RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1876. Första Kammaren. N:o 14.
Lördagen den 18 Mars 1876.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. in.
Justerades ett protokollsutdrag för sammanträdet å förmiddagen.
Vid fortsatt föredragning af Banko-Utskottets memorial N:o 7, med
förslag till ändringar i Bankoreglementet och i Riksbankens aflönings-
stat, biföllos 3:dje och 4:de samt G:te—9:de punkterna, och lades den
5:te punkten till handlingarne.
Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utskottets den 16 och 17
dennes bordlagda utlåtanden:
N:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
afsöndring af jord från sergeantboställét Stålsbyn N:o 1 under Verm-
lands regemente;
N:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
afsöndring af jord från ryttmästarebostället vid skånska husarregemen¬
tet Rebbelberga kungsgård i Kristianstads län;
N:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
afsöndring af jord från f. d. korporalsbostället under skånska dragon¬
regementet N:is 12 och 14 Östraby; samt
N:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
afsöndring af jord från f. d. pipare- och trumslagarebostället vid Uplands
regemente Tibble N:o 7.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 16 och 17 dennes bordlagda
utlåtande N:o 41, i anledning af Kongl, Maj:ts nådiga proposition
angående afsöndring af jord från kronan tillhöriga hemmanen Greby
i Forss socken af Södermanlands län.
Herr Montgomery Cederhielm: I den nu föredragna
Kongl. propositionen har Stats-Utskottet gjort den ändring, att då
Första Kammarens Prof. 1876. N:o 14. 1
Angående,
i/söndring af
jord från
hemmanen
Greby.
N:o 14.
Angående
afsöndring aj
jord från
hemmanen
Greby.
(Forts.)
2 Lördagen den 18 Mars, e. m.
Kongl. Maj:t föreslagit att deri ifrågavarande jordafsöndringen måtte
få ega rum mot en årlig afgäld, motsvarande afsöndringens andel i
hemmanslottens nuvarande arrende och öfriga utskylder att af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i länet i författningsenlig ordning bestäm¬
mas, så har deremot Utskottet hemstält, att årlig afgäld i penningar,
icke understigande afsöndringens andel i hemmanslottens nuvarande
arrende och öfriga utskylder, bestämmes i den ordning Kongl. för¬
ordningen den 14 April 1866, angående jord eller lägenhets afstående
för allmänt behof, föreskrifver. Bär är för det första att märka, det
mångfaldiga gånger förut sådana afsöndringar från kronans jord på
det af Kongl. Maj:t föreslagna sätt egt rum för industriel företag, och
senast vid 1859—1860 årens riksdag, då till förmån för Bruksegaren
Th. Munktell på sådana vilkor medgafs afsöndring af en jordrymd
om ett tunnland 19 kappland, hvilken denne erhöll för att derå upp¬
föra arbetarebostäder för sina verkstäder i Eskilstuna. Den nu ifråga¬
varande, till förmån för tvenne andra fabrikanter i Eskilstuna begärda
afsöndringen afser ett jordstycke, som är beläget helt nära den åt
Munktell upplåtna mark och af ungefär samma areal, enär sistnämnda
afsöndring utgjorde ett tunnland 19 kappland och den förra ett tunn¬
land 26^ kappland. Det synes derför vara litet oegentligt att nu gå
tillväga på annat sätt än tillförene vid ett likartadt fall, då den afsön-
drade marken låg på samma hemman och alldeles invid den nu ifrå¬
gavarande.
Detta är det ena skälet hvarföre jag anser Kongl. Maj ds proposi¬
tion böra bifallas. Det andra är, att den ifrågavanrade marken är
så ytterst obetydlig, såväl till omfång som beskaffenhet-, enär den¬
samma, enligt beskrifningen, utgör endast 4 kappland åker, hvaremot
backar och stenbunden mark uppgå till ett tunnland 22pö kappland.
Af det hela är åkerjorden således en försvinnande liten del och den
öfriga marken torde vara ganska värdelös utom för det ändamål,
hvartill den är afsedd, eller till plats för byggnader. Jag tror icke,
att den lilla jordareal, som här är i fråga, bör belastas med de ganska
betydliga kostnader, som skulle uppstå genom densammas expro¬
prierande enligt Kongl. förordningen den 14 April 1866, och hvilka
Unge bestridas af jordegaren allena.
Det synes af betänkandet, som om Utskottet hyst en misstro, en
fruktan för att den blifvande afgälden skulle komma att uppgå till
mycket ringa belopp, då Utskottet säger, att denna afgäld “i intet fall
torde böra understiga det belopp, som motsvarar afsöndringens andel
i hemmanslottens nuvarande arrende och öfriga utskylder". Det före¬
faller, som om man tänkt sig möjligheten att ett tillvägagående i detta
fall efter 1866 års författning skulle lemna så dåligt resultat, att fara
vore, det den på sådant sätt bestämda afgälden icke skulle kunna
anses motsvara afsöndringens andel i utskylderna. Man kan häraf se
att det nu egentligen är fråga om att inkasta på en ny bana, det
vill säga, att man, till följd af de talrika medgifvanden som hittills
blifvit gjorda till förmån för städer och verk samt vid något tillfälle
måhända på ganska goda vilkor för dessa, nu skulle frångå detta
system och låta fabriksidkare till deras fulla värde betala sådana an¬
Lördagen den 18 Mars, e. m.
3
N:o 14.
läggningar. Mot detta kunde man visserligen i allmänhet icke hafva
något att erinra, men jag tror att detta tillfälle är illa valdt för genom¬
förande af eu sådan princip, hvarför jag för min del anhåller att
Kammaren, med afslag på Utskottets hemställan, ville bifalla Kongl.
Maj:ts proposition.
Grefve Mörner, Axel: Den föregående talaren har behagat
yttra, att han ansåg den här ifrågavarande jordrymden vara af allt
för ringa omfång och värde, att man med afseende å densamma skulle
fästa sådan vigt vid att på behörigt sätt bevaka kronans rätt, eller,
med andra ord, han ansåg lämpligt att för den ringa afgäld, som i
Kongl. Maj:ts proposition blifvit ifrågasatt, öfverlåta denna jordrymd
om l j tunnland att för alltid under full eganderätt besittas af dem,
som begärt densamma för att derå uppföra en filfabrik. Om det än
för längre tid tillbaka blifvit bruksegarcn Munktell medgifvet att på
särdeles billiga vilkor få tillegna sig en staten då tillhörig jordrymd,
kan jag likväl icke inse, att detta utgör en omständighet, som bör
föranleda till förnyande af en sådan åtgärd, helst de industriela för¬
hållandena sedan dess i väsentlig mån utvecklat och gestaltat sig på
annat sätt än förr och industrien numera vunnit en kraft, som den icke
egde, då Munktells anläggning behöfde utvidgas. Jag vågar derför
påstå, att, när det är fråga om en industriel anläggning sådan som
denna, bör den, derest vilkoren icke äro allt för orimliga, kunna sjelf
bekosta hvad som erfordras för tomter, till förbättring af byggnader
med mera. Det siigcs uttryckligen af sökandena, att anledningen
hvarför de behöfva utvidga sina lokaler är att söka i ökad efterfrågan.
Då de sålunda hafva ökad efterfrågan på sin tillverkning, är det gif¬
ven att de äfven hafva ökad afsättning och, i följd deraf, ökad vinst.
Vid sådant förhållande tror jag icke, att kronan bohöfver mellan¬
komma med särskild gåfva till dem, helst kronan icke, såsom med
full rättvisa skulle öfveronsstämmma, kan gifva sådana gåfvor åt
alla samhällsmedlemmar, som deraf äro i behof. Jag tror icke
heller, att denna industri är så riksvigtig, att den behöfver särskild!
uppmuntras. Det torde äfven tillåtas mig fästa uppmärksamheten
derpå, att sökandena i sin iugifna ansökning anfört, hurusom “det
område, sökandena från början haft att disponera för anläggandet af
fabriken, genom föregående tillbyggnader vore så strängt taget i an¬
språk, att plats för ytterligare byggnader derå ej funnes, samt angrän¬
sande gårdar ej utan allt för hög lösen stodo att inköpa11. De säga
således icke, att det vore dem omöjligt att erhålla tomter på an¬
gränsande och tjenliga platser, utan blott att lösen för dessa skulle
blifva allt för hög, det vill med andra ord säga, att de af kronan begära
en gåfva, en omständighet, som äfven föranledt Konungens Befall¬
ningshafvande i Södermanlands län, hvilken myndighet väl bör vara i
tillfälle att känna förhållandena, att i ämnet afgifva det yttrande,
“att ehuru här vore fråga om en ringa jordrymd af föga värde, an-
såge likväl, med afseende å de flera liknande ansökningar, som bifall
till den nu ifrågavarande kunde framkalla, Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande sig böra tveka att till densamma tillstyrka bifall, helst sökan-
Angående
afsöndring af
jord från
hemmanen
Greby.
(Forts.)
N.O 14. 4 Lördagen den IX Mars, e. in.
Angående dona grundat sill ansökan på deri omständigheten, att enskilda tom-
a jord från ter 0C,1:1 gårdar för ifrågasätta ändamålet väl ej vore omöjliga att
hemmanen anskaffa, men att sådant medförde ökade utgifter5 och det syntes
Greby. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tvifvelaktigt, om det vore ett stats-
(F°rts.) ändamål att medla ett sådant förhållande af helt enskild beskaffenhet. “
Detta Landshöfdinge-embetets i Södermanlands län uttalande får man
val lof tillmäta en icke ringa betydelse, då man väl icke lär vilja
tillvita detta embete att på något sätt vara obenäget för industriens
utveckling eller framåtgående i allmänhet inom provinsen, samt för¬
öfrigt uttalandet innebär en rigtig grundsats; och då här icke är fråga
om att förmena sökandena att erhållla don begärda tomten, utan
blott att de skola för densamma erlägga den betalning och deltaga
i de onera, som kunna dem lagligen åläggas, tror jag icke att Ut¬
skottets förslag är grundadt på annat än rättvisa, billighet och iakt¬
tagande af ett klokt förfarande med statens egendom.
Här har blifvit anmärkt, att det skulle vara otjenligt att genom
expropriation bestämma värdet af den ifrågavarande jorden, att denna
förrättning skulle åstadkomma allt för stora kostnader i förhållande
till tomtens värde. Om sökandena finna dessa kostnader för stora,
står det dem ju öppet att köpa de enskilda tomterna, hvarom jag förut
talat. Det är icke Utskottets påhitt att föreslå tillämpandet på denna
förrättning af expropriationslagen; Kongl. Maj:t har i en till Riks¬
dagen under innevarande år afiåten proposition' sjelf föreslagit, att då
olika meningar förefinnas rörande storleken af den årliga afgäld, som
skall åsättas en afsöndrad lägenhet, skulle detta bestämmas i enlighet
med denna lag, hvilket förslag nyligen af Herrarna bifallits genom
Kammarens godkännande af Stats-Utskottets betänkande N:o 39 i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring från bo-
ställshemmanet Östraby i Skåne; och som Kongl. Maj:t funnit att
denna förordning bör tillämpas vid bestämmande af värdet å jord
som skall afstås såväl af enskilda till kronan som af denna till en¬
skilda, har, såsom Herrarne finna, Utskottet endast följt den anvis-
ning Kongl. Maj:t sålunda behagat i nåder gifva. Hvad slutligen be¬
träffar kostnaderna för expropriationen, är att märka, att, i händelse
parterne derom enas, densamma icke beböfver blifva så stor, enär,
enligt 7 § i expropriationslagen, de kunna utse expropriationsnämnden
på särskildt sätt, utan iakttagande af det vanliga förfärandet, hvar¬
med större kostnader bruka följa. Det heter nemligen i 7 § “komma
parterna å ömse sidor öfverens om val af särskild nämnd; då skall
den utgöras af de män, som valde blifvit, utan att så förfares, som
i § stadgadt är. Parterne egen, i ty fall, äfven ett större eller
mindre, dock alltid ojemnt, antal till nämnd välja11. Således kan, derest
parterne äro ense, antalet bestämmas vida lägre, såsom jag tror, van¬
ligen till tre personer, då alltså kostnaderna blifva betydligt för¬
minskade.
På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag bifall till Utskottets
förslag.
Grefve Sparre: Jag bär reserverat 111ig mot Skits-Utskottets
Lördagen den 18 Mars, e. m.
5
N:o 14.
föreliggande betänkande, derföre att jag icke delar den åsigt, SOIH Angående
Utskottet i sitt förslag uttalat. Jag anser val att, när af det allmän- afsöndring^ af
na jord afstås åt enskilda personer, dessa ock skola betala värdet af jZnmanen
densamma efter förhanden varande förhållanden, men det förefaller Oreby.
mig att, då denna princip är alldeles ny, borde man icke tillämpa (Forts.)
den på en så obetydlig fråga som den förevarande, der det endast
gäller en afsöndring af 1 f tunnland jord af särdeles medelmåttig be¬
skaffenhet, utan hellre afvakta ett bättre tillfälle att göra densamma
gällande. Mot hvad af den föregående talaren blifvit anfördt derom,
att i fråga om eu jordafsöndring från f. d. korporalsbostället Ostra-
by i Skåne blifvit föreslaget att tillämpa expropriationslagen, får jag
erinra, att detta fall berör ett helt annat förhållande än det nu ifråga¬
varande. Der uppstod nemligen svårighet att bestämma afsöndringens
värde, då detta af förrättningsmännen uppskattades till endast 37,8
kubikfot spanmål, men af boställets arrendator och närvarande all¬
männa ombud till 63 kubikfot, hvarförutan det särskilda förhållande
var för handen, att det gälde att afsöndra jord för alltmänt behof
och till förmån för kyrkans egendom inom församligen.
På grund af hvad jag nu anfört och då jag anser det icke vara
skäl att på eu så liten fråga som den förevarande tillämpa don före¬
slagna, för öfrigt rigtiga principen, yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.
Herr von K och: Saken kanske knappt förtjenar don uppmärk¬
samhet, att vi icke genom att länge diskutera densamma, trycka bort
mer än vinsten för kronan af den ifrågavarande afsöndringen. Då
emellertid Kongl. Maj:t föreslagit åtgärden på grund af Kammarkollegii
tillstyrkan och det förefaller mig som, om densamma än icke må an¬
ses beröra ett allmänt statsbehof, det dock, åtminstone i den allmän¬
na helsovårdens intresse, måste betraktas såsom ett temligen allmänt
behof, att fabriksidkare få tillfälle så hysa sina arbetare, att dessa ej
sammanpackas allt för mycket, hvilket i många afseende!! är skadligt;
så och då den af en talare på södermanlandsbänken föreslagna utväg
för ifrågavarande sökande att köpa af sina grannars troligen bebygda
tomter, är ett sätt, hvarmed man i allmänhet icke hjelper sig i trångt
bebygda städer, får jag anhålla, att Kammaren behagade bifalla Kongl.
Maj:ts förslag.
Iierr Nordenfelt, Leonard Magnus: Då jag med min röst
bidragit till det slut, hvartill i denna fråga Utskottet kommit, anser
jag mig böra försvara detsamma, dervid jag endast vill framhålla, att
då den grundsatsen att kronan bör taga betalt för sin jord efter livad
den är värd erkännes vara vigtig, och kronan, då den i likartade fall
behöfver köpa jord, sjelf får betala densamma efter denna grund, samt
ifrågavarande byggnadstomter, som ligga invid staden och för hvilka
man, derest de utbjödes å auktion, sannolikt skulle få ganska mycket
betalt, synas mig hafva vida högre värde, än den öfriga utarrenderade
jorden; så och då ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag kunde gifva an-
N:o 14,
6
Lördagen den 18 Mars, e. m,
Angående ledning till upprepade försök att på detta sätt erhålla tomter för
°fsöndring^af unclerpriS) finner jag det vara klart, att man bör vidhålla den grund-
Jhemmanen sats> som ar ei'känd såsom rigtig, hvarför jag förenar mig med dem,
Greby. som yrka bifall till Utskottets förslag.
(Forts.)
Herr Statsrådet Lagerstråle: Af den diskussion, som öfver denna
fråga blifvit förd, skulle man kunna tro, att det vore en synnerligt
stor skilnad mellan de af Kongl. Maj:t och Utskottet framlagda för¬
slag i ämnet.
Jag tror dock icke, att denna skilnad är särdeles betydlig. Här
är nemligen icke af Utskottet föreslaget, att det jordområde, som
sökandena anhålla få till sig upplåtet, skulle afträdas mot något kapi¬
talbelopp, bestämdt i enlighet med expropriationslagen; Utskottet har
endast tillstyrkt, att den afgäld, som skall utgå från afsöndringen,
måtte bestämmas i enlighet med föreskrifterna i denna lag. Kongl.
Maj:t åter har föreslagit, att årlig afgäld, motsvarande afsöndringens
andel i hemmanslottens nuvarande arrende och öfriga utskylder, skulle
af Konungens Befallningshafvande i länet i författningsenlig ordning
bestämmas. Om det nuvarande arrendet utgör den högsta ersättning
kronan kan komma att få för hemmanslotten i sin helhet, så skulle
denna afgäld, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, blifva- en i rigtig propor¬
tion uträknad andel af detta arrende. Jag föreställer mig att, med
det ena eller andra sättet för bestämmandet af afgälden, skilnaden
icke kan, då fråga är om ett område af endast ett eller annat tunn¬
land, blifva särdeles stor.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Gif¬
ven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels
bifall till Stats-Utskottets förevarande utlåtande och dels att Kamma¬
ren, med afslag å Utskottets deri gjorda hemställan, för så vidt den
skilde sig från Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition, skulle
bifalla samma proposition oförändrad; framstälde Herr Grefven och
Talmannen först proposition på bifall till utlåtandet, hvarvid svarades
många nej, blandade med ja, samt sedermera proposition på afslag å
utlåtandet i dess från Kongl. Maj:ts proposition afvikande del och bi¬
fall till samma proposition oförändrad, då svaren utföllo med många
ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utskottets den 10 och 17
dennes bordlagda utlåtanden:
N:o 42, i anledning af väckt motion om eftergift af kronans rätt
till danaarf efter aflidne smeden Carl Malmberg vid Eriksdal;
N:o 43, i anledning af väckt motion angående restitution till
fabriksidkare]! J. S. Svensson af tillverkningsafgift för bränvin; och
N:o 44, angående Kongl. Maj:ts nådiga framställning om anvisande
Lördagen den 18 Mars, e. m.
7
N:o 14.
af medel för utförande af åtskilliga nybyggnader och andra arbeten
vid statens jernvägar äfvensom för anskaffande af jernvägsmateriel.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskot-
tets den 16 och 17 dennes bordlagda utlåtande N:o 45, i anledning af
Riksdagens år 1875 församlade revisorers berättelse angående gransk¬
ning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1878.
§§ t-8'
Utskottets hemställanden biföllos.
& 9.
Grefve llamilton: Ehuru Utskottet icke sagt det, ligger det
dock i sakens natur att Utskottet föreslagit den ifrågavarande åtgär¬
den, icke för att få veta huru allmänna verk och inrättningar, som
hafva enskilda tillgångar, använda dessa, utan för att revisorerne
skulle få veta, huru mycket dessa verk och inrättningar ega af enskil¬
da tillgångar, för att man med ledning derutaf må kunna bestämma,
huruvida de kunna undvara statsbidrag. Ur denna synpunkt kan det
finnas något skäl för Stats-Utskottets framställning, men jag tror lik¬
väl att ännu giltigare skäl tala deremot. Till eu början innehåller
72 § Riksdagsordningen hvad som egentligen åligger revisorerne, och
det heter der: “Å hvarje lagtima riksdag förordnas revisorer---
att enligt Regeringsformen och särskild instruktion granska statsverkets,
Riksbankens och Riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning."
Detta är således enligt grundlagen det enda, hvarmed revisorerne hafva
något att göra I enlighet dermed är också instruktionen för Riks¬
dagens revisorer aflåttad, då det i andra punkten af 1 § i berörda in¬
struktion säges, att det skall tillhandahållas revisorerne “Statskontorets
så ock alla öfriga vederbörande verks och myndigheters till Kongl.
Maj:t i underdånighet afgifna berättelser om tillståndet och styrelsen
af de under deras förvaltning stående delar af Statsverket för samma
tid". Hvarken i gruudlagarne eller i revisorernes instruktion före¬
kommer något, som kan gifva anledning till att revisorerne skulle
granska allmänna inrättningars enskilda tillgångar. Någon gång skulle
också en sådan granskning utan tvifvel medföra icke alldeles oväsent¬
liga olägenheter. Jag tänker härvid på den allmänna inrättning, som
ligger mig närmast, nemligen Svenska akademien. Akademien hade i
forna tider ett icke obetydligt statsanslag, som till följd af myntför¬
sämringen sedermera sjönk tillsamman. Det ökades väl sedan med ett
bidrag till utgifvande af ett ordboksarbete, men då Riksdagen och
revisorerne tyckte att detta arbete framskred för långsamt, utsäde
Akademien sig anslaget, och åtnjuter nu endast i anslag af staten ett
Angående
fullständighet i
allmänna verks
redovisningar.
N:o 14.
8
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående
fullständighet i
allmänna verks
redovisningar.
(Forts.)
belopp af 2,250 kronor. Akademien anses val hafva ett ytterligare
anslag å 6,000 kronor, men detta, som är ett anslag till understöd åt
vitterhetsidkare, disponeras af Kongl. Maj:t, och Akademien har endast
att föreslå dem, som deraf böra komma i åtnjutande. Det är således
endast för de 2,250 kronor, hvilka Akademien har i statsanslag, som
revisorerne skulle ega rätt att granska Akademiens enskilda räkenska¬
per. Man skulle nu mycket väl kunna tänka sig att resultatet af
denna granskning kunde blifva, att revisorerne funne, att Svenska
akademien icke behöfde något anslag eller icke gjort sig förtjent af
något sådant, och jag tror att Akademien skulle hellre underkasta
sig att förlora anslaget än att låta sina enskilda tillgångar undergå
offentlig granskning; och detta icke derföre att dessa vårda s illa hvar¬
ken i afseende på sättet, hvarpå förmögenheten växer, eller i afseende
på medlens användande, men dessa medel skulle naturligtvis bindas
så, att Akademien icke skulle kunna använda dom för sådana ända¬
mål, som icke alldeles omedelbart syntes lända vitterheten till gagn,
men som dock äro i dess intresse. Det är t. ex. klart att Akademien
någon gång vill understödja enkor och fattiga barn efter aflidna litte¬
ratörer eller vitterhetsidkare, hvilka hafva ett yrke, som tyvärr i all¬
mänhet är föga lönande, i följd hvaraf deras familjer ofta befinna sig
i en temligen klen ekonomisk ställning. Sjelfva granlagenheten kan
fordra, att man icke vill göra sådana bidrag till föremål för offentlig¬
heten; och det kunde falla revisorerne in att säga, att som Akademi¬
en användt 2,000 kronor till gåfvor och understöd, voro det så godt att
anslaget nedsattes till 250 kronor och att Akademien underläte att
vara frikostig.
Jag kan icke se, att staten skulle hafva något gagn af en sådan
granskning, men att den skulle leda till hvarjehanda olägenheter; och
då den icke är påkallad vare sig af grundlagar^ eller revisorernes
instruktion, vågar jag anhålla, att Kammaren behagade afslå denna
punkt.
Herr Montgomery Cederhielm: Till en början får jag fästa
uppmärksamheten på att det här endast är fråga om sådana verk
och inrättningar, hvilka årligen skola för Statsrevisorernes granskning
aflemna sina räkenskaper. Det är icke fråga om några andra, men i
afseende på sådana verk och inrättningar som hafva statsanslag och
andra inkomstkällor hafva revisorerne önskat att erhålla redovisning
för deras enskilda tillgångar. Det är, som jag tror, i förslaget för¬
sigtigt framstäldt, ty man anhåller att det måtte ske, för så vidt det
kan dem åläggas, d. v. s. att när de icke vilja aflemna sådana upp¬
gifter, föreställer jag mig att sådant icke kan dem åläggas, och i sådant
fäll komma de icke att aflemna någon redovisning. Då de flesta så¬
dana inrättningar öfverlemna sina räkenskaper till statsrevisorerne,
har man trott det vara lämpligt att alla deras tillgångar blefve på en
gång af revisorerne öfversedda, och man kan väl säga att statsrevi¬
sorerne och Riksdagen hafva någon rätt till eu sådan pretention, då
dessa inrättningar understödjas af statsmedel.
Då revisorernes framställning synes mig vara grundad på giltiga
Lördagen den 18 Mars, e. m.
9
N:o 14.
skäl och saken blifvit på ofvan berörda försigtiga sätt framstäf, bar Angående
jag tillstyrkt bifall till förslaget om eu underdånig skrifvelse och gör
det äfven nu. redovisningar.
(Forts.)
Herr Rydqvist: I likhet med den förste ärade talaren, som
yttrat sig i denna fråga, kan jag icke godkänna Utskottets förslag.
Utskottet bar, i början af denna punkt, bland sådana inrättningar,
hvilkas räkenskaper innehålla redogörelser blott för en del af de till
dem utgående statsanslag, citerat Musikaliska akademien. Hvad nu
denna akademi beträffar, känner jag någorlunda till huru förhållandet
är med densamma. Hon har erhållit gåfvomedel af enskilda, hvilka
medel äro af beskaffenhet, att de enligt gifvarnes föreskrifter skola
användas, somliga till underhåll af instrument, andra till premier
åt elever m. m. Det förefaller mig nu, som om statsrevisorerne icke
skulle hafva någon rätt att erhålla redovisning för användandet af
dylika medel. Akademien utser sjelf särskilda revisorer, som granska
dess räkenskaper och årligen derom afgifva berättelse. Dessutom vill
jag fästa uppmärksamheten på att Stats-Utskottet sjelft synes, vara
tveksamt om befogenheten af statsrevisorernes granskningsrätt uti ifrå¬
gavarande hänseenden, då det föreslagit, att fullständig vedovisning af
vederbörande verk och inrättningar skulle afgifvas, “såvidt sådant
kunde dem åläggas11. Man har således föreslagit att Kongl. Maj:t
skulle i hvarje särskildt fall pröfva, huruvida en sådan redovisnings¬
skyldighet kunde vederbörande åläggas. Jag har emellertid skäl att
föreställa mig, det Kongl. Maj:t svårligen kan ålägga dem att aflemna
sådana redogörelser.
Då, enligt min åsigt, statsrevisorernes granskningsrätt icke bör
utsträckas till annat än statsmedel och huru dessa användas, så yrkar
jag afslag å Utskottets framställning.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Stats-Utskottets förevarande hemställan och dels afslag derå, framstäl-
de Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till Utskot¬
tets hemställan, hvarvid svarades många nej, blandade med ja, och
sedermera proposition på afslag derå, då svaren utföllo med många
ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
§ 10.
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets slutliga yttrande.
Lades till handlingar^.
N:o 14.
10
Lördagen den 18 Mars, e. m.
FÖrdlvgS Lag-Utskottets den 15 och 1(5 dennes bordlagda
Jher rörande «tI&taude ,N:0 2^ i anledning af väckta motioner om förändrad ly-
häktning, öelse åt o:te punkten i 19 § af Kong! förordningen om nya straff¬
lagens införande den 16 Februari 1864.
Herr von Gegerfelt: Föreliggande betänkande återför i Kam¬
marens minne, hurusom Lag-Utskottet vid sistlidne riksdag framlade
ett förslag till häktningslag med anledning af då väckta motioner;
föranledda af den förskräckelse, som de på många orter samlade lösa
jernvagsarbetarne uppväckt. Förslaget innehöll, att utom de fall,
hvarför nu gällande lag stadgar, att häktning må ega rum — nem¬
ligen då någon misstankes att hafva begått brott, hvarå straffarbete
kan följa skulle också den kunna i häkte tagas, som misstankes
hafva stört hemfrid eller våldfört annan å allmän väg m. fl. dylika
ställen. Under öfverläggningen härom framstäldes åtskilliga anmärk¬
ningar mot förslaget. Det framhölls, livilka inkonsekvenser skulle
förefinnas emellan den föreslagna och den gällande lagen, och det
framhölls,, , huru orimligt det vore, att en person skulle kunna hållas
häktad, först under tre veckor, innan han stäldes under ransakning,
och sedermera på obestämd tid, för ett brott som slutligen kunde
medföra högst böter eller ett obetydligt fängelsestraff och således ett
lidande som icke står i rimligt förhållande till det häktningen medfört.
Det framhölls vidare, att ändamålet kunde vinnas på en bättre och
lämpligare väg genom att åstadkomma eu bättre polisinrättning.
Oaktadt dessa anmärkningar, vann betänkandet Riksdagens bifall, och
ärendet blef sedermera i vederbörlig ordning till Högsta domstolen re-
mitteradt. Högsta domstolen afstyrkte förslaget hufvudsakligen eller
rättare endast af deu grund att enligt förslaget ett brott af så ringa
beskaffenhet, att det kunde försonas med lägsta bötesbelopp, kunde
medföra häktning, och på detta skäl har Kongl Maj:t också afslagit
Riksdagens hemställan. Nu hafva vid denna riksdag liksom förra
gången motioner blifvit i ämnet väckta och af Lag-Utskottet behand¬
lade; och Lag-Utskottet bär nu framlagt ett nytt förslag, hvilket jag
vågar påstå vara om möjligt ännu oantagligare än det förra. Jag
skall söka att visa detta.
I föreliggande betänkande har Utskottet ansett häktning för miss¬
tanke om hemfridsbrott vara “mindre behöflig". För min del kan
jag naturligtvis icke neka till detta, men jag vill fästa uppmärksam¬
het^1 på den ytterligare inkonseqvens som uppkommer, då Utskottet
likväl bibehållit häktningsåtgärden för sådant våld å allmän väg, hvaraf
ringare skada följt; ty att skydda friden i det enskilda hemmet, synes
mig vara lika vigtigt som att skydda friden på allmän väg. Således
finnes det, efter min uppfattning, icke något skäl att göra en bestäm¬
melse för det ena fallet utan att jemväl göra det för det andra, och
under öfverläggningen vid förra riksdagen fästes just särskild vigt vid
att de fruktade jernvägsarbeturné plägade gå in i husen och der göra
öfvervåld. Att Utskottet bibehållit häktningsåtgärden för våld på all¬
män väg, då ringare skada sker, ger mig anledning till följande an¬
märkningar. Det skäl, på grund hvaraf Kongl. Maj:t afslagit Riks-
Lördagen den 18 Mars, e. m. 11 N:0 14.
dagens hemställan, har icke blifvit undanröjdt. Väl har Utskottet Ändring af
ansett att då vid våld å allmän väg icke någon skada sker häktning ZZXZde
icke finge ega ruin, men sker ringare skada, då skulle den biottsiige häktning.
få häktas. Om än i sistnämnda fall ej gerna det minsta medgifva bötes- (Forts.)
belopp, fem kronor, komme att tillämpas, så kunde dock förbrytelse
försonas med ett ringa bötesbelopp, hvilket kommer på ett ut, och
dessutom har Utskottet härigenom kommit in i den allra orimligaste
inkonseqvens. Strafflagen i 14 Kap. 13 § stadgar böter eller fängelse
för våld, hvarå ringare eller ingen skada följt. Lagen har här med
skäl fästat ytterst litet afseende vid påföljdens beskaffenhet, ty man
måste medgifva att om vid ett slagsmål blodvite eller skråmor upp¬
kommit är ett sådant våld icke mycket värre än om slagsmålet af-
lupit utan att några skråmor erhållits. Huru dermed än må vara,
så äro dock dessa begge fall sammanförda under en straffbestämmelse.
Nu komme, enligt Utskottets förslag att dem emellan uppdragas en
gräns, och på denna gräns skall den stora vigten ligga, om häktning
får ega rum eller ej. Om vid ett våld någon den ringaste skada upp¬
kommer, får våldsverkaren, enligt förslaget, häktas, men uppkommer
icke denna skada, så, ehuruväl den misshandlade kunnat blifva mycket
värre förfördelad, får den brottslige icke häktas.
Jag tror icke, att man behöfver mera än framställa detta för att
säga att Utskottets förslag är oantagligt, och jag yrkar derföre afslag
å detsamma.
Herr Nordenfelt, Leonard Magnus: Det är visserligen mycket
vackert och rätt att hysa aktning för den personliga friheten; men
man bör väl också hafva någon omvårdnad om hemfrid och vägfnd.
Om den föregående talaren verkligen kände, huru det går till på
landet, skulle nog äfven han ömma för andras frid. Jag skall tillåta
mig att från min erfarenhet anföra några exempel. En person blef
huggen så illa med knif att han blef liggande, dock icke så,, att lian
kunde anses lam eller lytt, d. v. s. icke så att skadan enligt stiaff-
lagen kunde betraktas såsom “svår kroppsskada*. Gerningsman-
nen blef, oaktadt jag angaf hvar han fans, icke häktad, han gick
sin väg, och man fick sedermera icke fatt på honom — lian blef så¬
ledes strafflös. En annan slog på allmän landsväg 17 personer,
hvilka han mötte, den ena efter den andra och många af dem ganska
illa, men ingen tick skada till lif eller 1cm. Denne person häktades,
och när han kom inför domaren, sade denne: du har gjort mycket
orätt, men du får nu gå och komma tillbaka nästa ting, men han
* kom aldrig igen. Ett tjog andra kommo in till en hemmansegare,
satte sig i hans rum och lade sig i hans säng samt kunde icke förmås
att gå sin väg; man skickade då bud på länsmannen och fjerdings-
mannen, men de kunde icke heller få. ut fridsstörarne, hvilka stannade
der hela natten under mycket oväsen. Om de blifvit stämda till tinget
härför, hade de icke fått mer än 15 kronors böter hvardera. En gång
blefvo alla invåuarne uti tre nära hvarandra liggande gårdar med ho¬
telser och stenkastning dröna till skogs, men ingen af våldsverkan^
kunde häktas, oaktadt fullständig utredning skedde om hvilka de varit,
K':o 14.
12
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Ändring af
lagens bestäm¬
melser rörande
häktning.
(Forts.)
och de blefvo fria från straff. Eu annan gång gingo flere personer
in uti ett hus och hotade med att sätta eld på huset om de icke
fingo bränvin. Egaren tålde detta så länge, men då han en stund
derefter gick ut på gården, blef han så illa slagen att han sanslös
blef liggande på platsen. Då komma vederbörande rättsbetjente efter
14 dagar och få reda på tre af våldsverkarne, men icke på den mest skyl¬
dige; de tre häktades först, men måste straxt släppas och hörsammade
icke stämningen. Desse våldsverkare veta allt för väl, att do skola
akta sig att slå någon lam eller lytt. Om länsmannen händelsevis
träfiar någon af dem med stämning så vägra de att emottaga den och
påstå att någon annan vant den skyldige. I alla händelser bry de
sig icke om att komma till tinget och ingen hemtar dem. Den svenska
allmogen är så härdad, att den icke anser svullnader, köttsår och
skråmor äfven efter svåra slag vara något särdeles farligt eller ens
vara lindrigare sjukdom. Våldsverkarne blifva fria från allt straff, och
de veta mycket väl, huru de skola ställa sig för att undgå häktning,
hvilket allt gör att det är fullkomligt omöjligt att vidmakthålla ord¬
ning och frid i de landsorter, der ett större antal arbetare finnas.
Jag skall icke mycket fästa mig vid sådana småsaker som att fem å tio
personer eller så många som få rum sätta sig på en annans åkdon
och åka med honom så långt de behaga, eller uppehålla sig timtals i
andras hem emot egarens vilja. Sådant händer nästan dagligen utan
all påföljd. . På det viset finnes hvarken hemfrid eller vägfrid. Man
kan icke stänga sill dörr, emedan man ej har nog många nycklar och
har sysslor utomhus. Om dörren stänges, bulta och hota de till dess
den öppnas och aflägsna sig ej förr än de kommit in, hvarefter do
icke låta sig utdrifvas. Det är således nödvändigt att någon för¬
ändring häri sker. I staderna reder man sig på det. viset, att man
tager in våldsverkarne till förhör utan att kalla det häktning samt
tager genast ut böter af dem, men på landet går det icke så till.
Om Utskottets förslag är det rätta, vågar jag icke med visshet
säga. Att det likväl är bättre, än det närvarande, är säkert. Jag
tror, att svårigheten ligger deri, att lagen icke skiljer nog på svårare
och lättare misshandel, hemfrids och vägfridsbrott utan tager allt
temligen på ett sätt. 14 Kap. 12 § säger: Gör någon uppsåtligen
sådan misshandel å annan, att deraf kommer mindre lyte eller kropps-
fel eller lindrigare sjukdom, än i 10 § sägs; straffes högst med straff¬
arbete i två år. Om nu vederbörande länsmän ville anse den jffåga
som kännes efter slag eller knifskäring såsom lindrigare sjukdom, vore
det nog bra; men det göra de icke. Denna paragraf tillämpas icke
så, som borde ske. Hvad beträffar hot och fridsbrott, är det för stor
latitud i afseende på straffet, och jag medgifver, att detta gör en stor
svårighet; men svårigheten bör kunna öfvervinnas, och det måtte väl
finnas något sätt att bereda hemfrid och vägfrid samt är väl otvifvel¬
aktigt en Riksdagen värdig uppgift att lagstifta för dessa ändamåls
vinnande, äfven om teorien får något sitta emellan. Om någon stjäl
öfver 15 kronor, så; ör länsmannen ett fasligt väsen för att häkta
brottslingen, men om man piskar upp flere personer grundligt, till och
med högt uppsatte, så är det alls icke farligt.
13
N:o 14.
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Andra Kammaren liar återremitterat detta betänkande på grund Ändring af
af yrkanden af Herrar Berg och Treffenberg, hvilka tyckas afsett en l^9J”*rr
förändring i 7:de punkten af § 19 i promulgationslageu, nemligen att häktning.
man skulle kunna, för att afstyra ytterligare våld, häkta vissa vålds- (Forts.)
verkare. Herr Treffenbergs yrkande lyder så här: “Likaså må, derest
brott, hvarå, efter hvad här ofvan sägs, häktning eljest icke följa kan,
föröfvas under sådane omständigheter, att upprätthållande al allmän
ordning derigenom äfventyras, gerningsmannen kunna i vård tagas och
så länge qvarhållas, som säkerheten det fordrar; hafre ock eu hvar
rätt att sådan person gripa och till närmaste krono- eller stadsbetjent
afföra."
Detta vore nog ganska bra för att afstyra våldsamheter vid större
folksamlingar, men för att skydda hemfrid och vägfrid, fyller detta
förslag icke ändamålet. Det behöfs nödvändigt, att lagen ändras, för
att bereda detta skydd; ty det är endast lagens skydd som gör, att
någon personlig säkerhet kan finnas till. Jag tror således icke, att
detta förslag uttömmer ämnet; men det är dock alltid bättre att få
något än intet. Att vinna Högsta Domstolens godkännande är den
största svårigheten. Då nu Andra Kammaren återremitterat detta be¬
tänkande och Lag-Utskottet möjligen vid noggrannare studium af denna
sak kan finna eu lösning, som har någon sannolikhet att vinna Hög¬
sta Domstolens bifall, får jag äfven yrka återremiss.
Herr Ribbing, Sigurd: Med anledning af den siste ärade tala¬
rens yttrande får jag till en början erinra, att anledningen till de i
ämnet väckta motioner såväl vid sista' som denna riksdag alls icke
hvarken uppgifves af motionärerna eller i verkligheten äro att söka
allenast i en tillfällig förskräckelse för några brott, som blifvit be¬
gångna vid då eller nu befintliga större samlingar af jernvägsarbetare,
utan att, om också brott, vid sådana tillfällen begångna, utgjort ytter¬
ligare och närmaste anledningen till att nu upptaga frågan om sätt
för deras förekommande och bestraffande, dock kändt och erkändt är,
att brott af den beskaffenhet, som här är i fråga, i långliga tider och
alls icke endast för ögonblicket blifvit begångna vid tillfällen af sam¬
lingar af menniskor å torgplatser, eller der allmän marknad eller
auktion hålles o. s. v. Af de Utskottets ledamöter, som äro landtörn-
och som ega egen erfarenhet om hithörande förhållanden, hafva mo-
tionärerne ock fått ifrigt understöd, under förklaring å deras sida, att
det icke är något nytt för tillfället, att sådana brott begås, utan att
detta fastmer är gammalt och vanligt, dervid ock, att behofvet att
stäfja dem redan länge varit förhanden.
Hvad sjelfva saken beträffar, är Utskottets ställning i afseende
på densamma, mycket enkel. Utskottet har vid det sätt, hvarpå det
nu tillstyrkt bifall till motionerna, att åberopa sig på begge Iiam-
rarnes sammanstämmande bifall till Utskottets förslag vid sista riks¬
dagen. Detta är basis för Utskottets framställning. Men härtill
kommer nu, såsom bestämmande för Utskottets förfarande vid ären¬
dets behandling, att Högsta Domstolen för sitt afstyrkande af förra
Riksdagens beslut har, såsom den förste talaren ock fullt lägligt an-
■m
N:o 14.
14
Lördagen den 18 Mars, e. m.
häktning.
(Forts.)
Ändring nf märkte, såsom enda grund anfört, “att, enligt den af Riksdagen för
m9eher rörande dess <lcl beslutade lagförändringen, häktning skulle kunna ega rum
allenast på misstanke om brott af så ringa beskaffenhet, att det¬
samma finge försonas med lägsta bötesbelopp." Utskottets uppgift,
stödt på sista Riksdagens beslut, har således varit att undanrödja
denna Högsta Domstolens enda anförda grund emot det förra förslaget:
lägsta bötesbelopp. När nu 14 Kap. 13 § strafflagen för sådana brott,
som här äro i fråga, stadgar böter eller fängelse i högst 6 månader,
och 11 Kap. 15 § af samma lag säger: “Våldförer man annan å så¬
dant ställe, som nu sagdt är (d. v. s. å allmän väg, gata eller torg¬
plats eller der allmän marknad eller auktion hålles); då skall den om¬
ständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande
ansesså har det synts Utskottet fullt följdrigtigt att antaga, att der
enligt lag han följa böter till olika belopp och äfven fängelse, men
brottet är begånget under försvårande omständigheter, der kan straffet
omöjligen blifva det ulägsta bötesbeloppet“: då vore brottet icke be¬
gånget under försvårande omständigheter. Af sådan anledning har
Utskottet denna gång inskränkt sin hemställan till den af möjligheten
af häktning allenast för sådana brott af ifrågavarande beskaffenhet,
hvilka begås å sådant ställe, som i 11 Kap. 15 § omförmäles. Häri
ligger utan tvifvel en fullt rationel tankegång till grund: der ett brott
är begånget under försvårande omständigheter, blir icke det i lag ut¬
satta minsta straffet det, som kommer att tillämpas.
Emellertid har nu Andra Kammaren återremitterat detta betän¬
kande, och detta icke på grund deraf, att Andra Kammaren hyst en
mot den i motionerna uttalade motsatt åsigt, utan af den anled¬
ning, att åtskiliige talare i Andra Kammaren hafva angifvit ett, enligt
deras åsigt, lämpligare sätt att bifalla motionerna i deras syftemål,
och att kunna utsträcka den af motionärerna begärda häktningsåt¬
gärden vidare än blott till dessa brott, begångna å allmän väg, gata
eller torgplats etc. Under sådana förhållanden anhåller äfven jag att
få förorda återremiss, i den tanke, att Lag-Utskottet, hufvudsakligen
med ledning af hvad i Andra Kammaren blifvit yttradt, skall kunna
utfinna ett sätt att fullständigare se motionärernas syftemål till godo,
än livad som nu skett i den afgifna klämmen.
Grefve Horn: Jag har icke deltagit i behandlingen af denna
fråga inom Lag-Utskottet; annars hade min reservation varit bifogad
detta betänkande. Jag kan nemligen icke dela de åsigter, som Ut¬
skottet uttalat, och biträder i flera hänseenden de anmärkningar, som
blifvit af Herr von Gegerfelt emot förslaget framstälda. I öfrigt vill
jag fatta mig kort, emedan saken redan fått eu ståndpunkt inom
båda Kamrarne, till följd hvaraf man icke allt för vidlyftigt behöfver
om densamma orda. Jag vill derföre endast tillkännagifva, att jag
anser förslaget i eu del vara för strängt och i en annan för mildt.
För strängt anser jag det vara i det afseende!, att man enligt det¬
samma kan häkta och en lång tid i häkte hålla en person, hvilken
begått ett brott af så ringa beskaffenhet, att han kan få umgälla det
med ganska obetydliga böter. Deremot har Utskottet för mildt be-
Lördagen den 18 Mars, e. m. 15 N:o 14.
handlat bofaste våldsverkare derutinnan, att detsamma bestämmer: Ändring af
“Häfver han embete eller tjenst, eller fast egendom, eller eljest sta-
digt hemvist eller yrke, och kan det ej skäligen befaras, att han af- häktning.
viker, eller att han, genom undanrödjande af bevis eller egendom, (Forts.)
sakens tillbörliga utredning hindrar; då skall han på fri fot lemnas.“
Detta stadgande är enligt min åsigt, olämpligt och allt för lin¬
drigt, ty vi kunna tänka oss att vid oordningar, som begås vid folk¬
samlingar såsom marknader, auktioner m. in., det är en bofast person,
som utöfvar våldsamhet och föranleder mycket krakel, och han skulle
då icke kunna tagas i förvar eller häktas. Jag anser derföre att man
bör gå längre än Utskottet i detta fall och bestämma, att våldsver¬
kare^ utan afseende derå om han vore bofast, finge häktas; men jag
skulle icke vilja stadga, att häktningen finge räcka till dess han fördes
inför domstol, utan endast så länge, att fara för vidare oordning vore
undanröjd. Detta är i enlighet med min reservation i samma ämne
vid sistlidet års riksdag. Nu emellertid då frågan blifvit återremi-
terad af Andra Kammaren, så, med uttalande af min åsigt, anhåller
äfven jag om återremiss.
Herr von Koch: När detta ärende förevar den 21 April sista
året här i Kammaren, yttrade jag mig vidlyftigt i frågan; och då nu
här blifvit yrkadt återremiss, så, för att icke för mycket upptaga tiden,
vill jag blott åberopa hvad jag förut yttrat, under anhållan, att vid
återremissen Utskottet täcktes deraf taga del. Jag är nemligen fort¬
farande af samma åsigt, som jag var då. Jag medgaf då och jag
medgifver nu, att det förslag till lag text, som blifvit af Utskottet fram-
stäldt, icke är sådant, att det rätt passar till vårt lagsystem; men jag
tror, att då icke blott jag utan alla andra personer i denna Kam¬
mare, hvilka bodde i landsorterna, yrkat, att något skulle ske lör be¬
varandet af vägfriden, husfriden, lif och egendom, som hotas stund¬
ligen, och då" man icke kan föreställa sig, att ett Lag-Utskott och
ännu mindre en enskild ledamot af Kammaren, från sin länk, skulle
kunna formulera en paragraf, som passar in i ett helt system af lag¬
bestämmelser, så är det rigtigast, att representationen gifver tillkänna
sin vilja och önskan i detta fall och går in till regeringen med an¬
hållan om utarbetande i Justitiedepartementet af ett förslag, som är
fullt lämpligt, för botande af det olidliga onda. Huru förhållandet
är för närvarande, är kändt och erkändes redan förra riksdagen icke
blott af alla talare som bodde på landet, utan äfven af åtskilliga stads¬
bor, särdeles sådana 'som gjort resor på landet, bland dem Justitie¬
ombudsmannen och generaldirektören för fängelserna. Om vi landt-
bor nu hade äran att få med oss några flera af denna Kammares
herrar stadsbor, som sjelfva åtnjuta lyckan af en ordnad polis, till största
delen bekostad af allt det bränvin, som man trattar i vår enfaldiga
landtbefolkning, då den kommer in till städerna, och hvaraf vi sedan
få röna följderna redan på hemfärden, hoppas jag, att de stadsbor,
som komme att ytterligare och ytterst pröfva saken, ock skola halva
barmhertighet med oss.
N:0 14. 16 Lördagen den 18 Mars, e. m.
Ändring af Nu har Riksdagen endast fått till svar på sin klagan öfver ett
meker ilande samliällsondt, som icke man gittat förneka, ett ogillande af det före-
häktning. slagna läkemedlet, en kritik på hvad den tillstyrkt. Man har i all-
(Forts.) mänhet förr ansett, att när man såsom embetsman kritiserar ett för¬
slag till en obestridligt nödig lagförbättring, borde man icke stanna vid
den nakna kritiken utan söka att sätta i stället för ett utdömdt det
bästa möjliga förslag, som man kan hitta på. Äfven om uti nu före¬
varande fråga, för upprätthållande af lugn och säkerhet i vårt land,
så vidt under vår usla bränvinslagstiftning ske kan, det skulle blifva
nödigt att göra några undantag från do mer eller mindre fullkomliga
grunder, man helst önskade qvarstående såsom absoluta reglor, och vid
tillämpning enklare och lättare, i vår nya lagstiftning; så vågar jag
tro, att det lönar sig uppoffra någon tid och möda för vinnande af
ett af det lagbundna samhällets främsta syften, samt att, då icke något
menskligt verk är fullkomligt, äfven vår nya strafflag och promul-
gationsförordningen vidlådas af brister. Man öfvergick, enligt min
åsigt,. väl häftigt från den ytterlighet i afseende på häktning, som
fans i gamla lagen, till en annan ytterlighet, nemligen den i detta
afseende alltför stora slapphet, som finnes i den nya lagen. Jag vill
emellertid anmärka i afseende på den personliga friheten, som man
naturligen bör söka skydda, att det här icke är fråga om inskränk¬
ning i nu nicdgifven frihet för andra än för sådana af den lösa, okända
och kringirrande befolkningen, som det är fara värdt, att då de be¬
gått brott, do löpa sin väg, då de känna — förlåt uttrycket — att
det osar katt. Det är väl icke så farligt att taga vara på en sådan
person uti en snygg cell, till dess man åtminstone säkert får veta,
hvilken han är, det händer ganska ofta, att sådana lemna origtiga
uppgifter om namn och hemvist, och då är det svårt att veta om man
nu kan häkta dem eller icke. Å andra sidan får man nemligen ock
vara försigtigt och se till, att polismakten, der sådan finnes — hvilket
gudnås icke är fallet på landet, ty den som finnes der, är med få un¬
dantag icke att tala om, utan mera att skratta åt — blir behörigen
skyddad, der den uppträder och häktar. Jag föreställer mig, att rätta
sättet att gå till väga vore att ytterligare utmärka vissa paragrafer i
lagen, vid brytande mot hvilka den misstänkte skulle kunna häktas.
Hvad fridsbrotten angår, är det stadgadt t. ex. i 11 kap. 2 §: “Störer
man gudstjenst genom svordom eller oljud, eller kommer dervid eljest
förargelse åstad; straffes med böter, dock ej under 25 riksdaler, eller
fängelse i. högst (3 månader". Om nu en lösdrifvare kommer och stör
en gudstjenst på det viset, kan han för närvarande icke häktas, och
troligen löper lian sin kos, helst om brottet är så skändligt att han
skulle kunna blifva dömd till 6 månaders fängelse. Man säger nu,
att det är orimligt att häkta en person, som Jean få blott några riks¬
daler böter, men jag svarar, att han Jmnde äfven få högre straff', samt
att det är nödigt, att alla brott snart och säleert straffas, om man
vill undvika deras upprepande af brottslingen och de förolämpades
retande till olämpliga, kanske omenskliga straff å dem lagen eller sjelf-
hämnaren når. I nästa paragraf heter det:
“Hvad i 1 och 2 §§ stadgadt är, gälle ock, om der sagda brott
Lördagen den 18 Mars, e. m.
17
N:o !4.
föröfvas vid gudstjenst, som dem tillåten är, hvilka till främmande
lära sig bekänna. “
I min tanke är detta brott lika stort. Vidare stadgas uti § 4:
“Störer man griftefrid, i ty att man ololiigen upptager eller eljest
misshandlar lik. som i graf lagdt är; dömes till fängelse i högst sex
månader eller straffarbete i högst två år. Misshandlar man obegrafvet
lik; straffes med böter, dock ej under tjugofem Riksdaler, eller fän¬
gelse i högst sex månader.
Ja! säger man, hvad gör det, att man petar litet på de döda.
Det beror dock på, huru man känner det; jag, för min del, skulle
känna mig djupt sårad deraf; om en person, som gör sådana fuffens
går ostraffad och troligen blifva många med mig förargade deraf, att
en djupt sörjd anhörigs eller en aktad medborgares, ja väl den rin¬
gaste medmenniskas jordiska qvarlefvor t. ex. uppgräfvas och kring -
kastas för korpar och hundar. Om regeringens uppmärksamhet blir
äter allvarligen fäst på dessa och öfriga §§ i 11 Kap., finnes det
också vissa andra paragrafer i strafflagen t. ex. den 12 och 13 i
14 Kap. som det vore värdi att den toge i betraktande för vård om
den personliga säkerheten i landet, ehuru derom nu icke förslag är
vackt.
Emellertid då Andra Kammaren redan återremitterat detta be¬
tänkande, tyckes det, att den allmänna rättskänslan förtjena! så mycket
undseende, att frågan äfven af denna Kammare blir återremitterad.
Herr von Gegerfelt: Då en föregående talare, Herr Ribbing,
fästat en så synnerlig vigt derpå, att Högsta domstolen alstyrkt det
förra förslaget endast på det skal, att enligt detsamma häktning skulle
kunna ega rum vid brott af så ringa beskaffenhet, att detsamma finge
försonas med lägsta bötesbeloppet, vill jag erinra att hvad som gäller
om lägsta bötesbeloppet gäller ock om hvarje jemförelsevis ringa be¬
lopp. Vidare vill jag säga, att jag icke tvifhir på, att Högsta dom¬
stolen kunnat finna många andra skäl att ogilla Riksdagens förra be¬
slut, men att den ansåg det nu anförda vara tillräckligt, en åsigt, som
äfven jag fullkomligt delar.
I anledning af den siste talarens yttrande ber jag få anmärka,
att de skäl, som anförts emot sistlidet och innevarande års förslag i
denna fråga, icke afse formuleringen, enär någon svårighet derutinnan
icke visat sig, utan rent af sjelfva tankegången i såväl det förra som
det nuvarande förslaget. Jag får vidare erinra, att stadsrepresentan-
terne icke visat sig obillige i denna fråga, enär de, som försvarat Ut¬
skottets betänkande såväl förut som nu, hufvudsakligast varit desse
stadsrepresentanter, hvilka, såsom den siste talaren antydde, skulle
hafva så mycket riktat sig på det olyckliga bränvinet.
Herrar Nordenfeldt och von Koch hafva vidare sagt, att något
bort göras i denna sak. Detta anser också jag, men det enda, som
bör och kan göras i detta hänseende, är att ställa landtbefolkningen
i samma lyckliga förhållande som städerna, nemligen att hafva eu polis.
Anser man åter afskräckande! från vissa brott icke vara nog stor,
Farstu Kammarens Prat. 1876. N:o 14. 2
Ändring af
lagern bestäm¬
melser rörande
häktning.
(Forts.)
N:o 14.
18
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Ändring af
lagens bestäm¬
melser rörande
häktning.
(Forts.)
kan man ju höja straffbestämmelserna derutinnan, hvaremot, om man
anser ett brott kunna försonas med ett ringa straff, man har uttalat
den åsigt, att brottet icke är af den beskaffenhet, att häktning för
detsamma bör eller kan ega rum.
Nu har emellertid i Andra Kammaren denna fråga blifvit åter¬
remitterad i syfte att den som beginge mindre förbrytelse skulle få
tagas i förvar, så länge allmänna säkerheten det fordrade. Jag vill
visserligen icke motsätta mig en återremiss, men jag kan icke under¬
låta att bemärka, att den åtgärd, som dermed afses, är något annat
än att häkta en person för brott. Det är endast en polisåtgärd, ty
vid ett slagsmål finnes icke något som hindrar, att polisen kan an¬
vända erforderligt våld för att skilja slagskämparne åt. Derom be-
höfves ingen ny lagstiftning. En lagstiftning i detta hänseende skulle
tvärtom kunna hafva den vådan med sig att hindra polismakten att
ingripa. Dessutom vill jag fästa uppmärksamheten på ett lagstad¬
gande, som i förevarande afseende är fullkomligt tillräckligt, nemligen
i 10 Kap. 13 § strafflagen, der det heter: “samlar sig folkmängd till¬
hopa och störer lugnet eller allmänna ordningen — — och skingrar
sig ej den folkmängd på offentlig myndighets befallning; då skola an¬
stiftare och anförare af det upplopp till straffarbete — — dömas“.
Om således i detta fäll folkmängden icke skingrar sig, kan enligt nu
gällande lag hvar och en af dem häktas. Nu har Herr Nordenfelt
och .andra sagt, att det icke är brukligt att tillämpa lagen på detta
sätt, men skulle vi skrifva om alla lagar derföre att en och annan
säger att de icke bruka tillämpas, skulle vi få alldeles för mycket-
lagstiftningsarbete. Då lagstiftaren finner, att lagen redan innehåller
de garantier, som fordras, kan icke den omständigheten, att de icke
tillämpas, utgöra skäl till en ändring af lagen.
Jag vidhåller mitt yrkande om afslag, men får dock förklara, att
jag icke vill sätta mig emot en återremiss.
Herr Hedlund: Så vidt jag kunnat höra af öfverläggningen,
hafva alla de talare, som yttrat sig i denna fråga, gått ut från den
förutsättningen, att de personer, som här äro i fråga, verkligen äro
brottslingar, men det står icke: “ertappas någon för brott11 etc. utan:
“misstänkes någon'1 etc. Jag hade väntat, att någon skulle fästa af¬
seende vid denna skilnad, men då ingen gjort det, har jag ansett mig
böra fästa uppmärksamheten derpå. Jag finner statens rätt otvifvel¬
aktig att på misstanke taga i förvar brottslingar, men det återstår
utan tvifvel en för det allmänna rättsmedvetandet sårande omständig¬
het, nemligen att då vid utöfningen af denna statens rätt den miss¬
tänkte befinnes oskyldig, staten icke gifver honom någon upprättelse
derför. Så länge statens lagar befinna sig på denna, efter mitt för¬
menande, ofullkomliga ståndpunkt, tror jag, att man bör vara försig-
tig att häkta på blott misstanke, särdeles när det gäller brott af så
ringa beskaffenhet, att häktuingstiden kan komma att vida öfverstiga
det straff, hvartill den brottslige en gång varder fäld. Om det der¬
före stode: “finnes grundad misstanke, att någon begått brott “etc. vore
det ändå något; men här står bara “misstankes". — Och hvilken är
19
N:o 14.
Lördagen den 18 Mars, e. m.
det som misstänker? detta är mycket subjektivt. Det kan t. ex. vara
en förskrämd kommunalledamot eller en annan person, som varit upp- melser rSrcmcie
skrämd af rädsla, ty i allmänhet är det så, att, när menniskor äro häktning.
rädda, fråga de icke efter något hvarken i lagstiftnings- eller lagskip- (Forts.)
ningsväg och misstänka hvem som helst, snart sagdt sina närmaste
samt gripa till äfven ganska oförnuftiga, åtgärder.
Jag föreställer mig, att, om Lag-Utskottet behagade taga detta
ärende i förnyadt öfvervägande, det skall lägga vigt vid detta ordet
“misstänkes“ och tillse, om det icke kan utbytas mot “ertappas ■, eller
något motsvarande.
Herr Stråle: Den omständigheten att motion efter motion väckts
i denna fråga i förening med åtskilliga, andra företeelser synes mig
obestridligt gifva till känna, att eu temligen allmän önskan är rådande
på landsbygden, att någon mera betryggande bestämmelse i detta hän¬
seende måtte införas, men huru lagbudet skall upställas, derom synes
tankarne vara mycket delade. Lag-Utskottet har vid förra och inne¬
varande riksdag försökt lösa frågan. Dervid har anmärkts och —
tyvärr måste jag medgifva det — med skål, att förslagen icke varit
fullt nöjaktiga. För att eu häktning i vanlig bemärkelse skall kunna
ega rum fordrar man, att brottet skall vara sådan t, att derpå kan
följa straffarbete, och vidare påstår man, att straffarbete icke kan
sättas för dessa lindrigare förbrytelser, hvarom nu är fråga, likasom
man äfven påstår att det är betänkligt att gifva häktningsrätten större
utsträckning än öde punkten i 19:de § promulgation slagen ^ medgitver.
Jag vågar icke bestrida dessa påståenden, och niaste instämma med
Herr Gegerfelt deruti att man icke får rubba konseqvensen uti de i
strafflagen gifna bestämmelser, hvaremot jag icke godkänner hans på¬
stående, att dessa bestämmelser nöjaktigt tillfredsställa allmänna ord¬
ningens anspråk. Härtill kommer ock den uppfattning, som polismyn¬
digheterna i landsorten i allmänhet hysa, i fråga om häktningsrätten;
ty med skäl torde kunna sägas, att dessa myndigheter äro mycket
betänksamma, då det gäller att häkta för ifrågavarande, efter lag så¬
som mindre ansedda, men för ordningen mycket störande förbrytelser.
Efter mitt omdöme är det rigtigt att våldsverkare tillhörande den
fasta befolkningen, och följaktligen till namn och hemvist känd, icke
i förevarande lindrigare fall häktas, men deremot anser jag det vara
af vigt att jernvägsarbetare och andra på mera rörlig fot stadda per¬
soner, som stört ordningen, tagas i förvar för tillfället, emedan det är
mycket vanligt, att man om deras namn och hemvist får mer eller
mindre osanna uppgifter och att, när åtal sker, de äro försvunna utan
citt) åtörfumäs
Jag tillstyrker derför en återremiss, på det att Utskottet må taga
i öfvervägande, huruvida det är möjligt. att i den retning, Utskottet
arbetat, lösa frågan. För min del tror jag att lösning, till en god del
skulle, på sätt jag i Kammaren den 21 April 1875 närmare utveck¬
lat, kunna ske genom ett tillägg till promulgationslagens 19 § 6 punkt
af det innehåll, att då man icke har fullt tillförlitliga upplysningar
N:o 14.
20
Lördagen den 18 Mars, f. m.
Ändring af
lagens bestäm¬
melser rörande
om våldsverkare^. namn och hemvist, personen må tagas i förvar —
icke häktas i vanlig mening — intill dess sådana upplysningar vunnits.
häktning.
(Forts.) . Herr von Kock: Jag har begärt ordet endast för att rätta eu
missuppfattning hos Herr Gegerfelt i afseende på mitt yttrande om
stadsboarnes ställning till denna fråga. Hvad jag sade var, att ingen
bland dem af denna Kammares ledamöter, som yttrade sig sista riks¬
mötet och bodde på landet, fans, som icke erkände behofvet af eu
sådan lag, som den ifrågasatta, samt att jag vore tacksam, att äfven
åtskillige stadsbor, som inhemtat kännedom om förhållandena på lan¬
det, ömmade för oss. I det yttrande, som jag afgaf vid förra riks¬
dagen, erkände jag öppenhjertigt, att jag under de 40 år jag bott i
btockliolm icke hade begrepp om det laglöshetens tillstånd, som exi-
sterar på landet, och det är på grund deraf som jag tror, att åt¬
skilliga personer, som äro mycket mera varmhjertade än jag, men
hvilka lefva under eu vaksam polis, icke rätt inse, hvar skon klämmer,
isynnerhet är det enstaka qvinnor som väcka medlidande. Jag har i
mitt granskap ett par gamla gummor, som under loppet af några år
erfarit tre. mord eller dråp begångna inom ett afstånd från dem af
icke mer än 1,500 alnar, förutom otaliga slagsmål på en dem närbe¬
lägen krog. Dessa stackars gummor äro alldeles förskräckta. Ett par
andra ogifta fruntimmer, vid vägen emellan Kalmar och Karlskrona
,.Kes^k af sådana objudna gäster, så att de blefvo skrämda nästan
till döds och sägas hafva öfvergifvit sitt lilla hem.
Såsom nämndt, har jag endast sagt, att jag tror, att vissa per¬
soner, som bo i städerna, icke känna förhållandena på landet, såsom
jag medgaf att förhållandet varit med mig sjelf under 40 år.
Hvad slutligen beträffar Herr Hedlunds yttrande, kan han få
uppösning af hvilken jurist som helst, att man icke kan häkta på
blott misstanke, utan att denna måste vara grundad på sannolika skäl.
Herr Fröman: Efter hvad här blifvit yttradt vid denna riksdag,
liksom vid den näst föregående, och från andra håll försports, lärer
det icke kunna dragas i tvifvelsmål att verkligt behof förefinnes att
pa något sätt bereda kraftigare skydd för den personliga säkerheten,
hemfriden och vägafriden. De försök i lagstiftningsväg, som i före¬
varande fråga blifvit gjorda både vid denna och föregående riksdag,
lida af det . gemensamma felet, att de icke stå i sammanhang med
vår lagstiftning i öfrigt, ty det kan icke låta förena sig med denna
att stadga häktningsäfventyr för en del ringare förbrytelser, då detta
äfventyr icke blefve tillämpligt på andra jemförelsevis svårare brott.
Mig synes, som skulle icke det onda kunna verkligen botas utan eu
fullständig revision af strafflagen, i hvad den rörer bestraffningen för
våld emot person. Det är bekant, att lagstiftningen hos oss, och hos
de germaniska folken i allmänhet af ålder icke lagt så stor vigt på
våld mot person utan strängare ansett brott mot egendom. Allt mer
och mer bär dock fredandet af person visat sig såsom ett trängande
behof,, och var sista strafflag är onekligen ett steg i denna rigtning:
men jag tror, att den senare tidens erfarenhet börjar sätta i fråga,
Lördagen den 18 Mars, e. m.
21
N:o 14.
om icke strafflagen i det afseendet är för mild. Jag har förut erinrat Ändring af
om att min öfvertygelse är, att brott mot person tilltaga under goda rörande
tider, då deremot brotten mot egendom föröka sig under svåra tider. meilning.
Om så verkligen är förhållandet, förekommer det mig, som vid en (Forts.)
revision af strafflagen latitudsystemet kunde så tillämpas att ansvars-
påföljden skärptes i den mån det visade sig, att ett visst slag åt brott
allmännare beginges. Det blefve då att lättare sätta lagstiftningen
om häktning i harmoni med lagstiftningen om sjelfva brotten. Om
t. ex. på alla de fridsbrott, hvilkas tilltagande mängd öfverklagas,
straffarbete kunde under försvårande omständigheter följa, vore öfver-
ensstämmelsen med häktningslagen lätt vunnen. Endast på denna väg
torde man kunna komma till det önskade målet.
Det förslag, som här blifvit framkastadt om ett tillägg till nu
gällande stadgande i syftemål att våldsverkare skulle tagas i förvar
i stället för att häktas, synes mig icke kunna blifva särdeles verk¬
samt. Våldsverkare skulle väl icke kunna hållas i förvar för synner¬
ligen lång tid, och när förvarandet toge slut, gånge han sin väg. In¬
träffade detta vid eu arbetsstation å en under byggnad varande jern¬
väg, och den tillvaratagne jemväl lemnade en sannfärdig berättelse om
sitt namn och sitt hemvist, så är det likväl ej att antaga att han,
efter att hafva blifvit lössläppt ur förvaret, stannade qvar eller be-
gåfve sig till sin uppgifna hemort, utan han uppsökte en annan ar¬
betsstation och, när sådana finnas på så många ställen i landet, blefve
brottslingen i allt fall svår att ertappa.
Om likväl under den tid, som naturligtvis måste förflyta, innan
en sådan revision af strafflagen kan komma till stånd, man skulle
kunna vidtaga en åtgärd, som i någon mån afhjelpte det beklagliga
förhållande, som på landet nu eger rum, vore detta visst mycket önsk-
ligt, och för att bereda tillfälle till ett sådant försök förenar jag mig
med dem, som yrkat återremiss. Någon väsentlig hjelp tror jag dock
icke kunna åstadkommas, förr än en sådan revision, som den jag nyss
antydt, kommer till stånd.
Sedan öfver läggningen härefter f örklarats slutad samt Herr Grof¬
ven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels åter¬
remiss af Lag-Utskottets förevarande utlåtande och dels afslag derå;
framstälde Herr Grefvar och Talmannen först proposition på bifall till
utlåtandet, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition på det-
sammas återförvisning, hvilken proposition med ja besvarades.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 15 och 16 dennes
bordlagda utlåtande N:o 24, i anledning af väckta motioner angående
förändring i gällande stadganden rörande prestval samt val af folk¬
skolelärare, klockare, organist och annan kyrkobetjening.
N:o 14.
22
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Förklaring af Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 15 och 16 dennes bordlagda
Tanden6om"fuf Plåtande N:o 25, i anledning af vackt förslag om förklaring af gäl-
'mot domare i iallde stadgande!! rörande jäf mot domare i hushållsmål af allmän
allmänna beskaffenhet.
hushållsmål.
Herr von Ctegerfelt: Jag har haft en verklig otur att behöfva
reservera mig mot ett stort antal af Lag-Utskottets i afton förekom¬
mande betänkande!! och deribland det nu föredragna. Denna min
reservation angår dock endast en formell sida af frågan, ty i sjelfva
saken är jag med Utskottet ense.
I 55 § af Kongl. instruktionen för landshöfdingarne den 10 No¬
vember 1855 är stadgadt, att i ekonomi- och polismål af allmän be¬
skaffenhet jäf emot dem icke skall ega rum derföre, att de, med af¬
seende å deras enskilda samhällsställning, hafva i saken del. Nu synes
mig tydligt, att när landshöfdingen, som skall afgöra ett hushållnings-
mål af allmän beskaffenhet, icke till följd af sin ställning i kommunen
är jäfvig, domaren, som blott har den preliminära undersökningen att
företaga, icke heller skall vara jäfvig. Jag lemnar derhän, huruvida
icke äfven nu med afseende å lagens grund domarena skulle i detta
fall vara ojäfvige, men vanligtvis förklara de sig jäfvige, hvilket för¬
orsakar en dubbel olägenhet dels onödiga kostnader och tidsutdrägt,
dels ock att eu tillförordnad domare icke kan hafva tillräcklig känne¬
dom om förhållandena på orten. Jag tillstyrker således i sjelfva saken
bifall till Utskottets föreliggande förslag. Frågan rör dock endast
hushållningsmål åt allmän beskaffenhet, och sådana mål ligga enligt
89 § Regeringsformen uteslutande inom Konungens lagstiftningsrätt.
Till eu sådan lagstiftningsrätt hör väl också att förordna, huru dylika
mål skola handläggas, och vid detta förhållande synes mig det ligga i
Kongl. Maj:ts skön att utfärda ett sådant förordnande som nu är i fråga.
Jag förutser, att man härvid skall invända, att förslaget afser för¬
klaring af 13 Kap. 1 § Rättegångsbalken, men så är likväl icke för¬
hållandet, ty nämnda lagrum handlar endast om jäf mot domare i
mål, hvilka han har att såsom domare handlägga. Om han deremot
har en särskild befattning med dessa hushållningsmål, är denna lag¬
paragraf icke derpå direkte tillämplig, fastän den i brist på annat
stadgande blifvit tillämpad. För mig synes det tydligt, att detta icke
bär med civillagstiftningen att gorå, utan att det tillhör Kongl. Maj:t
att härom i administrativ väg lagstifta. Jag får derföre anhålla om
proposition derom att “Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t ville i nåder förordna, att uti hushållningsmål af all¬
män beskaffenhet jäf mot domare icke egen rum derföre, att han med
afseende å sin enskilda samhällsställning har i saken del“.
Herr Stråle: Jag vill visserligen icke absolut bestrida hvad den
siste talaren yttrat, men anser för min del det vara klokast att
genom bestämdt lagbud undvika olika lagtillämpning; tv dä 13 Kap.
1 § Rättegångsbalken innehåller: “desse äro laga jäf: Om domaren
är med endera, i den skyldskap eller svågerlag, deri äktenskap efter
2 Kap. Giftermålsbalken, ej byggas må, hvarunder ock dess syskon-
23
N:o 14.
Lördagen den 18 Mars, e. m.
barn i skyldskap, och ej svågerlag förstås; eller är domaren dess veder¬
deloman eller uppenbara ovän, eller eger domaren eller dess skylde¬
man, som nu nämnde äro, i den saken del“ etc., kan det t. ex. med
afseende på vägfrågor, då domaren eller hans skyldeman, såsom ofta
kan inträffa, är vägbygnadsskyldig, vara ganska tveksamt huruvida
jäfsfrågan bör bedömas efter den civila eller administrativa lagstift¬
ningen. Skulle emellertid Kammaren ansluta sig till den åsigt, som
den siste talaren framstälde, vill jag väl icke sätta mig deremot, men
det förekommer mig vara vida mera välbetänkt att bifalla Utskottets
förslag, på hvilket jag anhåller om proposition.
Förklaring af
gällande stad-
ganden om jäf
mot domare i
allmänna
hushallsmål.
(Forts.)
Herr von K.och: Jag vill icke bestrids, ått efter giimdlägGiis
mening Herr von Gegerfelt torde hafva rätt och att, om den civila
och ekonomiska lagstiftningen en gång blefve fullt skilda från hvar¬
andra, det icke kunde vara farligt att gå in på hans förslag, men jag
fruktar att så länge gränsen mellan dessa lagstiftningsgrenar icke ar
bestämd — jag var sjelf såsom ledamot af Konstitutions-Utskottet vid
en riksdag med om ett långvarigt försök att med biträde af en pro¬
fessor af facket uppgöra ett försök att uppdraga en sådan gräns,
hvilket dock icke lyckades — och så länge! synnerhet Byggnrngabalken
innehåller eu mängd stadganden af civillags, ekonomisk och beskatt¬
ningsnatur t. ex. om allmänna vägar, angående hvilka undersökning
skall ske inför häradsrätten, då häradet icke eger någon särskild repre¬
sentation, kan det åtminstone vara tvifvelaktigt om dessa frågor hos
häradsrätt kunna anses vara helt och hållet af ekonomisk art, ehuru
visserligen häradsrätten deruti endast meddelar utlåtande. Vid sådana
frågor, som stå på gränsen mellan civil och ekonomisk lag, tror jag,
att det är försigtigast att tills vidare behandla dem såsom civillags-
frågor och tror äfven nu att det är mest delikat mot Kongl. Maj:t,
ehuru motsatsen kunde tyckas vara ett slags koncession. Sådant stål’
dock nära på gränsen al en grundlagsförklaring. Man ser att majori¬
teten inom Utskottet, der många lagkarlar sitta, icke delat Herr von
Gegerfelts tanke, utan ansett saken vara af civil beskaffenhet, blågrå
reservationer finnas men de äro icke särdeles många. Jag skulle tro,
att, om Riksdagen för sin del bifölle Utskottets förslag, så ar det
icke värre än att Konungen kan vägra sin sanktion. Deremot blifver
all rättfärdighet uppfyld, i fall Kongl. Maj:t skulle finna, att ärendet
är af civil natur. Att ändra något i Rättegångs- eller Byggninga-
balken, genom uttryckta önskningar i underdåniga skrivelser från Riks¬
dagen, derför har man i allmänhet respekt. Jag bestrider icke att saken
är tvifvelaktig, men i sådana fall, som vi halt många under mm riks¬
dagsmannabana, hafva vi vanligen inom Riksdagen deciderat oss för
att hänföra frågan till civillagstiftningen, i synnerhet som man ten¬
derar till att mer och mer utsträcka området för den civila och in¬
skränka området för den ekonomiska lagstiftningen. Jag tror detta
rätt, likasom att, å andra sidan, Riksdagen i samma mån inski ankel’
sitt envälde i anslags- och beskattningsfrågor. Friheten tryggas bast
genom lagar, stiftade af båda statsmakterna.
N;o 14.
24
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Förklaring af Herr Carleson: Det är alldeles onekligt att gränsen mellan den
ganden oTjäf civila och ekonomiska lagstiftningen är mycket sväfvande och så svår
mot domare i att uppdraga, att Riksdagen under loppet af tre fjerdedel sekel få-
allmänna fängt försökt sig på denna sak, men denna fråga hör icke hit, tyr
huMUsnål. hvad som här föreslås Kammaren att besluta, afser, efter sjelfva för-
( } slagets ordalydelse, eu föreskrift om handläggningen af “husMUsmål
eif allmän beskaffenhet-1, och, såvida det är obestridligt att enligt 89
§ Regeringsformen Kongl. Magt, ensam har lagstiftningsrätten i hus¬
hållningsmål af allmän beskaffenhet, synes det också gifvet att Riks¬
dagen öfverskrider sin befogenhet, om den tillåter sig att i dessa
ämnen något annat besluta, än en önskan, att hos Kongl. Maj:t an¬
mälas. På sådan grund skulle jag föreställa mig att antingen bör
yrkas rent utslag å Utskottets hemställan eller ock bifall till Herr von
Uegerfelts förslag, och då jag i hufvudsaken är med honom ense, för¬
enar jag mig med honom.
Herr Fröman: Det förekommer mig som, när den funktion för
domaren, hvarom här är fråga, består i att med häradsrätten afgifva
utlåtande i allmänna hushållningsmål, Kongl. Maja; väl kan föreskrifva,
att ett sådant utlåtande skall afgifvas al häradsrätt. Men månne icke
dermed Kongl. Maj:ts rätt stannar, och det tillkommer allmän — ej
administrativ — lag att bestämma huru häradsrätten skall vara or¬
ganiserad, hvartill hörer att stadga, hvilka jäfsförhållanden gälla för
rattens ordförande och ledamöter? Mig förefaller det alltså som skulle
jäf för domare äfven i hushållningsmål böra bedömas efter allmänna
lagen, oen, då jag anser skäl vara lör handen att upphäfva det ifråga¬
komma jafvel, får jag för min del yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Lindgren: Jag skall icke upjiehålla Kammaren med något
vidare ordande i denna redan långt uttänjda fråga, utan vill blott
till alla delar instämma i hvad den siste talaren yttrat.
.. Herr Ribbmg, Sigurd: Att stadgandena om jäf i hushållnings-
mäl for Konungens Befallningshafvande igenfinnas i den af Konungen
utfärdade instruktionen för lanclsköfdingarne, är helt naturligt; men
detta synes mig icke utgöra något hinder för att i allmänna lagen
Kan och bor vara stadgadt om jäf i likartade mål för domaren, der
han kan komma att enligt lagen handlägga sådana mål vid domstolen.
Detta kan han till exempel komma att göra på grund af 25 Kap. 1 S
Byggningabalken, der det heter: “Landsväg skall läggas i länet, der
den tarfvas; och läte Konungens Befallningshafvande vid tinget ran¬
saka, hvar den jemnast och ginast göras kan“. När det nu är frå«a
om domaren, och i allmänna lagen, 13 Kap. Rättegångsbalken, står
stadgadt om jaf för honom i vissa fall, så förefaller det mig också
naturligt och rigtigt, att der finnes bestämdt om jäf för honom äfven
i andra fall. Jag anser också, till följd af den olika ställning doma¬
ren intager emot Konungens Befallningshafvande, intet formel! hinder
fannas tor att hvad som för deri ene är stadgadt i den af Kongl. Maj:t
25
N.o 14.
Lördagen den 18 Mars, e. m.
utfärdade instruktionen för landshöfdingarne, för den andre står stad- Förklaring af
gadt i allmänna lagen. .. . liv ...-m ganden om jäf
Jag får under sådana omständigheter for min del hemställa om Jmot domare {
bifall till Utskottets förslag, hviiket, efter hvad jag inhemtat, är åt allmänna
Andra Kammaren med stor majoritet bifallet. hus/mlkmål.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(trefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall
till Lag-Utskottets förevarande utlåtande och dels af Herr von Geger-
felt, att Kammaren skulle bifalla Utskottets deri gjorda hemställan
med följande förändrade lydelse: “att Riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t ville i nåder förordna, att uti
hushållningsmål af allmän beskaffenhet jäf mot domare icke eget rum
derför, att han med afseende å sill enskilda samhällsställning har i
Säkcn der4.
Härefter framstälde Herr Grefven och Talmannen proposition på
bifall till utlåtandet och då dervid svarades inånga ja jemte några
nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Föredrogs ånyo Lagutskottets den 15 och dennes bordlagda utlåtande Ändring afl§
N:o 26, i anledning af väckt förslag om förändrad lydelse af 1 § i x
gällande förordning angående jords eller lägenhets afstående för all¬
mänt behof.
Herr Wallenius: Det är för hvar och en, som haft_något med
järnvägsbyggnader att beställa, nogsamt käudt, Indika svårigheter och
kostnader det möter att förvärfva ratt till grustag, fyllnadsjoid för
bankanläggningar med mera annat, . som för jernvägsbyggnad är af
yttersta nöd, och hvarförutan denna icke kan komma till stånd. Jag
bär trott det vara angeläget att vidtaga någon åtgärd, på det att de
stora olägenheter, som i detta hänseende förefinnas, må varda undan¬
röjda till fromma för de ifrågavarande, för vårt land sa. nyttiga och
nödiga kommunikationsanstalterna. Jag har föreställt, mig, att detta
skulle kunna sko genom att i expropriationslagen inskjuta några ord,
som beröra denna sak. Lag-Utskottet har emellertid i sitt afstyrkande
af min motion förklarat, att expropriationslagen redan gifver Kongl.
Maj:t rätt att för allmänt behof bevilja expropriation af mark äfven
för sådant ändamål, som här är i fråga. Jag lemnar derhän om denna
Utskottets uppfattning är rigtig; men säkert är att .meningarne der¬
utinnan kunna vara delade, och då. kan jag icke finna det vara ur
vägen att i expropriationslagen inrycka några ord, som tydligen ut-
märka att expropriation må ega rum jemväl för grustag, lyllnadsäm-
nen in. in. Jag känner icke något fall, der Kongl. Maj:t.pröfva! an¬
sökning om expropriation för dylikt ändamål, och vet icke ens om
någon sådan ansökning till Kongl. Maj:t inkommit; men jag vet ganska
väl. att Högsta Domstolen i mål, som blifvit till dess afgörande hän¬
skjuta, gifvit jordegare rätt att vägra expropriation för grustägt och
Nio 14.
26
lördagen deri 18 Mars, e. m.
Ändring af l § liknande ändamål. Detta tyckes mig utgöra eu maning till Riksdagen
V25T ^ vidtaga någon åtgärd som nande gifva Kong!. Maj:t ett stöd för
(Forts.) tillstädjande åt sådan expropriation, i händelse ansökningar derom,
såsom sannolikt, komma framdeles att göras. Jag tror, att om de ord’
jag föreslagit eller något deremot svarande inrycktes i expropriations¬
lagen, skulle många rättegångar undvikas och mycket trassel före-
kommas, emedan man da skulle blifva i tillfälle att med expropria¬
tionslagen i hand visa de jordegare, som nu vilja vägra grustägt för jem-
vagsanläggningar, att det verkligen är lagstiftarnes mening,' att expro¬
priation må liga rum äfven för sådant ändamål.
På grund häraf och då jag, som icke är jurist, ej tilltror mig att
åstadkomma något mer tillfredsställande förslag i ämnet, än det min
motion innehåller, får jag för min del anhålla, att det förevarande
betänkandet måtte till Utskottet återremitteras, på det att Utskottet
måtte, formulera ett förslag till sådan ändring eller förklaring af ex¬
propriationslagen, att derigenom lättnad för jernvägsanlägguingar uti
ifrågavarande hänseende må för framtiden vinnas.
Herr von. Gegerfelt: Deri föreliggande frågan sönderfaller egent¬
ligen i två, Indika höra hvar för sig betraktas och bedömas. Deri första
frågan är den,, huruvida en. jern vägsbyggare bör ega rätt att, likasom
lian nu obestridligen kan sätta sig i besittning af den för sjelfva jern-
vägen erforderliga mark, expropriera äfven sådan mark, som behöfves
föi grustägt, fylluadsämnen med mera sådant. Att expropriations¬
rätten bör vara utsträckt derhän, derom är jag fullt ense med Ut¬
skottet och med motionären; samma behof att expropriera förefinnes
eller kan .förefinnas i detta hänseende, som i fråga om sjclfva grunden
för jern vägen; och då Kong!. Maj: t i alla händelser skall pröfva be¬
hof* et, Lan af eu dylik vidsträcktare expropriationsrätt icke något vara
att befara. Men här slutar också enigheten mellan Utskottet, och mig.
Utskottet har uttalat den åsigt, att nu gällande expropriationslag
iöi utsätter rättighet för Kong!. Maj:t att förordna om expropriation
icke blott af deri mark, der jernvägen eller landsvägen framdrages,
utan äfven ..för sådana ändamål som med den förevarande motionen
afses. Det är der, som jag vågar vara från Utskottet skiljaktig, i det
att. jag för min del anser expropriationslagen icke medgifva Kong!.
Maj:t en sådan rätt. Gill.ar man den förra åsigten, eller den af Ut¬
skottet antagna, blir naturligtvis följden den att Utskottets betänkande
masta bifallas, och deri ligger då ett uttalande från Riksdagen, lika kraf¬
tigt, som om Riksdagen beslutat eu lagförändring i det af motionären
antydda syfte. Men då jag för min del icke kan godkänna eu sådan
tolkning af expropriationslagen, kan jag icke heller instämma i det
slut, hvartill Utskottet kommit, utan anser, att en ändring bör i ex¬
propriationslagen vidtagas.
Första, paragrafen j expropriationslagen stadgar, att der Konungen
hnner nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man tillhör, skall
begagnas till allmän väg in. m., egaren skall vara pligtig afstå den¬
samma.. Jör min del lian jag icke tyda lagen så, att begagna eu
mark till eu väg är detsamma, som att begagna eu mark till att der-
Lördagen den 18 Mars,
27
N;o 14.
ifrån hemta material för att bygga eu väg. Skulle expropriationslagen
så tolkas, som Utskottet gjort det, skulle man med samma ska, Kunna tionslagen.
säga, att Kongl. Maj:t eger rätt att medgifva expropriation åt skogar, (Forts.)
när det kali vara behörigt att för en jernvägsanläggmng derifrån hemta
syllar, eller af ett eller annat jernbruk, för att jernvägens behof åt
skenor må kunna derifrån fyllas. . , , . TT, , ,. ,
Fu har mot mig anmärkts, att Kongl. Maj:c genom ett i Utskottets
betänkande åberopadt bref af år 1855 till sina Befallningshafvande i
Göteborgs och Bohus m. fl. län föreskrifvit, att i expropnationen för
åtskilliga der pågående jernvagsanläggningar skulle inbegripas äfven
grus- och stentägt m. m. Det må väl icke kunna anses för ett crimen
hesas majestatis att nu efter 28 års förlopp uttala deri åsigten, att
detta Kongl. Maj:ts beslut berodde på eu origtig tolkning åt den ex¬
propriationslag, som gälde då Kongl. Majrts beslut om expropriation
för dessa jernvagsanläggningar meddelades, eller 1845 års expropriations¬
lag. Det vissa är, att Kongl. Maj:t sedermera icke tilltro ..t sig åt
fortgå på den vägen att förordna om expropriation af annan mar ,
än den som användes för sjelfva jernväg^. Prejudikat finnas pa att
ansökningar i sådant syfte blifvit afslagna; men intet prejudikat hnnes
på att eu dylik ansökning blifvit bifallen. Jag ber har att fä be¬
märka, att de i Utskottsbetänkandet åberopade domarne åt högsta
domstolen icke bevisa något alls i förevarande fråga. 1 tvä mål hade
jernvägsbyggare gifvit sig på att utan Kongl. Maj:ts tillstånd från annans
mark taga grus och sand, och jordegarne hane derefter hos Konun¬
gens Befallningshafvande sökt handräckning för att vinna befrielse från
detta intrång. I båda dessa mål förklarade Högsta Domstolen att,
då Kongl. Maj:t icke lerunat tillstånd till grustagten, den begarda
handräckningen skulle jordegarne meddelas. _ Dermed hade Högsta
Domstolen icke gått in i någon pröfning, huruvida Kongl Maj :t enligt
expropriationslagen egde rätt att meddela ett sådant tillstånd e ei
icke, och det är följaktligen olägligt af Utskottet att af dessa^ domar
draga den konseqvensen att Högsta Domstolen anser expropriations¬
lagen innefatta eu dylik rätt för Kongl. Maj:t, .
För min del får jag, då jag gillar syftet med motionarens fram¬
ställning, men icke anser lämpligt, att på egen hand uppgöra ett lag¬
förslag i ämnet, anhålla om återremiss.
Grefve Horn: Uti 1 § af gällande expropriationslag är förordnadt,
att då Kongl. Maj:t pröfvar nödigt att jord eller lägenhet, som en¬
skild man, menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen
till rikets försvar eller allmän väg etc., eller till dylikt allmänt behof,
egaren skall vara pligtig att afstå hvad för andamålet erfordras
Härigenom har Lag-Utskottet ansett det vara till fyllest stadgadt att
Kongl. Makt eger bestämma den jord, som erfordras för det företag,
hvarför expropriation skall ega rum. Hvad nu jenivägsanlaggnirigar
beträffar, går vid detta bestämmande vanligen till pa det satt, att, sa
fort planen för jernvägen blifvit uppgjord och å karta utföre!, ansök¬
ning om dess fastställande göres hos Kongl. Majit, som derpå lemnai
N:o 14.
28
Lördagen den 18 Mars,
, e. in.
Honalagen.
(Forts.)
UÄ' SÄ* T™, *2 *r?8» ■*, %e» den * kartan nt-
markta limen. I de flesta fall har, då planen ingifves till fastställelse
] ernv ags b yggaren icke gjort klart för sig om på den för jernvägen af-
sedda strackan finnes tillräckligt med grus eller fyllnadsämnen; och
r StpR Ult"' arb, S, Ä^g/nner han’ att det blir nödigt att för¬
arbetets utrotande erhålla tillgång till den eller deri grustägten, eller
om t ex. eu sjo möter, som måste på eu smalare sträcka fyllas, att
du på uaia. hull åtkomma jord till fyllnadsämne. I sådana fäll har
man hittills icke gått in till Kongl. Maj:t och begärt att få expropriera
ten jord, som erfordrades utöfver den ursprungliga planen, utan man
lull, ofta nog utan egarens medgifvande, satt sig i besittning af den
nödiga J oi den och låtit bero vid deri ersättning derför, som framdeles
xunde pa ett eller annat sätt blifva bestämd. Emellertid är val icke
'ifver St nlSh att, gä väga’ Expropriationslagen med-
b,u att’ nai bebof af mai’k profvas vara för handen, Kongl. Makt
må om expropriation deraf förordna, och om således dessa jernvägs-
oyggare vandt sig till Ivongl. Maj:t och begärt tillstånd att expropriera
£ .I M8,Tf 8 ' f?11r1“m,'e “-merfiga ...arko,, 'hade Z
Kongl. Maj:t varm oforhmdrad att, efter pröfning af för handen va-
rande förhädande, meddela det sökta tillståndet. Så vidt jag vet, bär
S S, n1U,kVlag0ili jernvagsbyggare gått in till Kongl. Maja med eu
å m anhållan, utan man har i stallet utan vidare tillegna! sig den
bebo liga marken., Detta har gifvit anledning till processer Svan
fÄ™tD SäS°m < 6t VlU Synas’ accepterande Utskottets åsigt,
filur,w o-t "t jernVagsli’yggarne icke visat att de undfått behörigt
tillstånd aa sätta sig i besittning afjorden i fråga, förpligtades de
shrÄKcC5’upi,nfva den
- Äf, Ä‘S'S ftBS «
meddek ViPstfSSfl ^ ^ plan Jor jernvägsbyggnad eller sedermera,
nee deU tillstånd till expropriation af all derför behöflig mark, har
t“t1 ]Tmmt f11 det ebtei' mia uppfattning rigtiga resultatet,
att någon åtgaid i anledning af motionärens framställning icke bör
„°käl Jatf tr°r’ S “i®'1 neiT V0U GeSerfeIt, att motionären
f 1 skal a<J vara tillfredsstald med detta Utskottets Utlåtande
Xlinde mSiädef1ElksdaSt;ns bifall, derigenom ett tydligt
ionshfe n f rin Riksdagens sida om huru den anser expropria¬
tionslagen bola i förevarande hänseende förstås
Jag yrkar på grund häraf bifall till Utskottets förslag.
mJeZ Si§,urd: Ect är i Lag-utskottet icke vanligt att
IJteknttPR )fpt kli-da i”*™™ skyldighet att läsa korrektur på
Utskottets betänkande.!, för att sålunda tillse att de blefve korrekta
llfH,TViarfTi1Cike 1f!)er brukat gorå detta. Deraf har emel-
ehuru äf i®? ,fo Jd’ llvad det föreliggande betänkandet beträffar, att
ehuru jag på det bestämdaste till protokollet begärt att få antecknad
attniLTr£trnim0tl ytS T0ttetf motiverillg> något sådant icke står
att lusa betankandet. Jag har tillåtit mig att börja med denna
Lördagen den 18 Mars. e. m.
29
N:o 14.
lilla anmärkning, för att visa, att jag sjelf åtminstone anser mig Ändring af i§
oskyldig i att min reservation saknas vid betänkandet. * expropna-
Herr von Ctegerfelt bär erinrat, att deri fråga, som bär blifvit
af Utskottet behandlad, sönderfaller i två, den ena om den utsträck¬
ning, expropriation bör hafva, och den andra, huruvida gällande lag
stadgar eller icke stadgar en sådan utsträckning, som den af motio¬
nären begärda. Jag skall bedja att få börja med den sista frågan
och dervid nämna, att jag i det fallet helt och hållet delar Herr von
Gegerfelts mening, att gällande lag icke stadgar och medgifver en så¬
dan utsträckt expropriationsrätt, som motionären begärt och Utskottet
såsom befintlig har antagit. Herr von Gegerfelt har för denna åsigt
anfört åtskilliga, efter mitt förmenande ganska bevisande skäl. Härvid
är min skyldighet att erkänna, att de domar, som blifvit åberopade
för denna inskränktare omfattning af den i den Kongl. förordningen
stadgade expropriationsrätt och som finnas omförmälda i Utskottets
betänkande, såsom i samma betänkande yrkas, ingenting i förevarande
fråga bevisa, då de röra icke saken i fråga, utan grunda sig på be¬
gången försummelse att vid begäran om expropriation iakttaga laga
former. Hvad åter angår Kongl. brefvet af den 81 Januari 1855,
som deremot af Utskottet i dess betänkande blifvit åberopadt, tager
jag mig friheten att med fullkomlig tystnad gå detsamma förbi. Jag
talar icke om Kongl. bref, utan om Kongl. förordningar och lagar. ,
Till hvad Herr von Gegerfelt sagt i denna del af frågan vill jag nu
endast tillägga en hänvisning till sjelfva ordalagen i 1 § af den Kongl.
förordningen om expropriation. Det heter i denna paragraf: “Der
Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man,
menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till rikets
försvar, till allmän väg, bro, hamn eller lastningsplats, till torg eller
gata i stad etc. etc., eller till dylikt allmänt behof-1 etc. “Att jord
begagnas skall till väg11 jag medgifver att ordalagen icke äro de allra
bästa eller tydligaste, men håller man sig strikte till dem, betyda de,
att den jord som exproprieras, skall utgöra väg, torgplats o. s. v.
Den skall begagnas till — att utgöra — väg; det är det enda, som strikte
kan ur ordalagen förstås, och att denna uppfattning af de begagnade
-orden, som är den strikta, också här med dem är afsedd, det kan
man ytterligare skönja af andra- momentet i samma paragraf, hvarest
det heter: “Är fråga om jords eller lägenhets begagnande endast för
utläggning af elektiska ledningstrådar11 o. s. v., der det är omöjligt
att såsom föremål för expropriationen förstå mer än den bit af mar¬
ken, som behöfves för att sätta ner och stensätta alla stödjestolparne.
Nu säger man emellertid, att man tolkar eller kan och hör tolka Jägeri
vidsträcktare. När två lagrum stå i fara, eller synas stå i fara att
motsäga hvarandra, då inträder befiofvet att tolka eller förklara lagen,
så nemligen, att denna fara eller detta sken försvinner, ty man förut¬
sätter, att lagen är utan motsägelse, emedan man hos lagstiftaren
förutsätter smult förstånd. När deremot ingen anledning är för handen
att motsägelse eller tvetydighet förefinnes, då tolkar man icke lagen,
utan man lyder lagen; och detta är efter mitt förmenande fallet här.
Med en sådan lydnad medgifver expropriationslagen icke den vid-
N:o 14,
30
Lördagen den 18 Mars, e. m.
tionslagen.
(Forts.)
Ändring aflsträckta tydning af dess innehåll, att man skulle ega att för en jern-
t expropna- v£g expropriera icke blott den mark som begagnades till sjelfva jern-
vägen, utan äfven mark att användas till upplagsplats vid byggnads¬
arbetet eller mark för att derifrån hemta grus att lägga på vägen.
Det är något helt annat än att begagna marken till jernvägen.
Under det jag således är ense med Herr von Gegerfelt, och hvar¬
för icke äfven med motionären, deri, att förordningen icke med-
gifver expropriation af mark till grustag, upplagsplats eller dylikt, är
jag deremot i den andra delen af frågan eller det slut, hvartill Ut¬
skottet kommit, ense med detta, ehuru af alldeles motsatta skäl till
dem, Utskottet anfört och åberopat. Jag är den förste att erkänna,
att der statens eller det allmännas väl och behof nödvändigt krafvel’
en inskränkning i clen enskildes rätt, der försvinner den enskilda rät¬
ten; så mycket hellre, som en sådan rätt alldeles icke kan finnas
annat än i och genom staten. Men också i detta enda fall vill jag
medgifva inskränkning i den enskildes rätt. Börjar man åter fordra,
att den enskildes rätt skall försvinna, så fort det visar sig att det
kan för det allmänna vara nyttigt och beqvämt eller .ekonomiskt att
taga från den enskilde hans rättigheter, då kommer man in på ett
gebiet af statens öfvermakt öfver den enskilde, hvilket efter mitt för¬
menande står i uppenbar motsats till det allra första skäl, den en¬
skilde har att vilja vara medlem af staten, det nemligen, att få åt¬
njuta skydd till lif och egendom. Der alltså den enskildes rättigheter
icke komma i strid med statens bevisligen ådagalagda ändamål, der
det endast gäller den större eller mindre beqvämligheten för staten
och andra enskilde, der må icke något sådant ingrepp i den enskildes
rätt af staten stadgas. Hvarthän skulle väl sådant leda? Om ett bo¬
lag kommer in till Kongl. Maj:t och säger, att det skulle vinna några
tusen eller några hundra tusen kronor på att taga från andra deras
egendom, så är detta utan tvifvel mycket troligt; men följer deraf att
i lag bör stadgas rätt för bolaget att få begå ett dylikt våld? Jag
anser, att man här vill gå alldeles för vida. Ty jag frågar ånyo,
hvarföre den enskilde är i stat, om ej i första hand för att vinna sä¬
kerhet för hvad som utgör hans rättmätiga possession. Jag vill gerna
medgifva, att det kan för ett jernvägsbolag vara både beqvämt och
förenadt med mycken ekonomisk besparing att få expropriera jord till
sådana ändamål, hvarom här är fråga; jag vill också medgilva att
den enskilde egaren till en sådan jordbit kan begagna sig af kon¬
junkturerna, för att preja bolaget öfver iiöfvan. Detta är ledsamt
nog; men det är ingenting annat, än hvad som dagligen kan inträffa
på åtskilliga områden af lifvet, utan att det faller någon in att söka
deremot lagstifta så, att man gör intrång på det fria aftalets rätt.
Jag vill taga det enda exemplet, att eu remont måste anskaffas för
ett rusthållshemman, och att de, som då hafva hästar att utbjuda,
begagna tillfället att uppdrifva priset för rusthållare!!, som, kosta
hvad det vill, måste skaffa häst. Icke kan väl då någon ifrågasätta,
att hästens egare skulle förbjudas att taga den betalning, han kan
betinga sig, och tvingas att afstå hästen mot ett af staten eller nämnd
åsatt pris?
Lördagen den 18 Mars, e. m.
31 N:o 14.
För min del anhåller jag, på de skäl jag nu anfört, om bifall Ändring afl §
Herr Stråle: I likhet med den siste talaren och äfven med
Herr von Gegerfelt, är jag af den åsigt att, om man vill komma der¬
hän att expropriation af mark må ega rum för grustägt och dylikt,
en iagförändring är nödig; men i motsats mot Herr von Gegerfelt
anser jag eu sådan lagförändring icke vara önskvärd. Jag kan der¬
före för min del icke godkänna Lag-Utskottets motivering, der d t i
sista perioden uttalas den åsigt, att Kong]. Maj:t enligt gällande ex¬
propriationslag eget’ rätt att medgifva expropriation för de ändamål,
motionären afser. Visserligen heter det i expropriationslagen, att
“hvad för ändamålet erfordras" må exproprieras; men om man ser
närmare på ordställningen i dess helhet och på motiverna för lagen,
synes det mig deraf alldeles ovilkorlig! följa, att det är endast den
jordrymd, som erfordras för sjelfva jeruvägsbyggnaden eller hvad det
nu må vara, hvilken får exproprieras. Ty der en jernväg eller all¬
män väg skall läggas eller der eu plats linnes nödig för uppförande
af en fästning eller anläggande af eu hamn o. s. v,, der måste den
enskilda rätten vika för det allmänna bästa, och den enskilde taga
ersättning i penningar för det våld, som utöfvas på hans eganderätt;
men derutöfver torde det icke hafva varit lagstiftarens mening, att
intrång skall ega. rum på den enskildes rätt. Det kan icke förekom-
mas, att då fråga är t. ex. om anläggande af en väg, den enskilda
rätten måste vika, ty förhållandet kan vara sådant, att vägen icke
lämpligen kan läggas på annat ställe, än just öfver den mark man
vill dertill använda; och, om deri marken icke finge exproprieras, skulle
således hela väganläggningen omöjliggöras. Helt annat är det med
det anspråk eu jernvägsbyggare kan framställa på att komma i besitt¬
ning af en mera eller mindre aflägsen grustägt. Här föreligger efter mitt
omdöme endast eu penningefråga. Kan han icke godvilligt komma i
besittning af den grusbacke, som är för honom beqvämast, så låt
honom köpa sitt grus på längre afstånd; det kostar möjligen mera,
men jern vägsanläggningen blir derigenom icke gjord omöjlig. Jag
känner ett fall, då en jernvägsbyggare hos en jordegare af mina be¬
kanta, väckte anspråk på att komma åt eu grusbacke, som han fann
behöflig för sin anläggning, och hotade med expropriation. Ehuru
jordegaren efter min inrådan vägrade att afstå grusbacken för den
erbjudna betalningen vågade jernvägsbyggaren icke att försöka expro¬
priation stalan; och min innerliga öfvertygelse är, att domaremakten
icke skulle hafva godkändt ett sådant anspråk. Låt jernvägsbyggaren
hädanefter som hittills betala sitt grus, om ock något dyrt; olägen¬
heten deraf är vida mindre, än om, för att bereda honom billigare
köp, ytterligare intrång skulle göras på den enskildes rätt.
Jag tror således, att det slut, hvartill Utskottet kommit, är rigtigt,
men jag måste ogilla dess motiv, och jag får derföre anhålla, att
Kammaren, med ogillande af motiveringen i betänkandet, måtte bifalla
Utskottets hemställan.
till Utskottets förslag.
i expropria¬
tionslagen.
(Forts.)
N:o 14,
32
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Ändring afl §
i expropria¬
tionslagen,
(Forts.)
Herr Halm: Jag vill icke nu inlåta mig på något försök att
tolka expropriationslagen och afgöra huruvida den kan tillämpas så,
att man egen rätt att expropriera jord till grustägter med mera. Kan
den det, må så vara, men kan den det icke, är det så mycket bättre,
ty jag tror icke att det är nödigt att jern vägs byggare ega expropria¬
tionsrätt till sådana saker. Det är visserligen sant, att jernvägar för
vårt land äro ganska nyttiga och det är likaledes sant att det för
jernvägsbyggare vore beqvämt att få expropriera ifrågavarande saker,
men lika sant är också, att en jordegare bör, så vidt möjligt, bibe¬
hållas i sin rätt att fritt disponera öfver sin egendom. Det är na¬
turligtvis endast på do orter, der det är ond t om grus, som det kan
komma i fråga att jernvägsbyggare behöfva ega någon tvångsrätt att
taga grus, ty der grus finnes i öfverflöd vägra icke jordegare att
lemna sådant, men just på de orter, der grus tillgången är knapp, bör
man icke söka underlätta möjligheten för jernvägsbyggare att taga
det lilla som finnes och derigenom kanhända göra det omöjligt för
eu jordegare att fullgöra sina skyldigheter med afseende på underhåll
af de allmänna vägarne. Det kan väl vara mycket beqvämt för en
jernvägsbyggare att få taga grus och fyllnadsämnen på nära håll, men
af denna närbelägenhet är han alldeles icke beroende i sitt jernvägs-
byggande, ty han har just i sin jernväg ett medel att transportera
sådant från längre aflägsna trakter. Detta medel har icke jordegaren.
Man kan visserligen säga att han kan vända sig till jernvägsbolaget
och begära att få begagna jernvägen till grustransporter, men icke
lärer det i så fall blifva afiemnadt på de platser der de förra grus-
tillgångarne funnos, utan lian får det vid närmaste station, huru obe¬
qvämt denna än må vara belägen för dess vidare utforsling till vä¬
garne. På sådana ställen kan man svårligen i penningar uppskatta
och betala den skada, jordegaren skulle tillfogas derigenom, att en
sådan rätt blefve jernvägsbyggare medgifven.
Vidare må anmärkas, att om det ock är ganska beqvämt och
billigt, att vid en jern v ägs byggnad hafva tillgång på naturligt grus
efter limen, så är detta likväl ingen absolut nödvändighet, ty jern¬
vägar kunna barlastas med andra materialier, såsom krossad sten
och dylikt. Med sådant kan man visserligen äfven hjelpa sig fram
på landsvägar, men uppenbart är, att anskaffandet af sådant måste
falla sig vida svårare och dyrare för väghållaren, än för ett jernvägs¬
bolag, som behöfver stora massor och derföre kan använda maskin¬
kraft för dess rotering' och framforsling.
Jag har någon erfarenhet i dessa saker ; jag har sjelf varit i till¬
fälle att såsom jernvägsbyggare förvärfva grus på ganska, billiga vilkor
och har såsom jordegare afstått grus till. jernvägar på sådana vilkor,
att jernvägsbyggarne icke haft skäl att beklaga sig deröfver. När på
en ort grus tinnes, som jordegaren icke sjelf behöfver, låter han nog
alltid ackordera med sig att lemna sådant mot skälig betalning, och
är det för jordegaren oumbärligt, bör han icke med tvång beröfvas
det, blott för att bespara någon kostnad för ett jernvägsbolag. Jag
har nu egentligen fästat mig vid expropriationsrätten rörande bar-
lastningsgrus, emedan det väl egentligen är derom striden gäller, ty
33
N:o 14,
(Forts.)
Lördagen den 18 Mars, e. m.
ofnga relativt värdelösa fyllnadsämnen får man vanligen taga emot Ändrha afl {
ringa ersättning, och oftast för intet. g
TT, , mkl c]el skulle Jag Pä dessa skäl vilja tillstyrka bifall till timsla9e»-
Utskottets förslag utan att yttra något om motiven.
Herr Asplund: Lika med Herr von Gegerfelt har ia- reser¬
verat mig mot Lag-Utskottets ifrågavarande betänkande, då mg icke
kunnat dela Utskottets åsigt angående tolkningen af 1 § i gällande
paragraf3,ildcp8 karl S "e,?|igcn 1tydll^t och klart- att åt denna
paiagiaf eke kan gifyas eu sa vidsträckt tolkning, som Utskottet gjort.
n£ePdÄniwS “ea obestridl%en ingriper i eganderätten,
böla enl S enb f SaS0!n, e!1 undantagslag, och åt alla sådana
får SS i gaTal,JUmtllf regei’ g'fvas en sträng tolkning. Man
fai således icke öfverskrida hvad denna lag uttryckligen innehåller
anförda Ttfd*°ljaktllgen’ 1Pä de ska1’ som redan blifvit af flere talare
iolkninilfSrCtSSt s,s & “
vH„ utwiAllrf” häber0pilt ef- af,KciDgL “w1 i administrativ
för P å ! -f f k hvargefom1 forordnats, att vid expropriation
loi en viss då ifrågavarande sträcka af statens iernvägar skulle i ex-
propnationen ingå icke allenast clen för sjelfva banan nödiga jordrymden
derafÄ d T fTlra?eS tm fjiinaclsämnen, och Utskottet lian
deiai velat di aga den slutsats, att Kong], Maj:t för sin del hade den
Utfl öttc 3°PfIOnsIag® kaude. tolkas så vidsträckt, som Lag-
Äi l ä f • l0yT.de skail JaS bedja att få åberopa ett pre-
judikat hvaraf Jag först i afton fått del, och som visar att Rond
Magt åtminstone år 1869 både en alldeles motsatt åsigt; och då jag
änHletmf aiQ^etfa S6nare prejad!kat skall hafva mera gällande kraft
T& rtrl! fS ger fnheten att gifva Kammaren del deraf
°r •0rhäIlande af fyllnad^ till en bank
ty kanal fä tdlegaa S1S eu grusbacke, och direktionen gjorde
i vanlig ordning ansökning derom hos Rond Mai-t g
,om * K»™genS Befallningshafvande,
rn? 11’ H ^ for lfragasatta expropriationen uppgiga ända-
n- hanf01!S tiU nägot af dem, för hvilka enhgt gäUande
a uitt LH expropriation egde rum. Kammarkollegium, som äfven
horclesmstamde i detta yttrande och, när målet föredrogs hos Rond
Maj.t, faun Kongl. Maj:t, lika med Konungens Befallningshafvande och
S^STSiS-lT *» ffrairg idic ~ •»
“aU,r6k‘,°'lmS f—tärning icke
Jag ti;or verkligen också att det är farligt att i denna la- in
Sa T “ denf-,tJdligei1 innehälleU ty följden deraf skulle
_8 Ja,’ f\ den ene framstalde ett, den andre ett annat anspråk, och
tillfredsställa6^ f0™ ^ ai:ldra .maste med en så evasiv lagtolkning
tilltredsstallas. Lagen innebar i sig sjelf ett så betydligt ingrepp i
boksfrSeff "*" ,Cte l,‘“ verkligl ö 1“S». S»
Första Kammarens Prat. 1876. N:o 14.
N:o 14.
34
Lördagen den 1 8 Mars, e. m.
Ändring af 1 ji
i expropria¬
tionslagen.
(Forts.)
Hvad beträffar behofvet för jernvägarne att få en sådan rätt, kan
jag icke dela de tvenne föregående talarnes mening, att man icke i
lagstiftningen bör gå till mötes den önskan om en förändring, som
genom motionen blifvit framstäld. Grunden för expropriationsrätten
är naturligtvis i främsta rummet den, att, då t. ex, eu jernväg skall
byggas, sådant icke skall möta fysiska omöjligheter derigenom, att eu
jorclegare sätter sig på tvären och hindrar anläggningen. Men, enligt
min tanke, är det icke blott den fysiska omöjligheten, som lagen af-
*ser att undanrödja, utan äfven den finansiella. En talare bakom mig
sade, att det är blott en penningefråga att komma i besittning af en
vid jernvägsanläggning nödig grustägt. Ja, jag tror verkligen, att, om
man ser rätt på saken, man skall finna, att i de flesta fall det också
är eu blott penningefråga, huruvida man skall komma i besittning af
den för vägbanan nödiga jordrymd; ty, om jag bjöde millioner för ett
sådant jordstycke, skulle väl näppeligen någon jordegare sätta sig
emot att lemna det. Följaktligen tror jag, att, lika väl som. det kan
vara nödigt att få expropriera den för en jernväg erforderliga jord¬
rymd, det i många fall skall vara nödigt att få expropriera den till
fyllnadsämne behöfliga grustägt eller dylikt.
Med dessa mina åsigter derom, att den nu varande lagen alldeles
icke kan och bör tolkas så, som Lag-Utskottet gjort, samt att det för
jernvägarne är lika nödvändigt, att expropriationsrätten omfattar äfven
grustägter och dylikt, som den jord, jernvägen skall upptaga, ansluter
jag mig till Herr von Gegerfelts yrkande om återremiss, för att hos
Lag-Utskottet få uppgjordt ett förslag till ändring i gällande lag, huf¬
vudsakligen i det syfte motionären framstält, ehuru med någon in¬
skränkning. Jag vet visserligen att Andra Kammaren redan bifallit
Utskottets hemställan, men jag anser för min del så vigtigt, att sjelfva
grundsatsen om hvad lagen verkligen innehåller icke trades, för nära,
att jag, om det också endast skulle blifva en opinionsyttring, vågar
hemställa, att Kammaren för sin del måtte återremittera ärendet till
Utskottet.
Herr Nord en felt, Leonard Magnus: Ehuru det kan synas
vågadt af mig, sedan så många skarpsinniga jurister yttrat sig i frågan,
vill jag dock försöka, icke att tolka men att tyda den nuvarande
lagen.
I författningen heter det, att man får expropriera den jord, sona
skall begagnas till vissa ändamål. Jag frågar då, om icke den jord,
som föres till eu jernväg, begagnas till denna väg. Att man dock
kan hysa olika åsigter i detta hänseende, har ju visat sig, och deraf
framgår att lagen behöfver skrifvas tydligare. Eu af Konungens råd¬
gifvare kan hafva en, den andre eu annan uppfattning af lagens me¬
ning. Om Första Kammaren i likhet med den Andra säger att grus
och dylikt får exproprieras, är Kongl. Maj:t dock icke skyldig att i
sådana frågor följa annan än sin egen uppfattning af lagen.s mening.
Detta förhållande visar emellertid nödvändigheten åt att skrifva lagen
tydligt, så att man vet hvad den innehåller. Nu säger man att det
alldeles icke är nödigt att få expropriera grus, mark till vägar m. m.
Lördagen den 18 Mars, e. m.
35
N:o 14.
utan att detta blott är en penningefråga. Jag hemställer då först,
huru jag skall komma fram till min byggnadsplats, utan rätt att ex¬
propriera väg dit; iag får expropriera jord att bygga sjelfva jernvägen
på, men det finnes ingen väg dit. Skall jag flyga dit med mina ma-
terialier? Då jag får bygga, måste jag väl hafva någon rättighet att
komma dit. Vid skiften och andra dylika förrättningar är det hvar
mans rätt att erhålla väg till sin jord. I expropriationslagen finnes
icke talad t om jernvägar, utan blott om allmänna vägar, alltså skulle,
om lagen tydes efter boksiafven, ingen expropriation för jernväg kunna
medgifvas. Jag kan visserligen tänka mig att jag kan begagna mig
af luftballong för att frakta mina materialier till jernvägen, och det
är således icke teoretiskt, men väl praktiskt omöjligt att utan väg
komma till min jernväg. Man kan tänka sig att en stor egendom,
som sträcker sig ett par mil, omgifver den mark, jag fått expropriera.
Egaren _ går icke in på något aftal, eller lian innehar egendomen
såsom fideikommiss och säger: jag bär ingen rätt att afhända mig någon
mark, sök att skaffa er deri rätt, ni kan få! Såsom praktisk bygg¬
mästare förklarar jag det vara alldeles omöjligt att fullgöra åtskilliga
byggnader utan att erhålla en sådan utsträckt expropriationsrätt, som
bär är i fråga. Om eu sådan rätt icke funnits för statens jernvägar,
hade det mången gång varit praktiskt omöjligt att utföra jernvägs-
arbetet, men, säger man, egande-rätten skall skyddas. Deri är skyddad
derigenom, att jordegaren får full ersättning enligt gode mäns vär¬
dering, hvilken ersättning, efter hvad erfarenheten visat, vanligen är
ganska stadig. De fleste jordega.ro skrika väl i början, men blifva
vanligen belåtna efteråt. Nu torde väl de, som ega att bestämma,
hvarest grus bör exproprieras, undvika att välja eu grusbacke, som
ligger synnerligen till till för att användas till landsvägarna, ty da
skulle betalningen blifva mycket hög, utan man väljer ställen, der
grustillgången är riklig och som äro så belägna, att jordegaren icke
bär skada af grusets bortförande; ja stundom kan sådant vara honom
nyttigt, emedan han genom bortgräfvande af en del grus erhåller känne¬
dom om beskaffenheten af det lian får qvar. Jag tror derför att det
icke är så farligt för “den stackars jordegarensom man föreställer
sig, och expropriationsnämnden underlåter säkert icke att sätta värdet
så högt som möjligt. Grundsatsen om en sådan rätt, som är i fråga,
är icke ny. 25 kap. 12 g byggningabalken innehåller, att man får
taga sand och grus till landsvägarne och detta är ett urgammalt stad¬
gande. I invändningen att ett utsträckande af expropriationsrätten
skulle leda dertill, att man kunde expropriera skogar och jernverk,
förtjenar icke något svar, emedan dessa icke kunna kallas jord eller
lägenhet. Jag rekommenderar lifligt donna lagförändring, och, fastän
Andra Kammaren bifallit Utskottets betänkande, yrkar jag återremiss.
Ett sådant uttryck af Kamrarnes olika meningar kunde gifva Kong!.
Maj:t anledning att till Riksdagen ingifva förslag i ämnet.
Herr Statsrådet Lagerstråle: Då under den tid Civildeparte¬
mentet var mig anförtrodt vid flera tillfällen fråga, om också icke på
grund af skriftliga ansökningar, dock till följd af muntliga framställ-
Ändring af 1 §
i expropria-
iionslagen.
(Forts.)
N:o 14.
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Ändring af 1
i expropria¬
tion slag en.
(Forts.)
86
ningar, förevar om den rätt, som i förevarande hänseende kan till¬
komma jernvägsbolag, är det min skyldighet att något redogöra för
den åsigt jag då gjorde gällande, eller att Kong!. Maj:t icke på grund
af expropriationslagen kunde medgifva dessa bolag en sådan rätt.
Då den ursprungliga expropriationslagen tillkom, år 1845, funnos
ännu icke i vårt land några jernvägar under byggnad, utan deri talades
om afstående af jord till allmänna vägar, till sänkning af sjöar m. in.,
och det behöfdes icke att i denna lag intaga något stadgande om rätt
att förvärfva fyllnadsämnen till allmänna vägar, ty en sådan rätt var
redan gifven genom den af den föregående talaren omnämnda para¬
grafen i byggningabalken. Sedermera hafva närmare bestämmelser
meddelats, så att grus till allmänna vägar nu får tagas å utmark
utan ersättning och å inegor och betesmark mot ersättning. Det före-
fans således icke något behof att i 1845 års författning stadga an¬
gående fyllnadsämnen för jernvägar, och i sjelfva ordalagen har jag
för min del icke ansett eu sådan rätt vara inrymd. En särskild fram¬
ställning i afseende på rätt till fyllnadsämne för en kanalbank blef
också, såsom här blifvit framhållet, af Kongl. Maj:t sedermera utslagen.
Men häraf följer icke, att jag icke delar den åsigt, som af flere talare
blifvit framstäld, nemligen att det borde finnas en sådan rätt.
Jag kan nemligen icke hysa den farhåga, som eu talare yttrat,
att, genom inläggande i lagen af en dylik rättighet, den skyldighet,
som väglottsegare hafva att skaffa grus till sina vägar, skulle blifva
på något sätt kränkt.
Det är gifvet, att, om ett jernvägsbolag gör ansökning att erhålla
expropriationsrätt till ett grustag, och vederbörande egare, deröfver
hörd, framställer anspråk på grustagets bibehållande för underhållet
af sin väg, skall ett tillbörligt afseende derpå fästas, och rättvisa skipas
mellan de båda olika anspråken. Att, då jernvägarne i vårt land allt
mer komma att ersätta de förut befintliga landsvägarne, undandraga
dessa stora anläggningar enahanda möjlighet att skaffa sig de fyll-
nadsämnen, som för dem äro ytterst behöfiiga, på ett likartad! sätt
som lagstiftningen förut medgifvit jordägare, då de skulle bygga lands¬
vägar, synes mig vara en obillighet, och för hvarje dag blir detta
behof för jernvägarne allt större och större. I de trakter, der det
är god tillgång på grus, kan ännu en uppgörelse på frivillighetens väg
åstadkommas, men i andra trakter, der grustillgången är knapp, är
det, snart sagclt, omöjligt för jernvägsbyggarne att erhålla dessa ämnen
annat än för uppoffringar, så stora, att det gränsar till obillighet.
Sedan nu Andra Kammaren bifallit Utskottets betänkande, och i
denna Kammare yttrats så olika meningar, förefaller det mig, som om
vid denna riksdag frågan svårligen skulle kunna blifva löst. Hade
åter båda Kamrarne med godkännande af motiven antagit det slut,
hvarvid Utskottet stannat, skulle möjligen deri kunnat ligga en väg¬
ledning för Kongl. Maj:t att gifva en sådan tolkning åt expropriations¬
lagen, som af Utskottets majoritet blifvit gifven.
För min del biträder jag deras yrkande, som föreslagit återremiss,
äfven om den icke föranleder något annat än en förnyad anmälan.
Det ligger ändock deri en viss opinionsyttring från Kammaren.
c, m.
N:a 14.
Lördagen den 18 Mars, e, m. tyj
fVamSWa!JeniUS:..1EH !le sakrika yttranden, som här blifvit
ii a nstalta angående nödvändigheten att få expropriera grus och fyll-
nadsamnen till jernvagarne, återstår icke något vidare att i saken ytt-
in. Jag ar dock glad att irågan kommit å bane, tv med hvarje år
och hvarje dag tränger behofvet närmare på ett sätt, som kan omöi-
r i* Jernvägsbyggande Om eu gång jordegares anspråk att
kunna från expropriation undandraga grustag blir gilladt, blir det
hädanefter nästan omöjligt att komma till rätta med dem i denna sak
utan vi blifva förflyttade till den tid, då Göta kanal byggdes, och de
lS°!flSV£rS ‘eter i afseende på expropriation, som voro förenade
ned detta företag. Och skall detta komma till stånd med alla de
j em v agsfore tåg, so in aro började eller beslutade, då tror jag att många
af dem afling blifva fullbordade. Jag vet ställen, der det blifvit for-
diad. 200 kronor kubikstången för upplag af jord i bank, och en
jernväg pa 0 mil slunk, om denna princip följdes, i kostnad för fyll¬
ning få utgifva 1.3 millioner kronor. Vill nu Riksdagen och Reorin-
gen undandraga expropriation dessa fyllnadsämnen, som äro så° nöd¬
vändiga tor jernvagarne, är allt skäl att antaga, att dylika anspråk på
eisättning icke skola uteblifva, och då skall det ovilkorligen blifva
omöjligt att bygga jern vagar i anseende till kostnaden för anskaffande
åt grus och da skall icke den olag vara aflägsen, då denna lag manar
sig fram af sig sjelf. Emellertid, under förhoppning att denna Kam¬
mare beaktar detta förhållande, yrkar jag att den också måtte uttala
sig i syfte att lätta de stora bekymmer, som komma att hvila på
jernvagsbyggnader, om de skola gä i fullbordan, samt att ärendet
måtte till Utskottet återremitteras.
Herr Adelsköld: För att rätt tolka expropriationslagens anda
och mening torde vara nödvändigt att återgå till den tid, då donna
lag stiftades, eller da allmänna arbeten började uppstå uti större
skala, och nödvändigheten af att eu jordägare icke skulle kunna hin¬
dra eller omojhggdra ett allmännyttigt företag allt mer och mer bör¬
jade gorå. sig gällande. För att förekomma sådana hinder stiftades
expropriationslagen, och man hide derigenom i Kongl. Maj:ts hand att
bestämma, i hvilka tall jordegaren skulle vara skyldig att afstå för
allmänt behof erforderlig jord. Vid den tid, då denna lag stiftades
torekommo expropriation egentligen icke för annat än för kanaler o d ’
ty vagarbetena utfördes då till hufvudsaklig del af kommunerna utan
statsbidrag hvarvid jorden fritt lemnades, och jern vägar funnos alldeles
icke._ Med jemvagars införande hafva emellertid förändrade förhållan¬
den intrade Det ar nemligen nästan omöjligt att på förhand beräk¬
na, huru mycket jord, som för eu sådan anläggning behöfves, enär
man dels icke kan kalkylera sig till de qvantiteter, som erfordras vid
fyllningen af bankar å sänka ställen, sjöar o. s. v., ei heller duga
alla jordarter till bildande af banvallar. Skulle man således nödgas
lemna en sådan uppgift på förhand, måste man taga till vida mera
area an som kunde erfordras och derigenom gorå ännu mera ingrepp i
eganceratten. Derigenom har sakeu nu inträdt uti ett nytt skede,
och Kongl. Maj ds uppfattning har äfven på senare tider varit att
Ändring af 1 §
i expropria¬
tionslagen.
(Forts.)
N:o 14.
38
Ändring af 1 <
i expropria¬
tionslagen.
(Forts.)
Lördagen den 18 Mars, e. m.
t iernvägsbyggarue, utan att uppgifva den areal, såra de behöfva, med-
' gifvas ”expropriera hvad som* för anläggningen erfordas inom eu viss
crayon"1, vanligen varierande mellan 1,000 till 2,000 fot å ömse sidor
om den fastställda, midteliinieii.
Inom detta område hafva domstolar^ också ansett jernvagen ega
expropriationsrätt af fyllnadsämne, men derutöfver skulle den ej
sträcka sig och icke till och med inom detta område till grus, hvilket
likväl är oundgängligen nödvändigt vid jernvägsbyggnacler. For min
del anser jag emellertid, att expropriationslagen bör tolkas mera om¬
fattande. Skulle den allmänna rätt Kong!. Maj:t lemnat ett jernvägs- „
bolag att tillösa sig för anläggningens utförande erforderlig mark icke
fjälla grus, så vore ju jern vägsbyggaren tvungen att tilläsa sig detta
af jordegarne till det pris som kunde betingas, och man vore då precis
på samma punkt, som då expropriationslagen stiftades, och utsatt for
samma prejeri, som denna lag är afsedd att förekomma.
Man skulle ju kunna tänka sig att eu jernväg ginge fram genom
eu trakt, der grus endast vore att tillgå på en enda punkt, och jord-
eo-aren förklarade att lian ej för något pris ville aflåta detsamma, eller
att grustagen läge på fideikomissjord, hvilken icke får säljas utan
Kongl. Maps medgifvande, och man skulle då utan expropriationsrätt
nödgas afstå från jernvägsbygnaden. Det är visserligen sant att, så¬
som en ärad talare bär anmärkt, man skulle kunna använda sönder¬
slagen sten och a lina.i materiel till fyllnadsämnen vid jeravägarne, men
tänker man litet derpå,'skall man snart finna, att detta byggnadssätt
torde fälla sig alltför dyrt. . . , „u t ,
I följd af den tolkning expropriationslagen fatt åt domstolarne,
och då olika meningar derom gjort sig gällande i donna Kammare,
ånger lag det vara af vigt, att eu förklaring deröfver Minnas, och jag
skulle derföre helst hafva önskat återremiss af Lag-Utskottets betän¬
kande, men då Andra Kammaren redan afgjort frågan i enlighet med
Lag-Utskottets förslag, anser jag mig böra yrka bifall till betankandet
med de deruti anförda motiv.
Herr von Ehrenheim: För min del instämmer jag med de
talare, Indika ansett, att den nuvarande expropriationslagen icke inne¬
bär rättighet att expropriera grustägter, men jag kan icke instämma
med dem, som önska att inlägga eu sådan tolkning i denna lag eller
genom ett nytt lagstadgande förvissa sig om en sådan ratt. Mter
min tanke är det en högst väsentlig skilnad emellan nödvändigheten
att öfver en viss mark framdraga en väg eller eljest använda den för
ett bestämdt ändamål och att få rättighet att förse sig med ett för
byggnaden nödigt och nyttigt material. År det då verkligen sä, att
för praktiska ändamål eu sådan ytterligare rättighet skall medgifvas,
så tror jag att den hör omhäguas med vida större garantier for jord-
egaren, än som i expropriationslagen nu finnas stadgade.
Om jag med denna åsigt likväl inskränker mig till att yrka bi¬
fall till Lag-Utskottets betänkande utan att tillika tala något om
ogillande af dess motiv, så är det derför, att jag icke anser något
sådant ogillande vara behöflig!. Det är icke något annat föiediaget
Lördagen den 18 Mars, e. m. 39
än det slut, hvartill Lag-Utskottet kommit, och om Kammaren nu bi¬
faller betänkandet, är det icke heller annat än slutet som gillas. Det
är endast i den händelse, att eu skrifvelse skall afiåtas till följd af ett
utskottsbetänkande, som det kan vara nödvändigt att särskildt ogilla
motiven, för att de icke skola återfinnas i denna skrifvelse; men om
någon skrifvelse, såsom här, icke kan komma i fråga, är ett ogillande
alldeles icke behöfligt. Jemte det jag sålunda för egen del förklarar,
att jag icke godkänner Utskottets motiv, inskränker jag mig till att
yrka bifall till betänkandet.
Ilerr Peterson, Gustaf: Jag är ingen lagtolkare, och det
skulle vara förmätet af mig att, efter det så många upplyste talare
yttrat sig i frågan, inlåta mig på eu tydning af lagens rätta förstånd,
men jag ber endast att få säga, att, ehuru jag anser jernvägarne i
värt land för eu mycket vigtig sak, jag dock anser eganderätten för
en mera vigtig och heligare sak och ämnar icke uppoffra den för hvar¬
ken jernvagar eller något annat. För öfrigt sluter jag mig till deras
mening, som yrkat bifall till Lag-Utskottets förslag, dock med ogil¬
lande af motiveringen, detta senare i strid med den siste talaren, till
följd deraf att en medlem af Konungens Råd uttalat den åsigt, att,
om motiven gillades, detta möjligen kunde föranleda att Ivongl. Makt
antoge en annan tolkning af lagen, än den som hittills gjort sig
gällande.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grof¬
ven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bi¬
fall till Lag-Utskottets förevarande utlåtande, dels att Kammaren, med
ogillande af Utskottets motivering, skulle bifalla det slut, hvartill Ut¬
skottet kommit, och dels återremiss af utlåtandet; framstälde Herr
Grefven och Talmannen först proposition på bifall till merberörda
utlåtande, hvarvid svarades många nej, blandade med ja, sedermera
proposition på motiveringens ogillande men bifall till det slut, hvari
Utskottet stannat, då svaren likaledes utföllo med många nej, blanda¬
de med ja, och slutligen proposition på återremiss af utlåtandet,
hvilken proposition besvarades med många ja, blandade med nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Med anledning häraf hemstälde Herr Grefven och Talmannen,
huruvida Kammaren såsom kontraproposition vid voteringen antoge bifall
till utlåtandet, och då härvid svarades många ja, blandade med nej,
förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Som votering äskades om kontrapropositionens innehåll, uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition.
‘■Den som vill, att, vid blifvande votering om återremiss af Lag-
N;o 14.
Ändring af 1 §
i expropria=
tionslagen.
(Forts.)
N:o 14.
Ändring af 1
i expropria¬
tionslagen.
(Forts.)
40 Lördagen den 18 Mars, e. m.
Utskottets utlåtande N:o 26, kontrapropositionen skall innehålla bifall
till samma utlåtande, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages såsom kontraproposition vid hufvudvoteringen
bifall till det slut, hvartill Utskottet kommit, med ogillande af deri
derför använda motivering*.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnes rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 87,
Nej — BO.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition för
hufvudvoteringen :
“Den som vill, att Lag-Utskottets utlåtande N:o 26 skall till
Utskottet återförvisas, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utlåtandet.*
Vid denna omröstnings utgång befunnos rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 4o,
Nej — 22.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 9 och 11 dennes bordlagda
utlåtande N:o 21, i anledning af väckt förslag om upphäfvande i viss
mån af den så kallade indigenatsrätten.
Herr von Gegerfelt: Genom ett förbiseende vid justeringen af
detta betänkande har ett formfel deri fått qvarstå. Utskottet har
enligt betänkandet tillstyrkt, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
att hvad lag och särskilda författningar innehålla derom etc. I en
sådan fråga som denna, der Riksdagen eger beslutanderätt, bör ett
formuleradt författningsförslag framställas, och jag får derför hemställa
Lördagen den 18 Mars, e. m.
41
N:o 14.
att, i enlighet med det beslut, som redan är i Andra Kammaren fat-
tadt, proposition må framställas på bifall till Utskottets betänkande
på det sätt: att Riksdagen för sin del måtte besluta följande förord¬
ning: “hvad lag och särskilda författningar innehålla derom, att ej
någon må vinna inträde i presfembetet inom annat stift än der han
är född, skall upphöra att vara gällande. “
Herr Schönbeck: Då Lag-Utskottets vice ordförande rättat det
formfel i Utskottets förslag, som der fans, kan jag icke annat än till¬
styrka bifall dertill. För öfrigt vill jag icke yttra mig om motionen,
utan får endast säga, att, om man också kan tänka olika om den
större eller minde nytta, som kan blifva en följd af att antaga detta
förslag, kunna dock meningarne icke gerna vara delade derom, att det
här gäller en humanitetsfråga att gifva åt akademiskt bildande män,
som stå nära att taga en vigtig examen, samma rättighet, som inom
alla andra grenar. Jag anhåller vördsamt om bifall till Utskottets
förslag med den ändring, som af Herr von Gegerfelt blifvit gjord.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att Herr von Gegerfelt hade yrkat bifall till
Utskottets förevarande hemställan med följande förändrade lydelse:
“att Riksdagen för sin del måtte besluta följande förordning:
“Hvad lag och särskilda författningar innehålla derom, att ej nå¬
gon må vinna inträde i prestembetet inom annat stift än der han är
född, skall upphöra att vara gällande “.
Proposition på detta yrkande framstäldes härefter och besvarades
med ja.
Föredrogs och hänvisades till Lag-Utskottet Herr Wcerns den 16 den¬
nes bordlagda motion, N:o 43, angående upphörande af skyldigheten
att uppsätta och underhålla så kallade milstolpar.
Kammaren åtskildes kl. i. n e. m.
In fide in
0. Brakel.
N:o 14,
42
Måndagen den 20 Mars.
Måndagen dess 26 Mars 1876.
Kammaren sammanträdde kl. 2 e. in.
Justerades 4 protokollsutdrag för den 18 dennes, e. in.
Anmäldes och bordlädes nedan nämnda från Andra Kammaren in¬
komna protokollsutdrag:
...... Hd, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Till¬
aga Utskotts utlåtande N:o 16, beträffande Herr A. Bergströms
motion N:o 108 om förordnande af censorer att öfvervara civila ern-
betsexamma och jaris kandidatexamen vid universiteten;
...... N:0 118, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Till¬
fälliga Utskotts utlåtande N:o 20, med anledning af väckt forsla0' om
revision af gällande föreskrifter rörande eder och deras användande-
samt 5
N:o 119, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Till¬
fälliga Utskotts utlåtande N:o 21, i anledning af Herr C. F Tolls
motion N:o 99, angående skjutsandes skyldighet att afvakta' resandes
ankomst.
dill åtlydnad af Kongl. Maj:ts nådiga kallelse afgingo Herr
trefven och Ta mannen samt Kammarens Herrar Ledamöter kl. nära
half o till Rikssalen, hvarest Hans Excellens Herr J ustitie-statsministern
på Kongl. Maj:ts höga vägnar, uppläste Kongl. Maj:ts nådiga svar i
anledning af åtskilliga, utaf innevarande riksdag antagna grundlags-
orandringar. Sedan Herr Grefven och Talmannen härefter till Hans
Excellens Herr Justitiestatsminister!! öfverlemnat Riksdagens under¬
dåniga skrifvelse rörande af Kongl. Maj:t i nåder föreslagna och af
Riksdagen antagna andringar i rikets grundlagar, afslutades samrnan-
ti atlet å Rikssalen och åtskildes Kammaren, enligt beslut, fattadt före
afgången från samlingsrummet, å Kongl. slottet kl. £3 e m
In fidem
O. Brakel.
Fredagen den 24 Mars.
43
N:o 14.
Fredagen den 24 Mars 1876.
Kammaren sammanträdde kl. V2 3 e. m.
Justerades protokollet för den 15 dennes for- och eftermiddagen.
Sedan Herr Grefven och Talmannen tillkännagifvit, att Rerr Stats¬
rådet Lagerstråle anmält sig nu skola på Kongl Mapts nadiga befall¬
ning till Kammaren aflemna en Kongl. proposition framti udde hen
Statsrådet och öfverlemnade till Herr Grefven och 1 almannen Kong!.
Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående aflöning åt en Stats-
mml!Den Kongl. propositionen blef härefter föredragen och lagd på
bordet.
Upplästes ett af Herr Bengtsson inlemnadt memorial af följande
lydelse:
Hos Kammaren får jag vördsamligen anhålla om tre veckors ledig¬
het ifrån riksdagsgöromålen räknadt från den 27:de dennes.
Stockholm den 22 Mars 1876.
J. Bengtsson.
Denna anhållan bifölls.
Herr Nilsson hade ingifvit ett memorial, som nu upplästes och lydde
sålunda:
Hos Riksdagens Första Kammare får jag
om ledighet från Riksdagsgöromålen under tre
den 27 dennes.
vördsammast anhålla
veckor räknadt från
Stockholm den 28 Mars 1876.
F. Nilsson.
Jemväl härtill gaf Kammaren sitt samt} eke.
N:o 14.
44
Fredagen den 24 Mars.
JfLÄr H” Ch"lt*' «"» “°-et„,e-
tre ÄÄÄbÄ «**
Christoffer Olsson.
Denna begäran blef af Kammaren bifallen.
Ytterligare föredrogs ett memorial af Herr Pehrson, sä lydande:
Härmedelst får jag vördsammast anhålla om befrielse från ribs
dagsgoromalen under tre veckors tid, räknadt från den 24:de dennes.
Stockholm den 23 Mars 1S76.
O. Pehrson.
Den begärda ledigheten beviljades.
Slutligen upplästes följande, af Herr Jönsson inlemnade memorial:
Undertecknad får härmed anhålla att, för angelägna göromål er
ssr/D och med den 27 ^ s* Äeii
Stockholm den 22 Mars 1876.
Äfven denna anhållan bifölls.
Anders Jönsson.
ur wrr „Torn.er}Oelm begärde ordet och anhöll om tre veckors
ledighet från nksdagsgöromålen från den 27 dennes; hvilket biföhs
hovi] U?Pä, derom, a/ Perr SercJ> Johan Theodor, framstäld anhållan
den ?9edenhr.m ^ rik8dagsgöromälen’ under Ägt från
Föredrogs och lades till handlingarne Kongl. Mai-ts den 20 deri
varande kKiksda-tfT “ädiga IT ' a»Mlling af åtskilliga utaf inne-
innehåll deW v!s Ä* grun.dlagfadringar; och skulle detsammas
45
N:o 14.
Fredagen den 24 Mars.
Föredrogs Andra Kammarens den 20 dennes bordlagda protokolls-
utdrag N:o 116, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Till¬
fälliga Utskotts utlåtande N:o 16, beträffande Herr A. Bergströms
motion N:o 108, om förordnande af censorer att öfvervara civila em-
betsexamina och juriskandidat-examen vid universiteten.
Uppå Herr vice Talmannens hemställan, beslöt Kammaren hän¬
visa detta ärende för vidare utredning till Kammarens Tillfälliga Ut¬
skott N:o 2.
Efter föredragning af Andra Kammarens den 20 dennes bordlagda
protokollsutdrag:
N:o 118, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Till¬
fälliga’ Utskotts Utlåtande N:o 20, i anledning af väckt förslag om
revision af gällande föreskrifter rörande eder och deras användande;
samt
N:o 119, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Till¬
fälliga Utskotts utlåtande N:o 21, i anledning af Herr C. F. Tolk
motion N:o 99, angående skjutsandes skyldighet att afvakta resandes
ankomst;
beslöt Första Kammaren, uppå derom af Herr vice Talmannen
gjorda hemställanden, hänvisa dessa ärenden för vidare utredning till
Kammarens Tillfälliga Utskott Nio 1.
Anmäldes och bordlädes från nedan nämnda Utskott och Andra
Kammaren inkomna utlåtanden, memorial och protokollsutdrag, nem¬
ligen från
Stats- Utskottet:
N:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse med öfver¬
lemnande af förteckningar öfver de för Statsverkets räkning utarren¬
derade egendomar;
N:o 46, i anledning af väckt motion derom att enskilda jern-
vägsboiag måtte tillerkännas rättighet att utan särskild ersättning an¬
sluta sig till statens jernvägar;
Bevillnings- Utskottet:
N:o 2, i anledning af Kamrarne%, skiljaktiga beslut rörande vissa
punkter af Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 1, angående all¬
männa bevillningen;
46
Fredagen den 24 Mars.
Andra Kammaren:
N:o 136, med delgifvande åt Kammarens beslut öfver dess Till¬
fälliga Utskotts utlåtande N:o 24, angående skrifvelse till Kong!. Maj:t
med anhållan om författning rörande kostnadsersättning för medellös
svensk undersåtes sjukvård i Norge;
. N:0 137’ mecl delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Till¬
fälliga Utskotts utlåtande Nio 25, angående ordnande af döfstumme-
undervisningen i riket;
N:o 138, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Till¬
fälliga Utskotts utlåtande N:o 26, angående skrifvelse till Kong!. Maja
om förändring i förordningen om hushållningen med de allmänna
skogarne;
Första Kammarens Andra Tillfälliga Utskott:
N:o 3, _ med anledning af Andra Kammarens beslut i fråga om
åläggande för de statens embetsverk, hvilkas räkenskaper granskas af
statens revisorer, att r räkenskaperna under särskildt konto upptaga
från dem utbetalade anslag med eventuel återbetalningsskyldighet.
Kammaren åtskildes kl. f- 3 e. m.
In fidem
O. Brakel.
Måndagen den 27 Mars.
47
N:o 14.
Måndagen den 27 Mars 1878.
Kammaren sammanträdde kl. j 3 o. m.
Justerades 3 protokollsutdrag för den 24 och protokollen föi den
16 och 17 dennes.
Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition med förslag till stadga angående måls handläggning i vissa
fall af Kongl. Maj:ts Högsta Domstols afdelningar samfäldt.
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts den
24 dennes bordlagda nådiga proposition angående aflöning åt en Stats¬
minister.
Föredrogs och lades till handlingarne Stats-Utskottets den 24
dennes bordlagda utlåtande N:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts nådi¬
ga skrifvelse med öfverlemnande af förteckningar öfver de för Stats¬
verkets räkning utarrenderade egendomar.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Stats-
Utskottets den 24 dennes bordlagda utlåtande N:o 46, i anledning af
väckt motion derom att enskilda jernvägsbolag måtte tillerkännas rät¬
tighet att utan särskild ersättning ansluta sig till statens jernvägar.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Be-
villnings-Utskottes den 24 dennes bordlagda memorial N:o 2, i anled¬
ning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa punkter af Bevill-
nings Utskottets betänkande N:o 1 angående allmänna bevillningen.
N:o 14.
48
Måndagen den 27 Mars.
r»tS^SgTing " A"'!,'a *• ** borikgi.
SSÄSS Ät %£T******* —
....... med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Till
ÄÄ ÄT*Kw 25> ”“säe""0 “
Tillfälliga Utskott N:o 2. uaedmng till Kammarens
utdra^N-nTqq^f? ^“T8 de» 24 dennes bordlagda protokolls-
V.. a° tt,'0, ’ llled delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Till-
off ? it0ttS.lf!åta1d' K:° 26, an8'aende skrifvelse till Kong! Makt
°amr • och”» 7rfm °m hushäIInin8en med de allmänna sko-
hänvisa detfril l I- Kararen’ ?ppä liemstäHan af Herr Stråle,
U™ aiende for Vldare utredning till Kammarens Tillfälliga
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Första
N6nq aUdrt Tl!lt!11,ga Utskotts deii 24 dennes bordlagda utlå-
taiK!6 N:o 3, med anledning af Andra Kammarens beslut i fråga om
åläggande för de statens embetsverk, hvilkas räkenskaper granskas af
statens revisorer att i räkenskaperna under särskild!; konto upptaga
flan dem utbetalade anslag med eventuel betalningsskyldighet
Anmäldes och bordlädes från nedannämnda
memorial och utlåtanden nemligen från
Utskott ankomna
Konstitutions- Utskottet:
N:o 2,
protokoll;
angående fullbordad granskning af de i Statsrådet förda
Lag- Utskottet:
fln^mX2V4aUiledHi-W Vf kt förslag om antagande af förordningen
HB. atga(der, till förekommande af öfverdrifven afverkning af
Norrbottens lan att gälla jemväl för Yesterbottens län,
med undantag af lappmarkerna;
Måndagen den 27 Mars. 49
N:o 28, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af 2 mom.
i 5 § af Kongl. förordningen den 21 December 1857 angående egors
fredande mot skada af annans hemdjur och om stängselskyldighet;
N:o 29, i anledning af återremiss af Lag-Utskottets utlåtande
N:o 26, om förändrad lydelse af 1 § i gällande förordning angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof;
Första Kammarens Första Tillfälliga Utskott:
N:o 4, i anledning af två utaf Herr C. Hammarhjelm väckta
motioner angående förändring af gällande bestämmelser i fråga om
vilkoren för försäljning, till förtäring på stället, af vin och maltdrycker
m. m.
Herr von Kock uppläste en motion N:o 44, om uteslutande från
edsformulären af bekräftelseorden: “Så sant mig Gud hjelpe till lif
och själ".
Hänvisades till Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1.
Upplästes ett af Eerr Frisk inlemnadt memorial af följande lydelse:
Härmed får jag vördsamt anhålla om ledighet från Riksdagsgöro-
målen under 18 dagar, räknade från den 29 dennes.
Stockholm den 27 Mars 1876.
Edvard Frisk.
Denna anhållan bifölls.
Kammaren åtskildes kl. |3 e. m.
In ådern.
O. Brakel.
N:o 14.
Första Kammarens Prof. 1876. N:o 14.
4
N:o 14.
50
Onsdagen den 29 Mars.
Onsdagen dén 20 Mars 1876.
Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.
Justerades 6 protokollsutdrag för den 27 dennes.
Sedan Herr Grefven och Talmannen tillkännagifvit, att Herr Stats¬
rådet Thyselius anmält sig nu skola på Kongl. Maj:ts nådiga befallning
aflemna en Kongl. proposition, framträdde Herr Statsrådet och öfver-
lemnade till Herr Grefven och Talmannen Kongl. Maj:ts nådiga pro¬
position till Kiksdagen angående förändring i tiden för utbetalning af
det till åstadkommande af jern vägsförbindelse emellan landskapet
Dalsland och Smaalenenes amf i Norge beviljade anslag.
Den Kongl. propositionen blef härefter föredragen och bordlagd.
Herr Wallenberg uppläste en motion N:o 4-5, om bestämmande
af statsministerns aflöning till 24,000 kronor.
Begärdes på bordet.
Upplästes ett af Herr Hallenborg inlemnadt memorial af följande
lydelse:
Jag anhåller om ledighet från riksdagsgöromålen under tiden från
och med den 3 till och med den 19 instundande April.
Stockholm den 29 Mars 1876.
Magnus Hallenborg.
Denna anhållan bifölls.
Onsdagen den 29 Mars.
51
N:o 14.
Herr Andreas Andersson hade ingifvit ett memorial, som nu
upplästes och lydde sålunda:
Anhålles vördsamt hos Riksdagens Första Kammare om ledighet
från riksdagsgöromålen från den 29 dennes till den 15 April.
Stockholm den 28 Mars 1870.
A. Andersson.
Jemväl härtill gaf Kammaren sitt samtycke.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 24 och 27 dennes bordlagda Angående
utlåtande N:o 46, i anledning af väckt motion derom, att enskilda r*flJtSr-en'
jernvägsbolag måtte tillerkännas rättighet att utan särskild ersättning l^gsbo^att
ansluta sig till statens jernvägar. utan ersätt-
ning ansluta
Herr Ekman, Carl: I sitt föreliggande utlåtande har Stats- Sl3_ till statens
Utskottet afstyrkt allt afseende å den af Herr Anders Persson väckta Jernva3a’-
motionen på den grund att hvad motionären der föreslagit innefattade
en förvaltningsåtgärd, med hvilken det syntes Utskottet att Riksdagen
icke borde taga någon närmare befattning. Jag vågar dock tro, att
det ämne, som i motionen blifvit berördt, är af sådan beskaffenhet,
att Riksdagen många gånger förut tagit befattning med dermed lik¬
artade, ehuru deremot skulle kunnat anföras precis samma skäl, som
Utskottet här till grund för sitt afstyrkande andragit. Söka vi efter
det egentliga skälet till den föreliggande motionen, så tror jag man
skall finna det i den omständigheten, att, sedan åtskilliga af de först
tillkomna enskilda banorna fått rättighet att ansluta sig till stam¬
banorna, utan att deltaga i kostnaden för förvaltningen vid anslut-
ningsstationerna, hafva deremot under senare tider andra grunder i
detta afseende blifvit tillämpade. Enligt de uppgifter, som Utskottet
förskaffat sig från trafikstyrelsen, är förhållandet det, att i allmänhet de
först tillkomna banorna i Skåne vant befriade från alla afgifter vid
anslutningsstationerna, medan deremot de senare tillkomna fått sig en
dylik afgift påförd. Då nu motionen utgått från en i provinsen Skåne
vald riksdagsman, är det temligen antagligt, att det är just detta för¬
hållande, som framkallat motionen. Söker man göra sig reda för den
uppfattning, som i detta ämne gjorde sig gällande vid tiden för de
första enskilda banornas anläggning, så synes den egentligen hafva
gått ut derpå, att det vore skäl att befria dessa banor från afgifter
vid anslutningsstationerna, emedan de genom sin egen trafik tillförde
staten en betydligt ökad rörelse; och om denna samma rörelse, som
nu från de enskilda banorna fördes in på stambanorna, hade måst
söka sig fram till dessa senare vid stationer, der ingen enskild bana
funnes, så hade det varit för skötseln af stambanorna mindre lätt att
upptaga denna rörelse, än om den kommit på vagnar, som redan vid
en station på den enskilda banan mottagit sin last Och således utan
N:o 14.
52
Onsdagen den 29 Mars.
Angående
rätt för en¬
skilda jern¬
väg sb olag att
utan ersätt¬
ning ansluta
sig till statens
jernvägar.
(Forts.)
någon vidare behandling kunde vid anslutningsstationen fortsätta in
på stambanan. Denna uppfattning synes, som sagdt, hafva föranledt,
att vid den tid, då de första enskilda banorna byggdes med anslut¬
ning till stambanorna, de förra icke påfördes någon afgift. Nu är
det möjligt, att åtskilliga af de banor, som på senare tider tillkommit,
icke kunna ur denna synpunkt anses fullt likställiga med de förut
byggda, utan att de i stället måhända kunna beskyllas för att draga
från stambanorna fullt ut lika mycken trafik som de föra till dem.
Ett sådant i väsentlig mån förändradt förhållande betingar naturligtvis
också en annan behandling af de enskilda bolagen i detta afseende.
Emellertid har det, vid granskning af de uppgifter Utskottet erhållit
angående de af de enskilda bolagen betalade afgifter, förefallit Ut¬
skottet, som om icke samma grunder alltid följdes vid bestämmandet
af dessa afgifter, utan som om detta bestämmande varit i någon mån
godtyckligt. Det är med anledning häraf, som åtskillige reservanter
i Utskottet ansett, att det vore önskvärd t, om mellan de banor, som
äro af precis samma beskaffenhet, en full likställighet kunde åväga¬
bringas; och på den grunden hafva samma reservanter varit af den
åsigten, att Utskottet borde tillstyrka Riksdagen att hos Kongl. Maj:t
anhålla, “det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke beträf¬
fande förhållandet mellan staten och de enskilda jernvägsbolag, hvilkas
banor ansluta sig till statsbanorna, likställighet de enskilda bolagen
emellan må kunna beredas, och i sådant fall meddela de föreskrifter,
som till vinnande af en sådan likställighet erfordras.“ I detta slut
hafva alla reservanterne förenat sig. De fleste af reservanterne
från Andra Kammaren hafva ansett sig kunna komma till detta slut
på grund af den motivering, som finnes reservationen bifogad. Men
denna motivering har icke blifvit biträdd af ledamöterne frän Första
Kammaren, emedan den synes gå i sådan rigtning, att regeln skulle
blifva, det samtliga enskilda banor, som ansluta sig till stambanorna,
blefve befriade från all afgift såsom förvaltningsbidrag. Ett sådant
uttalande hafva dock ledamöterne från denna Kammare icke tilltrott
sig kunna biträda, emedan frågan efter deras uppfattning icke före¬
ligger så utredd, att ett säkert omdöme kunnat fällas om hvad i detta
afseende vore det bästa. Jag tager mig således friheten att hos Herr
Talmannen anhålla om proposition på bifall till det slut, hvartill
reservanterne från Andra Kammaren kommit. Jag har, under hvad
jag nu varit i tillfälle att anföra, andragit de skäl, på hvilka jag egent¬
ligen anser det vara af vigt, att Riksdagen biträder den föreslagna
skrifvelsen, på samma gång som jag framhåller, att jag härmed icke
vill hafva förenat något uttalande om att de enskilda bolagen i all¬
mänhet borde vara befriade från afgift, utan endast att det vore önsk-
värdt att bolag, som arbeta under lika förhållanden, också måtte, så
vidt möjligt, lika behandlas.
Herr Nordenfelt, Leonard Magnus: Jag tillåter mig till en
början bestrida den föregående talarens påstående, att de först till¬
komna enskilda jernvägarne varit befriade från att till staten erlägga
sådant förvaltningsbidrag, hvarom här är fråga. Den första enskilda
Onsdagen den 29 Mars.
53
N:o 14.
bana, som anslöts till statens banor, var, så vidt jag vet, Köping— Angående
Hult jernvägen. Vid dess slutstation, Örebro, var förut en större rSJJ£rJr^
stationspersonal anstäld; men stambanan öfvertog då alla de åliggan- J-gsbolag^tt
den, som bestridts åt denna personal, emot det att Köping—Hults- Jan ersatt-
bolaget till staten erlade en ringa del af hvad dess omkostnader ning ansluta
vid nämnda station förut utgjort. Köping—Hultsbolaget tick således Sl9_1,11 statens
betala ett förvaltningsbidrag till stambanan, ehuru visserligen mycket je^oit^)'
lågt i förhållande till den fördel, som bereddes bolaget, särdeles om
man tager i betraktande den betydliga lokaltrafik, som Köping—
Hultjernvägen hade utan all beröring med stambanan. Vestgöta-
banorna tingo likaledes vidkännas förvaltningsbidrag, och på samma
grund vill det tyckas, att de skånska banorna bort få betala sådant.
Dessa torde emellertid hafva förebragt bättre skäl, jag vet icke Indika,
för att från dylikt bidrag blifva befriade, och de blefvo fria tills¬
vidare.
Nu är händelsen, att, för närvarande alla de enskilda banor,
hvilka sluta till statens banor, betala förvaltningsbidrag eller äro
uppsagda att betala sådant bidrag med undantag af sex. Bland dessa
sex trafikeras två af staten, och der kan staten icke gerna taga sär¬
skild afgift för stationsbetjening. Då återstå fyra banor, hvilka åt¬
njuta befrielse från dylik afgift; men denna befrielse gäller endast
till viss tid, och antagligen äro eller blifva de uppsagda före den
tidens utgång och få sedermera, äfven de, erlägga något förvaltnings¬
bidrag. Man kommer då derhän, hvilket synes mig vara det enda
rätta, att alla de enskilda bolagen betala till staten i förhållande till
det arbete, staten får för deras skull utföra. Nu kan det visserligen
tyckas, att reservanternas skrifvelseförslag låter helt oskyldigt, och
det skulle också i verkligheten vara ganska oskyldigt, om det icke läge
något under det der talet om likställighet i fall, der likställighet
icke kan ega rum. Ty det finnes icke två banor, som äro i fullt
lika förhållanden, utan den ena är den andra olik i afseende på lokal¬
trafik, gods, passagerare, omlastningar, det sätt hvarpå banan skö¬
tes, m. m. Hade reservanterna föreslagit, att Riksdagen skulle be¬
gära en granskning af de grunder, efter hvilka förvaltningsbidrag böra
af de enskilda bolagen utgöras, då kunde deras förslag haft någon
rimlighet; men, nu begär man här att få full likställighet mellan bo¬
lagen, och dertill en likställighet, som i sjelfva verket går ut på att
alla skola åtnjuta befrielse från hvarje förvaltningsbidrag. Ser man
till huru enskilda bolag i dylika fall behandla hvarandra, finner man,
att de taxera omkostnaderna vid den för båda banorna gemensamma
stationen och betala hälften hvar. Så gör icke staten, utan staten
debiterar det enskilda bolaget det minsta möjliga, som gerna kan
tagas, utan att gifva anledning till anmärkning af statens revisorer. T. ex.
två smalspåriga banor möta hvarandra vid en station å stambanan och be¬
tala förvaltningsbidrag till denna med 1,000 kronor hvardera. Stations¬
personalen har då med all säkerhet så mycket arbete för att öfverflytta
gods från eller till bibanornas vagnar, att endast detta arbete lärer
kosta vida mer än bolagen betala, och dessutom skall all den trafik
skötas, som öfvergå!’ från den ena banan till den andra utan att be-
N:o 14.
54
Onsdagen den 29 Mars.
Angående röra stambanan. Granskar man alla de särskilda fall, der sådant för-
Itflda^ern' yaltningsbidrag erlägges, är jag förvissad, att man icke skall finna
vägsbolag'“att enda, der icke det arbete staten utför för de enskilda bolagens
utan ersätt- rakning, är värdt mycket mer än hvad de betala och arbetet eljest
ning ansluta skulle kunna verkställas för. Går jag till en af de större enskilda
sig till statens kan0rna, sådan som Köping—Hultjernvägen, så är att märka, att der
^ (Forts!)' finnes en högst betydlig lokaltrafik från och till Örebro, hvilken aldrig
kommer in på statsbanan och hvaraf staten således saknar all fördel,
oaktadt det myckna arbete samma trafik för staten medför. Samma
förhållande eger rum med östra Vermlands jernväg och flere andra.
Skulle nu staten utföra allt detta arbete för intet? Hvilket ökadt
arbete och besvär kommer icke att uppstå vid stambanans stationer
i Göteborg och Kil, när bergslagernas bana blir öppnad för trafik,
och vore det rimligt, att staten skulle besörja detta arbete utan all
ersättning? Vid stationen Storvik passera stundom icke mindre än
32 tåg om dagen utefter Gefle—Dala-banan. Hvilken anledning skulle
väl staten hafva att kostnadsfritt besörja stationsbetjening åt detta
bolag, som drifver en så vinstgifvande affär? Vi halva vidare Stock¬
holm—Westerås—Bergslagens bana, en konkurrensbana, hvilken i lik¬
het med flere andra bygges för att taga bort trafik från statens banor;
skulle staten också der stå till tjenst för intet? Att understödja de
enskilda jernvägarne är väl en sak för sig, som icke bör blandas till¬
sammans med det arbete, som staten utför för dessa jernvägars räk¬
ning. Detta arbete kommer med en tilltagande trafik och ett växande
antal enskilda banor att oupphörligen ökas. För närvarande utgör
den ersättning, staten uppbär för detta arbete 27,200 kronor, men
inom några år kommer den helt säkert att uppgå till 50,000 kronor,
och ändock gör staten derpå en verklig förlust. Kan det nu vara skäl.
att ytterligare efterskänka äfven denna lilla godtgörelse, och, hvad
som blefve deraf en följd, att skattlägga det öfriga samhället till för¬
mån för dessa enskilda bolag, af hvilka åtminstone somliga icke äro i
behof af dylika fördelar.
Jag vill slutligen erinra, att, om här förelåge en anmärkning af
statsrevisionen, att staten icke finge tillräckligt betaldt för det arbete,
som här är i fråga, eller någon annan anmärkning med hänseende till
denna förvaltningsdetalj, då kunde det hafva något skäl för sig, att
Riksdagen lade sig i saken; men att på en enskild motionärs fram¬
ställning skrifva till Kongl. Maj:t i ett ärende, som det icke tillhör
Riksdagen att handlägga i första hand, anser jag vara i hög grad
olämpligt och origtigt, hvarföre jag för min del yrkar bifall till Ut¬
skottets förslag.
Friherre Skogman: Jag vill icke förneka, att den förste tala¬
ren har rätt deri, att möjligen åtskilliga ojemnheter gjort sig gällande
vid bestämmandet af de belopp, hvarmed enskilda jernvägar, som med
statens banor hafva gemensamma stationer, skola lemna ersättning för
de förvaltningskostnader, som derigenom ådragas staten. Men om
sådant skett, så är ingenting lättare än att den, som anser sig i detta
afseende hafva anledning till klagomål, dermed vänder sig till Kongl.
Onsdagen den 29 Mars.
55
N:o 14.
Maj:t, som icke lär underlåta att taga dem under öfvervägande. Jag
anser det deremot alldeles olämpligt, att Riksdagen i första hand göres
till forum för dylika klagomål. Är det åter fråga om att fastställa
en allmän grundsats i förevarande ämne, så får jag för min del be¬
stämdt uttala mig mot de åsigter, som tyckas ligga till grund för re-
servanternes yrkande. Jag är visserligen fullt benägen att medgifva
rigtigheten af hvad den förste talaren yttrade derom, att några all¬
mängiltiga grunder borde uppställas för taxeringen af de enskilda ba¬
norna i här ifrågavarande afseende, hvarigenom de blefve sinsemellan
mera likstälda än nu är förhållandet. Men en sådan likställighet, som
här förordas och som synes egentligen gå ut på, att alla enskilda
banor borde vid anslutningsstationerna kostnadsfritt betjenas, synes
mig vara icke blott olämplig, utan äfven orättvis. Den ena banan kan
tillföra staten stor trafik och förorsaka obetydliga kostnader; den andra
tillför deremot ingen trafik alls, utan drager kanske snarare trafiken
bort från statsbanan och förorsakar ändock ganska mycket kostnad,
omgång och besvär vid stationen, och jag ser då intet skäl hvarför
dessa banor skulle ställas precis på samma fot med hvarandra. Inne¬
hållet i den skrifvelse, som reservanterna vilja aflåta till Kongl. Maj:t,
är så sväfvande, att den redan derigenom förefaller mig mycket
olämplig; men dessutom är jag äfven principielt emot saken, emedan
jag icke kan antaga, att statsbanorna i afseende på trafikens uppdrif¬
vande stå i så störa förbindelser till de enskilda banorna, att de. icke
åtminstone i det stora hela återgälda sådant genom den ökade trafik,
som de sjelfva tillföra de enskilda banorna; jag tror, att dessa båda
omständigheter ungefär uppväga hvarandra. Härtill kommer, att enligt
min tanke denna sak kan och bör betraktas ur ännu eu annan syn¬
punkt, som icke torde vara utan sin betydelse. Man har den senare
tiden sökt att noggrant skilja mellan statsförvaltningens olika grenar
och förekomma, att de på obehörigt sätt blandas ihop med hvarandra;
hvar och eu borde såsom verklig inkomst räkna hvad den förtjenar
och icke betungas med utgifter, som egentligen tillhöra en annan. Så
hafva vi nyligen inom postverket borttagit fribrefsposten, hvaremot
postverket i sin ordning får betala till jernvägsstyrelsen för postens
forsling. Då man varit så noggrann vid bestämmandet af dessa för¬
hållanden mellan statsverkets olika förvaltningsgrenar, så synes det mig
underligt, om man nu skulle till förmån för eu mängd enskilda banor
frångå denna grundsats och låta statsbanorna utan någon ersättning
bestrida förvaltningskostnader, som tillhöra de förstnämnda. Man vill
i allmänhet taga bort natura förmåner, och jag ser icke något skäl
att i detta fall gå i alldeles motsatt rigtning och medgifva de enskilda
jernvägarne fördelar, hvarigenom nära nog ett privilegium skulle för
dessa företag uppstå. Jag är dessutom säker på, att, om ett sådant
privilegium fått fortgå en tid och sedan vid ökad rörelse svårigheter
yppa sig att sköta de enskilda banornas trafik vid statens stationer,
till följd hvaraf en utflyttning kunde komma i fråga, då skall man
nog få höra, att det icke är staten värdigt att fråntaga de enskilda
banorna de förmåner, de dittills åtnjutit, och då torde äfven icke så
obetydliga anspråk komma att framställas på ersättning för hvad de
/Ingående
rätt för en¬
skilda jern-
vägsbolag att
utan ersätt¬
ning ansluta
sig till statens
jernväg ar.
(Forts.)
N:o 14.
56
Onsdagen den 29 Mars.
Angående
rätt för en¬
skilda jern-
vägsbolag att
utan ersätt¬
ning ansluta
sig till statens
jernvägar.
(Forts.)
sålunda skulle mista. På alla dessa skäl vågar jag anhålla om bifall
till Stats-Utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall
till Stats-Utskottets förevarande utlåtande och dels af Herr Ekman,
att Kammaren skulle bifalla det slut, hvartill Herr 0. B. Olsson m. fl.
i deras vid utlåtandet fogade reservation kommit, hvilket slut lydde
sålunda: “att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke beträffande förhållandet mellan
staten och de enskilda jernvägsbolag, hvilkas banor ansluta sig till
statsbanorna, likställighet de enskilda bolagen emellan må kunna be¬
redas, och i sådant fall meddela de föreskrifter, som till vinnande af
en sådan likställighet erfordras“.
Härefter framstälde Herr Grefven och Talmannen proposition på
bifall till utlåtandet och då dervid svarades många ja jemte åtskilliga
nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Bevillnings¬
utskottets den 24 och 27 dennes bordlagda memorial N:o 2, i an¬
ledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa punkter af Ut¬
skottets betänkande N:o 1, angående allmänna bevillningen.
Punkten 1.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
Punkten 2.
Herr Bennich: Jag har icke någon förhoppning, att Kammaren
skall frångå Utskottets hemställan i denna punkt, då Kammaren vid
ett föregående tillfälle visat sig gilla en gemensam votering af ungefär
samma slag som den nu föreslagna. För min del kan jag dock icke
underlåta att till Kammarens protokoll ytterligare uttala min från
en sådan uppfattning afvikande åsigt. Jag tror icke, att det är med
grundlagens stadgande öfverensstämmande, att så beskaffade regle-
mentariska föreskrifter, som den här ifrågavarande, hvilken hvarken
afser grunden för bevillningen, sättet för dess tillämpning eller dess
fördelning, göras till föremål för gemensam omröstning. Vi hafva nu
kommit in på en sådan väg, och jag fruktar och ser allt för väl, att
fortsättningen på denna väg leder till att Första Kammaren blifver
utan inflytande i beskattningsfrågor. Jag kan för min del icke gilla
ett sådant tillvägagående, som omöjligt kan vara öfverensstämmande
med grundlagens mening.
Friherre af Ugglas: Jag ber att få instämma med den siste
talaren. Jag kan för min del nu lika litet som någonsin förut fatta,
Onsdagen den 29 Mars.
N:o 14.
57
huru frågor om stället, der eu bevillning skall debiteras och uppbäras,
kunna göras till föremål för gemensam votering. Ser man på det
stadgande, hvarigenom dessa gemensamma voteringar föreskrifvas sär¬
skilt i bevillningsfrågor, så heter det der, att sådan votering skall
anställas, “der Kamrarne sig icke förena om grunderna för någon
bevillning, sättet för deras tillämpning eller beviilningens fördelning
tiH utgörande “ Kan man nu säga, att fråga om stället, hvarest jag
skall debiteras för bevillning, kan hänföras under någon af dessa tre
kategorier. Jag tror, att gemensam votering i en sådan fråga är sä
uppenbart stridande mot grundlagens mening, att äfven jag icke kan
annat än till protokollet uttala min reservation mot en sådan åsigt.
Jag ber att i Kammarens minne få återföra, att det första tillfälle*
da ett stadgande af den beskaffenhet, som här är i fråga, infördes i
bevillningsstadgan, var vid 1865 års riksdag, då hank bolag ålades
att vid sina särskilda kontor lemna uppgifter för bevillningen • och
detta skedde genom tre stånds beslut. Hade man då ansett det för
en bevillningstråga, så hade man enligt då gällande Riksdagsordning
bort votera derom i förstärkt Bevillnings-Utskott; det skedde icke.
Vidare bär Första Kammaren vit! åtskilliga tillfällen vidhållit samma
uppfattning, ehuru Kammaren sedan i afseende ä jernvägstrafiken
frångått densamma. För min del tror jag, att ett fortgående på denna
bana skulle leda derhän, att vi göra till regel hvad grundlagen velat
stadga endast såsom undantag, och vi få votera gemensamt om hvart-
enda ord i bevillningsförordmngen. Ehuru jag ‘ej vågar hoppas, att
Kammaren skall frångå det åt Utskottet i denna punkt gjorda för¬
slaget, liar jag dock velat nedlägga min reservation mot en sådan
uppfattning af grundlagens föreskrift.
Hen Hammar: För min del får jag erkänna, att jag icke hyser
någon särdeles förkärlek för de gemensamma voteringarne; men man
ma, om dem hysa hvilken tanke som helst, lärer väl den enskilda
åsigten derom få vika, och man måste foga sig efter hvad grundlagen
fa • for„eskrifver- för Bevillnings-Utskottet bär föreskriften i
71 § Regeringsformen synts timligen tydlig, då det i denna paragraf
betel: På enahanda sätt förfares jemväl, der Kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon Bevillning, sättet för deras tillämpning, eller
Beviilningens fördelning till utgörande.“ Det bär förekommit Ut¬
skottet fullt klart, att, då här är fråga huruvida bevillning för ett
kanalbolag skall erläggas der bolagets styrelse bär sitt säte eller vid
de sarskffda stationerna, frågan just gäller sättet för beviilningens
tillämpning eller dess fördelning till utgörande, och att således gemen¬
sam omröstning måste ega rum. Om denna uppfattning af grund-
agens föreskrift hafva alla vid voteringspropositionens uppgörande
närvarande ledamöter af Utskottet varit ense, och jag ber endast att
iä i Kammarens minne återkalla hvad som föreföll vid 1872 års riks¬
dag, då alldeles samma bestämmelse, som nu är ifrågasatt för kanal-
boiagen, mfordes för jernvägsbolagen. Det förslag, som derom var
vackt alslogs af Forsta Kammaren, men bifölls af Andra Kammaren,
Första Kammarens Prot. 1876. N:o 14. k
N:o 14.
5g Onsdagen den 29 Mars.
och Ivamrarne hade således stannat i olika beslut. Bevilhiiugs-Utskottet
föreslog då för frågans afgörande eu voteringsproposition, alldeles lika
beskaffad med den nu föreliggande, och båda Kamrarne godkände
propositionen, hvarefter gemensam votering egde ruin. Detta har vant
en ytterligare anledning för Utskottet att framlägga det \oteiings-
förslag, som nu är under öfverläggning.
Man må, såsom sagdt, hysa hvilken mening som helst om gagne-
ligheten eller icke af de gemensamma voteringarne, så kan jag dock
för min del icke finna annat än, att grundlagens föreskrift i detta
fall, tolkad efter dess ordalydelse, är så tydlig, att man icke här kan
komma ifrån en dylik votering. Jag får således anhålla om bifall till
Utskottets förslag.
Friherre af Ugglas: Jag ber att få göra tillägg till mitt
förra yttrande, att jag tillåter mig nu anhålla om proposition på af-
slag å den ifrågavarande punkten af betänkandet. Jag kan icke finna
annat, än att det är eu sä betänklig bana man slagit in på genom
de upprepade gemensamma voteringarne i sådana frågor som denna,
att det kan vara skäl att, fastän Första Kammaren en gång, i strid
med hvad den förut gjort, godkänt eu dylik voteringsproposition nu
upphöra att fortgå vidare på den vägen. Godkänna vi nu den före¬
löpande punkten, få vi på samma skäl votera gemensamt med Andra
Kammaren om den följande punkten, der det gäller uteslutande åt
orden ‘‘hufvudsakligen-' i Bevillningsstadgans 9 § 2 inom., och "för¬
nämligast" i samma paragrafs 3 mom.
Jag tror, att då grundlagen — jag skulle nästan vilja saga såsom
ett nödvändigt midt — infört dessa gemensamma voteringar, det är
nödvändigt att man tager sig till vara för att under dem hänföra mei
än hvad som är oundgängligt.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden ä dels bifall
till den föreslagna voteringspropositionen och dels afslag å densamma,
framstälde Herr Grefven och Talmannen proposition på voteringspro-
•positionens godkännande och då dervid svarades många ja, blandade
med nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Herr Bennich begärde votering. Uppsattes, justerades och an¬
slogs följande voteringsproposition:
"Den, som godkänner den i 2:dra punkten af Bevillnings-U tskottets
memorial N:o 2 föreslagna voteringsproposition, löstai
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår Kammaren den ifrågavarande voteringspropo¬
sitionen."
Onsdagen den 29 Mars.
59
N:o 14.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
J a — 4o.
Nej — -39.
Punkten 3.
Voteringspropositionen godkändes.
Föredrogs ånyo och bifölls Första Kammarens Andra Tillfälliga
Utskotts den 24 och 27 dennes bordlagda utlåtande N:o 3, i anled¬
ning af Andra Kammarens beslut i fråga om åläggande för de statens
embetsverk, hvilkas räkenskaper granskas af statens revisorer, att i
räkenskaperna under särskildt konto upptaga från dem utbetalda an¬
slag med eventuel återbetalningsskyldighet.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Kon-
stitutions-Utskottets den 27 dennes bordlagda memorial N:o 2, angående
fullbordad granskning af de i Statsrådet förda protokoll.
Föredrogs men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet Lag-
Utskottets den 27 dennes bordlagda utlåtande N:o 27, i anledning
af väckt förslag om antagande af förordningen angående åtgärder till
förekommande af öfverdrifven afverkning af ungskog inom Norrbottens
län att gälla jemväl för Vesterbottens län, med undantag af Lapp¬
markerna.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets den 27 dennes bordlagda
utlåtande N:o 28, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af 2
mom. i 5 § af Kongl. förordningen angående egors fredande mot skada
af annans hemdjur och om stängselskyldighet.
Föredrogs och lades till handlingarne Lag-Utskottets den 27 dennes
bordlagda memorial N:o 29, i anledning af återremiss af utlåtandet
N:o 26, om förändrad lydelse af 1 § i gällande förordning angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.
N:o 14.
60
Onsdagen den 29 Mars.
Föredrogs men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet Första
Kammarens första tillfälliga Utskotts den 27 dennes bordlagda utlå-
lande N:o 4, i anledning af två utaf Herr C. Hammarhjelm väckta
motioner angående förändring af gällande bestämmelser i fråga om
vilkoren för försäljning, till förtäring på stället, af vin och malt¬
drycker in. m.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets utlåtande N:o 22, an¬
gående regleringen af utgifterna under Riksstatens Åttonde Hufvud-
titel;
äfvensom Första Kammarens Andra tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 5, i anledning af Herr O. E. L. Dahms motion angående frid¬
lysning af småfogel.
Herr Grefven och Talmannen hemstälde, att de för första gången
bordlagda Utskottsutlåtandena skulle å föredragningslistan för nästa
sammanträde uppföras näst före de utlåtanden, som i dag för andra
gången bordlagts; hvilket bifölls.
Kammaren åtskildes kl. 3 e. m.
In fidem
0. Brakel.
Stockholm, Isaac Mardis’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1876.