RIKSDAGENS PROTOKOLL
1876. Första Kammaren. N:o II.
Onsdagen den 15 Mars 1876.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades 2 protokollsutdrag för den 11 dennes och proto¬
kollet för den 4 dennes eftermiddagen.
Sedan Herr Grefven och Talmannen tillkännagifvit, att Herr
Statsrådet Thyselius anmält sig nu skola på Kongl. Maj:ts nådiga
befallning till Kammaren aflemna en Kongl. proposition, fram¬
trädde Herr Statsrådet och öfverlemnade till Herr Grefven och
Talmannen Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen an¬
gående antagande af det metriska mått- och vigtsystemet.
Den Kongl. propositionen blef härefter föredragen och bordlagd.
Föredrogos och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts
nedannnämnda, den 11 dennes bordlagda nådiga propositioner:
Do om beviljande af pension å allmänna indragningsstaten
åt Stallmästaren C. G. von Bahr;
2:o om beviljande af pension å allmänna indragningsstaten
åt Lektorn A. Th. Bergras;
3:o angående pension å allmänna indragningsstaten för Pro¬
fessoren vid veterinärinstitutet i Stockholm F. A. Lundberg;
4:o angående pension å allmänna indragningsstaten för Pro¬
fessoren Johan Peter Grönhamns enka;
5:o angående Norrbottens läns fördelning i fyra domsagor,
omfattande hvardera ett af länets fyra fögderier;
6:o angående skatteköp af det till Ramlösa helsobrunn upp¬
låtna kronohemmanet Köpinge N:o 4, ett hälft mantal, i Kaus
socken inom Malmöhus län; och
Första Kammarens Prof. 1876. N;o It.
1
N:o 11.
2
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
7:o angående afsöndring af jord från kronan tillhöriga gate-
kuset K:o 1.2 Korum i Kristianstads län till plats föl ny kyiko-
byggnad för Rörums församling.
Föredrogs Stats-Utskottets den 11 dennes bordlagda memo¬
rial N:o 31, med förslag till voteringspropositioner i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen
under riksstatens andra hufvudtitel.
lista punkten lädes till liandlingarne; och blefvo de i 2:dra,
3:dje och 4:de punkterna föreslagna voteringspropositioner af Kam¬
maren godkända.
Vid föredragning af Stats-Utskottets den 11 dennes bordlagda
memorial:
N:o 32. med förslag till voteringspropositioner i anledning åt
Kamrarnes skiljaktiga beslut uti åtskilliga frågor rörande anslagen
under riksstatens sjette hufvudtitel; och
K:o 33, med förslag till voteringspropositioner i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut uti åtskilliga frågor rörande anslagen
under riksstatens sjunde hufvudtitel;
godkände Kammaren alla de i dessa memorial föreslagna vo¬
teringspropositioner.
Föredrogs och lades till liandlingarne Stats-Utskottets den
11 dennes bordlagda memorial N:o 34, i anledning af erhållen
återremiss å eu punkt i Stats-Utskottets utlåtande K.o 20, an¬
gående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvud¬
titel.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-
Utskottets den 9 och 11 dennes bordlagda utlåtande N:o 18, an¬
gående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde huf¬
vudtitel.
lista punkten.
Herr von Khrenheim: Mot hvad Utskottet i denna punkt
tillstyrkt har jag icke någon anmärkning att framställa, men uti
ingressen till Stats-Utskottets utlåtande angående denna hufvud-
3
N:o 11.
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
titel förekomma följande ord: “och har Utskottet, då de särskilda
lönestaterna blifvit af Riksdagen granskade och godkända samt
de förhållanden, hvilka torde hafva utgjort grunden till Riksda¬
gens åtgärd att de ifrågavarande anslagsbeloppen endast på extra
stat bevilja, numera lära kunna anses icke vidare vara för han¬
den, funnit giltig anledning nu icke förefinnas att samma belopp
fortfarande på extra stat bibehålla11.
Då detta åtminstone för mig låter något märkvärdigt, hop¬
pas jag, att någon af Stats-Utskottets ledamöter upplyser mig
om hvilka de ifrågavarande förhållanden äro, som numera kunna
anses icke vidare vara för handen.
Grefve af Ugglas: På den fråga, som här blifvit till Stats¬
utskottets ledamöter framstäld, vill jag gerna lemna svar, ehuru
jag trodde, att saken vore temligen sjelfklar, åtminstone för alla
dem, som bevistade den föregående riksdagen. Om man ihå°--
kommer den motivering, som Utskottet då begagnade, och de
skäl, som då anfördes för att ställa anslag, hvilka ovilkorligen
voro af ordinarie natur, på extra stat, så torde man erinra sig,
att då på flera sätt framgick och uttalades den uppfattning att’
då eu tvist pågick om den frågan, huruvida anslag, uppförda på
ordinarie och extra stat, skulle vara utsatta för olika behandling,
så borde man icke, innan denna tvist blifvit sliten, på ordinarie stat
uppföra åtskilliga ordinarie utgifter. Denna åsigt uttalades af Ut¬
skottet ganska öppet i fråga om flere poster, med hvilka dylik ändring-
skedde. Vid denna riksdag är deremot frågan om den så kallade
“konflikten11 icke längre, så att säga, vid lif. Under debatten i Andra
Kammaren vid remissen af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om
statsverkets tillstånd och behof framstäldes en bestämd fråga uti
detta hänseende till chefen för Justitie-departementet, och då denna
fråga af honom besvarades på så sätt, att interpellanten, hvilken
var Herr Carl Ifvarsson, förklarade sig vara fullkomligt nöjd med
den uppfattning, som framstäldes uti det lemnade svaret, var i
och med detsamma ju en slags likstämmighet rådande i afseende
å uppfattningen af sjelfva saken. Den grund, som af förra Riks¬
dagens Stats-Utskott uppstäldes, fans ju icke längre, för att man
ovilkorligen skulle på extra stat bibehålla hvad som icke hörde
Rt. Under sådana förhållanden tyckes det mig, att det Stats¬
utskott, som vid förra riksdagen, på sätt nyss nämndt är, motiverade
detta uppförande på extra stat, har haft full rätt att säga, att det icke
finnes samma förhållanden samma osäkerhet, om jag så må säga,
rådande i afseende på behandlingen af ordinarie och extra utgifter,
och att det derföre icke är skål att vidare på extra stat uppföra
utgifter, som äro af natur att tillhöra ordinarie staten.
Grefve Hamilton: Den förklaring, som den siste ärade
talaren, i egenskap af ledamot uti Stats-Utskottet, lemnat rörande
den i inledningen till Utskottets utlåtande förekommande frasen,
synes mig icke vara tillfredsställande af det skäl, att jag alldeles
icke vet, på hvad sätt denna tvistefråga, som vid förra riksdagen
N:o 11.
4
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
var lefvande och nu visserligen för ögonblicket hyilar, skulle
kunna anses vara mera afgjord nu än då. Deremot vill jag gifva
honom rätt deri, att en förklaring af denna fras är ganska enkel.
Mig synes att en antydan om denna förklaring är gifven af en
f. d. ledamot utaf Konungens Råd vid behandlingen af sjunde
hufvudtiteln i Andra Kammaren.
Herr von Ehrenheim: Jag erinrar mig ganska väl, att vid
förra riksdagen, då fråga om anslag till Kommerskollegium före¬
var, Stats-TJtskottet låtit sitt tillstyrkande af detta anslag föregås
utaf en motivering, sådan som den näst siste talaren omnämnde,
men jag tror icke att jag misstager mig, då jag säger, att, i öfver¬
ensstämmelse med denne talares reservation. Kammaren efter
votering afslog denna motivering, hvilken också sedermera hvar¬
ken blef synlig uti någon annan punkt eller införd uti någon
Riksdagens skrifvelse, -lag kan såledeles icke säga annat än att
det förvånar mig, att en af denna Kammare uttryckligen efter
votering utslagen motivering likväl af 1876 års Stats-Utskott upp¬
repas för Riksdagen.
Hvad den senare delen af förklaringen beträffar, så får jag
säga, att den i visst afseende är för mig särdeles tillfredsställande.
Jag har tagit med mig Justitie-statsministerns yttrande den 26
Januari i år, och detta lyder uti den vigtigaste delen sålunda:
“Men jag anser visserligen, att det gifves anslag, hvilka Riks¬
dagen icke kan utan maktmissbruk ensidigt nedsätta eller indraga,
och dit räknar jag t. ex. sådana, som äro nödvändiga för upp¬
rätthållande af institutioner, bestämda i grundlag eller allmän
lag eller eljest tillkomna genom Konungens och Riksdagens ge¬
mensamma beslut, eller sådana som icke kunna indragas utan
kränkning af enskildes rätt. Jag anser med ett ord, att frågan,
när Riksdagen är i sin goda rätt att indraga ett ordinarie anslag,
icke kan besvaras i allmänhet, utan att dervid måste tagas hän¬
syn till hvarje särskildt anslags beskaffenhet och natur".
Nu är denna åsigt alldeles densamma, som jag uti den strid,
hvilken i denna fråga utkämpats, tillåtit mig att uttala. Jag in¬
stämmer deruti till alla delar, och då jag derjemte har all anled¬
ning att antaga, det äfven Andra Kammarens ledamöter i Stats¬
utskottet vid denna riksdag instämma uti den förklaring, som
här afgifvits, är det för mig en särdeles stor tillfredsställelse att
finna stridsfrågan på detta sätt afgjord.
Herr Montgomery Cederliielm: Såsom af Utskottets ut¬
låtande synes, finnes det två skäl för den föreslagna åtgärden att
nu öfverflytta anslag från extra till ordinarie stat. Det ena är
det af Herr von Ehrenheim omnämnda och hvaröfver han begärde
förklaring, eller att de förhållanden, som utgjort grunden för Riks¬
dagens åtgärd att bevilja de ifrågavarande anslagen på_extra stat,
nu icke längre förefinnas. I den frågan har jag ingenting att til¬
lägga till hvad som blifvit sagd!, men såsom ledamot af Stats¬
utskottet får jag nämna, att jag egentligen fästat mig vid den
5
N:o 11.
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
senare delen af motiveringen, hvaruti alla de skäl framstälts,
hvilka Utskottet anser tala för en dylik åtgärd. Efter min tanke
behöfver man icke vara med om alla de motiv, som uti en mo¬
tivering framställas; det kan vara nog, om man i motiveringen fin¬
ner sådana motiv, som äro tillräckliga för att rättfärdiga den
föreslagna åtgärden.
Grefve af Ugglas: Med anledning af hvad en talare här
nyss yttrade, att han icke kunde inse, att fragan om anslags upp¬
förande på ordinarie eller extra stat, om ock den, så att saga, vore
uppskjuten, nu stode på någon annan punkt än vid föregående
riksdag, ber jag att få hänvisa till det faktiska förhållande, som
icke gerna torde bestridas, att riksdagsledamöter, hvilka vid förra
riksdagen ansågo behof förefinnas att ställa åtskilliga anslag på
extra stat, nu icke äro af samma åsigt. Detta faktum bevisar, efter
min tanke, bäst, att verkligen några förändrade förhållanden in¬
träffat.
Med afseende på den siste ärade talarens yttrande får jag
säga, att jag icke skulle anse den motivering, som han särskildt
omnämnde, vara fullt tillfredsställande i och för sig utan det an¬
dra, förut anförda motivet, derföre att fullkomligt samma skäl
kunde hafva talat för att förfara på sådant sätt vid förra riks¬
dagen. Orsaken dertill, att Stats-Utskottet då icke skref så, låg
just uti de omnämnda förhållandena, som då rådde. Låt vara, att,
såsom en talare här yttrat, Riksdagen icke godkände denna moti¬
vering, men då föregående Riksdags Stats-Utskott, pa grund af
då anförda skäl, på extra stat uppfört åtskilliga anslag, som icke
hörde dit, så bör väl samma Utskott vid denna riksdag, om
det nu ändrat åsigt och återgår till den ordinarie staten, anföra
skäl derför, och det är då efter min tanke rigtigast att angifva
det rätta skälet, hvilket — man må säga hvad som helst — likväl
är att en del af representationen, som förut ansåg skäl förefinnas
för att ställa anslag på extra stat, numera icke anser skäl dertill
vara förhanden.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
2:dra, 3:dje och 4:de punkterna.
Biföllos.
Fy.te 'punkten.
Herr Hedlund: Jag har endast begärt ordet för att begagna
tillfället att göra en vördsam hemställan till blifvande Stats-Utskott,
huruvida icke Riksdagen skulle kunna vara befriad från att be¬
sluta öfver vaktmästarelöner. Vi känna alla, åtminstone de äldre
riksdagsmännen, att detta härleder sig från tider, då man sökt
specificera statsbudgetens utgifter så mycket som möjligt, för att
hafva flera chancer vid omröstningarne i förstärkt Stats-Utskott.
N:o 11.
6
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
Men dennä period är nu lyckligt öfverstånden, och jag tror således,
att det vore godt, om vi hädanefter icke behöfae besluta om lö¬
nerna till nagla vaktmästare, om icke möjligen Kammarens egne.
Överläggningen förklarades slutad, och punkten bifölls.
6:te och 7:de punktenia.
Bilo! los.
Anslag till en Sida punlif.cn.
militär-medi-
cinslt lärokurs. ri ,,
. Grefve Barn liten: Mot bifall till det anslag, Kolig]. Maj:t
i denna punkt begärt, har jag ingenting att anmärka, men vill hem¬
ställa, att Kammaren måtte utesluta den senare delen af hvad
Utskottet bär tillstyrkt, nemligen om hvad Riksdagen skulle ytter¬
ligare såga Kong! Maj:t i anledning af detta anslag. Jag anser
\ »Bmanhet och har äfven några gånger förut uttalat det inom
denna Kammare, att Riksdagen icke onödigtvis bör skrifva till
Kong!. Maj:t oen framför allt att Riksdagen bör taga sig i akt att
s nivå något, som i sjelf va verket är origtigt. Kör närvarande
tyckes denna framställning vara rätt oskyldig, ty det kan svårli¬
gen Dufva fråga om att inrätta någon större medicinsk undervis¬
ningsanstalt vid Garnisonssjukhuset, då man i närheten har en af
den vidsträckta omfattning som Carolinska Institutet. Här är en-
dast fråga om. att bibringa militärläkare några särskilda insigter,
utöfnmgen af deras yrke i fält äro nödvändiga. Det är
således efter min tanke fullkomligt onödigt att till Kong!. Makt
Trams t alla, eu anhållan, som skulle åsyfta att uttrycka en farhåga,
det afsigten härmed vore att inrätta en större militär-medicinsk
undervisningsanstalt, kn sådan skrifvelse är dessutom oriktig
derföre att man anhåller, det Kongl. Maj:t måtte tillse, att utgif¬
terna framgent icke må ökas utöfver hvad som nu blifvit föresla-
Detta är något, som hvarken Riksdagen bestämdt kan önska
euer Kong]. Maj:t bestämdt kan utfästa sig till, tv vi hafva in
sett, huru, i allmänhet taget, alla kostnader ökats år från år, åt¬
minstone ganska betydligt under loppet af de 10 eller 20 senaste
aren. Om således, vid en fullkomligt oförändrad organisation,
det skulle blifva nödvändigt att framdeles höja anslaget dertill,
Har ju Riksdagen genom att göra en framställning i detta syfte
pa förhand förklarat sig obenägen mot hvad som dock bör bifallas.
Jag hemställer således om bifall till Utskottets förslag med
uteslutande a i den sista punkten från och med ordet “men“.
Herr Hedlund: I likhet med den siste ärade talaren kan
jag icke finna det vara särdeles lämpligt, att Riksdagen beledsa¬
ga f J V tllIJKonS1- Maj;ts proposition om ett anslag med en
admomtion, som ligger uti den sista punkten af
Utskottets tillstyrkande. Jag tror, att vi uti det enskilda lifvet
icke gerna skulle taga emot en sådan. För min del är jag såle-
X:o 11.
Onsdagen don 15 Mars, f. in.
des mycket böjd för att, derest detta andag beviljas
denna gista punkt. Men då jag ser, att sa manga åt Andra Aam eintk lämturl.
lSta JUJlltt. XTXOIL -----^
ledamöter uti Stats-Utskottet vant reservanter
denna
marens ledamöter un Diars-uushullcu ■ -----
punkt, motser jag, att Andra Kammaren äfven saall afstå punkte ,
och att det följaktligen kommer till gemensam votering. Huru
röst då skall falla, har jag verkligen icke Malt för nu A
sidan kan kan jag icke annat än beakta ngtigheten af den åsigt,
som fordrar, att när förändrade förhållande!!, vare si*■ Pa .
litära eller andra områden påkalla nya msigter hos dem som eg t
sig åt detta område, staten ock bör nereda mojhghet foi dem att
förskaffa sig dessa insigter, men å andra sidan l»1»
da för, att det bär är fråga om att inslå pa eu ny väg,, iiemh«
att till den.medicinska kursen lägga eu ny speciel kms, seen de^
•förra, ^enoniffåiiffen. Det kunde låta tänka sig>
frå^a om'on "provisorisk kurs - och för äldre läkare, som tagit sxn
grad under äldre förhållanden kunde det val vara nyttigt att ko -
pl etter a sina kunskaper - men att deremot inrätta en
institution, hvilket innebär, att äfven de yngre a }dieter
»omgå denna kurs, synes mig törenadt med v^sa betänklig t ,
tv det skulle vara en ganska genomgripande förändring
W» »ta. »“ tat k»
deles om anslaget beviljas pa extra stat, men jag y 0 under.
betänkligheter och vill derföre hafva tillfälle att
söka frågan, innan jag binder min röst.
(Ports.)
Herr Mont°'OineryCederhielm: Inom Utskottet var man
af den mening, att eu ganska stor nytta sWfe finnas och^tt
godt ändamål främjas genom beviljande åt det ha.! in .
anslaget, och jag tror icke heller, att i denna Kann £ killes vore
äro särdeles delade derom, att detta anslag, om olidligt och
väl användt. I Kongl. Maj:ts proposition ar sa o^Ud
noga redogjordt både för undervisningens gång , ^den
ifrågavarande kursen afses, att jag icke behofve Pl o
med att yttra något derom, utan anhajler endast, att hvad der^ai
i sådant hänseende anfördt må tagas i betraktande och ai saker
att hvarje tvekan om anslagets nytta dervid ®kaU d ‘ lämp.
i .afseende på det tillägg, som Grefve Hamilton ansag “m(lre,ia ^
ligt, eller orden: “men att vid anmälan o. s- v., sa, 1 , h
vara nödvändigt att, som man säger något röja po^veikets hem
ligheter, och jag får då säga, att det bestämdt ^nt omöjligt att
inom Utskottet genomdrifva detta anslaget om man icke gjokt ett
sådant tillägg. Jag tror verkligen också, att om hvardera Kärn
maren skulle fatta beslut i enlighet med den åsigt,j
ledamöter inom Utskottet omfattat, och således Andra Kammaren
afslå Kongl. Maj:ts framställning i fragan pa satt det åt-denna
Kammares ledamöter inom Utskottet afgifna förslag . ’
skulle frågan hafva mycket större sannolikhet att ga Jgeno
gemensam votering, om detta tillägg funnes, an om & . .
Då jag varmt intresserar mig för denna fragas framgång, tror ,]d„
>:o 11.
Onsdagen den 15 Mars, f. in.
militär-medi- ato v4jrnngå På att Söra det ifrågavarande tillägget, mot h vilket
*m«* lärokurs. va ,a .j1kaa sägas, men som dock är af beskaffenhet att icke
(Fort,) verka särdeles skadligt, men möjligen kunna främja denna fråga
hvars utgång i annat fall torde vara ganska tvifvelaktig. S ’
Grefve af Ugglas: Jag är i allt väsentligt förekommen af
den smte talaren och får endast vitsorda hvad han sagt. Såsom
tre td6 -t at re®eryati°nen, finnas bland reservanterne alla de
af Utskottet61’,! af iAndrap KaT,are?! som Gllhörde den afdelning
der no f ’ -df ,denna fra.ga föft behandlades. Inom Utskottet
• “ Jag, df sJukdom Jar ändrad att närvara, var det, efter hvad
jag hoxt, ganska svart att genomdrifva anslaget, och säkert är
att jag bort atskilhga af Utskottets ledamöter uttala, att de gif-
vit sitt bifall. till Utskottets tillstyrkan af anslaget endast under
stor a|sattniI1S’ att de både någon säkerhet för att icke, åtmin-
®w},e„ d?n »armaste framtiden, kostnaderna för denna institution
skulle stiga högre,_ och att man finge för Kong!. Maj:t uttrycka
sina forhoppningar i sadant hänseende. Om, såsom Herr Hedlund
nämnde, man kan antaga, att Andra Kammaren, i enlighet med
denna uppfattning, afslar Kongl. Maj:ts framställning, så är det
Xodrn U ’ 0m ““ ändrade denna fras, blefve den majo-
at 4ndra Kammaren, som vid gemensam votering lomme att
jf1,™ fm .]röft afslag å framställningen, betydligt större än
rfefr °ch således chanserna för anslagets genomdrifvande mindre,
wf'iS’^.t0.n bär fbrkWtiUägget vara enligt hans tanke tenS
rande ^ tycker jag icke att man i närva¬
rande stund, till följd af en, lat vara ganska berättigad, skrupel
-lÄs npbdeiPtavldaIaigen’ bör utsätta sig för att hela anslaget af-
Has, och det bor va vara klart för de ledamöter af Andra Kam-
niEuen, för hvilkas skuld detta tillägg blifvit gjordt, att, om under¬
tidernas lopp det visar sig att, vare sig för att kunna hafva större
Sp pf .kursen eI1f Ull följd af stegrade pris i allmänhet, man
maste höja anslaget, Kong!. Maj:t icke skall anse sig bunden af
en sådan Riksdagens begäran. Då jag således under alla förut¬
sättningar anser tillagget vara alldeles för obetydligt för att man
des? skuld möjhgen skulle utsätta sig för kila förslagets för¬
kastande hemställer jag om bifall till Utskottets förslag äfven
med det dervid fogade tillägget. g
Grefve Hamilton: Jag ber om ursäkt att jag ännu en gång
upptrader i denna fråga, som kan synas vara af mindre vigt, men
m Ja£ oc isa med mitt yttrande icke kunde vinna mer än att vid
en gemensam votering Herr Hedlund anslöte sig till den åsigt
J4lle/TaV y-61’ SVkulie J’?S anse några minuter väl använda.’
Skalet, hvarför jag vid denna fråga fäster så stor vigt, är att det
verkligen finnes åtskilliga insigter och praktiska färdigheter, som
lika nmå7fnndl"!r for milltarlakare- men icke kunna anses vara i
fika matto nödiga för alla andra läkare, samt att, om man icke
bereder särskildt tillfälle för militärläkare att förvärfva dessa
insigter och färdigheter, det blir nödvändigt att gifva dem åt alla
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
9
N:o 11.
läkare, på det att icke militärläkarne må sakna dem, och man Anslag till m
skulle då nödgas förlänga den allmänna medicinska kursen, hvil-
ken redan nu ar lång nog. Hvilka dessa särskilda msigter och (Forts.)
färdigheter äro finnes så grundligt och vidlyftigt utveckladt i
statsråds-protokollet att jag icke behöfver derom yttra mig. Det
är af denna anledning som jag ansett vigtigt, att man genom en
mindre omfattande kurs söker fylla den lucka i den medicinska
undervisningen, som för närvarande onekligen finnes. Hvad beträf¬
far det skäl för bifall till Stats-Utskottets förslag oförändradt,
som af tvenne ledamöter af Utskottet blifvit anfördt, skulle det
möjligen kunna gälla, såvida icke Andra Kammarens ledamöter i
Utskottet bifogat betänkandet sin reservation. Om de icke gjort
detta, oaktadt de i sjelfva verket icke varit särdeles hågade för
att bevilja anslaget, och deras bifall blifvit lemnadt endast under
förutsättning att det af Utskottet föreslagna vilkor tillädes, skulle
man kunnat hoppas, att, då man underkastade sig sjelf något som
man ansåg mindre lämpligt, man skulle derigenom vinna bifall
till sjelfva anslaget. Men då, oaktadt Första Kammarens leda¬
möter medgifvit detta tillägg, Andra Kammarens ledamöter än¬
dock reserverat sig mot förslaget, kan jag icke se, att man genom
att bibehålla detta öfverflödiga och efter min tanke olämpliga till-
lägg skulle kunna vinna något. Jag vidhåller derför mitt förra
yrkande.
Herr Wsern, Carl Fredrik: Jag kan icke annat än instämma
med den siste och näst föregående talaren deruti, att ifrågavarande
ord borde tagas bort, icke allenast derför, att, såsom det nämn¬
des, det ligger något ogrannlaga deri, utan äfven derför, att de
lägga ett band på Riksdagen sjelf, ty, om sakförhållandena ut¬
veckla sig så, att ett eller annat tusental kronor utöfver det här
föreslagna beloppet verkligen befinnas erforderliga för upprätt¬
hållande af denna institution, så har man denna gamla skrifvelse,
deri man bedt Kong!. Maj:t tillse att kursen icke måtte blifva
dyrare, och det blir då mången, som anser att det icke går an
att öka anslaget, emedan i sådant fall Riksdagen skulle förlora
något af sin värdighet. Alla sådana förut fattade beslut och be¬
stämmelser synas mig derför olämpliga. Beträffande anledningen,
hvarför man föreslagit detta tillägg, har jag erfarit att det varit
den, att många bland Stats-Utskottets ledamöter sjelfva hyste den
tanke, som de trodde vara delad af äfven andra riksdagsmän,
att nemligen sjelfva anslaget lättare skulle kunna genomdrifvas,
om det funnes någon borgen för att icke institutionen, sedan den
en gång blifvit införd, skulle befinnas medföra större kostnader,
än man från början antagit och vill för ändamålet utgifva. Jag
vill då erinra om huru man tillförene gått till väga vid liknande
tillfällen. Man har satt ett sådant anslag på extra stat, ty ehuru
skilnaden mellan ordinarie och extra anslag ursprungligen är den,
att de förra afse permanenta och de senare temporära och tillfäl¬
liga behof, har man dock äfven i alla tider uppfört på extra stat
anslag till sådana institutioner, om hvilkas fortfarande behöflighet
N:o 11.
10
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
Anslag till e
militär-medi-
oinsk i är okur i
'Forts.)
»man hyst någon ovisshet. Så till exempel står Styrelsen för sta¬
tens väg- och vattenbyggnader ännu på extra stat, emedan Riks¬
dagen vid åtskilliga tillfällen förklarat sig icke veta om denna
institution är sådan, som det dermed afsedda ändamålet kräfver.
Det synes mig derför vara full anledning att sätta nu ifrågava¬
rande anslag på extra stat, och en sådan åtgärd borde vara lika
lugnande som den här föreslagna skrifyelsen. Om då Kongl. Maj:t
vid en blifvande riksdag ånyo äskar anslag för samma ändamål,
måste begäran derom vara åtföljd af tillkännagifvande, huruvida
det nu begärda beloppet motsvarat behofvet, och Riksdagen får
ånyo taga frågan i öfvervägande utan att vara bunden af en så¬
dan skrifvelse, som den man nu velat bifoga anslagets beviljande.
På dessa skäl anhåller jag, att ifrågavarande 8,500 kronor måtte
såsom extra anslag beviljas, utan att dervid fästes det föreslagna
vilkoret.
Herr Hedlund: En föregående talares ord hafva gifvit mig
mod att ännu en gång yttra mig i detta ämne, ehuru jag må¬
hända redan genom mitt första anförande satt Kammarens tåla¬
mod på prof.
Min hufvudsakligaste betänklighet mot beviljandet af detta
anslag var, att man derigenom möjligen skulle skapa en fast in¬
stitution, som icke blott både till ändamål att fylla bristen i äldre
läkares undervisning, utan äfven lomme att ingripa i de yngre
läkarnes undervisning på det sätt, att denna kurs skulle blifva
ett kompetensviikor för befordran på militärläkarebanan; m.en,
om man, såsom den siste talaren föreslagit, ställer detta anslag
på extra stat, förlorar denna betänklighet eller detta argument
sin verkan, och jag för min de! tvekar då icke längre att bifalla
anslaget, förutsättande att dermed också det föreslagna tillägget
utes Intes.
Medan jag har ordet, ber jag att få nämna, med afseende å
hvad den högt ärade Kanslern för universiteten yttrade derom att
man icke bör förlänga den redan nu nog långa medicinska under¬
visningen, att jag fullkomligt delar hans farhågor i fråga om de
långa akademiska kurserna, men jag tror, att den medicinska kur¬
sens längd mindre beror på de rent medicinska studiernas vidlyf¬
tighet, än på de propedevtiska studiernas alltför stora omfång,
och om man icke skall få gråhåringar, som utgå från universite¬
ten, hör enligt min tanke inskränkning i dessa förberedande stu¬
dier göras. I sjelfva saken vill jag påpeka, att vi här hafva eu
god jemförelse i hvad man gjort på vissa orter för undervisnin¬
gen i ritning. Man ville i folkskolorna införa undervisning i rit¬
ning, men som det fans en del gamla lärare, som icke kunde
rita, inrättades provisoriska undervisningskurser, hvarigenom till¬
fälle öppnades för dessa äldre lärare att inhemta grunderna för
ritkonsten, och, sedan dessa äldre, lärare sålunda genomgått kur¬
sen,_ upphörde denna, ty undervisning i ritning meddelas nu i
seminarierna.
Som jag redan yttrat, skulle den betänklighet, jag hyst mot
Onsdagen den 15 Mars, f. in.
It
N:o 11.
detta anslag, häfvas, om man ginge in på den siste talarens för -Anslag till en
slag, h vilket jag derför gerna vill understödja, ock jag föreställer
mig äfven, att anslaget på sådant sätt skulle kafva större utsig- *’
ter att gå igenom i Andra Kammaren.
Grefve af Ugglas: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång
uppträder i denna fråga, men jag anser mig böra fästa uppmärk¬
samheten på ett yttrande af Grefve Hamilton, kvilket möjligen
skulle kunna missleda någon, ehuru jag är förvissad om, att detta
icke varit hans afsigt. Han invände nemligen emot mig och en
annan ledamot af Stats-Utskottet, att det af oss anförda skäl för
bibehållande af slutmeningen i Utskottets hemställan, eller att
man derigenom skulle kunna försäkra sig om Andra Kammarens
bifall till Kongl. Maj:ts förslag, icke vore hållbart, då Andra Kam¬
marens utskottsledamöter afgifvit reservation mot förevarande
punkt. Men jag vill då bedja herrarne vara goda och räkna,
huru många de äro, som reserverat sig. .De äro endast sex, och
sålunda hafva sex gått in på anslagets beviljande irnder vilkor af
det ifrågavarande tillägget. Under sådana förhållanden kan man
väl antaga, att samma skal, som gjort sig gällande för dessa sex,
som icke reserverat sig, äfven skall inverka på en och annan
ledamot i Kamrarne, och då jag är fullkomligt öfvertygad om
nyttan af denna speciela läkarekurs och jag i hvad fäll som helst
önskar dess införande, anser jag det vara rätt att begagna de
medel, som bereda åtminstone en chance att få förslaget att gä
igenom.
Emot en annan talare, som motsatte sig det ifrågasatta till¬
lägget egentligen af den orsak, att Riksdagen derigenom skulle
lägga ett band på sig sjelf för framtiden, ber jag få anmärka, att
detta bär sin fullkomliga läglighet hvad de närmast följande åren
beträffar, men å andra sidan bör det ju stå klart för hvar och
en, att Riksdagen icke kan fatta beslut bindande för all framtid,
utan om den efter till exempel 8 eller 9 år vill taga i betrak¬
tande möjligen inträffade nya förhållanden, lärer den nu omtvi¬
stade meningen icke utgöra något hinder derför.
Jag förklarar för min de! min öfvertygelse vara, att utan
detta tillägg komma en betydlig mängd röster att gå förlorade i
Andra Kammaren, hvilka deremot, med en dylik säkerhet för den
närmaste framtiden, skulle vara villige att nu bifalla Kongl. Maj:ts
förslag.
Herr Wijkander: Då den talare, som näst före den siste
hade ordet, för andra gången betonade, att den ifrågavarande un¬
dervisningen skulle hafva sin egentliga betydelse för de gamle
läkarne, ber jag få förklara, att jag anser detta bero på en miss¬
uppfattning. Faktum är, att de unga läkarne icke ega tillfälle
att vid de medicinska skolorna inhemta de kunskaper, hvilka de
behöfva för sin speciela utbildning till militärläkare. Förevarande
förslag afser att afhjelpa denna brist och bereda de unga läkarne
tillfälle att förvärfva sig de insigter, hvilka de icke kunna erhålla
N:o 11.
12
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
Anslag till en genom den allmänna medicinska undervisningen; derföre kar Stats-
militar-medi- Utskottet efter mitt förmenande ganska rigtigt föreslagit anslagets
CmS(VorUi')’S' uppförande å ordinarie stat. Jag ber att få instämma uti Grefve
Hamiltons yrkande.
Grefve Hamilton: Jag ber endast att få förena mig med
Herr Wsern uti det af honom framstälda förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talemannen, att under densamma hade afgifvits följande
yrkanden, nemligen l:o, att Utskottets förevarande hemställan måtte
bifallas; 2:o af Herr Wijkander, att samma hemställan skulle bi¬
fallas, dock med uteslutande af den senare delen deraf, så ly¬
dande: “men att vid anmälan af detta beslut Riksdagen må i
underdånighet anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t i nåder tillse, att
den ifrågavarande undervisningskursen så anordnas, att berörda
anslags belopp må framgent blifva för ändamålet tillräckligt";
samt 3:o af Herr Wcern, att Kammaren, med afslag å punktens
senare del, skulle bifalla den förra delen på det sätt, att det
ifrågavarande anslaget beviljades på extra stat.
Härefter framstälde Herr Grefven och Talmannen först proposi¬
tion på bifall till punkten, hvarvid svarades många ja och nej i
blandning, sedermera proposition på punktens antagande med ute¬
slutande af den senare delen deraf, då svaren utföllo med många
nej jemte åtskilliga ja, och slutligen proposition på Herr Weern s
ofvanberörda yrkande, hvilken proposition besvarades med många
så väl ja som nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Efter det Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens
framställning, såsom kontraproposition vid voteringen antagit bi¬
fall till punkten, uppsattes, justerades och anslogs följande vote¬
ringsproposition:
Den, som vill, att Kammaren, med afslag å senare delen af
Stats-Utskottets i 8:de punkten af utlåtandet N:o 18 gjorda hem¬
ställan, skall på det sätt bifalla förra delen af samma hemställan
att det ifrågavarande anslaget beviljas på extra stat, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles Utskottets förevarande hemställan oför¬
ändrad.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—50.
Nej—52.
Onsdagen den 15 Mars. f. in.
13
N:o 11.
9:de, 10:de och ll:te punkterna.
Biföllos.
I2:te punkten.
Mom. a. Förhöjning i
indelta arméns
Herr vice Talmannen: Såsom herran! e torde hafva, sett,
finnes äfven jag antecknad såsom reservant vid förevarande punkt, (K„rts.)
ehuru i olika rigtning mot flertalet af reservanterne i denna Kam¬
mare. Flera skäl hafva dertill föranledt mig, och ett af dem är,
att jag icke kan godkänna den motivering, som ligger till grund
för Utskottets hemställan om afslag, och detta icke endast der¬
före, att deri yrkas afslag, utan äfven emedan i densamma inkastats
satser, hvilka jag anser allt för vådliga för att kunna med tyst¬
nad förbigås. Jag vill emellertid icke, för den händelse att re¬
sultatet af Kammarens förhandlingar öfver förevarande punkt blif-
ver bifall till vare sig mitt eller öfrige reservanters yrkande, och
således Utskottets motivering lemnas å sido, besvära Kammaren
med de anmärkningar, hvartill samma motivering kan gifva mig
anledning, utan jag ber endast få reservera min rätt dertill, derest
någon diskussion skulle öfver nämnda motivering uppstå.
Hvad sjelfva saken beträffar, är det visserligen sant, att an¬
slaget till vapenöfningar under loppet af de sista tio åren under¬
gått eu betydlig förhöjning, men denna har varit motiverad af
nämnda öfningars utsträckning, hvaremot till följd af de förändrade
prisen icke försiggått någon förhöjning i anslaget. Hen plan, som
Kongl. Maj:t för dessa öfningar godkänt, har äfven Riksdagen vid
särskilda tillfällen gillat; men för öfningarnes utförande i enlig¬
het med densamma räcka icke de medel, som blifvit anslagna, och
särskildt har det visat sig, att de större fältöfningarne, som äro
nödvändiga så väl för truppen som i synnerhet för befälet-, icke
kunna hållas på det sätt meningen vant, eller hvarje år, utan
förekommit endast tre gånger på nio år och således hvart tre¬
dje år. .
En del af Utskottets ledamöter hafva i sin reservation yrkat ett
lägre anslag än det Kongl. Maj:t begärt, såsom förhållandet var
äfven föregående år, och till grund lör detta lägre anslags bestäm¬
mande skulle ligga en beräkning öfver medelpriset för fem ar.
Jag vill icke betrida rigtigheten af denna beräkning, men jaguar
icke sett den, och likasom jag förra året icke instämde uti det
yrkande, som på grund af densamma framstäldes, har jag icke
heller nu ansett mig kunna göra det. Deremot har jag för mig
två förra året af Arméförvaltningen uppgjorda beräkningar, som
utvisa ett större behof, och för så vidt jag kan se, skulle den
ovilkorliga följden af det lägre anslagets beviljande blifva en af¬
kortning i vapenöfningarne. Det är sant, att armén bluver äfven
N:o 11.
11
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
Förhöjning i
indelta arméns
öfning s-
atislag.
(Forts.)
i det fallet icke oöfvad,. men icke vinner den den öfning som
Kongl. Maj:t afsett och Riksdagen äfven i principen gillat.
På grund häraf har jag i min reservation yrkat det större
anslaget och anser mig nu böra qvarstå vid detta mitt yrkande.
„ ^on lrsi.1 er: Jag har med största uppmärksamhet läst
sa val Utskottets som reservanternes förslag i förevarande punkt
och dervid kommit till den åsigt, att motiven icke i någotdera
förslaget öfverensstämma med klämmen. Utskottet hemställer om
utslag å den begärda förhöjningen af anslaget till indelta arméns
öfningar förnämligast på den grund, att hvarje utsträckning af
exercisen vid armén ökar rust- och rotehållarens börda. Dervid
bär Utskottet icke beaktat, hvad reservanterne mycket rigtigtan-
tydt, att det icke är frågan om ökade öfningar, utan om anslagets
höjande i anseende till stegrade varupris för uppehållande af
de öfmngar, som redan nu äro eller åtminstone anses vara af
statsmakterna, enligt en antagen plan, faststälda. Jag tror att
Utskottet bort, för att intaga en klar ställning till frågan, hafva
sagt, att de i nämnda plan upptagna öfningarne äro i allmänhet
tilltagna längre än som under nuvarande förhållanden kan anses
nyttigt och lämpligt, alldenstund dessa öfningar utsträckts öfver
den gräns, som icke kan öfverskridas, utan att indelta armén,
iivars soldatesk består åt jordbrukare, hotas med upplösning'.
Hvad åter beträffar reservanterne, kan jag icke förslå annat,
an att om de anse skäl finnas att tillhandahålla Kong]. Makt
tillräckliga medel för öfningarnes uppehållande efter planen, borde
de beviljat det af Kong!. Slöjd föreslagna anslaget oförminskadt.
-ifeu skal de anföra, hvarföre de anse en nedsättning böra ega
r™’ elJ.®r att beräkningen skulle ske efter fem års medelpris i
stället för efter den åt Arméförvaltningen angifna grund, kanfas
för mm del. icke fatta. Jag hemställer till dem, om de verkligen
tio, att öfningarne nästkommande år skola kunna verkställas om
anslaget höjes blott med 270,000 kronor.
. -Deri siste talaren framhöll, att, om anslaget till öfningarne
nöjdes blott till sistnämnda belopp och ej till 425.000 kronor? som
nvongi. Maj:t föreslagit, detta ofelbart komme att leda derhän, att
en del af de öfningar planen upptager måste inskränkas eller in¬
ställas.^ 1 afseende å den summa, som Kong], Maj:t begärt, ber
)aS *a Iasta uppmärksamhet, på, att ungefär ett lika belopp beräk¬
nades vid sista statsregi eringen vara bebo Sigt; och detta synes
mig bevisa att det är alldeles fåfängt hoppas, att det af reservan¬
terne beräknade anslaget skall kunna räcka till.
Det förefaller mig’ som både Utskottet och reservanterne anse
att med den arméorganisation, vi nu hafva, går det ej an hafva
sa langa öfmngar som planen bestämmer, men Utskottet vill min¬
ska dem i någon mån mera än resevanterne.
, ändamål man med de långa öfningarne afsett, eller att
bilda kadrer jör.en blifvande värnpligtsarmé, möter, enligt min
uppfattning, så många hinder, beroende på organisationen och det
Onsdagen den 15 Mars, f. m. 15 NtO 11.
sätt, hvarpå manskapet måste rekryteras, att man icke heller i Förhöjning %
det afseendet kan erhålla den fördel man förestält sig. uueöf
Jag förenar mig med Utskottet i det slut, hvartill Utskottet anslag.
kommit, men jag skulle, såsom nämndt, önskat att det varit mera (Forts.)
välbetänkt motiveradt.
Vid förra riksdagen var jag bland dem, som motsatte sig
öfninganslagets höjande; jag är af samma åsigt nu och tror ej
att ökade öfningar utöfver dem, hvartill medel redan finnas till¬
gängliga, kunna ur någon synpunkt vara önskliga; en ny arméorga¬
nisation kunna vi väl ock hoppas snart blifva införd.
Jag röstar för bifall till Utskottets förslag.
Herr (trefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit
utfärdadt till sammanträdets fortsättning kl. 7 e. m.
Herr Ekman, Carl: Den föregående talaren har nu åter
framhållit, hvad förut i denna Kammare blifvit anmärkt, eller att
motiven till en af Utskottet gjord framställning icke skulle vara
fullt nöjaktiga. Det torde då vara skäl att en gång för alla
erinra om ett förhållande, som dock borde vara lätt insedt af
eu hvar ledamot af Riksdagen, att i ett Utskott, som är samman¬
satt af 24 personer och som har så många frågor att behandla
som Stats-Utskottet, är det omöjligt, med mindre Riksdagen deri¬
genom skulle blifva i ej ringa mån förlängd, att åstadkomma en
motivering, som vid alla tillfällen utreder hvad majoriteten i de
minsta detaljer önskar anfördt såsom stöd för den framställning,
med hvilken Utskottet framkommer. Föreskrifver Riksdagen att
Utskottet skall göra detta, så låter det sig naturligen verkställa,
men då måste äfven motiveringen till hvarje framställning blifva
föremål för en så grundlig behandling, att deraf uppstår ett helt
annat och mera vidlyftigt arbete, än Utskottet ansett att Riks¬
dagen af detsamma önskar.
Hvad nu beträffar motiveringen till den förevarande punkten,
så lärer det icke vara min sak att försvara densamma, alldenstund
jag anfört min reservation; jag skulle således möjligen kunna för¬
bigå deri med tystnad, men det torde icke vara ur vägen, att jag
lemnar Kammaren en liten inblick i de åsigter, hviska jag tror,
ehuru icke i motiveringen uttalade, likväl i väsentlig män hafva
bidragit till den framställning, majoriteten för Riksdagen framlagt.
Jag tror icke, att det stått för majoriteten fullt klart, att fråga
icke varit om annat, än att öfningarne skulle ske efter samma
plan, som Konungen och Riksdagen förut bestämt, utan man har
verkligen trott, att det varit ifrågasatt att verkställa öfningarne
i större utsträckning och att på grund deraf det nu begärda, tem-
ligen betydliga anslagsbeloppet vore erforderligt. Att man likväl
i motiven icke tillåtit sig uttala något sådant, som hos en eller
annan ledamot kunnat vara en föreställning, men hvilket man icke
förmått fullt klart ådagalägga, är ju naturligt. Vidare tror jag,
att åtskillige, som varit i tillfälle att på närmare håll se, huru
anordningarne blifvit vidtagna för de större fältmanövrerna, som
N:o 11.
16
Onsdagen den 15 Mars, f. re.
Förhöjning i\ egt ram, trött sig finna, att genom iakttagande af ett annat för-
Aflings- ',S Näringssätt än det hittills brukliga skulle större besparingar kun-
ansiag. nät göras, hvarigenom de gifna anslagen blifvit mera tillräckliga,
(Forts.) än de under de föregående åren visat sig hafva varit. Jag får
öppet bekänna att jag tror, att i detta afseende något kunde vara
att gorå, . och detta säger jag utan att derigenom vilja göra mig
skyldig till uttalande af något klander mot dem, som haft sig
ålagdt att vidtaga dessa anordningar. Af erfarenheten känna vi
något hvar, att. när man vet att man för ett visst ändamål är
inskränkt till vissa .tillgångar, kunna dessa tillgångar göras för
sitt ändamål mera tillräckliga, än om man vet att man kan an¬
vända tillgångar, som till sitt belopp icke äro så begränsade.
Detta är äfven en af de anledningar, hvarför jag, ehuru jag val
vet, att fråga icke är om att verkställa öfningar efter någon annan
och vidsträcktare plan än den en gång faststälda, likväl trott,
att man . skulle kunna befordra det här åsyftade målet, som är
arméns tjenstduglighet,. genom att anvisa ett belopp, något mindre
än det. af Kongl. Maj:t äskade. Det har dervid synts mig, att
man ej kunde följa någon annan och bättre beräkningsgrund än
den, som af reservanterne blifvit angifven och som äfven är der.
samma som den, hvilken af den militäre ledamoten i föregående
års. Stats-Utskott följdes, då han för sin del tillstyrkte, att Kongl,
Maj:ts då framlagda förslag om ökande af öfningsanslaget måtte
så till vida bifallas, att för ändamålet anvisades 270,000 kronor.
Efter denna i korthet afgifna förklaring om huru jag betrak¬
tat förevarande fråga, vågar jag anhålla om-proposition på bifall
till. den af åtskiilige ledamöter i denna, Kammare afgifna reser¬
vation.
Herr Mannerskantz: Den siste aktade talaren — Stats¬
utskottets ordförande — yttrade, att man i allmänhet icke kunde
vänta., att nämnda Utskott på något nöjaktigt, rigtigt eller full¬
ständigt sätt skulle motivera sina framställningar till Riksdagen,
och. att. man derföre icke heller borde fästa någon vigt vid den
motivering, som åtföljer Utskottets hemställan i den nu föredragna
punkten. Det måste också medgifvas, att vi sedan länge äro
vana vid, att Utskottets motiv alltid äro korta och, om icke
alltid dock alltför ofta, jemväl mycket litet innehållsrika. Vid
detta tillfälle möter oss dock det egna förhållandet, att vi ifrån
Utskottet hafva fått emottaga en motivering, som icke blott är
mycket kort, utan som, efter min uppfattning deraf, också på
samma gång har ett särdeles kärnfullt innehåll; ty den innefat¬
tar eu med raska, och säkra drag gjord teckning af hela den ställ¬
ning hvari den vigtiga frågan om betryggandet af vårt lands för¬
svar. för närvarande befinner sig, och lemnar derföre osökt an¬
ledning att — såsom kommentarie!' till Utskottets yttrande —
derom anställa några betraktelser.
Innan jag ingår deri, måste jag dock uttala eu anmärkning
emot Utskottets för mig, likasom säkerligen för hvarje annan oin¬
vigd, alldeles obegripliga förfaringssätt, att i samma punkt gifva
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
17
N:o 11.
svar å en Kongl. proposition, angående tillökning i anslaget för Förhöjning i
indelta arméens vapenöfningar, och å ett par enskilda motioner,
som åsyfta en total förändring af hela vår nu varande härorga- “anslag.
nisation. Det är någonting häri, som. såsom jag sagt, har ett (Forts.)
mycket oförklarligt utseende, men då denna del af föreliggande
fråga är af jemförelsevis ringa vigt, vill jag icke heller uppehålla
mig med att försöka leta upp skälen, hvarföre Utskottet gjort
denna sammankoppling af så olikartade ämnen, och jag öfvergår
derföre till det hufvudsakliga i Utskottets märkliga motivering,
eller till granskning af de verkliga, egentliga skal, hvarpå Utskot¬
tet velat stödja sig, då det afstyrkt bifall till Kongl. Ma:jts pro¬
position om den i fråga varande, för det uppgifna vigtiga ända¬
målet väl behöfliga anslagstillökningen.
Utskottet yttrar härom, att det, under nu varande förhållan¬
den, då fråga är om en reorganisation af hela vårt förs vars vä¬
sende till lands, med allt hvad dertill hörer, icke finner skäl eller
anser vara af oundgängligt behof påkalladt att taga i betrak¬
tande en sådan fråga som den, att bibehålla den indelta hären i
fullt tjenstbar skick, genom att bevilja den anslagstillökning, som
Kongl. Maj:t begärt och förklarat oundgängligen behöfvas, för
att göra det möjligt att tillämpa deg runder för denna härs öfning,
som redan af begge statsmakterna blindt, såsom rigtiga och än¬
damålsenliga, godkända och antagna. Utskottet antyder härmed,
att, då den indelta härorganisationen blifvit utdömd och förkla¬
rats böra upphäfvas, är det icke längre skäl att kosta någonting
på den eller att lemna några medel för att bevara dess använd¬
barhet i behofvets stund till vårt lands försvar. Men om så¬
lunda hädanefter ingenting skall få göras för att söka vidmakt¬
hålla denna utdömda härs tjenstduglighet, måste väl vara af den
högsta vigt att få veta, huru länge vi skola nödgas vänta, innan
vi kunna få något annat i stället för det vi nu ega; men härom
har man hvarken i något meddelande ifrån regeringen vid denna
riksdag eller i något yttrande ifrån Stats-Utskottet påträffat den
ringaste antydan; och derföre står nu beklagligen framför oss den
mörka utsigten, att, intill dess den, genom sin sammanfogning
med frågan om en total omskapning från grunden af alla våra
skatteförhållanden, synnerligen svårlösta frågan om en på den
långt utsträckta allmänna värnpliktens här i landet ännu okända
grund byggd ny försvarsorganisation hunnit komma tram i en för
allmänna tänkesättet så antaglig form, att den kan blifva af stats¬
makterna godkänd, så länge skola vi icke få göra någonting, ej
blott intet för att bättre betrygga oss emot dock när som helst
möjliga fiendtliga anfall, utan icke ens.så mycket, som_fordras
för att vidmakthålla den gamla härorganisationen i det tillstånd,
hvari den nu befinner sig, eller så att den — så länge den ännu
finnes till — kan bereda oss någon trygghet, att vi må veta vårt
land icke vara alldeles oförsvaradt. Och hvarföre vill nu Utskot¬
tet försätta eller bibehålla oss uti detta antagligen ganska lång¬
variga osäkerhetstillstånd? Jo, detta angifver Utskottet till en
Första Kammarens /'rot. 1876. AT:o 11. 2
>:o 11.
18
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
Förhöjning i del vara derföre, att man, under afvaktan på den tillämnade vidt
mdegfni“r™éns omfattande reformens utförande, hvarken genom öfningarnes ut-
"ansiåg. sträckning bör betunga de rustnings- och roteringsskyldige mera.
(Forts.) än de förut varit, eller gifva desse någon lindrande godtgörelse
för den ökade börda, som möjligen kan behöfva åläggas dem.
Men detta skäl hänvisar oförtydbart derpå, att Utskottets ledande
män sjelfve ännu anse den sammansatta frågan om både försvars-
och skatteväsendets ordnande vara långt ifrån sin lösning; ty
man hade väl annars bort inom Utskottet kunna förutsätta, att
samtlige rust- eller rotehållare, under de sista återstående få år,
som de hade att bära den gamla institutionens börclor, icke skulle
vara motvilliga att åtaga sig någon liten tillökning deri, och jag
föreställer mig, att en hvar ibland dem, under utsigt att snart
vinna ett stort, efterlängtadt mål, gerna skulle underkastat sig
någon uppoffring derför. Äfven denna del af Utskottets ytt¬
rande innebär emellertid både ett afbrott i den närvarande insti¬
tutionens upprätthållande i oförsvagadt skick och.ett undanskju¬
tande till obestämd framtid af hela den stora reformfrågans ge¬
nomförande, och detta måste jag anse vara i hög grad både orätt
och skadligt, och skall det anses vara en nödvändig följd af det
för ett par år sedan af statsmakterna antagna systemet för ett
samtidigt omskapande af våra mest vigtiga samhällsförhållanden,
då må väl vi inom denna Kammare, som voro emot detta system,
när det här godkändes, nu hafva full befogenhet säga: se der re¬
dan inträffade de förderfliga följder, som afösa blifvitförutspådda!
De visa sig nu så klara, dessa följder, att icke nog ofta kan upp¬
repas, att om detta system skall vidhållas och ega bestånd, utan
att frågan om den nya härordningens införande snart får en till¬
fredsställande lösning, då kommer vår indelta här att blifva i
grunden förstörd, långt innan vi hinna förvärfva oss något annat
mera.betryggande försvar.
Ännu ett motiv för afslag har af Utskottet anförts, som är
ganska märkligt, då nemligen Utskottet yttrat: “och då på sista
tiden statsinkomsterna visat sig vara i nedgående, bör denna om¬
ständighet mana till försigtighet vid utgifternas bestämmande.“
Ja, detta låter väl säga sig, men det kan ock uppfattas såsomen
framtidshägring af hvad som en gång komma skall; ty detta
samma skäl, “att statsinkomsterna äro i nedgående11, skall sä¬
kerligen ännu mången gång anföras såsom hinder både emot att
gifva _ den nya arméorganisationen all erforderlig styrka, när
den tillskapas, och emot dess utveckling genom tillräckliga öfnin-
gar, sedan den väl kommit till stånd, så mycket mera, som ut¬
gifterna för och under den nya organisationen nödvändigtvis må¬
ste blifva betydligt mycket större än under den gamla. Och detta
kraftiga skäl, att vi sakna tillgångar för det nyas fullständiga
både genomförande och underhåll, skall ock komma att bidraga
att ännu länge hålla oss i vanmakt, medan vi vänta på det säkra
värn för vårt lands sjelfständighet, som blifvit oss lofvadt.
Jag vill icke vara alltför vidlyftig i mitt yttrande öfver Ut¬
skottets framstälda satser; men jag bär ifrån början af mitt del-
Onsdagen den 15 Mars, f. m. 19 Jf;0 jj.
tagande i det offentliga lifvet alltid varit så varm för den saken, Förhöjning i
att vi en gång skulle kunna erhålla ett fullt betryggande för-indel(u arméns
svar, att jag icke kunnat underlåta uttala mina bekymmer der-
öfver, då jag tycker mig se, huru denna lifssak för vårt land nu (Forts)
an en gång är på_ väg att falla i glömska. När vid senaste
riksdag Kongl. Maj:ts förslag till en ny härordning inkom, mo¬
tiverades dess framläggande vid den tidpunkten af föredragande
Departements-chefen på ett sådant sätt, att han derigenom ingaf
förhoppning, att fastän åtskilliga tillhörande vigtiga förslag då
ännu fattades, reformfrågan i sin helhet dock skulle kunna före¬
komma till behandling redan vid denna nu innevarande riksdag;
och så stor vigt lade Herr Krigsministern då på att få det af
honom uppgjorda förslaget genast till Riksdagen öfverlemnadt,
att han yttrade: “att ett uppskof med förslagets framläggande
skulle kunna leda till ett sådant misstroende, att detta maktpå¬
liggande ärende icke längre i hans händer kunde vänta någon
framgång." Hvad man må kunna säga om detta förslag till
dess grund och innehåll samt lämplighet att just då framläggas,
så mycket är säkert, att regeringen derigenom visade sig vara
för saken och fäst besluten att ofördröjligen försöka genomföra
den mycket invecklade stora reformfrågans lösning. I den för
denna Riksdag framlagda Kongl. propositionen spårar man der¬
emot icke något verksamt nit för sakens snara utförande, ity,
såsom jag redan nämnt, ingen den ringaste antydan finnes, huru
länge skall dröjas, innan försök ånyo göras att få härordningsfrå-
gan löst. Visade sig någon värme vid förra årets regeringsför-
slag, möta oss nu endast kyliga eller svala fläktar, som i Utskot¬
tets betänkande öfvergått till den fullkomligaste köld. Här i bör¬
jan af sin motivering säger nemligen Utskottet: “att frågan om
försvarets ordnande, så att säga, ännu står på dagordningen;" —
och detta ännu, sammanstäldt med hvad Utskottet i öfrigt har
yttrat, kan jag ej tolka annorlunda, än att, om ock den ljusare
dager än ej är alldeles borta, hvari vårt lands vigtigaste sam¬
hällsfråga — om erhållande utan dröjsmål af ett fullt betryg¬
gande försvar— under någon tid har varit stäld, så håller den nu
på att aftaga och försvinna. Den sol, medförande lif och värme för
dess lösning, hvaraf denna fråga under några senare år varit
belyst, är nu på väg att gå ned under horisonten, och icke
så som det tillgår under vårt himmelsstreck — utan såsom om
den sjönke ned i polarregionernas långa mörka natt, der under
den starka vinterkölden allt fryser fast i isen, innan någon ljus¬
nande morgongryning åter begynner visa sig; och det är icke
blott en lösgrundad, i luften sväfvande bild detta, utan jag har
förr varit med mången gång, då, sedan det lifliga intressets sol
stått högt på himmelen och gjort denna fråga brännande, långa
mellanrum kommit, då allt äter sjunkit ned i likgiltighetens djupa
sömn. Men detta har jag icke nu om igen velat vara med om,
utan att åtminstone uttala min tanke om faran att låta allt åter
sjunka ned i en sådan dvala, och med några ord häntyda på, att
det nu är så mycket angelägnare att taga oss till vara derför,
N:o 11.
20
Onsdagen den 15 Mars, f. in.
Förhöjning i som vi, liar vi förra gången väcktes upp, dock hade vår gamla.
indelta armensbepröfvade kärorganisation qvar att lita till, som då ännu höll
äifrångå- fast j gjna stärka fogningar, men vid vårt nästa uppvaknande,
(Forts!) sedan man börjat att hvart efter annat taga bort de band, som sam¬
manhållit det gamla, så att detta håller på att sönderfalla och
brista, icke mera skola ega någon försvarsbyggnad att sluta oss
inom, nog stark att motstå, om, såsom på andra håll dock visat
sig kunna hända, en starkare storm skulle bryta lös öfver oss
och härja fram med den våldsamhet, att hela vår tillvaro derige¬
nom hotades.
Jag tror att allt detta, som jag nu måst rigta uppmärksam¬
heten på, tydligen visar att vi, hvilka planer för vårt försvars-
väsendes framtida ordnande vi än hysa, och hvilka andra om-
skapningar man än dermed vill förbinda, dock icke får försumma nå¬
got tillfälle att, så vidt som möjligt är, upprätthålla vår gamla
indelta härs oförminskade duglighet, intill dess den emot något
nytt, verkligt bättre, kan utbytas, och då den fråga, som nu egent¬
ligen föreligger, eller den om beviljandet af en, för verkställande
af denna härs årliga vapenöfning^’ efter förut uppgjord plan, be¬
visligen behöflig auslagstillökning, afser att lemna ett af de allra
kraftigaste bidrag till ett sådant vidmakthållande, så synes mig
att Kamrarne borde vara så mycket mera villiga att bifalla den
Kongl. propositionen härom, som här icke så mycket gäller att
bereda tillfälle att åt manskapet gifva en någorlunda tillfyllest¬
görande öfning, emedan detta säkerligen alltid kommer att i främ¬
sta rummet ske, utan fast hellre att kunna öfva härens både hö¬
gre och lägre befäl på ett sådant sätt, att det derigenom för¬
värfva!’ skicklighet att såsom dess fullt duglige och pålitlige le¬
dare kunna föra manskapet ut i striden, när helst eu gång ett
krig utbryter — och då sådan ledning, hvaraf stridernas utgång
oftast beror, alltid kommer att lika väl behöfvas, antingen hären
är sammansatt af indelta eller värfvade soldater eller framdeles
blir bildad af utskrifne värnpligtige — synes mig all behöflig kost¬
nad för befälets krigsbildning böra under hvarje förhållande an¬
ses väl använd, och dess nytta af ingen kunna förnekas.
Om man sålunda måste anse hvad som för indelta härens va-
penöfningar behöfves också nu böra lemnas, må man visserligen
tycka det vara en smaksak, antingen man skall bevilja det större
belopp, som Kongl. Maj:t begärt, eller endast den mindre sum¬
man, för att, såsom här ofta talas, visa sig vilja fästa afseende
på den Andra Kammarens mening. Men i detta fallet kan icke
hos mig råda någon tvekan, utan om det förelägges mig att få
rösta om det större anslaget, så bifaller jag det ovilkorligen, både
emedan jag anser det för sitt uppgifna ändamål mycket väl be¬
höfvas, och derföre att jag tror mig derigenom få någon utsigt
qvar, att genom att bevara den nu varande armens duglighet,
hafva åtminstone något stöd för vårt försvar i behåll, medan vi
vänta på en annan härorganisation. Skulle man dock från den
andra sidan här icke vilja fordra mera än den af flere reservan¬
ter från denna Kammare äskade mindre anslagssumman, så nöd-
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
21
N:o 11.
gas_jag
lertid i
stäldt.
naturligtvis nöja
det yrkande som
mig dermed,
af herr vice
Jag förenar mig emel- Förhöjning %
Talmannen blifvit fram-mddUl armens
ojnings-
af Ugglas:
med anledning'
nämnde derom att, enligt
Grefve
några ord
Jag är egentligen uppkallad att yttra
af hvad en talare, herr von Geijer,
hans uppfattning, oaktadt det icke af
anslag.
(Forts.)
reservanterne blifvit uttaladt, det dock föresväfvade dem en tanke
på att möjligen öfningarne skulle kunna något inskränkas. I det
fallet ber jag att få återkalla i minnet, huru denna reservation
ursprungligen uppkommit. Den uppsattes och de uppgifter, hvarpå
beräkningen grundades, lemnades af en ledamot i Kammaren, som
herrarne hafva svårt att beskylla för att på något sätt hafva ve¬
lat inskränka arméens öfningar, nemligen general af Klint. Så¬
som ett ytterligare stöd för att en sådan tanke på att en in¬
skränkning af mötena skulle kunna ega rum icke är den rätta,
ber jag att få uppläsa de tre rader, hvarmed hans reservation till
motsvarande punkt vid förra riksdagen börjar: “att bevisa nödvän¬
digheten af detta anslags förhöjande torde näppeligen behöfvas;
öfningarne kunna och böra icke inskränkas; prisen på lifsförnö-
denheter af alla slag hafva stigit till en hittills oerhörd höjd!11
Det är således alldeles uppenbart, att, då han föreslog nedsätt¬
ning i det af Kongl. Maj:t äskade anslag till 270,000 kronor, nå¬
gon tanke icke hos honom fans att inskränka tiden för mötena
för att bringa kostnaden derför inom det anslag, han beräknat.
Beräkningen uppgjordes af honom, hvilken ansågs vara den ende
inom Utskottet, som kunde gorå det, på grund af uppgifter, som
han från Arméförvaltningens intendents-departement erhöll å ifrå¬
gavarande kostnader under de fem föregående åren. Jag instämde
då med honom och gör det äfven nu, emedan jag icke anser det
vara rätt att till grund för ett anslags ökande lägga beräkning
af sådana förhållanden, som under ett enda år egt rum, och hvilka
kunna vara ganska tillfälliga. Han uppgjorde således sitt förslag
på grund af en medelberäkning för fem år, och jag slöt mig till
hans reservation, emedan jag ansåg detta beräkningssätt riktigt.
Vid denna riksdag bar jag haft två skål att vidhålla denna åsigt.
Det första är, att jag, såsom jag nyss sade, anser denna beräk¬
ning rigtigare än den, som på grund af ett enda års behof blif¬
vit af Kongl. Maj:t uppgjord. Det andra är att, då jag vill be¬
visa nödvändigheten af ett anslag, så måste jag ställa mig så, att
jag kan försvara den siffra jag uppställer. Då efter min uppfatt¬
ning man icke kan bestrida rigtigheten af att i detta fall taga
flera års utgifter såsom medium, kan jag icke med fullt skäl till¬
styrka antagandet af en annan siffra än den, som sålunda erhål¬
len, är den rätta; och jag kan således icke möta de inkast, som
göras mo£ beviljande af en summa, som är uppstäld på ett sätt,
som jag icke kan försvara. Jag tror derföre för min del, att re¬
servanterne förra året både rätt; och rätt erhöllo de också i denna
Kammare. Jag har icke protokollet för förra riksdagen till hands,
men om jag icke missminner mig alltför mycket, anslöt sig till
N:o 11.
Förhöjning
indelta armé',
öfning s-
anslag.
(Forts.)
22 Onsdagen den 15 Mars, f. m.
i och med krigsministern till den reservation, som då afgafs. Då
“vi således ännu hafva samma uppfattning af saken, som vid förra
riksdagen, och Kammaren gillat denna uppfattning, tror jag det
vara skäl att äfven nu vidhålla densamma; och det är val allde¬
les gifvet, att jag med större framgång skall kunna bevisa behof-
vet af anslagsförökningen, om jag kan undanrödja alla de invänd¬
ningar, som kunna göras i afseende på beräkningens vigtighet.
Jag tror att reservanterne hafva rätt och yrkar derföre bi¬
fall till deras nu afgifna reservationer.
Herr Wijkander: Jag vågar icke följa den näst siste talaren
på det område, dit han i sitt anförande förflyttat denna fråga, ty
jag är icke någon teckentydare; för mig, som är en bland de få
af denna Kammares ledamöter, som för närvarande äro i effektiv
krigstjenst, är det hufvudsakligen af vigt att bevisa nödvändig¬
heten af det ifrågavarande anslagets förhöjning. Jag tror icke,
att här är fråga om införandet af någon ny härordning eller att
skapa befäl för en sådan, utan att det helt enkelt är meningen
att, till dess man fått något bättre, bevara det dugliga och använd¬
bara man egen, och det är otänkbart att en armé, som icke fått
erforderlig öfning, kan vara duglig. Het är ett faktum, att genom
anslagets bibehållande vid sitt nuvarande belopp — och det är detta
som af Utskottets majoritet blifvit föreslaget — öfningarnes be¬
höriga upprätthållande omöjliggöres, och att, äfven om de skulle
i någon mån inskränkas, de anvisade medlen dock äro för ringa.
Vid sådant förhållande tror jag för min del, att man icke kan
försvara ett förvägrande af ifrågavarande anslag, då derigenom
skulle läggas hinder för bibehållande af indelta arméns öfningar
i °den utsträckning, som, ehuru långt ifrån tillräcklig, likväl af
båda statsmakterna hittills ansetts böra uppställas såsom ett
minimum.
Jag vill icke inlåta mig på den af Utskottet gjorda motive¬
ring, hvilken af en talare nyss blifvit granskad; dock får jag,
med upprepande af hvad denne derom redan yttrat, bekänna att
jag finner det af Utskottet åberopade förhållande, att man väntar
något nytt, vara det allra orimligaste skäl för att upphöra med
öfvandet af det gamla; ty hvilka skola skapa detta nya, om icke
den nuvarande arméns befäl? Derför, om man tänker sig få en
ny härordning, är det, för att erhålla något dugligt, dubbelt nöd¬
vändigt att öfva det som ännu består.
Jag ber att fä instämma i den af Herr vice Talmannen uttryckta
åsigt, och ämnar rösta för det, som lemnar mest tillfälle att öfva
armén. Sannerligen det blir för mycket!
Hans Excellens Herr Björnstjerna: Jag kan icke neka
mig nöjet att till en början uttrycka min erkänsla mot Stats¬
utskottet för den välvilja, som i allmänhet kommit denna hufvud-
tjtel_ till del.. Jag skulle likväl önskat, att denna välvilja sträckt
sig jemväl till denna särskilrlt vigtiga punkt. Det har redan blifvit
af flere talare framhållet, huru väsentligt det är för arméen, att
23
N:o 11.
Onsdagen den 15 Mars, f. in.
deri får oförminskade åtnjuta de för densamma en gång bestämda Förhöjning t
öfningar. Här är icke fråga om någon utsträckning'af dessa,‘
utan endast att bereda en tillgång för desammas upprätthållande anslag.
på det sätt, som en gång blifvit bestämdt, men som till följd af (Farta.)
ökade pris icke med hittills beviljade anslag kunnat genom¬
föras. Utskottet har afstyrkt all. förhöjning af anslaget, i den
föreställning, såsom i motiven blifvit framhållet, att med den¬
samma skulle afses en utsträckning af vapenöfningarne, hvilken
skulle åt rust- och rotehållare gifva ett berättigad! anspråk på
ersättning. Detta är från början ett misstag af Utskottet, allden¬
stund någon sådan utsträckning icke är tillämnad, men äfven om
så skulle vara förhållandet, kan jag icke rätt fatta, på hvad grund
rust- och rotehållare skulle kunna framställa ett sådant ersätt¬
ningsanspråk. Men jag vill icke fästa mig vidare vid motiveringen,
då, såsom af Utskottets ordförande blifvit framhållet, med den
skyndsamhet som vid ärendenas behandling inom Utskottet måste
iakttagas, Utskottet icke, utan1', att ärendenas gång deraf skulle
lida, kan sysselsätta sig synnerligen med motiveringen,^vid hvithet
förhållande jag, såsom sagdt, icke vill närmare inlåta mig på
motiven i förevarande fråga, utan tillskrifver bristerna i de¬
samma den nyss omnämnda skyndsamheten.
En talare, som varmt intresserar sig för vårt försvarsverk,
bär trott sig vid denna riksdag finna eu större köld hos rege¬
ringen för åvägabringande af en förbättring i detsamma. Jag kan
försäkra, att så icke är händelsen, utan att regeringen anser så¬
som ett det vigtigaste mål att kunna se denna för fosterlandet
öfverhängande vigtiga sak på ett tillfredsställande sätt ordnad, men
att skälet, hvarför vid denna riksdag något förslag icke kunnat
framläggas, är att söka i det för herrarne väl bekanta förhållande,
att den utredning, som Riksdagen önskat få på samma gång som
den nya organisationen sig förelagd, icke hunnit i sin helhet
åstadkommas. Den stora frågan har derför måst uppskjutas till
ett följande år, men något bevis på köld hos regeringen för den¬
samma bör man dock icke kunna häri spåra.
En talare strax i min närhet har framstäf, hurusom den be¬
räkning öfver kostnaderna för vapenöfningarne, som af reservan¬
terna blifvit uppgjord, troligen skulle vara rigtigare än den af
intendents-departementet utarbetade. För min del kan jag icke
föreställa mig att så är förhållandet, utan tror, att man kommer
den rätta siffran närmare, om man vid bestämmandet af priserna
för år 1877 grundar sin beräkning på nu varande eller under sist¬
lidna och näst derförutgångna år gällande pris, men ej för längre
tid tillbaka, enär, såsom bekant, prisen under de senaste åren
betydligt ökats och föga utsigt förefinnes, att de i någon väsentlig
man skola falla. Samme talare bär trott sig minnas att chefen
för Landtförsvars-departementet vid förra riksdagen anslöt sig
till den af honom uttalade mening. Chefen för nämnda departe¬
ment var då, såsom nu, icke tillstädes i denna Kammare, och jag,
som både den äran föra hans talan, beslöt mig visserligen om¬
sider, sedan från så många båll blifvit framhållet vådan af att
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
N:o 11, 24
Förhöjning '! med ingen Utsigt till framgång begära ett högre anslag, att till-
öZiZrnS styrka (len lägre summan af 270,000 kronor i stället för den af
anslag, Kongl. Maj:t äskade.
(Forts.) Jag hoppas att förhållandena vid denna riksdag äro annor¬
lunda och får på sådan grund yrka bifall till Kongl. Maj:ts pro¬
position.
rlerr Wrern, Carl Fredrik: Om sjelfva anslaget och dess
storlek hafva sakkunnige män redan yttrat sig, och jag skulle icke
förlänga diskussionen om denna fråga, derest jag icke ansåge några
ytterligare ord om motiven verkligen vara nödvändiga. Jag har
så länge varit ledamot af Stats-Utskottet, att jag kan fullt vits¬
orda hvad dess ordförande nu yttrat angående omöjligheten för
Utskottets ledamöter att vid afgifvandet af Utskottets betänkande
noga granska alla de uti dem förekommande motiven, med mindre
Riksdagen derigenom skulle betydligt förlängas; men jag vill fästa
uppmärksamheten på ett annat förhållande som dermed står i
samband, och det är åliggandet för det ständiga Utskott, som
behandlat ett ärende, att deri uppsätta Riksdagens skrifvelse.
Dervid tillgår så att Utskottets tjensteman uppsätta motiven
efter Utskottets Detänkande. Om nu dessa motiv gillas, skulle
i förevända fall Riksdagen komma att skrifva till Kongl. Maj it hvad
kärnstål’ i betänkandet. Äfven med risk att riksdagen kunde blifva
förlängd vill jag anhålla, att Stats-TJtskottets ledamöter i så¬
dana fall som. detta måtte hafva ögonen öppna och tillse att
dylika motiv icke. komma in i Riksdagens skrifvelse!'. Dessa
skola visserligen justeras inför Kamrarne, men vanligen medger
tiden blott uppläsning af rubrikerna, och äfven om skrifvelse-
förslagen skulle i sin helhet uppläsas, är det svårt för Kammarens
ledamöter att, vid eu dylik uppläsning, uppmärksamt följa med och
säga sig vilja borttaga det ena eller andra motivet. Jag medger
gerna att det äfven för Utskottet är förenadt med mycket besvär
att granska och diskutera alla motiv, men jag tror att det för
Utskottets ledamöter icke är så svårt att göra det, enär de ju
lätt kunna komma öfverens sins emellan att icke förfäkta infö¬
rande^ af. motiv, som å ena eller andra sidan anses förkastliga,
och särskildt att i frågor, der båda Kamrarne stå emot hvar¬
andra, och beslutet således tillkommer genom gemensam votering,
ur skrifvelsen^ borttaga alla motiv och endast låta sjelfva
faktum qvarstå, samt, om det finnes vara nödvändigt att hafva
motiv, endast. upptaga sådana, som äro för meningen erfor¬
derliga, men. icke sådana, om hvilkas lämplighet tankarne äro
bestämdt stridiga. Om i nu föreliggande fall den mening skulle
segra, som af Utskottets pluralitet omfattats, och Riksdagen
skrifva till Kongl. Maj:t, att den icke kan godkänna öfnings-
anslagets förhöjande, emedan detta “skulle kunna grundlägga an¬
språk på godtgörelse åt rote- och rusthållare för den ökade kost-
* J so.m Senom öfningarnes utsträckning skulle dem tillskyndas",
sa får jag säga att, huru mycket jag än ifrar för anslagets bevil¬
jande, anser jag det dock vara vida bättre att detta icke alls
Onsdagen den 15 Mars, f. m. 25 Jf:0 11.
lemnas, än att en sådan skrifvelse skulle till Kongl. Maj:t aflåtas. Förhöjning ;
Den siste högt aktade talaren, som är ledamot af regeringen,
yttrade godmodigt, att han icke ville fästa sig vid motiven, andag.
men komma de in i Riksdagens skrifvelse, måste väl regeringen (Forts.)
fästa afseende vid dem. Jag hemställer vidare till herrarne,
huruvida Riksdagen iakttager en värdig hållning, om han, såsom
skäl hvarför han icke kunnat bifalla det af Kongl. Maj:t äskade
och för arméens öfning behöfliga belopp, anger, att han icke kunnat
“undgå att på ordinarie stat uppföra en stor del af de vid förra
riksdagen på extra stat anvisade anslagsbelopp“. Mig skulle
detta förefalla löjligt.
Grefve Hamilton: Jag har för min del icke kunnat finna
att mot Kongl. Maj:ts proposition något enda giltigt skäl blifvit
anfördt, men väl fullt bevisande sådana mot Utskottets förslag.
Det är troligt att med de anslag, som nu äro beviljade, trupperna
kunna få en nödtorftig bildning, men deremot är det ganska visst
att med dessa anslag ingen af det högre befälet kan erhålla
öfning i att leda en större truppstyrka eller att anordna alla de
vigtiga frågor, som behöfva tagas i öfvervägande, då en större
truppstyrka skall sättas i rörelse och föras i strid. Da man, på
sätt en talare ganska riktigt anmärkt, bör komma ihåg att, äfven
om vi skulle få en förändrad arméorganisation och trupperna så¬
ledes komma att på ett annat sätt anskaffas, hela denna organisation
skall verkställas och de blifvande trupperna öfvas af det befäl, som
vi för närvarande eller vid den nya organisationens införande ega,
synes det mig vara en orimlighet att ställa frågan på den punkt, att
det högre befäl, som då skall emottaga de nya trupperna, icke eger
den skicklighet, som erfordras för att göra dem tjenstbar. Om
jag, med denna åsigt, likväl slutligen nödgas rösta med reservan-
terne från denna Kammare, så är det derför att, då man bar
emot sin åsigt den, som blifvit uttalad icke blott af Stats-Utskottets
majoritet utan äfven af ganska inflytelserika medlemmar af denna
Kammare, man har ganska ringa förhoppning att kunna vinna
något mera. Vid sådant förhållande torde man få nöja sig med
att åtminstone något mera kan åstadkommas med de 270,000
kronorna, än om anslaget bibehålies vid sitt nuvarande belopp.
Herr Hedlund: För den, som af ett eller annat skäl finner
sig förhindrad att bifalla Kongl. Majfis proposition, framställer
sig ovilkorligen den frågan: månne det icke här är mera grannlaga
mot Kongl. Maj:t att bifalla Stats-Utskottet än att bifalla reser-
vanternes förslag? Denna synpunkt har af den förste talaren i
ämnet redan blifvit antydd och jag besatt närmare få betona
densamma, Reservanterne hafva utgått från den synpunkt, att
Kong], Maj:ts framställning hvilar på en oriktig beräkning och
att öfningarne kunna fortgå med samma utsträckning till tid och
numerär, som för närvarande eger rum, för 270,000 kronor, oaktadt
Kongl. Maj:t äskat för ändamålet ett långt större belopp; å andra
sidan åter ingår man icke i närmare pröfning af förhållandena,
Sist) 11. 26 Ons dagen den 15 Mars, f. m.
Förhöjning i utan säger sig icke anse statens ställning medgifva det ifråga-
*" VflingTvarande anslagets uppförande till högre belopp samt anhåller att
anslag. Kongl. Maj:t måtte åtnöja sig med det närvarande beloppet, med
(Forts.) den inskränkning i tiden för öfningarne m. in., som kan deraf
följa. Det senare utgör icke någon anmärkning mot eller under¬
kännande af Kongl. Maj:ts kalkyl, men det gör det förra, och om
jag vågade gifva ett utlåtande i denna fråga, skulle jag föreställa
mig att det är Kongl. Maj:ts beräkning som hvilar på den rätta
grunden. Man kan väl stundom använda medeltalsberäkning för
bestämmande af pris, men då det gäller en utgift sådan som
den här ifrågavarande, hvilken skall beräknas efter de för ett
visst år rådande pris, de der icke rätta sig efter de fem före¬
gående årens, då har man föga nytta af medeltalsberäkningen. Jag-
anser således att sjelfva grunden för reservanternes beräkning är
origtig, hos Kongl. Maj:t deremot rigtig, men vid sådant förhål¬
lande föreställer jag mig, att man icke, utan att på ett betänkligt
sätt underkänna en krigsstyrelses noggrannhet i fråga om beräk¬
ningen, kan låta honom veta, att han kan utföra samma sak för
nära 2U procent mindre än han ansett nödvändigt. Jag tror
således, att det är mera grannlaga att ställa sig på Utskottets
ståndpunkt, om det sker under förutsättning af en inskränkning i
öfningarne, så länge omständigheterna medgifva det, ty huru en
sådan inskränkning skulle sätta vår nuvarande och blifvande armés
samt. fäderneslandets välfärd på spel, kan jag icke fatta; jag hör
nemligen till de lugna i landet, som icke se några vådor deri.
Med hänsyn alltså till de alternativ, hvari man här står, an¬
sluter jag mig till Stats-Utskottets mening och yrkar till den¬
samma bifall.
Friherre Stjelkblad: Jag skall icke sysselsätta mig med att
granska och bestrida de motiv Utskottet anfört för sitt förslag
i denna punkt, då ingen af denna Kammares ledamöter i Utskot¬
tet bär biträdt dem, och således ingen här finnes, som kan eller
- vill försvara dem. Motiven spela dessutom icke någon roll, och
man kan. derföre saklöst låta dem passera opåaktade. Så får
deremot icke ske med Utskottets hemställan, och jag ber att få
förklara, att jag icke kan biträda det slut, hvartill Utskottet kom¬
mit.. Villigt erkänner jag att jag vid ett föregående tillfälle, eller
sistlidet år, ansåg den då begärda förhöjningen till ifrågavarande
ändamål icke böra beviljas. Men dervid är att märka, att då
förelåg på Kammarens bord ett förslag till ny härordning, hvil¬
ken förslag var hänskjutet till Särskilt Utskott, der man hyste
lifligt intresse för den stora frågans lösning; och vid den tidpunk¬
ten var man vid Riksdagen ej alldeles utan hopp att uppnå ett
någorlunda, tillfredsställande resultat. Nu befinner sig frågan i
ett annat skick. Det vid förra tillfället framlagda förslaget mötte
icke något tillmötesgående från Riksdagens sida och frågan för¬
föll. Jag tror, att man tryggt kan säga, att den erfarenhet man
då vann var den, att man icke kan hysa förhoppning om att
snart få se den stora frågan löst. Har man nu icke en sådan
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
27
Ji:o 11.
förhoppning, så bör man väl söka att bibehålla hvad vi hafva i Förhöjning i
så godt skick som möjligt, på det att vi icke skola komma att
stå alldeles försvarslösa. Vi äro alla ense om, att vårt försvar inslag
är ganska svagt, och det synes mig vara en orimlighet att vilja (Forts.)
ytterligare minska styrkan af detta svaga försvar genom att ned¬
sätta öfningstiden för arméen så betydligt, som blir nödvändigt,
om öfningsanslaget icke ökas. Hela anslaget till indelta arméens
och Vermlands fältjägarecorps’ vapenöfningar utgör 1,270,000 kro¬
nor, och den förhöjningssumma, som Kongl. Maj:t begärt för att
upprätthålla de nuvarande öfningarne, är 425,000 kronor. Det är
således en förhöjning af nära BO procent, som Kongl. Maj:t anser
vara för det afsedda ändamålet erforderlig. Skulle man nu icke
bevilja någon förhöjning i anslaget, så är klart att man i samma
proportion måste reducera v a p en ö fn i ng a in e, och då är att befara
det man om några år skulle komma derhän, att arméens befäl och
manskap till följd af bristande utbildning hvarken skulle känna
eller kunna uppfylla sina skyldigheter. Till ett sådant resultat,
hvartill man, enligt min öfvertygelse, genom att bifalla Ståts-
Utskottets förslag skulle komma, vill jag för min del icke bidraga.
Behofvet af ytterligare anslag till arméens vapenöfningar sy¬
nes mig vara fullkomligt ådagalagdt, och frågan är för mig sålunda
endast om beloppet af an slagsförhöjningen. Kong!. Maj:t har äskat
425,000 kronor och lagt till grund för sin framställning i detta hän¬
seende ett af Arméförvaltningen uppgjordt förslag, grundad! på
år 1875 års pris å lifsmedel och andra förnödenheter. Detta
anslag skall användas mider år 1877, och de då blifvande prisen
känna vi icke — de kunna blifva högre, möjligen också lägre än
de för 1875 gällande. Vore här fråga om ett anslag för år 1876
och endast för detta år, då tror jag det vore rätt att lägga till
grund för sina beräkningar prisen under år 1875; men då det
gäller år 1877 och icke allenast det året utan äfven följande år,
emedan här är fråga om ett reservationsanslag, anser jag, i följd
af anslagets natur, att man bör använda samma grund som vid
andra beräkningar af samma slag, nemligen liera års medelpris.
Jag anse]' ett sådant förfaringssätt vara fullt rigtigt och tror, i
olikhet med den senaste talaren, att det icke vore ogrannlaga
handladt mot Kongl. Maj:t, om man af sådan orsak nedsatte det
begärda anslaget till det af reservanterne föreslagna belopp.
Det är också ett annat förhållande, som gör att man nu kan
bestämma en lägre siffra än den Kongl. Maj:t fordrat. Före år
1872 framlades, om jag ej missminner mig, af Regeringen specifi¬
cerad plan, huru anslaget skulle användas till exempel i afseende
på antalet dagar för regements- och befälsmöten, exercissqvadro-
ner m. m. Riksdagen beviljade då i klump 1,200,000 kronor, hvil-
ket belopp sedermera blifvit höj dt till 1,270,000 kronor och detta
förhållande gör, att man kan sätta siffran lägre än om anslaget
blifvit begärdt och beviljadt under vissa rubriker.
Af dessa skäl vill jag såsom en praktisk man, den der följer
den väg på hvilken det förefinnes en möjlighet att uppnå det före-
N:o 11.
28
Onsdagen den 15 Mars, £. m.
Förhöjning i sätta målet, rösta för reservanternes förslag, hvilket jag anhåller
indelta armens Kammaren måtte bifalla.
ojnings•
anslag.
(Forts.) Herr Ekman, Carl: Jag skulle icke ånyo hafva begärt or¬
det, om icke en representant från Göteborg fält ett yttrande, som
jag anser mig icke böra lemna obesvärad^ på det att icke mitt
stillatigande skulle tydas så, som om den önskan han framstälde
till Stats-Utskottet kunde anses vara berättigad, ity att Utskot¬
tet icke skulle hafva så förfarit som han önskade att det måtte
gå till väga. Jag är öfvertygad att under den tid, då han var
ledamot af Stats-Utskottet, gick man till väga på det sätt han an-
gaf, och för närvarande gör man på samma sätt. Vid uppsättande
af en skrifvelse, som skall afgå till Kongl. Maj:t för att meddela
ett Riksdagens beslut, söker man göra sig reda för de motiv,
som föranledt detta beslut, och att utesluta sådant hvarom större
meningsskiljaktigheter under öfverläggningarne i Kamrarne blifvit
uttryckta.
För öfrigt tager jag mig friheten bedja såväl den ärade tala¬
ren som Riksdagens öfriga ledamöter att begagna den utväg, som
står hvar och en till buds att taga reda på skrifvelsernas inne¬
håll. Det är väl sant att vid föredragningen i Kamrarne af dy¬
lika skrivelser går man vanligen så till väga att endast rubri¬
kerna uppläsas, men det står ju en hvar fritt att skaffa sig un¬
derrättelse om tiden när skrifvelserna skola föredragas samt att
då läsa igenom dem och framställa de anmärkningar, hvartill
skrifvelsernas innehåll må kunna föranleda. Det är nästan för
mycket begärdt att Utskottet skall påtaga sig att uttrycka alla
de åsigter, Riksdagen kan önska få inlagda i dessa skrivelser.
På det sätt, som jag här antydt, har man gått till väga förr,
beträffande vigtigare skrivelser, och jag är öfvertygad, att den
ärade talaren sjelf, när någon skrifvelse förekommer, som behand¬
lar en fråga, hvarför han intresserar sig, gör sig reda för en så¬
dan skrivelses innehåll..
Herr Abelin: Jag ber blott att få instämma i de skäl, som
af Herr vice Talmannen samt Herrar Mannerskantz och Wijkan-
der blifvit anförda till bevis för nödvändigheten af att bevilja
ifrågavarande anslag till det af Kongl. Maj:t äskade belopp. Jag
tillåter mig dervid att erinra, att detta anslag icke afser att ut¬
sträcka öfningarne utan blott att izpprätthålla dem till deras reg-
lementerade och bestämda utsträckning. Då en noggrann uträk¬
ning blifvit gjord öfver hvad som är för sådant ändamål ound¬
gängligen nödvändigt, kan ju icke en nedsättning i det äskade
anslaget leda till målet. Jag förenar mig derföre med dem, som
yrka bifall till Kongl. Haj:ts ifrågavarande framställning.
Grefve Hamilton: Då jag i mitt förra yttrande nämnde, att
jag helst skulle rösta för bifall till Kongl. Maj:ts proposition, så
innebar detta naturligtvis, att jag icke funnit reservanternes från
Första Kammaren förslag lika tillfredsställande; men då jag der-
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
29
X:o 11.
jemte yttrade, att jag för att få något till ifrågavarande vigtiga Förhöjning i
ändamål måhända skulle nödgas lemna min röst för detta förslag,
vill jag här uttala, att jag åtminstone icke anser detta förslag andag.
vara så origtigt, att det faller för de af Herr Hedlund gjorda (rörts.)
anmärkningar.
Han har egentligen framstäf två anmärkningar: den ena var,
att statsverkets tillstånd fordrade nedsättning af anslaget, och
den andra gälde förment brist på den grannlagenhet mot Kong!.
Maj:t, som vore bättre iakttagen af Stats-Utskottets majoritet.
Hvad statsverkets tillstånd beträffar, har Riksdagen icke haft nå¬
got att anmärka mot beräkningen af statsverkets inkomster, och
Kongl. Maj:ts proposition vid denna riksdag vittnar derom att,
om äfven alla de anslag, som af Kongl. Maj:t begärts, biföl-
les, vore i alla fall tillgångarne tillräckliga för behofvet. Då
redan en del af de utaf Kongl. Maj:t äskade anslag blifvit af-
slagna, och detta sannolikt kommer att blifva förhållandet med
ett och annat af dem, som ännu icke blifvit af Riksdagen pröf-
vade, tror jag icke, att man kan anföra statsverkets tillstånd så¬
som skäl mot bifall till åtminstone det mindre belopp, som reser¬
vanterna föreslagit.
Hvad åter grannlagenhet^! beträffar, så skulle den brist i
sådant afseende, som förefunnes i reservanternes förslag, bestå
deri, att man förklarade de af Kongl. Maj:t gjorda beräkningar
vara felaktiga. Först och främst ligger detta icke i reservanter¬
nes förslag, emedan Kong!. Maj:t vid sina beräkningar utgått blott
från ett visst årspris, men reservanterne åter grundat sina beräk¬
ningar på medelpriset under vissa år. Det är tydligt, att.i dessa
skiljaktiga utgångspunkter ligger anledningen till de olika siff¬
rorna, och de båda beräkningarne kunna derföre vara lika sam¬
vetsgrant uppgjorda. Men nu är det icke heller ådagalagdt, att
man med det af reservanterne beräknade anslag skall kunna ut¬
föra alla de öfningar, som Kongl. Maj:t afsett med det begärda
anslaget. En sådan beräkning har icke blifvit framlagd, men hvad
vi fått veta är, att reservanterne ansett utsträckta öfningar kunna
verkställas med en förhöjning i anslaget af 270,000 kronor.
Det är sant, att Riksdagen är skyldig att iakttaga all möjlig
grannlagenhet mot Kongl. Maj:t. Konungen personligen kan frå¬
gan ju icke röra, då det icke är han, som gör upp beräkningarne,
och han icke ens lärer i detalj granska desamma, utan grannla-
genheten skulle på sin höjd gälla Konungens rådgifvare; och huru
gerna jag för min del vill iakttaga all möjlig grannlagenhet mot
dem, får jag säga, att om det gäller att antingen i någon män
brista i denna grannlagenhet, genom att icke fullständigt god¬
känna deras beräkningar, eller att försumma något som rörer ri¬
kets försvar, underkastar jag mig det förra.
Herr Hedlund: Det är ganska rigtigt, såsom den siste tala¬
ren yttrade, att Kongl. Mai ds beräkningar i afseende å statsver¬
kets inkomster icke blifvit jäfvade, men erfarenheten från förlidet
år är i detta hänseende betecknande. Då fans i början af riks-
>T:o 11.
30
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
Förhöjning i dagen, när det var fråga om anslag till militära ändamål, tillräek-
mdelöfnin?-nSti^gång, ja! ett öfverskott af sex millioner på budgeten, men
anslag. oaktadt man lyckades afpruta en million på anslagen till arméen
(Forts.) och flottan, var statsverkets tillstånd närmare riksdagens slut så
betänkligt, att, när det gälde att minska några tullsatser å nödiga
konsumtionsartiklar för den stora mängden af befolkningen, vå¬
gade man det icke. Med sådana exempel för ögonen böra vi taga
oss till vara för att göra stora utgifter under denna titel, och jag
tror verkligen, att man är befogad att säga, att, med hänsyn till
statsverkets tillstånd och den erfarenhet vi hafva om huru ansla¬
gen för ifrågavarande ändamål vuxit till oerhörda dimensioner,
man bör vara försigtig vid beviljandet af dessa anslag.
Vidkommande grannlagenheten måste jag säga, att de alter¬
nativ, som här äro i fråga, icke äro af den art, som den siste
talaren nämnde. Det ena alternativet är att vara af olika me¬
ning med Kongl. Maj:t i afseende på ett system, och det andra
ar att jäfva Kongl. Maj:ts beräkningar. Anmärkningen angår ju
icke Konungens person, kanske icke ens Konungens rådgifvare,
utan intendentsdepartementet, men det är likväl" ett faktum, att
man anser . öfningarne kunna utföras för mindre belopp, än hvad
Kongl. Maj:t begärt. Om, för att taga ett exempel, en arkitekt
säger^mig, att uppförandet af en byggnad kostar så och så myc¬
ket, finner jag det mera grannlaga att säga, att jag vill göra in¬
skränkningar i byggnadssättet, än att säga att samma byggnad
bör af honom verkställas för mindre kostnad.
Herr Mannerskantz: Huru lugn derför den siste talaren,
enligt hvad han sjelf plägar upprepa, än må vara, så måtte han
likvisst medgifva, att det är möjligt att ett anfall kan komma att
göras mot vårt land, och då hemställer jag om han icke sjelf tror,
att hvarje svensk man då skulle inse det hafva varit billigt, att
han fått betala ett par öre mera på ett skålpund kaffe för att åt
landet bereda förmånen att i behofvets stund ega ett skickligt
befäl, som genom öfning förvärfvat förmåga att väl kunna leda
våra försvarskrafter ut i striden.
Underligt synes det mig också, att det skulle vara mera grann¬
laga^ att afsiå_ i sin helhet ett af Kongl. Maj:t begärdt anslag än
att icke bevilja något under föregifvande, att Kong]. Maj:t miss¬
tagit sig i sina beräkningar, och att man icke skall vilja inse, att
med_ något dock mera måste kunna uträttas för härens öfning, än
om intet lemnas af hvad som dertill blifvit begärt.
Herr Wall enberg: Jag känner mig manad att yttra några
ord med anledning af ett påstående, som här blifvit gjordt, att
denna Kammare icke skulle hafva velat biträda en framställning
om nedsättning i konsumtionsskatter, af farhåga att budgeten icke
skulle gå ihop. Jag tror icke att detta varit det öfvervägande
motivet för det ringa understöd berörda framställning rönte sist-
lidne riksdag, utan det hufvudsakliga skäl, hvarför man då icke
ville inlåta sig på vidsträcktare förändringar i tulltaxan, var det,
Onsdagen den 15 Mars, f. m. 31
att man, med anledning af det snara utlöpandet af den franska
handelstraktat^, ansåg sådana förändringar möjligen vara nära
förestående. Åtminstone vill jag. frikalla mig från att hafva mot¬
satt mig nedsättning i konsumtionsskatter, då sådan blifvit ifrå¬
gasatt.
I afseende på frågan om grannlagenhet eller icke grannla¬
genhet förefinnes mycket olika uppfattning. Det mest grannlaga
är naturligtvis att icke alls tala om grannlagenhet; men jag ber
att, med anledning åt den uppfattning häraf, som af en föregå¬
ende talare blifvit uttryckt, få citera ett exempel från min en¬
skilda verksamhet. Om till exempel en framställning göres hos
mig att få låna 100,000 eller blott 10,000 kronor och jag derpå
svarar, att så många lån blifvit begärda, att jag för närvarande
icke kan lemna mer än 5,000 kronor, skulle det vara mindre grann¬
laga än ett rent afslag? Jag tror att det senare alls icke skulle
vara särdeles grannlaga, om lånsökanden förtjena de kredit. Emel¬
lertid kan jag icke gilla åtskilliga talares yttranden, som slutat
med alternativa förslag, .lag tycker för min del, att vill man sa¬
ken, så måste man försöka äfven vilja medlen dertill. Betraktar
man närmare den ställning representationen intager i denna fråga,
skall man finna, att eu deJ vill bibehålla det indelningsverk och
den armé vi ega, och de kunna väl icke vara med om, att det vi
hafva skall genom brist på öfning murkna ned. En annan del
åter vill icke bibehålla det gamla, utan öfvergå till något nytt,
och de säga, att just derför att vi vilja öfvergå till det nya, måste
vi hafva krafter dertill och för sådant ändamål böra vi hafva en
öfvad och insigtsfull befälspersonal, ty eljest kan det nya icke
bringas till stånd annat än möjligtvis på papperet. Jag håller
derför före, att alla borde förena sig om att bifalla anslag till
arméens öfningar; derför tala åtminstone de skäl, som under da¬
gens diskussion förekommit och som synas mig antagliga. Det
förefaller mig olämpligt att, sedan man i sitt föredrag bevisat ett
anslags nödvändighet, man icke desto mindre slutar med att af
konsiderationer icke vilja gifva hvad som erfordras.
Jag anhåller om bifall till Herr vice Talmannens framställning.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(trefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits föl¬
jande yrkanden, nemligen: Do att det förevarande momentet måtte
bifallas; 2:o att Kammaren, med afslag å Utskottets i momentet
gjorda hemställan, skulle bifalla Kong!. Maj:ts ifrågavarande nå¬
diga framställning; och 3:o af Herr Ekman, att Kammaren, med
afslag å Utskottets hemställan, måtte, i enlighet med hans och
fleres reservation, bifalla Kong]. Maj:ts framställning så till vida,
att uti anslaget till indelta arméens och Wermlands fältjägare-
corps’ vapenöthingar beviljades en förhöjning med 270,000 kronor.
Härefter framstälde Herr trefven och Talmannen först pro¬
position på bifall till momentet, hvarvid svarades många nej jemte
åtskilliga ja, vidare proposition på afslag derå och bifall till Kong].
N:o 11.
Förhöjning i
indelta arméns
öfnings-
anslag.
(Forts.)
32
N:o 11.
Onsdagen den 15 Mars, f. in.
Förhöjning i Maj:ts ifrågavarande framställning, då svaren utfå Ilo med många
indelta arméns nej, blandade medja, och slutligen proposition på Herr Ekmans
°InstaT yrkande, hvilken proposition besvarades med många ja, blandade
(Forts.) med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Efter förmälan, det Kammaren egde att bestämma, hvilken¬
dera af de öfriga yrkandena skulle utgöra kontraproposition vid
den begärda voteringen, framstälde Herr (trefven och Talmannen
först proposition derå, att afslag å momentet och bifall till Kong!.
Maj:ts framställning skulle intagas i kontrapropositionen, hvarvid
svarades många nej, blandade med ja, och sedermera proposition
derå, att kontrapropositionen skulle omfatta bifall till momentet,
då svaren utföllo med många ja, blandade med nej; och förkla¬
rades ja nu hafva varit öfvervägande.
Som votering äskades om kontrapropositionens innehåll, upp¬
sattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
“Den som vill, att, vid blifvande votering om afslag å Stats¬
utskottets hemställan i momentet a af 12:te punkten i utlåtandet
N:o 18 samt bifall till Herr Ekmans reservation, kontraproposi¬
tionen skall innehålla bifall till momentet, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, antages till kontraproposition vid hufvudvoterin-
gen afslag å momentet och bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande
nådiga framställning11.
Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 71.
Nej — 35.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposi¬
tion för hufvudvoteringen:
“Den som vill, att Kammaren, med afslag å momentet a i
12:te punkten af Stats-Utskottets utlåtande N:o 18, skall bifalla
det förslag som Herr Ekman med flere i deras emot momentet
afgifna reservation framstält, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner nej, bifalles momentet11.
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
33
Bi:o 11.
Vid denna omröstnings utgång befunnos rösterna hafva ut¬
fallit sålunda:
Ja — 91.
Nej — 18.
Mom. b, c och d.
Biföllos.
13'.de—19:de pr laterna.
Biföllos.
20.de punkten. • Iteseunderstod
för ytterligare
Herr von Geijer: Ehuru ingen reservation här finnes au-
tecknad emot Utskottets hemställan i denna punkt, tillåter jag
mig dock tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition, att rese-
understöd för ytterligare två artilleriofficerare att i utlandet taga
kännedom om vapnets utveckling måtte beviljas. Det ändamål
hvarför medel här blifvit begärda synes mig vara af synnerlig
vigt; och om jag icke misstager mig, finnes här ett särskildt skäl
för anslagets beviljande. Efter hvad jag tror, har fortifikationen
fått sig beviljadt ett resestipendium för sina officerare, under det
aft artilleriet för närvarande disponerar blott ett enda sådant.
Besinnar man nu huru ojemförligt mycket större artilleriets offi-
cerscorps är än fortifikationens, torde det vara skäl att öka sti¬
pendiernas antal för artilleriet på sätt Kongl. Maj:t föreslagit.
Hans Excellens Herr Björnstjerna: I likhet med den före¬
gående talaren anser jag det vara af ganska stor vigt att under
en tid, då artillerivapnets utveckling går så hastigt framåt, och
man måste följa med de uppfinningar, som göras i andra länder,
det måste finnas tillgång för artilleriofficerare att resa ut i sådant
ändamål. Såsom redan blifvit anmärkt, har fortifikationen, med
55 officerare, ett ständigt stipendium, då artilleriet, med 234 offi¬
cerare, likaledes endast har ett dylikt. Om nu dessa stipendier
för ytterligare två officerare bifölles, skulle derigenom hvartdera
artilleriregementet få ett stipendium; men då hvarje regemente
har 78 officerare, komme artilleriet ändock i förevarande hänse¬
ende att befinna sig i en ogynsammare ställning än fortifika¬
tionen.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Montgomery-Cederhielm: Inom Stats-Utskottet har
jag deltagit i det slut, hvartill Utskottet i denna punkt kommit,
att afstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Jag trodde nem¬
ligen, att då sparsamhet bör iakttagas, der sådant utan olägenhet
Första Kammarens Prof. ISIG. 3
N:o 11.
34
Onsdagen den 15 Mars, f. in.
leseundevsiöd kan ske, man skulle kunna afslå det bär ifrågasatta anslaget.
;u-ytterligt jag yjn icke bestrida den nytta, som detta anslag kunde åstad-
tVofjicelur'e.' komma; men jag tror, att Utskottet icke saknat skäl för sitt af¬
korta.) styrkande, då det påpekas, hurusom “Kong!. Maj:t redan nu är i
tillfälle att årligen utsända en officer för att taga speciel känne¬
dom om inom artillerivapnet gjorda uppfinningar och förbättrin¬
gar och då dessutom ifrån de vid beskickningarne i Berlin och
Paris anstälde militärattachéer uppgifter väl torde insändas om
vapnets utveckling samt dess taktiska utbildning och begagnande".
Om man vill iakttaga sparsamhet och möjligen göra några
inskränkningar i afseende på beviljande af anslag, anser jag, för
min del, på de af Utskottet anförda skäl, att i denna punkt vore
ett det mest lämpliga tillfälle att göra det, och jag får derföre
vördsamt yrka bifall till Utskottets betänkande.
Herr Ekman, Carl: Om jag fick följa min egen böjelse i
denna fråga, skulle jag verkligen med största nöje vilja understödja
Kong!. Maj:t proposition; men jag tror icke, att det går an. Vi
måste nemligen besinna, att vi också hafva eu annan Kammare,
som äfven har sitt ord med i frågan; och om vi vilja behålla för¬
hoppningen att kunna vinna dess understöd för de stora frågorna,
ta vi icke hålla på vår enskilda uppfattning i de mindre frågorna.
Till sådana mindre frågor måste jag räkna den nu förevarande; ty
om det göres behof att för något särskildt ändamål skicka ut en
person, för att i utlandet taga reda på uppfinningar, som man
man önskar tillegna sig, lär det väl finnas medel härtill, utan att
nu behöfva bifalla detta anslag.
På dessa skäl får jag anhålla om bifall till Utskottets förslag.
Grefve af Ugglas: Jag har på afdelningen i Utskottet, der
jag deltog i behandlingen af denna punkt, förenat mig i det be¬
slut, hvarvid Utskottet här stannat, och jag säger helt upprigtigt
att jag gjort det derför, att jag ansåg, att det ligger en origtig
uppfattning i det enda skäl, som Kongl. Maj:t anfört för bifall
till detta anslag, uttaladt i Kongl. Maj:ts proposition på ungefär
samma sätt, som det nu från statsrådsbänken här blifvit yttradt;
man har nemligen gjort en jemförelse med fortifikationen, och på
grund af det större antalet officerare vid artilleriet påstått att
detta icke skulle i i förevarande afseende vara lika gynnadt som
den förra. Eör min del kan jag icke anse detta vara något skäl
för bifall. Frågan är väl icke, huruvida inom artillerivapnet de
olika regementena skulle i förhållande till befälets styrka blifva
stälda i lika gynsam ställning med en annan corps, utan frågan är,
enligt min åsigt: behöfves det, för att Sverige skall kunna tillgodo¬
göra sig de uppfinningar, som i andra länder göras, och för att
kunna deltaga i pröfning och granskning af dem, att artilleriet
har ett tredubbelt antal resestipendier emot hvad fortifikationen
har? Detta har icke af Kongl. Maj:t blifvit sagdt; men i fall i
det ena som i det andra vapnet en person möjligen kan medhinna
att taga kännedom om de förbättringar, som blifvit gjorda, och
Onsdagen den 15 Mars, f. ro.
55
N:« 11.
pröfva dem på stället, så må det icke skickas ut mer än en per- Resemdersm
son. Då Kong]. Maj:t icke allenast bär tillgång att göra detta,
utan äfven från militärattachéerna i de förnämsta militärstaterna Officerare.
upplysningar böra kunna erhållas, huru den eller den uppfinnin- '(Forts.)
gen blifvit ansedd och den nytta den medfört, hvarigenom man
hör få blicken rigtad på hvad som genom utsändande af eu offi¬
cer skall undersökas, tror jag det vara till fyllest. Med den skyl¬
dighet mig åligger, såsom ledamot af Stats-TJtskottet, att innan
jag gifver mitt utlåtande öfver ett förslag, pröfva, huruvida mer
eller mindre skäl förefinnas derför, har jag här icke kunnat finna
att i Kongl. Maj:ts proposition blifvit anförda tillräckliga skäl,
för att jag skulle uttala mig för bifall till densamma, hvarföre jag
får yrka bifall till Utskottets betänkande i denna punkt.
Herr Hedlund: För dem, som ifra för sparsamhet i allmän¬
het, tror jag det vara en dålig hushållning att afslå Kongl. Maj:ts
proposition i denna punkt. Meningen med detta anslag vore, bland
annat, att bereda våra officerare tillfälle att i främmande länder
deltaga i de dyrbara skjutöfningar för artilleriet, som der ega
rum. Kongl. Maj:t har äskat en förhöjning af detta anslag, men
Utskottet har nedsatt det till hvad det förut varit. Om jag skulle
vara med om denna nedsättning, sker det under den förutsätt¬
ning, att man må kunna i främmande länder, der dessa skjutprof
bedrifvas med utomordentliga kostnader, genom skickliga office¬
rare vinna samma kunskap och inblick, som man genom detta an¬
slag vill söka åstadkomma. Det förefaller mig som icke någon
större skjutning med artilleripjeser i Europa borde ega rum, utan
att en svensk officer kunde närvara dervid; och då man vet, att
sådana skjutöfningar årligen ske, tror jag, att det äfven behöfves
årliga anslag i detta afseende, och det vore i sanning godt, om
det icke behöfdes mer än hvad här blifvit begärdt.
Då jag således anser, att en nedprutning af detta anslag, och
sådant som rörer verkliga studier, är dålig hushållning, vill jag
likvisst nämna, att det beror på de frukter, som af dessa stipen¬
dier förut hemtats, men hvarom jag icke är i tillfälle att döma.
Jag vet visserligen, att en del af de reseberättelser, som afgifvits,
blifvit införda i Krigsvetenskapsakademiens handlingar, men jag
tror icke att de dertill hörande och upplysande planscher och
ritningar blifvit offentliggjorda. Det förefaller mig, att ett huf-
vudvilkor för dessa stipendier borde vara, att reseberättelserna
skulle publiceras; ty blott medvetandet härom hos en person, som
erhåller ett dylikt stipendium, utgör en moralisk påtryckning att
närmare taga reda på förhållandena, och det kan icke vara af
annat än en god verkan.
Jag får således yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition och
skall icke tveka att vid en gemensam votering, om sådan erfor¬
dras, lägga min röst för bifall till densamma.
Herr Mannerskantz: Jag anser, att det skäl emot bevil¬
jandet af detta anslag, som af en talare från Stockholms län blif-
N:o 11.
36
Onsdagen den 16 Mars, f. m.
två artilleri-
officerare.
(Forts.)
är ^ hålI.ba(’t; ^ hans .påstående om afslag
? Kongl. Maj.ts proposition i denna de! gick derpå ut. att det
icke vore någon tillräcklig grund, om för den skull att det fans
en disproportion emellan anslagen till resestipendier för fortifika¬
tionen och för artilleriet i förhållande till officerarnes antal, det
begärda nya anslaget nu borde lemnas; men det måste val an¬
ställas en jemförelse äfven i en annan rigtning, nemligen huru-
området för artilleriets verksamhet verkligen är så stor
att det kan behöfva eu sådan tillökning, som nu blifvit ifrågasatt.
Det maste erkännas, att uppfinningarne och förändringarne på
artilleriets område tätare försiggå än på fortifikationens område,
hufvudsakligen derföre att det ena vapnet fordrar eu hel mängd
detaljförändringar, som ständigt försiggå, och derföre är det ock-
sa mer att taga reda på hvad nytt som sker på det ena området
an pa det andra. Dessutom hafva, enligt min åsigt, dessa stipen-
aier ett annat ändamål, nemligen att söka uppmuntra vapnets
otficeraie att genom studier hemma, kunna egna sig åt en onk
annan del af vapnets förbättringar och att sedan gifva åt dem,
som inom någon särskild gren rigtat sin uppmärksamhet åt till¬
dragelserna pa artilleriets område, tillfälle att kunna fara ut och
taga i närmare skärskådande hvnd som försiggått på andra ställen
i afseende _ pa just de delar af vapnets förbättring, hvarmed de
företrädesvis sysselsatt sig, och att ett rikt fält finnes härför
maste hvar och en, som tagit något reda på dessa förhållanden.
erkänna. Ur dessa dubbla synpunkter tror jag, att man har fullt
skal att saga, att det af. Kongl. Maj:t föreslagna ökandet af sti¬
pendiernas antal för artilleriets officerare är väl behöfliofi; och
dessutom tror jag, att man icke bättre kan använda mede? än att
oka kunskaperna hos dem, som i en eller annan rigtning äro skyl-
diga att praktiskt använda desamma i fäderneslandets tjenst. Då
jag sålunda anser det begärda anslaget vara nyttigt för att öka
kunskapsforradet inom det svenska artilleriet, tror jag det ock
gifves tillfälle att skaffa underrättelser om förbättringar inom
vapnet för mycket billigare pris genom att taga kännedom om
pågående experiment i utlandet, än genom att bestämma sig för
att fata sadana försiggå med stora kostnader i vårt eget land.
och jag kan. derföre icke annat än finna dessa stipendier vara ett
ganska nyttigt sätt att använda statens medel. Huruvida man nu
skall begagna detta lilla anslag för att tillfredsställa dem, som
man tycker sig höra på något sätt soulagera derför att man af
dem begär att de skola hjelpa till att bevilja de mycket större an-
s agen, är en klokhetsåtgärd, som jag icke förstår mig på, utan då
en nyttig sak föreligger för mig, vill jag utan vidare hänsyn till
^?°rnnn! hel^ för0rda. densamma, och jag yrkar derföre bi¬
fall till Kong!. Maj:t proposition.
Friherre Skogman: I likhet med de fleste af de talare, som
redan yttrat sig, anser jag, att detta anslag snarare är ep be¬
sparing än motsatsen; och det var endast med eu viss resignation
som jag förenade mig med pluraliteten i Stats-Utskottet. Såsom
Onsdagen den 15 Mars, f. m. 37 N:o 11.
redan blifvit nämndt, vore det icke för mycket, om tre stipendier lie^wuUrami
fvinnos tillgängliga för artilleriets officerare, ett för hvartdera
gementet, enär derigenom icke blott kunde beredas tillfälle att 0fjicerare.
vidsträcktare, än som kan ske genom endast ett stipendium, in- '(Forts.)
hemta alla förbättringar inom artilleriets materiel, hvilka i utlan¬
det förekomma, utan äfven inom hvartdera regementet skulle
några flera få fördelen af en personlig beröring med detta, som
dock alltid verkar icke obetydligt kraftigare, än blott och bart
studiet af reseberättelser, huru fullständiga de än må vara.
Jag har egentligen begärt ordet för att anhålla, att, i händelse
Kammaren skulle bevilja det af Kongl. Maj:t begärda anslaget,
sådant icke må ske med det vilkor, som af eu talare blifvit yr-
kadt, att alla dessa reseberättelser skulle i tryck offentliggöras.
Utom det att eu stor del af dessa ritningar icke hafva något in¬
tresse för den stora allmänheten, och tillika deras utgifvande i
tryck skulle förorsaka icke så obetydliga kostnader, fruktar jag
äfven, att, om det bestämdes, att alla meddelanden, som gjordes
våra officerare, skulle komma ut i tryck, sådant skulle försvåra
ernåendet af de upplysningar, hvilka man företrädesvis skulle söka
att inhemta. Mycket gerna skulle jag se, om talarens önskan
kunde gå i fullbordan, att vid hvarje st rre försöksskjutning eller
krigsvetenskapligt rön i Europa en svensk officer kunde vara när¬
varande; men jag fruktar, att detta icke kommer att bero på rik¬
ligheten af det anslag, som gifves, utan af helt andra förhållan¬
den. Vid sådana tillfällen är man vanligen angelägen att ute¬
stänga alla andra, än de som omedelbart dermed hafva befattning
och jag tror derföre, att vi få stanna vid en from önskan, såvida
icke måhända några nya diplomatiska krafter sättas i verksamhet,
hvilka mer än hvad förut varit fallet kunna verka till uppnåen¬
det af ett sådant mål.
Jag har icke något yrkande att framställa.
Herr Hedlund: Med anledning af den siste talarens anfö¬
rande, ville jag upplysa, att jag icke gjort något yrkande om tryck¬
ning af reseberättelserna utan endast omnämnt önskvärdheten deraf
i allmänhet. Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till Kong].
Maj:ts proposition.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr
(Trefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till den förevarande punkten och dels.afslag derå samt
bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning, gjordes.först
proposition på bifall till punkten, hvarvid svarades många ja jemte
åtskilliga nej, och sedermera proposition på afslag derå och bifall
till Kongl. Maj:ts framställning, då svaren utföllo med många nej
jemte åtskilliga ja; hvaruppå och efter det proposition på bifall
till punkten förnyats samt med många ja jemte åtskilliga nej be¬
svarats, Herr (Trefven och Talmannen förklarade sig nu hafva
funnit ja öfvervägande.
K:o 11.
38
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
21:sta punkten.
Bifölls.
22:dra punkten.
v°n ®r: Jao kan, för min del, icke kafva något
emot Utskottets förslag i denna punkt; det grundar sig på ett
orut af Riksdagen fattadt beslut. Men jag kan icke underlåta
beklaga, att ett reservationsanslag sådant som detta icke kunnat
användas till sitt ändamål, hvarigenom statsregleringen i viss mån
torryekes. Det är nemligen förhållandet med detta reservartilleri
att oaktadt detsamma redan för 6 år sedan beslöts skola bildas
med d batterier för hvarje regemente, d. v. s. med en nummer¬
styrka af tillsammans 7 å 800 man, så hade sistlidna år, enligt
nvad en tryckt uppsats derom upplyser, nummerstyrkan icke hun¬
nit uppbringas till mera än — 4 man.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
23:dje punkten.
Bifölls.
24:cle punkten.
Grefve Hamilton: Stats-Utskottet har i denna punkt gjort
ett erkännande, som man har allt skäl att taga fasta på, nemligen
att om penningar äro behöfva, Riksdagen bör lemna dem, och
jag 1 an icke neka till, att Utskottet har rätt både deri, att en
garnison i Karlskrona verkligen behöfves, och att Riksdagen bör
dertdl anslå medel Jag vill således icke heller sätta mig emot
det slut, hvartill Utskottet kommit, men vill för min de! säga
att lag vant synnerligen frestad att yrka ett afslag med afseende
a det satt, hvarpå garmsonstjenstgönngen i Karlskrona blifvit
.tf Ä nemllf,ei1 PT en rekrytskola. Jag tror af flera skäl,
att detta ar alldeles olämpligt, men då vi återkomma till denna
l aga i bd:dje punkten, der det torde vara nödvändigt att närmare
vST -lSlgt 1-detta äTe’ liar JaS vid detta tillfälle blott
velat uttala min mening, pa det att man icke må tro, att jag här
oibisett, hvad jag anser att man måste fästa uppmärksamhet på
i en senare punkt. v
Häri instämde Herr von Geijcv,
, Öfverläggningen förklarades sedermera
birolls.
slutad och punkten
25:tc—28:cle punkterna.
Onsdagen deri 15 Mars, f. m.
39
N:o 11.
Biföllos.
29:clc punkten.
fanCaaSolto anslag nemligen oXarie »slag, reservation;-
1 I Sh förslagsanslag. Skilnaden emellan dessa anslag bestar
mmmMsmm
titel, besparingarne a ies gifn|, hvaremot besparingarne
^1nÖ^^Sa^at^eiI>eii eb^s^ari^g^söm^^an^förekomma^vä^esfa
SÄÄtÄVSSÄ
-siffra, som är angifva för anslaget, dL är före-
och kan utfalla antingen lagi^ . !|e <jfverskottet, utan lem-
SlagSlÄ statsverket, hviifmot då den utfaller högre, stats-
S anslag)iSsom man kallat “förslagsanslag
%d YÄfÄ" ÄÄ f
ete fr6ÄÄoXiaTa
som uppstått på förslagsanslag högst matte åt Kong. ^ ^ ett
användas. Hvad ar |^ta “u anna & .emför d°t ena med
S”Ä“Ä f^åÄngl. Malt tiar begärt ett reserv*
N:o 11.
40
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
tionsanslag, d. v. s. att för samma ändamål som anslaget få an¬
vända besparmgarne; Riksdagen kar svarat: vi gifva ett förslags"
anslag_ högst. Kongl. Maj:t begär då att för två år få använda'
vationsanslag och ftnllgsnJagmförsTagsÄj MhV&fS
För min del tror jag, att det vore bättre, om man ville kalla
arbete för attaLgammait1Sarbe?kaffad’ att det beköfvfs mycket
före te sm T™LllfeVflmd med densamma< och det äfder-
specialbestämmelser för näsÄSdriS^. ^ SftrSkilda
5ft ~
fäfleh Tmarkmn1gar lcke blifvit framatälda vid ett fådant Sl’
Sng ÄÄÄ fr" % “**>“ härmare gransk!
| sp .»ÄÄfi1 sgrÄäsl s
Rai, tior jag verkligen icke, att det skulle vara klokt att före
S om det ^åimpn, och ^ bemställer till honom
hvarigenom Verkan*1 bvf tlIc räck!ifti/tt frågan nu blifvit väckt,
ribsdS I den nnfbdva f°remal för Pröfning vid en annan
annat Sän s0m står ;0f?,]]&j$a‘ punkten ar icke föreslaget något
DronnsiHnn “n 1 ful1 överensstämmelse med Kongl. Harts
SÄÄissassass
siésiiSilllil
görande, man just här har ett talande bevis på atf^å kin ske'
On, detta anslag icke vant förslagsanslag hjgst lrt,„ b,“t ett
41
X:o 11.
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
förslagsanslag hade Kong]. Maj:t icke behöft ingå till Riksdagen
med begäran om bifall till denna ändring i åtskilliga aflönings-
vilkor, som för närvarande äro bestämda. Kongl. Maj:t ensam
skulle haft att göra upp denna sak, enär han haft ett obegränsadt
förslagsanslag att disponera. Nu åter, då det är ett förslagsanslag
högst, hvaruti en tillökning erfordras, måste till Riksdagen göras
framställning, att med afseende på lönernas belopp Riksdagen må
bevilja ökadt anslag, och då beror det sedan på, huruvida Riks¬
dagen vid pröfningen af de förhållanden, på grund af hvilka Kongl.
Maj:t ansett förändringen behöflig, vill godkänna densamma och
iör det ändamålet anslå medel.
Jag säger ännu en gång, att ett förslagsanslag högst icke kar
en så ringa betydelse, emedan det naturligtvis har en slags makt
att förhindra, det icke genom ändring i de vilkor, som förut varit
bestämda i afseende på aflöningar, de summor, som dertill gifvits,
snok kunna bringas upp till, jag vet icke hvad. Jag tror, att
vi hafva fullt skäl att i enlighet med Kong]. Maj:ts proposition
bevilja ifrågavarande anslag.
Herr Wsern: Den siste talaren synes mig just hafva visat
det misstroende mot Kongl. Maj:t, som jag anser icke vara på
sin plats. Jag tror mig kunna såga, att Kongl. Maj:t aldrig har
ansett sig kunna göra ändring i de grunder, hvarefter ett anslag
skall utgå, när Riksdagen stält ett förslagsanslag till Kongl.
Maj:ts disposition, utan har Kongl. Majd, derest någon ändring
i dessa grunder behöft förekomma, utan tvifvel gjort framställning
deiom till Riksdagen. Sa har skett förut, och jag är öfvertygad
att så kommer att ske äfven hädanefter.
Hvad sjelfva saken angår, har jag icke föreslagit, att detta
anslag skulle blifva ett förslagsanslag, utan jag har ansett, att
det borde blifva ett reservationsanslag. Ett sådant är bestämdt
och kan icke öfverskridas, men Kong], Majd har rättighet att an¬
vända besparingarne till det ändamål, hvartill anslaget är gifvet.
Hetta har Kongl.. Majd också begärt, men blott för ett par år,
emedan Kongl. Majd ansåg detta vara försigtigast, för att erhålla
Riksdagens samtycke. Med afseende på hvad som här är att göra,
ber jag få säga, att jag icke framstält något förslag, emedan det
icke nu kan leda till någon praktisk följd. Jag borde utan tvif¬
vel hafva läst Kong]. Majds proposition så val, att jag hade varit
färdig, när den remitterades, att göra alla de förslag, jag önskade
framställa, men jag kan icke finna, att, när jag icke då hann med
detta, jag icke skulle kunna nu få yttra mig i denna fråga, Mitt
ändamål har för det närvarande blifvit till fullo vunnet, när Stats¬
utskottets ordförande sagt, att han finner att det ligger något i
detta mitt yttrande, och att han vill tänka på saken. Om han
är så god och fortsätter dermed, sätter jag icke i tvifvel, att ju
icke rättelse skall på lämpligt sätt vinnas.
Herr von Ehrenheim: Då en ledamot af Kammaren fäst
uppmärksamheten på oegentligheten i den rubrik, “förslagsanslag
N:o 11.
42
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
Dispositions*
rätt öfver be-
sparingarne ö
garnisonstrup¬
pernas aflö¬
ning sanslag.
(Forts.)
högst", som på senaste åren kommit in i statsregleringen, kan jag
icke underlåta att med honom instämma. Det synes mig, som om
det skulle vara särdeles svårt för Kongl. Maj:t att röra sig med
anslag, hvilka antingen skola konsumeras för året, eller hvilkas
besparingar icke få användas för ett följande år. Så nära kunna
väl icke utgifterna på förhand beräknas, att icke, hvad som under
ena året kan besparas, kan behöfvas för ett annat. Jag förenar
mig således i den förhoppningen, att Herr ordföranden i Stats¬
utskottet i framtiden måtte medverka dertill, att denna rubrik
måtte utgå eller åtminstone högst sällan användas.
Ofverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
30:de punkten.
Herr von Geijer: Det finnes ingen punkt i Utskottets be¬
tänkande, som kommit mig att så lifligt begrunda den ställning,
i hvilken frågan om vårt landtförsvars omorganisation befinner
sig för närvarande, som den nu föredragna punkten. Icke desto
mindre har jag haft betänklighet vid att nu taga till ordet, eme¬
dan jag måste erkänna, att jag icke i någon väsentlig mån kan
komma till annat resultat än Utskottet. Dock finnes det något i
Utskottets förslag, som torde böra förändras, och detta af, såsom
jag tror, icke ovigtiga skäl. För dem, som känna organisationen
af vår armé, är det väl bekant, att värfningssystemet, såsom det
ännu, enligt författningarne qvarstår, är en mycket gammal in¬
rättning. Detta system förskrifver sig från de tider, då värf-
ningen hade för ändamål, bland annat, att uppfånga lösdrifvare,
för att insticka dem i arméns leder, hvarom icke få ännu i värf-
ningsstadgan med gällande kraft kvarstående paragrafer bära
vittne. Enligt min åsigt hade, i sammanhang med höjande af
garnisonstruppernas aflöning, en förändring bort ske i hittills
varande ordning för manskapets antagande i tjenst.
Af den föredragna punkten inhemtas, att Kong!. Maj :t, i fråga
om disposition af uppkomna besparingar på garnisonstruppernas
aflöningsstat, föreslagit, att dessa besparingar måtte få användas,
till bestridande af de ökade utgifter, som för värfning och aflöning
visade sig vara af behofvet påkallade. En del af aflöningsanslaget
har nemligen icke kunnat användas, emedan det varit omöjligt
anvärfva hela beräknade antalet rekryter på de vilkor, som enligt
gällande föreskrifter kunde dem erbjudas. För uppbringande af'
värfvade arméns nummerstyrka till fulltalighet enligt stat, lärer
krigsstyrelsen anse att det vore tillfyllestgörande, om städj an
ökades med några kronor och värfningskostnadsanslaget höjdes
från 25 kronor till dubbla beloppet, eller 50 kronor för hvarje
värfvad rekryt. Jag tror, för min del, att städj ans höjning med
så litet belopp icke kan komma att utöfva någon märkbar effekt.
Det högsta en sålunda värfvad karl — t. ex. vid artilleriet — kan
få i lön blir i allt fall endast 60 kronor. Huru långt är han icke
ändock från den ekonomiska ställning, hvari den indelte soldaten
Onsdagen den 15 Mars, f. in.
43
li.
sig befinner. Med någon bestämd siffra kan man visserligen ej
angifva, den indelte soldatens lönemolumenter; men i medeltal
torde det säkert uppgå till dubbelt det nämnda beloppet, 60 kro¬
nor, och detta oaktadt hans rekrytexcercis och öfriga öfningar
för utbildning i yrket erfordra mycket mindre tid, än hvad fallet
är med artilleristen. Under de sju åren 1869—1875, då man
skolat uppbringa värfvade armén till högre numerär än den hade
förut, har man gått baklänges i stället för framåt. Den har nem¬
ligen minskats med 631 man i stället för att den borde hafva
erhållit en tillväxt af 943 man. Det. ligger dock stor vigt på att
ju förr dess hellre till dess fulltaliga nummerstyrka uppbringa
åtminstone artilleriet, till hvilket vapen ej höra några "indelta
trupper. Om vi fortfarande skjuta upp att se värfvade arméns
behof till godo och låta det gå utför såsom det hittills gjort, till
dess. kanske hela artilleriet är på väg att upplösas, så blifva
svårigheterna och kostnaderna endast så mycket större, om vi en
gång råka in i förhållanden, då vi ä tout prix måste värfva. Den
som lägger märke till, huru med värfningen sig förhåller, skall
finna, att det är icke allenast de för ögonblicket rådande ekono¬
miska konjunkturerna, som underlätta eller försvåra legning af
manskap till armén; om krig uppstår i Europa, ökas legnings-
kostnaden. Jag har i min ort ofta haft tillfälle gifva akt på.
huru, då det börjat se oroligt ut i Europa, kostnaderna för an¬
skaffning af rekryter stigit i betydlig mån, för att sedermera åter
nedgå, när lugnare politiska förhållanden inträda Jag tror der¬
för, . att man måste vara betänkt på att i betydlig mån öka de
till ifrågavarande ändamål afsedda anslagen, om man vill uträtta
något för vårt försvar verkligt nyttigt i den åsyftade rigtningen
under öfvergången till. en ny organisation af landtförsvaret. Det
är dock icke min mening, att nu uppställa något förslag i sådan
syftning; dermed torde böra anstå till nästa år, då erfarenheten
nog kommer att visa, att vi icke kunna komma till målet med
de nuvarande anslagen för anskaffning af manskap till värfvade
armén. Men redan nu skulle vi möjligen, genom en liten ändring
i Utskottets förslag, kunna tyda på önskligheten af förändring i
sättet för anskaffning af manskap till nämnde armé. Jag tror,
att om vi kunde föranleda en ändring i värfningsstadgan, så vore
dermed för vårt ändamål icke så obetydligt vunnet. I värfnings¬
stadgan, som är efter hvad jag tror mycket gammal, föreskrifves,
huru det skall tillgå med^ legning af folk till så väl indelta, som
värfvade armén. Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på, huru
olika dessa föreskrifter ställa sig i afseende på de nämnda båda trupp¬
slagen. Om. värfningen för den indelta arméns behof förekom
snart sagdt inga andra bestämmelser, än de som finnas intagna i
§ 5 och låta helt goda och beskedliga. Den 5 § lyder som följer:
“Vid indelta armén och båtsmanshåll ega rust- och rotehållare,
att, till ersättning af lediga nummer, sjelfve eller genom andra
välkände personer lega11. Jag vill minnas, att paragrafen kar
ungefär detta innehåll.
Dispositions¬
rätt öfver be-
sparingctrne ä
garnisonstrup¬
pernas afiö-
ninqsanslaq.
(Forts.)
X:o 11.
44
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
Dispositions¬
rätt öfver be¬
sparing arne å
garnisonstrup¬
pernas aflö-
ningsanslag.
(Forts.)
Huru lyder åter värfningsstadgan i hvad den angår den egent¬
liga värfvade armén eller de så kallade garnisonstrupperna. Här¬
om innehåller stadgan från början en mängd paragrafer, af hvilka
några visserligen sedermera blifvit upphäfda, men ett stort antal står
qvar. Jag tagen mig friheten citera några af de senare. Värf¬
ning får icke under hvad förevändning som helst ske, under det
truppen är inqvarterad. Värfvare, när de skickas att värfva utom
garnisonsorten, skola vara försedde med regenmetschefens pla¬
kat; Konungens Befallningshafvande skall om värfvarens ankomst
särskilt underrättas; och värfvaren får icke taga en enda man
med sig från orten utan att vederbörande kronobetjent sådant
medgifvit och sett till, att den anvärfde icke är en kronans fånge.
Man synes fruktat, att soldater här skulle komma att liksom de
franska s. b. volontärerne under Napoleons tid, föras i kedjor till
depöterna. Hvartill kunna nu alla dessa minutiösa bestämme ser
tjena, om ej till att hos befolkningen väcka afsby för allt hvad
soldatvärfning heter. Jag tror, att det med hänsyn härtill vore
af vigt, om man i den föreliggande punkten kunde göra en sådan
ändring, hvarigenom liksom en önskan uttalades, att de besparin¬
gar, hvarom här är fråga, måtte så litet möjligt är användas till
värfningsarfvoden och i stället till aflöningens höjande. Värfnings-
kostnader måste naturligtvis alltid finnas; men att de, såsom i
Kongl. Maj:ts proposition förutsättes, upptagas till ett visst be¬
stämdt belopp, synes icke behöflig! Om .Riksdagen lemnar sitt
bifall till den föredragna punkten oförändrad, kan det tydas, som
Riksdagen icke funne skäl vara för handen att ordna värfningen
af soldater till garnisonstrupperna på annat sätt än hittills eller
att ändra fiärfningsstadgans bestämmelser i detta hänseende til
mera likhet med de föreskrifter den innehåller om legning af man¬
skap till indelta armén.
Det vill synas mig, som krigsstyrelsen borde tänka på att
den gamla och i närvarande tiden olämpliga värfningsstadgan
behöfver omarbetas. Jag anser derför, att en ändring borde
göras i hvad Utskottet här hemstält, så att hvad der talas om
värfningskostnader utginge. Jag vill icke nu göra något yrkande
i detta afseende, emedan jag vet, att andra begärt ordet, som
bättre än jag kunna formulera ett sådant ändringsförslag. Möj¬
ligen vore det skäl att återremittera punkten, då Stats-Utskottet
måhända kunde inkomma med förslag till en underdånig skrif¬
velse i den syftning jag angifvit.
Herr Hedlund: Sådana omständigheterna nu äro, lärer det
icke kunna komma i fråga annat än att bifalla detta förslag. Dock
skulle jag med ett sådant bifall icke vilja förena något slags under¬
stöd af vare sig de i Arméförvaltningens utfilande eller Kongl.
Maj:ts proposition framstälda förslag till afhjelpande afdetöfver-
kiagade onda. Ett sådant understöd från Riksdagens sida ligger
dock efter min tanke otvifvelaktigt i följande ord, som förekomma
i Utskottets hemställan: “efter hvad Arméförvaltningen i ämnet
föreslagit och Kong!. Maj:t gillat skulle under åren 1876—1877
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
45
>':o 11.
uppstå så val för värfningskostnader och städja vid garnisons- oupomtiom-
regementena i allmänhet, som till arfvoden åt batterihandtverkare ''att °fver be~
vid artilleriet". Ett på sådant sätt formuleradt beslut berör vissa s'>a>invar"° å
moment,_ hvaröfver jag tror, att Riksdagen gör rättast i att icke
uttala sig, det bör efter ruin tanke vara Kongl. Majits ensak att ningsanslag.
vidtaga sådana ^åtgärder, som han anser lämpliga och nyttiga för cöorts.)
att gorå.de i fråga varande regementena så fulltaliga och tjenstbara
som möjligt. Jag. tillåter mig derför hemställa, att den af mig
citerade mellanmeningen må få utgå, och Kammaren således fatta
följande beslut, “att till bestridande af de ökade utgifter, som
kunna vara åt nöden för att hålla de värfvade garnisonsregementena
mera fulltaliga och tjenstbara, måtte få användas icke allenast etc.“
Jag ber, att såsom^grund för det af mig sålunda tillstyrkta för¬
slaget få anföra några ord, i det jag anhåller, att Kammaren
måtte benäget, öfverse, om jag derigenom för en stund uppehåller
Kammarens tid; jag förbereder hellre härpå, än att jag lofvar
vara kort, men slutar med att tala ganska länge. Det är verk-
ligen förhållandet, att en afväpning i stor skala för närvarande
pågår vid våra värfvade garnisonsregementen, så stor, att äfven
rätt ifrige fredsvänner tycka, att det går något för hastigt. Vid
föregående riksdag har man sökt att afhjelpa detta genom anvi¬
sande af ett ökadt anslag, och sedan Kongl. Maj:t derefter sport
vederbörande regementschefer rörande sakernas tillstånd och de
åtgärder, som kunde vara lämpliga att vidtaga, hafva olika svar in¬
kommit.. Man har sagt, att tiden varit för kort för att i ämnet vinna
tillräcklig erfarenhet och i allmänhet gifvit temligen undvikande svar;
och hvad Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angår, hade man
icke heller der velat lägga sanningen naken i dagen. Med någon
förvåning finner jag, i förbigående sagdt, att Chefen för Göta
artilleriregemente sett. saken lugnast. Det är dock faktiskt, att
vakanserna der uppstiga till ett särdeles stort antal, och detta
oaktadt man tagit sin tillflykt till att i betydlig mängd värfva
ynglingar på 15 till 16 år. Man säger sig visserligen vilja genom
en god utveckling sätta dem i stånd att uppbära en soldats skyl¬
digheter; men erkännas måste dock, att sådant är en nödfallsåt-
gärd af betänklig beskaffenhet. . Jag vet icke hvad den föregående
talaren afsag, då han icke ville göra garnisonerna till rekryt-
skolor.^ De måste, efter min mening, åsyfta äfven detta ändamål;
men då man kommer med rekryter om 15 till 16 år och vill
dana dem till soldater, så liar man råkat in på en farlig väg, om
man också af omständigheterna drifvits dertill. I förbigående
vill jag nämna, att äfven i andra länder förekomma enahanda
svårigheter, som de här omhandlade. I England, der man kostar
så mycket på^sina soldater, hafva rymningarne tilltagit i fruktans¬
värd grad, så att efter tillförlitliga uppgifter många regementen
finnas, som knappt hafva hälften af sin numerär. Vi äro således
icke ensamma om sådant, och orsakerna torde ligga djupare än
att man bör söka dem i blotta penningefrågan.
Hvad är nu åt vederbörande myndigheter och Arméförvaltnin¬
gen föreslaget till det ondas afhjelpande? Hufvudsakligen tre sär-
N:o 11.
46
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
Dispositions¬
rätt öfver be
sparingarne <
garnisonstrup¬
pernas afla-
ningsanslag.
(Forts.)
skilda åtgärder, nemligen att förlänga kapitulationstiden, att öka
städjan och att höja arfvodet åt värfvaren. Jag tror, att af dessa
.‘förslag kan endast det mellersta anses acceptabelt. Att höja ka¬
pitulationstiden vore efter min tanke att slå in på en alldeles orig-
tig väg, en väg, som man redan börjat öfvergifva, och jag skulle
icke önska, att .Riksdagen understödde en sådan åsigt. Att höja
arfvodet åt värfvaren må vara en nödvändighet, men är då en nöd¬
vändighet, som icke bör vinna det ringaste stöd från Riksdagens
sida. -lag vill nu icke ingå på något tal om det sätt, hvarpå dessa
värfningar skett, kanske hafva förhållandena blifvit bättre i senare
tider, men jag har dock för icke så lång tid sedan och just i Stock¬
holm bevittnat upprörande saker i detta afseende. 1 dessa dagar
bär här utkommit en skrift, hvars författare icke kan misstänkas
vara ovänligt stämd mot våra militära myndigheter, hvilken
skrift synes mig i alla afseenden förtjent att beaktas af dessa myn¬
digheter. Denna skrift visar oss en ganska praktisk väg förgar-
nisonslifvets upphjelpande och försättande i ett mera tillfreds¬
ställande skick än det nuvarande. Den går ut på att bestämma
kapitulationstiden till tre år, att anordna undervisningen under
dessa tre år till en ordentlig skola för ungdomen och småningom
siå in på den väg, som Kongl. Maj:ts proposition till härordning
vid förliden riksdag innebar, nemligen att i regeln permittera man¬
skapet under de sista åren; för specialvapnen, skulle jemväl den
tid införas, som i propositionen föreslogs. På detta sätt skulle
svenska folket småningom vinna erfarenhet, huru en sådan krigs¬
skola skulle i verkligheten komma att taga sig ut, och de skräck¬
fulla föreställningar, man nu har om garnisonslifvet, skulle deri¬
genom småningom gifva vika. Vilja vi komma till något resultat
i det nu föreliggande ämnet, är det efter min tanke alldeles nöd¬
vändigt, att något göres för att höja garnisonensregementena i
anseende. Vårt folk blifver med hvart år äfven i de djupa lagren
allt mera ömtåligt för sitt anseende. Man behöfver icke umgås
mycket inom de arbetande klasserna för att finna, huru ambitions-
känslan hos arbetaren blifver allt större. Qvarstår det såsom
något nedsättande att taga värfning, så tror jag icke att det
hjelper att öka städjan eller förbättra de ekonomiska vilkoren i
allmänhet. Det är ett långt och lärorikt kapitel, detta; men då
jag icke vill hålla något slags föreläsning, allra minst der det
icke behöfs och der det kan vara nog med en antydning, så slutar
jag, men lägger alla dem på hjerta!, som intressera sig för detta
ämne, huru vigtigt det är, att svenska folket får se andra bilder
från garnisonslifvet än dem, hvarvid man nu fått vänja sig. Det
är t. ex. nu ingenting ovanligt, att en ledamot af fattigvårds-
styrelsen i en garnisonsort får under loppet af kort tid mottaga
många af de mest förfallna menniskor, ännu i den bästa mans¬
åldern, på hvilkas prestbetyg står “f. d. artillerist" och i Stock¬
holm “f. d. gardist". Under sådana förhållanden tror jag icke
det är möjligt att i förevarande fråga uträtta något, utan att
gripa in i den verkliga orsaken till det onda och der söka med¬
len till dess afhjelpande. Det sker efter min tanke icke genom
Onsdagen den 15 Mars, f. m. 47 >':o 11.
att öka arfvodet, men ej heller genom att öka kapitulationstiden. Disposition.,-
I senare fallet må man blott hafva för ögat det förhållandet, atträu ,°fver be:
om man vill städja en tjenare eller anställa annan arbetare påjU?™^1’’”6 "
en tid af tre år, skulle man icke deri lyckas. Ja! om jag före-Jpemas% ap-
slog mina. gamla tjenare, att taga städja på tre år, så skulle nmgsansiag.
de helt visst hellre lemna tjensten än binda sig för så lång tid. (Forts->
Kan man då föreställa sig, att en ordentlig karl skulle vilja för
längre tid binda sig vid ett lif, som kanske föresväfva!’ honom i
ganska mörka färger; dertill skulle han blott kunna drifvas af‘
den yttersta nöd, såsom förhållandet var under åren 1868 och
1869. ..För mig är det klart, att så länge man rekryterar på så
lång tid, som nu är förhållandet, får man icke något dugligt folk.
Men tager man en kortare tid och gifver man dem derunder en
god och lämplig undervisning och säger man slutligen till dem,
att, om de uppföra sig på berömvärdt sätt, skola de såsom ut¬
märkelse få tjena qvar under ännu ett år, så tror jag, att man
skulle uträtta mycket mera. Jag har för min del mycket för¬
troende till det goda som friheten kan uträtta, men mycket litet
till tvånget.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt hos Tal¬
mannen anhålla om proposition å bifall till det af mig framstälda
förslaget,, eller att Kammaren måtte fatta följande beslut: “att
till bestridande af de ökade utgifter, som kunna vara af nöden
för att hålla de värfvade garnisonsregementena mera fulltaliga
och tjenstbara, måtte få användas etc.“ lika med Utskottets hem¬
ställan.
Grefve Ha milton: Till en viss grad är jag ense med den
siste talaren, nemligen så till vida, att jag önskar, att ur det af
Utskottet formulerade beslutet måtte uteslutas ett par ord.
Man må beklaga, att rekryteringen vid de värfvade regemen¬
tena under senare tider varit svår, och att följaktligen ett stort
antal vakanser uppstått. Jag finner det likväl vara ganska na¬
turligt att, då en ung, frisk och ordentlig arbetare är i tillfälle
att under åtnjutande af sin frihet förtjena högst betydligt mer än
hvad han såsom soldat kan erhålla, det måste erfordras hos ho¬
nom en särskild fallenhet och lust för det militära yrket, för att
han skall binda sig för viss tid till en tjenstgöring, som är honom
temligen obekant, under det att han vet sig kunna beqvämligen
och väl lefva i de förhållanden, hvarvid han är van. Det är då
gifvet, synes det mig, att under en tid, då tillfälle till arbetsför¬
tjenst och dertill högst betydlig aldrig saknas den ordentlige ar¬
betaren, det alltid måste blifva svårt att få soldater, huru man
än ställer sig. Hå man nu vill vidtaga någon åtgärd för att af¬
hjelpa detta missförhållande, måste val denna åtgärd bestå deruti,
att man dels gör vilkoren för inträde i krigstjenst något mer
lockande än de hittills varit, och dels ställer så till, att soldaten
under sin tjenstetid befinner sig väl och finner sig vinna något
för sin framtid, om icke i ekonomiskt hänseende direkt, likväl ge¬
nom de insigter han i tj ensten förvärfvar.
N:o 11.
48
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
Dispositions¬
rätt öfver be-
sparingarne <
garnisonstrup¬
pernas ajlö-
ningsanslag.
(Forts.)
Jag tror, att i det sistnämnda hänseendet ganska mycket un¬
der senare tider blifvit gjordt. Det arbetas vida mera med sol¬
daten nu än förr, för att göra honom till en ordentlig och duglig
man. Men i afseende på hans lönevilkor står det fortfarande på
ungefärligen samma punkt. Den lockelse, det skulle för honom
innebära att få städjan beräknad till 8 kronor om året, synes mig
blifva högst obetydlig; det är ungefär så mycket, som en bärare
här i staden under flyttningstid fort]'enar på eu dag. Med den
ifrågasatta förhöjningen af städjan tror jag således icke, att något
särdeles skulle vinnas.
Ännu mindre tror jag, att det är skäl att söka befordra re¬
kryteringen vid de värfvade regementena genom att höja anslaget
för sjelfva värfningen från 25 till 50 kronor. Det heter visser¬
ligen, att med detta belopp skulle bestridas “arfvode åt värfvare
och andra med rekryteringen förenade kostnader". Hvilka dessa
kostnader kunna vara annat än värfvarens arfvode och betalnin¬
gen för hans värfningsresor i landsorterna, vet jag icke; men jag
tror knappast, att deri kan inbegripas något annat. Äro nu 25
kronor tillräckliga för att gifva värfvaren en liten belöning för
hans besvär och för betalningen af hans resor, så förstår jag icke
hvartill dessa nya 25 kronor skulle användas, om icke för att,
hvad ingen här torde önska, värfvaren må ega friskt med pennin¬
gar, då han sätter sig i beröring med de ynglingar, han vill för¬
må att ingå i krigstjenst.
Det är således mot den föreslagna fördelningen och använ¬
dandet af de här begärda medlen, som jag tror, att man med skäl
kan rigta några anmärkningar, och, utan att vilja ingå i något
bedömande af huru medlen bättre skulle kunna för ändamålet an¬
vändas, föreställer jag mig likväl, att det vore skäl, att Riks¬
dagen lemnade Kong]. Maj:t och Chefen för Landtförsvarsdeparte¬
mentet fria händer att, utan att vara bunden vid något Riksdagens
beslut, använda tillgängliga medel på ett för de värfvade rege¬
mentenas uppehållande vid stadgadbnumerär så fördelaktigt sätt
som möjligt. Det är endast ur denna synpunkt, som jag, lika med
Herr Hedlund, vill hafva någon förändring i det af Utskottet for¬
mulerade beslutet. Jag vet icke rätt, huru långt hans önskan
sträckte sig; för mig vore det tillfyllest, om Kammaren ur beslutet
uteslöte orden “efter hvad Arméförvaltningen i ämnet föreslagit
och Kongl. Maj:t gillat, skulle". Om de orden gå ut, och anslaget
således utan vidare blir stål dt till Kongl. Maj:ts disposition, tror
jag, att man kommer så långt i denna sak, som är möjligt vid
innevarande riksdag. Jag anhåller således om proposition på bi¬
fall till Utskottets förslag med uteslutande af de nyss anförda
orden, då beslutet skulle blifva så lydande: “att till bestridande
af de ökade utgifter, som under åren 1876—1877 uppstå så val
för värfningskostnader och städja vid garnisonsregementena i all¬
mänhet som“ etc. etc.
Grefve Lagerberg: Då jag har någon erfarenhet i denna
sak må det ursäktas mig, om jag ber att deri få yttra några ord.
Onsdagen den 15 Mars. f. m.
49
N:o 11.
Det är icke min mening att i likhet med den aktade representanten
från Göteborg och Bohuslän inlåta mig på någon undersökning af
lämpligheten att förvandla de nuvarande värfvade regementena
till treklassiga folkhögskolor; jag skall endast hålla mig till saken,
sådan den företer sig i verkligheten.
Det är utan tvifvel, att vid den värfvade armen en afväp¬
ning pågår, som är egnad att ingifva farhågor. Frågan gäller
derföre nu att kunna på något sätt afhjelpa detta förhållande, och
dertill finnes, så vidt jag kan förstå, icke något annat medel än
pengar, pengar, och återigen pengar. Det är väl kändt Indika
jemförelsevis störa fördelar den indelte soldaten har emot den
värfvade och att den värfvade derföre vill komma i åtnjutande af
ungefärligen samma vilkor, är helt naturligt. Så är ock förhål¬
landet om man jemtor den värfvade soldaten medarbetaren. För
6 till 10 år sedan fick man manskap till de värfvade regementena
nära nog för intet och nästan alltid i garnisonsorten. Kronan
bestod då kompanichefen 5 riksdaler banko för hvarje nummer
årligen, och dermed var han skyldig ansvara, för värfningen och
bestrida alla dermed förenade kostnader. Detta gick hemligen
väl för sig på den tiden, då tillgången på folk var riklig. Nu¬
mera har en stegrad välmåga och lättare förvärfvad arbetsför¬
tjenst — någon annan anledning kan jag åtminstone icke utfinna
- högst betydligt minskat tillgången på folk och man har, för att
fylla nödigt antal nummer, nödgats skicka omkring värfvare i
landsorterna. Sådant kostar naturligtvis mycket penningar, och
kostar mer, ju längre bort man får skicka värfvaren. Detta är
orsaken, hvarföre här värfningskostnaden blifvit ifrågasatt till 50
kronor per nummer, likasom man ett föregående år under andra
förhållanden trott sig; kunna åtnöjas med 25 kronor för samma
ändamål. Dermed får man icke, som jag hört enskildt af Kam¬
marens ledamöter yttras, föreställa, sig, att hela detta belopp, eller
50 kronor, skall komma värfvaren till godo, utan ligger i denna
summa äfven de öfriga kostnader som af värfningen föranledas.
Nu går vid värfningen i allmänhet till på så sätt, att chefen
skrifver till Konungens Befallningshafvande i det län der värf¬
ningen skall ske och tillkännagifver, att man har för afsigt att
der anställa värfning. Värfvaren. vanligen eu underofficer eller
korporal, skickas derefter dit, reser omkring i länet och efterhör
dem, som vilja blifva soldater samt uppgör kontrakt med dem, och
för derefter dem han lyckas värfva antingen med sig eller skickar
han dem till garnisonsorten per ångbåtslägenhet eller jernväg.
Alla kostnader härför, för värfvarens egna resor och för de värf-
vades, deras vivre nr m. ligga i dessa 50 kronor. Dessutom är
det bruket, att värfvaren i och för värfningsbesväret, hvaraf han
för öfrigt icke har någon inkomst, åtnjuter en dusör, som också
utgår af dessa 50 kronor, och som varierar mellan 10 och 20
kronor. Det var egentligen denna upplysning jag ville meddela,
då jag både enskildt och under diskussionen hört den föreställ¬
ningen uttalas att dessa 50 kronor voro bestämda för värfvaren
ensam.
Första Kammarens Prof. 1876. N:o it.
Dispositions¬
rätt öfver be¬
sparing ar ne å
garnisonstrup¬
pernas aflå¬
ning sanslag ♦
(Forts.)
4
N:o 11.
50
Dispositions¬
rätt öfver he
sparingarne <
garnisonstrup¬
pernas aflö-
ningsanslag.
(Forts.)
Onsdagen den lo Mars, f. m.
Hvad åter angår städ] ans förhöjning från o till 8 kronor un-
; der de tre första tjensteåren och till 16 kronor under de tre följande
' kan jag icke finna' annat än att detta är en rätt betydlig förhöj¬
ning, som icke bör förfela att utöfva någon lockelse på dem, man
vill värfva. Städjan utgör då 72 kronor för en sex års kapitu-
lant, och när man har rättighet gifva ut denna summa nära nog
genast eller högst några månader efter värfningen, t. ex. när den
värfvade svurit fanan eller blifvit approberad rekryt, så bör val
i denna summa ligga en icke obetydande frestelse, helst då tillika
tages i beräkning att den värfvade under tjenstetiden har en
någorlunda god lön och får lära åtskilligt af nytta för framtiden.
Man bör vid bedömandet af de nuvarande värfvade regementena
icke lemna ur sigte den uppfattning som i fordom tider gjorde sig
gällande och som äfven nu i någon mån kan ega sitt berättigan¬
de, eller att de äro en slags statsekonomisk inrättning,_ ämnade,
om jag får begagna det uttrycket, att upptaga individer,
indika, om de icke blefve antagna som soldater och erhölle den
tillsyn och vård som nu egnas dem, törhända eljest skulle falla
andra inrättningar till last. Man kan väl icke dölja för sig, att
bland dessa individer kunna finnas många, med kvilka försöket
lyckas och af hvilka man har heder, under det att andra finnas,
indika det icke står till att hjelpa utan som förfalla. Sådant lig¬
ger i sakens natur.
Hvad nu beträffar uteslutande af mellanmeningen i det af
Utskottet formulerade beslutet, så skulle jag, om derigenom ej
kommer att läggas något hinder för Kongl. Maj:t att förhöja städ¬
jan på föreslaget sätt, icke vilja sätta mig deremot. Jag har icke
så noga tänkt derpå, men det synes mig knappast möjligt. Skulle
å andra sidan mellanmeningens uteslutande göras till vilkor för
det ifrågavarande anslagets erhållande, måste jag förena mig med
dem, som derom gjort yrkande.
Herr Mannerskantz: Det mesta af hvad jag kan hafva att
säga, har visserligen redan blifvit sagdt af föregående talare; men
i en sådan vigtig sak som denna är jag af den åsigt, att man
icke kan för ofta upprepa hvad man anser rigtigt.
Det är för mig alldeles klart, att vi nu befinna oss på den
punkt, att vi måste från ett gammalt system öfvergå till ett nytt,
— och deribland, med särskild! afseende å hvad som nu förelig¬
ger — att vi måste utbyta den förfina, värfvade armén mot hvad
jag ville kalla, en lönad armé. Likväl har Arméförvaltningen i
sina til! Krigsministern gjorda och af honom godkända framställ¬
ningar envist hållit fast vid det gamla systemet och, för att af¬
hjelpa de ökade svårigheterna vid rekryteringen, icke föreslagit
någon annan åtgärd än eu förhöjning i legan och värfningskost-
naden. I gamla tider och under andra förhållanden kunde det gå
för sig att locka in folk på den militära banan genom att gifva
en mer eller mindre obetydlig dusör, för en gång vare sig åt värfi-
varen, som anskaffade karlen eller åt den som genom hvarjehanda
medel lockades att låta värfva sig. Nu åter befinna vi oss i den
Onsdagen den 15 Mars. f. m.
51
N:o il.
ställning, att vi äfven på det militära området måste ställa oss
statsekonomiens naturliga lagar till efterrättelse, och att vi såle¬
des, om vi vilja hafva en aflönad soldat, måste betala honom hvad
han begär och kan få på annat håll. Detta sker icke genom att
bjuda honom den lilla förhöjningen i legan af 8 kronor om året.
Legan är nu 5 kronor och den årliga lönen 60 kronor. Lägger
jag härtill den föreslagna förhöjningen med 3 kronor, skulle hela
aflöningen för året ändock icke komma att uppgå till mer än 68
kronor om året, och jemför jag härmed en vanlig dränglön på lan¬
det eller hvad en dagakarl kan förtjena på året, utfaller jemför el¬
sen så illa, att väl icke genom en dylik så liten förhöjning någon
verksam åtgärd kan anses vidtagen till rekryteringens underlät¬
tande. Men höj soldatens arfvode för månad från 5 till 7 eller 8,
kanske ända till 10 kronor, gif honom derjemte under tjenstetiden
en god behandling och eu uppfostrande undervisning, hvaraf han
kan hafva praktisk nytta då han lemnar tjensten, bind honom
icke till längre tjenstgöringstid än som erfordras för en fullständig
krigsbildning, och då denna utbildning är vunnen gif honom då
frihet att under större delen af året använda sina arbetskrafter i
fredliga sysselsättningar, men sök ändå att hålla honom qvar vid
regementet genom att gifva honom nöjaktig aflöning äfven då han
emellan de årliga öfningarne är permittera!!, och jag är öfvertygad,
att, om lönevilkoren endast ställas i någon motsvarighet med hvad
han annorstädes skulle kunna förtjena, man inom kort skall hafva
den, såsom jag upprepar att jag vill kalla den, lönade arméns
ieder. fylda. Det sätt, som jag nu antydt, eller att låta äfven den
permitterade soldaten uppbära en någorlunda tillräcklig aflöning,
ehuru val lian derjemte får för egen räkning använda sin arbets¬
kraft, har redan under den tid jag var i tjenst användts med myc¬
ken fördel; ty det bästa folket vid det regemente, der jag tjenade,
var just de, som efter fullbordade öfningar voro permitterade och
arbetade i landsorterna, under det att de från regementet genom
det sätt, hvarpå passevolansvilkoren der voro ordnade, uppburo
en kontant inkomst af 30 till 40 kronor årligen. Med begagnande
af det systemet och med den omsorgsfulla behandling som egna-
des manskapet, behöfde man då icke skicka ut värfvare till skilda
delar af landet, utan hade fullt upp med ungt folk. som frivilligt
ville inträda i regementets tjenst — och jag tror mig kunna säga
att dessa goda förhållanden sedan hafva fortfarit intill denna dag.
Allt detta, som jag nu nämnt, har från de “värfvade" corpser-
nas befälhafvare ljlifvit framhållet såsom det sätt, hvarpå man
borde gå till. väga för fyllande af arméns numerär, och påträffas
än här och än der i de från dem inkomna förbättringsförslagen,
men man har i Arméförvaltningen lemnat just det, som skulle
kunna gorå verkan, å sido och hållit sig qvar vid de gamla länge¬
sedan föråldrade bestämmelserna, som förslå till intet. För när¬
varande _ tror jag emellertid icke, att man kan här göra något
annat. vid saken, än att instämma i Grefve Hamiltons förslag;
men jag vill önska, att de ärade vederbörande måtte taga saken
i förnyadt noggrant öfvervägande och till en följande riksdag, ju
Dispositions¬
rätt öfver be¬
sparing ar ne å
garnisonstrup¬
pernas aflö-
ninqsanslaq.
(Forts.)
N:o 11.
52
Onsdagen den 15 Mars. f. m.
Dispositions¬
rätt öfver be-
sparingarne c.
garnisonstrup¬
pernas ajiö-
ninqsanslaq.
(Forts.)
förr dess hellre, inkomma med förslag till sådana förändrade an¬
ordningar, att soldatens lönevilkor må komma att ungefärligen
motsvara hvad han skulle kunna förtjena på annat håll. Efter
min uppfattning behöfva hans vilkor icke ställas alldeles så höga
som den frie arbetarens, blott man gifver honom ersättning för
den högre arbetsförtjenst, hvarom han går miste, genom att be¬
reda honom en omsorgsfull undervisning i sådant som kan blifva
till nytta för hans framtid. Jag tror, jag upprepar det, att man
genom att på det sättet helt och hållet lemna det gamla systemet
och slå in i en ny rigtning, skulle i öfverensstämmelse med när¬
varande tids fordringar få tillräckligt med folk för det ändamål,
som här är i fråga.
Jag förenar mig med Grefve Hamilton.
Herr vice Talmannen: Mot det förslag, som af Herr Hed¬
lund bl Hvit framstäldt, och i hvars syftning Grefve. Hamilton in¬
stämt, kan jag för min del icke finnna något att invända. Det
mål, som Kong!. Maj:t afsett, vinnes naturligen ännu bättre deri¬
genom att de ifrågavarande besparingarne å löneanslaget för de
värfvade garnisonstrupperna ställas till Kongl. Maj:ts .disposition
i och för uppehållande af värfningen och af en större tjenstbarhet
vid garnisonsregementena. Men jag ber dock att få föreslå ett
litet tillägg i det af Herr Hedlund formulerade beslutet. De af
Kongl. Maj:t begärda medlen äro afsedda, icke blott till bestri¬
dande af värfningskostnaden och städj ans förhöjning, utan äfven
särskildt till höjande af arfvodena för batterihandtverkarne vid
artilleriet. Om nu Utskottets hemställan bifölles med den af Herr
Hedlund föreslagna redaktionen, skulle ingen möjlighet inrymmas
för Kongl. Maj:t att öka dessa batterihandtverkares arfvode utöf¬
ver det belopp, hvartill detsamma hittills varit af Kongl. Maj:t
och Riksdagen gemensamt bestämdt, eller 36 kronor, under det
att Kongl. Maj:ts afsigt varit att i öfverensstämmelse med hvad
Arméförvaltningen föreslagit höja arfvodet till 120 kronor. Af
denna anledning skulle jag vilja hemställa till den värde förslags¬
ställaren, att han måtte medgifva ett tillägg i sitt förslag. Den
förevarande punkten skulle enligt herr Hedlunds förslag erhålla
följande lydelse: “att till bestridande af de ökade utgifter, som
kunna vara af nöden för att hålla de värfvade garnisonsregemen¬
tena mera fulltaliga och tjenstbara måtte få användas11 etc. Häri
ber jag nu att få göra det tillägget, att efter ordet “tjenstbara"
måtte få inskjutas orden “samt till arfvoden åt batterihandtverkare
vid artilleriet11. Då beviljas allt hvad Kongl. Maj:t begärt, men
han får friare händer än om punkten antoges med den lydelse
Utskottet föreslagit, och jag kan icke föreställa mig att Kongl.
Maj:t skulle hafva något emot ett dylikt förtroendevotum från
Kammaren och, såsom jag hoppas, äfven från Riksdagen i dess
beslut.
Herr Hedlund: Det ligger i sakens natur, att, om det af
Herr Rosensvärd föreslagna tillägg är nödvändigt, jag icke har
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
53
N:o 11.
något att deremot invända. Men jag får bekänna, att jag ej kunnat Disposiiions-
föreställa mig, att icke Kong!. Maj:t skulle kunna gifva ökaderäti öfver be;
arfvoden åt dessa batterihandtverkare, utan att sådant vore ut-JaniloZtrup-
tryckligen af Riksdagen beslutadt. Jag hade trott, att ett sådant pemas afio-
särskildt uttalande af Riksdagen icke skulle vara erforderligt, då »ingsöndag.
man lemnade ett generel medgifvande till de ifrågavarande med¬
lens användande.
Grefve Hamilton: Då det förslag som Herr Hedlund fram-
stält, med det af Herr Rosensvärd gjorda tillägg, uppfyller hvad
jag med mitt förslag afsåg, eller att Kongl. Maj:t måtte få fria
bänder att på ett bättre sätt, än hvad Utskottets förslag medgif-
ver, använda medel till garnisonsregementenas uppehållande vid
föreskrifven styrka,_ vill jag gerna, för att icke öka antalet af olika
meningar, förena mig i nämnde herrars förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr
(Trefven och Talmannen yttrat, att under densamma endast blif¬
va af Herr Hedlund yrkat, att punkten skulle antagas med föl¬
jande förändrade lydelse: “att till bestridande af de ökade utgif¬
ter, som kunna vara af nöden för att hålla de värfvade garnisons-
regementena mera fulltaliga och tjenstbara, samt till arvoden åt
batterihandtverkare vid artilleriet, måtte få användas etc“ (lika
med Utskottets förslag); framstälde Herr Grof ven och Talmannen
först proposition på bifall till punkten oförändrad, hvarvid sva¬
rades nej, och sedermera proposition på antagande af Herr Hed¬
lunds förslag, hvilken proposition med ja besvarades.
31:sta och 32:dra punkterna.
Biföllos.
33:dje punkten.
Lades till handlingarne.
3H.de-—38:de punkterna.
Biföllos.
Den vidare föredragningen af utlåtandet blef härefter upp¬
skjuten till sammanträdet å eftermiddagen.
Anmäldes och bortlades från nedan nämnda Utskott inkomna
memorial och utlåtanden, nemligen från
Stats- Utskottet:
N:o 35, i anledning af erhållen återremiss å Utskottets ut¬
låtande.
Hör sta Kammarens Prat. ISIG. N:o 11.
5
N:o 11.
54
Onsdagen den 15 Mars, f. m.
N:o 26, angående väckta motioner om understöd åt inbyggare
inom Rumla socken af Örebro län, livilka lidit skada till följd af
ett inträffadt skydrag;
N:o 36, med förslag till voteringspropositioner i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Utskottets utlåtande N:o
28 mom. 12 i fråga om väckt motion om anvisande af anslag
till understöd för byggande! af smärre båthamnar vid de större
fiskelägena inom riket;
Banko- Utskottet:
N:o 7, med förslag till ändringar i Bankoreglementet och i
Riksbankens aflöningsstat;
Lag- Utskottet:
N:o 23, i anledning af väckta motioner om förändrad lydelse
af 6:te punkten i 19 § af Kong!, förordningen om nya Strafflagens
införande den 16 Februari 1864;
N:o 24, i anledning af väckta motioner angående förändring
i gällande stadganden rörande prestval samt val af folkskolelärare,
klockare, organist och annan kyrkobetjening;
N:o 25, i anledning af väckt förslag om förklaring af gällande
stadganden rörande jäf mot domare i hushållsmål af allmän be¬
skaffenhet;
N:o 26, i anledning af väckt förslag om förändrad lydelse af
1 § i gällande förordning angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof.
Kammaren åtskildes kl. nära 3 e. m.
In fidem
O. Brakel.
Ötockliolm. tryckt hos A. L, Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1876,