RIKSDA&ENS PROTOKOLL.
1876. Första Kammaren. N.o 23.
Torsdagen den 20 April, e. in.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades ett protokollsutdrag för sammanträdet k f. m. och
protokollet för den 5 dennes.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o
B4, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition angående ny
lönestat för Statskontoret.
Mom. b.
Grefve af Ugglas: Jag var i förmiddags af olika tanke med
Kammarens majoritet, da den beslöt förkastandet af punkten a i
förevarande betänkande. Det oaktadt måste jag anse, att Kam¬
maren, som sålunda afslagit de af Kongl. Maj:t framstälda grunder
för omorganisation af Statskontoret, i konseqvens dermed äfven
bör förkasta det förslag till aflöningsstat, som i den nu föredragna
punkten finnes omtaladt. På grund häraf får jag, ehuru jag för
min del beklagar resultatet, hos Herr Talmannen anhålla om pro¬
position derå att Kammaren måtte, med förkastande af hvad Ut¬
skottet bär föreslagit, för sin del besluta, att å Statskontorets stat
skall uppföras det förut beviljade anslaget, nemligen å ordinarie
stat 92,600 kronor och å extra ordinarie stat till dyrtidstilläg°-
16,300. kronor. Jag framställer detta yrkande med hänsyn till den
pfi&t, såsom ledamot af Kammaren anser mig ega, att äfven
emot min egen öfvertygelse bidraga till att Kammarens fattade
beslut häfdas och konseqvent vidhålles, hvilket ej skulle blifva
fallet, om Kammaren beträffande den nu föreliggande punkten
fattade ett beslut, som stode i strid med det slutj hvartill Kam¬
maren pa förmidagen kommit. . Men jag får på samma gång för¬
klara,. att, om gemensam votering i denna fråga kommer att ega
rum, jåg kominor att, i öfvoronsstämmolso mod min öfvortygolso i
ämnet, med min röst understödja det af Kongl. Majtt framlagda
förslaget. Vid det tillfället handlar jag såsom enskild person; men
\Vaä-Jige '"I hTnSÄult -Kr°r V\ min uppfattning af Kammarens
skyldighet att vidhålla sitt en gång fattade beslut. Jag får såle¬
des anhålla om proposition derå, att å Statskontorets stat må upp-
Fiirsta Kammarem Prat. 1876. Ko 28. 1 j
Statskontorets
omorganisa¬
tion.
N:o 23.
Statskontorets
omorganisa¬
tion.
(Forts.)
2 STorsdagen den 20 April, e. m.
föras det nuvarande anslaget, eller 92,600 kronor, å ordinarie stat
och 16,300 kronor å extra ordinarie stat.
Herr Wsern, Carl Uredrik: Under förmiddagens diskussion
tog jag mig friheten att framställa ett ändringsförslag till det nu
föreliggande mom. litt. b. Då emellertid Kammaren afslagit Ut¬
skottets hemställan i mom. litt. a, anser jag mig icke böra vid¬
hålla det af mig framstälda förslaget, emedan det skulle komma i
strid med det beslut, som Kammaren i föregående moment fattat.
Grefve af Ugglas: Min uppmärksamhet har blifvit fäst derå,
att på Statskontorets stat för närvarande finnes en ytterligare post
å 7,400 kronor, som utgår till provisorisk förstärkning af dess
personal. Jag får således hemställa, att Kammaren måtte besluta,
aet äfven detta belopp, 7,400 kronor, må, tillika med det nyss
nämnda å 16,300 kronor, å Statskontorets extra ordinarie stat
uppföras.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att Grefve af Ugglas hade yrkat, att Kam¬
maren, med afslag å förevarande moment, måtte besluta, att Stats¬
kontorets ordinarie anslag skulle bibehållas vid sitt nuvarande be¬
lopp, 92,600 kronor; att på extra stat för år 1877 skulle anvisas
16,300 kronor till dyrtidstillägg för embets- och tjensteman inom
nämnda verk; samt att till provisorisk förstärkning af dess per¬
sonal skulle, likaledes på extra stat, för år 1877 beviljas 7,400 kro¬
nor; framställe Herr Grefven och Talmannen först proposition på
bifall till momentet, hvarvid svarades nej, och sedermera propo¬
sition på ofvanberörda yrkande, hvilken proposition med ja besva¬
rades .
Mom. c.
Grefve af Ugglas: Det faller af sig sjelf!, att, då det här
i fråga varande anslaget till ålderstillägg står i sammanhang med
den af Kongl. Maj:t föreslagna omorganisation, bör äfven denna
punkt af Kammaren afslås. Jag ber dock att fa fästa uppmärk¬
samheten derå, att i punkten förekomma orden «samt Mynt- och
Kontrollverben«, livilka beröra en fråga, som ännu icke förevarit
till afgörande. På grund deraf tillåter jag mig hemställa, att de
nu citerade orden må ur punkten ut strykas samt punkten i öfrig!
af Kammaren afslås.
Herr Wsern: Jag får hemställa, om Kammaren icke kunde
helt enkelt besluta, att den förevarande punkten förfaller, utan att-
inlåta sig på den nu berörda frågan.
Grefve af Ugglas: Min uppmärksamhet har blifvit fäst
Torsdagen den 20 April, e. m. g
derå, att af det här i fråga varande anslaget, 8,500 kronor, äro
7,000 kronor afsedda för Statskontoret och 1,500 kronor för Mynt-
oeh Kontrollverken. Då Kammaren nu icke bör företaga något,
som rör regleringen af dessa senares stat, så får jag hemställa, att
Kammaren måtte i förevarande punkt fatta det beslut, att frågan
om det sistnämnda beloppet å 1,500 kronor, som är afsedt för
Mynt- och Kontroll verken, må ur punkten uteslutas, för att af¬
göra i sammanhang med frågan om ny lönestat för dessa verk,
samt punkten i öfrigt af Kammaren afslås.
Friherre af Ugglas: Det förhåller sig visserligen så, som
Grefve af Ugglas omnämnt, att af dessa 8,500 kronor äro 7,000
afsedda för Statskontoret och 1,500 för Mynt- och Kontrollverken.
Men då de båda beloppen blifvit af Stats-Utskottet sammanförda i
ett och förekomma i samma punkt, torde det blifva svårt att bryta
ut en del för att derom särskildt besluta, och jag tillåter mig der¬
för hemställa, om det icke vore skäl att återremittera punkten,
pa det Kammaren må _ kunna besluta derom, sedan frågan om Mynt-
och Kontrollverken blifvit af Kammaren afgjord.
Öfverläggningen förklarades slutad och momentet återför¬
visades.
Mom. d, e och f.
Afslogos, uppå yrkanden af Grefve af Ugglas.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats¬
utskottets den 8 och 11 dennes bordlagda utlåtande N:o 55, i an¬
ledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition angående ny lönestat
för Mynt- och Kontrollverken.
Mom. a.
Bifölls.
Mom. b.
Friherre af Ugglas: I öfverensstämmelse med Kammarens
nyss fattade beslut anhåller jag att denna punkt måtte till Ut¬
skottet återremiteras.
Öfverläggningen förklarades slutad och momentet återför¬
visades.
Mom. c och d.
Biföllos.
Mom. e.
N:o 23.
Statskontorets
omorganisa¬
tion.
(Ports.)
N:o 23.
4
Torsdagen den 20 April, e. in.
Statskontorets
omorganisa¬
tion.
Ändringar i
bränvinsför-
fattningarne.
Herr Wsern: Under diskussionen på förmiddagen om Stats¬
kontoret anmälde Hem Chefen för Finansdepartementet i afseende
pa eu aldeles lika lydande punkt angående detta verk, att han
icke vore säker om att en sådan uppgift, som Stats-Utskottet här
föreslagit att af Kongl. Maj:t begäras, skulle kunna så snart med¬
delas. Han önskade, att det skulle kunna ske så fort som möjligt,
men han ville icke blifva bunden af att det skulle ske vid näst
sammanträdande riksdag. T följd häraf tillåter jag mig föreslå,
att uti denna punkt orden »näst sammanträdande Riksdag», måtte
utbytas mot orden «en kommande Riksdag* och får jag vördsamt
anhålla om proposition härå.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Herr (tref¬
ven och Talmannen yttrat, att Herr Wairn hade yrkat bifall till
momentet med den förändring, att orden »näst sammanträdande
Riksdag* utbyttes emot orden:* en kommande Riksdag»; framstälde
Herr (trefven och Talmannen först proposition på bifall till mo¬
mentet, hvarvid svarades nej, samt sedermera proposition på an¬
tagande af Herr Wcerns förslag, hvilken proposition med ja be¬
svarades.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 8 och 11 dennes bordlagda
betänkande N:o 31, i anledning af återremiss utaf Utskottets ut¬
låtande N:o 4 om förändrad lydelse af 13 § i 2 kap. Strafflagen.
Härvid anmälde sig och yttrade
Herr von (te ger fel t: Jag hemställer, att detta betänkande
måtte punktvis föredragas, dervid andra punkten synes böra komma
före den första. Medan jag har ordet ber jag derjemte att tå an¬
märka ett tryckfel, som förekommer uti den 2:dra punkten. Det
står der nemligen »efter 10. 11 eller 12 § Strafflagen», hvithet bör
rättas till * efter 10, 11 eller 12 § i 2:dra kapitlet Strafflagen*.
Sedan Herr (Trefven och Talmannen hemstält, att det an¬
märkta tryckfelet finge rättas, samt härtill svarats ja, framstälde
Herr (Trefven och Talmannen proposition på Herr von Gegerfelts för¬
slag, att förevarande betänkande skulle, punktvis företagas till af¬
görande samt dervid den 2:dra punkten förekomma före den l:sta:
hvilken proposition jemväl med ja besvarades.
Härefter föredrogos de två särskilda punkterna i ofvannämnda
ordning samt biföllos.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Bevill-
nings-Utskottets den 11 och 15 dennes bordlagda betänkande
N:o 4, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin.
lista—lhte punkterna.
Biföllos.
Torsdagen den 20 April.
e. m.
5
N:o 23.
12 de punkten.
Herr. v o n K och: Hvad jag egentligen åsyftat med min motion
är, att uti första momentet af ifrågavarande 25 § bland de ställen,
pa eller inom en åttondedel mil, från hvilka utskänkning af brän¬
vin icke skall fä utöfvas, äfven måtte införas »ting». Jag har
någon erfarenhet uti den kommun, der jag sjelf bor, om huru man
förfar och huru obestämd den uti andra momentet förekommande
termen vid ting är. Uti denna kommun hålles ting å en gammal
gästgifvaregård,, som heter Lyckeby. (fästgifvaren har emellertid
ett hemman, Wideby, icke långt derifrån och han har funnit med
sin fördel förenligt att flytta gästgifveriet dit och der hålla sin
bränvinsutskänkning. Han har derför åtalats, men fredat sig
med att säga det utskänkning icke föröfvats vid tinget. Under
större delen af tinget har man också ofta funnit ett större antal
af nämnden sittande på värdshuset än vid dombordet. Det är
derföre att befara, i synnerhet nu sedan vi fått ting der nästan
hvarje månad, att vi inom kort få de fleste af våra unga besked¬
liga karlar, som nu valts till nämndemän, att likna en hop gamla
medbroder, som lidit af det alltför nära granskapet till krogen
under de täta tingen. Jag skulle således vilja föreslå, att ordet
»ting» utstrykes i 2:dra mom. och i stället införes i 1 mom.
emellan orden »auktion» och »marknad». Mig förefaller det nem¬
ligen som om det ställe, der rättvisan skipas, förtjena!’ samma
helgd som tillkommer torgdag, auktioner in. in.
Herr Hammar: Det förslag till ändring af ifrågavarande
25 g, som innefattas uti den af Herr von Koch väckta, till Be-
villnings-Utskottet remitterade motion, skiljer sig endast från §:ns
nuvarande lydelse deruti, att Herr von Koch från inom. a ute¬
slutit ordet »torgdag», hvithet för närvarande der finnes intaget.
Han har deremot uti sin motion icke nämnt ordet »ting» eller
begärt att det skulle i 1 mom. införas, utan i hans motion står
endast:
»A landet vare minuthandel med eller utskänkning af brän¬
vin på eller inom f.8 mil från ställe:
a) der auktion, marknad eller mönstring med beväringsman¬
skap hålles eller der menighet för kronoskjuts eller skallgång
samlad är, alldeles förbjuden».
Dä således i motionen icke talats om ordet »ting», har Ut¬
skottet icke kunnat yttra sig derom, utan Utskottet har endast
hatt att yttra sig om det af Herr von Koch föreslagna bortta¬
gandet af ordet »torgdag». Dertill bär Utskottet icke funnit
något rimligt skäl, ty aå marknader nu allt mer och mer för¬
svinna och lemna plats för torgdagar, finnes icke något skäl,
hvarföre man skulle förbjuda utskänkning vid marknader, men
deremot tillåta vid torgdagar. Det torde ej böra lemnas oan¬
märkt, att ordet »ting», som Herr von Koch nu begärt infördt i
Andringar i
bränvinsför-
fattningarne.
(Forts.)
N:o 23.
6
Torsdagen den 20 April, e. in.
Ändringar i mom. a redan finnes omnämndt i mom. b af §:ns nuvarande ly-
bränvinsför- <jelse. Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.
felt: ning ame.
ii orts.) jjerr von Koch: Mitt förslag lyder sålunda:
»Å landet vare minuthandel med eller utskänkning af brän¬
vin på eller inom </s mil från ställe:
a) der auktion, marknad eller mönstring med beväringsman¬
skap hålles eller der menighet för kronoskjuts eller skallgång
samlad är, alldeles förbjuden;
b) der annan mönstring, uppbördsstämma, mantalsskrifning,
ting eller annan till folksamling; föranledande förrättning hålles,
icke tillåten annorlunda än vid måltid åt spisande gäster».
Jag har således äfven motionerat, att utskänkning icke skall
fa ega rum inom i/8_ mil från ting. Jag bryr mig nu icke om
torgdagar, och denna inskränkning uti min motion torde vara mig
tillåten. Då något skäl för öfrigt icke torde finnas emot mitt
förslag, anhåller jag fortfarande om denna förändring.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels
bifall till den förevarande punkten och dels af Herr von Koch, att
Kammaren, med afslag a Utskottets deri gjorda hemställan, skulle
på det sätt bifalla hans ifrågavarande förslag, att i 1. mom.
af 25 g i nu gällande bränvinsförsäljningslag ordet ting infördes
emellan orden der och auktion, samt att från 2 mom. i samma §
ordet ting uteslötes.
Härefter framstälde Herr Grefven och Talmannen proposition
på bifall till punkten och, då dervid svarades mänga ja, blandade
med nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Votering begärdes, till följd hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:
»Den, som bifaller 12:te punkten i Bevillnings-Utskottets be¬
tänkande N:o 4, löstal¬
ja :
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår Kammaren punkten och bifaller Herr von
Kochs ifrågavarande förslag på det sätt. att i 1 inom. af 25
§ af nu gällande bränvinsförsäljningslag ordet ting införes mellan
orden der och auktion, samt att från 2 mom. i samma § ordet
ting uteslutes.
7
N:o 23.
Torsdagen den 20 April, e. in.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna Ändringar i
hafva utfallit sålunda: bränvinsför-
fattningarna.
Ja 49. (Fortä')
Nej 29.
Punkt 13.
Herr Ribbing, Sigurd: Jag kan icke neka, att jag erfarit
någon öfverraskning vid genomläsande af de utaf Utskottet an¬
vända argument emot bifall till de uti nu föredragna mom. förelig¬
gande motioner. Det första af dessa argument, d. v. s. af de
argument, som rigtas emot förslaget att krogarna skulle hållas
stängda på söndagarna, lyder enligt Utskottets betänkande så¬
lunda :
»Den, som gjort förtärande af bränvin och andra dermed
likartade drycker till en vana eller nära nog ett dagligt behof,
skall icke afstå från detta bruk under helgdagen, derföre att
utskänkningen då är förbjuden». Javäl! men huru är det åter
med dem, som icke gjort det till ett dagligt behof; skulle icke
möjligen de genom förbud mot utskänkning af bränvin under
helgdagen, fa mindre tillfälle att berusa sig? Fakta visa. att de
krogbesökandes och fullas antal mångdubblas om sön- och helg¬
dagar och dermed är äfven de facto bevisadt, att de krogbesö¬
kande på sön- och helgdagar icke äro allena sådana, som gjort för
tärandet af bränvin till ett dagligt behof, ty då skulle deras antal
vara lika stort på hvardagarna. Detta nu anförda argument af
Utskottet betyder således intet.
Vidare citerar Utskottet, gillande, att »om man söker hindra
offentlig och loflig försäljning af en vara, som man icke kan
hindra att finnas i landet, så tillskapar man endast en hemlig
och oloflig handel dermed; och följden af försöket blifver, enligt
Utskottets öfvertygelse, ingen annan än att det egna behag, som
förbjudna njutningar ofta hafva för sinnen, hvilka icke vaktas af
ovanligt starka grundsatser, retar till ifrigare eftersträfvande af
otillåtna varan». Kort sagdt: Utskottet menar att förbudet ökar
bränvinssupandet.
Jag vill fråga, om någon politisk eller sedlig ordning är
öfverensstämmande med detta resonnement, I staten skulle man
således akta sig för att t. ex. förbjuda tjufnad, ty det skulle öka
tjufvarnes antal. Inom den sedliga verldsordningen skulle det
vara ett synnerligt fel af vår Herre sjelf, att Han gifvit sin lag,
emedan derigenom syndernas antal ökats. Visar faktum detta?
Vidare i texten! På 24:de sidan, 3:dje argumentet, säger Utskottet
att, om man bifaller motionen, kunde det »möjligen» hända, att
tillämpningen blefve sådan, att »utskänkning å ställen, afsedda
blott för de förmögnare samhällsklasserna, hvilka företrädesvis
N:o 23.
8
Torsdagen den 20 April, e. ni.
Andringar
bränviusför-
fattningarne
(Forts.)
‘ hade afgörandet i sin hand, komme att medgifvas». Det kunde
»möjligen» hända, står det, och detta skall redan vara ett argu¬
ment mot bifall. Möjligheten af en olämplig, partisk och ensidig
tillämpning af en lag skall vara ett skäl för att lagen icke bör
finnas. Och huru stor är väl sannolikheten vid denna möjlighet?
Enligt motionen skola kommunalstyrelsen, magistraten och Konun¬
gens Befallningshafvande sammanstämma för i verket sättande af
en sådan anordning, som den af Utskottet fruktade; en sådan sam¬
stämmighet i detta fall dem emellan fordras uttryckligen enligt
motionen. De skola sammanstämma i att på det orimliga och
obilliga sätt tillämpa lagen, att de tillåta utskänkning å sön- och
helgdag för s. k. bättre folk, men icke för det tarfligare. Jag
frågar, om sannolikheten härför är stor; i annat fall betyder,
äfven frän denna synpunkt, argumentet intet. Vidare, längre
ned pa samma sida i Utskottets betänkande, erinras om och citeras
åtskilliga stadganden i bränvinslagen, enligt kvilka vederbörande
i stad kunna inskränka bränvinsutskänkningen utöfver hvad lagen
ovilkorlig! bjuder, och äfvenledes vidtaga vissa åtgärder för att
hålla ordning på krogarne. Utskottet drager af dessa stadganden
den slutsats — i angifven afsigt att dermed hafva anfört ett ytter¬
ligare skäl för afstyrkande af motionen — att såvida vederbö¬
rande kraftigt handhafva och tillämpa dessa bestämmelser tillika
med andra föreskrifter i bänvinsförsäljningslagen,” så äro nuva¬
rande bestämmelser i ämnet tillräckliga». Ja, om vederbörande
kraftigt tillämpa dem; men om de icke göra det, huru skall det
då gå? Med andra ord uttryckt: detta Utskottets argument mot
bifall till motionen hvilar på den förutsättning att, om kommunal¬
myndigheten eller Konungens Befallningshafvande på stället kraf¬
tigt utför kommunallagens och bränvinsförfattningens föreskrifter,
ja, då är det bra; men om de icke göra detta, skall staten med
sin lagstiftning icke ^komma emellan, utan lägga händerna i kors
och låta det gå. År detta rigtigt? År det meningen med kom-
munalförfättningarne, att staten skall utgöra en summa af kom¬
muner, så sjelfständiga i afseende på lagstiftning och lagarnes
handhafvande, att staten sjelf, såsom högste lagstiftare och hand¬
hafvare öfver det hela, icke längre skall behålla pligten och rättig¬
heten att, då »vederbörande» inom de särskilda kommunerna icke
afvärja förderf, sjelf ingripa och göra det? Liksom de två första
argumenten i sjelfva verket hvila på den förutsättning, att då
de förslag, motionerna innehålla, icke hjelpa fullständigt, i afse¬
ende på fyllexuet, ty inbitna drinkare förtära troligen ändock brän¬
vin och förbud lockar till öfverträdelse, det alltså icke är värdt
att göra något; så hvilar detta sista argument på den underliga
åsigt, att kommunernas sjelfstyrelserätt skulle suspendera statens
rätt och pligt, såsom på en gång för kommunernas och dermed för sitt
eget väl och ändamål verksam enhet af och öfver de förra. Det
är sålunda rent af en samhällsupplösande åsigt. Dertill anför
slutligen Utskottet 26 § i bränvmsförsäljningslagen, 3 mom.,
Torsdagen den 20 April, e. in. 9 N:o 23.
som gifver rättighet att förekomma oordningar pa krogarne. Det Ändringar i
må nu gerna medgifvas vara vigtigt, att det Inalles ordning der- brammsjör-
städes och att anordningar för sådant ändamåls vinnande i lag 'a
finnas medgifna; men derom är i motionen icke fråga, utan frågan
är att vidtaga åtgärder för att minska bränvinssupandet, det må
ske utan eller med ordning på krogarne. Så litet har således
Utskottet gjort sig reda för hvarom motionerna egentligen handla,
att det här åberopat en paragraf, som är hjelpmedel för något
helt annat.
Intet af alla dessa argument alltså bevisar det minsta för
hvad som är i..fråga, nemligen om bifall eller afslag å de afgifna
motionerna. År då ärendet af sådan obetydlighet, att man
med sådana argument kan affärda det. Brottmålsstatistiken upp¬
lyser, huru en mängd, om ej de flesta, brott, i vårt land mer eller
mindre direkt föranledes af för mycket förtärande af starka
drycker. Funnes en, hvad jag vill kalla familj statistik eller, i
den mån hvars och ens enskilda erfarenhet lemnat en, data till en
sådan: den visar, hvilken mängd af familjer, hustrur och barn
förstöras ekonomiskt och moraliskt derigenom, att mannen förtär för
mycket starka drycker. Det torde väl icke behöfvas att här citera
statistikens uppgifter för att bevisa, att bränvinssupandet i vårt
land särskild! i våra dagar är en källa till förderf. Nu är det
åter ett faktum, som kan intygas af hvarje stadsbo, hvilken med
någon uppmärksamhet gif vit akt på hvad som tilldrager sig på
gatorna eller följer med redogörelserna för polisundersökningarne,
att antalet af öfverlastade personer, som utkomma från krogarna
om helgdagarne och helgdagsqvällarna, är mångdubbelt större än
under arbetsdagar. Är alltså ett för stort förtärande af starka
drycker så förderfligt, som det visar sig vara, är detta flerdubbelt
större under sön- och helgdagar än å andra dagar, då finnas i
dessa omständigheter de mest talande skäl för att söka minska
denna beklagliga osed under sön- och helgdag, som sålunda i
stället för en välsignelsebringande hvilodag blir eu förstörelsedag
för individen och genom honom för familjen. Jag kan icke finna
annat än att bränvinsfragan, eller rättare frågan om bränvins¬
supandet, är en bland dagens brännande frågor, på hvars lösning
det är tid att genast och oaflåtligt arbeta, såvida samhället icke
skall i väsentlig mån nedsjunka i djupare moraliskt förderf än
det, hvaruti det nu befinner sig. Detta har blifvit en oundgäng¬
lig angelägenhet så väl för lagstiftaren som för religionsläraren
och menniskovännen. Här är nu fråga om den förstnämnde, och
jag anser för min del mycket maktpåliggande att något i detta
fäll göres. Det är här blott fråga om eu enda åtgärd, nemligen
krogarnes stängning på sön- och helgdagar. Då det bevisat
sig, att här är ett midt. som behöfver afhjelpas, hvarför icke
försöka att göra det. Man får icke säga, att den inbitne drin¬
karen nog ändå skaffar sig ett rus, ty här är fråga om många
flera än dem, som gjort förtärande af spritdrycker till vana. Till-
N:o 23.
10
Torsdagen den 20 April, e. m.
Andringar i fället gör tjufveri och det är ledigheten under sön- och helgdagar,
bränvimför- som bereder tillfälle att förtära rusgifvande drycker äfven för dem,
som °fta bittert fingra det. Da emellertid efter mitt förmenande
^ ° S'; intet af motionärernas förslag i sjelfva stilisationen är fullt till¬
fredsställande. vågar jag vördsamt hemställa om bifall till en re¬
daktion af bränvinsforsäljningsförordningens 28 §, som icke
innehåller något nytt eller annat än, om jag så må uttrycka mig,
en komposition af hvad de båda motionärerne föreslagit. Första
och andra inom. af g skulle bibehålla sin nuvarande lydelse, hvar¬
emot tredje mom. skulle komma att förändras och § i sin helhet
få följande lydelse:
Under sön- och helgdagar etc. (lika med nuvarande l:a mom.)
Under gudstjenst etc. (lika med nuvarande 2:a inom.) Under sön-
och helgdagar, från kl. 6 om aftonen föregående söckendag, vare
annan iskänkning förbjuden, än på gästgifvaregård vid måltid åt
resande, derest icke, på landet, Vår Befallningshafvande, på grund
af särskilda omständigheter, undantag meddelat, eller, i stad,
kommunalstyrelsen om utskänknings tillåtande fattat beslut, som
af Yär Befallningshafvande, efter magistratens hörande, godkän¬
nes. Dock far hvarken sådant undantag å landet, eller tillåtelse
i stad för hvarje gång utsträckas utöfver 6 månader.
Jag anhåller om proposition på detta mitt förslag.
Herr Hammar: Da jag vid denna punkt är antecknad såsom
reservant, utan att hafva anfört något motiv dertill, torde det
tillåtas mig att förklara orsaken, hvarföre jag icke kunnat instämma
i Utskottets afstyrkande af Herr Salomon Larssons motion. Ut¬
skottet har i en följande punkt gifvit vika för hvad det kallar
den allmänna meningen sa väl inom landet som inom representa¬
tionen, men äfven i denna punkt hafva motioner blifvit afgifna
i och för eu ändring, ja! man kan äfven med fullt skäl säga, att
den allmänna meningen inom landet är för en ändring i lagstift¬
ningen i detta afseende. Vi hafva sett och hört det från olika
trakter, och jag har helt nyligen sett i eu af våra större städer
skolrådet komma in till kommunalstyrelsen med begäran om för¬
bud mot all försäljning af spritdrycker pa sön- och helgdagar.
För min del har jag ansett, att det kunnat vara skäl för Utskottet
att i detta afseende något beakta den allmänna meningen. Jag
hade derföre trott, att man utan fara för misstag skulle kunna
göra den nuvarande regeln till undantag och hvad som nu är
undantag till regel. Vi veta att för närvarande är försäljning af
spritdrycker å sön- och helgdagar tillåten i staden, men icke på
landet. Vi veta äfven att vederbörande ega rättighet att efter
inånga omvägar indraga dessa försäljningsställen så vida oordningar
der ske. Jag hade förestält mig, att lagen skulle innebära ett
förbud för försäljning a sön- och helgdag, men derjemte medgifva
vederbörande myndighet rättigheten att, der behofvet så påkallar,
Torsdagen den 20 April, e. in.
11
N:o 23.
gifVa licens eller undantagsvis tillåta en sådan försäljning. Ut- Ändringar i
skottet har i sin motivering anfört, att »möjligen skulle der till- branvimfor-
lämpningen af stadgandet blifva sådan, att utskänkning å ställen,
afsedda blott för de förmögnare samhällsklasserna, kvilka företrä¬
desvis hade afgörandet i sin hand, komme att medgifvas». Jag
tror det icke. Jag har en bättre tanke om dem, som skulle afgöra
sådana saker, nemligen kommunalstyrelsen i städerna, vederbörande
magistrater och landshöfdingeembeten, än att de skulle så långt
förgäta sin pligt, att de medgåfve en dylik utskänkning endast
för de förmögnare klasserna, men icke för de ringare. Utskottet
har äfven sagt, att möjligen skulle äfven »vid dylikt medgifvande
utskänkningsafgiften komma att utöfva ej ringa inflytande». Jag
tror äfven att detta är mindre välbetänkt, ty om förbudet blir
lag, så vet hvar och eu, som fått utskänkningsrättighet, att han
icke är berättigad att utskänka på söndag. Om lian sedermera
sökt och af vederbörande erhållit tillstånd till försäljning vissa
tider pa söndagen, kan det aldrig ega inflytande på den afgift han
har att erlägga och hvilken redan förut är bestämd. Utskottet
har påpekat, att, om oordningar förekomma, vederbörande kunna
inskränka eller indraga rättigheten. Detta är rigtigt, men jag
undrar om icke vederbörande draga sig för att indraga eu rättig¬
het, som en perscn eger enligt lag. Det måste vara tvingande
omständigheter dertill. Detta är ganska svårt, och jag tror, att
det är lättare för vederbörande att meddela en licens, om förbud
i allmänhet är lag, än att i motsatt fall kraftigt ingripa, och svå¬
righeten deraf har äfven erfarenheten visat.
På grund af dessa mina åsigter har jag icke kunnat instämma
med Utskottet, utan skulle vilja yrka bifall till motionen, men då
det icke är fullt lämpligt att formulera paragrafens ordalydelse
på stående fot, yrkar jag återremiss till Utskottet för att fä stad¬
gandet ändradt i den syftning jag anfört.
Herr Berg, Carl Oscar: Jag kan ej neka, att det beslut, hvar¬
till Utskottet kommit i den nu förevarande frågan, på mig gjort ett
ganska ledsamt intryck, och det har smärtat mig, att Utskottet
icke ens velat göra så mycket, som här är föreslaget, för att visa
sitt tillmötesgående mot hela landet, som suckar under bränvinets
förbannelse, och detta så mycket mer, som man haft anledning att
vänta, att vid denna riksdag någonting skalle göras för att sätta
en dam mot bränvinets floder. De två föregående talarne hafva
sa fullständigt och förträffligt utredt frågan, att jag i det afseendet
ej har något att tillägga; men jag anhåller om förlåtelse för det
jag ändock tager herrarnes uppmärksamhet i anspråk för att
nämna några ord om hvad bränvinssuperiet egentligen åstadkom¬
mit i vårt land och huru äfven den minsta dam, som sättes emot
denna flod, skall vara välkommen. Då jag anför de olyckor, som
uppkommit genom superiet, måste jag förklara, att i de flesta fall
N:o 23.
12
Ändringar i
bränvimför-
.fattuim/arne-
(Forts.)
Torsdagen den 20 April, e. m.
är det från söndagen man räknar brott, som hafva sin orsak i
fyllerilasten, och ber nu fä efter statistiska uppgifter visa, huru
vårt land under de sista sju åren gått framåt i detta afseende.
År 1868 var fylleribrottens antal i riket 7,972, 1869 förökades
denna siffra till 8,215, 1870 uppgick antalet till 8,667, 1871 till
10,290, 1872 till 11,748, 1873 till 13,619 och 1874 till 16,791.
Under dessa sju år har Sveriges folkmängd stigit med tre procent.
Man plägar . invända, att det icke är superiet, som tilltagit, utan
folkmängden, som förökats. Men att detta icke är den enda or¬
saken visa ofvan anförda siffror, enligt Indika fyllerimålens antal
under samma tid stigit med öfver hundra procent. Detta tyckes
ju tyda på, att vi gå med stora steg framåt på lastens bana. Uti
Statistiska centralbyråns berättelse för 1874 finnas följande upp¬
gifter om antalet mord och dråp. År 1871 uppgick det till 87,
1872 till 85, 1873 till 124 och 1874 begingos icke mindre än 126
sådana brott. Sistnämnda år steg antalet sjelfmord till icke min¬
dre än 394 och utom dessa sjelfmördare afledo samma år till följd
af våldsamma dödsorsaker 2,489 personer. Vidare läses i samma
berättelse, att antalet af dem, hvilka veterligen dogo af alkohols¬
förgiftning. utgjorde är 1872: 146, år 1873: 213 och år 1874
hade antalet af dessa olycklige sjelfspillingar stigit till 283 och
sålunda på tre års tid fördubblats. I slutet af sin berättelse säger
Statistiska centralbyrån, att man kan spåra, hurusom de allra
flesta af ofvan anförda brott blifvit begångna under rusets infly¬
tande. Det är sålunda årligen några tusen menniskor, som måste
sätta till lifvet för superiets skull, och icke nog med att de do
den lekamliga döden, de do långt förr den moraliska, och det är
bittert att se, huru ynglingar, som knappt kommit ur föräldra¬
hemmet, hängifva sig åt ett utsväfvande lif redan innan de blif¬
vit konfirmerade, och således tidigt börja sin väg på brottets
bana. Justitieombudsmannen har äfven i sin embetsberättelse upp¬
dragit eu ganska mörk skildring af dessa unge brottslingars
tillväxt.
Nu frågar jag: när börjar vanligen detta superi? Det är
icke svårt att utleta svaret på denna fråga. Under det ynglingen
eller gossen på hvardagarne är sysselsatt med sitt arbete i verk¬
staden eller på kontoret, har han icke tid att hängifva sig åt ett
lastbart lif; men när söndagen kommer, då är han fri och kan
göra hvad han vill. Förhållandena äro icke numera desamma
som förr, då lärgossen stod under mästarens upptuktelse. Han
är nu sin egen herre, och den förmedlande länken mellan båda,
det är krogen. På söndagen är husmodren befriad från alla obe¬
hagliga omsorger och bestyr med afseende på mannens arbetare;
kariarne gå på krogen och der spisas icke mycket, men supés så
mycket mera. Man har särskildt iakttagit detta i dem af våra
större städer, der bränvinsbolag etablerats. Der är det förbjudet
att utlemna bränvin till andra än dem, som tillika begära m .
Torsdagen den 20 April. e. in.
N:o 23.
13
Det sades visserligen i dessa städer i början, att detta vore omöj¬
ligt att sätta i verket, emedan det skalle blifva uppror bland
arbetarne etc.; men allt förhöll sig fullkomligt stilla. Och äfven
de, Indika ansågo det vara nödvändigt att hålla krogen öppen på
söndagen, emedan eljest mången icke skulle få någon mat, hafva
kommit på skam i denna sin mening, emedan det visat sig, att
det är högst få personer, hvilka gå på krogen om söndagen för
att spisa. I detta afseende möta derför inga synnerliga svårig¬
heter, men att det är på krogen, som många af våra unge män
af arbetsklassen uppfostras till samhällets olycksbarn, är ett sorg¬
ligt faktum, och det torde icke vara någon inom denna Kammare,
som ej vet detta lika väl som jag. Men hvad jag ber få fästa
uppmärksamheten på, är att det icke är blott dessa krogar. der
arbetarens söner och arbetaren sjelf förderfva sina penningar, sin
kropp och sin själ, som äro förderfliga. utan det finnes derjemte
förgylda krogar, der den bättre mannen och hans barn förderfva
sig. Man skulle helst kasta en slöja öfver detta förderf och icke
nämna ett ord derom, om det icke vore orsaken till eu mängd
andra olyckliga förhållanden. De i riket under de senare åren
födda mellan 13 och 14,000 oäkta barnen hvarje år gifva eu dålig
föreställning om sedligheten i vårt land. Man torde invända, att
detta icke hör till det ärende, hvarom nu är fråga. Men jag
påstår motsatsen; ty det är sedan den unge mannens hjerna blif
vit omtöcknad af punschångor, han enligt skriftens ord icke blott
»talar oskäliga ting utan hans ögon se efter qvinnor». Och klart
är, att de barn, som födas under sådana förhållanden, i allmänhet
komma att hemfalla åt superiet, åt elände, åt brott och fängelse.
Det må tillåtas mig att nämna endast ett enda exempel.
För några dagar sedan erhöll jag besök af en ung man, endast
27 år gammal. Han kom. med tårfylda ögon och frågade, om
jag icke kunde skaffa honom anställning. På min fråga, huru
nan kommit in på brottets bana, enär han erkände, att det betyg,
han framvisade, var fläckadt, berättade han sin lefnadshistoria
sålunda. Han föddes på barnbördshuset i Stockholm, blef derifrån
skickad till en inrättning för vanvårdade barn och derifrån till
en annan för vanartige. Vid 15 års ålder kom han i lära, men
en söndag säger en af hans kamrater till honom att komma med
ut och supa. Krogen stod öppen och bränvinet »stod däjeligen i
glaset», och så biet superiet första steget till hans olycka. Efter
någon tid tog han värfning vid ett garnisonsregemente och kort
derefter stal han en rock från en af officerarne för att kunna
tillfredsställa sitt begär etter bränvin. Han dömdes derför till
fästning och då han, utkommen derifrån, icke kunde skaffa sig
försvar, intogs han på Dillströins inrättning. Vid jul ville han
också hafva en glad dag. stal för andra gången för att fa pengar
till ett rus och blef derför åter straffad med fängelse. Detta, är
ett enda exempel; men sådana finnas i tusental och under dylika
Andringar i
bränvin-'< för¬
fattning ame.
(Forts.)
N:o 23.
14
Torsdagen den 20 April, e. in.
Ändringar i förhållanden och då man från alla delar af landet ropar om hjelp,
bränvinsfor- s|som synes af den petition med omkring 36.000 underskrifter,
(Forts)”*' som ingått till Kongl. Maj:t, då man begär något så billigt som
att den dag, hvilken blifvit menniskan gifven till hvila efter de
sex dagarnes arbete, må vara fritagen från krogrörelsens elände,
borde Utskottet hafva gått landets önskningar åtminstone sä myc¬
ket till mötes, som här blifvit föreslaget. När detta emellertid
icke skett, men vi hafva hört, att en af Utskottets ledamöter re¬
serverat sig, ber jag, på samma gång jag anhåller om ursägt för
det jag upptagit herrarnes tid, få yrka återremiss.
Friherre Hamilton: Då jag måste åtaga mig det obehag¬
liga uppdraget, att försvara Utskottet mot de temligen svåra
beskyllningar, som här blifvit mot detsamma framkastade, ber
jag få förklara, att äfven jag väl insett bränvinets förderfligt
följder, men jag har trott, att det icke är skäl att alltid låta
känslan tala, utan, om man vill uppnå ett mål, bör man derför
söka ett medel, som är praktiskt utförbart, emedan man eljest
icke vinner något dermed. Man har påpekat de följder, hvartill
superiet leder, och dessa känna vi till förut, men icke känna vi,
att dessa äro följder endast deraf, att krogarne hållas öppna på
söndagen. Jag håller med den siste talaren deruti, att de för-
gylda krogarne, som han kallade dem, icke äro bättre än de
andra, men jag tror, att vi icke kunna tänka oss möjligheten att
införa så ideala förhållanden, som dem han antydde.
Man må icke glömma, att vår nuvarande lagstiftning för¬
bjuder all utskänkning å sön- eller helgdag på landet med undan¬
tag åt spisande gäster på gästgifvaregårdar. Att begära, att
äfven denna utskänkning skall borttagas, förefaller mig fullkom¬
ligt ogrundad!. Hvarföre skall icke en förfrusen resande, som har
till vana att taga sig en sup vid måltiden, få göra det? Det för¬
stör hvarken själ eller kropp. Vilja icke myndigheterna tillse,
att utskänkningsrättigheterna icke missbrukas, då hjelper ej heller
någon lag; men göra de detta, så är ju redan förut stadgadt, att
der oordningar föranledas, d. v. s. der man finner, att utskänk-
ningen bedrifves på ett sådant sätt, att det vållar skoj och oord¬
ningar, der ega myndigheterna rätt att stänga ett sådant ställe.
Man må icke heller glömma, att en stor del af var arbetande
befolkning måste taga sm föda på den s. k. krogen. Skall man
nu stänga krogen på söndagen, så få de icke tillfälle att erhålla
mat, och detta behöfva de väl på söndagen lika väl som på hvar-
dagarne, ty den andliga spisen torde icke vara tillräcklig för
kroppen. Men om krogen icke stänges, huru kan man då hindra
att de taga sig en sup och möjligen äfven mera än de behöfva.
Vilja herrarne stifta en lag, som innebär, att vårt land är
så dåligt i moraliskt afseende, att man icke kan få en bit mat
på söndagen, derför att superiet är så öfverhandtagande, då torde
man böra stänga äfven de bättre irtskänkningsstäliena, men detta
Torsdagen den 20 April, e. m. 15
skulle stöta på praktiska omöjligheter vid utförandet och göra
oss till en visa för hela den civiliserade verlden, om vi skulle gå
bundna som omyndiga barn, derför att personer finnas, som miss¬
bruka begagnandet af starka drycker.
För öfrigt kan man genom krogarnes stängande icke hindra,
hvad som redan nu sker på landet om söndagarne, der bränvins-
utskänkning ej eger rum på kanske flere mils afstånd. Der komma
till sön- eller helgdagsaftnarne hela laster med kuttingar till
folk, som skrifva derom till bränvinsbolagen, och dessa lemna på
kredit både vara och kärl. Sedan supes der lika friskt som på
krogarne. Det är möjligt att tillståndet icke der blir så dåligt
som på städernas krogar, men jag tror orsaken dertill vara att
söka icke blott i superiet utan deruti att lifvet på landet i alh
mänhet är mindre förorenande än i städerna, der mycket folk är
samladt och tillfälle gifves att hemta dåliga exempel.
"Utskottet säger, att möjligen skulle i städerna tillämpningen
af det föreslagna stadgandet blifva sådant, att utskänkning å
ställen, afsedda blott för de förmögnare samhällsklasserna, kvilka
företrädesvis hade afgörandet i sin hand, komme att medgifvas;
och möjligen skulle äfven vid dylikt medgifvande utskänknings-
afgiften komma att utöfva ej ringa inflytande. Jag är för min
del öfvertygad, att så blefve förhållandet, emedan det vore ganska
svårt för ’ vederbörande att göra sig fria från den påtryckning,
som i denna rigtning skulle ega rum. Utan att vilja framkasta
några beskyllningar, anser jag det ligga i sakens natur, att när
bränvinsförsäljningen blifvit en så vigtig ekonomisk affär, måste
denna omständighet i någon mån influera på dem, som hafva att
reglera densamma.
Jag fasthåller vid, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet
äro tillräckligt inskränkande, såvida vederbörande myndigheter
med vederbörlig kraft handhafva dem. Jag påstår, att vår nu¬
varande bränvinslag är mycket sträng, och hvartill tjenar det att
göra den ännu strängare, om de bestämmelser, som redan finnas,
icke tillämpas?
Emot den förste ärade talaren tror jag, att Utskottet har sökt
med den största samvetsgrannhet göra sig reda för, hvarom mo¬
tionerna handla, ehuru de ofta komma in så dunkla, att det är
ganska svårt att sätta sig in i hvad de åsyfta.
Ehuru ännu mycket vore att anföra i detta ämne, vill jag ej
längre upptaga Kammarens tid, utan inskränker mig till att yrka
bifall till Utskottets förslag.
Herr G-rafström: Det skulle tyckas vid första påseendet,
som om det icke vore någon synnerlig skilnad emellan hvad som
med afseende på rättigheten af bränvinsutskänkningen på sön-
och högtidsdagar redan finnes lagstiftadt och hvad som blifvit
föreslaget. För närvarande gäller nemligen, att en sådan ut¬
skänkning är tillåten, men kan förbjudas. Enligt Herr Lars-
,.N:o 23,
Ändringar i
bränvinsjör-
fattninqarne.
(Forts.)
H:o 28- 16 Torsdagen den, 20 April, e. m.
Ändringar i sons motion skulle den deremot vara förbjuden, men kunna
bränvinsför- nn(lei. vissa omständigheter tillåtas. Jag kan icke finna annat,
^"(Forts ^en senare uppfattningen är den rigtiga och fullt vär-
01 S' dig den lagstiftning, som har till ändamål att söka, skridt
möjligt är, stäfja de olyckliga följderna af bränvinssupandet. En
föregående talare, den ärade ledamot nemligen, som sist hade or¬
det, har velat framhålla, att man icke skulle kunna komma
till ett idealt tillstånd genom en bränvinslagstiftning och att man
derför måst nöja sig med hvad som nu är lag. Jag tror dock
att åtminstone något af hvad lian anser vara omöjligt redan egen
rum; ty då den nuvarande bränvinsförsäljningslagen visserligen
tillåter utskänkning af bränvin under sön- och helgdagar, men
kommunalmyndigheterna det oaktadt kunna förbjuda densamma,
finnes det nog städer i vårt land, der ett sådant förbud blifvit
utfördt och der man insett de goda följderna deraf. Herr Larssons
motion går nu ut på, att lagstiftningen skulle komma sådana bemö¬
danden till hjelp, och i stället för att myndigheterna förut måst
ingripa med ett förbud, skulle de nu enligt den nya föreslagna lag¬
stiftningen endast behöfva lemna en tillåtelse. Jag tror, att myn¬
digheternas ställning blefve bättre genom en sådan lagstiftning och
att det mål. hvartill alla goda medborgare i vårt land sträfva, der¬
igenom skulle i någon män kunna uppnås.
Då frågan redan blifvit af föregående talare tillräckligt utredd,
vill jag icke längre upptaga Kammarens tid. Jag skulle val
kunna hafva ett och annat att säga med afseende på Utskottets
motivering, hvilken jag finner vara rigtad mot alla prohibitiva
åtgärder och icke särskildt mot den nu föreslagna; men äfven
detta urat en föregående talare vidrördt, så att jag icke behöfver
yttra mig derom. Helst skulle jag instämma i det yrkande, som
blifvit framstäldt af min ärade granne från Norrbottens län, men
då flere andra talare ansett lämpligast, att frågan återremitteras,
ber jag fä förena mig i samma yrkande.
Herr Frisk: Jag har i flera är varit i tillfälle att åtmin¬
stone i två stadskommuner se huru fördelaktiga förhållanden upp¬
stått deraf, att krogarne hållits stängda om söndagarne. Under det
att, då de höllos öppna, folk strömmade till städerna och söpo sig
fulla, så att oordningar deraf blefvo eu följd, blef deremot allt
lugnt, sedan krogarne förbjudits hållas öppna från kl. 6 på sön-
dagsafton till måndagsmorgon. Detta torde vara ett bland de
många bevisen för motsatsen af hvad Utskottet anfört, att en så¬
dan lag, som här blifvit föreslagen, icke skulle kunna tillämpas.
Säkert är ock, att sedan krogarne sålunda blifvit stängda, hafva
fri-måndagarne upphört och många tusen dagsverken blifvit beva¬
rade åt vårt land, och blefve förhållandet, detsamma öfverallt,
skulle välsignelsen deraf blifva stor. Jag anser derför det vore
rigtigt, om det blefvo lag, som nu är undantag i detta afseende.
Med anledning af den utaf en utskottsledamot framstälda
Torsdagen den 20 April, e. m.
17
N:o 23.
frågan, livar arbetaren skulle taga sin föda, om han icke finge Ändringar i
den på krogen, ber jag få nämna, att i min kommun finnas 6 ä bränvimfSr-
700 arbetare, som hafva sin föda utan att besöka krogen om sön- fattmngarw.
dagen, och de tacka nu för att sådana bestämmelser blifvit införda, '(F°rts-)
ehuru det till eu början skedde med svårighet.
Jag tror, att om Kammarens ledamöter hade den lyckliga er¬
farenhet som jag, skulle mången vara med om att bifalla det för¬
slag, som Herr Ribbing här fram stält, och ber jag för min del få
instämma deruti och yrka afslag ä Utskottets förslag.-
Herr Wennerberg: Het torde vara erkändt, att all lag¬
stiftning är svår och synnerligen svår en brottmålslagstiftning,
som rörer sig på ett område, der objektet för densamma icke i sig
är ett bestämdt brott. Hit hörer den s. k. bränvinslagstiftningen,
med hvilken Riksdagen år efter år sysselsätter sig, och som redan
derigenom visat sig vara svår.
Icke ett ögonblick drager jag i betänkande att antaga, att
icke blott de, som motionerat i den nu förevarande frågan, utan
äfven Utskottets ledamöter, hvilka icke gifvit sitt bifall till mo¬
tionerna, äro män, som lika fosterländskt sträfva att sätta en
dam mot det svåra förderf, som genom supandet synes hota vårt
land.
Hå jag tager för gafvel, att hvar och en af denna Kammares
ledamöter väl känner till vår nuvarande bränvinslagstiftning äfven¬
som de särskilda yrkanden, som af motionärerne blifvit i den före¬
varande punkten framstälda, ma det tillåtas mig att alldeles för¬
bigå detta och endast sysselsätta mig med de motskäl, hvilka
blrfvit åt Utskottet framlagda.
Utskottet säger, att det »ingalunda misskänner det välme¬
nande syftet med dessa förslag». Vi stå på den punkt, hvar och
en af oss, att, i fråga om en sådan lagstifning som denna, kan
icke större beröm lemnas en motion, än att den .är välmenande
d. v- s. går åt rätt håll; och man må sedan söka åstadkomma
hvad som kan åstadkommas; men Utskottet »anser sig dock ej
böra tillstyrka Riksdagens bifall t ill desamma, enär Utskottet be¬
farar, att alltför stränga åtgärder i denna ristning skola komma
att motverka sig sjelfva». Jag gifver all luder åt detta argu¬
ment i allmänhet, nien ber, att Kammaren täcktes fästa sin upp¬
märksamhet vid de särskilda förhållanden, som göra att just i
detta fäll stränga åtgärder äro nödvändiga. Vi må nemligen icke
undandölja, att af alla farliga fiender till vårt folk torde ingen
vara så' farlig, som den öfverhandtagande lustan att skaffa sig
tillfällen, såväl helgdag som hvardag, till ett öfverdrifvet begag¬
nande af starka drycker. Hvar och en, som gör sig skyldig till
denna öfverdrift, visar dermed, att han stält. sig på den omyn¬
diges ståndpunkt, och det är då i sin ordning, att folkombuden
tillsammans med Konungen ikläda sig förmyndarens kall och, så
Första Kammarens Frat. 1876. Ko 23. 2 ,
N:0 23.
18
A näringar i
bränvinsför-
fattningarne.
(Forts.)
Torsdagen den 20 April, e. m.
vidt det står i deras makt, genom en klok lagstiftning göra hvad
de kunna. Hvarje underlåtande häraf på grund af de många
praktiska svårigheter, som ställa sig i vägen, lärer icke dermed
vara ursäktadt.
Det heter vidare i Utskottets motivering, att hvar och en som
fjort detta supande »till ett dagligt behof, svårligen skall afstå
erifrån under helgdagen, och att förbudet sannolikt skall på mång¬
faldiga sätt komma att kringgås och sabbaten derigenom dubbelt
ohelgas». Först och främst känner jag icke till något dubbelt
S' 1 ande af sabbaten och för det andra måste jag instämma uti
som redan blifvit så skarpsinnigt uttryckt af den förste
talaren, att, om det förhåller sig så, att suparenas antal är större
under söndagarne än under hvardagarne, kan man icke bland
desse supare räkna dem, som af daglig vana hemfallit åt ifråga¬
varande last, ty desse supa ju lika mycket om hvardagarne som
om söndagarne. Detta påstående innebär derför icke någon af
erfarenheten bekräftad sanning. Nej, sägom ut sanningen: det
gifves i vår tid söndagsskolor för upplysning och sedlig förkofran,
men det gifves äfven sådana för mörker och sedligt förderf, och
dessa sednare hafva sina lokaler på krogarne. Man tror, att
dessa krogar äro nödiga matställen; men visadt är, att sä
sällan är förhållandet; och då man tänkte sig, att hela denna
lagstiftning skulle betydligt skärpas derigenom att ingen ut-
skänkning finge ega rum utan i förening med mathållning,
syntes det snart nog att man misstagit sig. Krogarne besökas
af den lägre menigheten på samma sätt som schweizerierna
af den bättre, icke i egenskap af matställen eller kaféer, utan
såsom förlustelse- och forbrödringsställen. Men det säger sig sjelft,
att, om ingen eller ringa mat förtäres, skola snart nog yttrin-
garne af ett öfverskridande utaf måttligheten i drickande visa
sig, och eu närmare kännedom om lifvet på dessa söndagskrogar
och deras verkningar skall ådagalägga, att det är derifrån, ifrån
söndagssuperiet, som största delen af förbrytelser inom vårt land leder
sitt ursprung. Om så är förhållandet, torde det också vara hvars
och ens pligt att söka göra hvad han kan för detta ondas af¬
hjelpande, äfven om hindren vore så många och så stora, att han
hade svårt att hoppas, att någon synnerlig lycklig utgång vore
att förvänta.
Mot slutet af Utskottets motivering heter det, att det synes
Utskottet »som om nuvarande bestämmelser i ämnet vore tillräck¬
ligt inskränkande, så vida vederbörande kraftigt handhafva och
tillämpa dessa bestämmelser tillika med andra föreskrifter i brän-
vinsförsäljningslagen». Äfven detta har af den förste talaren
blifvit tillräckligt bemött. Det har sig icke så lätt att sätta ett
förbud, der lagen icke gifver ett tillräckligt stöd bakom; ty att
förbjuda, der lagen gifver en generel tillåtelse, är vida svårare,
än att gifva en licens, der lagen sätter ett generel förbud. Det
gifves knappt något olyckligare socialt förhållande, än det att eu
19
N:o 23.
Tors 1 i? gen den 20 April, e. m.
lag finnes, som bjuder något, men som icke får stöd af de andra
lagar, som icke borde under!» ta att förbjuda sådant, som strider
emot hvad den förra lagen bj lider. Om jag tänker mig, att eu
lag, såsom sabbatslagen, säger: du skall göra det, men deremot på
det andra området en annan la g, såsom bränvinslagen, icke förbju¬
der att göra det, som motverk ar den positiva lagen, så har redan
en dörr öppnats för ett tolere radt lagförakt, men som väl bör af
Riksdagen tillslutas.
Mot dem, som påstå, att de här föreslagna bestämmelserna
skulle innebära en praktisk omöjlighet, ber jag slutligen få nämna,
att uti två svenska städer, nemligen Hernösand och Grefle, hafva
dessa bestämmelser redan gjorts till lag och visat ett godt re¬
sultat.
Hvad för öfrigt i denna fråga bli fvit yttradt, har till största
delen gått ut på dess återremitterande och jag ber derför att fa
förena mig i samma yrkande.
Grefve Hamilton: Jag erkänner till fullo svårigheten att
lagstifta för bränvinsförsäljningen på ett sådant sätt, att allt miss¬
bruk deraf förekommes. Jag vill således icke framställa något för¬
slag till förändring af nu gällande lagstiftning i detta hänseende,
och jag går så långt, att jag med afseende å farhågan för en så¬
dan lagstiftning, som icke är tillräckligt öfverväga, icke skulle
våga att nu rösta för bifall till det enda bestämda förslag, som
blifvit frami agdt i afton. Men å andra sidan måste jag framhålla,
att det är Riksdagens pligt att försöka om icke något kan göras
för att tillmötesgå en önskan, som är så allmän i hela landet, att
det, efter min öfvertygelse, är en allmän, förväntan att Riksdagen
måtte taga frågan i öfvervägande och besluta något som kan bi¬
draga till förminskande, om icke till undanrödjande* af ett ondt,
hvaraf hela vårt folk väsentligen lider och lider i växande grad.
Utskottet har sjelft antydt och en af dess ledamöter har här upp¬
repat, att Utskottet velat taga saken om hand, men icke funnit
någon möjlighet att komma längre än hvartill Utskottet. kommit.
Men Utskottet har sjelft erinrat om att den nuvarande lagen gif-
ver kommunalstyrelserna och Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
rättighet att' gå längre än hvad i lagen finnes stadgadt. Det vore
väl således icke omöjligt, att lagen gånge åtminstone så långt som
dessa myndigheter kunna gå. För min del förenar jag mig med
dem som yrkat återremiss.
Herr Älmquist: Svårigheten af att lösa denna fråga erkän¬
ner jag villigt, men tror att den icke tillräckligt behjertats af dem
som uppgifvit, att det vore omöjligt att komma till någon lösning
af densamma. De hafva såsom korrektiv uppgifvit, att Konungens
Befallningshafvande och kommunalstyrelserna må förbjuda försälj¬
ning af bränvin på helgdagar, då de finna densamma olämplig
och otjenlig. Men denna rättighet hafva de äfven nu, och ändå
Andringar i
bränvinsför-
fattning arne*
(Forts.)
N:o 23
20
Ändringar i
bränvinsför-
fattningarne.
(Forts.)
Torsdagen den 20 April. e. in.
eger omåttlig försäljning på söndag rum pa flera stallen r1 I)en
rättighet, de icke begagnat hitintills, är föga hopp att de hädan¬
efter gorå mera bruk af. Jag ber att fä omnämna ett exempel. I
eu stad, der det fans en stor gästgifvaregård mtraffade jag ett
par söndagseftermiddagar. Dess nedre sal med forstugan, hvill,a
rum voro nästan sä stora som Kammarens samlingsium, veu o sa
uppelda af supande och skrålande menmskor, att man icke kunde
komma in der, hvarjemte alla rummen i otro vaningen voio upp¬
tagna af personer, som drueko punsch och toddy IJer hade lvm
nungens Befallningshafvande och komiminalstyrelseina icke bijtt
no- om att begagna sin makt att förbjuda försäljningen af spui-
tuöså divckerSpl söndag; och hvarjehanda skäl torde efter hvad
12 iöäports, Imma amftras för att teka heller Mdaaeffcr använda
sådana åtgärder, som författningarna anvisa.
Under diskussionen har uppmärksamheten icke fastat: pa ^ .
omständigheter, som tala för att försäljning åt spirituösa ch j < kela
helgdagar och lördagsqvällar borde vara förbjuden. Det ai emel¬
lertid allmänt bekant, att arbetarnes aflöning vanligen utlemna*
på lördagen. Den omständighet att följande dagen ar ledig for-
tlubblar lön- honom faran. Då söndagen ar ledig, och kroga n
öppna, förledes ■ han af sysslolöshet och af mindre göda^ “ap
att der använda sin utbekomna arbetsiortjenst Man kun stunda
säa-a att det är lagstiftningen sjelf som inbjuder till det elände
superiet medför. Omöjlighet att hämma det onda förefinnes lika
litet här som i andra fall, blott viljan är god.
Mi, erfarenhet är, att icke allenast en mängd personer genom
superiet pa krogarne inledas i brott, utan att -
grafva oeli invecklade brott hafva om man hdei tia dm nuM
sin orsak deruti, att personel', som icke i och fbi sig sjette vant
brottslio-a håfva cenom tillfället att på lediga stunder komma till-
sammaiTs med mera förderfvade personer, genom sällskapande pa
krogar eller genom fylleri, småningom dragits in i blott utan att
tänka på följderna. Att personel', som sex dagar aro^umdna vid
arbetet på hvilodagen söka förströelse och sällskap, ma j1
till; fn sedan åe gatt ut pa äfventyr och »t de opp,m k m
garne lockats smaka på hvad der _ er bjuda s fallai de lätt fistel
ser. som utställas af de mera lättsinniga eller i brott foi to. J ag
har kommit till den öfvertygelsen, att pa sådan - satt
största delen egentliga brottslingar, till bvilka g
dem. som af obetänksamhet begå eu agstndig handhi^ De tona
blifva alltmer invigda i brottet och fortsatta pa den eu gar ö
tida. C«n. Detta kommer till f"Vnk iftioÄefaå 5
icke i samma grad ega rum, om icke tillfälle stode Öppet att pa
krogen tillbringa den lediga dagen- Lagstiftande makte^.nm har
låtit detta förhållande fortfara ar ettei ai, ha sunerie^har
skulden för det förderf och elände, som i det omattliga atp net
sin orsak. Jag yrkar återremiss till Utskottet.
Herr Frisk: Jag vill endast nämna, att de kommuner,
om
21
N:0 23.
Torsdagen den 20 April, e. m.
hvilka jag bär mig bekant att de förbjudit utskärning åt spiri¬
tuösa drycker om söndagarne, äro Söderhamn och Hudiksvall. Jag
anhåller om bifall till Herr Hibbings förslag.
Ändringar i
brcinvinsför-
fattninqarne.
(Forts.)
Herr von Ko oh: Jag ber endast att få säga några ord med
anledning af den talares yttrande, som ensam här uppträdt till
försvar för Utskottet, nemligen Friherre Hamilto iillkänna-
gaf att Utskottet mycket noga läst sina motioner, men han ci¬
terade verkligen motionerna så, som om han icke läst dem synner¬
ligen noga. Han påstod nemligen, att motionerna afsäge att stånga
krogarne, så att man icke kunde fä mat der om helgdagarne, men
något sådant har icke blifvit yrkadt, utan blott att utsMnkningen
• då skulle upphöra. För (ifrigt yttrade han att det skulle vara en
vanära inför utländingar, om krogarne vore stängda på sönda¬
garne. För att man emellertid må få en liten tröstegrund i detta
hänseende vill jag läsa upp en l af eu lag, som existerar sedan
1865 i Finland: ”Då helgedag inträffar, å hvilken allmän _ guds¬
tjenst hålles, inställes all bränvinsförsäljning vid bränneri eller
upplag och å försäljningsställe från dagen förut kl. 6 om aftonen
till samma klockslag på morgonen nästföljande söcknedag.» Häraf
synes, att de bär framstälda förslag varit gällande lag under 10
års tid i vårt grannland._ . . 1 , rll c ...
Jag vill nu endast tillägga, att jag icke haller pa mitt yr¬
kande att det skulle blifva kyrkostämma, som skulle böras, ehuru
jag har gjort den erfarenheten, att åtminstone i sådana fall som
de* här ifrågavarande det är bättre att ordet föres af en prestman
än af en sådan person, som vanligen är ordförande i kommunal¬
stämma. I allmänhet tror jag att man af eu prestman kan vänta
något nit för sabbatens helgd och emot missbruk då af starka dryc¬
ker, hvarför jag på denna grund tror att det. af mig . föreslagna
stadgandet om kyrkostämmas hörande icke varit olämpligt. Öfver
den tillrättavisning jag fatt af Utskottet, att för ett sådant stadgande
skulle behöfvas ändring i kommunallagarna, tror jag icke jag behöfver
taga illa vid mig. Konstitutiva lag-ar behöfva icke ändras derföre
att i administrativ väg en föreskrift gifves om ett genom grund¬
lag eller allmän civillag inrättadt embetsverks hörande uti en
ekonomisk lagstiftnings- eller lagskipningsfråga. Kongl. Maj:t in¬
fordrar till och méd Högsta Domstolens utlåtanden i frågor om
ekonomiska författuingars ändring. Sådana exempel finnas många.
Men jag vill icke hålla på mitt förslag i denna detalj, då det icke
vunnit understöd, utan hufvudsakligen instämmande i det förslag,
som kanske har mesta utsigten att gå igenom, nemligen Herr Rib-
bings, vill jag förena mig med dem som yrkat återremiss, då jag
i allmänhet är rädd för att antaga redaktioner, som göras pa
stående fot.
Herr Storckenfeldt: Eget nog synas Friherre Hamilton
och jag blifva de enda som här söka försvara Utskottets förslag.
N:o 23.
22
Torsdagen den 20 April, e. m.
Ändringar i
hränvi/mfSr-
fattningarne.
( 'orts.)
Yi stå sålunda i en besynnerlig ställning, men vi få val försöka
stå så länge vi kunna. Emellertid kafva så starka ord uttalats
mot Utskottets behandling af ärendet, att det lärer finnas föga
hopp för oss att kunna i Kammarens ögon freda Utskottet. Jag
tror likväl att detsamma sett saken mera praktiskt än de som i
frågan här yttrat sig intill närvarande stund. Jag anser det vara
alldeles orimligt att antaga, att den som under sex dagar tillfreds¬
ställer sitt begär att supa bränvin eller punsch eller andra dylika
drycker, skall på den sjunde dagen blifva absolut nykter. Jag
ser ingen utväg att kunna stänga krogarne under andra tider af
helgdagen än då gudstjensterna pågå, enär en icke obetydlig del
af städernas befolkning å krogarne intaga sin mat.
En föregående talare har sagt, att sådant med framgång skett
i 2:ne norrlandsstäder och en kronobergare har, med anledning
deraf, yttrat att den saken vore redan af eu ärad talare från
Norrland bevisad — nemligen att det går godt för sig att om sön¬
dagen vara utan icke allenast bränvin utan äfven mat, För min
del anser jag min ärade vän från Norrland vara oss skyldig —
just bevisningen. Jag fruktar att krogarnes stängning under sön¬
dagen icke skulle verka minskad slipning, enär, bland andra ut¬
vägar, äfven den ligger nära till hands att, enskildt eller kotteri-
vis, under lördagen inköpa hvad som erfordras att göra söndagen
— glad. Yi hafva under diskussionen hört talas om förgylda
och oförgylda krogar. Med de förgylda krogarne menas väl de
ställen der man dricker punsch, t, ex. i Stockholm : Strömparterren,
Hasselbacken, in. fl., men jag vet sannerligen icke huru det skulle
gå med dessa ställen eller rättare med dess kunder, om en författ¬
ning sådan som den här föreslagna komme till stånd. Men kan
det ga för sig, så skall ingen vara gladare än vi två, som hafva
det tacklösa åliggandet att här försvara utskottsbetänkandet, ty
jag kan försäkra, att vi äro bland de allra nyktraste som gå om¬
kring i Stockholm i närvarande stund. En annan talare yttrade
väl, att utlemnande af mat icke skulle vara förbjudet, utan blott
iskänkning af bränvin. Huruvida ett sådant stadgande skulle
medföra något gagn i praktiskt afseende, torde emellertid vara
tvifvelaktigt. Jag önskar väl att vi komme till så stor nykterhet
som möjligt, men af hvad hittills blifvit under diskussionen yttradt
har jag icke funnit anledning att frångå mina åsigter och yrkar
derföre bifall till Utskottets utlåtande.
Friherre Ha milton: Med anledning af en talares yttrande,
att Utskottet icke synts behjerta de olyckliga följderna af superiet,
ber jag att få erinra om, att om vi komma ett par punkter längre
fram i detta betänkande, så får man se hvad Utskottet föreslagit
att man skulle göra. Efter min uppfattning är det bäst att icke
plåstra med den ena § efter den andra, utan i stället öfverlemna
till Kong!. Maj:t att taga frågan under pröfning. Jag är öfver-
tygad att Kongl. Maj:t vid frågans pröfning skall gifva densamma
Torsdagen, den 20 April, e. m.
23
en mera noggrann och praktisk utredning, än mängen talare här
kunnat åstadkomma. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Berg: Jag vill endast yttra ett par ord för att
bemöta livad Friherre Hamilton yttrat derom, att det skulle vara
en vanära, en skam för Sverige, om utländingar komme hit och
finge se att krogarne icke vore öppna på söndagen. För min del
anser jag det deremot vara en större skam, att utländingen på
söndagen skall se en skara rusiga och raglande personer pa våra
gator. Detta skäl synes mig således icke tala för att krogarne
skola hållas öppna jemväl på söndagen, utan böra vi tvärtom, för
att upprätthålla vårt anseende i utländingens ögon söka fä dem
stängda denna dag.
Den fara för kotterisupande som af en annan talare fram¬
hållits, såsom en följd af krogarnes stängande, anser jag icke synner¬
ligt stor, då det ju icke kan bestridas, att vi redan nu hafva
både s. k. kotteri- och krogsupande; men, äfven om det skulle upp¬
stå kotterisupande i någon högre grad, hvilket jag knappast tror,
så har detta aldrig så svåra verkningar, som samvistelsen på kro¬
garne. Lika sant som det gamla ordspråket, att «tillfället gör
tjufven», är det, att «tillfället gör drinkaren». Om den unge man¬
nen, som på lördagen f'år ut sin aflöning, icke har tillfälle att supa
på söndagen, sä lemnar han måhända på lördagen penningarne åt
sin moder eller hustru, men de, som hafva den sorgliga åstundan
att tillbringa söndagen på krogen, lemna icke mycket till hustru
och barn, dessa få svälta eller tigga sig fram eller hjelpa sig så
godt de kunna. Bättre vore det då om krogarne vore stängda på
söndagen, ty innan mannen ännu är en alldeles oförbätterlig drin¬
kare, kan han möjligen räddas åt samhället och familjen, om han
beröfvas tillfället att förderfva sig.
Hvad angår de af Herr Storekenfeldt med benämningen «för-
?;ylda krogar» betecknade ställen, der, enligt hvad han äfven upp-
yste, mycket annat än endast »brända mandlar» stode att erhålla,
tror jag icke meningen vara att stänga nödiga matställen. Veder¬
börande kommunalstvrelser skulle ju ock ega rätt medgifva per¬
soner tillstånd att tillhandahålla bränvin vid måltiderna. För öf-
rigt tror jag icke, att Stockholm skulle lida något deraf, att alla
de krogar, som icke hålla mat, vore stängda på söndagen. Jag
tror icke, att det vore farligt, om t. ex. Blanchs kafé och Ström¬
parterren icke finge vara öppna på söndagen; vi hade det lika
bra ändå. Dessutom finnes ett annat sätt att hjelpa dem, som
vilja hafva mat, än att hänvisa dem till krogen, och det är genom
att inrätta nykterhetsvärdshus. Det finnas sådana, som äro myc¬
ket eftersökta, t. ex. det vid N:o 19 Tyska Brunn här i staden,
som blifvit inrättadt just för att icke fresta arbetarne att gå på
krogen, och hvilket är så talrikt besökt, att man i dess ursprung¬
liga skick icke på långt när hann servera alla besökande. Må man
inrätta sådana nykterhetsvärdshus, och det svepskälet, att de för ma-
N;o 23.
Ändringar i
bränvinsför«■
fattningame.
(Forts.)
N:o 23.
24
Andringar i
bränvinsför-
fattningarne,
(Forts.)
Torsdagen den 20 April, e. m.
tens skull måste hålla krogarne öppna på söndagarne skall förfalla.
Jag yrkar fortfarande återremiss.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(trefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvis föl¬
jande yrkanden, nemligen: l:o att den förevarande punkten måtte
bifallas; 2:o af Herr Ribbing, att Kammaren, med afslag å Ut¬
skottets deri gjorda hemställan, måtte besluta, att § 28 i brän-
vinsförsäljningslagen skulle erhålla följande förändrade lydelse:
»Under sön- och helgdagar etc. (lika med nuvarande 1 mom.)
Under gudstjenst etc. (lika med nuvarande 2 mom.) Under sön-
och helgdadar, från kl. 6 om aftonen föregående söcknedag, vare
all annan utskänkning förbjuden, än på gästgifvaregård vid måltid åt
resande, derest icke, på landet, Yår Befallningshafvande, på grund
af särskilda omständigheter, undantag meddelat, eller, i stad,
kommunalstyrelsen om utskänknings tillåtande fattat beslut, som
af Yår Befallningshafvande, efter magistratens hörande, godkän¬
nes. Dock far hvarken sådant undantag å landet, eller tillåtelse
i stad för hvarje gång utsträckas utöfver 6 månader ;»
samt 3:o, att punkten skulle till Utskottet återförvisas.
Härefter framstälde Hr (.trefven och Talmannen först proposition
på bifall till punkten, hvarvid svarades inånga nej, blandade med
ja, sedermera proposition på afslag derå samt bifall till Herr Rilbings
förslag, då svaren utföllo med många nej jemte åtskilliga ja, och
slutligen proposition på punktens återförvisning, hvilken proposition
besvarades med många ja, blande med nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.
Sedan votering äskats, samt Kammaren, uppå Herr (trefven och
Talmannens framställning, såsom kontraproposition vid voteringen
antagit bifall till punkten, uppsattes, justerades och anslogs föl¬
jande voteringspropositionen:
«Den, som vill, att 13:de punkten i Bevillnings-Utskottets
betänkande N:o 4 skall till Utskottet återförvisas, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles punkten».
Torsdagen den 20 April, e. m.
25
N:o 23.
Omröstningen företogs, och
hafva utfallit sålunda:
J a —
vid dess slut befunnos rösterna Andriiyar i
bränvinsför-
fattningarne*
(Forts.)
60.
Nej — 28.
Punkten 14.
Bifölls.
Punkten 15.
Herr von Stockens t rom: Den fråga, som nu kommit un¬
der öfverläggning, har år efter år varit föremål för Riksdagens
pröfning. År 1870 framlade Bevillnings-Utskottet för Riksdagen
ett förslag, hvari hemstäldes att tillverknings- och försäljnings-
afgifterna skulle sammanslås till en. Detta förslag blef' icke af
Riksdagen antaget. Året derpå framstälde Utskottet ånyo samma
förslag, men med den förändring i formen, att Utskottet kem-
stälde det Riksdagen måtte hos Kong! Maj:t i underdånighet an¬
hålla om framläggande af en lagstiftning i den förut föreslagna
rigtningen. Icke lieller denna gång blef förslaget bifallet. Vid
derefter följande riksdagar väcktes enskilda motioner i nämnda
syftning. Utskottet afstyrkte dessa motioner vid alla riksdagarne,
äfven vid den sist förflutna, ehuru då var vid Utskottets betän¬
kande fogad en väl utarbetad och genomförd reservation af den
man, som genom sin ställning och verksamhet kunde anses vara
bäst i tillfälle att bedöma eu sådan fråga. Riksdagen ville dock
icke besluta såsom Utskottet föreslagit. Nu ser man att Utskot¬
tet återvändt till den gamla öfvertygelsen och ånyo framlagt de
förslag Utskottet sedan så lång tid öfvergifvit. Under den tid,
jag hade äran vara ledamot af Bevillnings-Utskottet, kunde jag
aldrig sluta mig till den mening, som nu finnes af Utskottet ut¬
talad.
Jag besvärar icke Kammaren ofta med mina yttranden, men
i denna sak, som jag anser vara af den högsta vigt, har jag an¬
sett mig icke kunna vara stillatigande, utan funnit mig böra
gifva till känna, att jag står qvar på samma grund som förut.
Om jag icke misstager mig, väcktes första tanken på dessa skat¬
ters ' sammanslående deraf, att Finland år 1865 antog en så be¬
skaffad lagstiftning, af hvilken, såsom man framhållit, ganska
lysande resultat visat sig. Det har likväl sedermera blifvit ut-
redt och ådagalagdt, att det visserligen icke varit denna lagstift¬
ning ensamt, som åstadkommit, att man i Finland har mindre
skäl än hos oss att klaga öfver rusdryckers missbrukande, utan
att jemväl andra orsaker i lika hög grad dertill medverkat. Det
är nemligen händelsen, att i Finland rättigheten att tillverka
N:o 23.
26
Ändringar i
Iränvinsfcir-
fattningame.
(Forts.)
Torsdagen den)20 April, e. m.
bränvin icke är oinskränkt, utan endast en viss qvantitet eller
4,300,000 kannor tillåten. Vidare är det aldeles förbjudet att der
införa något bränvin, och slutligen gifvas äfven stora inskränk¬
ningar i afseende å försäljningsställenas antal, ijlet nemligen så¬
dana fä finnas endast vid gästgifvaregårdar. Vid sådant förhål¬
lande hafva, åtminstone efter min uppfattning, de exempel, som
man velat hemta från detta vårt naboland, förlorat eu stor del
af den kraft, man velat tillmäta desamma.
Hvad är det då som man egentligen söker vinna med denna
sammanslagning af skatter? Jo, säger man, derigenom skall man
bereda eu större statsinkomst och genom införande af en lika
beskattning utöfva rättvisa mot den del af befolkningen, som nu
får betala spritdrycker högre än andra, och särskild! har man
framhållit, att man vill lemna åt kommunerna att, utan afseende å
ekonomisk vinst, i den allmänna ordningens och sedlighetens intresse
sjefva lagstifta för bränvinsförsäljningen.
Hvad nu först beträffar statsinkomsten, så äro vi för när¬
varande lyckligtvis i den ställning, att vi icke behöfva på detta
sätt öka densamma; och att öka en skatt, utan att hafva behof
af en sådan ökning, hör säkerligen icke till några sunda regler.
— Man vill söka införa en lika beskattning, för att derigenom
hämma en orättvisa. Först och främst tror jag icke. att det blir
möjligt hämma denna orättvisa genom att göra bränvinet lika
dyrt för alla, ty det är väl med denna handel, som med all annan
sådan, att den. som köper i parti, får varan för bättre pris
än den, som köper i minut, så att, efter min uppfattning,
bränvinet under alla förhållanden blir dyrare, då det skall köpas
på minuteringsställen. Och dessutom är i afseende å denna rätt¬
visa att märka, att bränvinslagstiftningen är en undantagslag¬
stiftning, som mall ansett sig tvungen att införa, då det funnits
vara nödvändigt att för den egentliga drinkaren så mycket som
möjligt fördj-ra bränvinet.
Nu kommer jag till det sist omnämnda skälet för ifråga¬
varande sammanslagning, nemligen sträfvande! att söka bereda
ordning och sedlighet genom att öfverlemna till kommunerna att
efter sitt behag ordna försäljningen af bränvin. Het är egentli¬
gen i denna punkt som jag alltid ansett och fortfarande anser en
verklig fara kunna ligga. Het är ett antagande, hvars hållbar¬
het alls icke är bevisad, att det genom ett sådant förfarande
skall blifva bättre än det förut varit, och för öfrig! har jag ännu
icke i något enda af alla de framlagda förslagen sett nöjaktigt
besvarad den frågan, hirra detta ordnande af kommunerna skall
komma att ske. Man har hört ett förslag, att lemna full frihet
vid försäljningen. Hvad skulle väl följden deraf blifva? Otvif¬
velaktigt ett återgående till den ställning som var rådande, innan
vi fingo vår nuvarande bränvinslagstiftnmg: krogar skulle uppstå
öfverallt i landet, Andra hafva föreslagit, att kommunerna skulle
ega rätt att, mot särskild afgift till kommunen, antaga försäljare
27
N:o 23.
Torsdagen den 20 April, e. m.
bränvin. Följden af detta blefve åter, att man motarbetar Ändringar i
vad man egentligen nu söker åstadkomma genom en förändring, ^nv'nsfor-
y genom ett sådant tillvägagående får man ju åter eu särskild (Forts.)”*'
fgift och har således endast höjt tillverkningsafgiften, under det
an bibehållit en särskild försäljningsafgift. Ännu andra hafva,
likhet med Bevillnings-Utskottet år 1870, föreslagit, att det skulle
ara kommunerna helt och hållet förbjudet att beräkna sig någon
lags vinst af sådan försäljning. Men då frågar jag, huru man
kall kunna tillse, att ett sådant förbud icke öfverträdes af kom-
unerna.
Den reservant, hvilken jag förut åberopat, säger i sin reserva-
ion, att det finnes många sätt att ordna bränvinsförsäljningen,
en blir dock svaret skyldig i fråga om hvithet sätt vore det
ämpligaste. En stor svårighet skulle äfven möta i att bereda
rsättning åt landsting samt hushållningssällskap och kommu-
er för de inkomster, de nu åtnjuta af försäljningen. Utskottet
äger i sitt betänkande uttryckligen, att det anser en sådan er-
ättning böra lemnas åtminstone åt landsting och hushållnings¬
ällskap, och det vore väl illa, om så icke skulle ske, då man
et, att de just på denna inkomst grunda sina många nyttiga in-
ättningar. Att komma från att lemna sådan ersättning åt stä¬
mma blefve väl äfven svårt, då samma förhållande gäller för
em, att de dessutom från längre tid tillbaka begagnat och egt
ätt att uppbära dessa inkomster. Emellertid förefaller det gan-
ka motbjudande, att staten skall ställa sig skattskyldig under
ommunen, och det vill man icke gerna gå in på.
Naturligtvis kan jag icke annat än önska, att dryckenskaps-
asten på allt sätt måtte hämmas, och vore jag i stånd att tro,
et ett förslag, ntarbetadt i den retning, Utskottet förordat,
kulle, såsom Utskottet säger, kunna åstadkomma en kraftig mot-
erkan mot rusdryckers missbrukande, skulle jag vara den förste
tt låta alla betänkligheter falla, och biträda ett sådant förslag,
en jag är icke öfvertygad derom. En lagstiftningsåtgärd är
eke ensam mäktig att förekomma och utrota dryckenskapslasten,
å tiderna äro sådana, som de nu en längre tid varit, då arbets-
örtjensten är så riklig, är det tenalj gen omöjligt att på något sätt
unna hindra den, som är begifven på dryckenskap, att för sina
enningar förskaffa sig hvad han önskar. Han förskaffar sig det
ill hvad pris och på hvad sätt det må vara. Att han icke skyr
ör priset , ser man tydligt och klart deraf, att han håller sig icke
llenast till bränvin och dermed likartade drycker, utan ryggar
eke tillbaka för att, för anskaffande af de allra dyraste viner,
nvända betydliga utgifter. Detta är ett förhållande, som är
ändt, i synnerhet i de orter, der arbetarne haft stora arbetsför-
'enster. Den lagstiftning, som vi för närvarande hafva, har ut¬
äta från den åsigten att använda egentligen två medel för att
ämma dryckenskapslasten. Det ena var att fördyra bränvinet
ch det anclra att söka hafva så få försäljningsställen som möjligt
N:o 23.
Ändringar i
bränvinsfiir-
fattningarne.
(Forts.)
28 Torsdagen den 20 April, e. m.
tillgängliga. Nog är det väl säkert, att dessa medel emellertid
hafva verkat temligen godt i landet, och om det också är ett
annat förhållande för närvarande just till följd af de ökade ar-
betsförtjensterna, så hafva vi dock förut vid flere tillfällen just
här på detta ruin hört erkännas, att det blifvit mycket bättre,
än det var för många år sedan. Man har också sökt att genom
partiela förbättringar göra den nuvarande lagstiftningen ända-
målsenligare, än hvad den varit, vi hafva infört den mindre parti¬
handeln, och i dag är också inom denna Kammare ett steg taget
i denna rigtning genom bifall till den föregående like punkten
detta betänkande. Vi veta att man i England begagnat det en
af de medel, som vi här anlitat. De hafva der sökt göra bran
vinet så dyrt som möjligt, men lemnat frihet åt sjelfva bände
dermed, hvithet också ledt derhän, att begäret efter lusdiycke
tagit öfverhand. Med anledning deraf har man på senare fide
i nyssnämnda land lyssnat till, huru lagstiftningen varit beskaf
fad i Sverige, och varit färdig att med afseende pa försäljnmge
införa nästan enahanda stadganden, som här varit gällande oo
ansetts medföra välgörande verkningar.
Min lifligt öfvertygelse är den, att hvad som kan verka mes
till superilastens hämmande är befordrande af upplysning, arbet
samhet och sedlighet. För framgången deraf höra vi så mycke
möjligt är arbeta, och godt vore det, om också från de bättr
lottade samhällsklassernas sida det komme något efterdöme a
försakelse, livilket kunde hafva till följd de mindre väl lottade
förbättring i det afseendet.
Ja o- ber nu att slutligen fa tillägga, att om detta förslå
verkligen skall af Riksdagen frambäras till Kong! Maj:t, sä ön
skar jag för min del, att det måtte vara med fullt allvar å Riks
dagens "sida, som detta sker, och att man måtte hafva väl betänk
sig” så att, om ett sådant förslag kommer utarbetadt tillbaka frå
regeringen, man också är färdig att acceptera detsamma, om de
hvilar på den grundsats, som man nu från Riksdagens, sida vi
uttala. Det är för närvarande eu temligen allmän opinion, åt
räddningsmedlet skall ligga i denna sammanslagning af skatterna
man tycker kanske att, då man anser sig böra göra något t.
hämmande af ett öfverklagadt ondt, detta är ett sätt att ga t
väga, för att komma ifrån saken, och förhoppningen om medlet
ofelbarhet öfvergår till en slags visshet. Men det är icke allti
säkert, att en sådan opinion, som blifvit småningom allt mer oc
mer upparbetad, är den rätta. Det händer, att sadana förestå,
ningar, origtigt nog, öfvergå till axiomer, ja, man kan säga t
trosartiklar, och då jag för min del icke hör till de troende, s
tillåter jag mig att yrka af slag på 15:de punkten af Utskottet
förevarande betänkande.
Herr Hammar: Vid en lagstiftning, som har så många svåri
heter att öfvervinna som denna, är det icke att undra på, om olik
29
N.o 23
Torsdagen dan 20 April, e. m.
meningar göra sig gällande. Vi hafva också ar från ar sett be¬
vis derpå; och så är förhållandet äfven nu. Bevillnings-Utskottet
har fått emottaga åtskilliga motioner äfvensom frän Kongl. Magt
till honom stälda petitioner, Indika alla hafva sökt att na ett och
samma mål, eller ett hämmande af missbruket af rusdrycker, ehuru
på helt och hållet olika vägar, i det att den ene trott sig kunna
vinna detta mål genom att lemna den största frihet åt försälj¬
ningen, under det en annan anser målet kunna vinnas genom den
mest restriktiva lagstiftning. Under sådana förhållanden är det ej
att undra på, att. när denna fråga behandlades inom Utskottet,
olika meningar äfven der gjort sig gällande. Resultatet har emel¬
lertid blifvit det skrifvelseförslag, som nu föreligger till Kamma¬
rens godkännande eller förkastande. Ehuru jag icke reserverat
mig mot detta betänkande, får jag erkänna, att det icke har till-
fredsstält mig, och det af flera skäl, hvilka jag ber att fa närmare
\)et stål- visserligen icke direkt uttaladt här, att man önskar
den så kallade sammanslagningen af skatterna, men det är dock
tillräckligt antydt för att man kan se. att detta vant meningen.
Till eu 'början tillåter jag mig att påpeka det för hallan let, att
ordet sammanslagning af skatter är efter min åsigt ett alldeles
oriktigt användt uttryck, tv eu sammanslagning åt skatter förut¬
sätter in åtminstone två redan befintliga skatter. Detta ar likväl
icke bär förhållandet, ty här finnes produktionsskatt och har finnes
försälj nii i gsafgift. men försäljmngsafgiften drabbar icke allt brän¬
vin, som säljes, utan endast eu del deraf. Om således den sa kal¬
lade sammanslagningen kommer att ega rum, är det icke eu samman¬
slagning åt två befintliga skatter, utan ett borttagande åt den nu¬
varande försäljningsafgiften och eu förhöjning i produktionsskatten.
Hvad är orsaken, att dessa försäljmngsafgifter aro så ordnade som
för närvarande! Jo, helt enkelt för att pa den vägen söka erna
ett hämmande af superiet. Man har nemligen ansett att eu försäljning
i parti icke befordrar superiet, och derföre har man icke palagt någon
särskild afgift pa denna försäljning. Man har äfven ansett, att
eu utminutering af bränvin i någon grad-befordrar superiet och
derföre pålagt denna försäljning en utgift af 2o ore per kanna.
Men hvad man ansett mest befordra superiet, ar krogarne eller
den så kallade utskänkningen, och derför har man sekt hämma
detta genom att pålägga denna försäljning eu afgift åt 40 ore pei
kanna Vill man nu sammanslå skatterna, sa ai det, som jaQ
förut sagt, endast ett borttagande af den nuvarande lorsaljnings-
afSten ?ch förhöjning af produktionsskatten, men genom eu dylik
a+ivrl bort faser man äfven den hämmande inverkan, som forsalj-
ningsafgHten haft på superiet. Jag tror dock, att man måste gorå
sig noggrant reda för konsekvenserna och följderna åt denna «unnuia-
‘ TTvad afser man egentligen dermed? Jo, tvasakei,att
*2B!+J£& och allt bränvin lika dyrt -för träde kas-
b0„de,i „ä,tjenare,r-, säsom eu åt motronärenreuttryckt sig. Jag
Ändringar i
bränv m.^för¬
fattning arne
(Forts.)
N:o 23
30
Torsdagen den 20 April, e. m.
Ändringar <
bränvinsfur-
fältning ar ae.
kali icke föreställa mig, att jag genom att sammanslå skatterna
skall minska superiet, sä vida jag icke på samma gång gör brän¬
vinet dyrare, men det gör jag icke, om jag borttager försäljnings-
afgiften. Ty om jag äfven vill, såsom i eu motion är föreslaget,
lägga den allra högsta försäljningsafgift, som nu finnes på utskänk-
ningen, eller 40 öre per kanna till den nuvarande tillverknings-
afgiften, som är 80 öre per kanna, gör det tillsammans eu krona
20 öre per kanna. Bränvinet har, enligt hvad prisen för i år
visa, kunnat produceras för några och 50 öre per kanna. Det
skulle då kunna säljas för 1 krona 70 öre per kanna, och om jag
borttager försälj ningsafgiften och lemnar försäljningen fri, skulle
det således med fördel kunna säljas till 2 kronor per kanna, då
det för närvarande icke på något utskänkningsställe säljes under
3 kronor per kanna. Jag kan således icke finna, att man på den
vägen vinner målet att minska superiet. Vore det en sanning, och
det är det, åtminstone i någon mån, att man minskar superiet ge¬
nom att göra bränvinet dyrare, hvarföre icke då öka produktions¬
skatten och bibehålla försäljningsafgiften? Då måtte jag väl ändå
bättre nå målet att göra bränvinet dyrare och derigenom äfven
komma till målet att minska superiet. Månne man då efter den
sä kallade sammanslagningen vill lemna all br änvinsför sälj ning
fri? Jag är öfvertygad att de fleste skulle draga sig för att till¬
styrka något sådant, och derigenom påtaga sig ansvaret att åstad¬
komma ett till sina verkningar liknande tillstånd som under hus-
behofsbränningen. Om jag deremot icke lemnar bränvinsförsäl -
ningen fri genom ett lagstadgande, då måste den väl lemnas t
någon eller några, och desse således få ett monopol på försäljnin¬
gen; och hvad vinner man då? Det är ju samma förhållan¬
den, som för närvarande egen rum. Jag kan således icke finna
någon vinst i detta afseende.
Man har så mycket talat om, att det är så ofantligt mycket
bränvin, som går obeskattadt af dessa försäljningsafgifter. Ja, det
har varit så, men om man vill göra sig noga reda för huru för¬
hållandena nu äro, tror jag mig med officiela uppgifter kunna
styrka att så icke nu är förhållandet. Detta ändrade förhållande
inträdde med 1873 års Riksdags beslut, då Riksdagen ålade bolagen
i städerna att afstå sina så kallade vinstmedel, som hufvudsak-
ligast bestå i det kannetal bränvin, som dessa bolag- sålde utöfver
det beskattade kannetalet. Dessa vinstmedel ingå för närvarande
till lika fördelning, som försäljningsafgifterna, nemligen med
| till] landstinget, | till hushållningssällskapen och ? till kommu¬
nen. Jag skall be att dervid fa nämna, att, enligt officiela uppgifter,
redovisning för det senaste året, från den 1 Oktober 1874 till den
1 Oktober 1875, icke inkommit från mera än 15 af rikets 24 län.
Dessa medel, som nu genom det senast omtalade riksdagsbeslutet
går jemte skatten till fördelning, utgöra 1,048,000 kronor. Ors
ken, hvarför uppgifter icke inkommit från de andra nio länen,^är
att bolagen inom sju af dem da ännu innehade sina förra oktroj er,
31
Torsdagen den 20 April, e. m.
N=>23
Lvilka dock numera upphört. Men då man med all säkerhet kan Ändringar i
antaga, att när deras så kallade vinstmedel äfven komma att gå bräminsfsr-
in till fördelning, de komma att blifva i full proportion med de faUJl'mgarne,
närvarande, skall det visa sig, att allt, sammanlagdt, kommer att (Fortsh
utgöra 1,680,000 kronor, som kommer att jemte den direkta för¬
säljningsafgiften ingå till fördelning. Vill jag nu se efter, huru
många kannor bränvin, som för närvarande beskattas efter kanne-
talet, gör det, enligt officiela uppgifter, för minuthandel 2,675,000
kannor och för utskänkning 2,670,000 kannor. Dessa båda summor
sammanslagna göra 5,345,000 kannor, för hvilka i närvarande stund
betalas en direkt beskattning. Men såsom jag nyss nämnde ingår
vidare på indirekt beskattningsväg, genom öfverlemnande af först
omnämnda medel till lika fördelning som den direkta beskattnin¬
gen, 1,680,000 kronor, som representera, om man beräknar hälften
deraf eller 840,000 kronor motsvarande en beskattning efter 40 öre
per kanna = 2,000,000 kannor samt den andra hälften efter 25 öre
per kanna 4,800,000 kannor. Således skattäs för närvarande genom
den direkt ingående skatten för i rundt tal 5,350,000 kannor och
indirekt för ett kannetal af 6,900,000 kannor. Således, mine herrar,
ingår här för närvarande dels direkt och dels indirekt afgift för
en försäljning af mer än 12 milioner kannor, allt i rundt tal räk-
nadt, och detta är styrkt på officiela uppgifter. Jag tror således,
att man mycket missuppfattat förhållandena, sådana de i verklig¬
heten äro, då man säger, att det finnes mycket bränvin, som gar
obeskattadt. När vi vidare erinra oss, att den närvarande lag¬
stiftningen icke bestämmer någon skatt för bränvin, som säljes
till en qvantitet af 15 kannor eller derutöfver, så kan väl antagas,
att åtminstone 4,000,000 kannor säljas i och öfver 15-kannevis, och
vi hafva då hvad som i medeltal tillverkas.
Vi skola dervid äfven komma ihåg att det ligger i taxerings-
komitéernas händer att taxera upp gästgifvaregärdar och andra
försäljningsställen, som anses sälja högre kannetal bränvin, än
hvartill de äro uppskattade. Nu vill man genom sammanslagnin¬
gen af skatterna vinna det målet att göra bränvinet lika beskat-
tadt och lika dyrt. Lika beskattadt till staten är bränvinet för
närvarande, ehuru icke vid försäljningen, der partiförsäljningen är
undantagen. Vill man att äfven den skall ga in i beskattningen,
finnes ju icke något hinder deremot utan att man derföre behöfver
göra en sammanslagning af skatterna. Jag har redan påpekat,
att, om lagstiftningen här skulle träda emellan, skulle den antingen
lemna bränvinshandeln alldeles fri eller också lemna den till någon
eller några, som skulle, få monopol derå.'Men nu säger man: få vi blott
skatterna sammanslagna, så simla vi lemna till kommunerna sjelfva
att inom sig ordna försäljningen. Jag är dock viss om att det i
sådant fall skulle erfordras eu kontrollerande myndighet, som har
ett ganska starkt inseende öfver att icke missbruk sker, och
äfven om man vill lemna en kommun mera frihet att bestämma,
huru den skall handhafva försäljningen, kan denna kommun icke
N:0 23.
32
Torsdagen den 20 April, e. m.
Ändringar i gerna gä någon annan väg, än att antingen lemna fömäljningen
bränvinsför- |‘,.j e]jer också till en eller flere personer, som derå skulle ta et
fattmngarm. m ol Det förra kan nog lika litet medgifvas som att staten
(For '-1 skulle lagstifta i den rigtningen, och det senare ar det förhållande
V1 ieEnUafSUtskottets ledamöter, som reserverat sig emot samman-
slagningen, har dervid tillika yttrat, att, om någon a
ht ega ram, han på intet vilkor vill, att någon e.wttamgAal
komma i fråga åt kommunerna för de inkomster, dekomma att
genom borttagande åt försäljningsafgitterna mista,
kan jag icke instämma uti hans åsigt 1 a L 000 kronor
rande utgör landstingens andel i branvmsafgifterna^ , ^
Man säger visserligen, att landstingen hafva Sef nå nåsot
och att de således kunna taxera ut hvad som beho ; Jpommet
annat sätt, men jag tror, att det skulle vara tern ig _ Him-
om de skulle nödgas begagna sig af denna beskattnings • ^
hållningssällskapen hafva deremot erhållit större lo , « .få
kronor och detta till följd deraf, att här finnas tre rika ^oiiestmler
Göteborg. Malmö och Norrköping, som lemna ^ ;
bränvinsmedel till hushållningssällskapen. Da huslial g-
skauen icke e°’a någon beskattningsrätt, fragar jag, p
punkt de skulle komma att stå med afseende på deras verksamhe ,
om man med ett penndrag skulle fråntaga dem &
säl] ningsafgiften f Man vill icke heller tillerkänna studel na nago
ersättnino' i händelse de skulle mista sina andelar i foisaljningen.
Men Se herrar, vi måste tänka på, att man r aDmanhfå^i
ganska rädd att röra vid privilegier. Ja, Riksdagen S
I. rädd just i afseende på bränvinslagstiftningen i detta ia b att
man icke velat taga från gästgifvenerna rättigheten till branvins
försäljning Men städerna hafva också haft sina privilegier i de
fallet och jag ber få erinra derom, att städerna hatt och ega ännu
på en del ställen bnrskapsegande borgare, hvilka hafva
rni eu dylik försäljning, och hvilka privilegier stadeina pa tie
ställen fått med ganska betydliga uppoffringar tilläsa sig, hval på
ettWt exempel i Stockholm smu * latemed
196 000 kronor inlösa de privilegier, som dessa burskapseganue
förmås-a eller krafter att framställa något mera omfattande förslag
f^dei? rigtningen, utan att detta bör ötVerlemnas till regeringen,
nen i det skrifvelseförslag, som Utskottet tramstält, bär jag icke kun
nät instämma. Skulle deremot ett annat skrifvelseförslag kunna
33
N:o 23.
Torsdagen den 20 April, e. in.
uppställa-^, hvari man icke hinder regeringen och icke binder sig Ändringar i
sjelf med några bestämda, på förhand gifna föreskrifter, skulle iag ^änvmsför-
antagligen biträda ett sådant. ' ^"(Fofts )>!<?'
Ilcrr von Geijer: Jag anser, lika med Bcvillnings-Utskot-
tet, tidpunkten nu vara inne för Riksdagen att vända sig till
Kong!. Maj:t med anhållan, att Regeringen ville taga om hand
frågan om bränvinslagstiftningen. Men emot antagande af det
förslag till underdånig skrifvelse, som Utskottet här framstält,
har jag mina betänkligheter, kvilka äro så stora, att jag icke
kan biträda detsamma. Likväl tror jag, att skrifvelsen lätt nog
kan förändras så, att den får ett lämpligt innehåll. I det af-
scendct yttrade den siste talaren ock några ord, som uttryckte
ungefär samma tanke. Jag får fästa uppmärksamhet på, att i
lista momentet af den föreslagna underdåniga skrifvelsen säges,
att de nya lagarne skulle hafva till syftemål, bland annat: “en
lika beskattning på allt bränvin, som inom landet tillverkas och
förbrukas, under hvilken form och benämning denna beskattning
ock må komma att utgå.“
Det är svårt att fatta dessa strängt accentuerade ord på
annat sätt än att bränvinskandoln, så i parti som minut, borde
blifva en fri näring. Detta vet jag nu icke är Utskottets me¬
ning; under föregående år väckta förslag, som gått ut på att
lemna rörelsen fri och sätta eu mycket hög afgift på tillverk¬
ningen, hafva icke af Utskottet godkänts, och i detta hänseende lärer
Utskottet, derom är jag säker, ej ändrat åsigt. Tvifvelsutan lä¬
rer dot vara Utskottets mening att kommunerna skulle ega
ordna bränvinsförsäljningen, dock utan rättighet att derför taga
någon accis. Bränvinsförsäljningen blefve sålunda ett monopol
i kommunens hand, utan att den derpå finge bereda sig någon
den minsta vinst. Detta är en gammal, enligt mitt förmenande
olycklig, tanke. Om man håller sig strängt till orden, kan man
visserligen säga, att bränvinsliandeln på detta sätt ordnad blir
obeskattad, fastän monopoliserad, men ett så beskafladt monopol
är för mig åtminstone en obegriplig sak.
Antingen nu bränvinsliandeln blifver en fri näring eller
ett icke vinstgifvande monopol i kommunens hand borde ju, i
båda fallen, den ersättning till kommunen m. fl., hvarom talas i
andra momentet af den föreslagna skrifvelsen, icke billigtvis
kunna förvägras. Vi finna emellertid af andra momentet, att
det skulle blifva fråga om ersättning, endast i händeht genom en
ny försäljningslags antagande, landsting, hushållningssällskap
och kommuner skulle komma att gå miste om de inkomster,
hvilka de hittills upphemtat af bränvinsförsäljningsafgifterna.
Tänker sig icke här Utskottet den möjligheten, att de nya lagarne
kunde blifva så aflattade, att kommunen finge upptaga bränvins-
försäljningsaccis, oaktadt Utskottet i 1 mom. uttalat en motsatt
mening? Häraf måste jag komma till den slutsats, att tanke*
Forsla Kammarens Fiol. 1870. Ko ‘Jo. 3
N:o 23.
34
Andringar i
bmnvinsför-
faitnmgarne.
(Forts.)
Torsdagen (ten 20 April, e. m.
gången i Utskottets betänkande är något oklar. Jag kan icke
förstå, hvad _ det ligger för vigt på att göra skrifvelscu så lång
och omständlig, som Utskottet föreslagit. Här är väl icke fråga om
något annat, än att Riksdagen skall frambära sina önskningar
till Regeringen, att don må taga saken om hand. Det har ju
förut nändt, då stora frågor ötverlemnats till Regeringen, att
Riksdagen. blott anmält behofvet af en förändrad lagstiftning i
något speciolt ämne; och jag återkallar i herrarnes minne, huru¬
som rörande omarbetning af en mycket stor beskattningslag,
nemligen vår bevillningsförordning, den skrifvelse, Riksdagen der¬
om aflat till Kongl. Maj:t, innehöll ingenting annat än att, som tid
efter annan under riksdagarne anmärkningar blifvit gjorda emot
gällande bevillningsgrunder, Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta
en ny bevillningsförordning. Jag tror, att vi äfven nu böra gå eu
sådan våg. och således, i stället för den föreslagna skrifvelscu,
yttra oss i mera allmänna ordalag. Med hänseende dertill, an¬
håller jag att få föreslå, att den skrifvelse, som Riksdagen skulle
aflåta, måtte blifva af följande lydelse:
“att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till näst samman¬
trädande Riksdag afgifva förslag till nya lagar angående tillverk¬
ning och försäljning af bränvin m. m., i syfte att åstadkomma
ett kraftigare motverkande af rusdryckers missbruk. “
Jag tror, att en sådan skrifvelse skulle vara tillfyllest¬
görande, och jag har vågat framställa detta förslag, äfven af det
skål att, efter hvad jag har mig bekant, det 2:dra mom. af Ut¬
skottets skrifvelse icke bär utsigt att vinna framgång i Andra
Kammaren. Innehåller skrifvelsen icke något annat än det jag
föreslagit, tror jag, att do betänkligheter kunna bortfalla, som
den siste talaren framstälde, eller att, när man genom skrifvcl-
sen går in i detaljer af frågan, bör man ej glömma fästa upp¬
märksamheten på den omständigheten, att för städerna är rättig¬
heten att bestämma i afseende å utskänkningen eu privilegii-
tråga. Jag har vid flera föregående tillfällen påpekat, att stä¬
derna möjligen böra anses hafva ett sådant privilegium, men om
skrifvelsen blir så kort, som jag föreslagit, är väl detta en de¬
taljsak, hvilken, liksom öfriga sådana, kommer att af Regeringen
tagas i betraktande; hvad soin kan göras i och för ordnandet af
bränvinslagstiftningen må vi då hafva förhoppning om att det
skall komma att ske. Att sammanjemka alla de åsigter, som
inom Riksdagen i denna fråga blifvit framstälda är eu svår sak,
och jag vet icke ens, huru Kong! Maj:t skall kunna komma till
rätta dermed; men kan icke Kongl. Makt göra det, icke förmår
Riksdagen det, °
Friherre af Ugglas: Har man från föregående riksdagar,
och äfven innevarande riksdag, hemtat någon erfarenhet i afse¬
ende på behandlingen af bränvinsfrågorna, svnnerligast den, som
rör försäljningslagen, tror jag det är den, att Riksdagen verk-
Torsdagen den 20 April, e. m.
35
aS-011 ^ 1y°ka*lj; åstadkomma något väsentligt för vinnande af
et mål, som Riksdagen i detta afseende eftersträfva!: och jag
C|' det' JTarf ielt natui'ligt, ^ det vore icke möjligt för ett
Bovillmngs-Utskott, sammansatt af de bästa krafter, att kunna
intränga i en så svår lag, som försäljningslagen, och i det afse-
endet framlägga ett fullständigt förslag. Det är således icke nå-
;ri’iU,iaVn? Revilhnngs-Utskottct, då jag vågar påstå,
att Utskottet icke kunnat lösa donna fråga. Emellertid svnes
det mig vara hog tid att något vidtages för att få frågan'löst.
V hafva bär i afton hört så mycket talas om de förfärliga följ-
hm W inr?rf k*enS^pslaSten- Yi vota’ att fl'ån skilda delar åt
landet blifvit till Regeringen stälda uppmaningar och rop, att
något måtte vidtagas tdl hämmande af missbruket af rusdrycker
och dessa åsigter i landet tror jag erinra derom, att försäljnings-
ifr 4 :synn.crhot mås‘e undergå förändring. Jag är derföre
m v ( i®År dcnna Punkt föreslagit eu underdå-
nigl skiifvelso till Kong Maj:t; men jag kan icke följa Utskottet
1 f/T; a t.jap kan godkänna dess skrifvelse i sin helhet. Ut¬
skottet liar i donna skrifvelse hemstält, att Kongl. Maj:t måtte
utarbeta nya lagar angående tillverkning och försäljning af brän¬
vin m. m. i syfte att åstadkomma dels ett kraftigare motverkande
åt rusdryckers missbruk, dels en lika beskattning på allt brän¬
vin. Dessa båda frågor har Utskottet således sammanblandat,
och jag skulle, för mm del, betvifla att detta kan vara klokt.
mS4V1S| Ti lämPll8'Ilctcj11 att sammanslå de båda afgifterna äro
y ket delade. 1 rågan derom har förevarit vid riksdagen, tror
jag, 8 a i) gånger, och J — 1 ’........ -’-
nnkllori- i ° U0'*7! r™, dcn kar ständigt blifvit af Riksdagen
0 lind, med ett ord tankarne äro derom delade, och jag måste
fdetmVlll erkänna, att det icke står för mig klart, 'hvad som
detta tall år det rätta. Jag kan icke se, att genom samman¬
slagningen åt do båda afgifterna sjelfva missbruket af rusdryc¬
ker skall i någon mån kunna förekommas. Deremot vill jag
^ n fi In .ff dCt lggGr Cn i den tanken, att allt brfn-
vm skall blifva, så att säga, lika dyrt, så att icke den som kö-
pci en större qvantitet bränvin blir fri från utskänkningsafgift,
under det den, som köper eu mindre qvantitet, skall betala den.
ST;, jp'1' cn, orättvisa deri, att bränvin kan vara olika be-
skattadt; men någon inverkan till hämmande af sjelfva missbru-
rusdrycker kan Ja» lcke finna genom sammanslagningen
vSn «egf 1Um’ °C4 detta Ju sJclfva syftemålet i denna stund för
fao• < CrCf1<lct ]i#8'er inom lagstiftningens område.
;SgomSe fÖrv mm dd’ att, ?f?ngh Maj:t ville tagöa denna frå-
ötVer^M l ’ m ffn.om särskilda sakkunniga personer noga låta
! fhl? forfattningarne angående tillverkning och försäljning
;..i, äTn i 1 dCt Uyft? S(!ka förekomma missbruk af rusgif-
hamlö0,7 f .r’, °Ch ratt KoilSL MaJ:t ville Riksdagen derom
' i "4 i i 01S a8- Jug tror, att det är den enda praktiska vä-
" ’ 1 11 man vin komma till något resultat. På grund häraf
N:o 23.
Ändringar i
hränvimför-
fattningarne.
(Forts.)
N:o 23.
Sfi
Torsdagen den 20 April, e. ni.
Ändringar i
briln rinsfiir-
\Jattningarne,
(Forts.)
iiuser jag mig böra i hufvudsaken instämma med den siste tala¬
ren och hemställa, att Kammaren behagade, i stället för don af
Utskottet föreslagna skrifvelse]!, antaga eu skrifvelse afföljande
lydelse:
«att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunnige män låta öfver¬
se nu gällande författningar angående tillverkning och försäljning
af bränvin, i syfte att genom lagstiftningen må kunna åstadkom¬
mas ett än kraftigare motverkande af rusdryckers missbruk samt
derefter i detta ämne till Riksdagen afgifva förslag.»
Jag tror, att om man stannar vid en sådan skrifvelse, man
har lemnat frågan i den enda hand, som är mäktig att åstad¬
komma en fullständig lösning af densamma.
Herr de Maré, Gustaf: Villigt erkänner jag, att det förslag,
som Bevillnings-Utskottet i denna punkt framlagt, går i en ret¬
ning, som jag tror vara den enda rätta, om det mål, hvartill Ut¬
skottet säger sig sträfva, skall kunna ernås, eller att åstadkomma
ett kraftigare motverkande af rusdryckers missbruk; men då jag
erkänner detta, är jag icke nog lycklig att äfven kunna erkänna,
att Utskottet har funnit den rätta vägen, för att nå detta mål.
Jag hyser den öfver ty gelsen, att om en skrifvelse i denna rigt-
ning skulle till Kongl. Maj:t aflåtas med den begäran, som Ut¬
skottet gjort, att Kongl. Maj:t skulle till nästa Riksdag framlägga
förslag till nya lagar i detta afseende, skulle en sådan skrifvelse
ofelbart medföra under det kommande året en öfverproduktion af
bränvin, likasom eu oerhörd import af bränvin, för att efter den
tid, då ett sådant förslag möjligen skulle blifva lag, medföra ett
premium af minst 40 öre per kanna för den, som hade tillverkat
eller importerat bränvin. Jag behöfver icke antyda, hvilka mindre
gynsamma följder en öfverdrifven tillverkning och eu oerhörd
import af bränvin i mer än ett afseende skulle medföra. Min
öfvertygelse är derföre, att omen sammanslagning af tillverknings-
och försäljningsafgifterna skall ega rum — och jag tror att en
sådan skall komma att ske — måste ett förslag derom komma
från Kongl. Maj:t, utan att det är på förhand kändt. att ett sådant
förslag är att vänta. Det bör slå ned som en bomb, och det bör
träda i kraft några få dagar efter dess antagande, eller så snart
beslutet derom hunnit publiceras. Det anser jag vara ett oefter-
gidigt vilkor för att öfvergången från det nuvarande systemet
skall kunna ske till det rigtiga förslaget om sammanslagning af
båda afgifterna. Till följd häraf borde jag naturligen yrka utslag
på Utskottets förslag, hvilket jag anser vara behäftad! med detta
verkliga grundfel; men då af den siste talaren blifvit framlagdt
ett förslag, som lemnar fullt fria händer för Kongl. Maj:t att,
när han finner lämpligt, framkomma med ett förslag, som går i
denna rigtning, vill jag sluta mig till detsamma, likväl under
bestämdt uttalande af den mening, att, oaktadt derom icke finnes
något i berörda förslag uttryckt, landsting, hushållningssällskap
37
N:n 23.
Torsdagen den 20 April, e. m.
och städer mä fä en ersättning för hvad de förlora genom denna Ändringar i
sammanslagning, då de icke vidare komma i åtnjutande af de bränyinsför-
andelar af försäljningsafgiften, som de hittills haft. Det liar af
en föregående talare blifvit omnämndt, hvithet behof af denna ^ ’ °r
inkomst landstigen och hushållningssällskapen hafva, för att kunna
verka i den syftning, de hittills gjort och böra göra; men
jag tillåter mig påstå, att _ det är ännu vigtigare att tillse, att
städerna, Indika under de sista åren, otvifvelaktigt under beräk¬
ning af fortvaron af dessa inkomster, iklädt sig stora utgifter för
anläggning af jernvägar, hamnar o. s. v., icke måtte beröfvas
denna basis, hvarpå de ansett sig kunna bygga. Detta finnes
icke i Friherre af Ugglas’ förslag uttryckt; men då derigenom
lemnas fullt fria händer för Kongl. Maj:t, så, och med fullt för¬
troende att Kongl. Maj:t icke framkommer med ett förslag, som
skulle beröfva dessa tre kategorier den inkomst, som de haft af
försäljningsmedlen, kan jag sluta mig till detta förslag, och jag-
gör det derföre, att jag, om ett förslag skulle framkomma, som
icke tillgodoser deras anspråk på ersättning, också bibehåller för
Riksdagen fria händer att förkasta ett sådant förslag.
Under sådana förhållanden vill jag således icke yrka afslag,
söm jag hade tänkt, utan förena mig i det förslag, som Friherre
af' Ugglas framstält.
Herr Widén: I likhet med den föregående talaren anser jag
också af nöden, att den fråga, som här är före, blir öfverlemnad
i Kong], Maj:ts händer, om någon framgång för densamma skall
kunna beredas. Här har ju vid riksdagen visat sig, att Bevill-
nings-Utskottet icke varit mäktigt att lösa denna fråga. Jag
önskar, att en sådan skrifvelse, som Utskottet föreslagit, måtte
till Kongl. Maj:t aflåta*, desto hellre som jag ser. att den helt
och hållet går i den rigtning, som jag redan vid ett föregående
tillfälle tillåtit mig antyda, att man borde inslå på. Jag har icke
kunnat förstå annat, än att vår hittills gällande lagstiftning hal¬
het grundfel, att den uppmuntrar lönkrögeriet, derigenom att det
finnes en särskild skatt på tillverkningen och en särskild skatt
på försäljningen af bränvin. Det är nemligen dermed ett pre¬
mium berådt, för lönkrögarne; och vi veta alla hvithet elände
som uppstått _ af lönkrogarnes florerande i vårt land. Det andra
felet, som enligt min åsigt finnes i lagstiftningen, är, att en viss
andel af försälj långs vinsten är anslagen till kommuner, landsting
och hushållningssällskap. Man må säga, att dessa korporationer
använda dessa medel hur nyttigt som helst; men säkert är, att
denna andel af vinsten icke så litet förlamar dessa korporationer
i det sträfvande, som de annars skulle visa, för hämmande af
dryckenskapen. Jag ser, att Utskottets skrifvelseförslag inne¬
fattar eu anordning, som lösgör dessa korporationer från om för¬
mälda förlamande band, då det begär att staten, som hädanefter
skulle uppbära bränvinsskatten i sin helhet, ville medgifva en
N:o 23.
38
Torsdagen den 20 April, e. in.
Andringar
bränvinsfur-
fattningarne.
(F orts.)
i viss bestämd ersättning, oberoende af hvad som på den ena eller
andra orten blefve försåldt åt ifrågavarande spritvaror. Och vida¬
re tror jag att det derjemte går i den rigtning att i någon mån min¬
ska andelar för dessa korporationer i denna vinst. Jag förstår, att
det icke skulle vara lämpligt, att dessa korporationer skulle mista
denna vinst på en gång, helst de ställt sin ekonomi med beräk¬
ning på denna inkomst och derföre skulle komma i förlägenhet,
om den allt för hastigt borttoges. Jag billigar derföre Utskottets
förslag, att Kong!. Maj:t skulle taga i öfvervägande »till hvilken
omfattning och på hvad sätt ersättning härför lämpligen må
kunna beredas»; men jag hoppas, att denna ersättning icke må
blifva alltför stor, och att man dermed har tagit ett steg för att
slutligen få dessa premier för främjandet af bränvinsHodens
ohejdade lopp helt och hållet afskaffande. Komme detta att blifva
förhållandet, så skulle dessa korporationer helt visst blifva vak¬
sammare vid kontrollen af försäljningen af bränvin och mer än
nu motverka missbruket af rusgifvande drycker. Såsom ett exem¬
pel på att icke tillräcklig energi hittills utvecklats af kommu¬
nerna i detta afseende, vill jag åberopa den omständighet, som
här blifvit vidrörd för en stund sedan, nemligen att, då det varit
tillåtet för kommunerna att förbjuda utskänkning af bränvin under
söm och helgdagar, sådant likväl icke skett utom på några tå
ställen. Hade de varit alldeles obestuckna af vinsten, skulle helt
säkert de flesta kommuner begagnat sig af denna rätt. Många
andra omständigheter skulle kunna framdragas såsom bevis på
samma lamhet och bristande energi från kommunernas sida att gå
lagstiftningen till banda och motverka missbruken vid försäljnin¬
gen af bränvin. En brist torde dock måhända kunna anmärkas
i Utskottets förslag i det hänseende, att ingenting blifvit nämndt
derom, huruvida försäljningen i öfrigt skulle blifva helt och hållet
fri såsom hvarje annan handelsvara. Jag tillåter mig derföre an¬
märka att min mening är, att detta icke borde ske, utan att, om
vi nu skulle få en lagstiftning, fotad på de grunder, som i Ut¬
skottets skrifvelse äro antydda, kommunerna likv äl skulle böra
få behålla den hittills utöfvade kontrollen öfver de personer, som
skulle få utöfva denna försäljning. Jag kan särskild! icke undgå
att nämna, att jag föredrager Utskottets skrifvelseförslag framför
Friherre af Ugglas’ förslag, ty, ehuru detta visserligen går i
samma rigtning som Utskottets, förbigår det likväl all antydan
om sättet att komma fram till det önskade målet; och jag får
derföre yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Storkenfeldt: Det var en prekär ställning för mig att
söka skydda Utskottets majoritets åsigt, så länge jag hade en re¬
servant emot mig, men värre blef det, när jag fick Utskottet sjelf
emot mig; nemligen den talare som uppträdt emot betänkandet
utan att vara antecknad som reservant. Jag tror, att, efter de
yttranden, som här i Kammaren förekommit, Utskottet sjelf icke
Torsdagen flen 20 April, e. m.
39
skulle hafva något emot, att jag, a dess vägnar, åt talar mig för Ändringar i
det af Friherre af Ugglas framstälda förslag. Det har inom Ut- foänvinsfiir-
skottet varit stora betänkligheter emot det förslag, som blifvit åt /all»hya'™-
Utskottet uppgjord!.. Majoriteten beslöt sig dock för detsamma, ( '
men, såsom sagdt, torde det icke anses illa, att jag förklarar mig
för min del öfvergå till Friherre af Ugglas’ förslag.
Herr von Koch: 1 detta ämne har jag sfi ofta och länge
tröttat Kammaren, att jag nu endast vill åberopa hvad jag förut
i frågan yttrat; och tror jag, att det är säkrast och bäst, för att
komma till något resultat, att förena sig om Friherre af Ugglas’
förslag, som gifver rum för Kongl. Maj:t och de sakkunnige per¬
sonel han kan utse att granska, bland annat, hvad som i ämnet
förekommit under Riksdagens många och långa förhandlingar de
sista 7 åren. Jag vidhåller mina förra åsigter i denna del, men
medgifver att Friherre Ugglas’ förslag har den förtjensten, att det
inrymmer mycket, hvarföre jag instämmer med honom.
Herr von (teijer: Jag ber att få frånträda det särskilda
förslag till underdånig skrifvelse, jag framställ, och i stället för¬
ena mig i Friherre af Ugglas’ förslag.
, Herr Ola P er sson: Efter de beslut som blifvit fattade i före-
gående punkter för citt försvara försäljningen af rusgifvandedryo
kei, ansei jag, att detta måhända kan i närvarande stund vara
tillräckligt, och att det väl kunde vara skäl att något pröfva
verkningarne häraf, innan man gar vidare. Jag skulle således
för min del önska, att ylet förevarande förslaget måtte afslås, och
att Riksdagen ville lata bero vid öfriga, nu vidtagna åtgärder.
Jag förmodar, att dessa, i förening med den nuvarande lagstift¬
ningen i detta hänseende, kunna anses tillräckligt stränga, och
man bör för öfngt icke förbise, att, såsom redan erinrats, här dock
är fråga. om en näring, från hvilken staten räknar en af sina
reelaste inkomster, b ör min del yttrar jag mig icke till förmån
för utskänkningsrörelsen; jag önskar tvärtom, att den må under¬
kastas alla de inskränkningar, fosterlandets väl krafvel-. Men
man bör icke misshandla denna industrigren eller ställa den i en
sämre ställning än alla andra, och äfven detta utgör för mig ett
skål att nu anhålla om afslag å Utskottets hemställan i denna
punkt.
Herr Hammar: Då jag hirra gängen hade ordet, tog jag
mig friheten att ■ yrka afslag, men det var på det af Utskottet
framstälda sknfvckeforslaget, och jag yttrade på samma gång,
att, om något annat förslag gjordes, som mera öfverensstämde
med mina åsigter, skulle jag ingenting hafva emot att deri in¬
stämma. Sedan nu ett sadant förslag blifvit af Friherre af Ugglas
framstäldt, får jag, med vidhållande af mitt förra yrkande om af-
N:o 23.
40
Torsdagen den 20 April, e. m.
Ändringar i
bränvimför-
faltninijame.
(Forts.)
slag å Utskottets hemställan, för min del instämma i Friherre af
Ugglas förslag till skrifvelse i förevarande ämne.
Friherre Hamilton: Med anledning af hvad några personer
här yttrat, anhåller jag endast att få säga, att det alldeles icke
kunnat falla Utskottet in att hysa några sådana åsigter, som att
bränvinsförsäljningen borde lemnas fri, äfven om sammanslagning
af afgifterna skulle komma i fråga. För öfrigt har jag icke något
emot att afstå från mitt yrkande om bifall till Utskottets hemställan
och förena mig om det af Friherre af Ugglas framstälda förslaget.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(trefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits föl¬
jande yrkanden, nemligen l:o att punkten måtte bifallas; 2:o af
Friherre af Ugglas, att Kammaren måtte för sin del besluta, att
Riksdagen skulle i underdåning skrifvelse anhålla, att Kong!
Maj:t täcktes genom sakkunnige män låta öfverse nu gällande
författningar angående tillverkning och försäljning af bränvin, i
syfte att genom lagstiftningen må kunna åstadkommas ett än
kraftigare motverkande af rusdryckers missbruk, samt derefter i
detta ämne till Riksdagen afgifva förslag; samt 3:o att punkten
måtte afslås.
Härefter framstälde Herr (Trefven och Talmannen först pro¬
position på bifall till punkten, hvarvid svarades nej, sedermera
proposition på antagande af Friherre af Ugglas förslag, då svaren
utföllo med många ja jemte åtskilliga nej, och slutligen proposi¬
tion på afslag å punkten, hvilken proposition besvarades med
många nej jemte åtskilliga ja; hvaruppå, och efter det proposition
på antagande af Friherre af Ugglas’ förslag förnyats samt med
många ja och åtskilliga nej besvarats, Herr Grefven och Tal¬
mannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
16:de, 17:de och 18:de punkterna.
Biföllos.
Herr Grefven och Talmannen hemstälde, huruvida Kammaren
behagade besluta, att å föredragningslistan för nästa sammanträde
målen skulle uppföras i följande ordning: Stats-Utskottets utlåtan¬
den N:is 56, 58 och 59; Lag-Utskottets utlåtande N:o 32; samt
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtanden N:is 7, 8, 9,
10, 11, 12, 13. 14 och 15.
Svarades ja.
Kammaren åtskildes kl. 11 e. m.
In (klem.
O. Brakel.
STOCKHOLM, AKTIEBOLAGET KO'!,SELE, 1876.