Motioner i Andra Kammaren, N:o 22.
11
till sådana grundlagsändringar, hvarigenom de af sista Unionskomitén ut¬
arbetade bestämmelser rörande utrikes angelägenheters behandling måtte
blifva förverkligade i det omfång, sådant genom ändring af blott svensk
grundlag kan ske.
Det är naturligt, att jag tvekat att föreslå sjelfva redaktionen af de
ifrågasatta grundlagsändringarna. Jag vågar hoppas, att Konstitutions¬
utskottet, om det i princip godkänner dem, behagade utarbeta deras for¬
mulering.
Stockholm den 24 Januari 1877.
Ad. Hedin.
*r:o 22.
Af Herr S. A. Hedin: Om ändring af 28 § Regeringsformen.
Efter den utgång, frågan om revision af föreningsfördraget mellan
Sverige och Norge fick år 1871, lär det kunna antagas, att hon, derest
ej oförutsedda omständigheter af mycket stor betydelse inträffa, ej på länge
varder ånyo väckt. Emellertid torde. obenägenheten mot en omfattande
revision af unionsbestämmelserna ej böra anses såsom giltigt skäl att tills
vidare afstå äfvenledes ifrån hvarje bemödande att afhjelpa sådana bri¬
ster, som allt för väl kunna undanrödjas utan omarbetning af hela riks¬
akten. Tvärtom skola partiella förbättringar här, såsom eljest — enligt
hvad t. ex. den svenska representationsfrågans historia utvisar — helt
visst bana väg för och underlätta en fullständig reform.
Ett hälft sekel har nu förflutit, sedan brödrarikets representation för¬
sta gången fäste unionskonungens uppmärksamhet på den otillfredsstäl¬
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 22.
lande garanti för de norska angelägenheternas behöriga vårdande, som
anordningen af de diplomatiska ärendenas behandling innebure. När 1827
års Storting beslöt en adress i detta syfte, hade det till öfverläggning före-
haft den i Unionens historia så sorgligt ryktbara Bodö-saken, hvilken er¬
hållit sin diplomatiska afslutning genom den, för Sverige ej mindre än
för Norge, ytterst förödmjukande konventionen af 21 Juni 1821. Ett
litet steg till rättelse föranleddes också verkligen af Bodösaken. Giltig¬
heten af yttrandet i 1827 års Stortings adress, att om den diplomatiska
behandlingen af Bodösaken hade från början varit öfverlåten åt män, som
med nitälskan för Norges intresse förenat äfven kunskap om Norges lagar
och institutioner, frågan skulle ha blifvit så utredd inför engelska regerin¬
gen, att man undgått den kränkande uppgörelsen i 1821 års konvention
— giltigheten af detta yttrande hade nemligen vederbörande så till vida
i någon mån erkänt, som man alltifrån 1824 funnit sig föranlåten att an¬
ställa norrmän i utrikesdepartementet. Det missförhållande — Norges
uteslutande från allt deltagande i vården om dess egna och unionens ut¬
rikes angelägenheter — som adressen afsåg, var härmed endast till en
mycket ringa del af hjelp!, men ej ens i denna del var frågan på ett till¬
fredsställande sätt löst. Ty i sjelfva verket har nödvändigheten härutin¬
nan fått stifta lag i strid med eller på sidan om Sveriges grundlag, re¬
geringsformens § 28.
Det är visserligen sant, att utrikesdepartementet under de sista tjugu
åren, genom den 1858 företagna omorganisationen, genom konsulsstadgan
af samma år genom Kong! Maj:ts i sammansatt statsråd den 5 november
1869 meddelade resolution, i realiteten mer och mer utvecklat sig till
ett unionelt embetsverk. Men formel! är det dock fortfarande en svensk
institution, och så länge ej, vare sig genom ändring af nyss nämnda Re¬
geringsformens § eller genom en ny riksaktsbestämmelse, Kongl. Maj:t er¬
hållit rätt att till embeten och tjenster i utrikesdepartementet utnämna
och befordra norske medborgare, är ock den formella lagligheten af norr¬
mäns anställning i utrikesdepartementet långt ifrån ostridig. Man har
trott sig undanrödja betänkligheterna genom att blott tillförordna norr¬
män till befattningar i utrikesdepartementet, men jag förmår ej inse, att
svårigheten härmed är vorden löst. Väl må det vara sant, att de för ut¬
nämning och befordran till embeten och tjenster här i landet stadgade
särskilda kompetensvilkor i allmänhet ej erfordras vid förordnande. Men
från de allmänna kompetensvilkoren — och till dem hör, med de i 28 §
Regeringsformen uppräknade undantag, svensk medborgarerätt — torde
13
Motioner i Andra Kammaren, N:o 22.
knappt vid ett förordnande dispens rätteligen kunna ega rum. Också har
detta förfarande varit föremål för anmärkning af Konstitutionsutskottet.
Att tidpunkten för anmärkningens framställande (1S59—1860 årens riks¬
dag) var särdeles illa vald, omintetgör ej anmärkningens formella befo¬
genhet. ()ch att det är sjelf klart, att norske likaväl som svenske med¬
borgare böra, ja måste, anställas i utrikesdepartementet, det hindrar ej,
att man bör söka bringa en sådan åtgärd i öfverenstämmelse med gäl¬
lande grundlag.
Om nu anställandet af norske medborgare såsom embets- och tjen¬
steman i det, formelt taget, ännu ej unionela, utan svenska utrikesdepar¬
tementet icke är strängt gr mulla gsenligt, och om vidare det sätt, man
valt, att tillgodose ett faktiskt behof och en rättvisans fordran, nemligen
att till ifrågavarande befattningar endast tillförordna de norrmän som i utri¬
kesdepartementet anställas, ej låter sig väl förenas med unionens hufvud-
grundsats, nemligen de förenade rikenas fullkomliga rättsjemlikhet, så
förefinnes ett dubbelt skäl att afhjelpa detta missförhållande. Lyckligtvis
erbjuder sig här tillfälle till eu af de ofvan antydda partiella reformer,
som kunna genomföras oberoende af en, förmodligen till en mer eller
mindre aflägsen framtid undanskjuten, revision af Riksakten.
Den år 1839 tillsatta första Unionskomitén bemödade sig att full¬
ständigt genomföra den af unionens princip fordrade likställigheten i fråga
om de förenade rikenas utrikes angelägenheter. I det den 4 november
1844 afgifna förslag till ny föreningsakt, § 43, a) heter det sålunda:
((Till statsminister för utrikes ärendena, sändebud hos främmande mak¬
ter samt ärnbets- och tjensteman vid utrikesdepartementet, eller vid beskick¬
ningarna, kan konungen nämna blott svenske eller norske män.»
I samma paragrafs b) stadgas vidare, att statsministern för utrikes
ärendena samt embets- och tjensteman vid utrikesdepartementet skola ut¬
nämnas i förenadt statsråd.—
I betraktande af vanskligheten att, i saknad af ett unionsparlament,
ordna den lika väl för norske som svenske män tillgängliga utrikesmini¬
stersbefattningens konstitutionella ansvar — en vansklighet, som 1839 års
Unionskomité ej ansågs hafva på ett tillfyllestgörande sätt löst — har den
år 1865 förordnade andra Unionskomitén enhälligt frångått nyss nämnda
förslag i hvad det rör utrikes-ministern, men deremot bibehållit både
stadgandet, att »till embeten och tjenster i utrikesdepartementet kunna
så väl svenske som norske män utnämnas», och föreskriften, att »i det
unionella statsrådet föredragas och afgöras äfven frågor: om tillsättning
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 22.
och afstädande af de utrikesministern underordnade embets- eller tjenste¬
man i utrikesdepartementet.» (Jemför sista Unionskomiténs förslag till ny
föreningsakt, §§ 28 och 22, 4,). Konstitutionsutskottet vid 1869 ars riks¬
dag har såsom en förtjenst påpekat dessa bestämmelsers syfte att »åt det
svenska utrikesdepartementet gifva en mera unionel karakter.»
Båda dessa förändringar kunna åstadkommas oberoende af en all¬
män revision af Riksakten: den förre genom ett tillägg till Regeringsfor¬
mens § 28, den senare, förmodligen genom en resolution af Kongl. Maj:t.
Jag tillåter mig derför att föreslå, att Riksdagen måtte besluta:
ett tillägg till Regeringsformens § 28 af innehåll,
att till embets- och tjensteman i Kabinettet för utri¬
kes brefvexlingen kunna utnämnas och befordras
norske män.
Stockholm den 24 Januari 1877.
Ad. Hedin.