RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1876. Andra Kammaren. N:o 28.
Lördagen den 18 Mars 1870.
Kl. 7 e. m.
fortsattes det på förmiddagen iiållna sammanträde.
§ A
Justerades protokollsutdrag rörande åtskilliga under gårdagens
sammanträden fattade beslut.
§ 2.
Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 24, i anledning af väckta
motioner angående förändring i gällande stadganden, rörande prestval
samt val af folkskolelärare, klockare, organist och annan kyrkobetjening.
I punkten 1 hade Utskottet hemstält, att Herr J. Smedbergs
motion, N:o 10, i hvad den afsåg en anhållan hos Kongl. Maj:t, att
Kongl. Maj:t täcktes, med ändring af Kongl. förordningen om prest¬
val den 1 April 1843, i nåder förordna, att rösträtt vid dylikt val,
så väl för jordbruks- som andra fastigheter, hvilkas innehafvande en¬
ligt ofvan nämnda förordning berättigade till deltagande i valet, skulle
utgöras efter fastigheternas taxeringsvärde och desamma i enlighet
dermed åsätta fyrktal, ej måtte till någon åtgärd å Rikdagens sida för¬
anleda.
I anledning af denna hemställan anförde
Herr Smedberg: Jag har icke begärt ordet i afsigt att göra
något yrkande om ändring i Utskottets förslag, ty, såsom förhållan¬
dena nu äro, har väl Utskottet icke kunnat komma till något annat
resultat än det gjort; men jag ber att med några ord få redogöra för
orsaken, hvarför jag väckt denna min motion.
Jag var med redan vid riksdagen 1865—1866, då Rikets Ständer
hos Kongl. Maj:t anhöllo om förändring i grunderna för rösträtt vid
prestval; och då ingen förordning i sådant syfte sedermera under
loppet af 10 år hörts af, så trodde jag, att Kongl. Maj:t icke fäst
afseende vid Rikets Ständers begäran, utan låtit frågan förfalla eller,
Andra Kammarens Prot. 1876. N:o 28. 1
Om ändring i
stadgandena
rörande
prestval.
N:o 28.
2
Lördagen den 18 Mars, e. ni.
Om ändring i som man säger, lågt den till handlingarne. Emellertid, sedan jag
stadgandena s]iref qoP jnlemnade min motion, har jag dels af justitieombudsman-
prestwi nens berättelse och dels af Utskottets med anledning af motionen
(Forts.) afgifna yttrande funnit, att frågan hållits vid lif; att den varit remit¬
terad till samtliga domkapitlen och kyrkolagskomitén, återigen
varit före hos regeringen samt derifrån ytterligare remitterats till
domkapitlens utlåtande. Jag kan likväl icke underlåta att uttala mitt
missnöje öfver den långsamhet, hvarmed detta ärende bedrifves. Det
är ju icke fråga om annat än en förändring af röstgrunden från det
oefterrättliga hemmantalet till taxeringsvärdet, och då representationen
var ense om en sådan förändring, så tyckes det mig verkligen, att
regeringen bort kunna, utan att fråga sig för på så många ställen, ut¬
färda en författning i den önskade rigtningen. Ty förändringen kan
icke inverka på sökandenas rätt, och domkapitlen kunna derföre icke
hafva så mycket att säga, utan det är församlingarnes ensak. Då
emellertid så skett och frågan åter remitterats till domkapitlen, så
förmodar jag, att vi få vänta ännu i tio år på den önskade reformen,
och detta kan jag icke annat än högeligen beklaga.
Jag vill emellertid, som sagdt, icke påyrka någon ändring i Ut¬
skottets förslag, men jag har likväl en anmärkning att framställa mot
Utskottet. Jag hade nemligen gjort ett tillägg till min motion, deri
jag alternativt föreslagit, att en hvar, som deltager i presterskapets
aflöning, skall ega rösträtt vid prestval, dervid rösterna beräknas efter
lönebidraget, med en röst för hvarje en kronas afgift till presterskapets
aflöning.
Detta har Lag-Utskottet icke omnämnt i sitt utlåtande, förmodligen
af det skäl, att detta tillägg vid tryckningen af motionen kommit för
sig sjelft på tredje sidan. Hade Utskottet följt min handskrifna mo¬
tion, der tillägget kommer omedelbart efter (len öfriga delen af motio¬
nen, på samma sida, så hade detta måhända icke kommit att inträffa.
Jag har för öfrigt icke något yrkande att framställa, utan får
det väl bero vid hvad Utskottet sagt.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.
Blef jemväl bifallen.
§ 3.
Angående Förekom till behandling Lag-Utskottets utlåtande N:o 25, i an-
jaf mot domare ledning af vackt förslag om förklaring af gällande stadganden rörande
i httshåiismåi. mot domare i hushållsmål af allmän beskaffenhet.
Utskottet hade, i anledning af Herr Nils Petterssons i Runtorp
derom afgifna motion (N:o 14), uti förevarande utlåtande hemstält:
“att Riksdagen för sin del ville besluta en författning så lydande:
Lördagen den 18 Mars, e. m.
3
N:o 28.
Lagens stadgande i 13 kap. 1 § Rättegångsbalken, att domare är
jäfvig att handlägga mål, då lian eller hans skyldeman hafva i saken J
del, eger i hushållsmål af allmän beskaffenhet icke tillämpning.11
Mot detta förslag hade Herr Magnus Jonsson, hvilken, enligt
anteckning å utlåtandet, ansett motionen böra afslås, äfvensom Herrar
Grefve Sparre och von Oegerfélt inom Utskottet reserverat sig.
Sedan ärendet nu föredragits, begärdes ordet af
Herr Königsfeldt, som yttrade: För min del kan jag icke
godkänna det af Utskottet afgifna betänkande.
Förhållandet är nemligen, att, när Konungens Befallningshafvande
till domhafvanden remitterat ett ärende af ifrågavarande beskaffenhet,
som rörer en kommun, kallas jordegarne att sjelfve eller genom om¬
bud tillstädeskomma vid rätten för att i ärendet höras. Om nu dom¬
hafvanden sjelf är ojäfvig och uppropar målet till handläggning, kan
inträffa, att nämndemännen uppträda såsom ombud för de särskilda
socknarne eller för egen räkning föra talan, och följden skulle blifva
den, att ordföranden komme att sitta ensam i rätten. Dessutom kan
äfven domhafvanden vara jordegare inom kommunen och han skulle
genom nu föreslagna författning, derest denna blefvo lag, betagas
rättighet att sjelf föra talan för den jord, till hvilken han är egare.
Rå dessa grunder anser jag, att detta förslag är af beskaffenhet
att icke böra bifallas, hvadan jag får yrka afslag å Utskottets betän¬
kande.
Herr Nils Pettersson: Hvad den föregående talaren anmärkt
tror jag icke böra utgöra något hinder för bifall till Utskottets förslag.
Det torde väl ankomma på domhafvanden att tillse, det alltid ett till¬
räckligt antal nämndemän finnes att tillgå vid domstolen, så att rätten
i hvarje fäll är domför; och det anförda missförhållandet kan således,
efter min tanke, icke innefatta skäl till afslag å betänkandet.
En hvar, som något känner till denna sak, vet alltför väl, att
frågor om anläggning eller förändring af vägar inom de olika hära-
dena ofta förekomma och, om således, i fall af jäf för den ständige
domhafvanden eller nämndemännen, ojäfvig domstol skulle förordnas,
komme derigenom en betydlig tidsutdrägt och stora kostnader att för¬
orsakas. Jag tror derföre, att den föreslagna förändringen är både
behöflig och nyttig.
Dessutom eger ju i hushållsmål någon jäfaktighet icke rum för
Konungens Befallningshafvande; och deraf har icke försports någon
olägenhet.
Jag får yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Magnus Jonsson: Såsom de betänkandet vidfogade reser¬
vationer utvisa, har jag icke kunnat biträda den lagförändring, som
Utskottet föreslagit. Jag ber att nu få i korthet angifva de skäl,
som dervid varit för mig bestämmande. Såsom hvar och en vet,
Angående
eif mot domare
i hushållsmål.
(Forts.)
N:o 28.
4
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående
jäf mot domare,
i hus hål Is mai.
(Forts.)
finnes inom de norrländska länen en mängd större eller mindre floder,
som genomskära landet från öster till vester, öfver hvillca vatten¬
drag finnas många större broar anlagda, och på flera ställen fordras
nya broanläggningar.
Der man inom en socken eller ett härad beslutat sig för att före¬
taga en ny brobyggnad, ingår man alltid till Konungens Befallnings¬
hafvande med begäran om vidtagande af för ändamålet nödiga under¬
sökningar, hvarförutan ritningar och kostnadsförslag vidfogas. Konun¬
gens Befallningshafvande remitterar derefter saken till domaren, som
har att tillsammans med nämnden företaga ofvannämnda undersökning,
hvarvid såväl öfriga häradsboar som andra, hvilka möjligen kunna vara
i saken intresserade, lenmas tillfälle att yttra sig derom. Ganska
ofta händer det, att något fiottningsbolag åtager sig uppförandet af
brobyggnaden emot vissa vilkor, bland hvilka vanligen ingår det, att
socken- eller häradsboarne skola bidraga till byggnaden med dagsver¬
ken, timmer eller dylikt, äfvensom att de icke skola motsätta sig någon
förhöjning i broafgiften, der sådan kunde komma i fråga. Stundom
förbinda sig socken- eller häradsboarne att efter eu viss tids förlopp åter¬
taga brobyggnadsskyldigheten, i hvilket fäll de naturligtvis hafva stort
intresse af att brotaxan sättes så högt som möjligt. År det nu en
samvetsgrann domare och nämnd, som fått sig uppdraget denna utred¬
ning, måste de ju anse det såsom ett tvång att sitta och döma i egen
sak, eftersom äfven de måste anses hafva del i densamma, och härtill
kommer att, om de någon gång skulle vilja anföra ett och annat i
saken, de derifrån äro förhindrade. I min tanke vore det derföre
högeligen önskvärdt, att de personer, hvilka komma att såsom domare
eller medlemmar af nämnden handlägga ett dylikt ärende, icke på
något sätt vore i saken intresserade. Och detta anser jag vara så
mycket mera vigtigt, som densamma fördrar en så noggrann utredning
som möjligt. Ty man skall betänka, att kostnaderna för en sådan
broanläggning, som omnämnts, mången gång kunna uppgå till 40,000 å
80,000 kronor. Nu är att märka, att dessa kostnader tillkomma huf¬
vudsakligen för att åstadkomma lättnad uti flottningsarbete eller dylikt,
och då kostnadsförsluget endast upptager brobyggnaden, samt broafgif-
terna lämpas derefter, följer deraf, att de, som bo i närheten äfven¬
som de, hvilka äro i behof af att färdas öfver broar, få vidkännas
oskäligt höga broafgifter; hvilket förhållande icke skulle så ofta inträffa,
derest, såsom hitintills, ärendet linge behandlas af ojäfvig domare och
nämnd, som vid sakens behandling säkerligen skulle söka få utrönt,
huru stor kostnad nedlagts till lättnad af timmerflottningen samt hvad
som möjligen nedlagts i och för den allmänna samfärdselns behöriga
upprätthållande. För min del är jag af den öfvertygelsen, att de kost¬
nader, som förorsakas deraf att en ojäfvig domare och nämnd vid
dylika tillfällen måste tillkallas, rikligen ersättas genom den rättvisa,
som vinnes derigenom att saken får en opartisk och noggrann ut¬
redning.
På dessa ocli de af Ilerr Königsfeldt anförda skäl yrkar jag af-
slag å Utskottets framlagda förslag.
Lördagen den 18 Mars, e. m.
N:o 28.
Ilcrr Philipsson: Utskottet har genom att tillstyrka Herr Nils Angående
Petterssons motion sökt förekomma de olägenheter, som för närva- /*/
rande uppstå deraf, att domare städse förklara sig jäfvige att hand- * ^0rts.)
lägga mål af ifrågavarande beskaffenhet. Då domarens befattning
med dylika mål, åtminstone i de flesta fall, inskränker sig till att
vidtaga förberedande undersökningsålgärder, fann Utskottet sig icke
hafva det ringaste skäl att afstyrka motionen, helst Konungens Be¬
fallningshafvande genom uttrycklig föreskrift uti landshöfdinge-
iustruktionen, som tillägger dem domsrätt i sådana mål, förklarats
ojäfvige att handlägga målen utan afseende derå, att de kunna så¬
som enskilda personer anses hafva i saken del. Jag hemställer, huru¬
vida, på sätt föregående talare yrkat, det kan vara skäl att bibehålla
ett förhållande, som förorsakar så mycket men och så många olägen¬
heter för kommunerna. Lika väl som domaren kan Konungens Be¬
fallningshafvande ega någon jordpossession inom kommunen; men då
för denne senare något jäf icke förefinnes att endast af denna an¬
ledning handlägga ett liushållningsmål af allmän beskaffenhet, kan
jag icke inse, hvarföre det icke bör vara enahanda förhållande med
domaren, så framt icke han eller hans skyldeman kunna af sakens ut¬
gång vänta synnerlig nytta eller skada, i hvilket fall ju jäfsanlednm-
gen qvarstår. Samma skal, som tala för att den ene bör vara ojäfvig,
samma och ännu vigtigare skäl tala äfven för att den andre bör vara
det. På grund häraf yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr Svensén: Då vi icke ega någon representation för häradet,
så faller det af sig sjelf, att hvarje ekonomisk fråga, som rör häradet,
kominer under häradsrättens d. v. s domarens handläggning. Med
den erfarenhet jag har, får jag säga, att eu samvetsgrann domare,
då en fråga förekommer, som rör hela det härad, inom hvilket han
kan vara fastighetsegare, nästan alltid reqvirerar en ojäfvig domare
med uthärads nämnd. Detta förorsakar ofantliga kostnader, som mån¬
gen gång gå till tusentals kronor.
Den förändring, som här är ifrågasatt, anser jag derföre vara af
behofvet högeligen påkallad och särdeles nyttig, hvadan jag för min
del tillstyrker förslagets antagande.
Herr Dofsén: Till alla delar instämmande uti Herrar Königs-
feldts och Magnus Jonssons yttranden om olämpligheten af det före¬
liggande förslagets antagande, får jag, för min del, yrka afslag å Ut¬
skottets hemställan.
Herr Königsfeldt: Den ärade talaren på kalmarbänken, Herr
Nils Petersson, anförde, så vidt jag kunde uppfatta hans yttrande, så¬
som egentligt skäl för förslagets antagande, att nuvarande stadgande
förorsakade tidsutdrägt vid hit hörande ärendens handläggning. Jag
tror förhållandet vara det motsatta, åtminstone har jag funnit det
vara så i min praktik. Då ett ärende förekommer, deri nämnden är
jäfvig, reqvirerar jag genast en ojäfvig nämnd från annat håll. Skulle
jag icke göra detta och det visar sig, att hela nämnden vill tala i
N:o 28.
6
Lördagen den 18 Mars, e. m.
. saken, så måste jag ju uppskjuta ärendet till nästa ting, och det in-
jäf mot domare faUeJ. förgt ett halft fa efteråt.
t /lushallsmal. p, , ,
(Forts.) L» annan talare har yttrat, att domstolen endast vidtager för¬
beredande åtgärder; men domstolen består icke ensamt af ordföranden,
utan äfven af nämnden. Jag frågar då, huru domare och nämnd
skola kunna vidtaga några som helst åtgärder, då medlemmarne af
den senare sjelfve inför rätten uppträda såsom parter?
Hvad beträffar Herr Svenséns yttrande om de höga kostnaderna,
som kunde föranledas genom nuvarande stadgande, så tror jag, för
min del, att det icke är så farligt med dessa kostnader. Jag är nem¬
ligen öfvertygad, att de fleste domare i Sverige hafva ett eller flera
biträden, som äro så beskaffade, att de kunna hålla ting. Åtmin¬
stone har jag funnit, att i den trakt, der jag är bosatt, förhållandet
är sådant. Hvad mig sjelf beträffar, så begär jag, då ett mål af
ifrågavarande beskaffenhet förekommer, förordnande för min med¬
hjelpare att handlägga ärendet, och detta kostar sökanden icke mera
än 7 kronor. Hvad beträffar kostnaderna för den nämnd, jag reqvi-
rerar från närmaste tingslag, så uppgå de på sin höjd till omkring
100 kronor.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag fortfarande yrka
afslag å Utskottets ifrågavarande hemställan.
Herr Lasse Jönsson: I olikhet med den siste ärade talaren
anser jag deremot Lag-Utskottets hemställan uti föreliggande ut¬
låtande vara rätt välbetänkt och den föreslagna förändringen särdeles
behöflig. Ty många gånger inträffar det, att onödiga kostnader
ådragas ett samhälle, som nödgas reqvirera särskild nämnd och do¬
mare. Jag vill blott be att få anföra ett exempel, som fyrfaldiga
gånger förekommit inom det distrikt, jag representerar. Inom det
härad, jag tillhör, finnes nemligen, i likhet med hvad förhållandet är
på andra ställen, en brandstodsförening, uti hvilken så väl domaren
som medlemmarne af nämnden äro delegare. Nu har det liändt, att
tvister rörande nämnda förening uppkommit, hvilka varit af ytterst
obetydlig beskaffenhet. Men domaren så viil som nämnden hafva för¬
klarats jäfvige, och vi hafva derigenom sect oss nödsakade att för¬
skaffa oss domare och nämnd från annat håll. Detta har varit före-
nadt med ganska stora kostnader, som skulle kunna undvikas, om man
antoge förslaget om den obetydliga lagförändring, som Utskottet uti
föreliggande utlåtande tillstyrkt.
För min del yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.
Herr Clairfelt: Af samma skäl, som Herr Philipsson anförde,
och då Konungens Befallningshafvande genom landhöfclinge-instruk-
tionen af år 1855 förklarats ojäfvige att handlägga mål af ifråga¬
varande beskaffenhet utan afseende derå, att de möjligen kunde hafva
i saken del, kan jag icke finna annat, än att Utskottets uppfattning
af frågan är rigtig. De jäf, som skulle kunna uppkomma för domare
att handlägga dylika mål, äro af så ringa betydenhet, att det icke
gerna kan sägas, att han hade att vänta “synnerlig* nytta eller skada
Lördagen den 18 Mars, e. m. 7 N:0 28.
af målets utgång, hvilket dock fordras för att jäf skall ega rum. Dess- Ångande
utom komme, såsom ock en föregående talare påpekat, kommunerna
att drabbas af rätt betydliga kostnader, derest särskild domare ocb (F0rts.)
nämnd måste förordnas att handlägga målet. Det är icke gifvet, att
man öfverallt har det så lyckligt stäldt, som den ärade domhafvanden
i Vesterdalarne, hvilken har eget biträde, som kan törordnas i hans
ställe, äfvensom en nära boende nämnd, som vid ifrågavarande fall
kan anlitas. Jag tror derföre, att Utskottet på ett lyckligt sätt löst
frågan; och då man i detta hänseende bör se både på de kostnader,
som med lagens nuvarande tillämpning måste drabba kommunerna,
och på den fara, som skulle ligga deri, att eu domare, ehuru särskildt
intresserad i eu fråga, får deltaga i densammas handläggning, anser
jag för min del denna fara vara så obetydlig, att kostnaderna höra i
främsta rummet tagas i betraktande. På grund häraf instämmer jag
i Utskottets förslag.
Häruti instämde Herrar Fredricson och Jolmn Jönsson.
Herr Hjelm: Sedan jag begärde ordet, har Herr Clairfelt yttrat
ungefärligen hvad jag ämnat säga. Men då jag nu fått ordet, ber
jag att få fästa uppmärksamheten på hvad en representant på dala-
bänken yttrat derom, att de kostnader, som kunde föranledas, genom
ifrågavarande stadgande, icke vore så stora. I Norrland åtminstone,
med dess vidsträckta härad, blifva kostnaderna ganska betydliga, då
vid vissa tillfällen nämnd måste tagas från annat härad. Det blef\e
alltså för sådana orter åtminstone särdeles fördelaktigt, om det för¬
slag, Lag-Utskottet här tillstyrkt, blefve lag. Icke heller tror jag vi
behöfva befara, att domarena icke blefve opartiske, äfven om de vore
i besittning af egendomar inom häradet eller kommunen, som en fiåga
berörer.
Hvad sedermera beträffar Herr Magnus Jonssons yttrande, i hvil-
ket han — så vidt jag rätt uppfattade detsamma — jemte fram¬
hållande af de följder förslagets antagande, enligt hans förmenande,
skulle medföra, uppgaf, att broafgifterna i Norrland skulle blifva så
höga, så tillåter jag mig särskildt upplysa, att norr om Stockholm
dylika broafgifter ej på något ställe äro så höga, soni . der han
bor: och icke tror jag, att Kammaren bör låta denna broafgift inverka
på sitt beslut i föeeliggande frågan, synnerligen som. det är lands-
höfdingeembetena, som stadfästa broafgifterna, der de ifrågakomma.
Jag anhåller för min del om bifall till Utskottets hemställan.
Herr Torpadie: Jag anhåller endast att till alla delar få in¬
stämma uti hvad Herr Clairfelt yttrat.
På sätt Kammaren af Lag-Utskottets föreliggande utlåtande be¬
hagade inhemta, har det kommit till Utskottets kännedom, att ifråga¬
varande lagstadgancle redan nu på olika ställen utgör föremål lör
olika tillämpning. . .
Jag kan sålunda icke finna annat, än att Lag-Utskottet i sm
åsigt haft fullkomligt rätt. Till dessa skäl vill jag äfven lägga, att
N:o 28.
8 Lördagen den 18 Mars, e. m.
Äl, S0t w iär lagStiftTg’ och att det derföre
» hushalhmål 1(?.ke ar aU utsträcka det längre, an hvad som är högst nöd-
(Forts.) vändigt. Äfven jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Överläggningen var slutad. Efter upptagande af de yrkanden,
som under densamma blifvit framstälda, gaf Herr Talmannen, enligt
dem, propositioner på så väl bifall som afslag samt förklarade sig
anse röstöfvervigt förefinnas för den förstnämnda meningen. Som
votei ing likväl begärdes, skedde i anledning deraf uppsättning, justering
och anslag af en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i utlåtandet N:o 25,
rostar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.
Omröstningen, i vanlig ordning vorkstäld, visade 101 ja mot .21
nej; varande alltså Utskottets hemställan bifallen.
§ 4.
Angående
utsträckning af
expropria¬
tionsrätten.
Skedde föredragning af Lag-Utskottets utlåtande N:o 2(1, i an-
ledning af väckt förslag om förändrad lydelse af 1 § i gällande för-
ordning angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.
4 en af flen TVullenius inom första Kammaren afgifven motion
(N:o 13) var föreslaget, att Riksdagen för sin del ville besluta, att
nyssberorda paragraf skulle erhålla följande lydelse:
1 § “Der Konungen pröfvar nödigt, att jord, lägenhet eller sten¬
brott, som enskild man, menighet eller inrättning tillhör, begagnas
skall, antingen till rikets försvar, till jernväg, allmän väg, bro, hamn
eller lastningsplats, till torg eller gata i stad, till uttappning eller
, mS 11 ^ sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning,
till allman byggnad, till grustag, fyllnadsämne eller upplag, beläget
nara intill eller längre ifrån förestående allmänna företag, hvartill det
skall användas, jemte vägar härtill eller till dylikt allmänt behof, vare
egare pligtig att afstå hvad för ändamålet fordras;_____-
Och hade Utskottet, beträffande denna motion, på anförda skäl
hemstalt:
att motionen icke måtte till någon åtgärd å Riksdagens sida
föranleda.
^ Mot nämnda hemställan voro inom Utskottet reservationer af-
gifna
9
N:o 28.
Lördagen den 18 Mars, e. m.
af Herr von Gegerfelt, med hvilken Herrar Asplund och Tho-
masson instämt, och som ansett expropriationsrätten böra genom lag-
förändring utsträckas i det syfte motionären föreslagit; samt
af Grefve Mörner, hvilken, ehuru instämmande i det slut, hvartill
Utskottet kommit, icke kunnat till alla delar gilla den i utlåtandet
begagnade motivering;
hvarjemte Herr Ehrenborg lätit anteckna, att han icke deltagit
uti den slutliga behandlingen af motionen i Utskottet.
Rörande denna fråga yttrade nu
Herr Thomasson: Expropriationslagen hvilar på eii afvikelse
från den grundsats om eganderättens okränkbarhet, som i öfrig t genom¬
går hela vår lagstiftning. Den är en undantagslag och hör följakt¬
ligen restriktivt tolkas. Den enskilda eganderätten bör vika endast
för så vidt sådant är nödvändigt för möjligheten af ett allmännyttigt
företag. Ordalydelsen af första paragrafen i nämnda lag, som be¬
stämmer hvad som må exproprieras, är också affattad i öfverensstäm¬
melse med denna begränsning. Detta stadgande innehåller sålunda
att, “der Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som en¬
skild man, menighet eller inrättning tillhörer, begagnas skall antingen
till rikets försvar, till allmän väg, bro, hamn, till allmän byggnad eller
dylikt allmänt behof, vare egare pligtig att afstå hvad för ändamålet
fordras.“ Det heter ej till anläggning af väg etc., endast till väg,
sålunda blott hvad som är oundgängligen nödigt för sakens utförande.
Nu vet jag väl, att i verkligheten så tillgår, att en sökande tillätes
expropriera icke blott hvad som är nödvändigt för den fysiska möj¬
ligheten af det tillämnade företaget, utan ock åtskilligt annat. Lika¬
så har Kongl. Maj:t genom ett nådigt bref af 1855 anbefalt sina
Befallningshafvande i åtskilliga län att tillämpa expropriationslagen ej
allenast på sjelfva jordområdet för jernvägen, utan äfven på sådana
intägter af grusbackar, stenbrott samt utmål för mindre tillfälliga
kör- och gångvägar m. m., som för arbetets utförande anses behöf-
ligt; men jag vågar betvifla, huruvida ett sådant medgifvande öfver-
enstämmer med en rigtig lagtolkning, eller om hvilken departements¬
chef som helst skulle hafva kontrasignera! ett dylikt Kongl. bref.
I allt fall vill jag icke genom att instämma i Utskottets förslag
uppmuntra till eu fortsatt, enligt min tanke för vidsträckt lagtolkning,
men da jag å andra sidan finner behöfligt, att ett sådant tillägg till
expropriationslagen, som motionären önskat, kommer till stånd,
blifver mitt yrkande, att frågan till Utskottet återremitteras, på det
att Utskottet må blifva i tillfälle att framlägga ett förslag i sådan
syftning.
Herr Ehrenborg: Jag ber blott att få tillkännagifva, att jag
deltagit i ärendets törsta behandling inom Utskottet och då i hufvud-
saken understödde motionärens förslag, men att jag ej var närvarande
vid beslutets fattande, hvilket skedde med den ringa majoriteten af
Angående
utsträckning af
expropria¬
tionsrätten.
(Forts.)
N:o 28.
10
Lördagen den J 8 Mars, e. rn.
Angående allenast 8 röster emot 6. Nu vill jag endast på de skäl reservanten
utsträckning af Herr von Gegerfelt samt Herr Thomasson anfört anhålla att få fram-
uomrättTn. ställa yrkande om ärendets återförvisning.
(Forts.)
Herr Löwenhielm: Då Kongl. förordningen den 14 April 1866,
efter mitt förmenande, endast afser förvärfvande af eganderätt till
jord eller lägenhet, som för allmänt behof erfordras, så kan jag icke
tolka detta stadgande på det sätt, att en jordegare skulle kunna, för-
pligtas att afstå hvad som erfordras af materialier för t. ex. en jern-
vägsanläggning, såsom sten eller grus eller mark till vägars anlägg¬
ning o. s. v. Utskottet har visserligen åberopat Kongl. Maj:ts nådiga
bref den 31 Januari 1855 till dess Befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs och Malmöhus län, hvarigenom för¬
ordnats, att i expropriationen för statens jern vägar skulle ingå “icke
allenast jordområdet för sjelfva jernvägen, utan äfven sådana intägter
af grusbackar, stenbrott samt utmål för mindre tillfälliga kör- och
gångvägar" m. m, som för arbetets utförande vore erforderligt. Detta
Kongl. bref utverkades af dåvarande chefen i Styrelsen för statens
jern vägsbyggnader och tillämpades vid jern vägsanläggningar inom det
länet. I flera år har jag varit anstäld hos denna styrelse samt haft
dess expropriationsaffärer om hand, och under denna tid har jag varit
i tillfälle erfara, att berörda Kongl. bref väl ansågs tillämpligt i fråga
om jernvägsanläggningar inom nämnda län, men att man icke vide
höra talas om det i fråga om sådana anläggningar i andra län, och
jag tror ej Kongl. Maj:t sedermera medgifvit hvarken Styrelsen för
statens jernvägsbyggnader eller enskilda jernvägsbolag en så vidsträckt
expropriationsrättighet. Jag hörde också af framstående jurister sägas,
att det statsråd, som koutrasignerat samma Kongl. bref, öfverskridit
sin befogenhet. Under sådana förhållanden, och då kostnaden för
jernvägsanläggningar i allmänhet skulle oskäligen stegras, om man icke
har utväg att genom expropriation vinna erforderligt materiel, eller
eger rätt att, så länge arbetet pågår, begagna den för materielets
framforslande nödiga mark, hvilken sedermera icke är för anlägg¬
ningen behöflig, och jag för en motsatt åsigt icke kan finna stöd uti
de Högsta Domstolens af Utskottet åberopade domar, får jag anhålla,
att utlåtandet varder till Utskottet återremitteradt, på det Utskottet
må blifva i tillfälle att om möjligt framlägga ett annorlunda formu-
leradt förslag till lagstiftning i ämnet, äu det motionären afgifvit,
hvilket jag icke kan till alla delar gilla.
Grefve Sparre: Denna fråga är mera betydelsefull, än man
vid ett hastigt påseende tror den vara, och kanske vigtigare, äu motio¬
nären sjelf anat. Att gifva dom, som vilja anlägga en jernväg, ovil¬
korlig rättighet att taga för anläggningen erforderligt grus, fyllnads-
ämne m. m. hvar som helst och till hvilken myckenhet som helst, tror
jag ej vara rigtigt. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på hela
vidden af en sådan rättighet. Jag antager t. ex., att eu socken har
ett grustag, hvilket ofta är af stort värde, enär, såsom kerrarne
torde veta, desamma mången gång äro mycket aflägse belägna och
Lördagen den 18 Mara, e. m.
11
N:o 28.
man derföre måste köra lång våg, ofta | mil. Detta grustag kunde Angående
vara tillräckligt för den socknen i många år, men en jernväg dragés u,siräcknimJ 4
fram. derstädes och sopar bort alltsammans; grustaget har försvunnit. exPrcpSia-
Detta ar en olägenhet, hvars vigt icke kan betvifias. Jag vill der- (Forts.)
före icke, såsom motionären, gifva jernvägsbolag obetingad rättighet
att taga dylika fyllnadsämnen hvar som helst. Men huru långt expro¬
priationsrätten i hvarje fall skall utsträckas, beror på Kougl. Maj:ts
pröfning, ty det är Kongl. Maj:t, som i enlighet med expropriations¬
lagen bestämmer hvilken jord som skall afstås för allmänt behof. Om
nu Kongl. Maj:t efter pröfning af förhållandena finner nödvändigt
och för ortens befolkning icke medförande alltför stor skada, att sådan
mark, hvarom nu är fråga, jemväl exproprieras, får jernvägsbolagets
styrelse, vid utredningen af sjelfva förslaget till jernvägsanläggningen,
taga denna sak i betraktande och begära, att dylik mark må i sam¬
manhang med den jord, som för sjelfva anläggningen är nödvändig,
få exproprieras. Och då Kongl. Maj:t förut meddelat sådant tillstånd,
torde det vara otvifvelaktigt, att en sådan begäran, om den verk¬
ligen har skäl för sig, icke afslås. Att Kongl. Maj:t har en sådan
uppfattning i denna fråga, synes af förutnämnda Kongl. bref af den
31 Januari 1855, och det kunde väl således icke vara skäl för Utskottet
att föreslå en förklaring af lagen i samma anda, som Kongl. Maj:t
redan gifvit, då ju Kongl. Maj:t är den ende, som har att tillämpa
denna lag. Skulle åter Kongl. Maj:t finna någon tvekan i det af¬
seende!, så har ju redan en framställning i ämnet blifvit till Kongl.
Maj:t ingifven af Styrelsen för statens jernvägsbyggnader, och om något
tillägg till lagen skulle anses nödvändigt för ändamålet, är jag öfver-
tygad, att Kongl. Maj:t dervid vidtager sådana mått och steg, att i
hvarje förekommande fall vederbörande menigheter må varda i saken
hörda och icke jernvägsbolagen tillåtas att borttaga de resurser, som
äro för en socken eller kommun nödvändiga eller af stort värde. En¬
ligt motionärens förslag skulle deremot bolagens rättighet i detta hän¬
seende vara ovilkorlig, och ett sådant medgifvande anser jag för min
del icke lämpligt.
Såsom herrarne veta, är jag oj synnerligen rädd för jernvägar,
men så långt vill jag icke gå, att jag beröfvar folket de rättigheter
eller de förmåner, de redan ega, och jag vill åtminstone, att en sådan
pröfning af förhållandena skall föregå, att de af mig påpekade olägen¬
heterna kunna förekommas.
Utskottets mening är således den, att då, så vidt nådiga brefvet
af den 31 Januari 1855 utvisar, Kongl. Maj:t tolkat den ifråga¬
varande paragrafen i hufvudsakligen samma syftning som motionären
önskat, någon åtgärd från representationens sida ej torde vara af
nöden, helst anledning ej saknas till det antagandet, att Kongl, Maj:t,
om lian i förekommande fall finner sig föranlåten att modifiera den
tolkning, nyssnämnda Kongl. bref angifver, kommer att göra den pro¬
position i ämnet, han kan finna nödig, i synnerhet som, såsom jag
redan nämnt, en framställning i frågan af jernvägsbygguadsstyrelsen
ligger hos Kougl. Maj:t. Då hafva vi utan tvifvel att motse en pro¬
position, till hvilken vi kunna hysa större förtroende, än om Utskottet,
N:o 28.
12
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående på grund af motionärens något ensidiga framställning, framstält ett
utsträckning af gådant.
expropna-
^(Forts.)”' Herr Bergius: I likhet med hvad åtskillige talare förut yttrat
ber jag att få tillkännagifva min åsigt vara den, att expropriations¬
lagen icke kan tolkas så vidsträckt, som Utskottet ansett. Stadgandena
i expropriationslagen kunna nemligen, efter mitt förmenande, endast
föranleda dertill, att sjelfva den mark, den grund, som behöfves för
något af de allmänna företag, som der finnas uppräknade, kan få ex¬
proprieras, men ingalunda att för en jernväg må exproprieras en fastig¬
het, för att derifrån hemta de materialier, såsom grus, sand, sten
m. m., som kunna anses behöfliga för det allmänna företaget. Här
är icke i främsta rummet fråga om hvad som är nyttigt, utan huru
nu gällande lag skall tolkas; hurudan författningen bur vara, blifver
eu fråga i andra rummet. Men om man, såsom jag, anser, att lagen
icke kan tolkas på det sätt Utskottet här gjort, kan jag naturligen
icke från nyttans synpunkt låta förleda mig till att tolka den på
annat sätt; och då ett bifall till Utskottets förslag skulle innebära ett
erkännande af eu lagtolkning, som jag anser vara fullkomligt ovigtig,
men en lag, hufvudsakligen i det syfte motionären föreslagit, synes
mig vara behöflig, så förenar jag mig med de herrar, hvilka yrkat
återremiss.
Herr Nils Pettersson: Det är förunderligt, att på samma
gång man visar en sådan ifver att besluta sig för jernvägars anlägg¬
ning både vidt och bredt, så vill man genom tolkning af lagen eller
förhindrande af lagstiftning i ämnet försvåra, om icke omöjliggöra
dessa anläggningar. Jag vågar nästan säga, att det är en sorglig sak,
att man icke, då jernvägar först började byggas, vidtog den åtgärden,
att låta kommuuerna sjelfva expropriera den jord, som behöfdes; deri¬
genom skulle utan tvifvel en ganska god inbesparing beredts staten,
och vi icke haft att kämpa mot de svårigheter, som nu möta. Det
är likväl icke värdt att tala om den snön, som föll i fjor, utan nu
få vi väl fortsätta på den en gång beträdda vägen och draga kost¬
naderna derför. Men om man nu vill söka tolka expropriationslagen
på det sätt, att man väl skulle ega tillstånd att från den enskilde
taga mark, der en jernväg skall gå fram, men icke de till densamma
nödiga materialier, grus och sand m. m., är, som jag nyss anmärkte,
mer än besynnerligt. Nu ville en del, att man skall i detta hänseende
vidtaga en förändring i lagen; af samma åsigt har äfven jag varit,
men inom Utskottet yppade sig härom sådana meningsskiljaktigheter,
att man icke kom till något resultat i detta fall. För öfrigt äro vi
ju en gång ense om, att det icke är så godt för Lag-Utskottet att
redigera lagparagrafer, som blifva passande. Men det synes mig vara
alldeles klart, att, om man endast tillämpar 1 g af expropriationslagen,
der det talas om jords eller lägenhets afstående till allmän byggnad
eller dylikt allmänt behof, ingenting kan ligga närmare till hands, än
att kalla äfven detta att taga grus m. m. allmänt behof. När nu
visat sig, att Kong!. Maj:t äfven förut tolkat lagen på detta sätt, vet
Lördagen den 18 Mars, e. m.
1,0
N:o 28.
jag icke, hvarföre man nu skall lägga hinder i vägen för att låta det
fortgå på samma sätt, så mycket hellre, som det ju i hvarje före¬
kommande fall är beroende af Kongl. Maj:ts pröfning af förhållandena,
bå mycket förtroende bör man hysa för Kongl. Maj:ts regering, att
man är förvissad om, att den icke skall tillåta expropriation, utan att
dessförinnan behofvet är till fullo styrkt.
Hvad beträflar den anmärkningen, att man ofta skulle nödgas
kora grus och sand långa vägar, kan väl detta icke bära sig, då det
icke finnes någon jernväg, eftersom det just, är en jernväg, som skall
anläggas. Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, utan yrkar
bifall till Utskottets förslag, öfvcrtygad, att en återremiss icke skulle
lända till det åsyftade resultatet att få en lagstiftning i denna del;
ty så mycket har jag hört, att tankarne inom Utskottet härom äro
ganska delade.
Ilerr Johan Jönsson: För min del må jag bekänna, att jag
har mig mindre bekant, i hvilken grad expropriation af jord m. m. i
stadssamhällena eger rum; men deremot vet jag, att, om denna ex¬
propriationsrätt på landet, och särskildt inom den kommun jag tillhör,
erliölle en större utsträckning, än den för närvarande har, så skulle
sådant komma att medföra de största vådor.
Inom nämnda kommun hafva vi blott ett enda ställe — ett berg
derifrån vi hemta vårt grus och från hvilket jemväl närgränsande
socknar fa af oss köpa sitt förråd. Om nu den vestra kustbanan
kommer att vidare utsträckas, och om rätt medgåfves att för blifvande
kustbanors behof expropriera nämnda ställe, så skulle det icke dröja
länge, innan tillgången toge slut; och om så skedde, vore förlusten
oersättlig, helst vi kanske finge färdas långa vägar, ja flera mil för
att hemta våra väglagningsämnen.
Jag kan således på detta skäl, och med förutseende att dylika
förhållanden komrne att inträffa äfven på andra orter, icke annat än
på det alka högsta vitsorda Lag-Utskottets förevarande hemställan,
till hvilken jag yrkar bifall.
Herr Berg: I den fråga, som nu föreligger, är det i viss mån
svart att yttra sig, ty här gäller det hufvudsakligen att tolka nuvarande
lags bestämmelser, och i detta hänseende anser jag, att det ej tillhör
Riksdagen, ännu mindre mig, att uttala något omdöme. Mig synes
emellertid, som om frågan, huru denna lag bör tillämpas, har ett
särskildt inflytande på huruvida ett nytt stadgande må anses af nöden.
Här har nemligen Lag-Utskottet utgått från den åsigt,, att enskilda
personel' eller allmänna bolag skulle ega rättighet att för anläggande
■fl en jernväg expropriera hvilken som helst i närheten eller möjligen
på långt afstånd belägen jord, som vore behöflig för fullbordande af
(lotta företag. För min enskilda del tror jag icke detta vara fullt
öfverensstämmande med nu varande lags mening, men ber dock att få
erinra, att detta är min åsigt och att jag icke vill påstå, att ju icke
Utskottet möjligen har lika rätt som jag. Då emellertid frågan nu
gäller hvad man bör sladga, torde det icke vara ur vägen att tillse,
Ang fiende
utsträckning af
expropria¬
tionsrätten,
(Forts.)
N:o 28.
14
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående
utsträckning c
expropria¬
tionsrätten,
(Forts.)
i hvilken mån och huru långt den enskildes rätt bör underordnas det
't allmänna. Om det å ena sidan kan vara rätt att, då man vill an¬
lägga en jernväg, som ju är ett allmännyttigt företag, Kong! Maj:t
meddelar tillåtelse att expropriera för ändamålet erforderlig jord,
månne det också derföre bör anses vara rätt att, om denna jernväg
behöfver anskaffa sand eller grus, som icke finnes inom dess område,
medgifva densamma rättighet att på 1, 2, 3 ja, kanske flera mils af¬
stånd expropriera en plats till grustag m. m., som för dess byggande
kan vara erforderligt? Jag tror, att, om man stadgade detta såsom en
rättighet i fråga om anläggning af kommunikationer, man skulle komma
att väl långt skrida in på den enskildes rätt. Det ligger i sakens
natur, att, om en kanal skall anläggas och i dess närhet finnes till¬
gång på grus, eller för en jernväg banan lägges så bred, att inom
dess område faller grustag, samt Kongl. Maj:t medgifver, att detta må
för ändamålet upplåtas, bolaget är berättigadt att tillgodogöra sig
dessa ämnen. Men om ett bolag i Småland — jag valde ett olyckligt
exempel, men jag vill fullfölja detsamma ■— skulle, på den grund att
intet grustag funnes att tillgå närmare än t. ex. i Upland, ega att
expropriera detta grustag för sin jernväg, så torde detta icke fullt
öfverensstämma med de föreställningar vi hafva om don enskildes rätt
gent emot det allmänna. Jag för min del tror derföre, att det icke
i fråga om jernvägsanläggningar och dylikt bör tillåtas den enskilde
att för grustag expropriera hvilken jord eller lägenhet som helst.
Ehuru jag ansett mig böra påpeka dessa förhållanden, har jag
dock i detta fall icke något förslag att framställa, utan yrkar bifall
till Utskottets hemställan, men ber på samma gång få i detta mitt
yrkande inlägga, att jag icke derföre instämmer i Utskottets motiv
såvidt deri antydes, att nuvarande lag skulle tillstädja jernvägs- eller
kanalbolag att, genom expropriation, lägga under sig hvilka grustag
som helst inom riket.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de meningar, som
derunder förekommit, gaf' Herr Talmannen propositioner dels på bifall
och dels på återremiss samt fann svaren hafva utfallit med öfver¬
vägande ja för den förra meningen. Votering begärdes och företogs,
enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd voteringsproposition,
lydande sålunda :
Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i utlåtandet N:o 2G,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren återförvisat utlåtandet.
Röstsedlarne sammanräknades och visade 99 ja mot 27 nej; i
följd hvaraf Utskottets hemställan bifallits.
Lördagen den 18 Mars,- e. m.
N:o 28.
15
§
Efter föredragning dernäst af Andra Kammarens Tredje Till¬
fälliga Utskotts utlåtande N:o 8 (i samlingen N:o 24), angående skrif¬
velse till Kongl. Maj:t med anhållan om författning rörande kostnads¬
ersättning för medellös svensk undersåtes sjukvård i Norge, blef samma
utlåtande af Kammaren bifallet; och skulle, jemlikt 68 § 8 mom.
Riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag af protokollet Med-
kammaren delgifvas.
§ 6.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets utlåtande N:o 40, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående afsöndring af jord från
f. d. pipare- och trumslagarebostället vid Uplands regemente Tibble
N:o 7.
§ 7.
Företogs till afgörande Stats-Utskottets utlåtande N:o 41, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående afsöndring af
jord från kronan tillhöriga hemmanen Greby i Forss socken af Söder¬
manlands län.
Uti berörda proposition (N:o 25) var förslaget, att Riksdagen
måtte för sin del medgifva, det ett å karta utmärkt jordstycke till
vidd af 10 qvadratref, 19 qvadratstänger måtte få från en af Fabrikö¬
ren C. O. Öberg på 20 år arrenderad lott af hemmanen Greby för
all tid utsöndras och åt bemälde Öberg samt fabrikören L. A. Nilsson
upplåtas, att åt dem användas till byggnadsplatser för verkstadslokaler
och arbetarebostäder vid deras filfabrik, mot vilkor, att årlig afgäld,
motsvarande afsöndringens andel i hemmanslottens nuvarande arrende
och öfriga utskylder, af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet i
författningsenlig ordning bestämdes att af jordens innehafvare, så länge
stamhemmanslotten vore utarrenderad, till arrendatorn deraf och der¬
efter till statsverket erläggas.
Utskottet, hvilket ansett den årliga afgälden för omförmälda jord¬
rymd böra bestämmas enligt föreskriften i Kongl. förordningen den 14
April 1866, angående jords eller lägenhets afträdande för allmänt be¬
hof, hade i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande framställning gjort
den hemställan,
“att Riksdagen måtte för sin del medgifva, att ifrågavarande jord¬
stycke till vidd af 10 qvadratref 19 qvadratstänger må från hemma¬
net Greby för alltid afsöndras och åt fabrikörerue C. 0. Öberg och
L. A. Nilsson upplåtas att af dem användas till byggnadsplatser för
verkstadslokaler och arbetarebostäder vid deras filfabrik mot vilkor att
årlig afgäld härför i penningar, ej understigande afsöndringens andel
i hemmanslottens nuvarande arrende och öfriga utskylder, bestämmes
i den ordning, Kongl. förordningen den 14 April 1866, angående jords
Avgående
afsöndring af
jord från
hemmanen
Greby.
N:o 28.
16
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Avgående
afsöndring af
jord från
hemmanen
Greby.
(Forts.)
eller lägenhets afstående för allmänt behof föreskrifver, samt att denna
afgäld af jordens innehafvare erlägges, så länge stamhemmanslotten
är utarrenderad, till arrendatorn deraf och sedan till statsverket.“
Efter uppläsning af detta förslag anförde
Chefen för Kongl. Finans-departementet, Herr Statsrådet Forssell:
Herr Talman! Minc Herrar! Om Stats-Utskottet med ledning af de för
utlåtandet använda motiv, i hvilka säges, att Utskottet “icke kunnat
underlåta att hysa betänkligheter mot afhändandet af statens egendom
för ändamål af enskild natur,“ hade kommit till den slutsats i afseende
å Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring af 10 qvadratrof 19
qvadratstänger från hemmanet Greby åt Fabrikörerne C. 0. Öberg och L.
A. Nilsson för användande till bygge adsplatser för verkstadslokaler och
arbetarebostäder vid deras filfabrik, att denna upplåtelse icke måtte
medgifvas, då hade jag, om än ett sådant alslag synts mig något
hårdt, egentligen icke haft mycket att säga. Det är i det hela eu
smakfråga, huruvida kronan kan och bör till sådana ändamål som det
ifrågavarande afstå sin egendom. Mig har det synts, som kronan icke
på bättre sätt kunde använda i frågavaraude jord än till understöd
för denna industriela anläggning, hvarföre jag ock velat dertill med¬
verka. Men nu har Stats-Utskottet alldeles icke varit så hårdt som
motiven antyda: det har kommit till den slutsatsen, att jorden borde
afstås, allenast icke på det sätt, Kongl. Maj:t föreslagit, utan i den
ordning Kongl. förordningen den 14 April 18(36, angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof, föreskrifver. Jag kan dock
icke finna, att det i afseende å vinsten för statsverket är någon så
väsentlig skillnad mellan hvad Kongl. Maj:t och hvad Utskottet före¬
slagit, att det senare har något företräde. Kong!. Maj:t har föreslagit,
att å den afsöndrade egolotten måtte åsättas en årlig afgäld, motsva¬
rande afsöndringens andel i hemmanlottens nuvarande arrende och
öfriga utskylder, och Stats-Utskottet har jemväl ansett, att en dylik
afgäld bör den afsöndrade egolotten åsättas. Men då Kongl. propo¬
sitionen innehåller, att afgälden efter vanliga grunder för dess åsät¬
tande borde bestämmas af Konungens Befallningshafvande i länet, har
Stats-Utskottet förestält sig, att denna afgäld skulle kunna åsättas i
den ordning Kongl. förordningen den 14 April 1866 bestämmer —
om fastställande af löseskilling d. v. s. antingen genom öfverens¬
kommelse eller af en expropriationsnämnd. Då det emellertid är
uppenbart, att det senare sättet, om det ens här kan tillämpas, inne¬
bär en vida större omgång, får jag hemställa, huruvida icke den af
Kongl. Maj:t föreslagna ordning för afgäldens bestämmande bör anses
rigtigare.
Herr O. B. Olsson: Jag har, för min del, icke inom Utskottet
delat den åsigt, Utskottet i frågan uttalat, utan kämpade derstädes
för den mening, att Kongl. Maj:ts proposition i denna del borde bi¬
fallas. Jag anser det nemligen icke löna mödan att för en så liten
jord rymd, hvarom här är fråga — utgörande icke ens 2 tunnland och
Lördagen den 18 Mars, e. ra.
17
N:o 28.
bestående af icke fullt 100 stänger åker, men för öfrigt stenbacke —
vidtaga ett så kostsamt experiment, som att tillämpa expropriations¬
lagen, hvarigenom komme att förorsakas betydligt större kostnader, än
hvad staten kan få för jordrymden. Det är mig visserligen icke obe¬
kant, att det är sökanden ensam, som måste vidkännas dessa kost¬
nader, men detta hindrar mig ej att ändock anse ett sådant förfarande
särdeles olämpligt. Jag vill dessutom erinra herrarne om, att redan
1860 fabriksidkare!! Munktell fick från Eskilstuna kungsladugård af¬
söndra ett jordstycke af omkring 2 tunnland, bestående hufvudsakligast
af åker och af större värde än den nu ifrågavarande jordrymden, och
detta utan expropriation och dermed förenade stora kostnader.
Min åsigt är för öfrigt den, att staten icke genom afsöndringen
gör någon förlust, utan tvärtom en betydlig vinst, derigenom att, i och
med utvecklingen af en större fabrik å det afsöndrade området, staten
får tillgodonjuta en bevillning af denna fabrik till vida större belopp
än den ifrågavarande afgälden.
Nu invändes i Utskottet mot min åsigt, att man icke borde låta
en enskild person få statens jord till underpris. Enligt Kongl. Maj:ts
förslag skulle det icke blifva till underpris, utan köparen skulle er¬
lägga årlig afgäld, motsvarande afsöndringens andel i hemmanslottens
nuvarande arrende och öfriga utskylder. Deremot invändes, att till
följd af penningens jemna fallande i värde staten ändock derpå skulle
förlora; men samma invändning gäller äfven mot en expropriation, ty,
antag att denna eger rum i år eller nästa år, några år senare skulle
jorden alltid hafva varit mera värd än vid tiden för expropriationen.
Härtill kommer äfven, att Riksdagen vid ett föregående tillfälle ut¬
talat den åsigt, att de statens jordlotter, som endast upptogo en mindre
areal eller i arrende icke lemnade ett visst belopp, borde för statens
räkning försäljas. Vid detta förhållande, och då den jordrymd, som nu
är ifrågasatt skola afhändas staten, icke innehåller fullt två tunnlands
areal och till på köpet hufvudsakligen utgöres af en stenbacke, anser
jag för min del obehöfiigt, att den från afsöndringen utgående afgäld
skall bestämmas på sätt expropriationslagen föreskrifver, ett förfarande,
som skulle förorsaka sökanden betydligt mera kostnader än sjelfva
jorden är väid. På grund af hvad jag sålunda anfört yrkar jag bi¬
fall till Kongl. Maj:ts proposition, och detta desto hellre, som Första
Kammaren till densamma redan lemnat sitt bifall.
Angående
afsöndring .
jord från
hemmanen
Greby.
(Forts.)
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Herr Talman! Jag har, i motsats
till den siste talaren, inom Utskottet varit och är fortfarande af den
åsigt, att Riksdagen bör bifalla hvad Utskottet i denna punkt före¬
slagit. Helst hade jag sett, att denna Kongl. proposition blifvit helt
och hållet afstyrkt, förnämligast af det skäl, att jag icke anser det
vara billigt, att staten afträder jord för enskildes behof, och att jag
tror det nu vara tid bryta med denna inom Riksdagen förut tilläm¬
pade princip. Jag har äfven stödt denna min mening på det, den
Kongl. propositionen bifogade, utlåtande, som af Konungens Befall¬
ningshafvande i Södermanlands län i ämnet afgifvits. Skall nu emel¬
lertid staten afstå jord till enskilde personers behof, torde det åtmin-
Anclra Kammarens Prat. 1876. N:o 28. 2
N:o 28.
18
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående stone vara nödvändigt, att aigälden och löseskillingen för jorden be-
afsöndring^ af gtämmes så hög, att den motsvarar jordens fulla värde. Detta skulle
hemJanen icke blifva förhållandet, om den Kongl. propositionen bifölles, emedan
Greby. en afgäld, vid hvars bestämmande endast skulle tagas hänsyn till hem-
(Forts.) manslottens nuvarande arrende och öfriga utskylder, redan i närva¬
rande stund skulle vara och ännu mera i tidernas längd blifva högst
obetydlig.
Man har här erinrat, att, om staten understöder sådana inrätt¬
ningar, hvarom nu är fråga, staten alltid skulle draga vinst deraf ge¬
nom den högre bevillning, dessa efter sin stigande utveckling skulle
komma att erlägga. Men förhållandet blifver väl i detta fall enahanda,
om staten för den jord, han afstår till enskildes byggnadsföretag, tager
fullt betalt. Bevillningen torde ej blifva större derföre att jorden
säljes för godt pris. Utom allt detta förekommer äfven i detta fall
en särskild omständighet, som man måste taga i betraktande, nem¬
ligen att det hemman, hvarifrån afsöndringen skall ske, icke ligger
inom Eskilstuna stads domvärjo utan i en landskommun. Om nu per¬
sonerna i fråga få köpa jorden, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, mot
erläggande af den ringa aigälden för att, enligt hvad handlingarne gifva
vid handen, å densamma uppföra arbetarebostäder, kan den ökade
fattigvård, landskommunen på så sätt kommer att få vidkännas, för den¬
samma blifva ganska betungande, helst då sjelfva fabriken är belägen
inom stadens område, och således egarne af densamma der erlägga
sin bevillning till staten, och till följd deraf jemväl staden får af
fabriken draga kommunalutskylder, hvaremot landskommunen får vid¬
kännas tungan af den fattigvård, som vid fabriksinrättningen uppstår,
då arbetarne lagligen böra mantalsskrifvas i den kommun, der de bo. Jag
anser derföre, att det äfven ur denna synpunkt icke är välbetänkt af
Riksdagen att låta afsöndra denna jord från staten.
Nu har man äfven sagt, att den ifrågavarande afsöndringen huf¬
vudsakligen består af en stenbacke. Men om också detta till en del
är sant, så följer just deraf, att lägenheten kommer att åsättas ett
ganska obetydligt värde, ty om den skall taxeras såsom jord, och så¬
ledes vid uppskattningen jemföras med hemmanets öfriga egor, blir det
icke mycket som staten får i afgäld af den för framtiden. Såsom
byggnadstomt deremot kan denna jordbit, fastän det är en stenbacke,
få mycket värde för Eskilstuna till följd af dess närbelägenhet till
staden och jern vägsstationen, och vid en expropriation kan den derföre
komma att betinga ett högt pris, och det är detta pris som jag, i lik¬
het med Utskottets majoritet, icke vill afhända staten. Nu är det
visserligen sant, såsom Herr Finansministern sagt, att man kan tyda
Utskottets hemställan derhän, att här blott vore fråga om en årlig
afgäld. Så är dock icke förhållandet, ty när det är fråga om afsön¬
dring af jord, så måste äfven en viss löseskilling derför bestämmas.
Jag medgifver dock att förslaget är så affattadt, att det kan tolkas
i den mening, Herr Finansministern behagat göra. Af denna anled¬
ning har jag uppsatt ett annat förslag med något olika redaktion än
Utskottets. Detta mitt förslag lyder sålunda:
Lördagen den 18 Mars, e. m.
19
N:o 28
“att Riksdagen måtte för sin del medgifva, att ifrågavarande jord¬
stycke till vidd af 10 qvadratref 19 qvadratstänger må från hemmanet
Greby för alltid afsöndras och åt fabrikörerne C. O. Öberg och L. A.
Nilsson upplåtas, att af dem användas till byggnadsplatser för verk¬
stadslokaler och arbetarebostäder vid deras filfabrik mot vilkor att
löseskillingens kapitalvärde och årlig afgäld i penningar, den senare ej
understigande afsöndringens andel i hemmanslottens nuvarande all¬
männa utskylder, härför bestämmes i den ordning, Kongl. förordnin¬
gen den 14 April 1866, angående jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof, föreskrifver, samt att denna afgäld af jordens inne¬
hafvare erlägges, så länge stamhemmanslotten är utarrenderad, till
arrendatoren deraf och sedan till statsverket, “
Jag tror, att Herr Finansministerns betänkligheter mot Utskottets
förslag skola undanrödjas genom de ändringar jag nu föreslagit i Ut¬
skottets hemställan; och då jag, såsom jag redan sagt, helst skulle önska
ett afslag å den Kongl. propositionen, men föga utsigter för ett sådant
resultat stå att vinna, och då således icke någon annan utväg för
mig återstår, än att söka förekomma att staten skall för, snart sagdt,
ingenting afhända sig sin jord, så anhåller jag om bifall till Utskottets
förslag med den af mig formulerade förändring.
Herr Axel Bergström: Herr Talman! För min del finner jag
detta Utskottets betänkande mycket märkligt i två afseenden. Först
uttalar Utskottet sina betänkligheter mot att afhända- staten dess egen¬
dom för ändamål af helt enskild natur; men detta oaktadt vill "Ut¬
skottet subsumera förevarande fall under en författning, som just hand¬
lar om afträdande af jord för allmänt behof. Detta är den ena märk¬
ligheten. Den andra är den, att Utskottet föreställer sig, att 1866
års expropriationsförfattning utstakar den ordning, i hvilken afgäld
för afsöndrad jord skall bestämmas. Detta är ett fullkomligt misstag.
1866 års förordning föreskrifver, att jord, som erfordras för allmänt
behof, skall lösas och att löseskillingen, bestämd af en expropria-
tionsnämnd, skall af den, som behöfver jorden, betalas. Endast i ett
fall medgifver nämnda lag härifrån ett undantag, då den berättigar
staten att utan lösen för jorden men mot ersättning begagna den
mark, som behöfves för telegrafiedningars anläggande. Deremot stad¬
gar 27 § i merbemälda författning uttryckligen: »varder, på grund af
denna författning, jord eller lägenhet styckad, och uppstår fråga, om
och i hvad mån grundränta eller andra skyldigheter böra vidlåda den
afträdda eller qvarvarande delen; gånge med pröfningen deraf, efter
hvad om skattläggningen i allmänhet stadgadt linnés.,, Det är således,
så vidt jag kan finna, ett högst olämpligt förslag Utskottet här afgif-
vit, och ännu olämpligare vore det af Kammaren att bifalla hvad Stats¬
utskottet sålunda hemstält. Det, bästa sättet att få nöjaktig ersätt¬
ning för hvad kronan afstår är tvifvelsutan att tillvägagå på sätt Kongl.
Maj:; tillstyrkt. Om således ifrågavarande afgäld bestämmes i den
ordning, som 1864 års författning om hemmansklyfning och jordaf-
söndring i detta fall utstakar, så kommer den att sättas i persedlar,
Angående
afsöndring af
jord från
hemmanen
Greby.
(Forts.)
N:o 28,
20
Lördagen den 18 Mars, e. ro.
Angående
afsöndring af
jord från
hemmanen
Greby.
(Forts.)
hvilka lösas efter tio års medelmarkegångspris och dessa persedlars
värde stiger och faller i mån af varuvärdenas stegring eller fall.
På grund af hvad jag nu i korthet anfört, yrkar jag afslag å
Utskottets förslag och bifall till Kongl. Majt:s proposition.
Herr Helander: Jag är väsentligen förekommen af den näst
föregående talaren. Jag har derföre nu endast, med anledning af hvad
en ledamot af Stats-Utskottet nyss yttrat, velat tillägga, att jag, för
min del, icke vill afgöra, huruvida det icke är mycket möjligt, att eu
afsöndring i den ordning, 1864 års författning föreskrifver, skulle komma
att i afgäld lemna lika högt belopp, som enligt bestämmelserna i 1866
års expropriationslag, vid hvilken den värde Utskottsledamoten synes
i detta fall vilja lägga särdeles stor vigt. Ty 9 § af förstnämnda
författning förutsätter visserligen, att man vid afgä'dens bestämmande
skall taga hänsyn till jordens beskaffenhet; men äfven om en del af
nu ifrågavarande jordstycke består af en stenbacke, så kan det dock
såsom tomtplats ganska väl vara af högt värde. Således tror jag icke,
att man beköfver befara, att i detta fall afgälden för den afsöndrade
jorden skulle enligt 1864 års författning blifva mindre än eljest.
Hvad vidare beträffar samme ledamots yttrande om den tunga i
fattigvårdshänseende, som skulle för kommunen uppstå, så hemställer
jag, om afgäldens större eller mindre belopp i afseende derpå kan hafva
något inflytande. Efter mitt förmenande måtte det väl icke betyda
det ringaste i fattigvårdshänseende, huruvida kronan för afsöndringen
erhåller en stor afgäld eller icke. För öfrigt skulle det synas ganska
märkvärdigt, om man i förevarande fall, sedan man redan medgifvit
annan person att för ungefärligen samma ändamål erhålla afsöndring
från samma kronolägenhet, nu skulle sätta i fråga att afslå en dylik
begäran eller, i fall expropriationslagen här verkligen kunde hafva
tillämplighet, vid afsöndringen tillvägagå på annat sätt, än man vid
det föregående tillfället gjorde och i allmänhet brukar.
För min del anser jag således, att Kongl. Maj:t föreslagit det enda
rätta sättet att gå till våga i frågan, hvarföre jag yrkar afslag å Ut¬
skottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: I anledning af en talares yttran¬
de beträffande den olämplighet, som skulle ligga i att, på sätt Stats-
Utskottet föreslagit, ifrågavarande jordafsöndring skulle verkställas i
öfverensstämmelse med Kongl. förordningen den 14 April 1866, an¬
gående jords- eller lägenhets afstående för allmänt behof, vill jag med¬
dela den upplysningen, att Kongl. Maj:t i ett annat fall, hvarom i
Stats-Utskottets här nyligen bifallna utlåtande N:o 39 förmäles, sjelf
föreslagit upplåtande af jord från en kronans lägenhet under de vilkor,
samma förordning bestämmer. Således tror jag icke, att man kan säga,
det någon oegentlighet ligger i Utskottets förevarande förslag, då Kongl.
Maj:t sjelf i ett liknande fäll föreslagit samma åtgärders vidtagande.
Visserligen skedde i sistnämnda fall afsöndringen för en kommuns be¬
hof, hvaremot nu ifrågavarande upplåtelse är afsedd för enskild per¬
sons räkning; men den enda skilnaden mellan dessa båda fall torde
Lördagen den 18 Mars, e. m.
21
N:o 28,
bestå deri, att kronans jord i det förra afståtts till förmån för Östra¬
by kommun och i det senare för tvä enskilda personers räkning. Om
det nu kan medföra större olägenheter att afsöndra jord från staten
till enskild person, än till en kommun, kan jag ej fatta.
Hvad åter beträffar mitt yttrande om den fattigvårdstunga, som
skulle genom ifrågavarande afsöndring för kommunen uppstå, så afsåg
jag dermed icke Eskilstuna kommun utan Forss socken, hvilken, om
afsöndringen kommer till stånd, derigenom otvifvelaktigt skulle ganska
betydligt i fattigvårdshänseende betungas; och jag tror, att staten bör
äfven i detta fall tillse, att man icke öfvar orätt mot denna kommun.
Sjelfva etablissementet ligger i Eskilstuna stad, men de arbetarebostä¬
der, som på den afsöndrade platsen äro ämnade att uppföras, skulle
således blifva belägna inom Forss kommun, dit följaktligen arbetarne
och deras familjer komme att höra; vid hvilket förhållande, och oak¬
tadt de personer, som utöfva näringen, icke skulle gifva något skatte¬
bidrag till Forss kommun, denna kommuxr likväl finge taga hand
om den del af arbetarebefolkningen, som kunde blifva i behof af fat¬
tigunderstöd. Jag tror, att man bör beakta detta förhållande och se
till, att man icke begår en sådan orättvisa.
Jag vidhåller mitt förut gjorda yrkande.
Herr O. B. Olsson: Hvad beträflar den förmenta likhet, som,
efter hvad den nästföregående talaren nämnde, skulle finnas mellan
förevarande fall och det, hvarom Stats-Utskottets utlåtande n:o 39
handlar, så vill jag upplysa, att mellan dessa fall finnes verkligen eu
ganska väsentlig skilnad, västraby kommun hade nemligen erbjudit
ett visst belopp för den jord, den ville från f. d. korporals bostället
under Skånska dragonregementet Östraby afsöndra för att användas
till begrafningsplats, hvaraf den var i stort behof, men både boställs-
arrendatorn och regementsombudet hade förklarat, att de icke ville
taga emot den erbjudna lösen, utan fordrade ett belopp, som var dub¬
belt så stort, hvadan, och då man icke kunde fordra, att arrendatorn
skulle nöja sig med hvilken löseskilling som helst, församlingen erbjöd,
samt parterna icke kunde blifva öfverens derom, torde för Ivongl.
Maj:t, som skulle skilja dem emellan, ingen annan utväg finnas än att
föreslå, det afsöndringen skulle ske på det sätt och under de vilkor
Kongl. förordningen den 14 April 1866, angående jords eller lägen¬
hets afstående för allmänt behof, föreskrefve.
Efter hvad i öfrigt blifvit i denna fråga yttradt, är jag ännu mera
än förut styrkt i den åsigt, jag deri hyser. Den afgift, som Kongl.
Maj:t föreslagit, skall utgå med det belopp, som belöper på afsön¬
dringen i förhållande till beloppet af arrendet för den kronolägenhet
hvarifrån jorden skall upplåtas, äfvensom andel i utskylderna, och då
man vet, att arrendatorn, hvilken är samme person, som velat köpa
kronolägenheten, erhållit arrendet på tjugu år, räknade från midfa-
stan 1874, hvaraf således ännu aderton år återstå, så kan man väl
antaga, att arrrendet, då det så nyligen bestämts, någorlunda motsva¬
rar värdet af den afkastning, som jorden lemnar. Då jag sålunda är
fullt öfvertygad, att staten icke lider någon förlust, om afsöndringen
Angående
fsöndring af
jord från
lieimnanen
Greby.
(Forts.)
N:o 28.
22
Lördagen den 18’ Mars, e. m.
Angående sker så, som Kongl. Maj:t föreslagit, så vill lag fortfarande yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.
hemmanen
Greby. Herr Torpadie: Jag ber det ärade Stats-Utskottet om ursäkt,
(Forts.) att äfven jag ställer mig på deras sida, som icke kunna inse, huru
det är möjligt att i detta fall tillämpa en författning, som handlar om
afstående af jord för allmänt behof, då i förevarande fall något sådant
allmänt behof icke förefinnes. Detta var deremot händelsen i det fall,
som omförmäles i Stats-Utskottets utlåtande N:o 39, och hvartill en
föregående talare hänvisat, emedan der var fråga om upplåtelse af
mark för beredande af begrafningsplats för Östraby kommun, och till-
lämpandet dervid af expropriationslagen var således enligt min tanke
lika rigtigt, som det tvifvelsutan vore origtigt här.
Jag förenar mig på grund häraf med de talare, som yrkat bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad och propositioner gifvits
såväl på bifall till Utskottets hemställan som jemväl på de yrkanden,
hvilka under öfverläggningen framställs, biföll Kammaren, med afslag
å Utskottets hemställan i hvad den skilde sig från Kongl. Ma:jts ifrå¬
gavarande proposition, samma proposition oförändrad.
§ 3.
Föredrogos och biföllos, hvart efter annat, Stats-Utskottets ut¬
låtanden:
N:o 42, i anledning af väckt motion om eftergift af kronans rätt
till danaarf efter afiidne smeden Carl Malmberg vid Eriksdal;
N:o 43, i anledning af väckt motion angående restitution till fa-
briksidkaren J. S. Svensson af tillverkningsafgift för bränvin; och
N:o 44, angående Kongl. Majas nådiga framställning om anvisande
af medel för utförande af åtskilliga nybyggnader och andra arbeten
vid statens jernvägar, äfvensom för anskaffande af jernvägsmateriel.
§ 9.
Skedde föredragning af Stats-Utskottets utlåtande N:o 45, i an¬
ledning af Riksdagens år 1875 församlade revisorers berättelse, an¬
gående granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel be¬
stående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1873.
Angående
"Inkon™"}9 a'f Under granskning af Kongl. Fångvårdsstyrelsens räkenskaper hade
m f^gål-sa> revisorerne anmärkt, att fångarne vid läns- och kronohäktena sys-
'arbeten. seisättas med åtskilliga handtverk och arbeten, hvilka förläggas och
anordnas af fängelsernas föreståndare, och deraf inkomsten, hvars be¬
hållna del för år 1874 uppgått till 103,036 kronor 22 öre, så förde-
Lördagen den 18 Mars, e. m.
23
N:o 28.
las, att en del kommer fångarne till godo, en del tillfaller fängelse-
direktörerne och vaktbetjeningen, samt en del ingår till fängelsernas
besparingskassor, hvarföre, och då enligt revisorerues mening fångarnes
arbete väl i främsta rummet tillhörde staten, samt det derföre synts
dem anmärkningsvärdt, att icke någon del af förenämnda inkomst vore
afsedd att komma statsverket till godo, revisorerne ansett sig böra å
förhållandet fästa Riksdagens uppmärksamhet.
Utskottet, som i den föreliggande paragrafen utlåtit sig öfver re-
visorernes berörda anmälan, både på anförda skäl hemstält:
att samma anmälan icke måtte till någon åtgärd från Riksdagens
sida föranleda.
Herr Danielsson yttrade: Då jag varit den, som inom stats¬
revisionen väckt denna fråga på tal med det resultat, att den här
omförmälda skrifvelsen blef beslutad, så må det tillåtas mig att yttra
några ord i ämnet.
Af det föreliggande utlåtandet finner jag. att Stats-Utskottet upp¬
fattat saken på helt annat sätt, än statsrevisorerne menat. Såsom
bekant, innehöll sistlidna Riksdags skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t
ingenting rörande de fångar, som undergå sin strafftid vid läns- och
kronohäktena, utan den afsåg endast fångarne vid straff- och arbets-
fängelserna. Man har nu kommit till den öfvertygelsen, att, då så
många fångar undergå sitt straff vid läns- och kronohäktena, äfven
en del af deras arbetsförtjenst bör tillfalla staten, hvilket för närva¬
rande icke är händelsen. Vi veta nemligen, hurusom, då strafftiden
icke öfverstiger tvenne år, fången får undergå sitt straff vid läns-
eller kronohäktet, hvaremot om strafftiden är en enda dag längre,
fången skickas till straff- och arbetsfängelset, i hvilket senare fall
staten erhåller del af hans arbetsförtjenst. Men den förlust, staten
lider genom att icke för sin egen räkning behålla en del af den vinst,
som uppstår af fångarnes vid läns- och kronohäktena arbete, är för
stor, att jag skulle anse det rätt att låta denna fråga alldeles falla.
Utskottet har visserligen uttalat sin förmodan, att Kongl. Maj:t skall
egna jemväl denna sak någon uppmärksamhet, men det har icke ut¬
talat någonting bestämdt om, att Riksdagen borde hos Kongl. Maj:t
framställa sin önskan om en förändring i det nuvarande systemet.
Som bekant, öfverlemnas redogörelsen för den vinst, som fångar¬
nes vid läns- och kronohäktena arbete inbringar, icke till granskning
af statsrevisorerne, utan redovisas dessa medel inför Fångvårdsstyrel¬
sen, som efter behag ordnar hithörande förhållanden. Jag har ännu
qvar sedan min revisionstid några anteckningar i berörda hänseende,
och finner då, att t. ex. vid Kalmar kronohäkte, under hela det år
statsrevisionen afsåg, antalet af fångar ständigt utgjort 85, utom ran-
sakningsfångarne. Och af det arbete, som detta stora antal fångar
kunna åstadkomma, få fängelsedirektören och fångknektarne draga en
fördel, som icke är ringa, enär enligt räkenskapshandlingarne för det
år, jag nu afser, fångarnes arbetsförtjenst vid nyssberörda fängelse
uppgick till flera tusen kronor.
Förhållandet är nemligen, att fängelsedirektörerne icke äro skyldige
Angående
användningen
af inkomsten
af fångars
arbeten.
(Forts.)
N:o 28.
24
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående att redovisa efter något visst pris vare sig för sjelfva arbetet eller för
användningen produkten deraf, utan de få i detta fall sjelfve bestämma priset, som
^apfångmT troligen ställes så lågt, att vinsten för fängelsedirektören blir långt
arbeten. betydligare, än redovisningen utvisar. Också ser man af ett yttrande
(Ports.) af Fångvårdsstyrelsen, att äfven den erkänner, att fängelsedirektörernes
vinst i detta fall är för hög för att vara förenlig med deras egenskap
af endast fångarnes arbetsförläggare. Fångvårdsstyrelsen yttrar nem¬
ligen i sitt underdåniga utlåtande i anledning af revisorernes fram¬
ställning i fråga om fångvården bland annat: “men sedan under senare
åren arbetsinkomsten vid läns- och kronocellfängelserna visat sig vara.
i jemnt stigande, och den direktörerne och vaktbetjeningen tillfallande
andel synts styrelsen uppgå till högre belopp, än hvarpå de skäligen
kunde göra anspråk o. s. v.“ Också har Fångvårdsstyrelsen vidtagit
den åtgärd att proportionsvis minska desse fängelsedirektörernes in¬
komster, hvarigenom uppstått en tillökning i fångarnes besparings-
kassor. Detta kan väl tyckas vara ganska välbetänkt, men jag tror
dock, att man derigenom gått vid sidan af saken, emedan man väl,
hvarom Riksdagens revisorer ock voro ense, måste anse det som en
grundsats, att fångarnes arbetsförtjenst i första hand tillhör staten,
som åtagit sig att i allt underhålla dem, d. v. s. gifva dem kläder,
ljus, värme m. m.
Något yrkande tilltror jag mig visserligen icke att framställa; men
jag kan ej underlåta förklara, att jag skulle gerna hafva sett, att
frågan, då den förelåg till Stats-Utskottets pröfning, hade blifvit be¬
handlad i det syftet, att Riksdagen skulle till Kongl. Maj:t ingå med
en formlig framställning, att regeringen måtte egna frågan den upp¬
märksamhet, som den onekligen förtjenar.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
§§ 2-10.
Utskottets i dessa paragrafer framförda hemställanden blefvo jem¬
väl bifallna.
Angående Slutligen hade Utskottet yttrat:
stuteri- “Hvad i öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt, har
mrattmngarne utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i
öfvervägande vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernes fram¬
ställning berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom
vederbörandes afgifna utlåtanden nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af
den vigt att, oaktadt förklaringen ej varit fullt tillfredsställande,
någon Riksdagens åtgärd bort af förhållandet påkallas, dels ock slut¬
ligen icke hafva varit af beskaffenhet att från Utskottets sida påkalla
något yttrande. “
Herr Sven Nilsson i Efveröd, hvilken i en utlåtandet bifogad
reservation uttalat sig för afiåtandet af en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
afseende stuteri-inrättningarnes indragning samt ett fullständigt infö-
Lördagen den 18 Mars, e. m.
25
N:o 28.
rande i deras ställe af det s. k. premieringssystemet, begärde, sedan
Ustkottets nyss omförmälda yttrande blifvit uppläst, ordet och anförde:
Herr Talman! Jag ämnar icke upptaga någon annan anmärkning i
statsrevisorernes berättelse, som hittills icke blifvit behandlad af Kam¬
maren, än den, som angår stuteristyrelsen i riket. Jag skulle må¬
hända hafva skäl att äfven yttra mig rörande andra anmärkningar,
hvarå Utskottet ej fästat afseende, men då Utskottet i den nu före¬
dragna punkten på en gång besvarat dem, så vill jag icke besvära
Kammaren mera än i detta enda fall.
I afseende å Flyinge stuteri hafva statsrevisorerne i deras afgifna
berättelse gjort anmärkning mot en under år 1878 inköpt fullblods-
hingst, benämnd “Doberan11 och några efter honom fallna föl, hvilka
tycktes revisorerne "vara mindre lämpliga". Revisorerne hafva genom
detta uttalande förklarat, att såväl det inköpta djuret som de efter
detsamma fallna föl ej vore passande för hästafvelns förbättrande i
vårt land. Jag anser så ock vara förhållandet, och jag tror jemväl,
att man kan göra en ganska väsentlig anmärkning mot förvaltnin¬
gens åtgärd i afseende å inköpet af hingsten. I de handlingar, som
varit för mig tillgängliga inom Stats-Utskottet, förekommer, i stuteri¬
styrelsens protokoll, att vid ifrågavarande inköp två säljare anmält
sig och utbjudit hvardera en hingst. Den ene af dessa hingstar kas¬
serade stuteristyrelsen på den grund, att han var halt på det ena
benet, men styrelsen köpte deremot den andra hingsten, hvilken var
halt på två hen. Om denna hingst, eller “Doberan", heter det visser¬
ligen i protokollet öfver den före inköpet å honom af en professor
vid veterinärinstitutet härstädes anstälda besigtning, att hingsten ej
hade några “anmärkningsvärda fel“; men detta yttrande visar emeller¬
tid tydligen, att vid inköpet fel förefunnos hos hingsten, hvilken dock
skulle tjena till hästafvelns förbättrande i vårt land. Denna omstän¬
dighet var väl värd att af stuteristyrelsen uppmärksammas, i synner¬
het då inköpspriset för hingsten uppgick till så högt belopp som
9,000 kronor. Att det icke var alldeles så väl bestäldt för styrelsen
med detta inköp, tror jag man ytterligare kan sluta deraf och
ådagalägges genom stuteristyrelsens förklaring öfver revisorernes an¬
märkning, då den vill kasta ansvaret för detta misslyckade köp helt
och hållet på revisorerne sjelfva. Det är naturligt, att, då stuteri¬
styrelsen blifvit medveten om, att hingsten vore oduglig, hvilket ock
visade sig vara förhållandet vid det besök, revisorerne gjort vid Flyinge
stuteri, detta skulle vara det lättaste sättet för styrelsen att komma
ifrån allt ansvar. Stuteristyrelsen yttrar nemligen i det utlåtande,
som styrelsen afgifvit i anledning af revisorernes anmärkningar, föl¬
jande:
“att fullblodshingsten Doberan väl icke kan jemföras med de full-
blodshingstar, hvilka i utlandet betinga de högsta pris, men att sty¬
relsen för sin del ännu icke vågar falla något bestämdt yttrande om
hingstens värde såsom afvelsdjur, enär de efter honom fallna föl ännu
icke aro årsgamla; dock är att befara, det revisorernes sålunda väl
tidigt framkastade tvifvelsmål i afseende å hingstens lämplighet kan
ingifva allmänheten förutfattad misstro till densamma och sålunda för-
Angående
stuteri¬
inrättning ar ne
m. m.
(Ports.)
N:o 28.
26
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående
stuteriinrätt-
ningarne m. m
(Forts.)
anleda dertill, att detta ädla djur mindre användes till afvel.“ Detta
vill med andra ord säga, att revisorerne genom de anmärkningar de
framstält mot djuret bära ansvaret för att det icke kan uppfylla sitt
ändamål. Det vore naturligtvis ett mycket beqvämt sätt för styrelsen
att komma ifrån saken på detta sätt, men om någon grannlagenhet
vittnar det icke. Jag tror dock att styrelsen i sjelfva saken i detta
sitt svar visat att den både för afsigt att dölja att saken varit ifrån
början något sjuk.
Statsrevisorerne hafva äfven i en annan del gjort anmärkningar
mot styrelsens förvaltning af Fiyinge stuteri, eller i det hänseendet, att
de arrenden, som uppbäras för åtskilliga utarrenderade egendomar vid
stuteriet, äro alldeles för låga. Jag tror mig icke behöfva visa detta,
åtminstone för den, som har någon närmare kännedom om förhållan¬
dena på ort och ställe; men för öfrigt kan det i berörda afseende
vara af vigt få kännedom om, att arrendatoren af egendomarne Walle-
berga och Slättängen kort efter desammas öfvertagande vid sista ar¬
rendet blef bjuden en mycket stor summa i afträde, uppgående, som
jag med visshet vet, till 100,000 kronor, hvilket anbud dock ej af
arrendatoren antogs.
Jag tror således också att styrelsen icke heller i detta fall varit
så mån om statens bästa, som den bort vara. Om man jemför de
arrenden, som äro bestämda vid Fiyinge, med arrendena för andra egen¬
domar i orten, skall man finna, att de förra äro alldeles för låga; de
uppgå sannolikt icke till hälften af de belopp, hvartill de bort uppgå,
derest arrendena blifvit utbjudna på auktion. Här hafva Konungens
Befallningshafvande och chefen för Fiyinge stuteri i samråd uppgjort
förslag till arrendets minimi- och maximibelopp, hvilket senare med
någon förändring faststäldes af Kammarkollegium och antogs af den
nuvarande arrendatorn, emedan han som innehafvare af det förra
arrendet egde optionsrätt, d. v. s. det hölls icke någon offentlig auktion.
Jag klandrar visserligen icke detta tillvägagående i det hänseendet,
att lian fick arrendet till maximibeloppet, då detta nu en gång blifvit
bestämdt, men jag kan icke annat än ställa en allvarsam anmärkning
mot stuteristyrelsen, och särskildt mot chefen vid stuteriet, som bort
veta hvad arrendet var värdt, men icke gjort Kammarkollegium,
som omöjligen kunde känna detta, uppmärksamt derpå. Jag tror,
att i detta afseende styrelsen brustit mycket i sin skyldighet att till¬
godose det allmännas rätt och bästa. Det är väl möjligt att Kammar¬
kollegium icke infordrat stuteristyrelsens förklaring eller utlåtande, men
chefen för Fiyinge stuteri, som var, såsom jag redan nämnt, med om
att bestämma arrendet, hade bort icke allenast vid arrendets be¬
stämmande afgifva sin afvikande mening från Konungens Befall¬
ningshafvande om dess rätta värde, utan jemväl underrättat stuteri¬
styrelsen derom, på det att denna i sin ordning kunnat göra Kam¬
markollegium uppmärksam på förhållandet.
Det hade nu icke varit min mening att framställa anmärkningar
mot stuteristyrelsen i något annat afseende än det jag gjort, väl ve¬
tande, att de icke komma att leda till någon åtgärd, men betraktar
man förhållandena äfven från en annan sida, så får man medgifva,
Lördagen den 18 Mars, e. m.
27
N:o 28.
att stuteristyrelsen icke heller i detta afseende skött sina åligganden
så som den bort. Flyinge och Dalby kungsgårdar omfatta 2,689
tunnland, 21 kappland, detta till största delen af Skånes bästa och
bördigaste jord. Om man derifrån afdrager 325 tunnland 28 |
kappland, som användas för statens räkning till skogsplantering, hvilken
jag dock tror att stuteriet begagnar såsom betesmark, hvilket jag dock
ej med visshet kan säga, jemte 1 tunnland till skolhusbyggnadstomt,
så återstår dock 2,362 tunnland 24 f kappland. Afkastningen häraf
för 1873 har, det kontanta arrendet oberäknadt, uppgått till ett värde
af omkring 22,000 kronor. Utom dessa 2,362 tunnland 24 ^ kappland
jord har stuteriet haft en inkomst af statsmedel till belopp af 5,340
kronor samt af skånska hushållningssällskapet 780 kronor 79 öre,
hvarjemte det af föregående årets öfverskott användt 875 kronor 15
öre, och har sålunda förenämnda år haft en sammanlagd kontant in¬
komst af 6,995 kronor 94 öre utom afkastningen af egendomen och
andra inkomster. Och, mine herrar, på dessa summor har stuteriet
underhållit 85 hästar! Kan någon vilja påstå, att detta är god hus¬
hållning med statens medel? Jag tror ingen skall kunna svara ja
dertill; 2,362 tunnland 24 4 kappland jord utom skogsplanteringen och
6,995 kronor 94 öre dertill" för underhåll af 85 hästar! Jag betviflar,
att man kan kalla sådant en god och ordentlig förvaltning.
Det är således för mig åtminstone klart, att stuterierna, såsom
de nu skötas, blifva alltför dyra. Går man till räkenskaperna, skall
man finna, att Flyinge stuteri är upptaget till en årsinkomst för 1873
af 33,901 kronor 46 öre, men stuteristyrelsen har härvid icke upptagit
alla afgifter som influtit, utan uteslutit bland dem allt arrende, som
utgöres af egendomen i natura-prestationer, och i öfrigt all afkast¬
ningen af den jord, som begagnas under stuteriets eget bruk, som icke
är så obetydlig. Dessa arrendeafgifter utgjordes år 1873, enligt en
promemoria som jag förskaffat mig från styrelsen, af 718 fot 2
kannor råg, lika mycket korn, 3,805 fot 2 kannor hafra, 3,570 cent¬
ner hö och 1,660 centner halm. Allt detta redovisar icke stuteri¬
styrelsen, eldigt den föreliggande revisionsberättelsen, i sina räkenskaper
lika litet för Flyinge som för andra stuterier. Yalverar man nu
denna afkastning i kontanta penningar, så finnes denna summa uppgå
till i rundt tal omkring 22,000 kronor, hvarigenom stuteriets tillgångar
i sjelfva verket skulle utgöra 55,000 å 56,000 kronor utom den af¬
kastning, som den jord, hvilken nyttjas under stuteriets eget bruk,
lemnar, om hvilken jag icke kan lemna någon uppgift i afseende på
afkastningen. Med dessa siffror kan man få en allmän öfverblick af,
huru dyra stuterierna i sjelfva verket äro, och om man nu tillägger
de inkomster, som inflyta från sjelfva stuteriet, hvilka i försäljnings-
och betäckningsmedel för år 1873 utgjorde 17,967 kronor 31 öre, kan
man sålunda lätt finna, huru illa åtminstone detta stuteri skötes, och
då anledning ej saknas till, att de öfriga stuterierna jemväl medtaga
större uppoffringar från staten, än som motsvarar det med dem af-
sedda ändamålet, och då detta ändamål torde kunna vinnas säkrare
och billigare genom premieringssystemets fullständiga antagande, tyckes
det mig vara på tiden att söka få ändring i nuvarande förhållandet.
Angående
stuteriinrätt¬
ning ar ne m. m.
(Forts.)
N:o 28.
28
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Ang fiende
stuteriinrätt-
tingarne m. m
(Forts.)
Då härtill kommer, att de komiterade, som hade frågans utred¬
ning om hand, i sitt betänkande 1809 uttalat såsom sin åsigt, att
premieringssystemet måhända vore lika ändamålsenligt som något annat
system för hästafvelns förbättrande i landet, samt Riksdagen tyckes
hafva godkänt denna åsigt, då den åtskilliga gånger anslagit medel
att användas till ändamålets vinnande på detta sätt, vågar jag, med
anledning af de anmärkningar som revisorerne framstält, och i öfrigt
under åberopande af hvad jag i min vid betänkandet fogade reserva¬
tion anfört, föreslå: att Riksdagen ville genom skrifvelse anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke stuteriinrätt-
ningarne nu kunna indragas och det så kallade premieringssystemet i
deras ställe fullständigt införas.
Jag anhåller om proposition på detta förslag.
Derr Danielsson: Om jag nu kommer att yttra mig i en helt
annan fråga än den, som siste talaren diskuterade, torde herrarne
icke finna detta så underligt, då Utskottets utlåtande i förevarande
punkt är så mångsidigt, att det väl kan gifva anledning dertill. Jag
vill då påpeka, hurusom Utskottet, efter min uppfattning, förbigått eu
högst vigtig anmärkning, som gjorts af revisorerne, nemligen rörande
Öfverintendentsembetet här i Stockholm. Revisorerne hafva fäst Riks¬
dagens uppmärksamhet uppå, att bemälda embete låtit verkställa åt¬
skilliga reparationer å kronan tillhöriga hus och byggnader, utan att
dervid ställa sig till efterrättelse den för embetet gällande instruktion.
Det heter nemligen i andra paragrafen af denna instruktion: “De
arbeten, hvilka å kronans hus och byggnader, vare sig i hufvudstaden
eller landsorten, äro behöfliga, skola, derest icke betydande svårig¬
heter derför uppstå, utföras efter föregången entreprenadauktion."
Detta har embetet icke iakttagit vid något enda af de arbeten, som
förrättats under den tid revisionen omfattar, och det oaktadt en del af
dessa arbeten varit af ganska betydande omfång. Så hafva t. ex. här
i staden reparationer skett å Kongl. dramatiska teaterns hus för en
kostnad af icke mindre än 37,659 kronor 28 öre och å gamla bank¬
huset för en kostnad af 15,058 kronor 9 öre, hvarjemte kanslihuset
undergått en betydlig reparation, som kostar 9,275 kronor 25 öre
o. s. v., således arbeten af icke så ringa betydenhet. Nu har man
aldrig hört att de reparationer, som skett å länsresidensen eller
andra kronans byggnader här och der i landet, hafva, om de än varit
aldrig så obetydliga, verkstälts utan att gifna föreskrifter derom be¬
hörigen iakttagits. Men Öfverintendentsembetet har gått utom de för
detsamma gifna föreskrifter samt på eget bevåg och efter eget godt¬
finnande träffat uppgörelse om levererandet af det ena och det andra
materialet, som för arbetets verkställande varit behöfiigt. Embetet
har visserligen, med anledning af de till följd deraf mot detsamma
gjorda anmärkningar, afgifvit en förklaring för att söka rättfärdiga
sig och deruti anfört, att det endast antagit de leveransanbud, som
varit billigast. För min del bar jag dock icke af denna förklaring
blifvit öfvertygad om, att embetet förfarit som det bort, och jag vill
omnämna ett par omständigheter, som jag tror böra kunna visa, att jag
Lördagen den 18 Mars, e. m.
29
N:o 28.
icke saknar skäl dertill. Bland de af embete! ingifna redovisnings- Angående
handlingar, har jag sett tvenne räkningar å af embetet reqvirerad »tHteriinrm-
plåt. Å den ena räkningen var priset på plåten upptaget till något m-
öfver 50 kronor och å den andra till något öfver 80 kronor, natur¬
ligtvis för lika stor mängd deraf eller per skeppund. Nu kan det väl
hända, att den ena plåten var något tjockare och bättre än deri andra,
men prisskilnaden är dock alltför betydlig, för att den skulle kunna
undgå att väcka uppmärksamhet. Flera räkningar funnos, som voro
antecknade till betalning för mindre belopp än de innehöllo, och en
fann jag, om jag icke missminner mig, t. ex. lyda å ett belopp af
5,400 kronor. Öfverintendentsembetet hade deremot, såsom en å räk¬
ningen tecknad accept utvisade, förklarat sig endast vilja betala 5,200
kronor, och med detta senare belopp synes räkningsutfärdaren hafva
åtnöjt sig utan att göra den ringaste invändning. Hvad slutsatser
inan häraf än kan draga, icke tror jag, att de blifva till förmån för
Öfverintendentsembetet.
Då det nu verkligen förhåller sig så, som jag omnämnt, anser jag,
för min del, att Riksdagen borde ingå till Kongl. Maj:t med en skrif¬
velse och begäran, det Kongl. Maj:t ville tillhålla embetet att iakttaga
de för detsamma genom gällande instruktion gifua föreskrifter. Ty
om embetet oanmärkt tillätes att fortfarande tillvägagå på enahanda
godtyckliga sätt, fruktar jag, att smittan deraf kommer att sprida sig
till äfven andra delar i landet, hvarigenom man lemnar leverantörerne
en kraftig uppmuntran att, då ingen täflan eger rum, fordra en be¬
talning, på hvilken åtminstone icke staten kommer att rosa mark¬
naden. Jag anser saken vara ganska allvarsam, och jag tager mig
derföre friheten att yrka, det frågan i denna punkt måtte återremit¬
teras, så att Stats-Utskottet måtte komma i tillfälle att närmare, än
det gjort, taga saken i skärskådande, äfvensom föreslå en skrifvelse af
ofvannämnda innehåll till Kongl. Maj:t.
Herr O. B. Olsson, som, enligt anteckning ä utlåtandet, instämt
i Herr Sven Nilssons ofvanberörda reservation, yttrade: År 1869
afläts underdånigt betänkande af de utaf Kongl. Maj:t i nåder för¬
ordnade komiterade för uppgörande af förslag till åtgärders vidtagande
för hästafvelns befrämjande. Af berörda betänkande inhemtas, att
vid Flyinge stuteri finnas 2,689 tunnland jord, och den, som något
känner till förhållandena i Skåne samt vet i hvad trakt Flyinge är
beläget, torde också medgifva, att jorden derstädes är bland den bästa
i hela Skåne. Beräknar man nu afkastningen af ifrågavarande jord
till 30 kronor per tunnland, så utgör detta ett belopp af 80,670 kronor.
Vid början af år 1873 — det år som sista revisionen omfattade —
fans vid Flyinge stuteri ett antal af 106 hästar och vid samma års
slut 109 stycken. Utöfver den beräknade afskastningen af stuteriets
jordareal har detsamma, på sätt den föregående talaren äfven om¬
nämnde, anslag från statens sida och åtnjuter jemväl ett slags er¬
sättning eller hvad jag må kalla det från länets hushållningssällskap.
Ar det nu med klok hushållning öfverensstämmande, att en jord af
så utomordentligt god beskaffenhet, som den ifrågavarande, ändå icke
N:o 28.
30
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående
stuteriinrätt¬
ningar ne m. m,
(Forts.)
kan underhålla mera än omkring 100 hästar och det oaktadt är i
behof af statsanslag? För min enskilda del anser jag en icke ringa
misshushållning ligga i berörda förhållande, och jag vill hemställa,
huruvida icke tiden nu må anses vara inne att fatta det beslut, som
var föreslaget utaf de komiterade, som i ärendet varit förordnade.
Jag tillåter mig sålunda uppläsa några rader af bemälde komiterades
betänkande. Det heter deri:
“Men oaktadt komitén anser nyss omförmälda anstalter företrä¬
desvis verkande till hästafvelns utveckling, och ehuru komitén hyllar
den grundsats, att staten endast så länge bör i hästafveln direkt genom
stuterier ingripa, som detta är ovilkorligen nödvändigt, anser den likväl,
i betraktande deraf att, för frambringande af kavalleri-, rid- och vagns¬
hästar, afvelsdjur af ädelt slag städse blifva för landet behöfliga, men
icke alltid äro att finna då de behöfvas, äfven om de regelmessigt
kunna åtminstone till höga pris genom inköp från utlandet anskaffas,
samt vidare med hänsyn dertill, att såväl för sådana inköp betydliga
summor skulle årligen ur landet utgå, som ock att de inköpta djurens
afvelsdugligliet icke med visshet på förhand eller vid inköpet kan be¬
stämmas, och köparen således kan löpa en betydlig risk, att stuterier
tills vidare äro nödvändigaMen på samma gång föreslå också
komiterade införande af premieringssystemet, hvilket redan för flera
år tillbaka skett.
Jag hemställer, huruvida den tid, som komiterade förutsatt för
stuteriernas upphörande, icke nu må anses vara inne och jag instäm¬
mer sålunda uti det af Herr Sven Nilsson i Efveröd afgifna yrkande.
Herr Jonas Andersson i Häckenäs: I likhet med den näst
förgående talaren anser äfven jag, att stuterierna äro en alltför dyrbar
apparat för den verkan och det inflytande, som de utöfva på häst¬
afveln i vårt land; och jag är fullt öfvertygad, att med nu rådande
förhållanden dessa apparater kunna utan skada helt och hållet indra¬
gas. Efter mitt förmenande har det enskilda intresset i hvarje län
utvecklat sig derhän, att man uppföder de hästar och för öfrigt skaf¬
far sig den race, som för hvarje ort bäst lämpar sig. Äfven allmänna
opinionen har, så vidt mig är bekant, längesedan utdömt dessa stute¬
rier, såsom öfverfiödiga för det med dem afsedda ändamålet. När
härtill kommer, att alla upplysningar beträffande stuterierna, som in¬
om Stats-Utskottet kunnat inhemtas, dels genom revisorernes berättelse
och särskilda besök på olika ställen och dels genom enskilda, i när¬
heten af ettdera stuteriet boende personers kännedom om förhållandena,
— då, säger jag, alla upplysningar öfverensstämma deruti, att de djur,
som uppfödas vid stuterierna, äro illa vårdade, samt att dithörande
egendom är i värde alltför lågt beräknad äfvensom jorden utarrende¬
rad mot för ringa pris, och stuterierna ändock icke kunna underhålla
synnerligt stort antal hästar, men det oaktadt äro i behof af pennin-
geanslag från statens sida — så synes mig allt detta bevisa, att det
icke torde vara så väl stäldt med hushållningen i dessa stuterier. Och
då vi, som sagdt, torde kommit på den punkten, att stuterierna nu¬
mera äro för sitt ändamål obehöfiiga, så finner jag det vara fullt i
Lördagen den 18 Mars, e. m.
31
N:o 28.
sin ordning, att, såsom Herr Sven Nilsson i Efveröd föreslagit, Riks¬
dagen beslöte ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, hvari begärdes
en utredning, huruvida icke dessa stuterier kunde med fördel indragas.
Jag instämmer till fullo uti det af Herr Sven Nilsson framstälda
förslag.
Grefve Björnstjerna: Jag ber att till en början få förklara,
att jag icke tillhör stuteristyrelsen, således icke har något att skaffa
med Flyinge stuteri, utan att jag nu kommer att yttra mig endast i
egenskap af hästvän, hvilket jag anser mig vara.
Den lörsta anmärkningen, som riktats mot stuteristyrelsen, var,
att den gjort ett olyckligt inköp af hingsten Doberan. Häremot ber jag
att lå erinra, att det visserligen var stuteri styrelsen som uppgjorde
köpet af ifrågavarande hingst, men först efter sedan hästen blifvit
besigtigad af de skickligaste veterinärläkare, vi i vårt land ega. Denna
undersökning slog så ut, att hingsten förklarades vara utan några an¬
märkningsvärda fel i afseende å byggnad och rörelser. Jag tager mig fri¬
heten upplysa den värde talaren på skånebänken, att nyssnämnda
ordalag äro just de, som allmänt begagnas i intyg öfver vid besigt¬
ning godkända hästar, enär det icke finnes någon enda häst i hela
verlden, som är alldeles felfri, om icke annat har han något litet
öfverben, en obetydlig galla eller möjligen står den ena hofven mera utåt
vänd än flen andra. Veterinärläkaren kan således icke lemna annat intyg,
än att hästen icke har något anmärkningsvärdt fel. Ått Stuteriöfver-
styrelsen på ett dylikt betyg inköpte hingsten, kan sålunda icke läggas
nämnda styrelse till last. Jag medgifver ganska gerna, att det varit
lyckligare om man i stället inköpt den andra hingsten, som erbjöds.
Nu stationerad i Vestergötland, inbringar han åt det bolag, som inköpte
honom, omkring 4,000 kronor årligen. En ganska vacker ränta på de
10,000 kronor han kostade. Emellertid var denna andra häst,
“Legitimistvid tillfället halt. Under sådant förhållande gjorde ju veder¬
börande ganska rätt, som icke köpte honom; att hästen några dagar
efteråt skulle vara frisk, kunde stuteristyrelsen omöjligt veta. Den
hingst som köptes, eller Doberan, var felfri, mycket vacker och hade
nyss vunnit priset vid kapplöpningarne å Ladugårdsgärdet. Ingen
kunde då anse den annat än som en utmärkt god häst, att han efteråt
pa nedfärclen till Skåne förkylde sig och bief allvarsamt sjuk, kunde
väl icke stuteristyrelsen hjelpa. Hvad åter de efter denna hingst
fallna föl beträffar, har jag intyg från personer, som nyligen sett dem
och som förstå att bedöma dem. Deraf framgår, att åtskilliga af dessa
föl äro ganska vackra, Jag tror således icke att man i anledning af
Doberans inköp kan lägga stuteristyrelsen något till last, tvärtom den
har handlat omtänksamt och väl.
Den andra anmärkningen, man gjort mot stuteristyrelsen, var,
att den illa skött utarrenderingen af en del af den till Flyinge stuteri
anslagna egendom. Enligt det protokoll, jag här håller i handen,
finner man, att clet är Kammarkollegium som utsatt både maximi- och
minimipris för arrendet och att då den förre arrendatorn hade options¬
rätt samt dessutom sjelf rådde om alla bygnaderna på egendomen
Angående
stuteriinrätt-
ningarne m. m.
(Forts.)
N:o 28.
32
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående
stut er (inrätt¬
ning ar ne m. in
(Forts.)
Walleberg, tillerkändes honom arrendet, utan att auktion ifrågakom.
Granska tvifvelaktigt torde dessutom vara, om man kunnat erhålla en
högre arrendesumma, om en annan arrendator kunnat antagas, enär
denne då måst inlösa alla byggnader uppgående till ett högst betyd¬
ligt värde.
Jag har icke kunnat följa alla de uträkningar den värde talaren
på skånebänken nyss gjorde, men på grund af revisorernes berättelse,
hvilken jag antager vara fullt tillförlitlig, finner man, att de tre till
Flyinge stuteri anslagna egendonmrne Walleberg, Slättängen och Dalby,
hvilka äro utarrenderade för stuteriets räkning, tillsamman utgöra 1,283
tunnland, och att resten i den af Herr Nilsson uppgifna arealen, 2,689
tunnland, utgöres af mossar, sumpskogar, skogsmark, vägar, och torp¬
lägenheter. Häraf följer, att man vid bestämmande af arrendet ej
gerna kunde taga i betraktande mera än de 1,283 tunnland; det öfriga
är ju af föga eller intet värde. Det är ganska möjligt att arrende-
priset i en framtid kan blifva högre, ehuru någon förändring deri
naturligtvis icke kan ske under de återstående 18 arrendeåren. Högst
obilligt blir emellertid att skylla på stuteristyrelsen, att icke den nu¬
varande arrendesumman blifvit högre. Det var ju Landshöfdinge-
cmbetet och Kammarkollegium, icke Stuteri-öfverstyrelsen, som hade
med saken att göra.
Man säger vidare; att stuterierna kosta mycket och att de icke
göra motsvarande nytta. Jag vågar likväl betvifla detta, då man ser
att ensamt de från Flyinge stuteri utsände hingstar under år 1875
betäckt omkring 1,435 ston. Detta torde medgifvas vara en ganska stor
fördel för hela omkringliggande trakten. Man får derför icke endast
beräkna hvad de 108 liästarne, som finnas ä stuteriet, kosta i årligt
underhåll, man måste äfven beräkna den ofantliga nytta hela landet
drager deraf, att ett så stort antal dugliga afvelsdjur finnas att tillgå.
Till svar på Herr Jonas Anderssons i Häckenäs anmärkning, att stu¬
terierna icke omfattas med förtroende anhåller jag att få nämna, att
utom de af Flyinge-hingstarne betäckta 1,435 ston hafva år 1875 från
Strömsholms liingstdepot betäckts 2,685 ston och från Ottenby, som
dock endast är ett helt litet stuteri, 347. Då man sålunda ser, att
de från Strömsholm och Flyinge utsände hingstarne under ett är be¬
täckt mer än 4,000 ston, tyckes detta väl vara ett tydligt bevis på,
att stuterierna fortfarande åtnjuta ganska stort anseende i landet.
Att stuterikomitén i allmänhet hade rätt, då den yttrade, att det
säkraste och billigaste medlet att befordra hästafveln var att införa
premieringssystemet, vill jag icke bestrida, lika litet som att det full¬
ständiga införandet af detta system i en framtid är ett önskningsmål.
Vi böra dock ihågkomma, att detta system ännu blott i 2:ne år hos
oss tillämpats, och att dess resultat följaktligen ännu är ovisst.
Dessutom ber jag att fä fästa uppmärksamheten derpå, att af
Europas större länder är det endast i England och Frankrike, der
hästafveln utvecklats och förädlats så, att stuterier der anses obe-
hölliga. I Frankrike har man genom en alldeles oerhörd import af
Engelskt fullblod samt en systematisk parning med den franska hästen
hastigt förmått skaffa sig tillräckligt godt halfblod, dels till kavalleriets,
Lördagen den 18 Mars, e, m.
33
N:o 28.
behof dels till vagns- och körhästar, I Tyskland, och Österrike deremot,
som dock båda stå ofantligt framför oss i afseende å hästafvelns godhet,
användas ännu statsstuterier i största utsträckning; enahanda är förhållan¬
det i Ryssland. Då så är och innan den enskilda företagsamheten tillräck¬
ligt utvecklats, är alldeles gifvet att, om icke stuterier finnas och om man
således icke kan vara öfvertygad att jemte goda hingstar äfven hafva
tillgång till goda moderston, kan man icke heller räkna på att er¬
hålla en god och konstant hästras, hvilket väl ändå måste vara hufvud-
saken.
Man föreställar sig ofta att hästvän ner ne här i landet förorda
fullblodshästen till alla bruk, till såväl arbets- som vagns- och ridhäst.
Mine herrar, detta har aldrig varit meningen. Man ifrar för importen
af fullblod, derföre att erfarenheten icke endast i Sverige utan i hela verl-
den har lärt att man måste hafva tillgång på fullblod för att, i den
mån den inhemska rasen försämras, åter höja den genom tillsats af
ädlare blod.
Det är allmänt erkändt, att ju längre tid som förlupit sedan en
hästras erhållit en sådan uppblandning med ädelt blod, ju svagare,
klumpigare, mindre modig och mindre uthållig blir den. Det är så¬
ledes nödvändigt, att staten tillser att tillfälle gifves att förädla den
inhemska hästrasen med tillbörlig tillsättning af ädelt blod, det är derför
icke nog, att ädla hingstar finnas, man måste äfven hafva tillgång på
lika ädla ston och detta åter sker säkrast genom af staten upprättade
stuterier. Gifvet är att dessa stuterier icke få vara för många, ty då
skada de den enskilda företagsamheten. Hos oss har man i detta
hänseende gått i den råtta riktningen, då det största stuteriet i vårt
land, Strömholms, redan blifvit förvandladt till en hingstdepot. Äfven
Flyinge är nu mera i full öfverensstämmelse med komiténs förslag,
hufvudsakligen blott hingstdepot, Endast Ottenby är fortfarande ute¬
slutande stuteri med en mindre stam af rent fullblod. Enligt komiténs
förslag skulle dock intill dess att premieringen vidare utvecklats
Flyinge delvis såsom stuteri bibehållas.
Jag tror, att hvad komitén sålunda föreslaget är riktigt samt att det vore
skadligt, om man nu skulle bryta sönder, hvad som på ett så lyckligt sätt
blifvit päbörjadt. Ty man kan icke neka, att hästafveln på sednare titter
gjort stora framsteg i vårt land, till stor del genom de hingstar som af staten
blifvit utplacerade för att förbättra rasen på de ställen, der, såsom i Skåne
och Yestergötland, hästuppfödning visat sig vara vinstgifvande. Jag-
tror, att herrar uppfödare deraf funnit sig ganska väl, remontpriset
har på några år uppgått till dubbelt mot förr, äfven goda arbets¬
hästar betinga nu högst betydliga priser, detta till stor del en följd af
en mera allmän spridd tillsats af ädelt blod. Jag anhåller att få till-
lägga några ord om fullblodshästens värde. Man har trott, att en
gröfre och klumpigare häst skulle hafva starkare benbyggnad än en af ädelt
blod, så är dock icke förhållandet. Man har utrönt detta på det sätt,
att man stöpt bly på 2:ue skelletter det ena efter en stor arbetshäst,
det andra efter ett fullblodsdjur. Blyet sipprade snart fram genom
Andra Kammarens Vrot. 1876. N:o 28. 3
Angående
stuteriinrätt-
ningarne m. tn..
''Forts.)
N:o 28.
34
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående
stuteriinrätt¬
ning ar ne m. m
(Forts.)
den gröfre hästens ben, hvaremot det afrann utan att genomtränga
den finares; detta är åtminstone för mig fullt bevisande, hur mycket
starkare och kompaktare benmassan är på den ädlare än på den simpla
hästen. Det är dessutom bekant, att en häst af ädelt biod är icke
blott raskare och snabbare än andra hästar; han är dessutom ihär¬
dig och uthållig, ger aldrig tappt, arbetar så länge, han kau stå uppe;
och med alla dessa egenskaper är han dock vanligen ganska Irom.
Såsom rasförädlare kan således ingen annan häst med honom jemn-
föras; i alla länder har man erkändt detta, men han är äfven dyrbar
och torde ej i tillbörlig godhet kunna hos oss bibehållas, om icke staten
behåller de stuterier, som den har. På dessa grunder anhåller jag att
Kammaren icke måtte bifalla, hvad den förste talaren yrkat.
Herr Ivar Månsson: För min del finner jag denna reservation
vara synnerligen beaktansvärd, och jag skulle äfven vilja uttrycka den
önskan, att Riksdagen måtte fästa uppmärksamhet derpå och vidtaga
någon åtgärd i ärendet, ty efter hvad jag kan finna står det icke
rätt till med förvaltningen af våra stuterier. Jag kan nemligen uttala
ett omdöme i ämnet, emedan jag bor icke mer en mil från den in¬
stitution, som nu har talats mest om, nemligen Flyinge stuteri. Jag
finner nemligen denna institution, för att nu begagna ett allmännare
uttryck, kosta mera än den smakar. Jag skall nu icke fästa mig så
mycket vid inköpet af fullblodshingsten Doberan och huruvida detta
köp var en så lyckad affär eller icke; för min del vill jag dock nämna,
att jag funnit denna affär allt annat än lyckad. Den värde talare,
som näst före mig hade ordet, yttrade visserligen att Stuteriöfver-
styrelsen vid inköpandet af hingsten icke begick något fel, då den
ansåg intyget om hästens duglighet tillfredsställande, och samme talare
upplyste vidare, att hästen på resan förkylde sig samt derigenom
ådrog sig den sjukdom han fick — hästen var nemligen halt då den
kom till Flyinge — men huruvida han ådrog sig denna åkomma genom
förkylning är eu sak, som jag icke förstår att bedöma. Emellertid
synes så mycket vara säkert, att denna häst icke var någon synnerlig
lycklig affär vare sig för stuteriet eller för nejden deromkring.
För öfrigt kan man, hvad stuteriväsendet i sin helhet beträffar,
säga att förhållandena numera äro väsentligen olika mot fordom. Den
ärade talaren var måhända såsom hästvän berättigad att här upp¬
träda och försvara denna sak, då nemligen stuterierna äro mest an¬
lagda på att kunna lemna ridhästar, men numera kan man bestämde
erhålla sådana utom stuterierna. Förr deremot, då landthushållnings-
sällskapen icke funnos, då hela hästafveln låg i dvala och man således
icke hade något annat att tillgå än stuterierna, då kunde de vara af
behof, och då får jag bekänna, att stuterierna vore af synnerligen stor
nytta; åtminstone var förhållandet så i orten omkring Flyinge stuteri.
Nu är deremot förhållandet motsatt. I trakten omkring Flyinge stuteri
finnas nemligen icke i någon den ringaste mån bättre hästar än i de
öfriga delarne af Skåne, och detta till följd deraf, att vi nu hafva
landthushållningsällskapen och enskilda intresserade personer, som på
olika trakter stationerat från utlandet införda hingstar till betäckning.
Lördagen den 18 Mars, e. m.
35
N:o 28.
Detta har gjort, att vi nu icke hafva någon brist på utmärkta hingstar,
hvilket sätt att tillvägagå, enligt min öfvertygelse, i betydligt större
mån än Flyinge stuteri bidrager till hästafvelns förbättrande. Eu
annan sak, som äfven i hög grad bidragit till hästafvelns befrämjande,
är det på senare tider införda premieringssystemet. Denna spekula¬
tion är numera så stor, att hvar och eu söker förskaffa sig så utmärkta
och dugliga djur som möjligt; och täflan inom Skåne är verkligen
i detta fall mycket stor.
Med anledning häraf och till följd af den stora kostnad dessa
instituter åsamka staten, hvilken kostnad reservanten tydligen påvisat,
anser jag det således vara tid. att Riksdagen börjar tänka på om det
icke vore skäl att afskaffa dessa inrättningar. Då jag önskar att
något i denna sak må vidgöras, för att åstadkomma ett förslag till
någon åtgärd i denna syftning, är det som jag hos Herr Talmannen
anhåller om proposition på återremiss.
Herr Key: Jag vill visst icke förneka, att det kan vara ledsamt
nog för dem, som deliagit i statsrevisionens arbeten, att icke få de
anmärkningar fram till Riksdagen, som man efter samvetsgrann pröf¬
ning funnit sig föranlåten att göra, och finner helt naturligt att en och
annan derföre här söker göra meningar gällande, som icke vunnit
gehör i Stats-Utskottet. Då frågan der förevar, hörde jag åtskilliga
anmärkningar af samma beskaffenhet, som nu i afton blifvit framsagda.
Bland annat anmärktes, alldeles som här, det goda pris, för hvilket
Flyinge jord ai utanendeiad. Derpå svarades, likasom liar, ‘ata
orsaken vore att söka dels deri att Kammarkollegium bestämt maxi¬
mi- och minimipriset och dels deri att den förutvarande arrendatorn
begagnat sig af sin optionsrätt. Men en upplysning tillkom i Stats¬
utskottet, hvilken så vidt jag hört, här icke blifvit omnämnd, och som
jag derföre ber att få meddela, emedan den onekligen måste vara af
vigt vid frågans bedömande. På ett par af dessa hemman finnas nem¬
ligen icke några, andra åbyggnader, än sådana som tillhöra arrenda¬
torn; staten eger icke några hus derstädes; i händelse nu en annan
arrendator skulle öfvertaga arrendet, måste han således lösa samtliga
husen af den afträdande arrendatorn, hvilket naturligtvis måste föran¬
leda å ena sidan ökade anspråk och på den andra en nedsättning i
arrendebeloppet.
Vidare har man talat om hingsten Doberan, och jag ämnar alls
icke ingå i någon vederläggning af hvad som derom blifvit yttradt;
men det bör märkas att det är i egenskap utaf afvelsdjur som nämnde
hingst blifvit inköpt, och att det upplystes i Utskottet, att denna
hingstens föl ännu icke kommit i marknaden, hvarför man således
ännu icke kunnat bedöma deras beskaffenhet.
Men det var emellertid icke dessa förhållanden, hvarom jag nu
egentligen ärnade tala, utan jag begärde endast ordet för att meddela
den upplysningen, att Första Kammaren godkänt betänkandet, till
följd hvaraf, om vi nu biträda reservationen och anhålla om en skrif¬
velse i ämnet till Kongl. Maja, detsamma icke har någon påföljd.
Jag anhåller för den skull om bifall till Utskottets förslag.
Angående
stuteriinrätt-
ningarne m. m.
(Forts.)
N:o 28,
36
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående
stuteriinrätt-
ningarne m. m,
(Forts.)
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag ber att få lemna den upp¬
lysning, att jag icke alls är ledsen deröfver att Stats-Utskottet icke
fästat någon uppmärksamhet vid mina i reservationen till statsrevisorer-
nes berättelse framstälda anmärkningar. Jag tror nämligen, att de
nog kunna komma fram, Stats-Utskottets hjelp förutan, och hoppas att
sjelf kunna försvara min sak.
Jag begärde emellertid ordet för att bemöta Herr Grefve Björn¬
stjerna® yttrande, hvari han talade om ett intyg öfver hingsten Do-
beran, utgifvet af en professor vid veterinärinrättningen i Stockholm.
Herr Grelve Björnstjerna sade, att det ej är vanligt att meddela så¬
dana intyg af bättre innehåll än det nämnda, men i så fall tror jag
att ifrågavarande köp icke bort uppgöras, ty det framgår icke allenast
af intyget, utan är dessutom bevisiigt att hästen vid inköpet hade fel
och ingen har kunnat förneka detta. Beträffande uppgiften att hästen
under vägen till Flyinge efter inköpet skulle förkylt sig och deraf
blifvit halt, har jag aldrig hört, att en häst kan få det felet till följd
af förkylning. En annan omständighet vill jag jemväl påpeka, den
nämligen att vid revisorernes besök på Flyinge uppgafs, att hästen då
var mycket bättre än vid ankomsten dit, ett förhållande som ytterliga¬
re styrker min uppgift i berörda hänseende. För min del tyckte jag
att den, vid revisorernes nämnda besök, var behäftad med sådana
fel att den icke skulle kunna vara värd att ställas på ett stuteri, för
att begagnas för det ändamål hvartill den var afsedd.
Hvad beträffar det omtalade arrendet af egendomen Flyinge, är
väl klart att man bör taga hänsyn till den omständighet, att byggna¬
derna derå äro enskild persons tillhörighet och att arrendebeloppet
för egendomen till följd häraf blifver något mindre, än annars skulle
vara förhållandet, men jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå,
•att, efter den uppgift jag erhållit, staten icke får byggnaderna, när nu¬
varande arrendatorn afträder arrendet, utan denne eger dem fortfa¬
rande, sedan arrendet är slut. Den minskning i arrendet, som till följd
deraf egt rum inskränker sig således till räntan å kapitalkostnaden för
byggnaderna, och någon väsentlig olikhet i arrendebeloppen bör således
icke ifrågakomma af den omständighet att staten eger byggnaderna
eller ej, helst då arrendatorn är skyldig underhålla byggnader, äfven
om de äro statens.
Att det emellertid icke är särdeles väl bestäldt med hästafveln
vid Flyinge stuteri, torde bäst framgå deraf att enskilda personer i
orten förskaffa sig egna rasdjur, emedan de anse de å stuteriet be¬
fintliga icke fullt lämpliga. Der finnes visserligen åtskilliga sådana,
som äro användbara, men många äro dock mindre goda och skälet
hvarföre stuteriets hingstar ändock anlitas så pass mycket, som sker,
för betäckning, torde vara att söka i språngafgiftens låga belopp.
Jag har hört åtskilliga invändningar göras mot mitt förslag och
vill gerna medgifva, att de ordalag, jag begagnat, icke äro så lyckliga,
som de kunnat vara, hvarföre jag villigt skall återtaga mitt yrkande
och förena mig med dem, som yrkat återremiss, om Kammaren heldre
skulle vilja gå in derpå. Jag vet alltför väl, att en sådan skrifvelse
Lördagen den 18 Mars, e. m. 37 N:o 28.
som jag föreslagit icke kan leda till någon åtgärd vid denna riksdag, Angående
lika litet som en återremiss, men jag tror, att det skulle vara af nytta,
om Kammaren afgåfve en opinionsyttring i frågan. (Forts.)
Jag skall alltså återtaga mitt förra yrkande och i stället hemställa
om återremiss.
Herr Axel Bergström: Herr Talman! Det förefaller mig,, som
om det klander, hvilket här uttalats emot Stuteri-öfverstyrelsen, icke
vore befogadt. Hvad först angår inköpet af hingsten Doberan, så har
Herr Grefve Björnstjerna fullt tillfredsställande ådagalagt, att ingenting
i detta fall förekommit, som kan läggas styrelsen till last; och man
bör framför allt akta sig att döma i en sak efter dess utgång. För¬
öfrigt kan äfven den skickligaste hästkännare, vid bedömandet af en
hingsts egenskaper såsom afvelsdjur, misstaga sig. Härmed har jag
dock ingalunda velat säga, att styrelsen uti ifrågavarande fall verk¬
ligen begått något misstag, hvilket först framdeles kan komma att
visa sig. Inköpspriset för denna hingst var ock relativt ganska lågt.
Hvad vidare angår utarrenderingen af Flyingo egendom, anser jag
jemväl orättvist att i detta afseende lägga någon hörda på styrelsen.
Denna utarrendering skedde nämligen i full öfverensstämmelse med
gällande författningar. Nuvarande arrendatorn hade sig tillerkänd
optionsrätt till arrendet. Maximi- och minimiarrendebeloppen bestäm¬
des i den ordning, gällande författning föreskrifver, det vill säga be¬
loppen föreslogos af kronofogden, landtmätaren och de i iandthus-
hållningen kunnige män, som Konungens Befallningshafvande i orten
vederbörligen dertill utsett, och faststäldes sedermera af Kong], Kam¬
markollegium. Härvid vill jag dock påpeka, att det i allmänhet är
mycket svårt för ett embetsverk, som har sitt säte i Stockholm, att
kunna med någon säkerhet bedöma, huruvida föreslagna minirni- och
maximiarrendebelopp för egendom i landsorten åro för lågt tilltagna
eller icke. Man kan icke fordra att ett centralt embetsverk skall för¬
må med framgång sköta en sådan' sak. Derföre har man också
varit betänkt på att föreslå en annan ordning för utarrendering af
statens egendomar än den som hittills följts.
Slutligen måste jag på det allvarligaste varna mot antagandet af
Herr Sven Nilssons i Efveröd skrifvelseförslag. Ett sådant beslut
skulle visserligen icke föranleda till någon åtgärd, då, såsom vi veta.
Första Kammaren godkänt förevarande punkt, och frågan icke är af
beskaffenhet, att den kan blifva föremål för gemensam votering. Men
ett sådant beslut skulle dock innebära eu opinionsyttring från Kam¬
marens sida emot den nu varande anordningen af stuteriväsendet och
dermed sammanhang egande inrättningar för inhemska hästafvelns
befrämjande, en opinionsyttring som icke skulle ega skäl för sig. Så¬
som bekant är, ordnades stuteri-väsendet år 1872 i enlighet med ett
af den för ändamålet tillsatta komitén upprättadt förslag. De system,
enligt hvilka man ville främja den inhemska hästafveln, bestämdes
till trenne, nemligen stamstuteri-systemet, laudtbeskällare- eller hingst-
depötsystemet och slutligen premieringssystemet. Endast ett stam-
stuteri bibehölls nemligen Ottenby. Strömsholm förvandlades till en
N:o 28.
Angående
stuteriinrätt¬
ning ar ne m. m
(Forts.)
38 Lördagen den 18 Mars, e. m.
hingstdepot och Flyinge blef hufvudsakligen hingstdepot, med blott
ett linga antal moderston.
Såsom bevis pä riktigheten af den af stuterikomitén uttalade
åsigten att framalstrande af hästar af ädelt slag för närvarande icke
kan, oberoende af utlandet, betryggas annorledes än genom bibehållan¬
de tills vidare af stamstuterier, skulle jag kunna anföra exempel från
flera länder som för tidigt afskaffa! stamstuterierna. Man behöfver i
detta afseende dock ej gå längre än till vårt grannland Danmark.
Detta land egde ett stuteri, förlagdt vid Fredriksborg, med utmärkt
afvel, stuteriet blef dock af sparsamhetsskäl indraget. Och jag känner,
att Danmarks hästvänner ej prisade denna åtgärd, ■ då de erhöllo en
endast knapphändig ersättning uti premieringssystemet, som i stället
infördes.
Detta system, som uu i 2 år tillämpats hos oss, har derunder om¬
fattats med så ringa intresse, att det finnes provinser der premierings-
möten icke kunnat hållas i saknad af anmälningar till deltagande i
täflingen. Det är derföre nödvändigt, att jemväl tills vidare bibehålla
så väl stamstuteriema som hingstdepoterna, på det landets behof af
både ädla hästar och sådana, som passa för jordbruket och andra
gagusbruk, måtte blifva fylclt. Ehuru jag icke tilltror mig uttala
något bestämdt omdöme i frågan, huru lång tid bör gå hän, på det
tillräcklig och tillförlitlig erfarenhet må anses vara vunnen om premie-
ringssystemets förmåga att ensamt för sig göra tillfyllest för den inhem¬
ska hästafvelns befrämjande, vågar jag dock påstå, att den tid af 2
år, under hvilken vi pröfvat detsamma, är för kort för vinnande af
sådan erfarenhet. Yi kunna derföre icke ännu indraga stamstuterier-
ua, och lancltbeskällaredepoterna. För min del tror jag att en sådan
åtgärd skulle hafva ett mycket skadligt inflytande på vårt lands
hästafvel.
Jag yrkar derföre afslag å Herr Sven Nilssons framställning.
Herr Danielsson: Jag vill ej klandra Stuteri-öfverstyrelsen för
det sätt, på hvilket ifrågavarande hemman blifvit utarrenderade, eme¬
dan jag, i likhet med flere föregående talare, anser att anledningen
till missförhållandet är att söka uti de härför gällande lagbestämmelser.
Hvad hingsten Doberan deremot- vidkommer, så har jag ingen
anledning att betvifla påståendet, att efter honom fallna föl ej gå i
marknaden. Jag har nemligen sett såväl hingsten som en del af fölen
och deraf drog jag den slutsatsen att det skulle blifva en dålig mark¬
nad, om dessa föl kommo dit. För öfrigt vill jag nämna att, äfven
om man gillar Stuteri- öfverstyrelsens sätt att gå till väga vid anskaf¬
fandet af afvelsdjur, rashästar icke kunna vara lämpliga för våra
förhållanden. Vi kunna t, ex. tänka oss att vi finge krig och måste
öfvervintra i Jemtland eller till och med ännu nordligare, huru skulle
det fina blodet då kunna härda ut? Det har jemväl blifvit sagdt af
personer, som kunna bedöma ett sådant förhållande, att, om uti en
kavalleritrupp eu del af ryttarne har jemnsprungna hästar, men en
del icke, så är det svårt att hålla truppen tillsammans. Det skulle
Lördagen den 18 Mars, e. m.
39
N:o 28.
ju, för att taga ett exempel, icke vara lämpligt, om truppen icke
kunde följa sitt befäl. Detta är den militäriska sidan af saken, hvilken
jag tror icke är minst vigtig.
Som jag emellertid förmodar, att det är allmänt kändt, att djuret
i fråga ej passar för våra förhållanden, anser jag en opinionsyttring
vara på sin plats, på det vederbörande en annan gång måtte gä mera
försigtigt till väga uti en så vigtig sak som denna,
Jag förenar mig derföre med dem som yrkat återremiss.
Herr O. B. Olsson: Med anledning af Herr Grefve Björnstjerna^
yttrande angående premieringssystemet, får jag förklara att hans
yttrande är alldeles rigtigt beträffande det öfriga Sverige, men icke
hvad angår Skåne, ty detta system är icke nytt i Skåne, utan har
der länge varit användt. Man har der äfven lärt sig att inse dess
väsentliga företräden framför stuteriväsendet. När man nu genom
statsrevisionens berättelse har sig bekant hvilka massor af jord blifvit
anslagna för dessa stuterier: nemligen till Flyinge 2,689 tunland, till
Ottenby 2,592 och till Strömsholm 6,647 tunland, eller tillsammans
11,928 tunland, och tillika vet att samtliga dessa tre stuterier år
1878 hade endast 891 hästar att uppvisa, så kan man icke undgå
att finna att den fördel dessa stuterier åt det allmänna bereda inga¬
lunda motsvarar de kostnader, som derå blifvit nedlagda. Såsom ett
ytterligare bevis på det mindre tillfredsställande sätt på hvithet statens
egendom handhafves, torde det icke vara ur vägen att påpeka ett
förhållande, hvilket hittills icke blifvit omnämndt, eller att egendomen
Walleberg utarrenderades på så billiga vilkor, att arrendatorn kort
derefter blef erbjuden 100,000 kronor, derest han ville frånträda ar¬
rendet. Jag har icke kunnat undgå att påpeka dessa förhållanden,
ehuru jag begärde ordet hufvudsakligen för att instämma med Herr
Sven Nilsson i yrkande om återremiss af Utskottets utlåtande i denna
punkt.
Herr Dickson: Jag vill icke yttra mig i sjelfva saken, dels
emedan jag måste medgifva att jag om ifrågavarande förhållanden
saknar tillräcklig kännedom, och dels derföre att vi alla ganska väl
veta att den föreslagna skrifvelsen icke kan komma att afgå, sedan
frågan fallit i Första Kammaren. Men då jag af Herr Danielssons
yttrande tyckte mig finna att han afsåg att framkalla en opinions¬
yttring från denna Kammare och att denna opinionsyttring skulle
gälla indragning af statsstuterierna, såsom icke vidare behöfiiga, och
införandet i dess ställe af ett fullständigt premieringssystem, så har
jag begärt ordet blott och bart för att, innan vi skrida till omröst¬
ning, få reservera mig mot giltigheten af en sådan opinionsyttring,
så mycket hellre som i denna stund Kammaren är så glest besatt,
att en opinionsyttring från Kammaren under sådana förhållanden i
sjelfva verket icke skulle ega något synnerligt stort värde.
Grefve Björnstjerna: Blott ett par ord med anledning af Herr
Ola Bosson Olssons yttrande. Han inlät sig i en granskning af det i
Angående
stuteri-
inr ältning arne
m. m.
(Forts.)
N:o 28.
40
Angående
stuteri-
inrättningarne
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 18 Mars, e. m.
i hans tanko otillfredsställande sätt, hvarpå Stuteri-öfverstyrelsen skötte
förvaltningen af de till Flyinge hörande hemman och omnämnde som
bevis derpå, att egendomen Walleberg blifvit utarrenderad på så bil¬
liga vilkor, att arrendatorn deraf kort derefter blifvit erbjuden 100,000
kronor, om han ville frånträda arrendet. Men hvad Stuteri-öfverstyrelsen
härmed kan hafva att skalla, är något, som öfvergår min fattnings¬
förmåga. Nämnda utarrendering skedde ju, på sätt Herr Bergström
redan visat, i laga ordning, enligt Kammarkollegii beslut. Stuteri-
öfverstyrelsen hade dermed lika litet att göra som Herr O. B. Olsson
och jag.
Herr Danielsson yttrade, att ädlare hästar icke i fält vore för
rytteriet att eftersträfva, dels derföre att de icke kunde tåla vid att
fara illa, dels derföre att, enär icke alla ryttare kunde hafva sådana
hästar, de sämre beridne skulle blifva efter. Månne Herr Danielsson
således anser det vara bättre att hela vårt kavalleri har dåliga hästar
än att en del deraf är väl beridet?
Hvad åter den ädlare hästens uthållighet beträffar, får jag upp¬
lysa att i Preussen nyligen utkommit ett utförligt arbete rörande
kavalleriets förhållande under sednaste krig. Af detta arbete framgår,
att under den mycket stränga vintern 1870—1871, då rytteriet hårdt
ansträngdes, höllo halfblodshästarne i allmänhet bättre ut än de djur
som saknade all ras. Sedan detta krig är också den åsigt allmän
inom preussiska hären, att remonterna böra om möjligt hafva åtmin¬
stone något af ädelt blod i sina ådror. Hvad nu Herr Sven Nilssons
förslag angår, så, om man än i Skåne skulle kunna reda sig utan
några af staten ordnade hingstdepoter, hemställer jag huru det skulle
gå med hästafveln i de öfriga provinserna, derest man icke vidare
hade att från stuterierna påräkna beskällare. För min del tror jag
att följden icke skulle blifva den bästa, utan jordbrukarne tvärtom
snart befinna sig i en ganska brydsam ställning. Jag yrkar bifall till
Stats-Utskottets hemställan.
Herr Danielsson: Jag begärde ordet endast för att bemöta Herr
Grefve Björnstjernas yttrande, för så vidt han tycktes tro att jag tänkt mig
att det vore bättre att alla ryttare blefve försedda med dåliga hästar;
och jag ber att få förklara, att detta icke var min mening. Men min
åsigt är att dessa fullblodsdjur icke äro lämpliga för våra förhål¬
landen. Herr Grefve Björnstjerna yttrade vidare att det under sista
fransk-tyska kriget visat sig att de hästar som hade så litet blod som
möjligt voro mest uthålliga. Jag vill förmoda att hans mening icke
var så som orden folio, emedan om så vore deraf skulle framgå, att
de hästar blefvo mest uthålliga, som icke har någon blod alls.
Öfverläggningen var slutad. Sedan de ledamöter, som yrkat bifall
till det särskilda förslag Herr Sven Nilsson i Efveröd framstält, nu¬
mera frånträdt detta yrkande, gaf Herr Talmannen, enligt de menin¬
gar som i öfrigt förekommit, propositioner dels på bifall till Utskottets
ifrågavarande yttrande och dels på återremiss deraf samt förklarade
sig anse den senare af dessa propositioner hafva blifvit med öfver-
Lördagen den 18 Mars, e. m.
41
N:o 28.
vägande ja besvarad. Som votering emellertid begärdes, blef af sådan
anledning en voteringsproposition af följande lydelse nu uppsatt, justerad
och anslagen.
Den, som vill, att Stats-Utskottets slutliga yttrande i utlåtandet
N:o 45 återförvisas, röstar
J a ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren godkändt samma yttrande.
Omröstningen försiggick och visade 50 ja mot 55 nej; hvadan
Kammaren beslutit i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
§ 10.
Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 4 (i samlingen N:o 25) angående ordnande af döfstumme-
undervisningen i riket; skolande, jemlik! 63 § 3 mom. Riksdags¬
ordningen detta beslut genom utdrag af protokollet Medkammaren
delgifvas.
§ Il-
Till afgörande förekom Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Ut¬
skotts utlåtande NT:o 9 (i samlingen N’:o 26), angående skrifvelse till
Kongl. Maj:t om förändring i förordningen om hushållningen med de
allmänna skogarne.
I anledning af en utaf Herr Jöns Pehr sson i ämnet väckt motion
(N:o 157) hade Utskottet hemstält:
“att Riksdagen aflåter underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t,
hvari — med framhållande af den åsigten, dels att all afkastning från
statens skogar, så fort ske kan, och så framt annans rätt dermed ej
förnärmas, ingår till statsverket, dels att vid statsegendomars blifvande
utarrendering skogen ej må af arrendator eller boställsinnehafvare
fritt disponeras, utan der sådan är dem till husbehof förbehållen den
endast efter utsyning varder dem tilldelad — anhålles det Kongl. Maj :t
täcktes låta vidtaga i nu angifna rigtning gående förändringar uti
Kongl. förordningen af den 29 Juli 1866, hvarvid jemväl torde böra
utredas i hvad mån staten eger dispositionsrätt till afkastningen från
de boställen, som församlingarna, på ett eller annat sätt, fått sig till
presterskapets aflöning öfverlåtna."
Mot detta förslag var reservation inom Utskottet afgifven af Herr
O. Bercjius.
Angående
stuteri-
inrättning ar ne
m. m.
(Forts.)
Angående
hushållningen
med de all¬
männa
skogarne.
N:o 28.
42
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående
hushållningen
med de all¬
männa
skogarna,
(Forts.)
Efter föredragning af ifrågavarande ärende anförde
Herr Berg: Den senare delen af Utskottets hemställan, nem¬
ligen uttalandet derom, att Kongl. Maj:t måtte låta “utreda, i hvad
mån staten eger dispositionsrätt till af kastningen från de boställen,
som församlingarne på ett eller annat sätt fått sig till presterskapets
aflöning öfverlåtna," synes mig innefatta ett yttrande från Riksdagens
sida, hvarpå jag, för min del, icke vill ingå. Hvad beträffar skogar,
hörande till sådana boställen, som från äldre tider varit till prester-
skapet öfverlåtna, äro dessa presterskapet genom dess privilegier i all¬
mänhet tillförsäkrade och kunna således icke till statsverket in¬
dragas; och hvad åter angår de af församlingarne förvärfvade sko-
garne, tror jag, det staten icke heller på dessa kan hafva något giltigt
anspråk. Jag tror derföre att en framställning till Kongl. Maj:t från
Riksdagens sida i denna fråga, skulle ega större betydelse, om den
slutade med de i Utskottets hemställan förekommande orden ‘'Kongl.
förordningen den 29 Juli 1866“ och sista stycket uti samma hem¬
ställan “hvarvid jemväl torde — — — öfverlåtna'1 således finge ut¬
gå. Riksdagen har ju redan en gång föreskrifvit att inkomsterna af
de skogar, som äro gifna till en församling, under vissa förhållanden
kunna komma eu annan församling till godo; och detta synes mig
vara allt hvad man i den vägen kan begära, utan att staten bör för¬
söka vidare ingripa i det af Utskottet föreslagna syfte.
Jag får derföre, för min del, vördsamt yrka bifall till Utskottets
hemställan, men med uteslutande deri af de ord, jag tagit mig fri¬
heten anföra.
Herr Rundgren: Äfven jag hade för min del ämnat föreslå
den ändring i Utskottets förevarande hemställan, hvarå yrkande nu
blifvit af den siste talaren tramstäldt.
Riksdagen har redan, med anledning af en Kongl. Maj:ts propo¬
sition till 1874 års riksdag, i denna fråga fattat ett ganska betydelse¬
fullt beslut, hvarigenom blifvit bestämdt, att afkastningen från ett
ecklesiastikt boställes skog skulle kunna få användas till förmån för
ett annat ecklesiastikt ändamål. Det är äfven eu grundsats, som jag
tror Riksdagen bör hålla fast vid, nemligen att icke söka för statens
räkning förvärfva delaktighet i de ecklesiastika boställena. Nu är visser¬
ligen sant, att det kan synas vara temligen oskyldigt att hos Kongl.
Maj:t begära en utredning i frågan; men man brukar, då man i tvifvel-
aktiga fall hos Kongl. Maj:t anhåller om en sådan utredning, begagna
uttrycket: “om och i hvad mån.“ Här heter det åter, “att det torde
böra utredas i hvad män staten eger dispositionsrätt". Det synes så¬
ledes, i den händelse Kammaren bifaller Utskottets förslag, som om
man utginge från den förutsättning, att staten verkligen eger disposi¬
tionsrätt till afkastningen från vissa ecklesiastika boställsskogar och
att föremålet för utredningen, följaktligen blott vore att finna i hvad
man detta eger rum. Jag fruktår att detta vore att utgå från en
förutsättning, som icke grundar sig på verkliga förhållandet. Utskottet
säger visserligen: att det hinder mot statens öfvertagande af de eckle-
Lördagen den 18 Mars, e. m.
43
N:o 28.
siastika boställenas skogar, som kunde anses ligga i presterskapets Angående
privilegier, synes numera hafva bortfallit, sedan lönerna blifvit, enligt hushållningen
Kong), förordningen den 11 Juli 1862. reglerade." Men just i denna
förutsättning ligger missgreppet. Omöjligen kan nemligen förhållandet skogarne.
vara sådant, att å ena sidan presterskapets privilegier tillförsäkra kyrkan (Forts.)
att få behålla hvad som en gång blifvit till ecklesiastikstaten anslaget,
men å andra sidan en del af privilegierna kan bortfalla, derföre att
presterskapets löner blifvit reglerade.
Vidare säges i afseende på löneregleringsfonden, att den numera
uppgår till ett högst betydligt belopp, och Utskottet tyckes icke kunna
fatta, hvartill dess medel skola användas. Jag tror mig derföre kunna
och böra i det fallet lemna en upplysning, nemligen att i många löne¬
regleringar intagits en klausul af innehåll, att, der tillgångarne inom
ett pastorat icke för tillfället medgifvit lönens bestämmande till det be¬
lopp, nämnden föreslagit, man framdeles, sedan regleringar öfver hela
riket blifvit verkstälda, egde ingå till Kongl. Maj:t med begäran om
bidrag från löneregleringsfonden. För begagnande af denna rätt har
man måst afvakta den tidpunkt, då löneregleringarne öfver hela
riket skulle, kunna vara afslutacle eller i det närmaste fullbordade;
och deruti ligger grunden, hvarföre löneregleringsfonden ännu ej blifvit
synnerligen anlitad. Just nu hafva emellertid remisser utgått till
samtliga domkapitlen i riket med infordrande af uppgifter på de
presterliga lägenheter, der lönerna äro så beskaffade, att bidrag till
dem från löneregleringsfonden erfordras; och således kommer nu
denna till beloppet ganska vackra fond, att användas, så snart man
lätt utrönt, hvar behof förefinnas och huru stora belopp som er¬
fordras.
För öfrigt vill jag nämna, då man synes anse, att de ecklesia¬
stika boställsskogarne skulle kunna blifva till större gagn, om staten
på något sätt finge dispositionsrätten öfver dem, att en stor del af de
löneregleringar, som försiggått inom Carlstads stift, der mycket stora
skogar vid en del ecklesiastika boställen finnas, j betydlig mån för
församlingarne underlättats derigenom, att tillgångar funnits, att taga
ur skogarne. Pastorater hafva blifvit delade, nya presterliga tjenster
inrättade, och till och med kyrkor uppbyggda genom de fonder, som
samlats från skogarne. Jag tror således, att församlingarne skulle
särdeles ogerna se, att staten på något sätt ville tillvälla sig förmyn-
dareskapsrätt öfver de ecklesiastika boställsskogarne, och anhåller på
den grund att få, jemte det jag instämmer i hvad den föregående
talaren yttrat, hemställa, att den sista delen af Utskottets förslag från
och med ordet “hvarvid'- till och med styckets slut måtte få der¬
ifrån utgå.
Herr Jöns Pehrsson: Att Utskottet i detta utlåtande afgifna
förslag skulle röna motstånd, var alldeles icke oväntadt, utan tvärtom
naturligt; och man får väl vara belåten, då ingen yrkat rent afslag
derå.
Anledningen till att sista strofen af Utskottets hemställan deri
intagits, är att, sedan löneregleringsfonden, till hvilken, såsom vi veta,
N;o 28.
44
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående
hushållningen
med de all¬
männa
skogarne.
(Forts.)
skogsmedel till belopp af från 30,000 till 50,000 kronor årligen inkomma,
numera uppgått till så stor summa, som i utlåtandet omförmäles, man
i Utskottet trodde, att det för framtiden skulle vara hvarken nyttigt
eller nödvändigt att samla större fond än som behöfdes, synnerligast
som fonden ännu icke undergått någon statsrevision. Det torde
väl också vara skäl att beakta rättsfrågan, huruvida staten eger
rätt till inkomsten från de ecklesiastika boställsskogarne, eller huru¬
vida den uteslutande skall tillhöra församiingarne; och Utskottet har
föreslagit en hemställan till Kongl, Maj:t om utredning af denna
fråga i förening med den andra delen af ärendet. Då, såsom här
yttrats, skogarne vid många ecklesiastika boställen uppgå till värde af
hundra tusentals kronor, samt vid de verkstälda löneregleringarne
inkomsterna deraf icke tagits i beräkning, presterskapets inkomster i
dessa församlingar uppgå till högst betydliga belopp utöfver bestämda
lönen, under det att innekafvarne af prestboställen i andra orter icke
hafva någon motsvarande inkomst; och då numera löneregleringarne
genomförts i hela riket utom på 19 ställen, samt fonden uppgått till
öfver 350,000 kronor, så tror jag det vara alldeles nödvändigt att i
sammanhang med den öfriga delen af frågan göra en framställning
till Kongl. Maj:t äfven i fråga om de ecklesiastika boställsskogarne i
det syfte, Utskottet angifvit. Hvad än vid eu sådan utredning kan
inhemtas, så blir det ju alltid Kongl. Makt. som får besluta i frågan
Det är eu vigtig rättsfråga om staten får taga inkomst af ecklesia¬
stikboställena, som församlingarna fått för sin kyrka och presterskap,
så att det nog torde förtjena en utredning. För min del anser jag
det vara församlingarnes ovilkorliga rätt att behålla hvad boställena
afkasta, då den håller kyrka med hvad dertill hörer och lönar prester-
skapet, som erfordras i församlingen.
Jag hoppas således, att Kammaren bifaller Utskottets hemställan oför¬
ändrad. Skulle deri förekomma någonting för mycket, så hafva vi ju
en Medkammare, som väl jemkar och tager bort, hvad den anser icke
passar för den, och derigenom torde förslagets motståndare ändå få
sin vilja fram, att frågan skall förstöras, den är ömtålig och vigtig,
Herr xVxe) Bergström: Herr Talman! För min dci yrkar jag
i allo afslag på detta Utskottets betänkande. De åsigter, Utskottet
föreslår Riksdagen att i förevarande fall uttala äro, att “all afkast¬
ning från statens skogar, så fort ske kan, och så framt annans rätt
dermed ej förnärmas, skall ingå till statsverket,“ samt vidare “att
vid statsegendomars blifvande utarrendering skogen ej må af arren¬
dator eller boställsinnehafvare fritt disponeras, utan, der sådan är dem
till husbehof förbehållen, den endast efter utsyning varder dem till¬
delad. “ Så vidt jag har mig bekant, komma dessa åsigter att tilläm¬
pas af den komité, som för närvarande är sysselsatt med att upp¬
göra förslag till förvaltning af statens domäner. Jag tror således, att
det är alldeles onödigt att Riksdagen nu uttalar dessa åsigter; och
hvad den ifrågasatta skrifvelsen för öfrigt innehåller anser jag jem¬
väl vara oriktigt samt instämmer i detta afseende med Herr Berg.
Det är en gammal vetenskaplig tvistefråga, hvilken som skall
Lördagen den 18 Mars. e. m.
45
N:o 28,
anses såsom rättssubjekt i afseende å andliga och kyrkliga gods. Går Angående
man till kanoniska rätten, som utan tvifvel måste anses såsom eu
källa i detta fall, så förefinnas der bestämmelser, som otvetydigt ut- me mä^nl"
märka den rättsuppfattning, att de enskilde kyrkliga instituterna och sicogame.
de lokala kyrkliga anstalterna voro att anse såsom egare till prest- (Forts.)
bolen och kyrkogodsen. Så t. ex. förekommer på ett ställe i dekre-
talerna ett stadgande, att det icke är tillåtet för en biskop eller abbot
att lägga en kyrkas jord till annan kyrka, äfven om begge äro under
hans värjo. Det är också naturligt, att denna rättsåsigt skulle åter¬
komma i de gamla svenska landskapslagarne. I öfverensstämmelse
härmed föreskrifver Uplandslagens kyrkobalk: “Nu är kyrka begynt
med grundval och lyktad ofvan med tali, då stia,ll kyrka bol hafva,
der prosten skall på bo.'1 Af detta stadgande finnes, att Uplands¬
lagens åskådningssätt i detta fall gick ut derpå, att kyrkan var egare
till det bol der presten skulle bo. Att denna rättsuppfattning seder¬
mera i någon mån fått vika härleder sig deraf, att i början af 1700-
talet det stadgades, att de andliga godsen skulle intagas i kronans
jordeböcker. Förut funnos de icke der upptagna; men då det ansågs
nödigt att der intaga dem, kunde de icke införas under annan titel
än kronotitel. Presterskapet insåg mycket väl faran af en sådan
kameralåtgärd och protesterade deremot, men dessa protester afvisades
med den försäkran, att kyrkan skulle vara skyddad af presterskapets
privilegier samt att presterskapet dervid kunde trygga sig. Yi 1862
års lönereglering för presterskapet var det derföre ett betänkligt afsteg
från den rätta uppfattningen, då det medgafs att inkomsterna från
en församlings stom-, annex- och mensalhemman finge användas för
en annan församling.
Emellertid har detta nu en gång skett och dervid torde icke
något vara att vidare åtgöra; men att fortgå på denna väg anser jag
vara högst betänkligt, emedan sådant innebär en stor rubbning af
presterskapets privilegier. Jag är derföre af den tanken, att en sådan
hemställan till Kong], Maj:t som den hvarom nu är fråga, icke bör
ega rum. Att bifalla Utskottets förslag vore detsamma som att låta
staten ingripa i församlingarnes rätt; ty då församlingen bygger kjmka,
så är det i sjelfva verket församlingen, som eger prestbolet. Jag kan
icke förstå, huru Herr Jöns Pehrsson, som alltid visat sig så mån om
den enskildes eganderätt, nu kunnat föreslå Riksdagen att beträda en
väg, som leder till ingrepp i församlingens eganderätt.
På dessa grunder yrkar jag i allo afslag på Utskottets utlåtande.
Herr Bergius: Såsom betänkandet utvisar, har jag reserverat
mig mot Utskottets förslag i vissa delar. Jag har varit ense med
Utskottet och motionären så till vida, att boställsinnehafvare, i enlig¬
het med det af motionären afsedda hufvudsyfte, skulle frånkännas den
vidsträckta dispositionsrätt till boställsskog, som för närvarande är
honom tillagd så väl i fråga om hvad som erfordras till husbehof som
beträffande skogens afkastning i öfrigt. Men i åtskilliga andra delar
af förslaget, har jag varit af olika åsigt med Utskottet. Först och
främst anser jag, att den framställning, som nu är i fråga, icke bör
N:o 28.
46
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående röra sådana statens egendomar, som för statens räkning utarrenderas
eller förvaltas, enär denna fråga redan är föremål för Kongl. Maj:ts
manna pröfning. Utskottet har äfven i sitt, betänkande uttalat samma åsigt.
skogame. Sedan nemligen Utskottet redogjort för den skrifvelse i ämnet som
(Forts.) Riksdagen redan afiåtit, och att en komité blifvit tillsatt för afgif¬
vande af utlåtande angående förändrade anordningar vid utarrendering
och förvaltning af statens egendomar, yttrar Utskottet att det kan
antagas, att uppdraget äfven omfattar de skogar, som redan af staten
ötvertagits. Då nu Riksdagen redan hos Kongl Maj:t gjort en fram¬
ställning i ämnet, hvilken föranledt tillsättandet af en komité, och man
måste erkänna, att denna komités uppdrag omfattar äfven hushållningen
med skogarne å de för statens räkning utarrenderade egendomarne,
sä har jag funnit det mindre lämpligt, att Riksdagen ånyo skulle
framkomma med en anhållan i samma syfte. Vidare har jag med af¬
seende å så väl kommunernas som presterskapets rättigheter ansett
motionärens framställning icke kunna godkännas, så vidt den afser,
att inkomsterna af de ecklesiastika boställsskogarne skulle helt och
hållet ingå till statsverket, utan har jag uttalat deri mening att staten
icke egde annan rätt än att erhålla godtgörelse för de kostnader,
som skogens indelning, skötsel och vård medföra.
Hvad slutligen angår den sista delen af motionärens framställ¬
ning, som rörer förändring i sättet för försäljning af alster från de
skogar, om hvilka nu är fråga, så har Utskottet, så vidt jag kunnat
fatta, icke ens yttrat sig derom: hvaremot jag i min reservation sökt
framlägga skäl för mitt afstyrkande äfven af denna del utaf motionen.
På grund af hvad jag nu anfört hemställer jag, att Kammaren
måtte besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t af det innehåll, min re¬
servation angifver.
Herr Sahlström: Jag inser visserligen det välvilliga syftet med
motionärens förslag, hvarigenom han velat rigta uppmärksamheten på
de störa tillgångar landet eger i sina skogar, hvilka beklagligtvis icke
alltid skötas och förvaltas med den omsorg som vederbör. Men hvad
beträffar den del af motionen och Utskottets betänkande, som handlar
om de ecklesiastika boställsskogarne, så torde meningarne om det
rätta och välbetänkta häri vara delade. Vi veta, att när det först
beslutades, att de ecklesiastika boställsskogarnes afkastning skulle in¬
gå till den allmänna prestlönekassau, den s. k. löneregleringsfonden,
så uppväckte detta stort missnöje bland de församlingar, som hade
dylik skog. Denna skog hade naturligtvis tillkommit församlingarne
och prestboställena genom donationer och dylikt, och de hade sedan
urminnes tider erhållit häfd å dem. Emellertid har afkastningen af
nämnda boställsskogar kommit löneregleringsfonden till godo och nu
vill man beröfva fonden dessa medel derföre att, såsom man påstår,
löneregleringen skall hafva försiggått öfverallt. Men att så icke är
händelsen och att den åtminstone ännu icke kommit till tillämpning,
kan väl ej bestridas.
För öfrigt ber jag få uppmärksamma, att det äfven är regeringens
åsigt — förut uttalad af chefen för ecklesiastikdepartementet, vid 1871
Lördagen den 18 Mars, e. m.
47
N.o 28.
års riksdag, att bland de församlingar, inom hvilkas område dessa skogar
befinna sig, några af dem åtminstone i första hand äro berättigade till
så stor afkastning af dem, som är erforderlig för ordnandet af själa¬
vården inom församlingen. Man har nu här sagt, att den ena kyrkan
icke har rätt att fråntaga den andra något af dess gods. Jag hem¬
ställer dock, om det kan anses ligga någon större rättvisa deri, att, den
församling, som sålunda verkligen eger skog, skall dela med sig utaf
skogens afkastning för att bereda eu annan församling tillfälle att,
då den behöfver förstärkning i sin själavård, kunna betala en kom¬
minister, och ännu mindre att staten skall tillegna sig enskilda för¬
samlingars pastorsboställes skogar och afkastningen deraf. Emellertid
då derom är stadgadt i 1866 års förordning och jag för min del an¬
ser det vara obestridligt att församlingarne i första hand hafva rätt
till de ecklesiastika skogarnes afkastning, så är det ock min åsigt att
frågan i hvad den rörer denna del bör förfalla. Och då för ordnan¬
det af de militära boställsskogarne en komité lärer vara tillsatt, så
torde jemväl frågan härom tills vidare kunna lemnas å sido.
På grund af hvad jag nu yttrat anhåller jag om afslag i ut¬
låtandet och förenar mig i det yrkande, Herr Rundgren här framstält.
Herr T o 11: Det är naturligt, att under en tid, då en omreglering
i allmänhet af statens tjenstemäns löner försiggår, uppmärksamheten
ock särdeles skall vara fäst vid de rikliga tillgångar som staten kan
skapa sig genom att sjelf öfvertaga vården af sina skogar. Också
har Utskottet icke ansett sig hafva något skal att undertrycka det
intresse härutinnan, som fått sitt uttalande i den föreliggande motionen.
Hvad särskildt beträffar presterskapets ställning till denna boställs-
skogsfråga, så har man förestält sig, att densamma efter det löne¬
regleringen försiggått skulle blifva eu helt annan än tillförne.
Der regleringen redan är afslutad, är svårt att förstå hvad som
vidare behöfver regleras genom presterskapets löueregleringsfond.
hvilken fond emellertid under sin korta tillvaro vuxit ganska betyd¬
ligt. Att lönerna genom penningevärdets fall skulle minskas och deri¬
genom i framtiden behöfva tillskott af fonden, syues ej antagligt, då
lönerna till en del utgöras af spanmål och andra persedlar som jemna
dessa förhållanden. Att under sådana omständigheter hopa tillgångar
i fonden synes mig mindre lämpligt. Det vore mera skäl att hafva
tillgång till dessa medel vid statsregleringens uppgörande.
Man har äfven erinrat derom att en komité just nu undersöker
förhållandet rörande förvaltningen af statens egendomar, men man
har icke visat, att denna undersökning äfven omfattar skogsförvalt-
ningen. För öfrigt tror jag att ingenting kan vara att befara genom
att låta skrifvelsen afgå till Kongl. Magt, då Utskottet — såsom Herrarne
behagade finna — uttryckligen framhåller att annans rätt icke bör
vid regleringen förnärmas. Under detta vilkor är det Utskottet önskar
att frågan må vfinna eu närmare utredning.
På grund af hvad jag i korthet anfört, yrkar jag bifall till Ut¬
skottets föreliggande hemställan.
Angående
hushållningen
med de all¬
männa
shogarne.
(Forts.)
N:o 28.
48
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående Herr Jons Pehr sson: Till en början vill jag vända mig mot
hushållningen []err Bergström. Det kan aldrig falla mig in att vilja förnärma
annans rätt, och Utskottet har — såsom den nästföregående talaren
skogame. redan framhållit — uttryckligen uppstält den grundsatsen, att afkast-
(Forts). ningen af statens skogar bör ingå till statsverket “så framt annans
rätt dermed ej förnärmas.“ Men ett har jag för min del velat hafva
utredt, nemligen om staten skall hafva afkastningen af den skog, som
tillhör åt ecklesiastikstaten upplåtna boställen, eller om försarnlingarne
skola hafva den. Den saken vill jag hafva utredd, ty såsom den nu
står, vet man icke rätt huru det förhåller sig. I rättsligt hänseende
förefaller det ganska klart att, alldenstund de församlingar — i synner¬
het inom det sydligaste Sverige — der ingen skog finnes på prest-
boställena, icke lemna bidrag till prestlöneregieringsfonden, utan sjeifva
få till presterskapets aflönande behålla hela afkastningen af boställena,
så böra också de församlingar, hviika hafva ecklesiastika boställen
med skog, få behålla afkastningen deraf till aflönande af sitt prester¬
skap. En utredning i berörda afseende är således ganska behöflig.
Vidare vänder jag mig mot Herr Sahlström, som tyckes vara endera
den enfaldigaste eller elakaste bland Kammarens ledamöter. Han har
tydligen icke reda på författningen, hvilken icke tillägger församlingen
ett enda träd, med undantag af det virke, som erfordras till kyrko-
bygge och prestgårdsbyggnader. Till sistnämda ändamål erhåller för¬
samlingen nödigt virke, efter många omvägar, men för öfrigt icke ett
penal, ty afkastningen skall fördelas i tvenne hälfter, hvaraf eu till¬
faller boställsinnehafvare!! och en ingår till prestlöneregieringsfonden.
Det röjer således alldeles för mycket okunnighet om gällande för¬
fattning att yttra sig såsom talaren gjorde.
Hvad öfrigt vidkommer att det skulle vara utan vigt att affärda
en skrifvelse i ämnet till regeringen och att det voro bäst afslå Ut¬
skottets förslag, så — mine Herrar — gerna för mig. Viljen I ej taga
vara på den förmögenhet, staten eger uti boställskogarne, så låten bli.
Jag har haft rättighet, ja till och med skyldighet att bringa frågan på
tal, men längre sträcker sig icke min förmåga. Jag upprepar ännu
en gång att ingen må tro det staten skall kunna draga någon nämn¬
värd inkomst af boställsskogarne, sä länge boställsinnehafvarne fritt
disponera desamma, såsom det heter — till husbehof. Det är ett
faktum att samtliga pastorat i riket med undantag af 19 äro reglerade
och att presterskapets löneregleringsfond redan har så stora tillgån¬
gar, att de icke behöfvas eller ens kunna vid relegringen användas.
Fondens tillgångar skulle fullkomligt räcka till att betacka ut¬
gifterna, äfven om skogsmedlen icke ingingo bland dess inkomster.
Hvad angår den invändningen, att en komité håller på med under¬
sökning om rätta sättet för förvaltningen af statens egendomar och att
denne komité nog kommer att tänka äfven på boställskogarne, så får
jag erinra derom att, enligt den instruktion komitén fått, den icke kan af¬
gifva så beskaffad utredning, som Utskottet här föreslår. Skrifvelsen är
alltså fullkomligt på sin plats och jag tror ej att mången ledamot
af denna Kammare kommer att rätta sig efter det yrkande om rent
utslag, som framstälts, ty saken kan visserligen för en och annan
Lördagen den 18 Mars, e. m.
49
N:o 28.
tyckas obetydlig, men flertalet måste erkänna, att den kan innehålla /Ingående
millioner för framtiden. Vill man icke taga vara på denna förmögen- hushållningen
het, så gör man lika dåligt som att bevilja onödiga utgifter. m$manna "
skogarne.
Herr Hmggström: Jag begärde ordet med anledning af Herr (Ioit3-)
Bergströms yttrande. Han uppläste hvad Utskottet uti den s. k.
klämmen föreslagit och yrkade afslag å alltsammans.
Jag tror, såsom den siste talaren, att man verkligen har ganska
stora tillgångar i den skog, som finnes å boställena, och jag tror det
också vara på tiden att taga bättre vara på dessa tillgångar än hit¬
tills skett. I och med optionsrättens borttagande är det klart, att
arrendena för boställena komma att uppgå till sitt rätta värde, och
få arrendatorerne då fritt handskas med skogarne, så är det klart, att
de skola söka att genom sköfling af desamma taga igen sitt dryga
arrende. Detta vore i hög grad betänkligt, och jag tror derföre att
Utskottet gjort väl i att föreslå att arrendatorerne icke må så fritt
handskas med skogarne utan att skog till husbehof må dem tilldelas
endast efter utsyning.
Beträffande Herrar Bergströms och Rundgrens yttranden att, om
Utskottets förslag bifölles, en rubbning skulle ske i presterskapets pri¬
vilegier samt en annan talares likaledes uttalade betänkligheter i
sådant afseende i fråga om kommunernas rätt, så har jag icke samma
farhåga för följderna af den skrifvelse som Utskottet föreslagit. Ty
Utskottet har icke tillstyrkt någon rubbning i dessa korporationers
rättigheter utan har hemstält allenast att man skulle hos Rongl. Maj:t
anhålla om en utredning af frågan. Och befinnes det dervid att prester-
skapet har sådana privilegier att de böra bibehållas vid dispositions¬
rätten till boställsskogarne, så måste det naturligtvis dervid förblifva,
men finnes det åter, att dispositionsrätten tillkommer staten, så måtte
det väl icke vara orätt att staten bibeliålles vid denna sin rätt.
Jag yrkar bifall till Utskottets utlåtande.
Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Presidenten Bergström
uttalade verkligen den rätta grundsatsen efter den kanoniska lagen,
att der var den uppfattningen, att de egendomar, som tillhörde ett
visst sockenområde skulle vara till underhåll åt kyrka och presterskap
och icke för något annat ändamål.
Samma anda genomgår alla våra provinslagar och detta är helt
naturligt. Den som verkligen har varit upphofvet till dessa provins¬
lagar det är hufvudsakligen den korporation, som på denna tid både
den högsta bildningen, nemligen hierarkien. Denna har lagt grunden
till de provinslagar vi hafva. När Gustaf I gjorde sin reduktion,
indrog han en mängd kloster till staten, men han rubbade icke den
grund, som var församlingarne emellan. Samma förhållande var då
Christian III i Danmark gjorde sin reduktion hvad Danmark och
de skånska provinserna beträffar. Han indrog en stor del af kloster¬
godsen till staten, men han gjorde ingen rubbning i det gamla
Andra Kammarens Frot. 1876. N:o 38. 4
N:o 28,
Angående
hushållning en
med de all¬
männa
skogarne.
(Forts.)
5Q Lördagen den 18 Mars, e. m.
rättsförhållandet, enligt hvilket det som fanns inom en socken, det
tillhörde också denna socken till underhåll af kyrka och presterskap.
Hvad som först gjorde en rubbning i detta förhållande var den
författning som utkom angående reglering af presterskapets löner, och
jag undrar om der icke var lika mycket brott mot presterskapets privi¬
legier, som man befarar om man skulle aflåta en skrifvelse i detta
afseende. Jag har icke kunnat finna att Riksdagen med den föie-
slagna skrifvelsen skulle säga sig ega den eller den rätten, utan me¬
ningen är ju ingen annan än att gå in till Kongl. Maj:t och säga:
vi begära en utredning, som grundar sig på verkliga rättsförhållanden,
och jag kan således för min del icke annat än instämma i Utskottets
förslag.
Herr Östling: Jag vill icke inlåta mig på bedömande af den
skrifvelse som Utskottet föreslagit, emedan jag icke eger dertill erfor¬
derlig sakkännedom. Men jag vill, i likhet med hvad ett par före¬
gående talare redan gjort, yrka att slutstrofen i Utskottets förslag må
utgå, enär jag för min del icke kan finna att presterskapets privi¬
legier kunna anses bortfallna derföre att en reglering af dess löner
egt rum. ..
Det är äfven ett annat förhållande jag vill påpeka, som ännu icke
blifvit vidrördt, Man har sagt att presterskapets löneregleringsfond
tillväxt så ofantligt och nu uppgår till ett ganska ansenligt belopp.
Det är visserligen sant att denna fond tillväxt på senare tider och
det torde behöfvas att den växer ännu mer, men vid löneregleringen,
som i det närmaste är afslutad, har det visat sig att tillgäng till
presterskapets aflöning i de särskilda pastoraten icke. funnits föi en
stor mängd komministrar, och det finnes äfven i flera stift kyrkoherdar,
hvilka icke kommit i åtnjutande af hvad löneregleringen för dem be¬
stämt. Bristen skali fyllas ur löneregleringsfonden. Då torde kanske
innan man erfarit, huruvida denna fond är i stånd att uppfylla sina
förbindelser, det vara för tidigt att disponera densamma. Ty äfven under
den förutsättning af t man eger rätt att disponera fonden för annat ända¬
mål än det dermed afsedda, tror jag, att frågan derom är för tidigt
väckt, då man ännu icke kommit under fund med att den förmår
bära de utgifter, som af densamma skola bestridas. . Utskottet har i
motiveringen framhållit, att löneregleringsfondens utgifter under 1873
utgjorde 8,978 kronor och under 1875 kronor 9,070, förmodligen i den
afsigt att påpeka, det fondens utgifter icke vore så betydliga i för¬
hållande till dess stigande inkomster, och att. deraf kan dragas den
slutsatsen, att skogsmedlen ej längre äro för löneregleringsfonden be-
höfliga. Jag ber likväl att få fästa uppmärksamheten dera att, enligt
min uppfattning, den omständighet att så litet hittills utgått från
denna fond berott derpå, att verderbörande velat låta. denna växa
till det belopp att alla, som äro i behof af understöd derifrån, skulle
kunna komma i åtnjutande deraf på en och samma gång. Jag har
velat antyda detta för att ingen må fästa alltför stor vigt derpå att
fondens utgifter stält sig låga i förhållande till de ökade inkomsterna.
T öfrigt instämmer jag med Herr Rundgren i hvad han anfört rö-
51
N:o 28.
Lördagen den 18 Mars, e. m.
rande slutstrofen, och det förefaller verkligen besynnerligt att Utskot¬
tet deri begagnat uttrycket f‘i livad mån“. I likhet med honom an¬
ser jag att det i stället bort heta “om och i hvad mån“. Såsom jag
i början af mitt anförande sagt, yrkar jag likasom Herr Berg och
andra talare att slutstrofen måtte helt och hållet utgå.
Angående
hushållningen
med de all¬
männa
skogavne.
(Forts.)
Herr Rundgren: Motionären tyckes föreställa sig, att af kast¬
ningen af skogen å ett ecklesiastikboställe skulle tillfalla presterskapet
och att således, sedan reglering af presterskapets löner nu till största
delen blifvit afslutad och presternas löner följaktligen bestämda, de icke
mera skulle vara berättigade till denna afkastning. Så är likväl icke
förhållandet. Man måste gorå skilnad mellan två olika slag af bo-
ställsskogar, nemligen mindre boställsskogar, hvilka lemna antingen
föga eller fullt tillräcklig afkastning för prestgårdens behof, och större
boställsskogar, som idkeligen lemna så väl sådan tillgång, som ock ett
betydligt öfverskott. Att presterskapet hade gagn af det förra slaget, är
tydligt. Men sådant har vid löneregleringen tagits i betraktande, och
i fråga om dessa husbehofsskogar kan ju i alla händelser icke ifråga¬
sättas att staten skulle göra en utredning, huruvida han eger någon
dispositionsrätt till skogar af detta slag.
Utredningen skulle alltså gälla de stora skogarne. Hvad äter
dessa beträffar, så torde det vara veterlig!, att på senare tider genom
skogsstyrelsens försorg blifvit upprättade så kallade hushållningsplaner,
eller en sådan indelning af dessa skogar, att de blifvit stälda på längre
eller kortare tids utverkning. I afseende å dessa skogar är emellertid
en skilnad gjord mellan de mycket stora boställskogarne och de mindre
betydliga. De förra ställas under skogsstyrelsens förvaltning och af-
skiljas från presterskapets omsorg, och hela afkastningen, med undan¬
tag af husbehofvet, ingår till löneregleringsfonden. Om dessa kan
man icke säga, att de äro till fördel för presterskapet. De mindre
betydliga skogarne äro deremot lemnade åt prestens förvaltning, så att
han, om han vill åtaga sig hela besväret med sådd och omvårdnad af
skogen, får en viss andel af afkastningen och det öfriga ingår till
fonden. ...
Man kan således i sjelfva verket icke säga att man talar till för¬
mån för presterskapet, då man begär att kyrkan skall få behålla de
ecklesiastika boställskogarne. Snarare kan man saga, att det är till
förmån för församligarne, och jag har förut haft äran omnämna, att
inom Karlstads stift klyfning af de stora pastoraten och inrättande af
nya kommistraturer just möjliggjorts derigenom, att de ecklesiastika
boställsskögarne varit besparade och att, sedan en del blifvit afverkade
och afkastningen derför ingått till lönefonden, Kongl. Maj:t anslagit
en viss del deraf till presterskapets aflöning. I detta hänseende kan
man säga, att församlingarne och icke presterskapet har gagn deraf.
Dessutom, då kyrkan numera fått sin egen representation, torde,
enligt min tanke, Riksdagen böra vara angelägen derom, att icke
gå in på det område, der Kyrkomötet har sitt prerogativ att yttra
sig, lika som jag förmodar, att Riksdagen är angelägen derom,
att Kyrkomötet å sin sida icke på något sätt gör intrång på
N;o 28.
52
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående
hushållningen
med de all¬
männa
skogarne.
(Forts.)
det område, der Riksdagen är den bestämmande. För min del anser
jag Riksdagen i sjelfva verket gå utöfver sin befogenhet, om den
utgår från den förutsättningen, att staten har en viss dispositions¬
rätt öfver de ecklesiastika boställsskogarne, och om, på grund deraf,
en utredning yrkas, för att utröna “i hvad mån“ staten eger denna
rätt. Slutligen kan jag icke nog betona, att här icke är fråga om att
befordra presterskapets fördelar genom att åt kyrkan bibehålla de
ecklesiastika boställsskogarne. De ecklesiastika boställsskogarnes reser¬
verande för kyrkan är fasthellre ett församlingarnes intresse. Dermed
afses nemligen dels att öka den fond, genom hvilken klyfning af de
större pastoraten och inrättandet af nya presttjenster möj liggöres,
dels att för medellösa församlingar underlätta presterskapets aflöning.
På dessa grunder vidhåller jag mitt yrkande, att senare delen af
skrifvelseförslaget måtte utgå.
Ilerr Berg: Jag begärde ordet endast med anledning af hvad en ärad
talare yttrade derom, att hvad genom den föreslagna skrifvelsen afsåges
icke kunde anses innefatta något ingrepp i vare sig presterskapets privi¬
legier eller någonting annat, då ju derigenom endast skulle begäras
en utredning af vissa i skrifvelsen närmare angifna förhållanden. Jag
hemställer emellertid, huruvida det kan vara skäl, att Riksdagen ingår
till Kong!. Maj:t med anhållan om utredning af någonting, deruti
Riksdagen redan förut har tillräcklig utredning, ty jag har icke hört
någon ifrågasätta, att staten har rätt till församlingarnes egendom.
En annan ärad talare, som förut hade ordet, yttrade, att han till och
med ansåge ett våld hafva skett, mot församlingens och kyrkans rätt
genom den sista löneregleringsförfattningen. Jag skulle hafva kunnat
instämma med honom, om icke berörda författning tillkommit i den
ordning, som då gällande grundlag föreskref för ändring af prester¬
skapets privilegier, nemligen med alla fyra ståndens begifvande. Enligt
min uppfattning blef den rätt till ifrågavarande egendom, som genom
presterliga privilegierna var kyrkan och församlingen tillförsäkrad, i
viss mån modifierad genom den senaste löneregleringsförordningen.
Men att nu ingå till Kongl. Maj st med begäran om en utredning, huru¬
vida icke staten i berörda hänseende kan ega ändå bättre rätt än den
sista förordningen i ämnet bestämmer, — dertill anser jag för min
del icke ringaste skäl förefinnas från Riksdagens sida.
Hvad beträffar den första delen af Utskottets föreslagna fram¬
ställning, så är den efter mitt förmenande obehöflig, enär en komité
är nedsatt just i ändamål att utreda lämpligaste sättet att tillgodo¬
göra staten de skogar den eger och en framställning om något sär¬
skilt sätt för ett sådant tillgodogörande icke torde vara af nöden.
Likväl vill jag mindre fästa mig dervid, än vid den sista delen af Ut¬
skottets hemställan, hvarigenom — om den komme att bifallas — det
skulle se ut, som om Riksdagen sjelf icke visste, hvad likväl hvarje
representant borde veta, nemligen att staten icke eger rätt till de
skogar, livilka, enligt presterliga privilegierna äro tillförsäkrade kyrkan
och dess presterskap.
Lördagen den 18 Mars, e. m.
53
N:o 28.
Herr Jöns Pehrsson: Det är med anledning af en föregående
talares yttrande, som jag vill be att få lemna några upplysningar.
Inom ecklesiastikdepartementet har man uppgjort en förteckning
på de utgifter, som årligen utgå från löneregleringsfonden. Den är
ännu endast färdig för ett par län och siffran uppgår till några tusen
kronor. Men det har icke varit Utskottets mening, att deraf taga ett
enda öre eller på något sätt förnärma presterskapets rättigheter. Ut¬
skottet har endast åsyftat en utredning, huruvida staten eller veder¬
börande kommuner skola uppbära inkomsterna af de ecklesiastika bo¬
ställenas skogar.
För öfrigt bör det väl vara klart för hvar och en, att sedan det
genom löneregleringen blifvit för hvarje pastorat bestämdt, huru stor
lön som skall tillkomma vederbörande prest, icke somliga prester skola
genom inkomsten af boställets skog kunna erhålla förmåner utöfver
den bestämda lönen.
Utskottet har, som sagdt, endast åsyftat en utredning af de i
förslaget närmare angifna förhållanden, och för min del hoppas jag
att Kammaren måtte bifalla Utskottets hemställan.
Herr Axel Bergström: För mig synes det vara angeläget att
Riksdagen icke affåter någon skrifvelse till Kongl. Maj:t, uti hvilken
uttalas några villfarande åsigter, vare sig i fråga om historiska för¬
hållanden eller gällande rätt, och jag vågar påstå att den senare delen
utaf den af Utskottet föreslagna skrifvelsen innehåller sådana villfa¬
relser. Der talas nemligen om en utredning “i hvad mån staten eger
dispositionsrätt till afkastningen från de boställen, som församlingarne,
på ett eller annat sätt, fått sig till presterskapets aflöning öfverlåtna. “
Häri ligger just den stora villfarelsen att i allmänhet församlingarne
fått sig boställen öfverlåtna. Af min förra framställning i saken är
det klart, att de sjelfva anskaffat sina prestebol och prcstegårdar, och
endast när det visas kan, att de blifvit af kronan donerade, inträder
det förhållande, som skrifvelseförslaget omförmäler. Om kronan do¬
nerat boställen till församlingarne att upplåtas åt presterskapet, tror
jag det vara fullkomligt klart, huru det förhåller sig med rätten till
de till sådana boställen hörande skogar, hvadan någon utredning i
detta hänseende icke är behöflig. Jag förmodar ock, att Utskottet
här menat något annat än hvad det har yttrat eller ock yttrat annat
än hvad det menat. Men just derföre finner jag icke något skäl för
att bifalla Utskottets hemställan. Utskottet har icke velat iakttaga
den gamla kyrkorättsliga skiluaden emellan “de till embetena hörande
lägenheter och ordinarie underhåll“ å ena, samt '■‘förläningar och do¬
nationer från Jcronan, å andra sidan, och det är just deri som felet
ligger. Det är ett misskännande af kyrkan såsom en sjelfständig in¬
stitution att anse henne icke ega någon sjelfständig egendom. Det
är att neddraga kyrkan till en statsinstitution och att göra hennes
tjenare likstälda med t. ex. landsstatens tjenstemän, som hafva in¬
delta boställen. Det är frukten af de åsigter, som uppkommo under
Carl den XLs envälde och sedermera fortplantades af den under honom
uppfostrade byråkratien.
Angående
hushållningen
med de all¬
männa
skogarne.
(Forts.)
N;o 28.
54
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Angående
hushållningen
med de all¬
männa
skogarne.
(Forts.)
På dessa grunder kan jag icke annat än på det lifligaste afstyrka
åtminstone det, att en sådan skrifvelse afiåtes, som kar det ofvan-
nämnda tillägget. Om jag kan påskynda frågans afgörande på denna
sena aftonstund genom att afstå från mitt yrkande om afslag å Ut¬
skottets betänkande i dess helhet, är jag dertill villig, men jag_måste
vidhålla att den sista delen af skrifvelseförslaget bör utgå och förenar
mig derföre med Herr Berg om det af honom gjorda yrkande.
Herr Bergius: Jag har endast begärt ordet med anledning af ett
yttrande, som fäldes af motionären första gången han yttrade sig i
frågan, nemligen det att man gerna kunde fatta det beslut, som Ut¬
skottet föreslagit, emedan, om något origtigt funnes i detsamma, Första
Kammaren nog komme att jemka bort det. Häri ligger ett erkän¬
nande att det förslag, med hvilket Utskottet framkommit, behöfver
någon justering, och jag tror verkligen att så äfven är förhållandet.
Men som jag icke kan anse det lämpligt, att Andra Kammaren skriiver
krior, som sedermera skola justeras af Första Kammaren, får jag med
frånträdande af det yrkande, som jag förut gjort i min reservation
mot Utskottets förslag, anhålla att frågan måtte till Utskottet åter¬
remitteras.
Herr Jöns Pehrsson: Jag får upplysa den siste talaren om,
att jag alldeles icke yttrat att Utskottets förslag vore origtigt, utan
jag sade endast, att vi hafva en Medkammare, och att, om det i
förslaget skulle finnas något, som den icke tycker om, den nog har
förstånd att jemka bort det.
Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden
som blifvit gjorda, framstälde Herr Talmannen propositioner dels på
bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick, dels på bifall till
samma hemställan med den förändring, som Herr Berg föreslagit, dels
på afslag, dels ock slutligen på återremiss; och fann Herr Talmannen
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förstnämnda me¬
ningen. Votering blef begärd och företogs, sedan till kontrapropo¬
sition antagits yrkandet på bifall till Herr Bergs ändringsförslag, enligt
en nu uppsatt och af Kammaren godkänd så lydande omröstnings-
proposition:
Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Tredje Tillfälliga Ut¬
skottet hemstält i utlåtandet N:o 9, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets hemställan med
den af Herr Berg föreslagna förändring.
Lördagen den 18 Mars, e. m.
55
N:o 28.
r-
Voteringen utföll med 32 ja mot 74 nej; i följd hvaraf Kammaren
bifallit Utskottets hemställan med uteslutande af sista meningen:
“hvarvid jemväl---— öfverlåtna;" och skulle, jemlikt 63 § 3 mom.
Riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag af protokollet Medkam-
maren delgifvas.
§ 12.
Föredrogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande Omfsrändradt
N:o 7 (i samlingen N:o 27), angående väckt fråga om förändradt ex-
peditionssätt vid domkapitlen. kapitlen.
Utskottet hade hemstält, att Herr Johan Jönssons motion, N:o
160, åsyftande en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utred¬
ning, huruvida icke, till förenkling i kommunikationssättet mellan dom¬
kapitlen och dem underlydande pastorer, från konsistorierna utgående
skrifvelse!' kunde af konsistorienotarierne expedieras direkte till veder¬
börande församlingar, utan kontraktsprostens mellanhand, samt om åt¬
gärders vidtagande till vinnande af berörda mål, icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Motionären Herr Johan Jönsson yttrade: Jag skall icke uppe¬
hålla Kammaren länge. Jag vill endast säga, att ehuru Utskottet af-
styrkt min motion, så tror jag dock icke, att det skulle vara omöjligt
att genom en votering få en stor del af Kammarens ledamöter med
mig om motionens antagande, ty jag anser, att densamma är så be¬
skaffad, att frågan skall förr eller senare blifva löst på det sätt, jag
föreslagit.
Jag är Utskottet tacksam, att det varit af den godheten att på
ena sidan af sitt betänkande aftrycka hela min motion och på den
andra sidan blott i några få rader afstyrka densamma. Såsom ett
skäl derför har Utskottet anfört, att hvad jag föreslagit skulle snarare
föröka än förminska mångskrifveriet, och huru de fått denna åsigt,
kan jag icke begripa. För att belysa frågan vill jag taga en liknelse,
som skall visa, att förhållandena äro så som jag har sagt, och jag
är öfvertygad att Kammaren skall medgifva att jag har rätt. Vi
veta alla, huru mycket öfverklagadt det varit både på landet och
i tidningarne, att kronofogdarne äro en obehöflig mellanlänk mellan
landshöfdingarne och länsmännen. På samma sätt äro kontrakts-
prostarne en mellanlänk mellan konsistorierna och kyrkoherdarne, hvil¬
ken äfvenså kunde borttagas. Då vi nu hafva fått våra kommunika¬
tioner så pass utvecklade, och vi hafva motion år efter år om klockare¬
postens upphörande, så har jag trott, att detta förslag kunde bidraga
dertill, att klockarnes brefbäring kunde upphöra, liksom vi förut blifvit
af med kronobrefbäringen eller den så kallade “träskoposten. “ Såsom
jag började mitt anförande, vill jag icke göra något yrkande, derföre
att det kanske icke skulle vara så mycket lönt, men jag vill dock tro,
att motionen är beaktansvärd och borde vinna gehör, så att det skulle
vara möjligt, att jag vid en votering kunde få medhåll, ty de flesta
måste väl gifva mig rätt deri, att de måtte väl kunna skicka bref
N:o 28.
56
Lördagen den 18 Mars, e. m.
Om föränäradt med posten, från den ena socknen till den andra, utan att klockarne
cxpeditionssätt behöfva gå från den ene kyrkoherden till den andre. Sjelfva saken
’kapitlen talar emellertid för sig sjelf, och förslag i detta hänseende skola sä-
(Forts.)’ kerligen icke uteblifva.
llerr Granlund: Då Utskottet framlagt så klara och tydliga skäl
för sin åsigt, att motionärens förslag icke leder till det resultat, som
han afsett, så vill jag endast i all korthet tillstyrka Kammaren att
bifalla Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, blef Utskottets hem¬
ställan bifallen.
§ 13.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Friherre O. Lagerfélt under 9 dag. fr. o. m. d. 20 i denna mån.
Herr Per Nilsson i Kulhult „
|
14 „
|
99
|
24
|
99
|
„ Herr Ola Nilsson i Rebbelberga,,
|
14 „
|
99
|
26
|
99
|
„ Johannes Jonsson i Fröstorp „
|
12 ,
|
99
|
27
|
99
|
„ Carl Johansson i Ilansjö ,,
|
14 „
|
99
|
5
|
April,
|
,, A. Andersson i Nyckel by ,,
|
14 „
|
99
|
5
|
• 99
|
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3/4 12 på natten.
In fidem
Gustaf Westdahl.
RÄTTELSER
i Andra Kammarens protokoll N:o 25.
Sid 39, rad. 1 nedifr. står: då vårt
läs: vårt
,, 41, ,, 23 ,, tår: dens förhållanden,
läs: de handlingar,
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1876.