RIKSDAGENS PROTOKOLL
1877. Andra Kammaren. N:o 22.
Tisdagen den 13 Mars.
Kl. 3 e. m.
§ 1-
Justerades protokollet för den 6 i denna månad.
§ 2.
Föredrogs ock hänvisades till Stats-Utskottet Herr Jöns Pehrssons
på Kammarens bord hyllande motion, N:o 138, angående förvaltningen
åt statens egendomar.
§ 3.
Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
Stats-Utskottets utlåtande N:o 33; samt
Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts utlåtande Nös 2—
4 (i samlingen Nös 16—18.)
§ 4.
Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens Första Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 7 (i samlingen N:o 19), angående tecknings-
undervisningen samt teckningslärarnes ställning och lönevilkor vid ele¬
mentarläroverken.
§ 5-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr Hj. Petra under 8 dag. fr.
» Jonas Jonasson i Gullaboås ,, 14
„ And. Larsson i Lund „ 14 n
„ P. Näsman „ 14
„ Joll. Andersson i Knarrevik „ 14 „
„ M. Trulsson v 14
Kammarens ledamöter åtskildes kl. y*4 e/m.
o. m. d. 14
19
, 22
23
„ 23
23
Mars.
>♦
Y>
In ådern
Gustaf WestdakL
Andra Kammarons Prot. 1877. N:u 22.
1
N:o 22.
2
Onsdagen den 14 Ma*s, f. in.
Jng. jernvägs-
byngnaderna i
Norrland.
Onsdagen den 14 Mars.
Kl. 10 f. m.
§ 1-
Justerades de i Kammarens sammanträden den 7 innevarande
månad förda protokoll.
§ 2.
Förekom till behandling Stats-Utskottets utlåtande N:o 27, an¬
gående statens jernvägsbyggnader.
Punkt en 1.
Uti den nådiga propositionen angående statsverkets tillstånd och
behof hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att för år 1878 anvisa
ett belopp af 6,000,000 kronor för fortsättande under samma är åt
arbetena ej mindre på tvär banan emellan Torpshammar och riksgransen,
än ock på norra stambanan inom Norrland; denna senare bestarna
att från Hybo framdragas öfver Välje i nordlig rigtning till Ange,
med rätt för Kongl. Maj:t att närmare förordna om de orter, jern-
vägen borde genomgå, och de ställen, den skulle anlöpa.
Härjemte hade i motioner blifvit föreslaget:
af Herr Pehr Staaff (motion i Andra Kammaren N:o 103):
det måtte Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts proposition be¬
träffande norra stambanans rigtning, förklara, att den norrländska
stambanan bör från Hybo fortsättas genom Delsbo, Bjuråkers ocn Bergsjö
socknar till Malungen och derifrån vidare till Vattjom eller annan
lämplig punkt för öfvergången af Indalselfven, för att sedermera i
sinom tid fortsättas till lämplig plats vid Ångermanelfven eller, om
icke i frågans närvarande skick sådant kunde bifallas, besluta, att
med stambanerigtningens bestämmande från Hybo må anstå till nästa
års riksdag, derförinnan på enskild väg föranstaltad undersökning a
denna jernvägssträckning kunde hinna behörigen afslutas och åt veder¬
börande granskas;
af Herr TF. Pamp (motion i Andra Kammaren M:o lid):
att Riksdagen måtte besluta, att norra stambanan från Hy bo
dragés öfver Högdal och Rätan till lämpligt ställe på tvarbanan iorps-
hammar—Näskott eller, alternativt, ingå till Kongl. Maj:t med under¬
dånig begäran, att nödig plan för ett blifvande jernvagsnat för de
norra provinserna först beredes, innan stambanan fiån ITvbo vi are
fortsattes; samt
af Herr Edvard Frisk (motion i Första Kammaren R:o ad):
Onsdagen den 14 Mars,, f. m. 3
att Riksdagen måtte
a) lemna frågan om norra stambanans fortsättande från Hybo
för närvarande oafgjord, men tillika hos Kongl. Maj:t i underdånig¬
het anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t bland nu varande riksdagsmän
utse tre eller fem lämpliga personer från söder om Gefleborgs län
belägna orter, hvilka egde att sig emellan utse ordförande, för att un¬
der loppet åt instundande sommar genomresa orterna mellan höjden
af Hybo och tvärbanan eller, helst, Ingermanelfven och särskildt efter
de ifrågasatta vestliga (Hybo—Välje—Inge) och östliga (Hybo—Elf-
sund—Malungen-tvärbanan) rigtningarne samt derefter och med led¬
ning af under resan vunnen erfarenhet och gjorda iakttagelser för Riks¬
dagen framställa sina åsigter derom, hvar norra stambanan borde
från Hybo framgå, för att dels i vidsträcktaste mån gagna Norrlands
befolkning och dels höja de norrländska provinserna till den högsta
möjliga grad af utveckling i de uti motionen antydda hänseenden och
dymedelst, gagnande hela fäderneslandet, återgälda detsamma alla dess
uppoffringar för det stora ändamålets vinnande; och
b) till bestridande af med nyss berörda åtgärd förenade kostnader
bevilja ett förslagsanslag af sex tusen kronor.
1 anledning af alla dessa förslag, som af Utskottet blifvit i ett
sammanhang behandlade, hade Utskottet på anförda skäl hemstält:
“ått Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag och utslag å
Herrar Staaffs, Farups och Frisks motioner, må för år 1878 anvisa
ett belopp af 6,000,000 kronor för fortsättande under samma år af
arbetena ej mindre på. tvärbanan emellan Torpshammar och riksgrän-
sen, än ock på norra stambanan inom Norrland; denna senare be¬
stämd att från Hybo framdragas öfver Yälje i nordlig rigtning till
Ange, med ratt för Kongl. Maj:t att närmare förordna om de orter,
jernvägen bör genomgå, och de ställen, den skall anlöpa.8
Efter uppläsning af denna hemställan anförde
Herr Helander: I fråga om statsjernvägarnes sträckning i Norr¬
land har jag under föregående riksdagar icke någon gång tagit Kam¬
marens tid i anspråk, men måste gorå det nu, emedan det ser ut,
som skulle det blifva nödigt att få sin mening i protokollet förvarad
angående en för hela landet, och särskildt för Norrland, så i hög grad
vigtig sak som denna. Innan jag berör hufvudämnet måste jag dock
ett ögonblick uppehålla mig vid eu bisak, om ock möjligen man skulle
vilja anse denna på samma gång vara en småsak. Jag åsyftar här¬
med det förhållande, att jernvägsbyggnadsstyrelsen har för vana att
vid angifvande af jernvägsrigtningars längd uttrycka delar af milen
uti 1,000- och 100-tal fot. Val vet jag att så ock är förhållandet å
ritningarne, meu detta bör väl ej hindra att vid angifvandet af läng¬
den å undeisökta jernvägslinier begagna decimala indelningen, som i
så hög grad underlättar beräkningar och jemförelse!'. Om detta skedde,
sä sluppe man ifrån dessa mången gång femsiffriga tal och deras reduk¬
tion . till mil vid sammanläggning, ett arbete som visserligen icke är
klyftigt, men gör läsning och jemförelser tunga. Då man vid redan
N:o 22.
And. jernvägs-
byggnaderna i
Norrland,
(Forts.)
N:o 22.
4
Ang. jernvägs-
byggnaderna i
Norrland.
(Forts.)
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
färdiga iernvägar icke begagnar annan indelning af milen än den
decimala — med användande af blott eu decimal, således ej stolle
noggrannhet än V10 af milen — så synes det mig vara så mycket
mindre nödvändigt att i fråga om jernvägssträckmngar bvi ka ännu
icke kommit till utförande, och som derföre, i händelse de dertill
bringas, ofta undergå förändring till både längd och läge, använda en
sådan ytterlig noggrannhet som V360 af milen. I praktiskt hänseende
tror jag derföre att det skulle vara nyttigt, om eu förändring här¬
utinnan blefve påbjuden. , ■ . r , •
Öfvergå ende till yttrande i hufvndfrågan, kan jag naturligtvis ej
annat än ' uttala mitt gillande deraf, att man blott småningom utför
statens jernvägsbyggnader i Norrland, men måste deremot på samma
gång beklaga, att man icke funnit det vara nödvändigt att redan
från början antaga eu fullständig plan för dessa byggnader, hvilken,
i mån som omständigheterna det tilläte, kunde delvis utföras, sa att
hvarje del noga inföll uti den fastställa planen, mull dess denna i
sin helhet blifvit fullbordad. På sätt man nu förfar, då rigtmngen
af hvarje del för sig särskildt bestämmes, kan man ej annat an äfven¬
tyra både och i främsta rummet, att förrycka banbyggnaden från
dess hufvud uppgift samt att få bygga mera och dyrare an nödigt
vore. Härpå fästes i synnerhet uppmärksamheten vid _ genomläsandet
af Stats-Utskottets nu förevarande utlåtande, i hvilket Utskottet
repeterade gånger förklarar, att det alldeles icke är nu fråga om annat
än att söderifrån hygga till tvärbanan. Detta må vara sant etter
orden, men ofantligt kortsynt vore det val att vid pröfning åt lämp¬
ligaste rigtningen för norra stambanan söder om tvarbanan icke taga
hänsyn till ändamålsenligaste rigtmngen för samma banas blifvande
fortsättning norr om tvärbanan. Följaktligen måste det icke allenast
vara rigtigt, utan oafvisligen nödvändigt, att nu tänka sig laget åt
banan i sin fortsättning, på grund hvaraf ock Herr Stånds motion
har full befogenhet för sig, icke blott för att komma under ompröf¬
ning hvad beträffar rigtmngen emellan Hybo och \attjom, utan äfven
i hvad den innehåller reflexion derom, att banan sedan i sinom tid
borde fortsättas mot Ingermanelfven, emedan det senare val vore eu
nästan gifven följd af det förras godkännande. Ja, denna framställ¬
ning är mycket mera berättigad, om det kan visas att den östra
rigtmngen eller den s. k. B-linien, har mera skäl för sig an någon
annan. Också har Kongl. Maj:t redan år 1873, så väl som under
senaste året, funnit nödigt att låta anställa undersökningar för starn
banans fortsättning norr om tvärbanan, sagda år jemväl i afseende
å B-linien, fast, olyckligtvis, undersökningen af den limen första året
icke medhans, hvarefter densamma alldeles uteblifvit, till en början
påtagligen af det skäl, att man från kustprovinserna, Indika alla klar¬
ligen" insågo att B-linien vore den enda rätta rigtningen for en norr¬
ländsk stambana, ville tillmötesgå det vestliga intresset, och for den
skull föreslog rigtmngen öfver Elfsund och Johannislök, vester om
Stödesjön, hvilken retning; sedermera, efter det att fråga uppstått
om gemensam sträckning till någon del, af stam- och tvärbanoyna,
utbyttes mot den mera direkta: Hybo—Välje—Torpshammar Håsjö.
iJå vid sistlidne riksdag läget af tvärbanan skulle definitivt bestämmas,
tunn jag väl att, om man vid sakens bedömande endast tog hänsyn
oill denna banas rätta sträckning, utan afseende tillika på den uppåt¬
gående stambanans, rigtningen öfver Ange var den rätta, men att,
<uei, om frågan betraktades i sin helhet, Håsjölinien hade företräde.
Jag röstade alltså då med minoriteten för denna senare rigtning,
ehuru jag visserligen ingalunda var öfvertygad om att eu stambana
ober Hasjö skulle tillfredsställa Norrlands behof med hänseende till
framtida förbindelser genom bibanor. Jag nödgades emellertid till
detta val dels, och förnämligast, emedan någon bättre rigtning då
eJ var j fråga, dels emedan jag hörde åtskilliga norrlandsrepresentan-
tl'1’ !:(fia S‘S med den rigtningen, och dels emedan man genom att
välja denna kunde förekomma utöfver bekofvet utsträckta jern vägs-
iiyggnader och kostnader i framtiden. Sedan tvärbanans läge emeller¬
tid blifvit bestämdt öfver Inge, synes man hafva tagit för gifvet, att
stambanan måste anslutas till nämnda punkt, att döma deraf att de
fortsätta undersökningarne alla utgått derifrån eller från andra ställen
ad tvärbanan i trakten norr om Ange, såsom Kotjern, Bräcke och
(xällösuudet; och tiar detta sannolikt skett till följd deraf att, såsom
det i statsrådsprotokollet heter, “Håsjö i norr likasom Välje i söder
allmänneligen antagits såsom gemensamma begynnelse- och slutpunkter
för de i (ifrigt sinsemellan stridiga lmierna*4. Detta antagande kan
jag likväl omöjligen för rigtigt erkänna. I och med detsamma som
tvärbanans läge blef afgjordt till fördel för det vestliga intresset, måste
ali tanke på Håsjölinien hafva så fullständigt förfallit, att jag näppe¬
ligen tror att i Kammaren 10 personer finnas, som nu skulle vilja
påyrka rigtningen öfver Håsjö, hvilket väl måste vara alldeles gifvet,
då den rigtningen, såsom nyss nämndes, endast tillkom på grund af
försök att förmedla de östliga och vestliga intressena, men som också
måste hafva bortfallit i samma stund som det beslöts, att tvärbanan
skuhe iå det vestliga läget. Derigenom har man återkommit helt
tich hållet till frågan sådan den var då Riksdagen beslutit tvärbana
emellan Sundsvall och riksgränsen — som nu är gifven — samt att
stambanan skulle^ skära denna. Då man skall skrida till närmare
bestämmelse åt detta beslut, kan det nu icke vara tillfyllestgörande,
att, pa sätt till innevarande Riksdag skett, framlägga en jemförelse
endast emellan linierim öfver Torpshammar och öfver Bräcke (Ånge-
rigtningen), emedan, då knappast någon mera har skäl att intressera
sig lör lorpshammar—Håsjö-linien, det ju derigenom är klart, att
således i sjelfva verket det endast är en linie — den öfver Bräcke
som man fått att bestämma sig för enligt Kongl. Majits förslag.
Att icke äfven B-linien nu blifvit genom statens försorg undersökt
synes mig . i hög grad oförklarligt, då det ju är en afgjord sak, att
det öfvervägande flertalet af kustlänens invånare just, och på goda
skal, önskar denna rigtning. Man har framlagt, såsom det mig synes,
så i hög grad giltiga bevis för företrädet af B-linien, att man bort a
motsatta sidan varit mycket angelägen om att få denna linie under¬
sökt, och bedömd med hänseende till det gagn den kunde medföra i
förhållande till andra rigtningar, så att Riksdagen nu kunnat med
Ang. jernvägs
byggnaderna
Norrland.
(Forts.)
N:o 22.
Ang. jernvägs
byggnaderna
Norrland.
(Forts.)
g Onsdagen den 14 Mars, f. m.
tillförsigt i saken besluta. I stället finner man B-linien i statsråds¬
protokollet vara gjord omöjlig på grund af skal, som jag anser icie
kunna tillmätas någon synnerlig vigt. Derom skall jag be att ta saga
några ord särskildt. . ,
Att landstingen i två län, i afsigt att tillfredsställa alla intressen
förmedelst eu bana, om hvilken man trodde att möjligen alla skulle
kunna förena sig, år 1874 frångått B-linien lärer val ej kunna be¬
tyda det allra ringaste, när icke äfven de öfriga två landstingen,
som jemväl omfattat samma B-linie, frångått densamma, helst det ju
visade sig att motsidan icke ville tillmötesgå denna eftergift och det
val i allt fall berodde på hvad som för det allmänna och Norrland i
sin helhet var det fördelaktigaste. ..... ..
I)et andra i statsrådsprotokollet omförmalda skal emot annan-
garne af B-linien, att de icke så mycket åsyftade tillvägabnngande
af en lämplig förening af de två nu under arbete varande banorna,
som icke mer framkallande af beslut om byggande af eu ny, i när¬
heten af kusten framgående jernväg, kan ej vara giltigt, helt enkelt
på den grund, såsom jag nyligen antydde, att, så länge fortsättningen
till tvärbanan ännu icke blifvit definitivt bestämd, hvarje uppgiiven
linie bör få komma under pröfning utan att på förhand, samt utan
närmare undersökning och jemförelse, förklaras vara obehörig. va .
slutligen .angår erinran derom att B-linien i militäriskt hänseende ej
kan lemnas utan svåra anmärkningar, så må det val vara vägnät åt
mig, såsom icke varande militär, att härom uttala mitt omdöme, men
iag bör dock göra det till det afseende mau dervid behagar fasta.
Väl synes det mig vara rigtigt att en bana längre in ilandet kan
hafva företräde, men dervid bör ock ihågkommas, att B-limen ligger
på omkring tre mils medelafstånd från kusten, och att, par kusten
hotas af fienden med landstigning, det väl icke är utan sm vigt att
på en jernväg parabel med kusten kunna hastigt förflytta den för-
svarande styrkan till de punkter som hotas. Skulle ior o ng
luden ur andra synpunkter hafva afgjordt företräde, så kan jag icke
föreställa mig att de militära skälen höra tilldömas någon öfvervägande
betydelse. Till dessa förmenta skäl har Stats-Utskottet nu fogat
ett ytterligare, det nemligen, att B-linien skulle skära banan der
denna är smalspårig; men, äfven i händelse norra stambanan dragés
öfver Ange, lärer väl ingen kunna föreställa sig, att den nu smal¬
spåriga sträckningen emellan Sundsvall och Torpshammar länge kom¬
mer att förblifva sådan. Helt säkert komme delen emellan lorps-
hammar och Vattjom att varda utlagd till bredspårig innan stam¬
banan hunne till sist nämnda punkt. .
Jag har sedan flera riksdagar sammanstält de olika ngtmngarnes
längd, byggnadskostnader och trafikförhållanden, men bär deraf nu
ingen nytta, då erforderliga upplysningar saknas beträffande B-linien.
J<m har derföre för jemförelse emellan denna och den af lvongl. Maj:t
förordade endast kunnat taga hänsyn till sådana stora allmänna för¬
hållanden, som vid hvarje jernvägsanläggning, och i synnerhet der
det är fråga om att börja dylik, böra komma i betraktande bä,
t ex. må det väl erkännas, att en stambana bor följa landets hutvud-
Onsdagen den 14 Mars, f, m. 7
"ftmng, och icke från denna, utan af mycket betydande skäl, afvika.
Da vårt fädernesland, i sin sträckning från söder mot norr har eu
sakta böjning mot öster, lärer det omöjligen kunna vara rigtigt att
draga stambanan mot vester. Anser man emellertid detta icke vara
oomtvistligt, så kan dock ingen förneka, att läget bör vara sådant, att
det_ underlättar bibanors anläggande till stambanan. En känd sak
är ju, att de stora floderna och floddalarne i Norrland hafva sträck¬
ning från nordvest till sydost. Följaktligen lärer icke, utan kostnader
som ingen underkastar sig, det kunna blifva i fråga att bygga bibanor
frän kusten till stambanan i annan rigtning än den floddalarne hafva.
Deraf följer då, att man skulle nödgas bygga bibanorna af 8 å 9
mus längd från kusten, i nordvestlig rigtning, hvarigenom man, för
att komma söder ut, nödgades färdas först i denna nordvestliga ret¬
ning eu ansenlig del af vägen; vidare att då man uppnådde stambanan
man vore eu eller annan mil på nordligare latitud än vid utgångs¬
punkten, samt slutligen att man sedan derifrån nödgades jemväl fara
vesterut, innan man kunde komma åt söder. Från södra orterna
skulle man, för att komma till en norrländsk ort vid Bottenhafvet,
således färdas i motsatt rigtning, först i nordvest, sedan i nordost
°f.f s u, §en sydost. Hvar och en måste inse att det är omöjligt
att under sådant förhållande anlägga bibanor från kusten till stam¬
banan, om denna kommer att anläggas i den af Kongl. Maj:t dels
föreslagna och dels tilltänkta sträckningen. Det är väl sant att,
äfven _ om B-linien antoges, man, från kusten räknadt, skulle nödgas
fara i nyss angifna rigtningarne; men distanserna från kusten blifva
genom läget af B-linien förminskade till omkring ]/3 mot i förra fallet,
något som kan vara rimligt och möjligt för att' framkalla bibanor!
is hJad ^ nänmt synes klart, att, genom stambanans förläggande
långt in åt landet, den folkrikare delen af Norrland icke kan vänta
något gagn af stambanan, men genom dennas dragande närmare kusten
äfven den glesare befolkade trakten vester om banan, till följd af
hufvuddalarnes sträckning, icke har samma olägenhet, som den, hvilken
for kusten uppstår genom ett vestligare läge, emedan rörelsen vester
om banan, i och med detsamma den uppsöker stambanan, dragés efter
floddalarne i sydostlig rigtning, och derigenom med detsamma kommer
närmare målet mot söder, på samma gång som rörelsen söderifrån
kommer i den naturliga rigtningen först norrut på stambanan och
sedan nordostligt efter bibanorna i hufvuddalarne. Om Kammarens
ledamöter tänka sig B-linien anlagd och fullbordad, lärer det väl
icke vara möjligt annat än att hvar och en skall finna, att genom
denna all billig förväntan beträffande bibanornas förande till stam¬
banan skulle uppfyllas, med hänseende till de särskilda orternas behof;
ty, såsom redan blifvit nämndt, invånarne utmed kusten skulle då
öfver hufvud taget få högst tre mil till stambanan; och tänker man
sig trakten. emellan Angermanelfven och tvärbanan söder om Gällö
delad midt i tu på längden, så finge invånarne i den östligare hälften
högst 4V, mil till stambanan och de i den vestligare högst lika långt
till den del af tvärbanan, som ligger vid sidan af Storsjön. Om i
framtiden Hybo och Inge blefve sammanbundna, skulle naturligtvis
N:o 22.
Ang. jernväg &
byggnaderna
Norrland.
(Forts.)
N:o 22.
Ang. jernväg&-
'byggnaderna i
Norrland.
(Forts.)
8 Onsdagen den 14 Mars, i. m.
förhållandet, söder om tvärbanan blifva än mera fördelaktigt för
det hela. _ ,
Jag skall icke besvära Kammaren med att anföra flera af de
hufvudsakliga förhållanden, som vidare tala för den östliga rigtningen.
Hvad jag nämnt synes mig bevisa, att det vore i hög grad förhastadt
att nu fatta beslut i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag. Å andra sidan
åter vill jag icke påstå, att det vore rådligt att nu genast antaga B-
linien utan närmare begrundande; hvilken sammanlagdt, visar det för
mig vara angeläget att frågan om norra stambanans fortsättning
ännu ett år åtminstone hvilar. Naturligtvis kan jag vänta mig att
man häremot skall invända, att regeringen i enlighet med jern vägs¬
byggnadsstyrelsens anmälan förklarat, att omständigheterna påkalla
ett snart afgörande af den fortsatta rigtningen utaf stambanan, hvar¬
före således definitivt beslut härom nu måste fattas. Jag påminner
mig likväl att detsamma sades beträffande tvärbanan för ett par år
sedan, men att, det oaktadt, i följd af Kamrarnes olika beslut, upp¬
skof egde rum. Må hända blefve det väl icke svårare följder af ett
uppskof nu än då. Hvilka olägenheter som uppskofvet skulle medföra
vågar jag likväl icke bedöma; men jag skall, för att äfven hafva
sagt min mening i händelse saken ej kan uppskjutas, tillägga några
ord ytterligare, helst jag väl vet hvad det kan betyda när, såsom nu,
Kongl. Maj:t, Jernvägsbyggnadsstyrelsen, Stats-Utkottet och första Kam¬
maren omfattat samma mening, nemligen stambanans fortsättande till
Ange. I afseende derå kan jag omöjligen annat än erkänna att, med
hänseende till samfärdseln söderifrån med Norge och Trondhjems
hamn, så väl som i militäriskt hänseende, sammanbindningen af punk¬
terna Hybo och Inge kan hafva skäl för sig, ehuru jag på samma
gång, enligt hvad jag nämnt, anser den sammanbindningen vara af
underordnad vigt mot den som en verklig norrländsk stambana har.
Om man alltså nu nödvändigt skall afgöra frågan, månne det icke
då åtminstone vore klokast att icke genast förklara linien Ilybo—Ange
vara en del af stambanan — hvilket den ju i sjelfva verket icke kan
vara — så att man icke må på förhand hafva bundit sig i afseende
å sträckningen af stambanan norr om tvärbanan; ty om en grund¬
ligare undersökning snart och förvisst skulle ådagalägga att den rätta
rigtningen för stambanan vore i det östligare läget, eller B-linien, så
vore det väl ett förhastande att nu hafva förklarat Hybo—Ange-linien
vara stambanan. Detta leder mig på tanken att lemna det af Kongl.
Maj:t begärda anslaget äfven för sammanbindning af stambanan vid
Hybo med tvärbanan vid Ange, men utan att derigenom uppkommande
jernväg på förhand förklaras vara en del af stambanan. Då jag an¬
tager att regeringen borde, lika litet som Riksdagen, vara angelägen.
om att på förhand binda sig för en viss sigtning, så länge man ej
faststält norra stambanans sträckning i sin helhet på en gäng
hvilket otvifvelaktigt varit det rigtiga -— så föreställer jag mig att
äfven regeringen icke borde hafva något emot detta förslag. Mot
detsamma tänker jag mig nog den invändning kunna göras, att, då
Riksdagen redan beslutat bygga stambanan till tvärbanan, antagandet
af mitt förslag skulle kunna sedermera tvinga Riksdagen att äfven
Onsdagen den i-i Mars. .eu. 9
B-linien söderifrån till tvärbanan. Denna invändning vill jag,
för att af denna anledning icke åter behöfva begära ordet, på för¬
hand bemöta. Skulle eu neggran undersökning visa att B-linien icke
vore att föredraga, så behöfdes naturligtvis i sådan händelse ej annat
än att då åt Hybo—Ange-linien gifva dess välförtjenta benämning stam¬
bana. Skulle åter motsatsen ådagaläggas, så borde det väl vara Riks¬
dagens skyldighet att råtta sitt förhastande, äfven om det ej kunde
ske utan någon uppoffring för staten. Denna uppoffring borde likväl
ej blifva af synnerlig betydenhet, ty dels lärer, noga räknadt, B-linien
blifva kortare än den vestligare rigtningen, och dels kunde det väl
sättas i fråga om icke de fyra nordliga kustlänen, hvilka alla äro
folkrikare och hafva större materiella tillgångar än Jernband, borde,
lika väl. som nämnda läns landsting, hvilket bidragit med 900,000
kronor till tvärbanan, tillförbindas att hvartdera släppa till minst lika
mycket som detta, för att fa eu bana som verkligen motsvarade deras
behof, i hvilket fall uppoffringen för staten blefve af ringa betydelse
i jemförelse med vinsten åt att då jemväl hafva en ginare viig åt
In oi ge och Jernband, som man äfven i militäriskt hänseende anser vara
af sådan vigt, men. framför allt, att hafva undvikit betydliga upp¬
offringar för stambanans fortsättning norr om tvärbanan, hvilken i
den af Kongl. Maj:t tänkta rigtningen omöjligen kan gagna Norrland
och det allmänna, men val medföra högst betydliga utgifter för staten.
Aiven om det belopp, med hvilket kustlänen kunde anses böra bi¬
draga, till dem utlånades af statsverket, måste den formen af statens
bidtag för ändamålet hafva fullt så mycket skäl för sig som under--
stöden åt enskilda jernvägsanläggningar. Detta allt bär jag ansett
mig nu böra nämna; för tidigt är det naturligtvis eljes att redan
diskutera den frågan, huruvida det har skäl för sig eller icke, att
kustlänens landsting tillförbindas att lemna nu nämnda bidrag.
Helt och hållet kan jag icke med tystnad förbigå den omständig¬
heten att Stats-Utskottet så obeskedligt bemött den af Herr Straff
förordade rigtningen, eller just den, som jag anser vara den som
företrädesvis bör ifrågakomma. Utskottet säger, bland annat, att de
af Herr Staaff ingitna kartor och handlingar hvarken utvisa samma
utgångs- eller slutpunkter som iinien Hybo- Väije—Inge— Bräcke—
Sollefteå, med hvilken jemförelse blifvit gjord. Efter orden är detta
riktigt, men i verkligheten utan all betydelse. Den af Herr Staaff
föreslagna slutpunkten Björkå ligger, såsom Utskottet säger, 1,5 mil
öster om Sollefteå, men i jemnhöjd — samma latitud — med Sollefteå,
och kan således mycket val uppställas till jemförelse med uppgifna
andra slutpunkten Sollefteå, till hvilken Herr Stånds linie, såsom
belägen mera östligt, icke kan anslutas. Beträffande utgångspunkten
framstå må det vara, att Utskottet äfven har rätt deruti att denna
punkt ligger eu mil söder om Hy bo; men som densamma tillika ligger
i stambanan innan denna söder ifrån hunnit till Hybo, så är det
klätt att, om man, såsom Utskottet gör, vill anställa jemförelse emel¬
lan våglängderna till tvärbanan, man måste, för att få dessa rigtiga,
för Hybo—-Angelinien tillägga distansen Hybo—Kram sta, och blir
sålunda förhållandet alldeles motsatt det som Stats-Utskottet uppgifvit,
N:o 22.
Ang. jernvägs
byggnaderna
Norrland.
(Forts.)
N:o 22.
10
Onsdagen den 14 Mars, f. in.
Ang jernvägs-
byggnadtrna i
Norrland.
(Forts.)
i det att Herr Staafis linie blir kortare och således ej längre än den
andra. Vidare skall jag ej sysselsätta mig med Stats-Utskottet.
Vid bedömandet af frågor om jernvägssträckningar är man nästan
mera än eljest utsatt för möjligheten att mot sin vilja påverkas af
biförliållanden, hvarföre det ej är så mycket att undra på, om någon
gång, alldeles omedvetet, man råkar intressera sig för en viss retning.
Jag kan dock försäkra Kammaren med lugnt samvete, att intet dylikt
förhållande kan ens i ringaste mån hafva inverkat på mitt omdöme i
saken. Jag är icke norrländing, har aldrig varit i Norrland, och, jag
kunde nästan säga det, kommer ej heller dit, åtminstone känner jag
nu ingen anledning som skulle föranleda besök derstädes. Intet per¬
sonligt förhållande existerar, som kunde göra niig mera benägen för
den rigtning jag här förordar, men väl möjligen lör den motsatta.
Blott bemödandet att söka genomtränga frågan, och det slut hvartill
jag dervid kommit, har ledt. mig till miu oeftergifliga pligt att här ut¬
tala hvad jag funnit det rätta vara. _
Åberopande hvad jag nu anfört och mitt förklarande på förhand
att, derest ett uppskof med frågans afgörande kunde vinnas, på grund
af framställning från annan ledamot af Kammaren, jag dertill före¬
trädesvis ansluter mig, tager jag mig friheten härmed föreslå att
Kammaren behagade i ämnet fatta beslut af följande lydelse:
att Riksdagen, utan att för det närvarande förbinda sig till vidare
stambanebyggnad i Norrland, samt med afslag åt Herrar Staaffs, Farups
och Frisks motioner, må på det sätt bifalla Kong! Maj:ts i ämnet
afgifna förslag, att för år 187S anvisas ett belopp åt sex millioner
kronor dels för fortsättande under samma år af arbetena på tväiba-
nan mellan Torpshammar och riksgränsen.^ samt dels för sammanbind¬
ning af Hybo på norra stambanan med Ange på tvärbanan, medelst
en jernväg af enahanda byggnadssätt, som norra stambanans; med
rätt för Kongl. Maj:t att närmare förordna om de orter jernvägen
bör genomgå och de ställen den skall anlöpa.
Herr Farup: Till en början skall jag tillåta mig fästa Kammarens
uppmärksamhet å de stora farhågor, som under törlidetårs riksdag yppade
sig härstädes, för nedläggande i jernvägsföretag åt allt lör störa kapi¬
tal och att det just var dessa farhågor som bestämde Riksdagen
för beviljande af ett så obetydligt belopp till understöd åt enskilda
jernvägsanläggningar. Man ansåg nemligen att, om, i synnerhet inom
vissa trakter, för många jernvägar anlades, ett sådant förhållande
skulle utöfva ett menligt inflytande på industrien, äfvensom att derest
jernvägsbyggandet inom landet i sin helhet allt för mycket påskynda¬
des, till och med kriser skulle kunna deraf befaras. Jag trodde, att
samma åsigter äfven detta år skulle göra sig gällande vid Riksdagen.
För öfver ett år sedan erhöll ett enskildt bolag Kong!. Maj:ts
nådiga koncession att anlägga en jernväg från Näsviken till Sveg.
Planen för denna jernväg var alltså redan vid den tiden faststald,
kostnadsförslag upprättadt, och alla förberedande åtgärder vidtagna.
Bolaget erhöll likväl icke något med af de anslag, som vid sisthdne
riksdag beviljades till understödjande af enskilda jernvägsanläggningar.
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
11
N:o 22.
Vi egde icke rätt att klaga deröfver, det var omständigheterna som jernvägs-
medförde denna otur för bolaget. Det oaktadt hade" vi svårt att haa^dema i
vilja antaga, att hela jernvägsföretaget endast derföre borde helt och NZrlT1^
hållet öfvergifvas, att redan från dess början stora svårigheter syntes
vilja uppresa sig för dess genomförande.
Vid sistlidne riksdag yttrades här i Kammaren från många håll
störa farhågor för att, derest den norrländska tvärbanan komme att,
i öfverensstämmelse med Kong!. Maj_:ts proposition, dragas från Torps¬
hammar öfver Ange—Gällösundet- Östersund till Kaskett, den uppåt¬
gående stambanans läge derigenom skulle vara bestämd. Detta be¬
streds på det bestämdaste af tvärbanans förfäktare och mig förekom
det som om, huru högt dessa farhågor än yttrade sig, Riksdagens
tanke icke var att tvärbanan skulle bestämma stambanan. Detta
gjorde ock, att jag sistlidna år icke yttrade mig i frågan.
Och icke heller tror jag, att den af Kongl. Maj:t nu föreslagna
sträckningen åt stambanan är den rätta. Ty skärskådar man förhållan¬
dena närmare, så skall man finna, att denna bana ej allenast måste
framkalla eu mängd onödiga jernvägsbyggnader, utan äfven kommer
■ itt uppträda som en stark konkurrent till en redan bestämd och af
Kongl. Maj:t koncessionerad bana. Ty från Hybo till Högdals socken,
å hvilken sträckning jag föreslagit att en stambana skulle läggas, är
ett afstånd af omkring tio mil. Såsom nyss antydt har ett enskildt bo¬
lag erhålligt koncession å anläggandet af eu bana i nämnda rigtning.
Men som Högdal icke ligger mera än fyra mil från den af Kongl.
Maj:t föreslagna linien Hybo—Ange. så skulle, om denna linie vunne
Riksdagens bifall, följden deraf blifva anläggandet af en ny jernväg,
som komme att löpa, om icke paralelt med den redan koncessionerade
banan, så åtminstone på ett medelafstånd af två å tre mil från samma
bana. Detta tror jag vore mindre fördelaktigt. Vid 1875 års riks¬
dag framhölls med värma utaf dem.ohvilka förfäktade den af Kongl.
Maj:t då föreslagna linien Hybo—Ange, hurusom denna linie hade
att vänta en stark lokaltrafik från Herjeådalen. Att nu. då Hybo
får sin egen bana, lägga eu jernväg vid sidan af densamma, måste
ovilkorligen framkalla en konkurrens, som icke kan blifva annat än
till förfång för endera af de begge anläggningarne.
Vidare ber jag få fästa uppmärksamheten derå, att från Hybo i
nordlig rigtning går den bergskedja, som omöjliggör de : egge jernvä-
garnes framtida förening, så vidt man icke ville underkasta sig kost¬
naderna för en linie i Merit Genis-stilen eller andra storartade anlägg¬
ningar. Det blefve alltså möjligt lör Svegbanan att kunna från den
nu föreslagna stambanan gå öfver åt Herjeådalen eller, med andra
ord, åt trakter, som jemväl behöfva jernvägskommunikationer. Lägges
deremot stambanan vester om nyss nämnda bergskedja, kan den utan
hinder fortsättas den väg jag föreslagit, nemligen öfver Rätan och
Högdal tipp till någon lämplig punkt på tvärbanan. Om man härvid
skall välja den högra sträckningen i stället för den venstra, torde
naturligtvis bero på vidare undersökningar. Men ser jag på general¬
stabens karta, så finner jag, att den bana, jag föreslagit är den som
N:o 22.
12
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
Ang. jemväl;*- man först tänkt på, af det skål att den ligger närmast.
i_________>______ . /-w .. »it ___it ..i. i. . ~ rtv.dnnl- /-»v» firlcs+VS er c
byggnaderna
Norrland.
(Forts.';
Banan
Näskott—Sveg är således enligt min tanke endast en tidsfråga.
Lägges nu stambanan från Hybo till inge, så få vi således två
banor, der vi kunde hjelpa oss med en. Hela den östliga delen åt
landet blefve derigenom icke hulpen, och detta oaktadt stambanan
utan ringaste hinder kunde dragas dit. Ben redan beslutade Steg-
linien går genom en landsdel, som omöjligt, icke ens i den nännas e
framtiden, kan blifva utan jernväg. Det är klart att denna ort mas e
följa med sin tid för att icke blifva förbigången af Övriga landsdelar,
eller för att åtminstone icke stå relativt tillbaka. Vi få således tre
banor i stället för två, utan att jag åtminstone hört ortmtresset fram¬
hålla den af Kongl. Maj:t föreslagna banan öfver Välje—-Ange. Man
inbespar möjligen en mindre summa, för att, om jag får så saga,
bygga eu brygga öfver tvärbanan vid Hybo. Men det blir en dyr
besparing. Ty otvifvelaktigt skall den i en nära framtid framkalla
uppoffringar af millioner. Och skola än dessa millioner tagas ur en¬
skilda bolags fickor, så är det i alla fall samhället som tar gorå
uppoffringen. För att således staten skall kunna spara något, iar
samhället betala så mycket dyrare. , . ,
Den bana, jag föreslår, skulle icke mötas af ringaste naturhinder.
De norrländingar, Indika känna dessa trakter, kunna bevittna, att de
erbjuda en den mest lämpliga terräng för eu jernvägsanläggmng man
någonsin skulle kunna uppleta. Man skulle här kunna för samma
belopp bygga ojemförligt mycket längre sträcka, än i de mera olan-
diga trakterna i öster, der banan jemlikt föreliggande förslag skulle
gå fram. i
I år har eu ny karta öfver våra jernvägar blifva för Riksdagen
framlagd. Det första, man fäster sig vid, då man ser den, är den om¬
ständigheten, att rubriken upptager l/- af kartans hela storlek. Den
synes mig derföre vara eu besynnerlig karta, i synnerhet som man pa
densamma icke får se den terräng, som skulle komma att genomlöpas
af banan, om den lades på vestra sidan. År efter annat har jernvags-
byggnadsstyrelsen lofvat noggrannare upplysningar om de omtvistade
bansträckningarne, men de upplysningar, som vi fått i ar, aro till den
grad ensidiga, att de ingenting upplysa.. Visserligen hafva vi. fatt
veta litet med afseende just på den linie, som nu är af regeringen
föreslagen, men om linierna till höger och venster tyckes man icke
bekymra sig. Hade den framlagda kartan varit så beskaffad, att man
kunnat se hvad som ligger på denna sidan åt Herjeådalen och hane
den bana, som redan blifvit beslutad och således icke är någon fantasi¬
bana såsom de andra, varit synlig på kartan, skulle det vara klart
för hvar och en att man på detta sätt bygger tvenne banor vid sidan
af hvarandra, då man kunde hjelpa sig med eu enda. Jag tror icke
det är klokt att gå till våga på sådant sätt och jag måste på samma
gång tillägga att, då eu enskild korporation bygger en jernvagsstracka,
visserligen äfven af enskilda intressen, men i alla fall för att upphjelpa
landets handel och näringar, men staten lägger sin bana nära vi
sidan såsom konkurrent, så är detta i min tanke hjertlöst handla -
Genom regeringens förslag framtvingas nemligen liera banor än som
Onsdagen den 14 Mars, f. in.
13
N:o 22.
än> nödvändiga för Norrland. Det utlåtande, som förlidet år afgafs jernväg-
från statsrådsbänken, gifver icke heller ringaste stöd för det antagan- ,jyu!Jnaderna i
det att genom tvärbanan jemväl stambanan skulle vara bestämd, och No^r!an^
Siats-Utskottet tyckes mycket lätt hafva berört de starka skäl hvilka ' 01
tala för den åsigten, att stambanan icke skall vara beroende af tvär¬
banan. Men med jern vägsbyggnaderna i Norrland har man gått till¬
väga på sådant sätt, att man kommit fram med en liten bit undan
för undan. Man bar aldrig fått veta hvad som sedan skulle komma.
De som förstått att framhålla sina intressen hafva naturligtvis på detta
satt lyckats åt dem bereda framgång, men det stora hela har deremot
icke någonting vunnit, utan alltjemt fått vika för det lilla. Och det
ser ut som om det fortfarande skulle komma att gå på samma sätt,
eller som om de styrande blifvit de styrda.
Det var i min tanke ett stort misstag att tvärbanan blef gjord
beroende af den redan färdiga Sundsvall—Torpshammar-banan. Detta
är emellertid en sak, som numera icke låter ändra sig. Den må gälla
hvad deri kan. Men man ser deraf huru lätt det är att misstaga sig
och komma in pa orätt fåra. Nu bär ett bolag byggt banan Sunds¬
vall — Torpshammar smalspårig, men staten bygger den banan bredspå-
rig. som skall sluta sig derintill. Således genast olägenheter, och jag
tror verkligen att jernvägsbyggaiidet i Norrland kommit in i origtig
fåra. Det var en stor olycka att icke genast från början eu plan
biet upprättad, ty det synes vara klart, att det sätt. hvarpå man nu
går till våga, drager med sig stora olägenheter och verkar olycksbrin-
gande i ekonomiskt afseende, derigenom att de för vårt framåtskri¬
dande sä nödvändiga kommunikationerna icke tillgodoses. Staten
måste göra sig oberoende, antaga en bestämd plan och fullfölja den¬
samma, på det att icke, när en viss sträcka är byggd, man skall
öfverlemna fortsättningen åt slumpen. Jag skulle i detta fall vilja
jemföra staten med eu stor enskild landtegendom, som blifvit försum¬
mad till följd af bristande utdikning och väganläggning m. m. Om
det så kommer eu ny egare till denna egendom, och denne företager
utdikning och väganläggning, o. s. v. men icke efter något system
eller bestämd plan, utan en bit bär, en bit der, så att det ena
ligger i vägen för och hindrar det andra, sä tror jag verkligen att
domen öfver en landtbrukare, som går till väga på ett så oklokt sätt,
skulle snart vara fäld.
För framgången af hvad första afdelningen i min motion inne-
'hålier bar jag litet hopp, helst Stats-Utskottet så knapphändigt affär-
dat denna min framställning, att Utskottet icke bevärdigat den ens
med någon uppmärksamhet. Deremot måste jag vidhålla den andra
delen af min motion, nemligen att jernvägsbyggandet i Norrland må in-
hiberas intill dess man kan få en ordnad plan, ett ordnadt system för
ett blifvande jernvägsnät i de norra provinserna.
Jag yrkar alltså bifall till min motion i detta afseende.
Herr Staaff: .Då 1873 års Kongl. proposition såg dagen och del-
gafs Riksdagen samt vidare hann blifva känd i norra orterna, upp¬
väckte densamma derstädes öfverallt stort jubel, men detta jubel bar
N:o 22.
14
Ang. jer liv ags
byggnader na
Norrland.
(Forts.)
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
- så småningom allt mer och mer dött bort och öfverflyttats till allenast
' eu mindre del af Norrland, eller till och med af Jemtland, der en¬
samt det ännu finnes qvar i oförminskad, ja förökad kraft. Jag för¬
utskickar denna anmärkning, för att dermed antyda att den glädje,
man erfar öfver detta erkännande af Norrlands värde, i betydlig män
minsfats, om ej, åtminstone i det egentliga Norrland, helt och hållet
försvunnit.
Vid 187:3 års riksdag — de fleste af Herrarne torde minnas det,
utan att jag behöfver närmare redogöra derför eller uppläsa långa
stycken ur akterna derom •— uttrycktes i Kongl. Maj:ts nådiga, pro¬
position det faktum, att Hybo var den punkt, der norra stambanan
under sitt lopp norrut upphörde att vara ostridig — och så var det
verkligen — och man tilläde den fullkomligt rigtiga uppfattningen, att
olika åsigter gjorde sig gällande angående banans rigtning från denna
punkt, nemligen en, som ville nordostligt upp genom det odlade och
iudustrielt utvecklade landet, och en annan, som genom ödemarken
ville nordvestlig! söka sitt lopp upp emot eu del af det odlade Jemt-
laud. Riksdagen beslöt då, att nödiga undersökningar skulle verk¬
ställas, för utrönande af det verkliga förhållandet, som borde läggas
till rätt grund för stambanans rigtning, och detta Riksdagens beslut,
fick sitt uttalande i en skrifvelse till Kongl. Maj:t, deri begärdes en
undersökning, som skulle utgå från Hybo, derifrån man kunde få vis¬
serligen en vestlig, men också en östlig rigtning.
Men något högst besynnerligt hände derefter. Det bref icke tran
detta Hybo som undersökningarne utgingo, utan från Välje, som lig¬
ger ungefär 3 mil nordvest ofvanför, ty Kongl. Maj:t faststalde, i
trots af Riksdagens beslut, byggnadsstyrelsens i sådan syftning gjorda
projekt till plan för jernvägsundersökningen inom Norrland, genom
hvilken totalt omöjliggjordes den undersökning, i och för eu östlig
bana, som Riksdagen för skipande af rättvisa mellan de skilda me-
ningarne fordrat. Omöjligt var det nemligen att från Välje — som
aldrig utgjorde någon ostridig punkt — få någon verkligt östlig linie,
utan att söka sig ned till Hybo igen såsom utgångspunkt, hvilket
hvar och en inser vid betraktande af kartan. Men det halp icke,
det blef ingen annan undersökning af, och orten måste bekosta en sådan,
likasom orterna sedermera bekostat 4 särskilda undersökningar ljern-
vägs-hänseenden. Den fordran vi hafva på en af staten bekosta
undersökning i och för den östliga rigtningen qvarstår sålunda oför¬
minskad. Riksdagen har lofvat oss en sådan, och den ersättes icke åt
den vi sjelfva bekostat. Det är ju nemligen klart, att det kan moj-
ligen finnas många östliga linier lämpligare, än de ifrågasätta, oc
mig synes det äfven vara uppenbart, att icke orterna kunna ålaggas
bekosta alla de undersökningar, som erfordras för att få reda på den
till äfventyra lämpligaste och fördelaktigaste linieu. „
Sedan vi nu kommit så långt, att vi funnit oss hafva fordran pä
en undersökning, låtom oss tillse huru man lyckats komma ifrån upp¬
fyllandet af denna fordran på en undersökning, som Riksdagen ge¬
nom sitt löfte beredt oss! Jo, detta har, såsom också handlingarne
utvisa, kommit sig deraf, att man påstått att Vester-Norrlan s oc
15
Onsdagen flen :4 Mars. f. m.
N:o 22.
CLfieborgs läns landsting afstått från en sådan undersökning. Detta 11,1 ■ jernväg!
är ett misstag, hvars beskaffenhet i hänsigt till uppkomsten jag icke hwr/naderna
JiU n“re utreda. Tvärtom har, hvad Vester-Norrland beträffar, N(Z^’
framställning* om en sådan undersökning, blifvit förnyad till inneva-
rande riksdag, derutinnan man återkommit med sina aldrig frånträdda
anspråk på B-linien, och hvad Gefleborgs län beträffar, har dess lands¬
ting aldrig afgifvit något frångående utlåtande. Vester-Norrlands
landsting har endast hos Kongl Maj:t anhållit om proposition å en viss
rigtnmg af en del af banan, i hvilket fall dess anspråk på B-linien
, !? förfalla. Men, som någon sådan nådig proposition icke afläts,
sä forte 1 naturligtvis detta landstingets vilkorliga anbud, att för ett
visst fall afstå från B-linien, och löftet om undersökning af en östlig
linie står qvar ännu i dag, så att Vester-Norrlands landsting har fullt
tog till dess ofvannämnda förnyade begäran, hvarförutan erinras, att
landstingen val aldrig någonsin kunna, allra minst hos regeringen, ega
makt och befogenhet att upphäfva hvad Riksdagen beslutat, eller hvad
som i närvarande fall är detsamma, att befria regeringen från skyl—
eugheten att ställa sig till efterrättelse ett Riksdagens beslut af sådan
beskaffenhet, att sanktion deraf icke kan genom regeringsbeslut vägras.
Dm torde väl också vara för Riksdagen af intresse att, innan
man fortgår med jernvägsbyggandet i Norrland, hafva en fullständig
undersökning att rätta sig efter, såsom en föregående talare, Herr
harup också ngtigt erinrat, men för att få en sådan undersökning
kan det möjligen anses att tiden börjat blifva något sen, dock tror
jag den ännu kan försiggå, enär nemligen man allt hittills icke hun¬
nit latta något beslut rörande rigtningen från Hybo, hvilken retning
man först nu ifrågasatt få bestämd.
Bil annan irring ber jag också få bemöta och undanrödja. Den
nemligen, att man till följd af förra Riksdagens beslut, skulle ovilkor-
hgen vara bunden vid limen Hy bo—Ange. Detta är ett stort misstag,
K°agl- Maj:t, för att få stambanans och tvärbanans rigtningar
protvade, hvardera ur sina särskilda synpunkter, vid sista riksdagen
åtskilde de båda frågorna, och tvärbanan derefter endast ur sin egen
synpunkt betraktades, och dess retning endast i följd af eu sådan
pröfning bestämdes sådan den blef, så måste såsom en gifven följd
deraf qvarstå rätt för Norrland att få stambanan jemväl pröfvad ur
de för denna egna synpunkterna. Jag vågar också hemställa till
iierr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet om icke, då han
under diskussionen i Första Kammaren, rörande rigtningen af tvärba¬
nan, behagade flera särskilda gåtiger uppmana Kammaren att noga
betänka, . att det var endast ur tvärbanans egen synpunkt, som den-
nas rigtnmg skulle bestämmas, Herr Statsrådet nu också ville gå vårt
anspråk så till vida till mötes, att han äfven behagade uppmana denna
Kammare att betrakta frågan om stambanans rigtning icke ur syn¬
punkten, att den endast skall blifva en sammanbindningsbana med
tvarbanan, utan ur den enda rigtiga synpunkten, hvarur den såsom
en stambana för hela Norrland bör betraktas, då dess rigtning skall
bestammas, så att den må blifva för Norrland den bästa; genom en
N:o 22.
Ang. jernvägs-
byggnaderna <
Norrland.
(Forts.)
10 Onsdagen den 14 Mars. f. m.
sådan gärd af den enklaste rättvisa, skulle vi. tror .tåg, blifva honom
särdeles förbundna, ,
Jag skall nu öfvergå till eu granskning af Stats-Utskottets utlutande,
men dessförinnan vill jag dock i örutskicka den anmärkning, att det
förefaller mig besynnerligt, att de varma sympatier, som förut iunnits
för den östliga linien, nu alldeles försvunnit, så att till och med icke
en enda af Utskottets ledamöter reserverat sig mot Utskottets f Öl slag.
Det ligger likväl en förklaringsgrund för detta förhållande deri, att,
då man sett sina bemödanden ständigt krossade, man Likståt modet,
och det erfordras i sanning icke så liten portion al ihärdighet och
mod för att under närvarande förhållanden vidhålla sina åsigter i
detta hänseende. Jag vill också i sammanhang härmed anmärka att,
om vi besluta oss för linien Hybo—Ange, denna linie, såsom jemväl
Herr Farup erinrat, blifver i en framtid utsatt för en svår konkunens,
och hurudana resultat tvärbanan mellan Torpshammar och riks-
gränsen än må gifva, och jag vill visst icke bestrida att dessa kunna
blifva goda, så är dock säkert att, om de begge sidobanorna. tvarba-
nan Näsviken—Sveg och B-linien, komma till stånd — någor som de
otvifvelaktigt komma att göra — trafiken å linien Hybo -uige bhivei
sådan, att allra minst denna del af stambanan i sm helhet redu¬
ceras till något helt och hållet motsvarande till hvad man karnera-
listiskt i afseende å jordegendomar kallade ödeshemman eller skatte¬
vrak. Men jag vill dock härvid å nyo antyda, att jag nu icke kan
med bestämdhet tala om banan ofvanför Ange och dess trafik.
Då nu den östra banan, eller B-linien, både i afseende a längd,
byggnadskostnad och öfriga förhållanden icke blott är fullt jemförlig,
utan äfven gitiare, lindrigare i hänseende till anläggningskostnad och
lättare att bygga än någonsin den andra linien, så kan jag ic.ce heller
finna annat, än att den bör understödjas. Den pa enskild väg för¬
anstaltade undersökning af B-linien har så till vida icke kunna., e-
hörigen afslutas, som vi icke kunnat få färdiga sådana tabeller som
äro erforderliga, för att B-linien må kunna i alla utseenden fullstän¬
digt jemföras med den af regeringen föreslagna banan, och i denna
omständighet ligger ett moraliskt stöd för det uppskof vi å vår sida
ämna yrka med frågans afgörande, på det att vi må kunna in. or
Riksdagen framlägga de af undersökningen framgångna resultat upp¬
satta å jemförande tabeller. Härtill kommer, att i annat tah det
skulle synas vara ett slags rädsla, för att B-linien skulle fa ioivtrade,
som skulle föranleda den önskan hos vederbörande, att u utslag a
Eu sak har Utskottet alldeles förbigått, och det ar att, ehuru
iag dit inlemnat plan, undersökning och kostnadsförslag rörande eu
bana från Näskott till Bollsta, Utskottet icke tagit någon hänsyn till
densamma eller ens omförmält de storartade syften, som af ses med
denna bana, hvilken dock har den allra största framtida vigt dei ige¬
nom, att densamma, på samma gång den otvifvelaktigt skulle utgöra
en af de mest renderande banor i riket, skulle sammanbinda det o re
och skogrikare Jernband med hafvet och underlätta framforslmgen a
det norra och östliga Jemtlands rika skogstillgångar och andra pro-
Onsdagen t?eu U Mars, f. m.
IT
N:o 22.
dukter till hamn vid liafvet på långt närmare väg, än på tvärbanan Ang. jernvägs-
till Sundsvall, på hvilken bana det norra och östliga Jemtlands skogs- hsa^dema i
efiekter ej heller kunna komma Undersökningsinstrumentet rörande
denna _ bana ingafs, för att derigenom visa, att, om Kongl. Maj:ts 1 01 S';
proposition ginge igenom och sedermera en stambana från vare sig
Bräcke eller Gällö komme till stånd, antingen nämnda tvärbana Näs-
skott Bollsta skulle alldeles tillintetgöras, eller också denna beröfva
norra stambanan i sin utsträckning all rentabilitet.
Återgående till de ifrågasatta stambanerigtningarne, ber jag få
hänvisa till de tabeller, som utdelats i Kammaren och i hvilka redo-
göres för de jemförelsepunkter, som förefinnas. De utvisa att för öfre
Norrland, jemte det dess samfärdsel med Norge många mil, utöfver
hvad som behöfdes, oskäligen förlänges, afståndet till hufvudstaden och
Södra Sverige likaså onödigt förlänges nära 5 mil, om Bräcke-alterna-
rivet kommer till stånd, men nära 7 mil, om Gällö-alternativet genom¬
föres, mot de afstånd, som B-linien skulle bereda öfre Norrlands in¬
vånare om den antoges, hvarförutan B-linien medför eu förminsk¬
ning i byggnadskostnad af mer än 1,000,000 kronor.
Ostra Ångermanlands invånare skulle genom Hybo—Ånge-
hnien med dess utsträcknings alternativer få sambandet med södra
Sverige och hufvudstaden i ena fallet nära 10 mil och i andra
fallet nära 8 mil förlängdt. Af Hvbo—Änge-linien i sin fullbordan
skulle också jernvägens begagnande för samfärdseln städerna emellan
alldeles omöjliggöras.
Då man, såsom vid förra riksdagen skedde, motsatte sig ett så¬
dant förmedlingsförslag, som då af öfre Norrlands målsmän framlades
har häraf blifvit en gifven följd att detta förfallit för alltid, och då
komma ytterligheterna fram i hela deras utsträckning och detta på
alla deraf berörda områden.
Den omständigheten, att Stats-Utskottet säger, att vi hafva icke
att göra med en norrländsk stambana för ögonblicket, utan blott med
en samman bindningsbana mellan Hybo och tvärbanan, den omständig¬
heten fruktar jag (för att icke begagna något af de skarpare ord som
bär understundom få opåtalt fällas) visat att frågan inom Utskottet
fått eu alltför lättvindig behandling. Ty om också denna fråga, hvilken
dock i sig sjelf är så vigtig, icke afsåge annat, än eu sammanbind-
ningsbana emellan stambanan vid Hybo och tvärbanan, så borde dock
nämnda sammanbindningsbanas bestämmande till rigtningen ske med
fäsmdt afseende derå, att den samma skall blifva början af den norr¬
ländska stambanans fortsättning från Hybo. Följaktligen borde denna
sammanbindningsbana utläggas i den sträckning, att'den från första
början får den egenskap, som den rätteligen hör hafva, att utgöra
en lämplig del af norra stambanan, då denna en gång blir utsträckt
till Angermanelfven, ty ehuru det står Riksdagen fritt att dröja ett,
eller, om den så vill, tio år med denna utsträckning, så är det dock
till Angermanelfven som banan till eu början skall komma, och sträf¬
vande! att få densamma dragen dit kan omöjligen för alltid tillbaka-
bållas. Då banan blifver fullbordad, kommer det att visa föga förut¬
seende hos dem, som haft makt att bestämma denna banas rigtning,
Andra Kammarens Prat. 1877. N:o 22. o
M:o 22.
18
Onsdagen den 14 Mars. f. m.
Ang. jernväg in¬
byggnaderna \
Norrland.
(Forts.)
om de iorlagt den nu ifrågavarande sammanbindnings hanan så, att
den icke blifvit en lämplig del af eu norrländsk stambana, utan denna
bana måste i stället från Hybo utläggas i eu annan lågt ning, hvari¬
genom en ytterligare bana uppkomme, som kunnat undvaras.
Hvad angår Stats-Utskottets erinran, att eu mils våglängd skulle
blifvit i mina tabeller Olägligt uppgifven, så vill jag nämna att denna
mil i allt fall kommer att lända till favör för B-linien. Visserligen
är den punkt Kramstad, der den af mig föreslagna jern vägen skulle
taga sin början, icke detsamma, som den punkt mom Hybo-området,
som Jernvägsbyggnadsstyrelsen föreslagit, men den af mig förordade
linien genomskär äfven under sitt lopp Hybo, och detta kan också i af¬
seende på sträckningen norrut vara temligen likgiltigt, emedan de
begge punkterna ligga på samma höjd söderifrån räknadt; och verk¬
liga förhållandet, som också af en föregående talare, Herr Helander,
vitsordats, skulle medföra det resultat, att B-linien såväl i hänsigt till
reseväglängd och byggnadsväglängd som anläggningskostnader skulle,
efter iakttagande af den rättelse, hvartill Stats-Utskottets besagda
rättelse föranleder, vid jemförelse med den af Kongl. Maj:t i Norrland
tillämnade bansträckning ytterligare visa en förkortning af längden
med nära 3/i mil samt en förminskning af kostnaderna med några
hundratusen kronor.
Vidare tyckes det vara underligt af Utskottet, att det skall såsom
skal mot min anhållan om uppskof med arbetet anföra, “att jernvägs-
arbetenas nuvarande ståndpunkt såväl å tvärbanan som den uppåt
gående stambanans ostridiga del fordrade ett snart afgörande af den
i fråga varande stambanans retning11. Så syntes det likväl icke för-
lidet år, ty då sade Jernvägsbyggnadsstyrelsen, att ett uppskof på
åtminstone ett år gjorde ingenting.
Åtminstone ett år sade man då; således finnes det någon möjlig¬
het qvar att ytterligare ett års uppskof ej heller innebure någon fara,
och icke blott möjlighet utan visshet finnes, ty hade det varit annor¬
lunda, så hade jernvägsbyggnadsstyrelsen nog kommit fram med förslag-
till stambanans fortsättning eller uppgifva talande skäl för brådskan
med rigtningens bestämmande från Hybo. Att sjelfva arbetet icke
kan komma att lida af ett uppskof på tvärbanan, finner jag vara
tydligt deraf, att jernvägsbyggnadsstyrelsen nu icke begärt mer än det
vanliga anslaget af sex millioner, eller det belopp, som alltid årligen
erfordrats för arbetenas fortsättande å de delar af jern vägen, som äro
ostridiga. Några storartade planer eller större anläggningar i indu¬
striel väg eller odlings hänseenden äro ej heller ifrågasatta i dessa
trakter, hvilka frågor skulle kunna fordra ett snart. bestämmande af
rigtningen. Några skäl anser jag derför icke vara förebragta, som
kunna visa, att olägenheter uppkomma för jernvägsbyggnaden förden
händelse, att anstånd lemnas ännu någon tid med bestämmande af
norra stambanans sträckning från Hybo. Jag tror alltså icke att det
är mycket att tala vidare om den saken, utan kan jag inskränka mig
till att anhålla om uppskof med banans bestämmande. Dertill anser
jag mig vara berättigad, om jag vill medverka dertill, att man må
försöka skipa rättvisa mellan landets olika delar.
Onsdagen den 14 Mars, f. ro.
19
N:o 22.
Underligt förefaller det älven, jag kali icke neka dertill, att, då Anf- jemvä</s-
Utskottet säger i den andra delen af sitt betänkande: -Utskottet hyser '
ej ringa betänklighet vid att på enskild motionärs föranledande
föreslå, om endast förberedande, åtgärder för nya jernvägs inläggnin¬
gar af så betydande omfattning, som i Herr Malmbergs med tleres
motion ifrågasattes. De redan beslutade jernbauorna i Norrland fordra
ännu lång tid för att fullbordas. Ett beslut om deras fortsättande
norrut i det genom motionen ifrågasatta stora omfång torde böra före¬
gås af noggranna undersökningar ej blott, såsom i motionen begäres.
i tekniskt utan äfven i statsekonomiskt hänseende, hvarvid resultatet
af de redan beslutade och utförda norrländska jernbanorna ej torde
kunna lemnas mom afseende" Utskottet har icke desto mindre, i strid
mot härigenom antydda åsigter om nödvändigheten af föregående un¬
dersökningar, funnit sådana onödiga, för bestämmande af norra stam¬
banans riktning från Hybo, der dess stridiga del vidtog; nu frågas,
hvar firmas då de undersökningar, som må i tekniskt och ekono¬
miskt hänseende hafva i och för bestämmande af stambanans rigtning
blifvit gjorda? Jag har aldrig förut hört talas om deras tillvaro
Eller är det blott norr om Ångermanelfven som undersökningar er¬
fordras? Jag har för närvarande ingenting mer att siiga i saken, men
det är dock möjligt, att jag kominer att uppträda ännu en gång.
Emellertid ber jag att få uppläsa det yrkande, som jag ämnar
göra, det lyder sålunda:
'U t med utslag a Stats-Utskottets hemställan Riksdagen på sä
sätt bifaller Kong!. Maj:ts nådiga proposition, att
Riksdagen för år 1878 anvisar ett belopp af 6,000,000 kronor
lor fortsättande under samma år af arbetena ej mindre på tvärbanan
' •r1 u ,Torpsllammar och riksgränsen än ock på norra stambanan
till Hybo, samt att Riksdagen vid anmälan af detta sitt beslut hos
Kongl. Maj it underdånigst anhåller, det Kongl. Maj: t behagade dels
luta anställa nödiga undersökningar i och för norra stambanans dra¬
gande från Hybo till någon punkt på tvärbanan öster om Stödesjön
för att utgöra en lämplig del af norra stambanan, om och när i framtiden
Riksdagen kan besluta, att norra stambanan skall till Ångermanelfven
framdragas, dels ock föranstalta undersökning om de olika banrhrt-
nmgarnes sannolika trafikintrader, samt om möjligt till nästa Riksdag
aflåta nådig proposition om norra stambanans fortsättande från
Hybo norrut11.
Jag ber att särskilt få tillägga, att mina åsigter, dem ja<* nu
yttrat icke grundat sig på någon ovilja eller afundsjuka mot provin¬
sen Jernband ty jag ar tvärtom vid denna provins fästad genom
slagtskaps- och vänskapsband samt andra enskilda förhållanden, utan
derpå att man icke bör medverka dertill, att ens vänner tilläggas för¬
delar orättvist på andras bekostnad, och dessutom kan man hysa en
grundad oro för följderna af icke berättigade fördelar. Det händer
nemligen många gånger, att för mycken framgång i mera än ett
hänseende medför ohelsa för den som deraf kommer i åtnjutande
Ifco 22.
Ang. jernväg in¬
byggnaderna i
Norrland.
( Forts.)
20 Onsdagen den 14 Mars, f. m.
Herr Hörnfeldt: För dem af denna Kammares ledamöter, som
redan under sista riksdagen voro närvarande då frågan om tvärbanan
emellan Torpshammar och riksgränsen här debatterades, torde det
vara öfverflödigt att nämna att jag icke då kunde gilla det af Kong!.
Maj:t framstälda förslaget i afseende å dennas sträckning, och häraf
är ju också eu gifven följd att jag icke heller nu kan biträda det af
Kongl. Maj:t till innevarande års Riksdag framstälda och af Stats¬
utskottet tillstyrkta förslaget angående fortsättande af den uppåtgående
banan inom Norrland. Jag skulle således måhända hafva handlat
rigtigast, om jag inom Utskottet reserverat mig mot dess framställning
och orsaken till att jag icke gjort detta härleder sig från den om¬
ständigheten att, i det skick ,frågan nu föreligger, ansåg jag det all¬
deles omöjligt att genomdrifva något annat beslut än det af Kongl.
Maj:t framlagda och af Utskottet gillade om fortsättandet af norra
stambanan genom Norrland.
Det är' således icke af det skälet att jag vill framställa något
nytt förslag och icke heller för att i någon mån söka försvara Ut¬
skottets förslag, som jag nu begärt ordet, utan jag har gjort detta
endast derför att jag ansåg det vara min skyldighet att till protokollet
nedlägga min tanke i afseende å de gjorda undersökningarne för fort¬
sättandet af den af Kongl. Maj:t och Stats-Utskottet föreslagna norr¬
ländska stambanan.
Det låter, lindrigast sagdt, litet vidrigt för norrländingars öron att,
vid framläggandet af ett sådant förslag till stambanans fortsättande
som det här ifrågasatta, kalla den för en norrländsk stambana, ty
den ifrågavarande bansträckningen, sådan den nu till en början blifvit
beslutad och sannolikt kommer att fortfarande beslutas, kan man
icke gerna betrakta annat än såsom en bana för att på genaste vägen
sammanbinda Sverige med Norge och för att tillgodose Jemtlands och
en del af Helsinglands intressen.
Det öfriga Norrlands intresse deremot har blifvit helt och hållet
förbisedt och då må man förlåta, om det i deras öron låter illa att
kalla banan för norrländska stambanan. Någon rimlig anledning
hvarför .Jemtlaud skulle blifva så tillgodosedt framför hela det öfriga
Norrland kan jag ej uppgifva, men nog måste man medgifva att det
ser besynnerligt ut, att man gynnat detta landskap jemte en del af
Helsingland framför hela Norrland, då man likväl vet att hela Jemt-
land icke betalar mera än 25,000 kronor till staten i bevillning efter
andra artikeln.
Uti det Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets
tillstånd och behof bifogade protokoll, har Herr Statsrådet och Chefen
för Civildepartementet yttrat: “Den ifrågavarande landsdelens in¬
byggare äro utan tvifvel sjelfva bäst i tillfälle att bedöma, huruvida
för dem förkortningen af 1,0 5 mil i kommunikationen söderut är åt
mera värde än en minskad väglängd af 7,5 8 mil vid förbindelsen
med Jemtland och Norge.“ .
I detta Herr Statsrådets yttrande beder jag få instämma Jag
beklagar endast att han icke fullföljt sitt beslut att gifva ortens
befolkning tillfälle att yttra sina önskningar, ty i så fal! lider det
Onsdagen deri 14 Mara. f. m
21
N:o 22.
intet tvifvel att befolkningen i likhet med de norrlandsrepresentanter, Ang. jernvara*
som här i dag yttrat sig, skulle hafva uttryckt den önskan att den 1jyJännderna 1
nu ifrågavarande banan skulle erhålla icke den af Kong!. Maj:t före-
slagna utan en helt annan riktning, men Herr Statsrådet och Chefen
för Civildepartementet fullföljde icke denna tanke, utan ansåg det
öfverflödigt att höra de särskilda orternas befolkning. Jag föreställer
mig att han gjorde detta, emedan han ansåg rigtningen från Hybo
öfver Wälje till Ange så gifven att eu annan rigtning icke kunde
ens ifrågakomma, och måhända hafva de skäl Byggnadsstyrelsen i sin
skrifvelse framlagt bestämt denna Herr Statsrådets tanke.
Byggnadsstyrelsen har nemligen ansett att, äfven om genom att
antaga Wälje—Ångelinien det skulle blifva litet längre väg mellan
Sundsvall och kringliggande trakt samt hufvudstaden, så borde man
icke fästa något afseende dervid, emedan Sundsvall har en stor lättnad
i sin snabba och säkra sjökommunikation med hufvudstaden.
Om man accepterar en sådan åsigt, att ångbåtslinien mellan
Sundsvall och hufvudstaden skulle vara den lämpligaste kommunika¬
tionsleden för dessa trakter, så gäller samma förhållande med afseende
på öfriga städer i Norrland. Sammanställer man nu detta Herr Civil¬
ministerns uttalande till statsrådsprotokollet med ett yttrande, som
af eu annan ledamot af Statsrådet fäldes under diskussionen vid förra
riksdagen i denna fråga, att man nemligen icke borde göra sig någon
så synnerlig brådska med att fortsätta jernvägsbyggandet i Norrland,
utan afvakta resultaten af den redan beslutade banan, Storvik—riks-
gränsen, för att derigenom sättas i tillfälle att bedöma huruvida eu
jernväg i Norrland kan komma att bära sig eller om den skall blifva
eu kräfta för statsverket, och att det först sedan erfarenhet vunnits
derutinnan borde komma ifråga att tänka på någon fortsättning af
norra stambanan, — jag säger att om man sammanställer båda dessa
uttalanden så torde man få svårt att värja sig för den föreställningen,
att de löften, som förut afgifvits i fråga om Norrlands förseende med
jernvägar, icke kunna betraktas annat än, om jag så får säga, lock¬
beten för det öfre Norrland och dess representanter, hvilka lockbeten
begagnats då man velat genomdrifva någon anslagsfordran för jern-
vägsbyggnader i landets öfriga delar.
Såsom saken nu emellertid står efter det beslut som fattats af 1876
års riksdag och då innevarande års Första Kammare såväl som Stats¬
utskottet beslutat bifall till Kongl. Maj:ts proposition och man sålunda
icke rimligen kan hysa någon förhoppning att kunna derutinnan få
någon ändring, tänker icke jag, hvilken uppfattning Herr Talmannen
än må komma att uttala angående svaret på eu blifvande proposition
i denna fråga, upptaga Kammarens tid med att begära votering, men
jag har ansett mig böra till protokollet uttala min tanke, emedan
eljes ett stillatigande från min sida skulle kunna tydas derhän, som
skulle jag sedan förra riksdagen ändrat åsigt i frågan till förmån för
den af Kongl. Magt föreslagna sträckningen af norra stambanan.
Häruti instämde Herr Hceggström.
N:o 22.
22
Onsdagen den 14 Mars, f. in.
Amf. jernväg- Herr Axell: Flere föregående talare hafva här uttalat sin miss-
hyaynndtrna i belåtenhet mot Regering och Riksdag, såväl med anledning af den ut-
Tfotm’ gång, frågan om tvärbanan i fjor erhöll, som äfven på grund af
( °T " Kongl. Maj:ts nu framlagda och åt Stats-Utskottet tillstyrkta förslag
i fråga om norra stambanans sträckning. Det är ju också helt natur¬
ligt att då man drager fram en jernbana genom så vidsträckta lands¬
delar och icke anser sig hafva råd att låta denna bana anlöpa hvarje
by eller hvarje köping, så måste missnöjda finnas. Men huruvida ett
sådant missnöje bör anses vara väl grundad! ellerjicke, det synes mig
mest bero derpå, huruvida flertalet eller det stora flertalet af de orter,
som äro mest intresserade i jernvägen äro med beslutet belåtna.
Hvad nu tvärbanan beträffar, så är det uppenbart att Sundsvall med
dess omnejd, Medelpad samt östra, mellersta och vestra Jemtland
hafva allt skäl att glädja sig öfver den sträckning som för denna bana
faststäldes genom förra Riksdagens beslut. Den enda landsdel, som
har skäl till missbelåtenhet, är nordöstra delen af Jemtland, eller det
kommittentskap, som representeras af min ärade vän Hans Andersson i
Bringåsen. Jag anser mig nemligen kunna alldeles lemna ur räkningen
alla de orter vare sig norr eller söder om tvärbanan, hvilka ligga
på 20 ä 100 mils afstånd från densamma och således blott kunna
hafva ett sekundärt intresse i dess sträckning samt dessutom motväga
hvarandra. Under sådana förhållanden anser jag, som sagdt, att så¬
väl Regering som Riksdag kunna lugnt trygga sig vid medvetandet att
denna tvärbana med glädje och tacksamhet mottagits af de flesta orter
som frågan närmast rörer.
Göra vi nu ett liknande öfverslag i fråga om norra stambanan,
så finna vi tydligen att det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget erbju¬
der större fördelar för det vestliga Helsingland, Jemtland och Norge
vid dessa orters samfärdsel såväl norrut som söderut, än något annat
nu föreliggande eller tänkbart förslag. För det öfre Norrland får jag
bekänna att jag anser det vara i det närmaste alldeles likgiltigt huru¬
vida denna bana kommer att sträcka sig öfver Torpshammar till Håsjö,
eller öfver Ange och Bräcke till Håsjö. Den senare vägen, som på
kartan gör en så ful krok, förlänger nemligen i verkligheten vägen
söderut med blott 1,06 mil, hvilket. helt och hållet motväges af vägens
större jemnhet och af en flera mil kortare utfartsväg resterat. Endast
för nordöstra Helsingland och Sundsvall med dess närmaste nejd,
innebär den af Kongl. Maj:t föreslagna sträckningen en uppenbar
olägenhet. De som bo i Sundsvallstrakten t. ex. måste resa 9 mil
rakt i vester för att komma söderut och 12 mil i samma väderstreck
för att komma norrut. Ehuru våra intressen således lifligt skulle
fordra en östligare linie än den nu föreslagna, har jag icke derom
väckt motion, ej heller anser jag mig nu kunna förorda en sådan
sträckning. Detta har sin förklaring derutinnan att jag icke ansett
och ännu icke anser det vara rätt försynt att sätta en fördel för vår
ort ensamt och dess närmaste omgifning gent emot ett förslag, som
måste anses bättre främja det störres och helas bästa. Jag anser mig
äfven kunna och böra inför Kammaren nämna, till heder för det sam¬
hälle jag har äran tillhöra, att ehuru, såsom hvar och eu torde inse,
Onsdagen den 14 Härs, f. m.
23
W:o 22.
Sundsvalls intresse på det mest vitala sätt beröres af denna frågas Än9- jermägs-
utgång, ingen enda påtryckning derifrån gjorts hos mig i syfte att by:madema <
motarbeta Kong!. Maj:ts förslag. ' (FoitT'’
Herr Staaff har väckt motion om en kustlinie. Man måste obe¬
tingadt erkänna att en sådan bana bättre skulle uppsöka den odlade
bygd och den industri, som hos oss för närvarande finnes. Den för¬
kortar dessutom förbindelsen för öfre Norrland söderut med 11/2 mil
och skulle särskild! för Sundsvall och angränsande orter bereda tydliga
fördelar. Men man kan väl å andra sidan ifrågasätta, huruvida det
icke vore obilligt att tvinga samfärdseln mellan Norge, Jemtland och
öfriga Sverige att göra 8 mils krok söderut och 12 mils norrut, och
detta endast för att åt öfre Norrland bereda en vinst af en och en
half mils kortare väg söderut. Man kan äfven derjemte fråga huru¬
vida det icke vore oklokt att förlägga en norrländsk stambana i när¬
heten af dess visserligen enda, men dock mycket farliga konkurrent,
vattenvägen. Härtill komma äfven de strategiska betänkligheter som
vidlåda ett dylikt förslag, och hvilka, om de än icke få tillmätas af¬
görande betydelse, likväl väga tungt. Hvad som dock hufvudsakligen
bestämmer mitt votum emot denna kustbana, är det, att verknings-
rayonen hos eu bana, förlagd nära hafsbrynet, måste anses hälften
mindre än den verkande rayonen hos en bana i det inre af landet,
samt derjemte att en bana på 6 å 8 mils afstånd från kusten skall
framkalla bibanor, hvilka gående från kustens hamnar och utmynnande
i densamma skola gifva den betydelse af verklig stam- och hufvudbana.
Deremot skall en bana förlagd nära kusten icke möjliggöra några
bibanor till inlandet, enär de der icke kunna finna nödig slutpunkt.
Af de föregående talarnes påståenden är det blott ett par, som jag
vill bemöta. Herr Farup nämnde, att vi, som förliden riksdag förordade
Räfsundslinien, då förklarade att, om Riksdagen beslöte sig för denna
linie, deraf icke behöfde följa, att, då det sedermera komme i fråga
att bestämma den punkt, der stambanan skulle möta nämnda linie,
denna punkt måste blifva Ange. Jag vidhåller ännu denna förklaring
och förenar mig med herr Staaff deruti att Riksdagens förlidet år
fattade beslut om tvärbanan icke alls medfört någon nödvändighet att
välja den eller den sträckningen för norra stambanan. Det är af helt
andra orsaker än vårt tvärbanebeslut i fjor som åtminstone jag för¬
ordar densammas rigtning från Välje till Ånge.
Hvad beträffar Herr Staaffs yttrande, att den brist på fullständiga
undersökningar, som förefinnes med afseende å den östliga linien,
skulle måhända vara framkallad af en slags rädsla, så får jag för¬
klara, att jag, för min del, icke skulle vara rädd för sådana under¬
sökningar. Ty huruvida vägeu blir en half mil kortare eller längre,
om den blir jemnare eller mera kuperad, det är en fråga, som jag
anser vara af fullkomligt underordnad betydelse, när det gäller en så
vigtig sak som denna. Men jag har icke ansett och anser ej heller
nu några sådana undersökningar vara nyttiga eller nödvändiga, emedan
jag icke kan föreställa mig, att vi, hvilket resultat än dessa undersök¬
ningar skulle gifva, någonsin kunna komma på tanken att draga eu
norrländsk stambana utefter kusten.
N:o 22.
Ang. jernvägs
byggnaderna
Norrland.
(Forts.)
24 0 tisdagen den 14 Mars, f. m.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag tillstyrka bifall till Kongl.
* Maj ds förslag.
Herr Malmberg: Vid remissen af Kongl. Maj:ts proposition N:o
1 hade jag den äran att afgifva ett anförande, till kvilket jag ber
att få hänvisa för att icke onödigtvis uppehålla och förlänga diskus¬
sionen i denna fråga, hvars utgång i följd af förra Riksdagens beslut
rörande tvärbanans sträckning torde på förhand vara i det närmaste
gifven. Men då Kongl. Maj:t föreslagit och Stats-Utskottet gillat
fortsättningen af norra stambanan från Hybo öfver Wälje till Ange.
en sträcka af 9 mil 27,000 fot med särdeles ogynsamma lutningsför-
hållanden och med eu höjdöfvergång mellan Ljusnans och Ljungans flod¬
dalar af 1270 fot öfver hafvet; då denna sträckning berör till största
delen ofruktbara trakter med ringa befolkning, der i framtiden någon
nämnvärd odling och industri icke kan förekomma och der således
ringa tillförsel är att förvänta; då nästan endast unionella och stra¬
tegiska skäl utgöra motiv för stambanans sträckning i nämnda rigt-
ning med förbiseende af det öfre Norrlands behof och intressen: och
då härtill kommer att ganska betydelsefulla yttranden såväl af leda¬
möter inom Riksdagen, som från statsrådsbänken blifvit afgifna,
hvilka antyda, att vidare fortsättning af statsbanor i Norrland skall
vara beroende på resultaten af nu beslutade banbyggnader inom
denna del af vårt land, så fordrar jag att, vid bedömandet af dessa
resultat, bandelen Hybo—Välje-—Ange ej må medtagas i beräkning,
äfvensom att, för den händelse så skulle komma att ske, på nu an-
gifna skäl deremot få nedlägga min protest.
De norrländska jernbanorna skola annars, der de anläggas med
hänsyn till landets behof och fördelar, enligt min öfvertygelse, tack¬
samt återgälda både nöjaktig ränta och amortering på anläggnings¬
kostnaden.
För öfrigt ber jag att få instämma uti herr Staaffs anförande.
Herr Eu gina n: Jag har begärt ordet för att få emot de af Herr
Staaff under diskussionen, framstälda påståenden göra några anmärk¬
ningar. Först och främst ber jag då att, beträffande den åt honom
förordade rigtningen af norra stambanan från Hybo till Wattjom få
fasta uppmärksamheten på det mindre lämpliga uti att framdraga eu
stambana till Sundsvalls—Torpshammars enskilda smalspåriga bana
enär då blefve fallet, att man antingen ställde stambanans samband med
den beslutade tvärbanan till Norge i beroende af denna smalspåriga
bana, som skulle trafikeras 4 mil åt vester till Torpshammar och 2
mil österut till Sundsvall eller ock nödgade staten att inlösa och om¬
bygga frän smal- till bredspårig den sistnämnda banan, såvida man
ville undvika omlastningar. Ett sådant förfarande kan jag för min
del icke gilla. Herr Staaff har vidare i sin motion och i sitt senaste
anförande påyrkat uppskof med frågans slutliga afgörande, på det
man under tiden måtte kunna verkställa vidare undersökningar i B-
liniens rigtning. Jag vet icke hvartill ett sådant uppskof skulle tjena
då Regeringen redan låtit undersöka limen ända upp till Angemanna
Onsdagen den ! i Mars, f. in.
2
N:o 22.
vid Sollefteå. Jag är fullt och fast öfvertygad om att derigenom icke An,.i- jernvägs-
skulle vinnas annat resultat än som redan föreligger, då regerin- *
gen väl ej kan hafva någon skyldighet att undersöka alla sträckningar (!-v!r™)
som begäras. För min del var jag förra året af den åsigt att rätta
sträckningen af norra stambanan vore linien Hybo—Torpshammar—
Håsjö och jag har ännu samma tanke — ty man hade då kunnat
på 7 mil sammanbygt stam- och tvärbanan, och på detta sätt bespa¬
rat staten flera millioner. Men nu sedan Riksdagen fattat sitt beslut
angående tvärbanans framdragning från Torpshammar öfver Refsund
till Norge, så finner jag icke något skäl längre att motsätta mig re¬
geringens förslag om norra stambanans sträckning, hvartill jag alltså
kommer att yrka rent bifall. De skäl på hvilka detta förslag är
grundadt, äro så väl af Herr Civilministern i hans anförande till stats¬
rådsprotokollet som af Stats-Utskottet i dess föreliggande betänkande
så tydligt utvecklade, att jag icke bör upptaga Kammarens tid med
att nu upprepa desamma. Endast några omständigheter ber jag att
få ytterligare påpeka, nemligen att, om stambanan framdrages till
Ange, så kommer visserligen denna rigtning att för det öfre Norrland
medföra en större vägiängd vid dess samfärdsel med de södra or¬
ter, af omkring 1 mil, än som med en östligare Torpshammar—Håsjö
sträckning af banan blifvit fallet. Men då man å andra sidan tager
i betraktande förbindelsen emellan samma öfre Norrland och Norge,
för hvars underlättande den af regeringen nu föreslagna linien är
bland alla den lämpligaste och 7 mil närmare, så torde den förut¬
nämnda olägenheten icke vara synnerligen afsevärd.
Dessutom är det just det inre landets talrika befolkning, som
rättvisligen bör i första hand tillgodoses med jernvägar och som sak¬
nar andra lätta kommunikationsmedel. För de närmare kusten be¬
lägna orterna är eu jernväg långt mindre af nöden, emedan dessa äro
gynnade af goda vattenkommunikationer, hvilka kunna begagnas sex
månader af året. Om Kongl. Maj:ts förslag bifälles, kommer stam¬
banan att gå på tio mils afstånd från kusten vid Ange. Och ena¬
handa blifver förhållandet, om densamma, som jag hoppas, i en snar
framtid utsträckes norr om tvärbanan, fram öfver Bräcke—Håsjö—
Hellgumssjön. till det likaledes tio mil från kusten belägna Sollefteå.
Vill man sedan fortsätta uppåt det öfre Norrland öfver Ångermanelfven
vid Sollefteå, öfver Anundsjö, Björna och Gideä, till Vesterbottens låne¬
gräns, så är man, om man går denna väg, lika snart och med lika
vägiängd och kostnad der, som vid Björkö, efter Herr Staaffs B-linie,
som jag för min del icke kan godkänna, derföre att den skulle komma
att gå för nära kusten och öfver Ångermanelfvens segelbara floddal. Äf¬
ven dessa omständigheter torde förtjena att anföras såsom ytterligare
stöd för Stats-Utskottets enhälliga och regeringens förslag, till hvilket
jag för min del påyrkar rent bifall och som jag hoppas må bli Kam¬
marens beslut.
Friherre Leijonhufvud: Jag begärde ordet, då den förste värde
talaren yttrade sig angående de militära fördelarne af den ena eller
andra bansträckningen, för att få tillfälle att korrigera en origtig upp¬
fattning, som man ofta hör uttalas angående jeruvägars betydelse i
N:e 22.
26
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
r/ng. jernvägs-
byggnaderna i
Norrland
(Forts.)
militäriskt hänseende och till hvilken origtiga uppfattning äfven han
gjorde sig skyldig. Han yttrade nemligen att den af honom före¬
slagna rigtningen, hvilken komme att gå i närheten af kusten, skulle
vara af stor vigt för vårt försvar, emedan man genom en sådan kust¬
bana kunde lätt kasta fram trupper emot den ena eller andra hotade
punkten. Det är utan tvifvel sant, att jernvägar under krigstid med
fördel användas till trupptransporter. Men att med någon större
hastighet verkställa en sådan truppträn sport till den omfattning, som
den värde talaren menade, låter sig svårligen göra, helst då, såsom
här är fallet, jernvägen har endast ett spår samt för öfrigt temligen
begränsad materiel. Man bör nemligen ihågkomma, att man med ett
vanligt jernvägståg icke kan transportera mer än en bataljon infan¬
teri, eller en sqvadron kavalleri, eller ett batteri artilleri, och att un¬
der sådana förhållanden det icke går så lätt för sig att å jernväg
“kasta fram" en hel armécorps. Jernvägars största betydelse under
ett krig är att man med dem kan lätteligen förse en trupp med
alla dess förnödenheter och derigenom underlätta dess operationer, då
densamma icke tvingas att ligga stilla i overksamhet för att invänta
proviant, krut eller projektiler m. in., allt saker som för eu armécorps
äro oundgängligen nödvändiga. Vidare är det i Norrland icke fördel¬
aktigt för en armécorps att operera längs kusten i norr och söder.
Det visade erfarenheten vid 1808—1809 års krig. De ryska och
svenska armécorpserna opererade då längs kusten, och den svenska
trängdes oupphörligt tillbaka. Då företogs den välbekanta expeditio¬
nen till Ratan, hvars plan var i militäriskt hänseende fullt rigtigt ut¬
tänkt, ehuru densamma genom felaktigt utförande blef olycklig. Me¬
ningen var att utskära ryssarne återtåget, och vi veta alla, att detta
först lyckades, så att ryska arméns belägenhet till en början ansågs
förtviflad, och att dess befälhafvare var betänkt på att förklädd till
svensk bonde söka i hemlighet begifva sig åter till Finland, fastän se¬
dan bladet vände sig. Vid ett blifvande krig, då det är sannolikt att
vi få att göra med en fiende, som är starkare än vi till sjös, skall
denne säkerligen, om kriget äfven då kommer att föras inom de norra
orterna af vårt land, söka att landsätta en armécorps söder om vår
och derigenom afskära vår armécorps återtåget. Häri ligger den
största faran.
Nu måste operationerna i Norrland företrädesvis gå i öster och
vester, eftersom någon annan väg icke finnes än den, som går nära
kusten, och den stora sammanbindningsbanan emellan Sundsvall och
Trondhjem är derföre för försvaret särdeles fördelaktig. Men oak¬
tadt våra operationer måste ske på denna väg, och den svenska armé-
corpsen kommer att häfver sin operationsbasis i Jernband, är det klart,
att den icke gerna bör blifva afstängd från kommunikation med det
södra Sverige, och att denna kommunikation bäst sker på jernväg.
Om nu stambanan dragés till Vattjom, och fienden väljer någon af
våra stora hamnar, såsom Sundsvall eller Hernösand, till landstignings-
punkt, så ligger denna punkt för nära, för att vår armécorps på
nämnda väg skulle kunna förses med sina förnödenheter; ty om vår
armé retirerar endast några få timmars väg, så är vägen afskuren.
27
N:o 22.
Onsdagen der. 14 Mars, f. m.
Går operationen deremot till det inre landet, till Borgsjö-trakten; så Äng. jemvägs-
är förbindelsen i det längsta skyddad. Detta är den militära förde- »'
len af banan, och det är endast denna jag velat framhålla, utan att ^on")
vidare ingå i bedömande af den ena eller andra liniens företräden
i öfrigt.
Jag kommer således för min del att dels på dessa cell dels pa
de af Kongl. Maj:t fullständigt uppgifna skäl rösta för bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.
Herr von Geijer: Stats-Utskottet har vid denna frågas behandling,
efter min förmening, haft en vida lättare uppgift, än fallet vanligen
är vid frågor om rigtningen af en stambana till något mer eller mindre
determineradt mål. Också innehåller, efter min uppfattning, Utskottets
så väl betänkande som motiven derför så enkla och talande skid, att
på detsamma väl kan tillämpas hva den ärad ledamot på kalmarbänken
bär om dagen yttrade vid bedömandet af eu Kongl. Maj:ts propo¬
sition, nemligen att den, efter hans förmenande, var något af det bästa,
som utgått från regeringen. Häraf följer, att jag för min del obe¬
tingadt ställer mig på Stats-Utskottets ståndpunkt i frågan. Stats-
Utskottet har äfven vid den samtidiga behandlingen af Kongl. Haj:ts
proposition och de tre motionerna genast stält frågan på den råtta
ståndpunkten, då Stats-Utskottet sagt, att, som Kongl. Maj:t icke fram¬
lagt förslag ej heller Riksdagen beslutat om någon som helst jernbana
norr om tvärbanan, denna fråga nu icke kan blifva föremål för Riks¬
dagens yttrande, och att således Utskottet endast fäst sig vid rigt¬
ningen af stambanan från Hybo till tvärbanan. Beträffande motionä¬
rens yrkande om uppskof med fortsättandet af banan till nästa år,
har Stats-Utskottet, efter citerande af jernvägsbyggnadsstyrelsens upp¬
gift, hvilken också legat till grund för Kongl. Maj:ts proposition, för¬
ordat samman bindningslinien Hy bo —Ange. Den enda meningsskiljaktig¬
het, som i detta afseende försports, är, att från vissa håll föreslagits
sammanbindningslinien Hybo - Torpshammar. Jern vägsbyggnadsstyrel¬
sen och regeringen i dess proposition hafva till fullo ådagalagt, att deu
vestra linien, eller Hybo—Ange, medför alla möjliga fördelar framför
den östra, Torpshammarlinien, såsom mindre våglängd, mindre arbets¬
kostnad och bättre lutningsförhållanden.
Vidare har Stats-Utskottet afslagit Herr Staaffs motion, om norra
stambanans dragande till tvärbanan genom Delsbo och Malung till
Wattjom, och detta af skäl, som äro allom bekanta och förut blifvit af
flere talare anförda. Frågan gäller här, som sagdt, alldeles icke om
någon jernväg skall anläggas norr om tvärbanan, och ensamt detta
hade varit tillräckligt skäl för Utskottet att icke taga hänsyn till en bana,
hvilken icke kan tänkas utan i sammanhang med en framtida jerti-
vägsbyggnad norr om tvärbanan. Det torde väl också kunna ifråga¬
sättas, huruvida motionären sjelf skulle vilja påyrka eu fortsättning
af banan norr om Vattjom.
Motionens andra del innehåller ett förslag, att Riksdagen skulle
besluta, att med fortsättandet af norra stambanans dragande från
Hybo till tvärbanan skulle anstå ett år, emedan enskilda undersök-
N:o 22.
28
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
Ang. Jemra g s-
byggnaderna i
Norrland.
(Forts.)
ningar derstädes pågå, k vilkas resultat regeringen skulle afvakta, och
detta oaktadt regeringen stöder sig på noggranna undersökningar, verk-
stälda af jernvägsbyggnadsstyrelsen. Man torde väl knappt kunna
tänka sig, att man på sådana af motionären åberopade skäl skulle låta
ett arbete afstanna, som enligt jern vägsbyggnadsstyrelsens och rege¬
ringens åsigt kräfver ett beslut nu genast för att icke medföra eu stor
förlust, i fäll det icke komme att fortsättas. Dessutom äro dessa en¬
skilda undersökningar sådana, att de endast äro vyer, dem ingen vill
fästa sig vid, derföre att de afse fortsättandet af jernvägen norr om
tvärbanan. En sådan förtänksamhet i planen för våra jernvägsbygg-
nader är snart sagdt otänkbar, såsom fordrande allt för mycket förut
seende och blick in uti framtiden, och torde detta således icke låta
sig göra, så vida man icke vill gifva frågan en större omfattning än
den bör ega.
Om man, med tillämpning af dylika grundsatser, velat hafva be¬
stämdt, att innan några jernvägsbyggnader påbörjades i vårt land nog¬
granna tekniska och statsekonomiska undersökningar beträffande ut¬
sträckningen af hela vårt jernvägsnät från Ystad till Haparanda- bort
hafva egt rum, så hade detta visserligen vittnat om mycken förtänk-
samhet; men, mine Herrar, hvad hade väl följden deraf blifvit? Jo
säkerligen, att vi den dag som i dag är icke haft några jernvägar
alls. Bättre då att hafva hunnit så långt som vi gjort i afseende på
våra jernvägsanläggningar, äfven om några fel blifvit vid deras an¬
läggning begångna; och böra vi derföre äfven nu söka att begränsa frå¬
gan till några vissa grupper, för hvilka vi böra bestämma oss, om också
man sedermera skulle komma att upptäcka ett eller annat misstag i
förenämnda hänseende, ty här, såsom öfverallt, kan det inträffa, att
det bästa blir en mycket stor motståndare till det goda.
Utskottet har också mycket rigtigt begränsat sitt utlåtande till
besvarande af hvad som här föreligger till behandling, nemligen dels
frågan om jernvägssträckans rigtning, dels det för år 1878 för ända¬
målet äskade anslag af 6 millioner samt dels de motionärers fram¬
ställningar, som beröra denna del af frågan.
Det har blifvit yttradt af en motionär, att Stats-Utskottet icke egt
skäl att nu tillstyrka linien Hybo—Yälje—Ange blott på den grund
att sistlidne års Riksdag bestämde tvärbanans rigtning att gå öfver
Ange till Östersund och Näskott. Det må väl vara sant, att detta
beslut i och för sig icke bort vara bestämmande för Utskottet att till¬
styrka en sådan bana, men man kan dock icke undgå att gifva Ut¬
skottet rätt i afseende på dess uppfattning, att den diskussion, som
i denna fråga då egde ram, till fullo innebar ett klart uttalande från
Riksdagens sida, att derpå skulle följa linien Hybo—Yälje—Ange. så¬
som varande den bästa.
Ehuru nu Utskottet uti sitt betänkande rigtigt reducerat frågan
till hvad den egentligen bör omfatta, kan man dock icke förneka, att
i motiveringen äfven förekommer ett ganska utförligt resonnement an¬
gående den eventuella, vägen norr om tvärbanan. Sedan nu jernvägs-
hyggnadsstyrelsen enligt regeringens uppdrag verkstält åtskilliga un-
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
29
N:o 22.
dersökningar ock öfver dem afgifvit utlåtanden, så inträffar här de!
högst egna förhållandet, att dessa undersökningar norr om den beslutade
delen af stambanan, så vidt jag kan finna — och jag är öfvertygad
om att många skola instämma med mig — sluta med att påvisa, att
Norrlands framtida intressen blifva mera tillgodosedda genom den
vestliga sträckningen än genom den östliga. Om man tager hänsyn
till den eventuella fortsättningen norr om tvärbanan med Håsjö som
utgångspunkt, så visar sig väl att för det öfre Norrland utfartsvägen
till sydligare landsdelar blir genom antagandet af det vestra alterna¬
tivet förlängd med en mil 1,800 fot; men hvad blir å andra sidan
följden deraf? Jo, att medelst en sådan jernvägens sträckning det
öfre Norrlands förbindelse med Jemtland och med Norge samt, hvad
som är^ ännu vigtigare, med Atlanten komme att med icke mindre
än 7 mil 21,000 fot förkortas. Nu vore det väl märkvärdigt, om icke
detta ordet Atlanten skulle för norrländingarnes öron hafva ett ljud,
som inger dem lefnadslust, mod och hopp. Jag måste för min del
hålla^ fast vid den stora betydelse, denna omständighet eger i afseende
på Norrlands framtid, hvilket ock torde klart inses af alla, som hafva
ett stort handelsintresse att bevaka.
När sålunda, efter min uppfattning, Norrlands eventuella framtids-
intressen sammanfalla med Utskottets förslag, så får jag, med förbi-
gående. af allt, som rörer den föreslagna sträckningens betydelse i
militäriskt hänseende, hvilken för öfrigt blifvit af Herr Friherre Leijon-
hufvud nyss påpekad, till alla delar instämma i berörda förslag.
Chefen för Kongl. Civildepartementet, Herr Statsrådet T hy se Hus:
En ärad talare har, ehuru med lätt hand, berört några ord, hvilka
förekomma uti en mellanmening af det yttrande, jag vid detta ären¬
des föredragning inför Kongl. Maj:t i underdånighet afgaf, och hvilka
ord inneburo en erinran derom, att två norrländska landsting skola
frånträdt förut gjord framställning, beträffande framdragande af en
jernväg öster om Stödesjön. I anledning häraf vill jag nämna, att
denna uppgift är hemtad ur ett från jernvägsbyggnadsstyrelsen till
Kongl. Maj:t afgifvet memorial, hvilket finnes bilagdt den till 1875
års Riksdag afgifna Kongl. propositionen om anslag för de norrländska
jernvägarne; så vidt jag vet, har mot hvad byggnadsstyrelsen i detta
hänseende förmält anmärkning förut icke blifvit framstäld, och jag
undgår desto hellre att här inlåta mig på en närmare undersökning,
huruvida detta utlåtande varit fullt exakt, som jag icke haft tillfälle
att taga närmare kännedom om de muntliga eller skriftliga förhand¬
lingar, hvarå detsamma sig grundar. Men hvad jag anhåller att få
nämna är, att afgörandet af nu föreliggande fråga måste vara alldeles
oberoende deraf, huruvida landstingen frångått denna sin framställ¬
ning eller icke.
Anledningen, hvarför Kongl. Maj:t icke förordat den af Vester-
Norrlands läns landsting nu föreslagna kustvägen till Ångermanelfven,
är, såsom i ett vid den Kongl. propositionen fogadt protokoll finnes
angilvet, den, att eu sådan linie skulle utgöra en alldeles ny bau-
sträckning, men icke inskränka sig till hvad Riksdagen afsett, eller
Ang. jernvägs
byggnaderna
Norrland.
(Forts.)
N:o 22.
30
Onsdagen den 14 Mars, f. m
Ang. jernväg*-
byggnaderna i
Norrland.
(Forts.)
att bringa till stånd den norrländska tvärbanans sammanbindande med
statens öfriga jernvägsnät, och då nu en linie Hybo —Wattjom, ur
sistnämnda synpunkt betraktad, ingalunda skulle motsvara de mest
reducerade anspråk, lärer det få antagas, att denna linie bör hafva
ringa utsigt till framgång, med mindre Riksdagen redan nu är fullt
beslutad att från punkten Wattjom bygga eu nordlig bana. På till¬
varon af en sådan inom Riksdagen befintlig afsigt bär Kongl. Maj:t
dock icke trott sig kunna eller böra räkna.
För det närvarande föreligger ej annat, så vida man vill endast
bereda verkställighet åt Riksdagens redan fattade beslut, än att be¬
stämma sträckningen af den jernvägsiinie, som, utdragen från Storvik,
skall träffa den s. k. tvärbanan; men denna linie bör dock dragas
på sådant sätt, att, för den händelse Riksdagen framdeles, hvilket jag
anser vara sannolikt, fattar beslut om jernvägens fortsättande norr
om tvärbanan, den sträckning, hvarom nu skall beslutas, äfven kom¬
mer att, så vidt ske kan, blifva lämplig för en sådan fortsättning af
banan.
I förenämnda hänseende ifrågasattes vid sistlidne riksdag egent¬
ligen ej andra linier än antingen Hybo—Torpshammar—Håsjö eller
Hybo —Ange—Håsjö. Den nu föreslagna östligare limen kom dä ganska
litet till tals. Då vid de undersökningar, som enligt af Kongl. Maj:t
meddelad befallning blifvit verkställa, sig visat, att banans fram¬
dragande öfver Ange är för det öfre Norrland lika, om ej mer för¬
delaktig än Torpshammarslinien, men den förra eller vestligare linien
är för befrämjande af banans hufvudändamål i alla hänseenden mera
tjenlig än medtäfiaren, var det temligen naturligt, att Kongl. Maj:t
skulle åt densamma lemna företrädet; och jag kan i detta afseende
tillägga, att vid förnyade å Ånge-linien hållna undersökningar har det
ytterst förmånliga resultat vunnits, att alla skarpare lutningar än
1 : 100 kunnat undvikas annorstädes än i trakten af Ange, der vid
nedgången till Ljungan något skarpare lutningar förekomma, en olä¬
genhet som dock kan undvikas, om man något förlänger vägen. Mot
yrkandet, att flen uppåtgående banan skulle ledas öfver Ljungan icke
vid Ange, utan vid Wattjom, har redan blifvit anmärkt, att derigenom
skulle dels vägen emellan det vestliga Norrland och Norge, på ena
sidan, och det sydligare Sverige, på den andra, på ett högeligen be¬
tänkligt sätt förlängas, dels ock staten blifva nödsakad inlösa och till
bredspårig ombygga eu stor del af Sundsvall—Torpshammar-banan,
och befogenheten af dessa anmärkningar torde af ingen bestridas, lika¬
som det näppeligen lärer påstås, att nämnda olägenheter uppvägas af
den ringa förkortning i väglängd, som eu kustbana skulle bereda det
öfre Norrland i kommunikationen med södra Sverige.
Att nu uppskjuta med frågans afgörande anser jag lör min del vara
mindre väl betänkt med hänsyn till de upplysningar, jag af byggnads¬
styrelsen erhållit, nemligen att de vid Ange och Torpshammar redan
bestämda stationerna icke kunna utstakas eller något arbete å sjelfva
jernvägen söder ut från tvärbanan företagas, innan Riksdagen beslutat
om hvar den uppåt gående jernvägen skall träffa tvärbanan.
Härigenom och till följd af de flera svårigheter, som i öfrigt af ett
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
31
N:o 22.
uppskof skulle inträda, blifver tidpunkten för banans färdigbyggande jernväg.
på ett betänkligt sätt aflägsnad till skada för de båda brödralanden, byygnciderna,
och den förhoppning, hvartill Jernband till följd af de frikostigt lem- Nlrrl“"?'
nade bidragen kan hafva rätt, gäckad. ( 0
, talare från bundsvall, hvilken ort väl skulle vara den, som
hemtade de största fördelarne af det östliga förslaget, har förklarat,
att han vid betraktande åt de menliga följder, som genom dess an¬
tagande skulle uppstå för andra stora och vidsträckta trakter, anser
sig böla förorda Stats-Utskottets förslag, och jag hemställer huruvida
hammaren icke skulle vilja instämma i dessa åsigter och gifva sitt
bifall till samma förslag.
Ilerr Hans Andersson: En följd af det beslut Riksdagen sist¬
lidet år fattade i den norrländska jernvägsfrågan var naturligtvis, att
Stats-Utskottet icke gerna kunde komma med ett annat förslag än
det nu ^ framlagda, synnerligast som något förslag icke förelåg för
W_äIje—Torpshammar-linien. Deremot skulle jag dock tro, att åt¬
skilliga anmärkningar kunna vara att anföra mot byggnadsstyrelsens
åtgöianden, och jag vill derom nämna några ord. Byggnadsstyrelsen
anförde uti _ ett af Herr Civilministern vid sistlidne riksdag åberopadt
yttrande följande: “De preliminära undersökningarne lemnade skäl till
det antagande, att ifrån Ange eller någon i närheten deraf belägen
nordligare punkt skulle kunna utletas eu tjenlig och så gen linie 'till
Håsjö, att derigenom inbesparades omkring tre mil af den förut be¬
räknade väglängden“. Jag skall med styrelsens egna handlingar visa,
huru styrelsen hållit detta löfte. Sedan sistlidne riksdag hafva åt¬
skilliga linjer blifvit undersökta norr om tvärbanan, och af dessa
undersökningar visar det sig, att afståndet mellan tvärbanan och
Mansjön — Mansjön ligger nordost om Håsjö — har i stället för
att förkortas med tre mil, blifvit förlängd med en mil. Byggnads¬
styrelsens tabell öfver afstånden visar nemligen, att från Gällösundet
öfver Håsjö till Mansjön är afståndet (3 mil 32.700 fot, och från
Kotjärn — den linie, som ligger närmast norr om Ange — till Man¬
sjön 7 mil 30,100 fot, således i det närmaste en mil längre. Detta
ar vinsten! Byggnadsstyrelsen lofvade eu tre mil kortare väg, och
nu är den tvärtom längre. Och på sådana lösa uppgifter skall Riks¬
dagen stödja sitt votum, då det är fråga om eu så vigtig sak som
jernvägsanläggningar i det folkfattiga Norrland!
Jag tillåter mig äfven påpeka det besynnerliga deri, att byggnads¬
styrelsen låtit verkställa så många undersökningar norr om tvärbanan,
då Riksdagen icke beslutat bygga någon bana norr derom. Jag kan
icke fatta detta på annat sätt, än att anledningen härtill endast varit,
att de, som förrättat dessa undersökningar, skulle få sig en liten föd¬
krok. Något annat skäl finnes enligt min tanke icke.
Jag bär visserligen varit en varm vän af Wälje—Torpshammar-
^n'eP’ och jag Hor att det varit vida bättre att Riksdagen beslutat
s'8 för att bygga norra stambanan från Wälje till Torpshammar, men
då något förslag om denna linie icke föreligger, är om densamma ett
yrkande lönlöst. Det är visserligen sant, att linien Wälje—Torps-
N:0 22.
32
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
Ang. jernvägs-
byggnaderna i
Norrland.
(Forts.)
hammar har något svårare lutningar än Ångelinien; men deremot är
terrängen från Torpshammar till Håsjö vida bättre än från tvärbanan
norr om Ånge till Håsjö. Någon jemförande profilkarta öfver dessa
linier har dock byggnadsstyrelsen icke behagat visa Riksdagen.
Jag skall icke vidare yttra mig, utan jag har blott velat till¬
kännagifva min ståndpunkt och att jag icke skall deltaga i voteringen,
utan får det nu gå, som det går.
Herr Hjelm: Herr vice Talman, mine Herrar! Jag ber till eu
början att få instämma i den protest, som Herr Hörnfeldt för en
stund sedan nedlade mot det vestliga alternativet, alldenstund detta
troligen kommer att blifva för jernvägssträckningen Riksdagens beslut.
Jag har icke blifvit öfvertygad om, att den linien är den för norra
stambanan rätta, utan jag tillhör i år som i fjor den sidan — och är
sålunda en af Helanders tio — som tror att det förslag, som då var å
bane och afsåg en linie mellan de två nu ifrågavarande, nemligen
linien Torpshammar—Hybo, är det bästa och enda rätta genom Norr¬
land. Nu har man ingenting att hoppas med afseende derå; ehuru
en sådan bana erbjöde så många fördelar för det öfriga Norrland,
äfven med afseende derpå att då kunde aldrig mer än en stambana
ifrågakomma genom Norrland, och äfven med afseende derpå att från
Nyland via Sollefteå till Östersund säkerligen en privatbana komme
att byggas, såsom nära utfart från öfre Norrland till Atlanten.
Då nu här icke är något att göra för att få rätta bansträckningen,
inskränker jag mig att instämma i Herr Hörnfeldts protest, men dock
icke i det yrkande, hvartill han kom. Jag tror nemligen, att det är
af stor vigt, att, medan en undersökning företages, man derunder
vidare funderar någon tid på saken, och då Herr Farups yrkande
äfven ger en anledning tillvidare undersökning af eu blifvande linie
i rigtning förbi Håsjö mot Ångermannaelfven, instämmer jag deri.
Herr Staaff: Jag skall bedja att i största korthet få tillbesva¬
rande upptaga något af hvad här blifvit under diskussionen yttradt,
sedan jag sist hade ordet. Deribland må jag först omnämna det ytt¬
rande, en värd ledamot å skånebänken nyss afgifvit, ehuruväl, då
detta anförande icke innefattade någon upplysning i sak, jag anser
något annat svaromål icke erfordras, än ett förklarande, det hvarken
jag eller, som jag tror, någon annan från de norrländska orterna vill
vara Herr von Geijer tacksam, för det han med den norm, stam¬
banan vill visa oss vägen ut till Atlanten, en anvisning, som han ej min¬
dre än tre gånger lemnade oss. Jag trodde eljes att — såsom förut
blifvit sagd! — vi skulle kunna vinna detta mål genom tvärbanan
och kunde för min del icke tro, att någon del af Riksdagens leda¬
möter skulle vilja anvisa oss en så opatriotisk utväg att komma ur
detta dilemma. För öfrig! upprepar jag, att om någon sakkännedom
vittnade icke denne talares anförande, hvarför jag ock går detsamma
förbi.
En annan omständighet, hvarom först Herr Axell och sedermera
Herr Civilministern yttrade sig, var den, att skilnaden emellan den
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
33
K:o 22.
östra och vestra linien för det öfre Norrland i afseende å våglängden
till det södra Sverige vore endast 1,5 mil. Som redan blifvit upplyst,
är dock detta en uppgift, som är missledande och gerna kunnat und¬
varas. Herr Chefen för Civildepartementet yttrade, att ett af honom
begånget misstag, i fråga om landstingens afsägelse af erbjuden un¬
dersökning å den s. k. B-linien, härrört från en uppgift af jernvägs-
byggnadsstyrelsen. Också är ingalunda min afsigt att derför uttala
något klander mot Herr Civilministern, hvilken, som vi väl veta, är
så öfverhopad af göromål, att han icke kan hafva tillfälle att nog¬
grant granska sådana detaljer, men jag vill emellertid af detta ytt¬
rande draga den lärdomen, att yttranden från jern vägsbyggnadsstyrel¬
sen icke alltid äro värda det förtroende, man hittills allt sedan frå¬
gan först förekom velat skänka dem, och att de derföre alltid böra
emottagas med största varsamhet och med öppna ögon.
Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet hade vidare
angående de två landstingens frånträdande af sitt förslag om den
östra sträckningen ett yttrande, som jag icke rätt uppfattade; men
jag ber dock att med anledning häraf få tillägga, att, äfven om —
hvad nu ej är fallet — samtliga landstingen i Norrland fattat ett
sådant beslut, derigenom för regeringen dock ingalunda försvunnit
förpligtelsen att rätta sig efter eu föregående Riksdags beslut i frågan,
och att allra minst regeringen deraf haft anledning att för vidare under¬
sökningar välja en annan och sådan utgångspunkt, att hela den åsyf¬
tade undersökningen derigenom omöjliggjordes och måste uteblifva. I
hvad fall som helst skall det kännas smärtsamt, när regeringens
misstag grundat uppgifter, som Riksdagens Utskott åberopar till stöd
för sina till- eller afstyrkanden, och detta till må hända obotligt men
för rättvisa påståenden.
Det är visserligen sant, att här nu är fråga endast om stamba¬
nans uppförande till en punkt å tvärbanan, men härvid ber jag dock
få påpeka hvad Herr Civilministern tillagt men kanske icke tillräck¬
ligt betonat, nemligen: att vid fråga om rigtningen af en sådan sam-
manbindningsbit man måste hafva för ögonen ändamålet med banan,
d. v. s. det, att utgöra norra stambanan och detta i dess fortsättning
norr om Hybo till tvärbanan. Då sålunda det är fråga att å en många
mil lång tvärbana uppsöka en lämplig punkt, för att dit draga den
uppåt gående stambanan, så frågas: utur hvilka synpunkter skall en
sådan lämplighet bedömas? Blott ett svar gifves: utur samma syn¬
punkter, som böra bestämma norra stambanans rigtning. Men sådana
synpunkter hafva alls icke vid framställandet af föreslagna anknyt¬
ningspunkt gjort sig gällande. Hvilken synpunkt ligger då alltså till
grund för den nu föreslagna anknytningspunkten? Svar: Enligt min
åsigt endast en: att förkorta afståndet till Norge; ett önskningsmål,
som dock ingalunda utgör norra stambanans uppgift; och dessutom i
så fall är Herr Farups förslag ännu lämpligare, ett förslag, som dock
ej ännu fått erforderlig utredning. Det vill dessutom synas som ett
hån mot öfra Norrland att vid bestämmandet af norra stambanans
rigtning inrymma Norges fördel något inflytande alls, och allra minst
så stort, att för Norges skull öfre Norrlands, en svensk landsdels, tra-
Andra Kammarens Prot. 1877. N:o 22. 3
Ang. jernvägs
byggnaderna
Norrland.
(Forts.)
N:o 22.
34
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
Ang. jernvägs- fik med sitt eget land skall obehörigen förlängas med 5 å 7 mils ad-
byggnaderna t (JeleS onödig krok.
‘V(°¥orts) Vidare förklarades af Herr Axell, att det yore detsamma, om den
°r uppåt gående banan erhölle en östlig eller vestlig retning, endast man
hade banan tills riksgränsen öfver Östersund färdig. Detta är verk¬
ligen en något egendomlig förklaring, och jag öfverlemnar åt de när¬
varande att bedöma värdet deraf äfvensom den vänliga syftning mot
det öfriga Norrland, som deri framlyser.
Hvad beträffar den mycket omordade punkten, att det vore olyck¬
ligt att draga den ifrågasatta stambanan in på en smalspårig bana,
ber jag endast med den erinran, att statens stambanor på många stäl¬
len skära smalspåriga banor, deremot få i öfrigt genmäla, att denna
smalspårighet skulle under sådant förhållande ovilkorligen upphöra.
Jag är nemligen fullkomligt öfvertygad derom, att aktieegarne uti
ifrågavarande jernvägsbolag skulle derom besluta, och skedde ej det,
kunde banan öfvertagas af staten, som derpå icke skulle göra någon
dålig affär. Men i allt fall torde man medgifva, att bland två olyck¬
liga ting det är mindre olyckligt att möta och skära en smalspårig
bana, än att genom antagande af en felaktig rigtning för stambanan
åstadkomma ett må hända everldeligt stillastående i Norrlands utveck¬
ling.
Då jag sista gången hade ordet, glömde jag att tala om frågans
strategiska synpunkt, som här synes spela en så stor roll. Jag ber
att i detta hänseende få fästa Kammarens upmärksamhet på, att det
är första gången man fått höra ett så oförtydbart uttalande, att hädan¬
efter alla våra stambanor skola byggas uteslutande ur synpunkten af
deras vigt för landets försvar, ty någon annan betydelse kan ej till¬
erkännas det påståendet i Kongl. Maj:ts proposition, att norra stam¬
banans sträckning till Vattjom icke gerna kan ifrågasättas, emedan
svåra anmärkningar i militäriskt hänseende uppresa sig deremot. För
min del tror jag att, om man på denna väg vill afgöra denna fråga,
som till sitt föremål har endast fredliga syften, man skall komma till
ett resultat, som Kammaren aldrig vill hafva, och hvilket framtiden
skulle beklaga i yttersta mån.
Slutligen vill jag nämna, att af de upplysningar sistlidna års Stats¬
utskott lemnat i denna fråga framgår, att bevillningen efter andra
artikeln uppgår i Jemtland med Östersunds stad till icke obetydligt
mindre belopp än i Norra Helsinglands domsaga. Då verkliga för¬
hållandet är, att den af mig föreslagna sträckningen nu ligger ej
blott inom Norra Helsingland utan äfven inom Medelpad och Ånger¬
manland, samt att den berör lika mycket Vester- och Norrbottens läns
intressen; så, och trots Herr Axells påstående, tror jag man i detta
hänseende skulle komma till sådana siffror, att all jemförelse mellan
östra och vestra alternativen icke gerna kunde annat än alldeles till¬
intetgöra den vestra sträckningen, så vidt man ville rätta sig efter
befintliga skäl och icke blott oskäligt vidhålla en förut fattad mening.
Då jag nu sökt bevisa, att de orter, hvarom här är fråga, hafva
rätt att fordra en jernvägsundersökning; då det icke lärer kunna visa
sig, att en sådan undersökning är obehöflig, enär det ligger i sakens
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
35
N:o 22.
natur att en sådan på grund af Riksdagens derom fattade beslut skall
komma till stånd; då man slutligen icke kunnat framlägga något an¬
nat skäl mot ett uppskof med frågans afgörande, än svårigheten att,
derest ett sådant uppskof beviljas, redan nu bestämma storleken af
de blifvande stationshusen vid Torpshammar och Ange, så tror jag,
att man med lugn kan motse beslutet om ett uppskof, helst dermed
icke afses att på något sätt fördröja jernvägsarbetenas jemna och
obehindrade gång, enär det, såsom bekant, torde dröja ännu ett par
år, innan jernvägsarbetet hinner fortskrida ofvan Hybo och nedanom
Ange.
Slutligen ber jag att få till protokollet bifoga ett transsumt af
mantals- och skattskrifningslängden för år 1875 i Ramsjö socken af
vestra Helsinglands fögderi, hvaraf framgår, att i nämnda socken, ge¬
nom hvilken enligt Kong! Maj:ts förslag norra stambanan skall fram¬
dragas, finnes boende på en sträcka af 31/,, mils längd en samman¬
räknad folkmängd af, förutom orkeslösa gubbar, gummor och barn,
267 män och 234 qvinnor. Nämnda transsumt är af följande innehåll:
Ang. jernvägg-
byggnaderna i
Norrland.
(Forts.)
N:o 22. 36 Onsdagen den 14 Mars,
ä
(Transsumt.)
Mantals- och skattskrifningslängd i Ramsjö socken af Yestra Helsinglands fögderi och Gefleborgs
län för år 1875.
Hemman
eller
lägenhet.
Hemmans
Skattetal.
g
Personer och deras
födelseår m. m.
Antal personer,
som böra er¬
lägga mantals¬
penningar och
personlig
skyddsafgift.
O
Antal personer, som äro fria från
erläggande af mantalspenningar
och personlig skyddsafgift.
För fattig¬
dom, sjuk¬
lighet
eller sär¬
skilda or¬
saker be¬
friade.
Under-
årige.
Summa.
g
Särskilda.
Huskas-
nä s.
23i|
208
Summa
2671 2341 501
12
371 175] 161 1871 198
385
34
Mantalsskrifningsstället Ramsjö Skolhus den 5 December 1874.
J. O. Öberg.
A Konungens Befallningshafvandes vägnar. A Församlingens vägnar.
A. C. Tunelli. Olof Jonsson.
År 1875 den 4 April på lagligen utlyst kommunalstämma med Ramsjö församling blef denna mantalslängd företedd, granskad
och godkänd, utan att någon anmärkning mot densamma framstäldes, betyga. På Kommunalstämmans vägnar.
A. C. Tunelli.
v. Ordf.
Lars Jonsson. Öl ef Johansson.
I transsumerade delar rätteligen afskrifvet; betygar, Stockholm och öfver-revisions-departementets provins-räkcnskapskontor
den 10 Mars 1877. C. O. Ballyrén.
C ^
Onsdagen den 14 Mars, f. m. 37
Herr Anders Larsson i Lund förenade sig med Herr Staaff.
:'!;o 22.
Herr Farup: Intet enda af de påståenden jag tillät mig fram¬
hålla i mitt första anförande i denna fråga har, så vidt jag kunnat
förstå, blifvit bestridt. Ingen af de efter mig uppträdande talarne
har haft det ringaste att invända mot nyttan och nödvändigheten af
den utaf mig förordade planen för norra stambanans anknytning till
den jemtländska tvärbanan. Det enda man haft att mot mitt förslag
invända är, att tiden för genomförandet af denna plan ännu icke vore
inne. Mig synes dock, att just nu är rätta tiden inne härför; ty
jernvägsbyggnaderna i Norrland måste, enligt min tanke, med kraft
fortsättas och påskyndas, så framt man icke vill att de skola blifva
alltför dyrbara.
Hvad fruktar man egentligen i den af mig framlagda jernvägs-
planen? Jo, det synes, som om man skulle frukta för att genom den¬
samma sanningen skulle komma i dagen. Jag hoppas likväl, att så
icke är fallet, utan att man skall inse att man i denna fråga låtit
en försummelse komma sig till last, hvilken man bör visa sig mån
om att i tid rätta, hellre än att låta det norrländska stambanesyste-
met fortgå med samma tendens som hittills.
Af representanten för Sundsvall yttrades, att alla borde vara be¬
låtne med Kongl. Maj:ts förslag i frågan, och att detta vore det bästa.
Detta kan jag dock ej inse. Ett helt annat intryck gjorde på mig
samme talares yttrande att, genom bifall till det af Herr Staaff för¬
ordade östligaste alternativet, en betydlig omväg skulle uppstå för
trafiken mellan Norge och det mellersta Sverige. Jag anser det nem¬
ligen mycket sannolikt, att så blefve förhållandet. Men hvarföre vill
man då icke besluta sig för den af mig föreslagna vestligaste linien
för anslutning till tvärbanan, hvilken linie onekligen blefve den kor¬
taste af dem, som nu äro i fråga. Det af Herr Staaff förordade öst¬
ligaste alternativet kan icke i något hänseende innebära ett nödvän¬
dighetens kraf. För att genomföra detsamma erfordras, såsom förut
är sagdt, stora kapital, hvilka alldeles icke böra för ett sådant ända¬
mål användas. Men fastän jag anser mig böra underordna mitt om¬
döme i detta fall under jernvägsbyggnadsstyrelsen, tillåter jag mig
emellertid uttrycka den åsigt, att jag icke kan finna någon olägenhet
böra uppstå till följd af ett uppskof med denna frågas afgörande.
Innan 1878 års utgång hinna vi nemligen hvarken att få sträckningen
Storvik—Hybo eller den mellan Näskott och norrska gränsen färdig.
Jag anser följaktligen de af mig föreslagna förberedande åtgärder i
detta hänseende ingalunda vara olämpliga. Men jag anser tillika, att
det lilla bör underordnas det stora, och kan derföre icke tänka mig
att jernvägsbyggnadsstyrelsen skulle, såsom Herr Civilministern yttrade,
vilja förorda stambanesystemets afslutande vid tvärbanan genom Jemt-
land. Tvärtom tror jag det vara ovilkorligt nödvändigt att förr eller
senare fortsätta den norra stambanan norr om tvärbanan, ty i motsatt
fall skulle stor oro uppkomma och fortfara bland de norr om tvär¬
banan belägna provinsernas invånare, ända till dess de funno en så
uppenbar orättvisa mot dem undanröjd.
Ang. järnvägs -
byggnaderna i
Norrland.
(Forts.)
N:o 22.
Ang. jernväg**
byggnaderna i
Norrland,
(Forts.)
38 Onsdagen den 14 Mars, f. m.
Ehuru jag hyser ganska litet hopp om framgång för min motion,
kan jag dock icke sluta mitt anförande, innan jag för den ort, jag
har äran representera, nedlagt eu kraftig protest deremot, att det inre
landet på ett så otillfredsställande sätt tillgodoses, som nu är menin¬
gen. Låt vara, att den hjelp, vi få, blir liten; men låt åtminstone
denna lilla hjelp blifva väl använd. Men detta sker icke på det sätt,
som nu föreslagits.
På dessa grunder nödgas jag yrka bifall alternativt till det för¬
slag, som i min motion innehålles, och alternativt till Herr Staaffs
senare yrkande.
Det torde vara klart, att min motion blifvit framtvingad af Kongl.
Maj:ts proposition i frågan. Hade nemligen Kongl Maj:ts proposition
förordat en östligare linie, som icke kunnat konkurrera med vår linie,
hade jag icke afgifvit densamma; det hade då icke funnits skäl för
mig dertill. Men då en konkurrent lägges vid ens sida, är det klart,
att man vill blifva af med den. Då detta kan ske genom anläggande
af en östligare linie, går jag med nöje öfver till den sidan. I öfrigt
instämmer jag i det af Herr Staaff afgifna yrkandet.
Herr Treffenberg: Vid ett annat tillfälle under sist förflutna
vecka förberedde jag Kammaren på, att jag ämnade yttra mig i denna
fråga: och likväl har jag nu ganska litet att säga, och detta lilla icke
för sakens utan — och det är en föga afundsvärd ställning — för
min egen skull. Detta kan visserligen låta som ett underligt tal, då
vi veta, att frågan här dock gäller en norrländsk stambana; men
hemligheten ligger deri, mine Herrar, att den fråga, hvarom vi nu en
stund öfverlagt, nu mera är en död fråga, och att det följaktligen vore
utan allt praktiskt syfte att vidlyftigare orda i densamma. Det är en
död fråga. Allt tyder derpå. Jag vill nu icke tala om, att Utskottets
betänkande icke är åtföljdt af någon enda reservation. Men, mine
Herrar, hvilken åtskilnad mellan denna fråga och andra jernvägsfrågor,
af brinnande lif! Vi hafva nu icke sett våra pulpeter öfversållade
af kartor och broschyrer. Vi hafva nu icke sett en passionerad tid-
ningspolemik föregå. Vi hafva icke sett någon oro målad på de per¬
soners ansigte!!, som denna fråga närmast skulle angå — allt tyder
på, att denna fråga redan är afgjord. Dess lif ändades genom förra
Riksdagens beslut om Refsunds-linien, eller -— nogare taladt — redan
i samma stund, som det ansågs rigtigt att åtskilja de båda jernvägs-
frågorna från hvarandra — att åtskilja hvad Riksdagen och sakens
egen natur hade förenat. Hade nemligen tvärbanan ingen annan upp¬
gift än att på ginaste sätt sammanbinda de båda ändpunkterna Sunds¬
vall och Trondhjem, ja, då var det också gifvet, att Refsunds-linien var
den enda rätta. Men mine Herrar, det visar sig i dag — och jag
hänvisar till de två näst föregående Riksdagarnes protokoll, att jag
förutspått denna utgång — det visar sig i dag att tvärbanan verk¬
ligen hade en annan betydelse, att tvärbanans sträckning äfven skulle
blifva bestämmande för sträckningen af stambanan, att, med andra
ord, Refsunds-linien skulle framtvinga Ånge-linien. Det låter kan tänka
så väl säga sig och höra sig, att de båda jernvägarne skulle, om de
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
39
N:o 22.
behandlades hvar för sig, vidhålla de lämpligaste sträckningarne; men Ang. jernväg,.
felet härvid ligger i sj elfva utgångspunkten. Felet ligger deri, att, 1
sedan Riksdagen besluta en stambana och en tvärbana, utan att i (Forte.)'
afseende på sträckningen binda sig eller regeringen på annat sätt än
att man bestämde, att ändpunkterna för den senare skulle vara å ena
sidan Trondhjem och å den andra Sunda vall, felet ligger, säger jag,
deri att, sedan Riksdagen uppstält detta program, man vid utförandet
häraf förbisåg det stora gemensamma norrlandsintresset, som kräfver
icke blott att den möjligen ginaste förbindelse mellan öfre och nedre
Norrland tillvägabragtes, utan äfven att lämpligaste utfartsväg till
en ständigt isfri hamn vid vesterhafvet bereddes både för det öfre
och det nedre Norrland. Det var detta stora mål, som vid utfö¬
randet af jernvägsprogrammet kunnat vinnas, men som nu är för-
feladt. Detta stora mål har man uppoffrat endast och allenast för
att icke förlänga afståndet mellan Sundsvall och Trondhjem med tre
och en half mil. Detta stora mål tillgodosågs nemligen bäst af Håsjö-
alternativet och främst af Refsunds-alternativet. Det är derföre, mine
Herrar, som jag nu vill begagna tillfället för att i afseende på denna
fråga skydda mig inför landet och inför det län, hvars väl ligger mig
om hjertat och hvars intressen jag är skyldig att vårda — det är
derföre, säger jag, som jag vill taga eder, mine Herrar, till vittne
derpå, att så länge kamp var möjlig och kamp ålåg mig, så länge
bekämpade jag äfven ett jern vägssystem, som omöjligt kan tillfreds¬
ställa det störa gemensamma norrländska intresse, hvarom jag nyss
talat.
Deremot, mine Herrar, hvad som skedde vid jförra riksdagen
och hvad som sker i dag, det var och är väl en olycka för stunden,
men det kan blifva den största framtidslycka för Norrland. Detta
beror derpå huruvida Riksdagen ämnar ovilkorligt fasthålla sitt förut
uppstälda program af en stambana och en tvärhana, eller om Riks¬
dagen af rättskänsla och för att tillgodose Norrlands berättigade sam¬
färdsels intressen vill utvidga detta program derhän, att Riksdagen
framdeles beslutar att bygga tvenne stambanor, då jag hoppas att
våra krafter i Norrland skola vara tillräckliga för att sjelfve åstad¬
komma den tredje jernbanan, som fulländar det enda naturliga jern-
vägssystemet i Norrland, nemligen det, som representeras af den tri¬
angel, hvars ändpunkter äro Hybo, Björkå och Näskott.
Det är endast i detta hopp, som vi deruppe i Norrland nu kunna
lefva. Icke är det något hugnesamt horoskop, som för oss uppställes
af Stats-Utskottet, då det i motiveringen till följande punkt af be¬
tänkandet antyder, att någon utsträckning af det norrländska stats-
banesystemet icke bör komma i fråga förr än man icke blott hunnit
fullborda de redan beslutade banorna, utan äfven afvakta! den tid¬
punkt, då de norrländska jernvägarne visat, huruvida trafikresultatet
på dem kan innebära någon uppmuntran för Riksdagen att fort¬
sätta jernvägsbyggandet. Först år 1881 ,kanske ej förrän 1882, blifva
de redan beslutade banorna färdiga; och jag förmodar att man sedan
behöfver lika lång tids erfarenhet för att se huru resultatet af trafi¬
ken ställer sig — således ytterligare fem år. Att i vår tid och i
N:e 22.
40
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
Ang. jernv ägs-
byggnaderna t
Norrland.
(Forts.)
ett län, sådant som det län, jag tillhör, med så naturliga stora hjelp-
källor, som endast behöfva något understöd från statsmakternas sida
för att utveckla sig — att i ett sådant län vänta ännu minst tio år,
det är en tung börda. Jag hoppas derföre också att St^ts-Utskottets
olycksprofetia icke skall gå i fullbordan, utan att Riksdagen skall veta
att i rätt tid afhjelpa och lugna alla de bekymmer, som dagens beslut
framkallar i så många norrländingars hjertan,
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de meningar, som
derunder förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner dels på bifall
till Utskottets hemställan i oförändradt skick och dels på bifall till
hvart och ett af de särskilda förslag, som af Herrar Helander, Staaff
och Farup blifvit framstälda, och förklarade Herr Talmannen, efter
propositionernas besvarande, sig anse röstöfvervigt förefinnas för den
förstnämnda meningen. Omröstning begärdes och företogs, sedan yr¬
kandet på bifall till Herr Staaffs förslag antagits till kontraproposition,
enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd voteringsproposition,
lydande sålunda:
Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet hem¬
stält i l:ta punkten af utlåtandet N:o 27, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,,
bifallit det af Herr Staaff framstälda förslaget.
Omröstningen visade 123 ja mot 43 nej; och hade Kammaren
således beslutit enligt ja-propositionen.
Pmkten 2.
Utskottet hade hemstält:
att en af Herr F. Malmberg, med hvilken Herrar P. A. Rellgrén
och L. J. Fahlander instämt, inom Andra Kammaren afgifven motion,
N:o 41, innefattande framställning till Riksdagen om anslag för fort¬
satt detaljundersökning af en statsbana ifrån Ångermanelfven till riks-
gränsen vid Haparanda, måtte af Riksdagen lenmas utan afseende.
I anledning af detta förslag yttrade
Herr Malmberg: Den behandling, som norrländska jern vägsfrågan
under föregående riksdagar erhållit, och de obehagliga, strider, som
dervid förekommit, hafva gifvit anledning till min motion. För att
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
41
N:o 22.
i en framtid förekomma dylika strider och en fortsatt missrigtning j«rnvågs-
af den norrländska statsbanan har jag ansett, att en detaljerad under- hmnad*rna 1
sökning borde ske och en af statsmakterna godkänd plan antagas, (fotW)
innan en fortsättning af norrländska stambanan kommer att utföras.
Om man drager en linie från Hernösand till Östersund, skall man
finna, att denna linie i det närmaste delar vårt land i två nästan lika
stora hälfter, hvaraf den södra delen redan erhållit ett jernvägssystem,
som, inberäknadt stats- och enskilda banor, utgör i längd omkring
350 mil, men den andra hälften deremot icke erhållit en enda mil
jernväg. Rättvisa, billighet och ett oafvisligt behof fordra dock, att
de norra orterna äfven skola blifva delaktiga af dessa, vår tids för¬
nämsta, samfärdselsmedel, som redan kommit de södra orterna till
del. De norra orternas befolkning fordrar derföre, att de 50 å 60
mil jernväg, som erfordras för Norrland, böra af staten bekostas och
så snart som möjligt komma till utförande.
Denna statsbana är nödvändig, nyttig och behöflig dels i strate¬
giskt, dels i statsekonomiskt hänseende och framför allt för att bereda
Norrland den utveckling i kultur och industri, hvartill dess naturliga
tillgångar kunna erbjuda. I detta afseende ber jag få åberopa norr¬
ländska skogskomiténs uppgift, att de tre nordligaste länen, Vester-
norrlands, Vesterbottens och Norrbottens län, kunna, sedan deras
behof af byggnadsvirke och bränsle blifvit tillgodosedt, lemna en årlig
tillgång för afsalu under närvarande förhållanden af 42 millioner
kubikfot mogna träd, och 116 millioner kubikfot annat virke, men
i eu framtid, sedan en ordnad skoghushållning blifvit införd, 117 mil¬
lioner kubikfot af det förra virkesslaget och 238 millioner kubikfot af
det senare. Af denna skogstillgång eger staten minst l[3; då härtill
komma Norrbottens mineralrikedomar och de,, stora jordsträckor, som
genom jernbanors anläggning blifva tillgängliga för odling, så finner
man, att Sveriges framtid i ekonomiskt hänseende till stor del är
beroende på tillgodogörandet af Norrlands rika tillgångar.
Stats-Utskottet säger äfven i sitt betänkande: “Ett beslut om
jernbanornas fortsättande norrut i det genom motionen ifrågasatta
stora omfång torde böra föregås af noggranna undersökningar, ej blott,
såsom i motionen begäres, i tekniskt, utan äfven i statsekonomiskt
hänseende, hvarvid resultatet åt de redan beslutade och utförda norr¬
ländska jernbanorna ej torde kunna lemnas utan afseende.'*
Ja, Herr Talman, det är också detta som jag fordrar och önskar
med min motion. Vid Finlands landtdag föreligger, såsom Herrarne
torde veta, frågan om den finska jernbanans utsträckning norrut
Detaljerade jernvägsundersökningar för densamma hafva äfven förliden
sommar blifvit verkstälda ända till trakten af Torneå; och man har
funnit af dessa undersökningar att, i den mån man närmar sig mot
norden, kostnaden per banmil blir relativt mindre. Dessa undersök¬
ningar hafva nemligen konstaterat, att kostnaden i de nordligaste de-
larne uppgår till 600,000 kronor per banmil, under det i de sydligare
delarne 7 å 800,000 kronor erfordras. Så skall äfven förhållandet
blifva inom det svenska området, sedan våra jernvägar hunnit upp till
höjden af Umeå. Ty derifrån föreligger en jemn platå till riksgränsen
N;0 22.
42
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
Ang. jernväg»- mot Finland. Till följd häraf och, då dessutom på denna sträcka före-
byggnudema i gnnes en g0f] tillgång på bankfyilnadsmaterialier, borde kostnaden för
^1'oida!)7' jernvägsanläggning i dessa nordliga delar af vårt land icke vara sär¬
deles afskräckande.
Då vi svenskar eftersträfva en liflig kommersiel förbindelse med
vår östra granne; då vi till och med sända våra exportartiklar ända
till Moskwa; då vår östra granne nu är betänkt på att utsträcka sitt
jern vägsnät till riksgränsen mot Sverige, då, mine Herrar, är tiden
inne äfven för oss att gå honom till mötes och vid Torneå räcka
honom eu vänlig hand och underlätta det ömsesidiga varuutbytet och
derigenom ytterligare befrämja och för framtiden befästa det vänskap¬
liga och fredliga förhållande, som nu är rådande mellan folken på
ömse sidor om Bottenhafvet.
Att sluta af vissa tecken och uttalanden inom denna Kammare
och äfven inom Riksdagen i allmänhet, har jag funnit att nihilismen
i den norrländska jernvägsfrågan icke har många målsmän. Såsom
bevis derpå ber jag att få anföra: Den mycket bemärkte representanten
på hallandsbäuken yttrade vid 1873 års riksdag vid behandlingen af
den norrländska jernvägsfrågan följande: “Jag beder att härvid i första
rummet få nämna, det jag ingalunda, såsom möjligen någon förmenat,
är på minsta sätt afvogt stämd mot Norrland eller mot anläggningen
af jernvägar inom denna vidsträckta del af vårt fädernesland. Tvärtom
anser jag att dessa kommunikationsmedel förr eller senare äfven der¬
städes måste komma till stånd.»-----“för egen del har jag
alltid haft den uppfattning, att Norrland lika väl som södra Sverige
hör till det gemensamma fäderneslandet.» Dessa vänliga och väl lagda
ord hafva sin betydelse, då de kommit från det hållet. Hvarje norr-
länding har numera blott en tanke, en sträfvan och ett hopp, och det
är en jernvägsförbindelse från denså kallade tvärbanan till jjHapar anda.
Då detta blifvit eu verklighet, skall klagolåten öfver lidna frostskador
icke mera nå edra öron; vi norrländingar skola med detta hjelpmedel,
jernvägen, under rastlös sträfvan täfla att höja denna del af vårt land
till en utveckling, hvarom man nu icke har någon aning. Men skulle
ovän nalkas våra kuster, då skall Norrlands folk icke retirera, utan
gemensamt med det öfriga landets befolkning försvara den kära foster¬
jorden; ty äfven Norrland hör er såsom den nyss ärade talaren yttrat,
till det gemensamma fäderneslandet.
Jag har, Herr Talman, icke något yrkande att framställa. För
min del må detta betänkande läggas till handlingarne, i den förhopp¬
ning att denna för Norrland vigtiga fråga måtte snart återkomma
och då erhålla en bättre målsman.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 3.
Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 28, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition angående afsöndring af jord från furirs-
bostället vid Vestgöta regemente Wedum Näregården i Skaraborgs län.
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
43
N:o 22.
Kong!. Maj:t hade föreslagit, att från nämnda boställe måtte, till A> g- afsön-
bjggnadsplats och lekplan för en småbarnsskola samt till planterings- drny jord
land för en redan inrättad folkskola, få afsöndras ett jordområde af fofiälieTwe-
ett tunnland eller 5 qvadratref 60 qvadratstänger, under vilkor att dum Nm-egår-
Wedums annexförsamling till boställsinnehafvare!! erlade en årlig af- den.
gäld af femton kronor samt, då så påfordrades, omkring lägenheten
uppförde och i laggilt skick underhölle stängsel.
Och hade Utskottet hemstält:
att hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit måtte
af Riksdagen bifallas.
Herr Adlercreutz anförde: Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att, när det, såsom här, är fråga om afsöndring för alltid af mindre
jordrymder från statens egendomar, det utan tvifvel vore för kronan
förmånligare och jemväl till större enkelhet ledande, om en fix köpe¬
skilling bestämdes att af köparen erläggas i stället för att, såsom nu
plägade tillgå, faststäldes en årlig afgäld, hvars värde ständigt, om
ock långsamt, sjunker. Redan nu försäljas ju med Riksdagens bifall
sådana kronan tillhöriga lägenheter, som icke lemna mer än tvåhundra
kronor i arrende. Med de köpeskillingar, som inflyta för afsöndringar,
kunde förfaras på samma sätt som med dem, som erhållas för de
smärre lägenheterna. Om de enskilde eller korporationer, för hvilkas
räkning afsöndringarne skedde, hade svårt att på en gång erlägga
hela köpeskillingen, så kunde betalningstiden utsträckas t. ex. till högst
tio år. Ehuru svårighet ej skulle möta att förvandla den årliga af¬
gäld af femton kronor, som i detta fall är föreslagen, till en fast
köpeskilling af 300 kronor, med öfverlemnande likväl till Kongl. Maj:t
att bestämma de tider, å hvilka betalningen skulle ske, vill jag dock
icke nu göra något yrkande i detta afseende, enär flera likartade
frågor redan blifvit afgjorda på samma sätt, som nu af Utskottet före¬
slagits; men jag hoppas att den af mig uttalade åsigten i framtiden
skall vinna tillämpning.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, bifölls Utskottets
hemställan.
§ 4.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets utlåtande N:o 29, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående utbyte af fanjunkare-
bostället Mölneby N:o 2 Nedre Bossgården mot frälsehemmanet Amunds-
torp N:o 2 Storegården i Elfsborgs län.
Efter föredragning dernäst af Banko-Utskottets memorial N:o 7,
med förslag till omröstningsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om bankovinstens användning, blef den deruti
föreslagna voteringspropositionen af Kammaren godkänd.
N:o 22.
44
Om ändring af
§ 4 mom. 2 i
F olkskole-
stadgan.
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
§ 6.
Skedde föredragning af Andra Kammarens Första Tillfälliga Ut¬
skotts utlåtande N:o 5 (i samlingen N:o 13) angående ändring af §
4 mom. 2 i folkskolestadgan den 18 Juni 1842.
I sin motion, N:o 46, hade Herr Johan Jönsson föreslagit, att,
till beredande af större beqvämlighet i afseende å så väl utgörandet
som uppbärandet af den i folkskolestadgans 4 § 2 mom. föreskrifna
löneposten kofoder eller dess ersättning, nämnda moment, sådant det
är affattadt i Kongl. kungörelsen den 29 December 1860, måtte genom
Riksdagens initiativ i frågan få följande förändrade lydelse: “I stället
för sommarbete och vinterfoder för en ko skall skolläraren årligen
åtnjuta 150 kronor, att utgå qvartalsvis såsom hans öfriga lön."
Utskottet hade i anledning af berörda motion tillstyrkt:
“att motionärens hemställan måtte på det sätt bilallas, att Riks¬
dagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
föranstalta om den ändring af senare delen af § 4 mom. 2 i nu gäl¬
lande folkskolestadga, sådan lydelsen är i Kongl. kungörelsen den 29
December 1860, att församling egde att åt folkskoleläraren anskaffa
sommarbete och vinterfoder för en ko eller ock, der församlingen
funne lokala eller andra förhållanden sådant förhindra, utgifva lösen
efter årers markegångspris i länet för tjugufyra centner kärdvalls-
eller åker-hö samt tjugu centner halm.
Beträffande detta förslag yttrade:
Friherre Nordenfalk: För min del är jag Utskottet särdeles
tacksam för det förslag Utskottet här afgifvit, emedan jag anser det¬
samma vara lika så fördelaktigt för gifvaren som för emottagaren;
men då jag icke anser formuleringen för de nya af Utskottet före¬
slagna bestämmelserna, som skulle ingå i folkskolestadgan i stället
för de uti dess 4 § nu gifna, i allo lycklig, har jag icke ansett
det vara olämpligt att nu fästa uppmärksamheten på ett par små de¬
taljer i Utskottets förslag. Det är derföre jag nu begärt ordet.
Utskottet säger i klämmen, att “der församlingen funne lokala
eller andra förhållanden sådant förhindra", eger församlingen utgifva
lösen för kofodret efter årets markegångspris o. s. v. Detta tyckes
tyda på att endast i det fall, att lokala eller andra omständigheter
skulle göra det omöjligt att låta kofodret utgå in natura, i fråga varande
löneandel skulle utgå i penningar. För min del anser jag att det va¬
rit bättre, om ordalagen i Utskottets hemställan varit sådana, att
det fått bero på församlingen sjelf att besluta, om kofodret skulle
utgå på ena eller andra sättet, oafsedt alla både lokala och andra
förhållanden. Ty man kan ju tänka sig att, oaktadt inga förhållanden
funnes, som hindrade kofodrets utgående in natura, man likväl å ömse
sidor kunde vara ense om att det skulle utgå i penningar.
Vidare föreslår Utskottet, att penningelösen för kofodret skall
utgå “efter årets markegångspris i länet". Mot denna bestämmelse
Onsdagen den 14 Mars, f. rn.
45
N:o 22.
vill jag endast anmärka, att, enär markegångssättningen icke försiggår
förr än i November, kan denna penningeersättning icke fixeras förr
än uti slutet af året. Bättre hade, enligt min tanke, varit om er¬
sättningsbeloppet fixerats vid årets början, för att under nästa år
qvartalsvis utbetalas.
Då Utskottet icke bestämdt formulerat sitt förslag, har jag emel¬
lertid icke ansett mig böra framlägga något förslag till ändring, utan
har endast velat fästa uppmärksamheten vid nu anmärkta tvenne för¬
hållanden, i förhoppning att Kongl. Maj:t vid frågans afgörande måtte
taga dem i nådigt beaktande, och har således ej något annat yrkande
att göra än om bifall till Utskottets hemställan.
Herr Åke Andersson: För min del kan jag icke gilla motio¬
närens förslag ej heller det slut, hvartill Utskottet kommit i nu före¬
liggande fråga, hufvudsakligen af det skäl, att vid denna riksdag ej
tillika blifvit väckt något förslag om förbättr andeaf småskole-lärarnes
och lärarinnornas ringa aflöning. Jag tror att om dessa ringa aflö-
nade småskole-lärare och lärarinnor få kunskap om att vi här endast
haft de egentliga folkskolelärarne i åtanke och för dem föreslagit en
löneförhöjning, kan detta hos dem lätteligen väcka missnöje och likaså
hos församlingarne. Dessutom kan man lätt tänka sig, att försam-
lingarne i en framtid blifva mera beroende af sina skollärare, än nu
är händelsen; bifalla vi detta förslag, så anse skollärarne sig under
hvilka omständigheter som helst berättigade till full ersättning för ko¬
foder, och då kan det lätt hända, att skollärarne framkomma med
klagomål och säga: “vi kunna icke vara belåtna med det kofoder vi
nu ega uppbära, utan vilja hafva påökning". Jag tror att den er¬
sättning för kofoder in natura, som nu är faststäld till minst fem
tunnor spanmål, också framdeles kan vara tillräcklig; ty i samma
mån som spanmålsprisen stegras, i samma mån stiger äfven värdet
på fodret. Det ena är en gifven följd af det andra. Jag beklagar
att jag icke kan gå motionären till mötes härutinnan, utan måste yrka
afslag så väl på motionen som Utskottets deröfver afgifna utlåtande.
Herr Malmberg: Den förste ärade talaren hade några anmärk¬
ningar mot Utskottets förslag i förevarande fråga. Han påstod först,
att det deri förekommande uttrycket, “der församlingen funne lokala
eller andra förhållanden sådant förhindra vore origtigt. Men då
i nu gällande folkskolestadga finnas intagna dessa ord, och då för¬
samlingarne i allmänhet just till följd deraf ansett sig hafva rättighet
att bestämma, huruvida aflöningen till deras folkskolelärare bör utgå
i spanmål eller in natura, så anser jag att denna rättighet äfven fort¬
farande bör tillkomma församlingarne, då fråga blifver att sätta detta
kofoder i hö och halm eller i motsvarande penningebelopp. Någon
förändring i det hänseendet har således icke blifvit af Utskottet före¬
slagen. Församlingarne hafva denna rätt förut; och den tillkommer
dem också enligt Utskottets nu föreliggande förslag. Samme talare
anmärkte vidare emot förslaget, att orden “efter årets markegångspris11
icke kunde vara precis rigtiga, emedan markegångssättningen eger
Oin ändring af
§ 4 mom. 2 i
■ Folkskole¬
stadgan.
(Forts.)
46
N:o 22.
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
Om ändring af rum under senare delen af året. Jag tror dock att alldeles samma
§ 4 inom. 2 i olägenhet skulle inträffa, om man bestämde det kommande årets^marke-
Fxtad(å!r gångspris eller det under året bestämda. Den anmärkningen kan så-
^Forte) ledes icke tillerkännas någon betydelse.
Den näst föregående talaren åter ansåg, att förslaget skulle komma
att gifva anledning till missnöje bos småskolelärarne. Men dessa skollärare
hafva i den här saken ingenting att säga, ty i deras lön ingår icke
något kofoder, och de beröras sålunda icke på något sätt af den nu
ifrågasatta förändringen. Samme talare nämnde vidare, att det före¬
slagna stadgandet skulle kunna ge anledning till tvister emellan för-
samlingarne och deras folkskolelärare. Men detta kan ju lika lätt
inträffa nu, då det läraren tillkommande kofoder, om det icke lemnas
in natura, skall ersättas med “minst värdet af fem tunnor spannmål*.
Men Utskottet har ansett att genom att bestämma detta kofoder
till en viss qvantitet hö och halm skipades bättre rättvisa mot
folkskolelärarne, hvilkas aflöning väl icke någon anser böra sättas lägre
utan snarare högre, än hvad den nu är.
Då man, enligt min tanke, närmast träffar det rätta genom att
bifalla Utskottets förslag, tillåter jag mig hos Herr Talmannen an¬
hålla om proposition i sådan syftning.
Herr Samuel Johnson: För min del anser jag den senare af
de utaf den förste ärade talaren mot Utskottets förslag framstälda
tvenne anmärkningarne vara fullkomligt rigtig. Utskottet föreslår
nemligen att der församlingen, i följd af lokala eller andra förhållanden,
icke kan in natura utgifva det folkskoleläraren nu tillkommande kofoder,
skall derför utgifvas lösen efter årets markegångspris. Men detta är
något som omöjligt låter genomföras sig. Som vi veta, uppgöras nem¬
ligen utgifts- och inkomstförslagen inom kommunerna. i Oktober
månad, under det att markegångsättningen inträffar först i November
och sällan hinner afslutas för än i December. Den lösen som bör
utgifvas för kofodret kan sålunda svårligen bestämmas efter det löpande
årets markegångspris, utan borde det i stället heta “det föregående
årets markegångspris “. Då vore en sådan bestämmelse som Utskottet
föreslagit möjlig att tillämpa; men sådan bestämmelsen nu står i för¬
slaget, förstår jag icke, huru kommunerna skulle kunna utan stora
svårigheter ställa sig en dylik föreskrift till efterrättelse. Då jag dess¬
utom anser, att detta föreslagna stadgande skulle komma att gifva an¬
ledning till tvister emellan folkskolelärarne och församlingen, får jag
för min del yrka, att frågan måtte varda till Utskottet återremitterad,
på det att Utskottet måtte blifva i tillfälle att i sitt förslag göra en
förändring i det syfte jag nu förordat.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: I likhet med den förste talaren,
har äfven jag några anmärkningar att hemställa emot Utskottets för¬
slag. Utom det att jag till fullo instämmer i hvad han anfört, kan
jag för min del icke godkänna den princip som Utskottet här uttalat
och som visserligen redan finnes införd i vår gamla folkskolestadga,
att nemligen aflöningen till folkskoleläraren till en del skall utgöras i
Onsdagen den 14 Mars, f. m. 47 ft;o 22.
eiatura-prestationer. Det är ledsamt att ett sådant stadgande någon- 0,m ändring af
sin kommit att inflyta i folkskolestadgan, och att således omsätta f 4 mom- 2 ‘
den nu ifrågavarande andelen af skollärarelönen från en natura-persedel,
spanmål, till en; annan, foder, synes mig icke i vara lämpligt. Då (Fortsj
nu mera lönerna för snart sagdt alla löntagare i riket blifvit bestämda
i visst penningebelopp, anser jag det vara rättast att en dylik grund¬
sats tillämpas äfven i fråga om aflöningen till folkskolelärarne. Det
kan ej förnekas, att inom en enda klass af löntagarne, nemligen prester-
skapet, största delen af deras aflöning utgöres fortfarande på grunden
af natura-prestationer, men jag hoppas att den tid icke skall vara
långt borta, då äfven denna sista qvarlefva af det gamla systemet
skall försvinna. Emellertid tror jag att det varit rigtigast att gå till
väga så som motionären föreslagit, att äfven bestämma denna del af
folkskolelärarnes aflöning till ett visst bestämdt belopp i penningar,
hvilket belopp ju kunnat beräknas och bestämmas efter rikets marke-
gångspris på det qvantum kofoder af olika sorter, Utskottet föreslagit,
eller lämpligare och rättare, att man ur folkskolestadgan utstrukit alla
bestämmelser om kofoder och i stället ökat den kontanta lönen till
ett visst belopp. Jag anhåller derföre om återremiss, på det Ut¬
skottet måtte ^uppgöra ett förslag i den rigtning, som i motionen af-
setts och som står i öfverensstämmelse med min åsigt i saken.
Herr Johan Jönsson: Då jag väckte nu ifrågavarande motion,
afsåg jag dermed att fä stadgadt något bestämdt i fråga om beloppet af
det kofoder, som församlingen enligt 1842 års folkskolestadga är skyl¬
dig att utgifva till sin folkskolelärare. Der talas nemligen om att folkskole-
läraren eger bekomma kofoder, men icke huru mycket eller af hvad slag.
För att få något bestämdt i detta afseende, föreslog jag i min motion en
rund summa. Men inom. Utskottet kom man under fund med, att eu
rund summa icke vore någon lämplig och rättvis gradmätare, utan
att det vore bättre att bestämma detta kofoder till eu viss qvantitet
hö och halm. För min del är jag äfven fullt belåten med det resul¬
tat, hvartill Utskottet sålunda kommit, och tror att genom bifall till
Utskottets förslag all anledning till tvister* emellan församlingarne och
deras lärare skall undanrödjas. Jag tillåter mig derföre förorda bi¬
fall till Utskottets förslag.
Herr Lytt k ens: Det har varit en längre tids sträfvan i vårt
land att åstadkomma den förenkling i sättet för löntagarnes aflöning,
att de måtte utfå sina löner uti bestämda penningebelopp i stället för,
såsom förut varit brukligt, uti natura-prestationer. Sättas nu dessa
löner tillräckligt höga, är ju allt vunnet, som åsyftats. Att åter, såsom
Utskottet föreslagit, införa en ny värdemätare i stället för en gam¬
mal, det vill säga att, såsom bär är fallet, i fråga om bestämmandet a.f
ersättningen för den folkskolelärarne anslagna löneposten kofoder, till
värdemätare; härvid föreslå hö och halm i stället för den för samma
ändamål hittills använda spanmålen, det anser jag, för min del, föga
lämpligt. Det finnes knappt några varor, hvilkas värden äro så om-
bytliga, som ko och halm, särdeles som missväxtår hafva på dem ett
N:o 22.
48
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
Om ändring af stort inflytande. De äro vida svårare att utan betydliga kostnader
f 4 m,m■ 2' ’■ transportera än hvad förhållandet är med spanmålen, åtminstone någon
Folk skak- ... r
j längre väg.
(Forte.) Hvilken förbättring, som skulle genom den föreslagna förändringen
åstadkommas, kan jag således icke inse. Ty om lönerna äro. tillräck¬
ligt högt bestämda, är ju allt bra, som det är; om ersättningen för
kofodret blir bestämd efter värdet på spanmål eller efter värdet på ko och
halm, synes mig då göra ungefär detsamma. Visserligen kan man in¬
vända, att i vissa trakter, såsom t. ex. i Norrland, värdet på hö och
halm understundom står ovanligt högt. Det händer nemligen der, att
skogsafverkniugen bedrifves med sådan fart, att de dervid använda
dragarne icke kunna underhållas med det hö och den halm som i
trakten produceras, hvarföre sådant måste anskaffas från andra håll,
vanligen från Tyskland. 1 dessa orter står naturligtvis spanmålen
högt i pris, och detta måste naturligtvis hafva eu fördelaktig inverkan
på folkskolelärarnes löner. Men denna omständighet är dock endast
ett undantagsfall och bör således icke utgöra något bestämmande, då
det gäller att stifta en lag för hela landet.
Helst skulle jag hafva instämt i motionärens förslag om bestäm¬
mandet af eu fix penningesumma såsom ersättning för det till folk¬
skolelärare anslagna kofodret. Men som motionären förklarat sig icke
vilja vidhålla sitt förslag, och jag, såsom jag förut visat, icke kan
gilla Utskottets hemställan, föranlåtes jag att å detsamma yrka afslag.
Häruti instämde Herr Norén.
Herr Lyth: Jag ber att få instämma med den siste ärade
talaren, dock till livad lian yttrade vill jag tillägga ett par ord. Man
har en och annan gång här i Kammaren fått höra den anmärk¬
ningen uttalas, att det eller det ärendet, hvarmed Kammaren sys¬
selsatte sig, vore alldeles för litet och obetydligt att derpå spilla
tid och arbete. Men nu förevarande ärende är verkligen af så liten
betydelse, att det knappt hade bort göras till föremål för Riksdagens
uppmärksamhet. Vidare ber jag att få förklara, att så väl församlingar
som presterskap i sanning börjat tröttna på dessa ständiga förändrin¬
gar i fråga om folkskolelärarnes lönevilkor, i synnerhet då hela för¬
ändringen, såsom den nu ifrågavarande, kan gälla endast en eller
annan kronas årlig förändring af lönebeloppet. Pa sätt den siste
talaren yttrade, anser äfven jag, att Utskottet antingen bort, såsom motio¬
nären förslagit, bestämma att ifrågavarande kofodersersättning borde
bestämmas till en viss summa i penningar, eller ock rent .af hem¬
ställa om afslag å motionen. Då Utskottet emellertid icke gjort vare
sig det ena eller det andra, tillåter jag mig att yrka afslag å Ut¬
skottets förslag, synnerligast som det är temligen. svårt att af det¬
samma förstå hvad Utskottets mening varit, då det i klämmen talar t. ex.
om halm, utan att på samma gång bestämma något visst slag af halm,
om der menas hafrehalm, råghalm eller halm af annan säd. Som sagdt,
jag anser frågan dessutom vara så obetydlig, att det icke ä,r mödan
värdt att återremittera den, utan röstar jag för afslag å betänkandet.
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
49
N:o 22.
Herr Linder: Jag anhåller att få redogöra för det sätt, hvarpå Om ändring af
Utskottet sökt fullgöra sitt åliggande, och dervid fästa afseende vid s' f mom■ 2 *
de olika anmärkningar, som under diskussionens lopp blifvit gjorda,
Den talare, som först hade ordet, ansåg att de i Utskottets för- \ÉortT)
slag förekommande orden: “der församlingen funne lokala eller andra
förhållanden sådant förhindra borde uteslutas, på det att försam-
lingarne dermed måtte kunna tillerkännas rätt att, oberoende af alla
dylika förhinder, bestämma sig för det ena eller andra alternativet,
antingen att gifva folkskoleläraren kofoder in natura eller ock att
derför lemna honom lösen enligt det i förslaget angifna sätt. Med
afseende härpå får jag fästa så väl den ärade talarens som Kamma¬
rens uppmärksamhet derpå, att det i förslaget heter: “der församlin¬
gen funno lokala eller andra förhållanden sådant förhindra". I dessa
ord ligger tillräckligt utrymme för att medgifva en församling rätt
att förbehålla sig det ena eller det andra alternativet.
Samme talare yttrade vidare, och deri instämde med honom äfven
en annan, att årets markegångspris icke vore en lämplig värdemätare
uti ifrågavarande hänseende. Men det är tydligt, att, då med det af
Utskottet i detta hänseende föreslagna stadgandet afses att sätta en
skollärare, som af församlingen icke erhåller hö och halm till kofoder
utan ett bestämdt penuingebelopp i ersättning derför, i tillfälle att
förskaffa sig hvad som erfordras till vinterfoder och bete för eu ko,
det årliga markegångspriset är den enda rättvisa grund för bestäm¬
mandet af det penningebelopp, hvarför erforderligt foderförråd är att
anskaffas. Man har visserligen invändt att, som markegångsprisen
icke bestämmas förr än i November månad, man först vid slutet af
aret kan få kännedom om storleken af den evalveringssumma, som
lemnas skolläraren i ersättning för kofodret. Denna olägenhet tror
jag dock icke vara så svår att afhjelpa. Vi veta nemligen, hurusom i
analoga fall, der utbetalningar göras qvartalsvis, utbetalningarne för de
tro första qvartalen bestämmas efter näst föregående års markegångs¬
pris och hurusom vid fjerde qvartalets utbetalning de utjemningar af
beloppet för hela året göras, som med afseende å årets då kända
markegångspris blifva nödiga. På samma sätt kunde man ju gå
till väga uti ifrågavarande fall, och det utan all detaljerad reglemen¬
tering.
Herr Åke . Andersson yrkade afslag å Utskottets förslag på den
grund, att det icke innehölle något om löneförbättring jemväl för små-
skolelärarne och småskolelärarinnorna. Men någon motion härom har
icke. väckts och, sä vidt jag känner, ega icke heller småskolelärarne
rättighet att få något kofoder eller ersättning derför. Följaktligen
torde denna fråga icke alls höra hit, och Herr Åke Anderssons an¬
märkning således icke heller förtjena något afseende.
Herr Åke Andersson sade vidare, att en bestämmelse sådan som
den nu föreslagna skulle lätt kunna föranleda till framtida missnöje
från skollärarnes sida. Jag medger mycket gerna, att missnöje från
deras sida kan framdeles uppstå, om de finna sig vara för klent afléi-
nade. Men detta missnöje torde vara lätt tystadt, om man, då det¬
samma gifver sig till känna, åstadkommer förbättring af deras löner
Andra Kammarens Prof,. 1877. N:o 22. 4
N:o 22.
50
Onsdagen den 14 Mars, f. na.
Om ändring af Herr Sven Nilsson i Efveröd, med hvilken Herr Lyttkens före-
$ 1 nade sig, yttrade att allt afiöningssätt in natura bort afskaffas och
stadgan. Utskottet sålunda i stället bort föreslå ett kontant penningebelopp.
(Forts.) Detta skulle hafva kunnat gå för sig, om här förelegat fråga om att
bestämma en ny lönestat för folkskolelärarne. Men då någon sådan
fråga icke föreligger, och då 1842 års författning, deri någon ändring
i sak icke föreslagits, ovilkorligen stadgar, att hvarje skollärare skall
vara berättigad till förmånen att kunna hålla ko för att derigenom
beredas tillfälle att sörja för sitt hushåll på ett med hans ställning
mera öfverensstämmande sätt än om åt honom vore anvisadt endast
ett kontant penningebelopp, så har Utskottet saknat anledning att
framkomma med ett förslag i den af honom angifna rigtningen. Följ¬
aktligen är det just med afseende å sjelfva beskaffenheten af nu ifråga¬
varande löneförmån, som Utskottet ansett sig böra föreslå, att den¬
samma skall utgå efter beräkning af natura-persedlarnes markegångs-
pris. I denna del har således, såsom jag nämnde, icke för Utskottet
förelegat någon bestämd anledning att föreslå någon förändring. Med
en sådan förändring vore det fara värdt, att pluraliteten af våra folk¬
skolelärare skulle finna sig missnöjde, om de nemligen blefve ovilkor¬
ligen hänvisade att i stället för kofoder in natura uppbära ett en gång
för alla bestämdt kontant penningebelopp.
Det anmärktes också af Herr Lyttkens, att det vore vanskligt
att bestämma en lön efter markegångspris, emedan detta är så olika
inom olika delar af landet. Men detta är just ett skäl, som gifver stöd
åt Utskottets förslag. Ty just den omständigheten, att den föreslagna
ersättningen för en naturapersedel, som är för folskskolelärarne inom
alla orter af landet lika erforderlig, bestämmes efter orternas markegångs¬
pris, innebär tvärtom, efter mitt förmenande, den största rättvisa. Vill
man deremot bestämma sig för ett kontant och för alla lika penninge¬
belopp, så kan man icke finna något medium af ett sådant belopp,
som gåfve hvad rättvist vore åt alla. Herr Sven Nilsson talade om,
att man kunde beräkna detta belopp efter det inom hela landet å
ifrågavarande artikel gällande medelpris. Jag ber med anledning
häraf få upplysa, att år 1876 varierade markegångspriset å denna
artikel inom de olika delarne af landet från SO till 138 kronor för
det af Utskottet här föreslagna qvantum hö och halm. Huru skall
man väl kunna emellan så olika siffror finna ett medium, som för
hvarje särskild ort inom landet är fullt rättvist? Under sådana för¬
hållanden kan jag icke finna hvartill en återremiss skulle tjena. Och
då för öfrigt Utskottet genom det framlagda förslaget äfvenledes tyckes
hafva tillfredsstält den ärade motionärens önskningar i afseende å
förevarande ärende, vågar jag hoppas, att Kammaren skall godkänna
samma förslag, hvartill jag för min del nu påyrkar bifall.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Då man tänker närmare på
denna sak, är det må hända tvifvelaktigt, huruvida Utskottet verkligen
haft rätt att på den föreliggande motionen framkomma med ett förslag
sådant som detta. Motionären har här föreslagit ett bestämdt kon¬
tant belopp i stället för kofoder, eller 5 tunnor spannmål, men Ut-
Onsdagen den 14 Mars, f. m. 51
skottet föreslår deremot ungefärligen detsamma, som redan finnes i
nu gällande folkskolestadga föreskrifvet, att i stället för kofodret in
natura, eller minst 5 tunnor spanmål, församlingarne skulle vara be¬
rättigade ersätta skolläraren denna löneprestation med vissa lispund
foder, att lösas efter årets markegångspris, ett aflöningssätt som mo¬
tionären ogillar. Det är således, om ej en ny motion, dock en så
väsentlig skilnad mellan motionärens och Utskottets förslag, att jag
för min del tror, att Utskottet icke haft rätt att framlägga ett för¬
slag i den rigtning Utskottet gjort i rak strid mot motionen. Jag
har icke heller funnit mig öfvertygad af de skäl, Utskottets ordförande
här framlagt, om origtigheten af den åsigt jag uttalat. Han yttrade
att, om det här vore fråga om att förändra eller bestämma folkskole-
lärarnes lön, skulle han hafva ingått på att bestämma densamma
till endast ett kontant belopp. Jag förstår dock verkligen icke annat,
än att äfven kofodret är en lön till skollärare, ty efter mitt begrepp
att tolka folkskolestadgan, är kofodret en bestämd del af lönen. Men
om så är förhållandet, så har han också gifvit mig rätt uti, att det
vore lämpligast att bestämma äfven denna del af lönen till ett kon¬
tant belopp. Han talade vidare om att missnöje bland skollärarne
skulle uppstå, i händelse man ginge i den rigtning jag förordat;
men jag tror icke att Utskottets ordförande derför kan garantera oss.
Riksdagen och i synnerhet denna Kammare har alltid visat sig välvil¬
ligt stämd mot skollärarne; och jag är fullt förvissad derom, att, i
händelse den siffra, vi nu kunna komma att bestämma såsom lön i stället
för kofoder, skulle befinnas för ringa, det icke skall dröja länge förr¬
än Riksdagen ökar densamma.
Jag angaf för Utskottet, då jag förra gången hade ordet, en ut¬
väg, på hvilken det skulle kunna erhålla en beräkningsgrund för ko¬
fodrets evalvering till penningar, nemligen förflutna årets medel-
markegångspris för hela riket på den qvantitet föder, som Utskottet
beräknat behöflig för det till skollärarne bestämda kofodret. Ut¬
skottets ordförande upplyste oss om, att detta belopp efter marke¬
gångspris i rikets kommuner utgör minst 80 och högst 138 kronor. Om
man således beslutar sig för denna senare summa, hvilken väl torde
vara den högsta, hvartill skollärarne enligt Utskottets beräkning skulle
efter dess förslag vara berättigade och som således bör kunna ifråga¬
komma, skulle väl skollärarne åtminstone icke blifvit missnöjde med
beslutet.
Jag anhåller således fortfarande om återremiss. Så vidt detta yr¬
kande icke skulle vinna något understöd, kommer jag att rösta för
afslag, intill dess frågan kommer i det skick, att man får lönen till
folkskolelärarne till beloppet fixerad och dermed ett slut på den ovissa
löneställning, i hvilken de nu befinna sig.
Herr Åke Andersson: Utskottets ordförade anmärkte mot
mig, att jag talat om småskolelärare. Jag vet mycket väl att nu
icke är fråga om dem, men jag endast tog hänsyn till de befo¬
gade klagomål, som öfverallt i pressen och annorstädes blifvit frarn-
stälda öfver deras nuvarande otillräckliga löner. Att det skulle
N:o 22.
Om ändring af
§ 4 mom. 2 i
Ftlkskole-
stadgan.
(Forts.)
Nio 22.
52
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
Ti V^ck^ missnöJe hosjidem, om vi nu ökade de ordinarie skollärarnes
Folkskola- ?^n’ är ganska säkert; ty att här är fråga om en påökning, lärer väl
stadgan. inge afkunna bestrida.^ Jag vidhåller mitt förra yrkande.
(Forts.;
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen upptog de
yrkanden, som derunder blifvit framstälda, och gaf, enligt dem, propositio¬
ner dels på bifall, dels på afslag, dels ock på'återremiss; och fann
Herr lalmannen propositionen på afslag vara med öfvervägande ja
besvarad. Votering begärdes. I anledning häraf, och sedan till kontra¬
proposition antagits yrkandet på bifall, blef, med uppställande af sist
omförmaldaOyrkandc såsom ja-proposition, en så lydande^ omröstnings-
proposition uppsatt, justerad och anslagen:
Den, som ybifaller hvad Första Tillfälliga Utskottet hemstält i
Utlåtandet N:og5, röstar
Ja
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.
Omröstningen företogs och visade 43 ja mot 93 nej; varande
alltså Utskottets hemställan af slagen.
§ 7.
Ang. skydd för Föredrogs Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlå-
varumarken. tande N:o 3 (i samlingen N:o 14), angående väckt förslag om utfär¬
dande af en författning rörande skydd för varumärken.
Utskottet hade hemstält:
att Herr J. Sääfs motion, N:o 10 — hvaruti föreslagits: “att
Riksdagen måtte besluta att i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla om utfärdandet af eu författning, hvarigenom bestämdes hvad
den, som önskar att genom eu figurlig beteckning, märke eller stäm¬
pel, vare sig å sjelfva varan eller dess omslag, särskilja sin tillverk¬
ning från andras, har att iakttaga för att det af honom valda mär¬
ket må lagligen gälla för hans eget; samt att, i ändamål att äfven i
utlandet bereda skydd åt svenska varumärken, denna författning måtte,
rörande utländings rätt, innehålla sådana bestämmelser, som komme
att motsvara § 20 i tyska lagen af den 30 November 1874, hvarige¬
nom de mellan Sverige och Norge samt tyska riket i Juni 1872 ut-
vexlade deklarationer angående ömsesidigt skydd för varumärken,
stämplar in. in. skulle vinna en mera omfattande och bestämd tillämp¬
ning” — icke nu måtte till någon åtgärd föranleda.
Onsdagen den 14 Mars, f. in.
53
N:o 22.
Herr Sääf yttrade: På det att min motion icke må i dagens Ang. skydd för
protokoll sakna all förklaring och, såsom af Utskottet icke tillstyrkt,
få utseende att vara af mindre vigt, ber jag att i korthet få yttra (Forts,')
mig angående det betänkande, som nu föreligger till behandling.
På fjerde sidan säger Utskottet sig anse att i motionen blifvit
ådagalagdt, att nu befintliga lagliga bestämmelser icke innebära till¬
räckligt skydd för varutillverkares antagna och begagnade märken
eller stämplar; det heter nemligen: “Att det skydd anförda stadgande
lemnar icke kan vara tillräckligt anser Utskottet motionären hafva
ådagalagt, äfvensom att han visat behofvet af en emot tidens fordrin¬
gar svarande lagstiftning uti förevarande fråga jemväl inom vårt land;
och Utskottet skulle icke heller tvekat att, hufvudsakligen i den ret¬
ning motionären föreslagit, hafva gjort eu framställning i ämnet, om
ej till Utskottets kännedom kommit det förhållande, hvarom Utskottet
nu går att lemna redogörelse. “
Derefter följer denna redogörelse, hvaraf synes att Ivongl. Maj:t
på framställning af Herr Ministern för utrikes ärendena anbefalt
Kong], Kommerskollegium att afgifva utlåtande i denna angelägenhet,
hvilken, såsom jag ock i min motion anfört, äfven bör omfatta ut¬
ländske mäns rätt till skydd för deras varumärken här i landet, på
det svenska stämplar och varumärken må vinna skydd i utlandet.
Sedan Utskottet lemnat denna redogörelse, yttrar Utskottet vi¬
dare: “Då således den fråga, hvilken i motionen afses, redan är gjord
till föremål för Ivongl. Maj:ts nådiga pröfning, samt Utskottet håller
före att Ivongl. Maj:t, äfven utan eu framställning från Riksdagens
sida, skall egna frågan all den utredning, som ämnets vigt kan kräfva, *
får Utskottet hemställa, att “förevarande motion icke nu måtte till
någon åtgärd föranleda. “
Såsom af Utskottets utlåtande synes, skulle således ändamålet
med min motion, i visst afseende åtminstone, hafva blifvit uppfyldt, i
det att regeringens uppmärksamhet redan blifvit fästad på behofvet
af den författning, om hvars utfärdande jag ansett mig böra tillstyrka
Riksdagen att i underdånig skrifvelse anhålla. Det har också för mig
varit eu tillfredsställande öfverraskning att, sedan jag redan uppsatt
min motion, få höra att ärendet förelåge till behandling af Kommers-
kollegium. Men huru långt denna behandling framskridit eller hvad
erkännande ämnet vunnit, har jag först genom detta utlåtande, af
Utskottet som haft min motion om hand, kunnat erfara.
Som Herrarne äfven torde hafva funnit, har Kommerskollegium
ansett denna fråga vara åt sådan vigt och påkalla en så noggrann
utredning, att kollegium föreslagit Ivongl. Maj:t att genom eu komité
låta behandla densamma. Skulle nu Ivongl. Maj:t dertill lemna sitt
bifall eller ock anse, att ärendet bör på annat sätt befrämjas, så vore
derigenom äfven hufvudsyftet med min motion vunnet. Jag kan der¬
före icke annat än erkänna giltigheten af de skäl, som förauledt Ut¬
skottets hemställan, ehuru genom bifall dertill denna, efter min upp¬
fattning, vigtiga angelägenhet skall komma att sakna hvad jag både
hoppats såsom eu följd af min motion, eller hvad jag, på frågans nu
varande ståndpunkt, skulle vilja kalla för Riksdagens förord, uttaladt
N:e 22.
54
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
Ang. skydd för
varumärken.
(Forti.)
i eu underdånig skrifvelse. Men det är ju möjligt att detta förord
nu mera är öfverflödigt.
I afseende på sjelfva sättet för detta ärendes föreslagna behand¬
ling kan jag dock icke underlåta att vid detta tillfälle uttala mina
farhågor beträffande tiden, inom hvilken man kan hafva att förvänta
ett resultat af denna behandling, och är det egentligen derför som
jag begärt ordet.
Utom den utredning, som enligt Kommerskollegii förmenande
bör | ske och tagas i betraktande, innan författningen om skydd för
varumärken kan redigeras, föreslår kollegium att komiterade måtte
få sig ålagdt att äfven, och i ett sammanhang, behandla frågan om
skydd för mönster och modeller samt hela patentlagstiftningen. Jag
befarar dock högeligen, att sammanknytningen af alla dessa frågor
skall till en nog aflägsen framtid undanskjuta den angelägenhet, hvar¬
på jag trott mig höra fästa Riksdagens uppmärksamhet.
På samma gång, som jag ansett mig höra uttala dessa farhågor,
vill jag dock till protokollet anföra den förhoppning, att frågan om
varumärken och stämplar, sedan den blifvit först behandlad, må kunna
frånskiljas de öfriga ärendena samt göras till föremål för särskild
slutbehandling utan afvaktan på de öfriga frågornas utredning.
Må hända skulle denna min förhoppning snarare och säkrare gått
i fullbordan, om Utskottet ansett sig kunnat tillstyrka och Riksdagen
bifalla att, oaktadt ärendet redan blifvit anhängiggjordt hos Kongl.
Maj:t, en framställning derom äfven från Riksdagens sida blifvit gjord,
innefattande’ dess mening och uppfattning af ärendets vigt; hvilket
utan tvifvel skulle gifvit ytterligare stöd åt de meningar, som nu för-
anledt frågans upptagande.'
Det erkännande och understöd, som Utskottet emellertid i sitt
utlåtande lernnat åt min motion, och hvarför jag betygar min tack¬
samhet, skall väl dock, som jag hoppas, äfven i någon mån utöfva ett
gynnsamt inflytande på ärendets vidare behandling.
Herr Stråle: Då motionären sjelf ej framstält något yrkande,
skulle det kunna synas öfverflödigt att vidare yttra sig i frågan. Jag
har dock begärt ordet, på det jag icke genom min tystnad skulle
kunna anses likgiltig för motionärens framställning. Mot denna fram¬
ställning tillåter jag mig dock den erinran, att förslaget är till sin
omfattning alldeles för inskränkt. I fråga om varumärken finnas
visserligen icke tillräckliga lagstadganden, men stadganden derom finnas
dock i lag bestämda. Deremot finnas andi’a missförhållanden, hvaraf
industrien nu lider, och för hvilka lagstadganden äro af långt större
behof, nemligen i fråga om skydd för modeller och mönster. För
industriidkaren är det nemligen af långt större betydelse, om lian
under eu längre eller kortare tid kan härför erhålla ett skydd genom
ett slags patent och sålunda blifva förvissad om att få vara ensam
om varans tillverkning, än att bestämmelser stadgas i afseende å varu-
och fabriksstämplar. En ännu vigtigare fråga är den om patent,
hvarutinnan vår nu varande lagstiftning är sämre än intet. Således
är tydligt, att den här föreliggande frågan är af mycket större om-
N:o 22.
Onsdagen den 14 Mars, f. m. 55
fattning än frågan om endast fabriksmärken. Då nu Kommerskol- -'«jr. skydd för
legium redan aflåtit yttrande i frågan till Kongl. Maj:t, och Civil- varumärken.
ministern under innevarande riksdag inom denna Kammare förklarat,
att frågan utgör föremål för regeringens pröfning, synes mig allt hvad
man vill begära uppfyldt. I motsats mot den siste talaren, som
önskade föreliggande frågas särskiljande från de öfriga för att deri¬
genom. förekomma tidsutdrägt, ser jag således för min del icke något
skäl för Riksdagen att häri å regeringen utöfva en påtryckning, som
jag anser mindre grannlaga, då regeringen redan har ärendet under
ompröfning.
Jag har velat yttra detta endast för att visa, det iag icke förbi¬
sett frågans vigt.
Herr Hedin: Då den ärade motionären icke främstält något yr¬
kande i strid med Utskottets hemställan, skall icke heller jag göra
det; men då jag icke finner mig till freds med Utskottets förslag, skall
jag be att få deremot göra några erinringar.
Jag finner af betänkandet, att frågan är bragt å bane hos Kongl.
Maj:t genom en framställning från Kommerskollegium, och att detta
är skälet, hvarföre Utskottet af böj t motionärens förslag. Jag finner
äfven af den redogörelse Utskottet lemnat, att Kommerskollegium,
enligt min tanke ganska välbetänkt, har gifvit frågan en större ut-
sträckning, än den har i motionärens framställning, dels genom att i
stället för de af motionären omordade fabriksmärken begagna uttrycket
varumärken , hvarunder förstås så väl fabriks- som handelsmärken,
hvilka båda slag i utlandets lagstiftning, t. ex. Österrikes, äro stälda
på samma fot, dels genom att fästa uppmärksamheten på industriella
ritningar och modeller. Detta är välbetänkt; men må hända hade
Kommerskollegium äfven bort fästa uppmärksamheten på en annan
sida af saken, då för det åsyftade ändamålets vinnande icke kan anses
tillräckligt, att kopior förvaras å registratorns byrå, utan härför äfven
någon ytterligare åtgärd bör vidtagas.
Deremot hyser jag i ett annat hänseende vissa betänkligheter
mot det af Kommerskollegium föreslagna sättet för behandlingen af
denna lagstiftningsfråga, nemligen derutinnan att den skulle behandlas
1 sammanhang med frågan om en ny patentlag. Jag frånser icke,
att Kommerskollegium kan hafva haft ett giltigt skäl härtill, då det
finnes ett visst inre samband begge frågorna emellan, men jag tviflar
dock på, att den komité, som blifver tillsatt för lösningen af patent-
lagsfrågan, äfven skall vara lämplig att lösa frågan om skydd för
fabriksmärken. Genom en sammanslagning af dessa frågors behand¬
ling torde äfven tidpunkten för lösningen af den fråga, motionären
bragt å bane, undanskjutas, må hända för eu oberäkneligt lång framtid.
Jag vill dock föreställa mig, att man snart griper sig an med ut¬
arbetandet ^ af ett förslag till en ny patentlag, ehuru jag icke är så
säker derpå. Men om man så gör, kommer denna lagstiftning säker¬
ligen att stöta på särdeles stora vanskligheter. Det är nemligen möj¬
ligt, att dervid kan uppstå något återljud af den agitation, som i
utlandet under mer än ’/4 sekel försiggått, och som hvars måls-
N:o 22.
56
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
Ang. skydd för män å ena sidan en Chevalier och en Bright, å andra en Armstrong
varumärken, och en Bismarck uppträdt. Det förefaller mig icke otroligt, att det
(Forts.) kan blifva fråga om, huruvida icke patent alldeles skall upphäfvas,
då ju redan nu i ett land i Europa saknas allt patentskydd, nemligen
i Schweitz, till hvilket land i en senare tid äfven Holland slutit sig.
Men om man äfven antar, att denna fråga icke skall uppstå, och
regeringen sålunda icke blifva tveksam vid den slutliga handläggningen
af detta ärende, blir dock frågan i alla fäll alltid vansklig och upp-
skofvet långt. Jag tror nemligen, att det i den nya patentlagen icke
kan blifva fråga om blott några detaljförändringar; utan det torde
blifva en reform i sjelfva grunderna. Söker man mönstret för den
nya lagen i Amerikas patentlagstiftning, hvilken i Europa allmänt
ansetts för den bästa, så blifver principen för lagen fullkomligt mot¬
satt mot principen i vår nu gällande patentlag. Hvar och en vet,
att vid meddelande af patent Kommerskollegium nu reserverar sig
mot att uppfinningen är ny eller kan med fördel användas. Deremot
utgår Förenta Staternas patentlag just från en undersökning om upp¬
finningens nyhet oeh nytta. Antag nu, att man icke endast vill jemka
några obetydliga detaljer, utan att man vänder sig mot hela principen,
och antag vidare, att man då går in på det amerikanska systemet,
så kan man lätt föreställa sig, hvilka myror komitén skall få i huf-
vudet. Det torde nemligen vara bekant att man, hvilket fördelaktigt
omdöme om det amerikanska systemet man än må hysa, just i följd
af de oöfvervinneliga svårigheterna vid tillämpningen ledts derhän
att vilja afskaffa allt patent.
Jag har blott velat påpeka detta. Säkerligen kommer frågan om
en ny patentlag att mycket länge få vänta på sin lösning. Det skulle
vara skada, om den relativt enkla och lättlösta lagstiftningen angående
öfriga af Kommerskollegium anförda ämnen skulle blifva uppskjuten
till samma ovissa framtid.
Jag har icke vidare att säga eller något yrkande att göra.
Herr Carl Ericson: Af Utskottets utlåtande finna vi, att Ut¬
skottet till alla delar erkänt befogenheten af ifrågavarande motion,
men icke funnit anledning tillstyrka densamma derföre, att utrikes¬
ministern öfver framställningar rörande skydd för fabriksstämplar
redan infordrat Kommerskollegii utlåtande, hvilket äfven till Utrikes¬
departementet inkommit. Det är sålunda ganska sant, att Kongl.
Maj:t vet Kommerskollegii åsigt i ämnet. Men för mig är frågan af
så stor betydelse, att jag önskar dess lösning med det första, och i
följd häraf anser jag det ock särdeles lämpligt, att .Riksdagen till
Kongl. Maj:t afläte en skrifvelse i ämnet. Jag för min del skulle
ingalunda betrakta detta såsom eu obehörig “påtryckning11 från Riks¬
dagens sida. Jag skall således bedja att få yrka bifall till Herr
Sääfs motion om aflåtande af en skrifvelse i förenämnda syfte. Äfven
om eu sådan skrifvelse icke godkändes af Första Kammaren, vore det
dock af stor betydelse att Andra Kammaren fattade ett sådant beslut.
Det kan visserligen synas vara af betydelse, att så väl Utskottet som
flere talare i denna Kammare uttalat sig i den retning, motionen
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
57
N:« 22.
går; men detta är dock icke detsamma, som om Kammaren beslöte Ang. skydd för
aflåtande af en skrifvelse. varumärken.
Deremot är jag icke ense med Herr Stråle derom, att de af (Forts.)
Kommerskollegium omförmälda frågorna nödvändigt böra med hvar¬
andra sammanföras. Jag tror i stället att den af motionären väckta
frågan är ensamt af så stor betydelse, att den icke bör fördröjas och
uppskjutas under så lång tid, som jag föreställer mig, att en för¬
ändring i patentlagstiftningen kräfver.
Under sådana förhållanden hemställer jag, att Kammaren, med
fästadt afseende å frågans stora vigt för industrien, ville bifalla Herr
Sääfs motion och således ogilla Utskottets utlåtande.
Herr Stråle: Jag hemställer till den siste ärade talaren, huru
en påtryckning af Riksdagen i denna fråga skulle taga sig ut. Det
vore nästan otänkbart, att Riksdagen kunde uttala de grunder, hvarpå
en blifvande lagstiftning skulle stödjas, desto mindre som det stora
flertalet i Kammaren säkerligen icke satt sig in i frågan. Mig synes
det enda naturliga vara, att Kongl. Maj:t, sedan han tagit frågan i
öfvervägande, deri framlägger förslag till Riksdagen, hvarefter veder¬
börande Utskott och Kamrarne få deröfver yttra sig. Att Riksdagen
deremot skulle i obestämda ordalag nu uttala sig i frågan, anser jag
vara alldeles för tidigt.
Med anledning af hvad en talare på stockholmsbänken nyss an¬
fört, får jag säga att jag icke kan inse, hvarföre, äfven om de om¬
nämnda frågorna sammanfördes, så lång tid, som han förestälde sig,
vore för deras utredning erforderlig. Den af bemälde talare omför-
malda striden utomlands om patentets bibehållande eller afskaffande
är för öfrigt längesedan utkämpad. Vid 1878 års kongress i Wien
uttalade sig af dess 80 medlemmar 74 för patentets bibehållande.
Samme talare åberopade för åsigten om patentets afskaffande, bland
andra, äfven Furst Bismarck. Men preussiska regeringen har inne¬
varande år för Riksdagen framlagt förslag till ny patentlagstiftning i
öfverensstämmelse med den amerikanska. För en hvar, som tagit
kännedom om frågan, ställer sig ock denna så enkel och innehåller
så få vigtiga principbestämmelser, att för dess utredning icke synes
erfordras någon längre tid. För mig, som i 27 år varit industri¬
idkare, förefaller ock frågan om skydd för fabriksmärken mycket
mindre betydelsefull än de öfriga frågorna.
Jag skall emellertid icke längre upptaga Kammarens tid genom
att ingå i några detaljer. För hvar och eu, som sysselsatt sig med
industrien, är frågan, som sagd!, temligen uppenbar. Då det är
alldeles ostridigt, att alla dessa tre förut nämnda frågor med hvar¬
andra sammanhänga; då lösningen af speciel! denna fråga, som —
jag erkänner det villigt — är för svenska industrien af ganska stor
vigt, efter min uppfattning icke är så aflägsen, som af eu talare här
antagits; då vi från chefen för Civildepartementet indirekt hört, att
dessa frågor för närvarande äro på hans och underordnade myndig¬
heters pröfning beroende; samt då slutligen motionären sjelf icke
framstält något yrkande, så tror jag, att Kammaren kan vara belåten
ammarens Prat. 1877. N:o 22. 5
N:o 22.
58
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
Ang. skydd för med den diskussion i frågan, den nu käft, ock yrkar följaktligen fort-
varwmarhen. faran(Je bifall till Utskottets hemställan.
(Forts.)
Herr Clairfelt: Då, såsom Herrarne af Utskottets betänkande
behagade inhemta, denna fråga gjorts beroende på Kongl. Maj:ts
nådiga pröfning, icke blott på grund af framställning utaf Kommers¬
kollegium utan äfven i följd af de hemställanden i ämnet, som af
främmande makters representanter gjorts hos ministern för utrikes
ärendena, så är väl också att hoppas, att regeringen ganska snart
skall taga frågan under ompröfning, i synnerhet som åtgörande! af
densamma i viss grad inverkar på en annan brännande fråga, nemli¬
gen frågan om Kommerskollegii ombildning.
Utskottet har icke heller trott, att Kammaren skulle vara benä¬
gen att aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ett ämne, som så nyli¬
gen på framställning af offentlig myndighet gjorts till föremål för
regeringens pröfning. Och att skrifva endast om skydd för varumär¬
ken, det enda Utskottet egentligen kunde tillstyrka, då något annat
i motionen ej afses, när Kommerskollegii framställning är mera vidt¬
omfattande, ansåg Utskottet icke vara lämpligt. Skulle patentlagstift¬
ningen verkligen medföra de svårigheter, som af en talare på stock¬
holmsbänken påpekats, är det dessutom antagligt, att Kongl. Maj:t
framlägger för Riksdagen särskilda från nämnda lagstiftning skilda
förslag till lag om skydd för varumärken samt varumönster och mo¬
deller, hvilket lagförslag torde fortare, än ett förslag rörande patent¬
rätten, kunna utarbetas.
På dessa skäl, och då jag icke för närvarande kan finna något
trängande behof att afgöra endast den af motionären väckta fråga,
tillåter jag mig yrka bifall till Utskottets hemställan.
Herr Sjöberg: Jag ber att endast få tillägga några ord till
Herr Hedins nyss afgifna yttrande i ämnet.
Såsom Herrarne behagade finna af redogörelsen i Utskottets be¬
tänkande, har den genom Herr Sääfs nu förevarande motion väckta
fråga redan blifvit föremål för pröfning af Kongl. Maj:ts regering.
Efter det under senare tiden till Utrikes departementet ingått för¬
frågningar beträffande de formaliteter, främmande tillverkare hade att
iakttaga för att åt de af dem begagnade varumärken bereda enahanda
skydd, som våra inhemska tillverkare åtnjöte, samt särskild! uppstått
fråga om konvention emellan Sverige och Amerikas förenta stater
rörande ömsesidigt skydd för fabriksstämplar, har Herr Ministern
för utrikes ärendena uti skrifvelse till Herr Statsrådet och Chefen för
Civildepartementet gjort framställning, huruvida icke Kommerskollegium
lämpligen borde anses vara den anstalt, hos hvilken vederbörande
skulle nedlägga kopior af slika märken. Öfver denna framställning
infordrades underdånigt utlåtande af Kommerskollegium, som, beträf¬
fande det ställe, hvarest kopior af varumärken kunde företes och för¬
varas, ansåg sig, under närvarande förhållanden samt, med hänsyn
både till kollegiets verksamhet i allmänhet och dess åligganden i af¬
seende å stämpling af en viss art af svenska tillverkningar, eller så
Onsdagen den 14 Mars, f. m.
59
N;o 22.
kallade jerneffekter, vara föranlåtet att biträda nyss berörda af Herr An<J- »tyddför
Ministern för utrikes ärendena gjorda framställning. Väl skulle kolle- varumärken.
giet gerna sett sig vara i tillfälle att för ändamålet kunna anvisa (Forts-)
eller föreslå någon annan anstalt, helst kollegiet nu mera icke kan
känna sig synnerligen angeläget om att åtaga sig större arbete, än
det redan har, samt i alla händelser det icke kan anses vara lämp¬
ligt att söka än vidare utvidga befattningsområdet för ett embetsverk,
hvars vara eller icke vara blifvit under senare tiden så ofta ifrågasatt;
men då, som sagdt, annan utväg för lösning af frågan i det skick,
den då förelåg, icke fans att vidtaga, ansåg man sig böra gifva
densamma en större utsträckning genom att framhålla dels behofvet
af en tidens fordringar motsvarande lagstiftning i ämnet och dels, i
sammanhang härmed, lämpligheten af att låta utreda frågan om skydd
äfven för varumönster och modeller. Väl kan man, i egentlig mening,
icke säga, att något egentligt behof af en lagstiftning i senare afseen-
det ännu visat sig här i landet, men frågan derom har dock otvifvel¬
aktigt mycken frändskap med den om skydd för varumärken; och då
de båda frågorna svårligen skulle kunna på ett tillfredsställande sätt
lösas, derest icke en komité af sakkunnige personer för desammas ut¬
redning tillsattes, har kollegium tillika hos Kongl. Maj:t hemstält om
förordnande af en sådan komité.
Af de under senaste åren i andra länder utkomna författningar
angående skydd för varumärken har man visserligen att välja mellan
tvenne, eller de i Tyskland och England nu gällande. Mot den
tyska lagstiftningen i ämnet synes kunna anmärkas, att den är tem-
ligen knapphändig, och mot den engelska åter kan rigtas en alldeles
motsatt anmärkning, eller att den har fördjupat sig i en massa af
detalj bestämningar, som åtminstone här i landet icke torde vara nödiga,
knappast ens nyttiga; och vid nu antydda förhållanden syntes det
lämpligast att underställa Kongl. Maj:ts höga godtfinnande, huruvida
en komité för utredning af dessa frågor och afgifvande af författnings-
förslag i desamma borde tillsättas.
Det återstår ännu att yttra några ord om en fråga, som också
har frändskap med den först nämnda, nemligen frågan om patent¬
lagstiftningen. Det har, såsom Herrarne veta, varit åtskilligt tal om
denna fråga under årens lopp, och många hafva dervid påstått, jag
vet icke med hvad skäl, att vår lagstiftning i detta hänseende skulle
vara mycket underlägsen den utländska. Jag för min del kan icke
finna det. Emellertid är obestridligt, att befogade anmärkningar kunna
göras mot vissa delar af vår patentlag och Kommerskollegium har,
bland annat, särskildt framhållit en sådan del, eller den, deri åt ett
administrativt embetsverk öfverlemnats att pröfva uppfinningars qvali-
tativa värde och att på grund deraf bestämma patenttiden, hvilken
pröfning, enligt sakens natur, alltid måste innebära ett ytterst grann¬
laga och svårt uppdrag. Kollegium har också funnit tiden nu vara
inne för företagandet af en revision af patentlagstiftningen, och att,
äfven med afseende derå, särdeles talande skäl vore för handen för
tillsättandet af en komité, som kunde behandla de nu vidrörda ämnena
i ett sammanhang; och jag tillåter mig särskildt framhålla, att deraf
N:o 22.
Ang. skydd för
varumärken.
(Forts.)
60 Onsdagen den 14 Mars, f. m.
icke, såsom Herr Hedin yttrade, bör följa, att icke denna komité kan
framlägga förslag till förordning särskildt för skydd af varumärken
och särskildt beträffande varumönster och modeller. Något särdeles
dröjsmål behöfver således icke ega rum med utfärdande af den lag,
hvarom nu egentligen är fråga och som på de skäl, den ärade motio¬
nären anfört, företrädesvis är af behofvet påkallad.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, och propositioner gifvits
enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3/43 e. m. för att, enligt
derom utfardadt anslag, åter sammanträda kl. 7.
In fidem
Gustaf Westdahl.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1877.