RIKSDAGENS PROTOKOLL
1876. Första Kammaren. N:o 20.
Lördagen den 8 April.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades protokollet för den 1 dennes f. in.
Herr (trefven och Talmannen tillkännagaf, att, enligt den
emellan Talmannen träffade öfverenskommelse, omröstningar jem-
likt 65 § Riksdagsordningen komme att Lördagen den 22 dennes
anställas öfver alla de voteringspropositioner, som dessförinnan
blifvit af båda Kamrarne godkända.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets den 3 och 4 dennes
bordlagda Betänkande N:o 3, angående stämpelpappersafgiften.
Härvid anmälde sig och yttrade:
Herr Bennich: Jag ber att i afseende på föredragnings-
sättet få hemställa, att betänkandet må föredragas punktvis, men
att den första punkten förekommer till afgörande först efter den
tionde, samt att författningsförslaget måtte pröfvas i sammanhang
med hvarje punkt, för så vidt det af densamma beröres.
Efter förmälan, att Herr Bennich hade föreslagit, att före¬
varande Betänkande skulle punktvis företagas till afgörande, med
iakttagande dels deraf, att lista punkten förekomma näst efter
den 10:de punkten, dels ock deraf, att de särskilda delarne af Ut¬
skottets vid Betänkandet fogade författnings f örslag behandlades
i sammanhang med motsvarande punkter i sjelfva Betänkandet;
hemstälde Herr Grefven och Talmannen, huruvida Kammaren be¬
hagade härtill lemna bifall.
Svarades ja.
Till följd häraf förekom nu:
Första Kammarens Prot. 187b'. N:o 20. 1
Ändringar «
förordningen
ang. stämpel-
papp er s-
afgift en.
N:o 20.
Lördagen den 8 April, f. m.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel¬
pappers-
af gift en.
(Forts.)
2:dra punkten.
Mom. a.
Herr Samzelins: När vid behandlingen af eu motion Ut¬
skottet, såsom i förevarande fall, gått så långt i välvilja, att det
icke blott tillstyrkt motionärens framställning, utan äfven tagit
ett steg längre, bör motionären känna sig tillfredsstäld och tack¬
sam; men, ehuruväl jag icke är främmande för dessa känslor, kan
jag likväl icke tillbakahålla de anmärkningar mot förslaget, hvar¬
till, efter min tanke, fog förefinnes. Om Utskottet hade stannat
vid hvad motionären föreslagit, så hade detta varit en gifven följd
deraf, att författningen, sådan den föreligger, varit otydlig, samt
att meningen endast varit att förtydliga densamma och erhålla
en likartad beskattning för fullmakter. Men för detta ändamål
har Utskottet gått längre; det har nemligen föreslagit, att kar¬
tering skulle ega rum för ålderstillägg, hvilket hittills icke varit
förhållandet, samt af Riksdagen beviljadt lönetillägg, ehuru sådant
aldrig tillförene varit föremål för kartering. Vid 1856 till 1858
årens riksdagar beviljades ganska rikliga lönetillägg, utan att
någon stämpelafgift för desamma ifrågakom; den tiden voro kar-
teringsafgifter ganska höga och betungande, och när tjenstemännens
inkomster i allmänhet icke äro sådana, att de tåla vid stora af-
bränningar, tror jag, att det var billighetsskäl, som gjorde, att
de befriades från kartering å de något ökade löneförmånerna. Nu
har denna afgift blifvit nedsatt och, ehuru jag visserligen icke
vill bestrida, att rättvisan krafvel’, det äfven för dessa lönetill-
skott kartering må ega rum, är det likväl en annan sak, som jag
vill påpeka, hvilken härmed står i sammanhang, och som af Ut¬
skottet icke vidrörts, nemligen afgiften till Wadstena krigsmans-
huskassa, hvilken erlägges vid fullmakters utfärdande med en pro¬
cent, och för konstitutorialer eller förordnanden med en half
procent. Men, i olikhet med hvad som eger rum vid egentlig
fullmaktskartering, då afdrag göres för den stämpelafgift, som förut
egt rum, får sådant afdrag icke beräknas i afseende på afgiften
till Wadstena krigsmanshuskassa. Således, om en tjensteman avan¬
cerar, exempelvis från tredje till fjerde lönegraden, skulle efter
nu gällande föreskrifter stämpelafgift erläggas för skilnaden emel¬
lan de olika gradernas lönebelopp, eller för 1,500 kronor, men
tillika erlägges sådan afgift till Wadstena krigsmanshuskassa icke
för denna löneskilnad, utan för hela beloppet; och om, såsom jag
förmodar, förhållandet blir att man kommer att beräkna denna
afgift till AVadstena krigsmanshuskassa vid uppflyttning till hvarje
särskild lönegrad, blir det ganska betungande och obilligt. Då
till exempel en skollärare avancerar från 3,500 kronors lön till
4,000, skall han erlägga stämpelafgift med en procent för skil¬
naden eller 5 kronor. Det är billigt; men att han derjemte skall
erlägga sådan afgift till AVadstena krigsmanshuskassa för 4,000
kronor med 40 kronor, det kan icke vara billigt. Om man der¬
emot sammanslagit dessa afgifter till en enda och bestämt att
Lördagen den 8 April, f. m. 3
denna skulle utgå med två procent, skulle man, enligt min tanke,
vunnit både enkelhet och rättvisa vid beskattningen. Jag vill
särskild! framhålla enkelheten; ty det synes mig icke vara något
giltigt skäl att nu utgöra denna särskilda afgift till Wadstena
krigsmanshuskassa, då krigsmanshus-institutionen upphört för öfver
100 år sedan. Wadstena krigsmanshuskassa uppbär numera icke
denna afgift, utan har fått ersättning af statsverket för den in¬
komst, den deraf förut hade, och denna stämpelafgift skiljer sig
icke från annan sådan afgift i annat än historiskt hänseende.
Jag kan således icke finna, hvarför man skulle bibehålla densamma.
Den ursprungliga urkunden, om densamma är daterad den 31 De¬
cember 1689, således nära 200 år gammal, hvarför den är ganska
sällsynt och icke förekommande i de vanliga lagsamlingarna. Att
nu, _ då en fullmakt skall karteras, gå till denna författning och
derjemte tillse, hvilka förändringar den undergått genom senare
författningar och prejudikater, kan icke vara förenligt med den
enkelhet i förvaltningen, som är nödvändig och som man nu efter-
sträfvar såsom ett vilkor för att kunna inskränka tjenstemännens
antal till det minsta möjliga.
I afseende å min uppfattning kan visserligen invändas från
Utskottets sida, att det icke förelåg någon motion, utan att saken
behandlats endast med anledning af det förslag, jag tagit mig
friheten väcka. Jag tror mig dock veta, att detta samtals vis varit
föremål för behandling i vederbörande afdelning inom Utskottet:
och mig synes, att Utskottet bort hafva anledning att framkomma
med förslag i detta hänseende, enär det förslag, som nu föreligger,
derest detsamma upphöjes till lag, kommer att medföra åtskilliga
olägenheter i afseende å karteringen af fullmakter. Utskottet har
dessutom i många andra hänseenden, då motioner icke blifvit
väckta,_ företagit omarbetning af författningar för vinnande af en¬
kelhet i desamma, hvarför jag, då Utskottet, med detta till ögon¬
märke, omarbetat åtskilliga andra paragrafer, vågar påstå, att det
af mig _ nu omnämnda förhållande varit ett lika värdigt föremål
för Bevillnings-Utskottets omtanke.
Hvad formen för det föreliggande författningsförslaget vid¬
kommer, tror jag att de uttryck, som blifvit valda, icke äro all¬
deles lämpliga. Man säger här i tredje paragrafen af sjelfva för-
fattningsförslaget att afdrag skulle få ega rum för den kartering,
som senast förut erlagts. Det är icke så alldeles rigtigt; ty om
en person, såsom ofta är fallet, först befordras till den första
graden. erlägger han efter nu gällande förhållanden stämpelafgift
efter en procent för hela lönebeloppet 1,000 kronor; för andra
graden, der lönen är 2,200 kronor, erlägger han deremot sådan
afgift för skilnaden mellan lönebeloppen eller 1,200 kronor; för
tredje graden med lön af 3,500 kronor för skilnaden mellan denna
och andra gradens lön, eller för 1,300 kronor. Efter författnings¬
förslaget åter skulle han få rätt att beräkna afdrag endast för
det lönebelopp, som senast karterats. Det kan icke vara rigtigt.
utan bör han åtnjuta afdrag för samtliga de belopp, hvilka
förut karterats, såsom jag i min motion tagit mig friheten föreslå.
X:o 20.
Andringar i
förordningen
ang. stämpel-
pappers-
af giften.
(Forts.)
N:o 20.
1
Lördagen den 8 April. f. m.
Ändringar i nemligen: “att vid befordringar till högre lön stämpelpappersafgift
förordningen g]jaj[ erläggas å skilnaden mellan det lönebelopp, hvarför dylik
'n>pappers-6" afgift förut blifvit behörigen erlagd, och den lön som erhålles.“
afgiften. Det blir någonting annat än att göra afdrag endast för det löne-
(Lorta.) belopp, hvarför kartering senast blifvit erlagd; och det kan val
icke vara meningen att åter kartera det lönebelopp, hvarför karte¬
ring redan blifvit erlagd. Då jag numera vid innevarande
riksdag icke bär någon motionsrätt i denna fråga, men det synes
mig vara af vigt att densamma blir närmare öfvervägd, skulle
jag för min del önska, att punkten blefve till Utskottet åter¬
remitterad, men jag vill icke för närvarande framställa något be¬
stämdt yrkande derom, utan skall afvakta de upplysningar, som
till äfventyra kunna erhållas från här närvarande medlemmar af
Bevillnings-Utskottet för att se, om jag står ensam om de an¬
märkningar, jag nu tagit mig friheten framställa.
Herr von Kock: Till en början kan jag icke annat än för¬
klara mig tacksam för det bemödande Utskottet gjort, och hvari,
det till stor del lyckats, att fä författningen enklarare och, i
många fall, äfven tydligare. Deremot har jag hyst stora betänk¬
ligheter mot den fskaliska tendens, som genomgår författningsför-
slaget. Jag vet att jag är af olika tanke med många, som i af¬
seende å skatter mest se på lättheten att kunna uttaga desamma
och från sådan synpunkt sedd är stämpeltaxan ett ypperligt skatteut-
pressningsmaskineri. Men i de flesta andra fall är den enligt
min tanke ett dåligt beskattningssätt, som icke bör användas of¬
tare, än då ingen bättre skatt är att tillgå; den är nemligen, så¬
som jag framdeles vill närmare betona ofta en skatt på nöden, på
de enskilda transaktionerna, på det fria utbytet, på erhållande af
rättvisa eller på kapitalet, sällan på inkomsten, öfverflödet, ova¬
norna eller lasterna.
Hvad beträffar den nu föredragna punkten angående afgift
för fullmakter, konstitutorial och förordnanden, så är denna afgift
en bland de sämsta skatter, man kan hafva; den består i att
gifva med ena handen och taga med den andra, att pålägga en
skatt, som man får lof att ersätta med andra skatter och hvilken
dessutom, särskildt i fråga om fullmaktslösen, uttages vid mycket
olämpliga tider. Den uttages oftast till högsta beloppet då den
är som mest känbar, nemligen vid erhållande af första fullmakten
och då af personer, som nedlagt en betydlig del af sin egda, eller
kanske icke ens egda utan lånade tillgång på dyrbara studier och
en lång lönlös tjenstgöring såsom extra ordinarie!'. Nu går den
föreslagna ändringen i författningen ut på att höja dessa afgifter
och taga ut sista styfvern; och man kan väl säga att, då man har
en viss grund etablerad, man bör följa den i botten, såsom den
förste talaren sökt göra, men å andra sidan visar just den ifråga¬
varande paragrafen i den gamla författningen och den tillämpning
den fått, huruledes en författning, om den är orimlig eller strider
emot allmän rättskänsla, icke strikte efteriefves, utan mildras
eller eluderas. Deraf har det äfven, enligt Herr Samzelii upplys-
N:o 20.
Lördagen den 8 April, f. m.
ning, hvars tillförlitlighet jag, såsom icke varande sakkunnig, pj Ändringar i
vågar betvifla, härledt sig, att, ehuru, efter hans tanke — och förordning™
jag medgifver, att han har rätt, då det står “vid befordran till ang' stämpel"
högre lön11 och icke “till tjenst11 — det vid hvarje lönetillökning liften.
bör vara förhöjd afgift, sådant förfarande likväl icke brukat iakt- (Forts. )
tagas. Nu vill man vid hvarenda löneförhöjning eller lönetillägg,
ja till och med vid de löneförhöjningar, som ske till följd af vid¬
tagen lönereglering, mycket noga taga ut denna afgift. Jag un¬
drar likväl, om det blir så lätt att tillämpa detta, eller om det
icke snarare medför större krångel än hittills egt ruin? Skall
man nu, för att få fullmakten beskattad, förete densamma hos
utfärdaren vid hvarje löneförhöjning eller ny lönereglering, äfven
vid sådan lönereglering, som redan egt rum, såsom förhållandet
är med den för häradshöfdingarne och andra tjensteman som haft
eller hafva sportler, så blir det väl icke så'lätt att säga, med
huru mycket utgifter!. å fullmakten skall ökas. Det händer ibland
vid dessa löneregleringar, att tjenstemännen kunna få lägre lön,
än de förut haft, isynnerhet der fullmakterna, såsom för härads¬
höfdingarne, presterna och militärerne, äro vilkorliga, och då skulle
man vid hvarje tillfälle reda ut, om jemkning i karteringen, oak¬
tadt tjenstemännen qvarstode i samma lönegrad, behöfde ifråga¬
komma. Jag tror icke, att det nu är skäl att börja, om jag så
far säga, med slikt “pet“, isynnerhet då man slagit in på en orig-
tig väg,, såsom nu är-fallet, då man går i en motsatt rigtning än
den hittills följda att så mycket som möjligt nedsätta den orimliga
skatten, såsom vid förra Riksdagen skedde, då ifrågavarande af¬
gift nedsattes från 5 till 1 procent. Detta hoppades jag skulle
leda dertill, att man, om statens finanser det tilläte, skulle af¬
skaffa denna afgift. Nu vill man i stället försöka taga ett litet
tuppfjät i en ny och reaktionär rigtning.
Jag skulle helst, om jag finge understöd, vilja yrka af slag å
ifrågavarande punkt, men vill tillsvidare och intilldess jag fått
höra, hvad som kan andragas af dem, som äro mera inne i karte-
förordningen än jag, som dermed icke på fyratio år sysselsatt
mig, icke framställa något bestämt yrkande.
Herr Bennich: De anmärkningar, som här blifvit framstälda
mot den föredragna punkten, hafva dels varit af en mycket all¬
män beskaffenhet, såsom de af den siste ärade talaren gjorda,
deri han tillkännagifver sin uppfattning vara, att i allmänhet
stämpelafgiften vore en mindre lycklig form för beskattning, samt
att den derföre borde så litet som möjligt användas. Det är en
åsigt, om hvilken kan sägas mycket, och äfven mycket blifvit
sagdt vid särskilda tillfällen; men då här icke föreligger en fråga
om att afskaffa stämpelafgiften, torde jag, åtminstone för ögon¬
blicket, kunna förbigå denna reflexion. Af den förste talaren åtel’,
som tillika är motionär i förevarande punkt, har mot Utskottet
blifvit anmärkt, att dess förslag gick längre än motionen åsyftade.
Det är möjligt, att motionären icke tänkt på konseqvensen af sitt
eget förslag, då han nedskref detsamma, men alldeles obestridligt
N:o 20.
6
Lördagen den 8 April, f. m.
Ändringar i torde det dock vara, att Utskottets förslag är konseqvent i öfver-
f Oror Aningen ensstämmelse med den åsigt, som legat till grund för motionen.
'"^pappers-6" Det kan väl icke vara något tvifvel underkastadt, att, då man
af giften, vill pålägga hvarje tjensteman en så beskaffad bevillning i för¬
korta.) hållande till den lön, hvaraf han får komma i åtnjutande, man
också bör se till, att en så beskaffad afgift utgår jemnt, rättvist
och lika för den ena som för den andra. Om nu en tjensteman
vid befordran från 1,000 till 3,000 kronors lön får fullmakt,
har det efter nu gällande författning varit alldeles klart, att han
för differensen skulle betala en stämpelafgift, motsvarande en pro¬
cent af skilnaden mellan dessa lönebelopp. Deremot har författ¬
ningen icke blifvit tillämpad på det sätt, att, om en tjensteman,
som fått fullmakt på 1,000 kronors lön, genom ålderstillägg eller
förhöjning i den tjenst, hvarpå han fått fullmakt, kommit i åtnju¬
tande af 3,000 kronors lön, han fått erlägga någon afgift för dessa
2,000 kronor, hvaremot hans kamrat, som fått fallmakt på 3,000
kronor, fått erlägga stämpelafgift för hela differensen. Det kan
väl icke annat än öfverensstämma med författningens mening, och
med billighet, att jag skall betala denna afgift i förhållande till
den inkomst, till hvilken jag genom min anställning såsom tjenste¬
man blifvit berättigad och hvaraf jag kommit i åtnjutande, vare
sig nu att denna tillökning i lön uppkommit genom ålderstillägg
eller ny lönereglering, som gifvit högre lön, eller det finnes inom
samma tjenstegrad två olika lönegrader. Det är alldeles gifvet,
att rättvisan fordrar att, hvarje gång jag kommer i åtnjutande af
en högre löneförmån, jag jemväl skall betala den högre afgift till
staten, som med stämpelförfattningen åsyftas. Utskottet har ej
heller föreslagit något annat, än att det skulle blifva en fullkom¬
ligt jemn och lika afgift för tjenstemännen med afseende på de
löneförmåner, hvaraf de komma i åtnjutande.
I afseende på valet af uttryck tror jag icke att Utskottet
varit så olyckligt, utan att det vid redaktionen lika tydligt som
motionären i sitt förslag angifvit huru denna författning skall
tillämpas. Att författningens tillämpande medför något besvär,
är utan allt tvifvel, liksom förhållandet är med all beskattning;
men icke har jag hört fälas om att afskaffa skatter för att lindra
tjenstemännens besvär. Hvad blir besväret i fråga om uttagandet
af denna afgift? Jo, för den tjensteman, som har bestyret med
aflöning^ utbetalande, blir det ett åliggande att, då aflöningen
stiger antingen i samma tjenstegrad till följd af ålderstillägg eller
ny lönereglering eller genom uppflyttning till högre lönegrad,
första gången, då lönen skall utbetalas efter nya normen, såga:
“tag fram er fullmakt; vi skola se till att den karteras för den
nya lönen11. Detta förekommer dessutom icke så ofta, ty det hag¬
lar icke löneförbättringar. De förekomma icke (partals- eller års¬
vis, utan blott någon gång. Besväret blir då, att för denna gång
affordra tjenstemännen hans fullmakt och se till, att den blir be¬
lagd med den karta, som motsvarar den förhöjning i lön, hvaraf
han kommit i åtnjutande. Att detta, såsom motionären sade, icke
förr skulle varit praktiseradt, vågar jag bestrida. Jag vet icke
Lördagen den 8 April, f. m. 7
huru det tillgår i statskontoret; men i det embetsverk, jag tillhör,
har ända till för ett eller två år sedan den grundsats varit gäl¬
lande och strängt vidhållen, att, så snart en löneförbättring under
ena eller andra formen tillfallit en tjensteman, har för densamma
stämpelafgift blifvit honom affordrad; och att detta är rättvist
kan väl svårligen förnekas.
Motionären anmärkte, att å ena sidan Utskottet gått längre
än han åsyftat, och derpå har jag, enligt mitt förmenande, till¬
räckligt svarat; men å andra sidan skulle Utskottet gjort sig skyldigt
till en underlåtenhetssynd, då det icke vidrört den särskilda stämpel¬
afgift, som utgår för Wadstena krigsmanhuskassa. Nej, Utskottet har
verkligen icke vidrört denna sak, icke derföre att Utskottet förbisett
densamma — ehuru Utskottet väl kunde svara, att någon framställ¬
ning i ämnet icke skett — utan ett annat förhållande har varit be¬
stämmande, nemligen den reglering — jag mins icke hvilket år den
skedde — då afgiften till Wadstena krigsmanshuskassa ingick i all¬
männa stampelafgiften och staten i stället gaf ett motsvarande anslag.
Denna reglering ansåg Utskottet böra respekteras; ty då staten gifvit
anslag till berörda kassa, får man icke rubba denna reglering,
hvilken, såsom jag föreställer mig, icke heller medfört några nämn¬
värda olägenheter. Wadstena krigsmanshuskassa bör väl icke de¬
biteras annat än efter de författningar, som gälde vid tiden för
denna reglering, och på de fullmakter, som vid denna tid utfär¬
dades, erlägges en särskild afgift, motsvarande den till Wadstena
krigsmanshuskassa. Det vore naturligtvis vida bättre att vara af
med den så väl för tjensteman som skall betala afgiften, som för
den som skall uppbära densamma; men, såsom jag förut sagt, vi
afskaffa icke skatter för att bereda beqvämlighet åt tjenstemän-
nen, utan endast om de äro obilliga och tryckande, eller af andra
skål, men denna stämpelafgift är icke obilligare än andra skatter.
Hvarför skola vi betala tull? Det är väl obilligt att jag nödgas
erlägga en afgift för att få använda mina penningar till inköp af
något, som jag behöfver o. s. v. Det är mycket, som kan an¬
märkas mot den ena eller den andra skatten; men hvad särskildt
denna afgift vid kartering af fullmakter angår, så finnes den redan
sedan gammalt och utgår på ett föga känbart sätt, då den blif¬
vit nedsatt från fem till en procent. Jag har icke hört tjenste-
männen klaga öfver, att den är en tunga, som trycker dem så
synnerligen.
Den siste talaren anmärkte, att man i förslaget gick i en re¬
aktionär rigtning. Det skulle såra mig, om denna anmärkning-
vore i någon mån grundad, men det är den icke. Man har icke
gått i annan rigtning än att göra rättvisa och likhet för alla, och
det kan man väl icke kalla reaktionärt. För min del får jag
hemställa, att, då de anmärkningar, som hittills blifvit framstälda,
icke hafva någon betydelse, och, jag säger det rent ut, icke för¬
tjena något afseende, Kammaren måtte bifalla förevarande punkt.
Herr Lindgren: Jag vill till en början uttala min erkänsla
mot Utskottet för det sätt, hvarpå Utskottet sökt att förenkla
Jf:o 20.
Andringar i
förordningen
enig. stämpel-
papp er s-
afgiften.
(Forts.)
X:o 20.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel¬
pappers-
afqiften.
(Forts.)
8 Lördagen den 8 April, i. m.
bestämmelserna isynnerhet i afseende på karteringen af handlin¬
gar vid häradsrätterna. Om icke dessa försök i allo lyckats, så
torde orsaken ligga deruti att inom Utskottet icke funnits någon
specialist i detta afseende, nemligen angående domstolarne. Det
är också icke någon lätt sak att skrifva en karteförordning isyn¬
nerhet sedan förhållandena på de senare åren väsentligen förän¬
drats genom regleringen af häradsböfdingarnes löner och genom
den nu senast vidtagna förändringen i karteringen af handlingar,
som utgå från öfverrätterna. Det synes mig derföre vara syn¬
nerligen vigtigt och angeläget att det öfverlemnades åt sakkun¬
nige män eller en komité, som Kongl. Maj:t utsåge, att uppgöra
förslag till en på dessa nya förhållanden grundad karteför¬
ordning.
Såsom exempel på de brister jag vill finna i detta, förslag
ber jag att få framhålla några omständigheter. Jag börjar här¬
med i slutet. Då det i slutet af förordningen är stadgadt att
några nya bestämmelser skulle gå i verkställighet redan under
innevarande år, vill jag fästa uppmärksamheten på att den för¬
ordning, som nu gäller och blef antagen sistlidet år, innehåller
deremot att den skall gälla intill slutet af det år, hvarunder ny
författning antages. Jag framställer icke något yrkande, men jag
vill fästa uppmärksamheten på att det nu framstälda förslaget
alldeles strider mot nyss nämnda författning. Det står äfven, att
det skulle gå i verkställighet så fort ske kan. Man vet att för¬
ordningar träda i kraft från publikationsdagen, nemligen den dag
då publikationen skett i häradets kyrkor. Om nu i ett härad
med flera socknar publikationen sker på olika söndagar, så frågas :
skall författningen tillämpas vid ett ting, som hålles i en socken,
der publikation af författningen ännu icke skett, fast den kan
hafva egt rum i de öfriga socknarne?
Jag vill i afseende på uppställningen anmärka något som
häntyder på att Utskottet icke egt kännedom om de förhållan¬
den som existera vid underrätterna. Här står det de protokoll
som part eller sökande är pligtig att lösa. Detta är alldeles
emot hvad nu är stadgadt, angående skilnad i detta hänseende
emellan kärande och sökande, å ena sidan, samt svarande, å den
andra.
Det står vidare att domar, utslag och resolutioner i hvarje¬
handa mål skola beläggas med kartor af två riksdaler för det
första arket och en riksdaler för de öfriga. Detta skulle föran¬
leda en så väsentlig skilnad i den lösen, som parterna hafva, att
erlägga för expeditioner från häradsrätt och stadsrätt, att jag icke
kan finna det vara någon rättvisa deruti.
Jag vill till följd häraf och af flera anledningar yrka på åter-
remiss och dervid hemställa, om icke det borde uppföras en sär¬
skild afdelning för underrätt. Här har förut varit i karteförord-
ningen 3 afdelningar och Utskottet har nu föreslagit. 4. Jag
skulle vilja hafva 5 afdelningar, så att häradsrätterna bildade en
särskild afdelning, till bestämd skilnad i afseende, å de derifrån
utgående expeditioner från dem, som utgå från öfriga domstolar»
Lördagen den 8 April, f. m.
it
>:o -JO.
Enahanda torde förhållandet vara med hofrätterna och äfven med Andringar i
rådstufvnrätterna, men här finnas andra talare, som sannolikt förord,ange»
icke lära underlåta att derom uttala sina meningar, hvarföre jag nn9' stämP_et~
nu icke vill i berörda hänseenden afgifva något yttrande. ’ afgfften.
(Forts.)
Herr vice Talmannen: Jag tvekar att yttra mig i detta
ämne, dels emedan jag villigt måste erkänna, att jag icke just
mycket sysselsatt mig med stämpelpappersförordningen annat än
i de delar, som ligga inom min praktik, dels ock emedan min tid
varit så upptagen, att jag först i går afton kunnat genomläsa
detta förslag. Jag kan således utsätta mig för att begå några
misstag, men jag får underkasta mig detta, då jag tycker mig
finna i denna _ författning åtskilligt, som är af beskaffenhet att
jag icke kan gilla detsamma.
Hvad nu den föredragna punkten beträffar, så innehåller den
en förändring i sättet för kartering af fullmakter, förordnanden
och konstitutorial. Det har hittills så tillämpats, att blott den
handling, hvarigenom tjenstemannen, så att säga, fått visshet på
sin tjenst och sin lön, blifvit belagd med karta, och beräknings¬
grunden för stämpeln har då varit den inkomst han fått af sin
tjenst. Det är dock gifvet, att om han icke får lön, men fullmakt
på en tjenst, så utgår derå en viss stämpel. Man kan hafva olika
tankar om hvad grunden för en stämpelpappersafgift egentligen
kan vara. Det är ett beskattningssätt så godt som något annat,
ehuru det har den olägenheten, att det lätt kan blifva godtyck¬
ligt. Emellertid är, såvidt jag kunnat finna, grunden för denna
beskattning den, att då någon vare sig offentlig eller enskild per¬
son utfärdar en viss handling, som kommer den enskilde till godo
eller den enskilde vidtager transaktioner, hvarvid offentlig myn¬
dighet skall anlitas, bör en afgift betalas. Om också vid dessa
tillfällen stämpeln har utgått efter värdet af denna transaktion
eller den utfärdade handlingen såsom grund, så har dock icke
meningen med stämpelpappersafgiften varit att den skulle utgöra
en förmögen}]etsafgift, som skulle affordras, eller vara en inkomst¬
beskattning. Så har det äfven tillämpats i afseende å fullmakter,
förordnanden och konstitutorial, nemligen att den handling, som
tillställts tjenstemannen varit försedd med karta. Att dervid varit
en otydlighet erkänner jag väl, ehuru jag tror att den icke varit
så farlig, ty om än tillämpningen varit olika på ett eller annat
ställe, så har det dock temligen reglerat sig. Jag har väl icke
något emot den förändring motionären föreslagit, men Utskottet
har gått vida längre. Det har sökt att tillämpa författningen på
det sätt, att det för tjenstemännen blifver en ovilkorlig inkomst¬
beskattning fortgående och genomgående; och det är således en
ny grundsats inlagd i hvad som rörer tjenstemännen. Det är
visserligen sant, att i fordna tider under Sveriges fattiga och be-
dröfliga förhållanden blefvo tjenstemännen högt beskattade, men
det var då en nödvändighet att underkasta dem liksom alla andra
en stark beskattning. Lyckligtvis äro vi nu i de förhållanden,
att ett sådant fattigdomsbevis icke behöfver ifrågakomma, att man
N:o 20.
Ändringar i
förordningen
(ing. stämpel-
papper s-
afqiften.
(Forts.)
10 Lördagen den 8 April, f. m.
gifver med ena handen och söker att med den andra taga till¬
baka så mycket som möjligt. Något sådant behöfver icke fort¬
fara, åtminstone icke skärpas. Föregående Riksdagar hafva gått
i annan rigtning. 1856 års Riksdag nedsatte afgiften för full¬
makter till 1 procent, och just den allmänna föreskriften, att man
vid befordringar blott skulle betala lösen för skilnaden mellan
förutvarande och blifvande lönebelopp tillkom vid samma riksdag.
Med ett ord: man gjorde hvad man kunde för att åtminstone
lindra tjenstemännens afdrag på lönerna, och ehuru man icke ville
helt och hållet borttaga afgiften, för att i nödfall kunna tillämpa
grundsatsen om dess utgörande, sökte man att nedsätta afgiften
så mycket som möjligt. I gamla tider var det icke noga med att
taga så hög fullmaktslösen som möjligt. Man lade den högsta
möjliga bevillning och lät tjenstemännen tjena utan lön — exem¬
pelvis militärer, under en tid af 10 månader. Men förhållandena
hafva blifvit annorlunda, och man har sökt nedsätta dessa onatur¬
liga skatter. Nu är detta ett försök, att af tjenstemännen taga
ut så mycket som möjligt, utan att precist öka afgiften, men ge¬
nom att på ett strängt sätt tillämpa författningen. Man vill til¬
lämpa författningen så, att vid hvarje löneförbättring, äfven då
tjenstemännen icke mottager någon ny fullmakt, eller något nytt
förordnande eller konstitutorial, skall afgift erläggas, för att så
mycket som möjligt må för principens skull kunna pressas ut.
Men principen är origtig i grunden; ty det är icke rigtigt, att vi
först på grund af Kongl. Maj:ts proposition afväga, huru mycket
tjenstemännen skola hafva i lön, och sedan komma och säga, att
nu skola vi taga af dem så mycket som möjligt utaf hvad vi gif-
vit dem. Detta är icke en rigtig princip, det kan tillåtas såsom
en nödfallsutväg. Att man icke tager helt och hållet bort afgiften,
det förstår jag, men att man skärper den, det kan jag icke gilla.
I afseende å sjelfva tillämpningen, blefve det också ett be¬
synnerligt förhållande. Jag ber att här få vidröra en senare
punkt, emedan den rörer tillämpning af den förevarande. Vid
löneförhöjning skall fullmakten eller konstitutorialet företes för den
myndighet, som egen att utbetala lönen, och förses med den högre
stämpeln. Hvilken är nu denna myndighet? Det är naturligtvis
olika allt efter den stat, till hvilken embetsmannen hör. Krom
militären är det en regementsskrifvare eller regementsintendent.
Nu kommer man efter en löneförhöjning till honom med sin full¬
makt, hvem skall då belägga den med stämpelpapper? Hvem kan
göra det? Kan någon annan än Kongl. Maj:t vidtaga någon för¬
ändring med en af Kongl. Maj:t gifven fullmakt? Eller skola
dessa fullmakter insändas till Kansli-expeditionen för att karteras?
Det kunde hända att hela arméns fullmakter skulle behöfva under¬
gå ny kartering. Den nominela lönen har nemligen för de fleste
blifvit förändrad och blifvit möjligen något större. På senare
tider har visserligen tagits i beräkning icke blott lön på stat,
utan äfven, enligt uppgifter, medellönen efter ränta och ingående
arrendeafgift. Men hvad man deremot icke kunnat taga i beräk¬
ning, det är en afkomst, som ett boställe lemnat den officer, som
11
Lördagen den 8 April, f. m.
sjelf brukat detsamma. En regementschef, hvilkens lön på stat efter
gamla författningen var 8,600 kronor, men hvilken kunde ega ett
betydligt boställe, han får nu en lön af 6,000 kronor, för Indika
kartering skall ega rum, men han mister kanske en inkomst af
6,000 kronor, för att han blifver af med sitt boställe.
Hvad jag emellertid hufvudsakligast fäster mig vid, är den
inkonseqvens, som ligger deri, att i stället för att fortgå på den
väg, som är den rätta — att tjenstemannen får den lön, som sta¬
ten tillägger honom, oafkortad, hvilket är ett mål, hvartill man
under tjugotal af år sökt närma sig genom att nedsätta bevill-
mngsafgifterna, såväl på tjenstemännens löner, som för tjenste-
männens fullmakter —- man söker att tillämpa denna författning-
så, att äfven då en tjensteman icke erhåller någon ny fullmakt,
något nytt förordnande eller något nytt konstitutorial, skall han
likväl affordras karteringsafgift, hvarje gång en förändring inträffar
i den stat, som af Kongl. Maj:t faststälts. Jag anhåller på grund
häraf, att Hammaren måtte afslå hvad Utskottet uti ifrågavarande
hänseende tillstyrkt, så att ur 8 § i författningsförslaget måtte
utgå den mening, som börjas med: “Likaledes11 och slutas med
“lönereglering11, äfvensom att den i 4 § förekommande fras. som
börjas med: “likaledes11 och slutas med “lönereglering11 måtte utgå.
Herr Samzelius: En föregående värd talare har betecknat
det föreliggande förslaget, såsom reaktionärt. Detta kan jag likväl
icke finna. Skulle man beteckna det med det namn, som det verk¬
ligen förtjena!’, så är det strängt, men icke reaktionärt, ty Ut¬
skottet har,, efter mitt förmenande här väl förfarit strängt, men
det har tillika sökt tillse, att förslaget skulle medföra en jemlik
beskattning på alla de löneförmåner, som en tjensteman åtnjuter.
Eör ett sådant förslag ligger rättvisa till grund, och när man går
den väg rättvisan antyder, är man icke reaktionär. Vidare har
samme talare yttrat, att man borde borttaga hela denna beskatt¬
ning. Derom föreligger dock nu icke något förslag, hvarför jag icke
vill derom yttra mig, men det vill jag blott säga, att om något
sådant förslag vore väckt, det efter min tanke, skulle hafva föga
utsigt att vinna framgång, då förra Riksdagen gick så långt i väl¬
vilja mot embetsmännen, att man nedsatte stämpelbeloppet från
fem till en procent, och detta likväl efter gemensam votering,
hvarvid blott med några fä rösters pluralitet den mildare åsigten
segrade. . Jag anser derföre det icke vara lämpligt att begära en
fullständig stämpelfrihet i detta afseende. För öfrigt är afgiften
för närvarande så billig, om man jemför den med det belopp,
hvarmed den förut utgick, att den icke kan vara särdeles tryc¬
kande för embetsmännen.
Jag vill nu vända mig mot vice ordföranden i Bevillnings¬
utskottet. Han har sagt, att stämpel hittills erlagts för löneför¬
höjningar, när sådana beviljats, och att det endast vore i Stats¬
kontoret, som en annan åsigt gjort sig gällande. Jag vill då upp¬
lysa den ärade talaren, att min erfarenhet sträcker sig icke blott
till Statskontoret, utan till förvaltningen i allmänhet, och jag kan
N:o 20.
Andringar i
förordningen
ang. stämpel-
pappers-
afqiften.
(Fort9.)
N:o 20.
12
Lördagen den 8 April, f. m.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel-
pappers-
(tfgift er.
(Forts.)
försäkra honom, att sedan vid 1856—1858 årens riksdag löneför¬
höjningar beviljats, någon karta för dem icke erlagts. Han var
icke då chef för tullverket, men jag tror icke, att der då gjorde
sig gällande denna strängare uppfattningen, likasom då sedermera
fråga väcktes, huruvida elementarlärarne vid uppflyttning i högre
lönegrad, skulle erlägga tilläggskarta, Kongl. Maj:t förklarade,
att sådant icke erfordrades. Jag har mig likväl bekant, att i
tullverket för ett par år sedan en strängare uppfattning gjorde
sig gällande, då man der beläde några tjenstemäns fullmakter
med tilläggsstämpel, och hvarvid generaltullstyrelsen sökte för¬
fäkta samma åsigt, som i Utskottets föreliggande förslag blifvit
uttalad, men denna åsigt vann icke bifall hos Kong], Maj:t, som
befriade vederbörande från den påförda tilläggsstämpeln. Min
erfarenhet sträcker sig således icke blott till Statskontoret, utan
äfven något derutöfver.
Den ärade talaren slutade med att förklara, det mina anmärk¬
ningar voro obefogade. Jag vill icke säga, hvilken benämning de
förtjena, men något mera tror jag dock att de äro värda. Han
bemötte icke min invändning emot uttrycket i Utskottets författ-
ningsförslag att ifrågavarande handlingar skola karteras för skil-
naden emellan den lön, man erhåller och den, efter hvilken man
.•senast erlagt stämpelafgift. Det var ordet senast, som jag försökte
accentuera, och jag ansåg, att deri låg en orättvisa, ity att man
borde få åtnjuta afdrag för hela det belopp, för hvilket man förut
vederbörligen karterat. Detta är likväl författningens mening,
liksom jag också tyckt mig finna det vara Herr Bennichs. I denna
del finnes således i sjelfva verket icke någon meningsskiljaktighet
oss emellan, utan gäller denna blott med afseende på uttrycket,
och ehuru jag icke vågar täfla med Utskottet i förmåga att redi¬
gera ett förslag tror jag dock, att det af mig föreslagna ordet
tydligare uttrycker Herr Bennichs och min åsigt.
Hvad beträffar afgiften till Wadstena krigsmanshuskassa, har
den ärade talaren sagt, att vi icke hafva att dermed befatta oss,
emedan härmed förhåller sig på samma sätt som förut. I mitt
förra anförande sökte jag dock visa att detta i sjelfva verket icke
var förhållandet, fastän jag kanske icke nog tydligt uttryckte mig.
Denna afgift utgår vid hvarje befordran till högre lön efter hela
lönebeloppet, utan afdrag för det belopp, för hvilket man förut
erlagt denna afgift. Om man nu genom stadgandet, att stämpel¬
papper skall erläggas vid befordran till högre lönegrad, vid hvarje
sådant tillfälle måste erlägga denna afgift, blir ju denna skatt
tyngre, än den var förut. Ty med afseende på elementarlärarne,
skall sådan stämpelafgift nu erläggas, endast när man blir
adjunkt, lektor eller rektor, men enligt förslaget skulle man, vid
uppflyttning i hvarje särskild lönegrad, nödgas erlägga afgift till
Wadstena krigsmanshuskassa för hela lönebeloppet. Denna be¬
skattning måste således blifva känbarare, enligt Utskottets för¬
slag, hvilket, ehuru det är strängt, jag dock måste medgifva är
rättvist till sin grund, dock under förutsättning af en alldeles
oundgänglig omarbetning af bestämmelserna, rörande denna af-
Lördagen den S April, f, m. 13
gift. Den ärade talaren har sagt, att man icke gör en så-
dan omarbetning för att lätta besväret för tjenstemännen. Jag
vill dock påstå, att omarbetningen af författningar utgått från
den grund, att man vill lätta besväret vid uppbörden och äfven
lätta besväret för tjenstemännen, icke för att de skulle få min¬
dre att gorå, utan för att kunna hafva ett mindre antal tjenste¬
hjon. 1?är dessa utgifter utgå efter invecklade grunder,
etter författningar, som äro nära på 200 år gamla, och hvilka
icke hvarje landskamererare har till sin tjenst, förstår jag icke,
f k?n taga steget fullt ut och bestämma att i
stället för afgiften till Wadstena krigsmanshuskassa en stämpel¬
afgift af 2 procent skulle erläggas. Karteringen blefve derigenom
sa j11! ’ ??. Ja£ tror, att Herr Bennich svårligen kan bestrida,
att det verkligen skulle innefatta en förbättring. Jag har visser-
ligen icke rätt att nu få detta förslag under pröfning. Men
Bevulnings-Utskottet, som har motionsrätt, hade kunnat taga denna
fråga under öfvervägande, och jag skulle för det ändamålet fort¬
farande önska aterremiss. Dervid kan, i händelse afseende icke
fästes vid mitt förslag rörande Wadstena krigsmanshusafgiften, det
möjligen vara skäl att taga i betraktande, huruvida detta senare mo¬
ment om kartering för ålderstillägg bör utgå, ty hittills bär dock
den grundsatsen tillämpats, att när en af Kongl. Maj:t utfärdad full¬
makt en gång blifvit karterad efter de föreskrifter, som gälde vid
fullmaktens utfärdande, detta berättigade till åtnjutande af' de
förmåner, som då och framdeles kunde vara med tjensten förenade;
och att vid hvarje tillfälle, då en löneförhöjning eller löneregle-
nng egde rum, pålägga tilläggsstämpel, hvilket jag icke kan tin
någon annan än vederbörande expeditionshafvande af fullmakter
kan göra, blefve ändå förenadt med åtskilliga svårigheter, och
när man på det hela taget velat lindra beskattningen för tjenste¬
männen, vet jag icke, om det kan vara Riksdagens afsigt att be¬
tunga dem med denna afgift. Skulle man följa samma princip, skulle
t. ex. köpebref, på hvilka lagfart i år meddelas och hvilka skola
karteras med sex kronor för 1,000 kronor, enligt föreliggande för¬
slag karteras med 7 kronor 50 öre, motsvarande afgiften för köpe¬
bref! et och fastebrefvet. Då skulle man, i fall denna lag kom¬
mer att antagas, få göra en tilläggskarta på dessa köpebref. Jag
anser, att när man utfärdat en handling och den är karterad
efter då gällande författning, kunde dermed vara nog, och jag
tror icke, att statens inkomst skulle derigenom något väsentligt
ökas, hvaremot de omvägar och besvär, som deraf skulle föror¬
sakas, icke skulle blifva dermed ersatte. Jag anhåller om pro-
position på återremiss.
c-- *Jle^ven °°h Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit
utfärdadt till sammanträdets fortsättning kl. 7 eftermiddagen.
Herr von Kock: Sedan Bevillnings-Utskottets vice Ordfö¬
rande efter mitt och en föregående talares yttranden i denna fråga
helt kategoriskt förklarat, att-allt hvad vi anfört icke förtjenade
X:o 20.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel¬
papp er s-
afgift en.
K:o 20. 14- Lördagen flen 8 April. f. m.
Ändringar i afseende eller vore obefogad! är det djerft af den, som icke så
förordningen kar or(jet i sin makt som den ärade vice Ordföranden, att ändå
'^‘pappers-1' våga tråda upp emot honom, men som jag icke blifvit öfvertygad
af giften, af de skäl, som han anfört, och icke låter mig öfvertygas af så-
(Forts.) dana omdömen, måste jag dock göra det. Jag får då fästa upp¬
märksamheten derpå, att jag tror, att den egentliga anledningen
till lösen af fullmakter varit den, att de mesta dylika utgått från
Konungens kansliexpeditioner. På den tiden voro lönerna der så
otillräckliga, . att till exempel, ännu år 1834 en kopists var 179
riksdaler banko och en kanslists 264 riksdaler banko. Men det
hjelptes, i sin mån, derigenom, att från en af dessa, den då så
kallade Kammar-expeditionen utgick den af Konungen ensam be¬
slutade taxa, hvarigenom all lösen bestämmes. Lönefyllnad bered¬
des, när sådant syntes lämpligt af Konungen, för hans Kansli
genom sportelandelar, hvari ingick ganska mycken fullmaktslösen.
Så länge detta system räckte var det svårt att göra en lönereg¬
lering och svårt att rättvist bestämma lösen af alla expeditioner.
På samma sätt förhåller det sig med afgiften tillWadstena krigs-
husmanskassa. Den var afsedd för ett visst ändamål., och då
kunde man icke, utan att röra vid hela denna institution, göra
någon eftergift med afseende på afgiften. Men en bland förde-
larne af de regleringar, som på senare tider skett är just, att man
kan reglera allt efter hvarje saks beskaffenhet och utan samman¬
hang med annat. Jag tror derföre, att, ehuru jag icke nu vill
yrka på någon ändring med afseende på Wadstena krigshusmans-
kasseafgift, det vore skäl att se till, huruvida man icke skulle
kunna vidtaga eu sådan förändring med afseende på fullmakterna,
att det, som nu endast är stämpel och såsom sådant.ingår till
statsverket och hvarför statsverket sedan gifver ersättning till de
ändamål, hvartill de varit afsedda, slås ihop med denna afgift.
I afseende på den lilla förändring, som nu är i fråga, har j ag
tagit mig friheten att i motsats mot den åsigt, Herr Bennich
derom hyser, anse densamma reaktionär. Jag anser nemligen det
för reaktionärt att, när man gått så långt i en viss rigtning för
att så småningom minska om ej afskaffa hela skatten, emedan
man anser den orimlig, man efter ett sådant jättesteg som att på
en gång nedsätta en del deraf till '/5 af hvad den varit, man kort
derefter vill taga ett sådant litet tuppfjät tillbaka, som här nu
åsyftas. Dessutom är åtgärden, som antydt är, af den beskaffen¬
het att enär det icke lärer gå an för någon annan myndighet att.
börja peta på en resolution, som blifvit af Kong]. Maj:t utfärdad,
skulle det blifva nödvändigt att, då man vill tillämpa förslaget,
skicka in alla de tusentals fullmakterna till Kongl. Maj:t. Men
huru svåra skulle icke alla uträkningar der blifva?
I fråga om karteringen har den värde talaren yttrat en sats,
som redan blifvit af talaren på kristianstadsbänken vederlagd,
nemligen att det icke är för att spara tjensteman tid och åstad¬
komma lätthet vid uppbörden, som man skulle afskaffa en skatt.
Jo, det är det ofta, och Bevillnings-Utskottet har just i detta förslag
gjort mycket i den rigtningen. Det. är nemligen en vigtig sak att
Lördagen den 8 April, f. ra. 15
skatterna, kunna lätt upptagas ock att man sparar tjenstemännens
tid, om icke för deras egen skuld direkt, så åtminstone indirekt
iör att slippa så många tjensteman som möjligt.
Den ärade talaren har ytterligare sagt, att inom det embets¬
verk, han tillhör, man der tager ut allt hvad man kan. Detta
embetsverk är också ett uteslutande fiskalisJct verk och som är till
hufvudsakligast. försatt plåga oss. Jag skulle dock vilja veta,
huru det gått till, då tullstyrelsen, i likhet med andra embetsverk,
fatt en lönetillökning, till exempel i form af dyrtidstillägg eller
pa extra° stat för eu år? Har den då också utpinat den högre
aigiften å fullmakterna och Jatit derom göra anteckning om de
utfärdats af Konungen?
Jag instämmer med vice Talmannen och yrkar utslag.
Herr. B ennien: Jag får börja med att bedja om ursäkt, i
fall jag i mitt förra yttrande sagt något så ohöfligt, som att de
föregående talarnes yttranden icke förtjenade afseende. Sade jag
något sadant, menade jag dermed endast, att jag för min del an¬
såg mig icke kunna derå fästa något afseende. Derjemte har jag-
begärt ordet för att något besvara de anmärkningar, som från
vice Talmannen framstälts emot Utskottets förslag. Han påstod,
att Utskottet genom detta förslag velat åstadkomma en förmö-
genhetsafgift eller en inkomstskatt. Kej, man vill icke åstadkomma
något nytt till principen. Det är blott en befordringsafgift och
det är endast meningen att denna afgift skall utgå rättvist. Så¬
ledes hvarken en inkomstskatt eller en förmögenhetsafgift. Nu
gällande stämpelpappersförordning stadgar i förevarande hänse¬
ende, att fullmakter skola förses med stämpel af 6 kronor samt
dessutom till belopp motsvarande 1 procent å hela lönen, men
vid befordringar till högre lön blott å skilnaden mellan förra lö¬
nen, och den, som erhålles. Jag betalar icke afgift för fullmakten,
derför att den medför den ena eller andra rangen, utan derför,*
att den medför den ena eller andra löneförmånen; och när detta
är grundsatsen, frågar jag, huruvida det är rättvist, att tillexem¬
pel Jen ene tjenstemannen, som befordras omedelbart till en lön
af 5,000 kronor, får betala 1 men deremot den andre, hvilken
befordras till en lön, som första året gifver blott 3,000 kronor,
men som till följd af en löneanordning hvart femte år ökas med
bOO kronor, tills lönen kommer upp till 5,000 kronor, får betala
stämpel för blott 3,000 kronor. De hafva precist samma lön, men
flen ene får betala nära pa dubbelt så hög stämpel som den an¬
dre. Fiat justitia! Jag anser Utskottets förslag vara fullt rättvist
och öfverensstämmande med nu gällande författnings anda, och
jag vågar säga det, äfven dess bokstaf, ty det heter att stämpel
skall erläggas vid befordran till “högre lön'1 och icke till “högre
tjenst". Här är nu blott den frågan: har denna författning blif¬
va lefvande eller har den, såsom en talare sagt. varit orimlig och
derföre blifvit eludera^?. Detta är ett hårdt ord! För min del får
jag såga, att den gifvit anledning till en tillämpning, som icke
är öfverensstämmande med hvarken bokstafven eller andan. Att
N:o 20.
Andringar i
förordningen
ang. stämpel-
papper s-
afgift en.
(Forts.)
16
N:o 20.
Lördagen den 8 April. f. in.
Ändringar i denna anda varit rådande inom Statskontoret, är jag skyldig tro,
förordningen då det blifvit påstådt, men att denna åsigt icke gjort sig gällande
ang. stämpel- -nom n^g0I1 annan del af förvaltningen, vet jag, oaktadt det icke
aTgiften. är till följd af' mitt utan en företrädares initiativ, som man inom
(Forts.) det embetsverk jag tillbör, iakttog den grundsatsen, att hvarje
löneförhöjning skulle medföra eu motsvarande tilläggsstämpel a
det konstitutorial man innehade. Nu säger man: det går icke an,
att någon sådan stämpelbeläggning verkställes af någon annan
myndighet än den, som utfärdat konstitutorialet eller fullmakten,
enär till exempel en regementsskrifvare icke skulle kunna tillåta
sig att kontrollera, huruvida Kongl. Maj:ts fullmakt blifvit rätt
karterad. Regementsskrifvaren skall blott tillämpa lagen och se
till. att handlingen karteras rätt, och detta kan han göra lika väl
som hvarje annan, kör att herrarne icke ma tro att det är något
nytt i detta förslag, vill jag uppläsa, hvad nu gällande författ¬
ning innehåller i detta hänseende. I § 8 momentet 11 heter det.
“Ej må någon tillgodonjuta de genom Kongl. Maj:ts och dess em-
betsmäns bref, fullmakter, transporter och konstitutorialer eller
genom generalordres honom tillagda löneförmåner och rättigheter,
innan han uppvisat fullmakten eller förordnandet, behörigen med
stämpel försedt". Hvilken är det som skall kontrollera detta? För
hvem skall handlingen uppvisas? Naturligtvis vid ett regemente
för regementsskrifvaren och inom hvarje embetsverk för den, som
skall utbetala lönen. Desse skola se till, att handlingen är kar¬
terad. Icke har väl Kongl. Maj:ts höga rätt blifvit på något sätt
kränkt genom detta stadgande. Stadgandet står der, och hvar¬
före skall det icke få tillämpas fortfarande? Hvarför icke stadga
såsom förut, att icke utbetala en högre lön förr än fullmakten
blifvit företedd och det visats, att den är behörigen karterad?
Här har af en talare blifvit anmärkt, att denna författning
är mycket komplicerad och behäftad med brister samt att detta
icke kan hjelpas med mindre än att man hos Kongl. Maj:t begär
nedsättandet af en komité för författningens omarbetning. Jag
är den förste att erkänna, det Riksdagen icke har krafter, till¬
räckliga för att kunna omarbeta vidlyftiga lagar, vare sig beskatt-
ningslagar eller andra, och att det vore önskligt, om Kongl. Maj:t
vidtoge åtgärder för eu sådan omarbetning af denna författning.
Bevillnings-Utskottet har också uttalat en sådan tanke i sitt be¬
tänkande. Då emellertid Kongl. Maj:t aflåtit proposition till denna
Riksdag, hvarvid Kongl. Maj:t fästat uppmärksamhet på dels att
åtskilliga nya och ökade afgifter borde stadgas, dels ock att det
förefölle hvarjehanda oegentligheter i författningen, som borde ut-
jemnas, samt Kong!. Majj:t, som således icke saknat anledning att
framlägga ett mer eller mindre utarbetadt förslag, föredragit att
framlägga ett mindre utarbetadt, så ansåg sig Utskottet, böra, så
långt dess förmåga sträckte sig, göra denna omarbetning. Att
denna icke är fullt tillfredsställande, det medgifver jag, men man
har gjort så godt man kunnat och i denna punkt tror jag, att
man handlat rätt. Det är möjligt att eu eller annan ordställning
kunde hafva varit något bättre vald, och det måtte vara den, som
Lördagen den 8 April, f. m. 17
Herr Samzelius påpekat. Jag skall långt ifrån försöka att mot¬
sätta mig något förslag, huru obetydligt som helst, om jag visste,
att det medförde någon förbättring. Här gäller tvisten endast,
huruvida ordet senast i 3 § af Utskottets författningsförslag skall
utbytas mot ordet förut. Detta sista uttryck tror jag kan vara
bättre, och hemställer för min del, att äfven i §§ 38 och 39, der
ordet senast jemväl förekommer, detsamma måtte utbytas mot
ordet förut. I öfrigt fortsätter jag mitt yrkande om bifall till
Utskottets förslag.
Herr vice Talmannen: Jag anhåller att blott få säga några
ord med anledning af den siste talarens yttrande. Nu gällande
föreskrifter i detta afseende innehåller:
“Fullmakter, konstitutorialer eller förordnanden, hvarigenom
embeten, tjenster eller beställningar med verklig lön vid civila,
militära, ecklesiastika eller andra stater af Kongl. Maj:t tillsättas,
böra föx-ses med stämpel af 6 kronor samt dessutom till belopp,
motsvarande 1 procent å hela lönen, när clen utnämnde första gån¬
gen tillträder befattning med lön, men, vid befordringar till högre
lön, blott å skilnaden mellan förra lönen och den, som erhålles“.
Nu förhåller det sig så, att, der det finnes olika löneklasser
uppförda i stat, der tillträder icke tjenstemannen den högre lönen,
innan han derpå fått förordnande. Han har således fått en hand¬
ling och den karteras. Detta är rigtigt, då så sker; men dere¬
mot, om samma löneklass, som han en gång fått sitt förordnande
på att åtnjuta med de förmåner, som äro dermed förenade, blir
förhöjd genom Konungs och Riksdags beslut, så har icke derför
erlagts någon särskild tilläggsstämpel, emedan han icke löst nå¬
gon ny handling.
Vidare vill jag omnämna en annan sak. Det erinrades nem¬
ligen, att en. hvar skall uppvisa honom tillkommande fullmakt,
konstitutorial eller förordnande, innan han får uppbära lön, och
att om lönen blifvit förhöjd, nämnda handling skall förses med
tilläggskarta. Hvarje sådan handling har alltid hittills blifvit
karterad vid dess utfärdande, men det har icke ålegat den, som
skall betala ut lönen, att kontrollera kartan, utan den, som skall
utfärda fullmakten, konstitutorialet eller förordnandet, skall kar¬
tera desamma, -och märker utbetalaren af lönen att det är orätt
karteradt, har han visserligen rättighet att derpå göra anmärk¬
ning, men icke att belägga den med högre karta, utan detta bör
ske af det verk som utfärdat handlingen, och det kan omöjligen vara
meningen att en sådan pröfning af karteringen skulle få ske hvar
jag kommer att presentera min fullmakt för att få ut min lön.
Denna kan jag ega att uppbära genom regementsskrifvaren, om
jag är militär, eller i annat fall i något landtränteri eller i Stats¬
kontoret eller något annat verk; dessa vederbörande hafva att gran¬
ska att lösen utbetalas rigtigt, men har man någon anmärkning
mot karteringen att göra, då är det det embetsverk, som utfärdat
fullmakten, som skall kontrollera detta. Jag tror således, att i
Första Kammarens Fröt. 1876. N:o 20. 2
N:o 20.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel-
pappers-
a för flen.
(Forts.)
N:o 20.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel-
pappers-
afgift en.
(Forts.)
18 Lördagen den 8 April, f. m.
sjelfva tillämpningen är författningen otydlig. Icke kan det vara
meningen, att då icke någon ny fullmakt, konstitutorial eller för-
' ordnande blifvit utfärdad, ock jag till följd af en löneförhöjning
kommer för att taga ut min lön, det är den underordnade tjen-
stemannen, som skall betala ut densamma, som skall åsätta ytter¬
ligare karta, utan handlingen måste väl i sådant fall inlemna»
till det embetsverk, som utfärdat fullmakten, konstitutorial eller
förordnandet.
Jag fortsätter mitt förra yrkande.
Friherre af Ugglas: Jag har begärt ordet, då vice ordföranden
i Bevillnings-Utskottet temligen bestämdt påstod, att det förslag,
som Utskottet nu framlagt, skulle öfverensstämma icke allenast
med andan, utan nära på med ordalagen i den gamla författ¬
ningen. Läser man dess ordalag med uppmärksamhet, finner man,
att der står, att kartering skall ega rum å fullmakter etc. för hela
lönen, när den utnämnde första gången tillträder befattning med
lön, men, vid befordringar till högre lön, blott på skilnaden emellan
förra lönen och den som erhålles. Således måste der lemnas
någon ny resolution, något nytt förordnande öfver uppflyttningen
i en högre löneklass. Så t. ex. får en andre kapten, som upp¬
flyttas till förste kapten, en resolution derpå, och den handlingen
skall då karteras för skilnaden mellan förra lönen och den, som
erhålles. Men icke kan jag anse det vara befordran till en högre
lön, om jag i samma klass, till följd deraf att jag varit t. ex.
flera år i tjenst, helt enkelt får tillgodonjuta ett ålderstillägg,
såsom förhållandet är med lektorer och många andra. Jag tror,
att, om man läser detta såsom orden stå, meningen är, att då jag
erhåller en verklig befordran på grund af fullmakt, konstitutorial
eller förordnande, skall denna handling karteras; men då jag icke
erhåller en sådan handling, är det icke heller någon handling att
kartera. Jag kan icke finna annat än att det skulle vara tem¬
ligen besynnerligt, om, sedan en tjensteman fått Kongl. Maj:ts
fullmakt på att innehafva en tjenst med åtföljande löneförmåner,
denna fullmakt icke skulle innefatta en försäkran för tjenste-
mannen att få icke allenast den lön, som, då fullmakten gafs,
var med tjensten förenad, utan äfven alla de förmåner, som
dermed kunde förenas i framtiden. Jag tror, att man icke kan
tolka Kongl. Maj:ts fullmakt på annat sätt; och en talare här
har upplyst, att i särskilda fall har Kongl. Maj:t tolkat författ¬
ningen på detta sätt. Jag tror, i likhet med föregående talare,
att en sådan föreskrift som denna skulle komma att leda till så
många förvecklingar och svårigheter, att jag icke anser det löna
mödan att i författningen införa densamma. Lika med Herr vice
Talmannen är jag af den åsigt, att den myndighet, som utfärdat
den första fullmakten och belagt densamma med karta, äfven
måste vara den myndighet, som ser till, att denna tilläggsstämpel
blir ordentligt uträknad och bilagd fullmakten. Hvilka svårig¬
heter skulle det likväl icke blifva, om denna åsigt, som jag tror
vara den rätta, skulle blifva tillämpad. Jag tror icke, att detta
19
Lördagen den 8 April, f. m.
N:o 20.
t il ägg, som Utskottet gjort, verkligen öfverensstämmer med andan -i'näringar i
i den nu gällande författningen eller är så påkallad, att Kammaren förordningen
bör bifalla detsamma; deremot hemställer jag om bifall till första ancj' stämpel"
delen af Utskottets förslag.. Jag vill medgifva, att det uttryck, nf,Jj7en.
som herr Samzelius föreslagit, är exaktare, men tror likväl icke, (Forts.;
att det skall åstadkomma någon förveckling, om Utskottets orda¬
lag begagnas. Jag får derföre förena mig med Herr vice Tal¬
mannen i yrkandet om bifall till förra delen af Utskottets förslag,
så lydande:
“J ullmakter, konstitutorialer eller förordnanden, hvarigenom
embeten, tjenster eller beställningar med verklig lön vid civila,
militära, ecklesiastika eller andra stater af Kongl. Maj:t tillsättas,
böra förses med stämpel af 6 kronor samt dessutom till belopp,
motsvarande 1 procent å hela lönen, när den utnämnde första
gången tillträder befattning med lön, men, vid befordringar till
högre lön, blott å skilnaden mellan den lön, efter hvilken den ut¬
nämnde senast erlagt stämpelafgift, och den lön, som erhålles."
Herr vo n Gegerfelt: Jag kan icke förneka, att en viss billighet
ligger, deruti, att hvarje tjensteman bör i lika mån vidkännas det af¬
drag i lönen som fullmakternas kartering medför, hvithet icke sker
genom den nuvarande tillämpningen, men deremot skulle blifva för¬
hållandet enligt Utskottets förslag. Hvad jag deremot vågar påstå,
är, att då detta .afdrag icke utgår i form af direkt bevillning, utan
såsom stämpel till den handling, som kallas fullmakt, så är nämnda
tillämpning principielt rigtig. I hela vår stämpelpappersförord-
ning tinnes den genomgående grundtanken, att, när en handling
en gång rätteligen är belagd med karta efter de vid dess utfärdande
gällande föreskrifter, erfordras icke någon tilläggsstämpel i följd
af förändrade förhållanden. Då således en fullmakt är utfärdad,
tillses, om den då är rätteligen karterad. Är den det, så gäller
detta så länge den fullmakten gäller. När en ny fullmakt ut¬
färdas, först då uppstår frågan om densammas kartering. Ett
analogt förhållande eger rum i fråga om gåfvobref å fäst egendom.
De skola karteras efter taxeringsvärdet; men icke någon men¬
niska kan falla på den tanken, att, om taxeringsvärdet höjes, någon
tillägsstämpel skall åsättas. Emellertid hafva i denna fråga så
många anmärkningar blifvit framstälda, hvilka väl förtjena tagas
i betraktande, utan att derföre denna förändring i författningen
bör afslås; och då det är svårt att på stående fot redigera ett
förslag, och jag bär anledning tro, att följande moment äfven
bomma att blifva återremitterade, får jag här yrka återremiss.
Herr Widén: 1 likhet med den föregående talaren får jag in¬
lägga en .protest mot detta förslag, att löntagare skulle till följd
af. ålderstillägg betala .tilläggsstämpel. Jag finner det så mycket
mindre befogadt, som jag icke.sett ifrågasättas, att en egendoms -
egare eller en egare af en industriel anläggning, som en gång
betalt karta för densamma, skulle, om egendomen eller anlägg¬
ningen förbättras och den i följd deraf blir högre taxerad, er-
N:o 20.
20
Lördagen den 8 April, f. in.
Ändringar i
förordningen
ang. stamp e\-
pappers-
afgiften.
(Forts.)
lägga till ägs st. ampel för densamma. Jag tycker, att detta förhål¬
lande är alldeles analogt med det som inträffar, då löntagare,
hvilka fått fullmakt på eu viss lön, efter ådagalagdt godt förhål¬
lande i sin tjenst, komma att få förbättring i denna lön. Då
det ena icke är föreslaget, anser jag icke heller det andra be¬
rättigad!. Jag yrkar återremiss.
Herr Hedlund: Då jag deltagit i detta Bevillnings-Utskottets
vidlyftiga och svåra arbete, har jag endast kunnat bilda mitt
omdöme och följaktligen vara medansvarig rörande det resultat,
hvartill Utskottet kommit i afseende på principerna; ty i fråga
om detaljerna har jag underkastat mig den större erfarenheten
och sakkunskapen. Det är således blott när det kan gälla en
eller annan princip, som jag ber att få taga ordet i Kammaren.
En sådan princip föreligger nu här, då det nemligen är fråga om
att tilläggsstämpel skall erläggas vid uppflyttning i ny lönegrad.
Man har sagt, att detta är något annat, än hvad nu gällande lag
stadgar. Enligt mitt förmenande är det precist samma sak; eller
skulle det vara för den högre värdighetens skull, som jag erlägger
den högre kartan? Jag tror det icke. Det är tydligen uttaladt,
att kartan skall erläggas efter inkomsten och icke efter värdig¬
heten. Om jag t. ex. från löjtnant avancerar till kapten och får
derför erlägga eu högre karta, så är det icke för den högre
värdigheten, utan för förhöjningen i lönen. Och då varder prin¬
cipen" densamma för tilläggsstämpel vid lärarnes uppflyttande i
högre lönegrad. Då denna sak varit före i Utskottet och under
särskildt påpekande, att det rådde ett missförstånd i den nu gäl¬
lande lagens tillämpning, som borde undanrödjas genom ett be¬
stämdt lagstadgande, kan jag icke fatta annat än att rättvisan
krafvel’, att den ene tjenstemannen ställes i samma kategori som
den andre. En annan sak är, om man ogillar hela denna tilläggs¬
stämpel, ty då bör man göra en förändring i den rigtningen;
men vill man hafva densamma i ena fallet, bör den icke upphäfvas
i det andra. Att jemföra sådana saker som uppflyttning i högre
lönegrad med tilläggsafgift för en fastighet i följd af ökadt taxe¬
ringsvärde, må jag säga är eu jemförelse, som, lindrigast sagdt,
haltar. Kartan erlägges vid fastighetens öfverlåtande till annan
person efter det då varande värdet, men om fastigheten förändras
i värde, förändras icke egarens ställning till densamma. Först
då egendomen öfvergår till ny egare, kan ny och högre kartering
ifrågakomma. Jag anser för öfrigt hela denna jemförelse origtig.
För min del synes det mig så klart, hvad Utskottet i denna
del föreslagit, ur principiel synpunkt, att jag icke kan tveka ett
ögonblick att antaga detsamma. Skulle det möta alltför stora
svårigheter vid tillämpningen, får man väl också här finna sig i
att begå en inkonseqvens; men detta är ännu icke visadt. På
skäl får jag yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Reuters värd: När en ny författning eller en genom¬
gripande förändring af nu gällande författning framlägges till
21
N:o 20.
Lördagen den S April, f. m.
Riksdagens granskning, anser jag det vara ytterst vigtigt, att hvar Ändringar i
och en, som deremot har några anmärkningar att gorå, fram-
ställer dem, på det att författningen må i sin första början blifva Jpappers-
så tydlig och klar, som afsedt är. Redan vid första punkten afgiften.
anser jag, att så många beaktansvärda anmärkningar blifvit gjorda, (Forts.)
att det väl lönar mödan, att Bevillnings-Utskottet finge taga dem
under öfvervägande, hvarföre jag sluter mig till dem, som yrkat
återremiss. Jag har aldrig varit någon stor beundrare af den
gamla stämpelpappersförordningen, och med den korta tid, som vant
mig tillmätt för att sätta mig in i den nya, bär jag redan funnit
åtskilliga brister i densamma. Den princip, på hvilken denna för¬
fattning hvilar, är väl den mest godtyckliga, som någon beskatt-
ningsgrund kan vara. Den är icke heller konseqvent till alla
sina delar; och det hade jag åtminstone väntat mig, att då Be¬
villnings-Utskottet skulle företaga en omarbetning af författningen,
det skulle tillse att de principer, som blifvit uppställa, måtte
blifva någorlunda konseqvent genomförda. Utskottets högt aktade
vice ordförande har här nämnt, att ändamålet med denna karte¬
ring är icke derför, att fullmakten medför den eller den rangen,
utan emedan den medför den eller den löneförmånen; men äfven
i det afseende! finnes det ett fall, der denna princip icke är rig-
tigt iakttagen; ty det finnes, besynnerligt nog, ännu qvar i be-
villningsförordningen den bestämmelsen, att om en person erhåller
fullmakt på namn, heder och värdighet, så får han derför betala
karta, och icke blott det, utan äfven årlig bevillning. Då man
företager sig att göra förändringar, bör man väl göra detta i en
sund rigtning och äfven tillse, att full konseqvens iakttages. Jag-
vet mycket väl, att man kan invända, att den, som får en sådan
fullmakt på namn, heder och värdighet, må gerna betala, och
det må då vara för en gång, då lian kan vara i den ställning
att kunna göra det. Men att han skall betala ett visst belopp
hela sitt lif, tycker jag är något oegentligt och som Utskottet
möjligen borde hafva tänkt på.
Emellertid är det icke blott i denna punkt, der anmärk¬
ningar kunna göras; och då det är fråga om ett författnings-
förslag, torde man kanske hafva rätt att yttra sig om detsamma
i sin helhet. Utskottet har i 49:de punkten af detta förträffliga
arbete föreslagit, att detsamma skulle redan innevarande år, sä
fort ske kunde, vinna tillämpning. Det är ett rigtigt periculum in
mora. Jag tror dock icke, att brådskan här är så stor, som när
man förändrade sockertullarne, då man var rädd, att det skulle
gifva anledning till så många spekulationer; men det vågar jag
påstå, att då man gör förändring i en b evillningsför or firning eller
en stämpelpappersförordning, så bör den gamla förordningen få
gälla till den dag, då den nya blifvit af Kongl. Maj:t i vanlig
ordning godkänd; och om en eller annan, som köper egendom
under tiden, skulle möjligen slippa med en billigare karta, är
detta likväl icke af den vigt, att man derför beliöfver vidtaga en
sådan åtgärd.
N:o 20.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel¬
papp er s-
afgiften.
(Forts.)
22 Lördagen den 8 April. f. m.
Herr Bennicli: Det är icke min mening att gå händelserna
i förväg och införa diskussionen på punkter, som ännu icke äro
föredragna. Jag skall således afhålla mig ifrån att svara på se¬
nare delen af Herr Reutersvärds anförande. Med anledning af
hans klander emot Utskottet, att det frångått sina principer, då
Utskottet i allmänhet velat lägga aflöningen till grund för af-
giftsbeloppet, men icke gjort undantag för karaktersfulImakter,
vill jag endast erinra, att dessa äro undantag och regeln är nå¬
got helt annat. Man får fullmakt på en tjenst, som medför för-
pligtelser å ena sidan och förmåner å den andra.
Herr Hedlund: Jag vill fästa den näst föregående talarens
uppmärksamhet derpå, att Utskottet icke begärt skyndsam till-
lämpning af hela sitt förslag, utan endast med afseende på hvad
som rör fastebref; och det är en liten skilnad, då det nemligen
blifvit upplyst, att genom brådskan vid förra riksdagen blefvo
lagfartshandlingar icke belagda med den vanliga afgiften, hvari¬
genom staten förlorat. en inkomst, och till följd häraf har Ut¬
skottet tillstyrkt, att i den punkten skulle tillämpningen inträda
“så fort ske kunde".
Hvad beträffar jemförelsen emellan bevillning på lön och
karaktersfullmakter, har Utskottets vice ordförande derom redan
lemna! upplysning; jag anhåller för min del att något få kom¬
plettera honom. I den paragraf, som nu föreligger, är det fråga
om stämpel efter inkomst. Detta är principen här, och liggande
på denna princip kommer lärarnes löneuppflyttning; men i fråga
om karaktersfullmakter inträder man på en helt annan princip.
Stod man i allmänhet på denna grund, vore det rigtigt att följa
en sådan regel; men så vidt jag känner hafva vi icke några ord¬
nar, som äro förenade med någon inkomst. Följaktligen få vi
då endast betala för äran, och der kan det väl icke vara fråga
om någon tillägg sa fy ift, då man stiger upp i graderna. Om jag
vore så lycklig, att blifva utnämnd till kommendör af nordstjerne¬
orden, kunde jag icke göra anspråk på någon tillag g saf gift, utan
måste väl gälda hela afgiften, äfven om jag hade stjernan förut.
Den värde talaren yttrade äfven om orättvisan af bevillningen
på denna härlighet. Deri har han dock orätt. Det må väl
vara ett nöje för hvarje god patriot —och hans tänkesätt i detta
afseende, då det gäller att “offra allt" för fäderneslandet har
jag haft tillfälle att mer än en gång beundra— att för den pryd¬
nad, jag bär till folks uppbyggelse, få betala en liten afgift.
Det må icke vara för mycket för så mycken glädje.
Herr Reutersvärd: Jag tackar så mycket för den siste
talarens värdefulla upplysningar, men han gjorde sig skyldig till
åtminstone ett misstag; ty blir han kommendör från att vara
riddare, nog får han betala skilnaden i stämpel på kommendörs-
och riddarebref. Men det är icke vid ordnar, som jag fästat mig,
utan vid hvad som händer och händt ganska ofta, om än Kongl.
Maj:t, med hänsyn till den orimliga författning, som i detta hän-
Lördagen den 8 April, f. m.
23
N:o 20.
seende gäller, söker förekomma sådant, eller att t. ex. en person,
som tjenat i 20 år vid ett regemente, utan att hinna upp till
kaptensgraden, men vid afskedstagande! erhåller kaptens namn,
heder och värdighet, skall derför betala fullmaktsstämpel, och,
hvad än värre är, sedermera i hela sitt lif derför erlägga bevill¬
ning. Är det billigt och rättvist, att sådana utgifter skola drabba
honom endast derföre att han råkat tjena vid ett regemente, de)1
han, trots allt nit och skicklighet i tjensten, icke kunnat avancera?
Det är sådana och liknande förhållanden, jag fästat mig vid. För
staten betyder den lilla inkomst, som härigenom erhålles, icke
det minsta; men för den, som får betala, innebär den en bestämd
orättvisa, och, om man vill behålla en sådan beskattning, hvilar
detta ytterst icke på något annat än en sorts afundsjuka.
Herr Bennich: Jag har ingenting att yttra i sak, men
ber att, i anledning af juFandet om återremiss, få meddela den
upplysning, som är mig lemnad från Andra Kammaren, att denna
Kammare redan bifallit Utskottets förslag i förevarande punkt,
till följd hvaraf en återremiss icke skulle kunna föranleda annat
svar än en uppmaning till Första Kammaren att, i likhet med
den andra, i frågan fatta beslut, och då Kammaren torde lika väl
kunna taga emot det svaret nu som några dagar senare, tillåter
jag mig hemställa, att Kammaren måtte nu fatta slutligt beslut.
Herr Samzelius: Då jag hör till dem, som yrkat återre¬
miss, men ett afslag å hvad Utskottet föreslagit i senare delen
af detta moment med den förändring jag påyrkat i den förra
delen, i sjelfva verket skulle innefatta rent bifall till min motion,
afstår jag från yrkandet om återremiss och förenar mig med dem,
som begärt afslag å momentets senare del, men med utbyte i den
förra af ordet “senast11 mot ordet “förut11.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, förmälte
Herr (Trefven och Talmannen, att som de särskilda delarne af Ut¬
skottets förslag blifvit föremål för skiljaktiga yrkanden, det torde
vara lämpligast, att delning af propositionen egde rum; och hade.
hvad beträffade förra delen af förslaget, eller de båda under §§
3 och 4 intagna stadganden, som slutade med orden: “den lön,
som erhålles11, yrkanden framstälts dels om bifall till samma
stadganden, dels om desammas antagande med den förändring,
att det i dem båda förekommande ordet senast utbyttes emot or¬
det förut, och dels att Utskottets förslag i denna del skulle åter¬
förvisas.
Härefter framstälde Herr (Trefven och Talmannen först pro¬
position på bifall till de ifrågavarande stadgandena, hvarvid sva¬
rades nej, samt sedermera proposition på desammas antagande
med ofvan sagda ändring, då svaren utföll o med många ja jemte
några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel-*
pappers-
af giften.
(Forts.)
N:o 20.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel¬
papp er s-
afgift en.
(Ports.)
24 Lördagen den 8 April, f. m.
Efter att hafva vidare omförmält, hurusom i afseende å se¬
nare delen af Utskottets förslag, eller den i hvardera af de båda
stadgandena förekommande mening, som började med orden: “Lika¬
ledes skall stämpelafgift1' och slutade med orden: “till följd af
vidtagen lönereglering", hade yrkats dels bifall, dels återremiss
och dels afslag; framstälde Herr Grefven och Talmannen först
proposition på bifall till förslaget i denna del, hvarvid svarades
många nej jemte några ja, sedermera proposition på återremiss
deraf, då svaren likaledes utföllo med många nej och några ja,
samt slutligen proposition på afslag derå, hvilken proposition be¬
svarades med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.
Mom. b.
Herr vice Talmannen: I öfverensstämmelse med det beslut,
som af Kammaren blifvit fattadt vid den förra punkten, får jag
anhålla, att de här förekommande orden “eller vid löneförhöj¬
ning" måtte förklaras skola utgå.
Öfverläggningen förklarades slutad och momentet afslogs.
Mom. c.
Herr vice Talmannen: 1 enlighet med de beslut Kammaren
fattat vid de två närmast föregående punkterna, tillåter jag mig
hemställa, att ordet “senast" i förra delen af nu förevarande punkt
måtte utbytas med ordet “förut", samt att äfven, hvad angår
stämpelafgift på resolution eller fullmakt å tjensteutbyte eller
transport, ordet “senast" måtte förändras till “förut".
Efter härmed slutad öfverläggning, bifölls Utskottets förslag
med den förändring, att ordet senast utbyttes mot ordet förut.
oidje och 4:cle punkterna.
Biföllos.
o:te punkten.
Herr von Gegerfelt': I den fördelning af embetsverk och
myndigheter, som Utskottet i den förevarande paragrafen före¬
slagit, har den förändring mot nuvarande förhållanden blifvit vid¬
tagen, att hofrätterna, som förut stått i samma kategori som
kollegierna, nu erhållit en särskild plats. Denna förändring har
föranledts deraf, att till följd af den lönereglering för hofrätterna.
som med början af nästa år träder i verket, någon expeditions¬
lösen icke vidare tillfaller tjenstemännen i dessa embetsverk,
hvilka i stället få kontant lön; och man har då ansett riktigt, att
staten godtgör sig sina kostnader härför genom en förhöjning i
Lördagen den 8 April, f. in. 2y
stämpelpappersafgiften. Derom är ingenting att anmärka. Men
samma förhållande eger ju rum i afseende å häradsrätterna. Ge¬
nom den nya löneregleringen har lösen vid dessa domstolar blif-
vit nedsatt till hälften och i stället en tilläggskarta, motsvarande
det nedsatta beloppet,. blifvit faststäld. Nu har Utskottet velat
åstadkomma enkelhet i detta hänseende; och medgifvas måste
nog, att ett sådant sträfvande i sig sjelft är godt och rigtigt, men
man bör akta sig att icke dervid inkräkta på billighetens område.
Utskottet har nemligen föreslagit, att expeditionerna vid häradsrätt
och rådstufvurätt skola beläggas med samma stämpelpapper, oak¬
tadt lösen vid häradsrätterna utgår med endast halfva beloppet.
Följden häraf skulle blifva, att en expedition från rådstufvurätten
komme att. kosta 4 kronor, men från häradsrätten endast 3 kronor,
Jag tror icke det kan vara billigt att på sådant sätt i sjelfva
verket lägga en särskild beskattning på dem, som söka sig rätt
vid städernas domstolar; åtminstone föreställer jag mig, att folket
skall få svårt att fatta rättvisan af att en expedition af samma
beskaffenhet kostar vid den ena domstolen mera och vid den an¬
dra mindre, ehuru båda domstolarne tillhöra samma instans. Be-
villnings-Utskottets vice ordförande yttrade för eu stund sedan, att
man icke bör lindra en beskattning i ändamål att minska upp-
bördsmännens besvär; här tyckes lian vilja följa en motsatt väg
och öka en beskattning endast för att lindra besväret. För att i
omförmälda- hänseende bereda erforderlig likställighet emellan
härads- och rådstufvurätterna, så borde, lika väl som hofrätterna,
äfven häradsrättena i denna fördelning utgöra en särskild klass,
i detta syfte får jag yrka återremiss å den föreliggande punkten.
Grefve Horn: Efter livad den föregående talaren yttrat har
jag endast föga att tillägga i detta ämne. Jag ber endast att få
rätta ett litet misstag, möjligen en missägning, som han gjorde
sig skyldig till i afseende på beloppet af lösen för rådstufvurät-
ternas utslag; han sade nemligen att den var fyra kronor, men den
är i sjelfva verket blott tre. Medan jag nu har ordet, ber jagatt
på samma gång få gorå en liten öfversigt af, huru dessa afgifter
efter, den af Bevillnings-Utskottet föreslagna anordningen ställa
sig till hvarandra vid en jemförelse mellan de olika myndigheterna
eller rådstufvurätterna, häradsrätterna och Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande samt Öfverståthållare-embetet. Efter förut gällande
såväl, expedition staxa som karteförordning voro afgifterna vid dessa
myndigheter lika, nemligen för ett arks expedition tvåkronor i lö¬
sen för expeditionen och 25 öre för kartan. Genom de nu före¬
slagna anordningarna ställer sig saken helt annorlunda. Hos
Ofverståthållare-embetet och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
blifver lösen, fortfarande två kronor, men kartan ökas till samma
belopp,, hvarigenom första arket af expeditionen skulle komma att
kosta fyra kronor. Hos rådstufvurätterna deremot blifver kartan
två kronor och lösen en krona, således hela expeditionen tre kro¬
nor; vid häradsrätterna blifver lösen en krona och kartan en krona,
således tillsammans två. Alla dessa expeditioner hafva förut varit
>:o 20.
Andringar i
förordningen
ang. stämpel*
pappers-
af giften.
(Forts.)
N:o 20.
26
Lördagen den 8 April, f. in.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel¬
papp er s-
afqiften.
(Forts.)
likstälda, och i min tanke torde det vara allt skäl, att detta för¬
hållande bibehålies. Det vore väl eu olämplighet, om den, som
tvistade vid rådstufvurätten eller hos Kong!. Maj:ts Befallnings¬
hafvande, skulle betala mera, än den som tvistade vid en landt-
domstol; och vid städernas domstolar ställer det sig så mycket
mera orimligt, då vi betänka, att dessa embetsverk aflönas af sta¬
den, då deremot staten aflönar landtdomstolarne. Dessa oegent-
ligheter, som jag tagit mig friheten påpeka, anser jag böra rättas,
och jag får derför i likhet med den föregående talaren yrka åter-
remiss. Kongl. Maj:t har i sin proposition N:o 12 angifvit vissa
grunder för bestämmelserna i dessa hänseenden, ehuru han i vissa
hänseenden icke föreslagit sjelfva beloppet af karteringen. Jag
tror, att det hade varit välbetänkt, om Utskottet i allmänhet hade
följt dessa grunder vid uppgörandet af sitt förslag. Det hade i
min tanke varit vida bättre och ändamålsenligare än att söka
införa vissa nya principer. Jag yrkar återremiss af den föreva¬
rande punkten.
Herr Fröman: Då under den föregående diskussionen flere
talare ansett sig kunna med sina betraktelser sträcka sig öfver
betänkandet i dess helhet, må det tillåtas mig att äfven gå till
väga på samma sätt. Bevillnings-Utskottet har denna gång vid
sin behandling af frågan om stämpelpappersafgiften haft sig före¬
lagd eu mera än vanligt stor och invecklad uppgift, då det nem¬
ligen skulle uti de i detta hänseende nu gällande stadganden in¬
passa de förändringar, som blifvit följder dels af häradshöfdin-
garnes lönereglering och dels af den förändrade lagstiftningen i
fråga om lagfart af fast egendom. Men- Utskottet har så litet
ryggat tillbaka för denna uppgifts storhet, att det derjemte på¬
tagit sig ännu en annan, nemligen den att söka åstadkomma en
förenkling i författningens föreskrifter. Det förtjenstfulla i ett så¬
dant företag bör naturligtvis med tacksamhet erkännas, men der¬
för icke återhålla de anmärkningar dervid, som kunna anses vara
befogade. Såsom eu allmän anmärkning i det nu vidrörda ämnet
synes mig kunna yttras, att Utskottet förfarit nog hårdkändt mot
de skattskyldige. Så har Utskottet med ett enda penndrag tagit
bort den stämpelfrihet för rättegångshandlingar i brottmål, som
hittills varit medgifven, så länge någon stämpelbeskattning funnits
i vårt land. Att likväl ett sådant förhållande kunnat fortfara
genom århundraden, synes mig antyda, att detsamma haft och
ännu har någon förnuftig grund. Jag har trott mig finna denna
grund i uppfattningen af stämpelfriheten såsom ett erkännande
från statens sida af skyldigheten att skydda medborgarens säker¬
het till person och egendom. Erkännes nemligen en sådan statens
skyldighet, då måste också medgifvas, att den i sin rätt kränktes
bemödande att vinna upprättelse icke kan vara ett lämpligt be-
skattningsföremål. Det ligger i sakens natur, att en dylik på en
gång företagen förändring i en vigtig grundsats alltid skall föra
med sig en hel mängd praktiska svårigheter. Utskottet anför så¬
som skäl för den nya beskattningen, att “någon giltig grund, hvar-
27
Lördagen den 8 April. f. in.
före den, som förbryter sig emot landets lagar och derigenom för¬
anleder embetsmyndigheters anlitande till beredande af skydd emot
eller upprättelse för lidna rättskränkningar, skulle åtnjuta lindring
eller befrielse från skattebidrag', som andra rättsökande äro under¬
kastade, torde svårligen kunna anföras; och antagas måste val
att i brottmål, likasom i tvistemål, den skyldige slutligen får vid¬
kännas rättegångskostnaderna11. Om förhållandet verkligen vore
så, som Utskottet här antagit, så vore icke så mycket att anmärka
mot den föreslagna förändringen. Men härvid förekomma dock
vissa omständigheter, som icke torde vara utan betydelse. Först
och _ främst torde det vara oss litet hvar bekant, att i vårt land
— jag vet icke hvarföre — ytterst sällan en rättsökande får sig
tilldömd en rättegångsersättning, som fullt motsvarar de kostna¬
der, han måst på rättegången nedlägga. Men förutsatt äfven att
så sker, så återstår en annan omständighet att taga i betraktande,
och det är den, huruvida den person, som fått sig ådömd ersätt¬
ning, är i stånd att utgifva någon sådan; och en dylik brist på
tillgångar tror jag just hos brottslingar synnerligast är att befara.
Nu säger visserligen förordningen, att någon stämpelpappersafgift
icke skall läggas på de papper, som allmän åklagare har att lösa.
Härvid är dock att anmärka, att genom senare tiders lagstiftning
allmän åklagares rätt att föra talan blifvit i många vigtiga mål
väsentligen inskränkt, till följd hvaraf det ofta måste inträffa, att
den målsegande sjelf måste uppträda och söka att skaffa sig rätt.
Yi hafva i senare tider i detta hänseende sett ett märkligt exem¬
pel. J en af våra landsorter inträffade för några år sedan ett
mord under mycket besynnerliga omständigheter. Myndigheterna
togo saken något lamt, och ehuru läkaren, som verkstält liköpp¬
ningen å den mördade, i sin attest deröfver bestämdt förklarade,
att den aflidne omkommit genom annans handåverkan, så antogo
dock myndigheterna, att han ljutit döden genom sjelfmord. Slut¬
ligen måste målseganden eller den mördades efterlemnade familj
taga saken om hand, och efter en mycket vidlyftig ransakning
blef det slutligen ådagalagdt, att ett mord verkligen blifvit be¬
gånget. Om Utskottets förslag då varit lag, skulle målseganden.
för det han fullgjort hvad som var myndigheternas, det vill säga
statens skyldighet, tillika fått till staten betala utgifter för stäm¬
pelpapper i hela den vidlyftiga ransakning^. Sådant skulle efter
min tanke inneburit en ganska stor orättvisa, och dylika fall, som
det nu anförda, kunna säkerligen mer än en gång inträffa.
Vidare har Utskottet, såsom eu talare förut påpekat, föreslagit
lika stämpel för rättegångshandlingar i städerna och på landet,
ehuru i staden dessutom tillkommer lösen, och, hvad som värre är
Utskottet har betydligt förhöjt stämpelpappersafgiften hos Kong!.
Maj:ts Befallningshafvande, hvilken afgift i väsentlig mån kommer
att läggas på utsökningsmålen och följaktligen hårdast träffa de
minst bemedlade. Hvad är nu skälet, hvarför Utskottet så här
i allmänhet sökt att höja stämpelpappersafgiften? Utskottet talar
på sidan 3 åtskilligt om statens behof och säger vidare: “Med
samhällsutvecklingen i allmänhet och näringslifvets alltmera äfven
N:o 20.
Andringar i
förordningen
ang. stämpel-
pappers-
af giften.
(Forts.)
>:o 20.
28
Lördagen den 8 April, f. m.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel¬
pappers-
afgiften.
(Forts.)
till landsbygden utsträckta verksamhet framstår det oafvisliga be-
hofvet af landtdomstolarnes permanenta rättsförhandlingar; men
för att bereda tillgångar till anordningar i sådant syfte erfordras
betydliga inkomster, hvilka torde företrädesvis kunna och böra
beredas genom skälig förhöjning i de för rättshandlingar hittills
bestämda stämpelpappersafgifter.“ Meningen tyckes således vara
att samla medel för tillfredsställande af ett behof, som kanske
icke på länge, möjligen först efter årtionden, kommer i fråga att
fyllas. Skulle man således redan nu börja att bilda en fond, till
hvilken medel skulle åstadkommas genom den här föreslagna be¬
skattningen? Det vill synas mig, som om det här vore på sin
plats att tillämpa ett yttrande, som ofta varit hördt från Bevill-
nings-Utskottets sida, då fråga varit om förhöjning i tullsatserna,
att man helst bör spara med sådant, tills staten kommer i ett verk¬
ligt behof, då det kan vara godt att hafva den utvägen att till¬
gripa. I min tanke hade det varit allt skäl att bär gå till väga
på sådant sätt och icke kommit med en förhöjning i stämpel-
pappersafgiften för att befordra landtdomstolarnes permanens,
förrän man kunnat skänka allmänheten denna permanens i utbyte
mot den förhöjda afgiften.
Hvad som dock egentligen uppkallat mig att yttra mig öfver
det föreliggande betänkandet, är den omständigheten, att Utskottet,
i sammanhang med sitt förordande af stämpelpappers läggande
på rättegångshandlingar i brottmål, äfven funnit sig, såsom jag
förmodar af principiela skäl, föranlåtet att föreslå kartering af
skrifter, som iulemnas till justitiekansler!! och justitieombuds¬
mannen. Jag tillåter mig först att anmärka, att jag icke rätt
inser sammanhanget mellan rättegångshandlingar i brottmål och
angifvelse!’, inlemnade till justitiekansler!! eller justitieombrrds-
mannen såsom allmänna åklagare. Yrore sådana angifvelse!' rätte¬
gångshandlingar, så' borde äfven hvarje angifvelse hos en annan
allmän åklagare anses såsom en rättegångshandling i brottmål.och
för konsekvensens skull beläggas med. stämpelpapper. Men icke
nog dermed; ett sådant stadgande skulle dessutom medföra de
allra största praktiska svårigheter. Jag tillåter mig blott anmärka,
att det är mycket vanligt, att till justitieombudsmans-expeditionen
inkomma från landsorten med posten klagoskrifter, som ofta kunna
vara af rätt anmärkningsvärdt innehåll, så att de skulle kunna
föranleda åtal. Om då dessa skrifter icke vore belagda med stäm¬
pelpapper, skulle justitieombudsmannen deraf finna sig förhindrad
att fästa något afseende vid det förebragta klagomålet. Likaså
händer det, att klagoskrifter stickas i händerna på justitieombuds¬
mannen under hans resor i orter, der det är omöjligt att anskaffa
karta, och vidare, att sådana skrifter lemnas i fängelser af fångar
rörande annan sak än den, för hvilken de sitta häktade. Äfven
i sådana fäll skulle stämpelpapper erfordras för att afseende finge
fästas vid de framstälda klagomålen. En annan särskild art af
mål, som inkomma till justitiekanslern eller justitieombudsmannen,
äro de som innehålla klagan deröfver att expeditionshafvande i
domstolar och andra verk icke fäst behörigt afseende å ett för
Lördagen den 8 April, f. in. 29
deri klagande utfärdadt fattigdomsbetyg, utan belagt hans hand¬
lingar med stämpel och lösen. I sådana fall skulle då justitie¬
ombudsmannen eller justitiekanslern vara nödsakad att först pröfva
fattigdomsbeviset, d. v. s. den handling, öfver hvars underkännande
klagan fördes, och afgöra huru dermed sig förhölle, innan han
finge taga emot och läsa sjelfva klagoskriften; ty vore fattigdoms¬
beviset _ rigtigt, då skulle ingen stämpel läggas på ldogoskriften.
och följaktligen måste denna stämpelfråga afgöras, innan sjelfva
saken kunde upptagas till pröfning, hvilket ju skulle leda till
uppenbar orimlighet. Tillika bör man komma ihåg, att dessa till
nu ifrågavarande myndigheter inlemnade klagomål icke äro så
synnerligen talrika och till största delen komma från obemedlade
personer. Jag vågar påstå, att, om meningen med Utskottets för¬
slag är att skapa en statsinkomst, skall den, hvad justitiekanslers-
och justitieombudsmans-expeditionerna beträffar, komma att in¬
skränka sig till en ren obetydlighet, måhända 40—45 kronor om
året sammanlagdt på begge ställena. Då nu Rikets Ständer, som
år 1809 instiftade justitieombudsmans-embetet, och i rikets dåva¬
rande ekonomiska betryck lemnade hvem som helst full rättighet
att utan någon kostnad der föra klagan öfver hvad han ansåge
honom vara orätt skedt från rikets embets- och tjenstemäns sida,
så hemställer jag till Kammarens ledamöter, om det kan vara
skäl, att Riksdagen år 1876, under landets nuvarande lyckliga
ekonomiska ställning, för en vinst af 40 kronor om året, neddrager
justitieombudsmans-embetet från den upphöjda plats i folkets ögon,
som det ursprungligen intagit.
Dessa mina anmärkningar mot Utskottets betänkande i all¬
mänhet skulle hafva föranledt mig 'att begära återremiss af det¬
samma, på det Utskottet måtte inskränka sig till att fullgöra det
uppdrag, som egentligen varit Utskottet lemnadt, att nemligen
tillse, huru de omnämnda förändringarna i häradshöfdingarnes
löner och lagstiftningen angående lagfart kunde få sin tillbörliga
plats i den föreliggande förordningen, men för (Ifrigt endast före¬
slå en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att
Kongl. Maj:t efter en fullständig utredning af förhållandena måtte
till en kommande Riksdag afgifva förslag till förenkling af stämpel-
pappersförordningen. Utskottet har sjelf på ett ställe uttryckt
en sådan önskan, men omedelbart derefter tillagt: “men då Riks¬
dagens uteslutande beskattningsrätt i bevillningsfrågor måhända
ansetts böra förbehålla Riksdagen initiativet i sådant hänseende,
har Utskottet funnit sig manadt att, så vidt det stått i dess för¬
måga, söka åstadkomma den af synnerligt behof nu påkallade
förenklingen". Men om en sådan framställning, som jag nyss om¬
nämnde, gjordes från Riksdagen till Kongl. Maj:t, så vore ju ini¬
tiativet räddadt; och den ifrågavarande förenklingen lär väl icke
vara af så stor vigt, att ett års uppskof dermed kan vara af
någon betydelse. Emellertid blifver väl vid de särskilda punk¬
terna tillfälle att påyrka återremiss eller åtminstone instämma i
yrkandet derom; men hvad jag vid nu förevarande punkt vill
framställa såsom ett bestämdt yrkande, och hvartill jag utbeder
N:o 20.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel-
pappers-
nfgiften.
(Forts.)
>T:o 20.
30
Lörclagen den 8 April, f. m.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel-
pappers-
afgiften.
(Ports.)
mig Kammarens bifall, det är, att ur andra afdelningen af den
bifogade förteckningen å embetsverk, der ingifna handlingar skola
med stämpelpapper beläggas, må utstrykas justitiekanslers- och
justitieombudsmans-expeditionerna.
Herr Lindgren: Då jag sist hade ordet, tog jag mig fri¬
heten hemställa, att de särskilda afdelningar, hvari de olika dom-
stolarne och embetsmyndigheterna här äro klassificerade, måtte
bestämmas till 5, i stället för att de blifvit af Utskottet före¬
slagna till 4 och hittills utgjort 3. Jag vågar nu upprepa denna
min hemställan och påyrka, att till de af Utskottet förslagna fyra
afdelningarne måtte läggas en femte, innefattande häradsrätterna.
En föregående talare, som är ledamot af Lag-Utskottet, utvecklade
de skäl, som tala för godkännande af Bevillnings-Utskottets an¬
ordning att uppföra kolf ätterna i en särskild afdelning; men dessa
skal gälla i dubbelt mått för vidtagande af en dylik åtgärd med
häradsrätterna. Bevillnings-Utskottet har nu nödgats till en af¬
delning sammanföra landshöfdingeembetena, rådstufvurätterna och
häradsrätterna, och sålunda föreslagit lika kartering lör dessa
myndigheters expeditioner, ehuru lösen är alldeles olika från de
olika myndigheterna. Följden häraf skulle blifva, att en expe¬
dition om ett ark från ett landshöfdingeembete skulle komma att
kosta i lösen 2 och i karta 2 kronor, eller tillsammans 4 kronor,
och eu expedition från rådstufvurätt likaledes i lösen 2 kronor
och karta 2 kronor, tillhopa 4 kronor, under det att deremot för
en expedition från häradsrätt skulle komma att betalas 1 krona
i lösen och 2 kronor karta, eller tillsammans endast 3 kronor.
Denna oegentlighet, tror jag bäst skulle förebyggas genom härads¬
rätternas upptagande i en särskild femte afdelning, för hvilken
åtgärds vidtagande jag anhåller om återremiss af förevarande
punkt.
Herr Bennich: I den förevarande punkten ligger naturligt¬
vis hufvudfrågan för hela denna produkt af Utskottets arbete.
Det är otvifvelaktigt, att det är ett ganska vågadt försök, Ut¬
skottet tillåtit sig, då det företagit sig att omarbeta en författ¬
ning och ställa den på i viss mån ganska olika grunder mot de
förut gällande. Att också många anmärkningar skulle deremot
framställas, derpå har jag åtminstone för min del varit fullt be¬
redd, och i Utskottet förbisåg man heller ingalunda de svårig¬
heter, som voro förenade med framläggandet af ett förslag, som
skulle gå i rigtning att förenkla författningarne. Men Utskottet
har i Kongl. Maj:ts proposition haft en maning att söka åstad¬
komma en dylik förenkling, likasom ock i en inom Andra Kam¬
maren väckt motion, hvilken berörde åtskilliga hithörande frågor,
och Utskottet hade vidare under hand från i synnerhet åtskilliga
landtdomare försport en så allmän klagan öfver den nu gällande
författningens oefterrättlighet och svårigheterna vid dess tillämp¬
ning, att deri låg för Utskottet en uppmaning, som man icke
gerna kunde undandraga sig att lyssna till. Att Utskottet vid
31
Lördagen deri 8 April, f. m. 31
utarbetandet af sitt förslag gjort sig skyldigt till många oegent-
iigheter och misstag, vågar jag naturligen icke förneka: men jag
i r. åtminstone försöka att, så vidt i min förmåga står, gifva
s. för de af Utskottet föreslagna ändringar, i de delar anmärk¬
ningar blifvit mot dem framstäkla.
Här bär erinrats, att, med det förslag Utskottet framstäf,
sammanlagda, kostnadsbeloppet för vissa myndigheters expeditio-
ner, bvilka hittills dragit ungefär samma afgift, blefve olika från
olika af dessa myndigheter. Detta har Utskottet fästat uppmärk¬
samhet pa i sitt betänkande; det kommer onekligen att inträffa,
att en expedition från eu stadsdomstol eller från Konungens Be¬
fäl mngshatvande kommer att ställa sig något dyrare, än eu ex-
pedition, tran häradsrätt. Men Utskottet har frågat sig: hvad
s,, . c^en skattskyldige i allmänhet tro, om han får eu expe¬
dition från en myndighet, belagd med blott 25 öres karta, men
tor en expedition från en annan myndighet, häradsrätten, som han i
allmänhet icke sätter högre, får betala 2 kronors karta. Han måste
naturligtvis tro, att en orättfärdighet blifvit mot honom begången,
Atgiften till staten — skatten — har man ansett höra vara, så vidt
möjligt, lika, antingen det processas vid stads- eller landtdomstol.
vid den ena eller den andra af de myndigheter, som äro stälda i
samma, kategori enligt nu gällande författning. Att lösen, det är
ersättningen till domaren för expeditionens utskrifvande, är olika
pa olifca stallen, ar ett fel, som man icke ansett det tillhöra
stamp elpap p ersf or or d n ingen att afhjelpa; ty den har icke något
att skaffa med hvad domaren skall få, utan endast med den er¬
sättning, som må tillkomma staten för dess utgifter till rättskip¬
ningens uppehållande. Vidare, om det också är sannt, att det nu
blefve dyrare vid en stads- än vid en landtdomstol att utföra en
process, hvad betalningen för expeditionerna beträffar, så torde
e i alla tall befinnas, att på det hela rättsyrkandet vid stads-
domstolar ar billigare än på landet. Der får jag ofta nog göra
manga mils resor för att komma till tingsstället, betala betydliga
kostnadsersättningar till vittnen, bvilka bo mer eller mindre af¬
lägse från tingsplatsen, o. s. v. Allt detta gör, att omkostnaderna
l ,en rättegång vid en landtdomstol otvifvelaktigt blifva i det
hela drygare an vid en stadsdomstol, äfven om sjelfva det pap-
per, jag far såsom slutligt resultat af min tvist, kan ställa sig
något dyrare från en städs- än från en landtdomstol. Nu säger
man. men det är ju obilligt, att städernas invånare skola vid-
Kannas samma förhöjning i stämpelafgift, som landtbefolkningen.
da staderna i allmänhet sjelfva bestrida kostnaderna för sina dom¬
stolar, under det att staten påtagit sig kostnaderna för uppehål-
f JtLsticen på landet. Ja ! det är visserligen sant, att staten
gitvit direkta ans a? för
„„„VV i VT' c K"'Wla' ia,lL tolag för aflöning åt sina
agistrater ; de hafva vidare vid sin grundläggning erhållit ganska
,e. J Jga donationer för bestridande af sina omkostnader såsom
s a er. Hvem är det väl, som bekostat dessa donationer, eller
N:o 20.
Andringar i
förordningen
ang. stämpel*
pappers-
"fgiften.
(Forts.)
N:o 20.
32
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel-
pappers-
afqiften.
(Forts.)
Lördagen den 8 April. f. m.
som betalar tolagen, om icke staten, det är hela svenska folket,
som således lemnar sitt bidrag till upprätthållandet af rättskip-
ningen i städerna, likasom det betalar för den på landet. Det
kan följaktligen icke sägas, att städernas befolkning lönar sm
justice, och att landtbefolkningen slipper betala för sin; ty man
kan säga, att staten betalar så för den ena som för den andra.
Är detta förhållandet, kan man väl icke neka, att det är mycket
billigt, att afgifterna för rättskipningen till statskassan ingå med
samma belopp från städerna, som från landet.
Det har också anmärkts, att den betydliga förhöjning i af-
giften till staten för expeditioner från Konungens Befallnings¬
hafvande, som här är ifrågasatt, icke vore påkallad af någon, sa
beskaffad omständighet, som de, hvilka föranledde en förändring
i kartebestämmelserna för hofrätterna. Det sker likväl alla dagar,
att staten gifver ökade anslag äfven för landsstaten och dess
verksamhet, än under form af löner och än under form af dyrtids-
tillägg. Så hafva ju vid de senaste riksdagarne medel blifvit an¬
visade att användas till dyrtidstillägg åt landssekreterare och
landskamererare, der sådant anses af behofvet påkalladt, och till
allt detta kommer, att vi inom kort hafva att vänta en löne¬
reglering för landsstaten, som naturligen kommer att ganska be¬
tydligt öka utgifterna för densamma.
Vidare har mot Utskottets förslag gjorts, den anmärkning, att
det i allmänhet medförde en ganska betydligt ökad beskattning
på de rättsökande, och att dertill icke förefnnnes något särdeles
skäl eller behof; jag tror, att det var så, den aktade represen-
ten från Dalarne 'uttalade sig. Ja! det är en anmärkning,.som
kan rigtas mot Bevillnings-Utskottet; men den kan lika väl rigtas
mot den Kongl. propositionen. I den Kongl. propositionen före¬
slås, att en hofrättsdom om ett ark, hvarför nu lösen och karta
utgå med tillsammans 4 kronor 50 öre, skulle komma att kosta
10 kronor, hvilket således betyder en tillökning i kostnaden af 5
kronor 50 öre utöfver hvad expeditionslösen och karta för när¬
varande utgöra. På samma sätt skulle första arket af ett utslag,
som nu kostar 4 kronor, efter Kongl. Maj:ts förslag komma att
kosta 8 kronor, följaktligen jemnt dubbelt. Det är samma grund¬
sats, som genomgår Kongl. Maj:ts proposition, som Utskottet
accepterat, eller att rättsförhandlingarne skola beläggas med en
så pass förhöjd afgift till det allmänna, att det. allmännas om¬
kostnader för rättsväsendets uppehållande blifva i möjligaste mån
godtgjorda, och då man icke kan minutera ut denna debitering
så, att en i förhållande till nu utgående afgifter proportionell lika
förhöjning komme att falla på hvarje slag af expeditioner,.har
Utskottet trott det vara rigtigt att jemnare fördela dessa afgifter
på alla rättshandlingar så, att staten får rmgefärligen sitt igen.
Det kan. synas, som om man härigenom beginge också den orätt¬
visan, att landtboarne få en relativ lindring, men städernas in¬
byggare en relativ förhöjning i skatt. Men, mine herrar, det är
väl icke bara stadsbon, som processar vid stadsdomstolarne, och
landtbon ensam som gör det vid landtdomstolarne. Ena dagen
Lördagen den 8 April, f. in.
33
N:o 20.
liar eu landtman något att fordra af en köpman i staden, och Å[näringav i
stämmer honom till stadsdomstolen; en annan dag har köpman- förordningen
nen i staden något att tvista om med landtmannen, och då stäm- slamPe!‘
mer han honom till landtdomstolen. Om det nu faller sig litet Tfgift/n.
dyrare eller litet billigare att processa på det ena eller andra
stället, jemnar detta i längden lätt ut sig. Det är ytterligare en
annan omständighet, som Utskottet här icke fästat så ringa af¬
seende vid, eller att den otroligt billiga rättegångskostnad, som
vårt land åtnjuter, kanske i icke så obetydlig mån är orsaken
dertill, att processlystnaden är större, än önskligt vore. Man har
förestält sig, att det skulle vara ganska önskligt, att icke hvar
och en liten småsak, om hvilken Per och Pål tvista, dragés inför
domstol och göres till föremål för process; men så blir förhållan¬
det, när rättegångskostnaden är så godt som ingen. Något kän-
barare borde det vara att kifvas inför domstol och någon smula
större afgift än den lilla, som hittills varit dermed förenad, borde
man kunna lägga på de tvistande. Detta är syftet, och tager
man i öfrigt i betraktande, hvilka kostnader nu äro förenade med
en rättegång i förhållande till kostnaderna för 15 år sedan, jem-
för man penningevärdet då och nu, så torde det få erkännas, att
Utskottet äfven häri haft en anledning att föreslå en förhöjning
af den ifrågavarande afgiften, på det att det icke må blifva mer
och mer billigt, mer och mer begärligt att processa, och på det
att staten, i samma mån dess omkostnader för rättegångsväsendet
stiga, också må i någon mån blifva för dessa förhöjda omkostna¬
der godtgjord.
Det har erinrats, och deri ligger otvifvelaktigt mycket be-
aktansvärdt, att i vårt land, så långt tillbaka man känner,
rättegångshandlingar i brottmål varit fria från stämpelafgift, på
det att hvar och en skulle beredas tillfälle att, så vidt möjligt,
utan kostnader få upprättelse för kränkningar af hans person
eller hans eganderätt. Strängt taget, har likväl denna grundsats
icke vunnit tillämpning i den senaste tidens lagstiftning; tv när
man nedsatte lösen till häradshöfdingarne, äfven för expeditioner
i brottmål, gick man till väga så, att hvad som borttogs i lösen,
det tillädes i stället i karta, och så infördes den nya principen
att belägga äfven expeditioner i brottmål med karta. Således är
den gamla ståndpunkten, att rättegångshandlingar i brottmål skulle
vara fria från karta redan öfvergifven, så vidt det rör landtdoms-
stolarne, och Bevillnings-Utskottet har då ansett, att det skulle
vara lustigt att utsträcka tillämpningen af den nya grund¬
satsen till brottmål i allmänhet, utom i de fall, der allmän åkla¬
gare är absolut skyldig att åtala eller gör det på grund af måls-
egares begäran, likasom frihet från stämpelafgift synts Utskottet
fortfarande böra ega rum, der den som skall lösa expedition,
styrker sin fattigdom eller sitter för saken häktad. Med dessa
enda undantag, skulle efter Utskottets förslag alla expeditioner i
brottmål stämpelbeläggas, och Utskottet har i sitt betänkande
angifvit det hufvudsakliga skäl, på hvilket Utskottet omfattat
Första Kammarens Prof 1876. N:o 20. 3
JfSO 20. 34 Lördagen den 8 April. f. m.
Ändringar i denna nya, redan till eu viss grad i lagstiftningen tillämpad©
åsigt. Detta skäl är att, lika väl som jag för att af staten få åt-
pappers-6 njuta skydd i mina civila rättigheter, betalar afgift till det allmänna,
afgiften. lika fullt bör jag betala afgift till staten, för att få åtnjuta skydd
(Lorts.) eller vinna upprättelse, der kriminallagen blifvit på ett eller annat
sätt gent emot mig öfverträdd. Det finnes, såsom herrarne veta,
en oändlig mängd fall, der man just i stämpelfriheten för brott-
målshandlingar har fått en anledning, att såsom brottmål rubri¬
cera mål, hvilka i sjelfva verket icke äro annat än civila rätts-
tvister. Ett sådant tillvägagående, som att stämpla sin motpart så¬
som straffbar person, för att undgå att betala litet stämpelpapper,
har Utskottet velat förekomma.
Utskottet har sagt, att man i allmänhet måste antaga, att i
brottmål, likasom i civila mål den förorättade är berättigad till
ersättning för rättegångskostnaden. Man har här icke velat be¬
strida, att det ju är möjligt att man får ersättning sig tilldömd,
ehuru från Justitieombudsmannen i detta afseendet uttalades ett
ogillande mot domstolarne, som jag tror, att han borde på annat
rum göra gällande; men man har erinrat, att om också den för¬
orättade får sig tillerkänd ersättning för större delen af sin rätte¬
gångskostnad, så har han svårt att få ut någonting deraf. Ja!
detta inträffar väl i allmänhet just i sådana brottmål, der den
enskilde kan vända sig till allmänna åklagaren och begära åtal;,
der behöfver han icke lösa någon expedition, ty der är det åkla¬
garen, som tager ut papperen, då han utför åtalet. Hvad åter
beträffar de smärre brottmålen, torde den förorättade lika ofta
och nästan oftare kunna räkna på full ersättning af den, som be¬
gått rättskränkningen, än hvad fallet kan vara i en del civila
mål. I allmänhet undandrager folk sig icke att betala sina skul¬
der, om de icke hafva svårt att åstadkomma medel dertill, och
då kan det hända mig lika väl i den civila, som i den kriminela
processen, att jag blir tilldömd eu ersättning, som jag icke får
ut, och således får sjelf betala min rättegångskostnad, kartan in¬
beräknad. Justitieombudsmannen åberopade, såsom ett mycket
tilltalande förhållande, en allmänt bekant sak, som ganska nyligen
tilldragit sig, och der den enskilda parten nödgades för att rätt¬
färdiga en aflidens minne sjelf uppträda och påkalla lagens hjelp.
Det hade varit hardt, förmenade justitieombudsmannen, om denna
enskilda part hade utöfver den expeditionslösen, han fick betala,
ytterligare fått vidkännas stämpelafgift.
Hvarföre behöfde de då uppträda? Jo, derföre att ransak-
ningarne hade förts lamt, såsom de anförde, och åklagaren icke
gjort sin skyldighet. Skall man nu fritaga folk i allmänhet från
att betala afgifter till staten derföre att åklagare lamt fullgöra
sina skyldigheter? Håll i stället efter åklagare, så slippa de
enskilde att betala!
Samme ärade talare frågade, om det vore meningen att man
skulle samla en fond för att framdeles åstadkomma de förbätt¬
ringar i rättsväsendet, som Utskottet ansåg vara af behofvet på¬
kallade. Jag tror sannerligen icke, att vi hafva tillfälle till att
Lördagen den 8 April, f. m.
35
N:o 20.
samla någon fond. För hvarje år komma alltid framställningar
— och det med allt skäl — om domsagornas fördelning i smärre
kretsar med ty åtföljande utgifter för statsverket. Så länge sta¬
ten kommer att hemta inkomster af en så beskaffad bevillning
soin denna, kommer också otvifvelaktigt rättsväsendet att ut¬
vecklas och dermed sammanhängande inrättningar att förbättras.
När man vill vinna ett mål, som man anser vara högeligen vig¬
tig!, nemligen att beskattningen blir lika för lika förhållanden,
vore det ju icke illa, om man, på samma gång man befrämjade
detta mål, beredde sig tillgångar till att kunna vinna ännu ett
mål, nemligen att få en bättre ordnad lagskipning.
Med rätta anmärkte Herr Justitie-ombudsmannen, att Utskot¬
tet icke för inkomstens skull hade intagit Justitie-ombudsmans-
och Justitiekanslers-expeditionerna bland de här klassificerade
embetsverk. Utskottet förbisåg alldeles icke, att derigenom mycket
ringa inkomst skulle uppstå, då Utskottet förestälde sig, att an-
ledningarne till klagomål emot embets- och tjensteman inom
landet icke kunde vara så många om året och att följaktligen
Justitieombudsmannens kartering icke skulle kunna inbringa någon
nämnvärd statsinkomst, men, om den principen är rigtig, att alla
expeditioner och handlingar uti brottmål skola karteras, så ansåg
Utskottet konsekvensen fordra, att äfven sådana handlingar, som
ingifvas till Justitie-ombudsmannen och Justitie-kanslern, och hvilka
innefatta klagomål, som böra föranleda till förskaffande af upp¬
rättelse, borde beläggas med stämpelpapper, ty vid sådana fall
trodde man åtminstone icke, att den, som klagade, skulle riskera
att icke få igen sina penningar, om han hade skäl för sin klagan.
Jag har icke haft den förmånen att få taga kännedom om Justitie¬
ombudsmannens diarier, men, om jag ej missminner mig, inne¬
fattar den af honom afgifna berättelse uppgift på huru många
klagomål, som inkommit, och huru många af dem, som icke för-
anledt till någon åtgärd och således måste antagas hafva varit
alldeles obefogade. Jag har all aktning för Justitie-ombudsmans-
institutionen, men ett sådant ginungagap anser jag icke den
böra vara, att man tanklöst får kasta dit hvilken obefogad an¬
klagelse som helst. Om de vilja klaga hos Justitie-ombudsmans-
nen, hvarföre kunna de då icke lägga stämpel till sina skrifter.
De få dem ju icke fortskaffade på posten utan att betala post-
befordringsafgift. Skulle man gå i den rigtningen att söka på
allt sätt underlätta klagomål hos Justitie-ombudsmannen, hvar¬
före skulle man då icke äfven bevilja fri skjuts på jernvägarne
för dem, som anmäla sig för att begifva sig till Justitie-ombuds¬
mannen? Om icke Kammaren fäster afseende vid principen att
alla handlingar i brottmål skola karteras eller icke fäster afse¬
ende vid denna princips stränga följande så är det den lättaste
sak att underlåta att upptaga Justitie-ombudsmans- och Justitie-
kanslersexpeditionerna bland de här uppräknade myndigheter.
Att deremot upptaga hofrätterna under en särskild afdelning,
för hvilken skulle bestämmas mycket högre karta, än som gäller för
Konungens Befallningshafvande och andra till samma klass hö-
Andringar i
förordningen
ang. stämpel¬
pappers-
ufgiften.
(Forts.)
N;o 20.
36
Lördagen den 8 April, f. in.
Ändringar i rande myndigheter, tror jag verkligen icke kunna ur någon all-
förordningen mängiltig synpunkt förordas. Jag får, tills vidare åtminstone, hem-
mig. sta™Pel~ ställa, att Kammaren behagade till Utskottets förslag uti nu före-
afgiften, dragna punkt lemna sitt bifall.
(Forts.)
Herr von Koch: Jag vill börja med den del dermed den
siste ärade talaren slutade, nemligen med att förena mig uti hvad
Herr Fröman nyss yttrade i afseende å den föreslagna nya karte¬
ringen af handlingar, som ingifvas till Justitiekanslern och Justitie¬
ombudsmannen. Häraf borde naturligen i konseqvens följa, att
alla angifvelse!’ som göras till någon annan offentlig åklagare,
skola karteras, men denna invändning vill jag dock nu lemna å
sido. Jag instämmer till alla delar uti hvad Herr Fröman ytt¬
rade om olämpligheten af en sådan föreskrift, i hvad rör Justitie¬
ombudsmannen och vill blott med afseende på Justitiekanslern
särskild! tillägga, att utom sådana klagomål, som inkomma till
Justitieombudsmannen och hvilka inskränka sig till klagomål emot
embetsman, så inkomma till Justitiekanslern klagomål och angif¬
velse! mot alla slag af personer. Han är nemligen chef för åkla¬
garemakten, och till honom kan man komma äfven med alla möj¬
liga angifvelse!’ emot enskilda personer. På hans embetsresor
inträffar det ständigt att han får mottaga skrifter, ibland så för¬
fattade och så vidlyftiga, att han icke kan hinna att genast ge¬
nomläsa dem. Till honom vänder man sig såväl muntligen som
skriftligen med klagomål af den mångfaldigaste art. Men om man
skulle kunna ålägga Justitiekanslern att alltid kartera de till
honom inkommande handlingar, så vill jag dock hemställa, huru
det i ett afseende skulle förfaras. Det finnes nemligen sedan
forna tider qvar en sed här i landet, att folket i sin nöd vänder
sig till sin konung, då de tro, att lian kan hjelpa dem. Suppli-
kanter komma till Konungen på hans lustslott, på resor och öf¬
verallt, hvar han vistas. Sådana ansökningar, som lemnas i Ko¬
nungens egen hand, blifva öfverlemnade till Hans Högsta om¬
budsman Justitiekanslern. Skulle de nu också karteras eller
skulle man bibehålla undantag för dem? Jag tror icke, att det,
i synnerhet efter de medgifvanden och den betäckta reträtt, som
Utskottets vice ordförande nyss gjort, är behöflig! att yttra mera
i denna sak för att motivera sin begäran om proposition på an¬
slag å allt som är uti den föreslagna författningen stadgadt an¬
gående kartering af handlingar, som lemnas till Justitiekanslern
och Justitieombudsmannen.
Jemte det jag förenar mig uti yrkande om återremiss af de
öfriga delarna utaf denna punkt, vill jag taga mig friheten att
litet granska de principer, som äro uttalade i detta betänkande
och deras tillämplighet. Jag finner det för mig mycket svårt att
acceptera dessa principer. Först och främst är det här taladt
om skyldigheten för rättssökande “att upprätthålla rättsväsendet“
genom afgifter på ett eller annat sätt, likasom om man här i lan¬
det icke skulle hafva alls någon rätt till rättstillståndets upprätt¬
hållande genom domstolar eller myndigheter utan att en särskild
Lördagen den 8 April, f. m.
37
N:o 20.
kostnad eller specifik skatt skall påläggas för hvarje skydd, som J näring av i
påkallas. Jag tror, att alla de öfriga skatter, som folket får be- {jj'or^2
tala, också gifver det några anspråk på rättsanstalternas vid- Jpappers.
makthållande. För öfrigt hafva våra rättsanstalter hittills varit af giften.
dugtiga beskattningsanstalter genom de charta-sigillata-afgifter, (Forts.)
hvilka till hufvudsakligaste delen torde ingå och inkasseras vid
domstolarne. Det är nemligen den höga skatt på oskyldiga trans¬
aktioner, på öfvergång af egendom genom dödsfall, testamenten
eller köp, på döden och nöden, som inbringar de största karte-
inkomsterna. Om jag nu jemför denna inkomst, sådan den är be¬
räknad för år 1876, med det belopp, hvartill kostnaderna för de
tre hofrätterna med alla dertill hörande justitiestaten uppgå, så
får jag dessa kostnader att uppgå till 1,108,959 kronor, d. v. s.
icke' fullt i riksgälds hvad charta sigillata-medlen inbringa i «r
banko, enär de för 1876 beräknas till 1,880,000 kronor. De som
således hylla den meningen att allt skall betalas af de rättssökan-
de, hvilket på två särskilda ställen antydes i Bevillnings¬
utskottets betänkande — torde gorå sig den mödan att räkna ut
om icke de afgifter, som betalas vid domstolarne, fullkomligt gå
upp emot hvad hofrätterna, underdomstolarne och kanske äfven
Högsta Domstolen kostar i år.
I afseende å den föreslagna ny karteringen af expeditioner i
brottmål, tror jag verkligen icke att det inför denna Kammares
skarpsynte ledamöter behöfves att mycket nagelfara det försvar, som
af Bevillnings-Utskottets vice Ordförande nyss framstälts för en
sådan kartering. Detta försvar baserade sig hufvudsakligen der¬
på att principen det brottmål böra vara fria från karta, redan
blifvit öfvergifven. Vi måste dock ihågkomma att skälet dertill
att sedan 15 '/a månad handlingar i brottmål vid häradsrätterna
beläggas med karta, är att man för närvarande förändrat en liten
del af expeditionslösen till karta för att kunna verkställa öfver¬
gång vid regleringen af häradshöfdingarnes löner, och utbyta det
förhatliga sporteisystemet mot — till en början — kontant aflö-
ning för det intellektuel^: af domaren sjelf förrättade arbetet. Expe¬
ditionslösen är nu egentligen vid häradsrätterna qvar som er¬
sättning för biträde vid mekaniskt arbete. Ku är man emeller¬
tid fri från en stor del af domarens lösen och staten kan i afse¬
ende å den nuvarande obetydliga kartan för expeditionen i brott¬
mål fritt följa andra bättre grundsatser i skatteväg. Det beror
då på om man icke anser det vara en fördel för ett land att
hafva rättvisan tillgänglig för alla klasser mer eller mindre be¬
medlade och således någorlunda billig, isynnerhet den rättvisa
som man egen påkalla då man blifvit förolämpad till lif eller lem
eller förlorat sin egendom. Jag förundrar mig öfver att den ära¬
de talaren ville hindra rättssökande äfven i den vägen genom att
dugtigt beskatta dem, som ville söka värn, och han uttalade sig
dervid så hånfullt, att han förklarade att i fall man befriade dem
från afgifter, då de söka Justitieombudsmannen, kunde man äfven
sätta i fråga, huruvida icke man borde bestå dem fria resor på
jernväg för att infinna sig hos honom. Detta synes mig visa, att
N:o 20.
3S
Lördagen den 8 April, f. in.
Ändring ax i
förordningen
ang. stämpel¬
pappers-
af giften.
(Forts.)
han. sedan den tiden, då han utmärkte sig under sin tjenstgöring
vid Stockholms stads domstolar, väl icke mycket tänkt på bästa
sättet att upprätthålla brottmålsjusticen. Vårt gamla Sverige bör
efter min tanke vara stolt deröfver att man hittills icke här hyllat
den principen, som Utskottets Herr vice ordförande nyss uttalat, så
att man icke skalle kunna få rättvisa ens i brottmål utan att speciell
för hvarje fall kapa den dyrt.
Huru dessa afgifter sedermera skola fördelas, derom är redan
åtskilligt sagdt, och jag vill nu icke, då jag redan tillräckligt länge
upptagit Kammarens tid, inlåta mig mycket derpå, men då jag
nu yrkar återremiss, sker det äfven med den begäran, att det
måtte blifva flera särskilda kolumner än Utskottet föreslagit i
tabellen vid § o mom. 1. Jag tager mig friheten att hemställa,
om man icke vid dessa afdelningars uppgörande skulle kunna
ställa det så att det blefve samma system som det hittills varit och
ungefär detsamma som uti expeditionstaxan, hvilken äfven innehåller
tre afdelningar. Sedermera kunde möjligen göras wnJerafdelningar
under särskilda littera a), b) etc., så att om man t. ex. gjorde en
underafdelning för underrätterna i stad och å landet, det ena
slaget fördes under littera a och det andra under littera b.
Jag yrkar särskild proposition på afslag å den ifrågasatta
kartebeläggningen hos Justitiekanslern och Justitieombudsmannen;
uti öfriga delar yrkar jag återremiss.
Hem Hedlund: Utskottets vice ordförande har redan full¬
ständigt upptagit till bemötande de anmärkningar, hvilka blifvit
framstälda emot Utskottets betänkande i den vigtiga punkt, som
nu är föredragen och om jag dertill skulle tillägga något, skulle
det blott vara att, såsom man säger, “kasta jästen efter i ugnen“.
Jag vill således icke besvära Kammaren med att anföra några
skäl, som skulle vara af svagare halt än de af honom framstälda,
men jag vill blott reservera mig och Utskottet emot den uppfatt¬
ning att vi hufvudsakligen skulle hafva velat öka skatterna för
det skattdragande folket. Det är väl sant, att den förhöjda af-
giften i någon mån leder till sådant resultat, men meningen har
verkligen icke varit att här finna eu höjd skatt, utan att finna
reda i den beskattning, som redan eger rum och hvilken beskatt¬
ning har fördelar framför många andra skatter, bland annat der¬
uti att dess uppbörd är så billig och att den träffar in äfven på
en kategori, som icke är förtjent af undseende. Denna beskatt¬
ning träffar nemligen äfven de processlystne, åtminstone i ganska
många fall, och detta utgör ett skäl för mig att icke tveka att
vara med om att höja skatten, specielt genom att bestämma, det
karta äfven skall läggas på handlingar i brottmål, emedan en
mängd af de mål, som höra till denna kategori, just gälla pro¬
cesslystne personer, som ofta göra de obetydligaste förolämpnin¬
gar till föremål för domstolars behandling och derför äfven böra
betala. För öfrigt få vi väl icke förbise på detta likasom på
andra områden, att penningens valör ändrats så betydligt, att
hvad som nu är en krona, motsvarar hvad som för 25 år
Lördagen den 8 April, f. na. 39 JfSO 20.
sedan var en half', och att man således kan höja denna afgift, Ändringar i
utan att den egentligen kan sägas derigenom hafva blifvit högre
än den ursprungligen varit. Jag instämmer med den föregående pappers-
talaren deruti att Sveriges billiga rättegångsväsende länder landet afgifun.
till beröm, men efter min tanke ligger det hufvudsakligen deruti, (Forts.)
att den allra fattigaste kan föra sina rättegångar utan någon kost¬
nad, och icke så mycket deruti att mängden kan få föra rätte¬
gångar ofantligt billigt. Att den fattige kan föra en rättegång
utan afgift och gå från den lägsta till den högsta instansen samt
tillbaka igen utan att det kostar honom ett enda öre, detta är
det utmärkande och hedrande draget i vårt lands lagstiftning,
hvilket också väcker mången främlings förvåning, och beundran.
Häri..är det ju icke fråga om att göra någon ändring.
Äfven måste jag nu anmärka, att om jag hade känt valören
af de skäl, som Justitieombudsmannen här anförde, i fråga om den
föreslagna afgiften å handlingar, som till honom inlemnas, skulle
jag för min de! icke hafva varit med om att pålägga en sådan
afgift. Jag delar i detta fäll icke vice ordförandens mening, utan
måste skänka min varma aktning åt hvad Justitieombudsmannen
härom yttrade. Och jag rädes icke för, att han dermed skall.be¬
traktas såsom ett San Marcogap. Det förhatliga vid detta lejon¬
gap låg icke deri, att de anonyma anklagelserna deri nedlad.es,
utan att de upptogos på ett ovärdigt sätt och ledde till hemliga
ransakningar och förföljelser. Sveriges Justitieombudsman lärericke
komma att så behandla de anklagelseskrifter, som till honom öf-
verlemnas.
Då jag tror, att vår ärade vice ordförande ganska väl häfdat
Utskottets skäl, vill det synas mig, som om, äfven om han kun¬
de fullständigt vederlägga alla anmärkningar, ställningen dock
icke vore mogen för den omfattande uppgift, som Utskottet velat
påtaga sig hufvudsakligen på hans tillstyrkan. Det synes mig
också klart, att man här kommer in på en mängd detaljer, som
kanhända skulle leda till nya kollisioner. Dels på denna grund
och dels äfven emedan riksdagsarbetet måhända skulle komma att
förlängas genom en detaljerad omarbetning af hela förslaget, vill
jag förena mig med Herr Justitieombudsmannen uti begäran om
återremiss uti det af honom angifna syfte.
Herr von Gregerfelt: Då jag för en stund sedan framhöll
det ohållbara deri, att expeditionerna vid Rådstufvurätterna skulle
blifva 33 '/a procent dyrare än vid underrätterna på landet, sva¬
rade Bevillnings-Utskottets vice ordförande, att städerna, hafva tolag
och donation^ ord. Detta är en anmärkning, som alltid framstäl-
les vid de ofta förekommande försöken att beröfva städerna deras
gamla rättigheter eller pålägga dem nya-^kyldigheter; jag tror
dock för min del att hvarken tolag eller "Tkuiationsjord kan rätt¬
färdiga deras förpligtande att såsom följd af den verkstälda regle¬
ringen af landtdomarnes löner vidkännas ens den ringaste förhöj¬
ning i sina utgifter; och säkerligen hade ingen tänkt på att göra
expeditionerna vid rådstufvurätterna dyrare än på landet, om
>:o 20.
40
*
Lördagen den 8 April, f. m.
tZ^ZL !0ke ,Dä“nda reglering nödvändiggjort en nedsättning i lösen vid
mg. stämpel- ^ara^srätterna.
pappers- Man tiar anmärkt, att det icke är endast stadsboar, som. pro-
afgiften. cessa vid rådstufvurätterna ej heller endast landtboar, som pro-
(Fovts.i cessa vid häradsrätterna, ja, detta föräldrar icke alls’det ohåll¬
bara i att icke expeditionerna vid båda äro lika dyra.
, Hvad nu angår den af Utskottet föreslagna förhöjningen i
åtsKilliga delar af stämpelpappersafgiften och särskilt förslaget
att .med.stämpel belägga expeditioner i brottmål, så skänker jag
häråt mitt fulla bifall. Så snart man nödgas ersätta lösen med
stämpel, finnes bra litet skäl att icke sätta denna lika för alla
mål, synnerhet som den nu varande skilnaden är så obetydlig
som 25 öre för hvarje ark, ett belopp som icke kan hafva någon
nämnvärd verkan i afseende å processkostnaden. Dessutom är
det visst mycket godt att jag kan få min rätt för billigt pris,
men det är deremot icke någon fördel att man får förnärma an¬
nans rätt för mycket billigt pris och det är väl egentligen detta
senare som skulle vinnas genom att afslå den föreslagna stämpel¬
beläggningen för expeditioner i brottmål.
En annan talare har redan fäst uppmärksamheten på den
ringa skilnad, som i många fall kan förefinnas mellan brottmål
och civila mål, och ofta beror det på parten sjelf att anhängig-
gorå målet under ena eller andra formen; men ingalunda bör lag¬
stifta! en uppmuntra, till att företrädesvis välja den kriminela vägen.
Hvad åter Justitieombudsmannen och J ustitiekanslern beträf¬
far,. så medgifver jag gerna, att de icke böra ingå i denna kate¬
gori och detta af det redan anförda skäl att de icke äro myndig¬
heter, som afgöra dit öfverlemnade frågor utan endast upptaga
klagomål och således böra ställas i samma kategori som andra
åklagare.
Eör öfrigt ber jag att få nämna, hvad som måhända icke är
obekant, att Andra Kammaren återremitterat så väl denna som
följande punkt.
Herr Stråle: Mig synes, att en väsentlig förhöjning i stäm-
pelpappersafgiften icke. borde komma i fråga i annat fall än om
statsverket vore i oafvisligt behof deraf, och, som ett sådant be¬
hof dess bättre för närvarande icke finnes, vill jag ur rent prin-
eipiel synpunkt motsätta mig en sådan förhöjning. I fråga om
handlingars kartering i brottmål får jag åberopa de af föregå-
enue talare anförda enligt min tanke fullt giltiga skäl mot en
sådan kartering, hvilken dessutom icke skulle vara synnerligen
välkommen för folket, som anser de nu varande kostnaderna dryga
nog. Visserligen kan man vid rättskränkningar i lyckligaste fall
få domares beslut ém, ersättning för kostnaderna, men vanligen
saknar den dömde alm tillgångar.
. Hvad beträffar .-kartering af handlingar, som ingifvas till
.justitieombudsmannen och justitiekanslern, så anhåller jag att få
instämma i de skäl, som redan blifvit anförda mot att en sådan
kartering skulle ega rum, och ber att få tillägga, att äfven krigs-
Lördagen den 8 April, f. in. +1 N:0 20.
öfverdomstolar borde derifrån vara fria. Icke heller anser jag Ändringar i
det vara billigt att, såsom Utskottet föreslagit, så högst betyd-
Jigt höja kostnaden för expeditioner, som utgå från Konungens
Befallningshafvande, ty det skulle föranleda dertill, att den, som afgiften.
dömdes, finge betala sökanden högre kostnadsersättning än nu (Forts.)
och således blifva mera lidande, hvaremot, om den dömde sak¬
nade tillgångar, sökandens förlust äfven blefve större än nu.
Af dessa skal tager jag mig friheten yrka återremiss.
Herr Falk: Det var ett yttrande af Bevillnings-Utskottets
vice ordförande, som uppkallade mig att begära, ordet, nemligen att
städerna hafva tolag och donationsjord och att vi derför skola
beskatta dem. Herr von Gegerfelt har redan bemött detta, men,
då jag ändå har ordet, anhåller jag att få yttra några ord i denna
fråga. Skälet, hvarför man föreslagit förändring i stämpelpappers-
afgiften vid häradsrätterna är att bereda staten ersättning för
de dryga utgifter, den fått vidkännas med anledning af reglerin¬
gen af häradshöfdingarnes löneförmåner. Men hvarför har man
velat förhöja denna afgift hos Konungens Befallningshafvande? jo,
sade Utskottets vice ordförande, derföre att Länsstyrelserna fått
dyrtidstillägg, hvilket på detta sätt skall tagas ut. Jag frågar
dock: hvem är det som på sådant sätt får betala det? Det är de
fattiga, som icke kunna betala sina skulder, utan måste lagsökas,
ty af alla de mål, som hos Konungens Befallningshafvande hand¬
läggas, utgöra lagsökningsmålen 3 ,(J:delar. Jag hemställer om det
kan vara rigtigt att pålägga just dessa en sådan beskattning.
Hvad åter beträffar städerna, så har staten för deras domstols¬
väsende icke fått vidkännas några särskilda kostnader, till följd
hvaraf man icke kan anföra samma skäl för en förhöjning af
stämpelpappersafgiften för städerna som för domstolarne på lan¬
det. Med afseende på yttrandet att städerna hafva tolag och
donationsjord, behöfver jag naturligtvis icke upplysa den ärade
vice ordföranden derom att endast sjöstäderna hafva tolag och
att många städer sakna donationsjord, och vid sådant förhållande
skulle ju den föreslagna beskattningen vara ganska godtycklig,
ty den omständighet att Pål rättvisligen bör beskattas är väl icke
anledning att äfven beskatta Per.
För öfrigt har justitieombudsmannen vid detta förslag uttalat
åsigter, i hvilka jagi helt och hållet instämmer och anhåller jag
derför så val på grund af hvad jag sjelf haft äran anföra som
på de af honom framstälda skäl att denna punkt måtte åter¬
remitteras.
Herr von Koch: Jag vill blott yttra ett par ord med an¬
ledning af ett yttrande utaf eu talare från Jönköpings län. Han
instämde nemligen uti hvad Utskottet tillstyrkt i afseende på
kartebeläggning af expeditioner i brottmål. Utskottet har här sagt:
“Någon giltig grund, hvarföre den, som förbryter sig emot
landets lagar och derigenom föranleder embetsmyndigheters anli¬
tande till beredande af skydd emot eller upprättelse för lidna
N:o 20.
42
Lördagen den 8 April, f. m.
Ändringar i rättskränkningar, skulle åtnjuta lindring eller befrielse från skatte-
'ernå!stämpel- bidrag, som andra rättssökande äro underkastade, torde svårligen
pappers- kunna anföras; och antagas måste väl att i brottmål, likasom i
afgiften. tvistemål, den skyldige slutligen får vidkännas rättegångskost-
0'orts.) naderna." Ja, det är sant, om han, notabene, har något att er¬
sätta med, men det tror jag att justitieombudsmannen redan fästat
uppmärksamheten på, att i de flesta fall den skyldige icke har
några tillgångar, och då är frågan om den oskyldige skall få be¬
tala en högre afgift än som hittills varit honom ålagd, för att få
rätt vid domstolarne och blifva skyddad mot rättskränkningar? Att
på så sätt mota eller hindra processer är jag icke böjd för, det bör
ske på andra sätt. Eu sådant är att de, som blifva ålagda att
betala rättegångskostnader till vederpart få betala dem fullt och
ordentligt. Ingalunda är det skäl att belasta parter uti sådana
mål, som kunna rubriceras såsom brottmål med någon ny beskatt¬
ning åtminstone då förhållandena äro sådana, såsom nyss nämnts,
att vi icke behöfva taga ut någon ny skatt.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(Trefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels
bifall till Utskottets förslag, dels af Herr Fröman, att förslaget
skulle bifallas med den förändring, att orden “Justitiekansler
och Justitieombudsmans expeditionerna11 uteslötos, och dels slut¬
ligen att förslaget måtte återförvisas.
Härefter framstälde Herr (Trefven och Talmannen först pro¬
position på bifall till punkten, hvarvid svarades nej, sedermera
proposition på Herr Frömans yrkande, hvilken proposition jemväl
med nej besvarades, och slutligen proposition på punktens åter¬
förvisning, hvartill svarades ja.
6;te punkten.
Herr von Gegerfelt: I förevarande punkt har Kongl. Maj:t
föreslagit, att en dom i hofrätt på ett ark, som nu kostar 5
kronor 50 öre, skulle kosta 10 kronor och att kostnaden för ut¬
slag, som nu utgör i brottmål 3 kronor 50 öre och i civila mål
4 kronor, skulle höjas till 8 kronor. Utskottet har gjort ett för¬
medlingsförslag så att så väl domar som utslag skulle kosta 9
kronor. Detta är obestridligen en ganska stor förhöjning, i syn¬
nerhet för utslag i brottmål, men det är icke för att motsätta mig
detta som jag begärt ordet, utan för att göra en anmärkning,
som dock blott afser ett förtydligande. Då Utskottet föreslagit
att utslag på ett ark skulle kosta 9 kronor, antager jag att der¬
med afses sluthga utslag. Nu är det kändt att i hofrätterna med¬
delas en mängd preliminärutslag t. ex. öfver vittnesförhör, invänd¬
ningar, revisionsansökningar o. d. Hvad beträffar sådana utslag,
som meddelas i form af protokollsutdrag, skulle för dem kunna
tagas protokollslösen 3 kronor, men det finnes utslag med rubrik
som dock icke äro slutliga utslag. Åtminstone är det i Gröta hof-
Lördagen den 8 April, f. m. 43
rätt praxis att skrifva med rubrik alla utslag, mot hvilka särskild
talan får föras. Dessa underskrifvas då af ordföranden och sekre¬
teraren, då deremot protokollsutdragen underskrifvas af notarien,
Till förtydligande häraf synes mig i författningen böra tilläggas,
att med utslag menas slutligt utslag, samt i följande punkt att un¬
der protokollsutdrag äfven innefattas preliminärutslag.
Jag har velat anmärka detta på det förtydligande derutinnan
måtte vidtagas, då, såsom jag förmodar och anhåller, frågan till
Utskott återremitteras.
Herr Bennich: Jag tillåter mig upplysa, att enligt Utskot¬
tets förslag skulle alla beslut, som meddelas genom protokollsut¬
drag, hänföras under benämningen protokoll, men deremot alla så
beskaffade beslut, som utfärdas med rubrik, hänföras under “ut¬
slag". Skälet hvarför Utskottet icke accepterade Kong]. Maj:ts
förslag att införa ett särskilt stadgande om kartering af hof-
rätts resolutioner med rubrik var att, så vidt Utskottet kunnat
inhemta, sådana resolutioner så ytterst sällan förekomma åtmin¬
stone; i Svea hofrätt. Enligt från Svea hofrätt meddelad upp¬
lysning hade nemligen under loppet af 8 år endast en sådan ex-
{edition derifrån utgått. Emellertid har Herr von Gegerfelt upp-
yst, att i Göta hofrätt ett annat förfaringssätt iakttages, hvarom
jag måste erkänna att Utskottet saknat kännedom. Jag lemnar
derhän huruvida denna upplysning må föranleda någon särskild
föreskrift, men jag tror att expeditionssättet i den ena hofrätten
lika väl kan jemkas efter det i den andra som att stämpelpappers-
förordningen skall lämpa sig efter hofrätternas olika förfa¬
ringssätt.
Grefve Horn: Som denna punkt står i nära sammanhang
med den 5:te punkten, hvilken redan blifvit återremitterad, och
som dessutom Andra Kammaren återremitterat punkten, anhåller
jag att äfven Eörsta Kammaren ville återremittera densamma.
Hvad beträffar den praxis, som enligt Herr von Gegerfelts
uppgift eger rum i Göta hofrätt, kan jag upplysa att äfven i
Skånska hofrätten finnas olika slag af utslag, nemligen proto¬
kollsutslag eller utslag med sluten samt slutliga utslag eller med
öppen rubrik; och torde det väl vara skäl att i författningen sär¬
skilja dessa i afseende å de afgifter, hvilka derför böra utgå.
Herr von Gegerfelt: Enligt hvad jag redan nämnt torde
uppgiften att resolutioner med rubrik så sällan förekomma i Svea
hofrätt grunda sig på en missuppfattning, ty hvarje hofrätt må¬
ste meddela utslag på åtskilliga invändningar af den beskaffen¬
het, att de få hos Kongl. Maj:t särskildt fullföljas, och sådana
utslag måste äfven utfärdas med rubrik, emedan det icke vore
passande att låta ett utslag, underskrifvet af en notarie, gå till
Kongl. Maj:t. Det är således alldeles nödvändigt att undantaga
dessa preliminärutslag med öppen rubrik från den störa stämpel,
som skulle läggas på slutliga utslag. Ett mål blir icke gerna af-
>':o 20.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel-
pappers-
af giften.
(Forts.)
N:o 20.
44
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel-
pappers-
afgift en.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
gjordt genom slutligt utslag mer än en gång, men preliminärut¬
slag kunna vara många.
Hvarför jag nu begärde ordet var att det finnes åtskilliga
utslag, der den förhöjda kostnaden skulle blifva allt för känbar,
såsom till exempel förordnanden för förmyndare, ombyte af för¬
myndare med mera.
Äfven detta torde tagas i betraktande vid den förnyade be¬
handlingen af punkten.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr
Grofven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till punkten och dels återremiss deraf, framstälde Herr
Grefven och Talmannen först proposition på bifall till punkten,
hvarvid svarades många nej jemte några ja, och sedermera pro¬
position på återremiss deraf, då svaren utföllo med många ja
jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
7:de punkten.
Grefve Horn: Stadgandet i denna punkt, att lagfartsbevis
icke skola förses med tilläggsstämpel står i tydligt sammanhang
med föreskriften i 21 punkten att köpe-, bytes-och gåfvobref samt
testamentariska förordnanden om fast egendom å landet skola
beläggas med 75 öre för hvarje fulla 100 kronor af värdet samt
derjemte med 20 öre för hvarje fulla 100 kronor till och med
20,000 och sedermera med 10 öre för hvarje fulla 100 kronor.
Enligt nu gällande författning skola dessa handlingar, nemligen
köpebref etc. beläggas med 60 öre för hvarje fulla 100 kro¬
nor. ^Derjemte skulle de forna fastebrefven förses med stämpel
af lo öre för 100 kronor och kostade i lösen 20 öre för hvarje
fulla 100 kronor af värdet till och med 20,000 samt deröfver 10
öre för hvarje fulla 100 kronor. Hvad som frångick statsverket
genom fastebrefvens borttagande skulle nu återtagas genom
den förhöjda stämpeln på köpe-, bytes- och gåfvobrefven etc.
Förut skulle emellertid icke hela utgiften utgå på en gång, utan
eu del då lagfarten söktes och en del, då fasta erhölls. Nu der¬
emot komme enligt Utskottets förslag allt att utgå genast, hvil-
ket stundom torde vara alltför betungande, helst under sådana
förhållanden, då lagfartsansökan blifver afslagen eller då lagfart
sökes på en gång på grund af flera öfverlåtelser. Jag tror derför
att det vore bättre om kartan på köpebref etc. bibekölles så
som hittills och att, då lagfart blifvit beviljad, lagfartsbevisen
belädes. på samma sätt som de gamla fastorna. I sådant syfte
skulle jag önska att såväl denna som den 21 punkten återremit¬
terades. Emellertid ber jag att få påpeka ännu en sak, nemligen
att Utskottet tyckes hafva förbisett, att gravationsbevis ofta ut¬
färdas äfven i hofrätterna, hvilket torde tagas i betraktande vid
den sannolikt blifvande förnyade behandlingen af denna punkt.
Herr Bennich: I anledning af den siste talarens yttrande,
45
N:o 20.
ring.
p app er .tr¬
af gift*»’■
(Forts.)
Lördagen cTen 8 April, f. m.
att lagfartsbevis skulle beläggas med samma stämpel som de gamla *
fastebref, tillåter jag mig fästa uppmärksamheten pa hvad Ut- • stäJpel.
skottet i sin motivering anfört till stöd för sm åsigt att dessa
bevis icke borde med särskild stämpel belastas. Först och främst
är det ur enkelhetens synpunkt önskvärdt att sådana handlingar
icke karteras efter olika grunder. Att belägga lagfartsprotokoll
och lagfartsbevis med särskilda stämplar medför lätt förvecklin¬
gar som man ur synpunkten af domarenas mycket vigtigare be¬
styr icke velat åstadkomma. Men det finnes ett annat skäl, som
lag tror skall gälla mer, nemligen att genom nya lagfartslagen
blifvit stadgadt att eu mängd fång, som förut vant fria från lag¬
fart, nu skola underkastas sådan, och, när detta stadgades, var
det med uttalad afsigt att icke åstadkomma nya utgifter utan en¬
dast för att vinna reda i lagfartsförhållandena. Skulle man nu,
på sätt den siste talaren föreslagit, belägga lagfartsbevisen med
samma stämpel som de gamla fastebrefven, blefve följden deraf,
att alla de fång, som enligt nya lagfartslagen skola lagfaras, blefvo
belastade med en icke obetydlig utgift, hvilken vid lagens stif¬
tande icke varit afsedd. Af dessa skäl, och i synnerhet det sista,
ansåg Utskottet vigtigt att fritaga lagfartsbevisen från stämpel
och i stället lägga denna på fångeshandlingarne. Jag tror att ett
antagande af Grefve Horns förslag icke skulle väl öfverensstämma
med de åsigter, som gjorde sig gällande, då lagfartslagen antogs.
För min del kan jag icke se att återremitterandet af 1 punk¬
ten föranleder återremiss äfven af denna, men jag ber att få fästa
uppmärksamheten på vigten af att tydligt uttala hvad man önskar
i fall frågan skall återremitteras, ty, oaktadt jag öfvervant och
med uppmärksamhet åhört förhandlingarne, är jag ännu i okun¬
nighet om Kammarens åsigt.
Grefve Horn: Med anledning af den siste talarens svar till
mig att om min åsigt godkändes, samtliga lagfartsbevis skulle
beläggas med karta och således äfven de, som grunda sig på arf,
giftorätt eller vissa andra fång, ber jag få meddela, att detta icke
var min mening, utan att endast de lagfartsbevis skulle belaggas
med karta, hvilka grunda sig å de i första punkten upptagna
handlingar. Jag ser intet hinder för, att ett sadant stadgande
kunde gifvas för kartering af lagfartsbevis, lika yäl som för kar¬
tering af köpebref, och vid sådant förhållande vidhåller jag mitt
förut framstälda yrkande.
Herr Lindgren: Jag ber, att i nu förevarande fråga få in¬
stämma med vice ordföranden i Bevillnings-Utskottet. Frågan
berör så nära min embetsförvältning, att jag icke kan annat än
vara särdeles intresserad deraf, och jag tror, att det skulle blifva
ganska betungande för domaren, om han skulle, såsom Grefve
Horn föreslagit, nödgas att i två särskilda repriser lägga karta
på samma köpebref eller samma åtkomsthandling. Äfven i det
afseendet skulle det för domaren vara betungande, att han i ena
fallet kan påräkna att genast få kartor eller pengar för dessa i
N:o 20.
46
Lördagen den 8 April, f. m.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel-
pappers-
afgiften.
(Forts.)
sina händer, men i senare fallet nödgas sjelf förskjuta medlen
dertill. På dessa grunder yrkar jag, att Grefve Horns framställ¬
ning icke måtte vinna bifall, utan i stället vice Ordförandens i
Bevillnings-Utskottet åsigt godkännas.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr
Grefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till den förevarande punkten och dels återremiss deraf,
framstälde Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall
till punkten,. hvarvid svarades många nej jemte några ja, och seder¬
mera proposition på återremiss deraf, då svaren utföll o med många
ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervä¬
gande.
8: de och 9:de punkterna.
Biföllos.
10:de punkten.
Herr vice. Talmannen: Då 5:te, öde och 7:de punkterna
blifvit återremitterade, måste naturligen äfven denna punkt till
Utskottet återförvisas, hvarom jag ber få framställa yrkande.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten återförvisades
lista punkten.
Herr Bennich: Då de särskilda stämpelbeloppen, som i före¬
varande paragraf skola bestämmas, blifva beroende af de beslut,
Riksdagen kan komma att fatta rörande de punkter i betänkandet,
hvilka redan blifvit af Kammaren till Utskottet återförvista, hem¬
ställer jag att äfven den nu föredragna punkten måtte återre¬
mitteras.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten återförvisades.
ll:te—20:de punkterna.
Bitöllos.
21:sta punkten.
Mom. a.
Grefve Horn: Då den nu föredragna punkten står i samman¬
hang med 7:de punkten, som blifvit återremitterad, ber jag att
med åberopande af de grunder, jag dervid anförde, få yrka åter¬
remiss äfven af denna punkt.
Lördagen den 8 April. f. in.
47
N:o 20.
Herr Bennich: Jag ber få fästa uppmärksamheten på att Ändringar <
den återremiss, hvilken Kammaren beslutade vid föredragning af förordningen
den 7:de punkten, der lagfartsbevis omförmälas, ingalunda gran- “"pappers-6
dåde sig på de af den siste talaren antydda skäl, utan var en afgiften.
följd deraf att nämnda punkt stod i nära sammanhang med de (Forts.)
föregående. Den nu föredragna punkten deremot är fullkomligt
fristående och oberoende af allt, hvad Kammaren beslutat i fråga
om den 5:te §, och vid sådant förhållande samt då ingen anmärk¬
ning blifvit gjord mot de i densamma föreslagna bestämmelser,
hemställer jag, att Kammaren måtte godkänna punkten. Jag ber
få fästa uppmärksamheten derå, att de här förekommande stad-
ganden innehålla intet annat än ett återgifvande till statsverket
af en inkomst, som detta ända till år 1875 varit i åtnjutande utaf,
men att den omständigheten, att lagtärtslagen vid sista riksdagen
blef så sent antagen, att den deri förekommande föreskriften om
fastebrefs upphörande icke kunde föranleda till en redan då be¬
höflig förändring af stämpelpappers-förordningen, gifvit anledning
till att statsverket nämnda år gjort en förlust af ända till emellan 4
och 500,000 kronor. Det kan väl icke vara Riksdagens mening, att
genom en förändring i lagfartslagen och upphäfvande af fastebrefs-
expeditionen statsverket skall eftergifva en så betydlig inkomst,
som den nu i fråga varande. Det kunde icke hjelpas, att det all¬
männa till följd af nämnda förändring gjorde en tillfällig uppoff¬
ring, men denna bör väl söka återtagas så fort som möjligt, derest
det icke är Kammarens mening, att nedsätta de gamla afgifterna
för lagfart, och derom har icke Bevillnings-Utskottet mottagit nå¬
gon framställning. Utskottet hade sålunda intet skäl att ifråga¬
sätta något dylikt och att Kammaren nu genom en återremiss
skulle göra ett sådant yraande, kan jag icke fatta. Då den före¬
varande punkten dessutom, såsom jag redan nämnt, i intet afse¬
ende står i sammanhang med den 5:te §, bör Kammaren pröfva
den i och för sig och utan hänsyn till den 7:de punkten och hop¬
pas jag att vid en sådan pröfning Kammaren skall godkänna det
af Utskottet framstälda förslag.
Grefve Horn: Då jag yrkade återremiss af den 7:de punk¬
ten, skedde detta i den afsigt, att lagfartsbevis, som deri omnäm¬
nas, måtte blifva belagda med karta till belopp af 20 eller 10 öre
och att kartan å köpebrefven i mån derefter måtte minskas. Om
icke denna min afsigt vinnes, så medgifver jag, att förevarande
punkt icke behöfver återremitteras, men i motsatt fall måste en
återremiss ega rum äfven här.
Herr Reuters värd: Det skäl, jag skulle vilja anföra för ett
yrkande om återremiss af denna punkt, grundar sig derpå, att
jag tror, att då Utskottet har stämpelpappersförordningen under
behandling, det skall i detta likasom i andra fall beakta förän¬
drade förhållanden. Såsom herrarne veta, hafva på de senare
åren en stor del af Sveriges fastigheter blifvit lagd under bolag.
Der sådant skett, kunna aktierna gå i köp man och man emellan
N:o 20.
Ändringar i
förordningen
ting. stämpel-
pappers-
afgiften.
(Ports.)
48 Lördagen den 8 April. f. m.
utan att staten får någon inkomst deraf. Egendomar deremot,
indika äro föremål för spekulation och som gå ur hand i hand,
bereda statsverket en betydlig inkomst, under det att det icke
rörer staten synnerligen mycket, om det är Pål eller Per, som
köper. Derför anser jag denna beskattning vara i viss mån orätt¬
vis. Men jag vill icke att den skall upphöra, utan om Bevill-
nings-Utskottet ville taga i betraktande, huruvida det icke vore
skäl att sätta ned karta-sigillata-afgiften, då fastigheter gå i han¬
del man och man emellan, anser jag målet vunnet med den åter-
remiss, hvarom jag ber få framställa yrkande.
Herr von Ivoch: Här har för det förslag, som tillkommit
på grund af Utskottets initiativ, icke anförts någon grund, såvida
man icke får söka en aflägsen anledning dertill uti några ord i
Kongl. Maj:ts proposition K:o 12. Men då fråga är om skatt,
inbringande en summa af, som jag tror en talare uppgaf till 4
eller 500,000 kronor, som man nu icke har, men vill införa eller upp¬
lifva, förefaller det mig att, om det varit Kongl. Maj:ts afsigt
att föreslå beredandet af en sådan inkomst, hade väl frågan derom
icke varit med så lätt hand vidrörd och så litet utredd, som hän¬
delsen är i den nämnda Kongl. propositionen. Jag tror, att vi
böra betänka, huruvida det icke just nu vore skäl att afskaffa
eller rätteligen fortfarande låta vara afskaffa^ en beskattning,
som hör till de allra orimligaste, och det isynnerhet med afseende
på nuvarande förhållanden uti våra städer och bland dem särskildt
Stockholm. Denna dryga afgift vid lagfart drabbar numera be¬
tydligt ojemnare än förr, alldenstund, såsom den näst föregående
talare påpekade, en mängd egendomar öfvergått i händerna på
aktiebolag, som äro befriade från denna beskattning. Hvarföre
skola då de öfriga vara underkastade en så hög skatt, och hvar¬
för i allmänhet beskatta en transaktion af så oskyldig natur, som
den då en fast egendom öfvergår från en person till en annan?
År detta värre, än då lös egendom, ofta till mångfaldigt högre
belopp, går i handel? Jag nämnde, att det är af vigt, att vi just nu
söka blifva qvitt denna enligt min tanke oskäliga afgift och jag skall
be att få anföra en olägenhet af densamma. Här har i Stockholm,
tack vare åtskilliga personers nit, inrättats flera byggnadsbolag
och äfven flere byggmästare och andra enskilde personer göra
nu till en spekulation att söka afhjelpa den bostadsbrist, hvar¬
öfver litet hvar och troligen de fleste riksdagsmän haft tillfälle
att här höra klagas. Dessa personer bygga icke för sin egen
räkning, utan för att sälja huset, så snart det är färdigt. Grifves
det då något skäl, att öka kostnaden för hvar och en, som vill
skaffa sig tak öfver hufvudet, med en skatt, som uppgår till omkring
en procent? Hvarför lägga band på en så loflig, nu så önskvärd,
ja prisvärd industri, som byggandet af hus? Dessutom tror jag
i allmänhet, att när man beskattar egendoms öfvergående ur en
hand i en annan, lägger man i sjelfva verket otta skatt på nöden
eller döden. Och kan det kallas befogad! att, om en persons
egendom antingen exekutivt eller frivilligt försäljes till betalande
49
Lördagen (Ten 8 April, f. m.
af hans skulder, hans tillgångar, derför att han vill gorå rätt för
sig, skola minskas mod omkring en procent? Då vi nu under
dessa första månaderna af år 1876 varit nog lyckliga att vara
befriade från dessa avgifter, anser jag vi böra fortsätta dermed,
och ]ag för min del tackar ingalunda Bevillnings-Utskottet för
dess tågna initiativ för att åter skaffa oss dem på halsen.
Jag ^ vill minnas, att, då Justitiestatsministern Adlerereutz
första gången framstälde förslagen om förändrade bestämmelser
i afseende å fång af fast egendom, han då lofvade, att de nya
afgifterna för nämnda fång skulle blifva lindrigare än de gamla.
Det minsta jag kan göra, då jag icke vill yrka äfslag å Ut¬
skottets framställning i detta afseende, är att yrka återremiss,
på det att de förhållanden, jag nu påpekat, må varda af Utskottet
tågna i betraktande, och i den syftning att få den skatt, som här
är i fråga, om icke borttagen, åtminstone betydligt nedsatt.
. Herr von Gfegerfelt: För min del ber jas' att i likhet med
vice ordföranden i Bevillnings-Utskottet få motsätta mig åter¬
remiss af den nu föredragna punkten. Det af Grefve Horn åbe¬
ropade skäl för återremiss, nemligen att en högre afgift skulle
läggas på lagfartsbevis i stället för på köpebref, har Herr Ben¬
fil redan gendrifvit dermed, att afsigten med Utskottets förslag
är att återställa förhållandena i samma skick, hvari de voro, innan
den nya lagen infördes. Det är icke rätt att säga, att Bevillnings-
Utskottet här velat införa eu ny skatt, ty denna skatt har aldrig
blifvit npphäfd, utan endast till följd af omständigheternas makt
för en tid suspenderad. . För öfrigt ber jag få anmärka, att den
omständigheten, att fastigheter understundom egas af bolag, bör
väl icke vara något skäl att nu göra en ändring i de ifråga¬
varande stadgandena. Dessutom äro bolag, som besitta fast egen¬
dom, .underkastade samma skyldighet, som hvarje enskild person,
att vidkännas lagfartskostnad, när de köpa eller sälja fastigheter.
Att bolagen i allmänhet ega dessa längre än enskilda personer,
det är möjligt, men äfven inom enskilda slägter finnas egendomar,
som under flera generationer icke gått i handel.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr von Ehrenkeiin:
, Herr Bennich: Jag kan deremot på inga vilkor dela de
asigter, som blifvit uttalade af den siste talaren och en föregående
att, derföre att en del fastigheter de sista åren kommit i händerna
på bolag, hvars aktier gå ur hand i hand, hvarigenom öfverlåtel-
serna icke tillskynda staten någon inkomst och lagfart å fastig¬
heterna sällan ifrågakommer, man skulle nedsätta lagfartskostna-
den. i allmänhet vid öfverlåtelse af fast egendom. JFrågan huru man
borde rätt förfara med afseende, på sådan fast egendom, som kom¬
mer. i .bolags händer, har varit föremål för öfverläggning inom
Bevillnings-Utskottet, men man fann att beträffande sådan egen-
Första Kammarens Prof. 1876. N:o 20. 4
N:o 20.
Ändringar i
förordningen
ang. stämpel-
papp er s-
afgiften.
(Forts.)
N:o 20.
50
Andringar i
förordningen
ang. stämpel-
pappers-
afgift en.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. ni.
dom någon bestämmelse om recompensation i fråga om kartan
icke lämpligen kunde inläggas i stämpelpappersförordningen, utan
måste ske i annan form, t. ex. genom en mot kartan svarande, på
liera år fördelad bevillning eller på något annat sätt. Jag är
öfvertygad derom, att Bevillnings-Utskottet vid nästa riksdag får
att behandla blifvande motioner i ämnet. Men jag hemställer, om
man, derföre att numera derå fastigheter komma i bolags händer,
skall efterskänka denna hittills gällande beskattning på lagfart å
fast egendom, en beskattning, som icke träffar hvarken nöden
eller döden, utan pålägges det kontrakt eller den handling, hvari¬
genom besittningsrätten till det säkraste af allt hvad egendom,
heter, nemligen fastigheten, förvärfvas. Om någonsin stämpelskatt
skall utgå, bör det väl vara för fast egendom. Det synes mig
vara tydligt. Kan det vara önskligt att göra fast egendom till
en handelsvara, som dag för dag går ur hand i hand. _ År det
derför man vill taga bort lagfartskostnaden? Jag tror icke, att
skäl dertill finnes, utan anser grunden vara alldeles rigtig för
denna temligen gamla beskattning, som varit stadgad för lagfart
och ännu skulle varit det utan gensägelse, om icke tillfälliga om¬
ständigheter gjort ett litet afbrott deri på några månader. Att
begagna sig af ett sådant tillfälle för att borttaga en sådan skatt,
som denna, synes mig icke tjenligt. Det har blifvit anfördt, att
det vore synnerligen betungande för Stockholm och öfriga städer,
men de blifva ju icke mera betungade än förut, ty de hafva förut
betalt sin karta på fastebrefvet och få hädanefter betala en mot¬
svarande karta, fastän denna lägges på köpebrefvet.
Herr Reutersvärd: År det meningen, att viss egendom
icke skall gå ur hand i hand, då medgifver jag, att man bär göra
allt för att förhindra det; men då Bevillnings-Utskottet vid upp¬
rättande af detta förslag icke precist sagt sig vilja höja beskatt¬
ningen, utan jemna den, så har Utskottet dock alltid jemnat den
så, att den blifvit högre. Jag frågar, huruvida det icke kan vara
skäl, när staten icke är i behof af förökade inkomster, att tillse,
om man icke kan jemna denna skatt genom att i någon mån
minska den, hvilket lämpligast kan ske vid denna punkt. Jag-
tror icke, att Bevillnings-Utskottet haft någon anledning, hvarken
från motionärers sida eller från den allmänna stämningen i lan¬
det, att pålägga oss en ökad bevillning, och det är likväl det
Utskottet gjort. Ingen giltig anledning finnes att nu göra en
sådan förändring, utan om stunden någonsin är inne att bort¬
taga en skatt, är det just nu. Jag yrkar fortfarande återremiss
af punkten.
Herr von Koch: Om man antager tirad som skulle bevisas,
att detta är en rättvis skatt, då är lätt att åstadkomma bevis för
dess lämplighet; men då man såsom jag utgår från och tror mig
hafva gifvit skäl för, att den icke är en rättvis skatt, torde det åter vara
skäl att icke upplifva denna skatt, som vi nu eu gång blifvit af
med. Ingen anledning finnes att antaga, att budgeten icke ändå
Lördagen den 8 April, f. m. 51 N:o 20.
skall gå i köp, så att vi reda oss med beskattningen sådan den Ändringar ;
nu är. Vice ordföranden i Bevillnings-Utskottet har icke hört
eller behagat taga vara på ett af mina väsentligaste skäl mot an3p„pperl
denna skatt. Sådant kan vara fallet med andra. Saken — bo- afgiften.
stadsbristen i Stockholm — är af största vigt och har varit förut (Forts.)
föremål för denna Riksdags uppmärksamhet, utan att dock då något
skedde till bot af det onda.
Jag vågar derför, till en del, upprepa hvad jag sagt med
andra ord. Kan det finnas någon rimlig orsak att genom skatt
motverka den benägenhet för nybyggnaders uppförande, som på
senare tider uppstått i städerna och särskildt i Stockholm? Här
finnes en mängd byggmästare, som kunna bygga nya hus och
äfven oupphörligt göra det för att genast sälja dem. Genom öfver-
ståthållarens och andra personers nitiska bemödanden bygges
mycket äfven i och för den nära husvilla arbetande befolkningen,
hvarigenom bostadsbristen kan minskas. Detta, att skaffa folk
tillfälle att få tak öfver hufvndet, måste väl medgifvas vara något
godt? Att utan ens uppgifvet behof förnya en skatt, som tager en
procent af dem, som uppföra eller köpa dessa byggnader, motverkar
detta, och jag kan icke finna det lämpligt, om ens förnuftigt,
helst då priset på materialier stigit så betydligt, att t. ex. tegel
nu kostar 80 kronor tusendet och arbetslönerna äro onaturligt
höga, så att nybyggnader ändå måste nu blifva mycket dyra. Att
producera en för tillfället dyr vara är alltid en äfventyrlig sak
för producenterne. Att ytterligare på dessa just nu lägga bördan
af en obehöflig, dålig skatt kan jag för min del icke finna ända¬
målsenligt. Det kan väl vara, att det är en s. k. praktisk skatt
för den, som vid skatters utkräfvande icke tänker på annat än
att det är bra få in penningar i statskassan, eller att det är “bon
a prendre ce quest bon ä avoir“, och att skatten således är fördel¬
aktig för staten samt lätt att uttaga. Köparen måste nemligen
söka lagfart för att betrygga sin rätt, och då tager man ut skat¬
ten, men man tänker icke på, huru mycket derigenom tillgången
på sunda bostäder minskas och afkortning sker i en familjs till¬
gångar, om den nödgas sälja sin egendom till kreditorers betal¬
ning. Jag yrkar återremiss i syftning att få skatten, om icke
afskaffad, åtminstone betydligt nedsatt.
Herr Rydqvist: I olikhet med den siste ärade talaren och
de med honom liktänkande, anser jag för min del, att af all be¬
skattning, vare sig i direkt eller indirekt form, ingen är mera
rättvis än den nu ifrågavarande. Såsom herrarne väl hafva sig
bekant, har man öfver allt i långliga tider mycket sysselsatt sig
med frågan om beskattningsväsendet, och under det somliga an¬
sett direkta skatter vara de enda rätta, så hafva deremot andra
varit af motsatt mening och ansett all beskattning böra utgå un¬
der indirekt form. Derom vill jag emellertid nu icke yttra mig,
men hvad jag vill säga är, att det undgått min uppmärksamhet,
att någonstädes i den civiliserade verlden blifvit ifrågasatt, att
den beskattning, hvarom här är fråga, skulle borttagas. Deremot
N:o 20.
52
Andringar i
förordningen
ang. stämpel-
pappers-
afgiften.
(Forts.)
Lördagen den 8 April, f. m.
är det mig väl bekant, att i flera länder, der man på senare tider
minskat eller borttagit skatter under vissa titlar, man dock icke
rört vid den beskattning, som motsvarar stämpelpapperet på fäste-
brefven, ehuru denna skatt i flera andra länder är vida större än
här. Det skulle vara af intresse att af de talare, som ansett att
denna beskattning bör upphöra, få uppgift på någon annan, som
de finna vara mera rättvis. Om man öfverväger dessa förhållan¬
den, så tror jag att man näppeligen skall finna någon beskatt¬
ning vara fullt rättvis, men som staten omöjligen kan existera
utan skatter, kan jag för min del, jag upprepar det ännu en gång,
icke finna någon skatt, som är till den grad lämplig och rättvis,
som den ifrågavarande. Den drabbar icke andra än sådana per¬
soner, som måste anses vara förmögna och hafva råd att betala
den belöpande stämpelpappersafgiften. Jag förenar mig derför
med Herr Bennich i hvad han yttrat och yrkar bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr Statsrådet Forssell: Äfven jag anser mig böra ut¬
trycka' den öfvertygelse, att det vore mindre lämpligt att nu be¬
gagna °tillfället att af en tillfällig suspension af denna skattetitel
söka åstadkomma en verklig och bestående nedsättning i denna
högst betydliga statsinkomst. Jag ber särskildt att få fästa upp¬
märksamheten derpå, att denna skatt utgår af fastighet, och att
minskningen i de direkta bördorna å fastigheterna, som måhända
förr eller senare förestår, icke synes göra det tillrådligt att på en
gång och hastigt borttaga äfven den mera indirekta börda, som
genom denna skatt faller derpå. Man har äfven talat om orätt¬
visan af denna skatt. För min del kan jag icke finna, att orätt¬
visan af nämnda skatt, hvilken hufvudsakligen träffar kapitalet,
är större än orättvisan af de skatter, som träffa konsumtionen
och derigenom i första hand de tillfälliga inkomsterna. Det är
för öfrigt vanskligt nog att tala om rättvisan eller orättvisan af
en skatt. Det finnes andra kännetecken på en skatts lämplighet
och dertill räknar jag skattens egenskap att kännas tung eller
lätt, att beqvämt kunna uttagas eller icke. I det afseendet anser
jag, att denna skatt kan räknas att vara en bland de bästa, hvar¬
före icke heller skäl finnes att beröfva staten densamma, och
jag kan således icke instämma med dem, som anse att den bör
upphöra.
Herr von Gfeijer: Jag är hufvudsakligen förekommen af den
siste värde talaren. Jag hade ock velat fästa uppmärsamketen
på, att här icke är fråga om att pålägga en ny skatt, i hvithet
fäll det visserligen varit skäl att taga i betraktande, om den vore
i sig sjelf lämplig eller om den borde ersättas med andra skatter.
Det är ju endast en sinnrik fiktion, då man påstår, att nu är
fråga om något sådant; det har endast genom en händelse kom¬
mit att se så ut. Genom ett missförstånd vid förra riksdagen
kom staten att för ett år undvara denna betydliga inträd, men
Lördagen deri 8 April, f. m.
53
N:o 20.
för öfrigt är det ju en gammal skatt. Mitt votum i denna fråga Ändringar i
blir derföre, att, enär denna skatt är gammal och i allmänhet, förordningen
såsom ekonomisterne säga, en gammal skatt är eu god skatt, bör "n,J- sUh"i,el-
den icke nu öfvergifvas. Jag biträder de åsigter, som blifvit fram- paaJ'fZZ
kallna af finansministern och ordföranden i Bevillnings-Utskottet. (Forts.)
Herr Reutersvärd: Då af Herr Finansministerns och andra
personers uttalanden, som yttrat sig i samma syftning, kunde
dragas den slutsats, att här vore fråga om att på en gång bort¬
taga en så betydlig statsinkomst, som den ifrågavarande, ber jag
att få förklara, att det icke varit min mening att denna skatt
skulle helt och hållet borttagas; men att något nedsätta den, t.
ex. med en tredjedel, anser jag icke obilligt, och med antagande
att den uppgift jag hört är rigtig, ehuru ingen bestämdt påstått
det, att skatten utgör omkring 4 ä 500,000 kronor, så kan icke
den nedsättning deri, som nu är i fråga, vara af den betydenhet
att kunna i någon mån inverka på förhållandena i afseende på
den. stora frågan, som föreligger, att beröfva statsverket flera
millioner om året, hvarföre jag tror, att den omständigheten icke
bör hindra oss att borttaga en orättvis skatt, att vi hafva ett
annat stort mål i kikaren för framtiden. Vidare ber jag att få
besvara en annan talare, som sade, att detta vore en så förträfflig
skatt, emedan den är rättvis och endast drabbar den, som är ange¬
lägen att sälja eller köpa och har råd att betala den. Det beror
på,_ huru man ser saken. Det händer mången gång, att egendomar
säljas exekutivt och för sterbhus räkning, och de få kanske icke
mera öfver än att de kunna betala sin del af kartebeloppet, hvar¬
emot, om köparen betalar hela beloppet, sterbhus et får så mycket
mindre för egendomen.
Grefve Mörner, Oscar: Yttranden leda ibland till inkonse¬
kvenser. Så säde här en talare, att det vore lämpligt att denna
skatt hölles någorlunda hög, emedan fäst egendom derigenom icke
skulle så lätt blifva en handelsvara; han trodde sig derigenom
kunna behålla den fasta egendomen mera orubbad i de familjers
bände)', som sedan gammalt egt den. Det yttrades äfven af en
annan talare, att skatten drabbade hufvudsakligen dem, som borde
anses ^ förmögna. Men huru vidhålla dessa åsigter, då man vet,
att ofta i sterbhus en son eller måg sträfvar att behålla egendomen
inom slägten, men har svårt att fullgöra detta utan att sätta sig
i en betryckande skuld. I detta sträfvande kommer han att mötas
af ytterligare svårighet genom denna skatt, som staten pålägger
honom och hvilken således icke torde bidraga till att egendomar
stanna inom arfsleder. Skatten är lätt att uppbära, säges det. Det
är sant, men hvarföre? Jo, derföre att man icke kan undandraga
sig den. Man kan icke få låna på sin egendom med mindre än
att man lagfar med köpet, och som de flesta af dessa “förmögna"
personer, som köpa fast egendom, behöfva lån, måste de, oaf-
sedt äfventyret af böter och annan risk, nödvändigt söka lag¬
fart, hvilken åter icke beviljas utan att kartering föregått. Detta
Njo 20. 54 Lördagen den 8 April, f. m.
Ändringar i torde kunna tjena till belysning af påståendet, att skatten ingår
fn,■ordningen med lätthet; om den åter kan utan svårighet erläggas af den dertill
ung. stämpel- sbyldige är en annan fråga, men bekymren förspörjas icke. Man
afgiften. säger vidare, att denna skatt bör bibehållas derföre att det är en
(Forts.) gammal skatt och derföre en god skatt. Om Riksdagen i allmänhet
visat sig älska gamla skatter, så hade detta kunnat vara ett skäl,
men då sträfvandena, åtminstone i den ena Kammaren och med
mycket så kalladt tillmötesgående — om äfven stundom förenadt med
kompromisser, hvarigenom kautschuklike riksdagsmän så sällt tro
sig kunna vinna framgång ifrån Medkammaren fast mera visat
sig gå ut på att i möjligaste mån afskaffa alla gamla skatter, som
trycka jorden, så har man svårt förstå, hvarföre denna skatt på
grund af ålder skall respekteras. Lagfarten må anses nyttig för
att offentliggöra ett ombyte i eganderätt, som torde kunna vara
af vigt att det blifver bekant. Fastebrefvet åter har förlorat allt
värde, sedan bördsrätten afskaffades, och något skäl att pålägga kö¬
pare af egendom en ökad pålaga för att godtgöra den lösen en domare
uppburit för fastebrefven kan icke gerna inses. Staten bör uppe¬
hålla lagskipningen; utkräfves nu ersättning för minskad lösen
genom stämpladt papper, som parter eller rättsökande få betala,
så kan detta måhända ursäktas vid det förhållande, att annars
kanske lösen fått utgå, men för expeditioner, som upphört att finnas
till, måtte staten icke ega rättighet att söka godtgörelse.
Jag vill emellertid icke nu framkomma med något bestämdt
yrkande, men jag vill hafva sagt dessa ord för att inlägga eu
liten gensägelse mot det beröm, som här slösats på stämpel-
pappersskatten, och hvaruti jag icke kan så alldeles instämma.
Herr von Ehrenheim: Jag tror för min del icke att man
får betrakta afskaffandet af denna beskattning såsom eu tillfällig
suspension, ehuru afskaffandet, såsom, jag nyss yttrade, skett
på en omväg. Det hade icke varit omöjligt för sistlidna Riksdag,
som gjorde den förändring, hvaraf skattens borttagande blef en
följd, att sörja för att skatten bibehållits, och för öfrigt föreställer
jag mig att det funnits möjlighet för Kongl. Maj:t att gorå fram¬
ställning om skattens återupptagande. Jag erkänner icke heller
att denna skatt är en fastighetsskatt. Den är icke annat än en
skatt på öfverlåtelse, på egendoms förflyttning, från en person till
en annan, och en sådan förflyttning eger rum i mycket stor skala
i afseende på lösegendom, utan att någon beskattning derför
ifrågakommer. Det är redan påpekadt, att den äfven i stor skala
eger rum genom öfverflyttning af aktier, hvilka ofta representera
fäst egendom.
Jag är visserligen af dem, som tro att, om man sätter i verket
afskaffandet af de direkta skatterna afjorden, man deraf kommer
att erfara ganska stora finansiela svårigheter, men särdeles be¬
klagligt skulle det vara, om blotta tanken på en. sådan förändring
skulle vara tillräcklig anledning att afslå alla .billiga och rättvisa
skattenedsättningar. För min del upprepar jag, att jag anser
denna skattelindring vara billig, enär skatten utgår blott vid
65 N:o 20.
Lördagen den 8 April, f. m.
öfverlåtelse af fast egendom, men icke vid öfverlåtelse af lös Ändringar i
egendom, hvartill aktier äfven höra. Att denna skatt skulle hafva
den fördelen, att den med lätthet utgår, vet jag icke huru man ''”pappZT'
kan påstå, med mindre än att man anser att, derföre att man är afgiften.
skyldig att utbetala en större summa, man äfven kan med lätthet (Forts.)
ytterligare utbetala en mindre.
Herr Svanberg: Jemte det jag ber att få instämma i de
åsigter, som af Grefve Mörner uttalats, vill jag ytterligare nämna
några ord rörande ifrågavarande beskattningssätt. Många egen¬
domar säljas på exekutiv auktion, och inteckningshafvare nödgas
inköpa dem för att bevara sin rätt. Ofta nog få de betala egen¬
domens fulla värde och kanske mera; och är det då icke att lägga
en ytterligare tyngd genom ökad beskattning!
Här har talats om bolag, som tagit frågan om uppförande af
arbetarebostäder om hand. Det är en sanning att så skett, men
det är ju också tydligt, att dessa bostäder äro afsedda att slut¬
ligen inköpas af arbetare; och det är klart att, då bolagen måste
se till att de få sin rätt fullt ut, gör denna beskattning äfven
dervid sig känbar på ett sätt, som man väl ej kan kalla billigt.
Jag får vördsamt instämma med dem, som yrkat återremiss.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr
Grefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkandena
å dels bifall till det förevarande momentet och dels återremiss
deraf, framstälde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till momentet, hvarvid svarades många ja och nej i
blandning, samt sedermera proposition på återremiss deraf, då
svaren-likaledes utföllo med många såväl ja som nej; och förkla¬
rades ja nu hafva varit öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringspropo¬
sition :
Den, som bifaller mom. a i 21:sta punkten i Bevillnings¬
utskottets betänkande N:o 3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, återförvisas momentet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 23.
Nej — 28.
N:o 20.
56
Lördagen den 8 April, f. ni.
Deri vidare föredragningen af utlåtandet uppsköts till efter¬
middagens sammanträde.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott inkomna
utlåtanden och memorial, nemligen från
Stats- Utskottet:
N:o 48, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af den
jordbrukarne åliggande kungs- och kronoskjutsskyldighet;
N:o 49, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående
rotering af de så kallade frisooknarne i Örebro län;
N:o 50, med förslag till sammanjemkning i anledning af Kam-
rarnes skiljaktiga beslut i fråga om justitiekanslerns aflöning;
N:o 51, med förslag till voteringspropositioner i anledning af'
Kamrarnes skiljaktiga beslut uti åtskilliga frågor rörande anslagen
under riksstatens fjerde hufvudtitel;
N:o 52, med förslag till voteringspropositioner i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslag
under riksstatens åttonde hufvudtitel;
N:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition an¬
gående aflöning åt en statsminister m. m., äfvensom en inom
Första Kammaren i ämnet väckt motion;
N:o 54, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition an¬
gående ny lönestat för Statskontoret;
N:o 55, i anledning af Kongl. Maj ds nådiga proposition an¬
gående ny lönestat för Mynt- och kontrollverken.
Sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottet:
N:o 1, i anledning af väckt motion om stadgande af böter för
kommunalstämmas ordförande, som uraktlåter att fullgöra hvad
honom enligt 37 § Bevillnings-förordningen åligger.
Lag-Utskottet:
N:o 31, i anledning af återremiss utaf Utskottets utlåtande
N:o 4, om förändrad lydelse af 13 § i 2 kapitlet strafflagen.
Kammaren åtskildes kl. y44 e. m.
In fldem
O. Brakel.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1876,