle kunna genomföras annorlunda än i mån af afgång bland
de adjunkter, som af ett eller annat skäl icke skulle kunna eller
vilja underkasta sig en förändrad ställning. Kanslersembetet före¬
ställer sig derföre, att hvad som för tillfället kan och bör göras
säkrast utrönes derigenom, att man från hufvudfrågan skiljer de
förslag, som under öfverläggningarne blifvit framkastade och vun¬
nit den ena eller andra myndighetens understöd, utan att organi¬
sationen i dess helhet är af sättet för deras afgörande beroende,
samt derefter undersöker giltigheten af de skäl, som för eller emot
adjunkturernes bibehållande eller en förändring af adjunkternes ålig¬
ganden blifvit anförda.
Ännu en passus af detta utlåtande, anhåller jag att få upp¬
läsa: “Kanslersembetet tvekar icke att uttala den mening, att
adjunkturerna — likgiltigt, hvilken benämning man vill gifva dem —
icke kunna indragas vid de teologiska och medicinska fakulteterna
och icke heller vid de juridiska och filosofiska fakulteterna med
annat vilkor, än att man dels ökar professorernes antal, så att ej
svårighet må uppstå, att vid inträffande ledighet upprätthålla
examination och den undervisning, hvarje fakultet, enligt statuternas
§ 113, är pligtig att ombesörja, och ej heller de ordinarie lärare-
platsernas antal, samt dermed utsigterna att på den akademiska
banan vinna befordran och en nödtorftig utkomst alltför mycket
må förminskas; dels så aflöna!’ de docenter, hvilka såsom stipendi¬
ater, skulle träda i adjunkternes ställe, att man till dessa platser
kan påräkna de mest framstående yngre vetenskapsmän, således
just dem, hvilka med största lätthet kunna finna en lönande verk-
N:o 30.
Ang. ombild¬
ning af
adjunkts-
inrättningen
vid universi¬
teten.
(Forts.)
N:o 30.
c
Måndagen den 9 April, f. m.
Ang. ombud- samhet på andra vägar. Då emellertid ännu någon tvekan kan
nmg af råda) huruvida antagandet af stipendiater skall kunna medföra
inrättningen a^a *1° fördelar, man deraf förespeglat sig, och i alla händelser
vid universi- de nu varande adjunkterne icke kunna skiljas från sina tjänster,
teten. torde skäl vara för handen, att till en början anställa stipendi¬
at orts.) aj.er en(jast ; de amnen, der professor saknar biträde af adjunkt,
eller hvilka äro af den omfattning, att redan befintliga lärare¬
krafter äro otillräckliga för undervisningens besörjande på ett
fullt tillfredsställande sätt*'.
Mig förefaller det, som om den erfarne statsman, som bär
haft ordet, och som en gång förestått ecklesiastik-departementet
samt nu tillika har vård om universitetens angelägenheter, härvid
yttrat sig i en äkta, sant konservativ anda. Han erkänner de
brister, som vidlåda adjunktsinstitutionen, men han föreslår der¬
jemte sättet för deras afhjelpande; han vill vinna tid för att komma
till större erfarenhet derom, huru man rätteligen bör tillvägagå i
fall man skall afskaffa nämnda institution. Jemväl röjer hans
yttrande stor kärlek för de yngre akademiske lärarne och stor
omsorg för universitetens framtid. Han synes liksom vilja tillropa
reformatorerne skaldens varning: “Hvad som är och hvad som
varit häfver känner du; men hvad som blifver står med sluten
hjelmhatt" en varning, som vid hvarje stor förändring borde lifligt
föresväfva dem, som hafva att genomföra förändringen.
För min del kan jag icke undertrycka mina farhågor, att det
reformförslag, som efter hvad jag motser, snart skall blifva eu
verklighet, icke kommer att medföra afsedd nytta för universi¬
teten; att det tvärtom skall minska den rika tillgång på lärare¬
krafter, som hittills funnits, att det skall försätta universiteten i
samma ofördelaktiga ställning, som den, hvari våra grannländers
högskolor en och annan gång befunnit sig, der man nemligen, såsom
fallet varit vid universitet i Christiania, måst inkalla tyskar för att
bekläda lediga professioner, eller, såsom i Köpenhamn, nödgats låta
professioner lång tid stå otillsatta, eller slutligen, såsom i Norge,
måst vända sig till unge män och lemna dem understöd till resor
i främmande land i ändamål att der förskaffa sig nödiga kun¬
skaper för skötandet af en viss professur, förespeglande dem att
erhålla densamma efter det de visat sig ega för dess beklädande
erforderliga kunskaper.
Dessa farhågor, äro icke tomma skrämskott: De äro uttalade
af högt förtjente akademiske lärare med rik erfarenhet och finnas
förvarade i hithörande handlingar.
Innehållet af den Kongl. propositionen i detta ämne till 1876
års Riksdag är Kammaren väl bekant. Den gick ut derpå, att
de då varande adjunktlönerna, samt de belopp, som motsvarades
af deri föreslagna förhöjning, äfvensom vidare de anslag, som
redan föregående Riksdag beviljat till förstärkande af lärare¬
krafterna vid universiteten, skulle ställas till Kongl. Maj:ts dispo¬
sition för att användas, enligt de grunder, som voro angifna i
chefens för ecklesiastik-departementet anförande till statsråds¬
protokollet. Jemväl har Kammaren sig väl bekant, huru samma
Måndagen, den 9 April, f. m.
N:o SO.
Riksdags Stats-Utskott utlät sig i frågan. Dock ber jag, att fåi-4«?. omuid-
minnet återkalla några strofer af livad Utskottet då yttrade. Bland
annat säger Utskottet, att “de allmänna grunder för en dylik inrättningen
plan, som af Departementschefen blifvit antydda---hafva emel- vid universi-
lertid icke synts Utskottet ega den bestämdhet, att en så genom- teten,
gripande och vigtig förändring, som den här ifrågavarande, skulle (Forts.)
Kunna allenast på desamma, byggas. Om ej sjelfva grunderna
för den nya organisationen blefve noggrannare angifna och mer
i detalj på förhand bestämda, skulle det otvifvelaktigt medföra
allt för stor osäkerhet vid organisationens tillämpning'1.
Slutet af Utskottets hemställan blef “att Kongl. Maj ds nådiga
framställning derom, att adjunktslönerna vid universiteten efter
nuvarande innehafvares afgång måtte ställas till Kongl. Majds
disposition, för att användas i öfverensstämmelse med de i statsråds¬
protokollet angifna grunder, för närvarande icke må vinna Riks¬
dagens bifall; samt att i följd deraf frågan om tjensteårsberäkning
vid elementarläroverken för innehafvare af s. k. “högre11 docent¬
stipendium må anses för närvarande hafva förfallit."
Vidare föreslog Stats-utskottet “att Riksdagen vid anmälan
af detta beslut må i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl.
Majd för näst sammanträdande (d. v. s. den nu församlade) Riksdag
framlägga en detaljerad plan för adjunksinstitutionens samt de
nuvarande docentstipendiernas ombildning, hvilken plan likväl ej
bör förutsätta större kostnader än de nu beräknade samt i öfrig!
hvila på följande grunder:
att i stället för nu bestående adjunkturer inrättas dels fasta
professorsplatser utöfver nu befintliga i de ämnen, der sådana för
undervisningens upprätthållande samt för obligatoriska examinas
förrättande äro af nöden, äfvensom tillfälliga professorsbeställningar
för att tilldelas utmärkte vetenskapsmän; och dels docentstipen¬
dier, likaledes fördelade i fasta för de examensämnen, der behofvet
företrädesvis så påkallar, och rörliga;
att docentstipendier skola utdelas för allenast tre år, men
kunna under vissa förutsättningar få bibehållas ytterligare under
högst tre år; samt
att innehafvare af dylikt stipendium må för bestämmande af
lönegrad, i händelse han öfvergår i elementarläroverkets tjenst,
räkna sig till godo högst fem år af den tid han deltagit i under¬
visningen vid universitetet".
Jag tillåter mig härvid erinra Kammaren hurusom jag och
flera med mig liktänkande visserligen instämde med Stats-utskottet
deri, att den plan, Kongl. Maj:t framlagt, icke var fullkomligt
tillfredsställande och hurusom vi således biträdde Utskottets förslag
att förkasta denna plan, men att vi icke ansåge att Stats-utskottet
handlade klokt och behörigt, då Utskottet på egen hand ville fram¬
ställa organisationsgrunden, hvilken skulle komma att binda hän¬
derna på Kong]. Maj:t. För min del fortsatte jag att kämpa för Kongl.
Maj:ts frihet i detta afseende, tilldess herr Statsrådet och chefen
för finansdepartementet, antagligen dertill föranledd af hvad deri
förekommit inom Första Kammaren, förklarade att Kongl. Maj:t
N:o 30.
8
Måndagen den 9 April, f. in.
Ang. ombud- säkerligen skulle finna sig mera belåten med de grunder, Stats-
ad'unhu- ^skottet föreslagit, än ett naket afslag. Vid detta förhållande
inrättningen frånträdde jag mitt yrkande, såsom Herrarne torde erinra sig.
vid wviversi- Den förklaring, som i Första Kammaren å regeringens vägnar af
teten. hem Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet afgafs,
iFoit-s.) gich derpå ut, att hvad beträffande de ifrågasatta tillfälliga plat¬
serna, d. v. s. de personliga professurerna, som borde upprättas endast
då, när särdeles utmärkta vetenskapsmän uppstode, hvilka borde
med sådana platser belönas, det blefve svårt att stanna inom de
redan beviljade anslagen, men att den öfriga organisationen väl
torde kunna utföras med samma anslagsbelopp; att antydningar
under den föregående öfverläggningen emellertid blifvit gjorda,
hvilka icke saknade betydelse; att den ene vore ordförandens i
Stats-utskottets yttrande, att Utskottets hemställan i fråga om
kostnaderna borde förstås sålunda, att man, “så vidt ske kart", bör
inskränka sig inom de då beräknade tillgångarne; att med detta
amendement förslaget vore ganska antagligt; att departements¬
chefen då för sin del läste det såsomen uppmaning till sparsamhet;
att en departementschef både borde och kunde emottaga en sådan,
uppmaning, hvilken ofta för honom kunde utgöra ett stöd;
att den andra antydningen ginge derpå ut, att vid framläggande
af den nya planen kunde tillika den förklaring göras: “till så och
sd många befattningar räcka de befintliga medlen till, men der behöfvas
flera"; samt att då man icke befunne sig vid den Riksdag, som
skulle bevilja erforderliga medel och bestämma deras belopp, utan
allt sådant tumme att blifva föremål för förnyad pröfning vid en
påföljande riksdag, hvarvid den egentliga definitiva summan komme
att bestämmas, departementschefen för sin del icke hade att
uttrycka någon betänklighet om Första Kammaren antoge Stats¬
utskottets förslag. Till följd af sådana uttalanden i båda Kam-
rarne af regeringsledamöterne blef Utskottets förslag af Riksdagen
gilladt.
Kammaren torde häraf finna att man hade anledning vänta
att den nådiga propositionen, Kongl. Maj:t i enlighet med före¬
gående Riksdags hemställan för innevarande Riksdag framlagt,
skulle temligen nära öfverensstämma med de grunder, Riksdagen
då angaf, och hvilka både i denna och Första Kammaren af
regeringens ledamöter accepterades.
En sådan öfverensstämmelse förefinnes dock icke; och denna
brist på öfverensstämmelse innebär i min tanke under för handen
varande förhållanden vissa eventuella fördelar.
Jag håller nemligen före att, när man vid den nya organisa¬
tionens genomförande skall hålla sig inom befintliga anslag, så
är det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget måhända att i vissa
afseenden föredraga framför det af Riksdagen antagna. Återigen,
om Riksdagen, såsom i Första Kammaren antyddes, hade vant
villig att skåda frågan i dess helhet och bevilja alla de anslag
som verkligen voro nödiga, så hade Riksdagens grunder varit vida
att föredraga.
Måndagen den !) April, f. m. !i
Då jag har sagt att de grunder hvilka Kong], Maj:t nu före¬
slagit icke öfverensstämma med de af Riksdagen antagna och af
regeringen accepterade, så torde jag — helst Stats-utskottet för¬
klarat att “den plan, som sålunda blifvit föreslagen för ombildning
af adjunkturerna och docentstipendierna vid universiteten samt
ordnande af åtskilliga dermed sammanhängande frågor, har synts
Utskottet stå i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder,
som i sådant hänseende af senast församlade Riksdag framstäldes“,
— vara skyldig bevisa mitt påstående.
Jag får då i minnet återkalla Riksdagens beslut punkt för
punkt. Det innehöll nemligen i första punkten “att i stället för
nu bestående adjunkturer inrättades dels fasta professorsplatser
utöfver nu befintliga i de ämnen, der sådana för undervisningens
upprätthållande samt för obligatoriska examinas förrättande voro
af nöden, äfvensom tillfälliga professorsbeställningar för att till¬
delas utmärkte vetenskapsmän."
Såvidt jag nu kan tyda Riksdagens och Utskottets ord,
så menas med “fasta professorsplatser utöfver nu befintliga"
verkliga professorsbeställningar i vissa ämnen, fullkomligt lik-
stälda med dem som nu finnas, med eu aflöning af 6,000 kronor,
med full rätt för innehafvarne att deltaga i konsistoriimålens
handläggning — och i allt öfrigt likstälda med nu varande ordi¬
narie professorer. Men, som Kammaren finner — och jag fruktar
icke att blifva motsagd häri — har icke af regeringen föreslagits
en enda sådan fast professorsplats.
Vidare menade Riksdagen att det skulle inrättas äfven “till¬
fälliga (det borde väl rätteligen hetat personliga) professorsbeställ¬
ningar för att tilldelas utmärkte vetenskapsmän". Kongl. Maj:ts
förslag upptager likväl icke något rörande dessa tillfälliga eller
personliga professorsbeställningar annat än att ett öfverskott
tinnes vid universitetet i Upsala och ett i Lund, som är afsedt att
tillgodose behofvet af dels rörliga docentstipendier och dels till¬
fälliga eller personliga professorsbeställningar. Men, såsom af
Stats-utskottets förslag inhemtas, torde detta öfverskott hufvud¬
sakligen komma att användas till docentstipendier. Tv på sidan
17 i Utskottets betänkande sägs, att hvad angår de "öfverskott,
som vid de båda universiteten skulle blifva att använda för till¬
fälliga professorsbeställningar och rörliga docentstipendier, har
Utskottet, då de härför disponibla tillgångar synas i förhållande
till vigten och betydelsen af dermed afsedda ändamål nog knappa,
velat påpeka, att desamma torde i främsta rummet böra afses för
docentstipendier. Och af dessa öfverskott anvisas dessutom ett
belopp af 1,500 kronor till ett fast docentstipendium vid teologiska
fakulteten i Upsala, hvilket ytterligare minskar disponibiliteten af
de nämnda öfverskotten. Häremot kan jag icke hafva något att
invända, emedan ifrågavarande öfverskott icke ens i sin helhet
kunnat lemna någon afsevärd tillgång för tillgodoseende af behofvet
af personliga professurer och jag dessutom, såsom jag redan vid
1876 års riksdag yttrade, är af den åsigten, att då behof af en
N;o 30.
Ang. ombild¬
ning af
adjunkts-
inrättningen
vid universi¬
teten.
(Forts.)
N:o 30.
Ang. ombild¬
ning af
adjunkts-
inrättningen
rid ■universi¬
teten.
(Forts.)
10 Måndagen den 9 April, f. in.
personlig profession uppstår, .Riksdagen särskilt bör bevilja
medel dertill och att när den person som beklädt denna profession
bortgår, medlen böra indragas. Men jag har anmärkt förhållandet
för att konstatera, att de af Riksdagen antagna och af regeringen
accepterade grunder icke hlifvit följda i nu föreliggande proposi¬
tion.
Jag öfvergår nu till docentstipendierna. I afseende å dessa
beslöt Riksdagen att docentstipendier skulle inrättas, “fördelade i
fasta för de examensämnen, der behofvet så påkallade, och rör¬
liga". Går man nu till Kongl. Maj:ts förslag, finner man uppen¬
barligen och lätt, att Kongl. Maj:t alldeles icke föreslagit något fast
docentstipendium för vissa ämnen utan ett slags mellanting mellan
fasta och rörliga stipendier. Docentstipendierna hafva nemligen
biifvit fastade vid fakulteterna — exempelvis 4 vid filosofiska
fakultetens i Upsala humanistiska sektion — men icke vid vissa
ämnen. Verkan häraf torde jag få skärskåda något längre fram.
Icke heller har Kongl. Maj:t föreslagit, huru många rörliga
docentstipendier skulle finnas, utan man får endast veta att det
finnes ofvanomförmälda öfverskott, som är afsedt att begagnas
“till upprätthållande af tillfälliga professorsbeställningar och rör¬
liga docentstipendier".
Då man icke velat äska och bevilja större medel, än som
varit tillgängliga, till ombildning af adjunktsinstitutionen, lärer
denna reform blifva till ingen nytta. För min del måste jag till
fullo instämma i hvad eu ansedd akademisk lärare inom den filo¬
sofiska fakulteten yttrat. Han säger — och har af sina kamrater
icke biifvit motsagd —
“Jag tror mig i sjelfva verket uttala hvarje ledamots af sek¬
tionen åsigt genom att påstå, att den föreslagna anordningen på
intet sätt är att föredraga framför den forna adjunktinstitutionen
utan tvärtom står efter densamma i många hänseenden och framför
allt i afseendet å beredandet af så väl kompetenta vikarier för de
ordinarie professorerna i händelse af förfall som kompetenta
efterträdare åt dem vid deras afgång.11
Skulle man hafva tillgodosett de behof, som hittills fylts af
adjunktinstitutionen, så skulle man åtminstone sörjt för, att ett
docentstipendium funnits för hvarje profession, som för närvarande
är försedd med särskild adjunktur; och dettaär hvad man allmänt
vid universiteten åtminstone inom de filosofiska fakulteterna yrkat.
Man skulle vidare hafva sörjt derföre, att dessa docentstipendiater
fått en tryggare ställning, så att, sedan de innehaft ett stipendium
under 3 år eller, efter förlängning af denna tid, i ytterligare ett,
två eller högst tre år, de icke skulle behöfva afvisas. Det kan
icke, annat än ligga en motsägelse deri att man å ena sidan säger
att man genom inrättande af dylika docentstipendier vill fästa
unga och förhoppningsfulla män vid universiteten, men å andra
sidan afvisar dem efter fem eller sex års förlopp. För min del
tror jag icke att innehafvandet af ett docentstipendium på 1,500
kronor innefattar en så stor lockelse att en docent vill binda hela
Måndagen den 9 April, f. m.
11
N:o SO.
sin framtid vid detta stipendium. Jag anser, att man utan farhåga
kunnat låta stipendierna innehafvas på obegränsad tid. Inom en
kort tid blir det åtminstone för akademiens målsmän klart, om den
unga mannen är duglig till att framdeles befordras till professor och.
om han också af sjelfbedrägeri icke sjelf skulle inse sin oduglighet
komme han nog att derom upplysas af andra, så att han kunde afgå
och vända sig till en annan lefnadsbana, der han bättre passade. Jag
har varit hofrättsledamot i många år och jag vågar påstå att, när
under mig tjenstgjort eu ung man och jag kommit i tillfälle att
se hvad han i embetsämnen presterat samt genom umgänge och
samtal blifvit med honom bekant, jag fått klart för mig om han
skulle duga till hofrättsledamot eller komme att stanna i lägre
grader, och detta omdöme har icke någonsin slagit fel. Något
dylikt tror jag äfven skulle kunna ega rum vid universiteten, och
det kan icke blifva tu tal om att ju den unga mannen, som af det
allmänna omdömet blifvit stämplad oduglig, att bekläda en pro¬
fessorsbefattning, skall komma att söka sig bort från universitetet.
Dessa bestämmelser om en begränsad tid för innehafvande af
docentstipendier äro i sig sjelfva så orimliga att man säkert kan
hysa den förhoppning, att en ändring af dem förr eller senare
sker, ty hvad vill man göra, om i en vetenskap, der en docent-
stipendiat finnes anstäld, han efter att hafva innehaft docent¬
stipendiet i 6 år, måste gå bort, men icke någon annan finnes
att antaga i stället. Man måste skapa ett undantagsförhållande
och man måste bryta mot bestämmelserna. Jag hyser således
icke så stor farhåga i detta hänseende.
Man har sagt, att de extra ordinarie professorer, hvilka lärare¬
befattningar nu äro föreslagna att inrättas, skulle komma att få
ett synnerligt stort företräde framför adjunkterne deri att de icke
ovilkorligen skulle ega skyldighet att likasom desse vikariera för
professorer. De skulle kraftigt och sjelfständigt ingripa i den
allmänna undervisningen. De skulle stå som målsmän för eu
särskild vetenskapsgren och föra dess talan i fakulteten, och de
skulle komma i åtnjutande af den verkliga förmånen att vara be¬
friade från de konsistoriella göromålen, hvilkas behandling så
mycket upptager en ordinarie professors tid. Men huru kommer
det att gestalta sig i verkligheten? Jo, Stats-utskottet har verk¬
ligen ganska riktigt insett att det icke går an att absolut befria
de extra ordinarie professorerna från skyldighet att vikariera för
de ordinarie professorerna och detta af det ganska antagliga
skälet att det icke kommer att finnas ett tillräckligt antal docent¬
stipendiater. Ett exempel ber jag att få anföra. Den filosofiska
fakultetens humanistiska sektion vid Lunds universitet skulle efter
de nya anordningarne komma att bestå af 15 professorer, deraf 5
extraordinarie, och vid denna fakultet skulle vara fastade 4 docent-
stipendiater. Jag tror icke, att de förslå till att upprätthålla
vikariat för de fasta ordinarie professorerna. Detta har Stats¬
utskottet äfven insett och derföre föreslagit att “det må ankomma
på vederbörande att, efter pröfning af hvarderas särskilda lämp-
Ang. ombild¬
ning af
adjunkts-
inrättningen
vid universi¬
tet o» .
(Forts.!
fi:o 30.
Ang. ombild¬
ning aj'
adjunkts-
inrättningen
vid universi¬
teten.
(Forts.)
12 Måndagen den 9 April, f. m.
lighet för den ifrågavarande lärarebefattningen, förordna vare sig
extra ordinarie professor eller innehafvare af docentstipendium
att såsom vikare för den ordinarie professorn inträda."
Enligt nämnda förslag, hvithet antagligen kommer att af herr
Statsrådet och chefen för Ecklesiastik-departementet accepteras,
beredes väl de e. o. professorerne eventuel möjlighet att slippa
vikariera, om det nemligen finnes docentstipendiater som kunna
göra detta, men der sådane icke finnas eller icke äro lämplige,
såsom Utskottet säger, har den e. o. professoren fortfarande, lik¬
som de förre adjunkterne, skyldighet att vid förfall för ordinarie
professorn vikariera för denne.
En annan våda, som är förenad med den nya planens genom¬
förande har Utskottet också med rigtig blick uppfattat. Utskottet
säger nemligen att “då de sjelfständiga lärarebefattningarnas an¬
tal kommer att så väsentligen ökas, synes det vara att befara,
att ett mångfaldigande af examensväsendet deraf kan föranledas,
till stort men för den grundlighet i studier, som väl i första rum¬
met bör eftersträfvas. Utskottet har derföre velat uttryckligen
framhålla vigten och nödvändigheten deraf, att de obligatoriska
examensämnenas antal ej till följd af den nya organisationen må
komma att ökas."
Den öfveransträngning vid våra elementarläroverk öfver hvil¬
ken man klagar synes, enligt Utskottets åsigt, äfven hota att öfver-
flyttas till universitetet om den nya anordningen med ökande af
de sjelfständiga lärarekrafterna i ett och samma ämne införes;
och man måste gifva Utskottet rätt derutinnan.
Jag nämnde förut att jag skulle tala något om den verkan
jag trodde det skulle hafva, om de s. k. fasta docentstipendierna
icke, på sätt Riksdagen önskat, blefvo fästade vid vissa läroäm¬
nen utan vid fakulteterna. Följden af ett sådant beslut skulle
nödvändigt blifva att inom de särskilda fakulteterna skulle uppstå
ett allvarsamt och lifligt krig, om hvilken professor för sitt ämne
skulle få eu docentstipendiat.
Jag skall fortfarande hålla mig vid det exempel, jag nyss
anförde från universitetet i Lund, vid hvars humanistiska fakul-
tetssektion det komma att finnas 15 professorer, deraf 5 extra,
som också enligt de nya statuterna hafva rätt att kalla docenter.
Dessa 15 professorer måste för hvarje gång ett af de fyra docent¬
stipendierna biefve ledigt tvista om hvilkenderas docent skall
undfå det lediga stipendiet.
Detta kommer att åter frammana det gamla naturtillståndet,
hvilket man förestält sig som eft “bellum omnium filter omnes.“ —
Jag nämnde att de nya statuterna, som utfärdades i början
af förlidet år, medgåfvo extra ordinarie professorer rättighet att
kalla docenter. Denna rätt sammanstäld med nu föreliggande
fråga måste alstra en verklig oklarhet om, huruvida dessa, af e.
o. professorer kallade, docenter skola ega rätt till docentstipen¬
dier. Ser man på den sjelfständiga ställning, de e. o. professo¬
rerne skola innehafva, är det otvifvelaktigt att de böra hafva
rättighet, att få sina docenter försedde med stipendier, men äro
Måndagen deu 9 April, f. m.
N:o 30.
13
de åter att anse såsom en ersättning för de förre adjunkterne, Ang. ombud
måste man helt och hållet frånkänna dem denna rättighet, emedan n™l,J
adjunkterne icke egt rätt att kalla docenter. ^rättningen
För min del tror jag icke att det varit välbetänkt att i de vid universi
akademiska statuterna bestämma de e. o. professorernes rättig- teten..
heter och skyldigheter förr än frågan om deras löneförmåner och (Forts')
ställning i öfrigt förut blifvit fullt klar och derföre hade det varit
lämpligare och bättre, om man dröjt med utfärdande af dessa
akademiska statuter tills denna fråga hunnit blifva utagerad.
På grund af hvad jag anfört är jag uppfyld af rädda anin¬
gar, att denna reform icke skall medföra någon nytta för univer¬
siteten, utan tvärtom förstörande ingripa i deras lif, som bildar
medelpunkten för hela nationens innersta intellektuella lif.
Mitt anförande lider mot slutet och jag vill derföre i korthet
sammanfatta alla mina anmärkningar mot det nya förslaget.
De ordinarie lärareplatsernas antal är enligt detsamma först
och främst betydligt förminskadt i stället för tillökadt, hvilket
således innefattar en inskränkning och ett tillhakaskridande i stäl¬
let för ett framåtskridande.
Vidare är antalet af docentstipendier allt för otillräckligt.
Om man håller sig till universitetet i Upsala. komma endast tio
docentstipendier på 50 professurer eller ett stipendium på 5 pro¬
fessurer, hvilket är alldeles för litet. I synnerhet blir den hu¬
manistiska sektionen lidande derpå. Om man håller sig till den
humanistiska sektionen i Upsala mister den 5 ordinarie lärarebe¬
fattningar, nämligen 3 ordinarie och 2 rörliga adjunkturer. Dessa
båda senare, som nu innehafvas af en lärare i historia och en i
zoologi, hafva visserligen rättsligt kunnat flyttas till hvilken af
universitetets 4 fakulteter som helst; men hafva alltid faktiskt till¬
hört den filosofiska fakirlteten. Till ersättning får sektionen 4
stipendier i stället för ett åt hvarje professur, såsom sektionen
begärt. De öfrige docenterne, som förut innehaft stipendier på 750
och 1,000 kronor, mista nu sina arfvoden, tv äfven dessa gamla
docentstipendier har man tagit med i beräkningen, för att sålunda
bereda tillgång till organisationens genomförande och endast de
tio, som erhålla de nya arfvodena eller stipendierna på 1,500 kro¬
nor, få beräkna tur vid öfvergången till elementarläroverken under
det de öfrige icke erhålla någon ersättning.
Jag påstår också att den ifrågasatta reformen liksom i andra’
afseenden, så äfven i det afseende är illusorisk, att den Överflyt¬
tad' den adjunkterne förut obligatoriskt åliggande skyldigheten att
vid behof vikariera för de ordinarie professorerne på de nya e.
o. professorerne.
Hvad jagf.önskar och hoppas är att docentstipendiernas antal
måtte ökas, att vilkoren för deras innehafvande måtte förändras
och att någon rikligare tillgång på anslag både för ersättande af
de många indragne ordinarie lärarebefattningarne och för tillsät¬
tande af personliga professurer när behof deraf yppas, måtte be-
Järn SO.
14
Måndagen den 9 April, f. ra.
Ang. ombild¬
ning af
adjunkts-
inrättningen
vid universi¬
teten.
(Forts.)
redas, ty endast under sådana vilkor kan reformen i verkligheten
slå någorlunda väl ut.
Jag har nu icke något yrkande att göra, hvilket är så mycket
mera att beklaga, som deras ställning, hvilken endast intager en
negativ ståndpunkt, alltid blir svag; men frågan har nu dess
värre kommit i ett sådant skick att huru mycket man än nitälskar
för universiteten, kan man icke göra annat än allenast uttala far¬
hågor och förhoppningar.
Herr E. G. Boström instämde.
Herr Casparsson: Hå Stats-Utskottet hemstält att “omför-
mälda anslag11 böra användas i “hufvudsaklig öfverensstämmelse
med ofvan angifna plan11, så torde det vara både eu rättighet och
en skyldighet för den enskilde representanten att göra sig reda
för huruvida “ofvanomförmälda plan11 står i öfverensstämmelse
med de af förra Riksdagen uttalade och af Herr Departements¬
chefen då accepterade grunder för universitetens ombildning.
I Riksdagens skrifvelse af år 1876'anföres: “att i stället för
nu bestående adjunkturer inrättas dels fasta professorsplatser utöf¬
ver nu befintliga i de ämnen, der sådana för undervisningens upp¬
rätthållande samt för obligatoriska examinas förrättande äro af
nöden.11
I detta uttalande kan jag icke finna annat, än att der be¬
stämmes såväl skyldighet för de nya professorerna att “upprätt¬
hålla undervisningen11 och således vid inträffande förfall vikariera
för de ordinarie professorerne, som att äfven vid behof förrätta
de obligatoriska examina som äro af nöden. I Herr Departe¬
mentschefens anförande till statsrådsprotokollet, hvilket jemväl
finnes åberopadt i Stats-utskottets utlåtande, finnes deremot utta¬
lad den åsigt att dessa extra ordinarie professorer skulle vara
sjelfständiga akademiska lärare, och såsom sådana befriade från
den adjunkterna åliggande ovilkorliga skyldigheten att vid på¬
fordran öfvertaga en annans tjensteåligganden och sålunda skilja
sig från de ordinarie professorerne derigenom att de icke hafva
någon regelbunden examinationsskyldighet. De extra ordinarie
professorerne skulle således hafva en sjelfständig vetenskaplig
verksamhet som dock icke vore förenad med föreläsnings- eller
examinationsskyldighet. Detta uttalande har Stats-utskottet på
ett mycket fint och diplomatiskt sätt neutraliserat. Utskottet
säger nemligen: “detta torde böra så förstås, att, vid förfall för
ordinarie professor, det må ankomma på vederbörande att, efter
pröfning af hvarderas särskilda lämplighet för den ifrågavarande
lärarebefattningen, förordna vare sig extra ordinarie professor
eller innehafvare af docentstipendium att såsom vikarie för den
ordinarie professorn inträda.11
I denna Stats-utskottets uppfattning kan jag icke annat än
instämma, men jag vet icke huruvida Herr Chefen för ecklesia-
stik-departementet vill acceptera densamma. Skulle han så göra,
15
Måndagen den 9 April, f. m.
Ant SO.
så kan jag icke neka tilJ att hans förra uttalande påminner om Äng. ombud'
Talleyrands bekanta yttrande att orden ärc till för att dölja tanken. nins af
Jag skall nu öfvergå till frågan om docentstipendierna. Herr ■ad^fnMs'
Departements-chefen yttrar i sitt anförande till statsr&dsproto- Hd «
collet, att man derigenom skulle bilda “en plantskola för hopp- teten.
gifvande unge män, hvilka utbildade sig för en fortsatt lärare- (Forts.)
verksamhet". Bilden är hemtad från hortikulturens område, och
tidsbestämmelsen för stipendiernas innehafvande synes äfven vara
hemtad från samma område. De hoppgifvande unge männen skola
nämligen få stå qvar i plantskolan under 3 år: sedan kunna de
under vissa förutsättningar få omskolas under två ä tre år, för att
derefter utplanteras. Jag tillät mig att i fjol uttala mina betänk¬
ligheter mot bestämmande af denna tidsgräns och jag gjorde ett
yrkande om förändring härutinnan, ehuru med en viss tvekan,
emedan jag ansåg mig icke hafva nog sakkännedom i frågan.
Men de betänkligheter jag då uttalade hafva fått ett starkt stöd
i de uttalanden, som af vederbörande myndigheter vid universi¬
teten och sakkunnige män blifv.it uttalade.
Till Riksdagens kännedom hafva bland dess ledamöter utde¬
lats handlingar^ i målet, utgifva på trycket af lärarne vid Upsala
universitet. Jag skall icke tillåta mig att uttala något klander
öfver att dessa handlingar icke på officiel väg kommit till Riks¬
dagens kännedom, men jag kan icke underlåta att beklaga att
dessa handlingar icke förut meddelats Riksdagen, ty om så skett,
hade denna fråga säkerligen befunnit sig i annat och bättre skick,
än den nu gör. Da det ödas så mycket papper och trycksvärta
på mycket ovigtigare saker, så tyckes det mig att i en vitalfråga
som denna man äfven kunde bestå Riksdagens ledamöter litet
papper och trycksvärta; jag tror det skulle hafva varit till stort
gagn för frågans behandling.
Jag skall emellertid tillåta mig att läsa upp hvad dessa myn¬
digheter och sakkunnige män yttrat om docentstipendierna och
tiden för deras innehafvande. När frågan om adjunkturernas
ombildning förekom till behandling vid Upsala universitet, så af-
handlades densamma i filosofiska fakulteten den 3 September
1875. Det är naturligt att i en filosofisk fakultet många olika
meningar skola göra siggällande;.bland andra uttalades då den
åsigt, som sedermera, blef consistorii majoris, att “man borde noga
tillse att de ordinarie platser, som universitetet redan egde, icke
ginge förlorade, enär i deras tillvaro och den utsigt till tidigare
befordran, som derpå berodde, den enda säkra borgen funnes för
tillgången på_ erforderliga lärarekrafter. Endast vid universitetet
sjelf kunde sådana med säkerhet uppammas. På en ersättning af
desamma från elementarläroverken vore i de flesta fall ingen ut¬
sigt. Föga mera sannolikhet funnes ock för att den föreslagna
anordningen af 1,500 kronors stipendier skulle vara i stånd att
locka yngre män af någon förmåga att såsom docenter stanna vid
akademien, då i allmänhet läroverken genast erbjöde dem den
ekonomiskt vida förmånligare ställning, till hvilken de dock slut¬
ligen genom dessa stipendiers ovilkorliga upphörande efter fyra
Måndagen den 9 April, f. in.
Ang. ombud- till sex års förlopp skulle i de flesta fall se sig nödgade att taga
ning aj sjn tillflykt. “
inrattniii en Utaf f'em Professorer inom den filosofiska fakultetens mate-
^iinivovsi- matiskt-naturvetenskapliga sektion uttalades detta ännu skarpare.
teten. De yttra nemligen: “Ännu ofördelaktigare skulle förhållandet
(Forts.) blifva, om, såsom äfven blifvit föreslaget, docentstipendierna skulle
blott för en gång bortgifvas, och en innehafvare af sådant efter
vissa års förlopp förlora detsamma utan möjlighet att kunna få
tiden för detsammas innehafvande förlängd. Unge män skulle då
nödgas att lemna universitetet just då de skulle måhända vara
mest lämpliga för dess tjenst. Lärarne skulle endast komma att
utgöras af å ena sidan åldrande professorer och å den andra af
unge docenter. Dock torde de bäste och lämpligaste lärarne vara
just de, som hvarken genom sin ungdom stå studenterna allt för
nära eller genom allt för framskriden ålder mindre kunna inverka
på desamma.“
Dessutom finnas äfven åtskilliga andra uttalanden i samma
syfte, men jag anser mig icke vidare böra upptaga Kammarens
tid med att uppläsa dem alla. När emellertid frågan kom till
consistorium majus beslöts att för frågans utredning tillsätta en ko¬
mité bestående af fem ledamöter, deraf en från hvardera af de teolo¬
giska, juridiska och medicinska fakulteterna och två från den filo¬
sofiska. Majoriteten inom denna komité afgaf följande utta¬
lande: “Mot denna utväg" (d. v. s. anställandet af docentstipen¬
diater) “anse sig emellertid komiterade böra anmärka, att man
på detta sätt antingen erhåller de jemförelsevis mer eller mindre
omogne till vikarier" — “om nemligen, såsom det finnes antydt,
regeln skall vara, att ett dylikt förordnande på tre, fyra eller
högst fem år icke skall förnyas — eller också — i händelse man
finner det nyttigt att en eller flere gånger förnya förordnandet för
en person som man funnit duglig, och hvars duglighet väl i all¬
mänhet inom en viss gräns mer och mer förökas — försätter denne
i samma ställning, öfver hvilken man så mycket klagat i afseende
på adjunkterna, att nemligen hans utveckling icke gör honom
tjenlig för någon annan verksamhet än den vid universitetet, der
åter i följd af tillfälliga konjunkturer utsigterna lätteligen kunna
vara för honom stängda — samma ställning, endast så mycket
sämre som adjunkten dock har eu fäst plats och en, om ock
ringa, dock bestämd aflöning, då deremot en dylik stipendiat snart
sagdt i hvarje ögonblick kan afdankas utan någon utsigt för
framtiden."
Slutligen sammanfattar komitén sitt utlåtande i följande
förslag: “att adjunkturerna efter nuvarande innehafvares afgång
ersättas af extra ordinarie professurer, med skyldighet för dessas
innehafvare att vid förfall för ordinarie professorerne i vederbö¬
rande ämnen sköta dessas tjensteåligganden i hvad. angår före¬
läsningar och examinerande", således i uppenbar strid mot livad
herr Departementschefen föreslagit, men deremot i öfverensstäm¬
melse med hvad Stats-utskottet ansett sig böra i en mellanme-
ning antyda.
Måndagen den 9 April, f. m. 17 jf;0 gg
. När nu detta ärende förekom till afgörande hos consistorium Ang. ombud-
majus: beslöt denna myndighet med 15 röster mot 7, således med «/
en majoritet af mer än två tredjedelar af de afgifna rösterna, att • adP,nkt*-
antaga komiterades förslag, under det att deremot de åsigter tTuSh-
som af minoriteten uttalades, åtminstone såvidt jag kunnat fatta, teten.
i hufvudsakliga delar öfverensstämde med dem, som af herr De- (Forts.)
partementsckefen uttalats.
Då jag nu redogjort för det hufvudsakligaste af de uttalan¬
den, som i frågan föreligga från de akademiska myndigheterna i
Upsala, är jag äfven skyldig att nämna, att consistorium majus
i ett. senare utlåtande, afgifvet år 1876, förklarat sig godkänna
principen om dessa stipendiaters anställande för vissa år, men
detta godkännande afgafs dock först efter det Konung och Riks¬
dag, sammanstämmande antagit samma princip. För min egen del
får jag emellertid säga, att de upplysningar, som sålunda i de af
mig åberopade handlingar lemnats, i min tanke kastat ett verkli¬
gen så bländande ljus öfver hela denna fråga, att de åsigter, som
jag i fjor endast med tvekan vågade uttala, numera för mig fått
ett synnerligt berättigande, ett berättigande som erhållit ökadt
stöd deraf att vid frågans behandling inom Första Kammaren i
förgår Herr Prokansleren för universitetet i Upsala uttalade sig i
enahanda syfte.
För någon tid sedan sammanträffade jag med en akademisk /
lärare, åt hvilken jag meddelade de betänkligheter, som hos mig
uppstått i fråga om lämpligheten af det nu föreliggande förskget
men han förklarade, att man numera icke hade någon annan ut¬
väg.öppen för sig, än att bifalla förslaget för att ömkligen få den
vigtiga frågan löst. Då jag vidare begärde hans uttalande angå¬
ende lämpligheten af de föreslagna bestämmelserna i fråga om
do.centstipendiaterne, fick jag till svar att dessa bestämmelser utan
tvifvel voro alldeles, rasande och aldrig skulle kunna tillämpas,
men han. tilläde: Kvi ha’ ju sex år på oss innan det behöfver
komma i fråga att köra bort dem, och till dess skall nog erfa¬
renheten tillräckligt hafva visat nödvändigheten af att förslaget
i den delen, blir ändrädt.“ Ja,, mine Herrar, poeter och veten¬
skapsmän tillhöra i allmänhet i politiskt hänseende den glada
skolan. Man må anse det icke betyda så särdeles mycket, om
man antagers en organisation, hvars förkastlighet man redan på
förhand inser; men vi som icke tillhöra någon af dessa katego¬
rier, vi böra, efter hvad jag tror, låta oss angeläget vara att i
sådana saker visa litet mera omsigt och varsamhet. För min del
kan jag derföre visserligen icke, efter de uttalanden som i frågan
numera föreligga, gifva mitt godkännande af de grunder för ifråga¬
varande ombildning, som af Kongl. Maj:t blifvit föreslagna och
hviska, sedermera vunnit understöd af Stats-Utskottet; men å an¬
dra sidan inser jag äfven omöjligheten af att mot Kongl. Maj:t,
mot Stats-Utskottet och mot Första Kammaren kunna åstadkom¬
ma något annat resultat. Att nu afslå hela framställningen vore
naturligtvis ^orimligt, sedan anslaget för organisationen blifvit
Andra Kammarens Prot. 1877. N:o 30. 2
K:0 30. 18 Måndagen den 9 April, f. ro.
Ang. ombud- uppfördt på ordinarie stat, men jag bär velat till protokollet ut-
niiuj af tala mjna betänkligheter emot den föreslagna anordningen, på
inrättningen samma gång jag tillåter mig uttrycka den förväntan,, att denna
vid*imiverH- anordning icke måtte komma att blifva af lång varaktighet. Jag
teten. har intet yrkande att framställa.
Forts.)
Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet Herr Statsrådet
Carlson: Ehuru icke något yrkande blifvit framstäldt derom,
att det af Kongl. Maj:t för innevarande Riksdag framlagda och
af Stats-Utskottet tillstyrkta förslag i afsende på ombildning åt
adjunkturerna vid universiteten måtte af Kammaren ogillas,
anser jag det dock för mig vara en skyldighet både emot de fram¬
stående talarne, som nyss haft ordet, och emot denna Kammare att
i korthet redogöra för de grunder, hvarpå man ansett sig böra
bygga det förslag, som nu är föremål för öfverläggning och som
blifvit af nämnde talare i deras anföranden klandradt.
Vid hvad som blifvit sagdt i afseende derpå, att det förelig¬
gande förslaget skulle stå i strid med de grunder, som af före¬
gående Riksdag uti ifrågavarande hänseende framstäkles, vill
jag icke uppehålla mig dels, derföre att Stats-Utskottet, som skritvit
dessa grunder, nu förklarat sig för sin del hafva funnit det fram¬
lagda förslaget stå i hufvudsaklig öfverensstämmelse med dem,
dels ock derföre att, äfven om någon skiljaktighet skulle förefinnas,
' den talare, som trott sig finna den, tillika förklarat sig. anse. att
deruti läge ett företräde. Jag skall icke heller vara vidlyftig.i
fråga om de handlingar, som af den siste ärade talaren blifvit
anförda. Jag anhåller blott,' att de ibland Kammarens herrar
ledamöter, som hafva tagit kännedom om dessa handlingar —
och jag förmodar att de flesta hafva gjort det — ville hafva den
godheten att genomläsa dem i sin helhet och icke blott ett eller
annat enstaka yttrande eller någon viss reservation. Ty det torde
vara en känd sak att, då stora frågor äro å bane, fattas.icke
reservanter, äfvensom att dessa vanligen yttra sig vida utförligare
än flertalet. Om I, mine Herrar, viljen hafva den godheten att
genomläsa dessa handlingar i sin helhet, skolen I snart finna, att
den genomgående tendensen är i öfverensstämmelse med Kongl.
Mäj:ts proposition, likasom äfven af sjelfva företalet, som beled¬
sagar dem, framgår att afsigten med deras utgifvande just har
varit att visa, det tillräckliga skäl förefinnas för antagandet af
ett sådant förslag, som det af Kongl. Maj:t framlagda.
Hvad nu sjelfva grunderna till detta förslag vidkommer, så
skulle jag nästan helt och hållet kunna instämma i den förste
högt ärade talarens anförande, nemligen att adjunktsinrättningen
på sin tid åstadkommit mycket godt, och att hvad man bör göra
är att bota de olägenheter och bibehålla de fördelar, som med
den varit förenade. Men jag vågar föreställa mig att detta är
just hvad som med föreliggande förslag hufvudsakligen är åstad¬
kommet, likasom det äfven varit åsyftadt. En fördel med adjunkt
terne har nemligen bestått deruti, att de bildat en mellangrad
mellan de ordinarie professorerna och docenterna. Detta är bi-
Måndagen den 9 April, f. m.
19
N:o 30.
behållet. En annan fördel har varit den, att adjunkturerna vid
universitetet fäst vetenskapliga förmågor derigenom att adjunktu¬
rerna erbjudit tjenster, hvartill dessa förmågor kunnat aspirera.
Dylika tjenster skola äfven enligt det nya förslaget komma att
finnas; skilnaden är blott, att de äro flere, bättre lönade och för¬
enade med mera tillfredsställande tjensteåligganden. Adjunktu-
rernas antal var 21; de nya föreslagna tjensternas antal skulle
blifva 22. Detta är åtminstone ingen förminskning. Vidare hafva
adjunkturerna haft den fördelen med sig, att professorerne genom
dem erhållit biträde vid undervisningen. Men här börjar jag
redan komma in på olägenheterna, emedan denna adjunkternes
funktion att biträda vid undervisningen varit förenad med en
annan, som varit för densamma hinderlig, nemligen den att nöd¬
vändigt och utan all ersättning vikariera vid inträffande förfall
för professorerne. Jag vill härvid blott taga ett exempel. Inom
den juridiska fakulteten har helt nyligen samme adjunkt måst
föreläsa än i nationalekonomi, än uti civilrätt, än uti ett tredje
ämne, och detta, oaktadt han sjelf utstakat åt sig ett fjerde ämne,
som han egentligen velat göra till föremål för sina föreläsningar.
En sådan ovilkorlig vikariatskyldighet kan icke vara fruktbringande
för undervisningen. En annan olägenhet med adjunkternes un¬
dervisning har visat sig bestå deruti, att den är för inskränkt och
icke stått på egen botten. Den har varit för inskränkt derföre
att den egt rum endast två timmar i veckan, oaktadt dertill borde
hafva varit anslagen åtminstone dubbelt så lång' tid, och den
bär icke stått på egen botten, emedan adjunkterne icke känt
sig ega någon särskild gren af vetenskapen att bearbeta, för hvilken
de haft att bära ansvaret och för hvilken de inom fakulteten
kunnat föra talan. Derigenom hafva de fått något sekundärt och
otillfredsställande i hela sin ställning, hvaröfver äfven klander
tillräckligt försports. Slutligen har den olägenheten funnits, att, då
adjunkturerna varit afsedda att vid universiteten fästa unge män med
framstående anlag, någon rörlighet i detta hänseende icke egt
rum, utan en adjunkt kunnat åldras på sin plats och tillika stängt
vägen för yngre uppväxande förmågor. Några anslag, genom
hvilka dessa förmågor skulle kunnat fästas vid universiteten, hafva
icke. funnits, ty de nuvarande docentstipendierna äro alltför obe¬
tydliga. . Utom allt detta är att fästa uppmärksamheten vid en
omständighet, som af dem, hvilka ogilla den föreslagna omorga¬
nisationen, vanligtvis lemnas alldeles ur sigte, ehuru den är af vä¬
sentlig betydelse, nemligen den, att en förändring egt rum i fråga
om sjelfva sättet för aflöningen vid universiteten, hvarigenom denna
hädanefter, i likhet med hvad vid embetsverken är förhållandet,
utgår i fast lön och tjenstgöringspenningar. Förut voro adjunk¬
terne skyldiga att utan ersättning vikariera för professorerne, så
länge de dertill förordnades. Att på detta sätt vara skyldig att
för intet tjenstgöra för eu annan, är emellertid en grundsats, som
nu mera blifvit öfvergifven; man har ansett, att hvarje tjenst bör
svara för sig samt att man icke kan underhålla en tjensteman,
Ang. ombild-
ning af
adjunkts-
inrättningen
vid universi¬
teten,
(Forts.)
N:o 30.
20
Måndagen den 9 April, f, m.
Ang. ombud- endast för att lian skall vara till hands att vid inträffade förfall
»in? ö/ träda i stället för en annan.
inrättningen Detta behöfves icke heller numera, ty när tjenstgöringspenningar
Vid univ er si- finnas att tillgå till så betydliga belopp, som nu verkligen är för-
teten. hållandet, så fattas icke tillfälle att välja mellan flera akademiska
(Forts.) lärare, som äro hågade inträda i de ordinarie professorernes ställe.
Den förste ärade talaren har prisat Stats-TJtskottet derföre, att
det insett detta, och jag kan kan för min del icke heller annat än
vara Utskottet erkänsam för att det delat denna åsigt. Saken
var också till den grad enkel, att någon tvekan icke gerna kunde
uppstå. Ordnandet af densamma i hvarje enskildt fall lärer väl
för öfrigt vara en administrativ angelägenhet, hvars vårdnad bör
i mån af behof tillkomma styrelsen. Hvad som främst af allt
måste bibehållas i sigte är den omständigheten, att de olika
vetenskapsgrenarne hitintills hos oss varit för svagt represente¬
rade, föga bearbetade och att de ordinarie professorernes antal
varit alltför ringa för att de skulle kunna utan stor svårighet
följa med den stora utveckling, som vetenskaperna i alla särskilda
områden under senare tider vunnit. Häraf har blifvit eu nödvän¬
dig följd att man måste öka lärarekrafterna och Kongl. Maj:thar
sökt göra detta utan att dervid skulle behöfva tillskjutas de
stora kostnader, som för inrättande af ordinarie professioner till
erforderligt antal vore behöfliga. Jag frågar då, om det icke
är lämpligare att, då man kan fylla det förefintliga behofvet genom
att med en mindre kostnad eller rättare utan all ny kostnad in¬
rätta extra ordinarie professioner, vidtaga en sådan åtgärd, än
att öka de ordinarie professorernes antal, innan sådant ännu visat
sig oundgängligen nödvändigt. Så t. ex. har inom den juridiska
fakulteten i Upsala en extra ordinarie professor anstalts för lag¬
stiftningen om brott och straff, hvilken vetenskap derigenom för
första gången fått en egen representant. Sammalunda är förhål¬
landet med nationalekonomien, detta ämne, som så väsentligt in¬
griper i hvarje lands ekonomiska hushållning och som hittills sak¬
nat egen målsman vid våra universitet. Likaledes har det med
afseende å den geologiska undervisningen vid Lunds universitet
i lång tid varit ett önskningsmål att få en särskild profession för
undervisning i geologi. Nu har detta önskningsmål blifvit upp-
fyldt, derigenom att för i fråga varande undervisningsgren en
extra ordinarie professor anstalts, hvilken odeladt kan åt den¬
samma egna sina krafter. Allt detta har skett utan den kostnad
som inrättandet af ordinarie professioner för nyssnämnda under¬
visningsämnen skulle hafva medfört.
Vidare tillkommer ännu en omständighet att taga i betrak¬
tande, nemligen vigten af att icke allenast vid universiteten binda
framstående förmågor, utan äfven tillförse dessa förmågor sådan
utbildning, som för ett kraftigt ingripande i det vetenskapliga
arbetet erfordras. I detta hänseende hafva de nuvarande adjunkts-
befattningarne af orsaker, för hvilka jag redan redogjort, endast
svagt kunnat uppfylla sin bestämmelse. Det kan svårligen hända,
att de extra ordinarie professionernas vetenskapliga verksamhet
21
Måndagen den 9 April, f. m.
N:o 30.
aftynar, såsom fallet understundom, enligt konsistoriernas yttran- Ang. ombud-
den, varit med adiunkturernas. nin9 af
Om nu hvardera af de svenska universiteten kunde i stället
för trettio professorer hädanefter framvisa ett antal af mer än Hd uliiverti-
femtio, hvilka hvar för sig bearbetade olika vetenskapsgrenar, teten.
spredo resultaten af dessa arbeten inom landet och meddelade dem (Forts.)
åt sina lärjungar, skulle icke detta vara ett framsteg? Ett sådant
framsteg är för öfrigt alldeles nödvändigt samt framför allt annat
egnadt att ställa oss i jemnbredd med våra grannländer, hvilkas
lärosäten redan för länge sedan nått denna grad af utveckling.
Skulle nu en sådan anordning vara förenad med några uppoffrin¬
gar, och i sådan händelse hvari skulle de bestå? Jo! säger man,
till en början den afskaffade skyldigheten att gratis vikariera.
Jag tror att detta inkast redan är besvaradt. Det är en farhåga,
som sammanhänger med den gamla inrättningen, vid hvilken man
håller fast, men som till följd af nyare anordningar är helt och
hållet ogrundad. Kanslersembetet har för öfrigt föreslagit, att, äfven
om adjunkturerna bibebölles, deras innehafvare skulle befrias från
vikarieskyldigheten.
Vidare skulle dessa uppoffringar bestå deri, att de ordinarie
platsernas antal förminskades. Kanslersembetet, hvars utlåtande
blifvit citeradt, uttalar betänkligheter emot den föreslagna om¬
bildningens genomförande, så vida icke nya ordinarie tjenster in¬
rättades i stället för adjunkturerna. Men då nu detta iakttagits,
kan icke heller härutinnan någon uppoffring finnas för handen,
helst_ såsom kändt är, de nya ordinarie tjenster, hvilka föreslagits
i adjunkturernas ställe, blifva dels flere till antalet och dels för
deras innehafvare i alla afseenden förmånligare.
Vidare har man i fråga om de yngre iärarnes eller docenter¬
nas ställning, efter det nya förslaget anmärkt, att den samma
komme att blifva mycket ofördelaktig och att dessa unga män
skulle till följd deraf att stipendiernas antal vore för långa, tvin¬
gas att öfvergifva den akademiska banan. Jag skall till bemö¬
tande af denna anmärkning endast bedja att få erinra om de fak¬
tiska förhållandena. Upsala universitet har för närvarande 12
docentstipendier åt sig anslagna, af hvilka halfva antalet uppgå
hvarå och ett till belopp af 1,000 kronor och den återstående
hälften till belopp af 750 kronor. Enligt det nya förslaget skulle
vid samma universitet komma att inrättas tio fasta docentstipen¬
dier hvart och ett till belopp af 1,500 kronor. Men härtill kom¬
mer något, som man har mycken benägenhet att förbise, nemligen
blifvande öfverskott å de befintliga anslagen, hvilka öfverskott
kunna användas till rörliga stipendier. Eörmodligen kominer på
detta sätt stipendiernas antal att ökas med ytterligare 4 ä 5, och
således att uppgå till 15 i stället för nu befintliga 12.
Om detta kan kallas en förminskning hemställer jag till hvar
och en att bedöma. Ser man åter på beloppet af de medel, som
således komma de yngre lärarne till godo, blifver förbättringen
ännu betydligare; ty under det att sammanlagda beloppet af do¬
centstipendierna förut utgjort 10,500 kronor, skulle detsamma
Ji:o 30.
22
Ang. ombild¬
ning af
adjunkts-
inrättningen
vid universi¬
teten.
(Korts.)
Måndagen den 9 April, f. in.
efter det nya förslaget komma att uppgå till vid pass 21,000
kronor — således dubbla beloppet mot hvad som nu i understöd
tillfaller de yngre lärarne. Jag kan härutaf ej draga annan slut¬
sats, än att en förbättring i dessa yngre lärares vilkor med det
nya förslaget kommer att inträda.
Hvad nu beträffar den omständigheten, att dessa stipendier
skulle innehafvas i tre år och derefter endast en förlängning på
ytterligare högst 3 år' ifrågakomma, så är detta grundadt på de
akademiska myndigheternas förslag, att en viss begränsad, tid för
docentstipendiernas åtnjutande skulle utsättas; och deruti hafva
de fleste instämt. I sjelfva verket torde det äfven ligga i sjelfva
naturen af stipendier, att de endast en begränsad tid innehafvas,
ty skulle en sådan begränsning icke finnas, blefve stipendierna
ingenting annat än en vanlig lön och man vore då åter inne uti
det fel, som vidlåder adjunkturerna. Nu säger man, att det skulle
innebära en förlust för vetenskapen, att efter dessa 6 års förlopp
öfvergifva den unge mannen, som utmärkt sig just under det han
innehaft stipendiet. Jag ber dervid få anmärka, att ettdera måste
hafva inträffat: antingen har stipendiaten visat sig framstående i
gåfvor och verksamhet — och i detta.fall öppnar sig för honom
en utsigt, soin förut icke funnits, nemligen att erhålla en person¬
lig profession, då det är otvifvelaktigt att styrelsen träder emellan
och sörjer för honom på samma sätt, som vid denna riksdag skett
med en framstående vetenskapsman vid Karolinska institutet,
hvilket förslag jag hoppas att Riksdagen skall bifalla .likasom
Stats-Utskottet redan tillstyrkt detsamma — eller ock inträffar
det andra fallet, att lian visserligen visat sig duglig, men icke
ovilkorligen så framstående, att han bör fortfarande fästas vid
akademien såsom lärare. I sådan händelse har han förut förlorat
de år, han tillbragt vid universitetet, om han sedermera ingått i
elementarläroverkens tjenst; nu öppnar sigyför honom en ny ut¬
sigt genom tjensteårsberäkningen. Jag frågar: är nu de yngre
lärarnes ställning försämrad? För min del, vågar jag tro, att en
betydlig fördel ligger deruti, att efter dessa år, tillbragta vid uni¬
versitetet, kunna inträda i elementarläroverkens tjenst,, i högre
lönegrad och med samma förmåner, som om arbetet blifvit der¬
städes fullgjordt under alla de förflutna åren. Ättika docent-
stipendierna till lika antal med professorernes, eller 50, har ingen
påyrkat. De som ansett, att deras antal borde blifva.lika med
de ordinarie professorerne, hafva varit de, som icke vilja hafva
några fasta extra ordinarie professorsplatser och sålunda vilja fram¬
kalla den försämring af det nu varande förhållandet, som Kanslers-
embetet ansett framför allt böra undvikas. Det är klart, att då
sådana platser finnas till ett antal af 18 ordinarie och 4 andra,
eller tillsammans 22, behof af en docentstipendiat icke kan före¬
finnas för hvarje ordinarie professor. Men när till dessa 22 plat¬
ser komma 15 docentstipendier, utgör detta eu ganska vacker
representation för de olika vetenskapsgrenarne, vackrare än vid
något annat universitet; ty hvarken vid våra grannländers, Norges
och Danmarks, eller vid något annat utländskt universitet, finnes,
Måndagen den 9 April, f. m. 23
mig veterligen, en så vacker inrättning, som dessa docentstipendier,
tillräckliga att trygga den unge vetenskapsmannen för ekonomiska
bekymmer och sätta honom i stånd att fortsätta sina studier, samt
således tillika afsedda att åstadkomma en plantskola för vidare
utbildning af hoppgifvande unge studerande.
De, som nu ömma — och detta med rätta — för innehafvarne
af' dessa stipendier och som derföre vilja att de skola få behålla
dem mera än 6 år, se emellertid icke på en annan, efter dem upp¬
stigande generation af blifvande yngre lärare, för hvilka de förre,
om de längre tid stanna qvar vid universitetet, stänga vägen.
Denna generation har ingen målsman och kan naturligen icke
sjelf bevaka sina intressen; men dessa få icke derföre lemnas ur
sigte. Detta är just skälet, hvarföre tiden för åtnjutandet af dessa
stipendier blifvit begränsad. Denna unga institution, nu först
grundlagd, skall, såsom jag hoppas, vidare utveckla sig och bära
goda frukter.
Jag skall icke vidare upptaga Kammarens tid, utan vill blott,
med anledning af hvad man yttrat derom, att det hade varit bättre
och fullständigare att på en gång framlägga alla universitetets
behof, anmärka två saker, det ena att sådant är omöjligt; intet
universitet, hvarken i vårt eller något annat land, kan på en gång
framställa alla sina behof för en längre framtid. Sådant strider
mot vetenskapens natur af en oupphörlig och oberäknelig ut¬
veckling. Det andra är, att om ett sådant förslag aldrig varit
fråga. Här har aldrig varit fråga om annat, än en ombildning af
ad.junktsinråttningen. Intet yttrande vid föregående riksdag för¬
anleder till något annat. En sådan har nu föreslagits, och detta
förslag går ut på att ersätta den organisation, som förut funnits,
som genomgått flera skeden och som nu står på den ståndpunkt,
jag beskrifvit, att, säger jag, ersätta denna organisation med en
annan. Men det har aldrig varit meningen att framkomma med
förslag till någon derutöfver gående fullständig organisation.
För min del undrar jag icke på att äldre akademiska lärare,
vana vid de gamla förhållandena, hysa vissa farhågor i fråga om
ändamålsenligheten af den föreslagna omorganisationen. Jag klan¬
drar dem ej derför, utan fast hellre högaktar jag dem och respek¬
terar deras skäl. Men jag är fast öfvertygad derom, att er¬
farenheten en gång skall vederlägga dem.
För öfrigt är frågan om ordnandet af en vetenskaplig insti¬
tution af den beskaffenhet, att jag vågar säga, det ingen skulle
kunna framlägga ett förslag dertill så fullkomligt att alla, som
deraf berördes, skulle blifva fullkomligt nöjde. Ty det är klart,
att en vetenskapsman alltid skall hafva någon anmärkning att göra
mot ett sådant förslag, i hvad det afser det område inom hvilket
denne vetenskapsman bär sitt arbete och vid hvilket han derföre
fäster sitt intresse.
Då man nu i den nya planen sökt bibehålla det väsentlig
af det goda, som i den nu varande institutionen finnes, och tillit:
sökt att vidare utveckla dessa fördelar samt att, framför allt,
>:o 30.
Ang. ombild¬
ning af
adjunkts-
inrättningen
vid universi¬
teten.
(Forts.)
!S:o 30.
Ang. ombild¬
ning af
aäjunltts-
inråttningen
rid universi¬
teten.
(Forts.)
24 Måndagen den 9 April, f. m.
bereda en kraftigare stam af arbetare i vetenskapens tjenst och
ett fullständigare målsmanskap för det vetenskapliga arbetet i
vårt land, så hoppas jag att denna plan skall finnas förtjent af
Riksdagens bifall; och hyser den förhoppning, att denna Kammare
skall till densammas genomförande lemna sitt samtycke.
Herr Ehrenborg: Jag ämnar icke under synnerligen många
minuter taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk, sedan så
mycket redan talats i denna fråga och i synnerhet sedan vi fått
höra Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet
afgifva den förklaring, att förevarande reformförslag icke vore att
betrakta såsom slutändamål, utan endast såsom ett öfvergångs-
förslag. Sedan Riksdagen redan i fjor så godt som afgjort saken,,
och denna Kammare nu redan bifallit första momentet samt Första
Kammaren godkänt samtliga momenten, så är det alldeles gifvet,
att här icke återstår något annat, än att bifalla förslaget i dess
helhet.
Då under diskussionen i förgår framstäldes ett yrkande om
att ställa ifrågavarande anslag på extra stat, så begärde jag verk¬
ligen i anledning deraf än en gång ordet, ehuru detta skedde med
låg röst och under så starkt sorl i Kammaren, att min begäran
icke blef hörd. Ått så skedde, kan numera vara likgiltigt, då det
visade sig, att den åsigt jag ville förfäkta blef den segrande,
ity att nämda förslag inom Kammaren icke vann något afseende.
Jag har emellertid velat till besvarande upptaga ett par yttran¬
den, som då fäldes; det ena afsåg den frivilliga offentliga opinions¬
yttring, som egt rum från den yngre lärarepersonalen vid ett
af rikets universitet, nemligen det i Upsala. Jag tror nemligen,
att, då man nu har att till protokollet uttala allvarliga önskoings-
mål i afseende på denna frågas framtida utveckling och fulländ¬
ning. det också är af vigt att till sina rätta dimensioner reducera
de från det ena universitetets yngre lärare för reformen inom den
nu uppgjorda begränsning afgifna opinionsyttringar. Sådan opi¬
nionsyttring har endast afgifvits från universitetet i Upsala, och
och äfven derifrån icke enhälligt, men deremot icke alls från Lunds
universitet, och jag tror mig kunna förvissa Herrarne derom, att
denna tystnad, som från universitetet i Lund iakttagits, icke är
att betrakta såsom ett tyst instämmande i den från Upsala uttalade
opinionen, utan att fastmera ett ganska starkt missnöje i Lund
eger rum. Men ej heller emot reformen har man derifrån kunnat
opinera, eftersom man gillar dess hufvudrigtning; och lika fåfängt
hade varit, att för närvarande begära ändring eller utsträckning,
då begränsningarne af Riksdagen i fjor bestämts och af Kongl.
Maj:t accepterats; så torde tystnaden från Lund böra förklaras.
Med detsamma torde tillåtas mig i förbigående besvara ett
vid samma tillfälle fäldt yttrande af Herr Jöns Pehrsson, som nu¬
mera tyckes hafva ej så litet gehör inom Kammaren. Han an¬
märkte nemligen mot mig och en annan ledamot, att våra an¬
föranden i frågan gingo i den rigtningen, att vi slutligen bort
komma till att yrka afslag, men att jag åtminstone ej vågat göra
X:o 30.
Måndagen den 9 April, f. in. 25
det, derföre att förslaget utgått från Kongl. Maj:t. Häremot vill Ang. ombiltl-
jag erinra, att jag, hvad sjeifva saken angår, icke velat afslå under Hins af
annan förutsättning, än att förslaget vore att betrakta såsom ett
slutändamål, men att, om man, såsom Herr Ecklesiastikministern vid universi-
i dag bekräftat, finge betrakta det såsom ett öfvergångsförslag, teten.
förhållandet blefve ett annat. Och hvad beträffar den mot mig. (Forts-)
personligen rigtade anmärkning, att jag ej vågat yrka afslag, emedan
förslaget väckts, åt Kong!. Maj:t, så skulle jag, omjagansåge det
nödigt, hvilket jag dock.icke gör, kunna ur diskussionsprotokollen
för iörflutna riksdagar visa Herr Jöns Pehrsson exempel på mot¬
satsen. Men ännu mer kan. Herr Jöns Pehrsson lita på att, om i
framtiden det parlamentariska styrelsesättet än vidare kommer
att befästas och möjligen leda derhän, att Herr Jöns Pehrsson sjelf
blefve kallad att såsom departementschef intaga en plats i Konun¬
gens råd och i sådan egenskap komma att för Riksdagen fram¬
lägga Kong!, propositioner, jag då, derest jag fortfarande åt-
njöte förtroendet att vara ledamot af denna Kammare, skulle anse
mig nödgad att yrka afslag å mer än en Kongl. proposition.
Herr Thomasson: Äfven jag tror mig kunna och till och
med böra förklara, att vid det sydsvenska universitetet förelig¬
gande förslag ingalunda helsats med oblandad tillfredsställelse;
och att, om man der sådant oaktadt med en viss resignation mot¬
ser förslagets antagande af Riksdagen, detta kommer sig deraf,
att man anser snart sagdt hvilken fast organisation som helst
vara att föredraga framför det ovisshetstillstånd, som för när¬
varande eger rum.
De brister,^ som vidlåda detta, kanske något brådmogna för¬
slag, äro också så i ögonen fallande, att de måste äfven af en
icke fackman bemärkas. Dessa professorer, som man hädanefter
får, alla ordinarie embetsman med sjelfständig verksamhet, under¬
kastade samma kompetensvilkor och åtminstone i det väsentligaste
samma skyldigheter, men likväl aflönade, somlige med 6,000 kro¬
nor,. andre, deremot med endast 4,000 till 4,500 kronor; den be-
tydliga minskningen i de ordinarie lärareplatsernas antal, ehuru
vetenskaperna ständigt förgrena sig i nya discipliner, som fordra
hvar för sig sin egen målsman; det otillräckliga sätt, hvarpå man
sörjt för vikarier åt de ordinarie lärarne i händelse af förhinder
och för efterträdare åt dem när de afgå; den besynnerliga be¬
stämmelsen, att sådana docenter, som erhållit stipendium, skola
åtnjuta tjensteårsberäiining vid elementarläroverken, men lönlöse
docenter deremot icke, oaktadt desse med de förre dela undervis¬
nings- och vikariatskyldighet; den fullständiga frånvaron af alla
bestämmelser, om sättet för reformens genomförande; den orätt¬
visa eller obillighet, som onekligen drabbar de nuvarande adjunk¬
ter, hvilkas platser icke komma att ersättas med extra ordinarie
professurer, ity att dessa adjunkter få stå qvar i sin mer under¬
ordnade, osjelfständiga ställning och dermed förenade sämre löner,
under det att deras yngre, kanske mindre meriterade kamrater,
hvilkas platser skola utbytas mot e. o. professurer, förmodligen
N:o 30.
Ang. ombild¬
ning af
adjunkt s-
inr ältning eu
vid universi¬
teten.
(Forts.)
26 Måndagen den 9 April, f. m.
genast uppflyttas till dessa högre tjenstår samt också få vida
bättre lön, i mån som tillgångar blifva disponibla — detta och
mycket mera som i tal och skrift och na senast under diskussio¬
nen blifvit mot förslaget anmärkt, har hos mig väckt allvarsamma
betänkligheter mot detsamma, betänkligheter, som icke blifvit
häfda af den förklaring, som Herr Ecklesiastikministern nyss af-
gaf. Men då jag, såsom icke sakkunnig, icke vågar förneka, att
de brister, som vidlåda förslaget, ju möjligen kunna afhjelpas utan
att sjelfva grunden rubbas, och då jag icke vill dela ansvaret för
ett längre fortsatt provisorium, vill icke heller jag motsätta mig
förslagets antagande. Jag kan dock, utan att vara spåman, med
mycken bestämdhet profetera, att Riksdagen får hålla sig beredd,
och det inom en mycket nära liggande framtid, på betydligt ökade
anslag till löner åt universitetslärare, såvida icke med här ifråga¬
satta organisation den högre bildningen och dermed bildningen
öfver hufvud i vårt land skall sjunka under sin nuvarande nivå,
i stället att höja sig och gå framåt.
Jag har icke något yrkande att framställa.
Herr Rydin: Jag skall ej länge upptaga Kammarens tid.
Jag ber endast att få säga några ord med anledning af min ärade
väns och länskamrats yttrande i denna fråga.
Han, som sjelf alltid är en idkare af det glada skämtet, på¬
stod nemligen, att det i allmänhet icke ginge så särdeles noga
till då vetenskapsmän och poeter skulle yttra sig i ett ämne, i
det desse, som tillhörde den glada skolan, helt hastigt och lustigt
bestämde sin öfvertygelse, samt att man derför, då frågan gälde
att fatta beslut om ett af dem framstäldt förslag, borde dessför¬
innan taga detsamma i allvarligt öfvervägande. Jag vill med an¬
ledning häraf fråga Herrarne, som utan tvifvel tagit del af det
föreliggande betänkandet, huruvida detta är ett så gladt opus och
vittnar om en så lättsinnig behandling, som kan anses af den
ärade talarens yttrande framgå, eller om det icke snarare visar, att
hvar och en, som med frågans utredning haft något att skaffa,
sökt göra klart för sig hvad som i detta afseende vore med uni¬
versitetets bästa förenligt. Jag har blott velat säga detta emot
den uppfattning, som måhända gjort sig gällande med anledning
af den ärade talarens ofvan berörda yttrande.
Såsom bevis på huru svårt det är att få en fullständig in¬
blick i denna fråga, kan jag anföra den omständigheten, att här
under diskussionen gjorts anmärkning mot Herr Ecklesiastikmini¬
stern för det han icke yttrat sig om hvad som i Stats-Utskottets
betänkande framhållits angående skyldigheten för de extra-ordinarie
professorerna att framför docenterna vikariera för de ordinarie
professorerna. Att det är svårt att få en sådan inblick i frågan,
finner jag deraf att denna anmärkning var alldeles obefogad af
det skäl, att Herr Ecklesiastikministern icke behöft yttra sig om
vikarieringsskyldigheten, enär bestämda föreskrifter derom finnas
uti Kongl. Haj:ts förnyade nådiga statuter för universiteten iUp-
sala och Lund af den 10 Januari 1876. Det heter nemligen i
Måndagen den 9 April. f. m
27
X:o 30.
127 § att, om professorsembete är ledigt eller professor är af laga
förfall hindrad att hålla föreläsningar, skall till dessas bestridande
förordnas en skicklig akademisk lärare. Vidare stadgas uti 139
§, att “extra ordinarie professorer och adjunkter åligger att, när
behof deraf göres, i examensskyldigheten deltaga". Och i den
del af statuterna, som handlar om fakulteterna, står det före-
skrifvet att undervisningen skall genom, ordinarie lärare bestridas.
Herr Jöns Pehrsson: Jag hade visst icke väntat, att jag
skulle blifva på visst sätt nödgad att uppträda äfven i dag i
denna lärda fråga, men då en talare, Herr Ehrenborg, funnit för
godt att bemöta mitt förra yttrande med hån eller skämt, hvilket-
dera lemnar jag åt Herrarne att afgöra, ber jag att med anled¬
ning deraf få yttra några ord.
Herr Ehrenborg uttalade hånfullt den förutsättningen, att jag
skulle kunna komma att i en framtid blifva statsråd. Lyckan är
emellertid den, att våra grundlagar befria mig och mina likar från
att komma i ett sådant elände. Det är illa nog, att grundlagen,
tillåter mig och liktänkande att, dumma och enfaldiga, qvarstå
så lång tid inom Riksdagen. Herr Ehrenborg lofvade att mot¬
sätta sig allt hvad som komme från mig, om än saken vore aldrig
så god. Jag vet nog, att den ärade talaren och flera andra med
honom liktänkande kunna motsätta sig en god sak, äfven då den
kommer från den plats, jag nu innehar; men säkert är dock att,
om jag egde den öfverblick i denna fråga som Herr Ehrenborg
och de, kvilka här hållit timtals långa tal med anmärkningar mot
det föreliggande förslaget, skulle jag väl ock å detsamma yrkat
afslag. Kanske veta icke dessa Herrar något bättre att sätta i
stället. Jag vet det ännu mindre, men mitt sunda förnuft säger
mig dock, att hela affären är endast en namnförändring, som dock
medför ökade utgifter, hvilka enligt sakens natur komma att i
framtiden ytterligare förstoras. För närvarande har jag icke
annat att säga. Det hån, hvarmed Herr Ehrenborg bemött mig,
må stå för hans räkning i protokollet.
Herr Casparsson: Jag tror, att den ärade representanten
från Upsala i ganska väsentlig mån missförstått mitt senaste ytt¬
rande. Jag har på intet sätt underkänt den noggranna och sorg-
fälliga behandling, de akademiska myndigheterna egnat frågan;
tvärtom egnade jag densamma det största erkännande; ja jag
nästan går så långt, att jag anser, att dessa myndigheter egnat
frågan en sorgfälligare behandling, än föredragande departements¬
chefen gjort. Mitt yttrande får icke och kan icke innefatta någon
antydan derom, att jag skulle anse, att de akademiska myndig¬
heterna icke i detta fall gjort hvad på dem ankommer, utan ytt¬
randet afsåg endast ett uttalande af en enskild akademisk lärare,
att enligt hans förmenande förslaget icke vore utförbart och att
dess bestämmelser måste inom kort tid ändras, men att han det
oaktadt ansåg, att förslaget borde bifallas. Det var detta jag
ansåg för en politik, tillhörande den glada skolan.
Ang. ombild¬
ning af
adjunkts-
inrättningen
vid universi¬
teten.
(Forts.)
N:o 30.
Måndagen den 9 April, f. m.
28
An<). ombud- Det är endast mot representantens från Upsala förenämnda
adjunkt* uPP*a^ning jag velat på det bestämdaste reservera mig.
Inrättningen .
vid unicefsi- Herr irettenberg: Jag bär vant mycket tveksam, huru-
ieim. vida jag borde uppträda i denna fråga, emedan jag icke eget nå-
(Forts.) g0n gådan sakkännedom, att jag kan beherska sjelfva hufvudfrågan
eller, med andra ord, emedan jag icke förstår att bedöma huru¬
ledes adjunkts- och doeentstipendiat-institutionerna böra ombildas
för att befordra det vetenskapliga lifvets och undervisnings-väsen-
dets utveckling vid universiteten. Lösningen af denna uppgift är
svår i och för sig sjelf och blifver ännu svårare derigenom, att
man vid försöket att ordna frågan kar att hålla sig inom den af
Riksdagen angifna begränsade kostnadssumma.
Men utom detta frågans materiela område finnes äfven ett
annat formelt, och på detta vågar jag röra mig med större frimo¬
dighet, hvarförutom jag fått en särskild anledning att beträda
detta senare område genom herr Departementschefens uppträ¬
dande i denna fråga, då nemligen herr Departementschefen här
uttryckligen förklarat, att det nu af Kongl. Maj:t framlagda för¬
slaget skulle stå i väsentlig öfverensstämmelse med de förut af
Riksdagen godkända grunderna. Mitt förmenande är deremot
att, om Riksdagen eller denna Kammare skulle göra sig föreställ¬
ningen, att verkligen en sådan öfverensstämmelse egen rum, så
skulle den göra sig skyldig till ett stort sjelfbedrägeri.
Detta har framhållits och utvecklats af åtskilliga talare före
mig, men jag skall icke desto mindre söka att i några fahufvud-
drag angifva, hvari de väsentligaste divergenserna ligga. Riks¬
dagen hade uttryckligen förklarat, “att i stället för nu bestående
adjunkturer borde inrättas nya fasta professorsplatser utöfver nu-
befintliga “i de ämnen, der sådana för undervisningens upprätt¬
hållande samt för obligatoriska examinas förrättande vore af nö¬
den. “ Märk, mina Herrar, “obligatoriska examinas förrättande”,
och här är dock fråga om inrättandet af icke mindre än 34 nya
professors-platser, utan att examineringsskyldigheten är förenad
med någon af dem. Jag frågar om detta är öfverensstämmande
med Riksdagens mening?
Vidare vet man, att Riksdagen hade uttryckt den åsigt, att
de väsentligaste olägenheterna med adjunktsinstitutionen vore dels
de otillräckliga inkomsterna dels den osjelfständiga ställningen,
som adjunkterne intogo i följd af deras skyldighet att vikariera
för den ordinarie professorn. Nu frågas: qvarstår denna ovilkor-
liga skyldighet enligt Kongl. Maj:ts förslag, eller icke? Den qvar¬
står icke, om dermed menas att, i händelse af förfall för den or¬
dinarie professorn, adjunkten ovilkorligen skall vikariera, men så
till vida kommer den dock att fortfara, såsom ovilkorlig, att en
extra ordinarie professor, vare sig han vill eller ej, »näste vikariera,
om sådant af vederbörande honom ålägges, och jag tillägger, att
jag icke kan förstå annat än att sådant vikarierande, i stället för
att, såsom i Kongl. förslaget är åsyftadt, blifva ett undantag,
måste blifva regel. Ty i fall det skulle finnas en docent, som
Måndagen flen 9 April. f. m.
29
Sko 80.
möjligen skulle vilja uppträda täflande om vikariat med extra Ang. emHld-
ordinarie professorn, synes mig att vederbörande knappt kunde ning af^
undgå att lemna detta uppdrag åt extra ordinarie professorn, enär iZimingen
denne annars skulle beröfvas både sitt anseende bos studenteorpsen vid vnir/ni-
och äfven inkomster, emedan, såsom vi finna, den vikarierande är teten.
berättigad till den ordinarie professorns tjenstgöringspenningar. (Forts.)
De extra ordinarie professorerna måste sålunda antingen komma
att blifva vikarierande i regeln, i strid med Riksdagens syfte,
enär Riksdagen ju ansett denna skyldighet såsom eu väsentlig
olägenhet för den nuvarande adjunktsinstitutionen.
Om man vidare fäster sig vid aflöningen, så vågar jag påstå
att äfven i det fallet är Kongl. Maj:ts förslag stridande mot de
åsigter, som uttalats af Riksdagen, väl icke i denna fråga, men i
eu mycket närbeslägtad, nemligen frågan om aflöningen för ordi¬
narie professorer. När denna fråga under förra riksdagen före¬
var till behandling, uttalade Riksdagen den åsigten, att det “i
flera hänseenden vore olämpligt," att professorslönerna voro olika.
Icke dess mindre går Kongl. Maj:ts förslag ut derpå, att lönerna
för de extra ordinarie professorerna skola blifva olika, nemligen
för vissa af dem 4,000 kronor, för andra åter 4,500 kronor.
Vidare ansåg Riksdagen,4 då de ordinarie professorslönerna
under förra riksdagen reglerades, att de borde höjas från deras
dåvarande belopp 4,500 kronor till 6,000 kronor, emedan profes¬
sorernas aflöning då ansågs otillräcklig, men det oaktadt är det
förevarande otillräckliga aiiöningsbeloppet föreslaget såsom maxi¬
mum för de nya professorslönerna. Vi se således, att icke heller
i detta afseende det Kongl. förslaget öfverensstämmer med Riks¬
dagens åsigt.
Äfven i ett annat hänseende är förslaget afvikande från Riks¬
dagens mening, nemligen deri att man vid den nya organisationen
skulle hålla sig inom befintliga tillgångar, men Herr Jöns Pehrsson
anmärkte i förrgår rigtigt, att detta vore omöjligt, emedan för¬
slaget förutsätter ålderstillägg, som icke kunna bestridas med dessa
tillgångar.
Således är det icke mindre än i fem olika hänseenden, som
förslaget skiljer sig från de af Riksdagen uttalade grunder för
undervisningsväsendets ordnande vid universiteten; och jag hem¬
ställer åt Herrarne sjelfve, om dessa afvikelser kunna anses ovä¬
sentliga.
Jag nämnde, att jag icke är en kompetent domare i hufvud-
frågan eller att jag icke förstod, huruledes adjunktsinstitutionen
och docentstipendierna böra ombildas, men det hindrar mig icke
att antyda min farhåga i en vigtig punkt. Det är nemligen i frå¬
ga om den betänkliga ställning dessa nya extra ordinarie profes¬
sorer komma att intaga. Adjunkturerna borde ju afskaffas, derför
att innehafvare af dessa befattningar hafva otillräckliga löner
och en ©sjelfständig ställning, med hänsyn till deras vikariats-
skyldighet. Huru blifver nu förhållandet med dessa extra ordi¬
narie professorer? Lönerna äro otillräckliga, och man synes all¬
mänt erkänna att de måste höjas. Huru är det med vikariatskyl-
Sto 30.
Ang. ombild¬
ning af
aäjwnkts-
inrättling eu
till universi¬
teten.
(Forts.)
30 Måndagen den 0 April, f. in.
digheten? Den qvarstår väl icke på papperet, men kommer att ega
rum i verkligheten, och dermed skulle ju en god del af den be¬
prisade sjelfständigt!eten att försvinna. Men otillräckliga inkom¬
ster, hvad leda de till? Jo till att desse lärare ovilkorligen må¬
ste komma att tyngas af näringsbekymmer, så att de, för att af¬
hjelpa dessa, måste förskaffa sig andra, för deras egentliga verksam¬
het främmande inkomstkällor, hvarigenom tjensten naturligtvis
måste komma att lida. Man må väl då betvifla, huruvida under
dessa omständigheter den föreslagna förändringen skall kunna
komma att medföra det resultat, som af Herr Departementschefen
framhölls, då han nemligen yttrade, att man med inrättandet af
dessa professurer skulle åstadkomma ett “kraftigt ingripande till
vetenskapernas befrämjande.“ Jag befarar deremot att dessa 34
extra ordinarie professorer, utan examensskyldighet, men med otill¬
räckliga inkomster och hvarjehanda närings be styr, icke skola förmå
utöfva något väsentligt inflytande på. det vetenskapliga lifvets
utveckling vid akademierna, och det blir då en klen tröst att hafva
utbytt den gamla häfdvunna benämningen “adjunkter'1 mot den
högtidligare af “extra ordinarie professorer.“ Jag påminner mig
härvid en berättelse, den jag hörde i Upsala, om gamle professor
Göran Wahienberg. Då det nemligen vid något tillfälle Slef'fråga
om promotionshögtidligbeternas afskaffande, säges Wahienberg,
konservativ i allt liksom jag, hafva yttrat: “Jag kan icke gå in
på det förslaget; den der grannlåten behöfs nog för att förgylla
våra nuvarande kandidater utan kunskaper och utan pengar, inen
med fastmer och med paletåer." Jag fruktar att någonting lik¬
nande kan komma att sägas om dessa extra ordinarie professorer,
hvilka till följd af näringsomsorger icke kunna uteslutande egna
sig åt vetenskapen och följa med dess utveckling, och derföre
skola förlora allt inflytande på den studerande ungdomen, och att
denna icke känner sig manad att begagna sig af deras handled¬
ning; och kanske skall man då en gång få skäl att om dessa extra
ordinarie professorer säga ungefär som Wahienberg om kandida¬
terna: utan kunskaper och utan penningar, men med tomma före¬
läsningssalar och granna titlar.
Jag bör, innan jag slutar, med några ord bemöta hvad Herr
Departementschefen för en stund sedan yttrade derom, att det
vore omöjligt att åstadkomma en fullständig organisation af un¬
dervisningsväsendet vid universiteten af det skäl, att det veten¬
skapliga Tifvet befunne sig i en fortgående ständigt stark utveck¬
ling. Ja, detta är ju alldeles lägligt såsom allmän sats. Men
det hindrar väl icke uppgörandet äf ett fullständigt förslag till
afhjelpande af de behof, som redan i det afseende! förefinnas.
Jag kan således icke förstå hvad Herr Departementschefen med
detta yttrande egentligen åsyftade.
Jag har ansett mig höra yttra detta, emedan frågan är af så
stor vigt, och emedan jag fruktar, att, om den nu icke löses, den
snart skall återkomma. Jag kan derför icke heller förstå Herr
Casparssons ståndpunkt, som, fastän han erkände, att den före¬
slagna organisationen icke kan påräkna någon varaktighet, ändock
Måndagen den 9 April, f. m.
31
N:o 30.
förklarade att det vore “orimligt" att nu söka åstadkomma någon -Ang. omUld-
ändring i Utskottets förslag. Jag erkänner visserligen, att "det n™9 f
är föga sannolikt, att något sådant skall lyckas, då man känner, iZätMnäen
att Utskottets i Öl slag redan gatt igenom i Första kammaren och r i univevsi-
att så betydande personer, som der uppträdt i frågan, icke an- teten.
sett sig kunna våga yrka någon ändring i detta förslag, och jag (FortsJ
anser vid sådant förhållande det vanskligt att hysa en tanke på
att här söka åstadkomma någon ändring. Men är man, såsom
Herr Casparsson och jag, af den åsigten, att detta blott är ett öf-
vergångsförslag, som efter hand skall medföra betydligt ökade
kostnader — hvarför också anledningen till de bifallsrop, hvarmed
Herr Departementschefens yttrande nyss helsades, är för mig obe¬
griplig — är man, säger jag, af den åsigten, kan det åtminstone
löna mödan att känna sig före, huruvida någon skulle vara sin¬
nad att framställa ett yrkande i syfte af ändring i Utskottets
förslag; jag skall derför, ehuru jag, som sagdt är, icke begriper
huru saken skulle ordnas och således icke sjelf vågar göra något
yrkande, likväl tillåta mig att uppläsa ett förslag, till den kraft
och verkan det kan hafva, öfverlemnande åt Herrarne att sjelfve
bedöma, huruvida detta förslag förrjenar vidare bearbetning.0 För¬
slaget skulle då lyda ungefär sä här: “Att Riksdagen måtte
uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, vid anmälan af sitt
under mom. a) fattade beslut, dels tillkännagifva att Riksdagen
icke kunnat godkänna det af Kongl. Maj:t afgifna förslag till om¬
bildning af adjunkts- och docent-stipendiat-institutionerna, dels
anhålla att Kongl. Maj:t måtte för nästa Riksdag framlägga för¬
nyad fullständig och detaljerad plan till samma institutioners
ombildning.“ Det är visserligen sant, att detta skrifvelseförslag
icke närmare antyder i hvilken rigtning det nya organisationsför-
slaget skulle gå; men Kong!. Maj:t finge i detta fall göra på
samma sätt, soni i så många andra frågor: han finge af sjelfva
ärendets behandling och den i det samma här förda diskus¬
sionen sluta sig till hvad Kammarens kollektiva mening kunde
vara.
Jag vågar, såsom jag nämnde, icke sjelf framställa något yr¬
kande, men jag lemnar mitt förslag här efter mig till benäget
påseende.
Herr Rundgren: Det är en märklig företeelse, som synes
mig kraftigt tala för det föreliggande förslaget, nemligen att, oak¬
tadt de många anmärkningar, som blifvit framstälda, man hvarken
inom. Första eller Andra Kammaren gjort något annat yrkande
än bifall, och att således ingen begärt vare sig någon positiv för¬
ändring af förslaget eller ens återremiss af detsamma. Till och
med den siste ärade talaren, som hyste så stora betänkligheter,
att han uppstält ett provisionel förslag, i vissa afseenden afvi¬
kande från Kong], Maj:ts, har dock icke sjelf vågat framställa
något bestämdt yrkande om bifall till detsamma, utan inskränkte
sig till att, såsom han sade, framlägga detsamma till benäget på¬
seende. Denna af mig anmärkta omständighet, att nemligen i
N:o 30.
Måndagen den 9 April, f. m.
Ang. ombild¬
ning af
adjunkts-
inrättning on
rid universi¬
tet eu.
(Fort?.)
32
fråga om en omorganisation, sådan som denna, icke något bestämdt
yrkande göres i syfte att vinna ett annat resultat än det, som af
Kongl. Maj:t afses, måste enligt min tanke liäntyda derpå att i
sjelfva förslaget ligger något, som man måste erkänna vara godt,
som man icke vill förlora, om än detta förslag såsom allt mensk¬
ligt måste hafva sina bristfälligheter. Det är, såsom redan blifvit
anmärkt, alldeles klart, att, då vetenskaperna äro så mångfaldiga,
hos vetenskapens målsmän ofta måste framträda anspråk af den
beskaffenhet att de, huru Riksdagens beslut i detta fall än må
blifva, icke skola finna sig fullt tillfredsställa. Men deruti inne-
bäres ingalunda, att för all framtid eller ens under någon längre
tid dessa anspråk skola blifva ouppfylda, ehuru de nu icke kunna
tillgodoses, eftersom Riksdagen uttryckligen förklarat, att omor¬
ganisationen skall göras inom de anslagsbelopp, som redan före¬
finnas.
Såsom någonting afskräckande i fråga om antagande af för¬
slaget har anförts, att Riksdagen, derest den nu bifölle den gjorda
framställningen, kunde bereda sig på att från universitetens sida
snart få se nya anspråk uppställas. Men månne väl detta kan
vara ett giltigt skäl till betänkligheter? Förslaget innehåller, så¬
som herr Departementschefen äfven sagt, en ny organisation. År
det icke tydligt, att universiteten lika litet som andra institutioner
kunna förklara, att de med denna organisation fått något, hvar¬
med de för all framtid kunna låta sig nöja. Ett sådant anta¬
gande innebure eu orimlighet. Vidare har sagts, att nu förelig¬
gande förslag i flera af sina hufvudgrunder skiljer sig från de af
Riksdagen'angifna grunder för omorganisationen, och jemväl deruti
har man velat finna anledning till anmärkningar mot Kongl. Maj:ts
förslag. Men, om så är förhållandet, står det ju Riksdagen fritt
att förkasta förslaget. De nya grunderna, om de kunna så kal¬
las, ligga ju nu inför Riksdagen, och det är deras antagande frå¬
gan gäller. Likgiltigt är i sjelfva verket om de öfverensstämma
eller icke med en föregående Riksdags åsigter. Frågan är den,
om den nuvarande Riksdagen vill antaga eller ogilla dem.
Det var dock icke egentligen detta jag ville anföra, då jag
begärde ordet. Hvad som framkallat mig. är ett yttrande af min
ärade vän som senast hade ordet, och med hvilken jag i allmän¬
het öfverensstämmer i åsigter. Jag kan nemligen icke underlåta
att bemöta hans anförande i fråga om den af honom gifna för¬
klaringen, att de föreslagna extra ordinarie professorerna med de
ringa löneförmåner, som enligt förslaget blifva dem tilldelade, skola
komma i en särdeles ofördelaktig ekonomisk ställning, och att de
skola egentligen endast få en grann titel, samt att de, enligt hans
förmenande, med otillräcklig lön och otillräckliga kunskaper, snart
skulle nödgas att med jemnmod se, hurusom de akademiska läro-
salarne under deras föreläsningstimmar komme att stå tomma.
Ligger nemligen sanning uti detta yttrande, då är alldeles tydligt
att man fullkomligt obetingadt måste uttala förkastelsedomen öf¬
ver det nya organisationsförslaget. Anser man verkligen, att den
nya institutionen endast deruti komme att skilja sig från den gamla,
33
Måndagen den 9 April, f. m.
N:o 30.
att de personer, som komme att träda i de förra adjunkternes Ang, ombild
ställe, erhölle en annan titel, men för öfrigt komme att utgöras af ninä af
män, som icke ega tillräckliga kunskaper för att kunna göra någon ^TkU"
väsentlig nytta vid universiteten, då ligger uti en sådan opinion vid mivfrii
dödsdomen öfver hela institutionen. Men jag frågar: med hvilken tetm.
rätt fälles ett sådant yttrande? Se vi först och 'främst på de af- !yprts->
löningsförmåner, som föreslås åt de ifrågavarande akademiska lä-
rarne, så måste man först och främst medgifva, att förslaget inne¬
håller en förbättring i de nuvarande universitetsadjunkternes löne-
vilkor. Jemför man vidare de e, o. professorerne med elementar-
lärarne, så erhålla de ju genast den högsta eller näst högsta lön.
hvartill de sist nämnde kunna komma. Men har man val rättighet
påstå, att den högsta lektorslönen är så ringa, att dess innehafvare
måste kämpa med ekonomiskt betryck och att han i följd deraf
icke kan uteslutande egna sig åt sitt lärarekall? Jag tror icke för¬
hållandet vara sådant. Ej heller tror jag, att hvad som är nog för
en lektor ! högsta. lönegraden, med den vigtiga ställning i samhäl¬
let han innehar, icke skulle vara tillräckligt äfven för den unge
akademiske läraren eller nödga honom att kämpa mot närings-
omsorger och i följd deraf i sitt kall ej kunna verka så gagnerikt
som eljest.
Hvad angår samme ärade talares tillämpning på de e. o. pro¬
fessorerne af Professor G. Wahlenbergs af honom citerade ytt¬
rande om filosofie kandidaterne och deras kunskaper, så anser jag
detta vara något som man gerna kan förbigå, viljande jag dock
anmärka, hurusom det icke är antagligt, att personer utan erfor¬
derliga kunskaper komma att befordras till lärareplatser vid uni¬
versiteten. Tvärtom skall man nog hädanefter som hittills tillse
att i lärarnes leder endast insättas män, hvilka åtminstone i den
specialvetenskap, hvaråt de egnat sig, kunna försvara sin ställning.
Af samme talare yttrades vidare, att beträffande vikariats-
skyldigheten någon förändring i sjelfva verket icke kommer att in¬
träda genom den tilltänkta förvandlingen af adjunkturerna till
e. o. professurer. De e. o. professorerne förpligtas nemligen att
likasom nuvarande adjunkter vid inträffande förfall för ordinarie
professor sköta hans tjenst. Låg det någon sanning i detta påstå¬
ende, så hade också talaren för Småland rätt i sitt yttrande, att
när endast vore fråga om en namnförändring. Men vi måste komma
i håg att det är en väsentlig skilnad i afseende på den föreskrifna vi-
kariatsskyldigheten.för de e. o. professorerne och de skyldigheter,
som härutinnan åligga adjunkterne. Det är redan nämndt, att
ad] u nkt er ne vid den juridiska fakulteten måste vara beredde att
vikariera såsom lärare i hvilken gren som helst inom det juridiska
området. Men med den starka utveckling åt det speciella, som ve¬
tenskapen på senare tiden tagit, är det orimligt att vidare fordra
en dylik un d er visnings s kyldigh et i olika specialämnen af samme
person, i^n sådan, polyhistor fa vi väl icke begära, att en univer-
sitetslärare skall. vara. Hvad deremot angår den extra ordinarie
professorn, sa blir han extra ordinarie i ett med den ordinarie pro-
Andra Kammarens Pr oi. 1877. N:o SO- B
N:o 30.
34
Ang. ombild¬
ning af
adjunkts-
■in rätt ning en
■rid universi¬
teten.
(Forts.)
Måndagen den 9 April, f. m.
fessorns närbeslägtad!;, ämne. och då den senare får förfall, blir
extra ordinarie professorn vikarie i dennes tjenstgöringsskyldighet
i öfrigt, men behåller såsom föreläsare sitt eget ämne. Hans verk¬
samhet såsom vikarie komme således icke att verka något afbrott
i hans studier eller föranleda hans inkastande på ett för honom
främmande specialämne, utan han får fortsätta studierna i just
det ämne,; hvaråt han vändt sig, men tillika uppehålla examina¬
tionen. Jemväl detta är en omständighet af vigt att beakta.
1 likhet med den föregående talaren erkännande, att jag icke
tillräckligt satt mig in i denna sak, förekommer det mig likväl
som om den ifrågasatta organisationen vore en god grund att
bygga uppå, samt att man icke må betrakta hvad som föreslagits
såsom någonting afslutadt, utan endast som ett steg på en ny
väg. Och jag är fullt öfvertygad att, i fall denna organisation
kommer till stånd, blifvande Riksdagar icke skola draga i betän¬
kande att än vidare, lika som tillförene, lemna universiteten de
understöd, de kunna behöfva.
Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.
Herr Axel Bergström; Herr Talman! Då jag inledde denna
öfverläggning, förklarade jag den af mig intagna ståndpunkt vara
mycket svag, enär den vore af helt negativ art — med ett ord, att
jag icke hade något yrkande att framställa. Jag ville endast ut¬
tala mina farhågor för mindre lyckliga verkningar af det sätt,
hvarpå adjunkturerna ombildades till andra platser, och mina för¬
hoppningar att dessa verkningar under vissa vilkor och förutsätt¬
ningar måtte uteblifva. Ett sådant uttalande kunde icke leda till
något för förslagets utgång skadligt resultat, vid det förhållande
att Kammaren redan genom bifall till första momentet besluta,
att de anslagsbelopp, hvarom här är fråga, skola på ordinarie
stat uppföras. Jag gläder mig deråt att det osäkerhets-, oviss¬
hets- och otrygghetstillstånd, hvaruti universitetens yngre lärare
befunnit sig från och med 1874, kommer att upphöra och antydde
i mitt förra anförande, att frågor ofta förekomma i sådant skick
och under sådana omständigheter, att man måste böja sig för det
oundvikliga och taga dem huru de än gestalta sig.
Då chefen för Ecclesiastikdepartementet välvilligt till besva¬
rande upptog åtskilligt utaf hvad jag yttrade, tyckte jag mig
finna, att jag af honom i åtskilligt blifvit missförstådd. Jag vill
emellertid icke upptaga Kammarens dyrbara tid med att korrigera
denna missuppfattning, endast förklara att hvad han anfört icke
varit af beskaffenhet att kunna undanröja mina farhågor eller
stärka mina förhoppningar.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll Kam¬
maren Utskottets hemställan.
Mom. c.
Slef äfven bifallet.
N:o 30.
Måndagen den 9 April. f. m. 35
I mom. d hade Utskottet hemstält:
att innehafvare af docentstipendium måtte, i händelse han öfver-
ginge i elementarläroverkets tjenst, för bestämmande af lönegrad
räkna sig till godo högst fem år af den tid, han deltagit i under¬
visningen vid universitetet.
Beträffande detta förslag yttrade:
Herr Rubenson: Herr Talman! Mine Herrar! Det är inga¬
lunda min mening att motsätta mig hvad Utskottet i det före¬
dragna momentet påyrkat. Tvärtom skall jag anhålla att på det
ifrigaste få förorda bifall till detsamma. Men jag anser tillfället
böra begagnas för att göra en erinran, hvilken jag hoppas fram¬
deles skall föranleda ett beslut af Riksdagen och jag tager för
gifvet att detta beslut skall komma att fattas redan vid näst¬
kommande riksdag. Det är temligen gifvet att, då här endast varit
fråga om sättet hvarpå de anslag, hvilka äro fastade vid adjunkt-
och docentinstitirtionerna, skola användas till dessa institutioners
ombindande, det icke blifvit nu ifrågasatt att bestämma förmånen
af tjenstårsberäkning vid elementarläroverken för de docenter,
hvilka icke hafva något stipendium. Men det förefaller mig som
om, då docentstipendiaterne icke blott hafva förmånen af stipen¬
dier, utan derutöfver,, i händelse af bifall till det föredragna
momentet, erhålla rättighet att räkna fem tjenstår vid elementar¬
läroverket, det vore billigt att de docenter, hvilka vilja stanna
qvar vid universitetet för att egna sin verksamhet åt vetenskapen,
men för hvilka icke .tillfälle finnes att erhålla docentstipendium,
åtminstone finge åtnjuta förmånen att räkna sig till godo högst
fem år af denna verksamhet vid inträdet i elementarläroverkets
tjenst.
Jag tager mig friheten yrka bifall till Utskottets förslag.
Häruti instämde Herrar Axell och Malmberg.
Herr Lyttkens: Den siste talaren anförde så goda skäl för
ändring uti Utskottets förslag. i denna del, att jag för motive¬
rande af ett yrkande i denna rigtning icke behöfver vidare upp¬
taga Kammarens tid, utan endast på grund af de utaf honom an¬
förda skäl begär ändring i den föredragna punkten, så att äfven
docenter, hvilka icke innehafva stipendier, men ändå egna sin
verksamhet åt universitetet, må vid inträde i elementarläroverkens
tjenst få räkna sig till godo den förmån, hvarom här är fråga.
Det vore enligt min tanke endast en ringa gärd af rättvisa åt
dessa docenter, hvilka arbeta i vetenskapens tjenst, under för¬
hoppning om framtida befordran, att låta dem i fråga om löne¬
grad vid elementarläroverken räkna sig till godo högst fem år
af den tid, de utan någon ersättning offrat åt universitetet.
Jag yrkar således bifall till momentet med den förändring, jag
i fråga om de med stipendier icke hugnade docenter sålunda
föreslagit.
Ang. ombild¬
ning af
adjunkt s-
inrättningen
vid universi¬
teten.
(Forts.)
V.o 30.
36
Ann- ombild¬
ning af
adjnnkts-
inrättningcn
'nid' universi¬
tet eu.
(Forts.)
Måndagen den 9 April. f. in.
Herr Lytlt förenade sig med Herr Lyttkens.
Herr Dickson: Jag kan egentligen icke hafva något emot
att docenterne för att kunna qvarstanna vid universiteten för¬
värfva en eller annan förmån, men jag tror för min del icke
Kammaren skulle handla välbetänkt, om hon på rak arm ingick
på Herr Lyttkens’ förslag. Att det finnes oegentlighet^- uti före¬
liggande moment af Stats-Utskottets förslag vill jag medgifva,
ty om Herrarne närmare betrakta detsamma, så gäller den förmån,
hvarom här är fråga, endast docenterne inom den filosofiska fa¬
kulteten. Hvad särskilt beträffar docenterne inom juridiska och
medicinska fakulteterna, hafva desse ingen fördel af rättigheten
att vid öfvergång till elementarläroverkets lärarecorps få beräkna
såsom tjenstetid de år. de i egenskap af docenter egnat åt uni¬
versitetet, ty det är hufvudsakligen blott från den filosofiska fa¬
kulteten dylika öfvergångar ega rum. Det är således endast do¬
centerne ur sistnämnda fakultet, hvilka skola draga nytta af denna
för de med stipendier hugnade docenter föreslagna fördel; och jag
tror derföre det vore lämpligast att godkänna momentet utan
den af Herr Lyttkens föreslagna förändringen.
Men om en förmån skall beviljas docenterne vid universiteten,
torde det vara stort skäl att icke allenast meddela, densamma åt
docenterne inom den filosofiska fakulteten, utan jemväl förläna
en liknande fördel åt deras gelikar inom öfriga fakulteter. Derom
kan likväl icke Kammaren nu besluta, enär något förslag i sadant
syfte icke nu föreligger. Jag inskränker mig derföre att yrka
bifall till Utskottets förslag och anser det icke fullt rigtigt att
påyrka en så beskaffad ändring deruti, som Herr Lyttkens för¬
ordat.
Herr Nils Östling: Jag instämmer på det lifligaste i Herr
Rubensons yttrande i denna fråga. Hvar och en, som tagit denna
sak i nogare betraktande, skall säkerligen lätt finna rättvisan
och billigheten deraf, att denna förmån, att få vid inträdet i ele¬
mentarläroverks tjenst tillgodoräkna sig fem år af den tid man
deltagit i universitetsundervisningen, utsträckes till samtliga do¬
center, som söka och vinna anställning vid elementarläroverken.
Denna fråga har förut en eller två gånger varit föremål för Riks¬
dagens bepröfvande, men på skäl, som jag nu icke kan erinra
mig, har framställningen blifvit afslagen. Jag tror, att alla. skäl
tala för rättvisan och billigheten af. den föreslagna utsträckningen
af i fråga varande förmån, jnen i likhet med den. siste talaren
anser jag det icke vara skäl att nu påyrka den ändring, som Herr
Lyttkens föreslagit, ty då måste detta moment på ett annat och
mera bestämdt sätt, 'än som nu kan ske, formuleras. Derföre,
under anbefallande af denna åtgärd i en kommande. Riksdags be¬
nägna och välvilliga åtanke, inskränker jag mig till att i likhet
med Herr Rubenson yrka bifall till momentet,
Herr Rundgren: För min del vill jag icke yttra mig i af-
Måndagen deri 1) April, f. in.
N:o 30.
37
seende å frågan, om det kan vara billigt eller icke att samtlige
docenter skola ega rätt att räkna sig till godo sin undervisnings¬
tid vid universitetet, då de inträda i elementarläroverkets tjenst.
Men jag ber att få fästa uppmärksamheten dels derpå att det
icke finnes någon motion vid riksdagen, som kan gifva anledning-
till en så väsentlig ändring i detta moment, dels också derpå att
den föreslagna ändringen har ett alltför betydligt inflytande på
statsutgifterna, för att kunna eller böra så lättvindigt behandlas.
Det är ett helt annat förhållande med innehafvarne af docent¬
stipendier, än med de andra docenterne då de förra dels måste
ega vissa qvalifikationer, för att åtnjuta stipendier, dels ock hafva
skyldighet till en viss tjenstgöring, hvilket icke i samma män är
händelsen med de senare.
Jag anhåller derföre om proposition å bifall till momentet
oforändradt, och skulle till och med önska, att man för närvarande
icke uttryckte någon åsigt om rättvisan och billigheten af den
föreslagna ändringen.
Herr Lyttkens: Som jag af siste talaren blifvit gjord upp¬
märksam derå, att mitt förslag kan komma att utöfva inflytande
på statsutgifterna, och då någon motion icke blifvit i frågan väckt,
så ber jag att få återtaga mitt yrkande och vill endast till proto¬
kollet anteckna min åsigt, att behofvet och rättvisan kräfva en
ändring, sådan som här blifvit af mig ifrågasatt.
Herr Linder: Jag skall endast be att få säga några ord
med anledning af det yttrande, som den ärade representanten från
Karlstad nyss hade. Han bestred billigheten deraf att akademie-
docenterne, oberoende deraf om de innehade docentstipendier eller
icke, finge åtnjuta fördelen att få beräkna fem års tjenstetid vid
universitetet, i händelse de ingå i elementarläroverkens tjenst.
Han ville bestrida billigheten häraf på den grund, att endast sti-
pendiaterne skulle hafva åliggande att vikariera. Jag vill dock
häremot erinra, att när en person blir antagen till universitets¬
lärare, har han skyldighet att, då myndigheterna så fordra, åtaga
sig vikariat. Han är visserligen icke dertill obligerad i den grad
som stipendiaterne, men enligt gällande statuter har han skyldig¬
het att lyda sina förmän.
Således ber jag att, med instämmande i de Herrars yttranden,
hvilka framhållit billigheten deraf att för alla docenter beredes
samma förmån, som detta moment tillägger stipendiaterne, få yrka
bifall till samma moment.
Öfverläggningen var slutad. Utskottets hemställan bifölls.
Mom. e.
Blef jemväl bifallet.
Punkten 6.
Ang. ombild¬
ning af
adjunkts-
inrättningen
vid universi¬
teten.
(Forts.)
N:o 30.
38
Måndagen den 9 April, f. m.
Om andag
till semina¬
rier vid uni
versiteten.
I anledning af Kongl. Majds förslag, att för inrättande vid
universitetet i Upsala af seminarier för juridik, språkvetenskap
samt matematik och fysik måtte anvisas ett anslag af 11,000
kronor och till understöd för det språkliga seminariet vid uni¬
versitetet i Lund 2,950 kronor, kade Utskottet uti förevarande
punkt hemstält :
att berörda nådiga framställningar för närvarande måtte en¬
dast på det sätt bifallas, att på extra stat för år 1878 anvisades:
a) för inrättande vid universitetet i Upsala af ett seminarium
i språkvetenskap 3,000 kronor; och
b) till understöd för det språkliga seminariet vid universitetet
i Lund 2,950 kronor.
Mot Utskottets hemställan i mom. a voro reservationer inom
Utskottet afgifna
dels af Herrar (Jarl Ekman och •/. Widén, Indika yrkat an¬
visande för Upsala universitet af ett extra anslag å 7,000 kronor,
att fördelas mellan de särskilda seminarierna; och
dels af Herr L. Nordenfelt, som för sin del framlagt ett så
lydande förslag:
“att förevarande nådiga framställningar må på det sätt bi¬
fallas,
att på extra stat för år 1878 anvisas:
a) för inrättande vid universitetet i Upsala af seminarier för
juridik, språkvetenskap samt matematik och fysik 11,000 kro¬
nor; och
b) lika med Utskottets förslag.11
Efter det föredragning skett af mom. a, lemnades ordet på
begäran till
Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet, Herr Statsrådet
Carlson: Tacksam för det understöd Stats-Utskottet lemna!
den Kongl. propositionen i en af dess delar, måste jag likväl
anhålla hos Kammaren om uppmärksamhet för några skäl, som
efter min uppfattning tala för att denna välvilja något utsträckes.
Kongl. Maj:t har föreslagit ett anslag af 11,000 kronor till
bildande af en anstalt för s. k. vetenskapliga öfningar vid Upsala
universitet, och af detta anslag har Utskottet tillstyrkt 3,000
kronor.
De så kallade vetenskapliga öfningarne äro en utveckling af
universitetsundervisningen — den nyaste i sjelfva verket — som
spelar en ganska stor roll i afseende å denna undervisnings frukt¬
bärande kraft. Jag känner för närvarande ingen nyare institution
i detta hänseende, som verkar så starkt som denna, och detta af
de allra enklaste och påtagligaste skäl. Hittills har universitets¬
undervisningen hufvudsakligast och nästan uteslutande bibringats
genom föredrag, hållna från katedern — jag tager nu icke med
Måndagen deri 9 April, f. m. 39
i beräkningen de vetenskapliga laboratorierna, ty de utgöra en¬
dast undantag; i allmänhet bär undervisningen lemnats på nu
nämnda sätt. De studerande hafva förhållit sig helt och hållet
■såsom mottagare och åhörare. Men man har under tidernas lopp
funnit att de studerande, som redan befatta sig med vetenskap¬
liga studier, måste drifva dem på ett annat sätt. De måste drif¬
va dem genom egen verksamhet, väl fortfarande med biträde af
lärare, men på , egen hand och med eget arbete. Detta är upp-
hofvet till de s. k. vetenskapliga öfningarne, Vid de främmande
universitet, som gått längst framåt, bedrifvas dylika öfningar i
nästan alla vetenskapsgrenar. De bestå deri, att de unge blif¬
vande vetenskapsmännen få pröfva sina krafter, bereda sig till
och hålla föredrag, arbeta ut hvad de under andras föredrag hört
och göra tillämpning deraf efter de olika vetenskapernas natur,
så att derigenom bildas eu plantskola för vetenskaplig forskning.
Dessa vetenskapliga öfningar hafva blifvit införda långt förr
i andra länder, än hos oss. Tiden är nu inne att de hos oss må
något starkare befrämjas. För ungefär tio år sedan infördes dy¬
lika öfningar vid Lunds universitet, men naturligtvis endast med
svaga krafter äfven i det hänseendet, att för ändamålet behöfliga
anslag icke voro tillgängliga. Vidare hafva vid Upsala universitet
sådana öfningar påbörjats inom den filosofiska fakulteten i deu
högre matematiken och fysiken, och slutligen äfven inom den juri¬
diska fakulteten vid båda universiteten. Der diskuteras rättsfall,
kritiseras nya lagar och utkomna vetenskapliga arbeten o. s. v.
Dessa unga, uppspirande anstalter behöfva i främsta rummet
ett bokförråd, som innehåller ett urval af den nyare vetenskapliga
litteraturen och som kan vara tillgängligt på den lokal, der öf¬
ningarne hållas; de behöfva en sådan lokal och belysning deraf; de
behöfva något understöd för att i form af premier tilldelas de mer¬
endels obemedlade deltagarne; finnas tillgångar, är det äfven godt
att de hafva medel för att gifva någon ersättning åt de vid öfningarne
biträdande yngre universitetslärare. Stats-Utskottet har så till
vida behjertat dessa förhållanden, att det för befrämjande af de
språkvetenskapliga öfningarne vid universitetet i Upsala tillstyrkt
ett anslag af 3,000 kronor. Men jag her att fä anföra att, efter
den uppfattning, som gjort sig gällande hos vederbörande myn¬
digheter, är behofvet af öfningar i matematik lika stort. Denna
vetenskap ligger till grund för all tillämpad matematisk vetenskap
och fordrar ett så stort arbete, att dylika öfningar äfven i denna
vetenskap äro oundgängliga. Af samma skäl erfordras dylika öfnin-
garifysik och slutligen otvifvelaktigt äfven i juridik för att föra
undervisningen i denna vetenskap framåt. Vid sådant förhållande och
då det ifrågasatta anslaget är af ett så ringa belopp samt då, såsom
jag tror, kanske icke något annat anslag af så ringa belopp kan åstad¬
komma en så betydande och vidt ingripande verkan, vore det i
universitetets intresse ett önskningsmål af första ordningen att få
anslaget så stort, att dermed kunde tillgodoses äfven de mate¬
matiska, fysiska och juridiska vetenskaperna. Första Kammaren
diar också behjertat detta och så till vida utvidgat Stats-Utskot-
N:o SO'.
Om (mdag
till semina¬
rier vid uni¬
versiteten.
(Port*.)
N:o 30.
40
Måndagen den D April. f. m.
Om andag
till semina¬
rier vid uni¬
versiteten.
(Forte.)
tets förslag, att hon till Kongl. Maj:ts disposition anvisat 7,003
kronor för dessa tre arter af vetenskaplig öfning. Första Kam¬
maren bär således beviljat 4,000 kronor mera än Stats-Utskottet
föreslagit. Detta belopp är icke någon så synnerligen stor summa,
att den kan inverka något betydligare på statsregleringen. Den
farhåga, Stats-Utskottet tyckes hysa, att ett likartadt anspråk
skulle framträda äfven beträffande Lunds universitet, bör icke
heller kunna föranleda till någon tvekan; ty först och främst bär
ett sådant anspråk der ännu icke visat sig, och, äfven om det
skulle framkomma, torde en summa af 4,000 kronor äfven för
detta universitet icke vara en utgift, som kan komma att väga
synnerligen tungt i vågskålen.
Den andra invändningen Utskottet gjort mot Kongl. Majrts
förslag är, att den nya organisation af universitetsundervisningen,
som numera blifvit af Riksdagen till sina grunder bifallen, först
skulle behöfva pröfvas, innan man vidtoge den nu ifrågavarande
för än drängen. Men det torde vara lätt att inse, att under hvilken
organisation som helst kommer den nya institution, som nu är
i fråga, att blifva både behöflig och gagnelig; den är under den
nu varande organisationen lika behöflig som den kan blifva un¬
der den nya och kan lika väl sättas i verket under den ena som
under den andra. Det vissa är, att den späda begynnelse till nå¬
gon verklig utveckling i detta hänseende, som nu finnes, skulle
tryckas tillbaka genom ett bifall till Stats-Utskottets förslag. Det
vore i sanning ganska nedslående, om det visade sig att Riksda¬
gen, sedan dessa skäl blifvit framförda, icke ville behjerta ett be¬
hof, som har ett så väsentligt inflytande på den vetenskapliga ut¬
vecklingen i allmänhet och särskildt befordrar den framtida utveck¬
lingen af vår vetenskapliga kultur.
Jag anhåller sålunda, att Kammaren, som alltid visat sig
välvillig mot vetenskapen och dess idkare, ville instämma i För¬
sta Kammarens beslut att för det af Kongl. Maj:t framställda
ändamålet anvisa ett anslag af 7,000 kronor.
Herr Linder: Lifligt instämmande i herr Statsrådets och Che¬
fens för Kongl. Ecklesiastikdepartementet yttrande, angående be¬
tydelsen och nyttan för universiteten af seminariers inrättande,
anhåller jag endast få fästa uppmärksamheten derpå att, hvad
också chefen för Ecklesiastikdepartementet påpekat, inom Stats-
Utskottet icke rådt full enighet angående beloppet af det anslag,
som för sådant ändamål borde till Upsala universitet anvisas.
Kongl.Maj:t bar föreslagit 11,000 kronor till inrättande vid detta uni¬
versitet. af seminarier för juridik, språkvetenskap samt matematik
och fysik. Stats-Utskottet har hemstält om anslagets nedsättan¬
de från 11,000 till 3,000 krono]1, i akt och mening att derigenom
inskränka anslaget till att varda understöd för endast ett språk¬
ligt seminarium vid nämnda universitet. Mot denna hemställan
från Stats-Utskottets majoritet hafva likväl några aktade ledamö¬
ter af Utskottet afgifvit reservation, och två af de tre reservanterne
hafva yttrat en mening gående ut derpå, att Riksdagen för nämnda.
Måndagen den It April. f. in. 41
ändamål måtte bevilja 7.000 kronor. Mig synes som om detta af
de ärade reservanterne afgifna förslag vid närmare påseende vore
ganska välbetänkt. Ty. åt den tablå öfver användandet af de
utaf Kong]. Maj:t begärda 11,000 kronorna, som linnes vidfogad
propositionen härom, finner man att af detta belopp äro omkring
4,000 beräknade att användas till arfvoden åt extra lärare vid
seminarierna. Det är sannolikt detta belopp reservanterne velat
afdraga från det af Kongl. Maj:t föreslagna. Om så är fallet, an¬
ser jag dem hafva gjort det med fullt skäl. Den undervisning,
som tillhör de s. k. universitetsseminarierna, är nemligen icke af
beskaffenhet att böra öfverlåtas åt extra ordinarie lärare. Led¬
ningen af dessa öfningar bör nemligen tillhöra den vid universi¬
tetet tillgängliga högsta vetenskapliga och lärareerfarenheten och
följaktligen i första rummet bestridas af professorerne och endast
i det fallet, att dessa icke sjelfva sköta sina lärareåligganden, af
andra, Prefessorerne deremot böra, såsom mig synes, utan sär-
skildt arfvode fullgöra detta åliggande. Så är äfven fallet vid
universitetet i Lund, der ett sådant seminarium redan kommit till
stånd. Professorn i ämnet leder der öfningarne utan särskild!
arfvode. . Detta anses der såsom ett nödvändigt komplement till
hans öfriga funktioner. Vid de främmande universitet, om hvilka
jag varit i tillfälle att i detta hänseende genom vistelse på plat¬
sen bilda mig särskild kunskap, åtnjuta icke heller professo¬
rerne eller prefekterne, som de kallas, något särskildt arfvode för
sitt arbete såsom seminarieprefekter. Inskränker man deremot
understödet till sjelfva seminariet, eller den inrättning som afsev
att uppehålla dylika vetenskapliga öfningar vid universitetet, så
äro de medel, man derpå använder, väl använda. Hvad Upsala
beträffar, .skulle enligt reservanternes förslag detta understöd be¬
löpa sig till 7,000 kronor. Jag anser det i hög grad önskvärdt
att universitetet erhåller så mycket. Behörigen användt, skalle det
medföra en utveckling af universitetets verksamhet i en rigtning.
som motsvarar den nyare tidens vetenskapliga lärareerfärenket.
På de grunder jag nu haft äran anföra, och med åberopande
derjemte af de skäl Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastik¬
departementet anfört, hemställer jag att denna Kammare måtte
för sin del bifalla hvad Första Kammaren redan beslutat och
som. är hvad de tvenne förut nämnde reservanterne inom Utskot¬
tet i denna punkt hemstält, likväl med en något olika formule¬
ring mot den, som förekommer i det tryckta statsutskottsbetän-
kandet. Jag yrkar sålunda afslag å Utskottets förslag och bifall
till de tvenne reservanternes med den ändring, att formuleringen blir
sålunda: “att förevarande nådiga framställning för närvarande
må endast på det sätt bifallas, att på extra stat för år 1878 an¬
visas :
a) till fördelning emellan de af Kong]. Maj:t föreslagna se¬
minarierna vid universitetet i Upsala för juridik, språkvetenskap
samt matematik och fysik 7,000 kronor".
Det anslag, Riksdagen härigenom komme att gifva, nemligen
4,000 kronor öfver hvad Utskottets majoritet föreslagit för ifråga-
N:o 30.
Om, andaj
till semina¬
rier vid uni¬
versiteten.
(Forts.
N:o 30.
42
Måndagen den 9 April, f. m.
Om anslag
till semina¬
rier rid uni¬
versiteten .
(Forts.)
varande ändamål, är i sanning icke betungande. Det är emeller¬
tid af så framtidsrik betydelse för universitetsundervisningens
verksamhet, att det vore i hög grad beklagligt om denna Kam¬
mare skulle vilja skilja sig från det beslut Första Kammaren i
saken fattat och sålunda, om icke alldeles omintetgöra, åtminsto¬
ne betydligt förminska utsigterna för förverkligandet af det för¬
slag, som i detta hänseende i den Kongl. propositionen föreligger.
Visst är, att huru litet detta anslag än må anses, så tjenar det
dock att främja ett godt, ett vigtigt och af den nyare vetenskap¬
liga undervisningserfarenheten fixeradt mål, samt är följaktligen af
stor nytta för universitetet.
Jag anhåller således om bifall till hvad Första Kammaren
redan beslutat.
Grefve Sparre: Jag ber att få instämma i den siste
ärade talarens yttrande. Ingen, som har någon kännedom om
i synnerhet de praktiska vetenskapernas studium, kan väl förneka
nyttan och nödvändigheten af så beskaffade seminarier, som Kongl.
Maj:t här föreslagit. Märkvärdigt förekommer det mig derföre,
att Stats-Utskottet just i afseende på de praktiska vetenskaperna,
juridik, matematik och fysik, vägrat allt anslag, men deremot till¬
styrkt sådant för de språkliga vetenskaperna. Tv om 1 någon
vetenskap en så beskaffad rigtning åt det praktiska, som semina¬
riet skulle lemna, är för universitetsbildningen oumbärlig, så är
det väl just i fråga om dessa vetenskaper.
Herrarne hafva så många gånger förut hört och kanske trött¬
nat vid mina framställningar om behofvet af den juridiska bild¬
ningens höjande i vårt land, att jag icke skulle hafva vågat att
nu derom ånyo väcka fråga. Men då Kongl. Maj:t behjertat detta
behof, då Kongl. Maj:t framhållit nödvändigheten af så beskaffade
institutioner, som de ifrågavarande, så vågar jag för min del, åt¬
minstone hvad den juridiska vetenskapen angår, tillstyrka att
hvad Kong]. Mritt begärt måtte af Riksdagen beviljas.
Det skäl, Utskottet anfört för sitt afslag å Kongl. Majtts
framställning, synes mig, såsom jag nyss sade, temligen märkvär¬
digt. “Att emellertid nu“, säger Utskottet, “då universiteten äro
i ganska väsentliga delar föremål för förändringar i organisatio¬
nen, utveckla seminariiväsendet i så vidsträckt mån, som af Kongl.
Maj:t föreslagits, har synts Utskottet icke fullt lämpligt.11 Ty,
om någonsin behof af en sådan institution skall förefinnas, så är
det väl just när en omorganisation af universitetet sker; då mer än
någonsin bör man väl se till, att åt undervisningen genast från
första stunden gifves en praktisk rigtning. Att Utskottet kunnat
säga att det vore i någon “vidsträckt mån“ Kongl. Maj:t före¬
slagit sådana seminariers inrättande, förefaller mig dessutom gan¬
ska besynnerligt; ty då hela anslaget endast är 7,000 kronor, så
kan väl saken icke vara så synnerligen “vidsträckt". Tvärtom,
mera märkvärdigt förefaller det mig att man tror sig kunna nå
ändamålet med ett så obetydligt anslag. Då så emellertid skett
och då man sett, att seminariet i Lund redan ernått ganska vackra
Måndagen den 9 April. f. m.
43
Si:o SO.
resultat med sitt lilla anslag — en följd deraf att de professorer,
som haft medvetande om och nit för behofvet af en sådan insti¬
tution, öfvertagit ledningen deraf utan att derför erhålla något
arfvode — synes det mig att Riksdagen skulle handla oklokt.
om den genom att vägra den obetydliga tillökningen af 4,000
kronor, som redan blifvit af Medkammaren beviljad, icke ginge de
af Kongl. Maj:t framstälda önskningar och förslag i detta hänse¬
ende till mötes.
Det behöfver knappast sägas, mine Herrar, att, särskildt hvad
studiet af juridik beträffar, detsamma skall i så jemförelsevis små
städer, som Upsala och Lund, hafva vissa svårigheter mot sig.
Len praktik, som der yppar sig för de studerande, är icke
tillräcklig, och seminarierna skulle just afse att ersätta denna brist,
att åstadkomma ett slags förmedling mellan de teoretiska och de
praktiska studierna. Att åt den studerande ungdomen redan från
början af dess studier gifva en sådan praktisk rigtning är af den
omätliga vigt. att det skulle fordras timmar, om jag skulle försöka
fullständigt ådagalägga det. Så mycket kan jag dock säga, att
ingen rigtigt studerat juridik utan att tillika hafva trängt något
in i det praktiska. Ty det är just den praktiska erfarenheten,
som skall vägleda den unge juristen, rikta hans omdömeskraft
och vända hans uppmärksamhet åt de frågor, med hvilka han fö¬
reträdesvis bör sysselsätta sig. Då detta är ändamålet med semi¬
narierna, och då, såsom jag tagit mig friheten nämna, den ifråga¬
varande summan är så obetydlig, som skilnaden mellan 3,000 kronor,
som Utskottet föreslagit, och 7,000 kronor, som Första Kammaren
beviljat, så tillåter jag mig instämma med dem, som yrkat bifall
till Första Kammarens beslut.
Herr Axel Bergström: Herr Talman! För min del skulle
jag med största nöje hafva bifallit Kongl. Maj:ts proposition i dess
helhet. _ Den talare, som näst efter Herr Statsrådet och Chefen för
Ecklesiastikdepartementet yttrade sig i frågan, är en grundlig kän¬
nare af seminariiväsendet vid universiteten. Det är bekant, att
han var en af dem, som vid den sydsvenska högskolan inrättade
det första universitetsseminarium i vårt land, nemligen för språk¬
vetenskapen. En något olika mening hyser jag dock med honom
i afseende å den aflöning, som bör tillkomma de extra ordinarie
lärare, som deltaga i seminariiöfningarne. Han ansåg att de mog-
naste professorerne voro de lämpligaste att såsom seminarii-
prefekter leda dessa öfningar, och att de borde göra detta utan någon
ersättning. Deruti instämmer jag visserligen med honom; men
jag tror att det för ifrågavarande öfningar vore af väsentlig vigt
och stor nytta, att extra ordinarie lärare deltoge uti dem och
derigenom verkade lifvande och uppmuntrande på ungdomen. Då
nu dessa lärare otvifvelaktigt måste för denna verksamhet an¬
vända en stor del af den tid, som de eljest kunde använda till
vetenskaplig produktion och deraf härflytande förvärf, vore det, i
min tanke, icke mera än billigt, att någon godtgörelse lemnades
Om anslag
till semina¬
rier vid uni¬
versiteten.
(Fort3.)
N:o SO,
41
Måndagen den 9 April. f. m.
Om anslag dem på sätt Kong]. Maj:t föreslagit. Då emellertid Första Kam-
si' semina- maren icke i allo bifallit Kong]. Maj:ts proposition, är det ingen
' 'ZrliteteT' utsigt att få densamma bifallen, utan torde det vara. rådligast att
(Forts.) inskränka sig till att yrka bifall till hvad Första Kammaren
föreslagit.
Jag nämnde, att den sydsvenska högskolan är den som tagit
initiativet i fråga om inrättandet af universitetsseminarier eller
hvad man vill kalla dem. Der sådana seminarier sedan flera år
tillbaka varit i gång, hafva de utan tvifvel åstadkommit vackra
resultat. För min del är jag lifligt öfvertygad om, att de juri¬
diska seminarierna skola mäktigt bidraga till befrämjandet af
rättsvetenskapens studium samt framkalla och uppfostra unga
ämnessvenner för densamma, och då frågan gäller ett så ringa
belopp, som 7,000 kronor, så får jag på det varmaste och allvar¬
ligaste hemställa, om icke Kammaren ville bevilja detta belopp.
Herr Rydin: Det är med en synnerlig glädje jag uppträder i
denna fråga, då alla de, som yttrat sig i densamma, tillstyrkt be¬
viljandet af ifrågavarande så vigtiga anslag. Frågan om inrät¬
tande af seminarier vid våra universitet kan väl synas Riksdagen
något oväntad och ny; och det torde möjligen blifva litet svårt
för eu eller annan att sätta sig in i betydelsen af densamma. Jag
vill dock nämna att denna fråga ingalunda är ny; jag betvifla!’
att det i utlandet, i synnerhet i Tyskland, funnes många univer¬
sitet, der undervisningen icke utvecklat sig derhän, att den stu¬
derande ungdomen lemnas tillfälle att i de vigtigare läroämnena
deltaga i så beskaffade öfningar, som med seminarierna afses.
Äfven vid universiteten i vårt land har behofvet att anordna dy¬
lika öfningar gjort sig känbart. Sådana hafva först anordnats i
de språkliga ämnena och sedermera efter hand äfven i andra. I
Lund hafva seminarier inrättats dels för språkvetenskapen och
dels för juridiken; i Upsala för den matematiska och den språk¬
liga undervisningen. På visst sätt hafva väl äfven der sådana
öfningar funnits inom det juridiska området, nemligen uti den
s. k. juridiska föreningen, der förhandlingar egt ruin af ämnen,
som rört lagens och rättsgrundsatsernas tillämpning på särskilda
rättsfall. Men detta har icke varit tillräckligt, utan det har be¬
funnits nödvändigt att gå ännu ett steg längre och söka få denna
vigtiga organisationssida af undervisningen införlifvad med uni¬
versitetens verksamhet. Förhållandet är i allmänhet det, att man
väntar sig, att den unge studenten, sedan han under ett och ett
hälft eller två års tid gjort sina förberedande studier, bör vara
något så när hemma i elementerna, att han är beredd att gorå
sina åsigter och uppfattningssätt på något sätt gällande och skrift¬
ligen iittrycka dem. Det är derföre af vigt att honom beredes
tillfälle att använda sitt vetande så, att han blir mäktig att
logiskt och redigt framhålla sina åsigter och sin uppfattning samt
för detta finna passande uttryckssätt.
För den unge juristen är det tydligen icke till fyllest att lära
sig endast lagstiftningens innehåll och de allmänna rättsgrund-
Måndagen den !) April, f. in.
45
S:« SO.
satserna. Han bör äfven lära sig att tillämpa dessa grundsatser Om anslag
på de särskilda rättsfallen; han bör vänja sig vid att referera
rättsvetenskapliga afhandlingar, och sedan detta skett, göres re- '^erllutrni '
feratet inom seminarium till föremål för en kritisk och mångsidig (Forts-)
behandling och* för ett tankeutbyte, som ledes af afhandlingens
författare, och problemet löses under professorns öfverinseende.
På detta sätt blifver vetenskapen lefvande, studenten kommer i
tillfälle att få sina åsigter offentliggjorda och visa deras bety¬
delse i det allmänna lifvet; och professorn får se hurudan hans
undervisning varit, hvad som bör behandlas mera summariskt och
hvad som bör behandlas mera vidlyftigt. Derigenom uppkommer
mellan läraren och studenten en vexelverkan, som för undervis¬
ningen är af den största nytta.
Beträffande språkvetenskapen har Utskottet tillstyrkt bevil¬
jandet af det anslag, som Kongl. Maj:t begärt för inrättande vid
Upsala universitet af ett seminarium för denna vetenskap, och
således erkänt behofvet deraf. Jag ber derföre endast att få
fästa Herrarnes uppmärksamhet derpå, att om en student, som
egnar sig åt språkstudier, skall hafva någon egentlig nytta af den
undervisning, som vid universitetet meddelas honom, det icke är
nog att han får höra en professor föreläsa och tillika sjelf stu¬
derar, utan det är först derigenom att tillfälle beredes till vexel¬
verkan mellan läraren och lärjungen, hvilket är ändamålet med
seminarii-inrättningen, som studenten kan vinna insigt icke alle¬
nast i språkets väsende i allmänhet, utan äfven om dess bety¬
delse för kultur och litteratur. Först derigenom göres hans ve¬
tande lefvande. Vidare vill jag påpeka vigten deraf, att eu stu¬
dent genom en sådan anstalt som de nu föreslagna seminarierna
beredes tillfälle att komma i beröring med kamrater och lärare,
få sina åsigter kritiserade och belysta, för att sedermera göra dem
på lämpligt sätt fruktbärande.
Hvad åter beträffar nyttan af ett seminarium för matematik
och fysik, så torde hvar och en, som med något intresse syssel¬
satt sig med matematiska studier, lätt inse vigten deraf att stu¬
denten, som egnar sig åt detta studium, allt efter som han kom¬
mer in i de högre grenarne af denna vetenskap, sättes i tillfälle
att utbyta tankar med kamrater och lärare, under ledning af
professorn i ämnet deltaga i öfningar för lösande af problemer
och högre matematiska kalkyler, diskutera dithörande ämnen
o. s. v. Inom Tyskland, der sådana öfningar redan länge varit in¬
förda, hafva de äfven visat sig synnerligen fruktbringande, ja, till
den grad, att Tyskland helt säkert kan sägas vara det land, der
matematiska studiet i våra dagar står högst. Hos oss har man
äfven med stort intresse omfattat denna vetenskapsgren, och är
det derföre så mycket mera skäl att nu lemna det för ett sådant
seminarium begärda anslaget. Vid Upsala universitet har man
också på senare tider ansett det vara alldeles nödvändigt att på
något sätt åstadkomma dylika öfningar, men medel saknas för
deras vidare upprätthållande. Nu kan väl frågas: hvartill behöf-
ver man pengar för att anställa dylika öfningar? Jo, såsom af
N:o 30.
46
Måndagen (ten 9 April, f. m.
Om anslag
till semina¬
rier vid uni¬
versiteten.
(Forts.)
Stats-Utskottets betänkande synes, har anslag begärts till en bör¬
jan för anskaffande af den till de särskilda vetenskapsgrenarne
hörande litteratur. Det är nemligen nödvändigt att dessa semi¬
narier sättas i tillfälle att hålla sig de mest spridda och vigti-
gaste tidskrifterna inom det särskilda vetenskapsfacket, på det
man må kunna med uppmärksamhet följa vetenskapens framsteg
och utveckling. Vid universitetets allmänna bibliotek är det
ganska svårt att få just detta behof på ett tillfredsställande sätt
fyldt, icke minst derföre att de särskilda tidskrifterna, äfven om
de finnas på biblioteket, icke alltid äro att tillgå just när de
bäst behöfvas. Hvad den medicinska litteraturen beträffar, har
man i Upsala sökt, så godt man kunnat, fylla detta behof genom
att på fakultetens sessionsrum samla de medicinska tidskrifterna,
och der infinna sig de medicine studerande vissa dagar i veckan
å tider, då de veta sig kunna sammanträffa med sina lärare, och
komma på samma gång i tillfälle att inhemta dessa lärares råd
i de ämnen, som beröra deras studier. Det belopp, Kongl. Maj:t
nu för inköp af erforderlig litteratur begärt, belöper sig till 800
kronor för hvardera af de två seminarierna för språkforskning
och dessutom 1,200 kronor för att på en gång kunna förse det juri¬
diska seminariet med ett något så när fullständigt bibliotek.
Ingen torde väl finna dessa summor särdeles afskräckande.
Vidare har man ansett nödvändigt, att åt de studenter, som
med intresse egna sig åt dessa seminariiöfningar, författa derför
afsedda afhandlingar, hålla de föredrag som kunna ifrågakomma,
leda diskussionen, med ett ord för dem som uppoffra sin tid och sitt
arbete i någon större mån, beredes någon ersättning för den upp¬
offring, som de sålunda underkasta sig för att understödja sina
kamrater i deras studier. Det är dock icke fråga om större be¬
lopp än etthundra kronor i terminen åt hvar och en af dem, som
vilja såsom ledare deltaga i dessa öfningar. Det kan väl icke
heller anses obilligt att de som, så att säga, skola utgöra en
mellanlänk mellan professorer och studenter tillerkännas någon
ersättning, och att denna ersättning må kunna komma ett icke
alltför stort fåtal till del. Någon skulle här kanske vilja invän¬
da, att professorn i ämnet ju sjelf kan leda dessa öfningar'? Nej
det kan han icke, så vidt det dermed åsyftade ändamålet skall
kunna vinnas. Dertill fordras, att det är någon från den stude¬
rande ungdomens krets, som stiger fram och på sitt sätt till lös¬
ning framlägger något vetenskapligt spörsmål. Om deremot pro¬
fessorn sjelf tager initiativet, så får det hela karakteren af eu
vanlig föreläsning, och det lifgifvande intresse hos lärjungen, den
vexelverkan mellan läraren och lärjungen, som man genom dessa
seminariiöfningar vill kalla till lif, gå då förlorade. Jag vet väl,
att, då denna fråga förut varit föremål för Riksdagens öfverlägg¬
ning, det just varit dessa premier åt dem som deltaga i öfnin-
garne som man ansett minst nödvändiga. Men just derföre har
jag velat särskild! framhålla behofvet deraf att de, som åt öfnin-
garne egna tid och krafter, skulle derför åtnjuta någon ersättning.
på samma gång det alltid kan utgöra en viss sporre för de stu-
47
Måndagen den 9 April, f. m.
derande att genom erhållande af premier utmärka sig och åstad¬
komma en täflan mellan studerandena inom de särskilda veten¬
skapernas områden, samt sålunda verka höjande och lifvande på
studierna.
Hvad beträffar behofvet af den ersättning, Kongl. Maj:t före¬
slagit åt de yngre lärarne, har jag i detta hänseende kommit till
samma slut som Första Kammaren, nemligen att detta anslag
må hända bör för närvarande falla. Men jag anhåller tillika att
få fästa uppmärksamheten derpå, att, om man betraktar de främ¬
mande universiteten, den lärarepersonal som der finnes och som
kan biträda vid dylika seminarier, samt jemför denna med det få¬
tal, som hos oss är att tillgå, torde det befinnas icke vara ur
vägen att åt de docenter, som icke hafva någon ordinarie lön.
bevilja ett anslag, för att de medverka till och egna sig åt upp¬
rätthållande af denna vigtiga institution. Docenter finnas visser¬
ligen, som för närvarande biträda gratis; men det är bekant att
sådant upptager så mycket tid, att till följd af de ekonomiska
svårigheter, hvarmed en obemedlad docent har att kämpa, han
ofta måste afsåga sig detta arbete för att på annat sätt använda
tiden och skaffa sig sitt uppehälle. Då frågan om denna del af
anslaget emellertid fallit i Första Kammaren, inskränker jag mig
till att föreslå, att anslaget måtte utsträckas till de matematiska
och juridiska seminarierna. Men, frågar man, hvarföre behöfves
i detta fall för Upsala mera än för Lund? Jag ber då få fästa
uppmärksamheten derpå, att det icke är inom alla fakulteter, som
stipendier blifvit begärda. Hvad särskildt den juridiska fakul¬
teten vidkommer, anser jag för min del att inom densamma ännu
icke behöfvas^några stipendier eller premier, ty detta seminarium
skall blifva så begärligt för de studerande, hvilka komma att in¬
gå i statens tjenst såsom embetsman, att någon särskild uppmun¬
tran för inträde i detta seminarium icke torde erfordras. Men
för dem, som egna sig åt de fria vetenskaperna, är det nödvän¬
digt att på detta sätt erhålla någon uppmuntran. Att man begärt
mera för Upsala än för Lund beror helt enkelt derpå, att student-
corpsen i Upsala är 2 ]/s gånger större än i Lund. Till följd
häraf har man också ansett sig böra vara frikostigare för att in¬
tressera den studerande ungdomen vid det större universitetet än
vid det mindre.
Jag yrkar bifall till det af Första Kammaren i frågan fattade
beslut.
Herr Key: Jag vill för min del visst icke bestrida, att ju
icke de ifrågavarande seminarierna kunna vara ganska nyttiga
och, man skulle möjligen äfven kunna säga, i viss mån nödvändiga
med den utveckling, vetenskaperna numera tagit. Jag vill icke
heller alldeles klandra de vetenskapernas målsmän, som här i sin
ifver att befordra ett godt ändamål ihärdigt vädja till Kamma¬
rens välvilja i fråga om dylika anslag, ehuru de kanske utsätta
denna hufvudtitel för faran, att välviljan må hända minskas och
N:o .10.
Om anslag
till semina¬
rier vid uni¬
versiteten.
(Forts.)
?K0 80»
48
Måndagen den 9 April, f. m.
större och omättligare
anspråken på denna välvilja
Om anslag kallnar, ju
*f fr befinnas vara.
“versiteten.‘ Då frågan om beviljandet af anslag till ett seminarium i Lund
(Forts.) första gången förevar inom Utskottet, sade vi till hvarandra: nu
skola vi få se att, om Riksdagen beviljar detta anslag, det icke
skall dröja mer än till nästa riksdag, förrän anspråk väckes om
inrättandet af ett dylikt seminarium äfven i Upsala; men jag till¬
står, att då vi antogo att så skulle ske, hade dessa våra förvänt¬
ningar alldeles för små proportioner, ty vi räknade icke på att
anspråken nu skulle blifva större än hvad som för samma ända¬
mål då begärdes för Lund. Huru mycket vi härutinnan misstagit
oss, finna vi i år, ty nu har man för Upsala begärt icke allenast
samma belopp, som i fjor för Lund, utan man har gått vida
längre: man begär nu för en dylik institution i Upsala flerdubbelt
mera, 11,000 kronor. Beloppet är visserligen i sig sjelf icke så
stort; men med samma skal, med samma, snart sagdt, naturnödvän¬
dighet kommer Lund, om dessa 11,000 kronor nu beviljas till Up¬
sala, nästa riksdag och säger: vi skola också hafva 11,000 kro¬
nor. Aret derefter kommer Upsala och säger: vårt universitet
är mer än dubbelt så stort som Lunds, vi måste derföre hafva
minst dubbelt så mycket som Lund, eller 22,000 o. s. v. Hvar
finnes gränsen härför? Mine Herrar! Det är allt under några
få års tid som vi hafva reglerat lönerna för Upsala universitet,
hafva reglerat pensioneringen, beviljat organisationen. År det då
månne för mycket begärdt, vore det för stora anspråk att ställa
på dessa lärare att säga: hvad som kan vara önskligt att göra,
hvad som kan brista i det anslag Riksdagen för detta ändamål kan
lemna, gören det af eget intresse för saken! Riksdagen bär i så
många andra och stora hänseenden tillgodosett universiteten, månne
det vore obilligt begärdt att herrar lärare der under någon liten
tid lugnade sig och gratis fullgjorde hvad som brister. Jag tror
att detta anspråk icke kan sägas vara alltför stort.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr von Schoultz: Oaktadt jag för ingen del vill be¬
strida det berättigade uti den sparsamhet, som Stats-Utskottet
i förevarande ärende ansett sig böra iakttaga och således till¬
erkänner den siste ärade talarens anförande all vigt och värde,
kan jag dock icke för min del underlåta att, med behjertande af
de grunder, som blifvit af ett par föregående talare anförda, in¬
stämma i det yrkande, som blifvit af dem frarnstäldt, att nemligen
denna Kammare måtte förena sig i det beslut, som Första Kam¬
maren i ärendet fattat.
Herr Rubenson: Stats-Utskottets ärade vice ordförande
framstälde nyss för oss en liten framtidshägring, utvisande huru
det skulle gå om vi nn beviljade för i fråga varande ändamål 11,000
kronor till Upsala universitet. Det skulle icke dröja länge, sade
han, förr än Lands universitet skulle, med åberopande af ett så-.
dant beslut, framställa anspråk på ett lika stort anslag för samma
4')
Måndagen den 9 April, f. m.
ändamål. Och sedan man då funnit sig icke kunna gorå annat
än bifalla en sådan framställning, så skulle Upsala universitet,
med åberopande af den omständigheten att studentantalet der vore
dubbelt så stort som vid Lunds universitet, yrka på anslagets
fördubblande. Och när detta skett, skulle man åter kunna hafva
att emotse en framställning från det södra universitetet om hö¬
jande ^ af dess anslagssummas belopp, och derefter ytterligare
anspråk på anslagsförhöjning från Upsala universitet o. s. v.
Ja! sådant låter visserligen säga sig. Men jag hemställer till
den ärade vice ordföranden, om han verkligen tror på möjligheten
deraf att, sedan ifrågavarande anslag för Upsala universitet be¬
stämts till 11,000 kronor af skäl, bland annat, att antalet stu¬
denter derstädes är så mycket större än vid Lunds universitet,
Stats-Utskottet skulle tillstyrka eller någon af riksdagens Kamrar
någonsin lemna sitt bifall till en framställning om ett lika stort
anslag för Lunds universitet! Den af honom befarade eviga pro¬
gressionen lärer väl sålunda blott finnas till i hans egen hjerna.
Vidare yttrade han —• och det var med anledning hufvudsak-
ligast häraf som jag begärde ordet — att lärarne vid Upsala
universitet fått förbättrade lönevilkor och dels af sådan anledning
dels ock af intresse för saken borde vara beredvilliga att tills
vidare upprätthålla de föreslagna seminarierna utan att statsan¬
slag behöfde komma i fråga. Jag ber att härvid till en början
få erinra, att såsom frågan nu föreligger, är icke något yrkande
framstäldt om förevarande anslags bestämmande till 11,000 kro¬
nor, utan man har åtnöjt sig med att begära bifall till det beslut
som i Första Kammaren blifvit fattadt, enligt hvilket anslagets
belopp utgör allenast 7,000 kronor. Och till denna summa har
man kommit derigenom att man från det ursprungligen begärda
anslaget frånräknat just den del deraf, som skulle användas till
arfvoden åt lärarne. Dessa arfvoden voro för öfrigt afsedda att
tilldelas icke sådana universitetslärare, som redan fått en löne¬
förbättring, utan dem, som icke åtnjuta någon eller endast ringa
aflöning. Det återstående beloppet 7,000 kronor, är deremot af-
sedt att användas till premier för sådana studenter, som särskildt
arbeta vid seminarierna, till inköp af böcker för seminariernas
räkning m. in.
Vid sådant förhållande undrar jag, om det verkligen är Stats¬
utskottets och dess vice ordförandes mening, att de ordinarie lä¬
rarne vid Upsala universitet böra, derföre att de numera på sista
tiden fått sådana löner, att de nätt och jemnt kunna anständigt¬
vis med dem draga sig fram, känna sig moraliskt förpligtade att
af egna medel betala de nyss angifna bostäderna för bestridande
af undervisningen vid de föreslagna seminarierna.
Jag yrkar bifall till det beslut, som Första Kammaren i
frågan fattat.
Herr Key: Jag har alldeles icke förbisett hvad den siste
ärade talaren anförde, eller att här yrkats bifall till Första Kam¬
marens beslut, äfvensom att detsamma innebär att de extra ordi-
Andra Kammarens Prof,. 1877. N:o SO- 4
N:o SO.
Om anslag
till semina¬
rier vid uni¬
versiteten.
(Forts.)
N:o 30.
Om anslag
till semina¬
rier vid uni¬
versiteten.
(Forts.)
50 Måndagen den 9 April, I. m.
narie lärarne icke skulle få något arvode. Men jag talade om
frågans gång i allmänhet och särskildt med fästadt afseende på
hvad den ärade representanten från Upsala nämnde om obillig¬
heten åt att universitetslärarne sktrlle besörja _denna undervis¬
ning gratis. Nu förhåller det sig sa med dessa 7,000 kronor, att,
om denna summa beviljades, så vore deri ett belopp af 3,500
kronor afsedt att användas till premier åt studenter, som deltaga
i öfningarne vid dessa seminarier. Det är en ganska vacker
summa; och man skall verkligen hafva mycket godt om pennin¬
gar och icke behöfva dem till andra ändamål då man vill icke
blott lemna ynglingarne undervisning gratis, utan betala dem till
för det att "de deltaga i dylika undervisningsöfningar. Om man
derföre anser att ett anspråk härpå icke är fullt befogadt — ja!
då återstår till inköp af böcker och materiel 1,500 kronor och till
hyresersättningar 1,000 kronor. Hvad har nu Utskottet föresla¬
git? Jo att för inrättandet vid universitetet i Upsala af ett
språkligt seminarium måtte anslås 3,000 kronor, eller följaktli-
gen mer än hvad som strängt taget skulle vara erforderligt.
Jag anhåller fortfarande om bifall till Utskottets förslag.
Herr Rydin: Jag vill endast med några få ord bemöta ett
par anmärkningar, som af den siste ärade talaren framstälts
emot det af mig förordade förslaget. Han nämnde, att, enligt
detta förslag, skulle de ordinarie lärarne vid Upsala universitet
erhålla särskilda arfvoden för deltagande uti ifråga varande under¬
visning. Jag fäste dock i mitt förra anförande uppmärksamheten
mycket noga derpå, att det icke vore de ordinarie lärarne som
erhölle en sådan förmån utan endast de extra ordinarie eller med
andra ord docenterna, hvilka icke åtnjuta några löneförmåner men
hvilka enligt Utskottets förslag skulle nödgas ^att på ifråga va¬
rande undervisning offra tid och krafter utan någon, den ringaste
ersättning. Vidare är att märka, att de understöd i form af pre¬
mier, som skulle tilldelas studenter, hvilka frivilligt åtaga s^ig att
hålla föredrag, uppställa och besvara vetenskapliga spörsmål och
på detta sätt bidraga till vetenskapernas utveckling, äro alltför
väl behöfliga såsom en uppmuntran för den tid och. möda de så¬
lunda till det allmännas gagn uppoffra och hvarigenom deras
examen betydligt försenas. . o
Beträffande de anslag, som blifvit begärda, så äro deraf 1,700
kronor afsedda till premier åt studerande vid hvardera af de före¬
slagna språksektionerna, vidare 900 kronor till premier vid sek¬
tionen för nordisk språk- och fornkunskap, eller tillsammans 4,400
kronor samt till arfvoden åt biträdande lärare 2,500 kronor och
slutligen till bokinköp 750 kronor eller inalles 7,550 kronor.
Sedan nu Första Kammaren prutat ned sistnämnda belopp
till 7,000 kronor, kommer detta naturligen att minska stipendiernas
och premiernas antal; men man har föredragit denna.åtgärd för
att sålunda möjliggöra utsigten för framgång åt frågan inom denna
Kammare.
51
Måndagen den 9 April, f. m.
Herr Key: Jag ber att få fråga den siste ärade talaren,
hvarföre just endast de lönlösa lärarne skola hafva detta besvär.
Jag är fullt öfvertygad om att just den ärade talaren sjelf i främ¬
sta rummet med det nit och det intresse han städse visat förden
akademiska undervisningen, och många af hans kolleger med ho¬
nom, skulle vara villiga att, om så påfordrades gratis meddela
sådan undervisning, hvarom här är fråga. Jag tror, att vi ganska
väl kunna dröja, _ åtminstone ett eller annat år, med inrättandet
af seminarier för juridik samt matematik och fysik; man behöfver
derför icke befara att i dessa ämnen under tiden skall saknas god
undervisning.
„ Herr Hydin: Jag vill blott anföra ett exempel på huru
ifrågavarande undervisning bedrifves. Vid de matematiska och
fysiska öfningarne gar så till att åt de studerande lemnas pro¬
blemer att lösa. Nu frågar jag: kan man begära att eu enda lä-
laxo. skäll hinna med att uppsätta dessa problemer och granska
lösningen af dem, eller fordras dertill ej flere lärare? Och om
extra lärare måste engageras, så är det väl ej mer än billigt att
de erhålla aflöning för sitt arbete.
En ärad talare, Herr Linder, har uttryckligen förklarat, att
de ordinarie lärarne på grund af sin embetspligt ej skola deltaga
i. dessa öfningar. Således är här icke fråga om ett öres anslag
till de^ ordinarie lärarne utan endast till de extra lärare, som för
ändamålet användas.
1 hvart och ett af de moderna språken, i hvilka undervisning
vid universitetet lemnas, franska, tyska, engelska och italienska,
förekomma särskilda öfningar. De ordinarie lärarne i moderna
språken äro endast 3, hvarföre extra lärare måste användas. Och
man kan väl ej begära att, med de anspråk man har på dem,
nemligen att de skola först för sig sjelfva utveckla de förekom¬
mande _ ämnena, innan de framställa dem för studenterna, att.
säger jag, de skola utan ersättning offra aJi den tid, som härför
erfordras och som de ganska lätt genom att egna sig åt andra
göromål skulle på ett för dem sjelfva förmånligare sätt kunna
använda.
Herr Linder: Jag ber att få fästa uppmärksamheten på,
att sådana inrättningar som de, om hvilka nu är fråga, hafva de
desta länders universitet redan skaffat sig, flertalet redan förmer
än 100 år sedan, andra deremot visserligen långt senare; men de
hafva dem dock. Det är en af den nyare tidens vetenskapliga
erfarenhet bekräftad, sanning, att genom dessa inrättningar be¬
främjas det akademiska vetenskapliga studiet på ett synnerligen
kraftigt sätt. " J 6
Att »Stats-Utskottets ärade vice ordförande yttrat sig emot
frågan, kan visst icke förvåna någon. Han har, efter att från sin
ståndpunkt moget hafva öfvervägt saken, med sin röst medverkat
till det beslut, Utskottets majoritet fattat. Men å andra sidan
är jag öfvertygad om att, äfven om Kammaren nu skulle fatta ett
N:o 30.
Om anslag
till semina¬
rier vid uni¬
versiteten.
(Forts.)
X;0 30. 52 Måndagen den 9 April, f. m.
Om (insigt! mot hans åsigt stridande beslut, han, såsom varande en bildad
till semina- 0c|, förståndig man, ej skall missunna universitetet i Upsala den
r,renifeteT' störa och vigtiga fördel, som derigenom obestridligen blefve det
' (Forts!)' tillskyndad. "Och då, såsom jag redan nämnt, de inrättningar.
hvarom här är fråga, äro för universitet i hög grad nyttiga, vore
det, enligt min åsigt, klokt af denna Kammare att biträda det
beslut, Första Kammaren redan i ärendet fattat.
Jag vidhåller mitt förra yrkande i frågan.
Herr Lass Olof Larsson: Jag skall endast yttra några ord.
Jag har nu beklagligtvis fått rätt uti hvad lag vid sista riks¬
dagen yttrade under diskussionen om det då begärda anslaget för
det språkliga seminariet i Lund. Jag uppträdde då mot detsamma
och tog mig då friheten att uttrycka den öfvertygelsen, att, om
man beviljade anslaget till seminariet i Lund, så skulle universi¬
tetet i Upsala nästa år begära ett anslag för enahanda ändamål.
Hvad jag då förespådde har nu blifvit verklighet. Herrarne kunna
derföre vara fullt öfvertygade om, att om Riksdagen beviljar det
af Kongl. Maj:t nu begärda anslaget, 11,000 kronor, för inrättande
af seminarier vid universitetet i Upsala, under det att för det
språkliga seminariet i Lund endast äskats 2,950 kronor, så skall
vid nästa riksdag äfven göras framställning om en betydlig för¬
höjning i det sistnämnda anslaget. Af detta användes för när¬
varande 2,450 till premier, hvadan till arfvoden åt lärarne åter¬
står endast högst obetydligt. Och det är ju alldeles solklar!:, att
om man till arfvoden åt seminarielärarne i Upsala ger ett så be¬
tydligt anslag, som Kongl. Maj:t för detta ändamål begärt eller
4,500 kronor, så måste man äfven lemna Lund förnöjdt anslag
till sådana arfvoden. Jag anser derföre att hvad vi nu i denna
fråga besluta angående seminarierna i Upsala kan äfven anses
gälla för nya seminarier i Lund, ehuru frågan derom antag¬
ligen ej förekommer förr än vid nästa riksdag: det senare an¬
slaget blifver i sjelfva verket då beslutadt på samma gång som det
förra. Jag vågar nu lika litet som vid förra riksdagen bestrida
nyttan och nödvändigheten af de ifrågavarande seminarierna. Men
hvad jag vågar bestrida är att de ordinarie universitetslärarne.ej
skola vara skyldige att meddela studenterna all den undervis¬
ning, som erfordras och således äfven den nu ifrågavarande. Mot¬
satsen förefaller mig ganska besynnerlig.
Man säger, att en del af det begärda anslaget är afsedt att
användas till premier åt de studerande, som deltaga i öfningarne.
Detta kan jag ej heller gilla. Jag anser, att det bör ligga i hvarje
students eget intresse att frivilligt, utan en sådan uppmuntran,
komma i åtnjutande af den undervisning han kan vid universitetet
erhålla.
På grund häraf skulle jag nu liksom i fjol helst hafva sett
att icke något anslag alls beviljades för dessa seminarier. Men
då Riksdagen redan anvisat medel åt det språkliga seminariet i
Lund och Riksdagen således icke kan undandraga sig att bereda
Måndagen den 9 April, f. m.
53
X:o BO,
universitetet i Upsala samma förmån, vill jag icke frånträda Ut¬
skottets förslag; och yrkar jag derföre bifall till detsamma.
Herr Carl Anders Larsson: I motsats mot Herr Liss
Olof Larsson kommer jag att yrka rent afslag å Utskottets hem¬
ställan. Jag ser nemligen ingen annan dager, för att kunna slita
denna tvist, då så mäktiga personer som de. Indika här bytt ord
med hvarandra icke kunna enas om ifrågavarande lilla summa.
Att man ens kan ifrågasätta att betala studenterna derföre, att
de få sådant förtroende, att de tillåtas hålla föreläsningar, detta
är något i mitt tycke för magstarkt. Jag tror nemligen, att den
föreläsande studenten har så stor fördel af dessa öfningar, att
han tvärtom borde betitla en liten afgift, för att få på detta sätt
uppträda och derigenom icke blott utbilda sig sjelf, ulan äfven få
tillfälle att i vetenskapliga frågor utbyta åsigter med andra.
Herrarne må komma ihåg, att icke något lappningssystem
hjelper, så länge man fortgår på den väg man hittills beträda
Alla penningar, använda på vårt högre undervisningsväsende äro
bortkastade, derest man fortfarande äflas att upprätthålla undervis¬
ningen i så många ämnen, att det nästan blir eu fysisk omöj-
het att plugga in allt detta vetande, som, enligt våra examens¬
fordringar måste af nutidens ynglingar inhemtas, i en enda skalle.
För öfrig! måtte väl staten hafva tillräckligt sörjt för stu-
denternes undervisning, genom att bereda dem tillfälle att gratis
förskaffa sig omfattande kunskaper, utan att äfven nödgas ge dem
betalning för att de förvärfva sig sådana. Jag tycker verkligen,
att det kan vara alldeles nog, att staten bestrider kostnaderna
för inrättandet och underhållet af alla dessa dyrbara skolor.
Dessa kostnader hafva redan kommit den Åttonde hufvudtiteln att
så svälla upp, att en gräns derför ovilkorligen måste sättas, så
vida man icke slår in på en annan bog samt lemnar större val¬
frihet i afseende på läroämnen, så att en yngling må kunna, i
stället för. att plugga i sig dessa 20 k 30 ämnen, af Indika lian under
hela sin tid icke kan hafva att påräkna den ringaste nytta, sjelf
välja för sina studier det eller de ämnen, för hvilka han finner
sig hafva största lust och fallenhet, samt derigenom också komma
till det bästa undervisningsresultatet.
Jag vill lägga Herrarne på hjertat, att det är först efter en
dylik reform af våra skolor, som staten kan hafva någon fördel
vid att för nu ifrågavarande ändamål offra penningar. Ty, såsom
studierna nu äro anordnade, är det nästan omöjligt, att en person
skall kunna studera sig in i hela denna labyrint af ämnen, som
Herr Professor Hydin nyss uppräknade.
Jag yrkar rent afslag å den föredragna punkten.
Herr Rydin: Med afseende på den siste talarens anförande,
vill jag endast fästa uppmärksamheten på det misstag, hvartill
han gjorde sig skyldig, då han såsom skäl för afslag å förevarande
punkt åberopade, bland annat, det otillfredsställande sätt, hvarpå
f
Om anslag
till spmina-
"ier vid uni
versiteten.
(Forts.)
Ji:o 30.
54
Måndagen den 9 April, f. m.
Om anslag
till semina¬
rier vid uni
versiteten.
(Forts.)
undervisningen vid elementarläroverken nu vore ordnad samt de
mindre goda resultat, som bärrörde deraf, att så många läroämnen
inginge i denna undervisning. Här är nemligen icke fråga om
annat än att vid universitetet i Upsala inrätta seminarier för juri¬
dik, språkvetenskap samt matematik och fysik. Det torde så¬
ledes neppeligen kunna ens ifrågasättas, att undervisningen vid
dessa seminarier skulle komma att omfatta andra läroämnen, än
just de, som i den Kongl. propositionen afses. Följaktligen hafva
ock Herr Carl Anders Larssons anmärkningar med nu förevarande
fråga intet att skaffa. Deremot tror jag, att man, genom att på
sätt, som nu föreslagits, förstärka och bättre ordna undervisnin¬
gen vid våra universitet, kommer att på samma gång se under¬
visningen vid elementarläroverken till godo, äfven om nämnda
undervisning en gång skulle komma att inrättas i öfverensstäm¬
melse med de af samme talare uttalade önskningar.
Beträffande derefter talaren på dalabänken, så har han här
begått samma misstag, som det, hvartill han vid ett annat till¬
fälle, då det var fråga om rikets Hofrätt,er, gjorde sig skyldig.
Då jag nemligen dervid påstod, att den tjensteman som, efter sitt
inträde i en hofrätt, der blefve adjungerad och skötte sig val i
sådan egenskap, derigenom finge berättigade anspråk på att blifva
till högre platser befordrad, så uttydde Herr Diss Olof Larsson
detta yttrande på det sätt, att hvar och en tjensteman, som der
erhållit inträde, skulle ega att beräkna befordringsrätt efter tur.
Herr Liss Olof Larsson bär nu förklarat, att det vore min mening,
att studenterne skulle få betalning derföre att de bevistade de
öfningar, om Indika det bär är fråga. Jag tillåter mig dock upplysa
honom derom, att det icke är för sådant ändamål, som de af Kongl.
Maj:t äskade premiebeloppen äro afsedda, utan för att bereda till¬
fälle, att åt de studenter, som göra sig besvär med att utreda och
utveckla vetenskapliga spörjsmål, kanna lemna någon belöning.
Hvar och en, som känner, huru mycket tid och arbete, som eu
student kan behöfva offra på en sådan utredning — ofta nog åt¬
går dertill en tid af 2 ä 4 månader — han vet också nogsamt,
att någon slags uppmuntran behöfves för att förmå dem, att visa
intresse och nit i detta hänseende. Det är således för dem bland,
studenterne, hvilka i detta hänseende äro de ledande, som de i
fråga satta premierna äro afsedda, men icke för dem, som i egen¬
skap af åhörare bevista öfningarna. Det torde för öfrigt vara
öfverflödigt att tillägga, att det är först sedan någon gjort sig
förtjent af dylik uppmuntran, som premien skulle i fråga komma.
Herr Carl Anders Larsson: Ehuru det, att döma efter
den siste ärade talarens, Herr professor Rvdins, anförande, tyckes
vara alldeles omöjligt för lärarne att bibringa och för studenterne
att ådagalägga några kunskaper på annat sätt, än det af honom
omnämnda, så kan jag dock icke förstå, hvarföre staten skaU
nödgas betala dem derföre att de deltaga i öfningarna. Det ingår
ju nemligen i deras studier att göra dylika referat och utred¬
ningar.
Måndagen den 9 April, f. m.
55
Jk o 30.
För att emellertid visa, huru beskaffad den undervisning, som
vid våra skolor meddelas, må vara — och det är ju der, som den
förberedande undervisningen för universiteten lemnas — tror jag
isig blott behöfva påpeka, att det icke så sällan inträffar, att
ynglingar, som genomgått maturitetsexamen, äro så okunniga att,
i fall man ber dem hjelpa sig vid utskrifvandet af en räkning de
icke ens veta hvad ordet “transport" vill säga.
Om för öfrigt en studerande vid akademien får sådana der
referater och utredningar, som de af Herr professor Ev din nyss
omnämnda, att verkställa, så är det ju klart att han dermed
både uppöfvar sin egen förmåga och sålunda bereder både sig
sjelf och andra nytta. Men enligt min åsigt, skulle det vara ett
sätt att totalt skämma bort ynglingen, om han jemväl skulle få
uppbära betalning för detta arbete.
Jag yrkar fortfarande afslag å punkten.
Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan Herr Talmannen
framstäf propositioner, enligt de gjorda yrkandena, biföll Kam¬
maren Utskottets hemställan.
Mom. b.
Blef äfvenledes bifallet.
Punkten 7.
Kongl. Maj:t hade, i anledning af 1876 års Riksdags derom
gjorda anhållan, för Riksdagen framlagt en plan till ombildning
af adjunktsinstitutionen vid Karolinska mediko-kirurgiska insti¬
tutet, enligt hvilken de vid nämnda institut upprättade adjunkts-
beställningar i medicin, kirurgi, pediatrik, obstetrik, anatomi och
kemi skulle förändras till extra ordinarie professioner med sjelf¬
ständig lärareverksamhet och med säte i lärarekollegiet i alla
undervisningen rörande frågor; hvaremot adjunktsbefattningen i
patologisk anatomi skulle ersättas med en laboratorstjenst; och
hade Kongl. Maj:t som, beträffande aflöningsförmånerna, ansett
att dessa, hvilka för extra ordinarie professorerne i rätts- och
statsmedicin samt i materia medica redan vid förra riksdagen
höjts till 4,500 kronor, borde för den blifvande extra ordinarie
professorn i anatomi bestämmas till enahanda belopp och för
öfrige extra ordinarie professorer till 4,000 kronor, deraf 1,000
kronor i tjenstgöringspenningar, med rätt för de sistnämnde lärarne
till ålderstillägg af 500 kronor efter fem års väl vitsordad tjenst¬
göring, samt för laboratorn i patologisk anatomi till 3,000 kronor,
deraf 750 kronor i tjenstgöringspenningar, föreslagit Riksdagen:
att till förbättring af de vid nu varande extra ordinarie pro-
fessorsbeställningar vid Karolinska institutet fastade löner måtte
beviljas ett belopp af 7,000 kronor:
att å ordinarie stat måtte uppföras ett anslag af 11,500 kro-
Om anslag
till semina¬
rier vid uni¬
versiteten.
(Forts.)
Ang. ombild¬
ning af ad-
j tinktur ernå
vid Karolin¬
ska institutet
m. m.
N:o 30.
56
Måndagen den 9 April, f. m.
Ang. ombud-nor, hvaraf tills vidare borde utgå löneförbättring till de vid in-
'unktwerna, s^utet anstälde adjunkter i öfverensstämmelse med 1876 års Riks-
vid Karoliti- dags beslut, men hvilket anslag framdeles måtte, jemte de nu
sia institutet varande adjunktslönerna, i den mån de blefve disponibla, användas
(f' u) ^ adjunkturernes ombildning, enligt den nu angifna plan; och
att för de extra ordinarie professorer, hvilkas lön bestämdes
till endast 4,000 kronor, måtte efter fem års väl vitsordad tjenst¬
göring utgå ett ålderstillägg med 500 kronor.
Utskottet hade mot Kong;!. Maj:ts här ofvan omförmälda plan.
framstält åtskilliga anmärkningar, hvilka synts Utskottet ega den
betydelse, att planen, sådan den nu förelåg, icke borde af Riks¬
dagen godkännas; hvadan Utskottet hemstält:
a) att till förbättring af de vid nu varande extra ordinarie
professorsbeställningarna vid Karolinska mediko-kirurgiska insti¬
tutet fastade löner måtte beviljas på ordinarie stat ett belopp af
7,000 kronor;
b) att på extra stat för år 1878 anvisas ett anslag af 11,500
kronor, hvaraf under samma år borde utgå löneförbättring till de
vid institutet anstälde adjunkter, under vilkor att de underkastade
sig den tjenstgöringsskyldighet, som enligt Kong!. Maj:ts nu fram¬
lagda plan skolat dem åligga;
c) att Kong!. Maj:ts nådiga framställning derom, att de nu
varande adjunktslönerna vid institutet måtte, i den mån de blefve
disponibla, få användas till adjunkturernas ombildning, enligt ofvan
angifna plan, för närvarande icke måtte vinna Riksdagens bi¬
fall; och
d) att för extra ordinarie professor, hvilkens lön vore bestämd,
till .endast 4,000 kronor, måtte efter fem års väl vitsordad tjenst¬
göring utgå ett ålderstillägg med 500 kronor, att från det å huf-
vudtiteln uppförda anslag för sådana tillägg utbetalas.
Enligt anteckning å utlåtandet, var reservation mot Utskottets
hemställanden i mom. b, c och d inom Utskottet afgifven af
Herrar Carl Ekman, Grefve C. Beck-Friis, Friherre F. von Essen
och Grefve G■ Sparre.
Sedan först uppläsning skett af Utskottets förslag i mom. a,
anförde
Herr Rydin: I afseende å denna punkt, som redan blifvit.
af Första Kammaren bifallen, vill jag icke göra något yrkande,
men anser mig dock mot densamma böra uttala några anmärk¬
ningar.
För sitt afvikande från Kongl. Maj:ts förslag rörande den nya.
organisationen af Karolinska Institutet bar Utskottet anfört egent¬
ligen endast två skäl: det ena att åtskilliga af de utaf Kongl. Maj :t
Måndagen flen 9 April. f. in.
57
N:o 30.
föreslagna extra ordinarie professionerna skulle komma attförses med An,J- omuid-
allt för höga löner och det andra att den nuvarande adjunkturen YmMm-erna,
i patologisk anatomi hellre borde förändras till en extraordinarie",^ Karoiin-
profession än till en laboratorstjenst. Beträffande det första afs’;« institutet
nämnda skäl anför Utskottet, att, då de ordinarie professorerne i
medicin, kirurgi och pediatrik erhållit löner, som med 500 kronor låortsd
understiga öfrige med boställsförmån ej försedda ordinarie pro¬
fessorers, och detta af den anledning att dessa professorer från
andra håll uppbära arfvoden, så borde af samma skäl denna grund¬
sats tillämpas i fråga om fastställandet af de uti samma ämnen
anstälde extra ordinarie professorernes löneförmåner. Förhållan¬
det är dock, att de extra ordinarie professorerne i medicin och ki¬
rurgi ega arvoden såsom biträdande de ordinarie professorerna
som äro sjukhusprefekter vid- kliniker, hvaremot den nuvarande
adjunkten i pediatrik icke åtnjuter en dylik ersättning. Men vill
man fästa afseende vid dylika arvoden, som en lärare har i och
för sin tjenstgöring vid särskilda sjukhus och dylikt, då borde
man med lika skäl förklara, att den extra ordinarie professorn i
kemi, hvilken tillika är lärare vid farmaceutiska institutet, borde
af denna anledning erhålla minskning i sin lön.
Vidare heter det, att den nuvarande adjunkturen i patologisk
anatomi vid institutet borde förändras icke, såsom Kong!. Maj:t
föreslagit till en laboratorstjenst med 3,000 kronors lön, jemförlig
med motsvarande befattning vid Upsala universitet, utan till en
extra ordinarie professorsbefattning med 4,000, och detta emedan
“ifrågavarande befattning vid Karolinska institutet ej lämpligen
kunde jemföras med dess vederlike vid universitetets medicinska fa¬
kultet.11 I sådant afseende vill jag nämna att, enligt hvad fram¬
går af den nu för Upsala universitet gällande föreläsningsordning,
hvilken varit för Utskottet tillgänglig, det icke. finnes någon , la¬
borator i patologisk anatomi vid nämnda universitet eller särskildt
anslag derför utan endast ett anslag, som är stäldt till Kongl.
Maj:ts disposition i och för lärarekrafternas förstärkning och som nu
utgår till arfvode åt vikarierande läraren uti ifrågavarande ämne.
Denne lärare kan emellertid just på grund af det tillfälliga i detta
anslag icke åtaga sig större tjenstgöringsskyldighet, än han nu
har. Deremot skulle den blifvande laboratorn i patologisk ana¬
tomi få på sin andel undervisning uti jemväl rättsmedicin och
experimentel patologi. Han skulle således få vidsträcktare un-
dervisningsskyldighet och mera göromål än adjunkten i patologisk
anatomi vid institutet.
Vidare heter det i Utskottets betänkande, att lärarne vid in¬
stitutet äro mera upptagna än de vid universitetets medicinska
fakultet, emedan de skulle handleda.ej allenast institutets egna
studerande utan jemväl alla de studerande från universiteten, hvil-
ka vid institutet genomgå de kliniska öfningarne. 1 detta hänse¬
ende vill jag nämna, att professorn i patologisk anatomi vid in¬
stitutet är uteslutande sysselsatt med undervisningen i detta ämne,
hvaremot professorn i samma ämne vid Upsala universitet tillika
N:o 30.
Måndagen den 9 April, f. m.
Ant/, ombud- meddelar undervisning i medicinens historia och allmän belsovårds-
ning af ad- lära. Vid Karolinska institutet hålles af en särskild person före-
Hd^KaroUn- läsningar i förstnämnda ämne och för allmän helsovårdslära är
ska institutet eu särskild professorsplats inrättad. Således håller icke heller
m. m. det streck, att lärarne i patologisk anatomi vid institutet skulle
(Forts.) hafva mera göromål än vid universitetet. Hvad beträtfar Ut¬
skottets argument, att lärarne i patologisk anatomi vid institutet
skola hafva mera att göra, emedan de vid de kliniska öfningarne
handleda ej allenast institutets egna studerande, utan äfven stu¬
derande från båda universiteten, så är att märka, att undervis¬
ningen vid dessa öfningar sker sålunda, att antingen professorn
eller adjunkten i patologisk anatomi eller ock någon af de tjenst¬
görande medicine kandidaterna företager obduktionen. Det är så¬
lunda icke af någon betydelse om öfrige tillstädesvarande äro
flere eller färre. 1 afseende på undervisningsskyldigheten i detta
fall är det icke någon skilnad mellan institutet och universitetet.
Universitetet likasom Karolinska institutet lemnar undervisning i
detta ämne till klinikanter. Skall man göra en sådan skilnad,
så är denna snarare att söka i de flera eller färre ämnen, i hvilka
lärarne hafva undervisningsskyldighet. Men att i sådant hänseende
lärarne i Upsala äro mera betungade än lärarne vid Karolinska
institutet har jag nyss visat.
Jag vill icke på något sätt gilla, att regeringen nedsatt lönen
för adjunkten i patologisk anatomi vid Karolinska institutet från
det belopp, som af lärarekollegium och kanslersembetet föreslagits,
och icke uppfört adjunkturen till en extra ordinarie professors¬
plats.
Detta hade i anseende till läroämnets vigt varit behöfligt.
Men jag anser det märkligt, att Utskottet förbigått adjunkten i
samma ämne vid Upsala, och icke ansett honom böra åtnjuta
samma förmåner, som den vid Karolinska institutet, detta dess
mer, som motsvarande plats i Lund blifvit föreslagen till extra
ordinarie professur. Men då hade det väl äfven varit i sin ordning
att samma adjunktur i Upsala blifvit förvandlad till professur.
Utskottets uppgifter i nu anmärkta hänseenden äro således
icke rigtigt bestämda eller fullt rigtiga.
Dessutom vill jag fästa uppmärksamheten på det förslag till
beslut, hvartill Utskottet kommit. I detta hänseende heter det,
att —---. Men jag finner att hvad jag nu talat om egentligen
hör till den följande punkten och afstår derföre från ordet.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Körande mom. b.
Herr Key: Vid denna punkt skall jag be att få besvara,
hvad den ärade talaren från Upsala anfört vid föregående punkt
a i fråga om laboratorn i patologisk anatomi vid Upsala, om
hvars åligganden Utskottet och han hyst olika mening.
Den ärade talaren påstod, att läraren i nämnda ämne vid
Måndagen den ö April, f. in.
59
N:o SO.
Upsala skulle hafva mer att göra än läraren i samma ämne vid
Karolinska institutet och fann derföre Utskottets motivering origtig
och ofullständig. Jag vill dock be att få med detta papper i hand
bemöta, hvad han anfört. Det är stadgan för de medicinska
examina vid universiteten i Upsala och Lund af år 1874. Der
är stadgadt, att den, som vill undergå medicine kandidatexamen,
skalk bland annat, hafva genomgått praktiska öfningar å de
patologiskt-anatomiska laboratorierna, och den, som vill aflägga
medicine licenciatexamen, med flit och skicklighet hafva tjenstgjort
vid de. kliniska inrättningarne i hufvudstaden samt vid de medi¬
cinska och kirurgiska klinikerna deltagit i de öfningar. som stå i
sammanhang med den kliniska tjenstgöringen. I studie-och under-
visningsplanen för Karolinska institutet stadgas vidare i 5 mom.
“att samtidigt med tjenstgöringen vid de medicinska och kirurgiska
klinikerna skall kandidaten, enligt examensstadgans föreskrift,
bevista de patologiskt-anatomiska undersökningar och föreläs¬
ningar. hvilka anställas i sammanhang med den kliniska under¬
visningen".
Alltså fordras för kompetens att undergå medicinsk licentiat¬
examen att hafva tjenstgjort och deltagit i öfningarna i Stockholm.
Karolinska institutet bär således, enligt gällande föreskrift, att
bibringa undervisning icke blott åt sina egna alumner, utan äfven
åt dem, som utgå från universiteten. Häraf torde vara en gifven
följd, att nu frågavarande lärare vid institutet har vida mera att
göra än hans vederlike i Upsala, “hvilket skulle bevisas11.
På nu anförda grund anhåller jag om bifall till Utskottets
förslag.
Herr Rydin: Med anledning af herr Keys yttrande vill jag
blott nämna, att jag har framför mig Karolinska institutets under-
visningsplan. Deri heter det, att adjunkten i patologisk anatomi
håller öfningar Onsdagar och Lördagar, således icke mer än två
gånger i veckan, likasom den som sköter motsvarande plats i Up¬
sala. Professoren i Upsala håller deremot två gånger i veckan
föreläsning i ämnen, som systematiskt afhandlas, två gånger
demonstrativa föredrag och. sedan dessutom de patologiskt anato¬
miska öfningarna. Hvad beträffar det olika antalet studerande,
lär det för öfrigt hvarken göra något till eller ifrån, huruvida
en eller flere studerande äro närvarande vid demonstrationerna,
eller om de studerande som deltaga i undervisningen äro från Up¬
sala eller Karolinska institutet: studerande som studerande. Jag vet
icke heller, att den omständigheten precist skall kunna bevisa, att
undervisningen är besvärligare på det ena stället än på det andre.
Beträffande det beslut, som Utskottet föreslagit, vill jag fästa
uppmärksamheten på, att Kong!. Maj:t derigenom kommer i ett
svårt dilemma. Kongl. Maj:t både nemligen begärt en tillökning
af 4,500 kronor utöfver det för föregående år för adjunkturerne
begärda.
Detta anslag är föreslaget att användas för adjunktsbefatt-
mngarnes ombildning till e. o. professorstjenster. Nu är det klart
Ang. afbild¬
ning (tf ad-
junkturerna
vid Karolin-
sfta institutet
m. ni.
(Forts.)
Ji:o 30.
60
Måndagen den 0 April. f. m.
»Mild- att under tiden och innan Riksdagen fattat ett definitivt beslut i
af ‘l<1’ denna fråga, inga nya e. o. professorsplatser kunna tillsättas.
Hd Kaolin- Hela saken står tills vidare in suspenso. I det föreliggande mo-
ska institutet mentet heter det, att 11,500 kronor skola kunna utdelas åt ad-
n. m. junkterna vid Karolinska institutet, under vilkor att de underkasta
(torts.) sjg (Jeri tjenstgöringsskyldighet, som enligt Kongl. Maj:ts nu fram¬
lagda plan skolat dem åligga. Men i Kongl. Maj:ts plan talas
\ icke om tjenstgöringsskyldigheten för adjunkter utan för e. o.
professorer vid institutet. Vidare är i detta afseende att märka,
att man, såsom synes af föreläsningsprogrammet vid Karolinska
institutet, bär svårt att ålägga adjuukterne vare sig såsom sådane
eller såsom e. o. professorer större tjenstgöring än den, dem enligt-
föreläsningsprospekten är ålagd och detta helt enkelt derföre att
institutets lärarekollegium icke för adjunkterna har begärt någon
utvidgad tjenstgöringsskyldighet utan en annan och förändrad
ställning i det syfte, att de skulle kunna blifva sjelfständiga
vetenskapens målsmän, hvarjemte kollegiet framhållit att adjunk¬
terna borde erhålla en högre aflöning än nu, på det att de skulle
kunna sättas i tillfälle att utan bisysselsättningar mera egna sig
åt vetenskapliga studier. Detta vore, enligt hvad institutets eget
lärarekollegii framställning gifver vid handen, meningen. Genom
det af Utskottet nu framlagda förslag ställas visserligen, derest
detsamma af Riksdagen bifalles, 11,500 kronor till Kongl. Maj:ts
disposition, men dessa penningar kunna icke för dermed afsedda
ändamål användas. Först och främst är nemligen att märka, att
den i Kongl. Maj:ts proposition omnämnde anatomieprosektors-
platsen, hvars lön jemte dyrtid still ägg skulle komma att uppgå
till 4,500 kronor, icke ännu är tillsatt, hvadan denna del af an¬
slaget (2000 kronor) alltså icke kan användas. På samma sätt
förhåller sig med den del af anslaget, som skulle utgå till adjunkten
i medicin, för hvilken Kong]. Maj:t föreslagit en löuetillökning åt
2,000 kronor. Vidare kan det naturligtvis icke komma i fråga
att adjunkten i kemi, som redan förut uppbär arfvode såsom lärare
vid farmaeeutiska institutet, skulle kunna få någon lönefillökuing,
förrän han blir e. o. professor. Således blifva här 500 kronor oan¬
vändbara. Och ej heller kunna adjuukterne i pediatrik, kirurgi
eller obstetrik erhålla professorsiön, förrän löneregleringen egt
rum. Sålunda försvinner det ena tusentalet efter det andra af
detta anslag, så att af hela anslagtet 11,500 kronor det icke blifver
möjligt för Kongl. Maj:t att använda mer än 6,000 kronor.
Det är på grund af dessa anmärkningar som jag yrkar utslag,
å Utskottets förslag och bifall till Kong!. Maj:ts proposition.
Chefen för Kongl. finans-departementet herr Statsrådet
Forssell: Jag vågar fästa Kammarens uppmärksamhet derpå,
att i det föreliggande momentet det icke är fråga om någon ned¬
sättning i de af Kongl. Maj:t äskade anslagsbeloppen, utan endast
derom, att samma belopp, som Kongl. Maj:t för omorganisationens
genomförande äskat på ordinarie stat, måtte i stället varda på
extra stat uppförda, på det att Riksdagen sedermera må få mot-
Måndagen den 9 April, f, in.
61
N:o 30.
taga ett nytt förslag till omorganisation, flär är således, såsom Ang. ombud-
den siste ärade talaren äfven yttrade, i främsta rummet fråga om ™'tw3 a-f ac,~
uppskof med hela organisationen och om alla dermed förbundna,>‘xavolin-
olägenheter. Och för hvilket ändamål skulle väl ett sådant upp- s/,ä institutet
skof ske? Endast för att adjunkturen i patologisk anatomi måtte »». »■
få förvandlas till extra ordinarie professur, i stället för att, i en- (Forts),
låghet med Kongl. Maj:ts förslag, ersättas genom eu laborators-
tjenst. Det må vara, att en sådan förändring af denna adjunkts-
tjenst kan vara' önskvärd. Men jag vågar hemställa, huruvida
det, endast för detta ändamåls vinnande, kan vara skäl att göra
en så stor uppoffring som den att fördröja hela organisationens
genomförande. Vidare är af Utskottets framställning klart, att
detta ändamål icke kan vinnas på andra vilkor än att lönen ned-
sättes för tvenne af de föreslagna nya extra professorerna. Det
synes vara alldeles uppenbart, att skälen för nedsättning af desse
tre e. o. professorernas aflöning äro mycket svaga. Jemförelsen
härutinnan med hvad som skett med de ordinarie professorerne i
samma ämnen är också haltande; ty för dem har ett afdrag af
500 kronor skett af en lön å 6,000 kronor, här åter är fråga om
att göra 500 kronors afdrag af en lön å 4,000 kronor. För de
ordinarie professorerna har afdraget skett, derföre att de åtnjuta
andra arfvoden af respektive 1,500 och 1,000 kronor; men för
desse e. o. professorer skulle samma afdrag ske, emedan de upp¬
bära arfvoden å 1,000 och 500 kronor.
På grund af det anförda vågar jag hemställa, huruvida icke
Kammaren gjorde rättast i att lemna sitt bifall till Kong]. Maj:ts
proposition.
Grefve Björnstjerna: Jag befinner mig i denna fråga i en
ganska svår ställning. Jag inser nemligen mycket väl det rigtiga
i hvad chefen för Finansdepartementet yttrat om de stora olägen¬
heter uppskjutandet af organisationsförslaget skall föra med sig
för Karolinska institutet; jag kan icke heller neka att den reser¬
vation, som vijl denna punkt afgifvits af åtskilliga utaf Första
Kammarens ledamöter i Utskottet, eger sin fulla rig ighet. Jag
skulle derföre vilja tillstyrka bifall till nämnda reservation, så¬
vida jag icke ansåge en allt för str orättvisa ligga i densamma
likasom uti det i den Kongl. propositionen framstäida förslaget, att
adjunkten i patologi icke skulle liksom öfrige adjunkter uppföras
till e. o. professor, utan tvärtom nedsättas till laborator, med en med
500 kronor minskad aflöning. Jag kan för min del icke finna
annat än att detta vore allt för märkvärdigt, isynnerhet som denna
adjunkt hittills varit ställd i ett slags undantagsförhållande, fram¬
för andra adjunkter vid våra medicinska läroverk. Herr Rydin
har påstått det icke vara någon skilnad mellan den undervis-
ningsskyldighet, denne adjunkt hade, och den, som ålåge inne-
hafvaren af motsvarande befattning vid medicinska fakulteten i
Upsala, då det ju skulle göra detsamma, om de personer, som
skulle undervisas, kommo från Upsala eller Stockholm. Detta
påstående skulle vara rigtigt, om desse lärjungar alla innehade
X:o 30.
Ang. ombild
ning af
adjun/tturer-
ua vid Kara-
Unika insti¬
tutet m. m.
(Forts.)
62 Måndagen den 9 April, f. m.
' samma kunskapsmått eller rättare aflagt samma examensprof.
Men så är ju icke förhållandet. I Stockholm undervisas såväl
. de, som aflagt medicine licentiat examen, som de, hvilka ännu
icke aflagt denna examen, då deremot i Upsala endast undervisas
lärjungar tillhörande sistnämnda slag. Häraf följer att der två
slags elever finnas, der måste äfven två olika undervisningskurser
ordnas, och der blir det äfven nödvändigt att två olika personer
sköta denna undervisning. Den ifrågavarande adjunkten i Stock¬
holm befinner sig således i en helt annan och högre ställning än
laboratorn i Upsala. Detta förefaller mig, fastän jag icke är ve¬
tenskapsman, vara alldeles solklar!. Då dertill kommer, att denne
adjunkt hittills haft en rättighet, som icke blifvit någon annan
adjunkt tillerkänd, den nemligen att. examinera till medicine licen¬
tiatexamen, lärer väl äfven deri ligga en ytterligare anledning
till att han bör uppföras till e. o. professor. Jag kan således
icke finna annat än att Utskottets yttrande i denna fråga är full¬
komligt riktigt. Man invänder troligen att intet hindrar, att, om
Kongl. Maj:ts förslag nu antages, Kongl. Maj:t nästa år inkommer
till riksdagen och säger, att ett misstag i år blifvit begånget, då
denne adjunkt nedsattes till laborator, och att han således bör
uppföras till e. o. professor i enlighet med hvad institutets lära¬
rekollegium och kanslersembetet vid flera tillfällen begärt. En
sådan tumning på riksstaten kan jag dock icke gilla, lika litet
som jag tror, att Kammaren gör det. Har Riksdagen en gång
godkänt ett af regeringen framlagdt förslag, vore det underligt,
om Riksdagen påföljande år åter skulle visa sig villig att ändra
detta.
Då jag sålunda, i likhet med Utskottet, finner det vara bättre
att uppskjuta en organisation än att åstadkomma en felaktig så¬
dan, yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfver!äggningen förklarats slutad och Herr Talmannen
framstält propositioner enligt de meningar, som förekommit, biföll
.Kammaren Utskottets hemställan i förevarande moment.
Mom. c och d.
Biföllos.
I mom. e hade Utskottet utlåtit sig öfver Grefve C. M. Björn¬
stjernas inom Andra Kammaren afgifna motion, N:o 88, hvaruti
föreslagits, att Riksdagen måtte bevilja ett belopp af 3,000 kro¬
nor, att från och med år 1878 uppföras på Karolinska mediko-
kirurgiska institutets ordinarie stat såsom lön åt en laborator i
experimentel fysiologi vid nämnda läroverk — samt på anförda
skäl hemstält:
att motionen för närvarande icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Måndagen den 9 April, f. m.
63
S:o SO.
I anledning af hvad sålunda hlifvit hemstält, yttrade Ang. ombud.
ning af
Grefve Björnstjerna: Då jag nyss förut yrkat bifall till^vid^aro-
hvad Utskottet under ett föregående mom. h) hemstält, är deraf uns/ia insu¬
ga. gifven följd, att jag icke denna gång kan yrka bifall till hvad tutet m. m.
jag i min här omförmälda motion föreslagit. Jag anser dessutom. (Forts-)
att Utskottet i sin motivering gifvit mig så fullkomligt rätt, att
jag är öfvertygad, att det icke kan dröja längre än till nästa år,
förrän just hvad jag föreslagit blifver Riksdagens beslut. Att
hvad jag tagit mig friheten föreslå, är billigt, torde äfven fram¬
gå deraf, att såväl lärarekollegium vid Karolinska institutet som
kanslersembetet redan två gånger å rad anhållit, att en laborator
i experimentel fysiologi skulle vid nämnda institut tillsättas. Skä¬
let, hvarför icke någon Kongl. proposition derom framkommit,
torde åtminstone icke vara det, att man ansett, att lärareplat¬
serna borde ställas lika vid institutet och medicinska fakulteten
i Upsala. Då förhållandet är, att en dylik plats redan finnes i
Upsala, borde detta ju äfven kraftigt tala för mitt förslag, mot
hvilket jag icke heller hört något annat skäl andragas.
Då emellertid vid det förhållande, att genom Kamrarnes be¬
slut hela organisationen blifvit uppskjuten, det är naturligt, att
någon ny befattning vid institutet nu icke kan tillkomma, har jag
för närvarande icke något yrkande att framställa.
Häruti förenade sig Herr Axel Bergström.
Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Utskottets förslag.
Punkten 8.
Slef likaledes bifallen.
1 anseende till den framskridna tiden, afbröts nu föredrag¬
ningen af Stats-Utskottets föreliggande Utlåtande, för att i stället
fortsättas kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt derom utfår-
dadt anslag komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. y4 3 e. m.
In fidem
Gustaf Westdahl.