RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1878. Andra Kammaren. H:o 26.
Fredagen den 17 Mars.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Skedde föredragning af Andra Kammarens Tredje Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 7 (i samlingen N:o 22), angående skrifvelse till
Kong! Maj:t om indelta härens uppsättande och underhåll af sta¬
ten m. m.
I Herr C. J. Svensens motion, N:o 103, var föreslaget:
«att Riksdagen — som fortfarande är lika lifligt öfvertygad om
nödvändigheten af att de i skrifvelsen af den 24 Maj 1873 omnämnda
frågor bringas till ett snart och lyckligt afgörande, men med stöd
af vunnen erfarenhet kommit till den slutsats, att de ej kunna
samfäld! lösas — i underdånig skrifvelse anhåller, det Kong! Maj:t
täcktes till nästa Riksdag eller så fort ske kan inkomma med för¬
slag enligt följande grunder:
ho. Indelta härens uppsättande och underhåll öfvertages helt
och hållet af staten.
2:o. Rust- och rotehållare åläggas i stället som grundskatt
eu motsvarande vakansafgift, helst bestämd särskildt för hvarje
rote, eller rusthåll, eller, om detta ej låter sig göra, faststäld lika
för hela riket eller vissa delar deraf.
3:o- Hen del af indelta manskapet, som är med torp försedd,
bibehålies vid dessa till dess Konung och Riksdag annorlunda be¬
sluta ; skolande rust- och rotehållare under tiden tillgodoräknas ett
efter torpets värde lämpadt afdrag å vakansafgiften.
4:ok ^lla mellan statsverket å ena sidan samt rust- och rote¬
hållare a den andra förekommande utbetalningar samm anföras i
hvarje särskildt fall till en enda.»
Rörande denna motion hade Utskottet hemstält:
att densamma icke matte till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda.
HerySv ens é n yttrade: Het synes mig som Utskottet allt för
knapphändigt behandlat denna fråga, som, säge hvad man vill, är af
allt för stor vigt för att så läsligt behandlas. Jag har med flit
underlåtit att i ar begära anslag för ändamålets vinnande. Men
j1,?, yaS jret gj°rt, och motionen af sådan anledning remitterats
till btats-Utskottet, kan man vara fullt öfvertygad om, att sagda
Utskott fullständigt motiverat såväl sin hemställan om afslag som
Andra Kammarens Prot, 1870. N:o 20. ° 1
Ang. indelta
arméns upp¬
sätta,n de och
underhåll
af staden.
N:0 26.
2
Fredagen den 17 Mars, e. m.
Ang. indelta
arméns upp¬
sättande och
underhall
af staten.
(Forts.)
hvaruti det outredda i motionen läge. Jag ber nu att fä nämna,
att orsaken till motionens framläggande berott på följande omstän¬
digheter:
Den allmänna värnpligten är ju till sin idé öfverallt erkänd,
och det bör ej förgätas, att allmän värnpligt redan är i Sverige
införd allt ifrån den dag, då Riksdagen beslöt upphäfva rätten..till
legning och friköpning för de beväringsskyldige; men det är just
i tillämpningen af denna idé, som stridigheter yppat sig. Innan
dessa hunnit utjemnas, och vid det fullständiga virrvarr som i här¬
or dningsfrågan råder bland fackmännen sjelfva, är det naturligtvis
ännu svårare för den oinvigde att bilda sig en egen mening. Un¬
der sådana förhållanden har jag kommit på den tanken, att en full¬
ständig, på en gång skeende omdaning af försvarsverket, låt vaxa
på de förträffligaste teoretiska grunder, ej skulle vara tillrådlig.
Fast hellre har det synts mig, att man då borde genom steg för
steg på hvarandra följando reformer närma sig det afsedda målet,
och synnerligen genom lagstadgade och vål ordnade gymnastiska
och vapenöfningar, såväl inom skolan som efter utträdet derur, de
senare i mindre kretsar under sommarens söndagseftermiddagar,
förbereda ungdomen på dess inträde i de värnpligtiges. led. På
detta sätt skulle ynglingen redan vid inträdet i värnpligtsåldern
befinnas minst lika skicklig som nu efter två års beväriugsmöten;
åtminstone borde han kunna lära handtera ett skjutvapen fullt lika
vill som boväringsynglingen, och detta torde väl vara eu hufvud¬
sak. Då vår ungdom sä växte upp vid vapnens bruk, skulle snart
ur beväringen organiskt utveckla sig, ej ett härfolk, som i Preus¬
sen, utan en folkhär — «som i Schweitz». Den egentliga bevä-
ringsöfningen behöfde då ej på långt när utsträckas sa mycket,
som nu i allmänhet anses nödigt. Men härvid måste naturligtvis
den värnpligtige af sitt befäl och i krigslagarne betraktas ej som
en maskin, utan som en menniska med menskliga rättigheter, och
ingenting hör uppoffras för parad och militärlyx, men ingenting
underlåtas af hvad som verkligen erfordras till ett kraftigt och
segrande värn af vår sjelfständighet.
Ett af de förnämsta hindren för en lycklig lösning af försvars¬
frågan har likväl synts mig vara det nära samband, hvari den ge¬
nom indelningsverket står till vårt föråldrade skatteväsende. Äf¬
ven skattefrågan har i lika mån lidit af detta hittills oupplöslig»
samband. Under tidernas lopp hafva i sjelfva verket militär- och
skatteväsendet blifvit med hvarandra så hoptrasslade, att en skils¬
messa förefallit nära nog omöjlig. För hvarje reform af våra grund¬
skatter lmr indelningsverket städse lagt hinder i vägen, medan
vid reformer i försvarsväsendet «den kamerala sidan af saken»
gjort sig minst lika mycket gällande som den militäriska. Då
derföre anspråken om en rättvisare beskattning vunnit allt större
erkännande, på samma gång som beliofvet af ett ordnadt försvar
mer och mer lagts i dagen, såg man ingen annan utväg att kom¬
ma. till ett resultat än (len, som anvisades genom Riksdagens skrif-
3
Fredagen den 17 Mars, e. m.
N:0 26.
velse den 24 Maj 1873, enär såväl de egentliga grundskatternas upp- Mg. indelta
hörande, som rustnings- och roteringsbördans ensidiga aflyftande arméns wpp-
hvar för sig endast inneburit en half rättvisa. Så som sakerna stim™de
då stod.», kunde man svårligen förtara på annat sätt, men det liar ZfsiaZ
sedan visat sig- att föga dermed vunnits, ty många, som rätt väl (Forts.)
bita tala vid sig i försvarsfrågan, vilja alls icke veta af grund-
skattein as borttagande, sa som det föreslås i sagda skrifvelse, un-
der det andra, som gerna medgåfve detta senare, äro motståndare
till hvarje förnuftigt ordnande af vårt försvar. Och då reform-
vännerna, om båda frågorna kunde afgöras! särskild!, alltid efter
omständigheterna hade att påräkna hjelp af den ena ofvannämnda
kategorien, måste de nu se båda bland sina motståndare.
Det har derföre synts mig, som om ingen lösning stode att
vinna, om ej en skilsmessa kan åstadkommas. Otvifvelaktigt skulle
en sådan kunna verkstälias, pa sätt jag- föreslagit, om staten öf-
vertoge den indelta härens uppsättning och underhåll mot en lämp¬
lig vakansafgift, att under öfvergångstiden, och intill dess en af¬
skrifning i samband med öfrig grundskatt komme att ega rum,
erläggas al rust- och rotehållare. Båda frågorna kunde då bere-
(las den lösning, som för hvardera vore lämpligast, utan hänsyn
till den andra. J
Det är dessa tankar, som legat till grund för min motion, och
jag skulle önska att Kammaren behagade egna den litet mera upp¬
märksamhet, än ^ som synes vara händelsen med Utskottet. Dess
skål, att ärendet är beroende af Kongl. Maj:ts åtgärder, kände jag för¬
ut hvad försvars- och grundskatteffågan i allmänhet anginge, men
visste ej att just frågan om don skilsmessa jag föreslagit var det
älven; för Utskottet återstår ännu obevisadt att så är. Månne
derföre icke Riksdagens uttalande af sin mening -härom alltså vore
lämpligt r _ Att motionen delvis varit i outredt skick, må vara,
men i sa fall torde det väl ålegat Utskottet att meddela underrät¬
telse, hvari detta outredda skick kunde ligga, om det ej, såsom jao’
anser det vant Utskottets skyldighet, behagat taga samma utred¬
ning om hand.
Då jag fortfarande är af den meningen, att den vigtiga ange¬
lägenhet, motionen after, bör komma till Kongl. Maj:ts kännedom, in¬
nan varnpligtsforslaget å nya utarbetas, hemställer jag, att Kam¬
maren behagade återremittera frågan till Utskottet, på det att den
må vinna en sauan uppmärksamhet, som med motionen varit afsedt.
m i Herr Bergius; Det synes som Andra Kammarens Tillfälliga
Utskott K:o 3 ej skulle hafva särdeles tur med sina betänkande!!.
J en i denna fråga bör Utskottet blifva lyckligare, emedan det bär
Imr tvenne mäktiga bundsförvandter, den ena Stats-Utskottet, den an¬
dra sjelfva denna Kammare. Herrarne minnas väl att med anled¬
ning af tvenne motioner, väckta inom denna Kammare, den ena af
Herr Jonas Jonasson i Rasslebygd, om lättnad af roterings- och
rustmngsbesvaret, och den andra af Herr Jons Pehrssou, om för-
4
Aivj. indelta
arméns upp¬
sättande och
underhåll
af staten.
(Forts.)
Fredagen den 17 Mars, e. m.
svarsväsendets ordnande, Stats-Utskottet, som behandlat samma
motioner, uti sitt nyligen här föredragna betänkande N:o 18 ytt¬
rat sig på följande sätt:
«Det vid sistlidna riksdag af Kongl. Makt framstälda förslag
till ny härordning blef icke af Riksdagen bifallet, men vid inne¬
varande riksdags öppnande den 19 sistlidne Januari yttrade Kongl.
Maj:t, det han vore sinnad att ii nyo framlägga förslag till för¬
svarets ordnande. Då således denna fråga ännu, så att säga, står
på dagordningen, anser Utskottet det ej böra ifrågasättas att gå
Kongl. Maj:ts förslag i förväg, vare sig genom lindrande af rote-
rings- och rustningsbesväret eller genom fastställande af grunder
för den nya organisationen».
Då nu angående dessa motioner och Herr Svenséns förevarande
motion, hvilka synas mig röra samma fråga, Stats-Utskottet och
Tillfälliga Utskottet N:o 3 kommit till samma slut på samma skäl,
samt Stats-Utskottets utlåtande utan nämn rärd diskussion blifvit
af Kammaren godkändt, vågar jag hemställa, att jemväl Tillfälliga
Utskottets förslag mätte röna samma öde.
I ett afseende vill jag dock gå motionären till mötes, i det
nemligen, att jag vill tillkännagifva, att det ena af Utskottet åbe¬
ropade skälet, nemligen att frågan till Riksdagen öfverlemnats uti
delvis outredt skick, icke af mig inom Utskottet påyrkats, utan
lemnar jag fullt erkännande åt den af motionären gjorda utred¬
ningen.
Emellertid yrkar jag, på grund af hvad jag i öfrigt anfört, bi¬
fall till Utskottets afstyrkande hemställan.
Herr To 11: Jag skall ej länge1 upptaga Kammarens tid med
de ord jag nu går att säga.
Ingen kan villigare än jag erkänna den stora, ja den utom¬
ordentliga vigt nu föreliggande fråga har för vårt fädernesland.
Det är derföre också som jag med ledsnad måste uttrycka den me¬
ningen, att motionären icke på det genomförda sätt, som varit önsk-
ligt, gifvit uppslag till frågans lösning. Sedan Herr Bergius nu
yttrat sig, beliöfver jag emellertid endast svara på en af mo¬
tionärens anmärkningar, nemligen den han rigtar emot Utskottets
yttrande, att förslaget delvis vore föga utredt. Ja, detta är, med allt
erkännande i öfrigt åt den ärade motionärens goda afsigt, Utskot¬
tets åsigt, och jag tror att det har goda skäl för sitt påstående i
detta fall. Jag beliöfver i detta hänseende endast påminna om,
att någon utredning om torpens värde ej finnes i motionärens för¬
slag angifven, ehuru detta enligt hans förmenande är en vigtig
del af frågan. Hit kan också anses höra utredningen af den frå¬
gan, hvem som lagligen eger dessa torp, samt frågan om huru de¬
ras uppskattning skall ske. Detta är nemligen en ganska kostsam
procedur, hvartill motionen bort gifva någon ledning. Vidare sy¬
nes det otvifvelaktigt, att staten genom den föreslagna åtgärden
skulle förlora vissheten att städse kunna halla regementena full-
Fredagen, den 17 Mars, e. m.
5
N:0 26
taliga, emedan anslaget måste komma att blifva otillräckligt till
följd deraf, att såväl legans som lönens storlek är beroende af de
stigande prisen på alla slags förnödenheter. Frågan blir derföre,
huru skall staten bete sig för att hålla stamtruppen fulltalig? Och
jag tror att det blir svårt att i motionärens framställning finna
svaret härpå. Jag föreställer mig visserligen, att motionären tänkt
sig att detta skulle kunna ske antingen derigenom, att en eller
par åldersklasser af de värnpligtige fullständigt öfvades i ända¬
mål att bilda stamtruppen, eller ock genom direkt statsanslag för
uppsättande af ny trupp till det felande antalets fyllande. 1 in¬
tetdera fallet får man dock af motionen nödig vägledning. Med
ett ord, jag tror att Tillfälliga Utskottet har ganska rätt i sitt
påstående, att motionären lemnat frågan allt för mycket outredd,
för att den skulle kunna af Utskottet behandlas.
Detta har varit Utskottets åsigt. Hvad åter min personliga ställ¬
ning till frågan beträffar, får jag tillägga, att jag delar motio¬
närens åsigt i mycket, och särskildt beträffande önskvärdheten af,
att någon kompromiss mellan grundskatte- och försvarsfrågan icke
kommit till stånd. Några göda frukter i och tor frågornas lösning
förväntar åtminstone icke jag deraf. Men äfven i den saken har
motionären icke i sin motion gjort något bestämdt uttalande; åt¬
minstone förekommer i den s. k. klämmen icke något yrkande, att
en skrifvelse, sådan han i (ifrigt förordat densamma, skulle inne¬
hålla begäran om en skilsmessa i berörda fall. Hans motivering
går visserligen i denna rigtning, men dervid har det också stannat.
Under sådana förhållanden, och då Kammaren redan uttalat
sin åsigt om enskilda motioner i försvarsfrågan, hvilka afslagits
på den grund, att ärendet i dess helhet fortfarande är beroende
af åtgärder från regeringen, som också bilst är i tillfälle att på
grund af förhållanden, som hafva stöd i det allmänna tänkesättet,
gifva den en för fosterlandet lycklig lösning, så tror jag icke, att
Utskottet kunnat handla annorlunda än det gjort, och jag an¬
håller derföre om bifall till Utskottets förslag.
Herr Jöns Pehr sson: Motionären bär visserligen rätt deruti,
att Utskottet knapphändigt behandlat frågan, men jag tror dock,
att behandlingssättet icke är mycket olika det, motionären sjelf,
såsom ledamot af Ståts-Utskottet, varit med om att bereda en af
mig vackt motion.
Anledningen, hvarföre jag begärde ordet, var emellertid den,
att Herr Bergius velat påstå, att den åt mig väckta och den nu
behandlade motionen voro likställiga. För min del tror jag, att
de äro sins emellan så väsendtligen olika, att de icke skulle kunna
på en gång bifallas eller afslås. Motionären bär nemligen bär
framkastat ett i forna dagar mycket veutileradt förslag, gående
ut på att soldaterna skulle bibehålla sina torp, h vilket jag åter
ansett vara en öfvervunnen ståndpunkt. Vidare har lian ordat om,
att rust- och rotehållare skulle åläggas eu viss vakansafgift för
A ng. indelta
arméns upp¬
sättande och
underhåll af
staten.
(F orts.)
N:o 26.
6
Ang. indelta
arméns upp¬
sättande och
underhåll af
staten.
(Forts.)
Fredagen den 17 Mars, e. m,
hvarje rote, men allt detta anser jag för sa outredda förhållanden,
att jag icke gerna ingår på detta område.
Hufvudorsaken, hvarföre Utskottet icke vidtagit någon åtgärd
med motionen, var emellertid den, att, då Stats-Utskottet icke velat
göra något vid. motioner af liknande slag, det icke lönade mödan
för ett Tillfälligt Utskott att ä dithörande frågor nedlägga något
arbete. Icke heller jag vill ingå i någon granskning af motionen,
utan jag har, med hvad jag nu anfört, endast velat till protokollet
nedlägga den erinran, att motionärens och min motion icke äro af
samma hufvudinnehåll, emedan jag icke vill borttaga en enda sol¬
dat af indelta armén, utan att Kong! Maj:t fått tillfälle skaffa en
annan i stället, då deremot detta förslag icke för Kongl. Maj :t an¬
visar tillräckliga medel att bibehålla armén vid dess nuvarande
styrka.
Friherre Koskull: I motsats till den siste talaren ber jag
att få. uttala mina sympatier för det hufvudsakliga uti Herr Sven-
séns förslag. Jag tror, att det lyckligaste sätt att lösa den stora
frågan om vårt försvar vore.att gå den väg, han föreslagit; ty
jag betvifla!’ att vara ekonomiska omständigheter äro tillräckligt
förmånliga, för att exercera en värnpligtig armé till den tids¬
längd, soin erfordras för att den skall befinnas lämplig att ensam
försvara vart land. Våra medel räcka nemligen icke till att under¬
hålla den sa länge, att den kan erhålla en sådan öfning.
Man liar i denna Kammare och, jag tror, i ännu högre grad
äfven i Medkammaren uttalat en åsigt, som nästan blifvit en tros¬
artikel, nemligen att indelningsverket icke vore kapabelt af vidare
utveckling; men ett sådant påstående vågar jag på det högsta be¬
strida, (lenom att bibehålla soldaterne vid'deras fasta bostäder,
hvilka staten skulle öfvertaga, och genom inköp af allt flera torp
för samma ändamål vore det underligt, om icke denna institution
skulle kunna uppnå en så hög utveckling, som man behagar gifva
densamma.
Att.Utskottet i denna, fråga icke gjort annat än det gjort kan
emellertid icke falla mig in att klandra, under närvarande förhål¬
landen; men jag är .öfvertygad om att Herr Svenséus motion varit
ganska berättigad, i det hänseende nemligen, att vi derigenom hålla
den vigtiga frågan uppe och . på så .sätt föranledas att tänka
på de i densamma uttalade principer, innan den till slutligt afgö¬
rande förekommer. Jag har således intet yrkande att för närva¬
rande framställa.
Grefve Björnstjerna: Jag ber endast att fa yttra nå-
gra ord. i anledning af hvad den siste talaren anfört, Vi hörde
under diskussionen om garnisonskommenderingarne till Karlskrona
Herr Jöns Pehrsson ganska rigtigt anmärka, att hvarje gång den
indelta soldaten utkommenderas från sitt torp eller från de syssel-
sättningai, hvaraf lian och hans familj lefva, är detta för honom
Fredagen den 17 Mars, e. m,
7
N:o 26.
en verklig olycka. När soldaten således alltid med en viss mot- Ä indelta
vilja går till hvarje kommendering, bevisar detta tillräckligt, att am,j„s upp.
en trupp af denna beskaffenhet icke kan antagas blifva ett dugligt sättande och
befäl för vår beväring — och detta skulle ju dock vara hufvud- underhåll
saken; ty låt oss inköpa aldrig så många torp, få vi ändock aldrig
en så stor armé, att vi kunua undvara dennalbeväring. Den kom- 1
mer alltid att utgöra den stora massan af våra trupper, den för
hvilken stamsoldaten skulle vara ledare. Detta åter är helt simpelt
omöjligt med en trupp, som anser för en olycka hvarje gång den
inkommenderas till en sådan tjenstgöring, hvarigenom den skulle
kunna utbildas till dugligt befäl.
Jag vill vidare påminna derom, att Riksdagen år 1873 för¬
klarade, att vårt försvar måste byggas icke på en stamtrupp utan
pii allmän värnpligt, Detta var, efter min öfvertygelse^ en
stor och rigtig tanke. Att denna fråga sammanbands med frågan
om grundskatternas aflösning, var äfven fullt rigtigt, ty endast här¬
igenom kan frågan vinna en tillfredsställande lösning. I motsats
till motionären tror jag att saken skall få en sådan, för foster¬
landet lycklig utgång' och hoppas att stunden, då detta sker, icke
är sa långt aflägsen, att icke både motionären och jag ra upp¬
lefva densamma.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr S vensén: Jag ber att få uttala min tacksägelse till
den ledamot af Utskottet, som funnit yttrandet i dess betänkande
om det outredda skick, hvari.frågan af motionären till Riksdagen
öfverlemnats, hafva tillkommit utan att egentligen hafva synner¬
ligt skäl för sig. Jag tror nemligen, att den utredning Utskottets
ordförande här nyss förklarat sig velat att motionären åstadkom¬
mit, icke kunnat så lätt erhållas. Utredning af frågan om tor¬
pens värde hade jag förestält mig och äfven sagt icke kunna upp¬
göras på en kammare, utan den frågan måste lösas på ett annat
sätt; och hvad angår Herr Tolls anmärkning, att stamtruppen icke
skulle kunna hållas fulltalig, och att jag härom borde hafva yttrat
mig i min motion, tror jag icke detta, då motionen endast afser
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t vid
den nya härordningens genomförande ville taga vissa uppgifna
omständigheter i betraktande.
Representanten på kronobergsbänken får jag erinra om, att
det väl är någon skilnad mellan hans till Stats-Utskottet remitte¬
rade motion, gående ut på 100,000:tals kronor, och denna af Till¬
fälligt Utskott behandlade motion, i hvilken endast är fråga om
att fä en grundsats uttalad och framförd till regeringen.
Jag föreställer mig, att hvad jag föreslagit i min motion ovil¬
korligen måste föregå den nya härordningens införande. Det har
aldrig fallit mig in, att vi fortfarande i alla tider skola hafva
detta indelningsverk, utan det är just under öfvergångstiden jag
önskade, att dessa af mig angifna grunder blefve följda och till-
N:0 26.
Fredagen den 17 Mars, e. m.
Ay- nubba lämpade. Dä nu sä är förhållandet, vill jag hemställa, om icke
sättande*oc/j Kammaren skulle vilja till Utskottet återremittera^firagan, så att
underhåll Utskottet något litet kunde taga i öfvervägande de af mig anförda
af staten, motiven. Jag föreställer mig nemligen, att man vid granskningen
(Forts.) af en motion icke blott och bart bör läsa sjelfva klämmen, utan
äfven något fästa sig vid de anförda motiven och vederlägga dem,
derest de ej äro rigtiga.
Herr Fred ricson: Jag skulle helst hafva önskat, att denna
motion aldrig kommit fram, då det af densamma tyckes, som om
motionären vore långt efter sin tid.
Jag tror att man på förhand kunde veta livilket öde motionen
skulle röna, och jag anser att Utskottet handlat alldeles rätt, då
det icke fästat något afseende vid densamma, hvadan jag också
yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr von Schoultz: 1 likhet med den ärade representant
pa stockholmsbänken, som nyss yttrat sig, anser jag, att vårt för¬
svar, om det på ett tillfredsställande sätt skall kunna motsvara
hvad dermed är ämnadt, ovilkorligen måste byggas på den all¬
männa värnpligtens grund. Man har här mer än en gång bekla¬
gat, att Riksdagen kommit att sammanknyta ordnandet af vårt för¬
svar med grundskatternas afskrifvande; men jag hemställer, om
icke, sedan Riksdagen gjort denna sammanknytning och för rege¬
ringen uttalat sina åsigter härom, samt regeringen, på grund af
hvad Riksdagen sålunda uttalat, sedermera framlagt ett förslag,
och vidare detta förslag, sådant det vid nästlidet års riksdag före¬
kom, visserligen icke antagits, men likväl rönt bifall af ett icke
fåtal ledamöter äfven i denna Kammare, detta bifall, på det sättet
uttryckt, att desse ledamöter ville förena sig om den modifikation
åt förslaget, som Herr Ola Jönsson i lvungshult dä uttalade, om
icke — säger jag — det vill synas, som man nu från hvarandra
Helt och hållet söndrade dessa med hvarandra sammanknutna frå¬
gor, som om man ville sönderrifva den grundval, man först lyckats
lägga, hvarigenom en del af det arbete, som på grund af denna
tankeförutsättning redan blifvit nppfyldt, skulle blifva ett Sisyphus-
arbete, och stenar rulla tillbaka. Det vore önskligt, att de herrar,
som nu äro missnöjde med denna sammanbindning af frågorna,
ända ville förlika sig med detta faktum. Jag för min del kan
derföre icke annat än helt och hållet instämma iden ärade stock-
holnisrepresentantens uttalande.
Hvad den förevarande motionen beträffar, sä lärer det väl vara
oförneklig^ att den inkommit till Utskottet i ett mera outveckladt
skick; och icke heller kan man gerna förutsätta, att Utskottet, om
det _ också i ett eller annat hänseende ville gilla Herr Svenséns
motion, skulle utarbeta den i ett sådant skick, att den kunde på
ett tillfredsställande sätt för Kammaren framläggas. Under när¬
varande förhållanden är således icke annat att göra än att bifalla
Fredagen den 17 Mars, e. m.
9
SCO 26.
Utskottets förslag, hvarom jag vill framställa yrkande, pa samma
gång jag uttalar den innerliga förhoppningen, att, såsom jag förut
antydt, den grundval vi lågt icke må återigen upprifvas.
Herr Johan Jönsson: Jag brukar vanligen icke vara mång¬
ordig, och jag skall icke heller nu vara det.
Jag har begärt ordet med anledning af den siste talarens
instämmande med Herr Grefve Björnstjerna. Desse talare nämnde,
att 1873 års Riksdag beslutat, att vårt försvarsväsende skulle ute¬
slutande fotas på den allmänna värnpligtens grund. Jag rö¬
stade icke för antagande af sista Riksdagens förslag till värnpligts-
lag, och jag kommer icke heller framdeles att rösta för något förslag,
som uteslutande fotats på värnpligtens grund, ty 1873 års Riks¬
dags beslut var, att försvarsväsendet skulle grundas, icke, såsom
man påstår, uteslutande på allmän värnpligt, utan på stam och
beväring i sammanhang med grundskatternas afskrifning. På grund
deraf vill jag inlägga min protest mot de yttranden, som afgifvits
af Herrar Grefve Björnstjerna och von Schoultz, men har för öf¬
rig! icke något yrkande att framställa.
Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan propositioner gii-
vits enligt de yrkanden, som derunder blifvit framstälda, biföll
Kammaren Utskottets hemställan.
2 2.
Till afgörande företogs Lag-Utskottets utlåtande N:r 21, i
anledning af väckt förslag om upphäfvande i viss män af den så
kallade indigeuatsrätten.
Berörda förslag, som Ledamoten af Törsta Kammaren Herr H.
SehÖnbeek framstått i sin till Utskottet hänvisade mtion, N;o
24, var så lydande:
«att Riksdagen ville för sin del, med upphäfvande af hvad
som deremot nu kan finnas stridande i 19 kap. 1 § kyrkolagen,
besluta om införande i samma § af följande ord:
Ausökanj om.inträde ;i prestembetet skall iugifvas till dom¬
kapitlet i det stift, inom h vilket sökande vill blifva anstälcU.
Och hade, i anledning af Herr t Scli önbecks ifrågavarande mo¬
tion, Utskottet hemstält:
«att Riksdagen för sin del måtte besluta, att hvad lag och
särskilda författningar innehålla derom, att ej någon må vinna in¬
träde i prestembetet inom annat stift, än der han är född, skall
upphöra att vara gällande«.
Reservationer mot nämnda hemställan voro inom Utskottet
afgifna
af Herrar Ribb ing, Asplund och Torpadie, Indika ansett,
att Utskottet i anledning af motionen bort tillstyrka fullständigt
upphäfvande af indigeuatsrätten; samt
af Hfcrr Lyth.
Efter uppläsning af Utskottets förslag anförde
Ang. upphäf¬
vande af den
s. Jc. indige-
natsrätten.
N o 26.
10
Fredagen den 17 Mars, e. m.
Ang. upphäf¬
vande af den
s. k. indige-
natsrätten.
(Forts.)
Grefve Sparre: Genom någon ovana hos Lag-Utskottets
sekreterare samt förbiseende vid justeringen i Utskottet af detta
utlåtande har sjelfva den s. k. klämmen icke fått den rätta for¬
men. Jag hemställer således, att Kammaren måtte gilla följande
form för klämmen: «att Riksdagen för sin del måtte besluta föl¬
jande förordning: Hvad lag och särskilda författningar innehålla
derom, att ej någon må vinna inträde i prestembetet inom annat
stift, än der han är född, skall upphöra att vara gällande*.
Herr Lyth: Jag ber att med några ord fä angifva de skäl,
som föranledt mig att reservera mig mot Utskottets tillstyrkande
af motionärens förslag.
Körst anser jag mig böra nämna, att, ehuru jag i sjelfva sa¬
ken är enig med cle öfrige tre reservanterne mot Utskottets för¬
slag, Herrar Ribbing, Torpadie och Asplund, jag likväl icke kun¬
nat förena mig med dem i det slut, hvartill de kommit. Desse
reservanter önskade nemligen, att Utskottet skulle tillstyrka full¬
ständigt upphäfvande af indigenatsrätten, hvaremot jag för min
del trodde, att Utskottet icke var berättigadt att framkomma
med ett sådant förslag, dä motionären icke begärt mera än en del
af denna rätts borttagande, eller den del, som nu förbjuder en
teologie studerande att söka ordination inom annat stift, än der
han är född och uppfostrad. Det är på grund af 42 § i Riks¬
dagsordningen som jag trodde Utskottet icke vara berättigadt att
tillstyrka äfven den andra delens af indigenatsrätten upphäfvande,
då detta icke blifvit af motionären begärdt eller stode i närmare
sammanhang med sjelfva motionen. Dessa voro i allmänhet de skäl,
hvarför jag har ansett mig böra yrka afslag å motionen.
Hvad vidare sjelfva saken beträffar, sä ber jag att derom få
yttra några ord. Ätt nu gällande lagbestämmelse om indigenats¬
rätten är ett stadgande, som öfverlefvat sig sjslft, lärer icke be¬
höfva mänga bevis. Detta stadgande tillkom i en tid, då det var
öfverflöd på prester, och det utsåg dä att hindra, det icke stude¬
rande från ett stift trängde sig in på ett annat och sålunda undan-
skjöto detta stifts egna barn. Nu är förhållandet annorlunda. Yi
lefva nu i en tid, då det är brist på prester, och vid sådant för¬
hållande anser jag, att detta föråldrade stadgande bör helt och
hållet försvinna.
Redan 1867 års Riksdag har uttalat sig för upphäfvande af
denna rätt i dess helhet; och jag hoppas att denna Kammare
ännu icke ombytt åsigter i denna fråga. Jag tror icke heller, att
någon fördel eller nytta vinnes genom att bibehålla en lag, som
förbjuder prest att söka befordran i annat stift, än der han är
ordinerad; tvärtom anser jag indigenatsrätten innebära mycken
skada och hinder för en ändamålsenlig utveckling af kyrkan och
dess idé i värt land. Jag tror nemligen för det första, att genom
bibehållande af indigenatsrätten och vissa andra lagbestämmelser,
Fredagen den 17 Mars, e. m.
11
N:0 26.
såsom dessa många onödiga examina, som åläggas prester ocli teo- Ang. uppMf-
logie studiosi, hindras en mängd ynglingar från att ingå i prest- i:an(lc °.t den
embete!. Indigenatsrättens bestämmelser åstadkomma vidare en s\wtsrMen~
skadlig söndring mellan presterskapet inom de särskilda stiften, (Forts.)'
hvarigenom äfven hindras det lif och den rörlighet i kyrkan, som
tiden fordrar. Likaså tror jag, att den slentrian, hvarmed, såsom
min granne till venster för några dagar sedan yttrade, kristendoms-
undervisningen på några ställen i vårt land bedrifves, kanske har
till en del sin grund just uti den afsöndring, som nu råder mellan
de särskilda stiften och deras presterskap. Att icke någon fara
för kyrkan, församlingen eller presterskapet skulle uppstå genom
titt borttaga indigenatsrätten, bevisas bäst derigenom, att denna
rätt icke finnes i de öfriga lutherska länderna i Europa, såsom Tysk¬
land, Norge, Danmark m. fl. Häraf kommer äfven, att man icke kan
tala om denna sak med en prest från dessa länder, utan att utlän-
dingen drager på munnen, då han hör att vi ännu bibehålla denna
anakronism i vår kyrkliga lagstiftning.
Vidare vill jag nämna, att här finnes t. ex. rättighet för
folkskole- och elementarlärare att söka tjenstår öfver hela landet,
och man liar icke hört några olägenheter deraf; tvärtom har denna
rättighet utan tvifvel åstadkommit mycken nytta och gagn. Nu
kan man väl säga, att då Utskottet föreslagit borttagande af en
del al indigenatsrätten, så borde man med tacksamhet mottaga
detta erbjudande, sa mycket hellre som kyrkomötet för sin del
redan antagit samma lagförslag; man kunde ju framdeles upphäfva
äfven den andra delen af indigenatsrätten, som handlar om förbud
för redan ordinerad prestman att utom det stift, der han är anstäld, söka
befordran. Men för min del får jag säga, att jag tror det skulle lända till
skada för sjelfva hufvudsaken att på detta sätt stympa frågan; ty,
om nu Lag-Utskottets hemställan vunne Riksdagens bifall, så skulle
man deraf kunna fatta den föreställningen, att Riksdagen numera
frånträdt sin genom 1867 års underdåniga skrifvelse uttalade åsigt
i frågan, hvartill kommer, att genom ett sådant beslut upphäfvan-
det af den andra, vigtigare delen af indigenatsrätten, eller ansök-
ningsrättens frigifvande, skulle komma att draga alltför långt ut
på _ tiden, ehuru, såsom jag tror, det vore nödigt att så fort som
möjligt taga i tu äfven med denna senare del af frågan, enär, så¬
som jag redan nämnt, borttagandet af jus indigenatus i dess hel¬
het otvifvelaktigt skulle lända svenska kyrkan till mycket gagn
och fördel. Om dessutom jus indigenatus till någon del skulle ännu
anses böra bibehållas, så vore det utan tvifvel den del deraf, som
stadgar, att de unge teologie studiosi efter aflagda examina borde
åläggas gitt börja sin presterliga tjenstgöring just inom det stift,
inom hvithet de blifvit födde och uppfostrade. Det finnes till och med
många skäl som tala för ett sådant stadgande, såsom att de inom
födelsebygden hafva sina bekanta, att de der känna folklifvet och
språket, att de der hafva många äldre vänner och slägtingar, som
kunna råda dem i början af deras bana, hvartill kan läggas, att
N:o 26.
12
Fredagen den 17 Mars, e. in.
An,/, upphof- dymedelst prestbristen i de svagare stiften koinine att i någon
vande af den mgJ1 mjnskas.
$• Ib* %')%(jfh(t
"nätsriuten. Skulle mi emellertid Lag-Utskottets föreliggande förslag bifab
(Forts.) las af Riksdagen och derefter äfven af näst sammanträdande all¬
männa kyrkomöte godkännas, så fruktar jag att följden deraf
skulle blifva' den, att de fleste unge prestman skulle söka sig in
på de stift, der de bästa utsigterna till hastig befordran för till¬
fället förefunnes eller der goda lägenheter stode till buds, hvaraf
åter följden blefve, att prestbristen i andra svagare stift koimne
att göra sig än mer känbar.
Af dessa skäl tror jag, att det vore fördelaktigast för saken
i dess helhet, att vi nu afstå Utskottets förslag, hvarföre jag ock,
såsom jag redan i min reservation angifvit, yrkar afslag a såväl
Utskottets förslag som oek å motionen.
Grefve Sparre: För att göra reda för den historiska
gången af denna fråga ber jag att först få uppläsa en del af 1867
ars Riksdags underdåniga skrifvelse i ämnet. Nämnda skrifvelse
innehåller: «att det för prestkandidat®, som fullgjort de för ordi¬
nation föreskrifua prof, lör vara Öppet lemnadt att söka anställ¬
ning och varda ordinerade i hvilket stift inom riket de helst åstunda
och tillfälle till deras användande gifves»; hvarjemte Riksdagen
uttalar den mening, «att ömkligt vore, att rättigheten att söka
prestsysslor öfver hela riket kunde hvarje prest medgifvas utan
hänsyn till, hvilket stift han tillhörde». Det märkes häraf, att
redan 1867 års Riksdag delade denna fråga i två delar, nemligen
l:o) rättighet för prestkandidat att söka anställning i hvilket stift
han helst önskar och 2:o) frigifvande af ansökningsrätten, i afse¬
ende hvarå det dock synes ligga någon tvekan i samma skrifvelse,
i det Riksdagen blott uttalar sig om «önskvärdheten« af denna
ansökningsrätts utsträckning. När kyrkomötet hördes öfver denna
Riksdagens underdåniga skrifvelse, svarade mötet ett obetingadt ja
på den första frågan, eller den om frihet för teologie studerande
att söka ordination i hvilket stift de helst önska; men ett lika
obetingadt nej på den andra, eller den om rättighet för prest att
söka befordran öfver allt i riket, utan att vara, bunden af stifts-
indelningen. Kyrkomötet liar för detta svar anfört följande skäl:
gatt den vigtiga kontinuiteten vid uppsigten från stiftsstyrelsernas
sida öfver prostens lära och lefverne skulle i väsendtlig mån rub¬
bas och i följd häraf samma styrelser komma att sakna den när¬
mare personliga kännedom, hvilken genom föreskriften att vid
förslags upprättande afseende skall fästas å personernas nit och
försigtighet i enibetets handhafvande, vore af synnerlig vigt och
betydelse»; och vidare «att derigenom grunden för hela den när¬
varande stiftsindelningen blefve rubbad och församlingarne möjli¬
gen kunde komina att till stor del betjena» af församliugslärare,
hvilka vore främmande för de särskilda orternas egendomliga för¬
hållanden». Jag vill för min del tillägga ännu ett skäl. Enligt
Fredagen den 17 Mars, e. m.
13 N:o 26.
min uppfattning väljer församlingen sin kyrkoherde eller kaplan
icke blott på grund af den profpredikan, han hållit, utan jemväl
med afseende å den kännedom, församlingen redan eger om hans
personliga egenskaper. En sådan kännedom om sökandens person¬
lighet är i allmänhet taladt omöjlig, om ansökningsrätten icke är
inskränkt till det stift, för hvars räkning sökanden från början
b 1 ifvit ordinerad och der han tjenstgjort.
Den siste talaren nämnde Norge. Så vidt jag icke alltför
mycket misstager mig, utnämnas presterna der af Konungen. För-
samlingarne hafva ej någon valrätt. Jag tror att förhål¬
landet x Danmark är detsamma. När nu kyrkomötet afstyrkt denna
senare del, men tillstyrkt den förra, så synes det mig att Lag¬
utskottet handlat välbetänkt, då det inskränkt sig till att föreslå
borttagandet af förbudet för teologie studerande att söka ordina¬
tion utom det stift, der de äro födde. Medgifvas måste, att allt
hvad som rör kyrkan och dess förhållanden är särdeles ömtåligt,
och för min del vill jag väl betänka mig, innan jag bidrager till
att rubba förhållanden, hvilka växt in i folkets uppfattning. I
alla fall skulle ju kyrkomötet motsätta sig ansökningsrättens fri-
gifvande, och sannolikt skulle Kongl. Maj:t icke ens för andra gån¬
gen förelägga kyrkomötet ett förslag, som redan blifvit af mötet
helt och hållet förkastadt. Utskottets förslag synes mig derföre i
alla afseenden välgrundad!.
Det egentliga skälet till afslag, som den föregående ärade ta¬
lman framstälde, var hans farhåga att, genom bifall till den af
Utskottet förslagna lagförändringen, den ännu vigtigare frågan
om ansökningsrättens frigifvande skulle blifva undanskjuten. Jag
är af motsatt tanke. Jag tillhör deras antal, som visserligen vilja
lxyttiga reformer, men önska små steg i sender. Dessa kunna ju
xxttagas så mycket oftare, och man vinner genom att så gå till
väga den stora fördelen, att alla starka brytningar undvikas. Ur
den synpunkten sedt, är den åtgärd, Utskottet nu föreslagit, en¬
dast ett litet steg, en formalitet, som blifvit undanröjd, ty enligt
de upplysningar, Utskottet erhållit, har på senare tiden, vid gjord
ansökan om dispens från förbud att söka ordination utom stiftet,
Kongl. Maj:t aldrig vägrat sitt samtycke.
Af alla dessa skäl, och då jag är långt ifrån att tro, att det
steg, vi nu stå i begrepp att taga, skall kunna motverka den större
reformen, eller borttagandet af hela den s. k. infödingsrätten, så¬
som den siste talaren befarade, utan snarare tvärtom utgör en för¬
beredelse till nämnda reform, så hemställer jag för min del om bi¬
fall till Utskottets förslag.
Herr _L it h ner: Herr Grefve och Talman! Mine herrar! Dii
den föreliggande frågan helt och hållet ligger inom det kyrkliga
gebitet, så hoppas jag att Kammaren har tålamod att afköra ett
yttrande i frågan af en kyrkans man. Det är möjligt, att cn eller
annan af Kammarens ledamöter i sjelfva verket icke gjort sig reda
för hur denna fråga egentligen staf, Jag vill derföre försöka att
Ang. upphäf¬
vande af den
s. k. indige-
natsrätten.
(Forts.)
N:o 26.
14
Fredagen den 17 Mars, e. m.
Ang. upphäf¬
vande af den
s. h. indige-
natsrätten.
(Forts.)
något litet belysa densamma. Under nuvarande förhållanden finnes
i Sveriges rike ingen så ofri varelse som den obefordrade extra
ordinarie prestmannen. Han far icke bestämma, hvad hvarje svensk
arbetare far — städel, der lian vill arbeta, och ieke' ens den
arbetslön, han önskar. Han får icke bestämma om sin flytt¬
ning från en ort till en annan, derest lian vantrifves på det förra
stället, utan står i detta som i alla andra afseenden under stifts¬
styrelsens kommando och till dess förfogande samt måste i alla
afseenden lyda dess befallningar; han är närmast att förlikna vid
en «glebse adseriptus». Nu har man visserligen genom föreliggande
förslag från Lag-Utskottet, hvilket förslag också, enligt hvad be¬
tänkandet upplyser, vunnit kyrkomötets bifall, sökt i någon mån
förbättra de obefordrade prestmännens ställning, men då förslaget
endast after att meddela den unge teologie studeranden tillåtelse
att söka ordination inom det stift, han helst önskar, hvaremot en
prests befordran fortfarande skulle vara inskränkt till det stift, der
han bli hvit ordinerad, så innehåller förslaget i sjelfva verket ingen¬
ting i rigtning af ett undanrödjande af detta stora missförhållande
inom vår svenska kyrka.
Lag-Utskottets ordförande ansåg det möta hinder att medgifva
allmän an solanngsrätt för prestman, emedan det skulle omöjlig¬
göra den personliga uppsigten öfver de unga prestmännens kon-
duit eller, såsom det heter i betyget, deras uppförande i: lära och lef¬
verne. Denna uppsigt handhafva,,s af konsistorierna stiftsvis —
upplyste talaren — och är under nuvarande förhållanden jem¬
förelsevis lätt att verkställa. Jag får härvid anmärka, att detta
icke håller streck, ty det finnes redan många församlingar i lan¬
det, lrvilka hafva hvad man kallar jus prtesentandi eller jus vo-
eandi, d. v. s. rättighet att till besättande af ordinarie prostsyssla
kalla öfver hela riket. Dervid tillgår på det sättet, att konsisto¬
rium i det stift, der den kallade har sin verksamhet, afgifver ett
betyg öfver bemälde prestmans förhållanden i lära och lefverne.
Någon närmare kontroll eller tillsyn öfver dessa förhållanden exi¬
sterar icke enligt svensk lag. Således är det tydligt, att äfven
under nuvarande förhållanden utbyte af prester de olika stiften
mellan kan ega rum, men oftast just till förmån för dessa privile¬
gierade församlingar, livilka ega rätt att från hvilket stift som
helst i riket kalla prest. Jag kan ej inse hvarföre, om man nu
skulle medgifva att ansökningsrätten blir utsträckt öfver hela ri¬
ket, i stället för att den nu är inskränkt stiftsvis, det skulle vara
svårare i ena än i andra fallet att öfvertyga sig om den till val
ifrågasatta prestens konduit. Den s. k. infödingsrätten må hafva
haft sin nytta och sitt berättigande den tid, då tilloppet på sö¬
kande till prestsysslor var utomordentligt starkt, men numera eger
icke samma förhållande på långt när rum, ty öfverallt inom stif¬
ten klagas öfver prestbrist, föranledd till stor del just afdetofri-
hetstillstånd, till I efn ads vilkor, vistelseort m. m., de obe fordrade
presterna måste underkasta sig. Denna tryckta ställning gör, att
Fredagen den 17 Mars, e. m.
15
N:0 26.
de unge ämnesvennerne, då de skola färdiga afgå från universi¬
teten, söka sig in på andra banor än den, som står öppen för en
kyrkans tjenare, och taga anställning inom andra verksamhets¬
områden, der de åtminstone ega frihet att sjelfva bestämma den
ort, hvarest de vilja arbeta, och betalningen för sitt arbete. Jag
föreställer mig, att då man sålunda öfverallt hör klagas öfver
prestbrist, och då stiftsstyrelserna, hvilka så hårdnackadt halla på in¬
di genatsrätten, icke ens kunna förse församlingarne med nödigt
antal ordinarie prester, rätta sättet att komma ur förlägenheten
vore att nu med ens frigöra hela saken, på det att de ordinarie
presterna sjelfve och församlingarne, hvilka naturligtvis äro an¬
gelägna att erhålla dugliga och välkända extra ordinarie prester,
sj elfva i mån af behof må få skaffa sig sådana. För närvarande
är det åtminstone inom en del stift omöjligt att anskaffa dylika.
Jag står här t. ex. kallad såsom riksdagsman, och det är icke möj¬
ligt för det konsistorium, under hvilket jag liör, att skaffa en extra or¬
dinarie adjunkt till församlingen, derföre att jag icke får bjuda en
ung prestman från annat stift den lön, hvarmed lian skulle kunna
finna sig tillfredsstäld. Nu kan man visserligen invända, att en
sä beskaffad rättighet för unga obefordrade prester att förflytta
sin verksamhet ur det stift, dit de höra, lätt skulle kunna ut¬
verkas, men då dermed icke följer ansölmingsrätt, siå anser hvar
och en sig höra stanna inom sitt stift. Den unge prestmannen
resonnerar med sig sjelf ungefär så här: jag får icke lyssna till
detta fördelaktiga anbud från ett främmande stift, emedan jag
der icke egcr ansökningsrätt och således ej kan draga nytta för
framtiden af det arbete, jag der i egenskap af extra ordinarie
prest nedlagt. Jag får i stället underkasta mig några års slaf¬
veri inom det stift, der jag blifvit ordinerad, för att der möjligen
kunna få något i framtiden.
Vidare tillåter jag mig dröja litet vid hvad Lag-Utskottet an¬
fört med afseende å kontrollen. Om jag t. ex. antager, att en Ung
teologie studiosus från Skåne finner lämpligt att antaga någon
extra ordinarie prestbofattning inom Hernösands stift, att han
stannar der 10 till 12 år, men derefter återvänder till Skåne, då
frågar jag: hvem har då den närmare tillsynen öfver personens
konduit, som man antager vara en så nödvändig följd af samboendet
inom samma stift? Han är ju alldeles samma främmande person,
då han efter 10 pår kommer tillbaka, som hvilken annan som kom¬
mer dit. Jag kan icke förstå annat än att, om konsistorium full¬
gör sin skyldighet att noga följa och öfvervaka prestmannens upp¬
förande, det också har full rätt, full skyldighet och fullt tillfälle
att afgifva betyg öfver hans uppförande i lefverne och lära.
Den ädle grefven och utskottsordföranden har sagt, att hans
princip i fråga om framåtgående på reformernas bana är atttag-a
små steg, men många. Ja, otvifvelaktigt är detta ett gansk vac¬
kert trippande på reformernas bana, men jag tror att, hvad denna
reform angår, förhållandet i Sverge för närvarande är sådant, att
Ang. upphäf¬
vande af den
s. 1c. indige-
natsrätten.
(Forts.)
N o 26.
10
Fredagen den 17 Mars, e. m.
Ang. upphuf- steget bör tagas fullt ut, att fri ansökningsrätt bör medgifvas
vande af <lm öfver hela landet för alla prestman. Yi äro numera icke så obe-
\atsmten ^an^a mec^ hvarandra i de skilda landsiindarne; genom lättade
(Forts.)' kommunikationer och förändrade förhållanden i öfrigt äro vi nu
mera än förr ett folk med ett språk, och vi kunna derföre utan
fara medgifva en sådan utsträckning af ansökningsrätten, som
Kyrkoherden Lyth i sin reservation föreslagit.
För min enskilda del skulle jag helst vilja begära äterremiss, på
det Lag-Utskottet måtte komma i tillfälle att taga i betraktande,
huruvida det icke vore skäl att just nu taga detta steg fullt ut.
Man säger, att detta måhända skulle möta motstånd hos ett blif¬
vande kyrkomöte. Det är möjligt; men det är också möjligt att
ett så beska ffadt energiskt uttalande från Riksdagens sida kan
hafva det inflytande på kyrkomötet, att detta en gång, förr eller
senare, finner sig tvunget att medgifva upphörande af denna me-
deltidsinstitution, som aldeles icke passar för vår tid och våra för¬
hållanden.
Jag skulle, som sagdt, vilja anhålla om äterremiss af betän-
kand et i den rigtning jag antydt, men då jag har anledning tro
att detta mitt yrkande icke skulle vinna bifall, förenar jag mig
med dem, som yrkat rent afslag, ty hvad Utskottet nu föreslagit
skämmer i sjelfva verket bort hela saken.
Herr Abr. Rundbäck: Jag är fullkomligt ense med Utskottet
och jag skall be att från början få tillkännagifva, det jag kommer
att yrka bifall till Utskottets förslag. Det billigaste en menniska
kan fordra är väl det, att hon får välja sitt verksamhetsfält hvar
helst hon^ vill, och att hon icke likasom växten måste vara
bunden på den lilla torfva, der hon födes. Jag finner detta vara
så billigt, att jag under de 20 år, jag såsom ledamot af domkapitel
afgifvit utlåtande öfver ansökningar rörande prestkandidaters in¬
träde i främmande stift, alltid ansett mig böra sätta den pcrson-
liga sjelfbestämningsrätten framför andra konsiderationer. Men
skulle vi nu utsträcka rättigheten för pr esterna (derhän, att de er-
holle rätt att, sedan de vunnit inträde i ett stift, söka beställningar
(ifver hela riket, skulle detta, i min tanke, komma att betydligt
skada församlingsvärden' och gudstjensten. Ett af skälen derför
aro det, att jag tror, att de transportsökande skulle blifva ganska
många. Yi hafva bortåt 3,000 pr ester i vårt land. Tänkom oss,
att 100 presterliga lägenheter samtidigt vore lediga, och att sökan¬
de från främmande stift funnes till hvarje lägenhet. Vi skulle
da fä se hundratals prester ute på resor från norr till söder, från
(ister till vester, och detta skulle förorsaka, att det blefve i denna
prestbristens tid omöjligt för konsistorierna att uppehålla guds¬
tjänsten och församling-svärden. Det är redan nu svårt att i vissa
stift, när tva . eller tre prester sjukna eller för någon orsak be¬
höfva tjenstledighet, finna andra, som kunna sättas i deras ställe,
sä att man icke behöfver aflysa gudstjensten eller öfveranstränga
Fredagen den 17 Mars, e. in.
17
N:0 26.
prestera». En annan fara för församlingsvården skulle uppkomma Ang. upphäf-
derigenom att i de fattigare stiften, der presterna hafva små in- vanlje af den
komster, alla de bättre och dugligare presterna skulle söka sig bort,
för att få en bättre utkomst på annat häll, och då Wexiö stift (Forts.)
specielt är ett sådant stift — komministraturerna der rendera icke
i allmänhet mera än 800 å 1500 kronor — kan man väl finna, hvilket
T3o v*an1<^e ansökningsrättens frigifvande skulle utöfva på detta stift,
ra (rofland tror jag^ inflytandet icke skulle blifva så stort, ty Gotland
ar likasom en verld för sig1 sjelf, som kallar det öfriga Sveriges
inbyggare för främlingar och främlingar för svenskar, och det är
sannolikt, att. ingen gotländing skulle söka beställning på fast¬
landet. Men i öfriga delar äf riket är förhållandet mycket olika
beskaffad! J
Äfven i ett tredje hänseende skulle en sådan anordning vara
c< "i i >r. Eirsandingsvarden, ty på samma gång man t. ex. inom
Smaland, skulle fa till prester norrländingar, vermländingar eller
skamngar ehuru jag visserligen icke tror, att så många från
Skane skulle söka befordran inom detta stift — så skulle man er¬
hålla till prester personer, som icke skulle känna till befolkningens
vanor eller lefnads- och åskådningssätt, och jag tror, att härigenom
skulle ett främmande förhållande uppstå mellan församlingsmed-
lemmarne och själasörjaren.
Man säger visserligen, att nu finnas vissa församlingar med
jus praesentandi, äfvensom regala pastorat, till hvilka prest må tagas
i +11-J? a p et' n™e herrar, hvad de regala pastoraten
beträttar, sa veta vi, att Konungen utnämner presterna i dessa.
Det är således en central myndighet, som utnämner dem. En sådan
central styrelse finnes, såsom Grefve Sparre antydde, i Norge och
äfven i Danmark, der icke några sådana stiftsstyrelser som hos oss
finnas, och lörsamlingarne ega i detta land icke rätt att si elfva
va ja vare sig prest, klockare eller skollärare, hvilket må vara sagdt
ti I bevis derpå, att vi äfven i detta fall ega större frihet än andra
o . (Jm vi i Sverige hade en sådan centralstyrelse, som utnämnde
alla prester, sa skulle det icke falla mig in, då i så fall alla prester
Jyckle under denna styrelse, att motsätta mig att man uppliäfde
förbudet för prest att söka anställning utom sitt stift,
ry, , il .JjyEiom.ötet gatt in på denna del af reformen, som Lag¬
utskottet tillstyrkt, hafva vi alla utsigter att få den att gå igenom.
,rm Y1 deremot nu skulle sätta oss mot kyrkomötet och ingå till
vougl. lvlapt med en ny anhållan, som konsistorierna förmodligen
förut k°mma afstyrka, blifva vi stående på samma punkt som
t -n i?a5nVTT “ke län»re uppehålla Kammarens tid, utan får iag yrka
bifall till Utskottets förslag. J
i Hf1’ änders Persson: Jag kommer till samma slut som
Umi smte talaren men icke på de af honom åberopade skäl, utan på
öe skal, som Grefve Sparre anfört.
Andra Kammarens Prat. 1876. Ko 2G. o
N:o 26.
18
Fredagen den 17 Mars, e. in.
Ang. upphäf¬
vande af den
,s\ ]>. indige¬
nat.orätten.
(Forts.)
En talare från gotlandsbänken yttrade, det han hoppades, att
Kammaren icke skulle ändra sina vid D(U års riksdag uttalade
åsigter. Ja, jag hoppas det också, men icke kan det sägas, att man
ändrat åsigter, om man antager en del af frågan. Kyrkomötet liar
antagit denna del, och reformen kan nu blifva lag.. Om man nu
utslår motionärens förslag på det skull, att det icke innefattar den
prosteri i ga ansökningsrättens Ingifvande, utan endast upphäfvande
af indigenatsrätten i inskränkt mening, kommer säkerligen den nu
föreslagna reformen att icke blifva lag på tjugu år.
Under sådana förhållanden tror jag icke att man bör utslå det
af motionären framstälda förslag, utan får jag yrka bifall till det¬
samma.
Herr Ehrenborg: I den omfattning diskussionen här har
fått genom de afgifna reservationerna, föreligga , så vidt jag förstår,
två mycket skilda saker, af hvilka den ena icke rätteligen bort i
detta ärende inkomma, Ett är hvad motionären föreslagit och bit-
skottet tillstyrkt, nemligen att teologia? studiosi skulle fä frihet att
ingå i hvithet stift de vilja — ett annat är, att ansökningsrätten
skulle blifva fri öfver hela riket för hvarje prest, hvilket stift han
än må tillhöra. Om också dessa saker förr varit gemensamt be¬
handlade, måste det dock erkännas, att de äro så väsentligt skilda
att, efter min uppfattning, Lag-Utskottet, om det, med anledning af
motionen om frihet att "ingå i hvilket stift man vill, hade tillagt
jemväl (m tillstyrkan af lull ansöknings frihet för prestman, skulle
'hafva öfverskridit sin grundlagsenlig.*», befogenhet. Jag har i dag
på förmiddagen i en annan fråga klandrat ett annat Utskott för
allt för mycken samvetsgrannhet, då det funnit sig förhindradt art
tillstyrka ändring i ett under dess behandling hörande förslag;
men här är fråga om ett alldeles nytt förslag, deröfver Utskottet,
som sagdt, ieke grundlagsenlig!, kunnat afgifva utlåtande. Dessa
två frågors gång och utveckling böra vara för herrarne kända; ord¬
föranden i Lag-Utskottet bär redogjort för hvad som skedde vid
18H7 års riksdag och 1 SDS års kyrkomöte. Jag vill tillägga att
enligt 1867 års Riksdags förhandlingar meningarne om det större och
genomgripande förslaget voro ganska delade. Det framhölls från »
minoritetens sida, att cn sa genomgripande reform icke blott.förut¬
satte helt andra lagar angående ansökning till och tillsättning af
presterliga tjenstår än dem vi nu ega, utan ock att den skulle nästan
utplåna den' faktor vid tjänsters tillsättande, som grundar sig
på personlig kännedom om sökandena, och följaktligen inskränka
dessa bestämmelser till hvad som vid tillsättande af rent verldsligt
tjänster utgör det förnämligaste: pappevsmeriter.
Detsamma framhölls inom 1867 års riksdagsminoritet utaf
en framstående ledamot, hvilken sannerligen icke är känd för
att vara trångbröstad uti frågor af denna beskaffenhet, eller s. k.
humanitetsfrågor. Sedermera befumes det a vt vid 1,868 årskyrko¬
möte, för hvilket intet officiel! protokoll är tillgängligt, men dock ett,
Fredagen den 17 Mars, e. m.
19
N:o 26.
såsom jag tror, tillförlitligt protokoll af enskild ledamot af mötet är
utgifvet, befmnes, säger jag, att inom hela mötet icke mer än en
ledamot uttalade sig för den der vidsträcktare, djupt ingripande
reformen — och det var lekmannaombudet för Göteborg. Men han
Ilek icke flera än 16 röster med sig. Kyrkomötet afslog frågan,
och af slaget skedde på de grunder, som finnas affattade å sid. 2
och 3 af Lag-Utskottets föreliggande utlåtande. Det första skälet
var, att det icke för församlingsvården kunde vara gagneligt, att
för presterskapet i allmänhet utsigter öppnades till presterlig befor¬
dran inom ett allt för stort område, alldenstund derigenom trans-
portsökandet skulle blifva vida allmännare, det andra, att det icke
heller för presterskapet blefve någon vinst, enär ansökningarne blefve
så mycket talrikare; det tredje, att den vigtiga kontinuiteten vid
uppsigfen från stiftsstyrelsernas sida öfver prestens lära och lefverne
skulle i väsentlig man rubbas, och i följd häraf samma styrelser
komma att sakna den närmare personliga kännedom, hvilken, genom
föreskriften att vid förslags upprättande afseende skall fästas å per¬
sonernas nit och försigtighet i embetets handhafvande, vore af
synnerlig vigt och betydelse; och slutligen det fjerde, att derigenom
grunden för hela den närvarande stiftsindelningen blefve rubbad, och
lörsamlingarne möjligen kunde komma att till stor del betjenas af
församlingslärare, hvilka vore främmande för de särskilda orternas
egendomliga förhållanden.
Detta är hvad som skett; saken är sålunda utagerad i och med
kyrkomötets icke afstyrkande, utan afslag å Riksdagens beslut —
ty kyrkomötet hade då veto. Dermed förfaller också, enligt mitt
förmenande, den ärade gotlandsrepresentantens uppgift om, att Riks¬
dagen skulle frångå sitt beslut, ty saken är klar och utagerad.
Hvad samme talare vidare anförde om hithörande förhållanden
i n främmande land, så torde de icke vara tillämpliga, allraminst
pa våra kyrkliga förhållanden. Vi stå på nationel grund och kunna
icke emancipera oss från sekelgamla förhållanden, deri kyrka och
stat vuxit samman. Då här icke framstå!ts något yrkande om
äterremiss, återstå blott reservanternes yrkanden om afslag. Dessa
grunda sig derpå, att man anser att ett bifall till den lilla för¬
ändringen skulle motverka framtida bifall till den stora. Och då
jag icke är någon vän af den stora, genomgripande förändringen,
har jag, såsom ledamot af Utskottet och såsom den der bidragit till
dess hemställan, ansett mig böra upptaga äfven den sida af frågan,
hvartill motionärens framställning, efter mitt förmenande, eljest icke
kunnat gifva anledning.
•lag anhåller, att Kammaren behagade lemna sitt bifall till
Utskottets hemställan.
Herr Torpadie: Det är möjligt, att då jag nu instämmer
uti den åsigt, som en af Lag-Utskottets äldre och aktade medlem¬
mar uttalat, jag något misstager mig om formen, om än i sak rätten
i sjelf va verket är på min sida. Då jag sålunda på förhand för¬
klarar, att jag för min del icke ämnar framkomma med något yr-
Ang. upphäf¬
vande af den
s. k. indige-
natsrätten.
(Forts).
N:o 26.
20
Fredagen den 17 Mars, e. m.
Ang. upphäf¬
vande af den
s. 1c. imliije-
natsrätten.
(Forts.)
kände i den rigtning, hvaråt reservationen syftar, skall jag likväl
be att fä yttra några ord i sak.
Jag tror min ärade granne till höger liar rätt, da lian uti sin reser¬
vation kallar indigenatsrätten eu medeltidsinstitution, och det torde
vara svårt att inse, huru man skall kunna försvara dess bibe¬
hållande i våra dagar. Öfverallt och på alla andra fält är det don
unge mannen tillåtet att söka sin utkomst der lian sjelf vill och
der han tror sig bäst kunna gagna fosterlandet med de krafter, som
Gud honom förlänat. Men inom kyrkan är han, för att begagna
ett uttryck från den romerska lagen •— »glebse adseriptns» eller
fastlåst vid jordtorfvan. Mot det fullständiga upphäfvaudet åt
hithörande stadganden har man anfört hufvudsakligen trenne skäl.
Det ena är, att det så allmänt öfverklagade transportsökandet
af kyrkans tjenare derigenom skulle än ytterligare tilltaga. För
min del tror jag visserligen icke detta blefve förhållandet, utan jag
är snarare böjd för att tro, att berörda missförhållande komme att
minskas. Det är nemligen just känslan af tvång, som gör oron
hos presterskapet i detta fall så stor: ju friare anden är, desto
lugnare är, efter mitt förmenande, också menuiskan.
Vidare, har man sagt, skulle, i händelse förändringen genom¬
fördes, det. blifva omöjligt att uppehålla den nödiga kontinuiteten
vid uppsigten öfver presterskapet, som tillkommer stiftstyrelserna.
Häremot skall jag be att få anföra förhållandena inom det yrke,
som jag liar vält. Den unge juristen kan söka befordran (ifver
hela riket. Han lyder endast under eu af rikets trenne hofrätter
och dess i allmänhet större jurisdiktion; men icke förty tror jag
man kan påstå, att hofrätterna särdeles väl hafva reda på under¬
lydande embets- och tjensteman. Då nu konsistoriernas jurisdiktion
är betydligt mindre, så kan jag icke inse, hvarföre icke inom dessa
styrelser man lätt och snart nog skulle kunna få reda på de nya
krafter, som kunna komma att verka inom stiftet. Detta så mycket
mera som presterskapet enligt regeln en gång i veckan från predik¬
stolen uttalar sin religiösa öfvertygelse; hans frejd kan, att jag-
så må säga, snart nog blifva känd öfverallt.
Det sista skälet förefaller mig än mera anmärkningsvärd!.
Man har nemligen här talat om de för hvarje ort egendomliga
förhållandena, hvilka skulle fordra, att till prester å dessa orter
endast sådana personer borde anställas, som der vore födde, och
följaktligen förtrogne med dess förhållanden. Jag vill då, för att
återgå till min förra jemförelse, endast påpeka, huru förhållandet är
med oss jurister. Vi äro någon gång hänvisade att döma efter lands¬
sed eller i- enlighet med å orterna särskildt gällande bruk. Men
är någonting allmänt, är det väl religionen och dess sanningar,
och, sävidt jag vet, få dessa icke förkunnas olika inom olika land¬
skap.
En högt ärad talare sade, att han vore rädd för att med¬
verka till några'rubbningar inom de kyrkliga förhållandena. Detta
må till en viss grad vara sant, och jag böjer mig för hans er¬
farenhet. Men min tro är, att man aldrig bör låta någonting stelna
Fredagen den 17 Mars, e. m.
21
N:o 26.
uti formerna; ocli när jag en gång tagit ett steg, vill jag taga det Äng. upph&f-
fullt ut, framför allt när det gäller att beträda rättvisans väg; ty
en half rättvisa blir i sjelfva vecket icke någon rättvisa. När sj!£ljsN^e
jag derför finner, att det nu icke låter sig' göra att i denna sak (Forts.)
komma så långt, som jag skulle önska, anser jag, i likhet med
Herr Lyth, det vara lämpligare att vänta till dess detta kan ske,
ock jag får för den skull förena mig i hans yrkande om afslag å
Utskottets hemställan.
Herr Er oden: Jag har begärt ordet endast för att uttala
min mening beträffande den åsigt, som blifvit framstäld af herrar
reservanter inom Lag-Utskottet, nemligen att Utskottet hade med
anledning af motionen bort tillstyrka ett fullkomligt upphäfvande
af indigenatsrätten. Och, som bland dessa reservanter Herr Lyth
är den ende, som anfört några motiv för sin åsigt, faller det
sig helt naturligt, att jag håller mig till hans reservation och
granskar densamma. Möjligen skall jag äfven i största korthet
yttra ett eller annat ord om hvad som här i Kammaren från sam¬
ma sida blifvit anfördt.
Huruvida lagen om indigenatsrätten, såsom den ärade reser¬
vanten säger, är en medeltidsqvarlefva eller icke, eller huru långt
denna lag går tillbaka i vår svenska kyrkorätt, är jag icke nu
i tillfälle att afgöra; men detta gör också föga till saken. 11686
års kyrkolag återstår, så vidt jag kunnat finna, af det här upp-
gifna förbudet för teologie studerande att söka ordination till prest-
embete i annat stift än det. hvari han är född eller der han blif¬
vit uppfostrad, icke mera än ett enda ord, och äfven det något
dubiöst. Det är ordet «sin» uti 19 kap. 1 g kyrkolagen, der
det heter: »Ingen må träda till predikoembete!, som icke är lag¬
ligen och ordentligen kallad och begärad, och af sin biskop eller
superintendent skicklig befunnen, god känd och vigder». Numed-
gifver jag gerna, att uttrycket «sin biskop» kan tydas på det sätt,
att det syftar på biskopen i det stift, der ordinanden är född eller
uppfostrad. Men det kan ock lika väl hafva afseende på biskopen
i det stift, der den blifvande prestmannen, sedan han blifvit »kal¬
lad och begärad», söker anställning — en tydning, för hvilken
den omständighet talar, att uti den mängd af Kong! bref och
förordningar,, som tid efter annat utfärdats såsom närmare be¬
stämmelser till ifrågavarande paragraf, icke ett enda ord före¬
kommer om ett sådant förbud, som det, hvilket Herr Lyth omnämnt,
Dock kan jag icke förneka, att ett dylikt förbud existerar in praxi,
och jag vet fullt väl att det icke anses tillåtet för en prestkan¬
didat att söka inträde inom annat stift, än det, der han är född
och uppfostrad, såvida han icke dertill erhållit Kongl. Maj:ts särskilda
tillstånd. Men det är ock ganska betecknande, såsom äfven ord¬
föranden i Utskottet nyss nämnde, att Kongl. Maj:t högst sällan
om ens någonsin vägrar att lemna sitt bifall till en i sådant af¬
seende inkommen underdånig ansökan, derest icke hinder möter
N:u 26.
Ang. upphäf¬
vande af den
s. indige-
natsrätten.
(Forts.)
22 Fredagen den 17 Mars, e. in.
ifrån stiftsstyrelsens sida i det stift, der inträdesrätt sökes. Skulle
man icke häraf möjligen kunna draga den slutsats, att Kongl.
Makt i allmänhet finner sig sakna tillräckligt stöd i lag för att
afstå en sådan ansökan"? Detta är blott en fråga och visst icke
något påstående, att Kongl. Maj:t icke skulle kunna på grund af
för mig okända lagbud handla annorlunda, än han i dylika fall
alltid plägar göra. Huru härmed än må förhålla sig, vågar jag-
dock pasta, att tillvaron af ett sådant förbud, som Herr Lyth på--
pekat, icke är så alldeles afgjord, som lian tycktes antaga, äfven
om jag dermed skulle råka i någon strid med Utskottet, som sy¬
nes antaga, att lag och författningar verkligen innehålla ett dy¬
likt förbud.
Hvad vidare den andra af herr reservanten anförda bestäm¬
melsen angår, nemligen förbudet för prester att söka befordran utom
det stift, uti hvithet de blifvit ordinerade, sä är hans uppgift i
denna del alldeles i öfverensstäinmelse med verkliga förhållandet
och innehåller endast i kortare form detsamma som omständligare
utsäges uti 21 § af prester skåpets privilegier den 16 Oktober 1723.
Men hvarföre motionären nödvändigt vill frånkänna denna be¬
stämmelse karakter och namn af eu rättighet (jus) och anse den
endast såsom ett förbud, kan jag icke inse på annat sätt, än att
han vill göra hela indigenatslagen misstänkt och förhatlig såsom
ett gagnlöst och orimligt prohibitiv. Dervid vill jag då erinra,
att det måste så vara i denna ver Iden, att eu rättighet, beviljad
åt vissa, med nödvändighet innebär en inskränkning, ett förbud
för andra, utan att derför rättigheten förlorar sitt namn och sin
egenskap af rättighet.
Vidare har den ärade reservanten sagt, att den nu föreslagna
åtgärden blott är en halfmesyr. En sådan, menar han, duger icke,
man måste gifva allt eller intet, man måste vara konseqvent i
hvad man gör. Ja! må så vara; men har man en gång beträdt
den abstrakta konseqvensens väg, så är det omöjligt att stanna
förrän man kommit till konseqvensens yttersta ändpunkt, och då
kommer man vanligtvis till det i praktiskt afseende orimliga och
omöjliga. Så är det äfven med denna fråga. Konseqveusen lik¬
mätigt borde man gifva fri flyttningsrätt från stift till stift icke
blott åt dem, som innehafva ordinarie befattning, utan äfven åt
de extra ordinarie prestmännen. Ty det skulle, enligt min åsigt,
vara en inkonseqvens, en halfmesyr, att bevilja dem, som redan
fått presterliga lägenheter, rätt att flytta till annat stift, men
förmena dem, som ännu sakna en sådan förmån, samma rätt. Då
frågar jag: huru skola konsistorierna komma ut med bestridandet
af det som åligger dem, att förse församlingarne med extra ordi¬
narie prestman, i händelse af inträffande ledigheter eller sjukdoms¬
fall bland det ordinarie prestcrskapet? intet konsistorium kan
då säga: så och så mänga extra ordinarier hafva vi att med viss¬
het påräkna, de och de tillgångarne ega vi att fylla vakanser,
23
N:o 26.
Fredagen den 17 Mars, e. m.
att förse hjelpbehöfvande med biträden, ty tillgängen pa adjunk- Mh ttpphnj-
t t kan don ena dagen eller åtminstone den ena månaden vara ' C. hidi^e-1
mycket olika mot den andra, derföre att de. som man vid det natmlten.
förra öfverslaget räknat på, kunna vid något annat tillfälle till (Forts.)
större eller mindre del hafva emigrerat till ett annat stift.
Riksdag-en har också redan förut insett och belvjertat detta.
Då nemligen vid 18137 ars riksdag förslag var före om upphäf¬
vande af konsistoriernas missiveringsrätt, uttalades af dåvarande
Lag-Utskott den mening, att konsistoriernas missiveringsrätt vore
nödvändig. Hade icke nämnda myndigheter rätt att utsända de
extra ordinarie prestmännen äfven emot deras vilja, då blefve det
för dem omöjligt att ombesörja själavårdens skötande och guds-
tjenstens uppehållande. Nu är visserligen icke fråga om att be¬
röfva konsistorierna denna rätt, men det af reservanterne gjorda
yrkandet skulle hafva samma följd, da det betoge konsistorier¬
na möjligheten att missivera. Skulle det någon gång — denna
gång kan det icke komma i fråga — gå derhän, att Riksdagen för sin
del beslutar borttagandet afindigenatsrätten, i vidsträckt bemärkel¬
se, då blir det ock nödvändigt för Riksdagen att föreslå inrättan¬
det af ett slags centralstyrelse för den presterliga missiveringen,
en generalkonsistoriel myndighet, som ombesörjer det extra ordi¬
narie presterskapets användande och utöfvar samma tillsyn,^ som
nu åligger de särskilda stiftsstyrelserna. Om inrättandet af ett sådant
eller annat slags generalkonsistorium har fråga en gång förut blifvit
väckt i Sverige, men förslaget icke vunnit godkännande. Visser¬
ligen skulle tillkomsten af en sådan myndighet, som den ofvan nämnda,
blifva till stor fördel för konsistorierna, hvilka derigenom frigjordes
från månget bryderi, som de. särdeles under en tid af sa svår prest-
brist som den nuvarande, hafva, att förse forsamlingarne med tillräck¬
ligt antal själasörjare; dock vill jag sätta i fråga, huruvida denna högre
myndighet skulle lyckligare än konsistorierna kunna lösa sin upp¬
gift i detta hänseende, och om forsamlingarne kunde anses bättre
betjenade genom en så ovig anordning, än genom den nu varande.
Vidare säger reservanten att den förändring, som Utskottet
förordat, skulle snarare aflägsna oss från målet, än närma oss
detsamma. Om vi antaga att målet är indigenatsrättens fullkom¬
liga upphörande, då får jag säga. att jag icke kan se annat an
att det nu i fråga varande beslutet — och det maste man åtmin¬
stone från reservantens synpunkt antaga — skall vara .ett steg
till och icke ett steg ifrån detta mål. Den argumentation före¬
faller mig något besynnerlig, som söker ådagalägga att mera-
nämnda beslut skulle försvåra eller omöjliggöra vår sträfvan att
komma till det af reservanten önskade målet. Det vore nästan
detsamma som om man sade, att det skulle försvåra min fortkomst
från detta rum till Gustaf Adolfs torg, om jag till en början för¬
flyttade mig till Riddarhustorget eller slottet.
Man har äfven, i syftning att förringa betydelsen af stiftsbaiidet
och församlingarnes derpå grundade möjlighet att lära känna sina
N:o 26,
24
Fredagen den 17 Mars, e. m.
Ang- upphof- blifvande själasörjare, gtalat om den då; kallade jus prmsentandi,
VTk indiqe-1 ^v^en räU> såsom bekant är, består deri, att en del församlingar
natsrätten. ega att till profs afläggande kalla prester utan afseende på on
dessa tillhöra samma stift, som de ifrågavarande församlingarne.
Detta exempel är dock ej lyckligt valdt. För en församling med
rätt att kalla bör det icke möta någon svårighet att skaffa sig
kännedom om personer, som kunna komma i fråga, och hon kallar
naturligtvis ingen, som för henne är alldeles obekant. Men der
förslag skall upprättas, är det i händelse af infödingsrättens to¬
tala upphäfvande, mycket möjligt, att å detsamma uppföras prest¬
man, af hvilka ingen är känd af församlingen, som ofta icke heller
är i tillfälle att om någon af de föreslagne förskaffa sig tillför¬
litliga upplysningar. För öfrigt ber jag att få påminna livad
Lag-Utskottets ordförande har citerat från 1868 års kyrkomötets
beslut i detta ärende. Kyrkomötet säger, «att derigenom grunden
för hela den närvarande stiftsindelningen blefve rubbad och för¬
samlingarne möjligen kunde komma att till stor del betjena» af
församlingslärare, hvilka vore främmande för de särskilda orternas
egendomliga förhållanden; hvarföre, och dä dessa olägenheter icke
syntes motväga» af några synnerliga fördelar, hvarken för försam¬
lingarne eller presterskapet, kyrkomötet förklarade sig icke kunna
lemna samtycke till upphäfvande af jus indigenat»», såvidt der¬
med afsages medgifvande för hvarje prestman att söka «prestsys-
slor öfver hela riket.»
Jemte det jag. nu yttrat kunde åtskilligt annat vara att i
fragan anföra, men jag vill icke längre upptaga Kammaren» dyr¬
bara tid vid en så sen timma. Jag har emellertid velat anföra
detta, icke .så .mycket för att nu motverka ett fullständigt upphäf¬
vande af indigenatsrätten, hvarom med afseende på lragans for-
mcla beskaffenhet innevarande .Riksdag icke lärer kunna grund-
lagsenligt fatta beslut, som för att utsäga ett ord för framtiden,
i tall fragan skulle vid en annan riksdag i en annan form åter¬
komma. Jag yrkar, emellertid bifall till Utskottets hemställan.
Ilorr Lyth: Jag vill endast med några ord bemöta hvad
Herr Rundbäck för eu stund sedan yttrado. lian hade många
skäl. att anföra mot min åsigt. Han sade först och .främst, att
då vi hade ungefär <3.000 prester i riket, skulle det blifva mycket
svårt att lära känna deras lära och lefverne under deras myckna
resande hit och dit, och att det ofta skulle vara förenad t med de
största svårigheter för domkapitlen att anskaffa prester för att
upprätthålla gudstjänsterna under de många ansökningarue o. s. v.
Jag tror att donna farhåga är mera inbillad äfi verklig, ty vi hafva
ju nu mycket mer än 3,000 folkskolelärare i vårt land, hvilka ieko
äro bundna inom ett visst område, och vi förmå ju ganska väl
hålla reda. på dem, och icke heller tror jag att genom indig-enats-
rättens afskaffande man skulle behöfva befara att, såsom Ilerr
Rundbäck tyckes frukta, några större olägenheter skulle uppstå
Fredagen den 17 Mars, e. in. 25
genom presterskapots fria ansökningsrätt. Vidare började Herr
Rundbäck tala om Gotland och förklarade, attpresterskapet der¬
städes icke skulle komma att söka till Wexiö stift, om ansök-
ningsrätten frigafs, emedan vi hade det bra som vi nu hafva det,
Jag frågar Herr Rundbäck, huru han kan veta detta. Jag tror
tvärtom, att presterskapet på Gotland, om infödir.gsrättcn upphäf-
ves, lika väl kan komma att söka lägenheter i Wexiö stift, som
presterna från Wexiö stift nog lära söka till Gotland; och jag är
fullkomligt öfvertygad om att ett sådant utbyte för båda stiften
skulle vara i högsta grad nyttigt. Han hade äfven ett annat
yttrande, som föreföll mig ännu mera underligt, Plan sade nem¬
ligen, att vi på Gotland brukade kalla svenskarne främlingar
och främlingarno svenskar. Jag får verkligen bekänna, att jag
icke rigtigt förstår hvad han menar med detta yttrande. Med
främlingar förstår man på Gotland, såsom annorstädes, personer af
annan nation, t. ex. tyskar. Hvad innebär då Herr Rundbäcks
yttrande. att vi kalla främlingarne svenskar och sven¬
skarne främlingar — eller hvilket skulle betyda detsamma
som att kalla tyskarno för sven kar och svenskarne för
tyskar. Jag förstår sannerligen ej ett sådant yttrande och för¬
säkrar, att det icke har den ringaste grund. Om Herr Rundbäck
villo vara så god och komma öfver till Gotland och inspektera
våra folkskolor, så skall lian finna, att icke en gång våra småbarn
i folkskolan, än mindre då de fullvuxna, göra sig skyldiga till
några sådana misstag. Han sade vidare, att i Norge och Danmark
var det en särskild centralstyrelse för kyrkan och att, om infö-
dingsrätten borttoges, skulle äfven vi behöfva cn sådan central¬
styrelse, men det tror jag icke heller vore nödigt, ty erfarenhe¬
ten har ju visat, att domkapitlen mycket väl förmå att hafva
tillsyn öfver våra folkskole- och elementarlärare, som ju nu
ega rätt att söka öfver hela riket. Han frågade vidare, hvad det
skulle tjena till att vi nu satte oss emot kyrkomötets vilja och
gingo intill Kongl. Maj:t med en skrifvelse med begäran om
indigemitsrättens upphäfvande, men något sådant liar jag aldrig
begärt, utan yrkat rent afslag på motionen, emedan jag tror att
presterna skola blifva lika bundne, lika tryckte, äfven om donna
motion, hvilken vill gifva dem stenar i stället för bröd, bikilles,
och af dessa skäl vågar jag ytterligare anhålla om afslag å den¬
samma .
Herr Uhr: Som diskussionen nu börjat att vända sig om¬
kring saker, som vi icke kunna åstadkomma, emedan motion der¬
om ieke blifvit väckt, och då de talare, som icke kunna få allt
hvad de önska, icke vilja hafva någonting alls, så vill jag härmed
förklara, att jag icke delar denna deras mening, utan vill jag taga
om än aldrig sä litet och raka åt mig hvad jag kan få. Jag kan
(ur min del icke heller undertrycka den fisigten, att något alltid
är bättre än ingenting alls. Som jag icke kan inse att det förhållan-
N:o 26.
Ang. upphäf¬
vande, af den
s. 1c. indige-
natsrätten.
(Forts.)
N:o 26.
26
Fredagen den 17 Mars, e. m.
det, att vi icke nu kunna fa alla vara önskningar uppfylda, skulle
lägga kinder i vägen för att erhålla något, yrkar jag bifall till
Utskottets hemställan.
Öfver 1 ä ggnii i gen var slutad. Under densamma hade yrkats
dels bifall till Utskottets hemställan med den förändring, som
Grefve Sparre föreslagit, och dels afslag å nämnda hemställan.
Herr Talmannen gaf emellertid först proposition på bifall till Ut¬
skottets förslag i oförändradt skick och derefter på iryss berörda
yrkanden; och som härvid propositionen pa bifall till Grefve Spar¬
res ändringsförslag blef med öfvervägande ja besvarad, hade Kam¬
maren således bifallit Utskottets hemställan med följande förän¬
drade lydelse:
«att Riksdagen för sin del måtte besluta följande förordning:
Hvad lag och särskilda författningar innehålla derom, att ej
någon må vinna inträde i prestembetet inom annat stift än der
han är född, skall upphöra att vara gällande».
§ 3.
Ang. rim för Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 22, i anledning af
enskild att sjelf yäokt förslag angående ändring i stadgandena om enskildes rätt
utse sitt och sje]fve utse sitt och sin familjs grafställe samt tillkalla prest
Sigrafsti'dic. för de dödas jordfästning.
I motion (N:o 34) hade Herr Pehr Nilsson i Wittjerf före¬
slagit, »att Riksdagen behagade besluta upphäfvande af de före¬
skrifter, som i allmänna kyrkolagen samt Kongl. cirkuläret af den
26 April 1810 föreskrifvas, om att Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd
erfordras för inrättande af enskilda eller särskilda grafställen, samt
att jordfästning af döda nödvändigt skall ske i kyrka eller a ställe
och rum, som dertill af församlingen nyttjas; utan må det lemnas
en hvar att fritt för sig och sin familj utse grafställe, dock med
skyldighet att låta detta af prest invigas, samt sedermera ega rätt
att tillkalla prest för jordfästning af de döda.»
Utskottet hade hemstält:
att ifrågavarande motion icke måtte af Riksdagen bifallas.
I anledning af hvad sålunda blifvit hemstäldt, yttrade
Herr Per Nilsson i Wittjerf: Jag har icke begärt ordet
för det jag hyser någon förhoppning om framgång för denna min
motion, i synnerhet som den i Första Kammaren redan blifvit ut¬
slagen; men jag kan icke underlåta att uttala min förundran öfver
att Utskottet för sitt afstyrkande af motionen begagnat just de
skäl som föranledt mig att väcka densamma. Ty enligt min öf¬
vertygelse är det just den omständigheten, att en familjefader sjelf
eger rätt att utse den sista hviloplatsen för sin familj, som gör
detta ställe heligt för familjen.
De öfriga skälen för min framställning i detta ämne återfin¬
nas i motionen, hvarest jag påpekat de stora svårigheter, som i
Fredagen den 17 Mars, e. m.
27
N:o 26.
min hemort under vissa -tider af året ftro förknippade med likens
framskaffande till kyrkan, äfvensom de olägenheter begagnandet
af gemensamma begrafningsplatser medför, eller de omgräfningar
deraf, som ofta påkallas.
Då Likväl, såsom jag förut nämnt, Första Kammaren redan
afslagit motionen, ämnar jag icke framställa något yrkande om
densamma, utan må den gerna bcgrafvas bland de nu rådande för-
domarne för att å nyo uppstå vid gryningens morgon af upplys¬
ningens dag.
Herr Nils Pettersson: Jag begärde ordet i den öf-
vertygelsen, att motionären skulle yrka bifall till sin motion,
men som detta icke var fallet, bar jag ingenting att anföra, utan
inskränker mig till att yrka bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, bifölls Utskottets
hemställan.
3 4.
Föredrogs Stats-Utskottets memorial N:o 34, i anledning af
erhållen aterremiss å en punkt i Stats-Utskottets utlåtande N:o
20, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel.
Uti 24:de punkten mom. d af nyssberörda utlåtande både Ut¬
skottet hemstält, att, på det Kongl. Maj:t måtte komma i tillfälle
att såsom bidrag till underhåll af fyra agrikulturkemiska statio¬
ner — inom de orter, der hushållningssällskapen förbunde sig att
upprätta laboratorium och bekosta lokal för detta jemte bostad
eller hyresmedel för agrikulturkemist och assistent, samt bekosta
afiöningen till dessa och laboratorietjenaren äfvensom årliga utgif¬
terna till laboratoriets underhåll samt till inköp af böcker och in¬
ventarier för stationens behof •— anvisa 3,000 kronor för hvarje
station, måtte på extra stat för år 1877 beviljas tillsammans 12,000
kronor.
Andra Kammaren både återremitterat detta moment till Ut¬
skottet; men enär Utskottets derutinnan framlagda förslag vunnit
Första Kammarens bifall, var i det nu föreliggande memorialet
endast den hemställan af Utskottet gjord,
att Ändra Kammaren måtte i ärendet fatta beslut.
Herr Lytt k ens begärde, ordet och anförde: Då jag frani-
stälde yrkande om aterremiss af denna punkt i Stats-Utskottets
utlåtande N:o 20, hade jag anledning förmoda, att Första Kam¬
maren jemväl skulle återremittera frågan. Sa bar emellertid
icke varit fallet, utan frågan bar der bifallits. De skal, jag
anförde för aterremiss, voro, att dessa föreslagna anstalter borde
blifva till nytta ieke allenast för jordbruket, utan äfven för han¬
deln och öfriga näringar. Samma åsigt hyser jag ännu, men vill
icke på denna sena timma upptaga Kammarens tid med att upp-
Om anslag till
kemiska ana¬
lys- och kon¬
trollstationer.
N o 26.
28
Fredagen den 17 Mars, e. in.
Om anslag till
kemiska ana¬
lys- och kon¬
trollstationer.
(Forts.)
repa alla de skäl jag då androg, utan blott framlägga ett förslag
till ändring i det beslut, som Utskottet på sidan 83 i betänkandet
N:o 20 fattat, hvilket förslag lyder på följande sätt: »att, på
det Kongl Maj:t må komma i tillfälle att såsom bidrag till under¬
håll af fyra kemiska analys- och kontrollstationer för jordbrukets
och näringarnas behof — inom de orter, der hushållningssällska¬
pen förbunde sig att upprätta laboratorium och bekosta lokal för
detta jemte bostad eller hyresmedel för agrikulturkemist och assi¬
stent, samt bekosta aflöningen till dessa och laboratoriet]enaren,
äfvensom årliga utgifterna till laboratoriets underhåll samt till
inköp af böcker och inventarier för stationens behof — anvisa
3,000 kronor för hvarje station, måtte på extra stat för år 1877
beviljas tillsammans 12,000 kronor, samt att dessa anstalters verk¬
samhet må anordnas i öfverensstämmelse med denna benämning».
Genom eu sådan ändring åstadkommes det som jag åsyftat,
nemligen att dessa personer blifva till nytta, icke ensamt för
åkerbrukarne, utan äfven för den svenska allmänheten. Dessa
personer skola och böra taga initiativet att undersöka, om varor
vore förfalskade eller icke, hvarigenom skulle beredas en besparing
af ofantliga summor, som nu äro till ett rof för utländska för-
fälskare. Otaliga exempel skulle kunna anföras på förfalskningar,
som i handeln förekomma; och det är för att skydda landet för
sådana, som jag yrkar bifall till den af mig föreslagna ändring af
Utskottets förslag, så att dessa inrättningar må ordnas så, att de
uppfylla detta dubbla ändamål, nemligen att vara både åkerbruket
och andra näringar samt handeln till tjenst samt skydda allmän¬
heten för förfalskningar, som äro ofta skadliga för helsan och
alltid för kassan.
Herr Key: Då Herr Lyttkens förslag närmast öfverensstäm-
mer med Andra Kammarens uttalade åsigt vid beslutets fattande
om återremiss, och då Landtbruksakademiens egentliga mening
derigenom torde uttryckas samt Första Kammaren icke bör hafva
något emot en sammanjemkning af Herr Lyttkens förslag med
dess åsigt i frågan, tror jag det vara bäst att bifalla Herr Lytt¬
kens framställning, hvilken jag anhåller få biträda.
Ofverläggniugen förklarades slutad. I enlighet med det för¬
slag, Herr Lyttkens nu afgifvit, biföll Kammaren för sin dol
Stats-Utskottets hemställan i punkten 24 inom. d af dess utlå¬
tande N:o 20 med följande förändrade lydelse:
»att, på det Kongl. Maj:t må komma i tillfälle att, såsom
bidrag till underhåll af fyra kemiska analys- och kontrollstatio¬
ner för jordbrukets och näringarncs behof — inom de orter, der
hushållningssällskapen förbunde sig att upprätta laboratorium
och bekosta lokal för detta jemte bostad eller hyresmedel för agri¬
kulturkemist och assistent, samt bekosta aflöningen till dessa och
laboratorietjenaren, äfvensom årliga utgifterna till laboratoriets
Fredagen den 17 Mars, e. in.
29
N:o 26.
underhåll samt till inköp af böcker och inventarier för stationens
behof — anvisa 3,000 kronor för hvarje station, matte på extra
stat för år 1N77 beviljas tillsammans 12,000 kronor, samt att dessa
anstalters verksamhet må anordnas i öfverensstämmelse med denna
benämning.»
§ 5.
Till behandling förekom Andra Kammarens Tillfälliga Ut¬
skotts utlåtande N:o G (i samlingen Nio 23), angående väckt
förslag om uppdrag åt Riksdagens revisorer att taga kännedom
om förvaltningen af rånte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stock¬
holm.
Utskottet hade i detta utlåtande yttrat sig öfver Herr .7. G.
Granlunds motion N:o 133, i hvilken Herrar Carl Mejenqvist,
C. ./. Larsson, Magnus Andersson, Carl Ekman, S. Johnson
och J. Erickzon instämt, och deruti föreslagits, »att Riks¬
dagen måtte uppdraga åt sina revisorer att årligen, på sätt lämp¬
ligt kan anses,. inhemta kännedom om ränte- och kapitalförsäk-
ringsanstaltens i Stockholm förvaltning, och om den säkerhet, mot
hvilken denna anstalt har sina kapital placerade; samt att i sin
revisionsberättelse till Riksdagen derom afgifva särskildt yttrande;
och hade Utskottet på anförda skäl hemstält:
att Herr Granlunds förevarande motion icke måtte till någon
åtgärd föranleda.
Motionären, hvilken såsom ledamot af Utskottet sjelf deltagit
i Iragans behandling inom detsamma, hade reserverat sig mot be¬
rörda hemställan samt i sin reservation framstält ett så lydande
förslag :
»att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kong], Maj:t
hemställa, huruvida icke åt statens revisorer borde uppdragas att
årligen granska Stockholms ränte- och kapitalförsäkringsanstalts
lånehandlingar samt öfver denna granskning i sin revisionsberät¬
telse afgifva utlåtande.»
Sedan nu föredragning skett af detta ärende, anförde
Herr Granlund: Lifligt intresserad för ränte- och kapital-
försäkringsanstalterna i allmänhet, hvilka mottaga de insatser vi
kunna göra för våra barn och de besparingar vår ungdom under
helsans och kraftens dagar gör för att åt sig bereda en sorgfri
ålderdom, har jag för dessa anstalter sökt verka hvad jag i min
ringa man kunnat. Bland dessa intager den stora fosterländska
anstalten i Stockholm ett framstående ruin till följd af dess stora
anlitande af såväl enskilde som kommuner inom hela riket. Denna
anstalt har under de senare fyra åren, hvad insättarnes antal be¬
träffar, tiodubblats och kapitaltillgången mer än tredubblats. Detta
stegrade förtroende har tillkommit genom den större utsigt till
högre arfsvinst, som i denna anstalt förefinnes, och med anledning
Ang. revision
af rånte- och
kapitalförsäk¬
ring sanstaltens
i Stockholm
förvaltning.
N:0 26.
30
Ang. revision
af rånte- och
kapitalförsäk¬
ring san staltens
i Stockholm
förvaltning.
(Forts)'
Fredagen den 17 Mars, e. in.
häraf kan man antaga, att denna anstalt i en framtid skall blifva
en af vara största pennmgeinrät-tningar. Da, den emellertid mot¬
tager eu sä ofantlig mängd personers besparingår pä sadant sätt,
att man icke kan, såsom i fråga om sparbankerna, efter viss upp¬
sägningstid uttaga större eller mindre belopp af ^sina. insatser, och
lifräntorna vanligen tagas på 50 ä ö5 år, och da nu insättarne till
större delen utgiiras af barn och obemedlade personel', li vilkas stör¬
sta förhoppning är deras framtida fördel och hjelp i denna fond,
synes det mig' ligga i sakens natur, att största noggrannhet bör
iakttagas för att betrygga anstaltens framtida bestånd. Jag er¬
känner villigt — och jag ber att på samma gång få uttala min
hjertliga tacksamhet derför -- de oegennyttiga uppoffringar af tid
och krafter, som vårdarne af denna anstalt gjort för dess skötande
på ändamålsenligaste sätt; men vi skola dock tänka oss, att an¬
stalten förfogar öfver en kapitaltillgång af 8 ä 9 millioner kronor,
hvilka af styrelsen förvaltas utan någon ersättning, samt att det
icke är alla tider gifvet att fostra sådana män, hvilka äro vilige
uppoffra sin tid härför, och den tid torde derföre kunna komma, dä
en offentlig kontroll af förvaltningen blir af behofvet påkallad.
Jag har visst icke påstått, att icke revision nu finnes, utan tvärtom
i min reservation emot Utskottets nu föredragna förslag medgifvit,
att redan nu finnes en genomgående granskning åt denna förvalt¬
ning, och att det för närvarande icke finnes någon anledning till
tvifvel, att icke anstalten skötes på ett fullt tillfredsställande sått,
men just derföre att förhållandena för det närvarande icke lemna
mm för den ringaste anmärkning, höra åtgärder vidtagas, som af¬
se framtidens betryggande, och mig synes, att anstaltens förtro¬
ende skall allt mera ökas, om från statens sida en kontrollerande
åtgärd åstadkommes; och anser jag, att man både kan och hör
vidtaga sådana åtgärder. Jag slutar med åberopande af de ötriga
skäl, jag i min motion och reservation anfört, hvaribland det, att
statsrevisorerne redan nu granska en del kassor, hvilka sta temli-
gen bra nära denna, såsom handelsflottans pensionsfond, järn¬
vägstrafikens enke- och pupillkassa m. 11.
Jag yrkar bifall till min reservation.
Grefve von Rosen: Den värde motionären liar af intresse
för ränta- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm väckt
denna motion, och man måste utan tvifvel erkänna rigtigheten af
den åsigt, att denna anstalt, som för närvarande förvaltar så störa
penningebelopp, bör underkastas någon kontroll; men efter mitt
förmenande är denna anstalt underkastad just sådan kontroll, som
motionären hufvudsakligen åsyftar. Anstalten liar nemligen af
Kongl. Maj:t förordnad kontrollant, som eger rättighet att åt alla
frågor, som röra anstalten, taga kännedom äfvensom att taga del
af och granska de säkerhetshandlingar, som anstalten innehar.
Skulle, såsom den ärade motionären föreslagit, statsrevisorerne
få sig ålagdt att granska dessa säkerhetshandlingar och i öfrigt
Fredagen den 17 Mars, e. m.
N:o 26.
61
inhemta kännedom om anstaltens förvaltning, sä vägar jag påstå,
att revisorerne omöjligen skulle medhinna att under den knappa
tid, som nu är dem för granskning af statens egen förvaltning an¬
slagen, jemte denna granskning verkställa den nu ifrågasatta;
ty anstaltens räkenskaper och förvaltning äro af så invecklad be¬
skaffenhet, att en granskning af desamma skulle absorbera så
mycket af statsrevisorernes tid, att jag tror att det allmänna der¬
af skulle komma att lida.
Ifrågavarande förvaltning och räkenskaper äro dessutom,
så vidt jag kan Unna, redan underkastade tillräckligt sträng kon¬
troll, nemligen först och främst af deputerade, utsedde af anstal¬
tens styrelse, och vidare genom den granskning, som årligen ut-
öfvas af tre bland anstaltens delegare utsedde revisorer.
Härjemte tillgår vid pröfning af ansökningar om lån sålunda,
att lånenandlingame först granskas af anstaltens ombudsman och
derefter af förenämnde deputerade. Om dervid någon enda, an¬
märkning göres mot dessa handlingar, anses ansökningen förfallen.
Detta är visserligen icke, jag erkänner det gerna, i reglementet
föreskrifvet, men jag tänker mig att en sådan föreskrift är obe¬
höflig, likasom oek att många af do bestämmelser, som der före¬
komma, kunde alldeles uteslutas.
Vidare är anstalten underkastad den kontroll, att dess direk¬
tion har sig; ålagdt att minst en gång i hvarje qvartal i de all¬
männa tidningarne offentliggöra anstaltens ställning och särskild!
den säkerhet, hvaremot dess medel äro utlånade, samt antalet af
obligationer mot inteckning i fastigheter i stad och på landet.
I utlåningsväg har derjemte inom anstalten den kutymen varit
gällande, att icke något lån beviljades utöfver hälften af taxerings¬
värdet å fastighet i stad eller på landet, hvarjemte anstalten söker
att på det allra noggrannaste sätt iakttaga och bevara deras för¬
del, som i anstalten gjort insättningar.
Slutligen liar, såsom jag redan nämnt, Kong!. Maj:t, efter
derom från anstaltens sida framstäld begäran, utnämnt en person,
som har till uppdrag att kontrollera det sätt, på hvithet anstalten
fullgör sina skyldigheter. Såsom i Tillfälliga Utskottets utlåtande
finnes angifvet, anser Utskottet, att det icke är lämpligt att åt
statens revisorer öfverlemna granskningen af medel, som af enskilda
personer blifvit i anstalten insatta. Vi skulle kunna tänka oss
konseqyensen fordra, att, om det i dag gäller rånte- och kapital-
försäkringsanstalten i Stockholm, turen måste i morgon komma till
andra besparande kassor, t. ex. kommunernas o. s. v. Hvar är
då gränsen?
Iför min del anser jag, att Riksdagen hvarken kar skäl eller
rättighet att genom sina revisorer utöfva en sådan kontroll. Der¬
emot skulle jag för min enskilda del anse önskvärd!, att en kon¬
troll, likartad med den som eger rum vid ränte-och kapitalförsäk-
ringsanstälten i Stockholm, äfven föreskrefves i afseende ä öfriga dy¬
lika anstalter i Sverige och tror äfven att Första Kammaren, i an-
Ang. revision
af rånte- och
hapitalforsäh-
ringsamt a ltens
i Stockholm
förvaltni ng.
(Forts.)
N;o 26.
32
Fredagen den 17 Mars, e. m.
Ang. revision ledning af Herr Almquists der väckta motion, möjligen kommer
af rånte- och för 8jn del fatta ett beslut i sådant syfte, dock icke så, att,
rhujHmiituiiéiw P& sätt Borr Almquist föreslagit, tillsyn öfver anstaltens forvalt-
i' Stockholm ning' skulle utöfvas af statsrevisorerne, utan af en för detta ända-
forvalt,nin</. mål af Kongl. Maj:t särskildt förordnad kontrollant.
(Forts.) Pä nu anförda skäl yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.
Herr Philipsson: Jag ber att få fästa uppmärksamheten å
denna fråga från en annan synpunkt, än föregående talare gjort. Jag-
vill nemligen ej ingå i något ordande om sjelfva saken, då vi alla veta,
att anstalten i fråga är underkastad kontroll. Men hvad jag vill fästa
herrarnes uppmärksamhet på, är, att efter mitt förmenande motionä¬
rens i reservationen framstälda förslag står i strid med grundlagen,
icke blott med den af Utskottet åberopade 72 § Riksdagsordningen
utan med 111 g Regeringsformen. Der föreskrifves nemligen
i 2 mom. följande: »Riksdagens fullmäktige och revisorer kunna
ej i och för sin befattning emottaga befallningar utan af Riks¬
dagen allena och enligt dess instruktioner». Således kan det ej
gå an att, på sätt i reservationen ifrågasattes, Riksdagen uti
underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhåller, att åt statens
revisorer måtte uppdragas att verkställa ifrågavarande gransk¬
ning. Ty äfven för den händelse Kongl. Maj:t skulle anse den
föreslagna åtgärden lämplig, kan han dock icke bifalla densamma
förr, än grundlagens och instruktionens innehåll i detta afseende
blifvit ändradt. Jag tror nemligen icke att revisorerne, i strid
emot grundlagen, kunna emottaga andra befattningar, än som
Riksdagen i instruktionen gifvit dem. Jag vill erinra om, att
denna ej är utfärdad af Konungen, utan af honom endast promul-
gerad. Den inledes nemligen med följande ord: Wi Carl etc. göre
veterligt, att Riksdagen, enligt hvad densamma uti underdånig skrif¬
velse hos Oss anmält, faststält följande förnyade instruktion.
---- ---- -------- - - - - -- - - - -»
Denna instruktion innehåller ej ett ord om någon annan
granskning än af statsverket.
Ehuru jag ej är tveksam om frågans utgång, har jag dock
ansett mig böra inlägga en tydlig och bestämd protest emot den
uppfattningen, att statens revisorer skulle kunna befatta sig med
annan slags granskning, än grundlagen och instruktionen be¬
stämmer.
På grund af hvad jag nu yttrat förenar jag mig uti den
föregående talarens yrkande om afslag å motionen.
Herr Abr. Rundbäck: Jag förenar mig med Herr Gref¬
ve von Rosen, hufvudsakligen i hvad han sist yttrade angå¬
ende behofvet deraf, att kontrollanter måtte, i likhet med hvad
som redan eger rum beträffande ränte- och kapitalförsäkringsan-
stalten i Stockholm, utnämnas att utöfva tillsyn öfver rikets
öfrige ränte- och kapitalförsäkringsanstalters förvaltning.
Jag inskränker mig till detta yttrande.
Fredagett dea 17 Mars, e. m. 33 N:o 26 '
Herr Clairfelt: Jag begärde ordet för att bemöta talarens Ang. revision
på göteborgsbänken yttrande, att innehållet af 111 § Regeringsformen
lade hinder i vägen för antagandet af motionärens förslag, samt att ringganstaltens
Utskottet förbisett detta. Jag tillåter mig dervid fasta hans upp- i, Stockholm.
märksämhet derpå, att hvad motionären i sin vid Utskottets utla» förvaltning.
tande fogade reservation hernstält är något helt annat än hvad han
i motionen föreslagit. Dä nemligen motionären i sin motion före¬
slagit: »att Riksdagen måtte uppdraga åt sina revisorer att årligen.
Ea sätt lämpligen kan anses, inhemta kännedom om rånte- och
apitalförsäkringsanstaltens förvaltning och om den säkerhet, mot
hvilken denna anstalt har sina kapital placerade, samt att i
sin revisionsberättelse till Riksdagen derom afgifva särskildt ytt¬
rande», så hemställer han deremot i sin reservation, »att Riks¬
dagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. May.t hemställa,
huruvida icke åt statens revisorer borde uppdragas att ärligen
granska Stockholms stads rånte- och kapitalförsäkring sanstalts
länehandlingar samt öfver denna granskning i sin revisionsberät¬
telse afgifva utlåtande». För min del anser jag, att Riksdagen
egt att åt sina revisorer meddela ett sådant uppdrag, som i mo¬
tionen omformäles, derest Riksdagen eljest funnit sådant lämp¬
ligt, och att, om Riksdagen begagnat sig af denna rätt, man
endast behöft i öfverensstämmelse dermed ändra instruktionen för
statsrevisorerne. Således kan icke något förbiseende läggas Ut¬
skottet till last.
Hvad sielfva saken beträffar, far jag för min del, under åbe¬
ropande af de skäl, Herr Grefve von Rosen och Utskottet anfört,
yrka bifall till Utskottets hemställan.
Efter det öfver] äggningen förklarats slutad, gaf Herr Talman¬
nen propositioner såväl pa bifall till Utskottets hemställan, som
på yrkandet att, med afslag å samma hemställan, det förslag måtte
antagas, som motionären i sin reservation framlagt; och som den
förra af dessa propositioner blef med öfvervägande ja besvarad,
hade alltså Utskottets hemställan bifallits.
§ 6.
Upplästes och lades till handlingarne ett så lydande sjuk¬
betyg :
Att Riksdagsmannen Herr Johan Johansson frän Örebro län
lider af halsinflammation och att han i följd deraf måste hålla sig
inne, intygas härmed på begäran.
Stockholm den 17 Mars 1876.
J. F. Svedberg,
Med. I):r.
Andra Kammarens Krut. K:u 26. 1876.
N:o 26.
34
tredagen den 17 Mars, e. ni,
§ 7.
På derom anmäld begäran, erhöll Herr Chr, Christensoti
i anledning af inträffadt sjukdomsfall inom sin familj, ledighet
från riksdagsgöromålen under 14 dagar, räknadt från denna dag.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. jlO e. m.
In fidem
Gustaf Westdahl.
STOCKHOLM, AKTIEBOLAGET FOBSETE, 1876.