RIKSDAGENS PROTOKOLL.
W7. Ändra Kammaren. M:o 27.
Torsdagen den 5 April.
Kl. 11 f. rn.
§ I-
Justerades protokollet för den 27 nästlidne Mars.
§ 2.
Efter föredragning af Herr Jons Pehr ssons på bordet hyllande
motion, N:o 139 angående föreskrift för uttagande af resterande
krono-, kommunal- och andra dylika utskyld er på landet, förklarade
lerr Talmannen, att enär den Kongl. proposition, i anledning af
hvilken Herr Jons Pehrsson väckt ifrågavarande motion, blifvit till
Riksdagen aflemnad den 23 sistlidne Januari och således före ut¬
gången åt den för motioners afgifvande bestämda tid, ansåg Herr
Talmannen på grund af stadgandet i 55 § Riksdagsordningen, sig
icke berättigad att framställa proposition på remiss till Utskott af
samma motion.
Vidare föredrogos och hänvisades till Konstitutions-Utskottet
nemHge!rnilda 1 Kammai'enS sammanträde bordlagda motioner,
t ,H,elu fhJIe*ins motion’ N:0 14°» ändring af § 1 mom. 10 i
tryckfrihetsförordningen; samt
dags ord ni ngc n. ^° 141’ °m tiUä^' tiU § 60 1
§ 3.
Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 9; och
Lag-Utskottets utlåtanden Kas 16—19. ’
§ 4.
Förekom till behandling Ståts-Utskottets utlåtande N:o 42, i an-
Andra Kammarens Prof. 1877. JY:o 27.
N:o 27.
Om statsbidrag
till förbätt¬
rande af ham¬
nen vid
Oskarshamn.
2 Torsdagen den 5 April.
ledning af Kongl. Maj:ts förslag om beviljande af statsbidrag till
förbättrande af hamnen vid Oskarshamn. .
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att såsom bidrag till för¬
bättrande af hamnen vid Oskarshamn bevilja staden dels ett anslag
af 40,000 kronor, dels ock, på vilkor, som Riksdagen kunde finna
°wlt bestämma, ett lån, likaledes å 40,000 kronor, samt härå afrak-
ningsvis för år 1878 anvisa, af anslågsbeloppet, 20,000 kronor och,
af lånet, likaledes 20,000 kronor.
I anledning af detta förslag hade Utskottet pa antorda skal
hemstält: .... , D-,
“att Kongl. Maj:ts nådiga proposition må på det satt åt Riks¬
dagen bifallas, att såsom bidrag till utförande af de enligt upprattad
plan föreslagna arbeten till förbättrande af hamnen vid Oskarshamn
må beviljas staden Oskarshamn ett lån af åttatio tusen kronor, att
utgå från Riksgäldskontoret och återbetalas på det sätt, att årligen,
till dess lånet blifvit till fullo guldet, å ursprungliga lånekapitalet,
till så stor del, som deraf blifvit lyftad, till Riksgäldskontoret inbe¬
talas sex procent, hvaraf först godtgöres fem procent ränta å det
vid hvarje särskild förfallotid oguldna kapitalbelopp, och återstoden
utgör kapitalafbetalning, samt på vilkor i öfrigt, som Kongl. Maj: t
må ega bestämma; äfvensom att Riksdagen må, i afräkning härå,
för år 1878 anvisa fyratio tusen kronor.“
Och var, enligt anteckning å Utlåtandet, reservation emot namnaa
hemställan inom Utskottet anmäld af Herr Lins Olof Larsson som
för sin del föreslagit att, i öfverensstämmelse med det beslut Andra
Kammaren fattat i afseende å beviljadt låneunderstöd till Strömstad
och Söderhamn, efter orden “må beviljas staden Oskarshamn ett län
af åtta tiotusen kronor, att utgå från Riksgäldskontoret* skulle tilläg¬
gas orden “men med skyldighet för Statskontoret att för lånets be¬
lopp Riksgäldskontoret godtgöra.*
Efter uppläsning af Utskottets hemställan anförde
Herr Carl Hvar sson: Som Herrarne se af betänkandet, har
en af Stats-Utskottets ledamöter, Herr Kiss Olof Larsson, reserverat
sig mot detsamma; och då denna reservation står i full öfverens¬
stämmelse med tvenne förut af Kammaren fattade beslut, tager jag
för gifvet, att Kammaren i konseqvens härmed antager den af Herr
Larsson föreslagna ändring i det nu föredragna betänkandet. Jag
har visserligen sjelf icke biträdt reservantens yrkande, men anser
detsamma likväl vara värdt att komma under ompröfvande. Härvid
bör måhända iakttagas, att de två frågor, rörande hvilka Kammarens
majoritet förut fattat beslut i öfverensstämmelse med Herr Larssons
reservation, ännu icke äro af Riksdagen afgjorda. första Kammaren
har nemligen beslutat i likhet med hvad Stats-Utsbottet hemstält, under
det åter Andra Kammaren, såsom sagdt, biträdt reservantens förslag.
Dessa begge frågor komma nu att afgöras genom den gemensamma
votering, som skall försiggå nästkommande Lördag, då clet först kom¬
mer att visa sig huru Riksdagen i dem vill besluta. För mm de!
anser jag det derför lämpligast att till dess uppskjuta med afgorandet
3
N:o 27.
Torsdagen den 5 April.
af denna fråga, hvilket dock naturligtvis icke kan ske genom att
låta den hvila. Men det finnes en annan utväg, nemligen att åter¬
remittera ärendet till Utskottet, för att Kammaren sedermera må
kunna fatta ett beslut, som blifver konseqvent med Riksdagens beslut
i de öfriga likartade frågorna. Skulle Kammaren, utan afseende på
nämnda omständighet, verkligen vilja besluta i öfverensstämmelse med
reservantens mening, så anser jag det äfven i så fall nödvändigt att
återremiss eger rum, på det en härefter lämpad redaktionsförändring
må kunna vidtagas i förslaget, emedan klämmen i reservantens för¬
slag icke passar rigtigt i stycke med det öfriga i utlåtandet, nemligen
om det hela skall blifva tydligt.
Jag hemställer för den skull om ärendets återförvisande till Stats¬
utskottet.
Cheien för Kong}. Finansdepartementet,Herr Statsrådet Forssell:
Då frågan om beviljande af lån till städerna Strömstad och Söder¬
hamn förekom här i Kammaren, råkade jag — som under diskussio¬
nens fortgång tog för gifvet, att Stats-Utskottets i ämnet afgifna för¬
slag, mot hvilket då ännu ingen invändning gjorts, skulle af Kam¬
maren bifallas — att på några ögonblick aflägsna mig. Under tiden
inträffade emellertid genom åtskilliga talares uppträdande en väsent¬
lig förändring i ställningen, och resultatet af den vid min återkomst
redan begjuta voteringen blef, att Kammaren fattade ett i så måtto
från Kong!. Maj:ts framställning i ämnet afvikande beslut, att Stats¬
kontoret skulle godtgöra Riksgäldskontor för det utlemuade lånet.
Detta tiar jag velat nämna såsom en förklaring, hvarföre jag vid be-
rörda tillfälle icke yttrade hvad jag nu anhåller att få framställa till
Kammarens behjertande.
Detta ofvan nämnda beslutet innebär i och för sig sjelf visserli¬
gen ingenting värre, än att Riksgäldskontorets ställning blifvit genom
det sålunda anslagna beloppet förstärkt. Men heslutet synes mig
dock ur tvenne synpunkter vara principielt betänkligt. Då Kongl.
Maj:t. har tänkt sig, att staten för befrämjande af dessa städers
reglering skulle uppträda såsom mellanhand mellan långifvare och
låntagare, samt att lånen skulle bestridas genom i Riksgäldskontor^
tillgängliga kapitaltillgångar, har deremot denna Kammare velat, att
lånet .skulle bestridas genom anslag från statsverket, det vill säga af
&e löpande årsinkomster, som ingå till Statskontoret och som till
största delen hafva sitt upphof af skatter. Eu sådan anordning inne¬
bär ej blott en efter min uppfattning felaktig grundsats för stats¬
hushållningen, .utan äfven en rubbning i statsregleringen på ett sådant
sätt, som åtminstone för chefen för Finansdepartementet måste vara
känbart. Rubbning af den uppgjorda finansplanen, ledande till ned¬
sättning i de af Kongl. Maj:t föreslagna utgifter, kan för regeringen
vara .ur andra synpunkter oangenäm; men eu rubbning, ledande till
förhöjning af utgifterna, sätter jemvigten i statsregleringen i fara och
maste. derför särskildt beröra chefen för Finansdepartementet, hvilken
har till uppgift att akta på denna reglering. Riksdagen kan t. ex.
icke af regeringen begära att den skall fortgå på den successiva
Om statsbidrag
till förbätt¬
rande af ham¬
nen vid
Oskarshamn.
(Forts,)
N:o 27.
4
Torsdagen den 5 April.
Om statsbidrag
till förbätt¬
rande af ham¬
nen vid
Oskarshamn.
(Forts.)
skattejemkningens väg, om dess åtgärder härutinnan försvåras derige¬
nom att Riksdagen onödigtvis ökar utgifterna utöfver regeringens bud-
getsplan.
Hvad i fråga varande utgift beträffar, vågar jag påstå att den
föreslagna åtgärden är onödig. Man har såsom skäl för densamma
anfört, att Riksgäldskontoret icke kunde anses ega tillgängliga medel
att användas till utlåning åt i fråga varande städer, emedan Riks-
gäldskontorets samtliga tillgångar bestode af medel, som upplånats
under kontraktsenlig förbindelse, att de skulle allenast till jernägs-
byggnader användas.
Man har stödt nämnda påstående på den för år 1878 för Riks¬
gäldskontoret uppgjorda kassa-kalkyl, hvilken visar att, sedan riks¬
dags- och statsrevisionskostnader samt annuitetsliqvider å gamla lån
m. fl. utgifter blifvit bestridda, återstå tio millioner kronor, som i kas¬
san upptagits såsom behållning vid 1878 års början och af Kongl.
Maj:t föreslagits att användas dels till kapital-afbetalningar å 1869
års lån, dels till enskilda jernvägsbyggnader, dels till materiel för
norra stambanan och slutligen till understöd med 170,000 kronor åt
i fråga varande tre städer.
Frågan är nu, huru vida verkligen denna för 1878 års början be¬
räknade behållning af 10,000,000 kronor skall anses hafva uppkommit
uteslutande från lån, afsedda endast till jernvägsanläggningar. Hvem
kan nu med visshet framställa det påståendet, att hela beloppet må¬
ste anses vara af sådan natur? Jag kan för min del visserligen icke
bevisa motsatsen, tv som Kammaren lätt torde finna, kan man icke
med stöd allenast af eu kassaräkning ådagalägga, hvarifrån hvarje
kassapost har sitt ursprung.
För eu sådan bevisning skulle man hafva till hands ett räken-
skapsomslut, och något sådant kan naturligtvis ännu icke för år 1878
åstadkommas. Men hvad man kan säga är, att nyss nämnda påstå¬
ende skulle stödja sig på den förutsättningen, att Riksgäldskontoret
icke skulle hafva andra skulder än de som äro gjorda i och för jern¬
vägsbyggnader, inga andra penningemedel än de, som för sådant än¬
damål upplånats. Sådant är dock åtminstone icke för närvarande för¬
hållandet. Går man till den urkund, som utvisar Riksgäldskontorets
närvarande ställning, nemligen den af fullmäktige i Riksgäldskontoret
till innevarande Riksdag afgifna berättelse angående Riksgäldskontorets
ställning' och förvaltning från början af sistförfluten riksdag, hvilken
berättelse är intagen i Stats-Utskottets memorial N:o 1, så visar det
sig, att Riksgäldskontoret eger fonderade och icke fonderade jernvägs-
skulder till ett belopp af omkring 176 millioner kronor, af hvilka
skulder dock en icke är gjord med uttryckligt vilkor att det upplånade
beloppet skall användas i och för jernvägsbyggnader. Men dessutom
eger Riksgäldskontoret åtskilliga skulder af annan art till belopp af
närmare 5 millioner kronor, bestående af dels åtskilliga äldre till
Riksgäldskontoret öfverlemnade fonder, dels öfverskott å statsverkets
inkomster, dels af Kongl. Statskontoret till Riksgäldskontorets förvalt¬
ning öfverlemnade kassabehållningar och dels slutligen understöds-
fondeu. Det visar sig således, att, om en utgift nu beslutades att utgå
från Riksgäldskontoret, denna kunde bestridas antingen af sådana me-
Torsdagen 5 den April. 5
de], som äro för jernvägsbyggnader upplånade, eller af sådana tillgångar,
imllra Riksgåldskontoret till förvaltning mottagit utan dylikt, i afse¬
ende a användningen bestämdt vilkor. Naturligtvis kan man icke med
bestämdhet säga, huru förhållandet skall blifva under år 1878, men
antagligt är, att åtminstone en del af förenämnda skulder, särskild!
Samla femprocentslånet, Göta kanals reparationsfond, Södertelge kanals
reparationsfond och Stockholms borgerskaps enkhus’ fordran, icke
mom den tiden komma att återbetalas och således fortfarande äro
disponibla. Jag har nämnt detta endast för att lugna dem, som
tänka att det icke vore möjligt att utan kontraktsbrott mot lån¬
gifvare anvisa de ifrågavarande medlen att från Kiksgäldskontoret utgå.
Men dessutom tillkommer eu annan omständighet, som här torde
böra medtagas i beräkningen. Regeringen har till innevarande Riks-
dag. framstäf proposition om beviljande af ett låneunderstöd af 2
millioner kionor i och för sjöarne Hjelmarens och Qvismarens sänk¬
ning, och det är klart, att om Riksdagen finner skäligt bifalla denna
proposition, kan ett sådant lån svårligen lemnas genom eu anvisning
å budgeten, utan Riksdagen måste då vara betänkt på att för ända¬
målet upptaga ett tillfälligt lån. Summan är nemligen för stor att
kunna bestridas af Riksgäldskontorets för närvarande tillgängliga me¬
del Besluter sig nu Riksdagen för att sålunda uppträda såsom mel¬
lanhand mellan långifvare och ett större produktivt företag, torde detta
iån läbu kunna upptagas sa, stort, att det räcker jemväl till nu ifråga¬
satta låneunderstöd åt staderna Oskarshamn, Söderhamn och Strömstad.
Huiu man således ser saken, synes det gifvet, att Riksdagen eger
eller kan anskaffa för ändamålet erforderliga medel utan att behöfva
dermed betunga budgeten, hvithet alltid innebär en oegentlighet.
„ Her,r P1er Nilsson i Espö: Herr Talman! Hittills har Riksdagen
alltid foljt den grundsatsen, att statens upplåning af penningar endast
skulle ske till jernvägsbyggnader. Man har således, då man velat
understödja särskilda inrättningar och industriella företag, tagit af det
öfverskott, som möjligen blifvit på inkomsterna, för året,' och jag tror
också, att denna grundsats är ganska sund och vigtig. Skulle man
komma in på en annan väg, hvarom förslag mången gång varit fram-
stridt inom Riksdagen, nemligen att staten skulle uppträda såsom en
medlare för utförande af vissa företag, genom att, emedan den har
bättre kredit, upplåna penningar och sedan utlåna dem till särskilda
korporationer, fruktar jag, att, om man kommer in på detta stadium
pretentionerna framdeles skola blifva så stora från deras sida, som
behöfva upptaga lån, att staten blifver invecklad i för stora affärer,
och att skulderna ökas längre än som torde vara nödigt och för fram¬
tiden nyttigt. Jag kan derför icke annat än instämma i Herr Carl
varssons.. åsigt, att Kammaren bör till Stats-Utskottet återremittera
detta betänkande, så att vi vid den samfälda voteringen om Lördag
få se, huru saken kommer att utveckla sig, och livilket beslut Riks¬
dagen i sm helhet kommer att fatta uti de två med denna likartade
frågor, som förut varit under Kammarens ompröfning, och derefter i
föreliggande fall rätta oss. Blifver Kammarens beslut i dessa båda
N:o 27.
Om statsbidrag
till förbätt¬
rande af ham¬
nen vid
Oskarshamn.
(Forts.)
N:o 27.
6
Torsdagen den 5 April.
Om statsbidrag frågor underkändt den gemensamma voteringen, kommer väl Kam-
till föröda- maren icke att finsk.. en ändring i hvad Utskottet här föreslagit, men
rande af ham- Qm samma beslut åter antages, är det väl nödvändigt, att män tilläm-
OskZslamn. par samma grunder för alla likartade fall. och jag yrkar derför åter¬
förts.) remiss.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen gaf först
proposition på bifall till Utskottets förslag samt derefter, enligt det
under öfverläggningen gjorda yrkandet, på återremiss; och som den se¬
nare propositionen besvarades med öfvervägande ja, hade Kammaren
således beslutit till Utskottet återförvisa det förevarande utlåtandet.
§ 5.
Föredrogos och biföllos, hvart efter annat, Stats-Utgkottets nedan
nämnda utlåtanden:
N:o 43, i anledning af väckt motion om anslag för Pite elfs för¬
sättande i flottbart skick;
N:o 44. i anledning af väckt motion om uppskof med erläggande
af ränta och amortering å ett Viskaåns sjösänkningsbolag beviljadt
statslån; och
N:o 45, angående dels afskrifning, dels föra 'e inom linien af
några i Riksgäldskontorets hufvudbok för närvarande ..land tillgångarne
upptagna poster.
§ 8.
Om anslag åt
färjemannen
vid Fårösunds
hamn.
Till afgörande företogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 46, i an¬
ledning af väckt motion om anslag åt färjemannen vid Fårösunds hamn.
Utskottet hade hemstält:
att Herr Pehr Larssons motion N:o 109 — deruti föreslagits, att
Riksdagen måtte anslå 100 kronor årligen, utom de nu utgående 50
kronor." till ersättning åt färjemannen vid Fårösunds hamn till fördel¬
ning dem emellan efter Konungens Befallningshafvandes bepröfvande,
emot det att nämnde färjemän fortfarande som hittills utan särskild
ersättning öfver sundet fortskaffande i tjensteärenden stadde personer
och kronans folk — ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Beträffande detta ärende anförde:
Herr Pehr Larsson: Herr Talman, Mine Herrar! Som man
ser af nu föredragna betänkande, har Stats-Utskottet afstyrkt bifall
till min motion, angående anslag till färjemännen vid Fårösunds hamn,*
och uttalat den åsigten, att “Kongl. Maj:ts Befallningshafvande borde
för Kongl. Maj:t anmäla behofvet och Kongl. Maj:t deruppå efter ve-
derbörandes hörande vidtaga den åtgärd, som må finnas skälig. “ Jag
medger att frågan äfven på det sättet kan handläggas, men jag ser
icke något hinder för att Riksdagen tager frågan under ompröfning.
Att dessa femtio kronor, som färjemännen för närvarande erhålla,
ieke kunna anses tillräckliga för det besvär, färjemännen äro under-
Torsdagen dén 5 April.
7
N:o 27
kastade, torde kvar och eu kunna inse. Anser Kammaren, att femtio
kronor äro tillräckliga för att, utan annan särskild ersättning, öfver
sundet transportera “kungliga och furstliga personer med deras sviter,
tågande trupper, kronoskj utser, kronotransporter, kurirer, poster, bref¬
bärare i kronans och allmänna ärenden, fångskjutser äfvensom ortens
embets- och tjensteman, då de i tjensteärenden färdas,“ då må Kam¬
maren bifalla Utskottets förslag och afstå min motion. Anser åter
Kammaren, att det anslag jag begärt icke är för högt, hoppas jag,
att Kammaren bifaller min motion och afslår Utskottets förslag. För
min del är jag fullt öfvertygad om, att det nu varande anslaget är
för lågt, dels derför att penningevärdet på de senare åren fallit, dels
emedan trafiken utvidgats, derigenom att posten numera dragés öfver
sundet oftare än förr. Jemför man dessa färjemans aflöning med en
vaktmästares, så finner man, att deras ställning är vida sämre, ty utom
det att deras ersättning är mindre, äro dessa färjeman skyldige icke
allenast att städse på dagen vara redo på sina poster, utan dem åste
äfven ombesörja färjningen nattetid; hvartill jemväl kommer, att de på
egen bekostnad få underhålla färjor och båtar.
Dessa färjor och båtar befinna sig numera i ett högst bristfälligt
skick; och det är i följd af den ringa afiöningen mycket svårt att er¬
hålla duglige färjemän. Vid den ena stationen har man på de se¬
naste tre åren icke kunnat få någon färjeman för en dylik aflöning.
Under Riksdagens lopp har jag från kyrkoherden på Färd erhållit ett
enskildt bref, deri lian beklagar färjemannens tillstånd och båtarnes
bristfälliga skick samt berättar, bland annat, att vid ett försök för
ett par år sedan att transportera eu bäst öfver sundet medelst färjan hä¬
sten trampat igenom färjans botten, så att man måste afstå från försöket.
Vid sådana förhållanden, och då färjemannens ställning sålunda
är verkligen bebjertansvärd, kan jag icke annat än yrka afslag å Ut¬
skottets hemställan och bifall till min motion.
Herr Carl Anders Larsson: Att bifalla Utskottets i detta
betänkande gjorda hemställan skulle verkligen vara att sila mygg och
svälja kameler. Och då Herr Pehr Larsson gifvit tillräckliga skäl
för sitt förslag, hemställer jag, att detsamma måtte godkännas och
Utskottets hemställan således afslås af Kammaren.
Herr Peter Olsson: Då Utskottet förehade denna fråga till
behandling, fastade sig Utskottet icke så mycket vid den summa,
som motionären föreslagit, att af Riksdagen beviljas till ifrågavarande
färjemän, som vid den form, i hvilken han hemstält, att densamma
skulle af Riksdagen beviljas.
Förut har — bvilket torde vara både motionären och Kammarens
öfrige ledamöter väl bekant — praxis varit och ansetts såsom nöd¬
vändigt, att hvarje fråga, som skulle af ett Utskott behandlas för att
sedermera framläggas till Kamrarnes afgörande, skulle på vederbörligt
sätt vara utredd. Eu sådan utredning förekommer icke, såsom Ut¬
skottet kunnat finna, i motionärens förslag, och man kan icke rimligt¬
vis begära, att Utskottet skulle prestera hvad i sådant afseende er-
Om anslag åt
färjemannen
vid Fårösunds
hamn.
(Forts.)
Kärn 27.
8
Torsdagen den o April.
Om anslag åt fordras. I följd häraf var man, såsom Utskottet i sitt korta utlåtande
itS. tillkännagifvit, inom Utskottet af den åsigten, att det belopp, som för
U hamnT * upphjelpande af dessa färjemans aflöning vore erforderligt, skulle lättare
(Forts.) och säkrare erhållas på det sätt, att man derom vände sig till veder¬
börande Konungens Befallningshafvande, som derefter för Kongl. Maj:t
anmälde behofvet, med begäran om skäliga åtgärders vidtagande, hvari¬
genom en nödvändig utredning af frågan komme att erhållas, innan
Riksdagen hade att deri fatta beslut. Skulle man nu afvika från denna
praxis för dylika ärendens behandling, skulle man stadga ett prejudi¬
kat, som må hända kunde komma att medföra åtskilliga olägenheter
för framtiden. Det är på grund af dessa enkla omständigheter som
Utskottet, utan att på något sätt vilja bestrida rättvisan deraf, att
färjemannen erhålla en högre aflöning, trott det vara nödvändigt, att
frågan behandlades på det sätt, jag nu antydt.
På grund häraf tillåter jag mig hemställa om bifall till Utskottets
förslag.
Herr Lyth: Jag ber blott att med några ord få vitsorda motio¬
närens framställning om behofvet af att något göres till förbättrande
af färjemannens vid Fårösund ställning, och jag kan så mycket hellre
lemna detta vitsord, som jag för några år sedan varit pastor i den
församling, der detta färjeställe är beläget. Jag kan sålunda intyga,
att desse fattige färjemän icke blott om dagarne utan ofta äfven, så¬
som min vän bär bredvid nämnde, under nätterna måste utgå frän
Fårösund i eu bräcklig farkost, då hafvet är ganska svårt och våld¬
samt, så att fara är för handen för så väl lif som helsa. Det är så¬
ledes på det högsta nödvändigt att någon åtgärd vidtages för bere¬
dande åt färjemannen af en ersättning, som någorlunda motsvarar deras
skyldighet att föra personer, post och gods öfver sundet för det all¬
männas räkning.
livad angår den ärade statsutskottsledamotens yttrande, att det
vore lämpligast att öfverlemna frågan till Konungens Befallnings-
hafvandes åtgärd, så medgifver jag, att ett sådant yttrande har skäl
för sig. Men jag kan å andra sidan icke finna någon fara deri, att
Riksdagen nu afgör frågan, så mycket mindre som Riksdagen förut
vid 1865—1866 årens riksdag på framställning af enskild motionär
lemnat 50 riksdaler att emellan färjemannen vid Fårösund fördelas.
Någon sådan utredning af frågan, som här ifrågasatts, anser jag
icke heller vara särdeles behöflig, i betraktande af anslagets obetyd¬
lighet. Skulle en sådan utredning åstadkommas, och färjemännens
aflöning lämpas efter vidden och beskaffenheten af deras åligganden,
så fruktar jag, att statskassan skulle för ändamålet få vidkännas
vida större utgifter än som nu föreslagits. Jag tror, att motionären
begärt snarare för litet än för mycket.
Jag vill nu icke framställa något bestämdt yrkande i frågan; men
jag tror det dock vara nödvändigt att någon åtgärd deri snart vid¬
tages, emedan farkosterna befinna sig i ett mycket dåligt skick, så
att deras begagnande medför fara både för helsa och lif.
Torsdagen den 5 April. g
Herr Torpadie: Då jag törst genomläste ifrågavarande motion,
eitor jag deraf det intrycket, att motionären begärt för litet åt desse
stackars färjemän. Följaktligen blef min öfverraskning så mycket
större, då jag sedermera läste Stats-Utskottets utlåtande derom.
Jag lull sedan många år varit bosatt i närheten af kafvet och
känner således mycket val, hvilka mödor och försakelser dessa hafvets
nitige aihetare måste underkasta sig för att förtjena sitt nödtorftiga
bröd. Jag. liar mig äfven bekant, att Stats-Utskottet högst ogerna
tillstyrker bifall till ett anslag, som endast grundar sig på en enskild
motionärs framställning ocn hvilket således ej genom en Kong!. proposi¬
tion bliivit ifrågastäldt. hör min del vill jag alldeles icke göra någon
invändning mot rigtigheten af denna princip i allmänhet; men att
Kammaren vid tillämpningen af denna grundsats skulle vara så noga,
att den . icke skulle vilja lemna sitt bifall till ett så litet anslag som
det nu ifrågavarande, anser jag i sjelfva verket icke vara rätt. Med
svenska folkets urgamla rätt att sig sjelf beskatta finner jag nemli¬
gen det vara väl förenligt, att detta folk någon gång sjelf tager initia-
trvet, helst då det gäller ett så ringa belopp som det nu föreliggande.
Men det är just det ringa beloppet, som gör mig liksom den föregå-
ende talaren tveksam att yrka afslag å Utskottets afstyrkande ut¬
låtande,. emedan jag icke är fullt ense med mig sjelf, om man genom
bifall till ..motionärens framställning verkligen skulle bereda någon
egentlig fördel åt färjemannen vid Fårösunds hamn. Någon vidare
utledning i denna fråga utöfver den som redan linnes i Utskottets
betänkande kan jag dock icke finna vara nödvändig; ty nog synes det
värn uppenbart, att de ifrågavarande färjemannen, hvilkas åligganden
och tjenstbarheter för det allmänna åro sä störa, icke gerna kunna
vara belåtna med det årliga statsanslag åt 50 kronor, som för när¬
varande emellan dem fördelas.
Jag skall således för min del icke hafva något emot om motio-
11011 bitalies; men ä andra sidan anser jag det vara rättast och med
färjemannens eget intresse mest förenligt att åtminstone icke fram¬
ställa något bestämdt yrkande om afslag å Utskottets betänkande.
Herr P. N. Bergström: För min dol måste jag på det högsta
beklaga det slut, hvartill Utskottet i detta betänkande kommit. Ge¬
nomgår man de senaste årens förhöjningar i legan för gästgifveri-
skjutsen och dermed jemför den ringa ersättning för eu mängd presta¬
tioner till det allmänna, som under en lång följd af år utgått till
farjemännen vig Fårösunds hamn, så måste man medgifva, attralet an¬
slag, hvarom motionären nu gjort framställning, är ganska obetydligt.
Att desse färjemans aflöning är alldeles för ringa i förhållande till
deras arbete finner man äfven deraf, att det blir dem hardt när omöj¬
ligt att förskaffa sig och underhålla fullt sjödugliga farkoster för om¬
besörjandet af färjningen emellan baron och det öfriga Gotlandslandet.
Ser ..man åter pa deras åligganden, så finner man, att de för den af
allmänna medel utgående ringa ersättningen af 50 kronor om året ofta
måste vid mönstringar, vapensyner, befäls- och beväringsmöten, vid
uppbördsstämma!', vid kronofogdes, länsmans samt andra militäre,
ibo 27.
Om anslag åt
färjemannen
vid Fårösunds
hamn.
(Forts.)
Uio 27.
10
Torsdagen den 5 April.
Om anslag åt
färjemannen
vid Fårösunds
hamn.
(Torts.)
ecklesiastike och civile tjenstemäns resor fram och åter öfver sundet
samt vid postens öfverförande fyra gånger i veckan använda mycken
tid och arbete; äfvensom att från erläggande af alla afgifter efter fast-
stäld taxa vidare äro befriade kungliga och furstliga personer med
deras sviter, tågande trupper, kronoskjutser, kronotransporter, kurirer,
poster, brefbärare i kronans och allmänna ärenden, fångskjutser äfven¬
som ortens embets- och tjensteman, då de i tjensteärenden färdas.
Härtill kommer äfven, att desse färjeman vid sitt mödosamma ar¬
bete att underhålla trafiken öfver detta en fjerdedels mil breda och
af stormar ofta upprörda sund naturligtvis måste vara utsatta för vida
större besvär och farligheter än de som kunna vara förenade med
tillryggaläggande af en dylik vägiangd till lands.
Jag skulle derföre verkligen beklaga, om Kammaren skulle afslå
det obetydliga anslag, hvarom nu är fråga och hvarigenom desse färje-
män åtminstone skulle kunna sättas i tillfälle att förskaffa sig bättre
farkoster än de nu ega och dymedelst blifva i stånd att med bättre
framgång än hittills arbeta i sitt vackra och mödosamma kall.
Hvad slutligen den af Herr P. Olsson förordade ytterligare ut¬
redningen af denna fråga beträffar, så kan jag för min del ej finna
annat än att motionären sjelf lemnat all den utredning, som för frå¬
gans bedömande är nödig, då lian tydligt och klart redogjort så väl
för ändamålet med ifrågavarande anslag som oek för det sätt, hvarpå
dessa medel, derest de, såsom jag hoppas, beviljas, skola användas.
På grund af hvad jag nu i korthet anfört, anhåller jag vördsamt
att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, behagade till motio¬
närens framställning lemna sitt bifall.
Herr Carl Anders Larsson: Hot kan ingen neka till att Herr
P. Olssons motivering för en närmare utredning är ternligen rigtig, så
vida här vore fråga om någonting, som verkligen vore i behof af eu
närma, v utredning. I betänkandet omnämnes, att den nu gällande
taxan för öfverfart från Få rön till det olaga gotlandslandet år 1858
bestämdes af Ivongl. Maj:t efter vederbörandes hörande och sedan
Konungens befallningshafvande förut anmält beliofvet; och vill Utskottet
att rättelse uti ifrågavarande afseende äfven nu skall på samma sätt åstad¬
kommas. Jag frågar då endast, hviska vederbörande skola väl höras
i denna sak? Icke lärer man väl behöfva tillspörja färjemannen,',ty
de säga naturligtvis icke nej till ett erbjudande från statens sida att
med 100 kronor höja deras aflöning. Lika litet torde vara af nöden
att höra öns befolknings åsigter i frågan, ty det är naturligt att öborna
icke vilja i någon mån so sina skatter ökade för att derigenom be¬
reda färjemannen en förmån. Slutligen lärer det icke heller vara
skäl att i och för en närmare utrednings vinnande gå den vanliga
omvägen till Statskontoret eller Kammarkollegium, ty på sådant sätt
är jag säker på, att de ifrågavarande 100 kronorna komme att gå åt
endast till skrifmaterial och expenser, innan nyssnämnda kollegier
finge färdiga sina betänkande!! och utredningar om huru vida nu före¬
slagna 100 kronor vore för dermed afsedda ändamål nödvändiga eller
icke. Jag tror fortfarande, att ett sådant sätt att gå till väga som
Tors da;
den 5 April.
11
W:o 27.
det Stats-Utskoitet här föreslagit är detsamma som att sila mygg och
svälja kameler, då. såsom vi veta. denna Riksdag med frikostig hand
till hvarjehanda ändamål och utan att derpå spilla ett enda ord be¬
viljat summor i både tusen och milliontal. Vid sådant förhållande
är det val icke mer än rätt och billigt, att Riksdagen äfven beviljar
detta ringa anslag af 100 kronor åt ett par modige och behjertade
män. som för det allmännas bästa våga sitt lif och kanske riskera
m®.r ^.n ^essa 100 kronor hvarje gång de gifva sig ut för att i en
bräcklig farkost fortskaffa folk och effekter öfver ett ofta upprördt
och farligt haf.
Jag yrkar fortfarande bifall til! motionärens yrkande.
klen' Peter Olsson: Må vara att Stats-Utskottet gerna kunde
hafva tillstyrkt beviljandet af de ifrågavarande 100 kronorna, men jag
ber dock ännu eu gång få erinra, att Stats-Utskottet icke fäst sig vid
summans storlek, utan uteslutande vid det sätt hvarpå och den form,
hvarunder beloppet skulle utgå.
Nu säger Herr C. A. Larsson, att Statskontoret och andra myn¬
digheter hade bort afgifva utlåtande i frågan. Härvid ber jag få fästa
Herr Larssons uppmärksamhet derpå., att vid bestämmandet af dessa
taxor eller afgifter det tillgår på det enkla sättet, att Konungens Be¬
fallningshafvande från kommunen infordrar förslag till taxor samt
efter pröfning deraf ingår till Kongl. Maj:t med framställning i ämnet.
Denna pröfning af sålunda inkommet förslag anser jag vara det rig-
tigaste och det fördslaktigaste jemväl för färjekarlarne sjelfva. Ty
skulle desse, såsom man här vill påstå, skaffa sig nya farkoster för att
på ett betryggande sätt kunna ombesörja fårjetrafiken, så frågar jag,
om man verkligen kan föreställa sig att färjekarlarne för dessa 100
kronor skulle vara i. stånd att förse sig med nya farkoster. Slutsatsen
af en sådan mening, om den får göra sig gällande, är naturligtvis
den, att mycket större bidrag än de nu ifrågasatta 100 kronor måste
beviljas^. Men jag hemställer till Herrarne, hvarföre man icke kan
sätta färjetaxan så, högt, att de som begagna sig af öfverforslingen
också få betala hvad densamma kostar dem, som besörja den. I så¬
dant hänseende tror jag det vore bäst, om man kunde få den af Kongl.
Maj:i fasta tålda taxan af år 1858 förändrad derhän, att afgifterna för
öfverfarten, i förening med det bidrag staten iemnade, kunde bereda
färjefoiket tillräcklig förtjenst af sitt yrke. Och är det ur sådan syn¬
punkt som jag anser, att frågan behöfver eu bättre utredning, innan
Riksdagen åtgör något i densamma.
Jag yrkar bifall till utlåtandet.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: För min del vill jag visserligen
icke motsätta mig bifall till motionärens förslag, i fall Kammaren an¬
ser det höra antagas. Men icke kan jag finna att Stats-Utskottet
gjort sig skyldigt till allt det klander i denna fråga, som det fått
uppbära. Mig synes det nemligen rigtigast, att, om staten höjer sitt
bidrag till det ifrågavarande ändamålet, de enskilda trafikanterne också
få vidkännas högre afgifter för forslingen öfver sundet. Att taxan
Om anslag åt
färjemannen
vid Fårösunds
hamn.
(Forts.)
N:o 27.
12
Torsdagen den 5 April.
Om anslag åt verkligen tål en förhöjning bevisas tydligt af motionärens eget er-
M Fårösunds kännande, att deri är så låg, att öfverfartsafgiften endast utgör 12V,
hamn. öre för person.. Jag anser derför, att Riksdagen, om den vill bifalla
(Forts.) motionen, jemväl då bestämdt bör uttala, att hvarje förhöjning af sta¬
tens ifrågavarande bidrag också bör betinga afgifternas höjande för den
som begagnar sig af öfverfarten öfver sundet. Om Kammaren sålunda
förklarar sig vilja bifalla det 'ifrågasätta anslaget af 100 kronor,
hemställer jag huru vida då ej Kammaren skall anse det rigtigast att
återremittera ärendet till Stats-Utskottet, för att sätta detsamma i
tillfälle att såsom vilkor för ökadt bidrag från statens sida föreskrifva
taxans förhöjning.
Herr Danielsson: Jag föreställer mig, att desse färjeman idet
närmaste ha samma skyldigheter som gästgifvare, nemligen att vid
påfordran forsla resande. Med den kännedom jag har om deras
yrke från min hemort, så eger kronbetjeningen, på sätt ock lagen
föreskrifter, att besigtiga båtarne och se till att de äro i sjödugligt
skick. Men, säger man, de färjeman, hvarom här är fråga, äro allt
för fattige att kunna hålla sina båtar i det skick att de med trygg¬
het kunna begagnas till forsling af menniskor och gods öfver sundet,
och jag tror derför att man bör söka afhjelpa denna olägenhet. Så¬
som eu utväg härtill har Herr P. Olsson visserligen föreslagit, att
sjelfva taxan för färjningen borde höjas. En dylik åtgärd skulle
dock enligt mitt förmenande i många fäll hindra, samfärdseln, emedan
man ju kan tänka sig många personer, som behöfde fara öfver sundet,
så fattiga att de ej mäktade betala någon drygare afgift derför.
För den skull, och på det taxan icke måtte behöfva höjas, anser jag
att staten bör lemna tillräckligt bidrag för upprätthållandet af trafiken
öfver sundet. Dessutom bör man väl i någon mån understödja eu
ort, så vanlottad på kommunikationer som denna.
Att det oaktadt färjemannen sjelfva skulle vinna derpå, att frågan
blefve bättre utredd, innan den definitivt af Riksdagen afgöres, det
är min öfvertygelse. Såsom ett sätt att härvid gä till väga före¬
ställer jag mig, att vederbörande från kronofogdarne infordrade för¬
slag dels om kostnaden för båtars nybyggnad, dels om taxans för¬
höjning och dels om det belopp, hvarmed staten skäligen kunde an¬
ses böra till ifrågavarande ändamål lemna understöd. Att få allt
detta utredt anser jag vara det vigtigaste steget till att få det af
motionären anmärkta missförhållande afhjelpt. Det är således icke
mot sjelfva beloppets beviljande jag uppträder, då jag yrkar frågans
uppskjutande, utan på det densamma i färjemannens eget intresse
måtte få den förberedande utredning, som jag nu tagit mig friheten
antyda.
Herr Carl Ericson: Jag ogillar ingalunda de principiella skäl,
hvilka förestafva! Stats-Utskottets utlåtande. Det är visserligen sant
att anslagsfrågor i allmänhet först böra erhålla utredning genom veder¬
börande myndighet, innan Riksdagen beviljar medel, men ett faktum
är emellertid, att desse färjeman för närvarande åtnjuta otillräcklig
N:o 27.
Torsdagen den 5 April.
13
aflöning och att vederbörande ingenting gjort för att afhjelpa deras
betryck, ehuru städningen icke kunnat vara okänd för vederbörande.
Jag finner derföre det förslag behjertansvärdt, som en enskild motio¬
när i denna Kammare framstäf Det obetydliga belopp, desse färje¬
man årligen af statsverket uppbära, kan - om jag så får uttrycka
mig — anses forlustbringande, emedan detsamma, åtnjutes mot skyldig¬
het att afgiftsfntt frakta öfver sundet alla personer, som äro stadda
1 allmänna ärenden, tågande trupper, fångtransporter o. s v An¬
slaget ar for närvarande _så litet, att det synes vara omöjligt för
färjemannen att för en dylik ersättning fullgöra alla dessa förpligtel-
ser. Jag tror derföre att Kammaren har allt skäl att bifalla motio¬
närens yrkande om en billig förhöjning i statsanslaget.
Jag yrkar således bifall till motionen.
.... ^.eri Adlersparre: I likhet med en föregående talare kan jas
äfven intyga att ifrågavarande färjeman hafva ett mycket hardt yrke
och att de förmåner, de för närvarande åtnjuta, icke motsvara deras
arbete. Jag bär 8 a 9 månader oafbrutet legat i Fårösund på ett
vaktfartyg och sett hvilket sträfsamt arbete det ofta var för färje¬
mannen att komma öfver sundet mellan färjeställena. Visserligen är
r arosund eu omsluten hamn, men den är dock rymlig nog för att
der ofta kan växa en för båtar ansenlig sjö. Lika med representan¬
ten från Helsingborg anser jag att behofvet påkallar, att deras taxa
oxas. Den nuvarande afgiften 12% öre för hvarje passagerare, om
mer an en person traktas, är påtagligen en för ringa ersättning åt
färjemannen; men i konseqvens härmed måste äfven den afgift anses
för tåg, som staten betalar för sina tjensteman, hvilka fraktas öfver
sundet. Då frågan derom nu föreligger vid riksdagen, synes det mig
särdeles lämpligt att Riksdagen börjar med att öka sin afgift för
statens tjensteman — landstats-tjenstemän, piaster och militärer m. fl.
,n. trafik mellan Fåro och Gotland, som färjemannen sålunda om-
oesorja för kronans rakning, är ganska liflig vissa tider af året.
r or Girigt synes mig denna fråga så enkel, att någon vidare
utredning icke behofs. Jag yrkar derföre bifall till Herr Larssons
motion.
Herr Leijer: Eftersom det blifvit en vidlyftig diskussion om
f°ana “åSa oc!l alla gotländingar nödvändigt skola yttra sig, an-
1 silf iag att fä säga uä§ra fä ord- Jag instämmer helt och
naifet i Herr Peter Olssons åsigt att frågan nog kunde tåla utredning
men den enda som kan gifvas här i Kammaren tror jag redan är
fullkomligt tillräckligt gifven, d. v. s. den om att dessa färjeman
mycket val behöfva bättre aflömngsförhållanden, om också icke dessa
skulle beredas på satt motionären föreslagit. Emellertid vill jag icke
yrka bUad hvarken till motionärens eller Utskottets förslag, emedan
jag1tor de! lcke anser någotdera rättvist. Vinner motionärens
orslag bifall, har staten vunnit en förträfflig fördel, derigenom att
postverket far något öfver 200 poster befordrade för utomordentligt
goclu pris och derjemte trupper och dylikt gratis transporterade. Och
Om anslag åt
färjemännen
vid Fårösunds
hamn.
(Forts.)
N:o 27.
14
Torsdagen den 5 April.
Om anslag åt både i detta fall och i fall Utskottets förslag bifalles, är det min
färjemannen öfvertygelse att färjemannen alldeles icke skola rosa marknaden såvida
md hamn (,J taxan revideras. Fråga kan då äfven bli om ej såväl postverket,
(Forts!) som andra myndigheter böra betala enligt taxa, om än med nedsätt¬
ning. Jag tror derföre att vid närmare betraktande man måste er¬
känna att en vidare utredning .erfordras och att först sedan en sådan
egt rum, Riksdagen lämpligen kan ingå i pröfning med afseende å det
belopp staten bör lemna såsom bidrag till aflöning af ifrågavarande
färjeman utöfver hvad genom taxan kan dem bibringas.
Herr Dickson: Utan att närmare inblanda mig i denna tvist
om 100 kronor, vill jag blott anmärka att enligt min uppfattning
detta ärende innefattar en helt och hållet administrativ åtgärd, som
alldeles icke tillhör Kammarens verksamhet. Utaf den utredning som
föreligger, framgår icke att dessa färjeman äro tvungna att mot sin
vilja ombesörja trafiken öfver Fårösund. Anse de lönen för ringa,
så torde ingenting hindra dem att säga upp tjensten. Vederbörande
iingo då ordna saken på annat sätt. Är deremot bestyret med färj-
ningen ett deras innehafvande hemman åtföljande onus, på samma
sätt som posthemman hafva vissa skyldigheter, så kunna de icke af¬
såga sig detsamma, men det är en sak, hvarom Stats-Utskottets ut¬
låtande icke lemnar upplysning. Jag anser för min del att Kammaren
icke kan säga att taxan skall höjas och vara så och så, ty detta
skulle vara eu ren administrativ åtgärd, med hvilken Kammaren icke
bör befatta sig.
Jag hemställer således om bifall till det föredragna utlåtandet.
Herr Carl Ifvarsson: Det händer stundom vid riksdagen att
frågor af ganska ringa vigt tillvinna sig ganska mycken uppmärksamhet
och framkalla långa diskussioner, och så synes förhålla adel äfven vara
med denna. Hvad nu särskildt angår föreliggande motion, så betyder
frågan med afseende å det begärda anslagsbeloppet nästan ingenting,
men i principielt hänseende kan den måhända ega större betydelse.
Det kan väl icke förnekas att frågan verkligen är outredd. Skulle
man nu fatta ett beslut i denna fråga, så att säga, på rak ärra, kan
man med samma skäl fatta beslut i många andra frågor på rak arm
utan eu föregående utredning. Man vet icke, huruvida eller under
hvilka vilkor färjemannen ega skyldighet att upprätthålla trafiken;
man känner ej huruvida nu gällande trafiktaxa är lämplig, icke huru¬
vida statens bidrag är afpassadt efter det besvär staten förorsakar de
ifrågavarande färjemannen. Härutinnan föreligger icke någon utred¬
ning alls. Månne det icke i principielt hänseende skulle vara ganska
origtigt att fatta beslut i ett så outredt ärende eller att lemna ett
anslag utan vilkor och utan att man tänkt sig huru detta skulle kom¬
ma att gestalta sig. Det är väl sant, att frågan blott rör sig om
100 kronor, och i det hänseendet är frågan icke af synnerlig vigt,
men från principiel synpunkt sedd är den dock ganska vigtig.
Jag hade icke ämnat begära ordet i denna fråga, om jag icke
ansett sannolikt att Kammaren stode i begrepp att fatta ett omoget
15
N:o 27.
Torsdagen den 5 April.
beslut, likasom Kammaren för icke så länge sedan gjort i eu annan
fråga, men jag bär derföre velat yttra några ord för att antyda att
jag för min del icke kan obetingadt godkänna deras mening, som
yrka . bifall till motionärens förslag. Dessutom vill jag erinra derom,
att frågan om skjutsväsendets ordnande och fortskaffande af resande
1. allmänhet föreligger till behandling hos regeringen. Kong!. Maj:t
lärer icke underlåta att i denna fråga framlägga ett förslag för Riks¬
dagen och, om detta blir sådant, man tänkt sig, kommer väl äfven
nu förevarande fråga på tal i sammanhang med skjutsfrågan och kan
dervid erhålla den utredning, som må vara behöflig. Konungens be¬
fallningshafvande och vederbörande landsting få då tillfälle att yttra
sig i frågan och, sedan Kongl. Maj:t fastatält taxan, kan Kongl. Maj:t
hos Riksdagen göra framställning om beviljande af erforderliga medel.
Månne man icke skulle kunna vänta tills frågan vunnit denna ut¬
redning? Riksdagen kunde då taga frågan i betraktande och icke
behöfva, såsom nu, vara i saknad af utredning vid frågans afgörande.
Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.
Herr Lyth: Det var med anledning af Herr Dicksons yttrande,
att denna fråga egentligen vore af administrativ egenskap, som jag
begärde ordet. Jag kan icke dela denna mening, och, äfven om så
skulle vara, synes åtminstone icke regeringen på det sättet hafva
fattat saken. År 1875 ingick Konungens Befallningshafvande till
legeringen med begäran om understöd till dessa färjeman, men man
ilek icke något sådant. Frågas då: hvart skall man vända sig om
icke till Riksdagen; så mycket hellre som 1865—1866 årens Riksdag
lemnade det bidrag, som nu utgår med 50 kronor.
o Man har bär talat om taxan. Ja, det är en sak som vi nog
pa Gotland komma att uppgöra; den frågan är åt helt och hållet
administrativ art och Riksdagen kan icke hafva något att göra der¬
med. Den beror på Konungens Befallninghafvandes beslut i förening
med hvad befolkningen kan göra.
Således tror jag fortfarande frågan vara sådan att den bör komma
under Riksdagens ompröfning, emedan Riksdagen ensamt kan bevilja
erforderliga medel. Jag vill dock icke motsätta mig en återremiss;
Utskottet kan måhända, om det vill, bestämma vilkor för medlens ut¬
bekommande. Jag instämmer derför i yrkandet om återremiss.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de meningar, som derunder
förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner dels på bifall till Ut¬
skottets hemställan, dels på yrkandet att, med afslag å nämnda
hemställan, motionärens förslag måtte bifallas, dels ock på återremiss;
och förklarade Herr Talmannen sig ance den först nämnda af dessa
propositioner vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef begärd
och företogs, sedan yrkandet om bifall till Herr Pehr Larssons motion
antagits till kontraproposition, enligt en nu uppsatt och af Kammaren
godkänd, så lydande omröstningsproposition:
Om anslag åt
färjemannen
vid Fårösunds
hamn.
(Forts.)
N:o 27.
16 Torsdagen den 5 April.
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i utlåtandet
N:o 46 röstar,
Ja:
Den, det ej Till, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit Herr Pehr Larssons ifrågavarande motion.
Röstsedlarne sammanräknades och visade 51 ja mot 59 nej, i
följd hvaraf Kammaren beslutit enligt nej-propositionen.
§ 7.
Om anslag till
en enke- och
pupillkassa vid
Riksbankens
af delning skon¬
tor och pap¬
persbruk.
(Forts.)
Föredrogs Banko-Utskottets memorial N:o 8, i fråga om anslag
till en enke- och pupillkassa vid Riksbankens afdelningskontor och
pappersbruk.
Under uttalanden af den åsigten, att det vore önskvärdt det grun¬
derna lör pensioneringen blefve enahanda för Riksbankens samtlige
tjensteman och betjente och att för sådant ändamål lämpligast varit,
om tjenstepersonalen vid afdelningskontoren och pappersbruket kunnat
förvärfva delegarerätt i bankostatens enke- och pupillkassa, hade Ut¬
skottet, enär de af Utskottet vidtagna; försök till öfverenskommelse om
en sådan gemensam pensionsreglering strandat hufvudsakligen emot
delegarnes i sist nämnda kassa obenägenhet att underkasta sig den
kontroll i afseende å pensioneringen, hvarförutan Utskottet icke ansett
sig kunna eller böra tillstyrka Riksdagen att till den gemensamma
enkekassan anslå för det afsedda ändamålet erforderliga medel, i stället
föreslagit, att diskontverkens och pappersbrukets enke- och pupillkassa
måtte så ordnas, att så väl tjenstepersonalen vid afdelningskontoret i
Luleå, hvilken för närvarande icke hade delegarerätt i samma kassa,
deruti inrymdes, som ock pensionsbeloppen gjordes lika stora med
dem, som för tjenster med motvsarande löner funnes i bankostatens
enke- och pupillkassa bestämda. För sådant ändamål erfordrades,
enligt gjord uträkning, att kassan erhölle ett årligt bidrag af Riks¬
bankens medel, utgörande, derest pension, såsom bankofullmäktige
funnit skäligt, komme att tilldelas äfven delegares dotter, som efter
uppnådda 50 år fortfarande lefde ogift, 4,550 kronor, men om pen¬
sionering af sådana ogifta döttrar icke ifrågakomme, endast 8,950
kronor; i följd hvaraf Utskottet, som dels ansett, att icke någon pen¬
sion borde beredas åt bemälda ogifta döttrar och dels funnit sig föran¬
låtet tillstyrka så väl den förändring i bankofullmäktiges förslag be¬
träffande antalet af pensionsklasserna, att dessa skulle blifva 10 i stället
för 8, som jemväl att pensionsbeloppet i 8:de klassen måtte från det
af fullmäktige föreslagna beloppet, 144 kronor, höjas till 150 kronor,
uti punkterna 1 och 2 af sitt föreliggande memorial hemstält:
Torsdagen den 5 April.
l:o.
17
N:e 27.
On. anslag till
en enke- och
att enke- och pupillkassan vid Riskbankens afdelningskontor och w^/fcassa vid
pappersbruk måtte af Riksbankens medel erhålla ett årligt anslag af ™k'b?nk'ns
3,950 kronor, att utgå från och med innevarande års början, emot det "{j Zlh pZ-
att delegarne fullgöra hvad som för vinnande eller bevarande af del- penbruk.
aktighet i kassan erfordras; och (Forts.)
2:o.
att åt Utskottet måtte uppdragas att fastställa stadgar för kassan,
upprättade på de af fullmäktige i Riksbanken angifna grunder, med
de ändringar dels i afseende å pensionsrätt för delegares dotter, som
efter uppnådda 50 år fortfarande lefver ogift, dels ock beträffande
pensionsklasserna och pensionsbeloppen, hvilka blifvit af Utskottet
föreslagna.
Mot detta förslag var reservation inom Utskottet anmäld af Herrar
Ekman, Peyron, Bibbing, Penning, de Mark, von Bränn, Sundin
och Botlig, hvilka för sin del ansett, att Utskottets berörda hemstäl¬
landen bort erhålla följande lydelse:
l:o.
att enke- och pupillkassan vid Riksbankens afdelningskontor och
pappersbruk måtte af Riksbankens medel erhålla ett årligt anslag af
4,550 kronor att utgå från och med innevarande års början, emot det
att delegarne fullgöra hvad som för vinnande eller bevarande af del¬
aktighet i kassan erfordras; och
2:0.
att åt Utskottet måtte uppdragas att fastställa stadgar för kassan,
upprättade på de af fullmäktige i Riksbanken angifna grunder.
Efter föredragning af Utskottets hemställan i punkten 1, anförde
Friherre A. H. Fock: På samma gång som jag särdeles tacksamt
erkänner det välvilliga tillmötesgående som Banko-Utskottet i sitt för¬
slag visat, kan jag dock icke undgå att uttala min betänklighet mot
att denna välvilja bär blifvit begränsad vid ett visst streck. Frågan
gäller pensionsinrättning för enkor och barn efter tjensteman vid så väl
Tumba pappersbruk som afdelningskontoren. För desses pensionering
finnes, såsom Iierrarne af betänkandet se, redan en pensionsinrättning
ordnad, men hvilken icke kunnat fullgöra sina funktioner, utan hafva
bankofullmäktige hemstält att Riskdagen här skulle komma emellan
och gifva behöfligt understöd.
Det är i reglementet för pensionskassan vid Riksbankens hufvud-
kontor, likasom vid en del andra pensionsinrättningar för enkor och
barn, föreskrifvet att pension utgår för enka, så länge hon lefver ogift
Andra Kammarens Vrot, 1877. l\T:o 27. 2
N:o 27.
18
Torsdagen den 5 April.
Om anslag till och för barn till dess de uppnått 21 års ålder, äfvensom att den för
en enke- och dotter sedermera återfås vid uppnådda 50 års ålder, så vida hon då
PUÉ‘sbaaS2n1sd “ lefvel’ °g'ft-
„/delningskon- Nu har Banko-Utskottet med en välvilja, hvarför jag å dessa
tor och pap- enkors och barns vägnar icke kan annat än på det hjertligaste tacka,
persbruk. j fr§ga om afdelningskontoren och pappersbruket tillstyrkt i alla delar
(Forts.) ]j]ra beskaffade pensionsförmåner som vid hufvudkontoret, med undan¬
tag dock deraf att det bortstrukit rättigheten för ogift efterlefvande
dotter att vid femtio års ålder under stadgade vilkor återbekomma
pension, och det är Utskottets hemställan i denna del jag icke kan
gilla.
Såom skäl härför har af Utskottet egentligen åberopats de för¬
ändrade sociala förhållanden, som nu inträdt och som mera än förr
göra det möjligt för en qvinna att försörja sig sjelf.
Det är visserligen glädjande att så nu är fallet, men vid 50 års
ålder, mine Herrar, börjar denna förmåga vanligen allt mer och mer
att upphöra, och i det fallet tror jag icke att några förändrade för¬
hållanden mot förr inträdt, utan snarare tvärtom. Vid den pensions-
inrättning, som är inrättad för tjenstemännen vid Riksbankens hufvud-
kontor, är fallet också, att efterlefvande ogift dotter vid fylda 50 års
ålder återfår pension, och vid sådant förhållande kan jag icke neka
till att, då hela saken endast gäller 000 kronors förökad årlig utgift,
denna bila uppoffring väl kan vara värd att göras för åstadkommande
af en likställighet mellan bankens hufvud- samt afdelningskontors och
pappersbruks pensionskassor, hvarigenom äfven eu ökad möjlighet af
dessa kassors sammanslående i framtiden kunde beredas.
Jag skulle likväl icke nu hafva gjort någon framställning i sådan
rigtning, om icke ett stort antal af Utskottets ledamöter, dock ingen
af dem, som ega säte och stämma i denna Kammare, vid Banko-
Utskottets betänkande fogat sina reservationer.
För min del kan jag icke heller undgå att tycka att man i viss
mån utöfvar orättvisa och obillighet mot dessa ålderstigna qvinno!-,
om hvilkas pensionering nu är fråga, då man åt en annan, med dem
i öfrigt fullkomligt likstäld kategori medgifvit just samma rättighet,
som man nu vill beröfva döttrar efter tjenstemän, anstälde vid Riks¬
bankens afdelningskontor och pappersbruk.
Det är dessa omständigheter jag velat hemställa till Kammarens
behjertande och i öfrigt inskränker jag mig till att yrka bifall till det
förslag reservanterne i denna del uppstad.
Herr Gum se Hus: Herr Talman! Ingenting hade kunnat vara
angenämare för Utskottets ledamöter än att biträda en framställning
af denna art från bankofullmäktige och att sålunda kunna tillstyrka
beviljande af det begärda anslaget i sin helhet. Men när det gälde
att i allt fall gå längre än hvad Riksdagen torde vara villig atr, göra
på andra områden i afseende på beviljande af pensioner för enkor
och barn, att taga ett längre steg, som dock här vid lag i viss mån
skulle kunna anses vara berättigad!, då man derigenom skulle kunna
bereda enkor och barn efter alla bankens tjenstemän samma pensions-
Torsdagen den 5 April.
19
N:o 27.
rätt, som de vid Riksbankens hufvudkontor redan ega, så har man i Om anslag till
Utskottet ansett sig icke ända derhän böra taga Riksdagens beredvil- “
ligliet i anspråk, att man velat föreslå beviljande af medel till hela Riksbanken!
det belopp, hvarom bankofullmäktige gjort framställning, utan man af delning skön-
bär prutat med hänsyn till de “femtiåriga döttrarna.11 tor och pap-
Frågan gäller eu obetydlighet, (så har eii föregående talare yttrat) pZgt’f
ja, hon gäller visserligen endast 600 kronor, nemligen 600 kronor för
hvarje år, eller ock ett anslag på en gång af 12,000 kronor (efter en
vid dessa räkningar vanlig räntefot af fem procent). Jag medger att
det icke är något synnerligen stort belopp, men då man här i alla
fall nödgats tillstyrka ett ökadt anslag af 3,950 kronor årligen älven
för de pensioner, som äro af Utskottet förordade, så har Utskottets
flertal tvekat att gå längre.
Dessa 3,950 kronor — må det tillåtas mig att erinra detta — äro
dock icke helt och hållet att anse såsom nytt anslag, ty vid 1851 års
riksdag, om jag minnes rätt, beviljade Rikets Ständer 900 kronor eller
600 riksdaler banko, som det då för tiden hette, till denna kassa att
årligen, så länge behofvet kräfde, utgå; men 11 år derefter, år 1862,
ansåg man, genom någon felräkning dertill förledd, att kassan var så
stark, att den kunde bestrida pensioneringen utan vidare understöd
från bankens sida. Då drogs detta anslag in och det har sedermera
icke utgått; men det märktes snart att man grundligt, missräknat sig.
På de senare åren har pensionskassan haft större utgifter än inkomster
och följaktligen år efter år minskats, så att det nu har befunnits nödigt
att tillstyrka det kassan åter måtte lå understöd från bankens sida.
Detta må kunna påräknas ske på det sätt, att kassan dels får tillbaka
de 900 kronor om året som hon förut åtnjutit, dels en årlig godt-
görelse af 900 kronor, motsvarande ränta å det kapital, 18,000 kronor,
hvartill det först anslagna beloppet, 900 kronor, jemte ränta derå
skulle hafva uppgått för samtliga åren från 1802 till nu. Kassan
behöfver dessutom något mera än 2,000 kronor om året i understöd,
och detta skulle då vara dess egentliga nya behof för att i denna
kassa, i hvilken tjenstemannapersonalen vid Tumba pappersbruk och
tjenstemännen vid afdelniugskontoren i Göteborg, Malmö och Wisby
redan hafva del, jemväl tjenstemännen vid afdelningskontoret i Luleå
må kunna blifva delaktige och för att kassan må komma i en så god
ställning, att hon kan fullgöra sina förbindelser. Det är sålunda icke
obetydliga fördelar, utöfver dem, som kassans delegare för närvarande
åtnjuta, som redan Utskottet föreslagit.
För att emellertid ernå full likställighet mellan denna kassa och
en annan, större och äldre pensionskassa, nemligen bankostatens enke-
och pupillkassa, vore det visst önskvärd!, såsom den föregående tala¬
ren yttrade och jemväl reservanterne i Utskottet föreslagit, om denna
kassa kunde också gifva pensioner åt ogifta döttrar då de uppnått
femtio års ålder, men jag har redan förut erinrat, att en sådan
pensionsratt icke lärer vara af Riksdagen inedgifven på något annat
område. Dessutom är i Utskottets betänkande anfördt, att de ändrade
förhållanden, som nu ega ruin i afseende på lättheten för qvinnor att
försörja sig, icke innebära samma skäl som på 1700-talet för att i
N.O 27. 20 Torsdagen den 5 April.
°en enke-!och förbommande pensionsrätt _ inrymma dessa döttrar. Det kan läggas
pupillkassa vid dertill,; att ett sådant medgifvande skulle intrassla kassans räkenska-
Riksbankens per och det skulle medföra stor svårighet att hålla reda på de per-
afdelningskon- soners oden, hvilka vid 21 års ålder icke mera hafva rätt till pension,
t01 ptrsbruk1" “en ^ uPPB^tt femtio års ålder äro berättigade att å nyo komma
(Forts.)' i _ åtnjutande af pension. Det kan jemväl tilläggas, att på föredrag¬
ningslistan näst efter detta betänkande kommer ett annat, der Utskottet
föreslagit ett obetydligt årligt bidrag till en sorts vida anspråkslösare
enke- och pupillkassa för arbetarna vid Tumba bruk (den nu ifråga¬
varande kassan alser endast anhöriga till tjenstemännen), men i detta
betänkande om Tumba-arbetarne är icke ifrågasatt att barn skola vara
berättigade till understöd längre tid än till dess de uppnått 16 års
ålder, under det att i det nu föreliggande betänkandet det är före¬
slaget, att sådan förmån skall få till 21 års ålder behållas, och ingen
har ;ens.;_tänkt|jifrågasätta, att döttrar till arbetare skola få igen sina
pensioner vid femtio års ålder, om de då äro ogifta.
I sUtskottets betänkande har, märkligt nog, hittills icke blifvit an¬
gripet annat än i den rigtningen, att Utskottet skulle hafva tillstyrkt
för litet bidrag. Vid sådant förhållande saknar jag skäl att uppe¬
hålla mig vid de motiv, som tala för anslagets beviljande, och jag in¬
skränker mig för närvarande att på grund af den utredning, som i
betänkandet förekommer, yrka att Kammaren måtte bifalla Utskottets
förslag.
Herr Berg: Efter den förste ärade talarens yttrande, i hvilket
han yrkade bifall till reservanternas förslag, har jag icke mycket att
tillägga, utan beder endast att få instämma med honom. Såsom ett
ytterligare skäl, utöfver de af honom anförda, ber jag dock få till¬
ägga ännu ett, som ännu mera talar emot Utskottets framställning,
sådan jag fattat densamma. Den förändring Utskottet föreslagit i
fråga om pensionsrätten för ogifta döttrar öfver 50 år vinner icke endast
tillämpning på döttrar till dem, som hädanefter blifva delägare i
ifrågavarande pensionskassa, utan drabbar äfven må hända dem, som
redan under en lång följd af år inbetalt sina årliga afgifter, under
förutsättning att deras döttrar i framtiden skulle erhålla pension efter
förut gällande grunder.
Det skäl_ Utskottet anfört till stöd för sitt förslag, nemligen att
förändrade förhållanden inträffat, hvarigenom qvinnan nu bättre och
liittare än förr vid framskriden ålder kan bereda sig utväg till att
försörja^ sig sjelf, kan möjligen ega tillämpning på dem som nu äro
unga, då de inträdt i äldre år, men kan deremot omöjligen tillämpas på
dem, som redan under förut varande förhållanden uppnått sådan ålder,
att de ega rättighet att erhålla pension.
I fullmäktiges framställning ifrågasattes visserligen, att redan ut¬
gångna delegares afgifter icke skulle höjas och att ej heller deras
pensionsrätt skulle minskas, men uti Banko-Utskottets förslag göres
alldeles icke något undantag för döttrar till delegare, som må hända
redan äro pensionsberättigade och möjligen redan kommit i åtnjutan¬
de af pension, och jag tror för min del att det skulle i höggradan-
Torsdagen den 5 April. 21
ses obilligt och väcka harm, om pensioner^till döttrar af sådana del-
egare indrogos, på sätt Utskottet föreslagit.
Det är på dessa skäl, och på grund af hvad den förste talaren
anfört, jag yrkar bifall till reservanternes förslag.
Herr Gumselius: Herr Talman! Jag ber blott att få nämna, att
den åsigt den föregående ärade talaren uttalade beror på en miss¬
uppfattning. Det är visst icke Utskottets mening att de personer, som
redan blifvit delegare i kassan, skulle för sig och sina efterkommande
rubbas i den pensionsrätt de redan erhållit och som af dem är rätte¬
ligen förvärfvad.
Det står nemligen på sidan 14 i Utskottets motivering ett ut-
tryck:%u blifvande ogifta döttrar öfver\50 år“ etc.
Uttrycket -'blifvande ^ogifta döttrar" är hemtadt från af Lektor
Huitman uppgjordt förslag, hvilket jag har här i min hand. Han har
nemligen verkstält uträkning öfver de^tillskott, som" böra göras af dem,
hvilka hädanefter skola komma att ingå i kassan efter dess utvidgning,
sådan den nu föreslagits. I denna sin uträkning begagnar han uttryc¬
ken "blifvande enkor och barn", “blifvande ogifta döttrar" o. s. v.;
men till alla dessa uttryck har han fogat förklarande siffror, som till
en del blifvit i Utskottets betänkande återgifna och för öfrigt finnas
att läsa i hans berörda uträkning, som hör till Banko-Utskottets
handlingar.
Något hvarom jag med anledning af ett yttrande af den föregå-
endeltalaren äfven ber att få'erinra är att, på sätt af bankofullmäk¬
tige blifvit uttryckligen uttaladt^och äfven af motiveringen i Utskot¬
tets betänkande torde framgå, det alldeles icke är fråga att åstad¬
komma någon rubbning i de nuvarande delegarnes uti ifrågavarande
kassa nuvarande rättigheter eller vilkor, utan endast att de under
vissa förutsättningar, d. v. s. om de vilja åtaga sig att i någon mån
öka sina tillskott till kassan, |skola komma i åtnjutande af högre
pensioner. Någon afsigt att minska pensionerna för de nuvarande
delegarne har Utskottet deremot alldeles icke haft.
Herr Berg: Jag är den näst föregående talaren tacksam för de
upplysningar, han i sitt senaste anförande meddelat, om hvad som
varit Utskottets mening; men jag skulle känt mig ännu mera tacksam
emot Utskottet, om denna dess mening blifvit i det föreliggande be¬
tänkandet något tydligare uttryckt. Då nemligen Utskottet i motive¬
ringen talar om “blifvande ogifta döttrar öfver 50 år“ så hade jag
förestält mig att dermed afsåges icke döttrar som, framdeles komma
att blifva, utan döttrar som framdeles komma att blifva 50 år, och
att således detta uttryck jemväl skulle hafva afseende på döttrar som
redan finnas till, nemligen döttrar till de nuvarande delegarne. Den
föregående talaren erinrade om svårigheten för förvaltarne af kassan
att hålla reda på huru vida dessa döttrar, som vid 21 års ålder för¬
lora rättigheten till pension, ännu vid uppnådda 50 år lefva ogifta
och sålunda åter skola vara till pension berättigade, men jag före¬
ställer mig, att det skulle blifva med än större svårighet förenadt
N:o 27.
Om anslag till
eu enke- och
pupillkassa vid
Riksbankens
afdelning skon¬
tor och pap¬
persbruk.
(Forts.)
22
Torsdagen den 5 April.
N:o 27,
Om anslag
en enke- och ifalla reda på om de blifvit döttrar före eller efter antagandet af
pupillkassa vid det nu föreliggande förslaget. Då hela saken i öfrig!, icke gäller
Riksbankens större utgift än 600 kronor om året, tror jag icke att det vore skäl
°tor T™. att detta sätt indela dessa ogifta döttrar i två skilda kategorier,
persbruk. och jag vidhåller derföre natt yrkande om bifall till reservanternes
Forts) förslag.
Herr Danielsson: Jag har visserligen icke i år varit i tillfälle
att såsom ledamot af Banko-Utskottet deltaga i behandlingen af
denna fråga, men då den äfven vid sistlidne riksdag var föremål för
öfverläggning inom U,sköttel, der jag då äfven hade plats, torde det
tillåtas mig att i frågan yttra några ord. Jag tillåter mig då att
såsom min åsigt uttala, att Utskottet galt så långt i denna sak, som
saken sjelf tål vid; och det skulle förvåna mig om denna Kammare
skulle lemna sitt bifall till något annat eller mera än som innefattas
i Utskottets förslag, då Utskottet för sin åsigt anfört så goda skäl,
att det torde blifva svårt att mot dem göra någon invändning. Jag
får derföre för min del yrka bifall till Utskottets hemställan.
Herr Guniselius: Herr Talman! Det må gerna medgifvas, att
ifrågavarande, uti Utskottets betänkande förekommande uttryck icke
är särdeles lyckligt. Men jag tillät mig. då jag nyss hade ordet, att
nämna, att det inkommit uti betänkandet såsom ett citat ur Lektor
Hultmans otta nämnda utredning, der det är åtföljdt af siffror, som
fullkomligt förklara hvad som med detsamma afses.
Jag vill vidare påpeka, att Utskottet i nästföljande punkt hem¬
ställer, att åt detsamma mätte uppdragas att fastställa stadgar för
kassan. Såsom ledamot af Utskottet har jag tagit mig friheten att
ä dess vägnar förklara, att Utskottet icke tänkt sig någon annan bety¬
delse af nämnda uttryck, än de som Lektor Hultmau gifvit detsamma
och som är fullkomligt angifven uti hans utredning. Jag vågar för
den skull påstå, att. om Riksdagen behagar fatta ett beslut i öfverens¬
stämmelse med Utskottets förslag, Utskottet icke lärer underlåta att
tillse, att den oklarhet, Jsc in ka i finnas i ofta nämnda uttryck, icke
kommer att finnas uti reglementet, sådant det' kommer att af Utskot¬
tet uppgöras.
Herr Lindmark: Jag ber att få yttra endast några få ord. Då
det nemligen i fråga om den beräkning, som gjorts till utrönande
af det anslagsbeiopp som för ifrågavarande ändamål kunde erfordras, i
Utskottets betänkande heter, att “i denna beräkning har dock äfven
ingått att, i enlighet med nu gäldande reglemente för diskontverkets
och pappersbrukets enkekassa, bereda pension åt delegares dotter, som
efter uppnådda 50 år fortfarande lefver ogift", så synes deraf framgå,
att de som nu äro delegare i denna kassa ingått i densamma med
beräkning att för sina barn få åtnjuta en rätt, som enligt det af
Utskottet nu framlagda förslag skulle dem fråntagas. Ett sådant
tillvägagående förefaller mig ganska betänkligt; och jag kan derföre
icke annat än instämma med den förste talaren i hans yrkande om
bifall till reservanternas förslag, då jag, som sagdt, tror att genom
23
Torsdagen den 5 April.
bifall till Utskottets hemställan de nuvarande delegarnes i kassan rätt
skulle blifva trädd för nära.
Herr Åke Andersson: Som jag inom Utskottet deltagit uti
det beslut, hvartill det kommit, måste jag följaktligen yrka bifall till
detsamma. .lag tror att Utskottet har gått så långt, som det bort.
Så vidt jag vet, finnes i andra pensionsstater inga barn, som åtnjuta
pension, sedan de uppnått 16 års ålder. Här åter åtnjuta de sådan
ända till dess de fyllt ill år. Derföre att föregående Riksdagar i fråga
om hufvudkontoret visat sig synnerligt frikostiga, är det väl icke sagdt,
att äfven denna Riksdag bör fortsätta på samma väg och pensionera
gamla döttrar, sedan de fylt 50 år. Detta vore ett system, egnadt
att befordra likgiltighet för sjelfförsörjning och som jag således icke
kan förorda. För öfrig! tror jag att frågan är tillräckligt utredd af
t herr Gummims, och den som derjemte genomläser Utskottets betän¬
kande, skall finna att Utskottet haft skäl för sitt förslag, till hvilket
jag, såsom sagdt, yrkar bifall.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad och propositioner gifvits
enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan.
Derefter föredrogs det förslag, som Utskottet framstält i punkten
2, och som här ofvan finnes anfördt.
Beträffande detta förslag yttrade
Herr Berg: Efter det beslut, som Kammaren fattat vid före¬
gående punkt, kan någon egentlig ändring af den nu föredragna i
öfverensstämmelse med reservanternas förslag ej gerna ifrågakomma.
Men jag vill dock hemställa, om icke, med anledning af den förkla¬
ring, som en af Utskottets ledamöter här afgifvit om rätta meningen
med Utskottets hemställan, det vore skäl att tydligare uttrycka denna
uti det föreslagna momentet. Det heter der nemligen, "att åt Ut¬
skottet måtte uppdragas att fastställa stadgar för kassan, upprättade
på de af fullmäktige i Riksbanken ängi fila, bär ofvan omförmälda
grunder, med de ändringar dels i afseende å pensionsrätt för delega-
res dotter, som efter uppnådda 50 år fortfarande lefver ogift, dels ock
beträffande pensionsklasserna och pensionsbeloppen, Indika blifvit af
Utskottet föreslagna." För min del tror jag att ett förtydligande
kunde åstadkommas, om framför ordet "delegare" inskötes orden “fram¬
deles blifvande." Derigenom skulle nuvarande delegares döttrar åt¬
minstone blifva bibehållna vid den rätt, som deras fäder genom att
inträda i pensionsinrättningen sökt åt dem bereda.
Vidare anfördes icke. Herr Talmannen gaf propositioner så väl
på bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick som ock på
Herr Bergs yrkande; och enär den senare propositionen blef med
öfvervägande ja besvarad, hade Kammaren således bifallit Utskottets
förslag med följande förändrade lydelse:
“Att åt Utskottet måtte uppdragas att fastställa stadgar för
kassan, upprättade på de af Fullmäktige i Riksbanken angifna, bär
ofvan omförmälda grunder, med de ändringar dels i afseende å pen-
N:o 27.
Om anslag till
en enke- och
pupillkassa vid
Riksbankens
afdelning skon¬
tor och pap¬
persbruk.
(Forts.)
N:o 27.
24
Torsdagen den 5 April.
sionsrätt för framdeles blifvande delegares dotter, som efter uppnådda
50 år fortfarande lefver ogift, dels ock beti-äffande pensionsklasserna
och pensionsbeloppen, kvilka blifvit af Utskottet föreslagna.®
Punkten 3.
Bifölls.
§ 8.
Föredrogos och biföllos Banko-Utskottets memorial:
N:o 9, i fråga om anslag till en understödskassa för enkor och
barn vid Riksbankens pappersbruk; och
N:o 10, i fråga om inköp af fastighet i Luleå för Riksbankens
dervarande afdelningskontors räkning.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 10, angående tullbevill-
ningen; och".
Lag-Utskottets utlåtanden:
N:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående eganderätt till skrift och förordning rörande utsträckt
tillämpning af lagen angående efterbildning af konstverk den 3 Maj
1867; samt
N:o 21, i anledning af väckt motion om införande i Rättegångs¬
balken af ett stadgande angående fataliers bevarande.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde, som komme att hållas Lördagen den 7 inne¬
varande månad, uppföras näst efter de gemensamma omröstningar,
hvilka, enligt derom mellan Herrar Talmän träfiad och Kammaren förut
meddelad öfverenskommelse, skulle anställas i början af nämnda sam¬
manträde.
§ io.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Anders Persson
under 14 dagar från och med denna dag, i anledning af sjukdomsfall
inom hans familj.
Likaledes blef, af enahanda anledning, den ledigheti.från riks-
dagsgöromålen, som i sammanträdet den 20 nästlidne Mars beviljats
Herr Piss Olof Larsson, och hvilken tilländagått den 2 i denna må¬
nad, på derom inkommen begäran med 8 dagar förlängd.
§ 11-
Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde; hvarefter
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3/41 e. in.
In fidem
Gustaf Westdahl.
Stockholm, Isaae Marcn*’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1877.