RIKSDAGENS PROTOKOLL
1876. Ändra Kammaren. N:o 16.
Lördagen den 4 Mars,
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Fortsattes den under förmiddagen började föredragningen af
ötats-utskottets utlåtande N:o 20, angående regleringen af utgif¬
terna under riksstatens Sjette hufvudtitel.
i ordningen förekom:
Punkten 17,
som bifölls.
Punkterna 18—2-1.
Blefvo äfvenledes bifallna.
Punkten 24.
Mom. a, b och c.
Biföllos.-
. Uti mom. cl hade Utskottet, i öfverensstämmelse med Kongl.
Maj:ts derom gjorda förslag, hemställt:
att, på det Kongl. Maj:t måtte komma i tillfälle att Sås O Hl Om anslag till
bidrag till underhåll^ af fyra agrikulturkemiska stationer — inom agrikultur-
de orter,_ der hushållningssällskapen förbinda sig att upprätta kemul'! statu-
laboratorium och bekosta lokal för detta jemte bostad eller hyres-
“edel för agrikulturkemist och assistent samt bekosta allöningen
till dessa och laboratoriitjenaren äfvensom årliga utgifterna till
laboratoriets underhall samt till inköp af böcker och inventarier
för stationens behof — anvisa 3,000 kronor för hvarje station,
måtte på extra stat för år 1877 beviljas tillsammans 12,000 kronor.
Beträffande denna hemställan yttrade:
Herr Lyttkens: Då landtbruksakademien gjorde den fram¬
ställning, som gifvit anledning till nu föreliggande förslag, yttrade
Andra Kammarens Prof. 1876. N:o 16. 1
jt; 2 Lördagen den 4 Mars, e. m.
Om anslag till Akademien, — såsom det synes af bilagan N:o 5 till Kongl. Maj:ts
agrikultur- pr0p0gition om statsverkets tillstånd och behof — att det vore
“otvifvelaktigt att genom agrikulturkemisters anställande många
(Forts.) och värderika upplysningar kunde åt jordbrukets och näringarnes
idkare beredas". När förslaget sedermera passerat genom veder-
börandes händer, har ordet “näringar" försvunnit, så att, då
det kom till Stats-Utskottet, endast var fråga om “agrikultur-
kemiska stationer“. Näringarne voro alldeles förbigångna. Detta
ord “agrikulturkemisk station" är ett alldeles nytt ord och hvars
begrepp är obekant åtminstone för mig. Yi veta hvad som menas
med en agrikulturkemisk försöksanstalt, ty vi hafva redan en
sådan vid Landtbruksakademiens experimentalfält, och den har
nyss genom ökadt anslag och anställandet af ytterligare en veten¬
skapsman blifvit försatt i sådan ställning, att den bör kunna
uppfvlla det dermed afsedda ändamålet, d. v. s. att genom under¬
sökning klargöra naturvetenskapliga frågor och pröfva teorien
samt genom försök visa ändamålsenligheten af dem och bästa
sättet för deras tillämpning och på så sätt verka i praktiska jord¬
brukets intresse. 'Men de agrikulturkemisk a stationer, hvarom här
är fråga, tyckas vara ämnade till hvad tyskarne kalla “analys¬
stationer". Dessa äro icke uteslutande afsedda för jordbruket
utan äfven för näringarne. Analysstationerna göra blott under¬
sökningar öfver vid åkerbruket, handeln och näringarne före¬
kommande ämnen för att utröna deras beståndsdelar, deras värde
och om de äro förfalskade. Yi veta nemligen att förfalskning af
varor ständigt och i stor skala eger rum.
Uti London hafva undersökningar blifvit verkstälda till ut¬
rönande af beskaffenheten af de födoämnen, som bringades i mark¬
naden, och dervid befans, att nästan hvarje födoämne varit i
mer eller mindre mån utsatt för förfalskning eller försämring. Vi
veta dessutom, att i handeln förekomma varor, hvilka äro rent af
skadliga för helsan, såsom giftiga^ tapeter och tyger o. s. v. Äfven
vill jag åberopa såsom exempel härå, att det är allmänt bekant,
hurusom t. ex. ättika försäljes, som är uppblandad med svafvel¬
syra, men icke med den rena svafvelsyra^ utan med den allmänt
i handeln förekommande svafvelsyran, som genom det berednings¬
sätt den undergått blifvit bemängd med bly; och ättika blandas
med sådan vara för att derigenom erhålla starkare sur smak.
Vi hafva för öfrigt helt nyligen i en tidningsartikel sett uppgifvas,
huru förfalskning af klöfverfrö sker genom att blandas med kisel¬
sand, och förlidet år gjordes undersökning af i handeln befintligt
klöfverfrö, dervid utröntes att denna, vara vore från 30 till 50
procent uppblandad med sådan sand. Äfven andra undersökningar
hafva ådagalagt, att förfalskade varor oupphörligen förekomma
i handeln, såsom att hvetemjöl blandas med alabastermjöl m. fl.
sådana förfalskningar.
Om nu dessa herrar, som skulle å de föreslagna agrikultur-
kemiska stationerna förrätta analyser och andra undersökningar,
skulle blott sysselsätta sig med till jordbimket hörande ämnen, så
tror jag, att de icke skola erhålla tillräckligt med göromål. Vis-
Lördagen den 4 Mars, e. m.
3
N:o 1«.
serligen kan man säga, att de äfven komme att åtaga sig öfriga Om anslag till
undersökningar, som af enskilda kunna påkallas; men det är n9^uitur-
icke nog dermed, att de på begäran verkställa sådana under- kemslnaJtat,°-
sökningar, utan de böra ock sjelfva i detta hänseende taga (Forts.)
initiativet och, efter verkstälda kemiska analyser, varna allmän¬
heten för förekommande förfalskningar. Det är derföre af vigt,
att dessa anstalter afse icke allenast jordbruket utan äfven
handeln och andra näringar, ty dessa äro i lika stort behof af
dem som jordbruket. Skulle nu sådana anstalter inrättas, afsedda
äfven för andra näringar än jordbruket, så är det icke troligt,
att hushållningssällskapen skulle finnas benägna att ensamma be¬
strida de med dem förenade kostnader, utan finge då äfven all¬
mänheten, som stode utom hushållningssällskapen, dertill bidraga.
•Jag anser derföre för min del skäl vara att förändra uttrycket
“agrikulturkemiska stationer1* till helt enkelt “kemiska analys-
stationer11, i synnerhet som i Utskottets motivering icke står klart
uttryckt, att de föreslagna anstalterna afse icke allenast jordbruket
utan äfven andra näringar, och då, såsom jag redan nämnt, en del
hushållningssällskap med sina ringa tillgångar icke böra ensamma
bestrida kostnaderna för sådana inrättningar för näringarne,
bör bidrag dertill äfven lemnas från landstingen.
För att få hvad jag i nämnda afseende anmärkt tydligen ut¬
tryckt mera i enlighet med Landtbruksakademiens skrifvelse och
för att icke erhålla en ändring i klämmen, som icke skulle mot¬
svara motiveringen i betänkandet, anhåller jag att den föreva¬
rande punkten måtte till Utskottet åter remitteras. Jag vill visst
icke klandra Utskottet, ty det har endast följt Kongl. Maj:ts för¬
slag, men jag yrkar återremiss för att få ett tillägg i det af mig
antydda syfte, enär öfriga näringar lika såväl som jordbruks¬
näringen äro i behof af dessa analysstationer.
Herr von Sehoultz: Efter den erfarenhet, som vunnits i
Göteborg af den agrikulturkemiska inrättning, som af hushåll¬
ningssällskapet der hålles, har, enligt min öfvertygelse, blifvit
tillräckligt ådagalagd nödvändigheten af att den mera inskränkta
verksamhet, som, efter hvad herr Lyttkens nyss påpekat, skulle
åligga dessa nu föreslagna anstalter, göres mera vidsträckt om¬
fattande. Oaktadt, hvad Göteborg beträffar, agrikulturkemisten
derstädes icke är skyldig att anställa sådana slags analyser, som
den föregående talaren omförmält, så anses der på stället det
ligga i sakens natur, att man icke kan afvisa någon, som för de
enskilda näringarnes behof påkallat undersökningar.
Äfven jag tror det vara behöfligt, att dessa nu här föreslagna
anstalter finge en mera vidsträckt verksamhet och att det således
vore önskligt att, på sätt den föregående talaren ansett, de ord i
Landtbruksakademiens skrifvelse, som, så till sägandes, blifvit i
Utskottets betäckande bortkastade, måtte der åter insättas, så att
Kong!. Maj:t i den instruktion, som kan komma att för dessa
anstalter utfärdas, kan lemna dem ett vidsträcktare uppdrag.
Huruvida en återremiss i detta fall kan leda till det åsyftade
?f:o 16. 4 Lördagen den 4 Mars, e. m.
Om anslag nu målet, kan jag för min del icke nu afgöra; men lika med Herr
agrikultur- Hyttkens anser Jag — jag upprepar det — att de ifrågasatta
kemiska stallo- anstaiterna pöra åläggas en mera omfattande verksamhet, och vill
(Forts.) jag i denna tankegång helt och hållet instämma med honom.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och proposi¬
tioner blifvit gifna såväl på bifall till Utskottets hemställan som
ock, enligt det gjorda yrkandet, på återremiss, beslöt Kammaren
till Utskottet återförvisa det förevarande momentet.
Mom. e.
Bifölls.
Punkten 2,5.
Om anslag för
en undervisare
i landtbrukets
tekniska binä¬
ringar.
På sätt Kongl. Maj:t föreslagit och i enlighet med hvad af
Riksdagen blifvit för innevarande år beviljadt, hade Utskottet i
denna punkt tillstyrkt:
att Riksdagen måtte, ej mindre till aflöning åt en kringresande
undervisare uti sprit-, öl-, jäst- och ättiketillverkning samt andra
till förädling af jordbrukets alster syftande binäringar, hvilkas
rätta bedrifvande förutsatte insigter uti den kemiska teknologien,
på extra stat för år 1877 anvisa 2,000 kronor, än ock likaledes
på extra stat för samma år bevilja 300 kronor, att till bemälde
undervisare utgå såsom bidrag till bekostande af de kemiska och
fysikaliska undersökningar, som i och för hans tjenstebefattning
blefve erforderliga.
Efter uppläsning af berörda förslag, lemnades ordet på be¬
gäran till
Herr Jöns Pehr sson, som yttrade: För min del kan jag
icke finna hvarken nyttan eller nödvändigheten af att bifalla detta
anslag och får derföre för min del kort och godt yrka afslag å
förevarande punkt.
Herr Liss Olof Larsson: Då så väl Kongl- Maj:t som
Riksdagen förut ansett detta anslag behöfligt samt Kongl. Maj:t
nu ånyo begärt och Utskottet förordat detsamma för nästkom¬
mande statsregleringsperiod, så synes deri ligga ett bevis om nyttan
och nödvändigheten af samma anslag. För min del är jag likväl
så långt ifrån öfvertygad derom, att jag nu, i likhet med hvad
jag förra riksdagen gjorde, ser mig nödsakad att yrka afslag å
Utskottets hemställan. När jag gör detta, är det icke för sum¬
mans storlek, ty det lönar icke mycket att tala om 2,000 kronor,
då hundra tusentals förut rullat öfver bord; men hvarföre jag
yrkar afslag, det är derföre att jag anser anslagets ändamål prin-
cipvidrigt. Jag kan nemligen icke för min del anse lämpligt att
Riksdagen lemnar anslag till upphjelpande af en näring, som endast
Lördagen den 4 Mars, e. m.
N:o 16.
sprider nöd och elände öfver landet. Nyss förut hafva vi beviljat
40,000 kronor till förstärkande af landtpolisen — och hvarföre,
om icke just derföre att superiet florerar? Nu kommer man i
denna punkt och begär anslag för att lära folk att tillverka denna
iorderfliga vara. Ar detta rätt och rimligt? Jag tror det icke
och kan derföre icke heller anse anslaget behöfligt. Om jag min¬
nes rätt, finnes det i landet omkring 400 brännerier. Fördelar
man nu det begärda anslaget på detta antal brännerier, skulle
det komma omkring 5 ä 6 kronor på hvarje bränneri, och äro de
i behof af ett sådant understöd? Ar det så att anslaget verkligen
är nyttigt för dem och anses behöfligt, så tror jag att brännerierna
kunna sjelfva bekosta sig denna lilla summa för aflönande af er¬
forderliga biträden i ifrågavarande afseende. Nu "säger man vis¬
serligen, att det är statsekonomiskt klokt att söka frambringa så
mycket sprit som möjligt ur den råvara som användes för ända¬
målet, och att detta är bättre än att låta spriten “stanna qvar i
dranken11, såsom man uttrycker sig. Jag kan icke gilla detta
skäl. ty ju mera sprit man lyckas frambringa ur råämnet, desto
billigare blir varan, och desto mera supes det. Jag kan derföre
icke understödja framställningen om ett anslag som har till ända¬
mål att befrämja denna last.
Beträffande farhågan att- spriten skall “stanna i dranken11,
vill jag endast anmärka, att det förefaller mig vida bättre om
djuren förtära denna sprit, än om menniskan genom densamma
förvandlas till djur. Detta emot den invändningen; ehuru jag
icke anser dessa skäl såsom de hufvudsakliga, ty det, som bestäm¬
mer mig, är just det principvidriga uti att med statsmedel under¬
stödja frambringande af en vara, som är landets förbannelse. Jag
tror icke heller att i en tid sådan som den nuvarande, då allmän
klagan förspörjes öfver det öfverhandtagande superiet, ett anslag
af denna beskaffenhet skall väcka synnerligen angenäma känslor
i landsorten. Om regeringen, som icke bör vara och icke heller
är okunnig om ställningen i landet, i stället äskat ett anslag för
att dermed kunna skicka ut personer för att varna folk att supa
bränvin, skulle jag hundra gånger hellre varit med om att bevilja
ett sådant.
Nu skall man visserligen invända mot mig, att jag glömt att
anslaget afser undervisning i tillverkning icke allenast af bränvin
utan äfven af öl, jäst, ättika m. m. Nej, jag har icke glömt detta,
men jag tror för min del att Riksdagen borde öfverlemna dessa
småbestyr åt landstingen och hushållningssällskapen; tv är det
väl lämpligt att Riksdagen skall lägga sig ombord med sådana
saker, som jäst- och ättiksberedning med mera dylikt? Föröfrigt
tror jag att den undervisning, som med anslaget skall befrämjas,
hufvudsakligen är afsedd för och kommer bränvinstillverkningen
till godo och att det andra är en bisak; och då jag, såsom jag
nämnt, icke vill vara med härom samt dessutom tror att den lilla
summa, som begäres för aflöning åt en kringresande undervisare
i sprittillverkning, kan bestridas af bränvinstillverkarne sjelfva,
Om anslag för
en undervisare
i landtbrukets
tekniska binä¬
ringar.
(Forts.)
N:o IG.
6
Lördagen den 4 Mars, e. m.
Om anslag för
en undervisare
i landtbrukets
tekniska binä¬
ringar.
(Forts.)
yrkar jag afslag å Utskottets hemställan i denna punkt, hvilken,
efter hvad jag hört, redan blifvit af Första Kammaren afslagen.
Med Herr Liss Olof Larsson förenade sig Herrar Gustaf Jons¬
son, Hans Larsson, O. Östling, Magnus Jonsson och Sjö.
Friherre A. H. Fock: Jag kommer att yttra mig i rak mot¬
sats till den siste ärade talaren, och detta derföre att jag, i mot¬
satt tanke mot den talare, som först yttrade sig i ämnet, anser
det ifrågasatta anslaget vara både nyttigt och behöfligt. Den titel,
hvarunder detta anslag är begärdt, heter “befrämjande i allmän¬
het af jordbruk och landtmannanäringar“. Med min högt aktade
vän, som sist hade ordet, instämmer jag deruti, att frågan hufvud¬
sakligen gäller sprittillverkningen. Detta skola vi icke sticka under
stol med, och vi skola derjemte ihågkomma, att sprittillverkningen
bär i landet är en näring, som i närvarande stund sysselsätter
omkring 400 brännerier, således en näring, som ingalunda är obe¬
tydlig. Densamma har under senast förflutna tillverkningsår så¬
som råämne användt omkring 10,000,000 kubikfot jordfrukter och
900,000 centner spanmål. Vid sådant förhållande lär det väl icke
vara alldeles likgiltigt, hvad resultat denna tillverkning gifven.
Och jag tror, mine Herrar, att man bör undvika att sammanblanda
lilantropien med statsekonomien. De äro två temligen olika saker,
som böra få arbeta hvar och en inom sitt område. Om Herrarne
kunde öfvertyga mig om, att det bränvin, som tillverkas illa, det
vill säga sådant, som åstadkommes derigenom, att man använder
mycket råämne men får litet utbyte, om, säger jag, Herrarne kunde
öfvertyga mig om, att detta bränvin vore mindre rusgifvande, att
de rus, som deraf alstrades, framkallade mindre brott, ja, då skulle
jag vara den förste — och jag är säker på att denna Kammare
skulle instämma med mig deruti — att icke bevilja något anslag
för undervisning uti denna tillverkning. Men så är icke fallet,
lika litet här, som i andra länder, der man gått längre än hos oss.
Man har der inrättat särskilda undervisningsanstalter just för denna
näringsgren, på det att man af de jordbruksalster, som användas,
må kunna få det största möjliga utbyte. Man har gjort det med
det resultat, att, oaktadt de höga tullsatser, hvarmed vi söka
skydda våra gränser mot införsel af bränvin, och hvarmed vi om¬
hulda våra egna bränvinstillverkare, bränvin kan med fördel in¬
föras i landet. Skulle det då icke vara skal att fortfarande för¬
söka att med de vapen, som intelligensen och vetenskapen erbjuda,
och hvilka äro kraftigare än. någonsin några tullgränser, söka
motverka denna införsel. I Österrike och Preussen t. ex., der
sprittillverkningen icke är någon underordnad sak, äro fullständiga
läroanstalter inrättade, der både teoretisk och praktisk undervis¬
ning meddelas.
Här är nu fråga om den enkla anordningen att genom sak¬
kunniga personers biträde sätta tillverkarne i stånd att tillverka
bränvinet på det, så vidt möjligt är, mest rationela sätt. Tror
I, mine Herrar, att förbrukningen blir större för det? Tro Herrarne
Lördagen den 4 Mars, e. tn.
N:o 16.
icke att det i alla fall kommer att tillverkas så mycket bränvin anslag för
som konsumeras? Skiljen på dessa två saker, tillverkning och
konsumtion. . tekniska bi K-
Man säger, att om man fördelar den ifrågasatta kostnaden ringar.
på de särskilda brännerierna i landet, skulle beloppet för hvart (Forts.)
och ett af dem blifva så obetydligt, att de mycket väl skulle sjelfva
kunna bestrida densamma. Jag vill då först och främst fråga:
om icke någon lämplig person för ändamålet finnes anstäld och
som är känd för att vara verkligt skicklig, till hvem skola väl
tillverkarne då vända sig^ af hvem skola de få biträde? Måhända
af den förste charlatan, söm inom eller utom landet erbjuder sig
dertill? Men jag vill kasta om frågan; jag vill ställa den till dem
af Herrarne, som äro representanter för jordbruket. Yi anslå vil¬
ligt medel till landtbruksingeniörer. Om nu det härför erforder¬
liga anslaget fördelades på jordegarne, t. ex. efter hemmantalet,
hvad blefve kostnaden för hvar och en? Utan tvifvel högst obe¬
tydlig. Men, frågar jag, huru mycket blir man väl behjelpt der¬
med? Saken är den, att en person måste finnas anstäld, som är
pligtig att gå den som önskar till handa. Jag kan lika litet nu,
som förut, finna, att denna sak har det ringaste att göra med den
stora och vigtiga frågan om nykterhetens och sedlighetens be-
främj ande.
Här har äfven, efter hvad jag vill erinra mig, blifvit yttradt,
att, om vi afslå det ifrågavarande anslaget, följden icke skulle
blifva annan än den, att bränvinet blefve något dyrare. Ja, gjorde
ett afslag å 2,300 kronor, fördelade på omkring 20 millioner kan¬
nor bränvin, detta så mycket dyrare, att nykterheten deraf i nämn¬
värd grad befordrades, då skulle icke jag längre hålla på min
åsigt om prisets inverkan på superiet. Menar man åter att brän¬
vinet skulle blifva dyrare, derföre att tillverkningsmetoden vore
sämre, då får jag upprepa hvad jag en gång förut yttrat från
denna plats, nemligen att, om Herrarne vilja göra bränvinet dyrare,
finnes derför en mycket naturligare och bättre utväg. Så mycket
är åtminstone säkert, att en ganska ringa förhöjning i tillverk-
ningsskatten många gånger uppväger den obetydliga förhöjning i
priset, som skulle uppkomma derigenom att spriten finge bortgå
i drank. För min del vill jag icke befordra denna åtgärd, hvari¬
genom spriten kommer de oskäliga kreaturen till godo, utan den
må då lika gerna gå i oss sjelfva. På grund af hvad jag sålunda
anfört yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr C. I. Bengtsson: Ehuru jag icke kan finna, att en
förbättring i sättet att tillverka sprit skulle vare sig öka eller
minska bränvinsförbrukningen, ber jag dock att få på de af Herr
Liss Olof Larsson framstälda skäl yrka afslag å Utskottets hem¬
ställan uti föreliggande punkt, helst densamma redan blifvit af
Första Kammaren afslagen.
Herr Linder: Jag anhåller att få gifva tillkänna, det jag
uti denna punkt kommit till enahanda slut, som herr Liss Olof
S:o 16.
8
Lördagen den 4 Mars, e. m.
°M 11>sla9 /> Larsson, så att jag i likhet med honom kommer att yrka afslag
r*warukZ°A Punkten- Jag Vill emellertid ingalunda hålla på just de skäl,
'teknisk* bind- ?om af Herr Liss Olof Larsson blifvit framstälda för afslag, enär
ringar. jag anser starka objektiva grunder förefinnas, på hvilka jag stöder
b"rrs.j mitt yrkande om afslag. Följaktligen vill jag icke anföra några
sensationsskäl, ehuruväl jag icke kan förneka, att jag har mig
nogsamt bekant, hvilka obehagliga och bittra intryck framkallats
hos just den fattiga och mindre bemedlade delen af svenska folket
^enom den omständigheten, att svenska Riksdagen anslagit medel
för att låta undervisa personer uti bränvinsbränning. Jag vill
emellertid icke åberopa detta såsom skäl för mitt yrkande. Men
jag finner deremot andra skäl, som enligt mitt förmenande tala
mycket kraftigare för afslag å denna punkt, och det är just den
omständighet, som framhölls af den ärade talare, hvilken hade
ordet näst före den, som sist yttrade sig, den nemligen, att ifråga¬
varande näring är en bland de mest omfattande vårt land i när¬
varande stund kan framte och dertill en som bär sig utomordent¬
ligt väl. Hon gifver sina idkare rikedom och välmåga, lönar dem
val för deras möda, och det tyckes icke finnas något skäl, hvar¬
för staten skulle understödja företag af denna beskaffenhet. Jag
tror att denna näring kan mycket väl reda sig sjelf och sjelf
hålla sig kemister för meddelande af råd och undervisning, när
sådant påfordras; och dermed torde saken vara allra bäst till¬
godosedd.
Man har sagt, att det vore nyttigt att med 2,000 kronor af¬
löna en person, som kunde anlitas vid förefallande behof. Men
jag vill fråga: hvar finnes i våra dagar den naturvetenskapsman,
som rigtat sin verksamhet åt det håll, der han är i tillfälle att
befrämja industri och näringar — hvar finnes en sådan person,
för hvilken 2,000 kronor vore så synnerligen lockande årsaflöning?
Denna summa kan han förtjena på en enda vecka, och följaktli¬
gen ligger uti detta belopp ingen garanti för att man skulle er¬
hålla en person, hvars duglighet vore höjd öfver allt tvifvel. Jag
menar sålunda, att anledningen till att man med fog skulle kunna
åberopa berörda omständighet såsom skäl för beviljande af ifråga¬
varande anslag är synnerligen ringa. Lika litet som jag är böjd
för att understödja prokibitism eller något slags skyddssystem i
andra hänseenden, är jag det i förevarande fall. Jag anser nem¬
ligen att bränvinsbrännarne lika litet som krögarne behöfva något
skydd; de hafva råd att sjelfve förse sig med den bästa metod
för förädling eller afsättning af sina varor, som möjligen kan stå
dem till buds. Göra de det icke, då få de riskera, att en bättre
tillverkning importeras utifrån. Må de likasom alla andra indu¬
striidkare söka att med sina egna medel utveckla sin näring och
taga sig fram på egen bekostnad, utan statens mellankomst. På
dessa grunder yrkar jag afslag å Utskottets framställning.
Chefen för Kongl. Civildepartementet, Herr Statsrådet Thy-
selius: Det anslag, hvarom här är fråga, är visserligen uppfördt
såsom extra anslag, men i sammanhang med beviljandet deraf
Lördagen den i Mars, e. m.
9
N:o 16.
liar Riksdagen förordnat, att aflöningen för den person, hvilken Om anslag för
komme att anställas såsom undervisare uti ifrågavarande ämnen, fre undervisare
skulle efter fem års tjenstgöring förhöjas med 500 kronor, efter
andra fem års anställning med ytterligare 500 kronor och efter ringar.
nya fem år med samma belopp, så att lönen slutligen uppginge till (Forts.)
3,500 kronor. Denna Riksdagens omsorg att bestämma grunderna
för godtgörelsen åt den person, som finge denna undervisning sig
anförtrodd, så, att han skulle finna med sin fördel förenadt att
uppdraget under lång tid bibehålla, kan väl icke gerna tolkas
annorlunda, än att Riksdagen ansett behofvet af en så beskaffad
undervisning, som här är i fråga, fortfarande förefinnas. Yid så¬
dant förhållande skulle Regeringen hafva handlat mot grannlagen-
hetens fordringar, om hon icke erinrat Riksdagen om det anslag,
som för det kommande året erfordrades för godtgörande af nämnde
undervisare. Följden af hans verksamhet kan, enligt min tanke,
ingalunda betraktas blifva förökad tillverkning eller konsumtion af
bränvin, men väl att en större qvantitet af spanmål och jordfruk¬
ter kan komma att för landet återstå, sedan bränvinstillverknin-
gen uttagit hvad densamma behöfver. Detta är emellertid en
fråga, som i första rummet berör landtbrukets intressen, och är
det så, att dess insigtsfull idkare icke anse detta anslag vara
till något gagn för jordbruket, så har icke regeringen anledning,
att verka för detsammas beviljande.
Herr Torp adi e: För att icke upptaga Kammarens dyrbara
tid, får jag på förhand förklara, att jag instämmer med den högt
aktade talaren på dalabänken, och ber att blott få tillägga ett
enda skäl till dem, som blifvit af honom anförda. Det synes mig
nemligen icke rätt tidsenligt att påstå, att landtbrukets alster för¬
ädlas, då de förvandlas till sprit, och redan detta enda skäl
skulle hafva föranledt mig att afslå förevarande punkt. Herr
Talman! Mine Herrar! Jag vill icke ingå i någon närmare ut¬
redning om bränvinets historia i vårt land, men jag vill dock
påminna Kammaren, att första gången ordet bränvin finnes nämndt
i någon svensk statshandling, är då Ständerna såsom skäl för
Konung Erik XIY:s afsättning anförde, att Konungen “pinat Stu¬
rens tjenare med bränvin och andra nya plågor“. Sedan dess har
bränvinets bruk blifvit mycket gammalt, men plågan har sträckt
sig öfver hela landet. Jag yrkar afslag å den nu föredragna
punkten.
I Herr Torpadies yttrande instämde Herr Jonas Jonasson i
<Tullaboås.
Herr Nils Pettersson: Det är otvifvelaktigt, att det är
icke frågan om sjelfva penningsumman, som föranleder ropet om
afslag å denna punkt, utan det är, såsom den nästföregående ta-
iaren yttrade, det deri förekommande yttrande, att bränvinsbrän-
ning är en förädling af jordbrukets alster genom att förvandla
spanmål och andra ämnen till sprit, som förorsakar yrkandena om
K:o IG.
10
Lördagen den 4 Mars, e. m.
Om anslag för afslag. Det är ordet sprit, som sätter sådant lif i Kammarens
en undervisare diskussion. Jag är icke någon bräuvinsbrännare eller bedrifver
tekniska någon näring, som skulle kunna kalva någon nytta a± detta anslag;
ringar. jag vill förutskicka detta.
(Forts.) Kan någon af Herrarne öfvertyga mig om, att genom afslag
å denna punkt, hvarigenom man undanrödjer denna misshagliga
person, till hvilkens aflönande ifrågavarande anslag äskas, någon
af de farliga verkningar, som dessa ämnen medföra, skulle för¬
minskas; jag tror det icke, men skulle då vara den förste som
yrkade afslag. Det ligger å andra sidan en sanning deri, att
så länge denna industrigren utgör en så stor faktor i vår budget,
så är jag öfvertygad om, att dessa medel kunna vara ganska väl
använda; men om denna näring skall kallas förädling eller hvad
som helst, så är det dock af vigt, att producenten lärer sig att
ur råämnet taga så stor mängd af den tillverkade varan som möj¬
ligt. Det är visserligen sagdt af en föregående talare, att fabri-
kanterne kunna göra detta sjelfva; ja, de kunna göra det mycket
väl, men olägenheten består deruti, att, såsom man väl kan för¬
utse, de icke alltid kunna påräkna biträde af de män, som hafva
de största kunskaperna. Jag tycker, att när man en gång beslu¬
tat att hafva en sådan undervisare, så är det icke rätt att taga
bort anslaget derför. Man förbiser dervid, att han icke skall
handskas med sprit allena, utan han skall ock lemna undervisning
i tillverkningen af andra ämnen,.t. ex. öl. Huru många personer
är det icke, som begagna öl? Ar det då icke godt att veta, att
varan behandlas sä, att man kan töras dricka deraf? Äfven pro¬
duktionen af jäst skulle blifva föremål för undervisning. Det är
en vara, som mycket förbrukas och hvaraf för närvarande mycket
lärer införskrifvas från utlandet. Om det endast vore fråga om
att anskaffa en person, som undervisade i tillverkningen af jäst,
så skulle jag vara med om att bevilja dubbelt så stort anslag,
för att denna vara måtte i större mängd kunna tillverkas inom
landet. Denna tillverkning lärer dessutom icke vara så lätt, att
den kan utan undervisning utöfvas, för att vara ändamålsenlig.
Med all aktning för dem som vilja motsätta sig detta anslag,
vill jag dock yrka bifall till förevarande punkt, och tror att skälet,
hvarför så många motsätta sig anslagets beviljande, är att de se
mera på ändamålet och icke på de följder, som kunna deraf komma.
Jag är deremot öfvertygad, att man icke kan motverka den ena
eller andra skadliga verkan af rusdryckerna derför att man mot¬
sätter sig detta anslag.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Liss Olof Larsson: Jag har icke kunnat underlåta
att ånyo begära ordet för att yttra några ord till svar på hvad
Friherre Fock nyss yttrat. Han sade oss till en början, att det
vore nödvändigt för Kammaren att skilja det statsekonomiska
från det filantropiska, men detta tror jag för min del blir ganska
svårt, ty om det å ena sidan alltid blir en statsekonomisk förlust,
att folket på superi förspiller sin arbetstid och sina pengar, så är
Lörclagen den 4 Mars, e. m. 11 J>:o 16.
detta, äfven från filantropisk synpunkt sedt, förkastligt, så att i Om anslag för
det fallet tror jag icke man kan göra någon skilnad. _ 7 iZdtbrvbZ
Han sade vidare, att om lian kunde öfvertygas om att den sprit tetniska bm-
vore mindre rusgifvande, som tages ur en vara, der en del stan- ringar.
nar qvar i dranken, än i motsatt förhållande, så skulle äfven han (Forts.!
tala för afslag å i fråga varande anslag; men han påpekade der¬
jemte sjelf, huru mycket potatis och spanmål årligen förbrukas
till bränvin. Om detta anslag, som nu begäres, åsyftar att det
ur dessa råämnen skall tagas ut ännu mera sprit, än som nu pro¬
duceras — jag vet icke huru mycket mera sprit skulle kunna
uttagas genom en förbättrad tillverkningsmetod; jag har visser¬
ligen hört att det skulle blifva omkring 10 procent, och ehuru
jag ej är rätt säker på denna uppgift, vill jag dock taga den
samma för god — så tror jag icke någon kan förneka, att denna
vinst för tillverkningen skulle för landet vara skadlig, ty det är
ju alldeles tydligt, att bränvinet blir billigare om man kan få mera
ur råvaran än hvad hittills varit fallet, och erfarenheten torde
också gifva ett ojäfaktigt bevis för, att ju billigare bränvinet är.
ju mera supes det; och det var detta jag har sagt. Han säde
Visserligen huru mycket billigare spriten skulle blifva genom bi¬
fall till detta förslag, men som hela det begärda anslaget endast
uppgår till 2,800 kronor, så skulle, om man icke kan taga ut mera
sprit ur råämnena än för 2,300 kronor, och detta belopp fördelas
på hela den mängd bränvinstillverkare, som finnes inom riket,
detta anslag endast hafva till följd, att tillverkarne erhölle till
skänks denna summa, hvilken fördelad dem emellan skulle utgöra
ungefär 5 kronor på hvar, hvilken åtgärd visserligen i och för sig
sjelf icke skulle medföra något gagn för det allmänna, men som
dock icke kunde göra bränvinsbrännarne hvarken rikare eller
fattigare.
Han påpekade vidare, att det var en stor del af landets be¬
folkning, som utöfva de bran vinstillverkning, och.jag vill icke för¬
neka att så verkligen är fallet; men å andra sidan finnas andra
näringar, som idkas af ännu flere. Om man nu anser det nöd¬
vändigt att bibringa folk undervisning i sprittillverkning, så skulle
det ju vara mycket större skäl att skicka ut folk kring land och
rike för att lära dem att baka, koka kött och mycket annat, såsom
till exempel att göra karameller, tv vi hafva naturligtvis äfven
många inom landet som lefva af karamell tillverkning. Men det
skulle ju gränsa till det löjliga, om man skulle anse att staten
borde lägga sig i all ting.
Han sade vidare, att det vore bättre att menniskorna fingo
spriten i sig än att (len skulle stanna qvar i dranken, och krea¬
turen skulle förtära den. men jag hyser härutinnan en motsatt
åsigt. Äfven jag ömmar för djuren, men likväl i ännu högre grad
för menniskan, och om det sålunda är skadligt att kreaturen få
spanmålen och rotfrukterna i sig innan man tagit ut spriten, så
är detta dock enligt min åsigt bättre, än att man skall taga ut
spriten för att af menniskor förtäras.
Han talade vidare om att vi nyss beviljat anslag till landt-
X:o 16.
12
Lördagen den 4 Mars, e. m.
0m bruksingeniörer och att vi på samma grund äfven borde bifalla
Tlandtbruketlnu ifrågavarande anslag till aflönande åt en undervisare i landt-
'■-.hTshi “lila- brakets tekniska binäringar. Jag ber att häremot endast få in-
,-ingår. vända, att landtbruket är en näring, som idkas öfver hela vårt
(torts.; land, då deremot hela län finnas, som äro nog lyckliga att icke
ega ett enda bränvinsbränneri, så att äfven från den synpunkteu
kan jag icke Komma till det resultatet, att man derför bör upp¬
muntra och understödja bränvinstillverkningen. Det är visserligen
nu endast fråga om en obetydlig summa, men vi hörde dock nyss
från statsrådsbänken, att det äfven skulle blifva ålderstillägg.
Dertill kommer vidare resekostnadsersättning,' och om en sådan
person skall fara från Ystad till Haparanda för att lära befolk¬
ningen derstädes att tillverka jäst och dylikt, så blir det ganska
dryga respenningar derjemte, som staten får betala.
Jag finner således, att de skäl för bifall till Utskottets
förslag, som af den föregående talaren äfvensom af de öfriga, som
i likhet med honom talat för detsamma, blifvit framlagda, icke
äro öfvertygande, helst man icke ens försökt att bemöta mina
hufvudsakligaste skäl, hvarföre jag för min del fortfarande yrkar
afslag å den föredragna punkten.
Herrar Dofsén och Magnus Andersson instämde med Herr Diss
Olof Larsson.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Det är besynnerligt, att
hvarje gång tal om bränvin i denna Kammare förekommer, man
nästan gripes af en slags yrsel, innan man kan komma till något
bestämdt resultat. Så har det alltid varit under den tid jag varit
representant i Kammaren, och det skulle således, enligt min öf¬
vertygelse, vara väl, om vi en gång kunde få denna vigtiga fråga
så ordnad, att man icke på detta sätt behöfde stå här och dispu¬
tera för hvarje gång den är på tal. Jag är förvissad om att de
talare, som uppträdt mot det föreliggande förslaget, icke fullt
gjort sig reda för hvad meningen med detsamma egentligen är;
ty om de detta hade gjort, tror jag icke, att de skulle hafva upp¬
trädt, åtminstone i så stor mängd som nu varit fallet.
Man har sagt, att Kiksdagen icke skall understödja näringar,
som alstra förderf inom landet, och vidare, att ifrågavarande näring
är en stor industri, som bär sig bra och hvars idkare sjelfve
hafva råd att vidkännas alla kostnader för erhållande af förbätt¬
ringar i tillverkningssättet. Ja, detta är till viss del en sanning,
men det är också sant, att denna industri på många ställen icke
bär sig, och säkert är att landet hvarje år förlorar millioner, som
nu kastas bort till följd af bristande kännedom om näringens
rätta bedrifvande. Det är nemligen för mig alldeles uppenbart,
att ju större afkastning de för bränvinstillverkningen behöfliga
råvaror lemna, desto större öfverskott af födoämnen kommer lan¬
dets befolkning till godo. Det kan icke bestridas, att den qvan¬
titet bränvin, som tillverkas i landet, bör hafva en måttstock, eu
viss gräns; men då tillverkningen öfverstiger denna gräns, tvingas
Lördagen den 4 Mars. e. m.
13
N:e 16.
tillverkaren sjelf att upphöra med tillverkningen, om det icke Om anslag fö
finnes konsumenter. Följaktligen, om afkastningen af råvaran';" undervisor
kan bringas upp till 25 å 50 procent högre än nu, skall den öka- l,eJ.
de qvantiteten af den deraf tillverkade varan minska den q van- ringar'
titet af råvara, som användes till bränvin sbränning. Deri ligger (Lort.?.)
just den stora förlusten, att nu för tillverkningen af bränvin an¬
vändas ofantliga massor af spanmål och potatis, som icke skulle
erfordras, om tillverkningen sköttes rationelt.
Man bar gjort förespeglingar om att bränvinstillverkarne i
riket skulle genom detta anslag komma i åtnjutande af hvardera
5 kronor och sagt, att de troligen icke skulle finna skäligt att
mottaga en så liten present. Men, mine Herrar, det är i sjelfva
verkligheten icke summan här är fråga om, utan det är, hvad
redan en talare på stockholmsbänken upplyst, att hvar och en
tillverkare vet och kan säga till sig sjelf: der har jag rätte man¬
nen, som kan lemna upplysning om rätta skötseln af min näring.
Detta anslag är för öfrigt icke afsedt för personer, som hafva råd
att från utlandet skaffa sig dylika undervisare och aflöna dem
med tusentals kronor, utan hufvudsakligen för de mindre jord-
brukarne, som icke hafva råd och icke heller förstå att skaffa sig
dylika personer på annat sätt än genom statens mellankomst och
såvida man ej vet att sådana finnas att tillgå inom landet som
äro tillförlitliga. Det är således också derföre som dessa mindre
jordbrukare icke, förr än detta anslag beviljats, hafva kommit till
insigt om och således börjat att tänka på huru nödvändigt det
är att inhemta upplysningar rörande deras näring, för att kunna
åstadkomma största möjliga tillverkning af råvaran. Om man
uppfattar frågan ur denna synpunkt, tror jag, att man svårligen
lärer kunna förneka, att detta anslag är lika vigtigt och måhända
vigtigare än många andra. Det finnes ingen näring i vårt land,
som bereder landet så stora inkomster som bränvinstillverkningen,
men det finnes säkerligen icke heller någon annan näring, som
åstadkommer för oss så stor nationalekonomisk förlust som just
bränvinstillverkningen.
Hyser man deremot den åsigten, att bränvinstillverkningen
verkar skadligt, eller att denna näring alstrar förderf inom landet,
då skall man också hafva mod att säga: vi skola helt och hållet
förbjuda densamma, när staten kan undvara de inkomster den
iemnar. Här svenska folket anser bränvin såsom en öfverflödsvara,
så att denna vara ej behöfver hemtas från vårt eget land, långt
mindre från utlandet, då kan rätta tidpunkten för eu sådan åtgärd
vara inne; men så länge näringen enligt lag får existera och det
medgifves att den ej kan undvaras, skall man understödja den.
så att landet deraf må draga den största möjliga nytta och vinst.
Men har man, som sagdt, mod att absolut förbjuda att bränvin
får finnas, då må man slå till, men man bör 'akta sig att be¬
handla en så vidt omfattande näring, som finnes, på ett sådant
sätt, att man derigenom undergräfver landets välgång. Med an¬
ledning häraf får jag på det varmaste yrka bifall till Utskottets
förslag.
N:o 16.
14
Lördagen den 4 Mars, e. m.
Or,i anslag för Herr Gumaelius: Jag instämmer i hufvudsak med Herr Nils
fa undw!’iS,ii'e Pettersson och, för så vidt jag från min plats kunde uppfatta den
ulnhiTtmsenaste talaren, äfven med honom. Jag upprepar hvad jag ofta
Hngar. förut yttrat, att det fäller sig litet svårt för oss här uppe att höra
(Forts.) tal ar ne på skånebänken, hvilka vända oss ryggen.
Herr Civilministern erinrade om att Riksdagen redan tagit
denna fråga om hand och genom beslut, som äfven afse framtiden,
har gifvit ganska bestämd, antydning för hvad Kammaren bör i
detta fall besluta. Jag föreställer mig att man i allmänhet bör
vinnlägga sig om nykterhet, äfven i sitt nyMerJieisi.frande; mankan
nemligen slå öfver äfven i detta fall, och jag fruktar att de herrar,
hvilka här yttrat sig i denna fråga, såväl som de talare i Första
Kammaren, hvilka der lyckats att få afslag å denna punkt—jag.
fruktar, att de slagit öfver.
Nyss yttrades af en talare på dalabänken, att det icke är
en stor sak, hvarom frågan gäller, på sin höjd en besparing af
10 procent. Jag antager att denna siffra är rigtigt beräknad,_ ty
jag kan ej kontrollera uppgiften, emedan jag ej är bränvins-
tillverkare'; men i alla händelser lär det vara mindre visst, att denna
besparing direkt söker sig väg till bränvinsbrännarnes _fickor, än
att den kommer landet, det hela, till godo såsom en minskad för¬
lust. Om den myckenhet bränvin, som är behöflig för att mot¬
svara förbrukningen, och derför tillverkas, beredes på ett fullt
rationelt sätt, så lär den omtalade besparingen just vara att söka
i den mindre åtgången af råämnen.
Af en annan talare har ock blifvit påpekadt, att här nu är
fråga om undervisning för tillverkning icke blott af sprit utan
äfven af jäst, öl och ättika, men äfven om så icke vore förhållan¬
det, äfven om det blott handlade om spriten, skulle jag likväl
för min del anse ändamålet vigtigare än det lilla beloppet och
således yrka bifall till Utskottets föreliggande förslag.
Herr Jöns Pehrsson: Som jag på sätt och vis gifvit an¬
ledning till diskussionen i denna fråga,_ anser jag mig pligtig att
redogöra för den ståndpunkt, jag i frågan intager, helst de skäl, som
några talare andragit för afslag å Utskottets förslag, icke öfver¬
ensstämma med mina. De skal, på hvilka jag grundar mitt af¬
slag, äro följande: först och främst vet jag ej, hvar den läro¬
anstalt finnes inom landet, der ifrågavarande personer skulle få
inhemta de lärdomar i hithörande ämnen, hvilka de sedan skulle
åt andra meddela. För det andra tror jag ej att en enda sådan
undervisare skulle kunna uträtta något, värdt att tala om. För
det tredje vet jag ej hvarföre just nu ifrågavarande näringar
skulle gynnas framför öfriga med en sådan undervisare. _ Det är
väl icke meningen, att han skall resa omkring i landet till tusen¬
tal husmödrar och lära dem att brygga öl, ty då skulle förslaget
vara bristfälligt, enär det väl vore lika angeläget att lära dessa
husmödrar att baka bröd på ett rationelt sätt. Skulle åter en sådan
undervisare anställas för hvarje näring i landet, som är lika nödvän¬
dig, som nu ifrågavarande, blefve dessa undervisares antal alltför
Lördagen den 4 Mars. e. m.
15
N:o 1(J.
stort. Hvad slutligen angår frågan, huruvida tillsättandet af den Om anslag för
föreslagne undervisaren skulle orsaka förökning eller förminsk-en undervisare
ning af sprittillverkningen, är min öfvertygelse, att den är deraf l^ka binä-
helt och hållet oberoende; denna industrigren är nemligen numera ringar.
så utvecklad, att den nog tar sig fram utan särskilda undervisare (Forts.)
i ämnet. Dessa äro de skäl, som föranleda mig att yrka afslag
å nu föredragna punkten.
Herr Key: Jag underkänner för ingen del den välmenta af¬
sigt, hvarpå åtskilliga föregående talare grundat sina yrkanden
om afslag å Utskottets ifrågavarande hemställan. Naturligen har
den föreställningen föresväfvat dem, att derigenom skulle en häm¬
sko sättas på superiet. Denna goda afsigt, säger jag, vill jag ej
underkänna, men tror för min del att frågan, huruvida vi skola
tillgodogöra oss råämnena på bästa möjliga sätt, icke är en sed-
iighetsfråga utan en fråga af rent nationalekonomisk natur. Vill
man, såsom en föregående talare sagt, taga steget fullt ut, då
skall man ej heller hålla till godo med dessa 13,130,000 kronor,
hvilka bränvinsskatten lemnar i statsinkomst; då skall man säga:
dessa 13,130,000 kronor äro en orättfärdigt förvärfvad mammon,
en på orättmätigt sätt tillkommen skatt, af hvilken vi ej skola
göra något bruk. Men så länge man begagnar sig deraf med god
smak, tror jag ej att man, ur moralisk synpunkt, har rätt att
ifra mot nu ifrågavarande anslag.
Om en undervisare i bästa sättet för bränvinstillverkningen
linnes eller ej, har detta ingen betydelse i fråga om superiet; för¬
stör man råvaran genom bristande insigter, blir följden endast
ökad import af utländskt bränvin, men icke minskadt superi.
Vidare har man frågat, hvarföre just denna näring skulle
särskildt gynnas; men vi gynna ju många andra, såsom bergsbru¬
ket, ladugårdsskötseln, väfskolorna, trädgårdsskötseln o. s. v. Hvar¬
före kunna vi ej då lika gerna antaga en sådan undervisare, som
afses i Utskottets ifrågavarande hemställan, helst han ju icke
skulle vara uteslutande bränvinsbrännerierna till gagn. jag har
här en rapport, afgifven af nu anstälde undervisaren i dessa nä¬
ringar och innehållande uppgift om de förrättningar och arbeten,
hvilka han under åren 1874 och 1875 verkstält. Enligt denna
rapport—jag ber om ursäkt för det jag kommer att trötta Kam¬
maren med några sifferuppgifter, men de äro för sakens bedö¬
mande erforderliga — har han år 1874, bland annat, dels verk¬
stält åtskilliga kemiska analyser å käll- och sjövatten, å malt-
profver från flera bryggerier i Stockholm och på andra orter samt
å skånska stenkol från Bjuf för utrönande af deras värde såsom
bränsle, dels ock konstruerat en potatisprofvare, hvilken erhållit
sista landtbruks- och industriutställningens i Mariestad silfver-
medalj.
De af honom under sagda år verkstälda förrättningar hafva
upptagit 106 dagar, hvilka användts på följande sätt:
i och för brännerihandteringen .... 45.
» » » bryggeri........8.
N:o 16.
16
Lördagen den 4 Mars. e. m.
Om anslag för
en undervisare
i landtbrukets
kemiska binä¬
ringar.
(Forts.)
i och för stärkelseberedning.....B.
vid Alnarps landtbruksinstitut .... 36.
.. Ultima „ _ .... 9.
„ landtbruksmötet i Mariestad . . . 5.
Summa 106.
Vidare bar han under år 1875 biträdt dels vid uppgörande af
plan och utseende af plats för en i Lund eller dess närhet inom
Malmöhus län tillämnad ättiksfabrik, dels vid stärkelsefabriken i
Brusatorp inom Kalmar län för meddelande af råd angående stär¬
kelsetillverkning, hvarförutom han under samma år besvarat många
skriftliga förfrågningar rörande landbrukets binäringar. Antalet
och fördelningen af denne undervisares förrättningsdagar under
året kan slutligen inhemtas af följande sammandrag:
Bränvinsbrännning.... 47.
Ättikstillverkning .... 15.
Stärkelse- d:o .... 8.
Vid Alnarp......28.
,, Ultima......15.
Summa 113.
Häraf kan man finna, mine Herrar, att han användes vid
mycket annat än bränvinsnäringen. Och jag tror i allt fall att
med skäl kan sägas, att man går för långt eller “slår öfver", så¬
som en talare på nerikesbänken uttryckte sig, ifall man nekar
ifrågavarande anslag till obestridligen nyttiga ändamål.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Wieselgren: Man har i denna fråga påstått att, då
Riksdagen beviljat anslag till agrikulturkemister och andra perso¬
ner, som skulle hafva att meddela en för jordbruket i allmänhet
gagnande undervisning, det skulle vara inkonseqvent att motsätta
sig ifrågavarande anslag. Jag tror dock att denna jemförelse icke
håller streck. Hade frågan framkommit för mera än 20 år till¬
baka, eller före år 1856, så skulle jag kanske medgifvit att nyss
nämnda påstående egt ett visst berättigande. Ty då bedrefs brän-
vinsbränningshandteringen under form af husbehofsbränning, till¬
hörande jorden, med rätt för hvar och en jordegare att idka
denna näring. Nu åter eger ett annat förhållande rum; ty sedan
år 1856 är bränvinsbränningen en fabrikshandtering och ingår så¬
ledes under andra rubriker. Om man ville ifrågasätta, att Riks¬
dagen skulle bevilja anslag för bekostande af undervisning åt
sockerraffinadörer, egare af bomullsspinnerier o. s. v., i ändamål
att åt desse näringsidkare bibringa kännedom om den moderna
teknikens uppfinningar, tror jag verkligen hvar och en skulle in¬
vända, att detta vore en sak, hvarmed Riksdagen icke borde taga
befattning, utan öfverlemna åt den enskilde att sjelf sköta om,
bäst han gitte. Man må ju nemligen icke begära, att Riksdagen
skall inblanda sig i den enskildes sätt att sköta sin hushållning, och
Riksdagen är i grunden äfven också obefogad att göra det.
Lördagen den 4 Mars, e. m.
17
N:o 16.
Jag ställer mig derför i denna fråga fullkomligt på deras Om anslag f<,,-
ståndpunkt som säga, att derest herrar bränvinsbrännare ickeen
hafva reda på huru man bör gå till väga för att på bästa sätt•'binä-
förädla och tillgodogöra sig råvarorna för deras tillverkning, få ringar.
de stå sitt eget kast; och jag kan det desto hellre, som det nu (Forts.)
långt ifrån är fråga om sådana råvaruförluster som de, hvilka i
forna dagar genom bristande teknisk insigt lära tillfogats den
enskilde och derigenom på visst sätt äfven staten.
Man har sagt, att de, som yrka afslag å np äskade anslaget,
“skjuta öfver målet“. Om så är, torde grunden dertill vara att
söka i ett förhållande, förebildadt af den pendelns naturlag, som
gör att ju längre den föres upp åt det ena hållet, desto längre
svänger den sidan upp åt det andra. I närvarande stund stå
vi med afseende på bränvinsbrännings-handteringen på den punkt,
att om vi gå till ytterlighet i ena fallet, en annan ytterlighet icke
gerna kan uteblifva. Och derest det kan anses som en ytterlig¬
het att yrka afslag å denna punkt, så tror jag att icke många
skola tveka att låta en sådan ytterlighet komma sig till last.
En talare har nyss erinrat, att nationalekonomien icke bör
sammanblandas med filantropien. Ehuru en sådan sammanbland¬
ning visserligen i många fall bör undvikas, kunna dock stundom
sådana omständigheter förekomma, att man både bör och måste
tillåta sig afvikelser från den anförda regeln — så vida man nem¬
ligen icke vill blottställa sig för en träffande tillämpning af histo¬
rien om det kända folk, som till hedna länder utskickade ett far¬
tyg, å hvilket passagerarne utgjordes af missionärer och lasten
af — afgudabilder.
Då jag tror, att dessa omständigheter särskildt i nu föreva¬
rande fråga böra tagas i betraktande, yrkar jag afslag å före¬
dragna punkten.
Häruti förenade sig Herr Lars Johan Larsson.
Herr Jöns Rundbäck: Utan tvifvel har den ärade talaren
på stockholmsbänken rätt, då han yttrade att denna fråga blott
är en kemisk-teknisk fråga. För min del tror jag bestämdt att
denne undervisare, om det åsyftade resultatet vinnes, hvarken
skall befrämja nykterheten eller öka superiet, ty med den saken
har han ej något att skaffa.
Jag vill till hvad som redan blifvit ådagalagdt derom, att
äfven djuren hafva olägenhet deraf att spriten icke i tillräcklig
mängd utpressas ur råvarorna, meddela en upplysning om en hän¬
delse, som för några år tillbaka timade i Vestergötland på en
stor egendom, der ett bränneri fans. Egaren måste nedslagta icke
mindre än 50 st. nötkreatur till följd af spritförgiftning, utan att
hvarken han eller brännmästaren kunde inse huru med denna för¬
giftning tillgått, förr än långt efteråt, då man kom underfund med
verkliga anledningen. Den förlust, hvaraf egaren drabbades, var
så stor, att den borde lända oss till varning och föra oss till in-
Andra Kammarens Prof. 1876. N:o 16. 2
N:o IG.
18
Lördagen den i Mars, e. m.
om anslag för sigt om att endast ur denna synpunkt det begärda anslaget är
eu undervisare behöfligt Och önskvärdt.
teHista ’ bind- För min del yrkar jag bifall till den föredragna punkten.
ringar.
(Forts.) Friherre A. H. Fock: Jag ber om öfverseende för det jag ytter¬
ligare upptager några ögonblick af Kammarens tid. Men jag kan
icke underlåta att bemöta en talare på dalabänken. Denne talare
besitter en synnerlig förmåga att plocka sönder sina motstån¬
dares anföranden och delvis bemöta dem. Jag skall nu försöka
att något följa honom i spåren. Till en början yttrade han, att
äfven om man med vetenskaplig hjelp skulle lyckas taga mera
sprit eller bränvin ur råämnena, vore derigenom ej någonting
vunnet, emedan denna omständighet endast skulle föranleda till¬
verkning af större qvantitet bränvin eller sprit än hittills. Möj¬
ligheten häraf bestrider jag ej, men han har äfven påstått, att, i
samma mån tillverkningen stiger, ökas konsumtionen. Men jag
för min del tror att förhållandet är omvändt, så att bränvinstill-
verkningen ökas i samma mån som konsumtionen deraf tilltager;
ty herrarne kunna lita på att, huru illa brän vinstill verkningen
än bedrifves, tillverkaren nog sörjer derför, att behofvet för kon¬
sumenten blir fyldt. Under sådana förhållanden kan man derföre
med fog fråga, huruvida det icke vore skäl att ställa så till, att
det qvantum bränvin, som konsumeras, kan åstadkommas af min¬
sta möjliga qvantitet råämnen. Det är dit jag vill komma, dit
Stats-Utskottet vill komma, dit Landtbruksakademiens förvalt¬
ningsutskott vill komma, dit ändtligen Kongl. Maj:t genom ifrå¬
gavarande förslag vill komma.
Samme talare yttrade vidare, att han ej kunde inse, hvarföre
bränvinshandteringen företrädesvis skulle gynnas. Deremot vill
jag först och främst erinra, att denna näringsgren ej gynnas fram¬
för andra. Staten har ju lemnat understöd till landthruket i all¬
mänhet, till kreatursskötseln, till mejerihandteringen, stuteri¬
väsendet m. fl. och slutligen till denne olycklige “undervisare uti
sprit-, öl-, jäst- och ättiketillverkning samt andra till förädling
af jordbrukets alster syftande binäringar, hvilkas rätta bedrif¬
vande förutsätter insigter uti den kemiska teknologien11. Ja, jag
tror till och med att, om den ärade talaren skulle vilja reqvirera
denne undervisare till hjelp vid karamellstillverkning, han icke
skulle undandraga sig att dervid lemna sitt biträde, i fall hans
tid ej vore upptagen af andra vigtigare förrättningar. Derföre
kan jag med skäl påstå, att undervisarens verksamhet icke in¬
skränker sig till bränvinshandteringen. Skulle nu så många vilja
begagna sig af hans hjelp, att han ej kan tillfredsställa allas
önskningar, så kommer det väl att i detta afseende gå på samma
sätt som förut i fråga om landtbruksingeniörerne, nemligen att
Riksdagen beviljar anslag till anställande af det för behofvets fyl¬
lande erforderliga antalet.
Den ärade talaren ansåg det äfven vara obilligt, att folket i
de provinser, hvilka äro nog lyckliga att icke hafva något brän¬
neri inom sina gränser, jemväl skola bidraga till aflönandet af
Lördagen den 4 Mars, e. m.
19
N:o 16.
den ifrågavarande undervisaren. Ja, mine herrar, om dessa pro¬
vinsers befolkning äfven vore sä lycklig att den ej konsumerade
bränvin, kunde denna anmärkning tilläfventyrs anses befogad.
Men så länge detta icke är fallet, böra dessa provinser äfven vara
intresserade af, att bränvinet ej blir dyrare, än Riksdagen vill
göra det genom skatten.
Slutligen vill jag med ett par ord vända mig emot Herr Jöns
Pehrsson. Han angaf nemligen sin ståndpunkt i denna fråga der¬
med, att han förklarade sig icke veta, hvar den läroanstalt fun¬
nes, uti hvilken undervisaren erhölle sin utbildning. Jo, hvar den
linnes, det vet Riksdagen redan, och den får nog ytterligare veta
det, då frågan blir om anslag till hela vårt tekniska undervis¬
ningsväsende. Men om det ej vore fallet, att en sådan läroan¬
stalt funnes inom landet, skulle jag anse det nödvändigt att på
annat sätt bereda tillgång på personer, som kunde meddela den
'undervisning man ej inom landet kan erhålla.
Man har vidare sagt, att bränvinsindustrien är så långt kom¬
men, att den icke behöfver mera hjelp i detta hänseende. För
att bemöta detta påstående, ber jag herrarne endast slå upp nu
gällande tulltaxa, som utvisar, att vi, för att skydda oss för inför¬
sel af utländsk sprit, nödgas ålägga densamma en tull, som med
50 öre öfverstiger tillverkningsafgiften för det inhemska bränvi¬
net; och detta förhållande synes väl ådagalägga, att det ännu fin¬
nes åtskilligt för vår industri att lära. Jag är för min del öfver -
tygad om att, i fall den qvantitet bränvin, som inom landet kon¬
sumeras, tillverkades med besparing af en betydligare del af det
råämne, som dertill åtgår, och Riksdagen i stället höjde skatten
å bränvinet så mycket, att priset derå icke folie, man genom att
sålunda skilja filantropien från statsekonomien skulle erhålla en
ren statsekonomisk vinst. Jag tror, att man på detta sätt skulle
komma längre på den redan beträdda stråten, den nemligen, att
mera, än hvad hittills skett, samla tillverkningen på ett mindre
antal ställen och bedrifva den i större fabriker, hvarigenom en
icke ringa del af de mindre önskvärda följderna af bränvins-
illverkningen tillintetgjordes.
Dessutom må man väl ihågkomma, att denna industri icke
genom 1855 års lagstiftning blef fri. Den är ingalunda jemförlig
med andra industrigrenar. Yi må ihågkomma, att den först och
främst är utesluten från vissa personer — vissa samhällsklasser
tå ej idka densamma — och att den är inskränkt till vissa tider
af året äfvensom till tillverkningens belopp, så att man ej får
tillverka huru litet eller huru mycket man vill. Kan nu denna,
tillverkning jemföras med en bomullsväfnadsfabrik eller hvilken
annan fabrik som helst, der tillverkningen är fullkomligt fri och
får bedrifvas under hela året och af hvem som helst? Jag tror
det icke.
Jag ber slutligen herrarne något erinra sig denna bränvins-
lagstiftnings historia. Det finnes ingen gren af den ekonomiska
lagstiftningen, som varit underkastad så mycken bearbetning från
iagstiftarnes sida som denna. För ungefär ett hälft århundrade
Om anslag för
en undervisare
i landtbrukets
tekniska binä¬
ringar.
(Forts.)
N:o 10.
20
Lördagen den 4 Mars. e. m.
Om analog för sedan både tillverkningen och missbruket af rusdrycker antagit i
en undervisare pög grad oroväckande dimensioner. Då tillverkades vid omkring
'lehulTblui[-1.80,000 brännerier inom landets alla delar bränvin, ehuru visser-
ringar. ‘ ligen på ett i tekniskt hänseende särdeles otillfredsställande sätt.
(Forts.) men myckenheten af det tillverkade var så stor och priset så lågt,
att nationen i sedligt hänseende hotades med undergång. Slut¬
ligen, när detta förhållande gått så långt, att det väckte konungs,
riksdags och hela folkets bekymmer, först då grep man sig an
med att hämma det onda, och resultatet häraf blef 1855 års lag¬
stiftning. Genom denna lagstiftning ville man göra bränvinet på
en gång dyrare och svåråtkomligare; och båda metoderna voro
— vi måste tacksamt erkänna det — särdeles egnade att fram¬
bringa göda verkningar. För att göra bränvinet svåråtkomligare
inskränkte man, såsom vi väl känna, icke allenast tillverkningen,
så att hela den så kallade husbehofsbränningen upphörde, utan
jemväl i högst betydlig grad försäljningsrätten. För att åter göra
bränvinet dyrare, begagnade man tvenne metoder, den ena — helt
naturlig — bestod deruti att man lade skatt å tillverkningen,
hvarigenom bränvinet blef dyrare. Men man begagnade härför
ännu en annan metod, hvilken jag för min del aldrig kunnat fatta
och som jag alltid bekämpat, den nemligen att försvåra tillverk¬
ningen. Man stadgade nemligen först att tillverkningen icke finge
försiggå under längre tid än två månader om året. Och hvad
blef följden häraf? Naturligtvis den, att brännerier i stor skala
anlades, och att tillverkningen under dessa två månader skedde
till så stor myckenhet och till det pris, att såväl räntan å för-
lagskapitalet som arbetskostnader betäcktes. Det är tydligt, att
bränvinet härigenom fördyrades. Mig förefaller dock som det
skulle varit vida bättre, om man medgifvit tillverkning hela året
om, men derjemte lagt så hög skatt på densamma, att bränvinet
i alla fall blifvit lika dyrt som nu.
Jag kan ej underlåta att äfven nu hos dem, som härstädes
uppträdt mot förslaget, finna denna, enligt mitt förmenande, orig-
tiga tankegång. Man vill nemligen äfven nu göra bränvinet dy¬
rare genom att tvinga tillverkarne att använda mera råämne än
som erfordras, derest tillverkningen bedrifves på ett raticnelt sätt.
Jag vill gå en alldeles motsatt väg, i det jag vill göra bränvinet
i och för sig så billigt som möjligt, men belägga tillverkningen
med så hög skatt, att priset icke fäller. Om än svårigheter vid
tillämpningen häraf kunna möta, är jag dock innerligt öfvertygad
om principens rigtighet, och det är också derföre jag anser en
utbredd kunskap om ett rationelt sätt för tillverkningens bedrif¬
vande vara af stor vigt.
Jag ber herrarne ännu en gång om ursäkt, att jag upptagit
tiden med detta anförande, men jag har dermed velat framlägga
några ytterligare motiv, hvarföre jag kommer att rösta för bi¬
fall till det äskade anslaget.
Herr Åke Andersson: Jag kan liksom talaren på smålands-
bänken börja med att förklara, att jag icke varit bränvinskrämare
Lördagen den 4 Mars, e. m.
21
N:o 16.
och aldrig tänker blifva det, hvadan jag således oberoende af egna Om anslag för
intressen bör kunna uttala min åsigt i denna fråga. Om bortta-en undervisare
gandet af dessa ifrågavarande 2,000 kronor skulle kunna hämma iJ^Zka^binf-
bränvinssupandet i Norrland eller annorstädes, skulle jag vara" ringar.
den förste att yrka afslag å denna punkt, men jag tror, att det (Forts.)
är långt ifrån att de kunna hafva en sådan verkan.
Vi veta — mine herrar •— att konstens företeelser äro stora
och uppfinningarnes källa rik. Utländingarne göra sig till godo
hvad konst och uppfinning frambringa. Hvarför skola då vi i
detta hänseende ligga efter? Jag ser frågan från rent national¬
ekonomisk synpunkt och kommer derföre att yrka bifall till dessa
2,000 kronor, och jag skulle hafva gjort det, äfven om den före¬
slagna summan varit dubbelt så stor.
Herr Gumselius yttrade, att af samma qvantitet råämne skulle
genom bättre tillverkningsmetod kunna frambringas omkring 10
procent mera sprit än eljest. Jag har låtit mig berätta, att i Preus¬
sen och det öfriga Tyskland på detta sätt erhålles både 15 och
20 procent tillökning. Utländingarne kunna följaktligen sälja sitt
bränvin för bättre pris än vi; följden häraf är, att spritvaror hit
importeras, hvaraf i sin ordning med nödvändighet följer, att våra
penningar gå ut ur landet. Hvarför skola icke vi då ställa så
till, att vi sjelfva kunna tillverka spritvaror för lika godt pris
som i utlandet?
Det är från denna synpunkt jag yrkar bifall till Stats-Utskot-
tets förslag.
Herr Sandstedt: Jag ämnar icke någon längre stund upp¬
taga Kammarens tid. Jag vill blott tillkännagifva, att jag icke
instämmer med dem, som yrka afslag å denna punkt, utan med
Friherre Fock, ehuru jag icke kommer till alldeles samma resul¬
tat som han. På det att frågan icke måtte blifva så eldfängd som
alltid eljest, då sprithandteringen är på tal, önskade jag att ur
Utskottets förslag få utstruket ett enda litet ord, nemligen “sprit11,
men att hela stycket i ölrigt skulle oförändradt qvarstå. Derest
detta mitt yrkande, hvarå jag nu anhåller om proposition, blefve
bifallet, skulle vi ju i alla fall hafva en undervisare, hvilken utan
tvifvel skulle göra samma nytta, som om i det antagna förslaget
ordet “sprit11 qvarstode.
Herr Dick son: Jag har visserligen icke begärt ordet för att
på något sätt förlänga diskussionen, som redan blifvit allt för
långt uttänjd, utan snarare för att få ett slut på densamma. Jag
vill således helt kort och godt yrka bifall till Utskottets förslag
i denna punkt. Men jag ber att på samma gång få framställa
en liten anmärkning, som icke i dag för första gången trängt sig
på mig. Om den kan lända Kammaren till någon fördel eller
icke, lemnar jag derhän; men den lyder i allt fall, att ju obetyd¬
ligare det ämne är, som här afhandlas, desto mera lång och mör¬
dande är diskussionen.
N:o lö.
22
Lördagen den 4 Mars, e. m.
Om anslag för Herr Leijer: Icke heller jag ernar upptaga Kammarens tid
Tlamitbruketsn^Son längre stund, ty hvad jag ämnat säga är redan förut sagdt;
'tekniska, "binä- meib då jag i min ringa mån bidragit att försöka inskränka brän-
ringav. vinssupandet, vill jag åtminstone angifva min ståndpunkt i frågan.
(Ports.) Jag vill dervid helt enkelt förklara, att det, enligt min öfverty¬
gelse, icke kan hafva det ringaste inflytande på bränvinssupandet,
om denna punkt bifalles eller afslås, utan att det här gäller en
rent ekonomisk fråga. Det är påtagligt, att den myckenhet brän¬
vin, som tillverkas, bestämmes af efterfrågan och icke af något
annat. Om vi då tänka på att, genom att använda förbättrade
metoder vid bränvinsbränningen, man, såsom här förut omnämnts,
kan erhålla 10, 15 ja ända till 20 procent mera bränvin än eljest
ur hvarje tunna spanmål eller potatis, måste vi väl inse, att för
erhållande af den bestämda behöfliga qvantiteten bränvin en min¬
dre qvantitet spanmål i detta fall åtgår och således en besparing
göres. Detta har blifvit sagdt förut, men jag har upprepat det
för att få tillägga, att, då, såsom man jemväl yttrat, staten i följd
af det lägre tillverkningspriset sättes i tillfälle att höja skatten,
en dubbel fördel för staten således skulle uppnås, nemligen dels
besparing af råämne och dels ökade skatteinkomster. Mig synes
alltså fördelaktigt, att staten här ingriper, och att man icke bör
fästa afseende vid hvad åtminstone en talare yttrat, att allt i denna
sak må få bero på de enskilde industriidkarne.
För min del yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Ofverläggningen var slutad. Uuder densamma hade yrkats
dels bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick, dels bi¬
fall till samma hemställan med den ändring, som af Herr Sand-
stedt blifvit föreslagen, och dels afslag. Efter upptagande af dessa
yrkanden och i enlighet dermed framstälda propositioner, förkla¬
rade Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas för den
förstnämnda meningen. Votering blef emellertid begärd och före¬
togs, sedan yrkandet på afslag antagits till kontraproposition, en¬
ligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd så lydande vote¬
ringsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 25 punkten
af dess utlåtande N:o 20, röstar
Den, det ej vill, röstar
nej;
Vinner nej, har Kammaren afslagit Utskottets ifrågavarande
hemställan.
Omröstningen utföll med 98 ja och 66 nej; i följd hvaraf
Kammaren beslutit enligt ja-propositionen.
Punkten 26.
Lördagen den i Mars, e. m.
23
N:o 16.
Mom. a.
Bifölls.
Börande mom. b, deruti föreslagits, att till pris belöningar Om
vid täflingsmöten för gödboskap, smör, ost, fläsk och kött å de7”''
orter inom landet, der det kunde finnas tjenligast dem anställa, ,”'
och der hushållningssällskapen ville förena sig om sammanskott
af medel till dessa utställningar, måtte jemväl för år 1877 anvisas
o,(XX) kronor, anförde
Herr Casparsson: Sedan Kammaren nu i nära två timmars
tid talat om anslag till undervisning i bränvinsbränning, så skall
jag bedja att få såsom tillägg dertill under fem minuter tala om
anslaget till prisbelöning af smör och ost m. m., hvilket anslag
upptagits under nu föredragna moment, och om det under ännu
icke föredragna litt. c upptagna anslag af 2,000 kronor till under¬
stöd åt personer af mankönet för genomgående af fullständig läro¬
kurs i boskaps uppfödande, skötsel och vård. Dessa anslag be¬
viljades, om jag icke missminner mig, första gången vid 1866 och
vid 1867 års riksdagar; men förhållandena voro då väsentligen
olika mot för närvarande. Landtbruket laborerade då under sär¬
deles tryckta omständigheter. Hvart man vände sig talades en¬
dast om “landtbrukets betrycklandtbrukarne voro nedstämda;
— äfven jag hörde till de nedstämda landtbrukarne — Då föreslog
en vis och förutseende regering, för att uppmuntra landtbrukarne,
dessa båda anslag. Jag är förvissad, att det låg välmening deri;
men någon djupare mening än välmening har åtminstone icke jag
kunnat i förslaget upptäcka.
Nu är förhållandet väsentligen olika; sju års goda skördar
hafva gjort landtmännens ställning i allmänhet ganska tillfredsstäl¬
lande, åtminstone att döma af stämningen i denna Kammare, hva¬
dan några sådana der extra muntrationer icke vidare behöfvas.
Härtill kommer en annan mera väsentlig sak. Enligt Bevillnings¬
utskottets uppgift vid 1874 års riksdag utgjorde det bidrag hus¬
hållningssällskapen erhöllo af bränvinsutskänkningsafgiften ett
belopp af icke mindre än 314,817 kr. Det anslag å 5,000 kr.,
hvarom nu är fråga, är stäldt på hälftenbruk mellan staten och
samtliga hushållningssällskapen. Jag hemställer om detta obe¬
tydliga belopp numera kan vara af ringaste betydelse för hus¬
hållningssällskapen. Det påminner om fabeln om gräshoppan på
hölasset; jag vill här icke förtälja några fabler, ehuru denna är
ganska betecknande. Om nemligen nyssnämnda anslag å 5,000 kr.
fördelas på rikets 26 hushållningssällskap, så kommer en summa
af 192 kr. 30 öre att belöpa sig på hvarje hushållningssällskap.
Orsaken, hvarföre detta obetydliga anslag är tillräckligt, ligger
deruti att flera hushållningssällsap icke begagna sig deraf; men
om så är, tror jag att det är skäl att icke längre bevilja det¬
samma.
Fastän litt. c icke är föredragen, så vill jag med Herr Gref-
anslag till
sbelöningar,
• gödboskap,
ör, ost, m. vi.
N:o 16.
24
Lördagen den i Mars, e. m.
Om anslag till ven och Talmannens tillåtelse nämna några ord äfven om den,.
Tör^ldboska Du ^tt ordet. Det här begärda anslaget afser danandet
smd"ost,^ e^t s^gs manliga koryktare. I detta afseende vill jag endast
(Forts.) fråga: Hvad betyda väl 2,000 kr. bland så många? Derpå är ej
värdt att spilla många ord.
Man skall kanske invända, att så väl detta, som det under
litt. b förekommande anslag, är afsedt för jordbrukets höjande
och har såsom sådant sin betydelse. Detta är ett skäl, som jag
mycket väl uppfattat. Jag har sjelf väckt motion i syftning att
understödja och höja jordbruket. Det var i min parlamentariska
ungdom. Men jag begärde icke 5,000, utan 500,000 kronor årli¬
gen. Följden häraf blef en skrifvelse till Kongl. Maj:t, men följden
af denna skrifvelse blef—ingenting. Ännu en gång motionerade
jag i samma rigtning, men vis af erfarenheten begärde jag nu
endast 50,000 kronor för höjande af anslaget till sjösänkningar
och vattenaftappningar. Den gången lyckades det mig bättre, och
nyssnämnda belopp beviljades verkligen. Men att tro sig kunna
på denna väg höja jordbruket genom ett anslag af 5,000 Jer. ■—
till en dylik naivitet har jag ännu icke gjort mig skyldig.
Jag ämnar nu icke framhålla något yrkande, ty jag vet, att
det ej går att taga Kammaren med storm. Men då jag ser Herr
Chefen för Civil-departementet närvarande samt dessutom tror, att
innevarande års Stats-Utskott kommer att fortlefva äfven under
nästa riksdag, så vill jag till dess behjertande i protokollet hafva
nedlagt min åsigt i frågan. Men skulle verkligen dessa belopp af
5,000 kr. till utställning af feta stutar m. m. och af 2,000 kr.
till manliga koryktare anses böra utgöra en integrerande del af
statsverkets utgifter, så låtom oss då uppföra dem på ordinarie stat,
så att man slipper se dem återkomma årligen såsom extra anslag,
hvilket nu i tio års tid varit fallet. Några farhågor att häraf
skulle uppstå någon konstitutionel konflikt torde man icke be¬
höfva hysa.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll Utskottets hemställan.
Mom. c och d.
Blefvo likaledes bifallna.
Punkterna 27 och 28.
Biföllos.
Punkten 29.
Utskottet hade, i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, hemstält:
Om aflöning att Riksdagen måtte, till förbättrande af betjeningens vid alla
för beijeningen tre stuterierna lönevilkor och till aflönande vid Flyinge af en
vid stuterierna, kusk, en nattvakt och fyra stalldrängar, för år 1877 på extra
stat bevilja 5,937 kronor.
Lördagen den 4 Mars, e. m. 25 N:o 16.
Mot denna hemställan var en reservation inom Utskottet afgif- Om aflöning
ven af Herr Sven Nilsson i Efveröd, hvilken, enligt anteckning
ntlåtandet, biträdt Utskottets förslag, så vidt det afsåg beviljande (ports.)
af lönetillökning med 3,637 kronor åt betjeningen vid stuterierna,
men deremot velat afstyrka anvisandet af det till aflönande af
en kusk, en nattvakt och fyra stalldrängar vid Flyinge äskade
belopp af 2,300 kronor.
Efter det nu Utskottets hemställan blifvit inför Kammaren
uppläst, yttrade reservanten
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Det anslag, hvarom här är
fråga, beviljades i enlighet med en af Kongl. Maj:t gjord fram¬
ställning första gången vid 1874 års riksdag, dock först efter ge¬
mensam omröstning af Kamrarne. På sätt en vid detta utlåtande
fogad reservation utvisar, har jag icke kunnat biträda Stats¬
utskottets tillstyrkan af löner åt den tjenstepersonal vid Flyinge
stuteri, hvilken tillkom genom nyssnämnda Riksdags beslut, och
hvilken jag för min del anser öfverflödig; hvaremot jag icke mot¬
satt mig de af Kongl. Maj:t begärda och jemväl af Utskottet till¬
styrkta löneförbättringar åt betjeningen vid så väl Flyinge.som de
öfriga stuterierna. Anledningen, hvarföre Kongl. Maj:t vid 1874
års riksdag begärde anslag till löner åt den här ifrågavarande
betjeningen vid Flyinge stuteri var en då nyligen försiggången
omorganisation af stuteriväsendet. Man antog då för gifvet, att
det för framtiden skulle finnas ett ökadt men bestämdt antal
hästar vid stuterierna och, hvad särskildt Flyinge beträffar, upp-
gafs detta antal till fyratio hingstar, om jag icke allt för mycket
misstager mig. Ser man i Flyinge stuteris af statsrevisorerne i
deras berättelse för år 1873 omnämnda räkenskaper för samma
år — således året före den tid nyssberörde betjening af Kongl.
Maj:t föreslogs och tillkom — så finner man, att stuteriet den 1
Januari mera nämnda år hade 106 hästar, deraf 33 voro beskäl-
lare, 26 moderston och 47 uppväxande hästar; äfvensom att under
året tillkommo, utom 17 vid stuteriet födda föl, 2 i Frankrike
köpta hingstar, 1 från ett svenskt bolag köpt hingst, 1 hingst och
3 ston, köpta i England, och ett. af enskild person köpt engelskt
sto. Deremot försåldes 21 hästar och flyttades en hingst till
Ottenby, så att vid årets slut funnos 38 beskällare, deraf dock 7
voro utplacerade, 27 moderston, 21 unghingstar och 23 ungston,
eller tillsammans 109 hästar. Vid stuteriet funnos således redan
vid det omhandlade anslagets beviljande 38 beskällare. Ser man
nu efter huru stort hästantalet för närvarande är, så utgöres det
enligt en uppgift, som jag förskaffat mig från Stuteri-öfverstyrel-
sen, af 39 beskällare, 10 unghingstar, 21 moderston och 15 ung¬
ston eller, för det år, som sist tilländagått, endast 85 hästar mot
109 året före det, då anslaget till den nya tjenstepersonalen be¬
viljades. När således stuteri-styrelsen under den tid, hästantalet
var betydligt större än nu, kunnat reda sig med då varande be¬
tjening, eller 12 stalldrängar, så kan jag icke anse den vid 1874
Jf:o 16.
26
Lördagen den 4 Mars e. m.
Om aflöning års riksdag medgifna tillökning i personalen med en kusk, en
■Ä"attvakt och fyra stalldrängar vara annat än öfverflödig. Kusken
(Forts.) tror Jag nemligen vara obehöflig, så vida man icke vill hålla på,
att chefen för stuteriet har en särskild kusk. Detta var dock
sannolikt icke meningen, då Kongl. Maj:t begärde löneanslag till
en sådan, utan var väl afsigten dermed, att det skulle finnas en
kusk med större färdighet att köra in stuteriets hästar. Men jag¬
ar milt förvissad att bland personalen vid stuteriet en och annan
under^ vistandet der skulle kunna inöfvas till nämnda befattning,
och således^ingen särskild kusk behöfva anskaffas.
Hvad åter beträffar nattvakten, så är det temligen tydligt,
att, då stuteriet har berättigande att hålla tolf stycken stalldrän¬
gar, dessa borde kunna tura om och inom sig fördela och förrätta
n attvaktstj enstgöringen.
Slutligen _ anser jag att, i betraktande deraf att hästantalet
nu är betydligt mindre än det var då anslaget begärdes, den år
1874 beslutade tillökningen i stallbetjeningen eller till antalet
fyra stalldrängar är alldeles öfverflödig.
Jag får derföre i öfverensstämmelse med min reservation yrka,
att det nu ifrågavarande anslaget nedsättes med 3,200 kronor,
eller det belopp, som är ämnadt till aflöning åt den personal vid
Elyinge stuteri, som finnes i betänkandet upptagen, och således
den i föredragna punkten utsatta summan minskas till 3,037
kronor.
Grefve Björnstjerna: Vi äro nu åter vid en sådan vig¬
tig punkt, hvarom Herr Dickson nyss ordat. Den siste tala¬
rens anförande behöfver dock några ord till svar. Hvad han an¬
förde återfinnes till största delen i hans reservation såsom stats¬
revisor. Jag förmodar, att lika litet som statsrevisorerne fästat
sig vid densamma, lika litet torde Kammaren nu lyssna till den
förnyade framställning i ämnet, den värde talaren framlagt nu i
form af reservation mot Stats-Utskottets beslut i den föredragna
punkten.
Hvad beträffar antalet stalldrängar vid Flyinge stuteri, är
det bekant, att före omorganisationen stuteriet egde betydligt
flera ston än hingstar. Nu är förhållandet motsatt, och då ston
fordra mindre antal skötare än hingstar, framgår deraf, att eu
tillökning i det gamla antalet stalldrängar är nödig. Vidare har
den förändring vidtagits, att stuteriet delvis blifvit förvandladt
till hingstdepöt, hvarifrån ett större antal hingstar utsändas till
betäckning på skilda stationer. Jag vill minnas, att antalet så¬
lunda utskickade hingstar för närvarande är 24. Dessa erfordra
minst 12 skötare, eller 1 för 2 hästar, förutsatt att 2 djur alltid
stationeras på samma ställe. När de 12 ordinarie stalldrängarne
äro ute med hingstarne, skulle således ingen dräng finnas vid
stuteriet för att vårda de der qvarvarande 16 hingstarne samt
alla moderston. Då stuteri-styrelsen nu icke begärt mera än 4
nya stalldrängar för att sköta alla dessa djur, förefaller mig detta
vara en ganska billig begäran.
Lördagen den 4 Mars e. m.
27
N:o 16.
Hvad kusken beträffar, anhåller jag få upplysa, att det var Om aflöning
på hushållningssällskapets begäran, som en skola för meddelande/"'' betJe"l"3<!n
af undervisning i körning inrättades vid stuteriet. En gifven följd
deraf var åter, att stuteriet behöfde en skicklig och erfaren kusk.
Anskaffandet af en sådan innebär således blott ett tillmötesgående
mot hushållningssällskapet. Dessutom ega de öfriga stuterierna
sådana kuskar, väl behöfliga för inkörandet af unghästarne. Intet
skäl torde, finnas hvarföre just Flyinge stuteri skulle ensamt vara
utan.
Huruvida de 12 stalldräugarne, som åtfölja de utplacerade
hingstarne, jemte de fyra hemmavarande drängar, för hvilka an¬
slag nu är äskadt, hafva förmåga att förutom sina dagliga göro¬
mål jemväl bestrida nattvaktstjenstgöring, förefaller mig proble¬
matiskt, och då stuteriets byggnader med deri förvarade hästar
och inventarier äro särdeles dyrbara, äfven om husen icke för
tillfället äro i bästa stånd, så torde det icke vara för mycket be-
gärdt, att en nattvakt derstädes anställes med skyldighet att, så
vidt möjligt är, skydda byggnaderna för eldfara. Vid de öfriga
stuterierna finnas äfven nattvakter anstälde.
Slutligen tillåter jag mig påminna, att det anslag, hvars bort¬
tagande reservanten åsyftar, redan af tvenne Riksdagar å råd
varit beviljadt. Bra besynnerligt skulle det då vara, om det nu
utan angifvet skäl indroges. Jag förmodar derföre, att deu värde
representantens förslag här kommer att möta lika litet bifall som
hans reservation i Utskottet. Jag yrkar bifall till den föredragna
punkten.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag skall till en början be
att få fästa Herr Grefve Björnstjernas uppmärksamhet derpå, att
här icke är fråga om min reservation i Statsrevisionen — denna har
icke med den nu förevarande frågan att göra — utan jag har nu
endast talat om den reservation jag afgifvit i Stats-Utskottet.
Till den fråga, i afseende hvarå jag reserverat mig i statsrevi¬
sionen, torde jag måhända vid ett annat tillfälle återkomma, och
skall således icke tillåta mig att nu beröra densamma, ehuru det
kunde vara skäl att äfven vid detta tillfälle uttala, att lika mycket
som jag åsyftar att indraga det öfverflödiga anslaget vid Flyinge
stuteri, lika mycket åsyftar jag också att gifva vederbörande en
vink om att hushålla bättre än hittills varit fallet med statens
medel.
Jag ber äfven få fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att
det icke håller rigtigt streck med den siste talarens yttrande, då
han säger, att hingstarnes antal är betydligt större nu, än det
var år 1873. Sist nämnda år funnos vid Flyinge — hvarom jag
redan upplyst — 38 hingstar och år 1875 39, d. v. s. endast 1
mera, och jag kan icke finna, huruledes man för nästan alldeles
samma antal hingstar skall behöfva fyra drängar mera, helst då
det öfriga hästantalet minskats. Om den åsigten är rigtig, att
drängarnes antal bör ökas derföre att flera hingstar skickas ut
på stationerna, så kan man lätt komma dertill, att det bör vara
>i:o 16.
28
Lördagen den i Mars, e. m.
Om aflöning en dräng för hvarje häst, men detta anser jag icke nödigt, och
jorbetjeningenfå man förut med ett större antal hästar kunnat berga sig med
(Forts.) en ™gare stall betjening, sa synes det val som om nu, da hmg-
starnes antal icke är större, den befintliga personalen borde vara
tillräcklig.
Den omständigheten att två föregående Riksdagar beviljat an¬
slaget kan jag icke anse i och för sig utgöra skäl för bifall till
Kongl. Maj:ts proposition, tv denna fråga är helt och hållet fri¬
stående, och är det sådana förhållanden som inträffat sedan an¬
slaget först beviljades, eller just under de två senare åren, hvar¬
om jag meddelat Kammaren kännedom, som böra verka till den
af mig föreslagna nedsättning i anslaget. Här finnes ingen, som
lider deraf om anslaget icke beviljas, ty jag har icke yrkat ned¬
sättning af stallbetjeningens aflöning, utan endast sökt visa, att
antalet af drängar är större än nödigt med afseende å antalet
hästar, och jag förutsätter att stallbetjeningen vid stuterierna ej
får _ anställning på lifstiden, för att man skulle komma att få de
nu ifrågavarande på indragningsstat, i fall anslaget till deras af¬
löning försvinner. Jag tror derföre det yrkande jag i min reser¬
vation gjort vara på sin plats; och då jag icke heller af de skäl
Grefve Björnstjerna anfört har funnit mig vederlagd, fortfar jag
i samma yrkande.
Grefve von Rosen: Jag ber att få instämma i det yrkande
Grefve Björnstjerna gjort.
Jag begärde ordet med anledning af Herr Sven Nilssons i
Efveröd yttrande, då han, till vederläggning af hvad Grefve Björn¬
stjerna anfört, omnämnde, att hingstantalet före den tid, då den
ökade stallbetjeningen antogs och Riksdagen dertill beviljade
medel, varit ungefärligen lika stort som nu. Det är visserligen
öfverensstämmande med verkliga förhållandet; men den åtgärd,
som vid samma tidpunkt vidtogs, att utsätta flera hingstar till
betäckning, eller 24 stycken, åstadkom just behofvet af en ökad
stallbetjening, ty då 24 hingstar utsattes till betäckning och an¬
talet stalldrängar icke vore större, än att mot hvarje stalldräng
svarade två hingstar, så erfordrades hela antalet drängar för att
åtfölja hingstarne, och ingen stalldräng fans qvar vid stuteriet;
och det var med anledning häraf som Riksdagen anslog medel
till anställande vid stuteriet af ytterligare fyra drängar.
Herr Sven Nilssons motstånd i afseende å anslag till aflöning
af en kusk finner jag icke heller hafva skäl för sig, då nemligen
i den instruktion, so ny utfärdades den 1 November 1872 angående
stuteriernas organisation, blifvit anbefaldt, att denna kusk äfven
skulle hafva till åliggande att inöfva personer i körning. Huru
många elever vid Flyinge station begagnat sig af denna under¬
visning känner jag icke, men jag vet att vid Strömsholms stuteri
år 1874 icke mindre än 13 elever sökt undervisning i körkonsten.
Jag får således och på grund af de af Grefve Björnstjerna
anförda skäl yrka bifall till Stats-Utsbottets förslag i denna punkt.
Lördagen den 4 Mars. e. m.
29
S:o 16.
Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Jag vet sanner- Om aflöning
ligen icke, af hvilken orsak en särskild kusk behöfver vara an-förbetjeningen
stäld vid Flyinge stuteri, i synnerhet då det är allmänt kändt, rul^lt0e^‘^na‘
att de personer, som vinna anställning vid stuteriet såsom stall¬
drängar, förut kunna köra så mycket som kan erfordras för att
inköra hästar. Icke heller kan jag finna det vara af bekofvet
påkalladt- att upprätta en särskild skola för meddelande af un¬
dervisning att inköra hästar, emedan en hvar, som från barndo¬
men sysselsatt sig med att sköta hästar, nog äfven lärt sig att
inköra dem.
För min del kan jag äfven icke begripa bekofvet af det större
antalet stalldrängar, då antalet hingstar vid stuteriet minskats.
Visserligen har den siste talaren anfört, att då så många hing¬
star som 24 stycken på en gång utsättas till betäckning, antalet
stalldrängar icke skulle vara tillräckligt, men detta är lätt Hjelpt
derigenom att flera hingstar utplanteras på samma ställe, och jag
har hört uppgifvas, att mången begärt tre hingstar till betäck¬
ning, men icke fått flera än två.
Hvad slutligen nattvakten beträffar, så har icke blifvit visadt,
att bekofvet att ega en sådan anstäld vid stuteriet nu förefinnes
mera än förut; och ber jag således att i allo få instämma i Herr
Sven Nilssons i Efveröd yrkande.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som der¬
under blifvit framställa, gaf Herr Talmannen propositionen dels
på bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick och dels
på bifall till Herr Sven Nilssons ändringsförslag; och fann Herr
Talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den
förra meningen. Votering blef begärd, i anledning hvaraf en om-
röstningsproposition af följande lydelse nu uppsattes, justerades
och anslogs:
Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet
hemstält i 29:de punkten af dess utlåtande N:o 20 röstar
ja;
Den, det ej vill, röstar
nej;
Vinner nej, har Kammaren bifallit Utskottets förslag, så vidt
det afser beviljande af lönetillökning med 3,637 kronor åt betje-
ningen vid stuterierna, men deremot afslagit det till aflönande af
en kusk, en nattvakt och fyra stalldrängar vid Flyinge äskade
belopp af 2,300 kronor.
Voteringen, i vanlig ordning verkstäld, visade 63 ja mot 75
nej; och hade Kammaren alltså fattat beslut i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.
N:o 16.
30
Lördagen den 4 Mars, e. m.
Punkten 30:
Bifölls.
Om anslag m Efter föredragning dernäst af punkten 31, hvaruti Utskottet,
affrSilder derom af Kong]. Maj:t gjord framställning, tillstyrkt, att
' 'Riksdagen måtte till befrämjande af husslöjder för år 18 <7 ställa
till _ Kongl. Maj:ts förfogande, utöfver det för samma ändamål på
ordinarie stat anvisade belopp, 10,000 kronor, ett extra anslag å
samma belopp, eller 10,000 kronor, begärdes ordet af
. Grefve Sparre, som yttrade: Vid det förhållande, att Kongl.
Maj:t till innevarande riksdag icke begärt högre anslag för ifrågava¬
rande ändamål än 10,000 kronor, anser jag för min del icke lämpligt
att nu påyrka någon tillökning deruti. Jag skulle eljest hafva gjort
det, och kan icke undertrycka den önskan, att vid en kommande riks¬
dag Kong], Maj:ts proposition i detta hänseende måtte omfatta
ett något högre belopp. Att för ett land med sådana dimensio¬
ner, som vårt, anslå ett belopp af endast 20,000 kronor för hus¬
slöjdernas befrämjande gagnar i sanning till rent af ingenting,
ty man kan dermed platt intet uträtta. Jag har under några år
försökt mig i den vägen. Elfsborgs läns landsting och hushåll¬
ningssällskap hade för befordrande af slöjdskickligheten inom
länet anslagit 10,000 kronor, och jag begärde dertill ytterligare
10,000 kronor i statsanslag. Yi beräknade att med 20,000 kronor
inom ett län uträtta något, och insågo att detta väl behöfdes.
Vill ^ man göra något för slöjderna, tjenar det till ingenting att
anslå blott smärre summor, som ej medföra någon nämnvärd nytta,
och det lider verkligen på tiden att vi i vårt land, liksom man
gjort i andra länder, försöka uppmuntra denna för folken så vig-
tiga näring. För närvarande inskränker jag mig till att yrka bi¬
fall till Utskottets förslag.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 32:
Blef jemväl bifallen.
Uran 1 punkten 33 hade Utskottet yttrat sig öfver Herr V. K Berg-
ska stoj (iför- sfröms motion, N:o 13, i hvilken var föreslaget, att Riksdagen,
eningens mu- såsom hyres- och inköpsbidrag åt ett af Svenska Slöjdföreningen
senm. i Stockholm inrättade konst-industrimuseum, måtte för år 1877
anvisa ett extra anslag af 8,000 kronor, samt på anförda skäl
hemstält:
att berörda motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
I anledning af denna hemställan anförde
Lördagen den 4 Mars. e. m. 31 }f!0 16.
Herr P. N. Bergström: Då jag tog mig den friheten att Ang. statsbi-
inom denna Kammare väcka nu föreliggande motion, skedde detdra,J m. sven~
under förhoppning att Stats-Utskottet måtte godhetsfullt tillstyrka ska sl"Jdfä'"
och Kammaren bevilja det af mig ifrågastälda anslag till det här "“Te”».”"
i Stockholm befintliga slöjd- och konstmuseum. Jag trodde, som (Forts.)
sagdt, icke då, att Stats-Utskottet skulle motsätta sig detta för
vår industri så högst vigtiga mål. Blott för ett ögonblick sedan
anslogen I, mine herrar, 8,000 kronor åt arbetare, hvilka. vilja
utomlands inhemta kännedom om näringar och industri. Äfven
jag. mine herrar, har under loppet af omkring elfva år vistats i
utlandet och jag kan icke glömma hvad jag der erfor, att de der¬
städes inrättade industrimuseer haft en förträfflig inverkan på
industriens utveckling. Men den summa, som I nyss anslogen och
för hvilken jag är innerligen tacksam, är dock ofantligt mycket
för liten för den störa mängd arbetare, som behöfva utveckla sin
näringsflit och sina krafter och hvilka i saknad af medel att utom¬
lands förskaffa sig bildning nödgas i sina egna hemorter förskaffa
sig sådan utveckling. Efter mitt förmenande har sålunda Stats-
Utskottet — jag tillåter mig säga detta — uti ifrågavarande hän¬
seende begått ett misstag. Slöjdföreningen har tagit denna sak
om hand från dess början, och jag betviflar ingalunda, att herrar
ledamöter af Andra Kammaren godhetsfullt tagit i betraktande
hvad nämnda förening nu redan åstadkommit. Åtminstone har
härstädes blifvit tillsagdt, att ifrågavarande museum stode öppet
för Kammarens ledamöter när de så önskade. Om så är att her-
rarne tagit museet i betraktande, så torde visserligen måhända
hafva visat sig, att hvad museet för närvarande eger icke är af
någon synnerlig betydenhet, men att der likväl finnas saker af
ganska högt värde i och för vår industri. Min motion utvisade
tydligen det mål, hvaråt jag syftade. Det finnes, mig veterligen,
icke något land, åtminstone icke något, der jag vistats längre eller
kortare tid, som icke kan uppvisa ett dylikt museum, åt hvilket
icke allenast regenterne utan jemväl mecenater offrat betydligt
i syfte att höja industrien. Hvarföre skulle icke vi, mine herrar,
vilja göra detsamma? Har då icke industrien eller, om jag så
får säga, handtverkarne gjort något för häfdandet af fosterlandets
ära? Jag tror icke någon kan förneka, att handtverkarne ganska
val häfdat Sveriges anseende vid de sista årens expositioner, vare
sig verldsexpositionerna eller de inhemska, och de erhållna belö-
ningarne torde bära tillräckligt vittnesbörd härvidlag.
Med anledning häraf har jag trött och tror fortfarande, att
de ledamöter af Andra Kammaren, hvilka närmast räkna sig till
handtverkarnes klass, icke här skola undandraga det ifrågasatta
understödet åt industrien. _ Jag tror detta så mycket mera, som.
industrien och jordbruket i många afseenden behöfva hvarandra,
och hvad det. nu ifrågavarande museet skulle komma att fram¬
bringa, blefve icke blott för Stockholm utan för hela landet gag¬
nande. Ty min motion är icke väckt endast med afseende åhuf-
vudstadens intressen, utan det är för hela landet som jag begärt
detta ringa tillskott. °
Nso 16.
32
Lördagen den 4 Mars. e. m.
Ang. statsbi¬
drag till sven
ska slöjdför¬
eningens mu¬
seum.
(Forts.)
•Jag liar erfarit, att Första Kammaren icke afslagit min mo¬
tion helt och hållet, utan godhetsfullt beviljat hälften af det be¬
gärda beloppet, eller 4,000 kronor; och anhåller jag vördsamt hos
Herr Talmannen om proposition å beviljande jemväl inom denna
Kammare af sistberörda belopp.
Grefve Sparre: Jag instämmer till alla delar med den siste
ärade talaren. Det är besynnerligt, att Stats-Utskottet afstyrkt
beviljandet af en så obetydlig summa, som här för slöjdernas be¬
främjande blifvit begärd, och märkvärdigt är äfven det skäl, Ut¬
skottet derför anfört. Detta är, att slöjdföreningen hos Kong],
Maj:t begärt endast 3.000 kronor såsom bidrag till hyran af dess
musei-lokal. Nog kan väl hvar och en inse att, när det är fråga
om att inrätta ett konst- och industrimuseum för landet, ett under¬
stöd från statens sida af 8,000 kronor icke är något att pruta på.
Vilja vi verkligen göra något i detta hänseende, få vi i sanning
snart göra någon början. Jemföra vi oss med andra länder, t. ex.
med det lilla Wiirtemberg, som har ett museum, ungefär liknande
det, som nu är i fråga, finna vi att detta land till detta museum
beviljat ett årligt anslag af 100,000 gulden, motsvarande 150,000
kronor. När detta lilla land uppoffrar så mycket, skulle vi då
icke hafva råd att kosta på oss 8,000 kronor?
Om vi i någon mån vilja följa med det öfriga Europa i konst
och industri, måste vi också vara betänkta på att åtminstone
något litet uppmuntra dess idkare, så att de inom sitt eget land
kunna vara i tillfälle att se modeller, hvarigenom deras smak kan
utvecklas och förädlas.
Jag vill icke nu längre uppehålla Kammarens dyrbara tid,
utan hoppas att, då Första Kammaren, efter hvad jag hört, be¬
viljat 4,000 kronor såsom hyresbidrag till svenska slöjdföreningens
museum, denna Kammare äfven beviljar samma summa.
Herr Granlund: Det hörer verkligen till undantagen att
Stats-Utskottet tillstyrker ett anslag, hvarom fråga väckts genom
motion af en enskild motionär, och derför är det också alldeles
icke underligt, att detta anslag af Utskottet blifvit afstyrkt. Man
mötes vanligen med den satsen, att då frågan icke är kommen
från regeringen, så anses den icke kunna vara så fullständigt ut¬
redd, att Stats-Utskottet kan tillstyrka bifall till densamma.
Jag beder emellertid att med några ord få utreda denna fråga,
fastän den i sig sjelf är så klar, att den måhända icke kan be¬
höfva det.
Den stora utveckling, som industrien i alla land tagit, har
gjort det till en pligt för hvarje folk att så mycket som möjligt
söka att uppmuntra industrien inom sitt eget land. Tanken på
inrättande af detta konst- och industrimuseum utgick först från
Stockholms slöjdförening, som likväl icke för dess inrättande och
uppehållande egde eller eger några andra inkomster än årsafgif-
ter från föreningens medlemmar. Det lyckades denna slöjdförening
att genom stora ansträngningar få detsamma, ehuru från början
Lördagen den 4 Mars, e. m.
33
N:o 16.
litet, till stånd. Och det egendomliga med detta museum är, att An9- •tatsbi-
bidragen till detsammas stiftande till en del hafva erhållits från
Ryssland, denna nation, med hvilken vi fordom legat i många eningens mu-
blodiga fejder. Förhållandet var nemligen, att de svenska utstäl- seum.
larne vid den polytekniska industriexpositionen i Moskwa genom
slöjdföreningens bemedling skänkte sina utställningsalster till ett
dylikt museum i nämnda stad, och detta upptogs derstädes så väl,
att åtskilliga korporationer äfvensom enskilda personer till denna
inrättning i Stockholm skänkte en ganska betydlig del värdefulla
artiklar äfvensom penningar. Till detta museum hafva äfven er¬
hållits bidrag från åtskilliga andra länder, såsom från Österrike,
Frankrike och Danmark. Jag frågar eder, rnine herrar, om det
skulle vara oss värdigt, att vårt eget land icke ville lemna något
bidrag till uppmuntran och utveckling af den industri, som kraftigt
kämpat för att med heder deltaga i de senare årens stora expo¬
sitioner och som nu med stora uppoffringar rustat sig till att del¬
taga i den exposition, som är anordnad på andra sidan verlds-
hafvet, och hvartill Riksdagen beviljat frikostigt anslag. Hvad
åter beträffar den nytta, den inhemska industrien af ett sådant
museum skulle kunna hemta, så är det ju alldeles tydligt och klart,
att det är en stor fördel för industriidkaren. Yi behöfva modeller
så väl från utlandet som från förgångna tider för att utbilda
handtverksskickligheten samt söka åstadkomma ett smakfullare
och mer konstnärligt arbete, och detta förmår en stor del af lan¬
dets mindre industriidkare icke att enskildt, förskaffa sig. Detta
är ock en stor nytta för hela landet och icke endast för industri-
idkarne.
Jag har nyss hört en talare från elfsborgsbänken — en man
som alltid lifligt och varmt intresserar sig för allt som rörer slöj¬
derna — klandra regeringen för att den till slöjdernas befrämjande
begärt för litet anslag, och om Riksdagen skulle vilja ytterligare
befrämja dem, har den här ett godt tillfälle dertill genom bevil¬
jandet af detta anslag. Detta museum är ock af mycket stor
nytta för husslöjdens utveckling, ty om en slöjdidkare från lands¬
orten vid ett besök i Stockholm vill, kan han i detta inhemta
ganska mycket. Han kan af de derstädes anstälde tjensteman
erhålla beredvilliga upplysningar, kan der se mångfaldiga modeller,
eger rätt att der taga kopior och mönster och ritningar, dem han
sedan medför till den trakt, der han bor, och detta torde icke obe¬
tydligt verka till slöjdernas befrämjande.
Mine herrar, det är visserligen en sanning, att Första Kam¬
maren icke beviljat mer än 4,000 kronor till detta ändamål, men
då denna summa icke utgör mera än ett hälft års hyra för loka¬
len jemte 1,000 kronor deröfver till inköp, vågar jag vördsamt
hemställa, huruvida icke denna Kammare skulle vilja understödja
slöjdföreningens och enskilde industriidkares bemödanden — och nu
likasom vid många tillfällen förut bidraga till industriens utveck¬
ling och således för det nu afsedda ändamålet bevilja hela den
summa, motionären begärt, eller 8,000 kronor, hvilken dock icke
utgör mera än ett års hyra och 2,000 kronor till inköp. Jag an-
Andra Kammarens Prat. 1876. N:o 16. 3
N:o 16.
34
Lördagen den 4 Mars, e. m.
Ang. sfatsbi- håller således vördsamt hos Herr Talmannen om proposition på
drag till sven-afs]ao' å Utskottets förslag samt bifall till hvad motionären i sin
iZiSTZ notUm hemstält.
seum.
(Forts.) Herr Stråle: Lika med de tre talare, som i frågan yttrat
sig, ber jag att få uttala min lifliga och varma öfvertygelse om
vigten af inrättandet utaf ett konst- och industrimuseum för vårt
land, ocli jag anser att frågan mindre gäller om man skall inrätta
ett sådant museum, än huru detsamma skall ordnas och när detta
skall ske. Frågan synes mig ännu mycket outredd. Jag vill
dermed icke i ringaste mån antyda att man genom den begärda
summan af 8,000 kronor skulle, såsom någon gång förut skett,
vilja inlocka Riksdagen på en fråga, som sedan skulle komma att
taga ofantligt mycket större dimensioner; men under alla förhål¬
landen anser jag det vara af mycken vigt att frågan kommer i
sitt rätta skede, der den för närvarande icke befinner sig. Vare
det långt från mig att vilja på något sätt misstyda de aktnings¬
värda sträfvanden, som för ändamålet gjorts af dem som för
saken intresserat sig och tagit frågan om hand; ingen är villigare
än jag att erkänna, att de bemödanden, som gjorts, varit öfver
allt beröm, men så mycket återstår, att det är endast med till¬
hjelp af stora krafter, som något kan åstadkommas, hvilket kan
vara af verkligt gagn för vårt land.
En talare har såsom exempel på de kostnader, man i utlan¬
det nedlägger på museer af ifrågavarande beskaffenhet, anfört
museet i Wurtemberg med dess årsanslag af 100,000 gulden, och
jag ber att i detta afseende få anföra några andra exempel. Jag
vill då börja med ett museum, som dock kanske ej.är fullt jem¬
förlig! med andra industrimuseer, nemligen British museum i
London, ty oaktadt detta har stora konstindustriela samlingar, om¬
fattar det derjemte alla möjliga alster af vetenskaper och konster.
Detta museum åtnjuter emellertid i årligt anslag ett belopp af
2 millioner kronor. Jag skall taga en annan jemförelsepunkt,
hvilken är mycket rigtigare, nemligen South Kensington Museum
i England, som inrättades 1854 och som redan för många år sedan
årligen besöktes af ej mindre än 600,000 personer. South Ken¬
sington Museum, som enligt motionärens uppgift skulle kosta
allenast 10,000 pund sterling, har ett anslag af icke mindre än
37.000 pund sterling, deraf användes till aflöning af personalen,
bestående af 17 embets- och tjensteman, ett belopp motsvarande
omkring 280,000 kronor, till inköp omkring 400,000 kronor.
Gå vi till Wien, så har denna stad sedan 1871 ett konst-och
industrimuseum, hvars uppbyggande och inredning kostat omkring
1.200.000 kronor. Detta stora, museum är stäldt i samband med
en Kunst- und Gewerben-Schule, om hvars vidd och omfattning-
man kan döma deraf att lärarepersonalen uppgår till 10 personer,
samt att endast såsom stipendier till lärjungarne årligen åtgår
ett belopp af 10,000 kronor. Men icke blott de städer jag nämnt,
utan flera andra, såsom Dresden, Berlin, Köln, Niirnberg och
35
N:o 16.
Lördagen den 4 Mars, o. m.
Weimar hafva jemväl dylika museer af större eller mindre be- stalski-
. -ii till sven-
tyaelse. su siöjdför-
I Frankrike har Lyon ett stort museum, till hvars underhall eningens mu.
handelskammaren årligen beviljar 40 ä 50 tusen francs. I Amiens seum.
har nyligen bygts ett konst-industri-museum, som kostat öfver 4’orts.)
1 million francs.
Jag anser visserligen, att frågan om inrättande af ett konst-
och industrimuseum icke längre bör uppskjutas, ty ett sådant
museum, inrättadt såsom det bör vara eller sådant, att konst och
industri kunna deraf hafva all den nytta, som deraf kan dragas,
är efter min uppfattning en lika vigtig länk i vår bildning och
utveckling som någon annan institution, men just derföre måste
en sådan inrättning hafva betydligt större utveckling och högre
anslag till sitt förfogande än nu blifvit ifrågasatt. Jag vill i så¬
dant hänseende endast påpeka, att om ett konst- och industri¬
museum skall komma till stånd och vara till verklig nytta, så
erfordras utom lokal, ty den nuvarande är, jemte för dyr. redan
nu högst otillräcklig, äfven en dyrbar inredning samt vidare per¬
soner, som hafva den bildning och sakkunskap, att de kunna rätt
sköta detsamma och förklara betydelsen af museets samlingar för
de besökande, ty utan dessa egenskaper hos dem, som hafva mu¬
seet om hand, blir hela inrättningen mer eller mindre en d.öd
skatt. Vidare erfordras, att vid museet linnes ett bibliotek till¬
gängligt för yrkesidkaren, utan livilket museets innehåll blir för
honom och allmänheten af ringa nytta.
Af allt detta torde Herrarne' finna, att frågan afser ganska
stora summor, och om så är förhållandet, anser jag för min del
att, innan vi fortgå vidare på denna bana, lämpligast är att
Kongl. Maj:t och de under honom lydande sakkunniga myndig¬
heter dessförinnan lemnas tillfälle att grundligt utreda och pröfva
livad som för ändamålet erfordras, och att frågan först sedan den
underkastats sådan utredning kommer fram till Riksdagen, ty då
först kan Riksdagen verkligen komma att bilda sig ett fullstän¬
digt begrepp om hvad det är fråga om.
Jag tror icke jag far vill eller träder grannlagenheten allt
för nära, då jag säger, att jag tror mig veta, att Kong]. Maj:t
ämnar tillsätta en komité för att taga frågan om hand; om detta
antagande är rigtigt, så tror jag att frågan kommer in på rätta
vägen, ty en komité af sakkunnige personer lärer väl komma att
gifva frågan dess rätta behandling.
Hvad beträffar det nu förevarande anslaget på 8 tusen eller
4 tusen kronor, så vill jag ej motsätta mig det samma, ehurujag
icke kan inse att detsamma kan hafva någon väsendtlig inverkan
på frågan. Ty om det skulle behöfvas ett eller annat tusental
kronor för att betrygga rnusei tillvaro under det kommande året,
så tviflan jag å andra sidan icke på, att det erforderliga beloppet
skulle kunna sammanskjutas af derför intresserade personer inom
Stockholm, likasom, då Kongl. Maj:t en gång gifvit ett mindre
belopp, Kongl. Maj:t kan göra det en gång till.
Såsom jag förut sagt, om Kammaren vill bevilja 4,000 kronor
N:o 16. 36 Lördagen den 4 Mars, e. m.
Ang. statsbi- eller 8,000 kronor för ändamålet så får jag tillkännagifva, att jag
dl$ka slöjd för- har llåSot deremot, och jag har endast velat yttra detta,'på
eningens mu- det att då frågan, såsom jag hoppas, en gång återkommer i sina
seum. råtta dimensioner, ingen skall kunna säga: “detta visste vi ej af
(Forts.) förut".
Herr Hörnfel dt: Jag ber att få säga endast några ord med
anledning af den ärade representantens för Wenersborg yttrande,
att han funne Stats-Utskottets afslag å motionärens hemställan
mycket besynnerligt motiveradt och att han icke kunde finna
något skäl, hvarföre Utskottet afstyrkt bifall till det begärda an¬
slaget. Jag tror dock att, om Grefve Sparre ville litet nogare
genomläsa Utskottets motiv, anledningen hvarför Utskottet ej till¬
styrkt bifall till motionärens framställning, skulle visa sig mycket
enkel och. klart framgå af motiven. Anledningen är nemligen, att
slöjdföreningen sjelf sistlidna sommar för ifrågavarande ändamål
hos Kongl. Maj:t anhållit om ett anslag af 4,000 kronor, således
blott hälften af hvad motionären äskat, samt att Kongl. Maj:t
icke funnit skäl bevilja mera än 2,000 kronor deraf. Om derföre
något klander med fog kan framställas, bör det allra minst drabba
Stats-Utskottet utan i första rummet slöjdföreningen sjelf, som
icke begärt större understöd, och dernäst regeringen, som icke
aktat nödigt för ändamålet anslå mera, än som skett. Af en se¬
nare talares yttrande framgick dessutom, att äfven den af motio¬
nären begärda summan skulle vara alldeles otillräcklig för det
åsyftade ändamålet. Samme talare påpekade vidare, att frågan
nu vore i ett så outredt skick, att det för närvarande ej kunde
vara skäl att bevilja det begärda anslaget; och att frågan verk¬
ligen befinner sig för närvarande i ett outredt skick framgår tyd¬
ligen deraf, att om Kongl. Maj:t funnit det af slöjdföreningen be¬
gärda anslag så nödvändigt, som motionären och en annan talare
velat påskina, man helt naturligt skulle väntat sig, att slöjdför¬
eningens berörda framställning blifvit i sin helhet af Kongl. Maj:t
bifallen. Kör närvarande tror jag derföre, såsom nästföregående
talaren äfven antydde, att Kammaren kan utan tvekan bifalla
Utskottets förslag. Het kan ju hända att man, när frågan i en
framtid blir fullständigt utredd, kan komma till ett annat resul¬
tat, men för det närvarande yrkar jag afslag å motionärens hem¬
ställan.
Herr P. N. Bergström: Den utredning af frågan, som Herr
Stråle nyss gjort, har varit så omfångs och innehållsrik, och de
ofantliga summor, . med hvilka han i rymden sväfvade och inom
hvilkahan rörde sig, hafva varit så storartade, att jag betviflar,
det någon af Kammarens ledamöter någonsin gjort en rundresa,
så hastig och rik på intryck. Såsom arbetare har jag ansett be-
höfligt att besöka de platser, han omnämnde. Jag har visserligen
icke varit i Amiens, men dock i de flesta större städerna inom
Krankrike, Tyskland, England,. Italien och Kyssland, och dessa
platser känner jag till. Hvad jag deremot icke känner, är huru-
Lördagen den 4 Mars, e. m.
37
N:o 16.
vida Herr Stråle sjelf besökt dem eller han i sitt hem af någon
bok inhemtat hvad han om dem haft att förtälja. Jag vågar nä¬
stan antaga det senare. Här är väl ej fråga om att begära an¬
slag, vare sig hos Kongl. Maj:t eller af Riksdagen, för inrättningar
som behöfva millioner kronor redan i sin början. Jag påminner
mig, huru för 31 år sedan, då uti ett sällskap af nio personer,
hvaribland äfven jag befann mig, fråga väcktes om sättet att höja
industrien, derunder hos oss uppstod första tanken att bilda en
slöjdskola. Den kom äfven till stånd på enskild väg och omhul¬
dades af Riksdagen, som sedermera gjort den till hvad den i
denna stund är. Äfven i nu förevarande fall har en dylik tanke
föresväfvat mig och jag är fullkomligt öfvertygad att, om förslag
till sådana inrättningar, om hvilka Herr Stråle utbredt sig och
hvilka skulle kosta hundratusentals, för att ej säga millioner kro¬
nor, framlades för Riksdagen, ingen af dess ledamöter skulle fästa
något afsende vid framställningen. Nej, man måste lära sig att
krypa, innan man kan gå. Så har jag fått göra i 30 år inom den
industrigren jag tillhör, och ehuru jag icke vill jemföra min indu¬
stri i vidd och omfattning med Rörstrands aktiebolag, har jag
dock den tillfredsställelsen, att min affärsverksamhet städse skridit
framåt, väl endast med tuppfjät, men säkert. Huru långt slöjd¬
föreningen uti ifrågavarande afseende hunnit, torde vara herrarne
bekant dels af hvad min motion innehåller, dels ock af de upplys¬
ningar, som lemnats af Herr Granlund; och slöjdföreningen torde
just derföre kunna ega förhoppning att erhålla det begärda hyres¬
bidraget för att få utrymme för möjliga inköp af modeller och
andra föremål, som kunna vara till nytta för den mindre handt¬
verkare. Jag talar nemligen ej om de stora industriidkarne, hvilka
sjelfva kunna i utlandet förskaffa sig erforderliga modeller och
der bilda sig, utan om de vanliga mindre arbetarne, som behöfva
fortfarande utveckla sig i sitt yrke men ej hafva tillfälle att för
sådant ändamål lemna sitt hemland. Jag är fullkomligt öfver¬
tygad, att ett sådant tillfälle för den mindre arbetaren att för¬
kofra sig' i sitt fack skulle blifva för hela landet nyttigt och in¬
komstbringande och jag anhåller derföre fortfarande om bifall till
det yrkande jag förut i ämnet framstält.
Herr Granlund: Det var något öfverraskande att höra en
ledamot på stockholmsbänken på sätt och vis motsätta sig detta
förslag. Det är väl sant, att den ifrågavarande institutionen
nu är liten, men hvarföre är den liten? Jo derföre att det fattas
ressurser att göra den större och derföre att den icke vågar komma
in till Riksdagen med begäran om ett större bidrag. Jag är full¬
komligt öfvertygad om att ett konst-industri-museum i den ut¬
sträckning, Herr Stråle förespeglat, i vårt land aldrig kommer
till stånd; ty ett sådant skulle kräfva en uppoffring af flera mil¬
lioner för dess inrättande och betydliga omkostnader årligen. Det
kan icke förnekas, att slöjdföreningen och enskilde industriidkare
visat sig hysa ett varmt intresse för saken, då de inrättat detta
museum, ehuru detsamma naturligen icke tål jemförelse med dem
Ang. statsbi¬
drag till sven¬
ska slöjdför¬
eningens mu¬
seum.
(Forts.)
N:o 16.
38
Lördagen den 4 Mars, e. m.
Ang. statsbi¬
drag till sven¬
ska slöjdföre¬
ningens mu¬
seum.
(Forts.)
i främmande länder, som här blifvit omtalda. Jag ber herrarne
vid tillfälle besöka detta museum och jag är öfvertygad om, att
den som intresserar sig för saken skall kunna se, att denna in¬
rättning är väl förtjent af uppmuntran och understöd. Kan det
vara skäl, mine herrar, att på grund deraf, att vi i en framtid möj¬
ligen skulle kunna erhålla något stort i denna väg, qväfva denna
lilla anstalt eller lemna den utan allt bidrag från statens sida,
hvarför nu begäres några tusen kronor. Jag är säker om att
slöjdföreningen skall med största intresse och ingenting högre
önska än att se en större dylik inrättning uppkomma och skall
då helt visst skänka hela sitt lilla museum till det stora blifvande;
och jag vill hoppas att man derföre att man, möjligen i en aflägsen
framtid, kan hafva att vänta något stort, icke förnekar värdet af
det ringa vi i den vägen redan ega. Då emellertid Första Kam¬
maren beviljat ett anslag af 4,000 kronor, och ett förslag i denna
rigtning möjligen har större utsigt till framgång, än mitt förra
yrkande om bifall till motionen, så afstår jag derifrån och förenar
mig med Herr Bergström i hans begäran om 4,000 kronor.
Herr Stråle: Jag anhåller om öfverseende derför att jag
åter besvärar Kammaren, men jag hörde uppenbart af de två
senaste talarne, att jag antingen måtte hafva uttryckt mig mycket
illa eller också blifvit mycket illa missförstådd då jag förra gån¬
gen hade ordet. Jag vädjar till Kammaren, huruvida jag icke
betonade, att jag hyste lika mycket, om icke möjligen ännu mera
intresse för denna fråga än motionären och de hvilka yttrat sig
i samma anda som han. Men derföre att jag tilltrodde mig lika-
såväl som han kunna inse betydelsen för vårt land af detta mu¬
seum — jag till och med erinrade om, att jag ansåg detsamma
som en lika vigtig länk i vår bildning som någon annan institu¬
tion — vågade jag hoppas att icke blifva till den grad missför¬
stådd, att man skulle fälla det yttrandet, att jag motsatte mig
eller vore likgiltig för frågan. Om jag ansåg mig böra belysa
och antyda, hvilka dimensioner ett sådant museum måste hafva,
för att blifva af den betydelse det bör, så härledde sig detta en¬
dast af försigtighet, för att man sedermera icke skulle kunna till¬
kasta oss den förebråelsen, att vi inledt Kong]. Maj:t och Riks¬
dagen på en väg, der vidden och ändamålet icke blifvit tydligen
tillkännagifna. Det kan icke falla mig in att upptaga Kammarens
dyrbara tid med att lemna något svaromål på de små stickord,
som under diskussionen rigtats mot mig, och hvad beträffar Herr
Bergströms tal om de många tusen pund, jag ordat om, vill jag
blott nämna, att hvar och en bär fram sina gåfvor efter det pund
vår Herre honom förlänat. Det är för öfrigt icke om våra ringa
personer här är fråga, utan om sakens egen betydelse; och de
svaga ord den ene eller den andre kan bättre än den andre lägga
för denna sak hafva snart förklingat. Jag vill endast bemöta
den punkt, hvari dessa båda talare stämma öfverens, den nemligen
att “vi aldrig skulle komma att få ett så storartadt museum som
det Herr Stråle förespeglat11. Väl möjligt, men vi kunna icke
Lördagen den 4 Mars, e. m.
39
N:o 16.
desto mindre få en ganska vacker inrättning i denna rigtning. Ang. atatsbi-
I)et lider intet tvifvel, att de fleste af Kammarens ledamöter hafvatl}}sv.en'
besökt vårt nationalmuseum. Der finnas åtskilliga ganska dyr- ä„“ *«.„!!*"
bara minnen, som ingalunda tillhöra detta museum, utan vida seum.
lämpligare ett konst-industri-museum. Der finnas t. ex. artiklar, (Forts.)
som jag företrädesvis känner till, nemligen fajans och porslin,
hvilkas plats ingen menniska i verlden kan öfvertyga mig vara i
nationalmuseum. Dessutom ega vi en stor och betydelsefull grund¬
läggning till ett museum af ifrågavarande art i framlidne Konung
Carl den femtondes samlingar, och ingen lärer väl bestrida, att
den lokal, som för närvarande är för dem upplåten, är oändamåls¬
enlig och att deras värde går förloradt, sålänge det erfordras så
mycket tid och penningar för att bese dem, förutom det att de
under sex månader af året äro otillgängliga för besökande.
Men begge dessa samlingar kunna icke öfverlemnas till ett
enskildt företag, såsom det nuvarande konst-och industri-museum,
utan, till ett museum för sådant ändamål ordnadt efter en af Kongl.
Maj:t och Riksdagen godkänd plan och försedt med tjensti män, an¬
svarige inför Kong]. Maj:t för dyrbarheternas vigtiga vård.
Herr Leijer: Då jag begärde ordet, var det för att förklara,
det jag icke kunde uppfatta Herr Stråles anförande så som de
två talare, hvilka, då jag begärde ordet, sist yttrat sig, uppfattade
det. Sedermera har Herr Stråle sjelf yttrat sig, hvadan jag in¬
skränker mig till att säga, att han, efter min uppfattning, har på
ett utmärkt sätt understödt frågan. Han har nemligen till och
med förutsatt, att Riksdagen skulle önska taga frågan i hela dess
framtida utsträckning om hand, i hvilket afseende han, såsom mig
synes med rätta, önskar en utredning deraf. Här föreligger lik¬
väl icke någon sådan, utan endast en begäran om understöd af
de enskilda sträfvanden, som gjorts för ändamålets vinnande.
Det står således Riksdagen fullkomligt fritt för framtiden att
bestämma, om den vill med större kraft taga saken om hand eller
blott inskränka sig till ifrågavarande understöd, och under sådana
förhållanden anser jag att Kammaren nu tryggt kan ansluta sig
till det beslut, Första Kammaren redan fattat.
Herr Hjelm: Då man rörande ifrågavarande institution ut¬
talat så stora förhoppningar för framtiden samt för densamma
visat så stort intresse, tror jag icke att, oaktadt den början, hvar¬
med företaget inledts, är högst anspråkslös, det kan vara stri¬
dande mot eller förhindra dess framtida af en och annan talare
förmodade storhet att nu besluta det af Medkammaren beviljade
anslaget. Det är nog sant, att vi dermed ej vinna det större re¬
sultat, som äfven jag hoppas att vi i framtiden hafva att emotse.
Men om denna summa ändock nu beviljas, åstadkommes derigenom
åtminstone en liten hjelp under tiden till anstaltens utveckling.
Jag anhåller derföre om bifall till hvad Medkammaren i detta
hänseende redan beslutat, eller att 4,000 kronor må ar Kammaren
beviljas.
N:o 16.
40
Lördagen den 4 Mars, e. m.
Ang. statsbi¬
drag till sven¬
ska slöjdföre¬
ningens mu¬
seum.
(Forts.)
Herr A. Bergström: Då man kastar en blick på den svenska
industriens alster, faller det i ögonen, att denna industri saknar
konstnärliga motiv.
I Sverige stå nemligen konst och industri åtskilda. Konsten
lemnar ej sitt biträde för att låta industrien frambringa konst¬
närligt sköna produkter. Annorlunda är deremot förhållandet i
andra länder, och vi behöfva i detta afseende blott gå till vårt
grannland Danmark för att finna, att konsten och industrien der
gå hand i hand, och hvad industrien frambringar i Danmark står
framför svenska alster i skön form. Jag tror ej, att det är ovigtigt, att
Riksdagen behjertar detta ämne; ty hvar och en måste inse vigten
af att folkets skönhetsinne utvecklas. För min del känner jag icke
bättre medel dertill, än att jemväl de redskap, möbler, husgeråds¬
saker m. m., som man i hvardagslag begagnar, erhålla en skön
form. Sålunda införes konsten i hemmet.
Nu är icke fråga om att skapa en storartad institution af
det slag och de dimensioner, som herr Stråle nyss skildrat, utan
frågan gäller endast att låta en blygsam början till ett konst-
och industrimuseum lefva, till dess frågan i sin helhet blir så ut¬
redd, att statsmakterna kunna taga densamma vidare om hand.
Regeringen har verkligen gjort hvad den kunnat och bort göra
för att omhulda denna sak; och, i olikhet med Herr Hörnfeldt, vågar
jag antaga, att då regeringen för innevarande år endast beviljat
hälften elller 2,OCX) kronor af det utaf slöjdföreningen för samma
år begärda belopp, 4,000 kronor, har detta härledt sig ingalunda
af kallsinnighet för saken, utan deraf att regeringen icke dispo¬
nerar för ändamålet tillräckliga medel, emedan, då så många an¬
språk ställas på regeringen, det är omöjligt för henne att kunna
tillfredsställa alla. Jag tror derföre, att denna Kammare kan,
utan fara att utsätta sig för alltför vidsträckta förbindelser, för
år 1877 bevilja detta obetydliga belopp af 4,000 kronor; ja, jag
är öfvertygad om att, då frågan om beviljande af ett stadigva¬
rande och fast bidrag för detta ändamål en gång kommer utredd
till Kammaren, Kammaren icke skall undandraga sig att verka för
ändamålets vinnande.
Jag hemställer om bifall till hvad flere föregående talare
yrkat, nemligen att Riksdagen måtte för ändamålet i fråga bevilja
4,000 kronor.
Häruti förenade sig Herr Lyth.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr Talmannen
propositioner såväl på bifall till Utskottets hemställan som ock
på yrkandet att, med afslag å nämnda hemställan, det af motio¬
nären under öfverläggningen framstälda, med Första Kammarens
beslut i ämnet öfverensstämmande förslag måtte antagas. Herr
Talmannen ansåg den förra af dessa propositioner hafva blifvit
med öfvervägande ja besvarad; men som votering begärdes, blef
af sådan anledning en voteringsproposition af följande lydelse nu
uppsatt, justerad och anslagen.
Lördagen den 4 Mars, e. m.
N:o 16.
41
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 33:die
punkten af dess utlåtande N:o 20, röstar
Den det ej vill röstar
ja;
nej;
Vmner nej har Kammaren, med afslag å Utskottets hem¬
ställan, såsom hyres- och inköpsbidrag åt ett i Stockholm af
svenska slöjdföreningen xnrättadt konstindustrimuseum, för år 1877
anvisat ett extra anslag af 4,000 kronor.
Voteringen försiggick och utföll med 84 ja mot 80 nej; och
hade Kammaren alltså bifallit Utskottets hemställan.
Punkterna 34—38.
Biföllos.
1 punkten 39 var hemstäldt, att alla de under Sjette hufvud-
titeln uppförda ordinarie anslag, uti hvilka förändring icke blifvit
ifragasatt, matte bestämmas till enahanda belopp, som i nu gäl¬
lande riksstat voro upptagna. °
, Herr Key yttrade: I denna punkt inbegripas anslagen till de
rerKn ®tatsraden- På sätt i de föregående hufvudtitlarne
redan skett, vagar jag hemställa om återremiss för vidtagande af
de forandnngar, som kunna blifva en följd af Kongl. Majits för¬
modade sanktion på den af Riksdagen för dess del beslutna om-
emb^tet^1011611 ^ ®tatsradet 8enom inrättande af statsministers-
, Öfyerläggningen förklarades slutad, hvarefter Kammaren, med
varande punkt yrkande’ beslöt tiU Utskottet återförvisa före-
Punkten 40.
Lades till liandlingarne.
De vid. utlåtandet fogade tabeller godkändes, med förbehåll
om de ändringar deri, hvilka blefve en följd af sådana Kammarens
beslut, som skilj de sig tran Utskottets förslag.
§ 2.
Anmäldes och bordlädes följande inkomna ärenden:
u,tlåtande N:0 30> i afseende å sättet för
fortsatt bildande af den till säkerhet för Hjelmare kanal- och
slussverks framtida underhållande afsätta fond;
Andra Kammarens Pro 1.1187 6. N:o 16.
Ang. statsbi¬
drag till sven
sJca slöjdföre
ningens mu¬
seum.
(Forts.)
4
N ;o 16.
42
Lördagen den 4 Mars. e. m.
_ Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 1, angående allmänna
bevillningen;
Lag-Utskottets utlåtande N:o 20, i anledning af väckt motion
med förslag till författning rörande inteckning i jernväg, kanal
eller annan dermed jemförlig anläggning;
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts utlåtanden:
N:o 1 (i samlingen N:o 14), angående införande af under¬
visning i ritning och handarbete vid rikets folkskolor;
N:o 2 (i samlingen N:o 15), angående ändring i § 4afKongl.
kungörelsen den 29 December 1860 rörande folkundervisningen i
riket; och
N:o 3 (i samlingen N:o 16), beträffande Herr A. Bergströms
motion, N:o 108, om förordnande af censorer att öfvervara civila
embetsexamina och juris kandidatexamen vid universiteten; samt
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtanden:
N:o 4 (i samlingen Nio 17), angående förändring af stadgan-
dena rörande nämndemans rätt till ersättning;
N:o o (i samlingen N:o 18), angående förhöjning af den
nämndemän tillkommande ersättning för extra förrättningar; och
N:o 6 (i samlingen N:o 19), angående förhöjning af den i
Kongl. kungörelsen den 12 Maj 1871 för tjensteresor bestämda
ersättning.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å den föredragnings¬
lista. som för nästa sammanträde komme att upprättas.
§ 3.
Föredrogos och godkändes Stats-Utskottets förslag till .Riks¬
dagens underdåniga skrifvelser:
N:o 5, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda
jern vägsanläggningar;
N:o 6, angående utbetalning af på Riksgäldskontoret anvisade
anslag; och
N:o 7, angående meddelande af föreskrifter för de ombud, som
å statens vägnar deltaga i granskningen af j em vägs aktieb o 1 agens
förvaltning och räkenskaper.
Äfvenledes godkändes Riksdagens kanslis förslag:
till Riksdagens underdåniga skrifvelser:
N:o 8, angående verkstäld omröstning öfver Högsta Domstolens
ledamöter; och
N:o 9, angående val af Jnstitie-ombudsman och hans supp¬
leant; samt
Lördagen den 4 Mars, e. m.
43
N:o 16.
till Riksdagens förordnanden:
N:o 10, för Advokatfiskal m. m. N. A. Fröman att vara
Riksdagens Justitie-ombudsman;
N:o 11, för Advokatfiskal m. m. Ture Arvid Billbergh att
vara Riksdagens Justitie-ornbudsmans suppleant; och
N:o 12, för de utsedde ledamöterne i Tryckfrihets-komitén.
§ 4.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr G. C. Mcechel under 12 dagar f. o. m. den 7 i denna månad.
Friherre I. O. H-
Koskull ....
|
n
|
9
|
|
„ 7
|
n
|
Herr N. Fosser . .
|
|
9
|
|
,, 7
|
n
|
Herr G. Magni . .
|
|
14
|
|
» 8
|
»
|
Herr J. Andersson i
Ryssby ....
|
|
14
|
,,
|
,, 9
|
|
Herr Joll. Erickzon
|
r>
|
14
|
|
11
|
Y)
|
Herr S. F. Norén .
|
n
|
14
|
|
14
|
n
|
och Herr Jonas Jonasson
i Rasslebygd
|
|
14
|
|
„ 19
|
|
Kammarens ledamöter åtskildes kl. a/4H e. m.
In fidem
Gustaf Westdalil.
a