RIKSDAGENS PROTOKOLL
1873. Andra Kammaren. N:o 33.
Måndagen den 3 April.
Kl. 7 e. in.
§ 1.
-Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o22,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens Åttonde huf-
vudtitel.
I ordningen förekom
Punkten 5.
Mom. b.
Utskottet hade i detta moment hemstält:
att Kongl. Maj:ts nådiga framställning derom, att adjunkts-
lönerna vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet finge vid nu¬
varande innehafvares afgång ställas till Kongl. Maj:ts disposition,
för att användas i öfverensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angifna grunder, för närvarande icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Efter uppläsning af denna hemställan yttrade
Herr Dickson: Då Kammaren på förmiddagen vid 2:dra punk¬
ten mom. b, af detta betänkande fattade beslut om att inga till
Kongl. Maj:t med underdånig anhållan att, tills frågan om adjunkts-
befattningarnes afskaffande blifvit fullt definitivt afgjord, inga le¬
diga adjunkturer måtte tillsättas, torde väl Kammaren, då här fö¬
religger ett alldeles enahanda fall, nu böra i afseende å adjunkts-
befattningarne vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet fatta
samma beslut som på förmiddagen i afseende å adiunktsbeställnin-
garne vid universiteten; och jag vågar hos Herr Talmannen derom
vördsamt anhålla om proposition.
Vidare anfördes icke. I enlighet med Herr Dieksons yrkande,
biföll Kammaren Utskottets hemställan med följande tillägg: «Och
får Riksdagen med anmälan af detta beslut i underdånighet an¬
hålla, att inga af redan nu ledigvarande eller innan frågans af¬
görande ledigblifvande adjunkturer vid institutet må blifva återbe¬
satta, utan tjenstgöringen på förordnande upprätthållen, så vidt
sådant pröfvas nödigt.»
Andra Kammarens Prot. 1876. N:o 33. 1
Ang. disposi¬
tionen af ad-
junhtslönerna
vid Karolin¬
ska institutet.'
N:o 33.
Om anslag till
en 'profession
i helsovårds-
lura.
2
Måndagen den 3 April, e. in.
Mom. c.
Bifölls.
Punkten 6.
Utskottet hade, beträffande Kongl. Maj:ts framställning om
uppförande på Karolinska institutets stat af ett anslag å 6,00U kro¬
nor till lön åt en professor i allmän lielsovårdslära, hemstält:
att samma nådiga framställning icke måtte vinna Riksdagens
bifall.
I anledning af hvad sålunda blifvit hemstäldt, anförde
Herr Stråle: Jag kan icke dölja, att det var med en viss
förundran som jag vid genomläsning af betänkandet fann att Stats¬
utskottet i denna punkt icke ansett sig böra tillstyrka bifall till
hvad Kongl. Maj:t föreslagit, och denna förvåning minskades. icke
särdeles, då jag af de i slutet af betänkandet fogade reservationer
fann att ingen enda ledamot från denna Kammare låtit anteckna
sig såsom reservant. Det är visserligen en sanning att Utskottet
i allmänhet och särskildt under denna hufvudtitel i afseende å alla
af enskilde motionärer väckta förslag förfarit med så stor grym¬
het, att detta sätt nästan påminner om det Betlehemitiska barna¬
mordet, och då äfven jag är en af dessa olyckliga fäder som sörja
(ifver den olyckliga utgången af deras förslag, torde jag för min
del vara fullt berättigad att yttra några ord i frågan.
Då man ser att Utskottet i nästan alla andra fall med såbe-
römvärdt nit gått Kongl. Maj:ts propositioner till mötes, kunde
det naturligtvis icke annat än väcka den största förvåning hos mig,
då jag såg att Utskottet icke afgifvit den minsta förklaring öfver
orsakerna till sin vägran att i denna punkt bevilja något anslag
utan blott med ett «bleklagdt nej» besvarat Kongl. Maj:ts nådiga
framställning. Jag förmodar att äfven många andra af Kamma¬
rens ledamöter i likhet med mig funnit detta besynnerligt och
stannat i villrådighet om verkliga anledningen till Utskottets hård-
hjertenliet i detta fall. Det kan icke gerna vara sparsamhets-
begär, som föranledt afslaget, ty man finner på snart sagd! hvarje
råd i föreliggande betänkande hurusom Utskottet med frikostig
hand strött omkring sig förslag till antingen ökade eller alldeles
nya anslag. Det kan vidare icke heller antagas, att det begärda
anslagets belopp varit orsaken till afslaget, ty detta belopp upp¬
går icke till mera än 6,000 kronor, och man kan således icke gerna
misstänka att vid pröfning af en budget, som går löst på mellan
80 och 90 millioner, anslagets storlek haft någon inverkan på Ut¬
skottets beslut, utan man får väl antaga att andra hinder funnits
för bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Går jag vidare till det ändamål, hvars uppfyllande med detta
anslag afses, så har man sagt, att det för den närmaste framtiden
skulle blifva företrädesvis städernas invånare som komme att åt¬
njuta fördelarne och uppbära frukterna af den föreslagna nya in-
Mandagen den 3 April, e. m. 3
stitutioncu, men, oaktadt jag skulle högeligen glädja mig öfver,
om helsan och välbefinnandet hos befolkningen på landsbygden
vore sa val tillgodosedda förut, att man icke derstädes i hygieniskt
hänseende, kunde behöfva vidtaga några preventiva åtgärder, vågar
jag dock icke hoppas derpå, utan tror att erfarenheten nogsamt tif-
vit vid handen att en sådan institution, hvarom nu "
är fråga, äf¬
ven för landsbygden är ganska behöflig.
Om jag går litet längre fram i betänkandet, kommer jag till
3a£-£ veterinannrättningarne och finner då, att Utskottet
fin 1?..Aarid föreslagit Riksdagen att bevilja betydliga sum-
Xti+tl11 tt?U1S iaf mid V1 vid näst föregående riksdag be-
f vWf 7ld 1 tf*en karPTa fknlle man möjligen komma tifl den
torhastade slutsats, att Utskottets ledamöter skulle vara mera ömma
an T s™a, likar' JaS begagnade med afsigt ordet
’ *7 Jaf t1’?1’ icke att en sådan slutsats kan vara berät-
■ Aff 11v-t'ii -a^ klr a!'f orsakerna till Utskottets förfarande
1 detta tall ännu äro för mig en lika olöst gåta.
• slutligen finner jag, att de skäl, Utskottet anfört i slutet af
sm motivering, svårligen kunna vara hållbara. Utskottet yttrar
nemligen följande: ,7
"dä behofvet af ifrågavarande undervisning torde kunna ge¬
nom den blifvande ombildningen af adjunkturerna vid institutet
mom. en ej aflägsen framtid varda tillgodosedt, har Utskottet fun¬
nit sig bora hemställa,» etc.
» .A1 kafva i daS redan beslutat att på obestämd tid uppskjuta
agerandet af fragan om sättet för adjunkturernas ombildning och
således tror jag att detta skäl förfaller. Mig åtminstone synes det
tydligt, att antingen är anslaget behöflig!, och då vet jag icke nå¬
got skal, hvarföre detta anslagsbehof skall hvila, derföre att an¬
di a professioner i framtiden möjligen komma att anordnas, och, å
W?JildaU’ onVanS aset obehöfligt, så anser jag att detsamma
att inrättas111111 ^än^re än dess de nya professionerna komma
■ Fastän under sådana förhållanden jag och säkert många med
mig stannat i villrådighet om orsaken, hvarföre Stats-Utskottet af-
stj-ikt detta anslag, sä.far jag förklara, att jag vid bedömandet
V m- ifrågasätta institutionens behöflighet ingalunda kommit i
villrådighet, da jag tagit i öfvervägande hvad bilagan N:o 7 till
Jvongi Majfls nadiga proposition om statsverkets tillstånd och be¬
hof i förevarande fall innehåller. Man finner nemligen der en
ganska val motiverad underdånig skrifvelse af hela lärare-kollegiet
vnl Karolinska institutet, i hvilken skrifvelse anledningarne till
behofvet. af denna profession framställas. Ehuruväl jag erkänner
att jag i manga fall hyser. en orubblig vördnad för Stats-Utskottets
suna och ofelbara auktoritet, sä ber jag likväl Utskottet om ur¬
säkt om jag i hygieniska frågor sätter mera förtroende till hvad
Karolinska institutet yttrat, än hvad Stats-Utskottet deremot haft
att anmärka.
N:o 33.
Om anslag till
en profession
i helsovårds-
liira.
(Forts.)
N:o 33.
4
Måndagen den 3 April, e. m.
i Om anslag till
en profession
i helsovårcls-
lära.
(Forts.)
Jag finner vidare att Herr Chefen för Eeklesiastik-departe-
mentet anfört mycket tänkvärda ord till statsrådsprotokollet, livil-
ka jag tillåter mig att uppläsa, icke för Stats-Utskottets ledamö¬
ter, hvilka naturligtvis tagit del deraf, ehuru det kan synas som
om de icke gjort det, utan för Kammarens öfriga ledamöter, livilka
möjligen icke tagit tillräcklig kännedom härom.
Herr Chefen för Ecklesiastik-departementet yttrar:
«Länge liar läkarekonstens enda uppgift ansetts vara att bota
uppkomna sjukdomar, att mildra eller afhjelpa redan ådragna ska¬
dor. Först i senare tider har uppmärksamheten rigtats på ange¬
lägenheten att så vidt möjligt förekomma sjukdomen, att söka ut¬
forska dess orsaker och undanrödja dessa, att genom iakttagelser
lära känna de allmänna lagar, som öfva sin inflytelse på. helso-
och sjukdomstillståndet inom olika orter och under gifna olika för¬
hållanden, samt att deraf draga slutsatser för lindrandet af nöd
och hämmandet af sjukdomsfrön, hvilka eljest, utvecklade, kunde
i stort anställa sina härjningar.»
samt längre ned:
»Undervisning i denna vetenskap har ock derför blifvit införd
vid universiteten. Att alla våra medicinska läroverk ännu äro i
saknad af särskild målsman för denna vigtiga vetenskap, är en
brist, som synes mig böra utan uppskof afhjelpas.»
Härpå liar Utskottet icke svarat ett enda ord.. Nu föreställer
jag mig att jag icke är den ende, för hvars opartiska bedömande
frågan ställer sig så, att, då på ena sidan ställas dessa af Herr
Departementschefen anförda vigtiga skäl och ä andra sidan de
svaga motiv Utskottet användt, det ser nästan ut som om man
kunde antaga att ett förbiseende af frågans beskaffenhet egt rum
hos Stats-Utskottets ledamöter. I detta hänseende vare det långt
ifrån mig att uttala något klander, då jag vet att Stats-Utskottet
blott på denna hufvudtitel haft 70 ä 80 olika frågor att behandla
på en ganska kort tid. Jag hoppas derföre att Stats-Utskottets
ledamöter vid närmare granskning af frågan måtte gifva med sig
och lemna sitt bifall till Kongl. Maj.J.s förslag, hvarom jag hos
Herr Talmannen anhåller om proposition.
Herr Dick son: Det är icke utan en. viss tvekan, som jag
nu begärt ordet, ty jag erkänner med den djupaste tacksamhet att
Stats-Utskottet särskildt vid beviljandet af anslag till denna hufvud¬
titel på ett så frikostigt sätt beaktat allt som rör bildning och
upplysning och befrämjandet deraf inom vårt land, att det nästan
skulle kunna synas otacksamt att här tala mot Utskottet, men på
grund af denna frågas stora nationela betydelse vägar jag dock
hemställa, att Kammaren måtte afslå Utskottets och bifalla Kongl.
Maj:ts förslag i ifrågavarande G:te punkt.
Denna fråga var redan före vid förra riksdagen; den väcktes
dä af enskild motionär och underkändes då af Stats-Utskottet pa
tvä, enligt min mening, goda grunder. Det ena skälet var, att fra-
Måndagen den 3 April, e. m. 5
gan var framstäld af enskild motionär, det andra var att motio¬
nären föreslagit inrättande af tvenne sådana lärostolar, en vid
hvartdera universitetet.
Jag tror att en sådan lärostol är fullt tillräcklig och anser
att den bör få sin plats i Stockholm, ty den tid, de studerande
kunna draga nytta af undervisning uti detta ämne är just den de
tillbringa vid lasaretten för sin praktiska utbildning. Det är sär¬
skilt sedan nya helsovårdsstadgan vunnit tillämpning, som denna
lärdomsgren blifvit af sådan vigt, ty våra civila läkare, provin¬
cial- och stadsläkarne, äro icke blott till för att bota menniskor för
sjukdomar, utan man har förutsatt att de skulle jemväl utöfva en
sundketsinspektion, som kunde med kännedom om de lokala för¬
hållandena förekomma utbrottet af epidemiska sjukdomar. Om vi
genomläsa mortalitetstabellerna, finna vi att bland alla sjukdomar
äro de epidemiska de svåraste och kräfva de flesta offren. Er¬
farenheten har tillräckligt tydligt ådagalagt, ^ att dessa farsoter
hafva sitt ursprung i vissa lokala menliga förhållanden, såsom
osunda bostäder, dåligt dricksvatten, felaktig dränering o. s. v.
Det är derföre af högsta vigt att läkaren harjinsigt i dessa ämnen,
för att kunna förekomma utbrott af dylika farsoter, d. v. s. att upp¬
söka dem i deras linda och i roten qväfva dem. Detta är också
naturligen mycket att föredraga framför att bota de enskilda sjuk¬
domsfallen, sedan farsoten brutit ut och smittan lmnnit sprida sig.
Med detta mål för ögonen bör Kammaren väl icke draga i betän¬
kande; att anslå erforderliga medel för upprätthållande åt eu sfi
vigtig gren af läkarevården, som onekligen måste komma kela sam¬
hället till gagn. Man kan möjligen nu, såsom vid behandlingen af
frågan om militärläkarebildningen, anmärka att undervisning uti
hithörande ämne borde ingå i den allmänna läkarebildningen vid
universiteten. Till en viss grad är detta ock fallet, men betänkas
måste dock, att hvarje professor har sä många olika grenar af sin
vetenskap att göra till föremål för undervisningen, att den stude¬
rande läkaren ofta kan genomgå hela sin kurs, utan att professorn
under denna tid hunnit speeielt behandla helsovårdsläran. Det är
derföre af synnerlig vigt att särskilda lärare för sådant ändamål
tillsättas och att sådan undervisning förlägges här i Stockholm, der
tillgången på mognare elever skulle blifva större. Den fördel, som
af sådan undervisning blefve en följd, skulle naturligen i första
hand komma provincial- och stadsläkare till godo, men skulle också
i andra hand komma kela landet till del. Ty om vi härigenom
skulle kunna åstadkomma att blott en enda farsot qväfdes i sitt
upphof — och vi veta att deras följder kunna vara oberäkneliga —
hafva vi handlat godt och val.
På dessa grunder vågar jag anhålla om bifall till Kongl. Maj;ts
ifrågavarande förslag.
Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet Herr Statsrådet
Carlson: Att vid uppställningen af en hufvudtitel, sä vid-
N;o 33.
Om anslag till
en profession
i helsovärds-
lära.
(Forts.)
N:o 33.
Mandagen dea 3 April e. m.
, men
■kligliet
som dui åttonde, talrika behof maste framstå i de mång-
i helsovårds- taldiga gitnai, som denna hufvudtitel omfattar, kan hvar och en
gHhv dä att bW behof
valja dom, hvilkas afhjelpande ar af den mest genomgripande vigt
or det allmanna. Det är iii-denna synpunkt jag-anse t mig bö£
till tyrka nu förevarande förslag. Skäl för detsamma äro redan t
rikligt mätt anförda; jag skall endast tillägga följande.
Redan _ i statsrådsprotokollet är framhållen skilnaden mellan
att bota sjukdomar oeli att förekomma dem. Huru olika starka
verknmgarne pa dessa olika vägar, som läkarekonsten vid sitt
menniskovanliga arbete^harl att beträda, huru olika dessa verk¬
ningar äro säger jag, visar erfarenheten. Antag, till exempel att
i en stad dödligheten för året i medeltal uppgått till 500 ^skick¬
liga läkare ditflytta de utföra lyckliga kmer; men mortalitets-
procenten har det oaktadt icke nedgått. Då böljar den allmänna
nelsovärden sm strid mot sjukdom och död och man finner att i
denna kamp den otta segrade, da läkaren deremot måste gifva vika •
man finner etter någon tid att dödligheten nedgått till 400 eller
derunder. Jag har anfört dessa enkla siffror såsom exempel,
det skulle vara lätt att framställa sådana i hela deras verkli
ocli x deias omfattande, starkt talande vidlyftighet.
Hvaraf kommer detta? Otvifvelaktigt deraf, att det finnes all¬
manna lagar, som inverka till helsa och sjukdom starkare än in¬
dividens enskilda åkommor; lyckas man att upptäcka dem och att
undanrödja de sjukdomsorsaker, som verka på det hela, så skall man
snart skönja frukten deraf i en genomgripande förbättring. Detta
utgor nu heisovardslärans uppgift. Den började med att samla
enskilda ron. Man märkte till exempel, då eu förändring i väderleken
mstälde sig, att vissa sjukdomar utvecklade sig på en viss ort
man studerade sig sa småningom till de förändringar i luftens
beskaffenhet, som ovilkorligen framkalla dessa verkningar; derefter
blef iraga om att aflägsna dem. På samma sätt med vattnet.
Staden Dondon till exempel förses af en mängd bolag med vatten-
man märkte pa skilda ställen.-; i staden en stor sjuklighet, alltid en
viss sjukdom, och man upptäckte slutligen, att det var ett af dessa
bolag, som levererade osundt vatten, förän det aflägsna Indien korn
SS™ tärsot, soni är oss alla bekant; den tycktes vara oemot¬
ståndlig och man ansag i början, att det var ett oundvikligt öde
som förde den framåt; man kunde icke undfly dess förfärande härj¬
ningar. Hvad har nu händt? Den kommer till en stad, den stannar
framför och omkring densamma, men angriper trakterna deromkring.
Sa var förhållandet i Köpenhamn, så i Kristiania. Och hvarföre?
Emedan det hai funnits läkare, som upptäckt huru man kan före*
komma spridning af sjukdomen, när man är mästare öfver förhållan¬
dena i en viss ort. Ett annat exempel ega vi uti fabriksstäderna i
England. I)e voro djupt sjunkna i afseende på sjukdoms- och död-
lighetsförhållandena, men hafva på de senaste åren höjt sig så,
att flere af de mest illa kända städerna stå högre i detta fall än
7
N:o 33.
Måndagen den 3 April, e. in.
Stockholm. När man noga undersökt de verkande orsakerna i Om awgjjffl
alla dessa fall, så liar man småningom kommit till allmanna grund- i helsovärds-
satser; af dem har bildats en vetenskap ] det är den allmänna lära.
helsovårdsläran. Denna vetenskap har man nu mera i alla länder (Forts.)
försökt att tillegna sig. Den nar ett område, som den enskilda
läkarekonsten icke kunnat beherska, enär den icke trängt ned i
de djupaste samhällslagren, icke till det svåraste eländet. _ Det är
den kraft, af hvilken sjukdomarne alstras, som skall angripas, om
man skall kunna verka i stort. Om ett giftigt träd skjuter sina
knoppar och man plockar bort den ena efter den andra af dem;
detta hindrar icke, att nya skjuta upp, men går man till roten,
så vinnes segren.
Derför _ om man vill skona sina medmenmskors helsa och iii,
så kan man icke vinna så stora verkningar med så ringa uppoff¬
ring på något annat sätt än om man inom läkarecorpsen söker
sprida så grundliga insigter som möjligt i vetenskapen om or¬
sakerna till sjukdomarnas utbrott. Men dertill fordras djupa stu¬
dier. Det var icke förr än naturvetenskaperna hunnit en viss grad
af utbildning i sina särskilda grenar, fysiken, fysiologien och
kemien, som denna nya vetenskap var möjlig. Man måste stu¬
dera luften, dess rörelse och dess förändringar, vattnet och dess
beståndsdelar, värmet och dess fördelning, födoämnenas beskaffen¬
het och så vidare. Allt detta befans vara en så omfattande veten¬
skap, att den kräfde en mans hela tid. Men kom man en gång
till klarhet deri, så förmådde man ock att nå dessa allmänna or¬
saker, som alstra sjukdomar, och lyckas att afhjelpa dem.^ Härtill
kommer ännu en omständighet, som är egendomlig för var tid och
som gjort sådana kunskaper ännu mera nödvändiga, nemligen den,
att armodet i vår tid antagit så kolossala dimensioner, att så störa
massor af menniskor ofta äro hopade på en fläck, i _ fabriksarbete,
vid allmänna anläggningar och sa vidare, livilket bidrager dertill,
att smittosamma sjukdomar snabbare än eljest fortplantas.
Att äfven för vårt land söka erhålla ett sadant botemedel för
härjande sjukdomar, hvithet endast kan vinnas genom en under¬
sökning af sjukdomsorsakerna, på det att det onda ma^om det
icke kan utrotas, åtminstone lindras, det har länge vant payrkadt.
En framställning i sådant syfte gjordes ock genom en vid sist-
lidne riksdag i denna Kammare väckt motion. Den afsag ännu
eu förening af detta nya läroämne med ett annat. Men det är med
denna som med andra nya idéer det förhållande, att de endast
småningom vinna i styrka. Karolinska institutets lärarekollegium
har nu upptagit donna fråga och lågt särskild vigt dervid att
ifrågavarande vetenskap numera vuxit ut så starkt, att den krafvel"
sin egen målsman. ,
Härtill kommer ännu ett: vår lagstiftning i detta_ afseende
kar gått framom vår läkarebildning. Äfven lagstiftningen har
i de °flesta länder kommit till insigt derom, att mången fallit i
tysthet ett offer för en smittosam sjukdom, som kunnat förekom-
N:o 33.
8
Måndagen den 3 April, e. in.
Om anslag till ni as, om de allmänna förhållandena på detta ställe varit annor-
en profession plnt]a. att mången ort fostrat en sjuklig ungdom till följd af bri-
* ie s~ stande insigt om de medel, som till förekommande häraf bort an-
(Forts.) litas. Derföre har lagstiftningen i alla odlade länder utvecklat sig
i denna rigtniug. Äfven vi hafva erhållit en helsovårdsstadga, en
lag angående vidtagande af åtgärder till förekommande af smitto-
samma sjukdomars spridning bland husdjuren. Men dessa äro dock
endast sådana åtgärder, som, för att kunna leda till målet, måste
stödja sig på djupare insigter hos dem, som i främsta rummet skola
handhafva dessa lagar, nemligen vederbörande sundhetsnämnder.
Då det är läkaren, som i hvarje sundhetsnämnd måste vara den
ledande, sä blir det nödvändigt att bringa läkarebildningen i
harmoni med lagstiftningen genom att just bland läkarne sprida
kunskaper i dessa ämnen. Man har hört läkarne sjelfve be¬
klaga sig öfver att icke i sin ungdom hafva i detta hänseende
erhållit den ledning, som varit dem nödvändig. Nu säger Utskottet,
att visserligen flera tänkvärda skäl tala derför att undervisning i
allmän helsovårdslära bör meddelas, men att behofvet af ifråga¬
varande undervisning torde kunna vid den blifvande ombildningen
af adjunkturerna vid Karolinska institutet inom en ej aflägsen fram¬
tid varda tillgodosedt. Men dervid förekommer först och främst
den omständigheten, att sådant skulle komma att ske antingen på
bekostnad af andra läroämnen, hvilka skulle skjutas undan af det
nu i fråga varande och hvarigenom dä skulle uppstå en lucka i
läkarebildningen på ena hållet, eller ock genom att förena under¬
visningen i helsovårdslära med ett annat läroämne, något som
dock måste i hög grad bidraga till att splittra krafterna hos den
lärare, som, jemte sitt förra åliggande, skulle fä detta vigtiga
uppdrag sig anförtrodt.
Vidare förekommer att, om man också dekreterar att eu eller
annan adjunktur vid institutet skall indragas, så kan dock ett
sådant beslut icke sättas i verket förr än deras nuvarande inne¬
hafvare afgått. Dermed kan dröja i många år och under tiden
skall landet lida af att våra läkare icke varit i tillfälle att erhålla
den utbildning i läran om den allmänna lielsovården, som är af
behofvet högt påkallad.
Slutligen, mine herrar, när man vill att en ny vetenskap skall
uppblomstra, och då man vill för sådant ändamål vid densamma
fästa en man, som kan motsvara de fordringar, som man ställer på
den hvilken skall bryta en ny bana, sä måste man ock erbjuda
honom sådana vilkor, att han sättes i tillfälle att ostörd af andra
omsorger egna hela sitt lifs verksamhet åt förverkligandet af denna
omfattande uppgift.
Af dessa skäl, och med allt erkännande af de välvilliga önsk¬
ningar som uttalats i Utskottets motivering, tror jag att denna
fråga icke kan eller bör undanskjutas; ty, för den allmänna helso-
vården i landet måste det vara af den yttersta vigt att, till af¬
hjelpande af de olägenheter jag nyss här ofvan anförde, åtgärder
Måndagen den 3 April, e. m.
9
N:o 33.
snart vidtagas och att de varda med full kraft genomförda. Mig
är det visserligen icke tillåtet att i denna Kammare derom fram¬
ställa något yrkande, men jag måste saga att jag är öfvertygad
derom, att det för det allmänna välbefinnandet i landet, för frågans
inverkan på helsa och lif, är af väsentlig och genomgripande vigt,
att en lärostol i enlighet med Kongl. Maj:ts föreliggande förslag
sa snart som möjligt kommer till stånd.
Herr Jonas Jonasson i Gmllaboås: Hå ingen af Utskottets
ledamöter begärt ordet för att försvara Utskottets förslag, tager
jag mig friheten att, med åberopande af Utskottets motivering, yrka
bifall till detta förslag.
Herr Hörnfeldt: Hå Stats-Utskottet motsatte sig det af
Kong]. Maj:t begärda anslaget till lön iit en professor i allmän
helsovårdslära, skedde detta ingalunda af det skäl att Utskottet
ansåg sig vara »ofelbart» och ej heller emedan det, såsom den för¬
ste ärade talaren anmärkte, trodde sig hafva mördat Kongl. Maj:ts
förevarande förslag. Utskottet kunde nemligen så mycket mindre
tänka sig att blifva utsatt för sådana beskyllningar som det uti
sin motivering erkänt att förslaget innebure flera tänkvärda skäl
för beviljande- af ett anslag till inrättande af professionen i fråga,
ehuru Utskottet tillika trodde, att genom den blifvande ombildningen
af adjunkturerna vid Karolinska institutet behofvet af ifrågava¬
rande undervisning skulle blifva på ett eller annat sätt tillgodo-
sedt. Skulle deremot Kammaren finna, att de skäl för bifall till
Kongl. Maj:ts förslag, hvilka framhållits såväl af den förste ärade
talaren som jemväl nyss af Herr Statsrådet och Chefen för Eckle¬
siastikdepartementet, äro mera talande än Utskottets ofvanberörda
skäl för afslag, är det klart att Kammaren kommer att, med af¬
steg ä Utskottets hemställan, bifalla den Kongl. propositionen.
För min del tror jag, att det är möjligt att, om Kongl. Maj:t
vid eu kommande riksdag framlägger förslag om adjunktur er nas
vid institutet ombildning, jemväl ifrågavarande undervisning då
skall blifva tillgodosedd. Men då jag ej är tillräckligt erfaren i
denna fråga för att uttala något bestämdt omdöme, vill jag ej heller
göra något yrkande, utan inskränker mig till att säga, det Ut¬
skottet ej saknat skäl för sin afstyrkande hemställan.
Herr Hjelm: Jag får säga att jag med glädje och tacksam¬
het läst de ord den förste talaren citerade ur statsrådsprotokollet.
Jag liar nemligen från skilda orter af landet erfarenhet af huru
många grafvar blifvit öppnade för barn, hvilka aflidit till följd
deraf att föräldrarne ej förstått sig på att behandla dem, och huru
ofta se vi icke personer som lif vet igenom måste dragas med sjuk¬
dom och kroppslig svaghet till följd deraf att de hvarken i ung¬
domen eller sedan förstått att vårda sina kroppar. Nu kan man
visserligen invända emot det Kongl. förslaget att den åsyftade upp-
Om anslag till
en profession
i helsovärds-
lära.
(Forts,)
N:o 33.
10
Måndagen den 3 April, e. m.
Om anslag till lysningen icke kan så snart ifrån den nu ifrågasatta lärostolen
en profession Spridas ut bland folket. Men, såsom Herr Dickson rigtigt an-
* ‘euira'L 6 märkte, den kommer dock så småningom hela landet till godo.
(Forts.) De unga läkarne blifva genom en sådan undervisning intresserade
för sådana åtgärder som åsyfta helsans bevarande, och den insigt,
som de i detta afseende inhemta, sprides genom dem vidare ut bland
folket, hvithet sålunda upplyses mer och mer. Och slutligen skulle
man komma ända derhän — hvarpå jag lägger stor vigt och som
jag redan förut från detta rum meddelat — att folkskolans elever
skulle medelst föreläsning få undervisning om hvad som för hel¬
sans bevarande är att iakttaga.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Sedan öfver lägg ningen förklarats slutad, gafHerr Talmannen,
i öfverensstämmelse med de yrkanden som blifvit gjorda, proposi¬
tioner dels på bifall till Utskottets hemställan och dels på afslag
derå samt bifall i stället till Kongl. Maj:ts i ämnet afgifna pro¬
position; och förklarade Herr Talmannen sig anse den förra af
dessa propositioner hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf en omröstningsproposition
af följande lydelse nu uppsattes, justerades och anslogs:
Ilen, som bifaller hvad Stats-Utskottet liemstält i 6:te punk¬
ten af utlåtandet N:o 22,
röstar Ja;
Den det ej vill
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemstäl¬
lan, bifallit Kongl. Maj:ts framställning i förevarande ämne.
Voteringen försiggick och visade 64 ja mot 63 nej; varande
alltså Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.
Punkterna 7—10:
Bifollos.
Ang. anslag J Punkten 11 hade Utskottet hemstält:
c*ratorf att, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit. Riksdagen matte på ordi¬
narie stat anvisa såsom förhöjning i anslaget till elementarläro¬
verken följande belopp, motsvarande hvad som blifvit för år 1876
på extra stat beviljadt, nemligen:
a) till arfvoden åt extra lärare 30,000 kronor;
b) till vikarier och oförutsedda behof 15,000 kronor; och
c) till utvidgning af elementarläroverken i Söderhamn, Wad-
stena och Sköfde från tre- till femklassiga 5,600 kronor för livart-
dera, eller tillhopa 16,800 kronor.
Efter föredragning af mom. a yttrade
Herr Sjöberg: Det yttrande till statsrådsprotokollet, hvari
Herr Departementschefen hemstält, att Kongl. Maj:t måtte före-
Måndagen don 3 April, e. in.
11
N:o 33.
slå Riksdagen att bevilja nu ifrågavarande anslag, hänvisar i huf¬
vudsak till det yttrande hans närmaste företrädare i embetet af-
gifvit till protokollet till föregående års stats verksproposition vid
behandling af enahanda fråga. Af detta senare yttrande inhemtas,
att sedan under någon tid olika arfvoden varit för s. k. extra lä¬
rare anvisade till belopp af dels 750 och dels 1,000 kronor, dessa
arfvoden genom Kong! Maj:ts beslut den 28 Augusti 1874 bestäm¬
des att utgå med resp. 1,000 och 1,250 kronor, hvilket senare be¬
lopp var afsedt för dem, som aflagt filosofie-kandidatexamen samt
genomgått så kalladt profår, medan det mindre beloppet skulle ut¬
göra arvode åt sådane extra lärare, som icke uppfyit dessa begge
fordringar. Den dåvarande chefen för Ecklesiastik-departementet
utvecklade de skäl, som, efter hans omdöme, föranledde dertill, att
ifrågavarande belopp borde höjas till 1,200 kronor för sistnämnda
kategori och 1,500 för den förra. Han talade om den förlängning
i läseåret, som kort förut blifvit beslutad, om lefnadskostnadernas
ständiga stigande, om behofvet för dem, som undergått filosofie-
kandidatexamen samt profår, att fa en ersättning, någorlunda mot¬
svarande de uppoffringar, dessa lärare i och för studier samt i öf-
rigt nödgats göra för kompetens till sin befattning, samt om nöd¬
vändigheten af att för dein, kvilka icke undergått sådan examen,
bereda medel till fortsättning af studierna. Riksdagen biföll denna
Kongl. Maj:ts framställning, och på enahanda grunder synes gifvet,
att äfven nuvarande Riksdag bifaller Kongl. Maj:ts nu gjorda
framställning.
Det har emellertid från trovärdigt håll blifvit för mig upp-
gifvet, att, vid efterfrågan i vederbörande byrå inom Ecklesiastik¬
departementet. det icke lyckats vederbörande få någon upplysning
om Kongl. Maj:t ännu fattat något beslut i ämnet, och om extra
lärarne hafva att vänta den tillökning i arfvodesbeloppen, Kongl.
Maj:t såväl som Riksdagen åsyftat. Detta förhållande har hos
dem väckt oro; och det är med hänsyn härtill jag trott det vara
i sin ordning att före det i fråga varande anslagets ytterligare
beviljande begära upplysning i berörda hänseende.
Jag har en särskild anledning till denna begäran i den om¬
ständighet, att den förre departementschefen i sitt anförande till
statsrådsprotokollet år 1875 yttrade, att den föreslagna summan,
30,000 kronor, vore det minsta belopp, som för ändamålet kunde
anses erforderligt. Det kan således vara möjligt, att detta belopp
visat sig icke vara tillräckligt, och, om detta är förhållandet, före¬
ställer jag mig, att Riksdagen skall vara benägen gerna medgifva
en tillökning i anslaget antingen till visst belopp eller ock så, att
hela anslaget får naturen af förslagsanslag, på det att det ända¬
mål — jag tillåter mig upprepa det — som varit i Kongl. Maj:ts
förslag äsyftadt och hvartill Riksdagen lemnat sitt bifall, måtte
ernås. Jag vågar följaktligen anhålla om upplysning i detta hän¬
seende, en upplysning, som, efter hvad jag tror mig kunna antaga,
skall för ett stort antal unge män blifva särdeles tillfredsställande.
Ang. anslag
till arfvoden åt
extra lärare.
(Forts.)
N:o 33.
12
Måndagen den 3 April, e. m.
Ang. anslag
till ar/voden m
extra lärare.
(Forts.)
Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet Herr Statsrådet
' Carlson: Någon hänvisning i det Kongl. Makts nu afgif-
na proposition inlagda statsrådsprotokoll till sistlidet års stats¬
rådsprotokoll kan ]ag icke återfinna, — det beror måhända på
någon brist i mitt minne — men jag kan väl ändock säga, att
jag delar den åsigt, som finnes uttalad i sistberörda statsråds¬
protokoll.
Den upplysning, som nu blifvit begärd, kan jag med största
lätthet meddela. Ingenting annat än en hård nödvändighet har
nemligen orsakat, att arfvodesbeloppen icke blifvit höjda. Det är
klart, att, när ett visst antal extra lärareplatser skola besättas
och man icke har mor än ett visst till beloppet bestämdt anslag,
att dertill använda, så måste man dividera, och den qvot, som då
erhålles, hänvisar på det arfvode som kan gifvas.
I första rummet måste nemligen undervisningen hafva sin
gång, och det är derföre som man också i första rummet måste
tillse att det nödiga lärareantalet fylles. Jag behöfver visst icke
säga, att om det finnes tillgångar, så brister icke inom Ecklesia¬
stikdepartementet välvilja för de unga extra lärarno. Desse hafva
icke heller underlåtit att göra sig påminte i detta hänseende,
och samma svar har lemnats dem. Allt, som kan göras för de
unge lärarne, förtjena de, både derföre att de med nit vinnlägga
sig om sitt kall och derföre att detta kall är af så ingripande vigt
för det uppväxande slägtet. Men detta kan icke för en departe¬
mentschef upphäfva pligten att icke öfverskrida ett af Riksdagen
anvisadt anslag. Om jag får uppfatta den förste talarens önskan
såsom en allmän mening hos Riksdagen, så skall visst icke, för
sii vidt jag på donna sak kan utöfva något inflytande, fattas för¬
slag till förhöjning af förevarande anslag. Det vore äfven ganska
vackert, om detta anslag gjordes till ett förslagsanslag, såvida det
låter sig göra. Men det har, då andra behof, i sä stor mängd
förefunnos, ansetts behäftadt med svårigheter att tredje riksdagen
söka förhöjning i ett anslag, som vid de. båda näst föregående ökats.
Erfarenheten är ock ännu mycket kort, sedan användandet af den
vid sistlidna riksdag beviljade anslagstillökningen kunde börja.
Hvad som hittills blifvit bestämdt, gäller endast för vårterminen
detta år. Jför hösten vet man icke Indika behof kunna uppstå.
Hvad som är säkert är, att derest det visar sig att det med bibehållan¬
de af nu varande anslagsbelopp kan blifva möjligt att höja extra
lärarnes arfvoden, sii kommer det otvifvelaktigt att ske. Detta
är den enkla upplysning jag kan gifva.
Herr Axel Bergström: Herr Talman! Eör min del har
jag beklagligtvis icke kunnat fatta de upplysningar, som Herr
Statsrådet och Chefen för Ecklesiastik-departementet med anled¬
ning af Herr Sjöbergs framställning behagat meddela. Man skulle
af dessa upplysningar känna sig frestad antaga, att möjligheten
att låta dessa extra lärare under innevarande år till fullo komma
13
N:o 33.
Måndagen den 3 April, e. in,
i åtnjutande af det arfvode, som Kong], Maj:t ocli 1S75 års Riks¬
dag ansågo böra från och med samma år utgå med respeetive
1,250 och 1,500 kronor till hvarje, icke kunnat inträda derföre
att tillräckliga medel icke funnos dertill tillgängliga; men för¬
hållandet kan icke vara sådant, ty Riksdagen har just på det att
dessa arfvoden skulle kunna uppbringas till nyss nämnda belopp
på extra stat för år 1876 beviljat 30,000 kronor. Uti det protokoll
öfv er ecklesiastikärenden, som åtföljde Kongl. Maj:ts till 1875
års Riksdag aflåtna nådiga proposition angående statsverkets till¬
stånd och behof, hade da varande departementschefen beräknat,
att de extra lärår nes antal skulle utgöra ungefär 70, och under
åberopande af denna beräkning föreslogs anslagsbeloppet till 30,000
kronor. Så vidt jag kunnat inhemta, utgör de extra lärarnes an¬
tal i år icke mycket mer än 70; och om så förhåller sig, så synes
det, som om denna förhöjning af30,000 kronor i anslaget till elementar¬
läroverken väl borde räcka till någon förhöjning af dessa extra lärares
förut åtnjutna arfvoden, utgörande respeetive 1,000 och 1,250 kronor,
äfven om icke hvar och en af dem kan få fullt ut 1,250 och 1,500kronor.
Emellertid hafva de icke ännu fått någon förhöjning af arfvodet,
och jag vill icke fördölja att det råder ett allmänt missnöje icke
blott här i Stockholm utan äfven i öfriga delar af riket bland
extra lärare, derföre att icke något af berörda anslag, 30,000 kronor,
kommit dem till godo såsom arfvodesförhöjning. Det var om orsaken,
hvarföre en sådan utdelning ännu icke skett, som, efter hvad jag
föreställer mig, upplysning nyss blifvit af Herr Sjöberg begärd,
men enligt mitt förmenande har den önskade upplysningen ännu
icke blifvit meddelad; än mindre någon nöjaktig förklaring af
Herr Departementschefen lemnats.
Herr Sjöberg: Om nu, sä vidt jag kunnat fatta Herr De¬
partementschefens mening, man icke kan komma till det mål
som åsyftas genom det redan beviljade anslaget, så nödgas jag,
huru ringa än utsigten är att deruti lyckas, göra hemställan om
nämnda anslags förändring till förslagsanslag. Jag vägar hoppas
Så understöd i detta fall af Stats-Utskottets ledamöter, ty Riks-
agens mening, då detta extra anslag förra året beviljades, var,
liksom Kongl. Maj:ts, som föreslog detsamma, syntes vara, tydlig
och klar. Man måste således beklaga, om den förre departements¬
chefen så ofullständigt beräknat detta anslagsbelopp, att resultatet
blifvit sådant som nu vill synas och man måste äfven beklaga,
att nuvarande departementschef icke begärt förhöjning af mer-
omnämnda anslag, ty jag vågar antaga, att Riksdagens välvilja
för de extra lärarne är tillräckligt stor för att motivera ett sådant
förslag, hvilket, såsom jag föreställer mig, skolat af Stats-Utskottet
förordas och af Riksdagen bifallas.
För att nu framkomma med något bestämdt förslag, vågar jag
alltså framställa det yrkande, att i fråga varande anslagsbelopp
måtte uppföras såsom förslagsanslag.
Ang. anslag
till arfvoden åt
extra lärare.
(Forts.)
N:o 33.
14
Måndagen den 3 April, e. in.
Ang. anslag
till arfvoden åt
extra lärare.
(Forts.)
Herr Statsrådet Carlson: Jag har, såsom jag hör, icke
lyckats uttrycka mig nog klart, dä jag nyss hade ordet. Jag
skall derföre söka att ytterligare med några få ord gifva till känna,
huru förhållandet är med förevarande sak. Het behöfver måhända
icke upprepas, att det skulle vara en högst underlig motvilja, om,
när ett anslag finnes, vederbörande icke skulle vilja utdela det¬
samma. Granska säkert är, att alla tillfällen iakttagits att visa
de extra lärarne all den välvilja som kunnat ske.
Den högt ärade talaren nämnde, att ett allmänt missnöje skulle
råda bland de unga lärarne. Det finner jag vara ganska natur¬
ligt, ty man kan icke af dem vänta, att de skola kunna intränga i
dessa förhållanden. En departementschefs första pligt är att
icke öfverskrida ett anslag; och en hvar, som i departementet vill
taga reda på siffrorna i detta fall, skall finna, att man gått så
långt som möjligt. Man har under föregående år ansett sig kunna
gå längre, derföre att det antagits, det besparingar å anslaget för
elementarläroverken då funnits; men sådana finnas icke nu mera;
och, såsom herrarne kunna finna af såväl statsrådsprotokollet och
Kongl. Maj:ts proposition som Utskottets utlåtande, har på elemen-
tarläroverkens anslag i stället uppkommit en brist, hvilken man
begärt att- få betäckt. Der upplyses äfven, att besparingar för
närvarande icke finnas, och vid sådant förhållande måste man
inskränka sig inom den bestämda siffran af hvad som är att tillgå.
Det är lätt att, om man beräknar lärarnes antal till 70 och arfvo-
desbeloppet till dels 1,250 dels 1,500 kronor, räkna ut huru stor
summa som behöfs. Det är sålunda endast, jag upprepar det, rena
nödvändigheten som är orsak till det öfverklagade förhållandet-
Det är för öffigt, såsom jag tror, icke af Riksdagen i dess be¬
slut yttradt, att den beviljat detta anslag för höjande af extra
lärarnes lönevilkor; det har åtminstone icke lyckats mig att finna
någonting derom i den skrifvelse, Riksdagen i ämnet då afiät;
der står endast, att det blifvit af Kongl. Maj:t äskadt med hän¬
seende till nödvändigheten att höja beloppet af hittills faststälda
arfvoden. Då det nu visat sig, att antalet är så stort, att arfvodes-
beloppet åtminstone icke ännu kan höjas, så lefver man i förvän¬
tan på, att det möjligen kan framdeles lyckas att få det höjdt,
och det är säkert, att, om detta låter sig göra, till nästa riksdag
kan förväntas en proposition derom. Det vore ganska önskligt,
om detta anslag kunde förändras till förslagsanslag; men jag vågar
icke säga, om en sådan åtgärd nu kan vidtagas. Säkert är, att
ingen kan hellre än jag se att en rikligare vedergällning kunde
lemnas för desse lärares mödor, hvilka jag för min del erkänner
och fullkomligt uppskattar.
Herr Nils Ostling: Jag ber att få instämma i det yttrande,
som lemnats af en talare på stockholmsbänken, Herr Sjöberg; och
jag vill sålunda framställa enahanda yrkande, som han, eller att
detta anslag måtte förändras till ett förslagsanslag, hvarigenom
Måndagen den 3 April, e. m.
15
N:o 33.
åt de extra lärarne kunde beredas den välbehöfliga löneförhöjning,
som är afsedd i förra Riksdagens beslut. Jag har mig väl bekant,
att det flera gånger inträffat, att vederbörande skolstyrelser haft
ganska svårt att anskaffa lämplige personer till skötande af extra
och vikarierande lärareplatser vid elementarläroverken; och jag
tror, att, i fall det skall blifva möjligt att för framtiden anskaffa
för dessa . läroverk sådana förmågor, som der böra finnas, man
måste se till, att deras arfvoden uppbringas till det belopp, som en
gång blifvit af Riksdagen bestämdt. Jag anser detta belopp icke
vara i ringaste man för högt. Då sistlidet års Riksdag anvisade
ett anslag af 30,000 kronor för att uppbringa arfvodena till respek¬
tive 1,250 och 1,500 kronor, så uppgafs, att extra lärarnes antal
uppgick till 70, och jag har efter förfrågan i dessa dagar hört,
att antalet icke öfverstigit denna siffra under detta år. Jag kan
icke inse något skäl, hvarföre den vid sista riksdagen gjorda beräk¬
ningen icke skulle vara rigtig, det vill säga jag inser icke hvar¬
för hvad som grundar sig på Riksdagens då fattade beslut icke
kunnat tillämpas.
Jag vill icke vidare upptaga Kammarens tid med att orda
om denna sak; jag hoppas en hvar inser, att den talar för sig
sjelf. Jag ber endast att fa instämma i det af Herr Sjöberg af
gifna yrkandet.
Herr Abraham Rundbäck: Denna fråga har ända tills
nu varit mig alldeles obekant, och det förvånar mig verkligen, att
detta anslag, som af sistlidet års Riksdag beviljades för att, såsom
det. uttryckligen heter i 9:de punkten af Riksdagens underdåniga
skrifvelse i ämnet, lemna en nödvändig förhöjning i aflönings-
beloppet. för desse klent aflönade lärare, icke blifvit för det sålunda
afsedda ändamålet utgifvet, utan möjligen användts för betäckandet
af uppkommen brist i anslag för andra ändamål. Jag vet icke,
huru härmed förhåller sig; men säkert är, att den underdåniga
skrifvelsen lydde så här: «Med hänseende till nödvändigheten att
höja beloppet af hittills för extra och vikarierande lärare fast-
stälda arfvoden, har Eders Kongl. Maj:t äskat tillökning dels i
anslaget till arfvoden åt extra lärare med 30,000 kronor och dels
i anslaget till vikarier och oförutsedda behof med 15,000 kronor;
varande jemväl denna nådiga framställning på det sätt af Riks¬
dagen bifallen, att på extra stat för år 1876 anvisats till arfvoden
åt extra lärare ett belopp af 30,000 kronor samt till vikariearfvo-
den och oförutsedda behof 15,000 kronor-. Häraf synes, att Riks¬
dagen verkligen behjertat dessa extra lärares behof, men att de
sedermera blifvit glömda.
J ag vet sannerligen icke hvilket yrkande jag rätteligen skulle
i detta ämne framställa.
Herr Berg: Äfven jag önskar att med det anslag, hvarom
nu är fråga, må vinnas det ändamål, som dermed afsetts, och att
Ang. anslag
till arfvoden åt
extra lärare.
(Forts.)
N:o 33.
16
Måndagen den 3 April, e, m.
Ang. anslag
till a/rf voden åt
extra lärare.
(Forts.)
således de extra lärarne må erhålla den förhöjning i sina arf voden,
som Kongl. Maj:t föreslagit och Riksdagen godkänt. Jag skulle
derföre, dä beloppet synes dertill hafva varit otillräckligt, hafva
velat instämma i det förslag, Herr Sjöberg nyss framstält, nem¬
ligen att anvisa beloppet såsom förslagsanslag. Men jag anser
dock i sådant fall för alldeles nödvändigt att äfven anslagets än¬
damål närmare bestämmes; ty att anvisa ett förslagsanslag en¬
dast till beredande af arfvoden åt extra lärare synes mig vara
att gifva en alltför vidsträckt fullmakt, emedan man ju då skulle
kunna bestämma beloppet af dessa extra arfvoden hur högt som
helst. Då jag emellertid icke tilltror mig att nu för tillfället
formulera ett beslut, så skulle jag önska punktens återförvisande
till Utskottet, på det att detta matte kunna komma med ett annat
förslag i ämnet. Det är mig obekant huruvida punkten icke
redan är godkänd i Första Kammaren, i hvilken händelse en åter-
terremiss endast skulle föranleda en begäran hos denna Kammare
att fatta beslut. Men jag anser i allt fall en återremiss icke
kunna skada, emedan Kammaren derigenom alltid far någon tid
på sig att närmare begrunda saken och bestämma sig för det
beslut, som vid nu för handen varande förhållanden må anses
lämpligt.
Jag anhåller således om proposition på ärendets återremitterande.
Herr Key: Jag för min del har visserligen ingenting emot
om Kammaren beslutar, att det förevarande anslaget skall hafva
karakteren af förslagsanslag. Men det är heller icke för detta som
jag begärt ordet, utan jag har endast velat fästa uppmärksam¬
heten derpå, att det klander mot chefen för Ecklesiastikdeparte¬
mentet som här blifvit yttradt, naturligtvis blott af ömhet för
desse extra lärares rätt, och af hänsyn till denna, egentligen och
med ganska goda skäl bör söka sitt egentliga ursprung i hvad
som åtgjorts för längre tid tillbaka. Frågan om förhöjning i
anslaget till extra lärarnes arfvoden har, såsom herrarne kanske
minnas, flera gånger varit före vid riksdagen, och senast påyrka¬
des denna förhöjning vid 1874 års riksdag. Stats-Utskottet hade
då afstyrkt förslaget härom och det blef fråga om återremiss för
att erhålla förhöjning i anslaget. Vid detta tillfälle undanbad sig
då varande chefen för Ecklesiastik-departementet nämnda förhöjning
och yttrade: »Mot en återremiss kan jag icke hafva mycket att
invända, i synnerhet om dermed åsyftas att från Stats-Utskottet
erhålla en tillstyrkan om beviljande af ett större anslag till extra
lärare, än nu blifvit ifrågasatt. Jag anser mig dock böra upplysa
derom, att det sammanhang, som förevarande ämne skulle hafva
med den omförmälda Kongl. propositionen om elementarläroverkens
förändrade anordning, icke är sådant, att det på extra lärarnes
aflöning under följande år kan hafva något synnerligt inflytande».
Och i slutet af samma anförande yttrar han: »Derföre har Kongl.
Maj:t på min tillstyrkan icke af Riksdagen begärt större anslag
17
Mandagen den 3 April, e. m. 17
för ifi.igavaiand0 ändamål, än det, hvarom i denna punkt talas
med h vilket anslag jag tror, att man kan vara belåten under det
a gn-T aVletrta ecklesiastikministerns uttalande
godkände Kammaren icke den framstälda begäran om förhöjnine
s/älTni &Sn +/raSa’ Uotan blf,ill1 Stats-Utskottets afstyrkande' hen?
nmd konm a Var’ 8Tm sagdt’ äl‘ 18741 Ht 1875 höjdes anslaget
med 30,000 kronor; och jag tror att, med dessa exempel för ögo-
knnnJ11] nUli Vaian< ei ° f611 f Ecklesiastikdepartementet icke
tr dovL Tf Tu? än hau Sj’ort> nemligen löfja sin före¬
tt adares fotspar tills vidare, samt att vi ock minska lu-nt kunna
IZZ 7"? ,bi7U Stfts-Utskottets hemställan. KöHöjningem
i-Vd cSa|s./01.lltl?t al> fall Ju tilldelas dessa extra lärare i år, 1870,
ntbetaK fk®. V11 langt .när slut ännu ? Att förhöjningen skulle
utbetalas i förskott har aldrig vant lofvadt.
1ddeil’1 Sjöberg: Pa sätt Herr Berg nyss anmärkt, är mitt
Saf’ Jf S feT det>g Småtält detsamma
?Wt Tf l i fUlt klllbart, eftersom i och med detsamma an-
,laöet far karakteren åt förslagsanslag. Riksdagen måste be¬
stämdt angifva grunderna för dispositionen deraf. Jag har nu
också försökt formulera ett sådant förslag, men tär ärligt bekänna,
att det icke lyckats mig åstadkomma något, med hvilket ja-kun¬
nat anse mig tillfredsstäld. Härvid be? jag att få tillä--? att
hade jag vantat, .att svaret på min fråga, "skulle blifva °fet som
chefen för Keklesiastikdepartementet nu afgifvit, då skulle ja-
i.° ’e7abva underlåtit att sa bereda mig på saken, att jag kunnat
ämu<?mTV>are" :ramlafS'a ett ordentligen formulera dt förslag i
Jj a ,sa ,ai'! phaller jag om punktens återförvisande till
htats-Utskottet, hvarigenom man åtminstone vinner uppskof. Nå-ot
'fe äa N?611 af “Ig anS|fija syftning hafva vi, i den händelse
V Ufrö ni1!'! Tf blfa ht Punkton’ naturligtvis icke att
fff 7 7, Tf Tf fda'1 eu framställning till Kammaren
att fatta, definitivt beslut Men den, som intresserar sig för saken,
kan till dess medhinna att uppgöra ett förslag i ämnet, som vid
»JSÄsr""cmaMH 1<“" ^ «* ***
Jag yrkar således återremiss.
Herr Axel Bergström: Herr Talman! Talaren på kal-
marbanken omförmälde hvad som förelupit vid 1874 års riksdag
men det ar alldeles främmande för ämnet. Här är nu fråga om
hvad som vid 18/o ars riksdag beviljades att utgå för år 1876,
och i detta senare hänseende finnes fullkomlig öfverensstämmelse mellan
Kong! Mamts proposition, Stats-Utskottets betänkande och Rika-
hSSfbf° ■ f-nf tar . redan uppläst 1875 års Riksdags
hänV nngan; fas frfrf1' mi§ uppläsa då varande Stats-Utskotts
felslag (10 punkten af utlåtandet N:o 10). Det lyder sålunda:
Andra Kammarms Prat. 1876. N:o 33. 2
N:o 33
Ang. anslag
till arfvoden å t
extra lärare.
(Forts.)
N:o 33.
18
Ang. anslag
till arfvoden a
extra lärare.
(Forts.)
Måndagen den 3 April, e. in.
Med hänseende till nödvändigheten att höja beloppen af hittills
; för extra och vikarierande lärare fastälda arfvoden, har Kong!
Maj:t äskat tillökning dels i anslaget till arfvoden åt extra lärår*
med 30,000 kronor och dels i anslaget till vikarier och oförutsedda
behof med 15,000 kronor; och då behofvet af förhöjning i berörda
anslag synts Utskottet fullt ådagalagdt genom hvad rörande
dessa frågor finnes i statsrådsprotokollet anfördt, tillstyrker Utskot¬
tet att Kongl. Ma j:ts förevarande nådiga framställning må på
det sätt af Riksdagen bifallas, att på extra stat för år 1876
anvisas:
a) »till arfvoden åt extra lärare ett belopp af 30,000 kronor*
Dessa 30,000 kronor äro en bestämd tillgång att under inne¬
varande år användas till förhöjning af extra lärares arfvoden, en
tillgång, som ieke får för andra ändamål än det nyssnämnda använ¬
das0 Att vid sådant förhållande brist kan förefinnas på medel att
höja arfvodet för extra lärare — det förmår jag icke fatta, oaktadt
alla försök af Herr Departementschefen att reda saken. Då denna
anslagsfråga sålunda fortfarande är högst oklar, instämmer jag för
min del i yrkandet på äterremiss.
Herr Nils Östling: Enär jag i mitt förra anförande instäm¬
de uti det af Herr Sjöberg framstälda yrkande, hvilket han se¬
dermera ffiånträdt, men jag under diskussionens fortgång vunnit
insigt derom att det för saken vore mera fördelaktigt om denna
punkt återremitterades till Stats-Utskottet, så frångår jag mitt
förra yrkande och förenar mig med dem som yrkat äterremiss.
Herr Abr. Rundbäck: Jag tror icke vi nu kunna bifalla
Stats-Utskottets förslag sådant det föreligger, utan vore det bäst
återremittera punkten till närmare begrundande, baken förtjenar
verkligen att närmare utredas, ty här föreligger ett ganska egen¬
domligt fall. Bada statsmakterna hafva beviliat en förmån till
en särskild klass af statens tjenare och dertill den minst aflönade,
men denna tjenstemannaklass går miste om den sålunda beviljade
förmånen. Det gäller således tredje mans rätt äfvensom försummelse
att verkställa hvad båda statsmakterna beslutat. Om så är för¬
hållandet — saken har sä öfverraskat mig att jag knappast kan
tro hvad man derom yttrat —- anhåller jag att Kammaren icke
våldför sig på tredje mans rätt, utan beslutar punktens återremit¬
terande, på det att saken må kunna utredas.
Herr Carllfvarsson: Yrkandet på äterremiss förefaller mig
ganska egendomligt, för att icke säga eberättigadt- Stats-Utskot¬
tet har tillstyrkt hvad Kongl Maj:t äskat. Da nu ingen motio¬
när yrkat högre anslag, kan naturligtvis Utskottet i händelse
af äterremiss — icke föreslå förhöjning. Yore syftet att få ned¬
sättning, då kunde Utskottet någonting uträtta genom att utreda
Måndagen den 3 April, e. m. pg
om besparingar från föregående år finnas, men något yrkande på
nedsättning är ej gjordt. Nå - hvad skulle Utskottet göra, da
punkten kom tillbaka från Kammaren. Jo — Utskottet skulle
taga en helt och hållet ny fråga i öfvervägande, den nemligen
huruvida det beviljade anslaget är tor ändamålet tillräkligt eller
icke. Utskottet skulle vidare röra i den statsreglering, som för-
lidet år blef faststäld. Det skulle blifva en vidlyftig undersökning
som äfven skulle stöta på den svårigheten, att Utskottet icke kunde
ta del af de nödiga handlingarna Såsom bekant, äro nemligen
statens räkenskaper icke afslntade och tillgängliga till granskning
förr än några är efteråt. Jag kan således icke förstå hvartill
atorremiss tjenar, ty att föreslå att gå längre än Kongl. Maj-t
föreslagit, skulle Utskottet ej våga. Jag vet ej huruvida Kamrarnes
talmän skulle framställa propositioner derå. Formela betänklig¬
heter förefinnas nog eller åtminstone hafva förut uttalats i slika
fall, och dä jag icke hört anföras något egentligt skäl, hvarför
aterremiss skulle ega rum, så vågar jag hemställa om bifall till
Utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad. Efter upptagande af de menin¬
gar, som derunder förekommit, framstälde Herr Talmannen, enligt
dem, propositioner på såväl bifall som återremiss samt förklarade
sig hafva funnit ja vara öfvervägande för den förra meningen
Votering blef likväl begärd och företogs enligt en nu uppsatt &och
af Kammaren godkänd så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i ll:te punk¬
ten mom. a af utlåtandet N:o 22,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren återförvisat förevarande moment.
Omröstningen utföll med 75 ja mot 59 nej, i följd hvaraf Ut¬
skottets hemställan bifallits.
Mom. b och c.
Blefvo jemväl bifallna.
Punkten 12.
Uti wiom. a hade Utskottet hemstält, att Herr C. J. Svensem
motion ,'N.o 83 deruti föreslagits, att Riksdagen ville bevilja sådan
förhöjning i anslaget till lärarelöner vid lägre elementarläroverket i
Oskarshamn, att detta kunde till femklassigt utvidgas — icke måtte
till någon .Riksdagens åtgärd föranleda.
Rörande denna fråga anförde motionären
Herr Svensén, hvilken såsom ledamot af Utskottet inom det-
N:o 33.
Ang. anslag
till arf voden åt
extra lärare.
Om anslag
'ill-utvidgande
if elementar¬
läroverket i
Oskarshamn,
N:o 33.
20
Måndagen den 3 April, e. ni.
Om anslå,/ samma reserverat sig mot nämnda hemställan: Jag får visserligen
m utvidgande erkänn8,, att Stats-Utskottet här ganska benäget gatt en liten bit på
%1-orerhtT vägen, i det Utskottet låtit förstå att Oskarshamn nog framdeles skulle
Oskarshamn, fa "sina önskningar i ifrågavarande hänseende uppfylda, ehuru, tiden
(Forts.) ännu icke vore inne, enär initiativet icke kommit från regeringens
sida. Jag hade dock trott att motionsrätten skulle hafva så mycket
för sig i denna Kammare, att en fråga här skulle kunna algöras
utan initiativ från regeringens sida. Denna fråga om utvidgning
af elementarläroverket i Oskarshamn till ett femklassigt är för
öfrigt ingalunda ny, den väcktes redan vid 1862—lö63 årens
riksdag. Oskarshamn hade då endast 2,800 invånare — nu
eger det omkring 4,500. Oskarshamn är ett samhälle, som utveck¬
lat sig ovanligt raskt såväl på det ena som det andra området;
dess industri och affärsverksamhet äro numera ganska betydande.
Då nu härtill kommer, att intet fullständigt elementarläroverk
finnes på närmare håll än 0 mil, sä vågar jag^ tro att jag
icke saknat skäl för min motion. Jag vet väl att, då en motionär
yttrar några ord till försvar för sin motion, det plägar kallas
att hålla liktal öfver densamma, men jag skulle vilja hoppas att
detta talesätt ej finge tillämpning på denna motion, utan att inlåta
mig i några detaljer, hemställer jag derföre att Kammaren behagade,
med utslag ä Utskottets förslag, bifalla den af mig väckta
motionen och således bevilja anslag till utvidgning af elementar¬
läroverket i Oskarshamn tlil ett femklassigt läroverk.
Herr M te c hel: Utskottets afstyrkande af det ifrågasatta
anslaget till utvidgning åt elementarläroverket i Oskarshamn tyckes
grunda sig hufvudsakligen derpå, att förslaget derom framkommit
frän en enskild motionär och icke från Kong!. Maj:t, i synnerhet
som Utskottet medgifvit behofvet af en utvidgning af detta läroverk.
Jag känner att behofvet är ganska stort, och då Oskarshamn
numera har 4,5UU invånare, torde en hvar lätteligen inse att dess
läroverk behöfver ökade lärarekrafter. Jag hoppas, att Kamma¬
ren behjertar detta förhållande och beviljar anslag till ifrågasatta
utvidgningen af läroverket i Oskarshamn, likasom Kammaren
förut beviljat medel till utvidgning af elementarläroverken i de tre
städerna Söderhamn, Wadstena och Sköfde.
Jag tager mig friheten således anhålla, det Kammaren ville
behjerta saken och, med afslag å Utskottets afstyrkande hemställan,
bifalla hvad motionären föreslagit.
Herr Torpadic: Äfven jag skall bedja att få lemna mitt
förord åt Herr Svensons motion. Jag gör det så mycket hellre,
som mig veterligt knappt någon stad i Sveriges rike under do
senare åren gått framåt med så stora steg som Oskarshamn, och
detta oaktadt staden vid sin anläggning i åtskilliga hänseenden
var mera vanlottad än andra samhällen pläga vara, då dem med-
gifvas stadsprivilogier. Don forna köpingen Döderhnltsvik hade
21
N:o 33.
Måndagen den 3 April, e. m.
icke, då den erliöll dylika privilegier, hvad som i allmänhet anses
vara nödvändigt för att sådana förmåner skola meddelas, nemli¬
gen så kallad stadsjord, med hvilken den kunde bidraga till sina
embets- och tjänstemäns aflöning; deri egdo icke ens de nakna
klippor, på hvilka iuvånarne uppfört sina boningar, utan kus-
egarne få alltjemt betala tomtören till egarcn af de 3 hemman,
från hvilkas mark stadens tomter äro afsöndrade. Emellertid
har detta samhälle nu på kort tid vuxit upp till en stad, som
räknar icke mindre än 4,500 invånare; det har skaffat sig eget
politi- och justitieväsende, har uppbyggt ott rådhus och tullhus
samt håller för närvarande på med att uppföra åt sig en kyrka.
Då Riksdagen anslog löner till lärarepersonalen vid stadens
läroverk samt lemnade bidrag till uppförande af en läroverks-
byggnad, bestämdes dessa belopp icke högre, än som ansågos till¬
räckliga för ott treklassigt läroverk. Men staden uppförde dock,
genom att tillskjuta icke mindre än 15,000 kronor, en läroverks-
byggnad, som äfven kunde inrymma ett fcmklassigt läroverk.
Under sådana förhållanden torde man väl icke kunna fordra större
uppoffringar för ifrågavarande ändamål af detta lilla samhälle.
Såsom min ärade granne till höger nyss yttrade, har Riksdagen
redan beviljat förhöjning i anslaget till lärarelönerna vid läro¬
verken i två andra städer, hvilka i folkmängd äro Oskarshamn
underlägsna, och jag anser derföre att Riksdagen icke gör mera
än rättvisa åt detta framåtsträfvande samhälle, om den bifaller
den föreliggande motionen. En aktad talare på kalmarbänken
varnade visserligen på förmiddagen för att begära alltför stora
anslag på donna kufvudtitol. Jag instämmer gerna med honom
deruti, men jag anser dock att rättvisa och billighet tala mera
än sparsamliotsskäl, och jag får fördenskull instämma uti Herr
Svensons yrkande om bifall till hans motion.
Ilerr Gustaf Jonsson: Oskarshamn, kvilket, såsom hvar
och cn torde hafva sig bekant, nyligen tillerkänts stadsrätt,
har icke blott haft utan har äfven fortfarande att kämpa emot
stora svårigheter med anledning af do högst betydliga upp¬
offringar, som staden, sedan den blifvit ett stadssamhälle, varit
nödsakad att underkasta sig i många hänseenden. Denna omstän¬
dighet i förening dermed att staden på kort tid i utveckling
gått ovanligt raskt framåt äro för mig fullt giltiga skäl att på¬
yrka det den förändring i fråga om organisationen af stadens lä¬
roverk, som nu är föreslagen, nemligen till ett fcmklassigt, måtte
komma till stånd, och det så mycket hellre, som likartade för¬
ändringar vidtagits med läroverken i städer, som dock i många
afseenden äro Oskarshamn underlägsna. Den motivering, som Ut¬
skottet användt för sitt afstyrkande af herr Svensöns motion,
synes mig snarare vara egnad att tala för bifall till densamma.
Jag anser nemligen icke det skäl för sitt afstyrkande, som Ut¬
skottet velat finna deruti, att regeringen icke framkommit med
Om andag
till utvidgande
af elementar¬
läroverket i
Oskarshamn*
(Forts.)
N:o 33.
22
Om anslag
till utvidgande
af elementar¬
läroverket i
Oskarshamn.
(Forts.)
Måndagen den 3 April, e. m.
något förslag i frågan, innebära något hinder för bifall till mo¬
tionen, hvarom jag derföre hos Herr Talman anhåller om pro¬
position. Jag förmodar, att motionären sjelf framlägger förslag
till det belopp, som han anser vara för den ifrågasatta förändrin¬
gens genomförande erforderligt.
Herr Gumtelius: Jag tror visserligen tillräckliga skäl kun¬
na anses vara anförda för bifall till den föreliggande motionen,
dels uti Stats-TJtskottets eget utlåtande beträffande den nu före¬
dragna punkten — hvari, på sätt den senaste ärade talaren fram¬
hållit, motiveringen pekar åt bifall, ehuru slutet blifvit afslag —
och dels af åtskilliga talare från orten, kvilka haft ordet i denna
fråga. Men det torde likväl tillåtas jemväl en talare i en annan
del af Kammaren att yttra några ord till förmån för saken.
Då vid förlidet års riksdag en likartad fråga var före som
denna, tillät jag mig fästa uppmärksamheten derpå, att pd Kam¬
marens beslut i det fallet koirme att bero åtskilliga likartade
beslut — afslag eller bifall —- jemväl uti andra fall, hvari kunde
framläggas lika giltiga och mera giltiga skäl, än do som då fram¬
hållits till förmån för uppflyttning af trenne städers elementar¬
läroverk från tre- till femklassiga. Det har redan af åtskilliga
ärade talare .blifvit påpekadt, hurusom folkmängdsförhållandena
ställa sig alldeles afgjordt mera till förmån för staden Oskarshamn
än för ett par af de städer, som då voro i. fråga.
Här har just i dag utdelats uppgifter angående folkmängds¬
förhållandena i rikets städer, så väl vid slutet af år 1875 som
tio år tidigare. Man finner af dessa uppgifter, att folkmängden
i en af de städer, hvars läroverk i fjor höjdes från tre- till fem-
klassigt, nemligen Vadstena stad, under den tid som är i fråga
gått ned med 100 personer och att nämnda stad för närvarande
i afseende på invånareantal uppgår till föga mer än hälften emot
Oskarshamn, medan sistberörda stad deremot under senaste tio
år ökats med G7 procent af sin folkmängd. Denna utgör nemli¬
gen för närvarande 4,529 personer oeli "var för tio år sedan en¬
dast 2,718. Sköfdo, som i fjor fick sitt läroverk uppflyttadt från
tre- till femklassigt, har till sin folkmängd stigit ganska raskt,
nemligen med 900 personer under samma tid som Oskarshamn
stigit med 1,800. Detta är ett vackert framsteg af Sköfdo, men
Oskarshamn lemnar likväl Sköfdo långt efter sig, i ty att Sköfdes
folkmängd uppgår till föga mer än hälften emot Oskarshamns.
De särskilda billighotsskäl, som af Herr Torpadie anförts för
att ej Oskarshamn måtte blifva styfmoderligt behandladt uti nu
ifrågavarande hänseende, då nämnda stad kämpar med så många
andra svårigheter — dessa skäl torde icke heller böra lernnas
obeaktade.
På dessa grunder tillåter jag mig hemställa om bifall till mo¬
tionärens förslag.
23 N:o 33.
Måndagen den 3 April, e. in.
Friherre Nordenfalk: Jag eger icke tillräcklig kännedom
om de lokala förhållandena i Oskarshamn, för att kunna lägga
några ytterligare så kallade lokala skäl till dem, som af don
förste ärade talaren redan anförts för bifall till Herr Svenséns
motion. Men det må tillåtas mig att på annan grund få instäm¬
ma i det slut, hvartill samme talare kommit.
Det har vid genomläsningen af Stats-Ut,skottets föreliggando
utlåtande förefallit mig, som om Utskottet systematiskt afstyrkt
bifall till hvarje framställning af enskild motionär, äfven då Ut¬
skottet funnit så goda skäl för bifall till sjelfva saken, som uti
denna punkt är fallet. Efter mitt förmenande skulle emellertid,
om Utskottet ständigt vidhölle en sådan grundsats, den motions¬
rätt, som är Riksdagens ledamöter i grundlagen tillerkänd, blif¬
va alltför begränsad, och jag har för öfrigt personlig erfarenhet
af, att Utskottet vid en föregående riksdag tänkt annorlunda, då
det lemnat sitt understöd åt ett af enskild motionär gjordt förslag.
Jag anser att just de skäl, som af Utskottet äro anförda, äro
fullt tillräckliga för att åt Oskarshamn lemna den af motionären
begärda förmån, som förut medgifvits flera andra städer med icke
större folkmängd än hvad Oskarshamn eger. Och då för öfrigt
sådana skäl härför blifvit äfven under öfverläggningen framhåll¬
na, och hvilka icke af någon vederlagts, torde man icke behöfva
invänta en Kongl. proposition i ämnet.
Jag tar mig friheten hemställa om bifall till Herr Svenséns
motion, sedan lämplig summa af honom uppgifvits.
Herr Svensén: Det kan måhända synas något oegentligt,
att jag i min motion icke föreslagit någon viss summa, utan en¬
dast hemstält om beviljande af sådan tillökning i hithörande an¬
slag, att lägre elementarläroverket i Oskarshamn måtte kunna
till femklassigt utvidgas. Jag vill derföre anhålla att få fullstän¬
diga min framställning, i det jag hemställer, det Kammaren måtte
för berörda ändamål bevilja ett anslag af 5,G00 kronor, hvilket
jag anser erforderligt för nämnda läroverks uppflyttning från tre¬
till femklassigt.
Herr Granlund: Jag skall bedja att få instämma i den
siste talarens yttrande. Jag har sjelf varit motionär i en fråga
sådan som denna, men möttes af Utskottet med samma svar som
det, med hvilket Utskottet bemött ifrågavarande motion, eller att
densamma icke kunde tillstyrkas, emedan förslaget icke hade
utgått från regeringen, och detta oaktadt, likasom äfven nu är för¬
hållandet, frågan var fullkomligt utredd. Det gälde då uppflyttning
afWadstcna treklassiga läroverk till femklassigt. Ett skäl, som
emellertid synes mig tala för bifall till motionen, är att Riksda¬
gen förut beviljat anslag till dy likt ändamål, då det gälde stä¬
der, som blott hafva hälften så stort invånareantal som Oskars¬
hamn. Tager man härjemte i betraktande, att ett betydligt af-
Om anslag
till utvidgande
af elementar¬
läroverket %
Oskarshamn.
(Forts.)
24
N:o 33.
Måndagen den 3 April, e. in.
de“a,stad frånnågon, der femklassigt eller full-
af elementar- syndigt elementarläroverk finnes mrättadt, i följd hvaraf för-
' läroverket i äidrar, som naturligtvis vilja sätta sina barn i sådana skolor, der
tMan/iamv. do kunna blifva något så när försigkomna, nödgas, för att barnen
(■erte.) icke alltför ofta skola behöfva byta om lärare, sända barnen till
läroverk, som ligga på betydligt afstånd från hemorten’; tager
man, säger jag, detta i betraktande tillika med de olägenheter,
som dermed måste vara förknippade, kan jag icke finna annat än
att motionen bör bifallas.
Jag skall taga mig friheten att göra en jemförelse mellan
Oskarshamn och åtskilliga städer, hvilka för närvarande cga
fullständiga läroverk. Enligt en uppgift, som från statistiska
centralbyrån blifvit lemnad till Kammarens Enskilda Utskott,
finner man nemligen, att Nyköping med 4,408 invånare, Strong-
näs med 1,50.3, Wexiö med 4,155 och Westorvik med 5,708, alle¬
samman hafva fullständiga läroverk, under det att Oskarshamn,
med icke mindre än 4,529 invånare, icke har mer än treklas-
sigt läroverk, och till och med den lilla staden Luleå, som på det
sista året lått 2,5Sb invånare, har fullständigt elementarläro¬
verk. Jag tror alltså, att många talande skäl finnas för att be¬
vilja don nu gjorda framställningen, och jag tror också att det
icke är förenadt med någon nämnvärd uppoffring för staten att höja
ett treklassigt läroverk till ett femklassigt, ty naturligt är, att de
extra lärarnes antal vid do andra läroverken kommer att min¬
skas. Så har åtminstone förhållandet varit med Lidköpings
läroverk, der en stor minskning i lärjungeantalet egt ruin sedan
läroverket i Wadstena förändrades till femklassigt, och på denna
grund tior jag, att något ökadt anslag från statens sida icke er¬
fordras. Jag förenar mig med dem, som yrkat bifall till motio¬
närens förslag.
Grefve Björnstjerna: Lika med Friherre Nordenfalk
anser jag att Utskottets afstyrkande icke stöder sig på de kraf¬
tigaste skål. Utskottet anför såsom hufvudgrund för afslag, att
frågan i Januari månad detta år blifvit understäld Kongl. Maj.-ts
pröfning, utan att den föranlodt någon Kongl. Majits åtgärd.
Det förefaller mig deremot naturligt, att, når frågan så sent in¬
kommit, Kongl. Maj:t icke. ansett lämpligt att till denna Kiksdag
inkomma med proposition i ämnet.
Utskottets andra skäl är, såsom en annan talare redan på¬
pekat, det, att Utskottet äfven här ansett sig böra utgå från det
bestämda antagandet, att hvarje enskild motionärs förslag, detta
må nu vara aldrig så bra, ovilkorligen skall slopas. Jag anser
det vara en farlig bana, som Utskottet sålunda beträdt. Jag
medgifver gerna, att ganska ofta skäl förefinnas att afstyrka en¬
skilda motioner, men såsom princip bör väl dock icke afslag upp¬
ställas, och i det föreliggande fallet tala, enligt min åsigt, tvärt¬
om alla skäl för bifall till motionen. Här är af Hevo talare på-
25
Måndagen den 3 April, e. m.
pckadt, att 7 städer, med mindre befolkning än Oskarshamn, redan
hafva fullständiga högre elementarläroverk, och att 9 städer,
mindre än Oskarshamn, dock hafva femklassiga läroverk; 16 af
våra städer finnas således, som med mindre befolkning likväl
redan hafva en sådan skola, hvarom Oskarshamn nu anhåller.
När man dertill lägger, att ingen af våra städer gått så ha¬
stigt framåt, ingen mer än denna der invånareantalet under
10 år ökats med 80 procent, och att måhända intet samhälle i
hela landet på så kort tid gjort så stora ansträngningar för att
på tidsenligt sätt ordna sina angelägenheter, som just Oskarshamn;
då bör man väl icke afslå en så billig begäran som den att få
en någorlunda god uppfostringsanstalt för den uppväxande barn¬
skaran. Dertill kommer, att Oskarshamn ligger så långt från
Westcrvik och Kalmar, do båda städer der på närmaste håll full¬
ständiga läroverk finnas, att flertalet oskarshamnsbor icke ens
kunna tänka på att skicka sina barn så långt från hemmet; och
detta gäller icke blott för stadsborna. Äfven för landsbygden
deromkring måsto det vara af största vigt att erhålla ett ej för
aflägse liggande större läroverk. Vi hafva njrss beviljat medel
till dylika i Sköfde och Wadstena; båda dessa städer hafva dock
betydligt mindre folkmängd än Oskarshamn, båda ligga nära in¬
till städer med fullständiga elementarläroverk, Skara och Lid¬
köping, der ungdomen kan få fullständig bildning. Invånarne
i Oskarshamn deremot måste resa 9 mil för att komma till plat¬
ser, der deras barn kunna erhålla dylik undervisning. Då jag
töi mm del anser, att ^Riksdagen icke kan använda penningar
bättre än till befordrande af allmän bildning, kan jag icke annat
än yrka bifall till herr Svenséns motion, eller att ett anslag af
5,600 kronor måtte beviljas för att höja läroverket i Oskarshamn
från treklassigt till femklassigt.
Herr Ilörnfeldt: Jag erkänner visserligen att det kan fin¬
nas många skäl som tala tör att man bör bifalla Herr Svenséns
motion, och det har också Stats-Utskottet mcdgifvit, men det
hindrar väl ändock icke att det kan finnas skäl, som talat för
att Utskottet icke bort bifalla motionärens förslag, och jag skall
bedja att få här framdraga några af dessa skäl.
Vid Oskarshamns elementarläroverk funnos under vårtermi-
nen 1874 50 lärjungar, under höstterminen samma år endast 38;
år 1875 på vårterminen 37 och på höstterminen endast 31 lär¬
jungar, och ai dessa siffror framgår 'otvifvelaktigt, att lärjunge-
antalet vid detta läroverk varit i ständigt aftagande sedan år 1874.
Om man mod dessa sifferuppgifter jemför antalet lärjungar vid
de läroverk, som under sista riksdagen tills vidare på extra
stat upphöjdes till femklassiga, nemligen Söderhamn, Sköfde och
Wadstena, så finner man att lärjungarnes antal vid höstterminen
fr 1875 utgjorde vid läroverket i Söderhamn 75, i Sköfde 92 och
i Wadstena 54. Man ser att alla tro läroverken under höstter-
N:o 33.
Om anslag
till utvidgande
af elementar¬
läroverket i
Oskarshamn.
(Forts.)
N:o 33.
26
Måndagen den 3 April, e. m.
Om anslag minen år 1875 hade större antal lärjungar än Oskarshamns läro-
iiU utvidgande yerk och A&
kan man väl billigt vis fråga, huruvida det kan vara skäl
cut p PiriPwtar- ' ^ '
'läroverket i att, endast med fästadt afseende på den stora distansen från Oskars-
Oskarshamn. hamn till närmast belägna elementarläroverk, uppflytta det nu i
(Korts.) Oskarshamn varande trcklassiga läroverket till femklassigt.
För min del tror jag att Stats-Utskottet handlat fullkomligt
rätt genom att för närvarande afslå frågan, så mycket hellre som
saken redan sannolikt är under Ivongl. Maj:ts pröfning, och hvad
helst man än derom må säga, så tror jag dock för min del att
det alltid kan vara skäl att vänta tilldess Ivongl. Maj:t häröfver
afgifvit sitt utlåtande, så att man får se förut, huruvida Ivongl.
Maj:t anser det vara skäl eller icke att upphöja läroverket i
Oskarshamn till femklassigt. Det kan väl icke vara farligt att
dröja ett eller annat år, innan man fattar något beslut i saken,
och då kan det ju hända att motionären under tiden kan kom¬
binera flora intressen, så att förslaget kan genomdrifvas, och der¬
före anhåller jag för min del om bifall till Utskottets förslag.
Herr Hjelm: På alla platser der tre-klassiga elementarläro¬
verk finnas och befolkningsförhållandena äro sådana, att samhället
med afseende på afståndet från närmaste högre elementarläroverk
kan göra anspråk på att hafva ett fem-klassigt läroverk, der äro de
mindre läroverken ena oting, och för min del kan jag icke finna
annat än att Oskarshamn, med en folkmängd af 4,529 personer,
oberäknadt hela den folkmängd, som bor rundt omkring och hvars
barn äfven skola begagna sig af undervisningen vid dess läroverk,
är och måste vara berättigad! att erhålla ett fem-klassigt elementar¬
läroverk, oaktadt allt hvad Herr Hörnfeldt uppgifvit om att lär¬
jungeantalet derstädes skulle vara i aftagande, ty förhållandet är,
att man icke gerna utom i högsta nödfall vill skicka sina barn
till de tre-klassiga läroverken, emedan dessa ombyten af läroverk
och lärare alltid måste vara menliga för lärjungarne.
Nu kan det också finnas en helt naturlig orsak, hvarför lär-
jungarnes antal vid läroverket i Oskarshamn förminskas, ehuru
jag visst icke vet om så är fallet, nemligen att andra läroverk
äro bättre, men ieke bör väl staden lida derför.
Säkert är, att der efter befolkningsförhållandena lärjunge¬
antalet är så ringa som det nu är i Oskarshamn, der förefinnes
inom läroverket något, som är anledning till bristande förtroende
och som bör undanrödjas.
1 händelse af votering far jag tillkännagifva, att jag kommer
att rösta för bifall till Herr Sveuséns motion, anseende att ortens
befolkning icke bör lida för hvad som bör undanskaffas.
Herr Jonas Andersson i Häckenäs: Det kan icke falla
mig in att vilja motsätta mig motionärens förslag, helst som iag
för min del är fullt öfvertygad om att alla tre-klassiga läroverk i,
riket så fortfsom möjligt böra förvandlas till fem-klassiga, sä vida
27
N:o 33.
Måndagen den 3 April, e. m.
platsen, der det är beläget, visar sig vara i behof af något läro¬
verk alls.
Jag är fullt ense med den föregående talaren deruti att alla
tre-klassiga läroverk, såsom han uttryckte sig, äro ett oting, så att
derom har jag icke något vidare att säga, men jag begärde ordet
derföre att en föregående talare, som anstälde jemförelse emellan
Oskarshamn och Söderhamn, Wadstena och Sköfde, uttryckte sig
på ett sätt, att man deraf skulle kunna föranledas till att tro, att
de högre elementarläroverken endast skulle vara till för städernas
befolkning.
Jag tror att motiven för, att man vid föregående riksda¬
gen uppflyttade läroverken i Wadstena och de två öfriga städerna
till 5-klassiga, voro fullt rigtiga, ty man tog då icke endast hän¬
syn till folkmängden i städerna, utan man tog då äfven med i
beräkningen den rika och stora befolkningen på den omkringlig¬
gande landsbygden, och dertill kom ännu ett annat skäl, nemligen
att de närmast dessa tre städer belägna läroverken voro så öfver-
befolkade, att man icke der kunde taga emot de lärjungar, som
derstädes sökte inträde.
Då _ man skall pröfva, huruvida det är af behofvet påkalladt
att utvidga ett läroverk, får man icke endast taga hänsyn till
städernas befolkning, ty det finnes ju äfven menniskor på landet,
hvilkas barn äro i behof af medborgerlig uppfostran.
Det är endast denna omständighet jag nu ansett mig böra
fästa uppmärksamheten på, ty för min del är jag villig att bifalla
läroverkets i Oskarshamn uppflyttning till fem-klassigt.
Herr Gustaf Jonsson: Jag har begärt ordet endast för
att bemöta Herr Hörnfeldt med några ord med afseende på de skäl
han anfört, hvilka skulle vara gällande för att afslå Herr Sven-
séns motion. Jag tror icke att de skälen äro hållbara, ty det
kan vara beroende på omständigheter inom läroverket, hvilka icke
här offentligen kunna tillkännagifvas, att ett läroverk någon tid
icke har så många lärjungar, som det egentligen skulle hafva.
Det var andra förhållanden, då samma läroverk hade 70 och 80
lärjungar, för 10 eller 15 år tillbaka, och jag tror att minskningen
är så stark, derföre att de tre-klassiga läroverken icke uppfylla
det ändamål man med dem afsett, hvarföre hvar och eu, som möj¬
ligtvis kan, skickar sina barn till ett högre elementarläroverk.
De tre-klassiga läroverken gifva icke den bildning, som man i
allmänhet önskar att ungdomen skall erhålla, och derföre önskar
man vanligen att ynglingarne skola få komma till de fem-klassiga
eller fullständiga läroverken, der den nödvändiga bildningsgraden
bör kunna erhållas.
Medan jag har ordet, ber jag få nämna hvad jag nyss glömde
omtala, nemligen att domkapitlet i Kalmar gifvit Oskarshamns
läroverk ett så godt vitsord, att endast det innebär mera än till¬
räckligt skäl för detta läroverks utvidgning. Jag yrkar derföre
fortfarande bifall till motionärens förslag.
Om anslag
till utvidgande
af elementar¬
läroverket i
Oskarshamn.
(Forts.)
N:o 33.
28
Måndagen den 3 April, e. m.
Om anslag Herr Liss Olof Larsson: Det är visserligen sagdt af en
^aidzmmtar ^are här nyss förut, nemligen af Herr Hjelm, att treklassiga läro-
läroverket i verken äro ett oting. Nu liar emellertid Kongl. Maj:t ej fästat
Oskarshamn, afseende vid förslaget att förändra Oskarshamns läroverk till
(Forts.) 5-klassigt, hvarföre staden väl får behålla sitt treklassiga tillsvidare;
men Kongl. Maj:t har derigenom visat sig icke anse de treklassiga
läroverken för oting, och huru mycket afseende jag än må fästa
på Herr Hjelms omdöme, litar jag dock mera på Kongl. Maj:t.
Af Utskottets betänkande såväl som af den Kongl. statsverksproposi¬
tionen inhemtas, att denna fråga varit föremål för Kongl. Majds
pröfning för några veckor sedan, hvilken pröfning icke föranledt
någon åtgärd. Nu vill man emellertid att Riksdagen på fram¬
ställning af enskild motionär skall godkänna samma förslag. Mo¬
tionärens. förslag har jag här till hands och har vid dess genom¬
läsning inhemtat, att han visserligen angifvit åtskilliga skal för
förändringens vidtagande; men i dylika fali, som förevarande, plägar
alltid vara vanligt att sådana skäl bestyrkas, hvilket dock nu
icke är förhållandet. Jag hemställer för (ifrigt, hvartill det skulle
leda om Riksdagen så der, utan fullständig utredning, lemnade
sitt bifall till hvarje enskild motionärs förslag. I så fall tror jag
det skulle vara bäst att förvandla hvarje köping till stad, ja rent
af hvarje större by, och du kunde man litet hvarstädes fä sig
sådana skolor gratis. Att Kongl. Maj:t, när han* finner verkligt
behof vara för handen, icke underlåter att derom hos Riksdagen
göra framställning, bevisas bäst af hvad vid sista riksdag före¬
kommit. Under sådana förhållanden tror jag, att då Oskarshamns
läroverk behöfver nu föreslagna utvidgning och Kongl. Maj:t vid
pröfning af förhållandena funnit behofvet verkligt, den nu före¬
slagna förändringen skall utan synnerligt motstånd bifallas.
Jag yrkar således af slag å motionärens framställning och bifall
till Stats-Utskottets förslag i ämnet.
Herr Torpadie:. Ett yttrande af eu talare från Östergöt¬
land har föranledt mig att för andra gången begära ordet i samma
fråga, något som jag i allmänhet icke brukar göra. Han före¬
brådde oss, som förut haft ordet, att vi yttrade oss i frågan, som
om läroverkens behöflighet uteslutande skulle vara beroende af
städerna och deras befolkning. Jag protesterar mot en sådan upp¬
fattning af. mina såväl som af min grannes till höger ord och
vill blott erinra, att då det är fråga om utvidgning af ett elemen¬
tarläroverk, som har sitt säte i eu stad, man naturligtvis hufvud¬
sakligen har att taga donna stad och dess förhållanden i betrak¬
tande. Jag kan här vitsorda, att landsbygden omkring Oskars¬
hamn är befolkad af en idog, redbar och ganska intelligent all¬
moge, bland Indika jag anser för en ära att hafva många vänner.
Jag finner, just i förstnämnda omständighet ett ytterligare skäl
för utvidgning af Oskarshamns läroverk och yrkar derför fortfa¬
rande bifall till motionärens förslag.
29
N:o 3g,
Måndagen den 3 April, e. lti.
Grefve Björnstjerna: Den värde talaren på dala¬
bänken ansåg, att frågan för närvarande befunne sig i alltför
outredt skick, för att kunna af Riksdagen bifallas. För min del
kan jag, som också genomläst motionen, icke förstå, huru man
skulle kunna närmare, än som skett, redogöra för de förhållanden,
som inverka på frågans rätta bedömande. Motionären har ju visat,
att Oskarshamn ligger på 9 mils afstånd från stad med fullstän¬
digt eller femklassigt läroverk. Motionären påpekar vidare, att sta
den är berättigad till den ifrågasatta skolan, enär stadens befolk¬
ning på 10 år ökats från 2,800 till 4,500 och således nu är be¬
tydligt större än många städer med femklassiga läroverk. Att denna
uppgift är rigtig, derom kunna vi vara desto säkrare, som den
bestyrkes af det utskottsbetänkade, som nyss utdelats i Kam¬
maren. Jag kan således icke förstå, hvari motionären brustit
i ämnets utredning. Det enda skulle möjligen vara, att han
icke uppgifvit kostnaden för den ifrågasatta förändringen, men
denna inhemtas i Utskottets föreliggande betänkande under mom.
c af ll:e punkten, der Utskottet till utvidgning af elementarläro¬
verken i Söderhamn, Wadstena och Sköfde från tre- till femklassiga
förordat ett anslag, af 5,600 kronor för hvartdera läroverket. Så¬
ledes vet man på pricken hvad det kostar att ändra Oskarskamns
tre-klassiga läroverk till ett fem-klassigt; motionären har dessutom
nyss, då han hade ordet, uppgifvit samma summa. Talaren på
dalabänken yttrade vidare, att, enär Kongl. Maj:t så nyligen före-
haft frågan till pröfning ocli icke funnit skäl dervid något åtgöra,
det då icke skulio vara lämpligt att Riksdagen nu gjorde något
åt saken. Jag är visserligen ej så väl hemmastadd i statsråds¬
protokollen, som den värde talaren, och vet derföre ej om inför
Kongl. Maj:t biifvit utredt att Oskarshamn icke förtjena!' eller
behöfver ett fem-klassigt läroverk; jag betviflar emellertid att så
skett, men finner deremot ganska tydligt att, dä frågan inkom till
Kongl. Maj:t först i Januari månad, således sedan den Kongl. pro¬
positionen om statsverkets behof redan var uppgjord, Kongl. Maj:t
då ej funnit skäligt att afgifva särskild proposition i detta ämne.
Detta hindrar emellertid icke Riksdagen att, såsom ofta förut
skett, på enskild motionärs framställning besluta den läroverks-
utvidgning, som här är i fråga.
Jag yrkar fortfarande bifall till Herr Svenséns motion.
Herr Diss Olof Larsson: Jag håller här i min hand
Utskottets betänkande, hvaruti synes alldeles tydligt, att frågan
biifvit den 10 sistlidne Januari inför Kongl. Maj:t föredragen, men
dervid icke föranledt någon vidare åtgärd. Nu yttrade visserligen
den föregående talaren, att frågan hos Kongl. Maj:t förevarit sedan
den Kongl. propositionen om statsverkets tillstånd och behof redan
var afgitven; men detta håller val icke streck. Ty om han slår
upp den Kongl. propositionen och det dervid fogade statsrådsproto¬
kollet för ecklesiastikärenden, så skall han finna, att den är date*
Om anslag
till utvidgande
af elementar¬
läroverket i
Oskarshamn,
(Forts.)
N:o 3B.
30
Måndagen den 3 April, e. m.
Om anslag råd den 10 Januari, eller just den dag frågan om Oskarshamns
*af 'elementar- läroverk förevar. Att frågan verkligen blifvit pröfvad,. tyckes
'läroverket i således vara klart, ehuru utan tvifvel tillräckligt talande skäl
Oskarshamn, icke blifvit för densamma förebragta. Om nu Kongl. Maj:t utan
(Forts.) skal afslagit den gjorda framställningen, kunde det måhända vara
skäl att bifalla motionen. Men dä jag icke kan tro att detta
varit förhållandet, så, ehuru jag ej känner de skäl Kongl. Maj:t
egt för sitt afslag, måste jag likväl antaga, att det verkligen
funnits giltiga skäl, innan Kongl. Maj:t vidtagit denna åtgärd.
Och det är just derföre att jag ej känner de skäl, som föranledt
Kongl. Maj:t att afslå framställningen, som jag anser frågan be¬
finna sig i outredt skick. Såsom ett ytterligare bevis för att vi,
som icke tillhöra den ort, hvarom nu är fråga, icke kunna känna
alla förhållandena, kan anföras ett yttrande af en representant
från denna trakt. Han svarade nemligen pa Herr Hörnfeldts an¬
märkning om att för närvarande giltiga skäl för bifall till motio¬
nen icke funnos, att det finnes många skäl, som man icke kan
omtala. Men det är icke godt för oss att på grund af sådana skäl,
som man icke kan omtala, bifalla motionen, hvarföre jag fortfar
i mitt yrkande om bifall till Utskottets förslag.
Herr Gustaf Jonsson: Jag vill endast svara den siste
ärade talaren, att det verkligen kan finnas skäl, som man af grann¬
lagenhet icke kan omtala, såsom t. ex, att lärare kunna finnas,
som icke rätt väl fylla sin plats.
Herr Gumaelius: Man skulle här kunna erinra om ett
yttrande af en lärare i teologi vid ett af våra läroverk. Han
skulle lära sina lärjungar att bevisa Guds existens och omtalade
dervid alla bevis för Guds tillvaro. Sedan han gjort detta och
noga inskärpt bevisen i lärjungarnes minne, tilläde han: om tror
jag, att vi hafva anfört så många skäl, att, äfven om någon kättare
skulle slå omkull ett eller annat, tillräckligt många ändock återstå».
Detsamma tror jag till en viss grad kan sägas om denna sak.
Visserligen torde, såsom ett par talare från orten antydt, flera
skäl här kunna anföras för den ifrågavarande saken, men jag
hoppas, att den ärade representanten från Dalarne skall vid när¬
mare öfvervägande finna tillräckligt många vara anförda för bifall
till motionen.
Anledningen, hvarför jag begärde ordet, var ett yttrande från
norrlandsbänken, som jag icke gerna kan låta vara oemotsagdt,
och mot hvilket jag icke hört någon talare uppträda. Det yttrades,
att motionären kunde vänta till ett följande år, då han kunde
blifva i tillfälle att binda tillsammans ilera andra intressen och
derigenom gifva saken den styrka, att den kunde med makt taga
sig fram. Det är väl möjligt, att understundom så tillgår vid
riksdagarne, men det kan väl icke vara skäl att uppmana till
ett sådant förfarande; allraminst borde en statsutskottsledamot
Måndagen den B April, e. ni.
31
N:o 33.
lemna oss andra, i anslagsfrågor mindre förfarne, så direkta upp- ,0m andag
lysningar huru man bör tillvägaga för att vinna sitt mål, då en ^ efementa?
sak icke talar för sig sjelf. Bäst synes mig vara. att hvarje sak läroverket i
pröfvas efter sin egen beskaffenhet. Särskildt i jern vägsfrågor Oskarshamn.
har man nu, efter en sorglig erfarenhet, kommit derhän, att dylika (Forts.)
kombinationer af enskilda intressen nästan gjort det till en nödvän¬
dighet för de utanför stående att sluta försvarsförbund mot förenade
anspråk. Men äfven på andra hall kan man frambringa sådana
förderfliga sammansvärjningar genom att alltför länge säga nej
till hvad som i ett eller annat särskildt fall kan vara rätt och billigt.
Herr Broddn: Såsom gammal elementarlärare, tror jag mig
hafva någon kännedom om en sak sådan som denna. Jag har iakt¬
tagit, huru det vanligen går till, då ett läroverk vill göra sig be¬
rättigad! att uppflyttas från en lägre till en högre ordning. Het
har blifvit sagdt att ett tre-klassigt läroverk är ett oting och att
det ej tillfredsställer några skäliga fordringar på bildning. Härom
vill jag ej yttra mig mer än att ett läroverk af i fråga varande
ordning är otillfredsställande i den mån den ort, hvari det befinner
sig, är folkrik. Ett sådant läroverk, förlagdt i en stad med två
till tre tusen invånare, visar merendels tendens att höja sig öf¬
ver sin innehafvande ståndpunkt. Huruvida detta lyckas, beror
dels på den välvilja, hvarmed det af befolkningen omfattas, dels
på vederbörande lärares tillmötesgående mot det stigande bildnings-
behof, som i staden eller orten gifver sig tillkänna. Så har
förhållandet varit i Sköfde, sä i Lidköping. Befolkningen, som
fann sig otillfredsstäld med det tre-klassiga läroverket, sökte nem¬
ligen få ett fullständigare, och lärarne gingo allmänhetens önskan
till mötes genom att utöfver det i lag anbefälda måttet meddela sär¬
skild undervisning åt skolans mest försigkomna elever. Härigenom
bildade sig öfver den 3:dje klassen ämnet till en ny, en 4:de klass;
en eller ett par extra lärare erhöllos, och derpå söktes och vans *
den åsyftade uppfiyttningen. Men skulle deremot ett sådant nit
hos lärarne icke förefinnas — något som ingalunda behöfver inne¬
bära, att de för öfrigt sakna vederbörligt tjenstenit — är det klart
att läroverket svårligen kan komma utöfver den innevarande stånd¬
punkten.
Inseende omöjligheten att på stället erhålla undervisning ut¬
öfver det mått, som vid ett tre-klassigt läroverk i allmänhet kan
meddelas, föranlåtas de bildningssökande att från början begifva sig
till ett annat mera omfattande läroverk, med förbiseende af den
kostnad och de olägenheter, som med en sådan flyttning äro för¬
enade.
Men af allt detta följer icke, att en ort med föga besökt skola
icke behöfver fä ett utvidgad! läroverk; behofvet af ett sådant
föreskrifves nemligen af ortens folkmängd och afstånd från full¬
ständigare undervisningsanstalt. Således, då man anmärker, att
Oskarshamns läroverk under det senaste läsaret ej haft mer än
tf:o 33.
32
Måndagen den 3 April, e. ffi.
Om avslag 31 lärjungar, kan jag icke af denna omständighet draga den slut-
af 'elementar- sa^seni tillfälle till undervisning der icke behöfver beredas ut-
läroverket i öfver, hvad° som nu är att tillgå. Det anförda faktum bevisar
Oskarshamn, onekligen något, men bevisar icke obehöfligheten af ett fullständi-
(Forts.) gare läroverk; för beredandet af ett sådant talar kraftigt stadens
folkmängd af 4,500 personer.
Detta var den ena sidan af saken. Den andra utgöres af den
fråga, som tvenne ärade talare före mig vidrört, eller nemligen,
huruvida ett förslag, sådant som det föreliggande, borde af .Riks¬
dagen antagas, innan det blifvit af Kongl. Maj:t pröfvadt. För min
del anser jag den omständigheten, att frågan ej blifvit behand¬
lad af Kongl. Maj:t., icke innefatta giltigt skäl för afslag. Ty icke
lärer undersåtlig devotion fordra, att vi åt Kongl. Maj: t alltidöfver-
lemna initiativet till afhjelpandet af våra samhällsbekof. Eller
kunna vi väl tro att, derest Riksdagen för sin del lemnat bifall
till. en framställning, sådan som den nu ifrågavarande, innan Kongl.
Maj:t fatt taga densamma under ompröfning, Kongl. Maj:t skulle
känna sig på något sätt förbigången samt på denna grund mindre
benägen att lemna sin sanktion? För öfrigt, om mankill se saken
Mn pröfningens sida, så är det visserligen alltid Kongl. Maj:t
förbehållet att ytterst pröfva och afgöra, huruvida det ena eller andra
läroverket skall utvidgas utöfver dess närvarande verksamhets¬
område, men icke bör Riksdagen derföre underlåta att begagna sin
pröfningsrätt,. särdeles i en fråga sådan som den nu förevarande.
Ar det nemligen så, att inom en ort behofvet af en utvidgning af
skolväsendet stiger i samma mån befolkningen tillväxer, och har
det visat sig, att äfven i samhällen med ringare befolkning än
Oskarshamn en skola med fem klasser varit behöflig och verkat
med fördel, så vill det synas, som om Riksdagen skulle temligen
lätt , komma till rätta med ärendet och icke behöfva vänta, till dess
Kongl. Maj:t pröfvat saken, för att om densamma kunna bilda sig
el* tillförlitligt omdöme. Ofvertygad således att Riksdagen, utan
att afvakta Kongl. Maj:ts pröfning, kan och bör med frågan taga
den befattning, som Riksdagen tillkommer, tillåter jag mig att
yrka bifall till det som motionären, beträffande Oskarshamns läro¬
verk, yrkat.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det propositioner
gifvits dels på bifall till Utskottets hemställan och dels på yrkan¬
det att, . med afslag å nämnda hemställan, motionärens under öf-
verläggningen framstälda förslag måtte antagas, förklarade Herr
dalmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för den förra meningen. Som votering emellertid begärdes, blef i
anledning deraf en så lydande omröstningsproposition nu uppsatt,
justerad och anslagen:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 12:te punk¬
ten mom. a af utlåtandet N:o 22,
röstar Jaj
Den, det ej vill,
Måndagen den 3 April, e. m.
33
N:o 33.
röstar Nej;
Vinner Nej_, har Kammaren, med afslag ä Utskottets hem¬
ställan, beviljat 5,600 kronor såsom förhöjning i anslaget till lärare¬
löner vid lägre elementarläroverket i Oskarshamn, så att detta kan
till femklassigt utvidgas.
Omröstningen, i vanlig ordning verkstäld, visade 91 ja mot
45 nej; och haae således Utskottets hemställan bifallits.
Om anslag
till utvidgande
af elementar¬
läroverket i
Oskarshamn.
(Forts.)
Mom. b.
Utskottet hade i detta mom. tillstyrkt, att Friherre C. E. Focks
motion, N:o 98, innehållande det förslag, att Riksdagen för peda-
gogiens i Falköping uppflyttning till treklassigt elementarläroverk
skulle bevilja nödigt anslag till löner åt rektor, två ordinarie lä¬
rare samt lärare i gymnastik och säng, icke måtte af Riksdagen
bifallas.
Friherre C. E.. Fock yttrade: Jag har visserligen ingen anled¬
ning förmoda, att jag genom att nu yttra mig skall kunna vinna det
ändamål, som af mig åsyftats, men jag anhåller ändock att i största
korthet få anföra några skäl för min motion för att ådagalägga,
att den icke framkommit så utan all anledning. Lärjungarnes antal
vid Falköpings pedagogi har under de sista fem åren beständigt
ökats, dels till följd af folkmängdens tillväxt i sjelfva staden, som
nu räknar 2,100 invånare, således blott 800 mindre än i Wadstena,
och dels emedan den kringliggande bygdens mera välmående all¬
moge allt mer och mer skickar sina söner till pedagogien. Anta¬
let lärjungar uppgick sistlidne hösttermin till 44 och det oaktadt
1.8 lärjungar vårterminen förut lemnat läroverket. Till att under¬
visa alla dessa finnes nu blott en ordinarie lärare, biträdd af en
extra lärare, till arfvode åt hvilken anslag dock icke beviljas mer än
för ett år i sender. Följden af allt detta är, att, då den lilla kursen vid
pedagogien är genomgången, ynglingarne återgå till sina hem med
sa ringa kunskaper, att de blifva dem till nästan ingen nytta.
Jag ber äfven att få fästa uppmärksamheten på en omständighet,
som torde visa, att Falköpings samhälle hyser ett intresse för un¬
dervisningsväsendets befrämjande, som kanske icke är så alldeles
allmänt inom vårt land. För några år sedan väckte nemligen kon-
sistoriuni i Skara _ förhoppning ■ hos stadens invånare att deras
pedagogi skulle blifva uppflyttad till treklassigt elementarläroverk,
och genast uppbygde staden ett nytt skolhus, afsedt för ett så be-
skaffadt läroverk, med 4 större lärosalar, bostad åt rektor med
mera. Jag vill äfven nämna, att förlidet år uppfördes en folk-
skolebyggnad i stor skala, äfven ämnad att inrymma slöjdskola,
för hvilken senare skolas organiserande staden anslagit ett betyd¬
ligt årligt bidrag. För att dess undervisningsväsende skulle er¬
hålla likasom en anslutning, önskade nu staden, att dess pedagogi
skulle uppflyttas till ett treklassigt elementarläroverk. ° ö
Andra Hammarens Frat 1876. N:r 33.
3
N:o Ii3. 34 Måndagen den 3 April, e. in.
Falköping har således skolhus i ordning och en mängd lär¬
jungar, men stor brist på lärare. Det är denna brist jag genom
min motion åsyftat att få afhjelpt, och dertill erfordras ju inga
millioner, eller hundratusentals kronor, utan blott ett ringa anslag
som väl hvar och en, då ett godt mål dermed skulle uppnås, må¬
ste anse billigt. Emellertid har jag i friskt minne den diskussion
och votering, som nyss egde rum, och vill, då deraf synts framgå
att det största felet hos Herr Svenséns motion i Kammarens ögon
varit det att den icke blifvit af Kong! Maj:t framlagd, i anled¬
ning deraf icke framställa något yrkande med afseende a min nu
ifrågavarande motion, utan har jag anfört dessa fakta, blott för
att visa dess befogenhet.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll Utskottets hemställan.
Punkten 13.
Om understöd Till understöd åt högre skolor för qvinlig ungdom hade Kongl.
åt högre skolor ]y[aj:t äskat på ordinarie stat ett anslag af 40,000 kronor samt
'^mudom '1 dervid tillika föreslagit, att i afseende på de för åtnjutande af sä-
mujt om. un(jergtöd förut stadgade vilkor måtte vidtagas den förän¬
dring, att, i stället för hittills gällande föreskrift om maximibelop¬
pet af elevernas årsafgifter samt om frielever, måtte stadgas, att
elever till det antal, som af Kongl. Maj:t bestämdes, skulle i sko¬
lan erhålla undervisning dels kostnadsfritt och dels mot en års-
afgift, som icke finge öfverstiga 50 kronor, men bestämmandet af
årsafgifter för öfriga elever tillkomma vederbörande skolstyrelse;
och hade, i anledning af berörda nådiga framställning, Utskottet
hemstält,
att Riksdagen måtte på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts ifråga¬
varande förslag, att pii extra stat för liv 1877 anvisades ett anslag
af 4< 1,000 kronor att användas till understöd iit högre skolor för qvinlig
ungdom, med högst 3,000 kronor åt hvarje, under vilkor att elever
till det antal, som af Kongl. Maj:t bestämdes, i skolan erhölle under¬
visning, dels kostnadsfritt och dels mot en årsafgift, som icke linge
öfverstiga 50 kronor, med rättighet för vederbörande skolstyrelse
att fritt bestämma de öfriga elevernas årsafgifter; att årlig berättelse
afgåfves om skolans verksamhet; samt att skolan skulle vara un¬
derkastad den kontroll och de bestämmelser i ("ifrigt, som Kongl.
Maj:t kunde finna för godt att meddela.
Efter det uppläsning skett af denna hemställan, anförde
Herr Lundegård: Då jag, som bekant är, väckt en motion
i samma syfte som föreliggande Kongl. proposition, anhåller jag
vördsamt att med afseende-på de för ifrågavarande anslags erhål¬
lande stipulerade vilkor få yttra några ord.
Man kan visserligen icke vara Utskottet annat än tacksam
för det beredvilliga tillmötesgående föreliggande Kongl. proposition
35
N:o 33.
Måndagen den 3 April, e. m.
fått röna, och jag är viss om att, för den händelse Utskottets hem- Om understöd
ställan kommer att af Riksdagen bifallas, så att det för angifvet at^3/rr^for
ändamål afsedda anslaget kommer att utgå, detta beslut skall hel- 1 ZiqdZu
sas med mycken glädje af hvarje skolvän i vårt land. Men lika (Forts.)
viss jag är härom, lika viss är jag ock deruppå, att de vilkor, som
stipulerats för anslagets erhållande, icke skola i allmänhet mot¬
tagas med samma känslor, utan säkert komma många skolråd, i
synnerhet i skolor som vunnit någon utveckling och äro väl ord¬
nade, att fortfarande finna sig tveksamma om att anlita statsbidrag.
Att Utskottet funnit de i statsrådsprotokollet anförda skäl för dessa
för anslagets erhållande bestämda vilkor så nöjaktiga, att det der¬
vid icke ansett sig behöfva göra några erinringar eller tillägg,
hade måhända bort öfvertyga mig om dessa vilkors lämplighet; och
så hade också helt säkert skett, såvida jag icke sjelf egt någon
erfarenhet om de med dessa skolor sammanhängande frågor. Jag
har nemligen sjelf haft i uppdrag inseendet öfver en flickskola i
Landskrona och jag har fortfarande äran att vara tillsyningsman
öfver densamma. Det är derföre helt naturligt, att jag hyser in¬
tresse för denna skolas fortfarande bestånd och till föl jd deraf jem¬
väl önskar, att den skulle kunna komma i åtnjutande af stats¬
bidrag, om blott de vilkor, som derför äro bestämda, vore sådana,
att ett statsbidrag kunde begäras. Då årsafgifterna för skolan,
med fäst afseende på samhällsmedlemmames förmögenhetsvilkor,
blifvit satta temligen billigt, hafva hittills skolans inkomster
icke kunnat bestrida dess utgifter, hvarföre skolstyrelsen
mycket gerna skulle velat göra underdånig framställning till
Kongl. Maj:t om statsbidrag, såvida icke de föreskrifna tal¬
kören varit af den beskaffenhet att, med antagande af dem, sko¬
lan ej kunnat ega ekonomiskt bestånd. Om man nu kastar
en blick på föreliggande vilkor, må jag upprigtigt tillstå, att jag
fortfarande är lika tveksam och icke vet, huru det kan vara möj¬
ligt för eu dylik skola att under dessa vilkor begära statsbidrag.
Här synes af betänkandet, att Utskottet föreslagit årsafgifternas
nedsättning till femtio kronor. Men dä man på hösten vid läse¬
krets början skall uppgöra skolans stat, huru skall det blifva möj¬
ligt att uppgöra en tillförlitlig sådan, då man icke på förhand vet,
huru många elever Kongl. Maj:t behagar bestämma skola åtnjuta
undervisning för endast femtio kronor och huru många skola fä
åtnjuta fri undervisning. Det är ganska lätt att bestämma, Indi¬
ka som skola erhålla fri undervisning, men i ett mindre samhälle
är det icke så lätt att uppdraga eu gräns mellan dem, som äro i
de förmögenhetsvilkor, att de böra betala högsta afgiften eller den
mindre ä 50 kronor; och då härtill komma många omständighe¬
ter, som göra det nödvändigt, att afgifterna bestämmas olika ä
olika ställen, anser jag i sanning, att de föreslagna vilkoren icke
lämpa sig för alla skolor; hvarföre jag- för min del tror, att sko¬
lornas verkliga intressen skulle långt mera befrämjas, om alla
årsafgifters bestämmande fritt öfverlemnades till vederbörande kom-
N:o 38.
36
Måndagen den 8 April, e. in.
Om understöd
åt högre skolor
för qvinlig
ungdom.
muner och skolstyrelser, utan annat vilkor än att, derest statsan¬
slag begärdes, skolstyrelsen med afseende å bidragets belopp skulle
mottaga ett visst antal frielever. Blefve vilkoren sädana, sä tror
jag, att hvarje ordnad skola skulle kunna med glädje mottaga un¬
derstödet, enär det dä med visshet komme att bidraga till skolans
utveckling och fördel. Dä regeringen har pröfningsrätt och rätt
att granska inkomna handlingar samt kan efter omständigheterna
bevilja eller afslä begäran om statsunderstöd, sä inser jag icke,
att det kan vara någon fara uti att öfverlemna bestämningsrätten
i detta hänseende åt vederbörande skolstyrelse.
Pä grund häraf och då jag anser, att högre bildning tor qvin¬
lig ungdom skulle bäst befrämjas på detta sätt, så får jag föreslå
följande förändring i Utskottets förslag: «att Riksdagen mäKongl.
Majrts förevarande nådiga framställning på det sätt bifalla, att på
extra stat för år .1877 anvisas ett anslag af 40,000 kronor, att
användas till understöd åt högre skolor för qvinlig ungdom med
högst 3,000 kronor åt hvarje, under vilkor att elever till det an¬
tal, som af skolstyrelsen föreslås och af Kongl. Maj:t bestämmes,
i skolan erhålla kostnadsfri undervisning, med rättighet för ve¬
derbörande skolstyrelse att fritt bestämma de öffiga elevernas års-
afgitter; att årlig berättelse afgifves om skolans verksamhet; samt
att skolan skall vara underkastad den kontroll och de bestämmel¬
ser i öfrigt, som Kongl. Maj:t kan finna för godt att meddela.«
Jag anhåller vördsamt om proposition ä detta mitt yrkande.
Sedan öfver läggningen förklarats slutad och propositioner blif-
vit främst äkta såväl på bifall till Utskottets hemställan i oförän¬
drad! skick som ock på Herr Lundegärds yrkande, bifölls Utskot¬
tets hemställan oförändrad.
Punkterna 14—16: —
Blefvo likaledes bifallna.
Punkten 17:
Mom. a.
Bifölls.
Om understöd Efter föredragning af mom. b, hvaruti Utskottet, i enlighet
åt folhhogsko- med derom af Kongl. Maj:t afgifvet förslag, hemstält, att till un¬
derstöd åt folkhögskolor mätte på ordinarie stat anvisas ett förslags¬
anslag af 30,000 kronor, att utgå under de i Riksdagens skrifvelse
den 19 Maj lSto bestämda vilkor, lemnades ordet på begäran till
Herr Torp a di c, som anförde: Det är på en omständighet, som
står i sammanhang med ifrågavarande anslag, jag ber att få fästa
Kammarens uppmärksamhet; jag menar det sätt, hvarpå tillvaron af
detta anslag hittills blifvit offentliggjordt. Då jag under hösten
1874 hade äran att blifva utsedd till ordförande i den interims-
styrelse, som skulle söka ordna en folkhögskola i södra Kalmar
Måndagen den 3 April, e. in.
37 N:o 33.
län, så hade jag en osökt anledning att dervid taga reda på dels
anslagsbeloppet och dels vilkoren för dess åtnjutande. Helt natur¬
ligt var då — tycktes det mig — att, när det gälde anslag, som af
Riksdagen blifvit beviljadt, jag skulle söka få reda härpå i svensk
författningssamling. Men der kunde jag icke finna någon upplys¬
ning. Jag gick då till riksdagstrycket, så vidt jag hade tillgång
till detsamma, och der fick jag i 1874 års « Berättelse om hvad i
riket och dess styrelse sig tilldragit sedan sista riksdag* reda på,
att en .Kong! kungörelse i ämnet skulle hafva blifvit utfärdad
den 30 Maj 1873. Denna kungörelse fans dock icke intagen i
1873 års författningssamling. Temligen rådvill sökte jag nu in¬
hemta upplysning i saken hos enskilda personer, och fick då veta,
att i fråga varande kungörelse blifvit publicerad genom en cirku-
lärskrifvelse till Konungens Befallningshafvande i länen, samt att
offentliggörandet af berörda anslag, åtminstone inom Kalmar län,
skett genom intagande af notis om detsamma i de allmänna läns-
kiiiigörel serna. Nu synes det mig icke rätt lämpligt att på detta
sätt publicera ett af Riksdagen beviljadt anslag, utan torde så¬
dant ändamålsenligast ske genom att införa detsamma i svensk
författningssamling eller bihanget dertill.
Jag ber, att hvad jag nu nämnt icke må anses såsom något
slags klander. Jag liar endast velat omnämna de svårigheter, som
i antydda hänseendet förefinnas för den, som skall taga befattning
med bildandet af nya folkhögskolor, samt har för öfrigt intet annat
yrkande att framställa än bifall till Utskottets förslag.
0fverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter Kamma¬
ren biföll Utskottets hemställan.
1 Punkten 18 hade Utskottet yttrat sig öfver Herr P. Näs-
mans motion, N:o_ 90, i hvilken var föreslaget, att Riksdagen måtte
besluta, det hvarje skoldistrikt, som ville öka årslönen för lärare
eller lärarinna vid småskola frän 250 till 300 kronor, måtte ega
rätt att af statsmedel erhålla hälften eller 25 kronor för hvarje
sådan lönetillökning utöfver hvad det förut erhållit, med vilkor
att distriktet tillsköte en lika stor summa; och hade Utskottet be¬
träffande denna motion hemstält:
att densamma icke mätte till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda.
Efter uppläsning af nämnda hemställan, mot hvilken Herr
Sven Nilsson i Efveröd inom Utskottet anmält sin reservation, yttrade
Herr Näsman: Då jag tog mig friheten att väcka denna
motion, var det mig ingalunda obekant, att såväl 1874 som 1875
års Riksdagar beviljat förhöjning i här i fråga varande lärares och
lärarinnors minimilön. Vid 1874 års riksdag höjdes nemligen denna
lön frän 150 till 200 kronor, och vid sistlidna riksdag höjdes samma
lön ytterligare till 250 kronor. Detta synes vara det egentliga buf-
vudmotivet för Utskottet att tillstyrka afslag å min motion. Men
Om understöd
åt folkhögsko¬
lor.
(Forts.)
Ang. förhöj¬
ning i små-
skolelärares
löner.
N:o 33.
38
Måndagen den 3 April, e. m.
Ang. förhöj¬
ning i små-
skolelärares
löner.
(Forts.)
jag anser rättvisa och billighet fordra, att de skoldistrikt som vilja
öka årslönen för lärare och lärarinna vid småskola från 250 till
300 kronor, hvithet på många ställen redan skett, må ega rätt att
af statsmedel erhålla hälften, eller 25 kronor, för hvarje sådan löne-
tillökning.
Utskottet har anfört äfven en annan omständighet såsom skäl
för sitt afstyrkande af motionen, nemligen att några skärpta före¬
skrifter icke lilifvit gifna rörande dessa lärares och lärarinnors
kompetensvilkor. Jag tror likväl icke, att man i det afseendet
får ställa allt för störa fordringar på dem med den lön de nu
innehafva.
Med anledning af hvad jag nu yttrat får jag yrka afslag ä
Utskottets hemställan och bifall till det förslag, jag uti min mo¬
tion afgifvit.
Herr Lars Ers sou i Wik: Ehuru jag tillhör dem, som i
alla möjliga hänseenden vilja spara på statens medel, kan jag dock
icke vara med om att göra det i det fall, hvarom nu är fråga;
och om man besinnar, hvilken liten aflöning dessa lärare och lä¬
rarinnor hafva, så kan man ej gerna annat än fullkomligt gilla
det förslag, Herr Näsman uti ifrågavarande hänseende framstält.
Jag vill förklara, att jag alltid, dä det varit fråga om beviljande
af anslag ej blott till småskolan utan äfven till den egentliga folk¬
skolan, röstat för sådana anslag, och jag kommer att fortfarande
göra det, ända tills lärarne erhållit den aflöning de förtjena.
Herr Näsman säger i början af sin motion, att »småskolorna
hafva en särdeles stor vigt och betydelse, såsom nödvändiga un¬
derlag för den egentliga folkskolan, såvida eljest denna senare skall
i någon väsentligare mån kunna uppfylla sin bestämmelse»; —
och detta påstående kan svårligen bestridas; ock då sä är, bör man
också se till, att lärarne och lärarinnorna vid dessa småskolor
blifva så aflönade, att de kunna reda sig på sin lön. Och ingen
lärer väl vilja påstå, att 250 kronor utgöra eu skälig lön åt lärarne
och lärarinnorna vid våra småbarnsskolor i en tid, då man får
gifva en dräng en lika stor lön och kosten dessutom. Deras nuva¬
rande ställning är sålunda sämre än en drängs. Emellertid måste
de, då de omöjligen kunna existera på den lön, de nu åtnjuta,
söka binäringar för att kunna uppehålla sig, hvithet förhållande
medför ett stort men för skolan.
Då nu Stats-Utskottet först och denna Kammare sedan varit
så generösa i fråga om anslag till elementarläroverken, för att icke
tala om universiteten, sä vill jag hoppas, att Kammaren också be¬
hjerta!' dessa lärares och lärarinnors ställning och sålunda bevil¬
jar dem den löneförhöjning, Herr Näsman föreslagit, och jag vill
derföre yrka, att Kammaren måtte, med afslag ä Utskottets hem¬
ställan, bifalla den i ämnet väckta motionen.
Herr Uhr: De motiv Utskottet anför för sitt afstyrkande
39
N:o 33.
Måndagen den 3 April, e. m.
af Herr Näsmans motion, finner jag vara af den beskaffenhet, att
de, efter min åsigt, tala för bifall till densamma.
Utskottet säger sålunda, att lärare och lärarinna vid små¬
skolorna redan fått »betydliga lönetillökningar». Det är sant,
att de fått löneförhöjning, men »betydlig» var den visst icke, ty
de erhöllo vid 1874 års riksdag 50 kronors förhöjning och vid
sistlidet års riksdag lika mycket. Strax derefter medgifver också
Utskottet, att »deras löneförmåner under nuvarande förhållanden
icke kunna sägas vara särdeles störa*. Detta är ju i sjelfva' verket
ett erkännande deraf att lönen är för liten. Nu har åter en motion
kommit fram i syfte att åstadkomma förhöjning, men Stats.Utskottet
säger, att någon förhöjning icke bör beviljas, emedan man ännu
ej kunnat iakttaga verkningarne af den förra förhöjningen. Ja
— det är derför att förhöjningen var för liten. £)en har icke
kunnat verka, men gif mera, och verkningarne skola visa sig. Det
synes klart, att en lärare eller lärarinna icke kan kläda och föda
sig på 250 kronor om året.
Vidare anför Utskottet, att inga »skärpta föreskrifter blifvit
gifna rörande meranämnda lärares och lärarinnors kompetens vilkor»
och att derföre ingen förhöjning bör ifrågakomma. Gif dem först
ordentlig lön och säg sedan: Ni skall ega den och den skicklig¬
heten !
_ Jag kan icke annat än på det högsta tillstyrka bifall till
motionen.
Herr Malmberg: Utan tvifvel bilda småskolorna grundvalen
till den egentliga folkskolan. Den förutan skulle folkskolan icke
kunna till fullo motsvara sin bestämmelse. Småskolorna hafva
således en ganska vigtig uppgift, och det torde ej kunna förnekas,
att den nuvarande lönen, 250 kronor, är otillräcklig för dessa
småskolors lärare och lärarinnor. 8 månaders arbete synes vara
värdt en mera anständig aflöning, och det är af största vigt att
äfven med någon uppoffring af staten söka i någon män afhjelpa
detta missförhållande. Och då vid förliden riksdag inom denna
Kammare visade sig en liflig önskan att understödja småskolorna,
så hoppas jag, att Kammaren skall bifalla hvad motionären yrkat.
Jag yrkar afslag å Utskottets förslag och bifall till Herr Näsmans
motion.
Häruti förenade sig Hen’ Pehr Nilsson i Wittjerf.
Grefve Björnstjerna: .lag har mycket litet att till-
lägga efter de anföranden, som redan hållits. 1 min tanke tala
de skäl, Stats-Utskottet anfört mot bifall till motionen, tvärtom kraf¬
tigt .för bifall till densamma. När Utskottet upplyser, att lönen
för lärare och lärarinnor vid småskolorna småningom blifvit böjd
från 150 till hela 250 kronor, samt att Utskottet ej vill gå vidare,
då förefaller det verkligen bebo Iligt att Riksdagen tager saken
Ang. förhöj¬
ning af srnä-
slcolelcirares
löner.
(Forts.)
N:o 33.
40
Ang. förhöja
ning i små-
skolelärares
löner.
(Forts.)
Måndagen den 3 April, e. ni.
om hand och gar motionärens önskan till mötes. Vill man hafva
skickliga lärare, så må man åtminstone se till, att lönevilkoren
icke äro så små, att dessa tjensteman nära nog måste svälta.
För min del känner jag få personer med nyttigare verksamhet än
Sst dessa folkskolelärare inom deras anspråkslösa verkningskrets.
ätte staten då omhulda dem på annat och bättre sätt än hittills.
Jag vet mycket väl, att man skall invända, det för samling arne
sjelfva böra aflöna sina folkskolelärare, icke staten. I händelse
— säger man — staten fortsätter såsom den börjat och möjligen
slutligen öfvertager hela folkskoleväsendet, då skola församlingarne
förlora allt intresse för saken och folkskolan i följd häraf förfalla,
hvaremot, om församlingarne sjelfva måste bekosta sina skolor,
intresset för dessa senare bättre bibehålies. _ Utgiften skulle således
verka som en sporre på sockenboarne. För min del kommer jag
till en alldeles motsatt slutsats. Man kan icke bestrida, att en
del församlingar redan äro så betungade genom utgifterna för folk¬
skolor, att — ifall en ytterligare utgift erfordras för skolans ut¬
veckling — intresset för undervisningens sak långt ifrån att lif-
vas, tvärtom skall slappas och slutligen förqväfvas. Församlingar
finnas, hvilka redan underhålla flera fasta och dessutom en mängd
små ambulatoriska skolor. Att lärarne i dessa sistnämnda måste
bättre än hittills tillgodoses, förefaller mig obestridligt, äfvensom
att församlingarne i sådant fall äro förtjenta af statens understöd.
Lika med flera föregående talare yrkar jag således bifall till Herr
Näsmans motion.
Hr Key: Jag vågar påstå mig vara icke blott en lika varm
vän som någon af folkskoleundervisningen utan äfven hafva åda¬
galagt detta, men likväl här kunna tillstyrka bifall till Stats¬
utskottets hemställan. Dä de tvenne sista liiksdagarne omedelbart
efter hvarandra hafva beredt en tillökning i de — jag medgifver
det —. visserligen icke stora lönerna för lärare och lärarinnor vid
småskolorna, anser jag det viil mycket begärdt att nu för tredje
gången, således tre är ä rad, höja detta anslag. Vi hafva ju ännu
omöjligen hunnit få någon erfarenhet om verkningarne af de två
föregående tillökningarne deri. Ar man en verklig vän af folkupp¬
lysning, och icke blott är det i ord och åthäfvor, så får man dess¬
utom icke förbise, att man ej befordrar densamma ensamt genom
penningar. Vi veta litet hvar, om vi vilja vara upprigtiga, huru
det går till med dessa lärarinnors anställning vid småskolorna. De
erhålla den efter en kurs af endast åtta till tio veckor; men att
nu, sedan de två år efter hvarandra fått förbättring i sina löner,
ytterligare höja dessa utan att på samma gång höja fordringarne
på deras kunskapsmått, detta måste ju vara alldeles origtigt. Dere¬
mot — har man väl skärpt kompetensvilkoren och dermed gifvit
det enda rätta uppslaget till en förbättrad folkundervisning, må
man sedan komma ånyo och begära bättre löner åt dessa lärare
och lärarinnor, det skall icke vara mig emot. Men med det kun-
41
N:o 33.
Måndagen den 3 April, e. m.
skapsmatt, som nu fordras af dem, anser jag dem vara tillräckligt
betalda åt staten med den lön de redan hafva. Som det nu är gär
mangen tjensteflicka med endast vanlig f Jkskolebildning. men na-
got mer än vanlig fattningsgåfva och tlit lättvindigt nog på några
veckor genom denna korta kurs och far derefter en lön dubbelt så
stor, som den hon kunde påräkna som enskild tjenare. Jag anser
således, att, innan man förbättrar dessa undervisares lönevilkor
man törst bör ställa större fordringar på deras kunskaper.
f öfverensstämmelse med hvad jag nu yttrat yrkar jag bifall
till Utskottets hemställan.
Ang. förhöj¬
ning i smä-
skolelärares
löner.
(Forts.)
Herr August Börjeson instämde med Herr Key.
Herr Grill: Jag kan icke neka, att jag anser motionärens
förslag bort förtjena ett bättre öde än att blifva af Stats-Utskottet
atstyrkt. Det förefaller mig, som om Utskottet äfven här följt den
princip, som Utskottet tycks hafva uppstält för sig, nemligen att
atsla alla anslag, som grunda sig på framställningar af enskilde
motionärer. Knappt torde väl någon ledamot i denna Kammare,
som äi bosatt pa landet, kunna neka, att den lön af 250 kronor, som
nu bestas dessa lärare och lärarinnor vid småskolorna, är alldeles
för ringa. Något vidare ordande härom torde derföre ej behöfvas.
Utskottet säger, att verkningarne af de förut skedda förhöjningarne
icke kunnat visa sig. Det linnes här blott tvenne «verkningar«:
antingen ° att innehafvare af dessa löner do af svält eller också
att de måste begära förbättring i sina lönevilkor. Jag har visser¬
ligen icke af statistiska uppgifter sett, att någon dött af svält,
men deremot hafva samtliga dessa lärare inom det valdistrikt, jag
representerar, hos mig begärt, att jag skulle vid riksdagen afgifva
en motion om anslag till förbättrande af deras löner. Att jag icke
villfarit deras önskan, har haft sin orsak deri, att jag visste, det
en fråga som denna nog i alla fall skulle komma fram här i Kam¬
maren. Herr Näsman har ock väckt motion i ämnet, och som jag
finner den i allo välgrundad, yrkar jag bifall till densamma och
af slag a Utskottets hemställan.
Herr Per Erik Andersson: Ingen lärer väl vilja be¬
strida, att ju icke småskolorna utgöra underlaget för hvad man i
allmänhet kallar folkundervisningen. Men då är det också nöd¬
vändigt, att de personer, som skolä meddela undervisningen i dessa
skolor, hafva så pass aflöning, att man på dem lian ställa åtmin¬
stone mattliga anspråk pa kunskap i deras yrke. Jag tillhör sjelf
en församling, som har många småskolor; men år från år ombytas
lärarne vid dem, emedan ds icke kunna reda sig på den obetydliga
lönen af 250 kronor och derföre måste vända sig åt andra håll,
der do erhålla en både lättare och bättre utkomst.
Jag anhåller om bifall till motionen och afslag å Utskottets
hemställan.
Andra Kammarem Frat. 1876. Ko 33,
4
N:o 33.
42
Ang. förhöj
ning i små
skolelärares
löner.
Måndagen ilen 3 April, e. in.
Herr Strömberg: Här halva sa mänga gona skal anförts
för bifall till llerr Näsmans förevarande motion, att jag icke kan
hafva mycket att tillägga. ■ , ,
En ärad talare midt emot liar nämnt, hurusom Riksdagen redan
tvenne gånger höjt anslaget till småskolelärares aflöning. Mine
herrar! hitom oss då nu tillämpa den gamla satsen, att tre ting
äro goda och ånyo höja den ringa ahöningen åt dessa tjenare och
tjenarinnor. , „ ,, 0
' Man säger, att den undervisningskurs de hafva att genomgå
endast varar nagra veckor, tåg tillåter nog dock lasm uppmäik*
samheten uppå, att dessa veckor återkomma minst under tvenne ar
i de undervisningsanstalter, som numera linnas upprättade för detta
ändamål. . .
Vidare har man jomfört dessa lärarinnor och den lön de halva
med tjenarinnorna i hemmen, en jemförelse, som tvifvelsutan maste
utfalla till de senares fördel, om man besinnar att dessa i de hem,
der de äro anstälda, hak a sitt fullkomliga underhåll en för¬
mån, som deremot icke kommer lärarinnorna tnl godo. is,,i kai-
till kommer, såsom också redan ar anmärkt, att den uxiuoivisning,
som af dem fordras, är i allra högsta grad väsentlig och grund¬
läggande för folkskolan och för den bildning, som der meddelas,
sä synes allt skal vara för handen att bilinie motionärens fram¬
ställning och afstå Utskottets förslag. Jag yrkar bifall till Herr
Näsmans motion.
I Herr Strömbergs yttrande instämde Herr Johannes Anders¬
son i Knarrevik.
Herr Ekman: Jag finner det ganska finurligt, att någon
söker försvara Utskottets förslag, men jag tror, att, om jag frågar
den värde utskottsledamoten på samvetet, om han skulle önska, att
motionärens framställning bilalies, jag dä erhölie ett jakande svar.
Här hafva framdragits så mänga skål, som tala för bilar! till
motionen, att jag icke har något vidare att tillägga, utan ber en¬
dast att få instämma med dem, som yrkat bifall till motionen och
utslag å Utskottets hemställan.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de meningar, som under
densamma förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner dels på
bifall till Utskottets hemställan och dels'pa yrkandet, att, med ai-
slao- å berörda hemställan, det i motionen framlagda förslag matte
antagas. Herr Talmannen ansåg den senare af dessa propositio¬
ner hafva blifvit med öivervägande ja ha sv ar ad. men som vTotering
begärdes, skedde alltså uppsättning, justering och anslag af en sa
lydande voteringsproposition:
Hen som, med afslag å Stats-Utskottets hemställan 11» punk-
43
N:o 33.
Måndagen den 3 April, e. m.
ten af utlåtandet N:o 22, bifaller det förslag, som innefattas i Herr Ang. furlwj-
Näsmans motion, N:o 90, *Märares
röstar J a 5 löner.
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, liar Kammaren bifallit Utskottets hemställan.
Röstsedlarne afgåfvos; och betans vid deras sammanräkning,
att 54 ledamöter röstat ja mot 62, som röstat nej, i följd hvaraf
Utskottets hemställan bifallits.
Sedan utgången af omröstningen för Kammaren tillkännagif-
vits, anmäldes reservation mot det sålunda fattade beslutet af
Herrar Lars Ersson i AVik och Lind. i
I anseende till den långt framskridna tiden afbröts nu före¬
dragningen af det föreliggande utlåtandet, för att i stället fort¬
sättas i Kammarens nästa sammanträde.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes:
Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 3, angående stämpel-
pappers-afgiften; samt
Andra Kammarens Enskilda Utskotts utlåtande N:o 33, an¬
gående vissa städers indelning i valkretsar.
Dessa ärenden skulle sättas främst å den föredragningslista,
som för nästa sammanträde komme att upprättas.
§ 3.
Herr J. G. Jansson i Hemmarö erhöll, på begäran, 12 dagars
ledighet från riksdagsgöromalen, räknaclt tran och med den 7 i
denna månad.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. °/_5 11 e. m.
In fidem
Gustaf Westdahl.