Motioner i Första Kammaren, N:o 20.
11
N:0 20.
Af Herr Wallcuberg: Om antagande af ett stadgande, hvarige¬
nom laglig giltighet heredes åt fullmakter i form af te¬
legram.
En brist i vår lagstiftning är att telegram icke under några vilkor
tillerkännes laga vitsord. Det förtroende telegrafen åtnjuter i den kommer-
siela verlden och i det praktiska lifvet har föranledt åtskilliga myndigheter
att på eget bevåg godkänna fullmakter, sända i form af telegram, under
det att de öfriga, säkerligen flertalet, underkänna sådana. Häraf uppstår en
osäkerhet i lagskipningen, som, alltid betänklig, härvid lag kan medföra
olägenheter af särdeles vådlig art. De skäl, som med fog kunna förebäras
emot en ändring af lagstiftningen i förut antydt syfte, äro:
l:o att telegram äro underkastade risken att vid den telegrafiska be¬
handlingen origtigt återgifvas, samt
2:o att obehörig person skulle under falskt namn kunna inlemna tele¬
gram och få detsamma befordradt.
Såsom skydd i förstnämnda hänseende eger man föreskrifter i gällande
telegrafreglementes § 34, som har följande lydelse:
“Mom. 1. Afsändare af hvilket telegram som helst har rättighet att
begära dess kollationering, i hvilket fall ordet “kollationeras“ (“collationnée“
eller ock endast beteckningen “T. C.“) bör sättas framför adressen. Tele¬
grammet skall då ordagrannt kollationeras af de särskilda stationer, som taga
befattning med dess afsändande.
Mom. 2. För kollationering af ett telegram erlägges hälften af afgif-
ten för telegrammet. “
Då således hvarje ord i telegrammet skall återgifvas af alla dem, som
med detsamma taga befattning, bör nogsamt inses att så stor trygghet, som
man möjligen kan önska sig, ernås och att risken måste anses vida mindre
12 Motioner i Första Kammaren, N:o 20.
än vid den oftast slarfviga kollationering, som handlingar vanligen under¬
kastas.
Återstår att få utrönt om äfven hvad 2:dra punkten angår, de be¬
farade olägenheterna kunna förebyggas. Som svar härå tillåter jag mig
hänvisa till förut anförda reglementes § 12 mom. 4, jemfördt med gällande
telegrafinstruktions 27 § 2 mom. Dessa äro af följande lydelse:
Reglementets § 12 mom. 4. Afsändare af ett privattelegram är skyl¬
dig att styrka sin identitet, när inlemningsstationen sådant fordrar, likasom
han å sin sida egen att i telegrammet låta intaga ett bestyrkande af sin
underskrift: samt instruktionens § 27 mom. 2. När underskriftens rigtighet
bestyrkes af tjensteman vid telegrafverket, sker sådant medelst anteckning å
telegramoriginalet omedelbart efter underskriften af orden:
“Underskriften bestyrkes af N. N. (namnet, telegraftjensteman.) (Sig¬
natur vérifiée par N. N. employé télégraphique). Dessa ord, som med¬
räknas vid taxeringen, aftelegraferas efter underskriften. “
Enär en edsvuren tjensteman (eller qvinlig telegrafist, ty sådana äro
som bekant tjenstgörande på en massa stationer, hvadan formuläret är minst
sagdt oegentligt) ej blott ståndar vanligt ansvar inför lag för ett sådant
intyg, utan jemväl skulle drabbas af strängt straff för groft tjenstefel, i hän¬
delse att origtigt intyg af förenämnda slag skulle af honom eller henne af-
gifvas, bör tryggheten vara ojemförligt större än vid fullmakter, försedda
med alldeles obekanta vittnens namn.
I händelse afsändaren sjelf icke skulle vara känd af någon bland de
å telegrafstationen tjenstförrättande, torde han vara skyldig att skaffa sig
vittnesintyg af kände personer, Indika sjelfva borde inställa sig vid tele¬
grammets inlemnande. Det af vederbörande telegraffunktionär i sådant fall
afgifvande intyg torde hafva följande lydelse: “Yittnenas underskrifter be¬
styrkas af etc. etc.“
Äfven i detta fall bör tryggheten vara betydligt större än vid van¬
liga fullmakter, då man ju här eger tjenstemans officiella intyg på att vitt-
nesnamnen ej äro falska eller fingerade.
På ofvan angifna grunder och skäl torde det icke vara förenad t med
någon fara om telegram, hvarå afsändaren begär kollationering och der vare
sig afsändare^ eller vittnenas underskrifter äro styrkta af telegraffunktio¬
när, och hvilket vexlas mellan två statslelegrafstationer, tillerkännas laga
vitsord. Att jemväl utsträcka en sådan förordning till jernvägstelegrafsta-
tionerna torde, ehuru önsklig en likformig lagstiftning än må anses, hafva sina
betänkligheter, förnämligast bestående deri att vederbörande jernvägsför-
valtningar afsagt sig allt ansvar rörande såväl telegrammets rigtiga återgif¬
vande som dess framkomst till adressaten.
Skulle i öfrigt det förslag, som jag här ofvan angående statstelegrafens
13
Motioner i Första' Kammaren, N:o 21.
telegram framställt, anses värdt uppmärksamhet, torde intet hinder möta för
att hos myndigheterna i Norge och Danmark föreslå en gemensam stadga
i ämnet.
Om remiss till Lag-Utskottet anhalles vördsamt.
Stockholm den 27 Januari 1877.
A. O. Wallenberg.
Eko 21.
Af Friherre von Essen: Om beviljande af ett förslagsanslag ä
33,000 kronor till hästafvelns befrämjande m. m.
Bland de åtgärder, som på senare tiden blifvit vidtagna till hästafvelns
befrämjande i vårt land, står utan tvifvel främst Kongl. Maj:ts författning
angående prisbelöning af hästar.
Grundprincipen i denna författning, i hvad den angår prisbelöning af
hingstar, består som bekant deruti, att staten genom ersättning af 150 till
200 kronor gör det möjligt för hingsthållare att underhålla afvelsdjur, hvilka
böra kunna gagna hästafveln lika mycket som de hingstar, hvilka med eu
vida större uppoffring för staten underhållas på stuteri eller hingstdepöt.
De goda resultaten man häraf kan vänta, motverkas likväl i hög grad
derigenom, att ett stort antal hingstar användas till afvel, som dertill äro
otjenliga; och det billiga pris som vanligen sättes på deras begagnande bi¬
drager endast att utvidga fältet för deras menliga inflytande på hästafveln;