RIKSDAGENS PROTOKOLL
1876. Ändra Kammaren. N:o 39.
Lördagen den 15 April.
Kl. 2 e. m.
§ 1-
Justerades protokollet för den 8 innevarande April.
§ 2.
Herr Sjöberg begärde ordet och anförde: Vid Kammarens sam¬
manträde sistlidne Tisdag den 11 dennes beslöts, att Stats-Utskottets
memorial N:o 50, med förslag till sammanjemktiing i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om Justitiekansleiens aflöning,
skulle för andra gången bordläggas. Nyss förut både vid nämnda
sammanträde blifvit bordlagdt äfven Stats-Utskottets utlåtande N.o 49,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående rotering åt de så
kallade frisocknarne i Örebro län. Då det nu är af vigt, att det i
förstnämnda memorial N:o 50, framlagda förslag till sanunanjemk-
ning af Kamrarnes olika beslut i fråga om vilkoren för förhöjd aflö¬
ning åt Justitiekansleren varder vid näst härefter följande, möjligen
endast för bordläggning af inkommande betänkande afsedda samman¬
träde afgjordt, på det att sjelfva hufvudfrågan, eller den om beloppet
af berörda aflöning må kunna blifva föremål för så kallad gemensam
votering; så, och då sådan votering kommer att ega ruin nästa Lördag,
får jag vördsamt föreslå, att sagda memorial N:o 50, mätte på före¬
dragningslistan för nästa sammanträde uppföras ati iö) ekotnma till
behandling före nyssnämnda utlåtande N:o 49.
Denna Herr Sjöbergs framställning blef på Herr Talmannens derom
gjorda proposition af Kammaren bifallen.
§ 3.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
Stats-Utskottets utlåtanden:
N:o 19, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
Femte hufvudtitel;
Andra Kammarens Prof. 1876. N:o 39,
M:o 39,
2
Lördagen den 15 April.
N:o 5G, i anledning af Kongl. Maj:ts förslag om beviljande af
statsanslag till utförande af kajbyggnads- och muddringsarbeten vid
koiierdihamnen i Karlskrona;
N:o 57, angående antalet egenhändiga underskrifter å Riksgälds-
kontorets obligationer;
.. N:0 'o8>} anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående af¬
söndring åt jord från kronan tillhöriga gatelmset N:o 12 Rörom i
Kristianstads län till plats för ny kyrkobyggnad för Rörums för-
samling;
, .. ^i0.59’ i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående skatte-
Kop åt c., till Kami osa helsobrunn upplåtna kronohemmanet Köpinge
-*N:o 4, /2 mantal i Raus socken inom Malmöhus län;
Lag-Utskottets utlåtande N:o 32, i anledning af väckta förslå^
om ändring af gällande stadganden dels rörande skyldigheten att
ny8ba och underhålla kyrka med hvad dertill hörer jemte prestgård
“e ls °J?.k !■ 0m 8rundei'lia för utgörandet af församlingens bi¬
drag for folkskoleundervisningens upprätthållande.
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande N-o 11
(i samlingen N:o 35), angående de så; kallade nattågens inställande
a statens jernbanor.
Nämnda ärenden skulle sättas främst å den föredragningslista
som för nästa sammanträde komme att upprättas.
§ 4.
Föredrogs och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 21, angående åläggande för de statens
embetsverk, hviikas räkenskaper granskas af Riksdagens revisorer, att
i räkenskapen under särskild! konto upptaga från dem utbetalda an¬
slag med eventuel återbetalningsskyldighet.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 1/i 3 e. m.
In fidem
Gustaf Westddhl.
Onsdagen den 19 April.
3
N:o 39.
Onsdagen de» 19 April.
Kl. |3 e. m.
§ I-
Upplästes till justering protokollen för den 11 och 12 innevarande
April.
1 sammanhang dermed begärdes ordet af
Herr Axel Bergström, som yttrade: Sedan Kammaren vid sam¬
manträde den 12 i denna månad antagit och faststält det af dess
enskilda Utskott under åberopande af stadgandena i § 13 moment 3
af Riksdagsordningen, föreslagna ordnande i särskilda valkretsar af de
städer, hvilka icke hvarför sig ega en folkmängd af tiotusen, biföll
Kammaren äfven slutligen Utskottets hemställan:
“att hvad så är stadgadt skall gälla till efterrättelse ej allenast
då nya val för 2:dra Kammaren i hela riket första gången hädan¬
efter komma att förrättas, utan äfven sedermera intill dess Kammaren,
till följd af gällande föreskrift, ånyo ordnar valkretsarne och beslutet
derom kan vinna tillämpning för de städer, som då ega mindre än
10,000 invånare.“
Emot Kammarens i denna fråga fattade beslut, så vidt derigenom
enskilda Utskottets nyssberörda hemställan åt Kammaren bifallits, får
jag, som, ehuru närvarande, icke deltog uti den öfverläggning, hvilken
föregick ärendets afgörande, härmed anmäla min reservation, hvilken
jag grundar på följande skäl.
Riksdagsordningens 13 § 3 moment stadgar endast, att städer
med ofvan uppgifna folkmängd skola, sedan Konungen första gången
fördelat dem i särskilda valkretsar, derefter hvart tionde år af Kam¬
maren enligt bestämda grunder ordnas i sådana kretsar; men inne¬
håller icke något om den tid, när ett af Kammaren uti ifrågavarande
afseende fattadt beslut skall vinna tillämpning. Vid sådant förhållande
och då 83 § Regeringsformen uttryckligen förmår, att någon för fram¬
tiden gällande förklaring af grundlagarne icke må stadgas utan på
det sätt, som vid ändringar i dem iakttagas bör, hade, enligt min
åsigt, Kammaren af skyldig månhet om grundlagens helgd bort in¬
N:o 39.
4
Onsdagen den 19 April.
skränka sig till att ordna städerna i valkretsar och afhålla sig från
att, på sätt i detta ärende skett, fullständiga bestämmelserna i först
åberopade grundlagsrum genom en supplerande förklaring, hvars rig-
tighet dessutom på goda grunder kan ifrågasättas och hvars promul¬
gation genom Kongl. Maj:t möjligen kan möta betänkligheter. Långt
bättre hade varit, att Kammaren, som ju icke utgör mera än eu af
de tre makter, hvilka ega tillsammans i stadgad ordning ändra eller
förklara gruddlagarne, åt vederbörande rättsskipande myndigheter öfver-
lemnat att under deri mellantid, som kan förflyta till dess den nya
valkretsanordningen ostridigt bör lända till efterrättelse, i hvarje sär-
skildt uppkommande fall pröfva och förklara hvad som enligt grund¬
lagens rätta förstånd bör anses vara uti ifrågavarande afseende stadgadt.
Herr JBergius anmälde äfvenledes sin reservation mot det ifråga¬
varande beslutet.
Iierr Asker anförde: Då den ärade talare, som nyss hade ordet,
förklarade sig män om grundlagens helgd, förefaller det mig besyn¬
nerligt, att han i denna fråga afgifvit motiverad reservation. lian
var likväl sjelf närvarande vid öfverläggningen i Kammaren och hade
följaktligen då tillfälle att i sjelfva saken andraga allt hvad han an¬
sett behöfligt. För min del anser jag mig, under åberopande af grund¬
lagen, böra förklara, att jag icke tror det vara lämpligt eller gagne¬
ligt, att motiverade reservationer flere dagar efter öfverläggningens
afsättande afgifvas beträffande frågor, i hvilkas behandling man haft
tillfälle att personligen deltaga.
Herrar Wieselgren, Torpare, Thomasson, Lundegård, II. Lund-
qvist, Gasslander och Holmqvist begärde derefter hvar för sig att i
dagens protokoll få antecknad sin reservation mot det uti samman¬
trädet den 12 i denna månad fattade beslut, hvarigenom Kammarens
Enskilda Utskotts i utlåtandet N:o 32 gjorda slutliga hemställan
blifvit bifallen.
Herr Axel Bergström: Herr Talman! För min del har jag
mig icke bekant något stadgande i grundlagen, som förbjuder den,
som vill anmäla sin särskilda mening, att i korthet anföra de skäl,
hvarpå denna mening är grundad; och då jag af särskilda omständig¬
heter förhindrades att deltaga i den öfverläggning, som vid frågans
behandling inom Kammaren egde rum, ansåg jag min pligt bjuda mig
att på detta sätt anmäla min särskilda mening i en så vigtig sak.
För ett sådant tillvägagående kan jag ock åberopa prsecedensfall, enär
flera gånger tillförene motiverade reservationer inom denna Kammare af-
gifvits. För att icke på något sätt kunna anses hafva återupptagit
diskussionen i frågan, aflättade jag min reservation skriftligen; och
jag tror fortfarande det hafva varit min rättighet att få nu aflemna
densamma.
Onsdagen den 19 April. *
Herr Leijer: Äfven jag ber att mot Kammarens beslut i den
omförmäla» frågan få afgifva min reservation och anhåiler derjemte
att på samma gång få förklara, att jag anser det vara mm glunt
lagsenliga rättighet att nu anmäla denna min särskilda mening.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, godkände Kammaren de
upplästa protokollen.
N:o 39.
§ 2.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:
Stats-Utskottets utlåtanden N:is 19 och 56—59;
Lag-Utskottets utlåtande N:o 32; samt
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande N;o 11
(i samlingen N:o 35.)
Herr vice Talmannen Wijk yttrade: Jag fager mig friheten
hemställa, att Kammaren måtte besluta, det Stats-Utskottets nu foi
andra gången bordlagda utlåtande N:o 19, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens Femte hufvudtitel, måtte å föredragnings¬
listan uppföras främst bland de ärenden, som skola afgoras måndagen
den 24 dennes.
Hvad Herr vice Talmannen sålunda föreslagit blef af Kammaren
bifallet.
§ 3.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets memorial Nm 5ö, med för¬
slag till sammanjemkning i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut
i fråga om Justitiekanslerens aflöning; och blef protokollsutdrag rörande
detta beslut genast efter dess fattande inför Kammaren justeradt.
§ 4-
Anmäldes och bordlädes följande inkomna ärenden:
Stats-Utskottets utlåtanden och memorial:
N:o 23, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
Nionde hufvudtitel;
N-o 60, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kam¬
rarnes skiljaktiga beslut i fråga om Justitiekanslerns aflöning; och
N:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående Norr-
N:o 39.
6 Onsdagen den 19 April.
*"•* 0“fa“a"de *»*■»eit »f
(i 8atri?neenKNmnm?^n8- Afrf • Tlllfäf1]iga , Utsk^ ' utlåtande N:o 9
( samlingen JN.o 34), i anledning af vackt förslag om aflåtandp nf
ZlSTirtoJ K?”sl- “6äOT<l, IalsUftnil,g 3 al
seende å arbetare, som i arbete utom deras hemort taga anställning.
-hÄÄ 8k'"le ”1,PfÖraS WmSt * ,öre|i™g»i"g*listan för
i ^^“' föredragning af Andra Kammarens Enskilda Utskotts för
s ag till Kammarens underdåniga skrifvelse N:o 22, angående vissa
Sru" s'Taitrets”'bi8f “>g i»# begSbS!
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3/4 3 e. m.
In fidem
Gustaf Westdahl.
Torsdagen den 20 April, f. m.
7
N:o 39.
Torsdagen den 20 April.
Kl. 10 f. in.
Föredrogs och bordlädes ånyo Stats-Utskottets utlåtande Nm 23,
angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde hufvudtitel.
I sammanhang med bordläggningen af detta ärende anförde
Herr vice Talmannen Wijk: Jag tager mig friheten hemställa
till Kammaren, att Stats-Utskottets, nu för andra gången bordlagda
utlåtande N:o 28, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
Nionde hufvudtitel, måtte få uppföras på föredragningslistan näst etter
samma Utskotts utlåtande N:o 19, angående regleringen åt utgifterna
under riksstatens F emte hufvudtitel.
Denna Herr vice Talmannens framställning blef, på derom åt Herr
Talmannen gjord proposition af Kammaren bifallen.
§ 2.
Efter föredragning af Stats-Utskottets memorial N:o 60, med
förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes skiljaktiga,
beslut i fråga om Justitiekanslerns aflöning, godkände Kammaren den i
berörda memorial föreslagna voteringspropositionen.
§ 3.
Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda.
Stats-Utskottets utlåtande N:o 61;
Andra Kammarens andra Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 9
(i samlingen N:o 34); samt
ludra Kammarens Enskilda Utskotts förslag till Kammarens
underdåniga skrifvelse N:o 22, angående vissa städers indelning i val¬
kretsar.
N:o 39.
8
Torsdagen den 20 April, f. in.
§ 4.
^ -ffefrande Stats-Utskottets utlåtande N:o 49, i an-
*. 1‘- frisad- , • 1 5 af K?nHL ,MaJ: « proposition angående rotering af de så kallade
narne i Örebro IHSOCkuaTIlö 1 Oröbro lätt.
län.
Tf. i 1 /örenämnda Korigl. proposition (X:o 20), hvilken varit till Stats-
Utskottets behandling ofverlemnad, hade Kongl. Maj:t gifvit. Riksdagen
tillkänna, hurusom, efter det Kongl. Maj:t den 31 Januari 1868 i
0 verensstammelso med Riksdagens år 1867 fattade beslut, förklarat
att de tjenstbarheter, hvilka dittills, mot befrielse från rotering, ålegat
Axbergs, Hofsta och Kils socknar samt några hemman af Glans¬
hammars och Kingkarleby socknar af Örebro län att till Dylta svafvel¬
bruk utgöra, skulle från och med den 14 Mars 1869 upphöra samt
Kong . Magt derpå den 4 Juli 1868 dels förordnat, att IfKÄmnde
Irisocknehemman skulle inroteras under Inrikes regemente i öfverens¬
stämmelse med de grunder, som för indelning till ordinarie rotering i
a bni au het funnes stadgade, och roteringsskyldigheten från den dag,
tjenstbarheterna upphört, utgöras medelst vakansafgift, intilldess effek¬
tiv rotering kunde blifva påbuden, dels ock åt eu särskild kommission
uppdragit rotermgens verkställande, dervid föreskrifterna i Kongl in-
struktionen den 20 December 1825 skulle i tillämpliga delar lända
till efterrättelse, sa hade, sedan den sålunda beslutade roteringsindel-
mngeu bhfvit verkstad!, besvär öfver densamma af åtskilliga frälse-
liemmansegare anförts, Indika besvär Arméförvaltningen och Kammar¬
kollegium uti afgifvet gemensamt utlåtande förklarat sig anse böra
r;18^111 afSeTde' ! ?ch hade KougL Maj:t. som äfven för sin del
gillat iti ägavaran de liidelnmgsförslag, öfverlemnat detsamma till Riks¬
dagens granskning och godkännande.
Utskottet, livilket ej heller funnit något att vid sjelfva indelnings-
imslaget erinra men då tor närvarande arbeten påginge, åsyftande ett
1 ilande af rikets försvarsverk på sådana grunder, att, bland annat,
loteimgsskyldiglieten skulle komma att upphöra, ansett det mindre
amphgt, om under tiden för samma arbeten eu effektiv rotering, sär-
cales åt den störa omfattning, som bär vore i fråga, komme att verk¬
ställas, hade bemstalt:
att Riksdagen, under anhållan, det täcktes Kongl. Majff. föreskrifva
att den roteringsskyldigliet. som, jemlikt det angående rotering af de
0lj‘b,ro län uPP1-ättade förslag, skulle dessa
,, iai åhS8a> “ätte få medelst erläggande af vakansafgift fullgöras
förslag!*' S1U ’ Pä Sätt KonS1- Maj:t föreslagit, godkänna samma
förde^afUtle dclUm fråga llPPPstocl nu öfverläggning, hvarunder an-
Torsdagen den 20 April, f. m.
9
N:o 39.
Grefve Björnstjerna: Det förefaller mig, som om Stats-Utskottets
förevarande förslag till svar på Kongl. Maj:ts proposition icke saknade '
sin märkvärdighet. Under en lång följd af år och ännu i denna
stund pågår i åtskilliga delar af vårt land extra rotering; öfverallt
har man vid dess uppgörande begagnat samma uttryck, som Kongl. Maj:t
i sin skrifvelse i ämnet till Riksdagen användt, d. v. s., att roterings-
skyldigheten skall från den dag tjenstbarheterna upphört utgöras me¬
delst vakansafgift, intilldess effektiv rotering kan blifva påbuden.
Då nu extra rotering, såsom sagdt är, pågått under en lång följd af
år, utan att det fallit Kongl. Maj:t in att anbefalla någon effektiv ro¬
tering, kan en sådan åtgärd nu så mycket mindre ifrågasättas, som en
omorganisation af vårt härväsende möjligen är nära förestående. Desto
märkvärdigare är det då, att Stats-U tskottet särskilt för dessa hem¬
man inom Örebro län föreslagit Riksdagen att fatta ett beslut,
hvarigenom de, äfven om den gamla arméorganisationen bibehålies,
aldrig skola kunna effektivt roteras, utan endast blifva skyldige att
erlägga vakansafgifter.
Hvar och eu här torde känna, att jag icke är någon vän af vårt
nuvarande försvarsväsende. Jag anser detta i det skick, det nu be¬
finner sig, icke vara i ringaste mån betryggande för vår sjelfständighet;
ingen kan således lifiigare än jag önska förändring härutinnan. Men
jag kan icke heller dölja för mig möjligheten deraf, att Riksdagen ej
kan komma öfverens om grunderna för en tillfredsställande förändrings
genomförande och att vi således fortfarande nödgas bygga vårt för¬
svarsväsende, på den gamla grunden. Blir detta eu nödvändighet, är
det gifvet, att vi äfven hufvudsakligen måste bibehålla indelningsverket
sådant det nu är. Om eu eller annan jemkning, såsom om ett för-
ändradt sätt att anskaffa karl, m. m. dylikt, vill jag ej tala; detta
allt är småsaker. Hufvudsaken är, att den nuvarande grunden qvar¬
stå!’, d. v. s., att manskapet är boende på landet på en gång för alla
bestämda ställen, så att befälet alltid vet, hvarest truppen finnes; ty
ingen lärer väl kunna på allvar förorda,* att vi skulle anskaffa 30,000
man genom värfning och sedan hålla denna truppstyrka i garnison.
Under sådant förhållande måste vi icke allenast söka bibehålla hvad
vi redan hafva, utan äfven tillse, att ingen del af landet lemnas utan
stamtrupp. Då nu den del af Nerike, hvarom här är fråga, saknar
dylik trupp, måste en sådan anskaffas och således verklig roterings-
skyldighet der åläggas. När nu Kong!. Maj:t aldrig försökt att på egen
hand förvandla penningeafgifterna till effektiv rotering, kan jag icke för¬
stå, hvarföre man för detta undantagsfall skulle besluta en bestäm¬
melse, som, ifall regering och Riksdag skulle önska anbefalla verklig
rotering i dessa socknar, onödigtvis försvårade detta.
På de skäl jag nu anfört, anhåller jag om afslag å Stats-Utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan, och att Kammaren i stället
ville besluta “att Riksdagen för sin del och på sätt Kongl. Maj:t
föreslagit, godkänner förslaget till de s. k. frisocknarnes i Örebro län
rotering.“
Angående
rotering eif de
s. k. frisock¬
nar ne i Örebro
län.
(Forts.)
Herr O. B. Olsson: Föregående talare nämnde, att det aldrig
N:o 39.
10
Torsdagen den 20 April, f. m.
/i vgående
rotering af de
s. k. friaock-
narne i Örebro
län.
(Forts.)
kunde falla Kong], Maj:t in att anbefalla effektiv rotering för rotar,
Indika förut varit befriade mot erläggande af vakansafgift. Sådant
skedde dock för 4 eller 5 år sedan i Skåne, der icke mindre än 400
nummer, Indika stått vakanta i 50 år, blefvo uppsatta. Skulle emel¬
lertid, på sätt Grefve Björnstjerna antydt, Kongl. Maj:t numera beslutit,
att icke för framtiden anbefalla effektiv rotering för sådana rotar, som
för närvarande erlägga vakansafgift, då är ju den af Stats-Utskottet
föreslagna bestämmelsen fullt tillfredsställande. Dessutom och då Riks¬
dagen förut uti underdånig skrifvelse uttalat sin önskan, att indelnings¬
verket måtte upphöra och eu annan arméorganisation antagas, synes
det mig olämpligt att hos Kongl. Maj:t begära, att ifrågavarande
roteringsskyldiga hemman skola effektivt roteras.
Talaren anmärkte vidare, att, om statsmakterna ej blifva ense om
eu förändrad härorganisation och indelningsverket således fortfarande
bibehålies, det vore olämpligt att fortfarande tillåta en del roterings-
skyldige hemman att mot erläggande af vakansafgift slippa effektiv
rotering. I händelse förhållandet skulle blifva sådant, så ser jag dock
icke något hinder, att, med afseende å de roteringsskyldige hemma¬
nen inom de s. k. frisocknarne i Örebro län, Kongl. Maj:t uti propo¬
sition hos Riksdagen begär, att nämnda hemman måtte få roteras och
jag gör mig viss om, att Riksdagen icke nekar bifalla till en sådan
proposition.
För min del yrkar jag bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Per Nilsson i Råby instämde med Herr O. B. Olsson.
Grefve Björnstjerna: Jag begriper icke, huru den siste tala¬
ren kan påstå, att jag yrkat effektiv rotering nu genast å de så kallade
frisocknarne i Örebro län. Jag har icke framstält nåigot yrkande
derom, utan endast anhållit, att Kammaren måtte tätta sitt beslut i
enlighet med Kongl. Maj:ts proposition, det vill säga inrymmandet af
en möjlighet för Kongl. Muj:t, att — i händelse förhållandena i eu
framtid skulle sådant påkalla — anbefalla effektiv rotering. Denna
möjlighet ligger bevarad uti de uti Kongl. Maj:ts förslag begagnade
ordalagen, men är deremot utesluten i Stats-Utskottets förslag.
Hvad åter beträffar de af talaren omnämnda 400 vakanta rotar
i Skåne, hvilka för några år sedan uppsattes, var det Kongl. Maj:t
och Riksdagen gemensamt, icke Kongl. Maj:t ensam, som beslöt denna
åtgärd.
Talaren anmärkte vidare, att, om framdeles visar sig, att effektiv
rotering af ifrågavarande hemman är nödvändig, så är Kongl. Maj:t
oförhindrad att föreslå Riksdagen en dylik åtgärd och Riksdagen lika
oförhindrad att godkänna densamma, hvarefter roteringen i vanlig
ordning skall utgöras. Jag betvifla!’ detta. Hafva de båda statsmak¬
terna en gång tillförsäkrat dessa rotehållare befrielse från roteringens
utgörande mot erläggande af ständig vakansafgift, torde Kongl. Maj:t
och Riksdag sedermera svårligen kunna påbjuda något annat. Om
deremot Riksdagen nu fattar beslut i enlighet med Kongl. Maj:ts för¬
slag, förefinnes intet hinder för eu dylik effektiv roterings påbjudande
Torsdagen den 20 April, £. m.
11
N:o 39.
om Kongl. Maj:t och Riksdagen derom framdeles blifva ense. Att
ett dylikt beslut skulle innebära en motsägelse mot Riksdagens före- '
gående skrifvelse angående ny härordning, kan jag omöjligen inse.
Jag yrkar fortfarande bifall till hvåd jag nyss hade äran
föreslå.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Den förste talaren började sitt
anförande med att finna, det Stats-Utskottets föreliggande förslag vore
märkvärdigt. För min del finner jag lika mycket märkvärdigt i tala¬
rens eget uppträdande, derutinnan att han, som är varm vän af den
allmänna värnepligten, kan försvara indelningsverkets bibehållande.
Efter de föredrag i försvarsfrågan, talaren förut många gånger haft,
hade jag ej från det hållet väntat detta uttalande i dag.
Jag begärde egentligen ordet i anledning af samme talares ytt¬
rande nu senast, att, om Riksdagen ej fattar beslut i enlighet med
Kongl. Maj:ts proposition, ifrågavarande hemman inom Örebro län
aldrig skulle kunna effektivt roteras. Det synes mig dock utom allt
tvifvel, att — oafsedt det beslut Riksdagen uti föreliggande fråga må
fatta — regering och Riksdag gemensamt ega rätt ålägga effektiv
rotering. Således skulle, enligt min uppfattning, om i framtiden effek¬
tiv rotering utaf de s. k. frisocknarne i Örebro län anses nödvändig,
Kongl. Maj:t vara oförhindrad att derom afgifva proposition och Riks¬
dagen att dertill lemna sitt godkännande.
Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Bågenholm: Icke heller jag kan biträda Stats-Utskottets
i dess nu föredragna utlåtande gjorda hemställan. Godkännes nemli¬
gen densamma och det sedermera inträffar att Kongl. Maj:t öfver-
lemnar till Riksdagens pröfning ett förslag till effektivt fullgörande af
roteringen iuorn dessa frisocknar, så kan, om Utskottets utlåtande i
oförändradt skick nu vinner Riksdagens bifall och ifrågavarande rotar
således sättas på vakans, enligt min åsigt, aldrig ifrågasättas annat
än att de roteringsskyldige skola betala de faststälda vakansafgifterna
och dessa rotar ställas sålunda i ett annat förhållande än andra rotar.
Jag föreställer mig, att vid en blifvande organisationsplan de nuvaran¬
de roteringsförhållandena på ett eller annat sätt försvinna, men jag
anser, att vid det tillfället alla böra vara likstälda och följaktligen
dessa frisocknar, som sedan den 14 Mars 1869 haft åliggande att be¬
tala vakansafgift, böra i allo vara likstälda med all annan roterad jord
Jag kan likväl icke se, att förhållandet skulle så blifva, om vi fatta
ett - beslut i öfverensstämmelse med Utskottets framställning, och jag
tager mig derföre friheten att vördsamt föreslå, det Kammarens be¬
slut måtte lyda sålunda: Att Riksdagen, som för sin del godkänner
hvad Kongl. Maj:t föreslagit i afseende å den roteringsskyldighet,
hvilken jemlikt det angående rotering af de så kallade frisocknarne
i Örebro län upprättade förslag dessa socknar åligga, anhåller att
denna roteringsskyldighet tillsvidare måtte få medelst erläggande af
vakansafgift fullgöras.
An c/aende
otering af de
s. k. frisock¬
narne i Örebro
län.
(Forts.)
N:o 39.
12
Torsdagen den 20 April, f. m.
Angående
rotering af de
s. k. frisocu-
narne i Örebro
län.
(Forts.)
Angående
omorganisation
af Stats -
kontoret.
Grefve Björnstjerna: För att icke åstadkomma någon splittring
vill jag afstå från mitt yrkande och förena mig med Herr Bågenholm.
Öfverlägguingen förklarades slutad. Sedan Herr Talmannen gifvit
propositioner enligt de yrkanden som förekommit, bifölls Utskottets
hemställan.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets utlåtande N:o SB, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående aflöning åt en
Statsminister in. m., äfvensom eu inom Första Kammaren i ämnet
väckt motion.
§ 6.
Skedde föredragning af Stats-Utskottets utlåtande N:o 54, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående ny lönestat för
Statskontoret.
Vid föredragning af den s. k. löneregleringskomiténs underdåniga
betänkande och förslag angående lönereglering m. in. för Statskontoret
hade, enligt hvad berörda, deri 24 sistlidue Januari till Riksdagen
aflåtna nådiga proposition (N:o 13) gaf vid handen, Kongl. Maj:t an¬
sett en omorganisation af Statskontoret i förening med lönereglering
för verket höra ega rum samt nämnda organisation byggas på följande
grunder:
att Statskontorets chef skulle erhålla ensam beslutanderätt, åtmin¬
stone i alla de ärenden, som ej anginge verkets egen ekonomi och
organisation eller befordringar derinom, utlåtanden öfver författningar,
meddelande af allmänna föreskrifter, räkenskapers form och arbeis-
redogörelser;
att statskommissarie-embetena skulle med de nuvarande kamrera-
rebefattningarne sammanslås;
att Statskontorets betalningar skulle verkställas genom anvisningar
å Riksbanken, äfvensom att Statskontoret skulle mottaga sin uppbörd
allenast genom attester från Riksbanken;
att i afseende å fondernas förvaltning skulle småningom genom¬
föras den grundsats, att desamma måtte placeras allenast i vissa slags
obligationer; samt
att arbetstiden för verkets embets- och tjensteman blefve utsträckt
till sex timmar om dagen.
Och hade Utskottet uti förevarande utlåtande hemstält under
lift. a:
att Riksdagen, utan att i afseende å förslaget om bestämmande
N:o 39.
Torsdagen den 20 April, f. m. 13
af arbetstidens längd meddela något beslut, måtte i öfrigt godkänna Angående
de af Kongl. Maj:t föreslagna grunder för omorganisation af Stats- 0,l,0JJl'^J'0n
kontoret. kontoret.
(Forts.)
Efter uppläsning af denna hemställan, lemnades ordet på begä¬
ran till
Herr Gasslander, som yttrade: Jag har i ett skriftligt anförande
framstält några anmärkningar mot Stats-Utskottets utlåtande, men
som jag af svaghet icke kan uppläsa detsamma, anhåller jag om bi¬
träde af tjenstgörande kanslisten.
Anförandet, hvilket derefter, enligt Herr Gasslanders begäran,
af en Kammarens tjensteman upplästes, var så lydande:
Riksdagen har begärt omdaning af de förvaltande verken för vin¬
nande af besparing och om möjligt större enkelhet i förvaltningen.
Det har dock icke varit Riksdagens mening att uppnå dessa mål
vare sig på bekostnad af den säkerhet och förmån, förvaltningen för
närvarande erbjuder eller så att allmänheten skulle få större omgång
än nu för erhållande af betalning från statsverket.
Jag vill försöka att visa, att båda dessa olägenheter komma att
blifva en följd af den föreslagna omdaningen af Statskontoret, såvida
den genomföres. För att undvika vidlyftighet hänvisar jag till den
fullständiga utredning af ämnet, som komiténs och statskontorets un¬
derdåniga utlåtanden innehålla,
Vidkommande Statskontorets utlåtande yttrar Herr Statsrådet och
Chefen för Finans-departementet vid ärendets föredragning inför Hans
Maj:t Konungen, att de tjenstgörande statskommissarierne i nästan
alla punkter afstyrka såväl presidentens som öfriga komiterades fram¬
ställningar. Och fortsätter Herr Statsrådet, att statskommissarierne
mot de af komiterade föreslagna lönebelopp intet hafva att invända,
under förutsättning- att Statskontorets nu varande organisation nästan
oförändrad bibehålies. Jag skulle göra mig skyldig till misstydning om
jag åt denna af Herr Statsrådet vidtagna sammanställning af de slut,
till hvilka statskommissarierne kommit, sökte gifva annan mening, än
att Herr Statsrådet dermed åsyftat att framhålla den synnerliga vigt
vid ärendets afgörande, som synes böra tillmätas desse i saken erfarne
mäns omdömen.
Oaktadt denna erinran kan jag för min del icke i allt omfatta
statskommissariernes mening, som synes mig röja för mycken benägen- .
het för stillastående. Ännu mindre tilltalande synas mig dock åtskil¬
liga delar af det framlagda förslaget.
Då det emellertid torde böra anses för regeringens ensak att tillse
att den icke blir illa betjenad af underlydande embetsmän, skulle jag
alldeles icke ansett mig uppfordrad att uppträda med klander mot
ifrågavarande förslag, om till statskontorets befattning icke hörde annat
än att tillhandagå regeringen med erforderliga utredningar och med
verkställighet af dess påbud och föreskrifter.
N:o 39.
14
Torsdagen den 20 April, f. m.
a”9^* Det är vid omdaningen af Statskontoret två saker, för hvilka Riks-
0Z7"siau daSen icke. kan vara likgiltig: fondförvaltningen och den ordning, som
l-ontoret. stadgas för allmänhetens rätt att erhålla betalning från statsverket.
(Forts.) Beträffande först fondförvaltningen anhåller jag att få fästa Kam¬
marens synnerliga uppmärksamhet derpå, att regeringens förslag i denna
död är i don _ vigtigaste omständigheten afvikande från framställnin-
garne af komiterades flertal, inberäknadt presidenten i statskontoret,
tiT.n det af en reservant, ledamoten åt denna Kammare på dalabänken
afgifna särskilda yttrande och från statskommissariernes utlåtande.
Regeringens förslag är sålunda uteslutande bygd! på Herr Statsrådet
och Chefens för Finans-departementet insigt i frågan. Hans anförande
är så uppstäldt, att denna omständighet möjligen undgått eu eller
annan af denna Kammares medlemmar. I anledning deraf skall jag
söka framlägga huru härmed sig förhåller.
Komiterade hemställa enhälligt, att i allmänhet den kollegiala
formen för ärendenas behandling i Statskontoret må upphöra och denna
förvaltningsform endast bibehållas för sådana ärendens handläggning,
hvilka äro såsom plenimål att anses.
1 iH sistnämnda mål räkna komiterade lika enstämmigt, bland
andra, med hvilka jag nu icke vill sysselsätta mig, sådane förvalt¬
ningsfrågor, som icke bestå i rena verkstiillighetsåtgärder. Aktgifver
man på presidentens betänksamma yttrande i denna del, finnes det
uppenbart att hans tillstyrkande att borttaga den kollegiala formen
förutsätter såsom uttryckligt förbehåll att denna form bibehålies för
plenimålen.
Herr Statsrådet yttrar beträffande de till plenimålen hänförda
ärenden att han ansåge dessa ärenden icke inverka på frågan om deras
kollegiala eller icke kollegiala behandling, hvadan pröfningen deraf
kunde uppskjutas för att afgöras i sammanhang med utfärdandet af ny
instruktion för verket, men härvid undantager Herr Statsrådet, såsom
hans. bevisföring också fordrar, de plenimål jag särskildt omnämnt,
nemligen sadanci förvaltningsfrågor, som icke bestå i rena verlcställig-
hetsåtgärder.
Hvilka frågor som härmed förstås torde icke vara svårt bedöma
vid granskning af Statskontorets många olikartade göromål; och för
(ifrigt upplyser Herr Statsrådet att han genom samtal med komiterade
lätt visshet om att de afsett frågor rörande fondernas placering.
Efter att uttryckligen hafva framhållit att presidenten, på grund
af sin erfarenhet under eu långvarig tjenstgöring, måste anses ega ett
ganska afgörande vitsord, åberopar Herr Statsrådet presidentens ytt¬
rande till stöd för sin mening, hvilken i likhet med förslaget går derpå
ut att frågor om fondernas placering icke behöfva kollegialiter be¬
handlas. Jag kan här icke undertrycka den anmärkning att presi¬
dentens yttrande såväl som komiterades framställning ega tillämpning
emot men icke för nyssnämnda mening.
Reservanten Herr Diss Olof Larsson har, såsom jag redan med¬
delat, . biträdt komiténs förslag att till plenimål hänföra frågor om
placering af fonderna; och förklarar han att då öfriga göromål rörande
fonderna föga lämpa sig för ett chefskap, desamma lika väl kunna
Torsdagen den 20 April, f. ro.
15
N:o 39.
skötas af en bokhållare som med sitt biträde inordnas under en af
de andra byråerna.
Herr Statsrådet gendrifver denna förklaring dermed att förtroen¬
det att förvalta en tillgång å omkring 9 l millioner ännu någon tid
skäligen kan anses kräfva en mera qvalificerad förvaltningsduglighet.
Då reservantens framställning, om den antages, uppenbarligen bereder
mera trygghet för en god förvaltning än Herr Statsrådets förslag, eger
den af Herr Statsrådet gjorda erinran sin lulla giltighet då den åbe¬
ropas emot men icke för hans förslag.
För min del fäster jag ej något synnerligt afseende vid farhågan
för balans, så att jag på grund deraf vill framställa klander mot för¬
slaget; men det ligger i sakens natur och lärer icke af någon bestri¬
das att förvaltning af fonder uppgående till nyssnämnda betydliga
belopp kräfver mycken omtanka och eu mångsidig erfarenhet, såvida
“såväl säkerheten för det utlånade kapitalets bibehållande som största
möjliga dermed förenliga fördel af dess användning11 skall kunna iakt¬
tagas. I vårt land, likasom jag tror förhållandet vara i andra väl
ordnade samhällen, gäller derföre i allmänhet såsom regel att dylik
förvaltning behandlas kollegialiter. Jag hänvisar för bestyrkande häraf
till gällande reglementen för offentliga pensionsinrättningar m. fl. lik¬
artade verk. Så vidt man får döma af Herr Statsrådets anförande
ogillar häri icke denna regel, såvida fondförvaltningens uppgift är att
söka iakttaga förenämda två mål, nemligen säkerhet och största möj¬
liga fördel. Herr Statsrådet har nemligen till stöd för sitt förslag
framlagt eu ny plan för förvaltningen af statsverkets fonder. “Dervid
skall1', såsom han uttrycker sig, “en så nästan uteslutande vigt läggas
på det hirra momeiffet, säkerheten, att pröfningen af det senare, för¬
delen, varder bragt till minsta möjliga betydenhet11. Efter detta ytt¬
rande fortfar Herr Statsrådet sålunda att i hvarje ränta af kapital
naturligtvis ingår en premie för den risk låugifvaren löper för det ut¬
lånade kapitalets förlust och att den skilnad mellan olika värdepap¬
pers kurs som vid en viss tidpunkt kan iakttagas, beror endast på det
uppskattade värdet af denna risk.
Inför dessa läror står jag villrådig i valet af de anmärkningar,
hvilka lämpligen kunna här göras. Att hålla någon afhandling i
ämnet tilltror jag mig icke och jag förmodar att Kammaren icke heller
har tålamod att afhöra en sådan. Jag skall derföre i denna del fatta
mig kort.
Det kan vara likgiltigt om det säges att i hvarje ränta af kapi¬
tal ingår en premie för risk; men för min del vågar jag betvifla, att
vid regelbunden utlåning mot fullgod säkerhet räntan betingas eller
utfästes med hänsigt till någon risk för det utlånade kapitalets för¬
lust. Annorledes är förhållandet då säkerheten är beroende på för¬
troendet till låntagaren personligen eller hans företag. Nu är det
gifvet att förlust icke kan under alla förutsättningar förekommas ge¬
nom omtänksamhet och erfarenhet vid utlåningen. Men hänsynen härtill
bestämmer icke räntefoten, då säkerheten anses fullgod. Och dessa
förutsättningar äro i allt fall inga andra än sådana som korsa allt
menskligt förutseende. Hvad riskerar den som utlånar sina penningar
Angående
om or g an is a 1 i o n
af Stats¬
kontoret.
(Forts.)
N:o 39.
Torsdagen den 20 April, f. m.
16
Angående
omorganisation
af Stats¬
kontoret.
(Torts.)
mot lös pant t. ex, arbetadt guld eller silfver eller mot inteckning i
landtegendom inom en mindre del af egendomens värde. Hans och
låntagarens risk är densamma eller att panten kan förkomma eller
egendomen sjunka under nämnda värde. Men för denna risk utfäster
nog icke låntagaren premie. Hvad riskerar den som nedlägger sina
kapital i svenska statens, hypoteksbankens eller andra dermed likstälde
inrättningars obligationer — eu för våra förhållanden nu mera osanno¬
lik statsbankrutt. Men icke erlägger statsverket, kypoteksbanken eller
någon annan premie för en dylik risk. Det är väl sant att, i afseende
å värdepapper af tvifvelaktig säkerhet, kursdifferensen i viss mån beror
på det uppskattade värdet af den förlust egaren af sådane papper
kan tillskyndas. Men ingalunda lärer denna omständighet vara den
enda som inverkar på kursdifferensen. Och då, såsom jag tror mig
hafva visat, någon risk alldeles icke torde böra anses vara förenad
med värdepapper, som gäller såsom god säkerhet, måste, såsom för¬
hållandet i verkligheten ock är, kursdifferenser sökas i andra anled¬
ningar, hvilka torde vara tillräckligt kända för att här behöfva på¬
pekas.
Utan tvifvel torde det hafva väckt förvåning att Herr Statsrådet
framstäf dessa påståenden, då komiténs framställningar icke synas
hafva påkallat desamma. Förklaringen ligger dock nära till hands.
Herr Stat,rådet vill införa den af ingen ifrågasatta förändring vid fond¬
förvaltningen, att det dermed hitintills afsedda dubbla ändamål att
bevaka statens säkerhet mot förlust och största möjliga fördel, hädan¬
efter skulle inskränkas derhän att all fordran på största möjliga fördel
eftcrgåfves. Någon annan omtanka och erfarenhet vid en dylik makt¬
påliggande befattning skulle sålunda icke erfordras än att aktgifva på
kursdifferenserna och inköpa de papper som ställa sig högst i pris.
Kretsen på värdepapper skulle hufvudsakligen inskränkas till statens
egna obligationer jemte do bästa utländska statspapper. Jag torde
få anföra ett exempel. Statens obligationer såsom gångbara, å en, om
jag så må säga, större marknad än hypoteksbankens, noteras ofta, om
jag minnes rätt, en eller eu half procent dyrare än hypoteksbankens.
För cn myndighet är de! ingalunda svårt bedöma alt hypoteksbankens
obligationer äro lika goda som statens. Hvarför bör myndigheten icke
hellre inköpa de förra än de senare? Jo! om man får döma efter
Herr Statsrådets anförande, för det förvaltningen må kunna göras så
enkel att man icke behöfver anförtro densamma eu dylik pröfning.
Ännu en gång ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå att
komiterade alldeles icke föreslagit eller ens ifrågasatt att ju icke
statens fördel borde genom fondförvaltningen iakttagas så mycket som
med säkerheten vore förenligt.
Jag betvifla!- att då förvaltningen får bibehålla denna utsträckning,
någon skulle vilja åt en enda mans omtanka och erfarenhet anförtro
densamma, han må för öfrigt hafva gjort sig förtjent af det högsta
förtroende.
Nu delar jag obetingadt den mening, att statskontorets göromål,
med undantag af fondförvaltningen, icke kunna annat än vinna derpå, att
den kollegiala behandlingen afskaffa^; men jag tror att om statskon-
17
N:o 39.
Torsdagen den 20 April, f. m.
törel skall, hvilket regeringen synes betvilla, bibehållas såsom ett sjelf-
ständigt embetsverk, något sätt lätt kan utfinnas att, såsom kommi- ^
terade föreslagit eller annorledes, bereda en kollegial ^behandling åt kontoret.
ärendena rörande fondförvaltningen. (Forts.)
Jag kan icke tro att Riksdagen vill i eu förvaltningsfråga vid¬
taga något beslut af den bindande egenskap, som regeringens förslag
i detta hänseende innehåller, eller att småningom skulle genomföras
den grundsats, att fonderna finge placeras allenast i vissa slags obli¬
gationer. Jemföres denna föreskrift med kommiterades framställning,
torde företräde obetingadt böra gifvas den senare, eller att fondernas
och kassornas tillgångar skulle göras fruktbärande, hufvudsakligen
genom inköp af räntebärande obligationer. Denna framställning, mot
hvilken jag icke har något att erinra, lemnar rum för förvaltningen
att tillgodose statens fördel, hvilken enligt regeringens förslag skulle
lemnas å sido. .
Beräknas fonderna i rundt tal till nio millionei, utgör räntan
derå 450 000 kronor efter 5 för hundra, hvartill afkastningen, med
iakttagande af fullkomlig säkerhet, i allmänhet torde kunna beräknas
Vanligt i lag faststäldt kuratelarfvode; hvar tjugonde penning, uppgår till
22,000 kronor, oberäknadt ersättning för kostnaderna. Med mindre än
hälften af sistnämnda belopp synes fondförvaltningen kunna bestridas,
utan att den kollegiala behandlingen för dessa ärenden behöfver af-
skaffas. , , .......
Hvad angår sättet för utbetalningar från Statskontoret, hviiar va.
regeringens förslag på den af komiterades flertal i ämnet gjoida
framställning. I detta afseende bär Herr Statsrådet sålunda åsidosatt
det vitsord han i öfrigt tillerkändt presidentens yttrande. För att
icke allt för länge upptaga tiden, torde jag hufvudsakligen kunna in¬
skränka mig att åberopa detta yttrande emot förslaget i denna de L
Jag skall endast upptaga de väsentligaste af Herr Statsrådets skal.
Det är uppenbart, att Riksbanken har en betydlig fördel deraf att
statsverkets utbetalningar i Stockholm ske på sätt föreslaget är. Och
oälde frågan att tillgodose denna fördel och icke allmänhetens be¬
qvämlighet, skulle jag icke klandra förslaget. Herr Statsrådet jem-
för den enskilde affärsmannen och hans bankir, å ena sidan, samt
statsverket och Riksbanken, å den andra. Af betalnings verkställande
genom anvisning hafva affärsmannen och bankiren ömsesidig fördel,
hvilket bevisas derigenom, att den ene gifver och den andre får ränta,
hos oss merendels 2 å 3 procent å de inneståeude penningarne. Denna
omständighet har ingen motsvarighet i afseende å statsverket och
Riksbanken. Affärsmannen och bankiren föra hvar sina räkenskaper.
Ingå förteckningar vexlas dagligen emellan dem, såsom förslaget. afsei
skulle ske emellan Statskontoret och Riksbanken. Och den vigtigaste
skilnad består deri, att den enskilde affärsmannen är enligt allmän
lag pligtig att till en hvar som det fordrar fullgöra betalningen med
penningar° och lärer icke uraktlåta sin skyldighet i detta hänseende.
Herr Statsrådet synes medgifva, att det icke kan anses annat än obe-
qvämt att statens fordringsegare måste inställa sig i två aflägse från
Andra Kammarens Prof. 1876. N:o 39. 2
N:0 39. 18 Torsdagen den 20 April, f. m.
Angående hvarandra belägna verk för att erhålla sin betalning. Men Herr
VMOlfaSum-n Statsrädet anser denna anmärkning icke ega någon vigt, af den an-
kontoret, ledning, att hvarje bankinrättning eller större affärsman skall utan
(Forts.) tvekan taga statsverkets anvisning för god såsom penningar. Jag er¬
känner villigt, att de enskilda bankerna i hufvudstaden äro mycket
tjenstvilliga mot allmänheten. Och det är obestridligt, att en hvar,
som med dem har någon affär att uppgöra, torde kunna betala skuld
eller göra insättning med den från Statskontoret erhållna anvisning.
Men att tjenstvillighet^! skulle sträckas så långt, att den enskilda
banken skulle betjena allmänheten med invexling af Statskontorets
anvisning för att utan ringaste förmån endast hafva besväret att sedan
sända anvisningen till Riksbanken, att der mot penningar utbytas, eger
ingen sannolikhet. Erfarenheten visar, så vidt jag icke är illa under¬
rättad, att ingen enskild bankinrättning i Stockholm, ja icke ens Riks¬
banken, betjenar allmänheten med invexling af Riksgäldskontorets ränte¬
kuponger utom vid förefallande liqvider.
Man talar och beskärmar sig dagligen öfver det så kallade mång-
skrifveriet. Och man är nu färdig, för upplifvande af ett privilegium
för Riksbanken sedan 1600-talet, att införa ett mycket besvärligt
mångskrifveri. Man frågar ej efter det förtryck mot allmänheten, som
förändringen innebär. Herr Statsrådet behagar uttrycka sig att frågan
gäller några hundratal af anvisningar till komitéledamöter, censorer
eller gratialister ro. fl. De poster, Herr Statsrådet synes åsyfta, lära
dock enligt kommiterades utredning kunna räknas i tusental.
Om det för staten i sin helhet anses likgiltigt huruvida eu utgift
drabbar statsverket eller Riksbanken, förekommer att ingen utredning
är lemnad, huruvida föreslagna förändringen medförer någon besparing,
oaktadt Statskontoret härom gjort påminnelser. I denna del måste man
nöja sig med den förklaring, att Herr Statsrådet genom eu af Riks¬
bankens tullmäktige varit i tillfälle sjelf inhemta, att förändringen an¬
tagligen icke komme att från fullmäktiges sida anses i någon mån
obehörigt ingripa i Riksbankens verksamhet. Antagandet kan icke
jäfvas, men synes blotta, att tjenstemänuen i Riksbanken för när¬
varande måtte hafva alltför ringa sysselsättning, då nya göromål af
betydlig omfattning kunna dem utan tillökning i deras antal påläggas.
Beträffande hela den besparing, som genom verkets omdaning
uppkommer, får jag erinra, att nuvarande staten med dyrtidstillägg
uppgår till 116,600 kronor. Den föreslagna staten slutar med erfor¬
derligt ålderstillägg på 94,700 kronor. Lägges härtill aflöning till de
genom förändringen öfvertaliga tjenstemänuen, 21,600 kronor, biffver
slutsumman 116,300 kronor, eller alldeles lika belopp som för när¬
varande. Vinsten skulle således framtiden få motse, men då hägrar,
såsom Herr Statsrådet antyder, den förhoppning, att Statskontoret ej
skall såsom sjelfständigt embetsverk bibehållas.
Måhända kan det väcka förvåning, att Stats-Utskottets utlå¬
tande icke innehåller någon redogörelse till ledning för Kammaren,
i hvilka delar regeringens förslag går i olika rigtning mot komiténs.
Jag för min de! vill dock ej klandra Utskottet, som vid riksdagarne
Torsdagen den 20 April, f. m.
il)
N:o 39.
har inånga och mycket olikartade arbeten, som vid detta riksmöte Angående
synas hafva vant öfver höfvan betungande. ^'‘a/TtatT
Jag tilltroi' mig icke uppgöra förslag till förändringar i de delar ioni(jret.
mina anmärkningar afse. Genom eu återremiss synes mig nu ingen- (Port».)
ting kunna vinnas i Riksdagens elfte timma. Jag ser mig derföre
nödsakad yrka, att Riksdagen måtte afstå utlåtandet och Kong!. Maj:ts
förslag, att Riksdagen måtte för Statskontorets aflöning anslå ena¬
handa belopp som i nuvarande riksstat är uppfördt, eller å ordinarie
och extra stat tillsammans 116,300 kronor, och att Riksdagen matte
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong!. Maj:t ånyo
täcktes taga frågan om Statskontorets omdaning i öfvervägande och
dervid tillse, huruvida icke Statskontoret mä kunna såsom sjelfständigt
embetsverk indragas, och att i hvad fall som helst dels större säkerhet
cell förmån för fondförvaltningen beredes, än i det nuvarande förslaget,
och dels den nu gällande ordning för betalnings erläggande till all¬
mänheten i Stockholm från statsverket bibehålies.
Chefen för Kongl. Finansdepartementet, Statsrådet Forssell: De
ord, med hvilka det nyss upplästa anförandet slutade, voro val derut¬
innan i synnerhet anmärkningsvärda, att de innefattade eu anhållan
lins Kongl. Maj:t, det lian måtte låta utarbeta eu nytt förslag tils
lönereglering för Statskontoret, iotadt på den grundsats, att Stats¬
kontoret skulle såsom sjelfständigt embetsverk indragas. Idén är icke
ny och har vant föremål för allvarlig öfverläggning vid behandlingen
af frågan om en förändrad lönereglering för Statskontoret. För min
del är jag dock af den åsigten, att, så länge våra konstitutionela och
administrativa förhållanden i allmänhet aro sådana, som de nu äro,^
en indragning af Statskontoret såsom sjelfständigt embetsverk svår¬
ligen kan ifrågakomma. Fn sådan indragning och Statskontorets för¬
läggande såsom byrå under vederbörande statsdepartement förutsätter i
sjelfva verket eu alldeles ny organisation af regeringen. Kongl. Maj:ts
förslag går, såsom Kammaren behagade finna, icke ut på annat än
att Statskontoret måtte såsom sjelfständigt embetsverk bibehållas, men
att dess organisation måtte mera lämpas efter tidens kraf och ären¬
denas natur.
I det upplästa anförandet hafva ganska skarpa anmärkningar rig-
tats mot borttagande af den kollegiala öfverlägguingen rörande fonder¬
nas placering. Ku förefaller det mig ganska egendomligt, att ett yr¬
kande om den kollegiala förhandlingsformens bibehållande kunnat ingå
uti ett anförande, som slutar med nyss nämnda anhållan, att Stats¬
kontoret såsom sjelfständigt embetsverk måtte upphöra, ty det är klart,
att, om Statskontoret skulle upphöra att vara ett sjelfständigt embets¬
verk och i stället nu dess byråer förläggas under Finansdepartementet,
så måste i och med detsamma den kollegiala behandlingen af fond¬
förvaltningen af sig sjelf upphöra. Dä kommer ju bestämmelsen om
fondernas placering att hvila på chefen för Finansdepartementet. De
anmärkningar som i nyss upplästa anförande blitvit riglade mot den
tanken, att fondförvaltningsärendena skulle kunna afgöras utan kolie-
N:o 39.
20
Torsdagen den 20 April, t. in.
Angående gial öfverläggning, synas mig sålunda icke vara af särdeles stor vigt
omoafastT°H och betydelse-
kontoret. I mitt anförande till statsrådsprotokollet har jag icke sagt annat
(Forts.) än att mau framför allt bör lägga vigt vid säkerheten och först i
andra rummet taga hänsyn till den större eller mindre fördelen.
“Kretsen af de värdepapper, i hvilka statens tillgångar få nedläggas,
bör derföre, enligt ruin uppfattning, hållas så inskränkt som möjligt,
omfattande hufvudsakligen statens egna obligationer och, måhända äf¬
ven, de säkraste utländska statspapper11.
I detta ord “hufvudsakligen11 ligger tillräcklig tänjbarhet, för att
medgifva inköp för statens räkning af sådana värdepapper, som i det
upplästa anförandet äro antydda, så att man kan vidga kretsen af
de värdepapper, i hvilka statens tillgångar få nedläggas, äfven till all¬
männa hypoteksbankens obligationer, men deremot medgifver jag gerna
att detta mitt yttrande i så måtto innebär en inskränkning vid inköp
af obligationer, att deribland icke kan inrymmas t. ex. jernvägsobli-
gationer eller obligationer, utfärdade af vissa enskilda industriel före¬
tag, hvilka jag icke anser vara lämpliga för placeringen af statens
medel, äfven om de åt staten skulle bereda större räntefördelar än de
förut nämnda värdepapperen.
Jag har trott mig icke sakna skäl att fördöma det sätt för fon¬
dernas placering, som, utom säkerheten för kapitalets bibehållande,
hufvudsakligen lägger vigt på, att den största möjliga räntefördel af
de utlånade medlen måtte varda åt statsverket beredd.
Det är denna uppfattning af fondförvaltningens uppgift, som gjort
möjligt att använda större eller mindre delar af statens fonder på så
sätt, att man, mot säkerhet af det ena eller andra slaget obligationer,
i synnerhet jernvägsobligationer, ofta utfärdade af bolag, hvilkas jern-
vägar ännu icke blifvit färdigbyggda, till enskilda personer på kor¬
tare tids uppsägning utlånat ganska betydliga belopp. Genom ett så¬
dant sått att gå till väga bar det också en gång inträffat, att Stats¬
kontoret ett ögonblick stått i ovisshet om i million kronors slutliga
öde, och att fråga uppstått om forcerad försäljning af andra fonder¬
nas värdepapper för beredande af tillgång till förestående utgifter.
Det gick mycket lyckligt den gången, ty den affär, hvari Stats¬
kontoret då var invecklad, bär sedermera på ett för vårt land sär¬
deles vackert sätt kunnat afvecklas. Enligt min åsigt bör dock såsom
bestämd regel fastbållas, att statens fonder icke på något sådant
sätt få äfventyras, ty man kan ju tänka sig en tid, då det all¬
männa förtroendet till dylika värdepapper växer så hastigt och så
starkt, att en sedermera uppkommande reaktion skulle kunna ställa
statens fonder, om man nedlagt dem i sådana papper, i ganska stor
tara lör förlust, om icke af hela kapitalet, åtminstone af eu större
eller mindre del deraf.
Det är denna grundtanke, som förekommer i mitt yttrande till
statsrådsprotokollet och äfven i Kongl. Maj:ts proposition, hvilken ej
heller talar om något annat än att, “så fort sådant utan för stora rubb¬
ningar inom kapitalmarknaden låter sig göra, fortgå i den rigtning,
som redan är gifven, med inköp för fondernas räkning af säkraste
Torsdagen den 20 April, f. in.
21
N:o 39.
värdepapper och att dervid, så vidt möjligt, utvälja svenska', engelska Angående.
och andra särdeles säkra statsobligationer*1, hvilket nu innebär, att i
den instruktion för Statskontoret, som för detsamma i dess förändrade ]contoret
skick kommer att utfärdas, införes den bestämmelse, att fondernas (Forts.)
placering skall ske i den ena eller andra sortens obligationer. Jag
kan ju nu förslagsvis, och då jag icke är beredd eller skyldig att ut¬
tala något bestämdt omdöme, nämna, att de obligationer, deri medlen
skola placeras, troligtvis komma att inskränka sig till svenska statens
och allmänna hypoteksbankens, vissa kommuners och vissa utländska
obligationer. Om kretsen på detta sätt bestämmes, hvilket enligt min
åsigt skall lända till fördel för såväl fondernas placering som desam¬
mas säkerhet, så är behofvet mindre af en långvarig kollegial öfver¬
läggning om det ena eller andra obligationsslagets företräde. Då er¬
fordras endast eu uppöfvad blick för obligationsmarknadens vexlingar,
och den kan man mycket väl tilltro en sådan man, som den, hvilken
kan erhålla ledningen af Statskontorets arbeten, synnerligast då hans
pröfning understödes af den byråchef eller statskommissarie, som bär
under sin närmaste vård denna gren åt förvaltningen.
Jag tillåter mig slutligen att yttra några ord om hvad i det sista
anförandet talades i afseende på det föreslagna sättet för utbetalnin¬
gars verkställande från Riksbanken. Jag ber att härvid få erinra, att
denna fråga icke är sä synnerligen stor, som man velat gorå den¬
samma. Först och främst gäller det här ingalunda att upplifva något
gammalt privilegium för Riksbanken, utan endast att, enligt min tanke,
till fördel för staten och till vinnande af större reda och klarhet i
dess räkenskapsväsen, fullständigt genomföra den grundsats, som allt
sedan 1600-talet har varit och ännu är gällande i afseende på vår¬
den af svenska statens kassa. Alltsedan åt Riksbanken förunnades
privilegiet att om händer hafva statens kassa, har denna grundsats varit
upprätthållen, och, såsom man äfven kan af hvarje bankrapport finna,
hafva staten och åtskilliga allmänna kassor, Indika stå under dess vård,
lins Riksbanken innestående för 10 till 18 millioner kronor.
Jag har aldrig kunnat föreställa mig, att inom Riksdagen skulle
finnas någon betänklighet mot att sålunda lemna statens medel i Riks¬
bankens förvar, och denna sida af ärendet tror jag derföre nu kunna
lemnas å sido. Nu har fråga endast varit att förenkla formen för
leveranser af medel från Statskontoret till Riksbanken och utlemnande
af medel från banken. Hittills har det tillgått så i afseende på
leveranser af medel från landsorten, hvilka af landtränterierna verk¬
ställas, att medlen hafva i vexlare eller postremissvexlar och någon
gång i sedlar och mynt öfversändts till Statskontoret. Då emottaga!?
blefven vid postkontoret af en vaktmästare från Statskontoret, som
bär trefven till Statskontoret, der de öppnas, hvarefter penningarne
uppräknas i räntekammaren och leveransen annoteras; medlen varda
sedermera uppräknade till en tjensteman, som, åtföljd åt eu vakt¬
mästare, besörjer om deras öfverflyttning till Riksbanken, der pennin¬
garne insättas emot qvitto af bankens kassör, hvarefter nämnda qvitto
till Statskontoret öfverlemnas. Nu föreslås deremot, att penningarne,
vare sig de insändas i mynt, sedlar eller postremissvexlar, skola direkt
N:o 39, 22 Torsdagen den 20 April, f. m.
Angående, insändas till Riksbanken samt underrättelse på samma sån» lemnas
^"wrpmsaiwn tiji Statskontoret, som derefter från Riksbanken får qvitto på den
kontoret. gJorda insättningen.
(Forts.) På samma sätt skall efter det nya förslaget förfaras, när Stats¬
kontoret behöfver skicka penningar till landtränterierna i landsorten.
Statskontoret skulle sända en assignation till Riksbanken med anmo¬
dan till banken att öfversända beloppet till vederbörande. Detta torde
val vara bättre, än att, såsom nu sker, penningarne först hemtas från
banken, i händelse de icke finnas tillgängliga i Statskontoret, och der¬
efter afsändas antingen i eu postremissvexel, eller i sedlar och mynt.
Det är i och genom penningeomsättningen med landtränteri ernå
som Statskontorets kassatillgångar hittills uppkommit. Statskontoret bär
hatt mycket penningar inneliggande derföre att de från landsorterna
r insända belopp icke alltid genast afsändts till Riksbanken eller der¬
för att penningar, som skolat från Riksbanken genom Statskontoret,
öfver sändas till landsorterna, längre eller kortare tid stannat i Stats¬
kontoret innan de expedierats. Då Statskontoret till följd häraf oftast
hatt eu kontant kassa till sitt förfogande, har det länge kunnat er¬
bjuda allmänheten i Stockholm, der den sådant önskat, fördelen att
i Statskontoret erhålla kontanta medel i stället för de anvisningar på
Riksbanken, som enligt instruktionen och arbetsordningen skolat utlem¬
na. Alltid har nemligen den grundsats galt, att utbetalningar från
Statskontoret skulle gå genom anvisningar på någon bank. Stats¬
kontorets räntmästare kan emellertid nu vid sådana utbetalningar säga:
bär är assignation^!, men behagar ni hellre kontanta medel, så teckna
å anordningen qvitto å beloppet och gif mig assignationn i utbyte mot
sedlar. Räntmästaren begagnar härefter assignation!! till lyftande af
medlen i Riksbanken. Sedan detta fortfarit någon tid och man fun¬
nit det vara olägligt att Statskontoret dref sådan kassarörelse vid
sidan af gällande författningar, utverkades Kongl. brefvet af den 22
December 1872, h vil ket tillät, Statskontoret att hafva er. handkassa
till belopp af högst 5,000 kronor, för att dermed betjena allmänheten.
Med denna lilla kassa, hvilken oupphörligt fylts på sätt jag förut
påpekat, har Statskontoret varit i tillfälle att i stället för anvisningar
till allmänheten utlemna kontanta belopp, då desamma ej öfverstigit
5,000 kronor. Det kan väl hända att någon gång jemväl högre be¬
lopp utlemnats, men då bär detta skett emot gällande författning, som
ju tillåtit Statskontoret att hafva kassa af blott 5,000 kronors belopp.
Om nu samma bestämmelse, som förut galt, skulle fortfara under nya
förhållandena, skulle således Statskontoret ega rätt att från Riksban¬
ken hemta sin lilla handkassa, för att hålla den tillgänglig för all¬
mänheten, om denna deraf ville begagna sig. Klart är, att sådana
större belopp, som afhemtas för aflöning af embets- och tjensteman
i härvarande embetsverk, alltid skulle utgå från Statskontoret i assig¬
nation^’ strida å Riksbanken, hos hvilken beloppet sedan finge lyftas
eller öfverföras till de respektiva verkens räkning i Riksbanken. Men
om fortfarande förefinnes behofvet att få smärre utbetalningar utan
omväg verkstälda, hvaraf skulle följa rätt för Statskontoret att få ut¬
taga i Riksbanken motsvarande belopp för att kunna hålla egen er-
Torsdagen den 20 April, f. rw.
28
N:o 39.
af Stats-
kontoret.
(Forts.)
forderlig kassa, får jag i detta afseende upprepa hvad jag i mitt an-
förande till statsrådsprotokollet yttrat, nemligen _ att, om det visai s g, JSfaU_
att den stora allmänheten, som har att lyfta ringare belopp, verkli- ,.......
oen har behof af att i Statskontoret få emottaga kontanta medel
stället för anvisningar, jag för min del icke skulle hafva något emot
en sådan rättighets medgifvande. Hvad åter angår den foiandung i
lönestaten, som häraf skulle blifva en följd, galler ju densamma blod
2 3 tusen kronor. Det är nemligen klart att, om Statskontoret finge
,V sådan kassarörelse fortfarande ålagd, den bokhållare, »om stolle
handhafva kassan, borde åtnjuta eu högre aflöning, an nu ar föresla¬
gen hvilken lämpligen då borde sattas lika hog, som rantmastarens
nuvarande lön, 5,000 kronor eller något derutöfver. Huruvida denna
aflöning sfi. höjes eller ej, måste jag erkänna vara mig ganska likgil¬
tigt, och jag förmodar, att Kammaren för sm del tanker på samma
sätt- men jag ser saken från en annan, enligt mm tanke, vigtigaie
synpunkt, den nemligen att, om Statskontoret finge sådan kassarorelse
skulle nödvändiggöras något, som eljest vore öfverflödigt nemligen
införandet af särskild kassabokförmg och särskild kassakontioll. Det
synes mig derföre vara mera konseqvent, om Statskontoret endast be¬
talar med anvisningar, som utlemnas af bokhållaren och kunna vara
lika beskaffade med förut begagnade.
Dessa anvisningar bokföras och utlemnas af honom mot qvitto,
hvilket kan skrittas antingen, såsom nu sker på sjelf™ anor ningen
eller, såsom komiterade föreslagit, uti en särskild qvittenslista. frågan
om sättet för dessa utbetalningar kan val tor ofngt icke nu behöfva
diskuteras, emedan jag förmodar, att Kammaren ar ofjertygad derom
att den rätta formen derför lättast finnes åt Kong!. Maj: . Hake het
och konseqvens i Statskontorets organisation ar en verklig .fördel åt
nu antydda liqvidationssätt, hvilken, efter mm uppfattning, icke
vä°es af någon egentlig, af samma liqvidationssätt härflytande olägen¬
het för allmänheten. Man må visserligen tala om, att det icke ai
detsamma att få anvisningar som att erhålla kontanta penningar; man
mä vidare säga, att de enskilda bankerna icke alltid aro benagna att
mottaga annat än sedlar i betalning eller till vexling; men jag vagai
hemställa, huruvida det är troligt, att de enskilda bankerna Ku i
Stockholm, livilka dagligen äro i beröring med andra banker, sira e
vara mindre benägna att mottaga anvisningar, utfående åt Stats¬
kontoret och stälda på Riksbanken, än de äro att mottaga anvisningar a
medel, innestående på upp- och afsknfmngsrakmng, åt enskilda pei-
Soner För min enskilda del är jag fullkomligt förvissad derom, att
de enskilda bankerna numera mycket allmänt mottaga dylika anvis¬
ningar. Neka de att mottaga dem, så ar det icke derföre att de anse
det vara besvärligt att hemta pennmgarne från annat håll, utan der¬
före att. de icke känna, om utställaren eger behållning a angiteen
räkning. Något sådant kan naturligtvis icke ifrågakomma med eu
Statskontorets anvisning å Riksbanken. „
Det är derföre min bestämda öfvertygelse, att en anordning sada
som denna, om den får bestå endast ett år, icke skal valla allmän¬
heten det ringaste besvär, och långt ifrån att de enskilda bankerna
N:o 39.
24
Torsdagen den 20 April, f. in.
emottaga dylika anvisningar, vågar jag påstå, att de
åt Stats- mom 1<0lt skola emottagas i hvar bod och af hvarje enskild person
kontoret. emedan de måste anses lika goda som Riksbankens egna sedlar eller
(Forts.) rikets gällande mynt. Härmed tror jag mig hafva besvarat de äril
markmngar, som åt den ärade talaren i hans anförande framstäldes.
, af ".er endast fa tillägga Hägra ord rörande Stats-Utskottets yttrande
och förslag. Detta förslag afviker, såsom Kammaren kan finna, i
högst fa punkter från deri Kong!, propositionen. Eu af dessa afvikel-
sei ligger deruti, att Utskottet icke ansett skäligt att i afseende å
bestämmelser om arbetstidens längd föreslå något godkännande. Be¬
stämmelsen om arbetstidens längd kan väl synas' mera höra till de
ioreskntter, som i arbetsordningen böra förekomma, än till de bestäm¬
melser som Kongl, Maj:t behöfver omtala för Riksdagen vid begäran
om en ny lönestat; men anledningen, hvarför denna bestämmelse om¬
nämndes i den Kongl. propositionen, var helt enkelt den, att lag, som
Kammaren behagade finna, icke ansåg mig böra tillstyrka Kongl. Makt
att förhindra den lägsta gradens tjensteman i Statskontoret att inne-
hatva andra tjänster. Denna min åsigt grundade sig på deri öfver-
tygelsen, att af Statskontorets tjensteman i de lägre graderna icke
något annat arbete för Statskontorets räkning kan fordras, än det som
utfores på arbetsrummet och att det vore grymt och orättvist att
inneha den, som på arbetsrummet sysselsatt sig vissa timmar på för¬
middagen och dervid fullgjort sina åligganden, att på eftermiddagen
bereda sig eu ytterligare förtjenst, genom att t. ex. arbeta i telegraf-
eder postverket eller å något annat ställe, der eftermiddagsarbete kan
erhållas. Men då en sådan lindring i vildren blifv.it begärd, ansåg
•’af det. vara. skal aJfc 1 den Kongl. propositionen bestämdt antyda, att
arbetstiden i Statskontoret skulle blifva fullkomligt så stor, att den
motsvarade den nu begärda afföningen. Då nu emellertid Stats-Utskot-
tet icke ansett lämpligt att särskild* godkänna detta, har jag deremot
ingen anmärkning att gorå. J
Hvad vidare beträffar den af Stats-Ltskottet föreslagna bestämmelse,
hvarigenom det medgifves Statskontorets tjenstemän att åtnjuta seme¬
ster utan förlust af tjenstgöringspenningarne, kan jag icke annat än med
tacksamhet emottaga detta medgifvande. Borttagande af denna fördel
rw-fr endask Pf ^et Statskontorets tjensteman skulle komma i full
likställighet med vissa hofrätternas tjenstemän, såsom sekreterare,
aktuariB och notarier. Jag medgifver dock villigt, att denna lik¬
ställighet i sjelfva verket blef en olikformighet, emedan för dessa senare
tjensteman af Kongl. Maj:t föreslogs och af Riksdagen beviljades ett
logre lönebelopp. Således kan det alldeles icke vara eu orättvisa, att
Statskontorets tjensteman få åtnjuta semester utan afdrag af derå Sl¬
opande del af tjenstgöringspenningarne, hvarföre jag ock på det varmaste
hemställer om bifall till Utskottets härom framstälda, ehuru från
Kong! Maj:ts nådiga proposition afvikande, förslag.
t t, , FJjad „skltlisen vidkommer sista punkten af betänkandet, der Stats¬
utskottet föreslår: “att vid anmälan af dessa beslut Riksdagen må i
underdånighet anhålla det täcktes Kongl. Maja till näst samman-
tiadande Riksdag meddela uppgift å de embets- och tjensteman, hvilka
Torsdagen den 20 April, f. m.
N:o 39,
i följd af den nya organisationen kunna anses berättigade åt, med nmJganisation
ofvan angifna vilkor från allmänna mdragmngsstaten upphala sina J 5to(s.
löner och hvilka ej funnits benägne eller lämplige att i den nya organi- kontoret.
sationen ingå," ber jag endast att få fästa Kammarens uppmärksamhet (Port».)
derpå, att sålunda föreslagna bestämmelsen på satt och ris staller
Rond Mai it i en något ofri ställning. Eu organisation sådan som
denna, hvilken stryker bort åtskilliga fenster och i följd häraf or-
utsätter, att eu eller annan tjensteman nodgas öfvertaga åtskilliga
åligganden, som högst väsentligt skilja sig från dem, lian fornt hatt —
kan nemligen svårligen i ett slag genomföra^ utan att blifva kost¬
sammare, än om den så småningom bragtes till verkställighet, hvar¬
förutom Kongl. Maj:ts makt att förmå tjenstemännen att ingå pa flen
nva staten skulle, efter min uppfattning, blifva något minure, om
man fordrade, att indragningsstaten genast uppgjordes, an den skulle
blifva, derest man åt Kongl. Maj:t öfverlemnade att sjelf bestämma
tidpunkten härför. Ty ingen kan väl bättre an Kongl. Maj.t be¬
döma, när tillfälle är att med minsta kostnad genomföra organisationen.
jag vågar derföre föreslå att i stället för: “wLstsammaiitradande Riks¬
dag-' insattes: en kommande Riksdag.
Herr Sjöberg: Som det vill synas, att icke någon annan åt
Kammarens ledamöter av sinnad att begära ordet i denna fråga, torde
det ursäktas mig, om jag genom detta mitt yttrande förorsakar
eu stunds uppskof med densammas afgörande. Jag har särskilda an¬
ledningar härtill i frågans onekligen stora vigt, i det inflytande, flen
kan utöfva på andra organisationsfrågor och slutligen, om jag sa ma
såga. i tillbörlig respekt för Kongl. Maj:ts regering, for Herr Depar¬
tementschefen och ändtligen för Stats-Utskottet.
Vid bedömandet af denna fråga har man blott eu sak fullt be¬
stämd, och det är frågan om lönestaten. Hvad deremot sjelf va orga-
nisationsgrunderi i vissa delar beträffar, förekomma i allmänhet endast
antydningar, hvaraf man kali draga än eu, än en annan slutsats. Jag
vill visserligen ej klandra detta, ty jag inser ganska val, att denna
del af frågan för regeringen sjelf och för bilaga vederbörande ej kan
ställa sig så klar, att man nu redan bör begära ett fullständigt för¬
slag, som i sjelfva verket vore ett förslag till ny instruktion tor ett
nytt embetsverk. Den liar likväl gifvit mig anledning till betraktelse!,
som jag anser ej böra undertryckas före utgörandet åt sjelf va nutvud-
f ' 8 Det heter sålunda i första punkten af den Kongl. propositionen,
att ifrågavarande omorganisation bör byggas på följande grunder",
af hvilka jag vill uppläsa den första, så lydande:
“att Statskontorets chef erhåller ensam beslutanderatt, åtminstone
i alla de ärenden, som ej angå verkets egen ekonomi och organisation
eller befordringar derinom, utlåtanden öfver författningar meddelande
af allmänna föreskrifter, räkenskapers form och arbetsvedogorelser;"
Jag ber särskild! att få fästa Kammarens uppmärksamhet, på
det bila ordet: åtminstone, som bär onekligen har en viss vigt. Det,
synes nemligen deraf tvifvelaktigt, om Statskontorets chef ensam skall
N:o 39,
26
Torsdagen den 20 April, f. m.
JcrfnhaL, !ffva 1,e8luta“d.erätt i alla frågor, eller om derifrån skola undantagas
af stats- de gruPP®1, at urendon, som uppraknas efter ordet: ‘■åtminstone--. Nu
kontoret. ar JaS ej den, som vill utan alla inskränkningar gifva det kollegiala
(Forts.) förvaltningssättet företräde framför hvarje annan förvaltningsform.
Jag bär ledan löi derå år sedan haft tillfälle att ; denna Kammare
uttrycka min mening i detta afseende. Jag håller nemligen före. att
detta förvaltningssätt kan i många stycken upphöra. Men å andra
sidan vill det synas mig, att dess bibehållande i många fall ännu är
nödigt, och detta på (ten grund, att, om man anser sig böra hafva
embetsverk, fristående eller fullständigt skilda från den egentliga
■ departementalstyrelsen, det onekligen ligger eu stor trygghet för ären¬
denas ändamålsenliga behandling uti detta förvaltningsrätt. Detta sätt
för äiendenas behandling har också under tidernas lopp undergått
väsentliga förändringar. Den stela formalism, som förr hide sitt tvång
på ai betssättet inom de kollegiala em hetsverken, kan sägas numera
hafva upphört, och ärendenas behandling försiggår nu T allmänhet
med den skyndsamhet, som deras beskaffenhet krafvel Hvad särskild!
beträffa! nu i fråga varande embetsverk, så bär jag aldrig försport
någon klagan öfver någon brist i berörda hänseende, utan man har,
såvidt jag genom enskilda samtal kunnat förnimma, i allmänhet
lemnat nämnda embetsverk det vitsord, att detsamma med nit och drift
betjena! eu och hvar, som dermed haft något att skaffa: likasom, så
vidt jag har mig bekant, icke någon anmärkning blifvit gjord mot del-
satt, hvarpå. Statskontoret i öst sina större och vigtigare uppgifter.
1 lån denna synpunkt förefinnes således icke någon nödvändighet att
vidtaga den ifrågasatta omorganisationen, helst Riksdagen, för sin
del, icke uttalat någon otålighet i detta hänseende, utan, såsom det
vill. synas, tvärtom hållit detta embetsverk kärt — något, som icke
kan sägas vara förhållandet med em betsverken i allmänhet.
Angående sjelfva den fråga, som nu föreligger till afgörande, vill
,jag icke ingå i någon närmare pröfning om lämpligheten af att hafva
\issa mål undantagna från den grupp af ärenden, i Indika chefen skulle
ensam ega beslutanderätt, emedan detta är eu fråga, som väl lärer
bliha föremål för Kongl. Maj:ts afgörande i den instruktion, Kong!.
Maj:t framdeles kommer att ufärda vid embetsverkets omorganisation;
men jag kan icke undgå att, med hänsyn till hvad Herr trasslande!" i den
nyss upplästa skriften anfört, dela hans åsigt deri, att, hvad åtmin¬
stone eu grupp åt ärenden beträffar, det skulle innebära större trygg¬
het för det allmänna, derest det kollegiala förhandlingssättet bibe-
höJles. Detta har emellertid Herr Departementschefen i sitt anförande
nyss bestridt; men, ehuru jag ej vill neka till att de af honom derför
anförda skäl våga icke så litet i vågskålen, kan man dock i viss män
säga, att lian icke synes vara alldeles ense med sig sjelf i detta af¬
seende. Då nemligen lian på sätt och vis upptog till bemötande hvad
en ledamot af den för afgifvande af utlåtande och förslag rörande regie-
iing af de förvaltande embetsverkens löneförhållanden tillsatta komité.
8111’ vld underdåniga betänkandet angående lönereglering in. in.
till Statskontoret fogade reservation yttrat, eller att en särskild byrå
med sin särskilda chef för förvaltningen af de under Statskontorets
Torsdagen den ‘20 April, f.
27
N:o 39,
vård stälda fonder, äfvensom för handhafvandet af s^mpelpappers- oJ^2«tion
ärendena, icke vore nödvändig, utan att dessa göromål val kunde skota ^ Sms_
af endast en bokhållare, som med sitt biträde inordnades under enat kontoret.
de andra byråerna, så har departementschefen dervid antydt, att tor- (Forts.)
vattningen af en tillgång å omkring nio och en halt millioner kronor,
hvartill dessa fonder uppgå, kan anses kräfva en mera qvalificera!:
torvaltningsduglighet, och. att således för närvarande en tredje byrå¬
chef icke kan undvaras. År det nu så, att Kong). Ma,j:t vill, en gång
för alla, meddela Statskontoret bestämda och ovilkorlig» föreskrifter,
huru dessa medel skola förvaltas och mot hvilken säkerhet, de kunna
utlånas, eller ock att det i fråga härom endast skall åligga Statskontoret
att utbyta dem mot vissa slag af värdepapper, då ar saken enke :
men derest Kongl. Maj:t icke tilltror sig kunna gifva sådana, till ovil¬
korlig efterrättelse gällande föreskrifter, utan det i hvarje särskilt»;
fall skall bero på pröfning af de olika värdepapper, som ma vara att
tillgå ä den allmänna marknaden, så vill det synas mig, som om stor
anledning förefunnes att instämma i de yttranden, Statskontorets leda¬
möter och, så vidt jag kan finna, äfven dess president, i hans ofvan-
berörda egenskap af komitéledamot, afgifva angående den kollegiala
formens bibehållande med afseende å nu sagda ärenden, eller rörande
medlens placerande, helst som det icke torde finnas någon kassaanstalt,
af hvad natur den än må vara, och huru ringa kapital, den an ma
om händer hafva, der icke förvaltningen är beroende på flere personers
samrådande och beslut. n i
Hvad beträffar frågan om ärendenas fördelning mellan de ioredia-
aande ledamöter, så hafva, på sätt Kammarens ledamöter kunnat finna åt
Statskontorets utlåtande i saken och af den vid komiterades betänkande
fogade, af embetsverkets president afgifna reservation, liksom af departe¬
mentschefens yttrande till statsrådsprotokollet, memngarne i detta
fall varit väsentligen delade. Komiterades förslag innefattar en hem¬
ställan, att Statskontoret måtte fördelas i tre byråar under hvar sm
byråchef, nemligen en inkomst- och utgiftshyrå, en fond- och stampei-
bvrå samt eu riksbokslutsbyrå. Statskontorets president hvilken, som
bekant, tillika var ordförande i berörda komité, bär icke haft något
att erinra mot förslaget i hvad det rörer töremngen af statskom¬
missarie- och kamererarebefattningarne vid nämnda embetsverk, men
bär deremot i fråga om fördelningen i byråar och åt de göromål, som
skulle komma att tillhöra dessa byråar, ansett, att flen garn a indel¬
ningen efter de särskilda hufvudtitlarne vore värd att bibehållas, samt
bär särskilt betonat nödvändigheten af, att kamrerarebefattmngen vin
riksbokslutskontoret qvarstode. Slutligen hafva Statskontorets leda¬
möter uti ofvan berörda utlåtande förmält, att de ansåge de åt embets-
verket uppdragna ärenden fortfarande böra kollegialiter behandlas.
Jag vågar, för min del, icke uppträda i egenskap åt skiljedomare
mellan de olika åsigter, som sålunda sökt gorå sig gällande; men det
förefaller mig dock, som om man icke borde frånkänna de anmärk¬
ning, som blifvit framstälda af Statskontorets president och ledamö¬
ter' all vigt och betydelse. Man kan nemligen svårligen föreställa
sia’ annat, än att dessa herrar borde få ianses temhgen ojatvige.
N:o 39.
28
Torsdagen den 20 April, f. m.
Angående
omorganisation
af Stats¬
kontoret.
(Forts.)
enär Kong!. Maj:ts förslag ju uppställer såsom ett hufvudsakligt vilkor
i fråga om de nya lönerna, att icke någon skall vid förändringens
genomförande förnärmas i sin rätt. Stats-Utskottet har för sin del god¬
känt detta vilkor: och om jag då tänker mig dessa embetsman — af
hvilka åtminstone två äro vid eu jemförelsevis ung ålder — stälda
i valet mellan att ingå på den nya lönestateu med förändrad tjenst-
göringsskyldighet eller att bibehålla sin nuvarande lön och denna
skyldighet oförändrad, vill det synas, att fördelarne och olägenheterna
våga så lika, att näppeligen någon annan kali tilltro sig att förutsäga,
om de skola bestämma sig för det ena eller andra alternativet, Jag
säger detta derföre, att eu hvar må vara öfvertygad om, att de — hvad
jag jemväl på grund af min personliga kännedom vet vara förhålian-
det icke^hafva uttalat annat, än hvad de utur synpunkten af det
allmännas båtnad ansett såsom eu oeftergiflig pligt att framhålla. Med
hänsyn dertill hade man kanske också bort fästa något afseende vid
deras erinringar, hvilket nu icke är fallet.
Af departementschefens yttrande skulle man dock kunna sluta,
att han icke alltför strängt håller på af komiterade föreslagna byrå¬
fördelningen, då han t. ex. antager, hvad ock af Statskontoret blifvit
antyda att chefen för den föreslagna inkomst- och utgiftsbyrån komme
a.tt erhålla ett särdeles tungt arbete. Jag ber att härvid få fästa
Kammarens särskilda uppmärksamhet uppå, att Statskontoret uttryck¬
ligen förklarat, att, enligt dess åsigt, en tjensteman, äfven med mer
än vanlig arbetsförmåga, icke under någon längre tid skulle kunna
nöjaktigt och så, som det allmännas fördel krafvel’, sköta alla de, en¬
ligt komiterades förslag, till denna byrå förlagda ärenden.
1 flaga om sättet för Statskontorets licjyider och det bemyndi¬
gande Riksbanken skulle erhålla att verkställa desamma, bör jag derå
icke närmare inlåta mig, då jag icke egen den sakkännedom, på grund
hval åt jag skulle våga att lalla ett bestämdt omdöme, huruvida det
nu varande eller det föreslagna förfaringssättet eger företräde. Jag
erkänner villigt att den enkelhet, förslaget i denna del innebär, före-
falht mig tilltalande, men jag vill dock - om uttrycket tillätes mig__
förslagsvis reservera mig mot möjligheten af, att genom eu sådan an¬
ordning den kontroll och säkerhet, staten eger rätt att fordra, kunde
komma att i någon mån äfventyras. Statskontoret har särskilt an-
tydt detta i fråga om de så kallade anvisningarnes tagande i utbyte
mot assignation™». Härförutom bär Statskontoret uttalat den me¬
ningen, att den föreslagna förändringen i afseende å medlens utbeta¬
lande skulle väsentligen försvåra granskningen hos såväl Kammarrätten
som Riksdagens revisorer; och skulle så blifva förhållandet, antager
jag, att vinsten af förändringen blefve ganska vansklig. Hvad särskilt
beträffar de liqvider, den enskilde bär att af Statskontoret uppbära,
Imlket, enligt förslaget, skulle så tillgå, att denne i -Statskontoret
erhölle en anvisning på Riksbanken, som lian egde att derstädes
presentera, tror jag mig kunna antaga, att en sådan anordning
skalle icke blott väcka ej ringa missnöje bland allmänheten, utan jern-
val för Statskontoret föranleda betydligt ökade göromål, enär, bland
annat — såsom Herrarne finna angifvet i Statskontorets utlåtande —-
Torsdagen den 20 April, f. m.
29
N:o 39.
af Stats¬
kontoret.
(Torts.)
utbetalning af gratifikationer och pensioner in. in, som eu verkställes
genom eu enda anordning, hvartill fogas eu qvittenslista, enligt nu ^ gtet,_
föreliggande förslag åter komme att fordra lika inånga anoidningai,
som anvisningarnes antal. Att besväret att begifva sig till Riksbanken
för erhållande af liqvid för mången torde komma att kännas ej obe-
tydligt, lärer väl ej heller kunna betvifias. för egen del vill jag vis¬
serligen icke klaga, ty ehuru jag bör till dem, som pa andras vägnar
i Statskontoret uppburit dylika medel, har dock den väg jag gatt föi
att lyfta penningar — äfven då det varit för andras räkning —- aldug
synts mig lång; men jag föreställer mig, som sagdt. att allmänheten
kominer att knota öfver denna anordning.
Eu annan omständighet, på hvilken jag ber att lå lästa särskild
'uppmärksamhet, är, att jag svårligen kan föreställa mig, att icke ge¬
nom den nu föreslagna åtgärden i afseende å verkställandet åt stats¬
kontorets liqvider, antalet af Riksbankens tjensteman skulle behorva
ökas. Åtminstone synes det mig —• såvidt jag nu kunnat bilda mig
ett omdöme om resultatet af en dylik förändring att detta maste
inträffa, då eu betydlig del af Statskontorets göromål komme att ga
genom Riksbanken. Den mindre lönestat, man genom förändringen
på ett båll vill åstadkomma, skulle i så tall blifva åt föga väsentlig.
om ens någon betydenhet. , ,
Hvad vidare beträffar behofvet af eu advokatfiskal eller ombuds¬
man inom verket, vill jag i detta hänseende ej gorå mig skyldig till
ett längre anförande. Det synes mig nemligen temligen gifvet, att.
så länge fondförvaltningen qvarstår, behofvet åt en sådan ombudsman,
vare sig med tillfälligt arfvode eller såsom tjensteman i verket, är all¬
deles obestridligt. .
1 fråga om den uppgift, kansliet inom det blifvande embetsverk^
skulle erhålla, hafva erinringar blifvit framstälda, hvilka jag ej funnit
af Herr Departementschefen uti hans anförande till statsrådsprotokollet,
åtminstone i någon fullständigare män, vidrörda. Det vill nemligen
synas, som om sekreteraren skulle i en framtid erhålla till sitt ålig¬
gande att uppsätta, utom annat, samtliga Statskontorets utlåtanden i
förekommande frågor, dervid byråcheferne val skulle åligga att lemna
den egentliga sifferutredningen, men författandet, som sagdt, ensamt
tillhöra kansliet. Under förutsättning, att den uppfattning, jag nu
antydt, är rigtig, synes det mig tydligt och klart, att denne tjenste¬
man skulle blifva öfvermåttan betungad, och jag befarar, att lian icke
skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra hvad honom så¬
lunda ålåge. Det både derför synts mig rigtigare och bättre om man
tänkt sig er, tjensteman af andra graden såsom sekreterare eller näi-
maste man under hvarje byråchef, och att således arbetet med de sa
kallade utlåtandena i sjelfva verket skolat åligga byråcheferne, som
hvar i sin sekreterare, hvilken tillika kunde föra protokollet vid före-
dragningen af de till vederbörande byrå hörande mål och ärenden,
egt påräkna ett ständigt och sakkunnigt biträde.
Vidare synes mig företrädesvis förtjena att anmärkas den skilnad
i antalet tjensteman inom de olika graderna, hvilken den nya orga¬
nisationen af detta embetsverk skulle komma att förete. Enligt loi-
N:o 39.
30
Torsdagen den 20 April, f. m.
JgSL '.“““'T tolf*rstf““ ““ a' ««. «»to —
af Stats- ö. en ^ ^en auc^ra och tie till tredje tjenstegraden. Detta synes
kontoret. vara ett uppenbart missförhållande. Eu första gradens lön är,
(Forts.) med den tillökning deri, som nu är föreslagen, visserligen sådan, att,
en man i unga år dermed kan vara fullt belåten; men en bedröflig
^uppgift synes den hafva, som med allt sitt sträfvande aldrig skall
kunna komma längre än till denna första gradens tjenst, utan nödgas
stanna deri ända till sitt dåde år: och då antalet tjenster åt första
graden är tre gånger så stort som af de bada öfriga graderna till,
sammans, måste detta blifva förhållandet i allmänhet. Kommer så
dertill, att byråchefer otta icke kunna tagas af tjenstemännen i första
graden, utan att, till följd åt do särskilda fordringar, man antagligen
måste ställa på dessa byråchefer att ega stilistisk skicklighet och
större insigter, än som kunna erhållas genom ett trälsamt arbete i
lägsta tjenstegraden, till dessa platser måste utses personer från andra
embetsverk, blifver följden nödvändigtvis den, att af ifrågavarande tolf
Tjensteman de fleste komma att stanna i sämsta lönegraden ända till
döddagar eller tills de uppnå pensionsåldern. Detta kan icke vara
välbetänkt, och jag föreställer mig, att förr eller senare eu förändring
häri ovilkorligen måste vidtagas.
Ytterligare eu omständighet tillåter jag mig att framhålla. Komi¬
té rade hafva i sitt betänkande uttryckt den mening, att hvarje Stats¬
kontorets tjensteman skulle hafva odelad ansvarighet för de göromål,
honom tillkomme att ombesörja, hvaraf följer, att den kontroll, som
nu åligger kontorscheferne, i sjelfva verket skulle upphöra, Blefve denna
mening gillad, skulle, då äfven tjenstemännen af första graden hade
sjelfständigt arbete och odelad ansvarighet, byråchefen i förekom¬
mande fall vara nödsakad att grunda sin åsigt på den utredning, desse
åstadkommit, likasom presidenten skulle stödja sig på byråchefens
mening. Detta utgör eu ytterligare erinran om att, i fråga om kon¬
trollen, vi icke böra allt för mycket förlita oss på det föreliggande
förslaget.
Hvad slutligen Stats-Utskottets utlåtande angår — jag skall icke
besvära Kammaren med någon vidlyftigare utredning, utan öfvergå]?
nu till min slutliga erinran — har jag, hvad äfven framgår af det
jag redan anfört, deremot eu anmärkning i fråga om punkten
deri Utskottet hemställer, “att .Riksdagen, utan att i afseende å för¬
slaget om bestämmande åt arbetstidens längd meddela något beslut,
må i (ifrigt godkänna de af Kong!. Magt föreslagna grunder för om¬
organisation åt Statskontoret.“ .lag tillåter mig nemligen deremot
underställa Kammaren, om det icke må vara lämpligt, att denna me¬
ning uteslutes eller att åt densamma gifves eu sådan lydelse, att
Riksdagen, utan att ingå i pröfning af de utaf Kongl. Maj:t föreslagna
grunder, bifaller hvad i följande moment är föreslaget. Jag vill med
andra ord föreslå, att Riksdagen icke må göra sig ansvarig för att
dessa grunder äro rigtiga. Kongl. Maja har framlagt ett förslag, som
onekligen bär något tilltalande, särskilt i den omständighet, att det¬
samma medgifver både eu nedsättning i det för Statskontoret erfor¬
derliga anslags belopp och tillika eu val behöflig förbättring af tjenste-
:n
N:o 39,
Torsdagen den 20 April, f. m.
männens löneförmåner; men Kong!. Ma,):t Öar icke begärt alunit, äu .ingående
att Riksdagen skall godkänna lönestaten. Det ligger nemligen i Kongl.
Maj:ts proposition endast att, under vissa förutsättningar och vilkor, kontoret.
antagandet åt' eu ny iönestat föreslås. Emellertid, om jag icke vinner (Ports.)
understöd af någon annan medlem af Kammaren och företrädesvis
någon af Stats-Utskottets ärade ledamöter, skall jag icke framställa
något, under nu rådande förhållanden antagligen alldeles fruktlöst
yrkande om ändring af förslaget i sin helhet, vidare, äu att jag vill
understödja den af Herr Departementschefen gjorda hemställan, att
uttrycket i sista punkten “f“ af Utskottets hemställan “det täcktes
Kongl. Maj:t till näst sammanträdande Riksdag" måtte förändras till
"det täcktes Kongl. Maj:t till en kommande Riksdag." De af departe¬
mentschefen för en sådan förändring anförda skäl synas mig nem¬
ligen ådagalägga densammas lämplighet.
Herr kiss Olof Larsson: Jag skall icke yttra mänga ord. Jag
har, ledsamt nog, af göromål i Riksbanken varit förhindrad att öfver¬
vara diskussionen angående denna fråga i sin helhet och kan således
icke ingå i något fullständigt bemötande af det eu talare bär skriftligen
andraga mot Utskottets förslag; men jag ber ändock att till svar å
eu del af hans anförande, nemligen i fråga om fondförvaltningen, få
yttra något, sedan jag som hastigast läst eu del af det skriftlig t an¬
förandet,
Häri har sagt, att komiterade varit ense derom, att alla frågor
rörande fondförvaltningen skulle hänföras till pleinärenden, som borde
behandlas kollegialt. Det är dock icke sä, ehuru det kanske icke är
nog tydligt uttryckt i komiterades utlåtande, hvilket äfven bevisas af
departementschefens anförande till statsrådsprotokollet. Hos komi¬
terade har varit mycket taladt om fondförvaltningen och huruvida
dithörande ärenden borde behandlas såsom plenimål. Af hvad an¬
gående denna sak förekommer i komiterades betänkande framgår, att
komiterades mening varit, att frågor rörande fondernas placering borde
behandlas som pleniärende, men andra ärenden, och dessa åro de flesta,
som röra fondförvaltningen, deremot icke. När jag biträdde denna öfriga
komiterades åsigt, så gjorde jag det, derföre att jag trodde, att, äfven
om dessa frågor behandlades i plena, de icke skulle taga synnerligt
mycken tid i anspråk, enär det vid föredragning af frågor rörande
inköp af obligationer icke kunde blifva fråga om uppläsning af langa
skrifter. Jag biträdde det äfven derföre, att jag trodde det man kunde
inskränka byrächefernes antal till två, och att således ingen särskild
byråchef beböfves för fondförvaltningen. Men sedan Kongl. Maj:t nu
föreslagit, likasom äfven Utskottet blifvit ense om tillsättande af tre
byråchefer och således äfven eu för fondförvaltningen, så vill jag icke
envist hålla på min mening, då jag väl inser, att den säkerhet, som
skulle ligga deri att frågor om fonders placering afgjordes i plena, till
väsentlig del vinnes derigenom att eu särskild byråchef blir föredragande
för ifrågavarande ärenden. Och ehuru jag för min enskilda del fort¬
farande tror det hafva varit bättre, att frågor rörande inköp af obli¬
gationer och fondernas placering i allmänhet behandlats som plenimål,
N:o 39. 32 Torsdagen den 20 April, f. m.
Angående skall jag dock numera, hvilket jag ock redan sagt, icke envist vidhålla
omorganisation f]elma Wt.
eif fotats - T'''* .•/>•,» . ,, . .
kontoret. b°r olngt tiar jag funnit att Kongl. Maj:t i afseende å placeringen
(Forts.) åt fondmedlen föreslagit något annat än komiterade, hvilka ansett, att
de fonderade medlen borde “hufvudsakligen'1 placeras i goda obliga¬
tioner, under det Kongl. Maj:t deremot anser, att alla dessa medel
så småningom böra absolut förvandlas i obligationer. Inom kornitén
troll jag för min del på deri meningen, att ingen bestämd föreskrift
borde gifvas om, i hvilka papper dessa medel borde förvandlas; men
då öfriga komiterade tycktes vara ense om att medlen uteslutande
borde förvandlas i obligationer, så, för att sammanjemka de olika me-
ningarne, blef man slutligen ense om att begagna ordet “hufvudsak¬
ligen"; jag tror dock att medlen kunna placeras lika säkert i inteck¬
ningar som i obligationer, om nemligen inteckningarne belånas inom
halfva taxeringsvärdet. Genom ett sådant sätt att gå till väga tror
jag jemväl, att förvaltningskostnaden och besväret med fonderna icke
skulle ökas, utan tvärtom i betydlig män minskas. Om man skaffar
sig inteckningar på större belopp, så blir det naturligtvis mindre be¬
svär med förvaltningen af dessa, än om man inköper en motsvarande
mängd obligationer på ofta nog små valörer, i hvilket senare fall man
två gånger om året måste hafva bestyr med afklippande af ränte¬
kupongerna och tillsyn öfver obligationernas utlottning. I detta af¬
seende skiljer sig Kongl. Maj:ts förslag från komiterades, men jag
anser denna skiljaktighet dock ej vara af så stor vigt, att jag för den
skull vill göra något särskilt yrkande, då jag anser det öfriga vara
godt. Jag har endast velat påpeka förhållandet och skall för öfrigt
icke motsätta mig bifall till nu föredragna mom a; men jag förbe¬
håller mig, såsom jag nyss nämnde, att vid efterföljande inom. e få
framställa ett särskild! yrkande.
Herr Hörnfeldt: Jag skall be att med anledning af den ärade
talarens på stockholmsbänken anförande få i eu enda del besvara de
anmärkningar, som lian gjort mot Utskottets förslag och äfven mot
Kongl. Maj:ts proposition. Den ärade talaren sade nemligen, att han
tyckte, att så väl Kongl. Maj:t som Stats-Utskottet icke hade fäst till¬
börlig uppmärksamhet på det utlåtande, som Statskontorets president
och ledamöter afgifvit mot komiterades förslag och Kongl. Maj:ts pro¬
position. Jag ber att i detta fall få nämna, att Stats-Utskottet icke
kunnat vid nämnda utlåtande fästa den tillbörliga uppmärksamhet,
som måhända varit önsklig, emedan Stats-Utskottet icke förbisett hvad
eu annan departementschef yttrat i afseende å frågan om Kommers-
kollegii omorganisation, och utur hvilket yttrande jag ber att få upp¬
läsa följande rader:
“Då detta reorganisationsarbete endast kan och bör successivt
utföras och icke gerna någon utom embetsverket kan med tillbörlig
lätthet och säkerhet iakttaga när och i hvad mån tillfälle yppas att
närma sig det föresätta målet, lärer det få anses såsom gifvet, att
medverkan från kollegiets sida dervid är af yttersta vigt. Emellertid
lärer den fordran icke vara fullt berättigad, att kollegie-ledamöterne
Torsdagen den 20 April, f. m.
N:o 39.
33
skola deruti taga eu mera verksam del. De äro, hvar för sig, egent¬
ligen sysselsatte med handläggningen af de maktpåliggande och mång-
artade ärenden, hvilka tillhöra deras departement, och äfven om tid
för dem funnes öfrig att med särskild uppmärksamhet följa frågan om
embetsverkets reorganisation, torde de måhända, vane som de från
lång tid äro vid den nuvarande organisationen, mera inse dess för¬
delar än uppfatta dess brister."
Man skulle ju möjligen, då chefen för Civildepartementet haft
sådane tankar i afseende å kommersTcollegii tjensteman, kunnat komma
till den förmodan, att måhända äfven statskontorets tjensteman äro
sä insatte i de gamla förhållandena, att de mera inse fördelarne af
den gamla organisationen än af den nya.
Jag anhåller för min del om bifall till Stats-Utskottets förslag i
punkten a.
Herr Talmannen afiägsnade sig nu, och öfvertog i hans ställe Herr
vice Talmannen ledningen af Kammarens förhandlingar, hvarefter
Herr Key uppropades och yttrade: En ärad talare här midt
emot på Stockholmsbänken yrkade, om jag icke misstager mig, att
mom. a) i Utskottets hemställan måtte uteslutas, emedan det, efter
hans förmenande, skulle vara vanskligt att gifva sig in på ett god¬
kännande af de grunder Kongl. Maj:t föreslagit att vara bestämmande
för den nya lönestaten. Jag skulle äfven, för min del, icke alls haft
någonting deremot utan tvertom funnit det mycket lämpligt i händelse
frågan gält att anslå de belopp, Kongl. Maj:t begärt, på extra stat
för ett år; jag skulle i sådant fäll funnit det vara alldeles rigtigt
att undandraga sig ett definitivt bedömande, och ett godkännande af
de grunder, som för ett så beskaffadt anslag blifvit uppstälda; men
då frågan nu gäller en definitiv lönereglering i dess minsta detaljer,
och Kongl. Maj:t uttryckligen gifvit vid handen, att deri nya orga¬
nisationen bör “byggas på följande grunder" och med tillämpning af
dessa' grunder föreslagit en ny lönestat, så skulle, om man. underlät
att uttala sig om de grunder, Kongl. Maj:t uppstält, sä att säga, så¬
som premisser för den nya lönestaten, ett bifall till den föreslagna
staten hänga i luften och sakna det fäste, till följd hvaraf det kan
anses berättigadt. Jag tror derföre, att Stats-Utskottet icke bort
handla annorlunda, än det gjort; och jag anser, att Kammaren lugnt
kan bifalla mom. a) af förevarande hemställan.
I hvad den ärade talaren yttrade i afseende på sista momentet
j), skall jag deremot bedja att få instämma med honom. Herr Stats¬
rådets och chefens för Finansdepartementet yttrande nyss här i Kam¬
maren afsåg, bland annat, att en förändring af detta moment måtte
göras sålunda, att i stället för orden: “nästsammanträdande Riksdag"
skulle sättas orden: “en kommande Riksdag"; och ett formligt yrkande
om eu sådan förändring, hvilket icke kunde af Herr Statsrådet fram¬
ställas, har som sagdt är, af talaren på Stockholsmsbänken nu blifvit
gjordt.
Andra Kammarens Prof. 1876. N:o 39.
Angående
omorganisation
af Stats¬
kontoret.
(Forts.)
3
N:o 39.
34
Toradagen den '20 April, f. in.
Angående På grund af den förklaring Herr Finansministern lemnade, tror
omorganisation äfven jag, att denna förändring har skäl för sig, hvarför jag för min
af stats- (|ej biträder det derom framstälda yrkandet och anhåller om proposition
(Forts.) i sådant syfte, då vi komma till moment f).
Herr Berg: Då det förslag till förändrad organisation af Stats¬
kontoret, som Kongl. Maj:t nu framlagt, blifvit af Stats-Utskottet enhälligt
tillstyrkt, kan naturligtvis icke jag, i saknad af någon större sakkän¬
nedom i frågan, våga att på något sätt påyrka förändring deri. Enär
emellertid Kongl. Maj:t i sin proposition begärt blott ett bifall till
den uppgjorda lönestaten och dervid fästade vilkor, men alldeles icke
något Riksdagens uttalande om lämpligheten eller olämpligheten af de
grunder, som Kongl. Magt för den blifvande organisationen uppstält;
och då jag, som sagdt är, icke eger den sakkännedom, att jag tilltror
mig kunna uttala ett godkännande af dessa grunder, mot hvilka jag
snarare, i fall jag skulle uttala mig derom, hade åtskilliga betänk¬
ligheter att framställa, ett uttalande, som jag dock anser nu vara
hvarken tillständigt eller lämpligt; så kan jag för min del icke biträda
det af Utskottet under mom. a) framstälda förslag, enligt hvilket
Riksdagen skulle godkänna de af Kongl. Maj:t föreslagna grunder för
omorganisationen af Statskontoret. Kongl. Maj:ts proposition i ämnet
innehåller nemligen endast, “att Kongl. Maj:t vill, under åberopande
af hvad i förevarande fråga bilagda protokoll öfver finansärenden för
den 18 Januari 1876 innehåller, föreslå Riksdagen, att följande löne-
stat för Statskontoret måtte, med de i berörda protokoll förekom¬
mande bestämmelser och vilkor för de nya lönernas åtnjutande, varda
af Riksdagen gillad, att lända till efterrättelse från och med år 1877,“
och på detta förslag har, efter min åsigt, Riksdagen att svara endast
med ett bifall eller afslag, utan att på samma gång binda Kongl.
Maj:ts händer vid uppgörandet af det blifvande organisationsförslaget.
För min del vill jag derföre på de skäl, jag nu anfört, yrka, att
ur Kammarens beslut må utgå det under mom. a) i Utskottets för¬
slag förekommande stadgande, på hvilket yrkande jag vördsamt an¬
håller om proposition, ehuru jag icke har stor anledning att hoppas
bifall dertill.
Herr Sjöberg: Jag har begärt ordet förnämligast för att tack¬
samt erkänna det fyndiga sätt, hvarpå min ärade vän, Herr Hörn-
feldt, gjorde sin invändning mot min anmärkning, att måhända icke
tillbörligt afseende blifvit fäst på de erinringar, Statskontoret fram-
stält vid förslaget om verkets nya organisation. För att gendrifva
mig använde han nemligen en fras, som förekommer i Statsrådets och
chefens för Civildepartementet yttrande till statsrådsprotokollet rörande
ett annat till det departementet hörande embetsverk, hvilket ej har
att fröjda sig åt den bevågenhet, som i allmänhet hitintills kommit
Statskontoret till del. Hvad sjelfva denna fras beträffar, erkänner jag,
att den har ett visst värde, om den nemligen betraktas endast ur
stilistisk synpunkt. Den är onekligen fin och afrundad, men går man
djupare och granskar innehållet, så synes den åtminstone för mig — må
Torsdagen den 20 April, f. m. 35
det förlåtas mig — ega ganska ringa eller intet värde, emedan den¬
samma icke innehåller sanning, hvilken, efter min uppfattning utgör
en nödvändig förutsättning för att ett yttrande, åtminstone i ett allvar¬
ligt ämne, skall ega den nyss nämnda egenskapen. Det är nemligen
icke sant, att inom nyss antydda embetsverk bland ledamöterne före¬
finnes sådant motstånd, med hänsyn till förändrade anordningar, som
förmenas, och jag föreställer mig, att, då framdeles en gång rätt upp¬
lysning i saken vinnes, det blir just hos ledamöterne i detta verk, man
måste söka den sakkännedom och erfarenhet, som erfordras för att
vinna en tillfredsställande lösning af den frågan, — huru man än må
bemöda sig om att på annan väg uppnå detta mål.
Då nu en ärad medbroder på stockholmsbänken framstält ett
bestämdt yrkande, så vill jag deri förena mig, emedan — jag upp¬
repar det ännu en gång — jag, för min del, anser, att Riksdagen icke
på något sätt bör göra sig solidarisk med Kongl. Maj-.ts regering ge¬
nom att antaga de grunder för den nya organisationen, Kongl. Maj:t
angifvit. Det må vara Kongl. Maj:ts ensak att blifva illa eller väl
betjenad genom dessa grunders tillämpning i verkligheten. Riksdagen
deremot har icke att skaffa med dessa grunder i vidare mån, än statens
rätt och bästa deraf må kunna beröras. Men Riksdagen bör icke för
framtiden binda sig genom att såsom godt och välbestäldt erkänna
något, som i framtiden måhända befinnes mindre tillfredsställande.
På dessa skäl instämmer jag i det yrkande, Herr Berg framstält.
Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan Herr vice Talmannen
framstält propositioner i enlighet med de yrkanden som förekommit,
biföll Kammaren Utskottets hemställan.
De förslag, Utskottet under litt. b), c) och cl) framlagt, blefvo
jemväl bifallna.
Under litt. e) var den hemställan af Utskottet gjord:
att Riksdagen, med gillande i öfrigt af de utaf Kongl. Maj:t
föreslagna vilkor för de nya löneförmånernas åtnjutande, måtte för
2:dra momentet antaga följande förändrade lydelse: “att de med hvarje
befattning förenade tjenstgöringspenningar få uppbäras endast för den
tid, tjenstens innehafvare verkligen tjenstgjort eller åtnjutit semester,
men skola för den tid, han eljest varit från tjenstgöringen befriad,
utgå till den, som tjenstår förrättat.“
I anledning af hvad sålunda blifvit föreslaget yttrade
Herr Liss Olof Larsson: Uti det nu föredragna momentet har
jag icke kunnat biträda Stats-Utskottets förslag, ehuru jag icke låtit
anteckna mig som reservant. Uti sjunde punkten af Kongl. Maj:ts
proposition, (intagen i betänkandet på sidan 4) förekommer nemligen
den omständigheten, att endast tredje och andra gradens tjenstemän i
Statskontoret, men icke första gradens skulle vara inbegripna under
förbudet att förena annan tjenst å rikets, riksdagens eller kom-
N:o 39.
Angående
xorganisation
af Stats¬
kontoret.
(Forts.)
N:o 39.
Torsdagen den 20 April, f. in.
Angående,
omorganisation
af Stats¬
kontoret.
(Forts.)
3 G
munens stat. Första gradens tjensteman i Statskontoret skulle så¬
ledes få innehafva äfven andra tjenster, något som jag för min del
icke kan gilla. Alltid, när det inom Riksdagen varit tal om reglerin¬
gar, har klagats deröfver att lönerna för en del tjensteman varit
så små, att dessa tjensteman nödgats arbeta på Hora ställen och
således springa bort en tid, som kunde egnas åt arbete på tjenste-
rummet, i fall tjenstemanneu innehade endast en val aflönad tjenst. Men
nu står man färdig att godkänna er. princip, som man förut funnit
så förhatlig; och det vore i sanning högst besynnerligt, om Riksdagen,
sedan densamma i fråga om hofrätternes tjensteman föreskrifvit, att
de med sin tjenst i hofrätt icke få förena annan befattning i statens,
riksdagens eller kommunens tjenst, nu biföllo Kongl. Maj:ts af Stats¬
utskottet tillstyrkta förslag till lönereglering för statskontoret, hvilket
icke innehåller något dylikt förbud för lista gradens tjensteman der,
och desse således skulle fä hafva så många tjenster som helst utom
verket.
När man nu börjat med löneregleringar och redan verkstält så¬
dana med iakttagande af den princip, att tjenstemännen icke få inne¬
hafva mer än en befattning, anser jag det vara en pligt af Riksdagen att
vidhålla denna princip äfven i fråga om Statskontoret. Ty tillåter man
tjenstemännen i Statskontoret att med sina befattningar der förena
andra tjenster, under det att man nekar det för motsvarande tjenste¬
man i andra embetsverk, så blir uppenbart följden, att de senare
komma och säga: “vi hafva nu ungefär lika stora löner som våra
likar i Statskontoret, under det likväl vi äro, hvilket icke är förhål¬
landet med tjenstemännen i nämnda embetsverk, förbjudna att mot¬
taga befattningar i något annat verk, än der vi äro anstälda. Vi
måste således hafva högre löner“. Att detta anspråk är både natur¬
ligt och berättigad^ kan icke förnekas och jag ser ej heller, att Riks¬
dagen skulle kunna tillbakavisa detsamma, om man fasthåller vid önsk-
ligheten af så stor likställighet som möjligt tjenstemännen emellan;
hvithet man naturligtvis icke gör genom att fråntaga den ene en för¬
mån, som man gifver åt den andre. Med ett ord, följdriktighet här¬
utinnan vid fastställandet af nya stater anser jag framför allt vara
Riksdagens skyldighet att iakttaga.
I statsrådsprotokollet till den Kongl. propositionen om statskon¬
torets omorganisation säges det visserligen, att det icke skulle vara
till men för kontoret, om ock dess tjensteman, efter sex timmars be¬
stämd tjenstgöring derstädes, egnade sina krafter åt andra håll. Utom
det att Kammaren godkänt Utskottets förslag om borttagandet af
stadgandet om vissa bestämda tjenstgöringstimmar, tror jag, att samma
skäl kunna anses gälla för åtskillige af tjenstemännen i hofrätterna,
såsom aktuarie!' och arkivarie^ hvilka icke kunna, såsom ledamöterna,
fullgöra sina åligganden hemma, utan måste göra det på tjenste-
rummet. Hvad som icke kan skada på det ena stället, skall helt
säkert ej heller skada på det andra, men ett faktum är, att sistnämnde
tjensteman icke få innehafva befattningar utom hofrätten, och detta
stadgade Riksdagen för några veckor sedan.
Vidare ber jag att få påpeka, det Kongl. Maj:t såsom en slags
N:o 39.
Torsdagen den 20 April, f. m.
37
ersättning från Statskontorets tjensteman emot förmånen att få inne- ^^.gH
kafva tjenst på annat håll, föreslagit, att de under sin semester skulle J Stats_
afstå tjenstgöringspenningarne. I detta fall hafva således kotraUens tjen- kontor*.
stemäu en fördel framför statskontorets. Men nu föreslår Stats-Utskottet, (lorta...
och detta enligt min tanke med rätta, att äfven sistberorde tjenste-
män skola under semester bibehålla tjenstgöringspenningarne, och med
detsamma förfaller det skäl, som jag föreställer mig utgjort grunden
för Kongl. Maj:ts förslag till tjenstgöringspenmngarnes afstående, för
statskontorets tjensteman, nemligen att de icke skulle få behålla tjenst-
göringspenningarna under semester. Att nu låta tjenstemannen bibe¬
hålla rättigheten till tjenstgöringspenningarnes uppbarande äfven under
semester, men ändå bibehålla rätten till flere tjensters förening anser
jag vara mindre konseqvent. . ,
På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag bifall till det föredragna
inom. e), men med det tillägg, att förbudet för andra ocn tredje
gradens tjensteman i afseende å rättighet till tjensters förening, matte
blifva gällande jemväl för förste gradens tjensteman i statskontoret.
Herr Key: Hvad den ärade representanten på dalabänken nyss
anfört framhöll lian äfven i Stats-Utskottet med den energi och ihär¬
dighet, som är honom egen, men han lyckades icke der vinna gehör
och det af de skäl, som jag nu skall taga mig friheten att omtala. .
Den jemförelse han uppstält mellan nu ifrågavarande tjensteman
och hofrättens tjensteman i samma grad är nemligen icke alls tillämp¬
lig. Dessa senare passera i allmänhet blott genom verket; de stanna
icke der qvar; de hafva verlden öppen för sig och hafva utsigt tu
befordran på många andra håll. Ifrågavarande tjensteman i stats¬
kontoret stanna deremot vanligen qvar i detta verk, men den utsigt
till befordran inom verket, som de kunna påräkna, är icke stol y,
såsom Herrarne kunna se af betänkandet, finnas utom verkets c e
endast fyra tjensteman i de högre graderna. Sålunda kan endast ett
fåtal hinna upp till de högre graderna och flertalet måste stanna qvar
på sina platser. Under sådana förhållanden har det icke .synts Ut¬
skottet vara rättvist att föreslå samma stadgande bär som i afseende
å hofrättens tjensteman af samma grad. Tjenstemannen i dessa bada
verk äro, såsom jag nämnde, verkligen icke med hvarandra jemtor-
liga. Hofrättens tjensteman hafva stora utsigter till befordran, de
avancera till häradshöfdingar, assessorer, revisionssekreterare m. m.
och hafva, såsom jag sade, nästan hela verlden öppen för sig.. Men
så är ej fallet i Statskontoret. Vill man hafva i detta verk tjenste¬
man, som äro skicklige att sköta sina ansvarsfulla fenster, sä
får man icke kringskära vilkoren så, att icke duglige män befinnas
villige att emottaga tjensterna, isynnerhet när så ringa utsigter till
vidare befordran förefinnas.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Liss Olof Larsson: Visserligen fick jag samma förklaring
i Stats-Utskottet, som jag nu fått här, men jag kan för ram del lika
litet gilla densamma nu som i Utskottet. Vill Riksdagen nu uppgi va
N:o 39.
88
Torsdagen den 20 April, f. m.
af Stats¬
kontoret.
(Forts.)
• nwrganisaiion ®ina tjensteman att innehafva så många tjenster
som helst, må det så vara, men jag kan för min del icke biträda en
sådan . åsigt, utan håller före, att i hvarje verk bör gifvas åt eu
hvar tjensteman fullt arbete mot eu sådan aflöning, som är tillräcklig
för hans anständiga bergning, så att han icke behöfver hafva tjenster
1 . , ,U “ånga verk som helst; helst jag varit med om att bestämma
antalet tjensteman, under den förutsättning, att de skulle egna hela
sitt arbete åt statskontoret, och jag befarar att antalet får lof att ökas
om de skola ha flera tjenster i andra verk. Den siste ärade talaren
yttrade dervid, att det icke går an att jemföra hofrättens tjensteman
med statskontorets, ty dessa förra passera genom verket uppåt och
stanna icke qvar på sina platser. Redan i Stats-Utskottet erinrade
jag honom derom, att ett sådant påstående är rigtigt i afseende å
nskalerna, och _ detta synes äfven såväl af Kongl. Maj:ts som komite-
rades förslag till lönereglering för rikets hofrätter, der aflöningen för
dessa tjenster är satt mycket låg just med afseende derå, att de an-
såges vara endast öfvergångsbefattningar. Men andra tjenster finnas
i hofratten, som äro mera talrika, nemligen notarietjensterna. Komi-
terade försökte äfven att sätta lönerna för dessa tjenster något lägre
och föreslogo, att de skulle blifva jemväl öfvergångsbefattningar, så att
notarierne skulle kunna avancera upp till ledamotsplatser eller landt¬
domare. Kongl. Maj:t uttalade i sin proposition likväl den åsigt, att
personer äro duglige såsom notarier, men derföre icke passa
till ledamöter eller domare, samt påpekade, att i de flesta fall notari-
2™ ?,<*« komma längre uppåt, och på den grund förhöjdes lönerna,
förhållandet är således icke såsom den siste talaren yttrade. Jag
eimiade honom derom i Stats-Utskottet, der han äfven påstod att
notarier ne icke stannade qvar på sina platser, utan plägade avancera
upp i högre grader, men sedan vi tagit fram statskalendern och efter-
sett, huru dermed sig förhölle, måste han slutligen gifva mig rätt
Det förundrar mig derföre ej heller, att han nu här i Kammaren en¬
dast framhållit fiskalerne i hofrätterne.
Äi det nu så, efter hvad jag redan påpekat, att Kammaren, sedan
man i äratal talat om det förhatliga i att tjensteman innehafva tjen-
stel i flera verk och klandrat att ett sådant förhållande icke blifvit
andrad t vid förut uppgjorda regleringar, nu vill frångå sin ofta utta¬
lade åsigt, så böjer jag mig naturligtvis för majoritetens beslut, men jag
har velat uttala min åsigt i detta hänseende, och jag tror, att man
med skäl kan såga, att det icke är rätt att en tjensteman tager upp
sin tid med att springa i flera verk, i synnerhet som en reglering just
bor gå ut på att gifva åt hvarje tjenstebefattning eu sådan lön, att
innehafvare!! derpå kan halva sin anständiga bergning.
i TIe,r1' £lairfelt: ^'?.r 8jtt ytterligare bemöta den siste värde talaren
var®. färdighet i att försvara sin mening jag lika med Stats-Utskot-
tets arade vice ordförande ber att få vitsorda, vill jag fästa hans upp¬
märksamhet derå, att i fråga om tjenstemännen i hofrätterna endast
bestamts att de icke få innehafva “annan tjenst å rikets, Riksdagens
e er kommuns stat, ej heller annan tjenstebefattning, med mindre den
89
N:o 39.
Torsdagen den 20 April, I. m.
finnes icke vara hinderlig för fullgörande af^mstgörkigmiHotr^. ^
Det blef således icke totalt förbjudet, för nämnde tjensteman att hafva
blomster, utan eger Hofrätt*® att pröfva, om det kan medföra hmde^
för tjenstgöring*®. Nu gestaltar det sig emellertid sfi,, att hotratts-
notanerne som den ärade talaren just särskildt framdrog, hafva hem-
årbele och äro sysselsatta med arbete för hofrätt*® äfven på andra
tider än de tillbringa å embetsrummen, men att deremot, enligt hvad
vi nyss bort från statsrådsbänken, dessa första gradens tjensteman i
Statskontoret icke hafva för denna sin tjenst annan sysselsättning an
den som utföres på embetsrummet. Om nu deras arbetstid der be
stämmes till sex timmar, såsom regeringen föreslagit, tyckes det mig
vara liårdt att absolut förbjuda en tjensteman att, om han deitill bar
krafter och förmåga, söka på den tid af dagen, som hans tjenstgöring
lemnar honom öfrig, förskaffa sig någon ytterligare förtjenst. Då så¬
lunda nu ifrågavarande tjensteman ställning synes mig vara en b
annan än hofrättstjenstemännens, får jag på grund^ de af och med
åberopande jemväl af de skäl, som af Herr Key blifvit anförda, yrka
bifall till hvad Stats-Utskottet i förevarande punkt hemstalt.
Herr Key: Det förvånar mig alls icke, att den ärade represen¬
tanten från Dalarne icke fann sig tillfredsstäld af de utaf mig an¬
förda skäl; tvärtom skulle det mycket hafva förvånat mig, om.m:>-
satsen inträffat. Han liar nu en gång föresatt sig, åt äfven har skall
tillämpas en princip, hvars rigtighet jag icke fornekar och so 3 g
derföre i allmänhet gerna biträder, den nemligen att ett flertal åt
tienster icke bör hopas på en hand. Man kan då aldrig veta, hvilken
7» tjensteman Var; man ser att han hav ganska rmga lön
och skulle derför vara villig bifalla begärd löneförhöjning i «if veik,
men så kommer man underfund med att han äfven
bär löner, hvilka sammanlagda uppgå till ganska högt belopp. Jag; m
stämmer sålunda derutinnan med mm arade van, och den tanken
Kammaren i sådant afseende liera gånger uttalat finner jag i allmän
fullkomligt hållbar, men den är icke tillämplig har.
Dessa tjenstemäns ställning och karakter*® af deras arbete ar en
helt annan och för dem egendomlig, såsom den arade
från Kristianstad nyss ganska riktigt framhöll Hetas utegtert:,11 1le
fnrrlran äro också betvdligt mindre an flertalet andi as, och om
vilja föreskrifva, att de under alla förhållanden icke ^^tTet förutan
med en annan, ja, låtom oss då också oka lönerna, y ^
få skicklige tjensteman af första graden i statskontoret, kassoier bo -
hållare os v om vi föreskrifva, att de icke iå hafva annat aibete,
det tror jag icke Riksdagen kan påräkna. Vilja vi, sfi, som den siste
talaren yrkat, äfven här konseqvent tillämpa en dylik P™C1P> <Jå få
vi också vara beredda att höja lönerna; men om vi ej vilja gom det,
anser jag att vi för ett sådant undantagsforhållande som bt^s'
kontorets tjensteman eger rum, äfven kunna gorå det undantag från
en faststäld princip, som Stats-Utskottet tillstyrkt. fr l
Jag kan icke annat än fortfarande yrka bifall till ioiedragna
momentet.
Häruti instämde med Herr Nils Larsson.
Angående
organisation
af Stats -
kontoret.
(Forts.)
N:o 39.
40
Torsdagen den 20 April, f. m.
(Forts.)
omorganisation ,, stiiTäTiT”' • ^en jaS kar ' sjelfva verket icke något annat
«/' Slät,- att saSa’ an att jag instämmer med Herr Key, och jag vill äfven lika
kontoret med honom betona, att jag omfattar den princip, att Statens tjenste
Snsi£'VTVaflÖnade T’T de k'ke behöfva använda sm {nl tll
tolf- k]?°n ikafia Slg andra fortJenster. Men här föreligger ett undan-
föi lädk TanHin maU feU mä8te gifva sitt erkännande, och der¬
est vore lämnliS TäSe?ta?ten P& clalabänken, huruvida
meddela ett P T w-Tj 1 afse?nde ä nu ifrågavarande tjensteman
«ttr i • T ädajlt forbud’ 80m hau ifrågasatt. Det vore väl hårdt
han Sledk FT™ afbetsfÖrmä»a att aa™nda den tid, som
Jl af1. ledlS från sm tjenstgöring, åt andra sysselsätta i i.gar- och
MM lu arirtf fTtemeDt1 har,j"’ m^ket ^ tyclh/en fram,
TT . att art°n af ifrågavarande arbete är sådan, att den förutsätter
ett visst bestämdt timarbete på embetsrummet och snart sagd! ute
sluta möjligheten af hemarbete. Om under sådana förhållanden en
idnStSraatt "söka T”'11! ff1’ krafteu °dl ?miäga’ viil använda sia lediga
A,, t d att ,soka förskaffa sig och sm familj ett något bättre under-
JT’ S.ä ser deijutl lcke något ond t. Att sådana personer finnas
ÄJÄ !* Of*", i *■*> ■« »-ägande ht af de,, ärade
Sm olik» Säl?1 l’i TI ,™“ s,A,kumla ™ verksamhet ät
nunga olika håll; och det kan ju möjligen finnas en och annan «nm
om han också icke besitter alldeles lika stor förmåga som han 'likväl
narmai sig något ditåt. Jag instämmer med Herr Key. ’
Hen- Jons Persson: Det kunde val vara så godt att den bär
studel! finge utkampas mellan de båda förste talarn?, som ju äro de
maktegancle; och jag skulle icke heller hafva begärt ordet om icke
vd Pfl fm ikalmarbanken både framkastat en sats, som jag icke gerna
r,ästY afl Tf S ä nem0tSagd \ nksdaSsPr°tokollet. Han vågade nemligen
påstå, att det skulle vara svårt att få skicklige och redlig kassörer
och bokhållare om man förbjöde dem att hafva andra fenster Men
o gooao Tf 'T8 aäoniDga!'’ som J'u äro föreslagna till 3,000 kronor.
0 o. s. v., så synes mig hans påstående icke vara riktigt- tvärt
om tror jag att äfven om det behöfdes dubbelt så Ä Sa
tjensteman . statskontoret, som den nu uppgjorda staten uoDtSer
T? ,T i*' rSMan adoniuS skulle få tillräckligt många lika Tdbaré
och lika duglige, som kanske till och med de, som redan finnas dm
,, dag,ha[/cke llågot yrkande att framställa; men jag både önskat
dagsprotokohet^T^VT T' “ sädan talare framkommit till riks-
fttÄi'4 k“"ko™ »“blif» •»< u-i-s
Efter det öfyerläggningen förklarats slutad och proposition enligt
de gjorda yrkandena, gifvits såväl på bifall till UtskoUets hemstälkn
hÄTTTT S0‘h pä antaSande af Herr Liss Olof Larsons förslag
bief Utskottets hemställan oförändrad bifallen. ö’
Slutligen både Utskottet hemstält under Uti. f:
att Riksdagen måtte i underdånighet anhålla, det täcktes Kongl-
Torsdagen den 20 April, f. m. 41 NlO 39.
Maj:t till nästsammanträdande Riksdag meddela uppgift å de embets- Angående
och tjensteman, Indika i följd af den nya organisationen kunde anses omo^a^°
berättigade att med derför bestämda vilkor från allmänna indragnings- wrkeU
staten uppbära sina löner och hvilka ej funnits benägne eller lämplige (Forts.)
att i den nya organisationen ingå.
I enlighet med det yrkande, Herr Sjöberg under öfverläggningen
angående mom. a beträffande Utskottets hemställan i nu ifråga¬
varande mom. framstäf, biföll Kammaren samma hemställan med den
förändring, att i stället för ordet “nästsammanträdande “ skulle in¬
sättas orden: “en kommande."
§ 7.
Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 55, i anledning afKongl.
Maj ds nådiga proposition angående ny lönestat för Mynt- och kon¬
trollverken.
Mom. a)—d).
Biföllos.
I mom. e) hade Utskottet föreslagit, att Riksdagen måtte i under¬
dånighet anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t till nästsammanträdande
Riksdag meddela uppgift å den eller de tjensteman, som i följd af den
nya organisationen af Mynt- och kontroll ver ken kunde anses berättigade
att från allmänna indragningsstaten uppbära sina löner och ej funnits
benägne eller lämplige att i den nya organisationen ingå.
Rörande detta förslag anförde
Herr Sjöberg: I likhet med hvad jag tog mig friheten hem¬
ställa vid mom. f) af näst förut föredragna utlåtande angående ny
lönestat för Statskontoret — hvilken hemställan af Kammaren bifölls
— vågar jag jemväl vid den nu föredragna punkten föreslå, att orden:
“det täcktes Maj:t till näst sammanträdande Riksdag meddela uppgift"
o. s. v. måtte utbytas mot: “det täcktes Kongl. Maj:t till en kommande
Riksdag“ o. s. v.
Vidare yttrades ej. I öfverensstämmelse med Herr Sjöbergs yr¬
kande, biföll Kammaren Utskottets hemställan med den förändring,
att i stället för ordet “nästsammanträdande" skulle insättas orden:
“eu kommande."
§ 8-
Efter föredragning af sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottets
betänkande N:o 1, i anledning af väckt motion om stadgande af böter
för kommunalstämmas ordförande, som uraktlåter att fullgöra hvad
N:o 39.
42
Torsdagen den 20 April, f. m.
Angående
förvandling
af böter.
honom enligt 37 § Bevilluingsförordningen åligger, blef nämnda be¬
tänkande åt Kammaren bifallet.
§ 9.
Till afgörande företogs Lag-Utskottets betänkande N:o 31, i an¬
ledning af återremiss utaf Utskottets utlåtande N:o 4 om förändrad
lydelse af 13 § i 2 kap. strafflagen.
I berörda utlåtande, som begge Kamrarne till Utskottet åter¬
förvisat, var föreslaget, att nämnda lagrum, enligt livilket böters för¬
vandling till motsvarande kroppsstraff tillkommer Konungens Befallnings¬
hafvande allena, måtte på det sätt ändras, att, der sådan förvandling
erfordrades för verkställighet af utslag, som till kronohäkte ankommit,
tillsyningsmannen vid dylikt häkte skulle ega att derom förordna.
Och hade Utskottet, i anledning af de anmärkningar, som mot
detta förslag blifvit inom Kamrarne gjorda, uti sitt förevarande be¬
tänkande hemstält
I pimsten 1:
att Riksdagen ville för sig del besluta, att 13 g i 2 kap. straff¬
lagen måtte erhålla följande förändrade lydelse:
“Om förvandling af böter efter 10, 11 eller 12 § förordne Konun¬
gens Befallningshafvande, der ej för särskilt fall finnes annorlunda
stadgadt. “
Ordet begärdes af
Herr Berg, som yttrade: Då detta ärende förra gången förelåg
till behandling af Kammaren, tog jag mig friheten erinra derom, att
den bötesförvandling, som enligt Utskottets förslag skulle tillkomma
tillsyningsmännen vid kronohäktena, måste antagas afse icke allenast
böter, Indika blifvit ådömda enligt nya strafflagen, utan jemväl sådana
böter, som ådömts enligt ekonomiska författningar och jag ifrågasätter
om i detta fall förvandlingen kunde anförtros åt personer som ej
kunde förutsättas om dessa författningar ega kännedom. Med anled¬
ning af denna anmärkning har Lag-Utskottet uti sitt nu framlagda
förslag, tydligen antydt, att tillsyningsmännen skulle ega förordna om
förvandling jemväl af böter utaf senast omförmälda slag; hvarjemte
Utskottet förmenar, att härutinnan ingen svårighet torde möta, då väl
alltid i utslaget torde vara åberopad den författning, enligt hvilken bö¬
terna blifvit ådömda, samt tillsyningsmännen torde ega eller åtmin¬
stone kunna få tillgång till berörda författning. Vidare har Utskottet
uti en not tillkännagifvit, att såvidt Utskottet kunnat inhemta, är det
allenast uti Grufvestadgan den 12 Januari 1855, Kongl. förordningen
angående förbud mot lotteri-inrättningar in. m. den 21 Mars 1844
Torsdagen den 20 April, f. m. 43
samt Kongl. Tullstadgan den 7 December 1800, som en särskild grund
för bötesförvandliug tinnes stadgad. Denna Utskottets uppgift måste
lag naturligtvis antaga för rigtig, ehuru jag icke varit i tillfälle att
kontrollera densamma. Men då jag ser på nyssnämnda särskildt åbo-
ropade författningar, så finner jag en temligen olika förvandlingsgrund
vara uti dem angifven, hvarjemte bör bemärkas, att den i berörda
författningar omtalade bötesförvandliug icke eger rum med hela det
ådömda bötesbeloppet, utan endast med det belopp, som. kan återstå
oguldet. Och livad särskildt beträffar böter, som ådömas enligt (Jrufve-
stadgan, så linnes i berörda stadga förordnadt, att om någon del af
böterna utgått, återstoden skall förvandlas i öfverensstämmelse med
föreskrifterna i Kongl. brefven den 5 Februari 1768 och den 26 ok¬
tober 1820. Härvid ifrågakommer naturligtvis jemväl att tillse huru
ådömda böter skola förvandlas i de fall, då målsegaren har andel i
böterna men efterskänkt sin rätt dertill. Härförutom måste den, som
eger att om förvandling af böter förordna, hafva noggrann kännedom
om skihiaden emellan hvad som enligt lag utgör förvandling af böter
och hvad som utgör förändring af straff; ty uti fall af sistnämnda be¬
skaffenhet tillkommer det icke Konungens Befallningshafvande eller
exekutiv myndighet, utan domstol att verkställa förvandlingen.
Alla föreskrifter i dessa hänseenden måste tillsyningsmannen så¬
ledes känna. Dessa föreskrifter finnas emellertid icke uti de författ¬
ningar, efter hvilka böterna ådömas, utan måste sökas annorstädes. Jag
vill visst icke påstå, att det skulle möta några synnerligt stora svårig¬
heter för den, som eger författningskunskap eller vana vid lagtillämp¬
ning att taga kännedom om dessa föreskrifter, men då, såsom jag en
gång förut påpekat, något kompetensvilkor icke finnes stadgadt för
sökande till tillsyningsmansbefättning, utan hvem som helst dertill
kan blifva antagen — vid efterseende i statskalendern har jag funnit
att på ett ställe innehades en dylik befattning af en eu stadskassör,_
på ett annat ställe af en provincialläkare och på ett tredje åter af
eu f. d. häradsskrifvare — må det icke anses underligt eller åtmin¬
stone icke missförstås, om jag, äfven med fullt erkännande af dessa
personers kunskaper i allmänhet, tviflar på, att de om tillämpningen
af författningarne ega sådan kännedom, som för ifrågavarande fall är
nödvändig. Desse personer skulle sannolikt finna sig temligen öfver-
raskade, om de förr eller senare blefve tilltalade för att hafva gjort
sig skyldige till felaktig förvandling af böter och fördenskull blefve
dömda till ansvar såsom tjensteman för oriktig tillämpning af författ¬
ningar, om hvilka de aldrig ansett sig behöfva ega någon kännedom.
För öfrigt får jag påpeka den oegentlighet, som genom antagande af
Utskottets förslag skulle uppstå, nemligen att, under det man vill på¬
skynda förvandlingen af böterna, man icke tillåter de myndigheter ma¬
gistrater och kronofogdar, som skola föranstalta om straffets verk¬
ställande, att äfven bestämma om böternas förvandling, i följd hvaraf
det kan inträffa att magistraten måste vända sig till sin stadskassör
och kronofogden till häradsskrifvaren i samma fögderi med begäran om
bötesförvandliug enär de sjelfva icke fått det höga förtroendet att så-
pant ombesörja.
N:o 39.
Angående
förvandling
eif böter.
(Fortgå
N:o 39.
/ingående
förvandling
af böter.
(Forts.)
44 Torsdagen den 20 April, f. m.
Med anledning af hvad jag nu anfört och då ett af landstats-
komiterade uppgjordt förslag angående förändrad t sätt för redovisning
af böter snart torde komma att framläggas för Riksdagen, hvarvid
äfven frågan om böters förvandling lämpligen torde komma under be¬
handling, får jag förena mig med Herr Grefve Mörner i hans reserva¬
tion, och följaktligen yrka afslag på begge punkterna i Utskottets
förslag.
Herr Lundberg: Redan då nya strafflagen vid 1863 års riks¬
dag antogs, uttalades allvarliga betänkligheter, huruvida det föreslagna
stadgandet att Konungens Befallningshafvande egde att förordna om
förvandling af böter, skulle medföra åsyftad skyndsamhet. Dessa be¬
tänkligheter hafva också besannat sig och bestyrktes genom de vid
nästpåföljande riksdag väckta motioner om återgång till hvad i berör¬
da hänseende förut varit föreskrifvet. Emellertid uro förhållandena här¬
utinnan uti olika län väsentligen olika. 1 det län jag tillhör måste
uti ifrågavarande afseende sålunda tillgå, att, om någon ä landet boende
person blifvit af rådstufvurätt bötfäld, magistraten efter det från råd-
stufvurätten meddelats saköreslängd, deraf insänder utdrag till Konungens
Befallningshafvande, med begäran att de ådömda böterna måtte uttagas.
Sedan saköreslängdsutdraget från Konungens Befallningshafvande till-
handakommit vederbörande kronofogde och länsman, verkställes under¬
sökning; och, för den händelse tillgång saknas hos den bötfälde, åter¬
kommer saköreslängdsutdraget till magistraten med åtecknadt bevis om
bristande tillgång.
Då erfordras från rådstufvurätten utslag eller domboksutdrag eller
ett, _ å från landskansliet erhållen blankett teeknadt, så kalladt dom boks¬
bevis, upptagande, utom hvad saköreslängdsutdraget innehållit, det lag¬
rum, på grund hvaraf den ifrågavarande personen blifvit till böter
fälld, och derefter får man åter vända sig till Konungens Befallnings¬
hafvande med begäran om böternas förvandling, hvarom å landskansliet
meddelas beslut, hvilket derifrån öfverskickas till magistraten och måste
genom förnyad skrifvelse till Konungens Befallningshafvande återsän¬
das med anhållan om verkställighet, som inom landshöfdingsembetet i
Halland anses tillhöra landskontorets åliggande. Då så måste ega ruin,
skulle genom det förslag Utskottet framhalt alldeles icke någon olä¬
genhet afhjelpas, om den bötfälde personen bodde i närheten af ett
s; k. kronohäkte. När saköreslängdsutdrag, om än fullständigt, och
tillförlitligt, icke anses tillräckligt, utan domboksutdrag eller utslag er¬
fordras för bötesförvandling, torde bäst och lämpligast kunna undvikas
omgång eller befordras skyndsamhet derigenom att förvandlingsstraffets
bestämmande öfverlemnades åt Rådstufvurättens eller häradsrättens
ordförande, hvilken lika lätt meddelade beslut derom som han expe¬
dierar utdrag af domboken, och då kunde exsekutorn omedelbart öfver¬
lemna den bötfällde till bestraffning, utan alt behöfva vända sig till
Konungens Befallningshafvande eller eu tillsyningsman för att erhålla
förvandlingsbeslut. Det af Utskottet nu framlagda förslaget grundar
sig derpå att man, såsom i vissa län lärer ske, skulle tillvägagå på så
sätt att, när exsekutorn genom undersökning hos en bötfäld person
4r>
H-.o 39.
Torsdagen den 90 April, f. m.
utrönt, att denne saknar tillgång till de honom ådömda böternas gäl¬
dande, exsekutorn genast inför honom till länshäktet. Detta är emel¬
lertid något som väl strider emot hvad enligt lag bör ega rum och
åtminstone vissa exsekutorer anse icke tillåtligt. Justitieombudsman¬
nen har ock i sin till innevarande års Riksdag afgifna berättelse utta¬
lat att, innan förvaudlingsbeslut blifvit meddeladt, kan icke den böt-
fälde lagligen inmanas i häkte eller der qvarhållas. Att vilja grunda
ett lagförslag på eu annan förutsättning eller ett antagande, att den böt-
fällde frivilligt låter sig införas, torde val icke hafva skäl för sig. För¬
slaget är nog egentligen föranledt af det i Justitieombudsmannens em¬
betsberättelse omnämnda förhållande, att på vissa orter ett större an¬
tal lösa personer sysselsattes vid mera omfattande arbetsföretag, i af¬
seende hvarå särskildt omförmälts Sundsvall, der nu pågår upp¬
byggande af ett kronohäkte. Om ifrågavarande stadgande’ der, på
sätt tyckes förutsättas, skulle vinna tillämpning, skulle dock deraf
följa, att en person, hvilken en söndag infunne sig i staden och för
fylleri toges i förvar, komme att, såsom väl vore olagligt, qvarblifva i
häktet icke blott till den tid, påföljande måndagsförmiddag, då stadens
rådstufvurätt hade sammanträde, utan, om personen dömts till ansvar
för nämnda förseelse, äfven under afbidan på utslagets expedierande
och förvandlingsbesluts meddelande; hvarvid ock möter den omständig¬
het att protokollets uppsättning, som för expediering af utslag erfor¬
dras, icke gerna torde kunna ske på samma dag eller sådant åtmin¬
stone icke åligga expeditionshafvanden. Följaktligen tror jag föreva¬
rande lagförslag vara grundadt på förutsättningar, som icke äro rrg-
tiga, ocli jag kan derföre för min del icke godkänna detsamma. Äfven
skulle kunna mot Utskottets förslag framställas den anmärkning, att,
då Justitieombudsmannen i sin ofvan omförmälda berättelse föreslagit
att, när utslag, hvarigenom böter blifvit ådömda, “för verkställighet (tf
imotsvarande kroppsstraff“ ankommer till kronohäkte, skall tillsynings-
mannen ega att om förvandlingen besluta. Lag-Utskottets förslag har
sådan lydelse, att verkställigheten af utslaget eller åtgärd lör utta¬
gande af ådömde böterne kunde antagas åligga tillsyningsmannen vid
kronohäktet.
Då ärendet till slutlig handläggning förekom i Utskottet, var jag
der tillstädes, utan att kunna egentligen deltaga i öfverläggmngen; och
uttalades dervid så många betänkligheter mot förslaget, att ett större
antal af Utskottets ledamöter yttrade benägenhet att afstyrka det¬
samma och skulle Lag-Utskottet möjligen icke heller hafva framlagt
något nytt förslag, om icke Utskottet ansett sig bundet af sitt förut
afgifna betänkande samt hvad i afseende derå i Kamrarne förekom¬
mit. På grund af hvad jag nu anfört och Herr Presidenten Berg förut
erinrat emot Utskottets förslag, får jag hemställa att samma förslag
icke måtte af Kammaren bifallas.
Grefve Sparre: Det af Justitieombudsmannen i detta ämne
framstälda förslag är visserligen icke af någon synnerligt påfallande
vigt, men det har likväl synts Lag-Utskottet vara af den beskaffenhet
att Utskottet icke kunde lemna det helt och hållet utan afseende.
Angående
förvandling
af böter.
(Forts.)
N:o 39.
4(j Torsdagen den 20 April, f. m.
Angående Då förvandlingen af böter till motsvarande fängelsestraff genom den
a/biutl nu gödande strafflagens antagande förflyttades från domstolarne, hvilka
(Forts.) fordom hade detta åliggande, till Konungens Befallningshafvande, faun
jag för min del redan denna förändring vara betänklig och afstyrkte
densamma, men som jag sjelf redan då tillhörde Kong]. Maj:ts Befall-
ningshafvandes antal, så misstänkte man att det å min sida skulle
vara någon benägenhet att befria Kong!. Majris Befallningshafvande
från ett dem åliggande arbete. Summan häraf var emellertid att Riks¬
dagen då gick in på förslaget, och från den stunden är förvandling
af böter till motsvarande kroppsstraff ingenting annat än en ren verk-
ställighetsåtgärd. Meningen med lagen var, efter min uppfattning,
den, att en exsekutor, som vid verkställighet af ett utslag, hvarigenom böter
blifvit ådömda, funne att tillgång till deras gäldande saknades, helt
enkelt skulle kunna taga den bötfälde och skicka in honom till läns¬
häktet, hvarefter hos Kong!. Majris Befallningshafvande meddelar för-
vandlingsbeslutet. Om nu eu sådan åtgärd anses rigtig, så är det också
naturligtvis fullt konseqvent att på de orter, der Ivongl. Majris Befall¬
ningshafvande icke sjelf finnes tillstädes, den person, som i hans ställe
liar tillsyn öfver häktet, verkställer denna förvandling, som, på sätt
jag nyss nämnde, endast är att anses åsom eu ren verkställighetsåtgärd.
Det var denna framställning Justieombudsmannen gjorde och Lag¬
utskottet har icke funnit någon anledning att utslå densamma. Uti
denna framställning anföres exempelvis, huru man skulle gå tillväga
vid förvandling af böter i Sundsvall, som ligger ganska långt aflägset
från länets residensstad, och der följden skulle blifva antingen den, att
utslaget först skulle inskickas till Konungens Befallningshafvande för
att förses med förvandlingsresolution och att exsekutorn först derefter
skulle få tillvarataga den bötfälde och insätta honom i häktet, eller
också den, att exsekutorn genast, då tillgång till böternas erläggande
icke funnes, skulle häkta den bötfälde och låta honom i fängelset
vänta till dess Konungens Befallningshafvande hunne meddela förvand-
lingsresolutionen, hvilket senare förfaringssätt ju icke kan vara med
lag öfverensstämmande, enär den bötfälde finge sitta i häktet flera dagar
under afbidan på förvandlingsbeslutet. Dessa förhållanden hafva
också förmått Utskottet att göra den hemställan betänkandet nu
innehåller.
Det är obestridligt att, på sätt representanten på stockholmsbän¬
ken nyss yttrat, dessa tillsyningsman vid kronoliäktena icke alltid ega
tillräcklig kunskap om lagen, för att man med full säkerhet kan
lita på att de icke vid förvandlingen möjligen kunde begå misstag;
men detta kan ju äfven hända sjelfva Konungens Befallninghafvande,
och Utskottet har icke ansett det kunna befaras, att dessa misstag
skulle blifva så betydliga, eller att tillämpningen af nu gällande be¬
stämmelser angående förvandling af böter skulle vara så svår, att
icke dessa tillsyningsman skulle kunna sjelfve eller genom att rådföra
sig med andra personer fatta sina beslut, utan att någon synnerlig
våda skulle derigenom komma att uppstå.
Inom .Utskottet har man meddelat den upplysningen att hos Kongl.
Maj.ris Befallningshafvande i vissa län den åsigt gjort sig gällande att
47
N:o 39.
Torsdagen den 20 April, f. to.
en exsekutor icke är' berättigad att genast till häktet inskicka en böt-
fäld person, soin befunnits sakna tillgång till böternas gäldande, utan
att han först måste ingå till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och
anmäla att tillgång icke tinnes, hvarefter, sedan Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande meddelat resolution om böternes förvandling, den böt-
fälde gripes och införpassas till häktet. Denna omväg är visserligen
icke enligt min tanke öfverensstämmande med lagstiftningens mening,
men jag har respekt för den mening att man icke får insätta en per-
sen i’ häkte förr än sådant blifvit genom utslag uttryckligen föreskrifvet.
I de län, der denna åsigt är förherrskande, eller att den bötfälde
icke får häktas förr än förvandlingsresolutionen är meddelad, är den
nu föreslagna förändringen alldeles öfverflödig, men för det fall, och
det är det vanligaste, att en exsekutor anses ega att omedelbart häkta
den bötfälde, då han saknar tillgång till böterna, kan detta stadgande
vara särdeles lämpligt.
Ehuru jag således icke är någon särdeles varm anhängare af för¬
slaget, har jag dock ansett att derigenom skulle kunna afhjelpas eu
olägenhet, som skäligen bör beaktas, och derför har jag icke trott
mig böra afstyrka samma förslag.
Om åter Kammaren hyser samma tvekan som Herr Berg här ut¬
talat, må för min del förslaget gerna afslås. Jag öfverlemnar detta
helt och hållet åt Kammarens bedömande, men tror icke, att bifall
till förslaget skulle medföra någon våda, hvarföre jag också anhåller
om ett sådant bifall.
Herr Torpadie: Inom Utskottet yttrade jag starka betänklig¬
heter mot att biträda det förslag, som Utskottet nu framlagt, och
om jag icke hörde till deras antal, som finna det besynnerligt om,
sedan Utskottet en gång inkommit med ett förslag, men fått detsamma
till sig återremitteradt, Utskottet nu andra gången skulle komma till¬
baka med den förklaring, att det afstyrker allt afgörande i detta af¬
seende, så skulle jag tvifvelsutan hafva biträdt Herr Grefve Mörners
reservation. Jag skulle hafva gjort detta så mycket hellre som jag
icke är personligen berörd af den handläggning Utskottet först gifvit
åt frågan, då jag deri icke deltog. Jag ansåg mig emellertid böra bi¬
träda det slut, hvartill Utskottet kommit och jag tror mig så mycket
mera kunna göra detta, som jag anser de betänkligheter, hvilka af en
talare på stockholmsbänken blifvit framstälda, ehuru särdeles beaktans-
värda, dock icke vara till den grad grava, att de behöfva utgöra hin¬
der för antagandet af Utskottets betänkande. Det torde väl icke böra
lemnas helt och hållet ur sigte dels att de särskilda författningar, hvar¬
efter bötesförvandling kan ifrågakomma, äro ganska få samt dels och
förnämligast att det grannlaga uti denna åtgärds vidtagande torde vara
så allmänt kunnigt, att kännedomen härom måste förutsättas såsom
befintlig hos hvar och en, som har att tillämpa dessa föifattningni.
Hvad angår den både af Herr Lundberg och Herr Grefve Sparre
vidrörda frågan om rätta tiden då en bötfäld men medellös person
bör häktas, får jag bekänna, att jag anser tiden otvifvelaktigt vara den
när det genom ett beslut blifvit bestämdt huru böterna skola för-
Angående
förvandling
af böter.
(Forts.)
N:o 39.
48
Angående
förvandling
af böter.
(Forte.)
Torsdagen den 20 April, f. in.
vandias. Jag anser det högst betänkligt att man, såsom, efter hvad
jag hört, lärer förekomma på ett och annat ställe, går tillväga på
annat sätt. Men icke en gång häruti torde ligga något hinder för
antagandet af Utskottets förslag, då Utskottet i sjelfva verket icke
yttrat sig i denna sak, utan “klämmen“ uttryckligen innehåller att
när ett utslag, hvarigenom böter blifvit ådömde, för verkställighet
ankommit till kronohäkte, för hvilket särskild tillsyningsman blifvit af
Konungen tillsatt, tillsyningsmannen skulle ega att om förvandlingen
förordna.
Jag tror mig således hafva skäl att påyrka bifall till Utskottets
föreliggande förslag.
Herr Treffenberg: I motsats till Lag-Utskottets ärade ordförande
anser jag verkligen icke denna fråga sakna sin vigt. Det är nem¬
ligen för litet hvar af oss kändt, att, just i följd af saknaden af
en bestämmelse, som nu är i fråga att meddelas, en betydlig del af
mindre förseelser, isynnerhet emot polisförordningar, fylleri- och brän-
vinsförsäljningsförordningarne o. s. v., i sjelfva verket blifva ostraffade.
Vill man hafva fullkomlig visshet härutinnan, behöfver man endast
följa med Länsstyrelsernas kungörelse!-, upptagande alla de efterlysta
personer, Indika icke kunnat anträffas för att affordras de dem ådömde
böter. I Kammar-Rätten hvarest afskrifningsfrågorna pröfvas är na¬
turligtvis bästa tillfället att göra sig derom förvissad. I vissa län plä¬
gar man samla dessa kungörelser och utgifva dem qvartalsvis; och jag
kan försäkra, att de slutligen växa till små folianter. Troligen genom¬
läsas de knappt af underexsecutorerna, magistrater, kronofogdar och
länsmän; och detta helt enkelt af det skäl, att det vore utan ända¬
mål att söka i minnet inprägla dessa otaliga, ofta alldeles lika namn
på de bötfälda personerna, utan vidare upplysningar än bötesbeloppen
och domstolarne, som ådömdt desamma.
Det är också kändt, hurusom till rådstufvurätternas måndags-
sessioner vanligen uppkallas en massa personer, som under föregående
söndagar vant ute på. hvarjehanda äfventyr, och för dervid begångna
mindre förseelser ådömas bötesansvar. Hade då tillsyningsmannen
öfver häktet rätt att sjelf genast förordna om dessa böters förvand¬
ling till motsvarande fängelsestraff, i händelse tillgång till böterna
saknades, skulle dessa personer, såsom det sker i en poliskammare, kunna
direkt afföras från sessionsrummet till häktet för undergående af för-
vandlingsstraffet. Men då hvarken rådstufvurätten eller tillsynings¬
mannen öfver häket eger sådan rättighet, måste dessa personer emeller¬
tid lössläppas och försvinna sedan från orten, utan att man derefter
vidare får reda på dem. Jag har ofta varit i tillfälle att uppmärk¬
samma, huru bristen på lagbestämmelser i det syfte, som nu blifvit
ifrågasatt, gjort sig känbar i Westernorrland och i synnerhet i Hunds¬
vall, der — såsom jag vid behandlingen af frågan om förändring i
Förordningen om bränvinsförsäljning närmare får tillfälle att visa —
fyllerilasten tilltagit i fasaväckande grad och der vanligen vid rådstufvu-
rättens måndagssessioner en stor mängd personer fällas till ansvar för
fylleriförseelser.
49
N:o 33.
Torsdagen den 20 April, f. m.
Det är intet tvifvel, att icke de åt Herr Presidenten Berg anförda
inkasten emot antagande af föreliggande förslag åro åt ganska stor
vigt, men för min del vill jag ej tillägga så stor betydelse åt de vådor,
lian påpekade och hvilka jag anser större naturligtvis för de bötfålde,
•in för tillsyningsmännen, då de förre äfventyra att få lida kardare
straff än eljest skulle blifvit fallet, om makten att förvandla böterna
uteslutande läge hus personer, som hafva full insigt uti derom gäl¬
lande författningar. Det är. som jag sagt, mera för dessas skull än
för tiilsyningsmännens, som jag anser det vara af stor vigt att söka
förekomma, såvidt möjligt är, oriktig tillämpning af bestämmelserna
rörande böters förvandling, och detta mål tror jag skulle kunna vinnas,
om, i sammanhang med nu föreslagna lagens promulgerande, från
.Justitie-departementet eller Kongl. Maj:t utfärdades ett cirkulär inne¬
fattande eu fullständig uppgift ä alla de förordningar, i Indika stad¬
gas en annan grund för böteslörvandling än den allmänna, som inne-
hålles i strafflagen. Vidare kunde enligt, min tanke, i samma cir¬
kulär tiilsyningsmännens uppmärksamhet fästas på hvad åt dem borde
iakttagas för att undvika misstag vid författningens tillämpning.
Sant är väl att, såsom samme talare påpekade, vådan åt denna tru¬
ga s uppskjutande till ett annat år. då man jemväl kunde blifva i till¬
fälle att taga landtstatskomiténs i ämnet framstälda förslag i öfver¬
vägande, icke är synnerligen stor, och jag skall derföre icke, om Kam¬
maren af slår Utskottets betänkande, känna mig synnerligen smärtsamt
berörd af ett sådant utslag, men jag har endast velat fästa uppmärk¬
samheten på att denna fråga icke är fullt så liten, som Lag-Utskottets
ärade ordförande låtit påskina och att redan nu möjlighet synes för¬
handen att, derest Kammaren antager förslaget, i allmänhet före¬
komma vådor, som anses dermed förknippade.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som derunder
framstälts, gaf Herr vice Talmannen propositioner såväl på bifall som
afslag samt förklarade sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den senare meningen. Votering biet då begärd, i följd hvaraf
en så lydande voteringsproposition uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som afslår hvad Lag-Utskottet hemstält i lista punkten åt
utlåtandet N:o 31,
röstar Ja:
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets hemställan.
Omröstningen försiggick i vanlig ordning och utföll med 35 ja
mot 101 nej; varande alltså Utskottets hemställan af Kammaren bi¬
fallen.
Andra Kammarens Prat. 167ti. X:o 69.
Angående
förvandling
af böter.
(Forts.)
4
M:a 39.
bo
Torsdagen den 20 April f. m.
% 1 P^ten :i hade Utskottet föreslagit, att Riksdagen måtte antaga
mreslaget till- (oljande °
Ä bran vinstill- r Öl Öl (.lullig clUgå-Glldö toi Vcindiug åt bÖtöl* 1 särsklldt fäll.
KrknbujsUujtn. _ Skola böter förvandlas efter 10, 11 eller 12 § Strafflagen eller
lForts.) efter särskild författning angående landets allmänna hushållning, och
har det utslag, hvarigenom böterne blifvit ådömde, för verkställighet
ankommit till kronohäkte, för hvilket särskild tillsyningsman blifvit
al Konungen tillsatt, ege tillsyningsmannen att om förvandlingen för¬
ordna; och galle, beträffande fullföljd af klagan öfver förvandliugsbe-
slutet och angående verkställighet deraf, hvad derutinnan är i afseende
på Konungens JBefallninghafvandes beslut stadgadt.*4
Efter uppläsning af detta förslag anförde
Herr Philipsson: Jag hemställer att Kammaren måtte bifalla
hvad Utskottet i denna punkt föreslagit. Båda punkterna i betän¬
kandet sammanhänga nemligen med hvarandra, ocli då Kammaren
godkänt den första, hvilken förutsätter bifall jemväl till den andra,
hoppas jag att detta måtte af Kammaren iemnas.
Her Berg: Då jag yrkat utslag å första punkten i betänkandet,
och jag ej heller finner det vara eu nödvändig följd af antagandet af
sagda punkt, uti hvilken endast föreslås, att 13 § i 2 kap. straff¬
lagen måtte erhålladen förändrade lydelsen, att Konungens Befallnings¬
hafvande hade att förordna om förvandling af böter efter 10, 11 eller
12 g, der ej för särsliildt fall finurs annorlunda stadgadt, — att
man måste antaga det föreslagna särskilda stadgandet alven om det ej
kan anses vara ändamålsenligt, nödgas jag för min del yrka utslag
äfven å denna punkt.
För öfrig t, om man skulle bifalla Utskottets förslag, synes det
vara nödvändigt att detta undergår eu redaktionsförändring. I för¬
slaget, sådant det nu föreligger, talas nemligen om “10, 11 eller 12
§ Strafflagen44. Jag förmodar att Utskottet menar dessa §§ i 2 Kapit¬
let nämnda lag; men som detta icke blifvit uttryckt, och det tinnes
flere 10, 11 och 12 §£ i Strafflagen, är det nödvändigt, att de, som
yrka bifall till Utskottets förslag, tillika påyrka den rättelse deri, åt
efter 12 § insattes 2:dra Kapitlet.
■ lag för min del yrkar dock utslag å nu föredragna punkten.
Hed Herr Berg förenade sig Herr Axel Bergström.
Herr Philipsson: Jag ser att ett redaktiousfel blifvit begånget;
ett fel, som sannolikt tillkommit vid korrekturläsningen. Jag yrkar
derföre, att efter orden 12 § i förslaget måtte inflyta orden °i 2:dra
Kapitlet.
Sedan öfyerlägguingeu förklarats slutad och propositioner blifvit
irainstälda enligt de yrkanden, som förekommit, biföll Kammaren Ut¬
skottets hemställan med den förändring, att efter “12 §“ skulle in¬
sättas orden: ‘-i 2:dra kapitlet*•.
Torsdagen den 20 April, f. ra. Öl
§ 10.
Förekom till behandling Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 4,
angående vilkoren för tillverkning och försäljning åt bränvin.
Punkt en 1.
I motion (N:o 54) hade Herr Anders August Andersson föreslagit,
bland annat, att vid 5 § i nu gällande förordning angående vilkoren
för tillverkning af bränvin måtte fogas ett tillägg af innehåll att, i
händelse anmäld bränvinsbränning genom olycksfall afbrötes, den
skulle kunna, å annat ställe och under samma kontroll som förut,
utan hinder, fortsättas, om tillfälle dertill gåfves, blott Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande derom ofördröjligen underrättades.
Beträffande nämnda förslag var den hemställan af Utskottet gjord,
att förslaget icke måtte vinna Riksdagens bifall.
i anledning af hvad sålunda blifvit hemstäklt anförde motionären
Herr Anders August Andersson: I den lista punkten af
detta betänkande har den framställning, jag tagit mig friheten gorå
i den af mig väckta och till Bevillnings-Utskottets behandling hänvi¬
sade motion, blifvit af de värde herrarne inom samma Utskott ogillad.
Jag kan dock icke förstå hur sådant kunnat vara möjligt då denna
min framställning är grundad på fullkomlig rättvisa och innehåller
satser, om hvilka jag tror att ingen menniska kan säga annat än att
deras förverkligande är af nytta och nödvändighet påkalladt. Visser¬
ligen har Utskottet i sin motivering för sin hemställan om afslag å
mitt förslag, yttrat att “i den omfattning, hvarmed vid de flesta brän¬
nålder bränvinstillverkningen numera bedrifves, lära väl de fall blifva
ytterst sällsynta, då, efter det en anmäld och på uppgifvet ställe på¬
börjad tillverkning blifvit genom olycksfall afbruten, tillfälle skulle
yppa sig att inom så kort tid derefter som erfordras fortsätta tillverk¬
ningen å annat närbeläget ställe, der jemväl bostad och kosthåll för
kontrollör kunde beredas1'; men jag trodde icke att det var möjligt
att den högt aktade chefen för bränvinskontrollbyrån skulle vara så
främmande för dessa förhållanden, att han icke hade kännedom om
att sådana fall verkligen inträffat, dervid saknaden af de lagbestäm¬
melser, hvarom jag nu väckt fråga, förorsakat vederbörande bränvins-
tillverkare ganska stora förluster. Het torde icke heller vara ur vägen
om herrarne särskild! beaktade hurusom för kort tid sedan ett par
dylika fall timade, nemligen dels vid Mjölby och dels vid Säter, hvilka
ställen icke ligga inom det valdistrikt jag har äran tillhöra, utan
inom herrar Carl Anders Larssons och Jonas Anderssons valdistrikt,
och jag tror att chefen för nyssnämnda byrå erhållit kunskap om,
huru dermed tillgått.
Utskottet har vidare i sitt betänkande yttrat att, för den händelse
bränvinstillverkningen skulle genom vådeld afbrytas, torde ock tillver¬
karen kunnat genom försäkring trygga sig för förlust i detta hänseende.
N:o 39.
Angående ett
föreslaget till-
lägg till £ .5
i bvänvinstill-
verkningslagen
(Forts.)
N:o 39.
52
Torsdagen den 20 April, f. in.
aev.
(F orts.)
Angående eu Ja j sådan händelse förefinnes ingen fara för att ej erhålla ersätt-
'*7,Till Tl men i de ai Balg bär ofvan antydda fall inträffade skadan ge-
i ^lränvinstiil nom ångpannans exploderande, hvarigenom tillverkningen icke kunde
verkningsta- fortsättas. I dylika fall blir förhållandet vanligen det, att råvaran
finnes qvar utan möjlighet för egaren att kunna förbruka den samma,
eller erhålla ersättning för den förlust som derigenom drabbar honom.
Ehuru jag medgifver att dylikt icke skett på synnerligen många ställen,
så bör man dock besinna, att, ehvad sådant händer på ett eller på
flera ställen, förlusten för den enskilde som deraf drabbas dock är
lika känbar. Vid Säter inträffade olyckan just som man hade afsila -
tat mäskningen och inlemnat anmälan om tillverkningens afsilande,
hvilken måste företagas inom fem dagar efter den i anmälan uppgiga
tid. Här måste nu, till följd deraf att ångpannan tagit skada, till¬
verkningen afbrytas, hvarjemte tillverkaren, utom den förlust, som drab¬
bade honom derigenom att han oj kunde tillgodogöra sig råvaran,
hvilken fans i behåll, jemväl fick inbetala kontrollörsarfvodet för den
tid, hvarunder tillverkningen sålunda Idel' instäld.
På dessa skäl vågar jag anhålla att Kammaren, med utslag å
Utskottets hemställan i denna punkt, ville bifalla mitt i ämnet väckta
förslag.
Dessutom förstår jag icke hvarför man skall motsätta sig ett för¬
slag, som afser afhjelpandet af en olägenhet, hvithet kan ske blott och
bart genom ett förtydligande af eu författning och hvarigenom staten
ej kan lida något förfång, men väl de enskilde bränvinstillverkarne
erhålla fördel. Den högt ärade chefen för bränviuskontrollbyrån har
för icke länge sedan bär i Kammaren framhållit, att det, som kunde
lända den enskilde till nytta, äfven vore för hela landet gagneligt.
Här är just fråga om något dylikt, då med mitt förslag afses att för¬
hindra, det den enskilde må lida förlust, något hvaraf, som sagd t-, hela
landet kan draga fördel, men ingen lida skada. Jag ber härvid att
få erinra, att genom min motion endast afses att bränvinsbrännare
må få tillgodogöra sig den råvara, som vid olycksfallet redan är imä-
skad, icke att derutöfver fortsätta med bränvinstillverkningen. och
detta synes mig icke böra kunna möta Hägra betänkligheter.
Utskottet bär såsom skäl mot min motion framkastat svårigheten
att på det nya tillverkningsstället bereda bostad och kosthåll åt kon¬
trollören. Detta skäl torde emellertid icke kunna tillerkännas någon
större betydelse, tv på den korta tid, hvarom här är fråga, torde kon¬
trollören lätt nog kunna reda sig, och jag bär dessutom aldrig kun¬
nat föreställa mig, att folket är till för tjenst-emänneus skull, utan
tvärtom tjenstemännen för folkets. Jag kan följaktligen icke annat
än på det högsta önska bifall till min motion, men, då för ett
sådant bifall eu omredaktion af förordningen i vissa hänseenden måste
vara erforderlig, anhåller jag nu om återremiss, på det att Utskot¬
tet måtte kunna taga frågan under förnyad handläggning.
Herr Talmannen, nu återkommen, lemnade härefter ordet till
Torsdagen den 20 April, f. m.
53
Fko 39.
Friherre A. H. Fock, hvilken yttrade: Lagen angående brän- Angående eu
vinstillverkning föreskriiver, att den, som vill tillverka bränvin, skall lJU'5
minst fjorton dagar derförut hos Konungens Befallningshafvande derom ^Irälvinstm-
gorå anmälan, på det att kontrollör må hinna tillsättas, öfverkon- verkningsla-
trollören derom underrättas m. in. Nu har den ärade motionären före- gen.
slagit, att om till följd af olyckshändelse tillverkningen vid ett brän- (Forts.)
neri afbrötes, densamma skulle få fortsättas å ett annat i närheten
befintligt bränneri, som för tillfallet vore ledigt. Han har likväl icke
från början framstält saken så, som han nyss gjort, ty i motionen
heter det “fortsätta tillverkningen, hvilket måste anses vara något
mera än att endast få derför använda den inlastning, han å förra
bränneriet gjort.
Jag erkänner att jag vid första påseendet fann förslaget så na¬
turligt, att jag dervid icke såg några synnerligen stora betänkligheter,
men vid närmare besinnande fann jag detta icke vara förhållandet,
Först och främst synes någon tvekan förefinnas, hvad med “olycks-
händelse“ i verkligheten skall förstås. Den ena gången kan en ång¬
panna explodera, den andra gången ett spritrör, den tredje gången
kan det vara vattenbrist, som förorsakar bränvinsbränningens afbry¬
tande. Hvem är det nu som skall bestämma, när eu olyckshändelse
skall anses vara af den beskaffenhet, att bränvinstillverkningen, som
derigenom afbrutits, skall få fortsättas å annat närbeläget bränneri r
Man säger visserligen, att, derest sådant tillätes, ingen skada deri¬
genom kali uppstå. Men det finnes likväl i den omförmälda författ¬
ningen ett annat stadgande, som måste tagas i betraktande och som
är af den beskaffenhet att motionen är långt ifrån att vara så enkel,
som motionären antagit, Det heter nemligen i författningen, att vid
hvarje bränneri måste tillverkas minst 8,000 kannor bränvin; i annat
fall är det uudertillverkning. Likaledes heter det, att då i följd af
olyckshändelser tillverkningen måste afbrytas, sker afdrag för denna
tid. Men då nu tillverkningen sker vid två bränneri!', huru skall då
författningen i detta fäll tillämpas? Naturligtvis blefve genom bifall
till motionen nödvändigt, att af dessa skäl derå paragrafer förändrades,
så att de med hvarandra öfverensstämde. Skulle man åter för hvil¬
ken tillfällighet som helst få afbryta tillverkningen vid ett bränneri för
att fortsätta den vid ett annat, kunde mycket väl hända, att man vid
ett bränneri tillverkade 1,000 kannor, vid ett annat 1,000 och vid ett
tredje likaledes 1,000 kannor. Fin liten olyckshändelse, hvarom en¬
dast en anmälan behöfde göras, utan att denna anmälan föranledde nå¬
gon granskning, kunde lätt nog leda till ett sådant tillvägagående.
Dessa omständigheter i förening med svårigheten att på förhand
lagstifta för alla möjliga små tillfälligheter, som kunna drabba eu in¬
dustri sådan som denna, hafva varit orsaken till att jag icke ansett
mig för min de! kunna understödja motionärens förslag och att jag
icke heller nu kan annat än yrka bifall till Utskottets hemställan oro.
afslag å motionen.
Herr Anders August Andersson: Hvad af den siste ärade talaren
nu blifvit framhållet kan jag för min del icke gilla ty jag kan icke
N;o 39.
54
Angående
eit föreslaget
tillägg till § i
i bränvins-
tillverknings-
lagen.
(Forts.)
Torsdagen den 20 April, f. m
inse att det bör möta någon svårighet att åt bränviiistillverkare med-
; gifva rättighet att vid inträffande olyckshändelse & ett bränneri få å
annat närbeläget sådant tillgodogöra sig den vid olyckstillfället i mas¬
kade råvaran, och detta utan att någon ny tillverkning å det senare
stället ma anses påbörjad. Jag kan icke tänka mig hvarför, om denna
rättighet att å annat ställe tillgodogöra sig den beredda råvaran med-
gaives bränvinsbrännare, det skulle betraktas sonr om tillverkningen
egt nun på två ställen, då det på senare stället endast är fråga om
eu fortsättning åt den på det förra redan påbörjade behandlingen af
råämnet!
Hvad derefter angår samme talares specificering af de olycks¬
händelser, som här kunna ifrågakomma, kan jag väl såsom sådana
betrakta de af honom omnämnda fall, att ångpanna, spritrör eller
något dylikt törstöres. Det behöfves endast eu obetydlig oförsigtighet,
underlåtenhet att stänga en kran eller något sådant, och hela brän-
vinsredskapen kan springa sönder. Att deremot uppkommen brist på
vatten skulle kunna såsom olyckshändelse betraktas, vill jag på det
högsta bestrida, och den, som ej har nog förutseende att under alla
omständigheter veta förskaffa sig tillräcklig qvantitet vatten, han må
stå sitt eget kast.
Med hvad jag nu andragit, tror jag mig hafva ådagalagt, att mitt
förslag är grundad! på ovedersäglig rättvisa, och det i trots af deri
motsatta åsigt, som inom Utskottet tyckts hafva gjort sig gällande,
då ingen enda reserverat sig mot beslutet i denna punkt. Der måste
alla hafva varit ense med den ärade talaren, som nyss hade ordet.
Jag fortsätter mitt yrkande om återremiss.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen upptog de yrkanden,
som _ under densamma blifvit gjorda, och framstälde enligt dem pro-
positionei dels på bifall till Utskottets hemställan och dels på åter¬
remiss. Den förra af dessa propositioner fann Herr Talmannen vara
med öfvervägande ja besvarad: men som votering likväl begärdes af
Herr Anders August Andersson, skedde alltså nu uppsättning, justering
och anslag af eu så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i lasta punkten
af utlåtandet N:o 4, röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Ne.j;
Vinner Nej, har Kammaren återförvisat punkten.
R-östsedlarne afgäfvos. och befans vid deras sammanräkning, att
v4 ledamöter röstat ja mot 24. som röstat nej; i följd hvaraf Ut¬
skottets hemställan bifallits.
Punkten 2.
Blef äfvenledes bifallen.
N:o 39.
eu den 20 April, f. m.
Punkten 8.
Utskottet både liemstäit: Angående
öfverlåtelse åt
att Herr Anders August Anderssons i förut om förmälda motion, nederlagsrätt.
N:o 58, framlagda förslag om rättighet för bränvinstillverkare att öfver¬
låta sin nederlagsrätt å annan person icke måtte af Riksdagen bifallas.
Herr Berg yttrade: Jag har icke begärt ordet för att framställa
något yrkande, utan endast för att antyda det enligt min åsigt något
missförstånd om nu gällande föreskrifters innehåll synes vara rådande.
1 motionen har blifvit hemstält, att "nederlagsrätten11 måtte få på an¬
nan person öfverlåtas; och Utskottet säger, att det förmodar, att vid
en sådan öfverlåtelse jemväl tillverkarens deremot svarande skyldig¬
heter och ansvar skulle öfverflyttas å den, till hvilken öfverlåtelsen
skedde; men, sålunda tänkt, innebure dock motionärens förslag, enligt
Utskottets mening, en förändring af ganska omfattande ocli invecklad
natur; hvarföre Utskottet ansett sig böra afstyrka detsamma. Då jag
förmodar, att motionären icke åsyftat annat, än att det bränvin, som
ligger på nederlag, skall få på annan person öfverlåtas med bibehållen
nederlagsrätt, kan jag för min del icke förstå annat än att en sådan
rättighet redan nu finnes, emedan det bränvin, som ligger på nederlag,
ehuru pantsatt, fortfarande måste vara tillverkarens egendom, samt
genom en sådan öfverlåtelse, statens rätt icke på något sätt kan för¬
minskas eller äfventyras. På denna grund och enär jag icke ser något
binder för att en dylik öfverlåtelse enligt nu gällande lag må ega
rum, tror jag således att någon lagförändring i detta syfte icke är
nödig.
Jag vill, som sagdt är, icke göra något yrkande; jag bär endast
velat nämna detta för att dermed antyda, det jag icke kan godkänna
de skäl, hvarpå Utskottet grundat sitt afstyrkande af motionen.
Herr Anders August Andersson: Meningen med den i min
motion gjorda framställningen har icke varit annan än den, som blifvit
af den förre talaren antydd; men man bär förut ansett, att en brän¬
vinstillverkare icke egde rättighet att, med bibehållen nederlagsrätt,
öfverlåta å annan person det bränvin, som funnes på nederlag. Nu
har meningen varit, att den, å hvilken öfverlåtelsen skedde, skulle ega
rätt att från nederlaget uttaga bränvinet inom den föreskrifna liden.
Emellertid, då mitt förslag i första punkten rönt så stort motstånd
inom Utskottet, och icke heller af Kammaren bifallits, vill jag icke
vid denna punkt göra något yrkande. Om jag här begärde votering,
skulle det kunna hända, att jag blefve ensam.
Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Utskottets hemställan.
N:o 39.
56
Torsdagen den 20 April, f. m.
Funläerna 4 och .3.
Biföllos.
Angående [ punkten 6 både Utskottet framstäf det förslag,
vkadt arfvode ■ °
för kon- att 2:dra inom. af § 23 i nu gällande förordaing angående vil-
trollörer. koren för tillverkning af bränvin mätte förändras till följande lydelse;
"2. Kontrollör erhåller under tiden af staten arfvode till följande
belopp, nemligen:
vid tillsyn å 1 bränneri 6 kronor om dagen.
,, tillsyn å 2 brännerier 7 ,, ,,
„ tillsyn å 3 ^ d:o 8
(i stallet lör resp. 4, 6 och 8 kronor om dagen).
Rörande denna framställning yttrade
Herr O. 11 Olsson: För min del kan jag icke bifalla, hvad Ut¬
skottet under denna punkt föreslagit i afseende å förhöjdt arfvode för
kran vinskontrollörer. Här omnämnes visserligen en skrifvelse från
Konungens Befallningshafvande i Blekinge län, enligt hvilken i detta
län skulle vara brist på kontrollörer; men, ehuru jag icke känner för¬
hållandet i Blekinge län, vet jag dock, att i Kristianstads län, inom
hvilket de flesta brännerierna finnas, och till följd deraf det största
antalet kontrollörer erfordras, någon brist på sådana icke förefunnits.
Inom sistnämnda län har en massa underofficerare, och deribland
många skickliga personer, sökt kontrollörsplatser utan att erhålla dem:
och detta skäl gäller således åtminstone icke för det län inom hvilket
det mesta bränviuet tillverkas. Att det kanske skulle blifva några
liera sökande till dessa platser, om, på sätt Utskottet föreslår, dag-
aflöningen blir större än hittills, betvifla1 jag icke, ty under nuvarande
löneförhållanden kan det visserligen iinnas eu och annan kapten eller
major som icke anser det löna sig att söka dessa befattningar. Hvad
åter redbarheten beträffar, sä tror jag denna kan vara lika stor hos
eu person som står på eu lägre grad i samhället, som hos den som
bär eu högre samhällsställning. Hvad slutligen beträffar dugligheten,,
så fordras det icke någon synnerligt stor grad af denna egenskap för
att sköta dylika kontrollörsbefattningar.
På grund häraf yrkar jag, att kontrollorslönen icke måtte sättas
till högre belopp än hvartill det för närvarande utgår; och yrkar jas,
följaktligen afslag å Utskottets förslag.
Häruti förenade sig Herr Johan Jönsson.
Friherre A. H. Fock: Att Utskottets framställning i den före¬
dragna punkten skulle röna motstånd, derpå var jag fullt beredd.
Emellertid är förhållandet sådant att jag för min del, ehuru jag förut
har varit med om att nedsätta kontrollörsarfvodet, nu på det varmaste
måste förorda höjandet af detsamma till det belopp som Utskottet har
57
N:o 39.
Torsdagen den 20 April, f. in.
föreslagit. De fakta som Utskottet hav förebragt äro verkligen af den Ångande
beskaffenhet, att man synes böra val tänka sig för innan man undan- 0
drager sig att göra hvad göras kan, för att söka afhjelpa ett midt som trollord■.
häller på att inrota sig. Det är, säde den siste talaren, icke någon (Forts.)
brist på sökande till kontrollörsbefattningar inom Kristianstads län.
Detta är uii" ingalunda obekant, men det är icke heller brist på sti¬
llande till enahanda befattningar inom Blekinge län, och äfven om
kontrollörsarfvodet nedsåttes ytterligare till tre eller två kronor om
ilagen, skulle sannolikt någon brist på kontrollörer icke uppstå. Men
i sådant fall blir med detta som med annat i dylika fall, man får
tjensten skött derefter. Vare det långt ifrån mig att vilja drifva den
satsen att man kan hopa redbarheten och dugligheten. Det kan man
icke, deruti instämmer jag med den siste talaren. Men det är alldeles
gifvet, att när arfvode t för eif arbete är lågt, sä blir antalet åt sö¬
kande att välja på mindre, hvarigenom blir svårare att göra ett be-
höfligt urval af de bäste och lämpligaste. Det är alldeles icke gifvet.
att de bästa för ifrågavarande platser äro att träffa biand afskedade
kaptener och majorer, lika litet som att de sämste till samma syssla
äro att träffa bland samma samhällsklasser. Kontrollörsarf vodet var för
tjugu år sedan bestämdt till högst 10 kronor om dagen. Det ned-
sattes sedermera successivt till 8 och vidare till 0 kronor per dag,
och bestämdes slutligen att utgå med ett belopp af från 3 till 5 kronor
om dagen vid hvarje bränneri, hvarvid det skulle ankomma på Ko¬
nungens Befallningshafvande att inom sistnämnda gräns bestämma
arfvodesbeloppet, som då vanligen och nästan utan undantag fixerades
till 5 kronor om dagen. Det var åt denna anledning som Bevill-
nings-Utskottet vid 1871 års riksdag föreslog, att berörda arfvode skulle
nedsättas till 4 kronor om dagen; men städse utgå med detta belopp.
Det är tomligen förklarligt att vid handhafvande! åt eu kontroll,
sådan som den nu ifrågavarande, matt får mottaga meddelanden och
upplysningar af sådan beskaffenhet att jag icke här kan eller ens egen
rätt att tillföra dem; men kunde och ville jag det samt egde rätt der¬
till, så är jag säker på, att här i allmänhet skulle vara ganska få sota
derefter skulle vägra deri ifrågavarande förhöjningen. Dessutom ber
jag herrarne väl besinna, att. efter livad jag tror, Statsverket knappast
bär någon uppbörd eller inkomst som kostar mindre än denna.
Denna kostnad uppgick 1802 till 5 yj, procent af kela den inkomst,
staten både af bränvinstillverkningsmedlen och häruti var inbegripet
såväl arfvoden åt öfverkontrollörer, kontrollörer och vittnen, jemte rese-
kostnadsersättniugar ro. in., som ock uppbördsprovision och remisslage
åt landskontorens tjensteman. 1865 både kostnaden nedgått till 4 |
procent, 1868 till 3 •$, procent, 1871 till 3 procent och 1873 till 2 y
procent af hela uppbörden. Hvad är väl orsaken till denna minskning
i ut giftsprocenten? Jo den, att för hela kontrollen å bränvinstillverk-
ningen icke är tillsatt eu enda tjensteman med fast lön, utan att dertill
användas tillfälliga biträden med daga Honing. Men det ligger i sakens
natur att man då måste aflöna dessa personer någorlunda väl, på det
att icke personalen småningom skall försämras och denna vigtiga kontroll
råka i händerna på mindre val kända personer. Tv herrarne kunna
N:o 39.
5-3
Torsdagen den 20 April, f. m.
Atiyaende vara öfvertygade att för hvarje mindre välkänd person, som vinner ;m-
ko™ skällniug ' egenskap af kontrollör, och för hvarje dåligt rykte, som
iroUnrcr. kommei ut angående sättet för kontrollens utöfvande, så draga sig alla
(Forts.) redbara män allt mer och mer för att vidare låta använda sig i och
hör kontrollen, synnerligen om ej ersättningen är någorlunda motsva¬
rande hvad för andra uppdrag kan erhållas. Kommer den saken väl
i gång. så följa snart tillvcrkarne i samma spår. Det är nemligen
klätt att om kontrollen blir slapp och oärlig, den redbare tillverkaren
icke i längden kan bestå täflan med den oredligc. Hitintills har brän-
vinsbränningen inom landet utöfvats nästan uteslutande af aktnings¬
värda och redbara personel-, men om desse i följd afen slapp kontroll,
skulle hindras att fortsätta med handteringen och denna derigenom
mera allmänt råka i händerna på annorlunda qvalificera.de personer,
skulle följderna deraf både i sedligt och financiel! hänseende kunna
blifva, rent af olyckliga. För att i tid söka förekomma detta är det
som .jag tror, att Riksdagen icke bör rygga tillbaka för den kostnad,
en tillfredsställande kontroll medför. Den ökade utgift, Utskottets
förslag skulle medföra, i fall arfvodena höjas till föreslagna beloppen,
torde komma att uppgå till omkring 90,000 kronor.
•lag yrkar bifall till Utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Per Nilsson i Kulhult: Jag deltog uti afdeiningens arbeten
och motsatte mig såväl der som vid ärendets föredragning i Utskottet
den förhöjning, hvarom här är fråga. Jag tror nemligen icke att
kontrollen blir bättre genom den föreslagna förändringen med afseende
å kontrollörernas aflönande. Den som för några kronor mer eller
mindre sätter sin heder på spel. kontrollerar icke mera redbart om
kan får G ; stället för 4 kronor i dagtraktamentet. Dessutom torde
lämpliga och fullt redbara personer i tillräckligt antal finnas, som
iiro villiga att mot nuvarande arfvodet åtaga sig kontrollörsbefattningar
vid.. brännerier. Erfarenheten inom Kristianstads län har utvisat att
ansökningar till erhållande af dylika befattningar inkomma till Konungens
Befallningshafvande i sådan mängd, att endast eu del kunna erhålla
platser. Bland dem, som icke blifvit använda, hafva funnits män.
allmänt kända för redbarhet och duglighet. Jag tror således att man
ej. beböfver befara brist på lämplig,-i sökande till kontrollörsbefatt-
ningar.
Huruvida de i anmärkning mot sättet för kontrollens utöfvande,
smil försports från Blekinge län, är fullt tillförlitlig, lemnar jag derhän.
Åtminstone har bar jag hört länets representanter påstå motsatsen.
Förr var arfvodet 10 riksdaler för hvarje dygn och då det sedermera
minskades till G. visade sig att samma personer ändå sökte kon-
trollörsbefattningarne och voro nöjda med den lägre afiöningcn. Visser¬
ligen kan inträffa att äfven mindre lämpliga personer anmäla sig såsom
sökande, och det torde äfven kunna inträffa att eu bränvinskontrollör
visar sig mindre lämplig för befattningen, men i så fall finnas ju
andra sökande. Indika kunna antagas. Jag tror derföre att den före¬
slagna. förhöjningen i arfvodet icke är påkallad af brist på lämpliga
Torsdagen den ‘20 April, f. ffi.
N:o 39.
59
personer, utan att en god kontroll fortfarande kan åstadkommas med Angående
bibehållande af nuvarande afiöningsvilkor, och jag yrkar derföre afslag
å den föredragna punkten af Utskottets förslag. troiisrer.
(Forts.)
Herr Aug. Pettersson: Enligt min tanke har Bevillnings¬
utskottet hemtat sitt förnämsta stöd för sitt tillstyrkande af den
ifrågavarande förhöjningen i arfvodet åt bränvinskontrollörerne från
den af Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län omnämnda
och af öfverkontrollören derstädes intygade' omständigheten, att man
under senare tider vid brännerierna i länet måst, i brist på annat
val, såsom kontrollörer anställa dertill ej fullt qvalificerade personer.
Detta är ett sorgligt förhållande och tyckes verkligen visa, att arfvodena
åt bränvinskontrollörerne inom nämnda län äro för låga. Dock före¬
faller det mig besynnerligt, att det endast skall vara inom Blekinge
län, som det saknas personer, kvilka under ledighet från sina ordinarie
befattningar vilja förtjena fyra kronor om dagen. Af uppgifterna i tid¬
ningar!) 8 å de personer, som sökte anställning såsom bränvinskontrol-
lörer, tycker jag mig minnas varit kaptener, löjtnanter, öfver- och.
understyrman, med liera sådana, hvilka man kan antaga varit fullt
hemmastadda i räkning och skrifning och i följd deraf ock bort vara
qvalificerade till skötandet af bränvinskontrollörsbefattningar. Lusten
att förtjena penningar är nog lika stor hos den ene som den andre,
och i detta fall beror tillförlitligheten enligt min tanke mindre på om
man kan förtjena G eller 12 kronor om dagen, utan fast mer på hvars
och ens eget samvete: det kan naturligtvis vara mer eller mindre rym¬
ligt hos olika individer.
Af Kongl. Majrts Befällningshafvandes skrifvelse och öfverkontrol-
iörens intyg i ämnet synes det emellertid, som det skulle vara, just i Ble¬
kinge län, som det öfverklagade förhållandet existerar. Det är verkligen
ledsamt att det ej eger rum äfven inom andra, län. Men hvarföre det är så i
Blekinge län är svårt att veta. Det av möjligt att af brännerierna der de"
ena går med vinst och det andra med förlust och att derföre på de senare
ställena kontrollörerne blunda mera än deras kamrater på de andra.
Det är emellertid något som är svårt att bestämdt säga.
Ett sätt att reglera saken ligger enligt min tanke i det af Herr
Sven Nilsson i Efveröd väckta förslag, att till lättnad vid kontrollen
öfver bränvinsbränniugen använda särskilda instrument, som skulle
anbringas vid hvarje bränneri, kisa sig dessa instrument fullt till¬
förlitliga och i öfiligt för ändamålet lämpliga, så ser jag intet hinder
för att använda dem. Enligt författningen har Kong). Maj:t rätt att
ålägga hvarje bränvinsbrännare att anskaffa dylika instrument. Och
befinnas de för dyra att bränvinsbräunarne skulle förpligtas att sjelfva
anskaffa dem. så finnes ju den utvägen, att i det förslag till skrifvelse
till Kongl. Maj:t om ny lag för bränvinstillverkningen, snar förekom¬
mer längre fram i betänkandet, uttala den önskan, att staten måtte
bestå det kostsamma instrumentet. Blefve det använd t behöfde natur¬
ligtvis någon förhöjning i kontrollörsarfvodet icke ega ruin.
Jag yrkar afslag å flen föredragna punkten i hvad den afser för¬
höjning i arfvodena åt bränvinskontrollörerne.
H\o 39.
60
Torsdagen den 20 April, f. m.
Angående
okadt arfvode
för kon¬
trollörer.
(Forts.)
Hell' Juno Pehrsson: Jag ber att få instämma med dem, som
yrkat utslag å punkten; endast viljande påpeka det besynnerliga deri,
att Utskottet sökt motivera sin hemställan med det påståendet, att
ärlighet kan köpas för 2 kronor. Det är något som jag icke tror
iåter sig göra, och anser jag derföre, att de nu för bränvinskontrol-
lörernc faststälda dagarfvodena böra bibehållas oförändrade.
Herr Jonas Andersson i Häckemis: Jag skulle gerna vara med
om den .ifrågasätta, artvodesförhöjningen, om deri läge någon garanti
för att icke i alla tall mindre tillförlitliga personer blefve såsom brän-
nerikontrollörer anståide. Såsom det torde vara bekant, äro Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande ötverhopade af ansökningar till erhållande
af dessa .platser, och det är således godt tillfälle att bland de sö¬
kande välja redbara och fullt lämpliga personer. Skulle då någon
gång inträffa, att ett mindre godt val göres, så anser jag felet härtill
uteslutande ligga hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. "
Då jag således icke ser någon garanti för att det åt Utskottet
ängdun målet kali vinnas genom förhöjning af kontrollörsarfvodena,
hyilkas tillräcklighet tvärtom bevisas åt det i allmänhet stora antalet
sökande till dessa befattningar, så får jag för min del yrka afslag å
deri föredragna punkten.
Herr Carl Aron Jönsson: Jag ber att få tillkännagifva, att
jag inom utdelningen var med bland dem, som påyrkade den ifråga¬
satta förhöjningen. Jag anser nemligen bränvinskontrollörernes aflö¬
ning för knapp och att derföre de liksom andra statens tjenstemän
böra hafva tillökning deri.
Det var egentligen icke derföre jag begärde ordet, utan är an¬
ledningen härtill Herr Jöns Pelirssons yttrande om Bevillnings-Utskottets
förmenta påstående, att man kan köpa ärlighet för två kronor.
Detta, hav Utskottet ej sagt. Tvärtom, om han hört ordförandens
i Bevillnings-Utskottet sista anförande, så hade han ock hört att
denne sagt att det icke är fråga om att köpa detta med den före¬
slagna förhöjningen. Jag föreställer mig likväl, att ju högre alloningen
nlir bestämd, desto större tillgång kan finnas å mera qvalificerade
sökande till dessa kontrollörsbefattningar. Vi hafva visserligen hört
namnas, att det skulle finnas eu god tillgång på sökande inom Kri¬
stianstads län och att icke heller någon brist derå skall förekomma
inom Blekinge län, men huru qvalificerade dessa äro, derom hafva
vi fatt eu ledsam erfarenhet genom den skrifvelse från Konungens
Befallningshafvande i Blekinge län, som Utskottet åberopat.
Eu talare från Blekinge beklagade sig öfver att förhållandet icke
vore detsamma i andra län som i Blekinge, men jag tror tvärtom, att
man bör glädja sig deråt, ty vore förhållandet sådant i andra län,
som det uppgifves vara inom Blekinge län, så skulle detta sannerligen
vara mycket att beklaga.
Om man genomläser Utskottets utlåtande i afseende ä den före¬
dragna punkten, så tror jag att man verkligen bör finna att Utskottet
haft goda skäl för att framkomma med ifrågavarande förslag, och jag
Torsdagen den 20 April, f. m.
Öl
N:o 39,
är förvissad om att staten icke skall komma att lida någon förlust, Angående
om vi nu bevilja den föreslagna förhöjningen. Utan tvifvel komma
flera dugliga och redbara personer, än nu är fallet, att anmäla sig trollHmr.
såsom sökande till kontrollörsbefattningar, och bland dessa kunna då (Forts.)
utväljas de lämpligaste.
Jag får för min del yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Au g. Pettersson: Den siste ärade talaren nämnde, att
jag skulle hafva beklagat mig öfver att förhållandet icke vore det¬
samma i andra län som inom Blekinge, men så var icke min mening,
utan jag ville beklaga att ett sådant förhållande ens skulle kunna
förekomma i Blekinge län.
I öfrigt får jag upprepa hvad jag förut redan sagt. att i allmän¬
het kaptener, löjtnanter, konstaplar, öfverstyrman och understyrman
anmäla sig såsom sökande till kontrollörsbefattningar, och dessa äro
ovilkorligen mycket skickliga till att förestå sådana befattningar. Jo.
jag tror äfven att det icke saknas löjtnanter från Gotlands national¬
beväring och andra dugliga personer bland de sökande.
Enligt min åsigt kan emellertid icke det öfverklagade onda ai-
bjelpas genom att öka afiöningen, utan beror sådant endast på kon¬
trollörens mer eller mindre rymliga samvete, ty vill lian vara ärlig,
kan lian vara det lika väl om b an har 4 eller 6 kronor i aflöning om
dagen. Men vill han icke vara ärlig, så hjelper det icke, om man
betalar honom två gånger eller flera gånger om så hög aflöning, som
han nu har.
Jag yrkar fortfarande afslag å Utskottets hemställan i den före¬
dragna punkten.
Herr Sandstedt: Jag har ingen annan anmärkning att göra
mot Utskottets förslag än den. att, efter hvad det förefaller mig. Ut¬
skottet föreslagit eu alltför ringa skilnad i afiöningen åt kontrollörer,
som hafva tillsyn öfver ett och derå brännerier. Utskottet har nem¬
ligen bestämt denna skilnad till endast 1 krona. Om kontrollören
likväl har en half mils resa mellan brännerierna, så får han betala
denna skilnad i skjutspenningar, och ingenting återstår således såsom
ersättning för det arbete lian har med uppmätning af bränvin in. m.
Jag tror derföre, att större skilnad i afiöningen bort hafva skett,
sfi att arfvodesbeloppen Olif vit satta till 5, 7 och 9 kronor i ställe:
för åt Utskottet föreslagna 6, 7 och 8 kronor.
Jag har emellertid icke något yrkande att göra.
Friherre A. H. Fock: Jag vill endast be att få besvara den
anmärkning som den siste talaren gjorde derom att Utskottet i sitt
förslag uppstad för liten skilnad mellan afiöningen för kontrollör som
har tillsyn öfver endast ett bränneri och för den som har tillsyn öfver
liera. Det kan visserligen vara fallet om afståndet mellan de särskilda
brännerierna är så stort som eu half mil. Men då tvenne brännerier
äro belägna så långt från hvarandra bör icke samme kontrollör an¬
vändas för tillsynen, ty afståndet mellan de särskilda brännerierna
M:a 39.
f>2
Torsdagen den 20 April, f. m.
Angående bör icke vara längre än att den gemensamma kontrollören utan någon
% svär]'ghet kan derå gånger på dygnet och till fots passera dem emellan.
' uollörer. I allmänhet förekommer icke gemensam kontrollör för flera brännerier
(Forts.) annorstädes an der dessa, såsom stundom är fallet i Kristianstads
län, ligga helt nära intill hvarandra.
ritter jag lätt ordet kan jag icke underlåta fästa uppmärksam¬
heten på och uttrycka min glädje öfver den upplysning jag här fått
om de många skicklige män, som i Blekinge söka kontrollörsbefatt-
ningar. ^ Det visste jag förut, att der finnas många, som äro skickliga,
och förfärligt vore det om sådana icke skulle finnas, men det behöfves
icke att det är många utan endast några som sakna denna egenskap,
lör att der skulle kunna inrota sig ett, ondt, som man bör göra hvad
man kan för att afhjelpa. Jag ber att få upplysa hvad jag yttrade,
då jag första gången hade ordet, att icke hos mig och icke heller
eljest inom Utskottet någon tanke uppstått om att man skulle kunna
för penningar köpa redbarhet, men hvad man vill köpa är flere per¬
soner som söka dessa befattningar, på det Konungens Befallningshaf¬
vande må hafva ett större antal att välja på; ty hvad beträffar det
störa öfverflöd på skickliga sökande, som man bär sagt vissa Konun¬
gens Befallningshafvande skulle hafva att tillgå, så vågar jag på grund
af upplysningar, som jag varit i tillfälle inhemta, bestrida att så är
förhållandet. Jag skulle nog också kunna regalera Kammaren med
eu uppräkning af ■‘karaktererna“ hos eu del sökande, men jag tror
icke att man deraf får någon ledning till bedömande af deras större
eller mindre lämplighet, för ifrågavarande befattningar.
Hvad slutligen särskilda kontrollapparater beträffar, sä kunna så¬
dana nog framdeles komma till användning, men att kasta in dem på
brännerierna, endast på grund åt 28 § i bränvinstillverkningslagen,
anser jag skulle vara temligen hårdhändt, och för min del har jag
derföre icke velat hos Kong!. Maj:t göra hemställan om vidtagande af
en sådan åtgärd.
Herr O. B. Olsson: Då den ärade ordföranden i Bevillnings¬
utskottet första gången hade ordet, nämnde han att för 20 år sedan
arfvodet för kontrollörerna var bestämdt till 10 Rall'. Deruti misstog
lian sig dock visst något. Väl var maximum för afiöningeu bestämd
till 10 Rall', men det fäns också ett minimum af 5 Rall'. I 1855
ärs förordning angående välboren för branvinstillverkning är kontrol¬
lörens arfvode nemligen bestämdt till minst 3 R:dr 16 skillingar och högst
o Rall' 32 skilling;!!1 banko om dagen, och huru inom den störa latituden
mellan detta minimum och maximum Konungens Befallningshafvande
bestämde arfvodet var nog olika i olika län. Att afbräimingarne å
statens inkomst på brun vinstillverkningen nedgått från 5 procent till
-g procent är väl hufvudsakligen att tillskrifva flen företagna nedsätt-
ningen i kontrollörsarfvodet; men skall man nu åter höja deras arfvode
såsom Utskottet föreslaget — hvilken förhöjning, enligt hvad Utskot¬
tets ordförande upplyst, skulle komma att medföra eu förökad utgift
åt omkring 90,000 kronor — komma nog afbränningarne att åter stiga
Torsdagen den 20 April, f. m.
H:o 39.
Bo
till 5 procent af inkomsten. Jag kan icke annat än fortfarande yrka
afslag.
Herr Sven Andersson i Plöuinge: Jag ber också att få yrka
afslag å Utskottets betänkande i nu föredragna punkt.
Öfverläggningen var slutad. Efter upptagande af de meningar,
som förekommit, och i enlighet dermed framstälda propositioner dels
på bifall och dels på afslag, förklarade Herr Talmannen sig hafva
funnit den förra af dessa propositioner vara med öfvervägande ja be¬
svarad. Votering blef emellertid begärd och företogs enligt eu nu upp¬
satt och af Kammaren godkänd omröstningsproposition, lydande sålunda:
Deri, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i sjette
punkten af utlåtandet N:o 4, röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Vinner Nej, har
Ne]:
Kammaren afslagit Utskottets
hemställan.
Voteringen visade 95 ja mot 47 nej; och hade Kammaren således
bifallit Utskottets hemställan.
Punkterna 7 och 8.
Blefvo jemväl bifallna.
Som tiden långt framskridit, uppsköts den vidare föredragningen
af Bevillnings-Utskottets föreliggande betänkande till kl. 7 eftermid¬
dagen, då enligt utfärdadt anslag detta sammanträde komme att fort¬
sättas; och åtskildes Kammarens ledamöter kl. 3 e. in.
In fidem
Gustaf Westdahl.
R Ä T T E L S E Ii
i Andra Kammarens protokoll N:o 88.
Sid. 12 rad. 5 uppifr. står: utbyta läs: utbryta
., Io Il „ ,, motsatt förhållande ., motsatsförhållande.
Angående
ölcadt arfvode
för kon¬
trollörer.
(Forts.)