RIKSDAGENS PROTOKOLL
1876. Första Kammaren. N:o 6.
Lördagen den 19 Februari 1876.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades protokollet för den 12 dennes.
Upplästes två läkarebetyg af följande innehåll:
Att ledamoten af -Riksdagens Första Kammare, vice'Härads-
höfdingen A. W. Dufwa sedan den 12 dennes måst till följd af
en skrap- och lungkatarr hålla sig inne på sina rum och fort¬
farande är af samma orsak dertill tvungen, intygar
Stockholm den 18 Februari 1876.
Adolf Kjellberg,
Med. D:r.
Att Kapitenen m. m. Herr G. F. Burman, som för närvarande
undergår kirurgisk behandling, är tillsvidare förhindrad infinna
sig i Första Kammarens plena, varder härmed på aflagd embetsed
intygadt.
Stockholm den 18 Februari 1876.
Carl Santesson,
Professor.
Upplästes och lades till handlingarne ett så lydande protokoll:
Protokoll, hållet inför t. f. chefen för Justitie-depar-
tementet den 18 Februari 1876.
Bruksegaren Knut Ottonin Ljungqvist hade aflemnat en för
honom den 8 innevarande Februari utfärdad, af ordföranden i
Jönköpings läns landsting underskrifven och med kontrasignation
af landstingets sekreterare försedd fullmakt att för en tid af nio
år från den 21 September 1875 vara ledamot af Riksdagens Första
Kammare; och sedan berörda fullmakt funnits vara i föreskrifven
form utfärdad samt vidare granskats af vederbörande fullmäktige
i Riksbanken och Riksgälds-kontoret utan att desse emot full¬
makten framstält någon anmärkning, blef samma fullmakt nu
Första Kammarens Prof. 1876. N:o 6. 1
N:o 6.
2
Lördagen den 19 Februari.
godkänd och skulle, på anmälan, till Ljungqvist återställas; hvar¬
jemte protokoll öfver hvad sålunda förekommit skulle Första Kam¬
maren meddelas.
In fidem
G. Byding.
Företogs val af sex revisorer för deltagande uti innevarande
års granskning af Statsverkets, Riksbankens ochRiksgälds-kontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning; och befunnos, efter valförrätt¬
ningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:
Kammarherren Grefve N. M. G. Gyldenstolpe
Godsegaren Grefve M. E. A. Lewenhaupt
Häradshöfdingen J. M. Lindgren
Kaptenen vid Kongl. Flottan G. af Trolle
Filosofie Doktorn Friherre J. C. Toll
Disponenten vid Motala Verkstad E. Unge
med 55 röster,
„ 55 „
„ 55 „
„ 55 „
„ 54 „
„ 50 „
Företogs val af tre suppleanter för innevarande års Revisorer
af Statsverkets, Riksbankens och Riksgälds-kontorets tillstånd,
styrelse och förvaltning; och befunnos, efter valförrättningens slut,
dertill hafva blifvit utsedde:
F. d. Kaptenen vid Kongl. Flottan Grefve O. C.
Cronstedt med 46 röster,
Ryttmästaren R. V. von Koch „ 46 „
Kaptenen P. Fr. Celsing. _ „ 46 „
sedan ordningen dem emellan blifvit genom lottning bestämd.
Företogs val af två Revisorer för granskning af Riksbankens
afdelningskontors i Göteborg räkenskaper och förvaltning; och
befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:
Godsegaren Friherre R. .J. von Essen med 41 röster,
Grosshandlanden A. L. Olisch „ 41 „
Företogs val af två revisors-suppleanter för granskning af
Riksbankens afdelningskontors i Göteborg räkenskaper och för¬
valtning; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva
blifvit utsedde:
Filosofie Doktorn W. Dickson med 32 röster,
Grosshandlanden A. Kobb „ 32 _ „
sedan ordningen dem emellan blifvit genom lottning bestämd.
Lördagen den 10 Februari.
3
N:o 6.
Företogs val af två revisorer för granskning af Riksbankens
afdelningskontors i Malmö räkenskaper ocli förvaltning 5 ock be-
funnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit’ utsedde:
Ryttmästaren Gr. E. O. Svedenborg med 44 röster.
Filosofie Doktorn C. O. Ruth n 44 n
Företogs val af tva revisors-suppleanter för granskning af
Riksbankens afdelningskontors i Malmö räkenskaper och förvalt¬
ning; och befunnos, efter valförrättningens slut,, dertill hafva blif¬
vit utsedde:
Kaptenen E. Möller med 41 röster,
Godsegaren L. Kockum „ 39 „
Företogs val af två revisorer för granskning af Riksbankens
afdelningskontors i Luleå räkenskaper och förvaltning; och be¬
funnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:
Landskamereraren H. N. E. Amnéus med 37 röster,
Majoren E. O. von Knorring n 37 „
Företogs val af två revisors-suppleanter för granskning af
Riksbankens afdelningskontors i Luleå räkenskaper och förvalt¬
ning; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blif¬
vit utsedde:
Kaptenen C. O. Bergman med 32 röster,
Kyrkoherden J. A. Englund „ 32 „
sedan ordningen dem emellan blifvit genom lottning bestämd.
Företogs val af två revisorer för granskning af Riksbankens
afdelningskontors i Wisby räkenskaper och förvaltning; och be¬
funnos,_ efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:
Öfverste-löjtnanten C. E. af Chapman med 38 röster,
Konsuln C. Stenberg () 38
Företogs val af två revisorssuppleanter för granskning af
Riksbankens afdelningskontors i Wisby räkenskaper och förvalt¬
ning; och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva
blifvit utsedde:
Apotekaren C. J. Marelius med 35 röster,
Kyrkoherden S. Gustafsson „ 35 „
sedan ordningen dem emellan blifvit genom lottning bestämd.
Lördagen den 19 Februari.
Justerades 5 protokollsutdrag rörande de nu förrättade valen.
Sedan Herr Grefven och Talmannen tillkännagifyit, att Herr
Statsrådet Forssell anmält sig nu skola på Kongl. Mapts nadiga
befallning till Kammaren aflemna åtskilliga Kongl. propositioner,
framträdde Herr Statsrådet och öfverlemnade till Herr Gi efven
och Talmannen Kongl. Maj:ts nedannämnda nadiga propositioner
till Riksdagen, nemligen:
l:o angående afsöndring af jord från ryttmästarebostället
vid Skånska husarregementet Rebbelberga kungsgård i Chnstian-
stads län för Rebbelberga församlings behof;
2:o, angående afsöndring af jord från f. d. korp ortsbo ställ et
under Skånska dragonregementet N:ris 12 och 14 Ostraby till
begrafningsplats för Ostraby församling i Malmöhus lan;
3:o, angående afsöndring af jord från f. d. pipare- och trum¬
slagarebostället vid Uplands regemente Tibble N:o 7, till träd¬
gård för Rasbokils församlings folkskola i Upsala ian;
4-o angående afsöndring af jord från sergeantsbostället Ståls¬
byn N:o 1 under Wermlands regemente, till byggnadsplats för
ett nytt skolhus inom Svanskogs församling af Carlstads stift;
5:o, angående afsöndring af jord från Kronan tillhöriga hem¬
manen Greby i Forss socken af Södermanlands län;
6:o, angående rotering af de s. k. frisocknarne i Örebro län;
7;o, angående uppförande af ett etablissement enligt paviljong-
systemet för kavalleriets underbefälsskola;
8:o, angående pension å allmänna indragningsstaten för Audi-
tören vid Bohus läns regemente Harald Yictor Eberstem;
9'0 angående pension å allmänna indragningsstaten för Kapte¬
nen vid Elfsborgs regemente Carl Ivar Emanuel Schagerström;
10;o, angående pensionsrätt för statens landtbruksingeniörer,
visse resande undervisare samt fiskeritjenstemännen;
ll:o, angående ny lönestat för Mynt- och kontrollverken; samt
12:o, angående förändring i vilkoren för tidningars och tid¬
skrifters postbefordran.
De Kongl. propositionerna blefvo härefter föredragna och
lagda på bordet.
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Stats-Utskottets den 17 dennes bordlagda utlåtanden:
N:o 15, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
första hufvud titel.
Lördagen den 19 Februari. 5
N:o 16, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel; och
N:o 17. angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel.
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Banko-Utskottets den 17 dennes bordlagda memorial:
N:o B, i fråga om afskrifning ur Riksbankens kufvudkontors
räkenskaper af åtskilliga fordringar; och
N:o 4, i fråga om afskrifning ur afdelningskontorets i Göte¬
borg räkenskaper af åtskilliga fordringar.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats¬
utskottets den 12 och 16 dennes bordlagda utlåtande fi:o 11,
angående Riksgäl dskontorets förvaltning under den tid, som lor-
flutit sedan början af 1875 års riksdag.
1:sta, 2:dra och 3:dje punkterna.
Biföllos.
4:de punkten.
Lades till kandlingarne.
5:te punkten.
Bifölls.
6:te punkten. öfcrf amorte-
Herr Nordenfelt, Leonard Magnus: Denna Kammarest,Jpt Ju ffe^e
flertal har i allmänhet hyllat den åsigt, att icke någon skrifvelse ~Daia jern-
bör till Kongl. Maj:t aflåtas, såvida icke skålig anledning dertill vägsaktiebolag.
förefinnes. Vi hafva då att tillse, huruvida det finnes skalig an¬
ledning till den här föreslagna skrifvelsen.
Riksdagen har lemnat i Kongl. Maj:ts _ händer att bestämma
om förhöjning af amorteringsprocenten å ifrågavarande statslån
bör ske, och Kongl. Maj:t har vid två särskilda tillfällen, senast
för 4 år sedan, föreskrifvit en sådan tillökning. Snart skola trafiK-
taxorna å nyo granskas, och Kongl. Maj:t får då ett naturligt till¬
fälle att taga frågan om en ytterligare förhöjning af amorteringen
i öfvervägande. Det är otvifvelaktigt, att för bolaget förestå
stora kostnader. Det har under sistlidna och detta år att bygga
tre nya stationer; aktiernas värde har fallit från 500 till 2oU Kro-
nor; utdelningen på aktien har äfven fallit och kommer moj-
N:o 6.
Lördagen den 19 Februari.
fed rrriigen att falla ännu mer, om amorteringsprocenten på statslånet
länd ®t/feytterliPre,ökTa,s- När emellertid frågan är till Kongl. Maj:t öfver-
—Dala je;„-lemnad^ och Kongl. Maj:t icke visat någon underlåtenhet i afse-
vägsahtieboiag. ende på^dess pröfning, anser jag att det vore olämpligt, att Riks-
(Forts.) dagen på det föreslagna sättet blandade sig i saken.
Förra gången, ett förslag i likartadt syfte förevar, afslog
Kammaren detsamma. Nu anföres såsom ytterligare skäl för
bifall, att man genom den föreslagna åtgärden skulle slippa att
vidare höra talas om saken. Detta skäl har dock två sidor, ty
hvarje obefogad skrifvelse, som af Riksdagen beslutes, föder af
sig kanske tio andra lika obefogade, och jag tror således att i
detta hänseende icke heller något vinnes genom att bifalla före¬
varande förslag, hvarå jag derför yrkar afslag.
Herr Wallenberg: Det är verkligen en ganska egendomlig
fråga, som nu föreligger. Jag fäster mig icke särdeles mycket
vid skrifvelse eller icke skrifvelse, utan mer vid sjelfva saken.
och dervid förekommer då, att detta bolag var det första enskilda
jernvägsbolag af någon större betydenhet i Sverige och att, just
derför att detta bolag påtog sig ett arbete, hvars resultat då
ansågs vara ganska tvifvelaktigt, _ kom staten till hjelp på ett
ganska liberalt sätt. Detta var visserligen, som sagd!, liberalt,
men icke desto mindre erfordrades stora ansträngningar för att
få ihop det erforderliga aktiekapitalet, ja! så stora ansträngningar,
att de, som nu bilda jernvägsbolag, icke kunna göra sig en före¬
ställning om svårigheterna då för tiden. Emellertid lyckades det
genom en sällspord ihärdighet att vinna seger, och jernvägen
fullbordades. Under de första åren gingo inkomster och utgifter
nätt och jemnt ihop, och aktieegarne erhöllo ingen utdelning, hvar¬
för, om man kapitaliserar den ränteförlust, som aktieegarne under
den tiden måste vidkännas, stodo aktierna när utdelningarne be-
gynte icke i 100 utan i 150 kronor, och efter detta sistnämnda
belopp borde alltså afkastningsprocenten rätteligen räknas.
Under de år, då det var tvifvel underkasta»!! om jernvägen
skulle komma att bära sig eller icke, var allt godt och väl, och
då var stillt i anmärkarnes läger; men sedan det böljade visa
sig att detta jernvägsföretag hade till grund en rigtig tanke, bör¬
jade man genast att anfalla bolagets tillgångar. När första fram¬
ställningen om förhöjd amortering gjordes, kom bolaget sjelf till
mötes och genom dess beslut fyrdubblades amorteringsprocenten
och förkortades amorteringstiden för statslånet från år 1916 till
år 1887; en ganska vacker förändring af det första aftalet. Detta
tillmötesgående ansågs dock icke tillfredsställande, och så besyn¬
nerligt uppfatta statsrevisorerne sitt åliggande, att, då Riksdagen
afslagit en af dem gjord framställning om amorteringens ytter¬
ligare höjande, komma revisorerne åter fram med förnyad fram¬
ställning om samma sak. Jag för min del tror att revisorernes
uppgift väl är att fästa Riksdagens uppmärksamhet på förhållan¬
den, som de anse Riksdagen höra taga i öfvervägande, men, sedan
Riksdagen pröfvat en af revisorerne gjord framställning, hafva
Lördagen den 19 Februari.
S:o 6.
revisorer^, enligt min tanke, hvarken skyldighet eller skälig (^ad
anledning att riksdag efter riksdag oupphörligen komma åter ^ Gefi(
med framställning i samma saJc. Detta från allmän synpunkt. —Dala jem-
En sådan repetition af framställningar år efter år gent emot ett vägsaktiebolag.
bolag, som med staten ingått aftal mer eller mindre godtroget, (Forts.)
länder icke staten till fromma, ty det verkar derhän, att, när ett
bolag framdeles träder i underhandling med staten, detta för iakt¬
tagande af sin säkerhet måste anse alldeles nödvändigt att tillse,
det alla bestämmelser i aftalet blifva noggrant ordnade med all
den juridiska skarpsinnighet, som kan stå till buds, och att intet
lemnas åt god tro utan allt ställes på sträng juridisk grund, ba
skedde icke uti föreliggande fall, ty de som å jernvägsbolagets
vägnar ingingo aftalet med staten förbisågo detta, förmodligen
emedan de icke anade möjligheten af att från detta håll blifva
sä föga välvilligt behandlade.
Jag vill nu fästa uppmärksamheten på huru detta obilliga
förfaringssätt inverkar på enskilda förhållanden. Under år, då
penningtillgången var mycket riklig, sa att det var svalt att skaffa
sig skälig ränteafkastning å sina besparingar, uppsöktes andra
utvägar än att till högt pris köpa obligationer eller att mot lag
ränta insätta penningar på depositionsräkning i bankerna. Exem-
pelvis kan jag nämna att i Stockholms enskilda bank voro ior
tre år sedan sex millioner riksdaler insatta mot fyra procent på
depositionsräkning. För svenskar, som under en lång följd afår
vant sig att betrakta nästan såsom sin lagliga rättighet att åt¬
njuta sex procent “laga ränta" på sina kapital, var en nedsätt¬
ning till fem procent redan en känbar reduktion, men endast fyra
procent ränta måste naturligtvis anses som en aldeles otillräck-
lig afkastning. Icke underligt då, om man under sadana föihal-
landen genom köp af goda papper sökte tillförsäkra sig åtminstone
fem procent afkastning å sina besparingar. Detta var anlednin¬
gen, hvarför aktierna i nu ifrågavarande jernvägsbolag blefvo
begärliga och köptes af många, som hoppades att genom att be¬
tala 400 riksdaler eller derutöfver erhålla trygghet att åtminstone
få fem procent ränta på sina penningar. Men genom de upp¬
offringar, som bolaget måst underkasta sig och hvilka den före¬
gående talaren beskrifvit bättre än jag kunnat gorå, äfvensom
genom försämrade konjunkturer har utdelningen fallit, och hvad
som är en naturlig följd af den minskade utdelningen och de
åtgärder, hvarmed detta bolag hotas från det allmännas sida, är
att aktierna hafva fallit till 250 kronor. Detta vallar en ganska
känbar kapitalförlust för många enskilda, som alldeles icke spe¬
kulerat utan endast placerat sina besparingar, och jag tror icke
att man kan uppvisa en så beklaglig följd af någon från en offent¬
lig myndighet vidtagen åtgärd, endast för att ernå en sa obetyd¬
lig vinst åt statskassan, som den, hvilken skulle uppkomma deri¬
genom att ifrågavarande amortering ökades en eller annan procent.
Af dessa och många andra skäl skulle jag anse lojalt, om
man nu läte dessa elfva är, som återstå till lånets slutbetalning,
lugnt förflyta, då man dessutom ser att så många andra, som
N‘.0 6* 8 Lördagen den 19 Februari.
äa/«rr//-iÖnsba bidrtS H11 nya Järnvägsbyggnader, ställa anspråk på stats¬
lån^ m Gefle kassan, och da man ju måste erkänna, att det är en väsentlig
—Dala jern- skilnad mellan andra bolag och detta, som var det första och som
vägsaktiebolag, brutit den^väg, hvarpå vårt land genom den enskilda företagsam¬
het6-) heten erhållit så många vigtiga jern vägsförbindelser. Jag tror
också att det skulle stå mycket illa tillsammans, om man nu,
sedan mycken och för de äldre bolagen dyrköpt erfarenhet vun¬
nits, lemnar. statsunderstöd i en eller annan form åt nya jernvägs-
bolag, men icke desto mindre fattar beslut i afsigt att pressa just
Gefle—Dala jernvägsaktiebolag, det äldsta af de enskilda iern-
vägsföretagen af betydenhet.
Jag har endast velat lemna dessa upplysningar och vill icke
gorå något yrkande, emedan skrifvelse eller icke skrifvelse synes
mig likgiltigt, men hvad jag sagt torde ådagalägga, att det vore
ett ganska ledsamt exempel, om på detta sätt oupphörligt skola
uppkomma stridigheter mellan staten och ett enskildt jernvägsbo-
lag blott derför, att detta bolags stiftare vid aftalets uppgörande
rörutsatt, att bolaget skulle komma att behandlas med vanlig
grannlagenhet.
Herr Bennich: I olikhet med den siste talaren vill jag
gerna sluta mig dertill, att Riksdagen aflåter en skrifvelse till
Kongl. Maj:t i denna fråga, icke derför att jag ett ögonblick
hyser tvekan om hvad Kongl. Maj:ts beslut kan blifva, men der¬
för, att jag i högsta grad betviflar att revisorerne någonsin upp¬
höra med sin anmärkning, om de icke få svart på hvitt på att
den är obefogad. .Att den så är, derom är jag för min del fullt
öfvertygad. Jag vill icke nu inleda någon undersökning om ifråga¬
varande kontrakts innehåll, utan vill endast fästa uppmärksamheten
på en omständighet, som synes mig temligen afgörande i denna
fråga.
Kongl.. Maj:t har fått sig tillförsäkrad rättighet och skyldig¬
het att. höja annuiteten under vissa gifna förhållanden; så mycket
måste jag tala om kontraktet. Denna rättighet begagnade Kongl.
Maj.t, men dermed var man icke nöjd, utan Riksdagens revisorer
pakallade ytterligare förhöjning. Bolagets styrelse svarade att,
ehuru bolaget. icke ansåg sig skyldigt att underkasta sig någon
vidare förhöjning af annuiteten, då Kongl. Maj:t redan begagnat
sig af kontraktets bestämmelse att höja densamma, likväl för att
icke visa.ogenhet, då bolaget blifvit gynnadt med statsunderstöd,
ejii i^ -ibolaget utan tvång att fyrdubbla amorteringen. Der¬
till hade styrelsen utverkat sig bolagets bemyndigande. När då
företog frågan till slutlig behandling den 6 September
1ö72, föreskref Kongl. Maj:t att amorteringen skulle då och vidare
framgent utgöra så och så mycket. Jag ber Herrarne fästa sig
härvid och sedan vända om bladet i betänkandet och se hvad
btats-Utskottet begär att Riksdagen skall skrifva till Kongl. Maj:t.
”> Kongl. Maj:t för sitt beslut “behagade angifva sådana
skäl, att utaf desamma må tydligen framgå, huruvida bolagets
ofvan omförmälda åsigt må vara i Kongl. Maj:ts beslut den 6
Lördagen den 19 Februari.
9
N:o 6.
September 1872 skäligen grundad, på det, i sådant fall, ytterligare ökad amorte-
framställningar om samma amortering icke må ifrågakomma". "f„sLat!!~
Sedan Kongl. Maj:t meddelat ett beslut, som säger att amorterin- jern"
gen nu och vidare framgent skall utgöra det och det, föreslår Stats- vägmUiebolag.
Utskottet att Kongl. Maj:t skall på ett tydligt sätt uttrycka hvad (Forts.)
han menat med sitt beslut. Jag vill fråga om man kan få tyd¬
ligare svar än Kongl. Maj:t redan gifvit. Om det nu förhåller
sig så, vill jag derför icke säga att icke (Riksdagen för att till¬
fredsställa sina revisorers önskan må skrifva till Kongl. Maj:t,
men jag hemställer, om icke Riksdagen kunde skrifva litet höfli-
gare. Kongl. Maj:t har dock rättighet att fordra något skick, och
på det att detta må blifva i skrifvelsen iakttaget, hemställer jag
att punkten måtte till Stats-Utskottet återremitteras.
Herr Ekman, Carl: Jag vill icke fästa mig vid de större
eller mindre skäl, som revisorerne haft att ånyo framkomma med
den framställning, som gifvit anledning till det förslag, hvarmed
Stats-Utskottet nu till Riksdagen inkommit. Icke heller tror jag,
att uti öfverläggningar om denna fråga det lönar sig att tala om
de stora ansträngningar, som gjordes för bildande af det bolag,
hvilket anlagt denna jernväg, om den liberalitet, som bolaget
visat genom att erbjuda sig att hastigare amortera det af staten
erhållna lånet, än som först ifrågasattes, eller om det större eller
mindre behof för bolaget, som kan ligga deruti att stora utgifter
förestå, och att aktierna nu betinga ett lägre pris än förut varit
fallet. Vid alla dessa omständigheter tror jag att Kongl. Maj:t
icke skall underlåta att fästa behörigt afseende, i fall en sådan
skrifvelse, som nu föreslagits, blir beslutad, men deremot ber jag
att få fästa mig vid hvad som af den förste ärade talaren an¬
fördes, eller frågan huruvida något skäl finnes för den föreslagna
skrifvelsen eller icke. Vi veta alltför väl, att styrelsen för denna
jernväg under flera år på grund af de anmärkningar, som af re¬
visorerne framstälts, uttalat samma åsigt, som af den näst före¬
gående talaren uttrycktes, eller att Kongl. Maj:t med begagnande
af det uttryck, som finnes användt uti det bref, hvarigenom Kongl.
Maj:t den 6 September 1872 förklarade, huruledes amorteringen
efter den tiden skulle beräknas, afgjort saken för all framtid,
intilldess lånet blifvit till fullo guldet. Det är på dessa af den
föregående talaren citerade ord “och vidare framgent", som bola¬
gets styrelse stöder denna sin uppfattning af saken. Men man
måste dock efter min tanke medgifva, att med detta uttryck möj¬
ligen kan hafva menats, att amorteringen skulle på det sättet
verkställas vidare framgent, intilldess Kongl. Maj:t med begag¬
nande af den rätt, som han fått sig tillerkänd då lånet bevil¬
jades, kan finna skäligt att å nyo taga under ompröfning, huruvida
sådana omständigheter inträffat, som kunna föranleda Kong].
Maj:t att med stöd af 6:te punkten uti det med bolaget upprättade
kontrakt föreskrifva någon ökad amortering eller också ålägga
bolaget den utsträckning af jernvägen, som äfven finnes i samma
punkt omnämnd. Alldeles tydligt lär det väl ej kunna vara, att
N:o 6.
10
Lördagen den 19 Februari.
ökad amorte*meningen med dessa ord är just den, som bolagets styrelse velat
a/„ stVllT deråt gifva. Vid sådant förhållande, och då det visat sig, att vi
—Dala jern- riksdag etter riksdag tätt profva framställning tran revisorerne
vägsaktiebolag, om anhållan hos Kongl. Maj:t att ökad amortering af lånet måtte
(Forts.) åläggas bolaget, vågar jag för min del tro, att det finnes fullt
talande skäl för att till Kongl. Maj.:t aflåta en sådan skrifvelse,
som af Utskottet nu föreslagits. Äfven bolagets styrelse synes
deruti instämma, ty uti sin sista skrifvelse yttrar den just, att det
vore väl om denna tvistefråga en gång kunde blifva slutligen
afgjord, så att den visste, hvad den hade att rätta sig efter.
Jag vågar derföre för min del tillstyrka, att Kammaren
måtte besluta en sådan skrifvelse, som här af Utskottet före¬
slagits, och jag tror, att den anmärkning, som af den föregående
talaren framstäldes emot formen, icke kan vara fullt befogad.
Hvad som här begäres är att få en bestämd förklaring, huru
Kongl. Maj:t anser, att det skall förhållas med amorteringen, då
Kongl. Maj:t år 1872 begagnade detta uttryck “och vidare framgent".
Någon framställning från Riksdagens sida, att Kongl. Maj:t måtte
besluta så eller så, kan icke vara lämplig, då Riksdagen en gång,
när lånet beviljades, bestämt, att det skulle bero på Kongl. Maj:ts
pröfning, om och när de vilkor som inryckts i kontraktets inte
punkt skulle tillämpas. Under sådana förhållanden, då afgörandet
uteslutande lagts i Kongl. Maj:ts hand, kan det icke vara lämpligt
att komma med en framställning, det Kongl. Maj:t måtte göra
så eller så, men det enda som Riksdagen med skäl kan anhålla
om är, att uti det beslut, som Kongl. Maj:t kommer att fatta med
anledning af den ifrågavarande skrifvelsen, Kongl. Maj:t behagade
lemna förklaring öfver huruvida bolagets uppfattning, att omför-
mälda ord borde tydas så, att dermed vore för all framtid be¬
stämdt, huru amorteringen skulle utgå, kunde vara uti Kong].
Maj:ts beslut den 6 September 1872 skäligen grundad. Något
annat har Utskottet icke föreslagit att framställa till Kongl. Maj:t,
och jag tror icke att man med fog kan säga, det Utskottet till¬
styrkt Riksdagen något, genom hvars antagande denna skulle
göra sig skyldig till brist på den aktning, som den bör visa
Kong! Maj:t.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Friherre af Ugglas: Het har icke kunnat undgå att väcka
uppmärksamhet, att revisorerne år efter år för Riksdagen fram-
stält enahanda anmärkning, som år efter år hittills, så vidt jag
vet, blifvit för hvarje gång af Riksdagen afslagen. För min del
skulle jag också helst hafva sett, att Riksdagens svar på dessa
repeterade anmärkningar äfven denna gång blefve ett fullstän¬
digt afslag, då nemligen efter min uppfattning revisorernes ifråga¬
varande anmärkningar äro fullkomligt obefogade.
Grår man igenom förhållandena med detta jernvägslån, så
finner man att redan år 1868, då amorteringen höjdes med två
procent, Kongl. Maj:t förklarade, att denna amorteringsprocent
skulle utgå från och med det året, utan att det dervid på något
Lördagen den 19 Februari.
11
Ji:o e.
sätt antyddes, att detta blott skulle gälla tillsvidare, eller att ökad amorte-
någon ytterligare förändring dermed skulle inträffa. Kommer “/s*a<f
man så till år 1872, dä bolaget sjelf erbjöd sig att öka amorte- —tala jern"
ringen med fem procent, så finner man uti Kongl. Maj:ts beslut vägsaktiebolag.
derom orden “och vidare framgentutan att deri någon antydan . (Forts.)
förekommer, att ytterligare pröfning af förhållandet skulle kunna
komma i fråga. Efter min öfvertygelse är det sålunda tydligt
och bestämdt uttaladt, att någon ökad amortering icke får ifråga¬
komma, och jag tror äfven, att det har alla skäl för sig. Gälde
saken blott de ursprungliga aktieegarne, kunde en sådan åtgärd
möjligen sättas i fråga, men sedan dessa aktier med fullkomligt
god tro och i förlitande på nämnda Kong!, bref öfvergått i andra
personers händer, vore det särdeles hårdt, om en rubbning-
skulle ske.
En sådan åtgärd finner jag vidare icke vara fullt befogad,
emedan detta bolag, det allra första, som vågade sig in på att i
stor skala bygga jernvägar uti landet, såvidt jag vet, skött sig
på ett särdeles förtjenstfull t sätt. Ser man på de nedsättningar
i taxan, som detta bolag från år 1868 till denna dag medgifvit,
så äro de särdeles stora. I allmänhet tror jag att de belöpa sig
till 50 procent. Ser man vidare på den tillökning i den befintliga
materieien och de utvidgningar i antalet af stationer, som detta
bolag företagit sig, så måste man äfven erkänna, att bolaget skött
sig på ett för trafiken särdeles förtjenstfull sätt.
Efter mitt förmenande vore det således rättast att afstå hela
denna framställning, men om jag likväl kommer att gå in på den
föreslagna skrifvelsen, så är det derföre att jag tror det äfven för
bolaget vara bättre, att frågan en gång kommer under Kongl.
Maj:ts slutliga pröfning, än att bolaget riksdag efter riksdag
utsättes för försök att få amorteringen höjd. Det skulle således
äfven från bolagets synpunkt efter min tanke vara bättre. Lika
med en föregående talare kan jag dock icke försona mig med
ordalagen uti den af Utskottet föreslagna skrifvelse. Att uti en
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det han skall gifva skål för¬
sina beslut, är för mig något så nytt, att jag icke kan förena
mig dermed. På grund deraf, och då jag icke längre vill upptaga
Kammarens tid, ansluter jag mig till Herr Bennich och yrkar
återremiss.
Herr Rydqvist: I sjelfva saken har jag ingenting att yttra,
ty den har redan blifvit så fullkomligt utredd, att jag icke vill
förlänga disskussionen derom, men i likhet med två föregående
ärade talare, som uttalat sin åsigt i denna fråga, anser jag mig
icke kunna underlåta att ytterligare fästa uppmärksamheten på det
efter mitt förmenande i hög grad olämpliga val af uttryck uti
denna sista punkt af Utskottets förslag, deruti Utskottet tillstyr¬
ker Riksdagen att hos Kongl. Maj:t framställa anhållan derom,
att han måtte gifva skäl för sina beslut. Något mera olämpligt
i form från den ena statsmakten till den andra kan jag icke före-
N:o 6.
12
Lördagen den 19 Februari.
ökad amorte- ställa mig, och det förvånar mig högeligen att icke någon af
ring af stats- Stats-Utskottets herrar ledamöter deremot reserverat sig.
—Dala jern- »lag skulle således för min del helst velat tillstyrka afslag. å
oägsaktieboiag. denna punkt, men då den föregående talaren inskränkt sig till
(Forts.) yrkande om återremiss, förenar jag mig deruti.
Herr von Koch: I sjelfva saken anser jag mig icke böra
ingå, utan att jag dock på något vis vill klandra, att de som anse
sig sakkunniga till protokollet anfört skäl, hvilka möjligen kunna
väga mycket för Kongl. Maj:t vid det beslut, han kan komma att
i saken fatta. Stats-Utskottets tillstyrkan är, så vidt jag kan
förstå, beroende deraf, att Utskottet ansett 1872 års Kongl. bref
vara otydligt. Herr Bennich har nyss förklarat det vara tydligt
och klart, och det hafva äfven andra gjort, men då af 20 leda¬
möter i Stats-Utskottet 19 funnit det otydligt, och således den
ena tycker ett, den andre ett annat, vore det efter min tanke
särdeles väl att en gång få slut på denna fråga, något hvilket
bör vara synnerligen af vigt äfven för bolaget, isynnerhet derföre
att stabiliteten i aktiernas värde ovilkorligen skall ökas när denna
sak blir afgjord och personer derigenom undgå att blifva narrade
på den ena eller andra sidan genom olika åsigter om den fara,
som kan hota dem genom Kongl. Maj:ts rättighet att fatta beslut
om amorteringens ökande. Yi skulle då slippa att riksdag efter
riksdag uppehålla tiden med disskusion om denna sak, hvilket
vi ej lära kunna undgå, om revisorernes anmärkning ogillas, ty
de skola då antagligen anse det såsom sin pligt att komma till¬
baka. Det förefaller mig således alldeles rigtigt att, såsom Stats-
Utskottet tillstyrkt, besluta en skrifvelse för att begära förklaring,
hvad Kongl. Maj:t menat med orden “och vidare framgent;11 hvarom
tankarne ju äro delade.
För sådana fall att åsigterna äro olika brukar man ju begära
en lagförklaring, och hvarföre ej äfven nn begära en dylik?
Jag vill icke bestrida, att ordalagen uti den af Utskottet
föreslagna skrifvelsen kunnat vara annorlunda och bättre valda,
men det är kanske icke så lätt för dem, som skola skrifva Stats-
Utskottets mångfaldiga beslut, att skrifva dem så att alla blifva
nöjda. Jag finner åtminstone för min del intet, stötande uti de
ifrågavarande ordalagen, och för att åtminstone vid denna riksdag
slippa ytterligare diskussion i denna fråga, yrkar jag, att Stats-
Utskottets nu föredragna förslag måtte bifallas.
Herr Nordenfelt: Jag anhåller att få fästa uppmärk¬
samheten derpå, att, om bolaget önskar en förklaring af Kongl.
Maj:ts beslut af den 6 September 1872, kan en sådan väl begäras utan
att besvära Riksdagen dermed.
Hvad angår yrkandet om återremiss, kan följden af en sådan
icke blifva annan än att, då Andra Kammaren antagligen liksom
vid förra riksdagen bifaller förslaget, Utskottet hemställer, att
Första Kammaren måtte fatta beslut i frågan. Deremot, om Kam¬
maren nu afslår skrifvelsen, bör man skäligen kunna hoppas att
Lördagen den 19 Februari. 13 N:o (>.
frågan icke vidare återkommer. Då jag således icke kan finna ökad amorte¬
ra någonting vinnes genom återremiss, vidblifver jag mitt yr-™?
bände om afslag å punkten. -Dala jern-
vägs aktiebolag.
Herr Montgomerjr Cederhielm: I sjelfva saken har jag (Forts.)
redan vid föregående riksdag uttalat min åsigt, och jag var då
bland dem, som yrkade afslag å Utskottets hemställan om aflå¬
tande af en dylik skrifvelse.
Man kan dock icke bestrida, att det finnes olika uppfattnin¬
gar och olika förstånd af orden vidare framgent, på hvilka allt här
beror. Man torde derför göra orätt i att envist vidhålla sin åsigt,
då man likväl måste erkänna, att orden icke äro fullt tydliga.
Jag tror derför att frågan borde komma under förnyad pröfning,
hvarför jag denna gång tillstyrker bifall till Stats-Utskottets för¬
slag om’ aflåtande af en skrifvelse. I afseende på frågan om åter¬
remiss instämmer jag helt och hållet med Herr Nordenfelt, och
hemställer hvartill en återremiss skulle tjena. Jag medgifver att
de ordalag, som Stats-Utskottet begagnat, måhända kunde vara
lyckligare valda, men jag tror att hvad Utskottet afsett är tyd¬
ligt och klart uttryckt’ och detta är väl hufvudsaken, hvaremot
den större eller mindre svarfningen på frasen är en bisak. Jag
hemställer derför om bifall till skrifvelsen, sådan den är. Deri
begäres icke, såsom en talare yttrat, att Kongl. Maj:t skall gifva
skäl för sitt beslut af år 1872, utan att Kongl. Maj :t måtte angifva
sådana skäl, att af desamma må tydligen framgå, huruvida bola¬
gets uppfattning af Kongl. Maj:ts beslut är rigtig, på det att tvi¬
ster om denna sak för framtiden må undvikas; och detta är, enligt
min tanke, något annat än att begära att Kongl. Maj:t måtte
lemna skäl för sitt beslut.
Jag tillstyrker bifall till förevarande punkt.
Herr Ekman: Jag hade verkligen hoppats att icke be¬
höfva åter taga till ordet i denna fråga. Men då en ärad leda¬
mot af Kammaren yttrat, att Utskottet skulle hafva gjort sig skyl¬
digt till att i det förslag, med hvilket Utskottet framkommit, hafva
begärt, att Kongl. Maj:t täcktes gifva skäl för sitt beslut, så har
detta hans yttrande tvingat mig att ånyo begära ordet, ty det har
Utskottet verkligen icke föreslagit, att Riksdagen skulle begära.
Hvad Riksdagen borde begära är, att, när Kong]. Maj:t behagar
att, på grund af den rätt, som enligt 6 § af kontraktet tillkommer
honom, pröfva denna fråga och derom fatta ett beslut, Kongl.
Maj:t då täcktes för detta beslut angifva sådana skäl, att deraf
tydligen må framgå, huru vida bolagets åsigt må vara skäligen
grundad eller icke. Detta är hvad Utskottet föreslagit och intet
annat.
Herr von Ehrenheim: Jag hade icke ämnat begära ordet
i denna fråga och skall icke heller yttra mig i sjelfva saken; men
då Stats-Utskottet så ifrigt försvarar ordalagen i den ifrågava¬
rande skrifvelsen, anhåller jag få uppläsa den del af densamma
N*0 6. 14 Lördagen den 19 Februari.
ökctd ornera der det heter: “att Kong], Maj:t dervid för det beslut, Kongl.
Umetai m„å täckas att öfver denna framställning fatta, behagade an-
—Dala jern- gifva sådana skal, att utaf desamma må tydligen framgå, huru
vägsaktiebolag, vida bolagets ofvan omförmälda åsigt må vara i Kongl. Maj:ts
(Forts.) beslut den 6 September 1872 skäligen grundad, på det, i sådant
fall, ytterligare .framställningar om samma amortering icke må
ifrågakomma11. År icke detta tillräckligt för att rättfärdiga det
omdöme om betydelsen af de begagnade ordalagen, som här blifvit
fäldt, så förstår åtminstone icke jag att läsa svenska.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr
(Trefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till den förevarande punkten, dels återremiss deraf och
dels anslag derå, framstälde Herr (Trefven och Talmannen först
proposition på bifall till punkten, hvarvid svarades många ja och
nej i blandning, sedermera proposition på återremiss deraf, då
svaren utföllo med många nej jemte några ja, och slutligen propo¬
sition på afslag å punkten, hvilken proposition besvarades med
många så väl ja som nej; hvaruppå och efter det proposition på
bifall till punkten förnyats samt med många både ja och nej be¬
svarats, Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva
funnit ja öfvervägande.
Flera ledamöter begärde votering.
Sedan Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens fram¬
ställning, såsom kontraproposition vid voteringen antagit afslag å
punkten, uppsattes, justerades och anslogs följande voterings¬
proposition:
“Den, som bifaller 6:te punkten i Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 11, röstar
•Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås punkten11.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja -- 39.
Nej — 43.
7:åe och 8:de punkterna.
Biföllos.
Lördagen den 19 Februari.
15
N:o 6.
Föredrogs ånyo Lag-TJtskottets den 12 och 16 dennes bord- Ändring af
lagda utlåtande N:o 4, i anledning af framställning om förändrad!3n s 12 haP■
lydelse af 13 8 i 2 kap. Strafflagen. strafflag*.
Herr Carleson: På sätt stadgandet i 2 kap. 13 § Strafflagen
för närvarande lyder, uppställer det den regel, att vissa enklare
straff-förvandlingar tillhöra icke domaren, hvilken de egentligen
borde tillkomma, utan verkställande makten och hennes af all¬
männa lagen sjelf konstruerade organ eller Konungens Befall¬
ningshafvande. Såsom ett undantag från denna allmänna regel
skulle enligt Utskottets förslag dylika straff-förvandlingar kunna
verkställas jemväl af tillsyningsman vid kronohäkte. Men denna
funktionär har en befattning, som allmänna lagen icke känner till,
likasom den icke känner till benämningen kronohäkte för en sär¬
skild art af statens fängelser. Vid sådant förhållande synes en
anordning af den beskaffenhet, Utskottet åsyftat, böra ske, icke
genom tillägg till eller omskrifning af en paragraf i Strafflagen,
utan genom särskild författning — eu form, som för bestämman¬
det af tillsyningsmännens funktioner blifvit eljest begagnad.
En annan anmärkning mot Utskottets förslag är, att detsamma
lemnar oafgjordt, huruvida eller huruledes klagan må föras öfver
tillsyningsmännens förvandlingsbeslut. Då enligt gällande före¬
skrifter tillsyningsmännen stå under Konungens Befallningshaf-
vandes lydnad, kunna de förres förvandlingsbeslut icke hafva
större helgd än de senares, hvilka enligt allmänna lagen äfvensom
Kong!. Kungörelsen den 4 Januari 1865 få öfverklagas genom besvär
till Hofrätten. Men i saknad af likartad anvisning till sökande
af ändring i tillsyningsmännens straff-förvandlingar skulle både
Konungens Befallningshafvande och Hofrätten kunna hafva ganska
goda skäl att undandraga sig upptagandet af klagomål öfver för-
vandlingsbesluten — Konungens Befallningshafvande derför att
tjenstefel, begångna af tillsyningsmännen vid kronohäktena, skola
åtalas inför Hofrätt — och Hofrätten derför att, såsom nämndt
är, tillsyningsmännen stå under Konungens Befallningshafvandes
lydnad. På dessa grunder hemställer jag, att förevarande fråga
måtte varda till Lag-Utskottet återremitterad.
Herr Fröman: I anledning af de anmärkningar, som här
blifvit framstälda mot Utskottets förevarande förslag, ber jag få
meddela, att betänkligheter verkligen uppstodo hos mig emot
ifrågavarande föreskrifters intagande i allmänna lagen, då jag till-
lät mig göra den framställning, som ligger till grund för Utskottets
utlåtande, men jag ansåg å andra sidan ej heller fullt lämpligt
att i en särskild författning bredvid lagen införa en ändring af
lagens ordalydelse. Hvad åter angår den andra anmärkningen,
beträffande fullföljd af klagan öfver ett af tillsyningsman vid krono¬
häkte meddeladt beslut, har jag icke kunnat finna annat, än att
dervid bör gälla detsamma, som i afseende å Konungens Befall-
ningshafvandes förvandlingsbeslut. Dessa gå i verkställighet, obe¬
roende af att missnöje öfver dem anföres, och det skulle väl blifva
N:o 6.
IG
Lördagen den 19 Februari.
Ändring af händelsen äfven i förevarande fall. Om något fel i sådant för-
13 § * 2 kap' vandlingsbeslat begås, blifver det föremål för åtal såsom ett tjenste-
-7T' f®!) och med afseende på dessa finnes en särskild förordning, som
<01 s' stadgar, att tillsyningsmännen skola åtalas inför Hofrätt. Förhål¬
landet blifver sålunda i förevarande fall lika som vid klagan öfver
ett Konungens Befallningshafvandes förvandlingsbeslut, och jag
finner derför icke, att anmärkningen föranleder till återremiss, utan
anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Carleson: Mot den siste talarens yttrande, att besvär
öfver ett af tillsyningsman meddeladt förvandlingsbeslut böra
anföras hos Hofrätten, tillåter jag mig erinra, att Hofrätten vis¬
serligen eger upptaga klagan öfver tillsyningsmans tjenstefel,
men att denna klagan icke föranleder rättelse i det felaktiga för-
vandlingsbeslutet, äfven om den felande ådömts ansvar eller ersätt¬
ningsskyldighet, samt att i saknad af särskild föreskrift rättelse i
beslutet synes böra sökas hos den, under hvilken tillsyningsman-
nen lyder, det vill säga Konungens Befallningshafvande. Emot
samme talare tillåter jag mig jemväl anmärka, att i detta fall
något hinder att genom särskild författning göra tillägg till lagen
bör lika litet förefinnas, som i många andra fall, då lagen blifvit
ändrad genom författningar, hvilka Konung och Riksdag gemen¬
samt beslutat.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Herr (tref¬
ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Lag-Utskottets förevarande utlåtande och dels åter¬
remiss deraf, framstälde Herr (trefven och Talmannen först pro¬
position på bifall till utlåtandet, hvarvid svarades många nej jemte
några ja, och sedermera proposition på återremiss deraf, då svaren
utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 12 och 16
dennes bordlagda utlåtande N:o 5, i anledning af väckt förslag
dels om utfärdande af förklaring af gällande stadganden rörande
utmätning af åborätten å kronohemman, dels ock om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående förklaring af Kongl. Kungörelsen den
8 Maj 1863.
Upphäfvande Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 12 och 16 dennes bord-
rörandT^iför^^^ båtande N:o 6, i anledning af väckt förslag om upphäf-
tjenst!-' vande af gällande stadganden rörande införsel i embets- och tjenste¬
man* löner, mäns löner för deras enskilda skulder eller andra förbindelser.
Lördagen den 19 Februari.
IT
N:o 6.
Herr Wall enberg: Jag är för min del af diametralt mot- Upphäfvande
satt mening med Utskottet och tror ieke, att Utskottet gifvit nå-
got antagligt skäl för sin åsigt; ty det vanligen anförda, att “man'Zu tjenst^
skall vänta och sammanlänka den ena frågan med den andra för mans löner.
att i det längsta få behålla status quo“, det kan jag icke anse vara (Forts.)
något antagligt skäl. Denna fråga har flera gånger förut varit
på tal, och redan för sju år sedan väckte jag motion i samma
syfte, men bemöttes framställningen äfven då med samma svar.
Lagberedningen yttrade redan för 40 år sedan följande i
Grefve Sparres reservation na anförda, ord: “då de löner, staten
anslagit åt sina embets- och tjensteman, i allmänhet ej må an¬
tagas vara beräknade till högre belopp, än som fordras för hvarje
sådan persons bergning och öfriga förnödenheter i och för en
ändamålsenlig utöfning af embetet eller tjensten, skulle det med
skäl kunna sättas i fråga, huruvida statens rättmätiga anspråk på
embets- eller tjenstemannens tillbörliga verksamhet medgåfve, att
något afdrag på den för honom i det allmännas intresse bestämda
lön finge ega rum för uppfyllandet af lians enskilda förbindelser
i vidsträcktare mån, än han möjligtvis kunde vara i stånd
att genom besparingar dertill bereda sig tillgång11. Det är nu
många år sedan denna sanning uttalades, och ändock stå vi qvar på
samma punkt. Om det vore något konstigt i denna fråga, skulle
jag icke påyrka, att Lag-Utskottet skulle å nyo besväras dermed.
Jag ställer stora anspråk på Nya lagberedningen, men icke på Lag¬
utskottet. Huru måttliga dessa mina anspråk på Lag-Utskottet än
äro, så böra de val icke förminskas derhän, att det vore för mycket
begärdt af Lag-Utskottet att redigera ett förslag om utstrykande
af ett stadgande, då fråga icke är att redigera något annat i
stället. Af dessa skäl, och då jag tror, att det ändtligen kommit
derhän, att det anses såsom eu skam, om embets- eller tjensteman
begagna sig af sin rättighet att pantförskrifva en ännu icke in-
tjenad lön, anhåller jag om proposition på återremiss af betän¬
kandet till Lag-Utskottet.
Herr Bennich: På de skäl, som finnas anförda i Grefve
Sparres reservation och hvilka, efter min öfvertygelse, äro fullt
tillfredsställande för en förändring i nu ifrågavarande hänseende,
skulle jag vara böjd att tillstyrka bifall till det af samme reservant
framstälda förslag till stadgande, så vida han icke uti detta förslag
inbegripit både allmän och enskild tjenst. En innestående lön
för enskild tjenst kan vara ett samladt kapital, och jag kan icke inse.
hvarföre icke ett samladt kapital skulle få tagas i anspråk för gäld.
I allmän tjenst anställde personers löneförmåner bruka deremot icke
samlas i statskassan utan tagas i anspråk af löntagaren månads- eller
qvartalsvis. Då jag således icke kan understödja det förslag, som
Grefve Sparre i sin reservation framstält, men jag lika med honom
anser, att frågan nu må afgöras, hemställer jag om återremiss.
Herr Wijkander: Lika med de två föregående talarne ber
jag, att Kammaren måtte lemna synnerlig uppmärksamhet åt det
Första Kammarens Prof. 187G. N:o 6. 2
N:o 6. 18 Lördagen den 19 Februari.
Upphäfvande nu förevarande betänkandet. De teoretiska skäl, som tala för
afstadgandenaväCkta motionen, äro af en reservant särdeles välutvecklade
ZT^tkZtT och ja§ skall icke tillåta mig att upprepa dem, men jag ber få
mäns löner, påpeka frågans rent praktiska betydelse. Det finnes val ingen,
(Forts.) gom genomlefva! en lång tjenstebana, som ej sett de skadliga följ¬
derna af det ifrågavarande stadgandet, och nyligen hafva för en
stor klass af tjensteman nya förhållanden tillkommit, som ytter¬
ligare kunna öka dessa följder. Förut hade underofficerare vid
indelta armén boställen, och' desse voro då skyddade för införsel
i sina löner. Nu deremot hafva de kontanta löner, och derigenom
har en total förändring i detta hänseende inträffat inom denna
stora och för staten vigtiga tjenstemannaklass. Det är fullkomligt
säkert, att arbetet går med half maskin, om halfva lönen är seque-
strerad, och staten får då icke den produkt af arbetet, som den
har rätt att fordra. Jag hade tänkt yrka afslag å Utskottets be¬
tänkande, men på de skäl, den siste talaren anfört, ber jag få
yrka återremiss.
Herr von Ge g er felt: Ått de uti ifrågavarande hänseende
gällande stadganden behöfva omarbetas, derom äro meningarne ode¬
lade, men lika odelade äro de ock derom, att enahanda behof före¬
finnes i afseende på hela utsökningsväsendet. Hvarje lagförändring
måste, så vida den skall leda till ett godt resultat, ske i samman¬
hang med ändring af öfriga till samma del af lagen hörande stad¬
ganden, och undantag härifrån kan och bör medgifvas endast under
de vilkor, att eu ifrågastäld partiel lagförändring om den. ej
särskild! företoges, eljest skulle i anmärkningsvärd mån fördröjas,
att den vore af synnerlig vigt och betydelse, att den kunde genom¬
föras utan väsentliga rubbningar i öfriga lagstadganden och att ej
större meningsskiljaktighet i afseende på sättet för dess genom¬
förande förefunnes. Jag skall söka visa, att intet af dessa vilkor
i förevarande fall eger rum. Utsökningslagens totala omarbetning
är af lagberedningen i det närmaste fullgjord. Visserligen hav
denna fråga blifvit fördröjd längre än väntadt och önskvärd! varit.
Den komité, som först handlade ärendet, var kanske icke så fort¬
färdig, som man kunnat fordra. Vidare hafva efter lagbyråns och
lagberedningens inrättande andra frågor kommit emellan, och vi
hafva i ett föregående plenum erhållit upplysning om den till¬
fälliga omständighet, som föranledde, att utsökningslagen icke vid
denna Riksdag blef föremål för pröfning. Vi kunna dock med full
säkerhet antaga, att förslaget till utsökningslag kommer att under¬
ställas nästa riksdag. Jag vågar dessutom påstå, att äfven om
Riksdagen nu fattar beslut i frågan, kommer detta icke att af
Kong!. Maj:t sanktioneras förrän i sammanhang med öfriga förän¬
dringar i utsökningslagen. Då nemligen lagberedningen är syssel¬
satt med eu sådan lag i sin helhet, kan väl icke Kongl. Maj: t
sanktionera ett beslut af Riksdagen i denna fråga utan att först
derom höra lagbyrån, som troligen icke kommer att behandla denna
fråga lösryckt, utan i samband med den öfriga lagen, och då torde
i allt fall frågan icke fortare vinna sin lösning än om vi, i af-
Lördagen den 19 Februari.
19
N:o 6.
vaktan på utsökningslagen, nu låta den hvila. Frågan kan visser- Upphäfvande
ligen vara af vigt för tjenstemannen. hvars fordringsegare göra sig
godtgjorda med hälften af hans lön, men staten skulle föga vinna' tjenste-
på förän dringen, helst den som arbetar under trycket af dåliga affärer mäns löner,
i allt fall komme att arbeta med endast “half maskin". Förän- (Korts.)
dringen är dessutom sannerligen ej så lätt, som motionären och
reservanten föreställa sig; åtminstone är intet af de framstälda
förslagen antagligt. Att icke den tvungna införseln i embetsmännens
löner bör bibehållas, medgifves; men man kan ifrågasätta, huru¬
vida icke en tjensteman, som vet att han på bestämd tid skall
erhålla ett visst belopp, må kunna frivilligt förskrifva detta till
en fordringsegare. Det voro eljest att vägra honom en rättighet,
som hvarje annan har. Då en fabrikant säljer sin tillverkning
för ett kommande år, hvad gör han annat än tjenstemannen, då
denne medgifver införsel i sin lön? Den åsigt har visserligen
blifvit framstäld, att en tjensteman ej bör hafva skulder och
följaktligen ej behöfver hafva kredit; men när en tjensteman
fått använda många år på sina studier och sedan måst till¬
bringa lång tid som extraordinarie, så är han ofta nödsakad att
anlita krediten; och måste han göra det, bör väl icke förnekas
honom att för stärkande af densamma erbjuda den enda säkerhet,
som kan stå till bnds. Detta är allt frågor, som väl behöfva
tagas i betraktande och som göra att saken icke är så lätt afgjord.
Reservanten har bland annat antydt, att det vore väl om denna
tvistefråga blefve i förväg löst. Detta skulle väl kunna vara för¬
hållandet, om Riksdagen vore i stånd att åt en sådan specialfråga
egna en fullt omsorgsfull pröfning, men jag vågar, med all aktning
för Riksdagen, påstå, att lagfrågor i allmänhet icke af densamma
pröfvas med verklig grundlig insigt och erfarenhet. Den åsigt,
som gör sig gällande vid den ena riksdagen, vidhålles alldeles
icke af den andra. Såsom exempel vill jag blott erinra om frågan
om den administrativa domsrätten. I nu förevarande fall tror jag
i alla händelser, att det icke är till någon fördel för lagstiftnings¬
arbetets fortskyndande, om Riksdagen uttalar sin opinion i denna
specialfråga, ty antingen måste lagberedningen, om den hyser en
afvikande mening, omgöra sitt verk, hvilket icke befordrar skynd¬
samhet, eller ock, utan afseende på Riksdagens opinion, vidhålla
och komma till Riksdagen med en åsigt, som står i strid med den
af Riksdagen förut uttalade. Jag nämnde, att frågan icke är så
lätt, som mången föreställer sig. En talare har förklarat, att han
icke hade stora anspråk på Lag-Utskottet, men då fråga endast
vore om att stryka ut, ansåg han Lag-Utskottet kunna åstad¬
komma detta, jag ber att få erinra, att det, som talaren vill
hafva utstruket, är 7 kap. 2 § utsökningsbalken: “häfver den,
som för gäld sökes, ej annat att gälda med, än årlig lön, gånge
ej mer, än hälften deraf, hvarje år i betalning". Om man nu ut-
stryker detta stadgande, hvad blefve följden? Jo den, att det icke
vore förbjudet att utmäta eu tjenstemans hela lön. Naturligtvis
måste å andra sidan en bestämmelse finnas derom, huru mycket
som deraf får gå i utmätning, såvida ej tjenstemannen skall blifva
N:o 6.
20
Lördagen den 19 Februari.
Upphäfvande
af stadgande^
rövande inför¬
sel i tjenste-
mäns löner.
(Forts.)
alldeles fri från skyldigheten att med lönen betala sina skulder,
hvilket väl icke kan medgifvas, huru knappt en tjensteman än må
vara aflönad. Vi hafva ett stadgande i konkurslagen, som inne¬
håller, att om en tjensteman kommer under konkurs, skall pröfvas,
huru mycket han skall afstå till sina kreditorer, och något dylikt
bör val sättas i stället för det ifrågavarande stadgandet. Herr
Bennich har redan påpekat det felaktiga i Grefve Sparres förslag,
att det afser jemväl hos enskilda personer innestående löner.
Jag får vidare erinra, att om, såsom reservanten föreslagit, “gäl¬
denär innestående lön", ej ens om den vore förfallen, finge ut¬
mätas, så skulle det bero på honom att genom underlåtenhet att
uttaga honom tillkommande belopp undanhålla den borgenären. På
ofvan anförda skäl yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.
Herr Ribbing, Sigurd: Jag skall icke upptaga Eder med
att anföra de skäl i sak, som kunna tala för bifall till motionen.
Dessa skäl hafva förut blifvit omnämnda, icke blott i motionen,
utan äfven under diskussionen, och hafva icke heller af den sista
talaren blifvit bestridda. Det enda af honom anförda skäl i sak,
och hvilket jag anhåller att få med några ord beröra, var, att
det vore hardt att hindra studerande, som äro fattiga och som
ämna sig in på tjenstemannabanan. eller extra ordinarie tjenste¬
man, att styrka sin kredit genom att lemna långifvaren den ut¬
sigt till betalning, som lagens nuvarande stadgande innebär. Jag
för min del får säga, att såvidt min erfarenhet sträcker sig i af¬
seende på fattiga studerande och unga tjensteman, så, ehuru mån¬
gen af dem beköfver taga lån, gäller det dock åtminstone såsom
regel, att de, som visa ordentlighet och flit, hafva i allmänhet
ingen svårighet att få hjelp af anförvandter eller välgörare, lärare
o. s. v. Men dertill vill jag, enligt samma erfarenhet, lägga den
anmärkning, att skuldsättningssystemet bland dem jag omnämnt
bedrifves i sådan omfattning, att mycket större anledning finnes
att söka vidtaga åtgärder för att hämma och inskränka det, än
att bibehålla ett lagstadgande, som underlättar och uppmuntrar
skuldsättningen. En inskränkning är önskvärd, sade jag, och det
för de unga männens egen framtids skull, ej blott med hänsyn
till inverkan af dåliga affärer på karakterens stränga rättskaf¬
fenhet, utan derjemte på det att de icke under sin blifvande em-
betsverksamhet må dragas med en skuldbörda, som menligt in¬
verkar på deras krafter och på förmågan att sköta de sysslor,
hvartill de bereda sig. — Hvad nu angår deUformela af föreva¬
rande ärende, vid hvilket den närmast föregående ärade talaren
egentligen uppehållit sig, så vill jag först säga, att jag icke det
ringaste drager i tvifvel auktoriteten af hans förutsägelse om huru
snart vi hafva att från lagberedningen vänta förslag till hela
utsökningslagen. Må således vara att, såsom han yttrade, det
finnes all sannolikhet för att utsökningslagen kommer att i sin
helhet föreläggas nästa års Riksdag, så är detta dock nu icke
mera än en sannolikhet, och då en fogel i handen är bättre än tio
i skogen, och löften icke äro uppfyllelser, anser jag icke hans ytt-
Lördagen den 19 Februari.
21
>:o <>.
rande i detta fall erbjuda så stor säkerhet, att deraf ensamt skulle
kunna föranledas bifall till Utskottets hemställning, afstyrkande
allt afseende på motionen. Han har vidare sagt, att genomföran¬
det af den föreslagna förändringen i lagen icke är så lätt och
för öfrigt icke bör ske utan i sammanhang med förändringen af
utsökningslagen i dess helhet.
Såsom bevis att den icke är lätt har lian anfört två saker.
Den ena, att intet af de nu angifna förslagen till frågans lösning
är tillfredsställande. Men just derföre att så är, har ingen hit¬
tills, så vidt jag hört, begärt, att något af dessa ovilkorligen skola
antagas, utan man har endast begärt återremiss i akt och mening
att få ett bättre förslag än något af de afgifna. Skulle nu Lag¬
utskottet icke möjligen kunna åstadkomma ett sådant? Den ärade
talaren sjelf har med mycken noggrannhet anfört hvad som der¬
vid borde tagas i betraktande; han är sjelf ledamot af Lagutskot¬
tet och då han, på sätt af hans anförande framgick, så noga satt
sig in i frågan, borde man kunna ega grundad förhoppning att
med hans tillhjelp och med förenade krafter utfinna ett förslag,
som verkligen vore bättre än något af de nu framlagda. Han har
vidare anfört, att representationen visat en viss ostadighet i sina
beslut angående lagfrågor, och att det händt att den en riksdag
fattat ett beslut som den en påföljande ångrat, samt att derföre
en sådan partiel lagstiftning som den ifrågasatta ej vore tjenlig.
Men kan man icke tilltro Lag-Utskottet och Riksdagen, det förra
att föreslå, och den senare att antaga något dugligt i en speciel
lagfråga, då är så godt att aldrig inlåta sig på några lagstift-
ningsförsök alls — hvilket väl dock vore mer än hvad den ärade
talaren sjelf ur sitt argument skulle vilja hafva konkluderadt.
Jag vill nu komma till sjelfva det förhållande, i hvilket den fråga,
som nu är före, står till utsökningslagen eller lagberedningens
förväntade förslag och ett skäl, som deraf blifvit hemtadt för af¬
steg på. hvarje åtgörande i samma fråga. Antåg att lagbered¬
ningen i saken redan har omfattat en viss åsigt beträffande ut¬
sökning^ väsendet och dithörande lagstiftning i det hela: så frågas,
om deri en rubbning skulle kunna åstadkommas genom ett bifall”
under en eller annan form, till motionen? Dervid är då att märka,
att ett bifall må blifva hvilket som helst i orden; i sak åter är
dervid icke fråga om att införa en ny princip eller att få ett prin¬
cipen nytt stadgande intaget i Utsökningsbalken, utan endast om
att inskränka eller borttaga en rättighet, som hittills funnits: be¬
slutet är i sak af negativ, ej af positiv betydelse. Men ett så¬
dant, ett utstrykande af en förut i lagen intagen speciel rätt in¬
griper icke i systemet af lagstiftningen i dess helhet, och man har
icke genom ett sådant utstrykande af ett lagstadgande att befara,
det man skulle framkalla många konseqvenser, som skulle stö¬
rande inverka på det förslag, hvarmed lagberedningen skall fram¬
komma.
Det är en stor och väsentlig skilnad emellan den ifrågasatta
förändringen, som afser att stryka ut en rätt som finnes, och in¬
förandet af ett positivt stadgande. Under sådant förhållande kan
Upphäfvande
of stadgande1» a
rörande inför¬
sel i tjenste¬
man s löner.
(Forts.)
N:o 6.
Lördagen den 19 Februari.
Upphäfvande
af åt adg anden a
rörande inför¬
sel i tjensie-
mäns löner.
(Forts.)
22
jag icke medgifva, att ett bifall till motionen, i dess syfte, skulle
till äfventyra kunna störande eller förvirrande inverka på lagbe¬
redningens blifvande förslag till utsökningslag. Men af samma
skäl kan jag slutligen ej keller inse eller erkänna, huru genom
det ifrågasatta ändringsförslaget antagandet af lagberedningens
förslag skulle fördröjas. Tvärtom har, om Riksdagen fattar det
beslut att den ifrågavarande rättigheten skall inskränkas eller ut-
strykas, lagberedningen åtminstone fått veta detta och kan iakt¬
taga det vid uppgörande af sitt förslag, som följaktligen icke be-
hofver af Riksdagen återremitteras och dess antagande fördröjas
af det skål, att det i förevarande ämne ej öfverensstämde med
Riksdagens åsigt.
På dessa skäl får jag för min del yrka återremiss.
Herr Nordenfelt, L.: Alltid har jag varit lifligt öfvertygad
om att denna införsel i embete- och tjenstemännens löner är all¬
deles orimlig och jag har tillräckligt många exempel i praktiken
för att önska den bort så snart som möjligt. Sju år hafva för¬
flutit sedan 1869, då den komité, som tillsattes för utarbetande af
förslag till utsökningslag, föreslog upphäfvande af detta stad¬
gande, men man vet ännu icke, huru länge det kommer att dröja,
innan ny lag blifver antagen af båda statsmakterna, om oek det
är sannolikt, att frågan om ett eller annat år kommer på Riksda¬
gens bord. Den värde representanten från Jönköpings län har
påstått, att en embetsman verkligen skulle hafva rättighet att in¬
teckna sin lön, på samma sätt som en fabrikant sin tillverkning.
Jag våg-ar bestrida rigtigheten af en sådan jemförelse. Embets-
mannen vet ju icke om han lefver eller ännu innehar tjensten vid
den tid, då den föreskrifna lönen skall uppbäras, och det är alltså
ovisst om han har rätt till densamma. Den förfallna lönen må
han inteckna, men den, som han ännu icke intjenat, är icke hel¬
ler hans. Hvad samme värde talare för öfrig! anfört bär ytter¬
ligare öfvertygat mig derom, att något bör i saken nu åtgöras,
Han har nemligen ifrågasatt, att embetsmännen skulle iå inteckna
någon mindre del af sina löner. Det synes mig då vara hög tid.
att Kammaren uttalar såsom sin åsigt, att den icke vill veta af
något sådant, ty staten har rätt att fördra, att embetsmännen ar¬
beta med full maskin, då den betalar full och tillräcklig lön, och
bör icke åtnöja sig med någon minskning i tjenstemännens arbets¬
förmåga till följd af afdrag på hans lön för andras nytta. Jag-
förenar mig med dem, som yrkat återremiss.
Herr Wallenberg: Herr vice ordföranden i Lag-Utskottet
har låtit Kammaren förnimma, att han anser troligt att, äfven om
det blir Riksdagens beslut att införsel i lön skall upphöra, ett
sådant beslut ändå icke skulle vinna Kong], sanktion. Det må
vara en möjlighet, men då hvar och en här anfört de motiv, han
kunnat uppgifva till befordrande af det slut. hvartill han vill
komma, så kan jag icke finna, att hvad den nämnde talaren an¬
fört angående Kongl. sanktion lämpar sig till motiv för Kamma-
23
N:o 6.
Lördagen den 19 Februari.
rens beslut, som nu skall fattas. Grillar Kammaren att “införsel Upphäfvande
i lön" skall få fortfara, då bör Kammaren naturligtvis, hvilket
den ärade talaren antydde såsom önskvärd^ i det längsta möj- sel i tjenste-
liga uppskjuta lösningen af denna fråga, men icke motivera detta
uppskof med någon farhåga att Kongl. Maj:t skulle vägra sank¬
tion. Gillar deremot Kammaren icke detta olämpliga bruk, då
tror jag Kammaren bör säga ut sin mening och fatta ett dermed
öfverensstämmande beslut. Detta anser jag vara den enda lätta
gången af ärendets behandling, tv annars komma vi icke långt
med vårt lagstiftningsarbete.
Den ärade talaren har uppstält den åsigt, att “det är förkast¬
ligt att delvis lösa frågor11. Jag anser det alldeles nödvändigt
att i möjligaste måtto förenkla frågorna, och det gör man, då man
frånskiljer hvad som kan utsorteras. Det är klart, att om fråga
vore att få en lagbestämmelse i stället, som skulle blifva af mer
eller mindre varaktig natur, då vore det rigtigt hvad han sagt.
att frågorna borde behandlas i sammanhang med utsöknrngs-
väsendet, men då fråga icke är om att sätta något i stället för den
gällande författningen, utan endast att borttaga ett föråldradt
stadgande, tror jag det är klokt att delvis borttaga hvad som
kan borttagas för att förenkla fragorna och underlätta lagstift-
mäns lönet.
(Forts.)
ningsarbetet.
Den ärade talaren har framkastat eu tanke, den att han möj¬
ligen skulle vara med om att den tvungna införseln i lön upphörde,
men att deremot införsel i lön med låntagarens begifvande skulle
fortfarande kunna ega rum. Det gläder mig att hans åsigter äro
så långt framskridna. Jag ber likväl att få fästa hans uppmärk¬
samhet derpå, att skilnaden mellan den tvungna och den med-
gifna införseln i lön är ringa. Har en tjensteman kommit derhän,
att lian börjat för sina behof anlita afkastningen af sin framtida
verksamhet, då kommer han nog äfven derhän, att han medgifver
införsel i sin lön till säkerhet för en så beskaffad skuldsättning.
Det är mycket litet, som skiljer dem emellan, och det är blott
derföre, som jag anser det vara åt största vigt att få bort all rät¬
tighet att medgifva införsel i lön, emedan detta kommer att be-
trygga tjenstemännens ställning och gifva dem bättre anseende.
Hvad som anförts ur konkurslagen anser jag som en beklag¬
lig företeelse. Det är en bedröflig omständighet, att tjensteman
kunna ligga under konkurs utan att lemna tjensten. _ Det fans
eu tid, då det ansågs ovilkorligt nödvändigt att lemna tjensten då
man kom på obestånd, men så är det icke nu. _ Men den ^omstän¬
digheten, att någon särskild bestämmelse bör gifvas, för den hän¬
delse tjensteman råkar i konkurs, är en helt annan fråga och icke
sä nära beslägtad med den nu föreliggande, som endast gäller,
huruvida man fortfarande skall kunna medgifva rättighet till in¬
försel i lön eller inteckning i något, som icke ännu är den tje-
nandes tillhörighet. i .
Det antyddes vidare af talaren, att förslag till utsökmngslag
blir färdigt nästa år. Då är jag frestad att fråga, huru vet han
det? Ty om det vore säkert, hade man väl icke underlåtit derom
S:o 6. 24 Lördagen den 19 Februari.
Uppkaflande lemna officiel uppgift. Jag kan upplysa, att ett förslag till ut-
arälaJ™Jö°sökningskg var färdigt för fem år sedan och ett annat för två år
sel i tjenste- sedan, då lagbyrån afträdde. Men när härnäst något förslag
mäns löner. blir färdigt kan väl ingen veta, då det endast erfordras ombyte
(Forts.) af en ledamot i nya lagberedningen för att man kanhända skall
börja om igen och sålunda fortfara att välta på denna sisyfi-sten,
och just i den omständigheten, att talaren ville låta i författnin¬
gen qvarstå rättigheten till införsel i lön, så vida låntagaren med¬
giver det, ser jag en fara för en ny omarbetning af lagen om
utsökningsväsendet och en nödvändighet för denna Kammare att
nu tydligt uttala sig i frågan, ty annars kunde hända att, om
hans åsigt gjorde sig gällande, man finge vänta på upphäfvandet
af förordningen om införsel i lön i ytterligare sju år. Jag an¬
håller fortfarande om återremiss.
Herr Asplund: Jag skall icke inlåta mig på sjelfva hufvud-
saken, ieke,^ såsom en och annan af dem, som instämt med reser-
vanterne, på frågan, huruvida det må anses lämpligt att borttaga
det stadgande om införsel i tjenstemännens löner, som för när¬
varande finnes i vår lag; ty jag föreställer mig att detta nu icke är
det väsentliga föremålet för debatten, utan att frågan gäller: skall
Riksdagen taga detta ärende i hufvudsakligt öfvervägande eller
skall den af. samma skäl som år 1869 äfven nu undanskjutas?
Redan vid sistnämnda års riksdag väcktes af den ärade talare,
som nyss hade ordet, en motion i samma ämne, men på hemstäl¬
lan af Lag-Utskottet beslöt Riksdagen att icke ingå i en när¬
mare pröfning af frågan utan förklarade, att motionen icke kunde
föranleda till någon dess åtgärd, af det enkla skäl, att frågan
egde sammanhang med andra till utsökningsbalken hörande ären¬
den, för hvilka.s behandling en särskild komité blifvit tillsatt och
att man icke ville företaga den frågan lösryckt ur sitt sammanhang.
Om detta kunde gälla såsom motiv år 1869, då man icke hade
någon visshet eller ens den ringaste aning om, huru snart den
störa frågan om utsökningslagarne skulle komma före, måste nöd¬
vändigt samma motiv med än större kraft gälla i närvarande
stund, då vi med en viss trygghet kunna förvänta, att denna fråga
i sin helhet nästa år kommer under Riksdagens behandling. Det
torde vara kändt att, sedan den komité, som först hade frågan
om händer, framlagt ett förslag, detsamma blifvit remitteradt till
nya lagberedningen, som är sysselsatt med dess omarbetande och
reviderande. Enligt min åsigt torde det alltså vara ännu mera
olämpligt nu än tillförene att lösrycka denna fråga ur sitt sam¬
manhang'. En ärad talare, som reserverat sig mot Utskottets be¬
slut) har sagt, att ett dylikt lösryckande vore skadligt endast
da fråga vore om en positiv lagstiftning; den nu ifrågasatta åt¬
gärden vore deremot endast någonting negativt, afsåg allenast att
ur det störa sammanhanget af utsökningslagarne rycka bort ett
stadgande. Jag vill i anledning häraf hemställa, huruvida icke
ett sådant utstrykande af ett särskildt stadgande ofta kan med¬
föra samma verkan som insättandet af ett positivt lagbud, Dem
Lördagen den 19 Februari.
25
N;o 6.
förste ärade talaren, hvilken försvarade det väckta förslaget, har upphäfvande
redan så tillräckligt behandlat frågan om hvilken betydelse ett så-
dant uteslutande af ett särskildt stadgande må kunna ega, att jag ’ Zi7 tjmste-
icke anser mig behöfva derom vidare yttra mig. mans laner.
Den reservant, på hvilken jag nyss antydde, har yttrat, att U’ovts.)
det vore ganska nyttigt, om Riksdagen i denna fråga uttalade sin
åsigt, så att denna kunde blifva för lagberedningen känd och möj¬
ligen af densamma iakttagen. Ja, det vore ganska möjligt att så
komme att ske, om nemligen lagberedningen delade Riksdagens
åsigt; ty jag tror icke, att lagberedningen biträder ett beslut endast
derför att detsamma är Riksdagens, utan har lagberedningen goda
grunder för en afvikande mening, är densamma nog sjelfständig
att framhålla dessa för Kongl. Maj:t; och då torde det hända,
att Kongl. Maj:t finner lagberedningens grunder bättre än Riks¬
dagens. Detta hafva vi sett förut; men det vore ej nyttigt att
upprepa de fall, då Riksdagen i en speciel fråga rörande en viss
del af lagstiftningen uttalar en åsigt, som den sedermera, då frå¬
gan i sitt sammanhang kommer att behandlas, måste frångå. Det
hastar icke så mycket med afgörandet af denna fråga, att vi icke
kunna vänta och gifva oss till tåls ännu ett år.
Jag skulle väl kunna till besvarande upptaga åtskilligt af
hvad den sist ärade talaren vidare anfört, äfvensom beröra ett af
vice ordföranden inom Lag-Utskottet påpekadt missförhållande,
men jag anser det icke för närvarande vara nödvändigt, Titan in¬
skränker mig till att instämma med dem, som yrkat bifall till
Lag-Utskottets förslag.
Herr von Gegerfelt: Jag ber att med några ord få bemöta
talaren näst före den siste. Han begärde bevis för min förmodan,
att det mål man här åsyftade skulle vinnas snabbare och säkrare,
om den ifrågasatta lagförändringen behandlades i samband med
utsökningslagarne i deras helhet, hvilken fråga troligen om icke
så lång tid skulle föreläggas till afgörande, än om den nu särskildt
utbrötes ur sitt sammanhang med dem, och rigtade mot mig den
bekanta frågan till väderflöjeln: “huru vet han det“. Jag an¬
håller få erinra om den erfarenheten som vunnits rörande svårig¬
heten för Lag-Utskottet att, vid uppgörande af sina förslag, till¬
fredsställa allas kritiska åsigter. Ty värr har äfven behandlingen
af det föregående betänkandet ytterligare gifvit exempel på svårig¬
heten att i den gamla texten inpassa nya lagstadgauden. Jag vill
fästa uppmärksamheten på, att allt sedan vårt lagverk började
att utgöra föremål för omarbetning man funnit, att något resultat
icke kunnat vinnas derigenom, att hvar och en satt sin lilla lapp
på de brister, han lyckats upptäcka och ansett vara de vigtigaste,
samt att denna Kammare strängt hållit på den princip att afstå
alla motioner, som haft en sådan syftning. Undantag från denna
regel har skett, så vidt jag mins nu, endast en gång, nemligen i
fråga om dikningslagen. Lag-Utskottet använde ganska mycken
tid på vidsträckta undersökningar och inhämtande af upplysningar;
ämnet berörde ock ett allmänt behof, som var mera fristående.
N:o 0.
26
Lördagen den 19 Februari.
Upphäfvande Högsta Domstolen fann likväl detsamma känga tillsammans med
rörande Inf dr- an^a frågor och icke kunna från dem lösryckas; och Kongl. Maj:t
Sei i tjenst- remitterade förslaget till lagberedningen, der det ännu ligger. Jag-
mäns löner, betviflar högeligen, att det i förevarande fall skall lända till mera
(bevis.! gagn för saken att rycka eu speciel fråga ur sammanhanget med
öfriga stadganden och särskild! afgöra densamma; erfarenheten
bär visat, att det bästa sättet är att gifva sig till tåls, fastän detta
må hända icke har sig så lätt i följd af vår kända karakter att
vara en “trög nation, full af ketsigheter.“
En talare antydde, att här endast gälde att utstryka ett stad¬
gande och att detta väl vore ganska lätt; jag åter anser mig hafva
i mitt föregående anförande visat, att detta icke låter sig göra,
med mindre man sätter något annat i stället. Jag anser denna
frågas afgörande erfordra ganska mycken öfverläggning för be¬
dömande af hvad i detta hänseende är det rätta. Jag anhåller
dock härvid att få betona, att det hufvudsakligaste skal, hvarför
jag motsätter mig den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden, är min
åsigt om vigten deraf att Riksdagen ej må frångå sin ofvannämnda
princip.
Grefve Mörner, J. O.: Man bör i allmänhet, då fråga är om
lagstiftning, fästa en särskild vigt vid, om en ifrågasatt förändring
i en lag är af större omfattning, så att den ingriper i det stora
hela, i samhällets allmänna förhållanden, eller om den afser ett
visst specielt fall, en särskild klass af medborgare. Är det förra
händelsen, bör man vara ytterst försigtig, och förändringarne böra
ej ske utan ett ytterst noggrant skärskådande af lagverket i dess
helhet. I fråga åter om det andra slaget behöfver man icke i
lika hög grad iakttaga varsamhet vid verkställande af förändrin¬
gar, ty dessa afse der endast mindre, partiela eller mera fristå¬
ende lagstadganden, hvilka, såsom väl icke lär kunna förnekas, i
stort antal finnas i hvarje större lagkomplex och således äfven i
utsökningsbalken; och en sådan partiel lagförändring kan ofta,
långt ifrån att skada, snarare, då den en gång verkstälts, gagneligt
inverka vid förändring af lagkomplexen i dess helhet. Och inga¬
lunda kommer, enligt mitt förmenande, den här ifrågasatta partiela
förändringen att på något sätt lägga hinder i vägen för omarbe¬
tandet af utsökningsbalken i dess helhet, och förändringen skulle
icke innehålla annat än ett afhjelpande af något, som de, hvilka
ifrigt önska en dylik omarbetning, anse såsom ett ondt, men hvars
undanrödjande man icke ansett lämpligt uppskjuta i afvaktan på
det stora lagstiftningsarbetets fullbordande. Då den nu ifråga¬
satta förändringen endast afser borttagande af rättigheten för
tjensteman att bevilja införsel i sina löner eller tvånget för dem
att medgifva sådan införsel, frågar jag, hvilket rimligt skäl må
kunna åberopas för bibehållande af ett sådant stadgande. Man
har i sådant afseende anstalt en jemförelse mellan embetsmän-
nen samt fabrikanter och andra näringsidkare. Detta håller lik¬
väl icke streck, ty eu fabrikant, som börjat sin verksamhet, kan,
derest han icke drabbas af alldeles oförutsedda olyckor, såsom
27
ÄT:o G.
Lördagen den 19 Februari.
vattuflöden, eldsvåda m. m., i hvilka fall han dock vanligtvis kan Upphäfvande,
skydda sig genom försäkring, påräkna afkastning af sin egendom och
sitt arbete under en längre tid, och han pantförskrifver icke annat^"Li¬
an hvad hans fordringsägare verkligen kan ega eller taga i besitt- mäns löner.
ning. Embetsmannen deremot pantsätter icke hvad han sjelf (Forts.)
eger, utan hvad som tillhör en annan; och jag hemställer,_ huru¬
vida icke redan denna omständighet talar kraftigt mot bibehål¬
lande af ifrågavarande stadgande. _
I hvad en af reservanterne inom Utskottet, Grefve Sparre,
yttrat, skulle jag instämma, om han icke inblandat frågan om i
enskild tjenst anstälde personers förhållande, men då så skett an¬
ser jag det vara klokare att genom en återremiss. sätta Utskottet
i stånd att åstadkomma förslag till ett mera tillfredsställande
stadgande. Jag kan icke i allo dela den af en talare här ut¬
tryckta åsigt, som ej var den mest smickrande för Utskottet; dess
förmåga må visserligen vara ganska ringa, men något torde det
dock kunna åstadkomma, helst om Utskottet, sedan Riksdagens
önskan angående rigtningen af ifrågavarande lagförändring blifvit
bekant, beredes tillfälle att ännu eu gång få göra ett försök. Man
bar äfven sagt, att det i alla händelser icke torde dröja länge
innan denna fråga blir afgjord, enär nu pågående arbete för åstad¬
kommande af en ny utsökningslag snart nått sin fullbordan. Men
jag frågar: hvem svarar mig för det? Jag tror icke, att detta är
så nära förestående, ty eu lagstiftningsåtgärd af så stor vigt som
utarbetande af en ny lagcodex måste vidtagas med den största
omsorg, och jag kan icke föreställa mig, att Kongl. Maj:t kan und¬
vika att öfver det framlagda förslaget inhemta yttrande af så väl
Högsta Domstolen som liofrätterna, och jag skulle anse att till och
med Kongl. Maj:ts Befallningshafvande borde yttra sig i en sådan an¬
gelägenhet; men ifrågavarande lagarbete har ej ens, så vidt jag har
mig bekant, hunnit så långt, att det ännu kommit ur lagberednin¬
gens händer. Det finnes alltså, enligt min åsigt, intet skäl att upp¬
skjuta vidtagandet af den föreslagna mindre, partiela lagförän¬
dringen.
En talare har yttrat, att Riksdagen endast en gång förut
skulle hafva afvikit från det vanliga förfaringssättet att under
förhållanden, likartade med de nuvarande, helt enkelt afslå väckta
förslag om lagförändringar. Eu närmare granskning af Riksda¬
gens föregående verksamhet skall dock gifva vid handen, att
smärre lagförändringar blifvit af Riksdagen vidtagna,^såsom t. ex.
i giftermålsbalken i fråga om gift cjvinnas rätt i bo, då Riksdagen
antog den föreslagna förändringen, samt i byggningabalken, hvil¬
ken vid åtskilliga tillfällen blifvit af Riksdagen tummad, utan att
dervid framhållits, att ett sådant förfärande icke vore öfverens¬
stämmande med vedertagen praxis; det har egt ram förut och,
jag är öfvertygad derom, skall förekomma ännu många gånger.
Mot den nu ifrågavarande förändringen anför man, att den
är olämplig, bland annat derför, att den skadar embetsmännens
kredit. Det gör den ej ! Den kredit de hafva få de fortfarande.
Om nemligen en embetsman är hederlig, kan han afgifva sitt löfte
att betala och blifva trodd på det. Nu säger man deremot: embete-
N:o 6.
28
Lördagen den 19 Februari.
Upphäfvande
af stadgandena
röranät inför¬
sel i tjenste-
mäns löner.
(Forts.)
männen matte icke vara hederligt folk. då på dem måste läggas
särskild kapson, då de genom särskilda, kraftiga föreskrifter må¬
ste tillförbindas att fullgöra hvad en hvar, som vill räknas för
hederlig, måste anse såsom sin pligt att iakttaga. Jag kan så¬
ledes icke finna annat, än att en förändring af ifrågavarande stad¬
gande skulle vara nyttig; och förenar mig af sådan anledning
med dem, som yrka återremiss.
Friherre Åkerhielm: Då jag i Utskottet deltagit i behand¬
lingen af denna ^ fråga och då jag der icke funnit skäl anförda,
som ^kunde förmå mig att tillstyrka bifall till motionen, ber jag
att få nämna att, ehuruväl jag erkänner, att de ord, som här till
förmån för motionen yttrats af talare, hvilka ega lång erfaren¬
het af ifrågavarande förhållanden, måste väga tungt, jag dock
hyser någon tvekan, huruvida det kan vara möjligt för Lag¬
utskottet att med anledning af motionen åstadkomma en sådan lös¬
ning af frågan, att Kammaren kan med densamma vara belåten.
Jag hör visserligen, att bland våra tjensteman det sorgliga för¬
hållande är allmännare än hvad jag förestält mig, att nemligen
de lemna säkerhet i sina löner för de skulder de ådragit sig, och
att följaktligen staten förlorar den arbetsprodukt, staten eger
rätt att fordra, derigenom att dylika tjensteman icke kunna an¬
ses odeladt egna sin tid åt statens tjenst. Jag bestrider icke
detta, men jag ber att få fästa uppmärksamheten på ett annat
förhållande, som icke torde böra lemnas ur sigte, att nemligen
tjensteman, som icke kunna erbjuda en sådan säkerhet, som den
ifrågavarande, möjligen komma att stå i sämre ställning än om
de kunde erbjuda en sådan, samt att man således genom den ifrå¬
gasatta lagförändringen förflyttar dem, som man säger, ur askan
i elden. Missbruk, som på grund af ett lagstadgande uppstå, böra
icke föranleda dertill att man slår in på en alldeles motsatt åsigt.
Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra får jag vördsamt
hemställa, om det kan vara skäl att ålägga Lag-Utskottet ett ar-
bete,. som det säkerligen skall söka fullgöra, men af kvilket jag
tror icke något resultat kan vinnas.
Jag vill slutligen tillägga, att då Riksdagen, som önskat en
lagberedning, fått en sådan, hvilkens arbeten alltjemt fortgå, an-
ser jag det för dessa arbetens lugna och jemna fortgång vara
nödvändigt, att lagberedningen får arbeta i fred och ro, utan att
då och då erhålla tillfälliga instruktioner af Riksdagen. Äfven
af detta skäl tror jag det vore lyckligt, om man icke beslöt en
återremiss utan lät Utskottets betänkande gå igenom.
Sedan öfver!äggningen härefter förklarats slutad samt Herr
trefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till Lag-Utskottets förevarande utlåtande och dels åter¬
remiss deraf,^ framställe Herr Grefven och Talmannen först pro¬
positionen på bifall till utlåtandet, hvarvid svarades många nej,
blandade med ja, och sedermera propositionen på återremiss deraf,
då svaren utföllo med många ja, blandade med nej, och förkla¬
rades ja nu hafva varit öfvervägande.
Lördagen den 19 Februari.
29
Niet 6,
Herr von Gegerfelt begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
“Den, som bifaller Lagutskottets utlåtande N:o 6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner liej, återförvisas utlåtandets
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — Bd.
Nej — 50.
Föredrogs å nyo Banko-Utskottets den 16 och 17 dennes bord¬
lagda memorial N:o 2, angående verkstäld granskning af Riks¬
bankens tillstånd och förvaltning.
Herr Wallenberg: Långt ifrån att vilja yrka något annat
än bifall till hvad Utskottet föreslagit i afseende på beviljandet
af full decharge, anser jag mig likväl böra beröra några upp¬
gifter,^ som förekomma i den motivering Utskottet framlagt.
På sidan 4 förekommer en relation om att bankofullmäktige
träffat öfverenskommelse med en bankinrättning i Köpenhamn om
att derstädes till pari invexla Riksbankens sedlar, i sammanhang
hvarmed Utskottet yttrar:
“Tillförene, har Riksbanken dragit försorg om invexling i
Danmark af ej blott Riksbankens utan äfven enskilda svenska
bankers sedlar, men numera, sedan ny lag för de enskilda ban¬
kerna^ utfärdats, hafva fullmäktige ansett sig sakna all anledning-
till sådan åtgärd för. andra sedlar än Riksbankens.11
Jag tror för min del, att en så enkel och obetydlig åtgärd,
som att Riksbanken träffat aftal med eu bankinrättning i Köpen¬
hamn om att, till undvikande af remissor af guld fram och till¬
baka, invexla Riksbankens sedlar till pari, icke varit förtjent af
att .förekomma. i detta Banko-Utskottets betänkande. Hvad in¬
vexling af enskilda bankernas sedlar angår, så sakna fullmäktige
anledning att dermed taga befattning.
På sidan 2. talas det om “täckningen af utländsk skuld11 och
det synes tydligen, att det föresväfvat Utskottet något om blanko-
trasseringar, detta gamla spöke, som skrämmer åtskilliga och
som frammanas af andra litet emellan. Men bland svårigheterna
för Riksbanken, om hvilka i betänkandet upplyses, har Utskottet
glömt att nämna, att vi hafva omkring tjugu millioner kronor att
betala i form af annuiteter till utlandet.' Det är en omständighet,
som . förtjent plats i Utskottets relation. I sammanhang härmed
vill jag fästa uppmärksamheten på hvad som på sidan B talas om
Granskning af
Riksbankens
förvaltning.
>T:o tf.
30
Lördagen den 19 Februari.
Granskning n/det nya lånet i tyska riksmark, hvarå inbetalningarne indragits
Riksbankens genom Riksbanken “och hvilket icke obetydligt bidrog till tillfreds-
fV{¥oru'9' ställande af behofvet å denna alltid mycket efterfrågade valuta".
Det tror jag nog, att när man sätter sig i skuld, får man en
kassatillgång för tillfället, men jag tager mig häraf skälig anled¬
ning att fästa uppmärksamheten på, att nya lån för hvarje år
komma att medföra en häftig oscillation i vår penningmarknad,
som icke är nyttig eller önskvärd, allraminst för Riksbanken.
Det har i betänkandet blifvit vidrördt, att under vårmånaderna
tillgången å vexlar ökades, men att Riksbanken för att hindra
guldutströmning till Tyskland “nedsatte kursen å tyska riksmark
till icke obetydligt under pari". Jag är icke nog lycklig att med
noteringar för hvarje börsdag kunna angifva om en sådan ned¬
sättning skett, men har den inträffat, har det varit ett sådant
undantagsfall, att det icke står i någon jemförelse med den van¬
liga kursen, som Riksbanken håller öfver pari.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på att försäljning af
korta vexlar utaf Riksbanken på utlandet är ingenting annat än
ett medel att undvika invexling af egna banksedlar mot guld.
hvilket åter blott är en skyldighet för Riksbanken, som det åligger
att med mynt invexla sina egna banksedlar, som äro myntrepre¬
sentativ. Det är således klart och tydligt, att när Riksbanken
håller hög kurs, blir följden att guld måste utgå, men när kursen
hålles vid pari, befattar sig säkerligen ingen med att begära guld,
då man kan få ett så beqvämt betalningsmedel som vexlar.
Det ligger således i Riksbankens intresse att hålla korta
kursen, så att inga häftiga fluktuationer deri inträffa, och det synes
mig också, som om Riksbanken i allmänhet icke afvikit från ett
sådant förfaringssätt.
Det heter på sidan 3:
“Redan i Juni månad hade också Riksbanken förskaffat sig
en kassakredit i London, och under följande månader inleddes
underhandlingar om en mera betydande sådan, för den händelse
att äfven under hösten ogynsamma handelskonjunkturer skulle
gorå en dylik kredit behöflig". Och längre fram säges det, att
när det nya lånet inströmmade och exporten tilltog, fick Riks¬
banken tillfälle att stärka sin ställning så, att den kunde betala
ett i London upptaget lån af 160,000 pund sterling och dessutom
till årets slut förse sig med betydlig vexelportfölj.
Emot detta är ingen anmärkning att göra, ty allt detta är
den naturligaste sak i verlden, men jag vill blott påpeka, att här
är på ett uppenbarlig! sätt framstäldt, att sjelfva Riksbanken behof t
begagna kredit i vilandet! Det behöfver hvarje bankinrättning, och
de enskilda bankerna samt kreditaktiebolagen behöfva det så
mycket mer, som de icke kunna påräkna att eventuelt stödja sig
på någon centralbank inom landet, ty Riksbanken har icke till
åliggande att vara centralbank i landet. Men då den icke anser
sig behöfva ikläda sig några förpligtelse!’ i det afseende!, så torde
det icke heller kunna anses berättigad! för bankofullmäktige att
utöfva ett slags förmynderskap för andra institutioner och att
Lördagen den 19 Februari.
31
IN jo (i.
vidtaga åtgärder, som vittna om ogillande af andra bankinrätt¬
ningars sätt att sköta sig. Vill Riksbanken icke vidkännas en
centralbanks skyldigheter, så torde den icke heller böra tillvälla
sig en centralbanks befogenhet att utöfva förmynderskap öfver
allmänna rörelsen. Denna kan fördraga detta gerna af en central¬
bank, som stödjer densamma. Men då förhållandena här äro helt
annorlunda, och då Riksbanken endast afser sina egna intressen,
så synes mig att Riksbanken icke borde vid vexelköp fästa sig vid
något annat än vexlarnes godhet, d. v. s. deras egenskap att blifva
å förfallodagen betalda. Att Riksbanken efter olika grunder
klassificerar de vexlar, som utbjudas och af Riksbanken inköpas,
är olämpligt, ty anses vexeln god och är Riksbanken sinnad köpa
sådan valuta, då behöfver köparen icke taga i öfvervägande om
vexeln är dragen emot en kredit eller emot en fordran i utlandet.
När bankofullmäktige beslutat sig att exempelvis i sina vexelköp
betala en viss procent lägre för en viss kategori vexlar i utländskt
mynt, hvarföre löpa de då risken att köpa så beskaffade papper.
Att svenska bankinrättningar hafva behof af utländska krediter
derom bör föreliggande Banko-Utskottets betänkande hafva öfver-
tygat alla. Ty deruti upplyses, att Riksbanken begagnat pund
sterling 160,000 utländsk kredit samt öppnat underhandlingar om
ännu mycket större försträckningar. Hvad som är nödvändigt
för Riksbanken är i ännu högre grad nödvändigt för mindre bank¬
inrättningar så länge ingen centralbank finnes inom landet. För
(ifrigt anser jag det vara en lycka för landet att dessa bankinrätt¬
ningar hafva utländska krediter, ty derigenom hafva många en¬
skilda köpmän och industriidkare blifvit befriade från de förut
oumbärliga utländska krediterna. Det är säkert, att bankinrätt-
ningarne gent emot utlandet betinga sig vida bättre vilkor, än
hvad enskilda affärsmän kunna göra.
Uti betänkandet förekommer vidare en beskrifning på den tid
som förflutit, och det heter då, bland annat: “genom diskontering
af vexlar ur portföljen lyckades dock Riksbanken bibehålla fonder
i utlandet, tillräckliga att möta vexelefterfrågan utan någon afse-
värd förminskning af metalliska kassan". Med andra ord, för att
undvika guldutvexling stälde sig Riksbanken så, att den kunde
sälja korta vexlar i utländskt mynt.
Riksbanken har härutinnan blifvit skött väl och oklanderligt,
men då det som förekommit icke varit annat än vidtagandet af
nödiga åtgärder för att kunna fullgöra åliggandet att med guld
invexla sina banksedlar, så kan jag icke förstå, hvarför Utskottet
begagnat ett så starkt uttryck som att Riksbanken “lyckades",
alldeles som om den varit i nöd och derur lyckats undkomma.
Skånes enskilda bank, som har ungefär trettiotre procent i jem¬
förelse med Riksbankens utelöpande banksedlar, och som icke i
samma proportion förfogar öfver de resurser, som stå Riksbanken
tillbuds, har jag aldrig hört någon hvarken beklaga eller prisa
derföre att Skånes enskilda bank vidtagit nödiga åtgärder för
invexling af sina banksedlar eller för att helt enkelt honorera sina
förbindelser. Skånes enskilda bank har dock ett läge i en gräns-
Granskning aj
Riksbankens
förvaltning.
(Forts.)
X:o 6.
32
Lördagen den 19 Februari.
Granskning af ort, der beröringen med utlandet är högst betydlig och der det
Riksbankens följaktligen erfordras mycken vaksamhet.
°(Foris7“' Uti betänkandet finnes följande uppgift: Riksbanken “mötte
det nya året 1875 med en metallisk kassa af något öfver 26,000,000,
deraf omkring 15.700,000 i guld och 10 l/2 millioner i silfver1'’.
Vidare omförmäles, att tillgångarne nedgingo, och rigtigt nog hade
Riksbanken den 31 December 1875 endast 10,625,000 kronor i guld.
Men om man tager i betraktande, att andra bankinrättningar, som
den sista December 1874 innehade mycket ringa guld, deremot den
31 December 1875 innehade: de enskilda bankerna 8,943,000
aktiebankerna och kreditbolagen 266,000
i_ gukf9,209,000 kr.
Så var tillgången på guld således vid 1875 års slut öfver tre
millioner kronor mera hos alla bankinrättningar än vid årets bör¬
jan, och dertill kommer, att genom den jemn! fortgående utvexlingen
af guld torde totalbeloppet, som finnes i allmänhetens händer, icke
vara så litet som man föreställer sig. När man vill göra sig en
föreställning om våra förhållanden till utlandet, bör man icke
grunda detta på en enstaka uppgift om guldtillgången på ett ställe.
Af hvad jag nu anfört finnes ingenting som hindrar mig att
instämma med Utskottet i dess förslag om full decharge för herrar
bankofullmäktige för deras förvaltning af Riksbanken under det
nyss förflutna året.
Herr Ekman, Johan Jacob: Då den siste ärade talaren
i sitt nu afgifna yttrande icke anfört något, som kan läggas banko¬
fullmäktige till last och icke heller mot Utskottet anmärkt något
annat än att, enligt hans åsigt, ett och annat yttrande i före¬
varande memorial dels kunnat utelemnas, dels på annat sätt fram¬
ställas, så har jag, som för min del äfven tillstyrker full ansvars¬
frihet för bankofullmäktige, blott att nämna, att hvar och en, som
deltagit uti uppsättandet af dylika dechargebetänkanden torde
känna till, att, vid fråga om hvilka förhållanden särskildt böra i
betänkandet omnämnas, skiljaktiga åsigter vanligen göra sig gäl¬
lande, utan att man likväl, i fall man ej lyckas göra sin egen åsigt
gällande, anser sig böra emot det fattade beslutet inlägga reser¬
vation, enär hvad som omnämnes dock ej är annat än sådant, som
verkligen förefallit. Förhållandet har ock varit, att Första Kam¬
marens ledamöter i Utskottet velat ur betänkandet utesluta åt¬
skilliga yttranden, som den siste talaren vidrörde, men genom
votering, dervid rösterna varit nära lika delade, har blifvit be¬
stämdt, att dessa yttranden skulle intagas.
Medan jag har ordet, ber jag att få yttra mig något i afseende
på den särskilda mening vice ordföranden i Banko-Utskottet an¬
fört rörande uppgifterna om de särskilda afdelningskontorens in¬
komster. Jag är långt ifrån att vilja bestrida dessa uppgifters
fulla sanningsenlighet, då man blott och bart håller sig till låne-
rörelsen, men orsaken till att Utskottet ansåg att icke något borde
uti ifrågavarande afseende intagas i betänkandet var den att, om
det antyddes för Riksdagen att vid ett och annat af kontoren
Lördagen den 19 Februari. 33 }f.0 g
mindre inkomst uppkommit, skulle detta kunna tolkas så, som sty- Granskning af
relsen derstädes skött sig mindre väl. Så är likväl säkerligen Riksbankens
icke förhållandet, utan har den mindre inkomsten berott på om-
ständigheter, som icke kunnat förekommas. Reservanten omnäm- 0
ner, att dylik redogörelse lemnades Riksdagen förlidet år. Detta
är sant, men det skedde icke uti det betänkande, som motsvarar
det föreliggande, utan i ett, som afsåg att afstyrka en motion om
inrättande af ett nytt afdelningskontor i landsorten. Man bör
äfven taga i betraktande, att dessa kontor gagna på annat sätt
än genom sin lånerörelse. Det i Göteborg t. ex. besörjer en de!
af vexelköpen, och ehuru förtjensten derpå, om sådan verkligen
förekommer, räknas till hufvudkontoret, har den dock uppkommit
genom afdelningskontorets biträde. Kontoren i Göteborg och
Malmö besörja jemväl mottagande och utsändande af metallisk
valuta. För öfngt har jag icke förestält mig, att afdelningskon-
torens hufvudsakliga bestämmelse är att bereda Riksbanken vinst,
utan fastmera att underhjelpa den allmänna rörelsen.
Öfverläggningen förklarades slutad, och memorialet bifölls.
Föredrogos å nyo och biföllos Lag-Utskottets den 16 och 17
dennes bordlagda utlåtanden:
N:o 7, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af 45 §
i 14 Kap. Strafflagen;
N:o 8, i anledning af väckta förslag om skärpning af stadgad
påföljd för förfallolöst uteblifvande af part och vittne vid under¬
rätt; och
N:o 9, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af frälse-
ränteegares lösningsrätt vid försäljning af skattefrälse- och frälse¬
skattehemman.
Anmäldes och bordlädes Lag-Utskottets utlåtanden:
N:o 10, i anledning af väckt förslag angående skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan om utredning af de lagstiftningsåtgär¬
der, hvilka kunna och böra vidtagas mot anledningar till olyckor
till sjös;
N:o 11, i anledning af väckt förslag angående skrifvelse till
Kongl. Maj:t om vidtagande af åtgärder för utfärdande af en full¬
ständig handelslagbok för Sverige; och
N:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med
förslag till förordning angående eganderätt till skrift.
Första Kammarens Prof,. 187G. N:o 6.
8
N:o 6.
34
Lördagen den 19 Februari.
Sedan Kammaren, uppå Herr trefven o^Talma: utlåtanden
kl. 2 e. m.
In fidem
O. Brakel.
t .vt hos A L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1876.
Stockholm, tryckt hos A. ro