RIKSDAGENS PROTOKOLL
1876. Första Kammaren. M:o 29.
Fredagen den 28 April 1876.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades 2 protokollsutdrag för den 25 dennes.
Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 11
och 15 dennes bordlagda utlåtande N:o 8, angående ändring i § 4 af
Kongl. kungörelsen den 29 December 1860 rörande folkundervisningen
i riket.
Herr Widén: Den hemställan, som Utskottet i förevarande be¬
tänkande gjort, innefattar tvenne särskilda förslag; först att lärotiden
för lärare och lärarinnor vid småskolorna jemte biträdande lärare,
som hafva en lön, hvartill statsbidrag utgår, skall bestämmas till åtta
månader om året såsom förut är stadgadt för de egentliga folkskole-
lärarne. Eu sådan bestämmelse är, efter min tanke, både nyttig och
nödig, och jag har deremot intet att anmärka. Det är utan all fråga
billigt, att äfven för dessa lärare och lärarinnor med deras jemförelsevis
mycket små löner en bestämning fastställes i afseende på läro¬
tiden, så att de icke kunna af församlingarne tvingas att för sin
ringa lön hålla skola hela året om, hvilket efter hittills gällande be¬
stämmelser kan ega rum. Den andra delen i förslaget innefattar en
bestämning om den särskilda aflöning, som bör tilldelas åt såväl dessa
nu nämnde lärare och lärarinnor som åt de egentliga folkskolelärarne
för den tid de undervisa utöfver de åtta månaderna. I detta hän¬
seende finnes för närvarande redan ett stadgande, hvad de egentlige
folkskolelärarne angår, nemligen att en ersättning af två tunnor spanmål
skall till dem utgå för hvarje månad de läsa utöfver nyssnämnda nor¬
maltid. Men denna bestämmelse vidtogs med hänsyn till den lön, som
utgick till folkskolelärarne vid tiden för samma bestämmelses utfär¬
dande. Lönen var nemligen då 16 tunnor spanmål, hvilket efter en
beräkning af åtta månaders lärotid gör två tunnor i månaden; följ¬
aktligen var det då fullkomligt i sin ordning, att ersättningen för den
Första Kammarens Prof. 1876. N:o 29. 1
Ändring af
§ 4 i Kun¬
görelsen den
29 December
1860 rörande
folkundervis¬
ningen.
N:o 29.
2
Fredagen den 28 April.
Ändring af
§ 4 i Kun¬
görelsen den
29 December
1860 rörande
folkundervis¬
ningen.
(Forts.)
öfver skjutande lärotiden äfven bestämdes till två tunnor månatligen.
Nu är det bekant, att folkskolelärarnes löner på senare tider blifvit
betydligt förhöjda, och det arfvode, som de erhålla för förlängd under¬
visning, står till följd deraf numera icke i rimlig eller rättvis pro¬
portion till deras öfriga aflöning. Meningen med det föreliggande
förslaget i detta afsende är nu den, att nämnda arfvode åter skall
ställas i den rätta proportionen till deras lön på stat, på samma sätt
som förut var förhållandet. Icke heller häremot har jag något att
invända. Men hvad jag ber att få anmärka är, att man vid formu¬
leringen af sitt förslag till beslut i detta afseende användt ett ord,
som kommer att ställa folkskoleläraren i en helt annan ställning till
församlingen än han förut intagit enligt Kong!, kungörelsen af den
29 December 18(10, som innehåller den hittills gällande föreskriften
i detta ämne. I 4 § af nämnda författning heter det nemligen:
“börande för skollärare, hvilkens tjenstgöring fortgår utöfver åtta må¬
nader af året, lönen ökas för hvarje öfverskjutande måuad med två
tunnor spanmål." De här använda uttrycken ställa skolläraren i ett
fritt förhållande till församlingen, så att det icke blifver uteslutande
beroende på denna att förlänga undervisningen, utan att det står lä¬
raren fritt att åtaga sig en sådan förlängning eller icke. Men enligt
de ordalag, som i nu föreliggande förslag blifvit använda, skulle för¬
samlingen kunna “ålägga“ läraren att läsa utöfver 8 månader, kanske
hela året om, och han skulle icke hafva rättighet att dertill säga nej.
Det säges nemligen: “att den församling, som ålägger dylik lärare
eller lärarinna längre årlig tjenstgöring, skall, der lönen icke öfver-
stiger åtta hundra kronor, derför utgifva ersättning11 etc. Ett sådant
stadgande torde väl böra erkännas såsom mindre humant och rättvist.
Jag anser derföre, att detta ord “ålägger“ bör strykas, och formule¬
ringen ändras i öfverensstämmelse med den, som i 1800 års författning
blifvit använd.
Slutligen har Första Kammarens Tillfälliga Utskott framstält ett
förslag till ändring eller inskränkning i ett rätt väsentligt afseende
uti det af Andra Kammaren fattade beslutet. Utskottet har nemligen
föreslagit, att det arfvode, som skolläraren skulle erhålla för förlängd
undervisningstid, icke skulle få beräknas af andra än dem, som hafva
800 kronor eller derunder i lön. Alla öfrige folkskolelärare skulle så¬
ledes blifva uteslutna från denna förmån. Jag kan för min del ej
annat finna, än att ett sådant stadgande är mycket godtyckligt. Yi
känna litet hvar, att folkskolelärarne i städerna hafva en större lön
än 800 kronor; men fastän deras lön är större till siffran, är den det
i verkligheten icke, om man tager i betraktande de större utgifter,
som dessa lärare måste underkasta sig, till följd af de drygare lefuads-
kostnaderna i städerna i jemförelse med landsbygdens. Enligt Ut¬
skottets förslag skulle nu dessa folkskolelärare i städerna, hvilka i
sjelfva verket icke ega bättre ekonomisk ställning än sina kamrater på
landet, blifva beröfvade denna förmån, som tillerkännes alla de öfrige.
Enligt min uppfattning kan ett sådant förfaringssätt ej anses annor¬
lunda än som en godtycklig inskränkning, och jag får derför hem-
Fredagen den 28 April.
3
N:o 29.
ställa, att Första Kammaren ville i detta afseende vidblifva det af
Andra Kammaren fattade beslutet.
På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag, att Herr Talman¬
nen ville framställa proposition å följande förslag till beslut, i hvilket
jag infört de af mig nu tillstyrkta ändringar: “att Riksdagen i under¬
dånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det sådana föreskrifter
meddelas, att den lön, som utgår till lärare eller lärarinna i folk- eller
småskolor samt biträdande lärare eller lärarinnor i folkskolor och hvartill
statsbidrag erhålles, bestämmes motsvara en undervisningstid af åtta
kalendermånader och att den församling, der dylik lärares eller lära¬
rinnas tjenstgöring fortgår utöfver åtta månader om året, skall derför
utgifva ersättning med ett belopp, som för den öfverskjutande under¬
visningstiden motsvarar den efter beräkning af åtta månaders tjenst¬
göring läraren eller lärarinnan tillkommande lön för året.“
Herr von Möller: Om också det föreliggande utskottsförslaget
är till fördel för folkskolelärarne, så torde -det deremot ingalunda vara
till fördel för församlingarne. Församlingen ålägges här att betala en
åttondedel af skollärarens lön för hvarje månad, som den önskar att
han måtte fortfara med undervisningen utöfver deri normala tiden.
Den ersättning, som förut gifvits för dylik förlängd undervisning, eller
två tunnor spanmål i månaden, anser Utskottet icke vara tillräcklig;
och det är för att afhjelpa detta anmärkta missförhållande som Ut¬
skottet framstält sitt förslag. Men efter min uppfattning gör Utskottet
sig dervid skyldigt till så många oegentligheter, att om dess förslag
skulle af Riksdagen antagas, det blefve nästan omöjligt att vid tillämp¬
ningen reda sig dermed i dess nuvarande redaktion. Utskottet före¬
slår, “att den församling, som ålägger dylik lärare eller lärarinna
längre årlig tjenstgöring, skall, der lönen icke öfverstiger 800 kronor,
derför utgifva ersättning med ett belopp, som för den öfverskjutande
undervisningstiden motsvarar den efter beräkning af åtta månaders
tjenstgöring läraren eller lärarinnan tillkommande kontanta årslön.“ Det
är således den kontanta afiöningen, som här tages i beräkning. Men
skolläraren har dessutom bostad och bränsle, och bräusle är en post,
som i södra Sverige är ganska betydande; det finnes ställen, der
denna förmån går upp till 100 eller 150 kronor årligen. Dessa för¬
hållanden har Utskottet alls icke tagit i beräkning, då det endast talas
om den kontanta lönen. I min tanke ligger häruti en ganska stor
oegentlighet. Om vi vidare se till, hvilka följder det föreslagna stad¬
gandet i öfrigt skulle föra med sig, så finna vi till en början, att
församlingen skulle få svårt för att hädanefter, som hittills på många
ställen egt rum, öfverenskomma med skolläraren om undervisningens
fortsättande utöfver de åtta månaderna i mera inskränkt omfång än
folkskolestadgan föreskrifter. Om församlingen t. ex. vill låta honom
läsa eu eller två halfva dagar i veckan för att underhålla barnens
kunskaper, skall väl församlingen äfven i sådant fall betala honom
J af årslönen i månaden? Den föregående talaren finner det hårdt,
att församlingen skulle kunna ålägga läraren att fortsätta med under¬
visningen öfver de åtta månaderna, och vill, att det skall bero på
Ändring af
f 4 i Kun¬
görelsen den
29 December
1860 rörande
folkundervis¬
ningen..
(Forts.)
N:o 29.
4
Fredagen den 28 April.
Ändring af
$ 4 i Kun¬
görelsen den
29 December
1860 rörande
folkundervis¬
ningen.
(Forts.)
läraren sjelf att gå in derpå eller vägra åtaga sig en sådan förlängd
tjenstgöring. För min dol kan jag ej annat finna, än att hela det
föreliggande förslaget ingalunda är motiveradt af något verkligt behof
af ändring uti ifrågavarande afseende. Jag känner icke, att skollärarne
framstält några klagomål öfver det sätt, hvarpå denna Överskjutande
undervisning hittills varit anordnad. Såsom den siste talaren upp¬
lyste, kunna skollärarne nu ej åläggas att meddela sådan undervisning,
utan det beror på öfverenskommelse mellan församlingen och läraren,
huru de vilja ordna förhållandena i detta afseende. Jag tror för min
del, att det lämpligaste vore, om man lät samma förfaringssätt fort¬
farande ega rum. Folkskolelärarne hafva under senare tider fått sina
löneförmåner betydligt höjda, och sammanräknar man det kontanta
beloppet med deras förmåner af bostad, bränsle och kofoder, hvilket
senare icke heller af Utskottet tagits i beräkning, ehuru det uppgår
till omkring fem tunnor spanmål, så blifver sannerligen hela löne¬
beloppet alls icke så litet, helst då det är beräknadt efter blott åtta
månaders tjenstgöring. Det egentliga skälet, hvarföre jag anser mig
böra afstyrka bifall till Utskottets förslag, är dock, såsom jag nyss
nämnde, att det i min tanke ställer församlingen och skolläraren i ett
origtigt förhållande till hvarandra, i det församlingen derigenom hin¬
dras att öfverenskomma med läraren, om den under loppet af de öf-
riga månaderna vill hafva någon kortare och mindre utsträckt under¬
visning. På grund häraf får jag hos Herr Talmannen anhålla om
proposition på afslag af det föreliggande betänkandet.
Herr Schönbeck: Den förste talaren instämde i hufvudsak i det
slut, hvartill Utskottet kommit. Han menade likväl, att genom bifall
till Utskottets förslag folkskolelärarens ställning skulle blifva något
försvårad, i det att det hittills skulle berott på honom sjelf att läsa
blott 8 månader af året, och icke derutöfver, om sådant öfverens-
stämde med hans egna önskningar. Jag vill gerna medgifva, att orda¬
lydelsen i Kongl. kungörelsen den 29 December 1860 möjligtvis kan
gifva anledning till det antagandet; men under den inspektion öfver
folkskolorna, jag utfört i tre län, har jag icke på något enda ställe
funnit, att en folkskolelärare sökt begagna sig af denna förmenta
rättighet att inskränka undervisningen till 8 månader. De hafva all¬
tid beredvilligt gått församlingarnes önskningar i det hänseendet till
mötes och utsträckt undervisningen icke blott till den nionde och
tionde månaden, utan understundom till och med till den elfte. Ända
från antagandet af 1842 års folkskolestadga intill 1860 bereddes icke
någon enda fördel, åtminstone af någon slags betydenhet, åt folkskole-
iärarne, och de ansågos kunna påläggas hvilket arbete som helst.
Såsom jag nyss nämnde, har jag under mina inspektioner påträffat
folkskolor, der undervisningen fortgått ända till 11 månader; jag har
visserligen för min del afstyrkt detta, och ändring deri har skett på
ett och annat ställe.
Nu skulle jag icke vilja motsätta mig hvad den förste talaren
påyrkat, att nemligen beslut här skulle fattas i öfverensstämmelse med
Andra Kammarens beslut; men vi vågade icke i Utskottet föreslå det.
Fredagen den 28 April.
5
N:o 29.
Här finnas nemligen i flera städers skolor, der läraren har 14, 16 och
1800, ja! ända till 2,000 kronors lön, och denna lön har blifvit dem gifven
under förutsättning att icke någon förhöjning deri skulle kunna ske, ty
den syntes fullt tillräcklig äfven med fästadt afseende på de högre lefnads-
behofven i städerna. Den förhöjning, som nu blifvit föreslagen, har
derföre företrädesvis afsett landsbygden, och der äro verkligen 800
kronor den högsta lön, jag hört omtalas, åtminstone såsom något
mera allmännelig. Det kan visserligen finnas ett och annat undantag,
men de äro säkerligen mycket få, och genom ett godkännande af Ut¬
skottets förslag skulle således en folkskolelärare komma att i lön er¬
hålla, öfver hufvud taget, högst 1,000 kronor. Jag får dock nämna,
att det är mycket ovanligt, att folkskolelärarens kontanta lön uppgår
högre än till 600 kronor, och i sådant fäll komme hans lön, med för¬
höjningen, endast att uppgå till 750 kronor.
En ärad talare har sagt, att folkskolelärarnes löneförmåner redan
blifvit så betydligt förhöjda. I det hänseendet vill jag nämna, att när
i Danmark folkskolestadgan år 1814 utfärdades, således nära 30 år
före vår, sattes lärarnes löneförmåner der dubbelt så höga, som i vår
stadga af 1842. Vi känna alla, att lefnadskostnaderna under tiden
blifvit betydligt ökade, och det bör derjemte äfven tagas hänsyn der¬
till, att nu på folkskolelärare!! ställas helt andra anspråk än förr, och
att hans kostnader för att kunna taga sin examen äro betydligt större.
Ty ännu för 10 år sedan kunde han på högst ett år afsluta sin kurs
vid seminarium; nu åtgå dertill åtminstone 3 år, och för närvarande
fordras af en elev, som intages vid ett seminarium, större bokliga in-
sigter, än som för 10 år sedan fordrades af den, som utexaminerades
derifrån. Jag kan således icke finna, att det ligger den minsta obil¬
lighet i denna lilla löneförhöjning, och för min del får jag vördsamt
anhålla, att Kammaren i det afseendet måtte godkänna Utskottets
förslag.
En talare har sagt, att förslaget skulle blifva till fördel för läraren,
men icke för församlingen. Jag tror, att hvarje åtgärd, som för¬
bättrar lärarnes ställning, äfven länder till församlingens fördel; åt¬
minstone har jag aldrig varit i tillfälle att erfara ett motsatt för¬
hållande.
Det nämndes af samme talare, att bränslet i en folkskolas lokal
skulle kosta 100 till 150 kronor om året. Det var visst icke för högt
räknadt; i mitt pastorat kostar bränslet i de flesta skolorna vida
öfver 200 kronor, och jag har icke hört församlingarne deröfver klaga.
Der hafva för oss, såsom ordförande i skolråden, mött stora
svårigheter att för lärarne bereda de förmåner, som voro oundgängligen
behöflliga för deras nödtorftiga bergning, intill dess statsmakterna
togo frågan om hand och bestämde om lönen. Det har icke varit
från godsegarnes sida, som dessa svårigheter mött, utan under de många
år, jag tjenstgjort i pastorat, der godsegarne afgjorde om skollärarnes
förmåner, har det alltid varit de, som understödt mig i mina sträfvanden
att bereda lärarne en någorlunda god ställning, och jag är förvissad,
att detta i allmänhet i de olika orterna är fallet.
Ändring af
§ 4 i Kun¬
görelsen den
29 December
1860 rörande
folkundervis¬
ningen.
(Forts.)
N:o 29.
6
Fredagen den 28 April.
Ändring af
§ 4 t Kun¬
görelsen den
29 December
1860 rörande
folkundervis¬
ningen.
(Forts.)
Jag inskränker mig för tillfället till det sagda och anhåller om
bifall till Utskottets förslag.
Herr Statsrådet Carlson: Det af Andra Kammaren fattade be¬
slut i ämnet afsåg egentligen en sådan förändring i 4 § af folkskole¬
stadgan, att ersättningen för den utöfver 8 månader utsträckta tjenst¬
göring, som af folkskolelärare fullgöres, skulle sättas i ett rigtigare
förhållande till den ersättning, som utgår för den normala undervis¬
ningstiden af 8 månader.
Mig synes det vara i hög grad billigt, att om lärare tjenstgör en
längre tid utöfver den normala, han också måtte få uppbära en mot¬
svarande vedergällning, och det så mycket hellre, som den öfverskjutande
tiden ingalunda är mindre påkostande, än den normala arbetstiden.
Tvärtom, den nionde, tionde och elfte månaden på året, tillbragta. i
en dylik tjenstgöring, äro vida mera påkostande, än de åtta första.
Men det är också klokt att medgifva en sådan ersättning. Det
är äfven för sjelfva skolan af stor nytta, och detta derföre att läraren
bör hafva någon tid till nödig hvila och till förkofran i kunskaper.
Uppoffrar han den, så bör det åtminstone ske med en uppoffring å
församlingens sida, som motsvarar hans. En församling blir eljest lätt
frestad att fördra af sin folkskolelärare en tjenstgöring, som han under
de första åren, medan han ännu är ung, kan med någorlunda lätthet
fullgöra, men som efter hand öfveranstränger honom så,, att han slutar
med att på ett mindre tillfredsställande sätt fullgöra den tjenstgöring,
som honom rätteligen åligger — på samma sätt som en åker, om man
icke unnar den hvila eller ersättning för de ämnen, som underhålla
växtkraften, småningom försämras i sin alstringsförmåga.
I den lagstiftning, som förut varit gällande i detta ämne, eller
Kong!, kungörelsen af den 29 December 1860, blef den grundsats
stadgad, att en motsvarande ersättning, för den öfverskjutande tjenst-
göringen skulle läraren tilläggas. Detta skedde på Riksdagens egen
hemställan, och då lönen på den tiden utgjorde 16 tunnor spanmål,
blef denna ersättning bestämd till 2 tunnor spanmål för hvarje månad,
motsvarande ^ af lönen. Detta stadgande tillämpades under de föl¬
jande åren ända till 1871, då på Riksdagens derom gjorda hemställan
förordnades, att folkskolelärare skulle utan särskild godtgörelse tjenst-
göra 10 månader af året. Denna bestämmelse upphörde dock att
gälla, sedan Kongl. Maj:t i nådig proposition till 1873 års Riksdag
klart och fullständigt framlagt de skäl, som talade för det gamla
stadgandet, och Riksdagen lemnat sitt bifall till detta stadgandes åter-
upplifvande, hvilket derpå skedde genom Kongl. kungörelsen af den 8
September 1873.
Nu är frågan egentligen om att rätta missförhållandet emellan den
öfverskjutande ersättningen, som var beräknad efter den gamla lönen,
och den numera utgående nya lönen. Det synes för mig ingenting
vara billigare än att en åttondedel af lönen, om den motsvarar en
månads tjenstgöring under den normala undervisningstiden, också må
få anses motsvara, och detta med än mera skäl, en månads tjenst¬
göring under den följande tilläggstiden.
Fredagen den 28 April.
7
N:o 29.
Det har emellertid från flera håll mot en dylik förhöjning af er¬
sättningen under tilläggsmånaderna gjorts den invändning, att det icke
skulle vara till nytta för skolan; men att detta just skulle blifva fallet,
tror jag mig hafva redan visat. Att derigenom läraren skulle, såsom
en talare förmenat, blifva försatt i en origtig ställning till församlin¬
gen, och att hinder skulle läggas för läraren och församlingen att
träffa aftal i afseende på den förres tjenstgöring utöfver den normala
undervisningstiden, det kan jag icke inse. Verkningen blir endast den,
att församlingen kommer att noga betänka sig, innan den fordrar af
läraren en förlängd tjenstgöring; men detta är till skolans eget bästa,
emedan endast i undantagsfall den öfver skjutande tjenstgöringen bör
tagas i anspråk. Jag tror också, att läraren bör åtnjuta en så be¬
skaffad rättighet. Lärare vid elementarläroverken äro genom skollagen
skyddade i afseende på sin tjenstgöringstid, hvilken är genom lag be¬
stämd. Om nu läraren vid folkskolan har åtminstone det skyddet,
att han eger för den Överskjutande tjenstgöringstiden åtnjuta samma
vedergällning, som tillfaller honom under den normala undervisningtiden,
synes mig detta alldeles icke vara för mycket begärdt, och får jag der¬
före hemställa, att Kammaren måtte i hufvudsak gilla den af Andra
Kammaren ifrågasatta förändring.
Hvad angår valet mellan de olika redaktionsförslag, som här
blifvit framstälda, anser jag visserligen, att det af Herr Widén fram¬
lagda har företräde i två afseenden, det ena, att det icke innefattar
ovilkorligt åläggande för läraren att underkasta sig en tjenstgörings¬
tid utan gräns, och det andra, att enligt detsamma en godtycklig
siffra icke blir satt för lönen. Men jag anser icke en uteslutande vigt
ligga härpå, utan det hufvudsakliga är här, att rätta det missförhål¬
lande, som eger rum vid beräkningen af ersättningen för den Över¬
skjutande tjenstgöringstiden; och hemställer jag derföre, att Kammaren
måtte besluta i enlighet med syftningen i det af Andra Kammaren an¬
tagna skrifvelseförslag.
Herr von Koch: Jag har åtskilliga betänkligheter mot bifall till
det nu föreliggande utlåtandet, till en början beträffande sjelfva formen
för frågans behandling och sedermera äfven i afseende på innehållet.
Hvad först angår formen, så förefaller det mig, som den ej rigtigt stod
i öfverensstämmelse med den grundlag, under hvilken vi nu lefva; det
heter nemligen i 57 § Regeringsformen: “Huruledes särskilda menig¬
heter må för egna behof sig beskatta, bestämmes genom kommunal-
lagarne, hvilka af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftas.“ Jag
tror ej, att det är med detta stadgande alldeles öfverensstämmande att
i önskningsväg gå in till Kongl. Maj:t och anhålla, att Kongl. Maj:t
behagade utfärda en författning, hvarigenom ökade afgifter kunna åläg¬
gas, om icke alla kommuner i riket, efter all sannolikhet åtminstone
en hel mängd af dem, samt på grund hvaraf församlingarnas och skolsty¬
relsernas rättighet att, såsom hittills skett, träffa överenskommelser an¬
gående skoliärarnes löneförmåner och undervisningstidens utsträckning,
skulle väsentligen inskränkas. Först och främst torde det vara gifvet, att för¬
Ändring af
f 4 i Kun¬
görelsen den
29 December
1860 rörande
folkundervis¬
ningen,
(Forts.)
N:o 29.
Ändring af
§ 4 i Kun¬
görelsen den
29 December
1890 rörande
folkundervis¬
ningen.
(Forts.)
8 Fredagen den 24 April.
ordningen om kyrkostämma tillhör de i nämnda 57 § Regeringsformen
afsedda kommunallagarne. Det står nemligen i 1862 års förordning an¬
gående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd 2 § 7 mom. att
till kyrkostämmas handläggning höra frågor om “bestämmande af af-
gifter till kyrka och folkskola. “ Om man nu härmed jemför den nyss
citerade paragrafen i Regeringsformen, så tror jag icke man kan komma
till annan slutsats, än att dylika ändringar ej böra ske utan genom Konungs
och Riksdags gemensamma beslut, och att det således icke kan vara
rigtigt att i sådant afseende gå in med en skrifvelse i önskningsväg
till Kongl. Maj:t. Hvad åter beträffar folkskolestadgan, kan frågan
vara mera tvifvelaktig; men jag ber att få erinra om, att det icke är
mera än några dagar sedan denna Kammare, liksom Andra Kammaren
förut, fattade ett beslut om ändring i folkskolestadgan, på grund af en
hemställan från Lag-Utskottet, hvarvid Utskottet tillstyrkte att Riks¬
dagen “för sin del ville besluta11 en så och så lydande förändring i folk¬
skolestadgan. Deraf synes huru Riksdagen nyligen betraktat frågor
om ändring i folkskolestadgan. Huru dermed än må förhålla sig, så
är det dock säkert, att, då förut under vårt nuvarande statsskick
frågor uppstått om förhöjning i skollärarnes.löner, har det skett efter
deröfver af Stats-Utskottet afgifna utlåtanden. Det är icke länge¬
sedan vi hade en enskild motion om ökande af sm&kolelärarnes löner
eller statens bidrag till dem, hvilken dock af Riksdagen afslogs. Jag
får i förbigående nämna, att dessa lärares löner skulle jag för min del
vara mest böjd att öka, ty de hafva i allmänhet så små löner, att det
knappt är möjligt att erhålla skicklige personer för det belopp som
dertill för närvarande är anslaget. Äfven om det stiger till 300 kro¬
nor, så är det i de flesta landsorter för litet, och hade en Kongl.
proposition blifvit afgifven i detta ämne, så skulle jag utan tvekan
med min röst understödt densamma.
Hvad nu beträffar innehållet af den här föreslagna förändringen,
så går den derpå ut, att en allmän förhöjning för alla folkskolelärare
skulle beviljas, hvilken borde göras beroende af att de arbeta utöfver åtta
månader om året. Denna föreskrift skulle då äfven tillämpas på de
mångfaldiga ställen, der man numera gått i den, efter min tanke, råtta
rigtningen, att nedsätta timantalet för läsning och deremot öka an¬
talet timmar för undervisning i slöjd, handarbeten m. m. I den för¬
samling, som jag tillhör, hafva vi ock träffat den öfverenskommelsen
med våra lärare, att de låsa en längre tid af veckor men ett kortare
antal timmar per dag. Eu sådan anordning har visat sig medföra
fördelaktiga resultat, och jag tror, att det vore allt skäl att den infördes
på så många ställen som möjligt, naturligtvis alltid med aktgifvande
på hvad som kan vara lämpligt för olika orter. Det kan utan tvifvel
finnas orter, der det är ändamålsenligt att hafva fyra månaders ledig¬
het, åtminstone för de större barnen. Men efter min tanke är det.
nästan aldrig nyttigt för de små barnen, att man släpper dem alldeles
lösa i fyra månader och kanske i stället den öfriga delen af året, för
att taga ut valuta för afiöningen åt läraren, låter dem läsa allt för
många timmar om dagen. Den gamla satsen: “milla dies sine linea11
har ännu alltid sin fulla giltighet, åtminstone hvad små barn be-
Fredagen den 28 April.
9
N:o 29.
träffar, och jag har alltid varit af den öfvertygelsen, att de myckna Ändring af
ferierna icke varit nyttiga för lärjungarne, om de äfven under vissa om- tfel*etfwJe~n
ständigheter kunna vara till gagn för lärarne. Jag tror, att det bör ^9 December
finnas frihet att reglera dessa förhållanden i enlighet med de behof, w60 rörande
som på de särskilda orterna göra sig gällande. För öfrigt bör man foiknndervis-
komma ihåg, att under de åtta månaderna fortgår undervisningen icke nvngm.
oafbrutet hela tiden; det förekommer ju potatisferier i Oktober, vidare s,)
julferier, påskferier och pingstferier och slutligen åtskilliga tillfälliga
små ferier under lärarnes resor, sjukdom etc. På många ställen är det bruk¬
ligt,att barnen slippa iäsa onsdags- och lördagseftermiddagar, på andra
tager man sig frihet en dag i veckan, då barnen gå och hänga huf-
vudet eller öfva odygd, i synnerhet de små, som icke kunna syssel¬
sättas på något sätt och sakna föräldravård, när dessa arbeta. Dessa
förhållanden, olika å hvart ställe, ordnas säkerligen bäst, om försam¬
lingen har frihet att derom öfverenskomma med skolläraren, och jag
måste för min del ogilla hvarje steg, som går ut på att binda hän¬
derna på församlingen och inskränka friheten och sjelfstyrelsen, så att
det slutligen kan sägas, att ecklesiastikministern sitter midt i spindel-
väfven och vet, hvad hvarenda pojke och flicka i Sverige den tim¬
man gör.
Jag, skulle för min de! haft mindre emot ett sådant förslag, som
det nu föreliggande, om man, i stället för att tala om de åtta må¬
naderna, hade gått ut från ett bestämdt antal undervisningstimmar.
På åtta månader komma ungefär 200 arbetsdagar, hvilket med 6 tim¬
mar om dagen gör 1,200 arbetstimmar eller med 5 timmar om dagen
1,000 arbetstimmar. Detta skulle då utgöra den normala lärotiden,
och önskade man sedan någon Överskjutande undervisning, så skulle arf¬
vode! för densamma beräknas efter det antal timmar, hvarmed normal¬
tiden blifvit öfverskriden. Detta vore i min tanke det rätta förfarings¬
sättet, om man vill göra något i den vägen. Jag tror dock, att det
nu här är föga ändamålsenligt att gå in på dylika minutiösa be¬
stämmelser och\ försöka sig med att, på grund af den utredning, som
kunnat tillvägabringas af ett par tillfälliga Utskott, utfärda föreskrifter
i detta afseende, som vore bindande för hela riket. Enligt hvad nyss
yttrades från statsrådsbänken, verkstäldes år 1873 en utredning af
hithörande frågor, hvarvid den sedan åter införda bestämmelsen an¬
gående de åtta månaderna upphäfdes. Det förvånar mig, att man icke
vid den tiden, då vi hade så godt om penningar i landet, på samma
gång företog sig att fullständigt reglera den nu föreliggande löne¬
frågan.
En talare har här talat om Danmark och de höga löner, som der¬
städes vid sista regleringen blifvit folkskolelärarne tilldelade. Jag tror,
att han på samma gång borde ha nämnt, att man der drog in alla
klockarelönerna och i stället tillsatte s. k. kyrkosångare, som äro
mycket lågt aflönade. Men i södra Sverige, i Blekinge t. ex, hafva
våra klockare, som enligt de gamla danska författningarna äro skyl¬
dige att deltaga i skolundervisningen, fast det vanligen heter att de
icke hinna med det bestyret, ännu mycket dryga löner. I afseende
på inkomsterna för skollärare vill jag dock icke nu säga något; jag
N:o 29.
10
Fredagen den 28 April.
Ändring af
§ 4 i Kun¬
görelsen den
29 December
1860 rörande
fblkunder vis¬
ningen.
(Forts.)
är icke den, som prutar på anslag till lärare, när jag är öfvertygad
om att lärjungarne också få godt deraf. Men för närvarande gör sig
verkligen en tendens gällande att i främsta rummet tänka på lärarne
och först idet andra på lärjungarne. Sådant är i min tanke be¬
tänkligt, och i detta som i andra fall anser jag ej rådligt att bifalla
anslag, som föreslås endast på grund af enskilda motioner, utan att
någon egentligen bär ansvaret derför. Ehuru jag någon gång på ett
medgifvande från statsrådsbänken brukar gå in på ett mindre anslag,
så hyser jag mycket betänkligheter, dådet gäller en stor fråga och stora be¬
lopp, och jag är rädd att vi härom dagen, i fråga om pensioner åt folkskole-
lärarne i hastigheten tillverkade ett beslut, som icke var så särdeles väl
ihopkommet. Jag deltog sjelf i detsamma; då jag hörde förslaget upp¬
läsas, lät det temligen rigtigt i sak, men det hade otvifvelaktigt varit
bättre, om förslaget efter vederbörandes hörande kommit fullkomligen
utredt från Kong!. Maj:t, då vi hade vetat, att en Konungens rådgif¬
vare stått bakom det och varit ansvarig för detsamma. Nu kan det
betvilias, om han är det; åtminstone är han det icke grundlags-
enligt.
Såsom jag i det föregående antydt, bör i min tanke eu reform
i afseende på tiden för undervisningen i folkskolorna gå i den rigt-
ningen, att den årliga undervisningstiden något förlänges och ferierna
minskas, hvarvid dock lärarne liksom andra tjensteman kunde få en
bestämd tid, hvarunder de voro lediga från allt jensfgöring. Deremot
skulle den dagliga undervisningen inskränkas, så att t. ex. fyra tim¬
mar om dagen anslås till läsning och för öfrigt lemnas undervisning
åt barnen i slöjd och handarbeten. Det vore utan tvifvel för det upp¬
växande slägte t mycket nyttigare. Ett långt stillasittande i de qväfva
rummen verkar deprimerande på både lärare och lärjungar, och just
under barnens utvecklingstid och öfvergången till det fullvuxna till¬
ståndet är all instängning och brist på frisk luft i en hög grad farlig
och ökar dödligheten och sjukligheten i en ofantlig progression, såsom
det omkring år 1840, då alla studerade cellsystemet fullständigt, af
utmärkta statistiska författare, på grund af i Frankrike samlad vid¬
sträckt erfarenhet, blef ådagalagdt.
Under för handen varande förhållanden och på de skäl, jag nu tagit
mig friheten framställa, yrkar jag för närvarande afslag å det förelig¬
gande betänkandet. Jag önskar skollärarne allt godt, men i synnerhet
eleverne, och om förhållandena ordnas på det sätt som jag nu antydt,
och ett förslag i ämnet kommer från Kong!. Maj:t, skall jag gerna
för min del släppa till penningar åt lärare, blott eleverne få valuta
för dem.
Grefve Mörner, Oscar: Här har blifvit sagdt, att den ifrågasatta
förhöjningen i folkskolelärarnes aflöning skulle blifva till stort gagn
för folkskolan. På sätt och vis skulle detta kunna sägas vara en san¬
ning, för så vidt nemligen det är förhållandet, att ökade löneförmåner
betinga högre lärareskicklighet; men ur vissa synpunkter kan man
ändock betvifla, om skolan verkligen skulle derpå så mycket vinna.
Jag hörde visserligen talaren på skånebänken yttra, att i den ort,
Fredagen den 28 April.
11
N:o 29.
han tillhör, det hade händt, att undervisningstiden i folkskolan ut¬
sträckts ända till 11 månader på året. Det har jag i den trakt, der
jag i allmänhet vistas, aldrig erfarit vara fallet, och om det sker på
vissa orter, tillåter jag mig tro, att det hör till undantagsfallen. Dere¬
mot är det ganska vanligt, det medgifver jag, att undervisningen varar
9 månader. Skulle nu hvad här är föreslaget genomföras, skulle det
möjligen kunna ifrågasättas, huruvida de, hvilka hittills utgjort två
tunnor spanmål till skolläraren för den öfverskjutande undervisnings¬
tiden, skulle i stället vilja erlägga 100 kronor; ty detta lönetillskott
skulle väl utgå helt och hållet af kommunen. Följden kunde då
blifva den, att, der enligt antaget reglemente undervisningen hittills
fortgått 9 månader af året, undervisningen kunde komma att inskrän¬
kas till de normala åtta månaderna. Detta kunde man visserligen
säga i ty fall vore församlingens eget fel; men då inom kommunerna
i allmänhet den åsigteu torde vara gällande, att folkskolelärarne fått
sina vilkor ganska betydligt förbättrade, och detta skett helt nyss,
tror jag icke tidpunkten nu vara lämplig att införa en så pass för¬
höjd afgift.
Att den nionde månaden skulle vara så högst betungande för
läraren, såsom chefen för Ecklesiastikdepartementet påstått, det vill
jag, huru stort vitsord jag än må tillerkänna honom framför mig i
dessa frågor, icke obetingadt medgifva. Ty mig vill det åtminstone
synas, att efter de åtta normala undervisningsmånadernas förlopp bar¬
nen böra vara så disciplinerade, att disciplinens uppehållande, hvilket
eljest förmenas icke vara bland de minst betungande bland lärarens
åligganden, bör långt mindre taga hans krafter i anspråk, och vidare
torde väl barnen hafva gjort några framsteg i kunskaper och förmåga
att uppfatta lärarens undervisning, så att för min del hade jag trott,
att den nionde undervisningsmånaden skulle för läraren vara den lin¬
drigaste och angenämaste, på samma.gång som den mest fruktbärande
för barnen, då de finge derunder ytterligare tillgodogöra den förut
lagda grunden, med förvärfvad större förmåga att uppfatta och draga
nytta af undervisningen.
Men vare härmed huru som helst. Här är en annan omständig¬
het, som är för mig i hög grad behjertansvärd. I den socken, jag hor
— jag torde få tala om den, eftersom jag der känner förhållandena
bäst — läsa barnen i regeln icke mer än 8 eller måhända 9 månader
om året; men deremot hafva vi med läraren öfverenskommit, att han
skall äfven under fritiden, med undantag af någon kortare tid vid
julen, hålla repetitionsöfningar, och för detta ändamål samlas de mest
försigkomna barnen och äfven sådana, som redan lemnat skolan, hos
honom en en eller två förmiddagar i veckan till 4 timmars läsning.
Af dessa repetitionskurser hafva vi i vår enfald trott, att barnen hade
mycken nytta, och att läraren icke orsakades någon öfveransträngning.
Om nu detta förslag skulle gå igenom, huru komrne det väl då att
gå med repetitionskurserna? Jo! man skulle säga, att det vore läs¬
ning utöfver de normala 8 månaderna, och följaktligen skulle skollä¬
raren hafva ersättning med 100 kronor i månaden. Men i det fallet
vågar jag påstå, att dessa kurser, hvilkas nytta jag tror vara ganska
Ändring af
§ 4 i Kun¬
görelsen den
29 December
1860 rörande
folkundervis¬
ningen.
(Forts.)
N:o 29.
12
Fredagen den 28 April.
Ändring af
§ 4 i Kun¬
görelsen den
29 December
1860 rörande
folkundervis¬
ningen.
(Forts.)
stor, ovilkorligen skulle komma att försvinna. Om man då gagnar
folkundervisningen, det lemnar jag alldeles derhän; för min del tror
jag raka motsatsen.
Att folkskolelärarnes lönevilkor icke äro öfverdrifna, det medgif-
ver jag; men de hafva dock nästan år efter år blifvit höjda, och det
är icke mer än några dagar sedan vi fattade beslut om deras pen¬
sionering vid yngre år och på så sätt beredde dem lättnad och för¬
mån. Jag vet således icke, om man med fog kan klaga öfver att
representationen visat njugghet mot folkskolan, och äfven kommunerna
hafva i allmänhet villigt sökt fylla skolans behof och tillgodose lärarne.
Men jag befarar också en annan sak, och det är, att om en så
stor beskattning för skolan, som här är i fråga, blir införd, kommer
ett element inom församlingarne, eller de som med nöje se att barnen
icke gå i skolan, för att kunna hemma tillgodogöra sig deras arbets¬
kraft, att få vatten på sin qvarn och få lättare att motarbeta en till¬
ökning i undervisningstiden utöfver de åtta månaderna. Det är icke
utan, att mindre förståndiga föräldrar redan nu klaga öfver repeti¬
tionskurserna; men låt nu detta komma till, och jag fruktar, att
undervisningen i skolan kommer att stanna vid de åtta månaderna.
De fördelar, man förut för billigt pris och utan knot från lärarens
sida beredt skolan af möjligen en månads förlängd läsning, men isyn¬
nerhet af de nämnda repetitionskurserna, komma att försvinna, och
hvad skolan då vinner, det synes mig, i enlighet med hvad jag förut
antydt, högst tvifvelaktigt.
Mot Utskottets förslag skulle jag kunna göra en och annan an¬
märkning i afseende på redaktionen; men då ett förslag föreligger af
Herr Widén, hvilket utan tvifvel är bättre redigeradt, och jag antager
att, om någotdera förslaget af Kammraren antages, det blir det af Herr
Widén formulerade, vill jag icke framkomma med anmärkningarne
mot Utskottets redaktion, såsom efter all anledning obehöfliga.
Men då jag anser sjelfva saken för närvarande omogen och äfven
under nuvarande omständigheter onödig, tillåter jag mig vördsamt
yrka a.fslag å alla de föreliggande förslagen.
Herr Ribbing, Carl: Jag kan för min del icke annat än gifva
en föregående talare, Herr von Koch, rätt deri, att denna fråga icke
varit på ett fullt formenligt sätt behandlad. Det blir nu Andra Kam¬
marens sak att försvara den åtgärd, som jag icke tror låter fösvara
sig, att Kammaren icke till Lag-Utskottet hänvisat en motion, som
rätteligen borde höra dit. Första Kammaren har icke kunnat annat
än behandla ärendet som den gjort, inom ett Tillfälligt Utskott,
som åter icke kunnat fatta annat beslut än det, som föreligger, såvida
icke Utskottet ansett, att man bort afstyrka frågan i sin helhet. Jag
undrar till och med om man, derest Utskottet yrkat, att Kammaren
för sin del skulle besluta i frågan, kunnat derpå få proposition. I
afseende på sjelfva saken har jag icke något att deremot invända,
utan vill tvärtom förena mig med den ledande tanken i Utskottets
förslag, likasom jag äfven biträder Herr Widéns förslag om en för¬
ändrad redaktion. Jag anser nemligen detta förslag egentligen inne-
Fredagen den 28 April.
13
N:o 29.
bära eu redaktionsförändring, ehuru man kan anse ett insättande i
stället för ordet “ålägger “ af ordet “fortgår“ vara en väsentlig för¬
ändring. Nu är frågan, huruvida man skall låta den konstitutionela
formen få första rummet och af det skäl, att den här icke vore iakt¬
tagen, afslå frågan, eller, då man, såsom jag, önskar framgång åt motionen,
låta formen passera och tillstyrka bifall till Utskottets förslag samt
låta det i den form, det har, framkomma till Kongl. Maj:t. För min
del tror jag icke, att här är periculum in mora, utan jag vill i första
rummet söka bevara den konstitutionela formen. Under förhoppning
att frågan icke faller, utan till en annan riksdag upptages och då be¬
handlas på ett fullt lagenligt sätt, yrkar jag derför afslag å Utskottets
betänkande.
Herr Widén: Det förefaller mig som om diskussionen i denna
fråga tagit för stora dimensioner. Frågan är, efter min tanke, mycket
enklare än att man behöfver gå så vida i ordande härom, som här
skett. En del talare hafva fruktat att repetitionslörhören numera icke
skulle blifva hållna af skolläraren utan särskild ersättning. Derom
är dock här icke fråga och dessutom finnes ock stadgande derom,
som ålägger skolläraren att för den lön han uppbär hålla dessa för¬
hör. Andra hafva fruktat för rubbning i ferierna ocli trott att på
det sätt, som här är föreslaget, de skulle blifva mera än tillbörligt in¬
skränkta. Om man har sådana farhågor, kan intet vara ändamåls-
enligare än att just antaga hvad här är föreslaget, enär deri förhöj¬
ning i skollärarens lön, som här är föreslagen, naturligtvis kommer att
blifva en hållhake för församlingarne att icke sträcka undervisningen
för långt in på ferierna, och det kan icke annat än vara högst nyttigt,
att denna öfverskjutande läsning sä litet som möjligt kommer i fråga.
För skolbarnen är detta nyttigt, emedan de behöfva ferierna för att
vara i friska luften och deltaga i landtmannasysslor. Likaledes är det
för läraren af stor vigt, att han får åtnjuta sina ferier och, hvilande
sig från skolarbetet, sysselsätta sig med annat arbete, samt att tid
derigenom lemnas honom att idka studier; ty endast pä det sättet kan
han bibehålla håg och krafter för ett gagnrikt fortsättande af sitt vig¬
tiga kall. Slutligen har det blifvit anmärkt, att det skulle vara eu
betänklighet i konstitutionelt hänseende att, på sätt här föreslagits, be¬
sluta i frågan. För min del tror jag, att, då Andra Kammaren fattat
beslut, det också skall gå för sig att Första Kammaren gör det efter
den form, som här föreligger, och i öfrigt torde väl den högt ärade
talmannen veta hvad som i detta hänseende är rätt eller icke. Fr alle¬
städes proposition, förmodar jag, att formen är tillräckligt god för
ärendets behandling sådan den föreligger. Båda Kamrarne hafva efter
den ordning, hvari ärendet blifvit behaudladt, fått vara med om och
besluta i saken, och sedan beror det på Kongl. Maj:t att, med anled¬
ning häraf, vidtaga de åtgärder, han finner lämpliga. Någon beskatt¬
ning har icke blifvit kommunerna pålagd, ty det beror på dem sjeifva
att begagna sig af rättigheten till längre undervisningstid. Jag tycker
saken är mycket enkel; man begär endast att, utan rubbning af hittills
varande ställning mellan skolläraren och församlingen, deu skäliga
Ändring af
§ 4 i Kun¬
görelsen den
29 December
1860 rörande
folkundervis¬
ningen.
(Forts.)
N:o 29.
14
Fredagen den 28 April.
Ändring af
§ 4 i Kun¬
görelsen den
29 December
1860 rörande
folkundervis¬
ningen.
(Forts.)
förändring måtte göras, att aflöningen för läsning utöfver 8 månader
skulle ställas i proportionerligt förhållande till den kontanta årslönen
efter beräkning af 8 månaders tjenstgöring. Jag anhåller om bifall
till den formulering, som jag haft äran framställa i Utskottets före¬
varande betänkande.
Grefve Beck-Friis: Äfven jag delar de formela betänkligheter,
som blifvit af en föregående talare framstälda. Det synes mig nemligen
vara alldeles gifvet att, då Riksdagen statsutskottsvägen, såsom han
uttryckte sig, bestämt något visst vilkor, som skall vara förenadt med
rättigheten att uppbära den lön, som tilldelas folkskoleläraren, man
icke kan på sidan derom, på sådant sätt som här blifvit ifrågasatt,
genom ett tillfälligt Utskott, göra ändring i detta vilkor. Det står
nemligen tydligt uti Riksdagens underdåniga skrifvelse i ämnet vid
förra riksdagen: “hvarjemte Riksdagen beslutit, att till aflöning åt
hvarje examinerad, vid folkskola antagen lärare eller lärarinna, som i
årlig lön, beräknad efter stadgade grunder, åtnjuter utom husrum,
vedbrand och kofoder minst 500 kronor samt meddelar undervisning i
skolan minst 8 månader af året, skoldistriktet skall ega att af stats¬
medel bekomma ett årligt bidrag o. s. v.“ En förändring häri skulle
det således blifva, om det bestämmes att för uppbärande af denna lön
fordras att i “högst11 8 månader af året meddela undervisning. Den i den
underdåniga skrifvelsen befintliga bestämmelse om “minst11 8 måna¬
ders tjenstgöring om året synes mig innefatta ett så väsentligt vilkor
för åtnjutande af denna lön att, om en ändring deri skall ske, den
bör verkställas på samma sätt som vilkoret tillkom. På dessa skäl
yrkar jag afslag å betänkandet.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande
yrkanden, nemligen: l:o) att förevarande utlåtande måtte bifallas;
2:o) af Iierr Widén, att Kammaren skulle bifalla Utskottets hem¬
ställan med följande förändrade lydelse:
“att Riksdagen i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det sådana föreskrifter meddelas, att den lön, som utgår till lärare
eller lärarinna i folk- och småskolor samt biträdande lärare eller lära¬
rinnor i folkskolor och hvartill statsbidrag erhålles, bestämmes mot¬
svara en undervisningstid af åtta kalendermånader och att den för¬
samling, der dylik lärares eller lärarinnas tjenstgöring fortgår utöfver
åtta månader om året, skall derför utgifva ersättning med ett belopp,
som för den öfverskjutande undervisningstiden motsvarar den efter be¬
räkning af åtta månaders tjenstgöring läraren eller lärarinnan till¬
kommande lön för året“; 3:o) af Herr Carlson, att första Kammaren
måtte antaga det beslut Andra Kammaren i ämnet fattat; samt 4:o)
att utlåtandet skulle afslås.
Härefter framstälde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till utlåtandet, hvarvid svarades många nej jemte åtskilliga
Fredagen den 28 April.
15
N:o 29.
ja, sederme: i proposition på antagande af Herr Widéns förslag, då
svaren lik jdes utföllo med många nej jemte åtskilliga ja, vidare
proposition på antagande af Andra Kammarens i ämnet fattade beslut,
hvilken proposition besvarades med många nej, blandade med ja, och
slutligen proposition på afslag å utlåtandet, då svaren utföllo med
många ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfver¬
vägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Sedan Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens fram¬
ställning, beslutit, att antagande af Andra Kammarens i ämnet fattade
beslut skulle utgöra kontrapropositionen vid den blifvande voteringen,
uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som afslår Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 8, röstar
da;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antager Kammaren det beslut, Andra Kammaren i
ämnet fattat.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 50,
Nej ■— 36.
Föredrogs ånyo och bifölls Första Kammarens Tillfälliga Utskotts
den 15 och 19 dennes bordlagda betänkande N:o 9, angående väckt
förslag om vidtagande af åtgärd för erhållande af årliga offentliga
redogörelser rörande rånte- och kapitalförsäkringsanstalternas förvalt¬
ning m. m.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Första Kam¬
marens Tillfälliga Utskotts den 19 och 20 dennes bordlagda utlåtande
N:o 10, i anledning af ej mindre väckta motioner dels angående än¬
dring af vissa föreskrifter uti Kongl. Maj:ts nådiga stadga om skiftes¬
verket i riket den 9 November 1866 i fråga om skogsliqvider vid laga
skiften, dels ock om förändrade bestämmelser rörande hushållningen
med skogar, tillhöriga statens boställen och statsverkets öfriga fastig-
Ändring af
§ 4 i Kun¬
görelsen den
29 December
1869 rörande
folkundervis¬
ningen.
N:o 29.
16
Fredagen den 28 April.
Ändring i för¬
ordningen om
hushållningen
med de allmän¬
na skog ar ne.
lieter, än äfven Andra Kammarens till Första Kammaren öfverlemnade
beslut på grund af dess Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 26, i
afseende på Herr Jöns Pehrssons motion om förändring i förordningen
om hushållningen med de allmänna skogarne.
l:sta punkten.
Bifölls.
«
2:dra punkten.
Herr von Möller: Ehuru jag alldeles icke har något emot det
beslut, Andra Kammaren fattat, tager jag mig dock friheten fästa upp¬
märksamheten derpå, att här kan vara ett eller annat uttryck,
hvilket, om Första Kammaren instämmer i Andra Kammarens beslut,
antingen föranleder Kongl. Maj:t att låta anstå med besvarandet eller,
om det icke sker, kan komma i strid med domänkomiténs blifvande
förslag, hvilket troligen vid nästa riksdag kommer under pröfning.
Det är med anledning deraf jag anser, att denna fråga icke nu bör
af Riksdagen behandlas, då det, som här blifvit framstäldt, i någon
del kan komma i strid med nämda komités betänkande. Detta om¬
fattar visserligen i sina hufvudgrunder detsamma, som här i Andra
Kammarens beslut blifvit uttalad!, men jag tycker icke tidpunkten
vara inne att nu framkomma med ett sådant förslag, då vi nästa år
hafva att motse en Kongl proposition i ämnet och då få pröfva det
i sin helhet.
Jag yrkar på grund deraf afslag å betänkandet.
Herr Hammar hjelm: Då ordalagen i det ifrågavarande förslaget
till riksdagsbeslut äro temligen allmänna och detta således mycket väl
kan antagas, och då vi icke känna hvad den komité, som är sysselsatt
med arbete i ämnet, kommer att föreslå, får jag för min del yrka,
att förevarande betänkande måtte af Riksdagen bifallas.
Herr Stråle: Om det förslag, som här är framlagd t, skulle
komma i någon strid med det uppdrag, som domänkomitén fått, skulle
jag också tillstyrka afslag å betänkandet, men jag kan icke föreställa
mig något sådant. Om jag icke minnes orätt, har komitén icke fått
bestämdt uppdrag af Kongl. Maj:t att yttra sig i denna fråga, och då
föreställer jag mig, att det vore fördelaktigt för det allmänna och
komitén, att den tick kännedom om Riksdagens åsigt i frågan. Ut¬
skottet har icke föreslagit, att den underdåniga skrifvelsen skulle öf-
verlemnas till komitén, men Utskottets förmodan har varit, att, om
denna skrifvelse aflåtes, den kommer att hänvisas till komitén. Hvad
är det nu Utskottet och Andra Kammaren begärt? Jo, att all af¬
kastning af statens skogar skall ingå till statsverket, och skälet dertill
är att förekomma att skogarne missvårdas. Jag kan således icke
föreställa mig, att någon strid mellan dessa åsigter och dem, som
Fredagen den 28 April.
17
N:o 29.
komma att uttalas af domänkomitén, kan inträffa,
således tillstyrka bifall till Utskottets betänkande.
och jag vågar Ändring i för-
ordningen om
hushållningen
Herr Odelberg: Äfven jag tager mig friheten tillstyrka bifall
ti Utskottets förslag, så mycket mera som jag icke finner, att Andra (Forts)
Kammarens beslut i frågan i någon män strider mot de åsigter, som
gjort sig gällande i komitén. Om en sådan skrifvelse, som bär är
föreslagen, afgår till Kongl. Maj:t, förmodar jag att det skall så mycket
mera styrka det förslag, som komitén i samma rigtning framstält.
Jag yrkar derföre bifall till betänkandet.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Herr Grefven
och dalmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
tfil den förevarande punkten och dels afslag derå, framstäldes proposi¬
tion på bifall till punkten och besvarades med ja.
Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 19
och 20. dennes bordlagda utlåtande N:o 11, i anledning af erhållen
aterremiss å utlåtandet N:o. 4, angående förändrade bestämmelser i
fråga om vilkoren för försäljning af vin och maltdrycker.
Herr Berg, Carl Oskär: Då jag kommer att rösta för bifall
till Utskottets hemställan i det nu föredragna betänkandet, ber jäv
få säga, att jag gör det nödd och tvungen dertill, emedan jag hellre
vill hafva något än intet. Men jag kan icke underlåta att yttra några
ord angående Utskottets motivering uti samma betänkande. Bland
annat heter det: “Skulle man emellertid, emot hvad Utskottet anta-
f’6r’i tillvägabringa lagbestämmelser af omförmälda inskränkande
beskaffenhet, möter i allt fall en omständighet af stor betydenhet.
Nuvarande landthandlande innehafva ostridigt på grund af handels¬
rättigheten tillstånd att till afhemtning försälja vin och maltdrycker.
Att genom ett nytt lagbud upphäfva detta tillstånd, utan någon af
landthandlandena begången förseelse, öfverensstämmer icke med det
sätt att gå tillväga i fråga om lagligen förvärfvade rättigheter “ o. s. v.
Jag förstår icke, i hvad afseende man skulle göra intrång på en landt-
handlandes lagligen förvärfvade rättigheter genom ett sådant lag¬
bud, som blifvit föreslaget, alldenstund denna rättighet, som nu är i
fiåga, tillkommer hvarje svensk man med medborgerligt förtroende.
Hvar och en, som anmäler, att han tänker öppna handel, har ju denna
rättighet, och den är sålunda icke någon förvärfvad rättighet. Men
om också så skulle vara, kan jag icke inse, hvarföre icke en sådan
inskränkning skulle kunna ega rum, som den Utskottet i sitt betän¬
kande omförmäler. Jag vet icke, hvarför man skall vara så mån om
landthandiandenas rättigheter, då det ofta händer, att andra personers
rättigheter blifva på lagstiftningens väg inskränkta. Jag ber att i
detta afseende få nämna endast ett exempel. Det kan nemligen in-
träffa, att en köpman, som handlar med hudar och skinn, icke kan få
Första Kammarens Frat. 1876. N:o 29. 2
Förändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
försäljning af
vin och malt¬
drycker.
N:o 29.
18
Förändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkor en för
försäljning af
vin och malt¬
drycker.
(Forts.)
m Fredagen den 28 April.
några sådana från den ort, derifrån han förnämligast förser sig der¬
med, emedan boskapspest utbrutit på den orten, och då utfärdas en
förordning, som stadgar, att hudar ej få importeras derifrån, emedan
landets väl kräfver ett sådant förbud. Nu vill jag visserligen icke
påstå, att handeln med vin och öl kan fullkomligt jemföras med bo¬
skapspest, men eu sådan jemförelse ligger dock icke så långt ur vägen,
ty det är verkligen en pest, och är det något pestartadt uti denna
handel, så förstår jag ej, hvarför icke Utskottet kunnat tillstyrka, att
densamma skall göras beroende af kommunalstämmas tillåtelse eller
icke. Nu säger Utskottet emellertid, att det icke kunnat tillstyrka en
sådan inskränkning, emedan det skulle vara ett allt för stort intrång
på den enskildes område. Det är sant, att det vore en inskränkning
på den enskilda hushållningens område, men månne denna inskränk¬
ning icke vore ej allenast önskvärd, utan äfven af behof vet påkallad?
Det är gifvet, att den, som kan med måtta och förstånd använda
äfven dessa Guds gåfvor, han behöfver ej hafva dem vid närmaste
knut, men synnerligen helsosam skulle eu sådan inskränkning vara för
hustrur och barn, hvilkas makar och fäder nu lägga ned en stor del
af sin förtjenst hos landthandlande för att förskaffa sig vin och öl.
Jag tror derför, att staten är skyldig att behandla den enskilda hus¬
hållningen på samma sätt, som då man i det enskilda lifvet sätter
under förmyndare den person, som icke sköter sin enskilda hushåll¬
ning på ett klokt och förnuftigt sätt, och af detta skäl anser jag äfven,
att Utskottets motivering i detta afseende icke håller streck. Men för
att icke äfventyra att icke få några förändrade stadganden alls i
detta ämne, vill jag icke annat än lemna mitt bifall till Utskottets
förslag. Dock ber jag få göra en erinran äfven rörande slutet i Ut¬
skottets hemställan, der det säges, att Kongl. Majås Befallningshaf¬
vande må ega att, äfven utan föregången varning, förbjuda för viss
tid eller för alltid vidare försäljning af de ifrågavarande dryckerna
hos en landthandlande, derest oloflig utskänkning främjas eller oord¬
ningar eljest föranledas deraf. Jag får tillstå, att jag icke tror, att
en sådan' föreskrift skulle visa sig synnerligen gagnelig; ty under den
förutsättning, att länsstyrelsen ådagalägger den kraft, att, så fort
oordningar yppa sig, den vidtager åtgärder i den syftning, som här är
föreslaget, är intet lättare för eu landthandlande, som vill kringgå
lagen, än att låta sitt biträde vid närmaste knut slå upp en vinför¬
säljning, som dock bedrifves för handlandens räkning lika som förut.
Jag anhåller emellertid om bifall till betänkandet på de skål, jag
nu framstält, nemligen emedan jag hellre vill hafva något än intet.
Herr von Koch: Jag börjar, der den siste talaren slutade, att
det är bättre att fä något än intet, och derför kommer äfven jag att
tillstyrka hvad Utskottet här hemstält, ehuru jag tillhör dem, som
skulle önskat strängare åtgärder och derför röstade för återremiss, då
frågan sist var före. Men jag kan icke gilla Utskottets motivering
på pag. G uti det stycke, som börjar med orden: “skulle man emeller¬
tid" o. s. v. Mot en sådan grundsats måste jag protestera, som den
Utskottet här uttalar, eller att nuvarande landthandlande ostridigt på
Fredagen den 28 April.
19
N:o 29.
grund af handelsrättigheten innehafva tillstånd att till afhemtning för¬
sälja vin och maltdrycker. Att uppställa en sådan grundsats, enligt
hvilken man gifver dessa handlande ett dylikt privilegium på grund af
deras rättighet att drifva handel, tror jag icke är förenligt med våra
författningar hvarken i detta ämne eller i något annat. Jag tror till
och med de traktörsrättigheler, man nu här i Stockholm håller på
att aflösa, vara af ganska tvetydig art, och vill icke gå in på att nu
skapa sådana personliga privilegier och monopol för landthandlandena,
att om statsmakterna framdeles vilja tillåta sig göra någon inskränk¬
ning i desse handlandes försäljningsrätt, vi då skola behöfva ingå i
underhandlingar med dem. Vilkoret för mitt bifall till detta betän¬
kande är derför, att den strof, jag nu påpekat, utgår, och jag yrkar
derför, att, med uteslutande af den del af motiven, som börjar med
orden: “skulle man emellertid“ och slutar med: “för den närmaste
framtiden", betänkandet i öfrigt må bifallas.
Herr Stråle: Då det yrkats bifall till det nu föredragna be¬
tänkandet, behöfde jag egentligen icke uppträda, men har blifvit dertill
föranledd af den siste talarens yttrande. Jag' vill då påminna, att vi
hafva ett prejudikat i detta afseende. 1873 års författning i detta
ämne stadgade nemligen, att den, som ville hålla utskänkning, skulle
anmäla sig hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för att erhålla till¬
stånd dertill. Sedermera utkom 1874 års författning, som meddelar
mycket inskränkande föreskrifter huru tillstånd att utskänka öl och
vin må kunna erhållas, men sådant oaktadt har man antagit, att de
äldre jemlikt 1873 års författning medgifna utskänkningsrättigheterna
lagligen fortfara. Det torde följaktligen få anses tvifvelaktigt, huru¬
vida Kongl. Maj:t utan de mest giltiga skäl skulle vilja genom ett
maktbud fråntaga de nuvarande landthandlandena deras rättighet att
sälja till afhemtning. Utskottet antyder dock möjligheten af en sådan
händelse, då Utskottet säger, att “ehuru enligt Utskottets tanke lag¬
stiftningen för utskänkning af öl och vin alltmera bör närma sig lag¬
stiftningen för utskänkning af spirituösa drycker, följer deraf icke, att
samma bestämmelser som gälla för handel med bränvin böra till alla
delar tillämpas på handel med vin och maltdrycker till afhemtning;
och Utskottet tror icke, att sådana synnerligen inskränkande stadgan¬
de]! böra anlitas, åtminstone icke förr än andra utvägar visat sig
overksamma11. Jag tillåter mig härvid fästa uppmärksamheten derpå,
att man i fråga om brämvinsförsäljning väsentligen respekterat den
en gång vunna rättigheten.
.Herr von K och: Hvad det prejudikat beträffar, som Herr Stråle
åberopat, så beklagar jag dess tillkomst, men det uppkom naturligt¬
vis såsom ett öfvergångsstadgande. Men, såsom jag redan nämnt,
tror jag icke, att Riksdagen bör uttala en sådan tanke, som seder¬
mera kunde åberopas såsom stöd för en inskränkning i vår lagstift¬
ningsrätt. Och hvad sista punkten i Utskottets hemställan beträffar,
eller att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle ega att, utan före¬
gången varning, förbjuda försäljningen, så borde väl denna rättighet,
om den är laglig, icke kunna fråndömas någon på annat sätt än efter
Förändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkor en för
försäljning af
vin och malt¬
drycker.
(Forts.)
N:o 29.
20
Fredagen den 28 April.
Förändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkor en för
försäljning af
vin och malt¬
drycker.
(Forts.)
Revision af
gällande stad-
ganden rörande
eder.
ransakning inför domstol och dess beslut. Jag vidhåller, att det är
farligt att i en ekonomisk författning införa något sådant, som kär
förekommer. Då motiven äro tillräckliga i öfrigt, tycker jag man
kunde göra det medgifvande, att den punkt, som jag påpekat och
hvilken är öfverflödig, finge utgå.
Herr Stråle: Jag föreställer mig att den anmärkta motiveringen
icke behöfver komma att inflyta i skrifvelsen till Kongl. Maj:t. Den
utgör ett svar på de invändningar, som framstälts mot Utskottets före¬
gående förslag; men hvad den har att göra med skrifvelsen, fattar
jag icke. En utsträckning af den kommunalnämnden nu medgifna rättig¬
het att i händelse af missbruk fråntaga landthandlanden försäljnings¬
rätt lärer väl vara något helt annat än att beröfva landthandlanden
samma rätt utan att han missbrukat den.
Min öfvertygelse är, att, om en eller annan landthandlande får
känna verkan af detta stadgande, så akta de öfrige sig nog för att
missbruka sina rättigheter, och då jag anser det föreslagna stadgandet
innefatta ett stort steg framåt, tillstyrker jag bifall till Utskottets
förslag.
Herr von Kock: Kan Herr Stråle försäkra mig om att den
ifrågavarande strofen icke kommer in i skrifvelsen till Kongl. Maj:t,
så vill äfven jag yrka bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
förevarande utlåtande och dels af Herr von Koch, att detsamma skulle
bifallas, dock med ogillande af det stycke i motiveringen, som började
med orden: “Skulle man emellertid'1 och slutade med orden: “den
närmaste framtidenframstälde Herr Grefven och Talmannen proposi¬
tion på bifall till utlåtandet och, då dervid svarades många ja jemte
några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 19
och 20 dennes bordlagda utlåtande N:o 12, i anledning af väckta för¬
slag om revision af gällande föreskrifter rörande eder och deras an¬
vändande.
Herr von Koch: Såsom det synes af motiven till min motion,
har jag gjort mitt förslag under förutsättning, att den af mig före¬
slagna förändring icke skulle möta något motstånd. Då likvisst Ut¬
skottets betänkande visar, att så icke varit förhållandet, samt jag
icke vill att det hela skall falla genom ett strängt vidhållande af min
motion äfven beträffande uteslutandet af de sista bekräftelseorden, vill
jag icke yrka derpå, helst jag tror, att Kongl. Maj:t, i likhet med
det stora flertalet af representanter, som under de sista riksdagarne
yttrat sig angående denna fråga, anser dessa bekräftelseord böra utgå,
och jag är öfvertygad, att han skall gifva sådana bestämmelser i detta
Fredagen den 28 April.
21
N:o 29.
fall, hvarigenom samma ändamål vinnes, som jag med min motion
afsett. Jag skall således icke yrka bifall till densamma, utan vara
nöjd med att Utskottets förslag antages.
Herr Stråle: Jag ber endast att få anmärka, att Utskottet icke
kunnat handla annorlunda än det gjort, ty då Herr von Kocks motion
afser, att de sista bekräftelseorden i nu gällande edsformulär skulle
uteslutas, men Andra Kammaren vid innevarande riksdag afslagit ett
likartadt förslag, hade man väl icke någon anledning att antaga annat
än att, om Första Kammaren framkom med förslag i samma rigtning,
det äfven skulle af Andra Kammaren afslås. Detta är skälet, hvarföre
Utskottet ansett sig böra hemställa om afslag å Herr von Kocks mo¬
tion i denna del.
Herr von Koch: Med anledning af den siste talarens yttrande
får jag upplysa, att hvarföre jag trodde detta kunna bifallas, ehuru
Herr Casparssons motion icke blifvit det, var att jag var närvarande
i Andra Kammaren under diskussionen i detta ämne och hörde, att
det fans de, som protesterade mot att man skulle' utbyta orden: “jag
svär vid Gud och hans heliga evangelium“ mot de ord, som blifvit af
Herr Casparsson föreslagna. Deremot fans det icke mera än ett par
personer i Andra Kammaren, som icke ville hafva uteslutna just de
här orden: “så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.“ Jag trodde
att just derom skulle allas tankar enas.
Ofverläggningen förklarades slutad och utlåtandet bifölls.
Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 19
och 20 dennes bordlagda utlåtande N:o 13, i anledning af det utaf
Andra Kammaren fattade och af Första Kammaren till Utskottet
hänvista beslut angående skjutsandes skyldighet att afvakta resandes
ankomst.
Herr Stråle: Herrarne behagade inhemta af betänkandet, att
Andra Kammaren här framstält två förslag: Det ena, att väntnings-
penningar borde beräknas från påbörjad i stället för afslutad timme,
så att, om den resande komme några minuter efter första timmen,
skulle han vara skyldig att erlägga väntningspenningar, i stället för
att, såsom nu är bestämdt, de icke skola erläggas förr än efter andra
timmen. Detta har Utskottet afstyrkt, emedan man icke ansett lämp¬
ligt att nu hemställa några mindre föreskrifter, då skjutsfrågan i sin
helhet är föremål för en komités behandling. Det andra förslaget är,
att beloppet af väntningspenningarne skulle förhöjas. Redan 1814 be¬
stämdes de till 25 öre, och det har synts Utskottet som om beloppet
borde höjas, hvadan Utskottet, då Andra Kammaren inskränkt sig
till att föreslå dess höjande till 50 öre, tillstyrkt detta. Jag hemställer
sålunda, att Kammaren, med afslag å Andra Kammarens beslut i fråga
Revision af
gällande stnd-
g andenrör ande
eder.
(Forte.)
N:o 29.
22
Fredagen den 28 April.
om den tidpunkt, hvarifrån väntningspenningar skulle beräknas, måtte
bifalla Utskottets föslag, “att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
hus Kong!. Maj:t anhålla om den ändring i Kongl. cirkuläret den 1
Februari 1814, att beloppet af de väntningspenningar den till skjuts
uppbådade är berättigad att erhålla måtte förhöjas till 50 öre i
timmen för hvarje häst."
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att derunder endast yrkats, att Utskottets
hemställan måtte bifallas med följande förändrade lydelse: “att Kam¬
maren, med afslag å Andra Kammarens beslut i fråga om tiden, från
hvilken väntningspenningar böra beräknas, behagade bifalla Utskottets
förslag14 etc; framstäide Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till utlåtandet, hvartill svarades nej, och sedermera proposi¬
tion på Herr Stråles yrkande, hvilken proposition med ja besvarades.
Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 19 och
20 dennes bordlagda utlåtande N:o 14, angående framstäldt förslag till
förändrade föreskrifter rörande så kallade arbetsbetygs utfärdande.
Herr Croneborg: De orter, hvarifrån utvandring af arbetsfolk
i synnerhet eger rum, lida stora olägenheter af att den utvandrande
befolkningen icke är underkastad nödig kontroll, hvarföre den önskan
är högst liflig inom dessa orter, att en sådan kontroll kunde vinnas.
Det vore derföre rätt önskligt om Kammaren skulle kunna komma till
ett annat resultat än det, hvartill Utskottet kommit. Utskottet grundar
sitt afstyrkande hufvudsakligen på fyra skäl, hvilka jag ber att få till
bemötande upptaga. Utskottet säger först, att mitt förslag endast afser
kontroll för utskylders utgående; vidare att hvad i mom. 1 föreslagits
redan är påbjudet; vidare att den af mig föreslagna kontrollen icke
kan eller bör presterskapet åläggas; och slutligen att verkställigheten
af hvad i mom. 5 föreslagits vore förenad med stora svårigheter.
Hvad nu törst beträffar sjelfva syftemålet med motionen, så kan
jag medgifva att ordalagen antyda, att motionen afser beredande af
större säkerhet för utskylders erläggande, men jag ber att få förklara,
tt jag åsyftat att få ett medel att införa mera ordning bland den
utvandrande befolkningen genom den i 5 mom. föreslagna stränga på¬
följden.
Att jag i mom. 1 upptagit föreskrifter, som redan äro påbjudna,
kommer sig deraf, att jag för sammanhangets skull måste intaga denna
föreskrift, på hvilken de andra punkterna stödja sig.
Hvad åter beträffar den förebragta omständigheten, att det icke
skulle vara skäl att ålägga presterskapet en sådan skyldighet, som i
mom. 3 omförmäles, får jag fästa uppmärksamheten på att man på
senare tider sett att åtskilliga åtgärders vidtagande i ordningens in¬
tresse lemnats åt presterskapet; men skulle det föreslagna stadgandet
anses i något afseende olämpligt, skulle jag vilja frånträda detsamma
Fredagen den 28 April.
23
N:o 29.
och man skulle då kunna ändra tredje punkten i mitt förslag sålunda,
att denna kontroll skulle öfverlemnas till kommunalstämmas ord¬
förande. Utskottets yttrande, att svårigheter skulle möta för förslagets
antagande, vill jag icke uppehålla mig vid, då detta lärer vara fallet
vid alla förändringar.
Jag skulle, på grund af hvad jag nu yttrat, egentligen böra yrka
afslag å Utskottets hemställan och bifall till mitt förslag, med den nu
gjorda förändring, men då inom Andra Kammaren är väckt en mo¬
tion i hufvudsakligen samma syfte som min, ehuru med större om¬
fattning, och denna motion, hvilken af Andra Kammarens Tillfälliga
Utskott tillstyrkts, lärer blifvit af Andra Kammaren godkänd och så¬
lunda kommer att blifva föremål för Första Kammarens behandling,
får jag hemställa om återremiss, på det att min motion måtte, i sam¬
manhang med den i Andra Kammaren väckta motionen, ånyo af Ut¬
skottet behandlas.
Herr Dahm: Den siste talaren har föreslagit, att ifrågavarande
betänkande skulle återremitteras derföre, att ett betänkande, som af-
ser samma syfte, som han med sin motion velat befrämja, skulle vara
föremål för Andra Kammarens handläggning. Jag tror äfven att så
är förhållandet och jag är också skyldig att tro på rigtigheten af den
förklaring han afgifvit, att hans syfte med motionen varit att bringa
ordning bland den utvandrande befolkningen. Men då hans motion
icke innehåller detta, utan bestämdt innehåller, att han åsyftat något
lämpligare sätt för indrifning af kommunalutskylder och andra af-
gifter, som arbetare skulle erlägga, så tror jag icke att det är nöd¬
vändigt, för att vinna det syfte, som skulle ligga under hans ord, att
återremittera betänkandet; ty kommer betänkandet tillbaka till Ut¬
skottet, vidhåller naturligtvis Utskottet sitt yttrande i denna del och
förbehåller sig att få yttra sig särskildt öfver Herr Elirenborgs i
Andra Kammaren väckta motion, som omfattar frågan i sin stora
helhet.
Jag får derföre yrka bifall till betänkandet sådant det nu före¬
ligger.
Herr von K och: Jag har här i min hand det åberopade be¬
tänkandet (N:o 34) från Andra Kammarens Tillfälliga Utskott, hvilket
betänkande, om det också icke går i precist samma rigtning, som
det nu föreliggande, dock äfven afser meddelande af föreskrifter rö¬
rande anställning af arbetare. Jag känner icke, hurudan utgång detta
betänkande får i Andra Kammaren, jag vet icke ens om det är der
föredraget, men i fall det bifalles i Andra Kammaren och sedan kom¬
mer liit, så förekommer det mig, att under nuvarande förhållande
det är en slags skyldig uppmärksamhet mot Medkammaren, som icke
kan göra vårt Tillfälliga Utskott något besvär, utan tvärtom lättnad,
att man icke på förhand binder sig, då detta Andra Kammarens be¬
tänkande kommer till behandling. På denna grund skulle jag, utan
att vilja inlåta mig på sjelfva saken, anhålla att detta betänkande
återremitteras till Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 2, på det att,
N:o 29.
24
Fredagen den 28 April.
om den omnämnda motionen från Andra Kammaren kommer till Ut¬
skottet, detta må vara oforhindradt att i ett sammanhang sig der¬
öfver yttra.
Sedan öfveflaggningen ansetts härmed slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till förevarande utlåtande och dels återremiss deraf, framstäldes först
proposition på bifall till utlåtandet, hvarvid svarades nej, och seder¬
mera proposition på återremiss deraf, hvilken proposition medja be¬
svarades.
Angående Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskottts den 19 och
förordnande 20 dennes bordlagda utlåtande N:o 15, med anledning af Andra Kam-
af censorer marens beslut i fråga om förordnande af censorer att öfvervara civila
vid civila embetsexamina och iuris kandidatexamen vid universiteten.
embetfsescamina.
Herr Ilibbing, Sigurd: Då jag nu går att yttra mig mot bi¬
fall till föreliggande förslag om tillsättande af juridiska eller civila
embetsmän, såsom censorer vid de civila examina vid universiteten,
vill jag genast och på förhand säga, att jag anser detsamma vara i
sig sjelft alldeles. oskyldigt och icke hafva något annat fel, än att
man, genom bifall till detsamma, skulle tro sig göra något för det
åsyftade ändamålet, under det man i sjelfva verket gjort intet. Jag
ber att till en början få erinra om en passage i den ärade motio¬
närens egen motivering för sitt förslag. Han påminner nemligen om
den tid, då de, som tagit embetsexamen, skulle undergå en ny examen
i embetsverket, der de sökte inträde. Denna examen, säger han, ut¬
fördes på ett sådant sätt, att den endast blef “en tom formalitet,
icke fri från löje,“ och han förklarar i det närmast följande af sin
motion, att svenska embetsmannacorpsen ännu icke eger den rätts- och
statsvetenskapliga bildning, att den skulle kunna anställa en sådan
examen. Dessa äro lians ord, icke mina! När nu denna embets¬
mannacorps, efter motionärens eget påstående, saknar tillräcklig ve¬
tenskaplig rättsbildning för att kunna anställa examen, huru skall
då denna samma corps, eller medlemmar deraf, enligt hvad han sjelf
föreslår, icke desto mindre kunna censurera eller pröfva, huruvida
examina äro rigtigt anstälda? Deri ligger ju den renaste orimlighet!
Då jag icke eger nog vetenskaplig bildning att sjelf kunna anställa
förhöret, huru skall jag då kunna pröfva om förhöret är rigtigt an-
stäldt eller icke? Det är ett grundskott, som motionären sjelf gifvit
sitt förslag. Men, antagom ock, i motsats mot honom, att ledamöterne
af denna praktiska embetsmannacorps hafva fullt tillräcklig bildning
för att både anställa examen och pröfva densamma; hvad skola de
egentligen göra, då de komma såsom censorer?
Fredagen den 28 April.
25
N:o 29.
De sitta der; de höra på examen; de finna måhända att den
går illa. Än sedan då? De blifva förmodligen mycket ledsna, och
skola till äfventyra anmäla för Kongl. Maj:t eller vederbörande, att
det varit en ganska dålig examen. Men i alla fall? Man må nemli¬
gen icke förblanda det af motionären föreslagna censorskapet och
dess betydelse med det censorskap, som är stadgadt i och för maturi-
tetsexamina från elementarläroverken. Det är den väsentliga skilnad
mellan dessa läroverk och universitetet, att lärarne vid elementarläro¬
verken tillika äro pedagoger; utom att de meddela undervisning och
examinera, ega de äfven till embetspligt att ordna och leda ungdo¬
mens studier och uppförande, hålla den till flit och ordning samt
rätta och bestraffa hvad i ena eller andra fallet kan vara feladt. Vid
läroverken är studiet ännu icke fritt, såsom förhållandet är vid uni¬
versiteten. Om en student går på offentliga föreläsningar och kol¬
legier eller icke, om han der visar uppmärksamhet eller ej; dermed
har den akademiske läraren å embetets vägnar intet att göra. Han
kan vänskapligt, enskildt råda och uppmana, men intet vidare. Detta
medför i ifrågavarande fall den skilnad, att skollärarne vid en maturitets-
examen möjligen kunna vara till en viss grad partiska — jag säger
ej att de skola vara det — ty det underhaltiga betyg, de gifva en lär¬
junge, kommer, just till följd af deras nyss nämnda ställning till lär¬
jungen, såsom lärare och pedagoger, att i någon mån synas återfalla
på dem sjelfva, såsom ett underhaltigt vitsord om huru de lyckats i
lösningen af deras uppgift. Derför har ock skolförordningen mycket
rigtigt stadgat, att censorer skola närvara vid dessa examina och
der väl icke få höja eller sätta betygen, men ega sitt veto mot ett
godkänd t sådant. Har man skäl att misstänka möjligheten af samma
slags partiskhet hos en akademisk lärare? Nej, ty om studenten är
lat eller okunnig, det rår den akademiske läraren icke för, enär han
icke har någon pedagogisk makt öfver studenten.
Hvad skola då — jag upprepar min fråga — dessa nu föreslagna
censorer uträtta? Vi skola se efter hvad Utskottet derom säger. Men
först ber jag att få göra ett litet tillägg till det nyss af mig nämnda.
Utskottet har, i likhet med Andra Kammarens Utskott, inskränkt
censorernes af motionären föreslagna skyldighet och rätt så till vida,
att censur icke skall utöfvas vid juris kandidatexamen, utan blott vid
öfriga juridiska eller administrativt civila examina. Denna inskränk¬
ning är, efter mitt omdöme, i sig rigtig, ty att censurera fakultets-
examina vore att ingripa i den rätt, som allt ifrån det universiteten
började finnas, d. v. s. 1300-talet, intill våra tider ansetts tillhöra
fakulteterna ensamma, att nemligen sjelfva utdela sina grader. Denna
inskränkning i censorskapet är alltså i sig sjelf rigtig, men den visar
i och med detsamma dock felaktigheten vid hela förslaget blott från
en ny sida. Nyligen har af vederbörande komité blifvit föreslaget,
bland annat, att juris kandidatexamen, det vill säga fakultetsgraden,
skulle tagas af alla dem, som söka kompetens till anställning i de
egentliga juridiska embetsverken och befattningarne, och att, utom
Första Kammarens Prof. 1876. N:o 29.
Angående
förordnande
af censorer
vid civila
embetsexamina.
(Forts.)
3
N:o 29.
26
Fredagen den 28 April.
Angående
förordnande
af censorer
vid civila
embets examina.
(Forts.)
denna examen, blott skulle finnas en så kallad “lägre civil examen,“
motsvarande ungefär den forna kameralexamen, och hvilken skulle
gifva kompetens till lägre administrativa tjenster, såsom kronofogde¬
platser, tjenster uti räkenskapsverken o. s. v. Sant är, att detta för¬
slag ej ännu af Kongl. Maj:t är sanktioneradt. Men vinner det hans
stadfästelse, komma ju på detta sätt censorerne ej ens att censurera
examen af kandidater till juridiska embeten, utan blott till vissa un¬
derordnade administrativa platser, hvarmed hela ändamålet med cen-
sorskapet är förfeladt. Låtom oss emellertid, såsom sagdt, tillse,
hvad Utskottet anser dermed stå att vinna. Å ena sidan, säger Utskottet,
skulle embetsmannaerfarenheten genom den föreslagna åtgärden “blifva
satt i tillfälle att döma om halten af den vetenskapliga underbygg¬
nad och graden af den mogenhet för inträde i embetsmannavärfvets
arbete, som universitetet förmår meddela dem, hvilka begagna akade¬
misk undervisning i och för utbildning till civile embetsman och do¬
mare. “ Detta är den satt i tillfälle att göra utan nu föreslagna in¬
rättning: hvarje examen är offentlig, och hvar och en, som det önskar,
eger, när han vill, närvara vid en sådan, så väl vid juris kandidat¬
examen, som vid hvarje annan, och dervid döma och censurera bäst
han vill. Detta va:' det ena, som skulle göra den föreslagna anord¬
ningen nyttig och nödig. Å andra sidan skall man, säger Utskottet,
genom en sådan inrättning “erinra den akademiska undervisaren om
arten och beskaffenheten af den vetenskapliga grundläggning, som är
närmast afsedd att vara underlag för den praktiska tillämpningen.“
Förr brukade man, såsom bekant, skrämma små barn med busar för
att friska upp deras minne om och få dem att uppfylla sina skyldig¬
heter. Med vår tids mildare åsigter har man trött sig kunna vinna
samma ändamål genom anbringande af så kallad åskådningsmateriel
uti skolsalarne. Hvilkendera af dessa åtgärder för småbarns räkning
Utskottet nu må hafva haft i tankarne: om dessa censorer i sina per¬
soner skulle föreställa busar eller åskådningsmateriel i förhållande
till examinatorerne, vet jag ej. Men i hvilketdera som helst af dessa
båda fall fruktar jag att Utskottet, med all dess välmening, som jag
icke vill bestrida, likväl har misstagit sig om medlet för att nå det
afsedda ändamålet: att, såsom Utskottet koncentrerar sina skäl mot
slutet af sitt tillstyrkande, “hvarje på grundade skäl stödt förslag till
undanrödjande af den så allmänt öfverklagade bristen i embetsmanna-
bildningen, äfven om det afsåge andra områden än det civila, torde
förtjena en allvarlig pröfning. “ Jag vågar försäkra •— och herrarne
veta, att jag icke hör till den juridiska fakulteten och således icke kan
hafva begått något fel, om fel blifvit begångna vid juridiska examina —
och kan med full opartiskhet säga, att, hvad än må hafva förorsakat
denna öfverklagade brist i den juridiska bildningen, icke kan den till-
skrifvas någon vårdslöshet hos de akademiska lärarne i den juridiska
fakulteten, och att alltså, med åtgärder mot en sådan befarad vårds¬
löshet å dessa lärares och examinatorers sida, intet för det afsedda
ändamålet är vunnet.
Deremot skall jag taga mig friheten att i största korthet angifva
Fredagen den 28 April.
27
N:o 29.
de två åtgärder, som. för det ändamål, man eftersträfvar, eller hö¬
jande af den juridiska embetsmannabildningen, efter mitt omdöme, äro
ej blott de mest önskvärda och lämpliga, utan ock tillräckliga, för så¬
vida nemligen, som sagda bildning genom teoretiska öfningar och prof
skall vinnas. Den ena af dessa åtgärder är den, att undervisningen
vid elementarläroverken, från att nu vara allenast en minnesöfning
för inhemtande af massor utaf osmält kunskapsmateriel, förvandlas
till att tillika blifva en öfning i att assimilera det inhemtade med
ens egen person, en öfning i att genomtränga och förstå detsamma.
De unge män, hvilka nu för tiden komma till universiteten såsom
studenter, komma dit, så preparerade, så impregnerade, m. m. m. m. från
skolan, att de utan tvifvel äro mycket lärdare, än förr var händelsen.
Men de äro lärda barn; de hafva öfver hufvud taget haft så mycket
att göra i skolan, att de der icke hunnit lära sig någonting, lör så
vidt man med att lära sig något menar icke blott att nödtorftligen
hafva kunskaper i minnet, utan äfven att kunna göra detta kunskaps¬
förråd till sitt, genom att tänka öfver det och i tänkande fatta det.
Förr än så skett eger jag i sjelfva verket icke mina insigter och kan
följaktligen icke heller göra bruk af dem. Denna skilnad mot förr
kan man säga i en viss grad vara uttryckt redan i det bekanta tale¬
sättet, att man satt på gymnasium, men gick i skolan. Ja väl, man
satt der, och måhända temligen trankil, men man diskuterade, reson-
nerade och mediterade tillika öfver det inhemtade, om det ock någon
gång kunde hända, att man ej med den största möjliga omsorg läste
på lexorna. Sagda skilnad mellan förr och nu är emellertid så högst
märkbart till nackdel för den verkliga bildningen — ty denna utgöres
dock icke af blott en fond utaf kunskaper — att den reform, som
skulle bestå i att minska så väl ämnenas som lästimmarnes antal,
men gifva lärjungarne tillfälle att tänka och resonnera, samt leda dem
och vaka öfver dem i detta hänseende, den reformen är önskvärd och
behöflig, icke blott för den juridiska, utan äfven för den teologiska
och allmänt humanistiska bildningens höjande och inom dessa gebit
lika mycket påkallad, som inom det juridiska. Lärda barn äro mycket
bra, men bättre är att deras förståndsmognad håller jemna steg med
lärdomen, äfven om denna på sådant sätt skulle blifva något mindre.
Tag, för det andra, och begränsa, väl icke den högsta juridiska
examen, men de, som blott äro afsedda för blifvande praktiska jurister
och för dem, som allena ämna inträda i embetsverken, till de centrala
juridiska ämnena; gif dem tillräcklig tid att studera på dessa ämnen
och skärp äfven examensfordringarne i desamma. Men befria dessa
studerande från en mängd andra ämnen, som visserligen äro nyttiga
och intressanta för hvarje bildad man att känna, men alldeles icke
för den praktiske juristen nödvändiga; och, för att begagna ett ut¬
tryck, som här blifvit både helt nyligen användt och helt nyligen
mycket klandradt, jag vågar “taga på mitt ansvaratt den juridiska
embetsmannabildningen, för så vidt fråga är om dess förvärfvande
genom studier-, skall höjas mångdubbelt mot hvad som skulle kunna
ske genom de föreslagna censorernes verksamhet.
Angående
förordnande
af censorer
vid civila
embets examina,
(Forts.)
N:o 29.
28
Fredagen den 28 April.
Angående
förordnande
af eensorer
vid civila
embetscxamina.
(Forts.)
På dessa skäl får jag anhålla om afslag på Utskottets be¬
tänkande.
Efter detta anförande, hvartill många ledamöter yttrade bifall,
förklarades öfverläggningen slutad; hvaruppå, och sedan proposition på
bifall till utlåtandet först blifvit gjord, men med nej besvarad, propo¬
sition på afslag å samma utlåtande framstäldes och besvarades med ja.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott inkomna
memorial och utlåtanden, nemligen från
Stats- Utslcottet:
N:o 64, i anledning af erhållen återremiss å en punkt af Ut¬
skottets utlåtande N:o 16, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens Andra hufvud titel;
N:o 65, i anledning af erhållen återremiss å en punkt af Ut¬
skottets utlåtande N:o 20, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens Sjette hufvud titel;
N:o 66, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende å
Utskottets utlåtande N:o 54, angående ny lönestat för Statskontoret;
N:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
pensionsrätt för statens landtbruksingeniörer, visse resande undervisare
samt fiskeritjenstemännen;
Bevillning s- Utslcottet:
N:o 5, angående dels förändring i vilkoren för tidningars och
tidskrifters postbefordran, dels ock åtskilliga andra postväsendet röran¬
de frågor;
N:o 6, i anledning af dels återremiss af åtskilliga punkter, dels
Kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa delar af Utskottets betänkande
N:o 3 angående stämpelpappersafgiften.
Lag- Utslcottet :
N:o 34, i anledning af återremiss utaf Utskottets utlåtande N:o 20,
Fredagen den 28 April.
29
N:o 29.
angående väckt motion med förslag till författning rörande inteck¬
ning i jernväg, kanal eller annan dermed jemförlig anläggning;
N:o 35, i anledning af väckt förslag om förändrad lydelse af 60 §
sjölagen.
Sedan Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens hemställan,
beslutit, att de i dag för första gången bordlagda målen skulle upp¬
föras främst på föredragningslistan till nästa sammanträde, åtskildes
Kammaren kl. l/2 1 e. m.
In fidem
O. Brakel.
Första Kammarens Frot. 1876.
N:o 29.
4